Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa fiskefrågor (Betänkande 1972:JoU47 Jordbruksutskottet)

Göteborgs Offsettrycken AB 72 1456 S Stockholm 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 47 år 1972

JoU 1972:47

Nr 47

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa
fiskefrågor.

Motionerna

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner

dels motionen 1972:365 av herr Bengtsson i Landskrona (s) vari
hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär dels att arbetet med
översyn av 1932 års svensk-danska konvention om fisket i Öresund
påskyndas, dels att gällande bestämmelser beträffande straffpåföljden för
olaga fiske kompletteras med ett stadgande av innebörden att myndighet
för viss tid kan beslagta fartyg och trålfiskeredskap, som uppbringas på
vatten där fiske med trål är förbjudet,

dels motionen 1972:540 av herr Andersson i Örträsk m. fl. (s) vari
hemställts att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om utredning angående
fiskevården,

dels motionen 1972:554 av herr Mattsson i Skee m. fl. (c, s, fp, m)
vari hemställts att riksdagen måtte besluta dels att avskriva Göteborgs
och Bohus läns landstings delcredere-ansvar för av landstinget före den 1
juli 1967 förmedlade fiskerilån, dels att förvaltningen av samtliga av
landstinget beviljade fiskerilån på det lokala planet överföres från
landstinget till länets lantbruksnämnd,

dels motionen 1972:735 av hen Hedin m. fl. (m, s, c, fp) vari
hemställts att riksdagen i anledning av vad i motionen anförts hos Kungl.
Majit anhåller om sådana anvisningar för tillämpningen av miljöskyddslagen
att fiskesakkunnig i förekommande fall förordnas att på sökandens
bekostnad utföra basundersökning rörande fiskeförhållandena och kontrollera
företagets inverkan på fisket,

dels motionen 1972:1275 av herr Nilsson i Trobro (m) vari hemställts
a) att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om ytterligare förtydligande av
§ 20 i fiskeristadgan, och b) att vederbörande utskott utarbetar förslag
till erforderlig lagtext.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över

motionen 1972:365 från rikspolisstyrelsen, fiskeristyrelsen och Sveriges
fiskares riksförbund,

motionen 1972:540 från fiskeristyrelsen, domänverket, fiskerinärings 1

Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 47

JoU 1972:47

utredningen, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges fiskevattenägareförbund
och Sveriges fritidsfiskares riksförbund,

motionen 1972:554 från lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen och Göteborgs
och Bohus läns landstings förvaltningsutskott,

motionen 1972:735 från fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,
koncessionsnämnden för miljöskydd och Sveriges fiskares riksförbund,
motionen 1972:1275 från fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län
och Sveriges fiskares riksförbund.

Se bilagor 1—5 till detta betänkande.

Utskottet

1 föreliggande betänkande redovisar utskottet sina ställningstaganden
till ett antal vid årets riksdag väckta motioner rörande olika fiskefrågor.
Utskottet får därvid anföra följande.

Åtgärder mot olaga trålfiske. Fisket i Öresund regleras i en konvention
mellan Sverige och Danmark den 31 december 1932 angående fiskeriförhållandena
i de till de båda länderna gränsande farvattnen. Enligt nämnda
konvention är fiske med trål förbjudet i hela den del av Öresund som
ligger söder om linjen Ellekilde Hage — Lerberget. Fiskeläget Lerberget är
beläget strax söder om Höganäs. Konventionen upptar bl. a. vissa
bestämmelser om hur överträdande av fiskeförbudet skall beivras. I
motionen 1972:365 påpekas att det trots förenämnda överenskommelse
inte sällan inträffar överträdelser då fiskefartyg ertappas med att bedriva
trålfiske inom förbjudna vattenområden. Liknande förseelser har enligt
motionen även inträffat i Skälderviken, som visserligen inte omfattas av
konventionen men där likväl trålfiskeförbud råder. Mot angivna bakgrund
förordas i motionen att pågående arbete med översyn av 1932 års
svensk-danska konvention rörande fisket i Öresund påskyndas. Däijämte
föreslås att gällande bestämmelser beträffande straffpåföljden för olaga
fiske kompletteras med ett stadgande av innebörden att myndighet för
viss tid kan beslagta fartyg och trålfiskeredskap, som uppbringas på
vatten där fiske med trål är förbjudet.

Att trålfiske förekommer inom förbjudet område vitsordas av fiskeristyrelsen,
som i remissyttrande över motionen även framhåller att behov
föreligger att revidera konventionen rörande fiskeriförhållandena i de till
Sverige och Danmark gränsande farvattnen med hänsyn bl. a. till
utsättningsvillkor för och märkning av redskap. Arbetet med en sådan
revision pågår också sedan en tid tillbaka. Beträffande förverkandebestämmelserna
vid olaga fiske får det enligt styrelsen antagas att dessa blir
föremål för förhandlingar mellan konventionsländerna och att därvid
behovet av skärpta bestämmelser noga övervägs. Det kan i sammanhanget
nämnas att rikspolisstyrelsen för sin del inte funnit tillräckliga skäl f. n.
föreligga att skärpa gällande beslagsregler i fiskeristadgan, enligt vilka
bl. a. båt i samband med olaga fiske kan tas i beslag om det kan antas äga
betydelse för utredningen om brottet.

JoU 1972:47

Utskottet anser det givetvis otillfredsställande att, såsom synes vara
fallet, olaga trålfiske i ej obetydlig omfattning förekommer i nu berörda
farvatten. Åtgärder i syfte att åstadkomma en förbättring i angivna
hänseende framstår därför enligt utskottets mening såsom motiverade.
Som fiskeristyrelsen anför torde emellertid få förutsättas att ifrågavarande
spörsmål beaktas vid det pågående arbetet med att revidera föreliggande
fiskekonvention mellan Sverige och Danmark. Då det torde vara av
intresse från såväl Sveriges som Danmarks sida att bl. a. nyssnämnda
problem snarast bringas till en tillfredsställande lösning förutsätter
utskottet att revisionsarbetet bedrivs med all möjlig skyndsamhet. Under
nu angivna förhållanden finner utskottet emellertid inte anledning att
föreslå någon särskild åtgärd från riksdagens sida i anledning av motionen
1972:365.

Fiskevården. I motionen 1972:540 framhålls att fisket i landets insjöar
och kustvatten under de senaste årtiondena undergått en genomgripande
strukturförändring, som generellt innebär att fiskets roll som ekonomisk
näring minskat samtidigt som fisket fått en snabbt ökande betydelse som
fritidsaktivitet, ibland i form av deltidsfiske, speciellt i vatten där fisket
är fritt. I motionen ifrågasätts om inte nuvarande förhållanden innebär
en betänklig misshushållning med den viktiga naturresurs, som fisken
utgör. Vissa värdefulla vatten ligger i träda, medan andra avfiskas på ett
olämpligt sätt. Enligt motionen saknar vi i dag den målsättning och de
riktlinjer för samhällets åtgärder till förmån för fiskevården som utgör
några av de mest väsentliga förutsättningarna för en god hushållning med
fisket. Därför anser motionärerna att en statlig utredning bör tillsättas
med uppgift att utforma en sådan målsättning och att utreda de problem
som är förknippade med uppfyllandet av densamma. Utredningen bör
enligt förslaget omfatta såväl yrkesfisket som fritidsfisket i våra insjöar.

Av i ärendet hörda remissinstanser tillstyrks förslaget om en utredning
angående fiskevården av fiskeristyrelsen, Sveriges fiskares riksförbund
och Sveriges fritidsfiskares riksförbund. Sveriges fiskevattenägares riksförbund
vill inte motsätta sig en föreslagen utredning men framhåller att
utredningen inte bör begränsas till en målsättning, utifrån samhällets
synpunkter utan att den även bör ta hänsyn till den enskilda sektorn och
fiskevattenägarnas berättigade önskemål. Fiskerinäringsutredningen, som
anför att en rationellt utformad fiskevård ofta är av gemensamt intresse
för yrkesfisket och fritidsfisket, anser att en kontinuerlig översyn av
åtgärderna på området är motiverad. Domänverket avstyrker för sin del
tillsättandet av en särskild utredning angående fiskevården i våra insjöoch
kustvatten och framhåller bl. a. att åtskilligt av det som påkallas i
motionen väl låter sig inordnas i direktiven för den pågående fiskeadministrativa
utredningen.

Utskottet kan vitsorda att fisket genomgått en kraftig strukturförändring
karakteriserad av en betydande minskning i fråga om antalet
yrkesfiskare och en stark ökning av fisket som fritidsaktivitet. Utvecklingen
har såsom framhålls i flera remissyttranden i ärendet medfört

JoU 1972:47

åtskilliga problem för såväl yrkes- som fritidsfisket. Fiskeristyrelsen
påpekar sålunda att det finns åtskilliga exempel på hur man genom ett
fiske kan åstadkomma inte bara en ekonomisk överfiskning utan t. o. m.
en ödeläggelse av hela bestånd. Vidare har enligt styrelsen konkurrensen
mellan olika kategorier av fiskande under senare år medfört problem
särskilt i fråga om fiske på allmänt vatten och på de s. k. enskilda
frivattnen. Dessutom har den pågående miljöförstöringen i vissa fall
allvarligt påverkat fiskbestånden och försvårat ett rationellt utnyttjande
av desamma. Vad som erfordras i dag är enligt styrelsens mening en
bättre kunskap om fisket, sett både från kommersiell och rekreativ
synpunkt. Utnyttjandet av fisktillgångarna bör bestämmas med utgångspunkt
från de biologiska förutsättningarna. Styrelsen framhåller att en
fiskevård anpassad till vattnens olika utnyttjande även blir en väl
anpassad miljövårdande insats.

Utskottet kan ansluta sig till uppfattningen att den uppkomna
situationen på insjö- och kustfiskets område motiverar ingående överväganden
om vilka åtgärder som behövs för att insatserna i fråga om
fiskevården i framtiden skall bli så effektiva och ändamålsenliga som
möjligt. Utskottet vill understryka vikten av att spörsmålet därvid ges en
allsidig belysning med beaktande av samtliga berörda intressen. F. n.
pågår utredningar på fiskets område dels genom fiskerinäringsutredningen
och dels genom fiskeadministrativa utredningen. Båda dessa utredningar
berör viktiga delar av fiskets problematik men torde inte helt täcka de
spörsmål som berörs i motionen 1972:540. Däremot synes i motionen
angivna frågor, som framgår av vad i ärendet utretts, falla inom ramen för
den prövning som f. n. pågår inom jordbruksdepartementet av vissa
framställningar i ämnet från Sveriges fritidsfiskares riksförbund. Utskottet
förutsätter att vid denna prövning syftet med motionen bör
kunna bli tillgodosett utan särskilt uttalande av riksdagen. 1 avvaktan på
resultatet av förenämnda prövning finner utskottet således motionen
1972:540 inte behöva föranleda någon särskild åtgärd.

Förvaltningen av vissa äldre fiskerilån i Göteborgs och Bohus län.
Enligt beslut av 1967 års riksdag (prop. 1967:74, JoU 1967:18, rskr
1967:214) överfördes förmedlingen av fiskerilån den 1 juli 1967 från
hushållningssällskapen till lantbruksnämnderna med undantag för Göteborgs
och Bohus län där låneförmedlingen förutsattes liksom tidigare
böra lokalt skötas av landstinget. Förvaltningen av de lån, som beviljats
av hushållningssällskap före den 1 juli 1967 övertogs av de nya
lantbruksnämnderna, varvid sällskapens delcredereansvar skulle upphöra.
Delcredereansvaret för de lån som beviljats i Göteborgs och Bohus län
före den 1 juli 1967 ansågs emellertid även i fortsättningen böra ligga på
landstinget. Landstinget skulle dock inte stå sådant ansvar för de lån som
lämnades ut i fortsättningen. Sedermera har genom beslut av 1969 års
riksdag (prop. 1969:41, JoU 1969:11, rskr 1969:134) förmedlingen av
fiskerilånen även i Göteborgs och Bohus län fr. o. m. den 1 juli 1969
överförts till lantbruksnämndens verksamhet.

JoU 1972:47

I motionen 1972:554 hemställs att Göteborgs och Bohus läns
landstings delcredereansvar för av landstinget före den 1 juli 1967
förmedlade fiskerilån avskrivs och att förvaltningen av samtliga av
landstinget beviljade fiskerilån på det lokala planet överförs från
landstinget till länets lantbruksnämnd. Nuvarande system medför enligt
motionärerna svårigheter vid handläggningen av frågor rörande förlängning
av amorteringstiden för lånen i fråga. Vidare pekas på de olägenheter
det innebär för låntagarna att ha två olika låneförmedlare.

1 anledning härav vill utskottet först erinra om att departementschefen
i propositionen 1971:63 angående stödåtgärder på fiskets område, m. m.
bl. a. uttalade att — om amorteringstiden för fiskerilån förlängdes i
samband med att de ekonomiska förhållandena vid ett fiskeföretag
konsoliderades — landstingets delcredereansvar borde kunna i förekommande
fall begränsas till den tid som fastställts när lånet beviljats.
Departementschefens uttalande föranledde ingen erinran från riksdagens
sida. I övrigt finner utskottet att frågan om förvaltningen av ifrågavarande
fiskerilån lämpligen bör prövas inom ramen för fiskeadministrativa
utredningens uppdrag. Utskottet föreslår därför att riksdagen hemställer
att Kungl. Maj:t överlämnar motionen 1972:554 jämte däröver avgivna
remissyttranden till nyssnämnda utredning.

Tillkallande av fiskesakkunnig vid utredning om tillstånd till företag
enligt miljöskyddslagen. I motionen 1972:735 erinras om att de
huvudsakliga bestämmelserna till skydd mot vattenförorening före
miljöskyddslagens tillkomst den 1 juli 1969 återfanns i 8 kap. vattenlagen.
Enligt sistnämnda lag hade vattendomstolarna att i vattenföroreningsmål
handlägga såväl tillståndsfrågor som ersättningsfrågor. En
skadelidande kunde sålunda i mål om tillstånd att utsläppa avloppsvatten
utan att väcka särskild process få sina skadeståndsanspråk prövade vid
vattendomstolen, och sökanden var oavsett målets utgång skyldig gottgöra
motpart sådana kostnader i målet sorn prövats vara nödiga för tillvaratagande
av hans rätt. Någon motsvarighet till angivna regel finns inte i
miljöskyddslagens bestämmelser. I motionen erinras om att redan
lagrådet påtalade den försämring och försvagning av sakägarens ställning
som förslaget till miljöskyddslag innebar i förhållande till vad som
tidigare gällde. Lagrådets invändningar ledde dock i detta hänseende inte
till någon åtgärd. Eftersom det i efterhand är praktiskt taget omöjligt att
bevisa omfattningen av miljöfarlig verksamhets inverkan på en sakägares
fiske måste enligt motionärernas mening — om rättssäkerheten skall
tillgodoses — i åtskilliga ärenden som handläggs enligt miljöskyddslagen
fiskesakkunnig förordnas att på sökandens bekostnad utföra basundersökning
rörande fiskeförhållandena och kontrollera företagets inverkan
på fisket. Motionärerna, som framhåller angelägenheten av att framför
allt yrkesfiskets företrädare lämnas bättre möjligheter än nu att tillgodose
sina intressen i här berört sammanhang, föreslår att anvisningar utfärdas
för tillämpningen av miljöskyddslagen i angiven riktning.

Utskottet vill erinra om att frågan om ersättning för rättegångskostna -

JoU 1972:47

der vid koncessionsnämnden för miljöskydd i anledning av väckta
motioner var föremål för närmare behandling i samband med att 1969 års
riksdag antog förslaget till miljöskyddslag (prop. 1969:28, 3LU 1969:37,
rskr 1969:281). I nämnda motioner hemställdes sålunda att i miljöskyddslagen
i enlighet med lagrådets förslag borde införas en bestämmelse
av innehåll att koncessionsnämnden ägde förplikta den som utövade
eller ämnade utöva miljöfarlig verksamhet att till enskild motpart utge
särskild ersättning för förfarandet inför nämnden, om det varit av
betydelse för denne att bevaka sin rätt i ärendet.

Tredje lagutskottet framhöll i sitt utlåtande att den föreslagna
lagstiftningen och den prövnings- och tillsynsorganisation som byggdes ut
i anslutning härtill innebar en starkt aktiv insats från det allmännas sida
för att främja en god miljövård. En sådan insats var ägnad att stärka
också sakägarintressena. Den förbättring på miljövårdens område som
blev en följd av att lagstiftning och organisation blev effektivare kom
också de enskilda som utsätts för föroreningar och andra störningar till
godo. Mycket av det som tidigare låg på den enskilde kunde enligt
utskottet nu överlämnas åt tillsynsmyndigheterna, även frågan om rätt
att anhängiggöra ärende inför koncessionsnämnden. Vad lagutskottet
anfört rörande betydelsen av den aktivering av samhällets insatser på
miljövårdens område som propositionen innebar, gällde enligt utskottet
även frågan om ersättning för rättegångskostnader vid koncessionsnämnden.
Också den vida sakägarkretsen hade härvid sin betydelse. Lagutskottet
påpekade vidare den vidsträckta officialprövningsskyldighet som
koncessionsnämnden hade enligt lagförslaget. Nämnden skulle således
enligt 14 § sölja för fullständig utredning av ärende som kom under
nämndens prövning. Det kunde därför förutsättas att befogade krav från
sakägares sida på kompletterande utredningar e. d. blev tillgodosedda
genom nämndens försorg. Kostnader för dyrbara sakkunnigutredningar
och annat sådant torde därför i allmänhet inte behöva belasta enskilda
sakägare. De kostnader i övrigt som kunde uppkomma för en sakägare
som ville bevaka sin rätt i ett ärende inför nämnden torde i regel inte vara
av den omfattning att de avhöll sakägaren från att framföra sina krav och
synpunkter. Slutligen erinrades om den egendomliga situation som
uppkom om olika regler i rättegångskostnadshänseende gällde i dispensärenden
inför naturvårdsverket och koncessionsärenden hos nämnden. En
sådan skiljaktighet kunde på ett irrationellt sätt påverka sökandenas
benägenhet att begära tillstånd för sin verksamhet hos nämnden. På bl. a.
anförda skäl avstyrkte utskottet i motionerna gjorda ändringsyrkanden.
Riksdagen fattade beslut i enlighet med lagutskottets förslag.

Den nu väckta motionen i ärendet tillstyrks av fiskeristyrelsen och
Sveriges fiskares riksförbund. Statens naturvårdsverk framhåller för sin
del att åtgärder med det i motionen angivna syftet synes kunna vidtas
inom ramen för gällande lagstiftning genom viss ändring av praxis.
Koncessionsnämnden för miljöskydd slutligen förordar att frågan om
ändring i gällande bestämmelser rörande skyldighet att svara för
kostnaden för sakkunnigundersökning som beslutas av fastighetsdomstol

JoU 1972:47

görs till föremål för fortsatta överväganden. I övrigt anser nämnden
motionen inte böra föranleda någon särskild åtgärd.

Som framgår av det föregående fann riksdagen i samband med
antagandet av miljöskyddslagen ej tillräckligt belägg för att anförda
farhågor rörande en försämring av sakägarnas ställning på vattenföroreningsområdet
motiverade en kostnadsregel motsvarande den som
tidigare gällde enligt bestämmelserna i 8 kap. vattenlagen. Med hänsyn till
den förhållandevis korta tid som miljöskyddslagen varit i kraft, cirka tre
år, är det måhända ännu något tidigt att uttala sig om huruvida den nya
lagstiftningen i verkligheten kommit att innebära en försämring av
sakägarnas ställning som enligt det föregående från vissa håll befarats.
Under hänvisning till bl. a. vad naturvårdsverket och koncessionsnämnden
anfört i sammanhanget vill utskottet emellertid inte motsätta sig att
frågan härom görs till föremål för närmare överväganden. En utvärdering
av hittillsvarande erfarenheter skulle exempelvis kunna ske genom
jordbruksdepartementets försorg. Därest övervägandena leder därtill bör
förslag till erforderliga åtgärder föreläggas riksdagen. Utskottet förordar
att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
det föregående anfört i anledning av motionen 1972:735.

Stadgan för saltvattenfiskets bedrivande inom Blekinge län. I motionen
1972:1275 hemställs om visst förtydligande av länsfiskestadgan
för Blekinge län, enligt vilket borde klargöras att länsstyrelsen kan lämna
yrkesfiskare och kustfiskare dispens för dagsfiske efter torsk och flundra
samt medge försöksfiske med fasta fiskegarn.

Av remissutlåtandena över motionen framgår att länsstyrelsen i
Blekinge län, som har att utfärda ifrågavarande stadgebestämmelser,
genom beslut i mars 1970 i stadgan för saltvattenfiskets bedrivande inom
länet intagit en bestämmelse av innebörd att länsstyrelsen under vissa
förutsättningar kan medge undantag för föreskrifterna i stadgan. Den i
motionen gjorda framställningen är därför såsom länsstyrelsen anfört
redan tillgodosedd. Motionen bör enligt utskottets mening inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Hemställan

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. lämnar motionen 1972:365 utan åtgärd,

2. lämnar motionen 1972:540 utan åtgärd,

3. hemställer att Kungl. Maj:t överlämnar motionen 1972:554
jämte däröver avgivna remissyttranden till fiskeadministrativa
utredningen,

JoU 1972:47

4. som sin mening ger Kungl. Majit till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionen 1972:735,

5. lämnar motionen 1972:1275 utan åtgärd.

Stockholm den 31 oktober 1972
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s)*, Johanson i Västervik (s), Magnusson i Grebbestad (s), fru
Anér (fp), herr Larsson i Borrby (c)*, fru Lindberg (s), herrar Kronmark
(m), Takman (vpk), fru Sundberg (m)*, fröken Anderson i Lerum (s), fru
Olsson i Helsingborg (c)*, herr Åberg (fp) och fru Theorin (s)*, dock att
vid behandlingen av motionen 1972:1275 herr Andersson i Storfors (s)*
deltagit i stället för herr Persson i Skänninge (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. angående fiskevården av herr Takman (vpk) som anser att utskottet
under 2 bort hemställa

”att riksdagen med bifall till motionen 1972:540 hos Kungl.

Majit anhåller om utredning angående fiskevården”.

2. angående tillkallande av fiskesakkunnig i vissa fall av herr Hansson i
Skegrie (c), fru Anér (fp), herrar Larsson i Borrby (c), Kronmark (m), fru
Sundberg (m), fru Olsson i Helsingborg (c) och herr Åberg (fp) som anser
att

dels det stycke i utskottets yttrande på s. 7 som börjar med ”Sorn
framgår” och slutar med ”motionen 1972:735” bort ha följande lydelse:

”Sorn framgår (lika med utskottet) 8 kap. vattenlagen.

Ostridigt är dock att sakägarnas ställning försvagats efter övergången till
den nya miljöskyddslagstiftningen. Detta måste anses vara en brist.
Utskottet finner i likhet med motionärerna att det är angeläget att
särskilt yrkesfiskets företrädare lämnas bättre möjligheter att tillvarataga
sina intressen i här berört sammanhang. Som fiskeristyrelsen och
naturvårdsverket anför skulle detta kunna ske genom att möjligheterna
att förordna t. ex. fiskesakkunnig för utredningar av betydelse för
tillåtlighetsprövning och därmed sammanhängande villkor utnyttjas i
ökad utsträckning. Som naturvårdsverket framhåller bör åtgärder i
angivet syfte kunna vidtagas inom ramen för gällande lagstiftning. Mot
bakgrund av det anförda förordar utskottet dock att föreskrifterna rörande
tillämpningen av miljöskyddslagen kompletteras i enlighet med det

JoU 1972:47

förslag som framlagts i motionen 1972:735.”

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

”4. med bifall till motionen 1972:735 som sin mening ger
Kungl. Majit till känna vad utskottet i det föregående anfört
angående tillkallande av fiskesakkunnig vid vissa utredningar
m. m.”.

1* Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 47

JoU 1972:47

Bilaga 1

Yttranden över motionen 1972365
Rikspolisstyrelsen (2.5.1972)

Rikspolisstyrelsen anför

Enligt Kungl, kungörelse 2.6.1933 med vissa bestämmelser rörande
fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande farvattnen,
vilken grundas på en konvention 31.12.1932 mellan dessa länder om
nämnda fiskeriförhållanden, råder förbud för de bägge ländernas fiskare
att bedriva fiske med trål eller vad i Öresund.

Av beslagsreglerna i 34 § fiskeristadgan, som enligt hänvisning i 10 §
ovannämnda kungörelse även är tillämpliga inom det område som regleras
av kungörelsen, framgår att möjlighet redan föreligger att i samband med
olaga fiske av förevarande slag beslagta fiskeredskap för att säkerställa
förverkandepåföljd. Dessutom kan båt tas i beslag om det kan antas äga
betydelse för utredningen om brottet. Av motionen framgår inte om en
skärpning av förverkandereglerna åsyftas. Ordalydelsen tyder snarast på
införande av ett självständigt beslagsinstitut, som skulle verka brottspreventivt.
Någon motsvarighet härtill finns inte tidigare i svensk rätt. Enligt
rikspolisstyrelsens mening torde föreliggande beslagsmöjligheter vara
tillfyllest och styrelsen finner inte tillräckliga skäl för närvarande
föreligga att skärpa beslagsreglerna till att omfatta en så kraftig
ingripandemöjlighet som beslag av fiskefartygen i de fall det ej krävs för
utredning av brottet.

Fiskeristyrelsen (18.4.1972)

Fiskeristyrelsen anför

Enligt konventionen 31.12.1932 rörande fiskeriförhållandena i de till
Sverige och Danmark gränsande farvattnen råder förbud för de bägge
ländernas fiskare att idka fiske med trål och vad i Öresund inom området
utanför sjumetersgränsen söder om en linje Ellekilds Hage—Lerberget,
dock med visst undantag för fiske med agnnot. Trots förbudet
förekommer trålfiske inom området. Jämförelsevis ringa bötesstraff torde
inte verka avhållande från fortsatt olaga fiske, då värdet av fångsten på en
fisketur kan uppgå till betydande belopp. En skärpning av förverkandebestämmelserna
torde, som framhålles i motionen medverka till hämmande
av ifrågavarande olaga trålfiske.

Ett aktuellt behov föreligger av en reviderad konvention med hänsyn
bl. a. till utsättningsvillkor för redskap och utmärkning av redskap. En
sådan revision av 1932 års konvention pågår sedan en tid tillbaka.

Beträffande förverkandebestämmelserna vid olaga fiske inom ifrågavarande
vattenområde får det antagas att dessa blir föremål för
förhandlingar mellan konventionsländerna och att därvid behovet av
skärpta bestämmelser noga överväges.

Sveriges fiskares riksförbund (1.6.1972)

Riksförbundet tillstyrker att den pågående revisionen av 1932 års
konvention mellan Sverige och Danmark rörande fiskeriförhållandena i
de båda länderna gränsande farvattnen påskyndas och anför följande.

JoU 1972:47

I motionen framhålles att det trots förbud förekommer trålfiske på
förbjudet vatten i Öresund och att nuvarande bestämmelser om bötesstraff
inte verkar tillräckligt avhållande från fortsatt olaga fiske.
Motionären anser en skärpning av bestämmelserna nödvändig och
hemställer att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att arbetet med översyn
av 1932 års svensk/danska konvention om fisket i Öresund påskyndas
och att gällande bestämmelser beträffande straffpåföljden för olaga fiske
kompletteras med vissa stadgeändringar.

Vid behandling av ärendet inom styrelsen har framhållits att olika
rättsregler tillämpas på den danska respektive svenska sidan av Öresund
och att den pågående revisionen av 1932 års konvention, som reglerar
fisket i Öresund och som pågår sedan en tid tillbaka, borde påskyndas.
Det framhölls också att det kunde antagas att samtliga bestämmelser
skulle komma att övervägas vid förhandlingar mellan konventionsländerna.

JoU 1972:47

Bilaga 2

Yttranden över motionen 1972:540
Fiskeristyrelsen (18.4.1972)

Fiskeristyrelsen tillstyrker motionen om en utredning angående
fiskevården, men understryker att ett fullgott resultat av densamma
förutsätter att de tillgängliga resurserna kartläggs och utnyttjandet av
desamma fastställs. Den föreslagna utredningen utgör en naturlig och
nödvändig del även i en utredning som Fritidsfiskarna begärt och som
styrelsen tillstyrkt. En samordning av utredningsarbetet är därför enligt
styrelsens mening lämplig.

Styrelsen anför i övrigt i huvudsak följande.

Fisket har otvivelaktigt genomgått en kraftig strukturförändring. Ur
fiskestatistisk årsbok 1971 kan utläsas att beträffande saltsjöfisket
antalet fiskare minskat kraftigt sedan 1945. Enligt 1970 års fiskeriinventering
fanns det ca 5 200 yrkesfiskare och ca 1 800 binäringsfiskare. Av
yrkesfiskarna var 542 personer pensionärer. Det framhålls emellertid att
siffrorna inte är helt jämförbara med motsvarande uppgifter från tidigare
år. Framför allt gäller det antalet binäringsfiskare. Anledningen är
närmast förändringar beträffande statistikens insamlande, varvid vissa
definitions- och klassificeringsproblem uppstått.

Analogt med att binäringsfisket minskat visar också antalet mindre
fiskebåtar en kraftig tillbakagång. Men även antalet större båtar har
reducerats under 1970. Det totala båtvärdet i saltsjöfisket uppgick under
1970 till 570 mkr.

Inom sötvattensfisket saknas sedan år 1923 en fullständig statistik.
Den begränsade statistik som insamlas kommer emellertid även den att i
mycket stor omfattning försvinna såvida icke fiskeristyrelsen själv får
möjligheter till insamling och publicering av det insamlade materialet.
Endast för sjön Vätterns vidkommande finns en kontinuerlig statistik för
en längre tidsperiod. Även om den har sina brister kan man konstatera att
antalet yrkesfiskare varit på nedgång alltsedan statistikinsamlingen
startade. Från att ha varit ca 180 st 1914 är antalet nu nere i mellan 20
och 30 st. Vid fiskeriräkningen 1970 var antalet yrkesfiskare under 67 år
med fiske som enda yrke 21 st. Antalet över 67 år var 18 st. Utvecklingen
i Vättern kan sägas återspegla utvecklingen av insjöfisket över huvud
taget. Antalet yrkesverksamma fiskare i samtliga de stora sjöarna Vänern,
Vättern, Mälaren och Hjälmaren var 1970 94 st under 67 år och 46 st
över 67 år med fiske som enda yrke.

Utvecklingen beträffande fritidsfisket har gått mycket hastigt. Fiskevattensutredningen
1939 räknade med ca 100 000 sportfiskare i hela
landet. Fiskerättsutredningen bedömde att antalet fram till 1947 hade
stegrats till 200 000 samt tillfogade ”att om man tog med den stora
massan nöjesfiskare siffran säkerligen skulle bli flera gånger högre”. Flera
nyligen presenterade utredningar: Fritidsutredningen (SOU 1964:47,
1965:19; 1966:33), Åreutredningen (Jo 1971:5) samt nu senast låginkomstutredningens
utkast till kap 11 i betänkande om det svenska
folkets levnadsvanor ”Fritid och rekreation” visar att fisket har en
mycket framträdande plats som fritidsaktivitet. Fritidsfiskeutredningen
(SOU 1968:13) ansåg efter en granskning av Fritidsutredningens siffror,
att det var realistiskt att räkna med att ca 600 000 personer i landet i
åldern 18—65 år hade fritidsfiske som huvudsaklig eller i vart fall
betydande fritidsaktivitet. Låginkomstutredningen redovisade att 24 % av

JoU 1972:47

befolkningen i åldern 15 till 75 år (1 506 000) fiskade någon gång och att
10 % (597 000) fiskade ofta eller totalt hade ca 2,1 miljoner fiske som en
fritidsaktivitet.

Motionärerna framhåller den allmänna samhällsutvecklingen som en av
huvudorsakerna till den uppkomna situationen.

Andra medverkande faktorer är t. ex. 1) överfiskningsproblemet,
2) konkurrensen mellan olika kategorier av fiskande vid utnyttjandet av
en begränsad resurs och 3) miljöförstöringen.

Den primära förutsättningen för ett ändamålsenligt fiske är goda
fiskbestånd. Fisket får ej betraktas som t. ex. en mineraltillgång, vilken
det gäller att tillgodogöra sig en gång för alla. Allt fiske är en exploatering
av en naturresurs som ej är outtömlig. Fiskbestånden är förnyelsebara
och rätt skött kan resursen fiske paradoxalt nog vara outtömlig. Det finns
åtskilliga exempel på hur man genom ett fiske kan åstadkomma inte bara
en ekonomisk överfiskning utan t. o. m. en ödeläggelse av hela bestånd. I
andra fall åstadkommes genom ett ensidigt fiske efter värdefulla arter en
snedvridning i beståndssammansättningar till förmån för den mindre
värdefulla fisken.

Konkurrensen mellan olika kategorier av fiskande har under senare år
gjort sig gällande i fråga om fiske på allmänt vatten och på de s. k.
enskilda frivattnen. I motionen omnämns ökningen av det ”på fritid
bedrivna, mer eller mindre ekonomiskt inriktade fisket — i vissa former
kallat deltidsfiske”. Fisket på ifrågavarande vattenområden får icke
bedrivas på ett sådant sätt att det leder till en ödeläggelse av
fiskbestånden eller på annat sätt kommer att förhindra ett rationellt och
samhällsekonomiskt riktigt utnyttjande av dessa vattenområden. Redan i
dag är situationen inom flera kustområden sådan, att såväl yrkesfiskare
som fritidsfiskare med handredskap har stora svårigheter att utöva sitt
fiske. Strävan bör vara att å ena sidan renodla ”yrkesfisket samt
husbehovsfisket i de trakter där sådant fiske fortfarande har betydelse
som tillskott till försörjningen” (Kungl. Maj:ts brev till fiskeristyrelsen
och lantbruksstyrelsen den 23 maj 1969) samt å andra sidan fritidsfisket.

Den pågående miljöförstöringen har allvarligt påverkat fiskbestånden
och försvårat ett rationellt utnyttjande av desamma. Vattenregleringar,
flottledsrensningar, utsläpp av kommunalt och industriellt avloppsvatten
och ett efter moderna principer rationellt drivet skogsbruk är samtliga
tydliga exempel på för fisket negativa åtgärder som icke närmare behöver
redovisas.

Den gemensamma nämnaren för ovanstående exempel är att den
biologiska grunden för såväl yrkesfiske som fritidsfiske ryckts undan.

Det finns därför så mycket större anledning att ta till vara de resurser
som finns kvar och utnyttja dessa på ett rationellt och samhällsekonomiskt
riktigt sätt.

Fisket som näring sysselsätter inte bara ett stort antal yrkesverksamma
fiskare. Det sysselsätter åtskilliga människor indirekt genom beredningsoch
konserveringsindustrin samt genom redskapstillverkning. Fiskodlingsverksamheten
är ett annat viktigt inslag. Fisken i sig själv utgör en viktig
källa till högklassiga animaliska äggviteämnen. I den ekonomiska försvarsberedskapen
är tillvaratagandet av fisken en integrerande faktor. Fisket
som rekreationskälla diskuteras i bilagda yttranden över Fritidsfiskarnas
framställning om målsättning m. m.

Vad som erfordras i dag, för att undvika en misshushållning, är en
bättre kunskap om naturresursen fiske sett både ur kommersiell och
rekreativ synpunkt. Vilka tillgångar förfogar vi över och hur utnyttjas
dessa? Hur skall de utnyttjas i framtiden? För yrkesfiske, binäringsfiske,
deltidsfiske och/eller fritidsfiske? Utnyttjandet bör bestämmas bl. a. med

JoU 1972:47

utgångspunkt från de biologiska förutsättningarna. Samtidigt förutsätter
olika utnyttjande olika skötsel. En fiskevård anpassad till vattnens olika
utnyttjande blir även en väl anpassad miljövårdande insats.

Fiskeristyrelsen har tillstyrkt Fritidsfiskarnas framställning om en
målsättning för de statliga insatserna för fritidsfisket m. m. samt betonat
vikten av att resursinventeringar och planeringar intensifieras. Den i
motionen föreslagna utredningen angående fiskevården utgör en naturlig
och nödvändig del även i den av fritidsfiskarna föreslagna utredningen.

Arbetsområdet bör, som motionärerna framhållit, utan diskriminering
omfatta såväl yrkesfiske som fritidsfiske i våra insjöar. Det bör enligt
fiskeristyrelsens uppfattning inte begränsas enbart till insjöarna. Även
kusterna bör ingå av ovan anförda skäl. I motionen skisseras även hur
fritidsfiskets krav på goda fiskevatten skulle kunna lösas. Eftersom
fiskerättslagstiftningen i fråga om upplåtelse av fiskerätt kräver kännedom
om rådande fiskerättsförhållanden och fiskerättsägarna själva måste
ge sitt medgivande till försäljning av fiskekort, saknas möjlighet till
tvingande upplåtelse. En, som styrelsen bedömer det, realistisk väg är att
med utgångspunkt från resursinventeringar sätta tillgången på vatten i
relation till behovet av fiskevatten och på så sätt skapa fritidsfiskeområden.
Givetvis bör dessa samordnas med andra områden där åtgärder görs
för det rörliga friluftslivet. Gällande lagstiftning (naturvårdslagen) i fråga
om avsättningen av s. k. sociala naturreservat skulle på så sätt kunna
utnyttjas i större utsträckning även för fritidsfiskets vidkommande.

Därmed är inte sagt att kommunernas roll i sammanhanget skulle
försvinna. De har fortfarande en stor uppgift att fylla i fråga om inköp
eller arrendering av mark och vatten, att anlägga eller ge ekonomiskt
bidrag till serviceanläggningar i anslutning till fritidsfiskeområden och att
stimulera markägare på olika sätt till bildande av fiskevårdsområden.

Avsättningen av ovannämnda fritidsfiskeområden underlättas givetvis
om staten redan är fiskerättsägare. Styrelsen vill kraftigt understryka att
lika stora krav måste ställas på vården av samtliga vatten, såväl statliga
som privata. En samordning av det statliga vatteninnehavet, som är
fördelat på ett stort antal myndigheter och förvaltningar är nödvändigt.
Staten har hittills betalat ca 40 mkr i ersättning för mistad fiskerätt, och
därmed skapat möjligheter till ett omfattande frifiske på de s. k. enskilda
frivattnen. Ursprungligen skedde detta för yrkesfiskets behov. Ingen
känner emellertid i dag ansvar för dessa vattenområden. Fiskevårdande
insatser är möjliga endast i mycket begränsad omfattning eftersom
direkta medel därtill saknas. Endast begränsade belopp av vattenavgiftsmedel
utdömda enligt vl 2:10 och 2:8 har kunnat utnyttjas.

Samtidigt måste betonas vikten av de insatser som mestadels sker på
frivillig väg av Sveriges i runt tal 2 000 fiskevårdsföreningar.

I motionen berörs också den s. k. vanhävdsparagrafen i 1950 års lag
om rätt till fiske (§ 30). Som också framhålls har möjligheten att ingripa
mot vanhävd av fiske aldrig utnyttjats och motionärerna diskuterar
orsakerna härtill samt möjligheterna till en ökad användning, vilket
bedöms som utsiktslöst. Fiskeristyrelsen delar motionärernas uppfattning.

Domänverket (18.4.1972)

Domänverket avstyrker tillsättandet av särskild utredning angående
fiskevården i våra insjö- och kustvatten och anför följande.

Motionen utmynnar i en anhållan om utredning angående fiskevården
i insjö- och kustvatten, men i motionens text talas mest om vattnens

JoU 1972:47

nyttjande, d. v. s. dessas disposition.

Denna har enligt motionärerna numera på grund av samhällsutvecklingen
fått en sådan inriktning att en betänklig misshushållning sker med
den naturresurs som fisket utgör. Såsom bot mot detta anges bättre
fiskevatten, effektivare fiskemetoder och större omsättning, då det är
fråga om yrkesfiske. Men icke heller för fritidsfiske anses vattnen
utnyttjas tillfredsställande, i det att de antingen ligger helt obrukade eller
också beskattas endast vissa värdefulla fiskarter, medan den s. k.
ogräsfisken fritt får ”breda ut sig”.

På grund av dessa förhållanden hänvisas till bestämmelserna om
vanskötsel av fiskevatten i gällande fiskerättslag (paragraferna 30—32)
och understrykes behovet av en målsättning för hushållningen med fisket.

Beträffande vanhävdsparagrafema må konstateras, att under den tid
de gällt, d. v. s. från den 1 januari 1951, torde de ej ha tillämpats en enda
gång. Angående frågan om utredning av målsättningen från samhällets
sida beträffande fiskets utnyttjande för rekreation har däremot ett
initiativ tagits nyligen, i det att Sveriges fritidsfiskares riksförbund gjorde
en framställning i ämnet till jordbruksdepartementet den 30 september
1971.

Frågan om fiskevattnens utnyttjande är i främsta rummet dels en
lagstiftnings- och administrativ fråga, dels en ekonomisk angelägenhet.

1 flertalet av våra fiskevatten äges nämligen fisket samfällt av delägarna
i byalaget (skifteslaget) inom byns vattenområde. Inom detta område får
delägarna fiska fritt efter vad de kunna sämjas, men vill någon upplåta sin
fiskerätt åt annan än delägare i byalaget, måste han enligt 24 §
fiskerättslagen ha lov därtill av flertalet övriga delägare. Ett sådant lov
strider emellertid ofta mot de övriga delägarnas intresse, varför det i regel
ej gives. En ändring av sagda § i fiskerättslagen eller dess ersättning med
andra lagbestämmelser t. ex. det under utarbetning varande förslaget till
lag om samfälligheter synes vara erforderlig, om de av motionärerna
påtalade missförhållandena beträffande fiskets nyttjande skall kunna
bemästras.

För en översyn av dessa förhållanden och erhållandet av förslag till
lämpliga åtgärder torde ej någon ny utredning erfordras, utan uppgiften
bör väl kunna inordnas i direktiven för den nu sittande ”fiskeadministrativa
utredningen”.

Ej heller är någon utredning erforderlig för att de fiskevattensägare,
som ej själva vill hävda och sköta sina fiskevatten, skall kunna överlåta
dem helt eller i begränsad omfattning till en viss kommun. En sådan
åtgärd innebär nämligen främst en ekonomisk uppgörelse mellan fiskerättsägarna
och kommunen.

Fiskerinäringsutredningen (26.4.1972)

Utredningen anför följande.

Frågan om fiskevården, som berörs i motionen, gäller fisket i
vattenområden i insjöar och vid kusten. I dessa vattenområden bedrivs
fisket numera i första hand för rekreationsändamål. Det yrkesmässiga
fisket har nämligen till helt övervägande del karaktären av ett havsfiske,
vilket kräver betydande investeringar i såväl båtar som redskap. De
problem, som på det fiskeribiologiska området gäller för yrkesfisket,
sammanhänger således i första hand med utvecklingen av fiskbeståndet i
bl. a. Nordsjön och östersjön. Särskilda åtgärder har också blivit
nödvändiga för att lösa dessa problem och förbud mot sillfiske under

JoU 1972:47

vissa tider tillämpas numera för Nordsjön och Skagerak i enlighet med en
internationell överenskommelse.

Spörsmålen om fiskevården i insjöar och kustområden anknyter
följaktligen i första hand till fritidsfisket. Det bör dock framhållas, att i
åtskilliga större insjöar fisket fortfarande ger bärgning åt en del
yrkesfiskare samt att ett traditionellt kustfiske likaledes är av väsentlig
ekonomisk betydelse för många kustbor, vilka ägnar sig åt sådant fiske på
hel- eller deltid. I ett stort antal fall är utbytet av detta fiske avgörande
för vederbörandes möjligheter att stanna kvar på sin nuvarande bostadsort.
Det är följaktligen bl. a. ur lokaliseringssynpunkt angeläget att det
yrkesmässiga fiskets intressen beaktas när de i motionen angivna
åtgärderna utformas.

Som framgår av det föregående, är en rationellt utformad fiskevård
ofta av gemensamt intresse för yrkesfisket och fritidsfisket. Enligt
utredningens uppfattning är det således även för yrkesfisket betydelsefulla
problem som redovisas i motionen och utredningen anser det av vikt
att de resurser, som står till förfogande för fiskevårdande åtgärder,
utnyttjas rationellt. En kontinuerlig översyn av åtgärderna på fiskevårdsområdet
är därför enligt utredningens mening påkallad.

Sveriges fiskares riksförbund (1.6.1972)

Riksförbundet tillstyrker motionen och föreslår att densamma
överlämnas till fiskerinäringsutredningen samt anför följande.

Det är riktigt att gällande lagstiftning om möjlighet till åtgärder mot
vanvård av fiske knappast gett något resultat. Samma förhållande gäller
också bestämmelserna om bildandet av fiskevårdsområden som inte
lämnat det resultat man ansett sig kunna förvänta vid desammas
införande. Orsakerna härtill kan vara gällande äganderättsförhållanden till
fiskevattnen. I synnerhet i våra många insjöar är fisket oftast oskiftat
med ett mycket stort antal delägare som i regel bor på långa avstånd från
sina vatten. I många fall har de endast ringa eller intet intresse för fisket
och fiskevården.

Vid behandlingen av detta ärende inom styrelsen har framhållits
svårigheterna att åstadkomma några restriktiva åtgärder på fiskevårdens
område utöver de möjligheter som ges i bestämmelserna om fiskevårdsområde,
dess bildande och funktion. — Om ytterligare åtgärder erfordras
bör lagstiftningen om rätt till fiske bli föremål för översyn.

Vidare erinrades om att önskemål tidigare framförts om vissa
ändringar av fiskelagen och att svårigheter skulle kunna förefinnas vid en
utbrytning av fiskevården ur en sådan utredning. Från Fritidsfiskarnas
Riksförbund har också hemställts om vissa utredningar och det framhölls
lämpligheten av en samordning i fråga om utredningsarbetet i dessa
spörsmål. Styrelsen uttalade också att motionen lämpligen borde
överlämnas till den pågående fiskeriutredningen.

Sveriges fiskevattenägareförbund (20.5.1972)

Förbundet vill ej motsätta sig av motionärerna föreslagen utredning
men vill påtala, att utredningen ej skall begränsas till en målsättning
utifrån samhällets synpunkter utan att den även bör ta hänsyn till den
enskilda sektorn och fiskevattenägarnas berättigade önskemål. Förbundet
anför vidare.

Motionärerna påtalar den strukturförändring, som pågår inom fisket,
där fiskets roll som ekonomisk näring påstås ha minskat. Enligt

JoU 1972:47

förbundets mening har visserligen yrkesfiskarenas antal minskat medan
däremot fångsterna har ökat och värdet av fisket i det närmaste
bibehållits. Den eventuella nedgången beror i så fall på det köpmotstånd,
som genom föroreningarna av vattnen uppstått. Förbundet räknar dock
med att nu vidtagna åtgärder från myndigheternas sida skall medföra en
förändring till det bättre. Såväl yrkesfiskare som vattenägare har inom de
svartlistade områdena lokalt drabbats av ekonomiska förluster i samband
med införda fiskeförbud. Yrkesfiskarna har i någon mån kompenserats
genom bidrag medan vattenägama icke på något sätt erhållit gottgörelse.

Motionärerna påtalar det alltmer tilltagande deltidsfisket, som ofta
bedrivs med yrkesfiskeredskap och som syftar till ekonomisk vinning.
Förbundet anser liksom övriga fiskareorganisationer, att denna utveckling
är felaktig och bör stävjas. Möjligheter härtill föreligger genom den
framlagda nya fiskeristadgan, som enligt förbundets mening kan ge
länsstyrelserna möjligheter till skärpta lokala bestämmelser. Så har redan
nu skett inom vissa områden utefter Norrlandskusten, där t. ex. förbud

mot veckoslutsfiske införts.

Motionärerna anser, att det renodlade s. k. sportfisket ökat på ett
lavinartat sätt. Förbundet har en motsatt uppfattning i denna fråga.
Fiskekortförsäljningen tenderar att minska och de flesta vättenägarsammanslutningar,
som enligt fritidsfiskarnas önskan iordningställt speciella
fiskevatten eller upplåtit vanliga vatten av god kvalitet till fritidsfiske, har
efter kort tid kunnat konstatera, att fritidsfiskeintresset i verkligheten ej
motsvarar de uppgifter i antal m. m. som förekommer i utredningar och

press.

Förbundet har med anledning av den konstaterade nedåtgående
trenden påbörjat en länsvis utredning för att få klarhet i denna för
vattenägarna så viktiga fråga. Den ekonomiska sidan är helt avgörande för
hur många fritidsfisketillfällen som skall erbjudas under kommande år.
För vattenägarna står detta fullt klart. Ännu är ej det rekreativa värdet av
fiskeutövningen så uppskattat, att det kan omräknas och debiteras i

klingande mynt.

Förbundet anser med hänsyn till de variationer i fritidsfiskeintresset,
som givetvis finns på olika platser, det helt naturligt att vissa vattenägare
särskilt i glesbygder icke har råd eller möjlighet att aktivera fritidsfisket.
Om detta förhållande kan betraktas som någon form av vanvård,
överlåter förbundet till motionärernas bedömning. Förbundet konstaterar
dock, att inga ingripanden skett från det allmännas sida, varför
någon vanhävd eller vanskötsel ej kan anses föreligga.

Däremot är det fullständigt klart enligt förbundets mening, att det
ensidiga fritidsfisket rubbar balansen i sammansättningen av våra fiskbestånd.
Förbundet har därför positivt medverkat till försök på detta
område, främst då genom fiske med bottengarn för att decimera
ogräsfiskbeståndet. Förbundet har även för avsikt att anordna och
uppfölja försöken med användade av rotenon i selektivt syfte.

Förbundet anser, att motionärernas önskemål om utredning angående
målsättningen för den framtida fiskevården kan tillstyrkas, men inte då
endast i fråga om samhällets åtgärder utan snarare hur vattenägarna skall
kunna bedriva en fiskevård, som utan alltför stora kostnader underlättar
fritidsfisket.

Vattenägarna erhåller i allmänhet ingen ekonomisk utdelning av sin
fiskerätt utan den behållning, som erhålles genom kortförsäljningen, går
oavkortat tillbaka i form av fiskevårdande åtgärder. Åtgärder, som
föreslås av fiskeristyrelsen och lantbruksnämnderna, men som ej alltid ger
åsyftat resultat. Dessutom satsar vattenägarna tid och kraft för att
tillgodose det allmännas intresse i form av fiske och rekreation. Samtidigt

JoU 1972:47

och under rådande förhållanden framför Fritidsfiskarnas organisation
önskemål om fritt fiske för pensionärer och ungdom, krav på bättre
fiskeområden, större fisk, tillgång till båtar, bryggor och campingplatser
och dessutom billigare fiskekort. Önskemål, som dåligt rimmar med
vattenägarnas ekonomiska förutsättningar.

Med hänsyn till ovanstående och övriga vunna erfarenheter kan
Sveriges Fiskevattenägarförbund konstatera:

att de ca. 2 000 000 fritidsfiskare, som anses finnas inom vårt land,
icke besöker våra fiskevatten,

att endast ca. 3 % av dessa fiskare är organiserade,
att stor del av de fiskande är deltidsfiskare,
att fisketillfällen finns i tillräcklig mängd,

att iordningställda fritidsfiskeområden i allmänhet ej är ekonomiskt
bärbara,

att frivattenområdena icke blivit attraktiva för sportfiskarna, samt
att ett statligt eller kommunalt ingripande utan hänsynstagande till
fiskevattenägarintressena icke kan ändra nuvarande förhållanden.

Sveriges Fiskevattenägarförbund, som tidigare tillstyrkt en allmän
fiskeavgift, vill på nytt framföra tanken på införandet av sådan avgift. En
lokal subventionering av fiskekortpriser och fiskevårdsåtgärder, som
oftast sker genom kommunernas engagement, drabbar orättvist och
medverkar snarare till att minska möjligheterna för fritidsfiske, eftersom
de enskilda vattenägama blir missgynnade genom denna konkurrens på
olika villkor.

Förbundet vill till skillnad från motionärerna se denna fråga som mera
en vattenägarefråga än en fritidsfiskefråga ochh vill med skärpa framhålla,
att om någon utredning tillsättes om fiskevården, skall representanter
utses även från Sveriges Fiskevattenägarförbund.

Även om ej fritidsfiskeintresset är så stort som motionärerna anser,
kan ändå konstateras, att redan nu vissa områden främst då i Norrland
har överfiskats och är i stort behov av fiskevårdande åtgärder för att på
lång sikt kunna upprätthålla ett gott fiskbestånd. Medel för dessa
åtgärder måste på något sätt anskaffas och detta kan ske bl. a. genom
införande av en allmän fiskeavgift, som tidigare framförts, men även
genom direkta statsanslag, som i så fall skall användas som stöd för den
fiskodlingsverksamhet som finns inom landet.

Under senare år har en beskattning införts å den behållning som
erhålles genom verksamheten i fiskevårds- och fiskevattenägarföreningar
samt å fiskevårdsområden. Detta har helt omöjliggjort möjligheterna att
företaga omfattande kostsamma fiskevårdsåtgärder såsom rotenonbehandlingar,
iordningställande av fiskvägar, utplanteringar av fisk m. m.
Denna direkta skatt i kombination med mervärdesskatten försämrar
ytterligare den ekonomiska förutsättningen för skapandet av bättre och
flera fisketillfällen.

Med hänsyn till här framförda synpunkter anser Sveriges Fiskevattenägarförbund
det vara angeläget att utreda den framtida fiskevårdsverksamheten
och vill därför särskilt framhålla,

att frågan om allmän fiskeavgift på nytt upptas till prövning,
att inkomster från fiskekortförsäljningen blir skattefria, ej blott då de
samma år används för fiskevårdande åtgärder utan även om de under viss
tid fonderas för dylikt ändamål, som på grund av sin omfattning ej kan
komma till utförande med användande av endast ett års medel,

att fiskebevakningen underlättas genom åtgärder, som syftar till bättre
utnyttjande av tillgängliga resurser och ökade anslag till denna verksamhet,

JoU 1972:47

att lantbruksnämndernas fiskerikonsulenter beredes ökade möjligheter
att verka i fiskevattenägarförbundets anda,

att ökade anslag beviljas fiskeriforskningen och större anslag lämnas
som stöd åt fiskodlingsanstalter i syfte att säkerställa tillgången på
värdefulla fiskarter till ett för fiskevattenägarna överkomligt pris, samt
att om Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om utredning ang.
fiskevården med därtill hörande delfrågor, denna utredning får en
sammansättning av såväl fritidsfiskare, yrkesfiskare som fiskevattenägare.
Utredningen bör även ta större hänsyn till inom landet rådande
fiskerättsförhållanden, eftersom fiskevattenägarna bör vara delaktiga
ifråga om beslut angående aktuella fiskevårdsåtgärder.

Sveriges fritidsfiskares riksförbund (2.5.1972)

Riksförbundet tillstyrker att den i motionen begärda utredningen
kommer till stånd och hänvisar till vad riksförbundet anfört i skrivelser
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet den 29 juni 1971
och den 30 september 1971 i frågan om våra fiskevattens utnyttjande.

I skrivelsen den 29 juni 1971 har riksförbundet hemställt att Kungl.
Maj:t snarast möjligt måtte föranstalta om en översyn av den svenska
fiskelagstiftningen. I skrivelsen anförs följande.

Huvuddelen av nu gällande fiskelagstiftning tillkom 1950, efter att
en allmän översyn av denna lagstiftningsdel skett.

Under den 20-årsperiod, som nämnda lagstiftning nu varit i kraft, har
som bekant det svenska fisket starkt påverkats av en rad faktorer. Här
skall endast nämnas yrkesfiskets förändrade ekonomiska villkor, fritidens
förlängning för stora medborgargrupper och den ökade rörligheten på
fritiden, föroreningsproblemens aktualisering samt den snabba redskapsutvecklingen,
främst i samband med tillkomsten av det syntetiska
materialet.

1950 års fiskelagstiftning har genom dessa fiskets ändrade förutsättningar
fått konsekvenser, vilka ur allmän samhällssynpunkt måste
bedömas som negativa. Lagstiftningen har bl. a. bidragit till att på stora
”frivattensområden” längs våra kuster och i de stora insjöarna skapa ett
omfattande deltidsfiske av förvärvskaraktär. Detta har resulterat i att
stora yrkesfiskegrupper trängts undan eller fått acceptera en hård illojal
konkurrens, att värdefulla fiskbestånd beskattats hårt och oreglerat, att
fritidsfisket försämrats eller försvårats i viktiga vattenområden samt att
starka friktioner uppstått mellan olika kategorier fiskande.

Den svenska fiskelagstiftningen bör, enligt Sveriges Fritidsfiskares
Riksförbunds uppfattning, syfta till att på ur samhällets synpunkt bästa
möjliga sätt tillvarata den viktiga naturtillgång, som fiskevattnen och
fiskbestånden utgör. Detta måste ske genom en avvägning — inom den
biologiskt möjliga ramen — mellan olika nyttjandeformer av fisket.
Denna avvägning bör baseras på politiska beslut och komma till klart
uttryck i den gällande lagstiftningen. Då det gäller utnyttjandet av de
stora ”fria” fiskeområden längs våra kuster och i de stora insjöarna, vilka
tillskapats med betydande statliga medel, förefaller det förbundet
ofrånkomligt med en prioritering av det egentliga yrkesfisket och det
rekreationsbetonade fritidsfisket även om detta sker på det s. k.
deltidsfiskets bekostnad.

Den nuvarande fiskelagstiftningen synes inte ge någon som helst
möjlighet till en sådan ur samhällssynpunkt angelägen styrning av fisket i
dessa områden. Den verkar i stället — ehuru oavsiktligt — stimulerande på

JoU 1972:47

det s. k. deltidsfisket, vilket förutom de ovan nämnda negativa effekterna,
även har viktiga livsmedelshygieniska konsekvenser. Det kan inte
anses tillfredsställande att en föråldrad lagstiftning så som nu sker får
forma det svenska fiskets utveckling på ett ur samhällets synpunkt
olyckligt sätt. Vid det inom fiskeristyrelsen pågående arbetet med
förslaget till ny fiskeristadga har försök gjorts att bättre styra utnyttjandet
av våra fiskevatten och att kompensera vissa negativa konsekvenser av
nu gällande lagstiftning. Det har dock klart framgått av detta arbete att
hela lagstiftningen på fiskets område måste behandlas som en enhet och
genomsyras av samma syften.

För att åstadkomma detta och för att kunna uppnå det ur samhällets
synpunkt bästa möjliga utnyttjandet av fiskevattnen och fiskbestånden
krävs enligt Sveriges Fritidsfiskares Riksförbunds uppfattning en översyn
av den svenska fiskelagstiftningen. En sådan översyn motiveras enligt
förbundets mening inte endast av här påtalade problem vad avser de
”fria” fiskevattnen utan måste även anses nödvändig och naturlig med
hänsyn till den relativt långa tidsperiod nämnda lagstiftning varit i kraft
och till de under denna period väsentligt ändrade förutsättningarna för
det svenska fisket.

I framställningen den 30 september 1971 har Sveriges Fritidsfiskares
Riksförbund hemställt att Kungl. Majit måtte formulera målsättningen
för de statliga insatserna för fritidsfisket och närmare utreda vilka sådana
insatser som erfordras samt framlägga förslag till finansiering av nämnda
insatser. Riksförbundet anför i sammanhanget följande.

Fritidsfisket utgör i flertalet högindustrialiserade länder en friluftsaktivitet
av stort värde både för individ och samhälle. Fisket tillhör därför
också i dessa länder i regel en av de mest utbredda fritidssysselsättningarna.
Inte minst för den växande befolkningsdel, som bor och arbetar i
städerna och i de större tätorterna, förefaller fritidsfisket att vara
attraktivt och en kraftig stimulans till ökad vistelse i skog och mark.

Sverige utgör inte något undantag i detta avseende — tvärtom visar
undersökningar att fiskeintresset både bland vuxna och ungdom är
mycket stort, även internationellt sett. En orsak till detta är sannolikt de
ovanligt goda naturliga förutsättningar för fritidsfiske, som vårt land
erbjuder.

Koncentrerat kan fritidsfiskets främsta positiva effekter sägas vara att
ett mycket stort antal människor i skilda åldrar — över hela landet och
under stor del av året — genom fritidsfisket stimuleras till en friluftsaktivitet,
som kan bedrivas utan speciella fysiska förutsättningar, men som
ändå samtidigt ger avkoppling och värdefull motion. Fritidsfisket utgör
dessutom ett ur samhällets synpunkt angeläget och viktigt utnyttjande av
den betydande naturtillgång, som våra många sjöar och vattendrag samt
vår långa kust utgör.

Mot denna bakgrund är det viktigt och nödvändigt att en målsättning
formuleras för de samhälleliga insatser, som skall syfta till att främja
fritidsfisket och att leda dess utveckling i för samhället och individen
positiv riktning. En sådan målsättning kommer då av naturliga skäl också
att innefatta riktlinjerna för hur en mycket stor del av våra fiskevatten
skall utnyttjas och vårdas.

Utan anspråk på att kunna lämna en fullständig och slutgiltigt
utformad målsättning av nyss nämnda slag, vill Sveriges Fritidsfiskares
Riksförbund här skissera grunddragen till en sådan:

Samhället skall stimulera utövandet av fritidsfiske och medverka till
att varje medborgare, som så önskar, bereds möjlighet att på rimliga

JoU 1972:47

ekonomiska villkor bedriva fritidsfiske i härför upplåtna fiskeområden.

Dessa områden skall vara av sådan omfattning och utbyggda med
sådana serviceanordningar, som svarar mot antalet fiskande inom den
aktuella regionen. Områdena skall vara föremål för en rationell och enligt

fiskeribiologiska riktlinjer bedriven fiskevård.

Granskas det svenska fritidsfisket mot denna målsättning står det helt
klart att här, liksom på många andra motsvarande områden, krävs
väsentliga statliga och kommunala insatser på en rad punkter. Genom
fritidsfiskeutredningens arbete har den juridiska delen av upplåtelseproblematiken
väsentligt förenklats och det kan vidare förutsättas att den
pågående fiskeadministrativa utredningen framlägger förslag till en
rådgivnings- och serviceverksamhet, som bättre än den nuvarande — som
ju uppbyggts för yrkesfiskets behov — tillgodoser fritidsfiskets krav. En
sådan översyn av 1950 års fiskelagstiftning, som Sveriges Fritidsfiskares
Riksförbund begärt i sin skrivelse den 29.6.1971, skulle slutligen
otvivelaktigt också kunna skapa bättre förutsättningar för förverkligandet

av den skisserade målsättningen.

Enligt Sveriges Fritidsfiskares Riksförbunds uppfattning är det dock
angeläget och nödvändigt att dessa mera grundläggande åtgärder för
fritidsfiskets fortsatta utveckling snarast kompletteras med en utredning
över hela den skala av direkta och indirekta stimulerande åtgärder som
vidare erfordras. Här skall endast nämnas ett urval av sådana insatser, som
fritidsfiskets riksorganisation anser speciellt viktiga:

— På upplåtelsesidan måste bildandet av fiskevårdsområden ytterligare
stimuleras och intensifieras — speciellt i tätortsregionerna — och
kommunerna stödjas i arbetet att etablera kortfiskeområden, där sådana
på andra vägar ej kommer till stånd i tillräcklig omfattning.

— De kronan tillhöriga (och av ett flertal myndigheter förvaltade)
fiskevattnen måste på ur samhällssynpunkt acceptabla ekonomiska
villkor i största möjliga utsträckning upplåtas och disponeras för

fritidsfiske.

— Bidrags- och stödformerna för fiskevården och serviceutbyggnaden
i kortfiskeområdena måste utbyggas och förbättras, liksom stödet åt
motsvarande åtgärder i anslutning till frivattnen längs våra kuster och i de
stora insjöarna.

— Fiskeadministrationen måste anpassas och byggas ut för att bättre
kunna uppfylla de växande kraven på rådgivning i fritidsfiskefrågor från

bl. a. vattenägare, kommuner och fritidsfiskare.

— Den fiskeribiologiska forskningen och försöksverksamheten med
speciell inriktning på fritidsfiskets problem måste ges ökade personella

och ekonomiska resurser.

— Resurserna för planeringen av fritidsfiskets utbyggnad och för dess
samordning med det övriga friluftslivet måste skapas och erforderlig
forskning, inventerings- och försöksverksamhet härför initieras.

— Fiskodhngsverksamheten och den därmed sammanhängande fiskhälsokontrollen
måste genom statliga insatser rationaliseras och bättre

anpassas till fritidsfiskets behov.

— Fiskerilillsynen måste byggas ut och ges ökade resurser samt
betydligt vidgade uppgifter, framför allt av informativ och instruerande

karaktär.

— Konsumentupplysningen, både vad gäller fiskemöjligheter och olika
slags utrustning, måste kraftigt byggas ut och stimuleras.

— Informationsverksamheten beträffande upplåtna fiskevatten, fiskebestämmelser
etc. måste effektiviseras och dimensioneras efter behovet

av sådan information.

— Kurs-, studie- och instruktionsverksamheten på fritidsfiskets och

JoU 1972:47

fiskevårdens område måste kraftigt stödjas och utvecklas genom lämpliga
åtgärder.

— Spridningen av resultaten från forsknings- och utvecklingsarbetet
inom fiskevården och fiskeribiologin måste intensifieras väsentligt genom
ökade såväl ekonomiska som personella resurser.

— Fritidsfiskets riksorganisation måste ges ett stöd motsvarande det
som samhället i dag lämnar likartade organisationer inom det övriga
friluftslivet och därigenom beredas möjlighet att väsentligt bygga ut och
intensifiera sin verksamhet bl. a. avseende informations-, utbildnings- och
ungdomsverksamhet.

Det statliga stödet till fritidsfisket är i dag obetydligt, satt i relation
till fritidsfiskets omfattning, och utgår i regel indirekt och i konkurrens
om de medel, som avser att främja fiskerinäringen. Det faktum att de
statliga insatserna på fritidsfiskets område i dag splittras på flera
myndigheter — bl. a. fiskeristyreisen, lantbruksstyrelsen, naturvårdsverket
och domänverket — bidrar sannolikt även till att minska dessa
insatsers effekt.

Det torde klart framgå av ovanstående rapsodiska åtgärdsredovisning
att förverkligandet av en målsättning, som den skisserade, ställer helt
andra och större krav på bl. a. den statliga bidragsgivningen. Principiellt
anser Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund att detta ökade bidrag borde
utgå i samma former som det nuvarande stödet till idrotten och
friluftslivet. Förbundet anser sig kunna finna stöd för denna uppfattning
i Kungl. Maj:ts proposition nr 42 år 1969 angående åtgärder för att
främja fritidsfisket. Detta synsätt har däremot enligt förbundets uppfattning
inte i tillräcklig omfattning resulterat i konkreta åtgärder.

Med hänsyn till den hårda konkurrensen om de statliga och
kommunala bidragsmedlen inom denna sektor, till fritidsfiskets omfattning
och till behovet att snabbt kunna sätta in flertalet av de redovisade
åtgärderna, anser förbundet det därför angeläget och riktigt att även
frågan om införandet av en s. k. fiskeavgift närmare utreds.

Förslag om införandet av en sådan avgift framlades av fritidsfiskeutredningen
men föranledde ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. Fritidsfiskets
riksorganisationer ställde sig i remissvaren positiva till tanken på en sådan
allmän avgift men ansåg det framlagda förslaget otillfredsställande
motiverat och genomarbetet.

Införandet av en fiskeavgift kan sägas strida mot de principer, som
gäller för det övriga friluftslivet och Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund
anser även att finansiering av nödvändiga insatser via statsbudget och
kommunala bidrag bör prövas som första alternativ. Vid bedömningen av
en eventuell fiskeavgift bör dock beaktas att allemansrätten — till skillnad
mot vad gäller övrigt friluftsliv — ej kan begagnas vid utövandet av
fritidsfiske och att flertalet fiskande alltså redan i dag måste acceptera att
erlägga avgift i samband med sitt fiske. Det förhållande att dessa avgifter
på grund av äganderättsförhållandena i regel sprids till ett stort antal
ägare omöjliggör emellertid att de inflytande medlen disponeras för
samlade, verkningsfulla insatser. En centralt uppburen och i en speciell
fond (med representation för bl. a. de fiskande och vattenägarna) samlad
fiskeavgift skulle däremot — utan att behöva bli oacceptabelt betungande
för de fiskande - på ett konkret och genomgripande sätt förändra det
svenska fritidsfiskets villkor.

Enligt Sveriges Fritidsfiskares Riksförbunds uppfattning finns förutsättningarna
att, i samband med ovanstående skisserade utredning och
med beaktande av erfarenheterna från jaktens område och från de
nordiska och andra länder, vilka redan har en fiskeavgift, konstruera en
sådan avgift, som dels ger de önskade effekterna ur samhällets synpunkt,

JoU 1972:47

dels uppfattas som positiv av de fiskande.

Avgiften kan lämpligen (som t. ex. i Finland) lösas familjevis och
befrielse från avgiften gälla pensionärer och ungdom under förslagsvis 1 6
år. Tillsynsproblemet kan sannolikt avsevärt förenklas om kvittot på
avgiften utformas att bäras synligt under fisket. Avgiften kan vidare
tänkas berättiga till fritidsfiske i huvuddelen av domänverkets kortfiskeområden
samt i de av länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län upplåtna fiskevattnen i fjällområdet. Domänverket och
länsstyrelserna kunde av avgiftsmedlen lämpligen erhålla ett belopp
motsvarande nettoinkomsterna av upplåtelserna (totalomsättningen i dag
torde uppgå till ca 3 miljoner kronor). Varje fiskande som löste avgiften
borde vidare, t. ex. genom en speciell broschyr, erhålla aktuell information
om gällande fiskebestämmelser, upplåtna fiskevatten, ev. konsumtionsrekommendationer
beträffande fisk etc.

En sådan lämpligt utformad fiskeavgift kan enligt Sveriges Fritidsfiskares
Riksförbunds uppfattning medföra flera väsentliga fördelar förutom
att möjliggöra nya, angelägna insatser för fritidsfisket utan att
statsbudgeten ytterligare belastas. Avgiften kan som nämnts dessutom
öppna betydande fiskemöjligheter för allmänheten och samtidigt därigenom
kraftigt stimulera turistnäringen i fjällområdena. Den medger en
registrering av de fiskande, vilken kan utnyttjas såväl för spridande av
viktig och nödvändig information på fiskets område som för inhämtandet
av statistik och andra uppgifter. Först genom en sådan registrering skapas
också underlaget för dimensioneringen och lokaliseringen av de olika
insatserna.

Avgiften medger vidare att det växande antalet utländska fisketurister
dels registreras och därigenom kan nås med nödvändig information, dels
att ekonomiska resurser skapas för en rad turistfrämjande åtgärder på
fiskets område.

För fiskevattensägarna bör ett utbyggt stöd vad avser t. ex. fiskevård,
forskning, fiskodling, tillsyn och kursverksamhet väl motivera erläggandet
av en fiskeavgift av aktuell storlek.

Beträffande yrkesfiskets utövande förefaller fritidsfiskeutredningens
tidigare förslag konstruktivt och positivt: alltså att avgiften erläggs även
av dessa fiskande, men att ett belopp på förslagsvis 200 000 kronor
årligen restitueras i form av organisationsbidrag till Sveriges Fiskares
Riksförbund.

JoU 1972:47

Bilaga 3

Yttranden över motionen 1972:554
Lantbruksstyrelsen (27.4.1972)

Styrelsen föreslår att motionen överlämnas till den fiskeadministrativa
utredningen för beaktande, varvid i motionen upptagna problem får lösas
i ett större sammanhang. Styrelsen anför i övrigt fföljande.

I motionen påtalas bl. a. att det delcredereansvar, som landstinget i
Göteborgs och Bohus län står för fiskerilån som förmedlats före den 1
juli 1967, ökas vid förlängning av amorteringstiden för lånen. Enligt
kungl, brev den 18 juni 1971 till fiskeristyrelsen och statens jordbruksnämnd,
p. IV 8.2, får detta ansvar begränsas till den tid som fastställdes
när lånet beviljades.

Den fiskeadministrativa utredning, som tillsattes år 1969, skall enligt
direktiven även lämna förslag till organisation av det statliga stödet till
fiskerinäringen. Lantbruksstyrelsen finner ej skäl till ändring av bestämmelserna
om låneverksamheten medan utredning därom pågår.

Fiskeristyrelsen (18.4.1972)

Fiskeristyrelsen anför.

1 anledning av jordbruksdepartementets remiss av 1965 års lantbruksorganisationsutrednings
PM ang. vissa fiskerifrågor i anledning av förestående
omorganisation av lantbruksnämndernas verksamhet uttalade
fiskeristyrelsen i remissvar 1966—12—01 betr. fiskerilåneverksamheten
att, även om man ansåg att låneverksamheten i princip skulle vara lika
såväl för fiskargrupper som betr. förmedlingsorganen, kunde det inte
förnekas att det både av praktiska och psykologiska skäl var lämpligt
bibehålla landstinget i Göteborgs och Bohus län med dess beprövade och
smidigt arbetande organisation som låneförmedlingsorgan. Landstinget
borde dock, ansåg styrelsen, beredas ansvarsfrihet i civilrättsligt avseende
för förmedlade fiskerilån, d. v. s. landstinget borde befrias från sitt
delcredereansvar.

I Kungl. Maj:ts proposition 1967:74 biträdde departementschefen
uppfattningen att låneförmedlingen i Göteborgs och Bohus län skulle
skötas av landstinget och beträffande landstingets kostnader för verksamheten
erinrade departementschefen om att landstinget kunde tillgodogöra
sig ränta på fiskerilånemedel under viss tid och ansåg att delcredereansvaret
för lån som beviljats före den 1 juli 1967 även i fortsättningen
borde ligga på landstinget.

Riksdagsman Georg Åberg interpellerade 1970 ordföranden i förvaltningsutskottet
i Göteborgs och Bohus läns landsting om de räntemedel
som uppkommit hos landstinget och erhöll svar att reservfonden
1969-12—31 uppgick till 882 866 kronor och att ordföranden i
förvaltningsutskottet Bertil Bjerrek ansåg det självklart att dessa medel på
något sätt skulle komma fiskerinäringen till godo. 1 första hand skulle de
användas för att täcka kostnader landstinget kunde få i anledning av sitt
delcredereansvar för lån från tiden före 1 juli 1967. Ordföranden avsåg
att uppdraga åt näringsnämnden i landstinget att utreda frågan om
lämplig användning för de medel som eventuellt kunde finnas kvar när
landstingets delcredereansvar avvecklats.

I Kungl. Maj:ts kungörelse om statligt stöd till fisket 1971:331, 14 §,
uttalades att ”amorteringstiden för fiskerilån i samband med konsolidering
av de ekonomiska förhållandena vid fiskeföretag får förlängas till

JoU 1972:47

högst 20 år från det lånet lyfts”. I en del fall har detta resulterat i att
fiskeristyrelsen förlängt amorteringstiden för sådana lån som förmedlats
av landstinget och för vilka landstinget haft delcredereansvar.

I skrivelse från landstinget till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
1971—03—01 påtalade landstinget denna förlängning av
delcredereansvaret och hemställde att dels delcredereansvaret för lån
förmedlade före den 1 juli 1967 skulle avskrivas dels ock förvaltningsbestyren
med samtliga fiskerilån skulle överföras från landstinget till
lantbruksnämnden i länet, alltså samma hemställan som nu göres i den till
styrelsen remitterade motionen.

I kungl, brev till fiskeristyrelsen och statens jordbruksnämnd
1971—06—18 (regleringsbrevet) uttalas under punkt 2 Övriga bestämmelser
att om amorteringstiden för fiskerilån, som förmedlats av Göteborgs
och Bohus läns landsting före den 1 juli 1967, förlängs i samband med att
de ekonomiska förhållandena vid ett fiskeföretag konsolideras, får
landstingets delcredereansvar av fiskeristyrelsen begränsas till den tid som
fastställts när lånet beviljades.

1969—09—26 tillsattes den fiskeadministrativa utredningen som enligt
sina direktiv har att bl. a. utreda frågan om huvudmannaskapet för
fiskerikonsulenterna och deras lokala placering. 1 anledning av att frågan
om huvudmannaskapet är under utredning finner styrelsen — även om
den i princip anser att handläggningen av låneärenden skall vara likformig
inom landet — det nu mindre lämpligt att överflytta äldre lån från
landstinget till lantbruksnämnden utan förorda att man avvaktar utredningens
och statsmakternas ställningstaganden i denna fråga.

Vidare anser styrelsen att det är ytterst värdefullt för fiskarna, varav
många för närvarande befinner sig i ett mycket ansträngt ekonomiskt
läge, att de äldre lånen administreras av landstinget som har den tidigare
omnämnda reservfonden och som enligt muntlig uppgift från landstinget
nu uppgår till ca 1 miljon kronor, och med hjälp av vilken landstinget i
trängande fall kan medge fiskarna kortare anstånd med amorteringar och
räntebetalningar.

Göteborgs och Bohus läns landstings förvaltningsutskott (26.4.1972)

Landstingets näringsnämnd har avgivit synpunkter i ärendet och har
därvid anfört att innehållet i motionen helt överensstämmer med
intentionerna i skrivelse den 1 mars 1971 från näringsnämnden till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Nämnden instämmer i
alla delar med de förslag som framförs i motionen. Landstingets
förvaltningsutskott delar nämndens uppfattning.

JoU 1972:47

Bilaga 4

Yttranden över motionen 1972:735
Fiskeristyrelsen (18.4.1972)

Fiskeristyrelsen tillstyrker bifall till motionen och anför följande.

Fiskeristyrelsen anser att det i många fall av utsläpp av luft- och
vattenförorenande ämnen inte är praktiskt och ekonomiskt möjligt att
driva reningen så långt, att skador på fiske kan undvikas. De utredningsuppdrag
fiskesakkunniga under en lång följd av år haft i mål angående
byggande i vatten har givit rik erfarenhet av svårigheterna att i efterhand
fastställa den förändring i ett vattens organismbestånd, som ett miljöingrepp
får, och att uppskatta den skada som tillfogats rättsägare.
Vattenkraftföretag, som genomförts utan att klarlägga de naturliga
förhållandena i utbyggnadsvattnen har ofta givit upphov till utdragna och
svårlösta vattenmål. Ur utredningssynpunkt har sjöreglerings- och kraftverksutbyggnadsmål
likväl den fördelen, att förändringen av fiskens
miljöförhållanden sker snabbt och drastiskt. Ett utsläpp av avloppsvatten
däremot får vanligen en långsammare inverkan och orsakssammanhanget
blir komplicerat. I sistnämnt fall har den enskilde sakägaren liten
möjlighet att på förhand få en uppfattning om verkningarna av ett
företag och att i efterhand bevisa den skada han lidit.

Den försämring och försvagning av sakägarnas ställning, som skett i
vattenföroreningsärenden genom miljöskyddslagens tillkomst, skulle för
fiskets del kunna kompenseras om fiskesakkunnig förordnades i enlighet
med motionärernas förslag.

I åtskilliga fall torde skada på fiske till följd av vattenförorening kunna
förebyggas eller mildras genom fiskevårdande åtgärder. För att kunna
föreslå lämpliga åtgärder erfordras att den fiskesakkunnige får möjlighet
följa föroreningens inverkan på recipienten.

Statens naturvårdsverk (4.5.1972)

Verket framhåller att åtgärder med det i motionen angivna syftet
synes kunna vidtas inom ramen för gällande lagstiftning genom viss
ändring av praxis och anför följande.

Enligt 14 § 4 st. miljöskyddslagen (ML) kan koncessionsnämnden
förordna sakkunnig att göra särskild utredning på sökandens bekostnad.
På grund av den uppdelning som görs i ML mellan tillåtlighetsprövning
och skadeståndsprocess torde ett sådant förordnande inte kunna avse
utredningar som direkt syftar till att utgöra grund för senare skadeståndsyrkande
vid fastighetsdomstol. Det är ostridigt att sakägarens ställning i
detta avseende försvagats jämfört med förhållandena vid tillåtlighetsprövning
enligt vattenlagen. Med hänsyn till miljöskyddslagens konstruktion
förefaller det emellertid ej lämpligt att koncessionsnämnden förordnar
om utredning som direkt hänger samman med skadeståndsprocessen.
Sådant förordnande bör ankomma på fastighetsdomstolen.

Behov av utredning om ett företags inverkan på fisket finns emellertid
även i samband med tillåtlighetsprövningen, bl. a. för att bedöma behovet
av reningsåtgärder eller andra villkor. Särskilt aktualiseras frågan i
samband med att koncessionsnämnden förordnar om prövotid. Behov av
utredningar föreligger även för att möjliggöra senare ingripanden jämlikt
25 § ML (avseende icke förutsedda olägenheter). Sådana undersökningar
är indirekt av betydelse även för sakägarnas möjligheter att föra talan.

JoU 1972:47

Det är angeläget att koncessionsnämnden bevakar att tillräckligt basmaterial
i fråga om såväl fiske som andra förhållanden tas fram. Det kunde
därför vara önskvärt att möjligheterna att förordna t. ex. fiskesakkunnig
för utredningar av betydelse för tillåtlighetsprövning och därmed
sammanhängande villkor utnyttjades mer. I regel kan dock behovet
tillgodoses inom ramen för den kontroll som regelmässigt föreskrivs.

I de fall då det föreligger fiskeinstressen bör kontrollmyndigheten
samråda med fiskevårdande myndigheter. Sådant samråd skulle i större
utsträckning än hittills kunna föreskrivas i koncessionsnämndens beslut,
liksom även i naturvårdsverkets beslut i dispensärenden. I vissa fall bör
kontrollmyndigheten i beslutet kunna ges befogenhet att föreskriva att
vissa undersökningar skall utföras av sakkunnig person på sökandens
bekostnad. Skall särskild fiskesakkunnig förordnas måste självfallet hans
verksamhet samordnas med kontrollen i övrigt.

Koncessionsnämnden för miljöskydd (28.4.1972)

Koncessionsnämnden förordar att frågan om ändring i gällande
bestämmelser rörande skyldighet att svara för kostnaden för sakkunnigundersökning
som beslutas av fastighetsdomstol görs till föremål för
fortsatta överväganden. 1 övrigt anser nämnden motionen inte böra
föranleda någon särskild åtgärd. Nämnden anför vidare.

De sakkunnigundersökningar som i vattenmål — vartill före miljöskyddslagens
ikraftträdande hörde även mål om vattenförorening — kan
utföras med avseende på ett sökt företags inverkan på fisket är av två
olika slag. Dels har fiskeristyrelsen enligt 11 kap. 36 § vattenlagen
möjlighet att förordna fiskeritjänsteman att avge yttrande i frågor av
betydelse för företagets tillåtlighet och närmare utformning (”yttrande,
huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom företaget lida väsentligt
förfång, så ock vilka särskilda åtgärder utöver vad sökanden må hava
föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket”). Om sådant yttrande inte
kan avges utan särskild undersökning på platsen, skall vattenrättsdomaren
förordna härom med stöd av 45 § samma kapitel. Dels har vattenrättsdomaren
jämlikt sistnämnda lagrum en allmän befogenhet att uppdraga
åt sakkunnig att efter förberedande undersökning avge utlåtande i fråga,
som kräver ”särskild teknisk utredning eller vidlyftigare värdering”.
Såsom i motionen anges har denna möjlighet i stor utsträckning
begagnats för att utreda frågor om inverkan på enskilda fiskeintressen
och föreslå ersättningar åt skadelidande. — I mål, där fiskeutredning anses
erforderlig både i tillåtlighetshänseende och beträffande ersättningsfrågorna,
brukar utredningarna samordnas genom att samma sakkunnige —
vanligen vederbörande fiskeriintendent — får i uppdrag att verkställa båda
utredningarna. Utredningen i ersättningsfrågan, som i regel kräver
mångåriga undersökningar, kan dock normalt inte avslutas förrän lång tid
efter företagets genomförande, och den brukar därför fortsätta även efter
det att yttrande rörande företagets tillåtlighet och utformning avgetts.

Enligt miljöskyddslagen har tillståndsgivningen i fråga om miljöfarlig
verksamhet och prövningen av därmed sammanhängande ersättningsfrågor
uppdelats mellan olika myndigheter. Tillståndsgivningen, inkl. frågor
om villkor för tillstånd, ankommer på koncessionsnämnden eller, när
dispens sökes jämlikt 10 § andra stycket eller 17 § andra stycket
miljöskyddslagen, på statens naturvårdsverk respektive länsstyrelsen.
Ersättningsfrågorna behandlas däremot, jämlikt 34 § samma lag, av
vederbörande fastighetsdomstol.

JoU 1972:47

Syftet med ifrågavarande motion torde i första hand vara att för
miljöskyddsärendenas del tillgodose behovet av sakkunnigundersökningar
av det slag som i vattenmålen införskaffas genom uppdrag jämlikt 11 kap.
45 § vattenlagen att utreda frågor om inverkan på enskilda fiskeintressen
och föreslå ersättningar åt skadelidande. Motionärernas mening synes
vara att dylika sakkunnigförordnanden bör meddelas av tillståndsmyndigheten
(koncessionsnämnden eller vederbörande dispensmyndighet). Detta
skulle emellertid innebära att tillståndsmyndigheten måste taga ställning
till behovet av utredning i en ersättningsfråga, som i övrigt handlägges av
fastighetsdomstolen. En dylik sammanblandning av tillståndsmyndighetens
och fastighetsdomstolens uppgifter får anses olämplig, med
hänsyn inte minst till att fastighetsdomstolen jämlikt 40 och 41 kap.
rättegångsbalken har befogenhet att tillsätta erforderliga sakkunniga och
detta även innan en rättegång i ersättningsfrågan inletts.

Fastighetsdomstolarnas befogenhet att förordna sakkunnig att verkställa
utredning rörande skador på enskilt fiske torde hittills inte ha
utnyttjats. Orsaken härtill är sannolikt miljöskyddslagens rättegångskostnadsregler,
som innebär att kostnaderna för en dylik utredning måste
förskjutas av den som påkallar sakkunnigförordnande. Koncessionsnämnden
kan instämma i motionens beskrivning av de skadelidandes
svårigheter att med gällande rättegångskostnadsregler svara för den
utredning som erfordras för att väcka talan om ersättning för skada på
fiske till följd av miljöfarlig verksamhet. Ett sätt att minska dessa
svårigheter skulle kunna vara att införa en särskild rättegångskostnadsregel
för dylika mål, innebärande att kostnaden för sakkunnigundersökning
som beslutats av fastighetsdomstolen skall åvila den som utövar
eller ämnar utöva den ifrågavarande miljöfarliga verksamheten. Ett dylikt
avsteg från miljöskyddslagens rättegångskostnadsbestämmelser kan dock
få betydande ekonomiska konsekvenser bl. a. för kommunerna och bör
därför inte göras förrän frågan närmare övervägts.

Vid sidan av utredningarna om skador på enskilt fiske förekommer,
som tidigare nämnts, i vattenmålen utredningar av fiskesakkunniga
rörande frågor av betydelse för de sökta företagens tillåtlighet och
närmare utformning. Behov av sakkunnigyttranden i detta hänseende
föreligger även vid tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen. Hittills
har sådana upplysningar om fisket som erfordrats för koncessionsnämndens
prövning tillförts ärendena genom remissyttranden från fiskeristyrelsen
samt, i vissa fall, genom att vederbörande fiskeriintendent
inställt sig vid nämndens sammanträden med parterna och därvid lämnat
kompletterande uppgifter. Anledning saknas till annat antagande än att
detta förfarande normalt skall vara till fyllest även i framtiden. 1 de
undantagsfall då mer omfattande fiskeundersökningar kan behövas för
tillståndsprövningen finns möjlighet att med stöd av 14 § fjärde stycket
miljöskyddslagen förordna om särskild sakkunnigutredning på sökandens
bekostnad. Denna möjlighet torde kunna utnyttjas främst i de fall då
fastställandet av de slutliga tillståndsvillkoren i fråga, som har betydelse
för fisket, jämlikt 21 § miljöskyddslagen uppskjutes till dess erfarenhet
av verksamheten vunnits.

JoU 1972:47

Sveriges fiskares riksförbund (1.6.1972)

Riksförbundet tillstyrker motionen och anför.

Styrelsen vill vitsorda de förhållanden som påtalas i motionen och
anser att många problem i dessa sammanhang skulle kunna överbryggas
om man redan på tidigt stadium och helst i samband med prövning av
tillstånden kunde på lämpligt sätt föranstalta om behövliga
basundersökningar rörande fiskeförhållanden och beräknade följder och
inverkan på fisket. Styrelsen anser det också vara lämpligt att
miljöskyddslagen kompletteras med bestämmelser om att fiskesakkunnig
skall i förekommande fall förordnas att på sökandens bekostnad utföra
behövliga basundersökningar m. m.

JoU 1972:47

Bilaga 5

Yttranden över motionen 1972:1275

Fiskeristyrelsen (18.4.1972)

Styrelsen avstyrker bifall till motionen och anför följande.

Motionen avser tydligen stadgan för saltvattensfiskets bedrivande
inom Blekinge län.

I motionen framhålles att det i nämnda paragraf bör sägas att
länsstyrelsen kan bevilja dispens från paragrafens bestämmelser.

Jämlikt gällande stadga — ändrad 26.3.1970 — kan länsstyrelsen enligt
25 § medge undantag från stadgans föreskrifter. Paragrafen i fråga lyder.
”Där för särskilda fall så prövas kan länsstyrelsen på därom gjord ansökan
och efter vederbörande fiskeriintendents hörande medge undantag från
föreskrifterna i denna stadga”.

Länsstyrelsen i Blekinge län (28.4.1972)

Länsstyrelsen avstyrker motionen med följande motivering.

Genom tillägg till länsfiskestadgan, varom beslutats 26.3.1970, har i
25 § intagits en bestämmelse, som innebär att länsstyrelsen under vissa
förutsättningar kan medge undantag från föreskrifterna i stadgan.
Tillägget har införts i länets allmänna kungörelser 1970:48.

På grund av det anförda finner länsstyrelsen den i motionen gjorda
framställningen redan vara tillgodosedd.

Sveriges fiskares riksförbund (1.6.1972)

Riksförbundet föreslår att motionen ej föranleder någon särskild
åtgärd från riksdagens sida och anför följande.

I motionen åberopas fiskeristadga nr 35 av den 9 mars 1967 inom
Blekinge län och framhålles att nämnda stadga är något oklar i sin 20:e §.
Motionären åsyftar tydligen den lokala stadga om fiskets bedrivande
inom viss del av Blekinge län vilken stadga utfärdats av Länsstyrelsen
därstädes. —

Någon möjlighet för riksdagen att påverka och begära ändringar av
dylika stadgor synes dock icke föreligga. 1 stället bör den som är missnöjd
med stadgan eller viss del av densamma vända sig direkt till den
länsstyrelse som utfärdat bestämmelsen.