Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av säkerhetsbestämmelserna för oljeraffinaderier och oljeupplag (Betänkande 1972:JoU53 Jordbruksutskottet)

JoU 1972:52

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Johanson i
Västervik (s), Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s),
Augustsson (s), fru Lindberg (s), herran Kronmark (m), Takman (vpk),
Johansson i Holmgården (c), fröken Anderson i Lerum (s)*, herrar Åberg
(fp)*, Leuchovius (m) och Strömberg (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

av herr Strömberg (fp) som — under åberopande av innehållet i
berörda delar av motionen 1972:1709 — anser att utskottets hemställan
under 1 och 3 bort ha följande lydelse:

”1. med avslag på propositionen 1972:99 samt i anledning av
motionerna 1972:1709, 1972:1715, 1972:1716, 1972:1717
och 1972:1718, såvitt nu är i fråga, hos Kungl. Maj:t
hemställer om förslag till lag om körning i terräng med motordrivet
fordon i överensstämmelse med de riktlinjer som bl. a.
angivits i motionen 1972:1709 under punkt 1 i motionens
hemställan,

3. med bifall till motionerna 1972:1708, 1972:1709,

1972:1715 och 1972:1716, såvitt nu är i fråga, hos Kungl.
Maj:t hemställer om sådan ändring i jaktstadgan att vapen ej
må medföras vid färd med terrängfordon,”

Särskilt yttrande

av herrar Hansson i Skegrie (c), Jonasson (c), Kronmark (m), Johansson
i Holmgården (c) och Leuchovius (m):

”Av jordbruksutskottets betänkande framgår att utskottet har den
uppfattningen att 'allemansrätten inte utan vidare innebär rätt att med
snöskoter eller annat motorfordon färdas i terrängen på annans mark’.
Utskottet utgår vidare från att berörda och andra spörsmål kommer att
bli föremål för uppmärksamhet i samband med de fortsatta övervägandena
rörande regleringen av bl. a. skotertrafiken urnaturvårdssynpunkt m. m.

Utskottets uttalande om allemansrättens omfattning är mera restriktivt
än den tolkning av ifrågavarande sedvanerätt som riksdagen gjorde
1965 på förslag av dåvarande tredje lagutskottet. Detta måste anses
motiverat av det alltmer motoriserade friluftsliv som numera förekommit
och som skapat nya problem inom allemansrättens område.

Det är dock enligt vår mening otillfredsställande att frågan om
allemansrättens omfattning då det gäller motortrafik icke är klarlagd. Det
ligger i sakens natur att trafik med snöskoter eller annat motordrivet
markfordon kan förorsaka markskada eller störa hemfriden. Av formella
skäl har det emellertid icke funnits möjlighet att nu i anledning av
propositionen 1972:99 framlägga lagförslag angående allemansrättens innebörd
i förevarande hänseende. Det finns dock anledning att snarast
utfärda klara regler om rätten att med snöskoter eller annat motordrivet
terrängfordon färdas över annans mark.”

Göteborgs Offsettrycken AB 72 1473 S Stockholm 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 53 år 1972

JoU 1972:53

Nr 53

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av
säkerhetsbestämmelserna för oljeraffinaderier och oljeupplag.

Motionen

I motionen 1972:373 av herr Strömberg m. fl. (fp) har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en översyn av gällande säkerhetsbestämmelser
för oljeraffinaderier och oljeupplag.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, statens brandinspektion och Svenska
petroleum institutet. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

I de över motionen avgivna remissyttrandena lämnas utförliga uppgifter
angående bl. a. frågan hur säkerhetstillsynen över oljeraffinaderier
och oljeupplag är organiserad. Av yttrandena framgår vilka uppgifter i
förevarande hänseenden som ankommer på olika myndigheter — kommerskollegium,
sprängämnesinspektionen, byggnadsnämnderna, brandväsendet
och länsstyrelserna. Det kan i detta sammanhang nämnas att de
av kommerskollegium utfärdade tillämpningsföreskrifterna till förordningen
om brandfarliga varor tillkommit i samråd med arbetarskyddsstyrelsen
och statens brandinspektion. De ansvariga myndigheterna ägnar
gällande bestämmelser en fortlöpande översyn. De internationella oljeföretagen
har egna säkerhetsbestämmelser, och internationellt gällande
normer för anläggningarnas konstruktion tillämpas i den mån inte
myndigheterna utfärdat strängare föreskrifter. Utskottet vill också erinra
om att räddningstjänstutredningen avgivit ett förslag som bl. a. innefattar
åtgärder avsedda att förstärka det allmännas beredskap vid inträffade
oljekatastrofer på land. Förslaget är under prövning i Kungl. Maj:ts
kansli.

Utskottet har mot bakgrund av det anförda inte funnit skäl förorda
den i motionen föreslagna översynen av säkerhetsbestämmelserna för
oljeraffinaderier och oljeupplag.

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 5.1

JoU 1972:53

Utskottet hemställer

att riksdagen lämnar motionen 1972:373 utan åtgärd.

Stockholm den 14 november 1972
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Johanson i
Västervik (s), Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s),
Augustsson (s), fru Lindberg (s), herrar Kronmark (m), Takman (vpk),
Johansson i Holmgården (c), fröken Anderson i Lerum (s)*, herrar Åberg
(fp)*, Leuchovius (m) och Strömberg (fp).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1972:53 3

Bilaga

Yttranden över motionen 1972373
Statens naturvårdsverk (25.4.1972)

Naturvårdsverket framhåller att säkerheten vid lagring av olja m. m.
anknyter till skyddet av den yttre miljön så till vida som betryggande
säkerhet är en av förutsättningarna för att förorenande utsläpp skall
kunna undvikas. Verket anför att bedömning av åtgärder för att
förebygga skada genom brand eller explosion emellertid faller utanför
dess kompetensområde.

Kommerskollegium (3.5.1972)

Kommerskollegium hävdar att befogad kritik ej kan riktas från
säkerhetssynpunkt mot den ordning som byggts upp genom förordningen
om brandfarliga varor och den medverkan som sker från myndigheternas
sida. Självfallet borgar inte denna ordning för att en svårare olycka ej
inträffar, men kollegiet tror inte heller att en skärpning av gällande
bestämmelser skulle göra detta. Det bör dock enligt kollegiet hållas i
minnet att under de senaste tio åren allvarlig olycka inte inträffat i vårt
land i samband med förvaring av brandfarlig vara i oljeupplag eller
hantering i raffinaderi. Kollegiet anför i övrigt.

Enighet råder därom att sådana varor som bensin, fotogen, eldningsoch
dieselolja, råolja m. m. är så farliga från olika synpunkter att det är
nödvändigt att statsmakterna ingriper med reglerande åtgärder på detta
område. År 1961 utfärdades den nu gällande förordningen om brandfarliga
varor (SFS 1961:568), vilken trädde i kraft den 1 januari 1963.

Enligt 14 § förordningen - som reglerar förvaring, hantering, transport
och försäljning av sådan vara — åligger det kollegiet att i samråd
med berörda myndigheter utfärda de närmare föreskrifter som erfordras
för tillämpningen av förordningen ävensom de allmänna anvisningar till
denna vilka kan finnas erforderliga. Vidare har kollegiet att med
uppmärksamhet följa utvecklingen på området.

Av 15 § framgår att sprängämnesinspektionen skall lämna vederbörande
myndighet tekniskt sakkunnigt biträde vid tillämpningen av gällande
bestämmelser om brandfarliga varor. Vidare får inspektionen tillhandagå
allmänheten med råd och anvisningar i fall där så begäres. Härjämte
ankommer det på inspektionen att utöva tillsyn över efterlevnaden av
förordningen samt föranstalta om rättelse, för den händelse inspektionen
skulle finna att mot förordningen stridande förhållande föreligger.

Jämlikt 16 § skal! byggnadsnämnd pröva ansökan om tillstånd enligt
förordningen samt i tillståndsbeslut meddela de föreskrifter som krävs för
att förebygga skada genom brand och annorledes. I 55 § finns bestämmelser
som reglerar den ordning i vilken byggnadsnämnd skall handlägga
tillståndsärende. Sålunda föreskrivs samråd med brandchefen och hälsovårdsnämnden
samt i viktigare ärenden med sprängämnesinspektionen.

I 17 § stadgas att det åligger brandchef bl. a. att medverka i tillsynen
över efterlevnaden av förordningen samt att yttra sig i ärende enligt
denna.

Av 25 och 33 §§ framgår att tillstånd alltid krävs i fråga om förvaring

JoU 1972:53

av brandfarlig vara i upplag (oljeupplag) samt beträffande hantering i
raffinaderi. Av 16 § 4 morn., 28 §, 34 § och 59 § framgår att
byggnadsnämnden skall avsyna tillståndspliktig anläggning, innan den får
tagas i bruk, samt att kallelse till avsyning i god tid skall sändas till bl. a.
brandchefen, annan sakkunnig vars närvaro finnes erforderlig samt till
sprängämnesinspektionen, om den hos byggnadsnämnden anmält att den
önskar vara företrädd vid avsyningen.

Enligt 29 § skall upplag förestås av särskilt utsedd föreståndare, som
skall vara väl förtrogen med de brandfarliga varornas beskaffenhet och
egenskaper samt med befintliga skydds- och säkerhetsanordningar.
Föreståndaren är ansvarig för att förvaringen sker enligt gällande
bestämmelser. Motsvarande regler, såvitt avser hantering, finns i 35 §.

1 23 § lämnas utförliga regler om invallning av cistern ovan jord för
förvaring av brandfarlig vara samt i 24 § grundläggande bestämmelser om
skyddsavstånd, säkerhetsavstånd samt huvudbrandgator och andra brandgator
i anslutning till upplag. Motsvarande bestämmelser, såvitt gäller
hantering, finns i 32 §.

Under årens lopp har kollegiet i särskilda kungörelser utfärdat
detaljerade föreskrifter om invallning, om skyddsavstånd, säkerhetsavstånd,
huvudbrandgator och andra brandgator, om beskaffenheten av
cisterner ovan och underjord, i byggnad och bergrum, om utförandet av
förvaringslokaler, om rörledningar över och under jord, samt om
märkning av rörledningar. I samtliga fall har bestämmelserna tillkommit i
samråd med arbetarskyddsstyrelsen och statens brandinspektion.

För fullständighetens skull bör också nämnas att, såvitt kollegiet vet,
är brandförsvaret inom oljeupplagen och raffinaderierna väl uppbyggt,
varvid god vägledning erhållits genom brandinspektionens medverkan.

Genom sina tillämpningsföreskrifter har kollegiet i stort sett täckt hela
området när det gäller förvaring av brandfarlig vara. Däremot har
kollegiet ej utfärdat föreskrifter beträffande hanteringen inom ett
raffinaderi. Såsom kollegiet förutskickade i den promemoria, som ligger
till grund för förordningen om brandfarliga varor, är det knappast möjligt
att ifråga om sådan hantering lämna generella föreskrifter, eftersom den
inbegriper en mängd olika och säregna processer som handhas av för
ändamålet utbildade experter. Utvecklingen måste styras genom det
ingående samarbete mellan vederbörande myndigheter och de för
hanteringen ansvariga som påbörjas i planeringsstadiet och fortsätter så
länge anläggningen brukas. Framförallt sprängämnesinspektionen följer
utvecklingen, varvid inte minst rön från utlandet tillvaratages och delges
vederbörande intressenter. Föreligger behov av särskilda föreskrifter, får
de utfärdas av byggnadsnämnden med stöd av 16 §.

Statens brandinspektion (23.5.1972)

Statens brandinspektion framhåller att inspektionen inte kan finna att
det nu skulle föreligga skäl att låta verkställa en särskild översyn - utöver
den som fortlöpande äger rum inom ramen för berörd myndighets
ansvarsområde — av gällande säkerhetsbestämmelser av brand försvarsnatur
för oljeraffinaderier och oljeupplag.

Brandinspektionen anför vidare.

Jämlikt brandlagen den 30 mars 1962 (nr 90) är brandförsvaret en
kommunal självförvaltningsuppgift. Varje kommun skall sålunda (1 §
brandlagen) ”hålla ett brandförsvar, som tillfredsställer skäliga anspråk på
trygghet mot skada av brand”.

JoU 1972:53

Att tillse att brandförsvaret inom länet är tillfredsställande ordnat
ankommer på länsstyrelsen. I frågor, som röra länets brandförsvar,
biträds länsstyrelsen av en länsbrandinspektör (undantag utgör Gotlands
län, där statens brandinspektion på länsstyrelsens begäran fullgör
länsbrandinspektörens funktioner).

Tillsyn över brandförsvaret i riket utövas av statens brandinspektion.
Inrättandet av oljeraffinaderier och oljeupplag, liksom den brandfarliga
verksamheten vid dessa, regleras i första hand i förordningen om
brandfarliga varor den 1 december 1961 (nr 568) och i med stöd av
denna förordning av kommerskollegium utfärdade tillämpningsbestämmelser.
Tillstånd att inrätta oljeraffinaderier och oljeupplag och för
hanteringen där av den brandfarliga varan meddelas efter ansökan av
byggnadsnämnden i ifrågavarande kommun. Det meddelade tillståndet
är regelmässigt förenat med föreskrifter bl a om brandvattenförsörjningen
och övriga anordningar för brandsläckning.

Enligt brandlagstiftningen åligger det brandchefen i kommunen bl a
att övervaka efterlevnaden av brandlagstiftningen, kommunens brandordning
samt andra föreskrifter, som röra brandförsvaret; däribland ovannämnda
förordning om brandfarliga varor med tillhörande tillämpningsföreskrifter.
Regelbunden brandsyn skall vidare förrättas på alla sådana
byggnader, anläggningar och upplag som är särskilt brandfarliga.

Vidare må erinras om att brandlagen innehåller en allmän föreskrift
om skyldighet för ägare eller innehavare av byggnad, upplag eller annan
anläggning att anskaffa och underhålla erforderliga brand- och livräddningsredskap.
Vid befintliga raffinaderier finnes — oaktat att åläggande
härom inte lagligen kan meddelas — för förstahandsinsats industribrandkårer
bestående av vid företaget anställd fackkunnig personal.

Statens brandinspektion har jämlikt sin instruktion den 3 december
1965 (nr 677) bl a att ge råd och anvisningar till kommuner och enskilda
i frågor av allmän betydelse för brandförsvaret och att verka för att
brandförsvaret i olika delar av riket ordnas ändamålsenligt. Nämnda råd
och anvisningar utfärdas i form av meddelanden, vilka utges i en särskild
publikationsserie benämnd ”Statens Brandinspektion Meddelanden”.

Av de hittills sedan år 1956 utgivna, i dag aktuella, meddelandena (90
st) torde i förevarande sammanhang följande vara av intresse att redovisa.

1) Exempel på brandordningar 1963:3 med tillägget

2) Vakt- och beredskapsstyrka 1965:7

För varje kommun skall finnas brandordning, upptagande de
bestämmelser, som utöver vad i brandlagen och brandstadgan föreskrives
är erforderliga för brandförsvarets ordnande i kommunen. Brandordningen
skall sålunda innehålla bestämmelser om bl. a. brandstyrkans
storlek, sammansättning och beredskap, basering, alarmering och
vattenförsörjning. Ovan redovisade anvisningsmeddelanden anger bl. a.
hur hänsyn härvidlag bör tas till förekomsten inom kommunen av
objekt av den art motionen gäller.

3) Brandsynefrister 1971:6

4) Brandsläckning inom upplag ovan jord för eldfarlig olja 1959:2

med tillägget

5) Fast anordning för skuminföring i cistern 1961:3

Sistnämnda anvisningar (4/ och 5/) berör brandvattenförsörjningen,
fasta släck- och kylanordningar, rörlig utrustning, skummedelstillgång
och alarmering.

Tillkomsten av ny förordning om brandfarliga varor jämte utvecklingen
inom brandförsvaret och brandsläcktekniken — främst skumsläcktekniken
— liksom inom petroleumbranschen har motiverat en

JoU 1972: 53

översyn och modernisering av dessa anvisningar. Denna översyn pågår
sedan ett par år tillbaka i en takt som väsentligen bestäms av
resursläget vid brandinspektionen.

6) Organisation av släckningsarbete vid katastrofbrand 1959:5

7) Utnyttjande av vissa statliga beredskapslager av skumvätska

1970:3

8) Skumvätska för alstring av mekaniskt skum 1968:3 och 1970:9

9) Beredskap avseende större kvantiteter koloxid 1967:1 1

10) Länsor för inneslutning av oljeutsläpp 1961:2

11) Brandredskap vid bensinstationer och depåer för brandfarliga
vätskor 1968:1 1.

Till ytterligare belysning av de frågeställningar motionen innefattar
bedömer inspektionen följande vara värt beaktande.

Klart är att frekvensen av bränder berörande objekt varom här är fråga
— oaktat att antalet dylika objekt är stort — är låg. Detta tyder på bl. a.
att de föreskrifter av förebyggande brandförsvarsnatur som utfärdats
angående bl. a. förvaring och hantering av brandfarlig vara borde kunna
bedömas som ändamålsenliga.

Även om utvecklingen väsentligen går mot allt större inlagrade
kvantiteter och därmed större förvaringsenheter kan konstateras en
samtidig utveckling mot från brandsynpunkt säkrare lagringsmet oder.
Lagring i berg liksom i cisterner med s. k. flytande tak är exempel på
detta.

I fråga om samhällets resurser — särskilt på sikt — för de brandförebyggande
och brandsläckande aktiviteterna är den omstrukturering av det
svenska brandförsvaret som följer med pågående kommunindelningsreform
att beakta. De nya större kommunenheterna ger förutsättningar för
allt bättre möjligheter att lösa de med brandförsvaret förenade uppgifterna.

Svenska petroleum institutet (28.4.1972)

Institutet anser att det icke f. n. finns någon anledning att skärpa nu
gällande bestämmelser på ifrågavarande område och anför.

Av motionens text framgår att bakgrunden till förslaget är ett
TV-program under hösten 1971. Detta program torde av tekniska och
tidsmässiga skäl ha redigerats, så att väsentliga och viktiga delar av
intervjuerna uteslutits eller kommit att framstå såsom missvisande
gentemot oljeföretagens strävanden att uppnå största möjliga säkerhet vid
sina anläggningar.

Eftersom programmet och motionen i huvudsak berör säkerheten vid
raffinaderier, vill vi framföra våra synpunkter på dessa och samtidigt
bemöta vissa påståenden som motionen innehåller. Motsvarande synpunkter
gäller i tillämpliga delar även för företagens oljedepåer.

Bränder — ofta även av mindre omfattning inom industrier och
liknande — fotograferas eller filmas ur nyhetssynpunkt, varför det är lätt
att göra en sammanställning av dessa i t. ex. ett TV-program. Detta kan
medföra felaktiga slutsatser. Inom oljeindustrin över hela världen har
bränder och skador förekommit i obetydlig omfattning i förhållande till
det ansenliga antal anläggningar, som är i drift. Eftersom bränder och
personskador står i viss relation till varandra, visas å bilagda tabell
Shell-gruppens olycksstatistik för såväl de skandinaviska raffinaderierna
som totalt under 1969—71. Tabellen tarvar inga ytterligare kommentarer
från vår sida; siffrorna är aktuella även för andra oljeföretag med egna
raffinaderier. I jämförelse med andra industrigrenar torde statistiken vara
gynnsam.

JoU 1972:53

Det har vidare påtalats, att cisternavstånden i andra länder är större än
vad svenska bestämmelser föreskriver. Detta måste bero på en misstolkning,
då man tydligen jämfört avstånd för råoljetankar med fast
takkonstruktion med tankar försedda med ”flytande tak”. Det senare
utförandet, som är betydligt mindre riskabelt, användes vid svenska
raffinaderier, då råoljan ej lagras i bergrum. Något belägg för att
cisternavstånden över huvud skulle vara för små kan ej anses föreligga och
den olycksstatistik, som omnämnts ovan, ger ej heller belägg för detta.

Cisterninvallningar är till för att uppsamla den olja, som av någon
orsak kan rinna ut. Invallningarna rymmer 100 % av lagrad vätska för
enstaka cisterner och 75 % vid två eller flera cisterner inom samma
invallning. Reduktionen till 75 % är grundad på erfarenhet om bl. a.
cisternernas uppfyllnadsgrad.

Vad i motionen skrives om facklan måste vara ett rent missförstånd,
grundat på otillräckliga informationer. Facklan slocknar, när bränslet tar
slut, men evighetslågorna fortsätter att brinna och återtänder den, när
bränsle tillströmmar. Utsläpp av kväveoxider förekommer ej. För att
tända evighetslågorna finns rör monterade från en tändanordning på
marken till fackelmastens topp. Shell/Koppartrans har tre evighetslågor
och BP fyra, alla med sina separata rör för tändning om någon skulle
slockna. Tändningen sker manuellt genom enkla handgrepp. Automatik
är ej lämplig, då den ytterst sällan användes. Shell/Koppartrans fackla har
ej slocknat under de senaste två åren, och BP redovisar liknande
erfarenhet, vilket ger en uppfattning om den låga frekvensen.

De bestämmelser, som utfärdats av olika myndigheter, har under de
gångna åren ändrats, kompletterats eller förnyats och nya anvisningar
utkommer ofta — allt grundat på de erfarenheter, som erhållits vid omeller
nybyggnader samt genom de regelbundet återkommande diskussioner,
som föres mellan oljeföretagen eller SPI och respektive myndighet.

Beträffande brandförsvaret kan särskilt påpekas att såväl raffinaderier
som oljedepåer har internt brandförsvar, upprättat i samråd med och
övervakat av respektive kommuns brandchef för att omgående kunna
bekämpa ett tillbud. Alla brandtillbud, hur ringa de än kan vara,
föranleder larm till brandkåren, som därvid alltid gör utryckning. Detta
kan naturligtvis från allmänhetens sida missuppfattas men ingår som ett
led i de noggranna säkerhetsbestämmelser oljeföretagen tillämpar.

Till slut kan nämnas att de internationella oljeföretagen har egna
säkerhetsbestämmelser och/eller API-normer (utfärdade av American
Petroleum Institute); efter dessa normer skall deras egna anläggningar
konstrueras, om inte lokala myndigheter utfärdat strängare föreskrifter,
i vilket fall dessa gäller.

JoU 1972:53

OLYCKSFALLSFREKVENSEN VID SHELL-RAFFINADERIER ÅREN
1969-1971

1969	1970	1971	1969	1970	1971
0	7,5	0	0	0	0
3,0	0	0	0	0	0
11,2	0	0	0	0	0
9,8	8,5	6,5	5	3	2

Olycksfall är här nedan definierat som olycksfall (exkl. färd till och från
arbetet) som föranlett minst 1 dags frånvaro från arbetet.

Antal olycksfall Antalet indivi per

1 milj. arbets- duella olycksfall
timmar med dödlig utgång

Shell-Koppartrans, Göteborg
Shcll-raff., Fredericia, Danmark
Shell-raff., Sola, Norge
Samtliga Shcll-opererade
raffinaderier (c:a 60 raff.,
c:a 30 000 anställda)

Den vägda genomsnittsfrekvensen för Shells samtliga 3 raffinaderier i
Skandinavien under 1969 till 1971 har således varit 2 olycksfall per 1
milj. arbetstimmar.

Genomsnittet för svensk industri är f. n. ca 23.

Det har till i april 1972 arbetats mer än 1,5 milj. arbetstimmar sedan
det senaste olycksfallet vid ett Shell-raffinaderi i Skandinavien.

Som ett genomsnitt över de sista 10 åren har samtliga (drygt 60)
Shell-opererade raffinaderier haft olycksfallsfrekvensen 11,7 per 1 milj.
arbetstimmar. Årliga antalet olycksfall med dödlig utgång har varierat
mellan 2 och 7 och har i genomsnitt varit 4,7 (på drygt 30 000
årsanställda). Av en jämförelse med tabellmaterialet för 1969/1971
framgår att trenden betr. olycksfall har varit och fortfarande är fallande,
främst beroende på en målmedveten satsning på bred front.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1470 S Stockholm 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 54 år 1972

Nr 54

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående utgivande
av en informationsskrift rörande allemansrätten.

Motionen

I motionen 1972:39 av herrar Henmark (fp) och Wirtén (fp) har
yrkats att riksdagen beslutar att hemställa att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder
för att en sammanställning av på sedvänja och stiftad lag grundad rätt
beträffande uppträdande i naturen och ianspråktagande av naturresurser
framställs och distribueras.

Remissyttrandet

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen från statens naturvårdsverk.
Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

I föreliggande motion erinras om att den s. k. allemansrätten är
grundad på sedvänja och endast delvis är reglerad av lagbestämmelser.
Dessa bestämmelser återfinns i olika lagar och förordningar. Okunnighet
eller osäkerhet råder ofta om allemansrättens innebörd. En allmänt
spridd, lättillgängligt avfattad folder om gällande rätt på området skulle
enligt motionärerna fylla ett stort behov.

I yttrande över motionen erinrar statens naturvårdsverk om att
information om allemansrätten lämnas mer eller mindre utförligt i
åtskilliga publikationer m. m. Verket instämmer dock i de synpunkter,
som anförs i motionen rörande behovet av en systematiserad information
på förevarande område. Som framgår av naturvårdsverkets yttrande har
verket också vidtagit förberedelser för att utge en publikation av det slag
som motionärerna åsyftar. Utskottet finner med hänsyn härtill att någon
särskild åtgärd från riksdagens sida inte erfordras i anledning av
motionen.

Utskottet hemställer alltså

att riksdagen lämnar motionen 1972:39 utan åtgärd.

Stockholm den 14 november 1972
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

JoU 1972:54

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 54