Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner om skydd mot spridning av ärftlig höftledssjukdom hos hundar, m. m. (Betänkande 1972:JoU45 Jordbruksutskottet)

JoU 1972:44

all inredning skedde före etableringen. Detta är fullt möjligt i dag och bör
genom intensifierad forskningsverksamhet snabbt kunna praktiskt tillämpas
för att styra utvecklingen i rätta banor. Därigenom skulle djurskyddet
bäst gagnas.

Göteborgs Offsettryckeri AB 72 1454 S Stockholm 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 45 år 1972

JoU 1972:45

Nr 45

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner om skydd mot
spridning av ärftlig höftledssjukdom hos hundar, m. m.

Motionerna

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner

dels motionen 1972:1272 av herrar Nilsson i Agnäs (m) och Schött
(m) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till
förordning som hindrar att ärftlig höftledssjukdom hos hundar sprids,

dels motionen 1972:1300 av herrar Werner i Malmö (m) och Clarkson
(m) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till
sådan lag att kupering av svans på hund får utföras enbart av legitimerad
veterinär.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1972:1272 från
lantbruksstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt, veterinärhögskolan,
Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska kennelklubben
samt över motionen 1972:1300 från lantbruksstyrelsen, Sveriges
djurskyddsföreningars riksförbund och Svenska kennelklubben.

Se bilagor 1 och 2 till detta betänkande.

Utskottet

I de båda här behandlade motionerna föreslås vissa nya författningsbestämmelser
rörande hundar. Enligt motionen 1972:1272 bör en förordning
utfärdas i syfte att hindra spridning av en hos hundar förekommande
höftledssjukdom. Vidare bör enligt motionen 1972:1300 sådan
lagbestämmelse utfärdas att endast legitimerad veterinär får kupera svans
på hund.

Förenämnda höftledssjukdom, även benämnd höftledsdysplasi, har
enligt i ärendet inhämtade remissyttranden stor utbredning hos hundar,
särskilt av storvuxen ras. Sjukdomen, som är ärftligt betingad, yttrar sig
såsom en defekt i höftlederna. Defekten är enligt lantbruksstyrelsen i de
flesta fall ej alltför besvärande för hunden. Sedan 1950-talet har
emellertid berörda myndigheter och organisationer sökt hindra spridning
av sjukdomen. Detta har främst skett genom ett frivilligt arbete i Svenska
kennelklubbens regi, bl. a. innefattande upplysningsverksamhet och en
frivillig hälsokontroll till ledning för avelsarbetet. Verksamheten, som
bedrivits i nära samarbete med forskare vid veterinärhögskolan, ges goda

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 45

JoU 1972:45

vitsord från högskolans sida. Inte någon av remissinstanserna har funnit
skäl tillstyrka motionsyrkandet enligt vilket borde föreskrivas åläggande
för kennelinnehavare att för hälsovårdsinspektör och för köpare uppvisa
intyg att för avel brukade hundar är fria från höftledssjukdomen.

Vad i ärendet redovisats ger enligt utskottets mening vid handen att
bekämpandet av höftledsdysplasi bör kunna fortsätta med de medel som
f. n. står till buds. Utskottet finner med hänvisning härtill att motionen
1972:1272 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vad härefter angår frågan om kupering av svans på hund framhålls i
motionen 1972:1300 att sådan kupering om den utförs av lekman ofta
vållar hunden onödigt lidande och även kan förorsaka besvärande
infektioner. Därför bör enligt motionärerna endast legitimerad veterinär
tillåtas företa sådant ingrepp. Enligt 10 § lagen om djurskydd får
kupering av svans på bl. a. hund, som uppnått två månaders ålder, endast
utföras av veterinär. Hund som är yngre än två månader får således
kuperas av annan än veterinär. Lantbruksstyrelsen anför i remissyttrande
över motionen att kupering av svans på hund i övervägande antalet fall
utförs av hundägarna när valpen är ett par dagar gammal. Enligt Svenska
kennelklubben synes ingreppet därvid inte förorsaka valpen någon
smärta eller medföra några negativa följdverkningar. Ej heller lantbruksstyrelsen
anser att sådant ingrepp medför några olägenheter ur djurskyddssynpunkt.
De båda remissinstanserna, som avstyrker bifall till
motionen, anser dock motiverat att nyssnämnda åldersgräns omprövas.
Lantbruksstyrelsen ifrågasätter en sänkning från två månader till två
veckor och Svenska kennelklubben till en vecka. Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund biträder för sin del motionen.

Med hänsyn till vad som framkommit vid remissbehandlingen finner
utskottet inte tillräckliga skäl för att förorda förbud mot att kupering av
svans på hund alltjämt i viss utsträckning görs av annan person än
veterinär. När kupering förekommer bör den givetvis utföras på sådant
sätt att hunden åsamkas minsta möjliga lidande. Emellertid vill utskottet
förorda att den åldersgräns, över vilken endast veterinär får utföra
kuperingen, för hund sänks från nuvarande två månader till exempelvis
en å två veckor. Riksdagen bör enligt utskottets mening hemställa hos
Kungl. Maj:t att denna fråga övervägs och att förslag om erforderlig
ändring av 10 § lagen om djurskydd föreläggs riksdagen.

JoU 1972:45

Utskottet hemställer med åberopande av det anförda
att riksdagen

1. lämnar motionen 1972:1272 utan åtgärd och

2. i anledning av motionen 1972:1300 som sin mening ger
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i det föregående anfört
om ändring av 10 § lagen om djurskydd.

Stockholm den 18 oktober 1972
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s), Antby (fp), Johanson i Västervik (s), Hedin (m)*,
Jonasson (c)*, Magnusson i Grebbestad (s), fru Anér (fp), herrar
Augustsson (s)*, Larsson i Borrby (c), fru Lindberg (s), herrar Kronmark
(m), Takman (vpk) och fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

JoU 1972:45 4

Bilaga 1

Yttranden över motionen 1972:1272
Lantb ruksstyreisen (15.5.1972)

Lantbruksstyrelsen anför.

Höftledsdysplasi har stor utbredning hos hundar, särskilt av storvuxen
ras. Frekvensen hos t. ex. schäfer ligger sålunda vid ca 40 %. Problemet
uppmärksammades i Sverige redan under 50-talet, då en samarbetskommitté
med företrädare för veterinärhögskolan, kennelklubben och arméns
hundskola konstituerades. Eftersom benägenheten för defekten är ärftlig,
utgick rekommendation till uppfödare att ta hänsyn härtill i aveln. Ett
frivilligt bekämpande startade alltså, och har vunnit gott gehör inom
hundaveln.

Intensiv forskning över defekten bedrivs, inte minst i Sverige. Denna
har bl. a. visat, att det rör sig om en mycket komplex sjukdom, inte
minst från genetisk synpunkt. Trots att det finns bevis för att stor hänsyn
tagits till defekten vid avelsurvalet, har frekvensen snarast ökat under den
senaste 1 O-årsperioden, som analyserats noga för schäferrasens vidkommande.
Sannolikt medverkar någon hittills oidentifierad urvals- och/eller
miljöfaktor till att urvalet mot defekten ej har förväntad effekt.

Dessa problem dryftades på överläggningar i Oslo nyligen med nordisk
kennelunions vetenskapliga kommitté, i vilken handläggaren av detta
ärende är medlem. Ytterligare åtgärder diskuterades, t. ex. att införa
någon form av avkommebedömning för denna defekt. Vid en sådan
måste man uppmärksamma också andra kvaliteter, t. ex. de mentala, hos
hundarna, så att inte höftledsfelet blir ensidigt fokuserat. Defekten är
nämligen i de flesta fall och i mildare form ej alltför besvärande för
hundarna.

Lantbruksstyrelsen följer med uppmärksamhet kennelklubbens åtgärder
mot höftledsdysplasi och anser ej åtgärder av i motionen föreslagen
natur påkallade.

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) (24.4.1972)

SVA anför.

Organiserad hälsokontroll kan enligt Kungl. Maj:ts förordning den 23
maj 1969 (SFS 1969:441) anordnas enligt bestämmelser av Konungen
eller myndighet, som Konungen förordnar. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
om organiserad hälsokontroll (SFS 1969:695) kan sådan hälsokontroll
av husdjur få anordnas av riksorganisation eller annan sammanslutning
på jordbruksnäringens område.

I förarbetena till dessa bestämmelser uttalades enligt prop. 1969:43
följande. ”Sorn utredningen föreslagit bör hälsokontrollen gälla närmast
sådana husdjur, vilkas egentliga funktion är att ingå i produktionen av
animaliska livsmedel eller att användas för transporter inom jordbruket
eller för annan verksamhet.”

Även om det sålunda inte explicit uttalas, att hundar icke skulle
tillhöra de husdjur, för vilka organiserad hälsokontroll må anordnas, kan
detta dock ha varit avsikten hos utredning och lagstiftare. Emellertid har
föredragande departementschefen i nämnda proposition uttalat, att
Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t förordnar bör få närmare
reglera tillämpningsområdet. För egen del vill anstalten finna det rimligt

JoU 1972:45

att man också inkluderar hundarna i dessa sammanhang, inte minst med
tanke på de s. k. nyttohundarna. Kungl. Maj:t har sedan 1951 uppdragit
åt Svenska Kennelklubben (SKK) att under lantbruksstyrelsens kontroll
föra riksstambok för sådana hundar. SKK bedriver sedan 1958 ett
frivilligt försöksbekämpande av den i motionen åsyftade sjukdomen, som
i stor utsträckning drabbar de på uppdrag av Kungl. Maj:t stamboksförda
hundraserna.

Det synes anstalten lämpligt att detta bekämpande liksom annan
hälsokontroll av hundar — och detta oberoende av om det rör sig om
sällskapshundar eller s. k. nyttohundar — kan få bedrivas av SKK såsom
s. k. organiserad hälsokontroll med stöd av ovan nämnda förordning och
kungörelse samt med anvisningar från lantbruksstyrelsens veterinäravdelning.

Veterinärhögskolan (25.4.1972)

Veterinärhögskolan anför.

Den höftledssjukdom, som motionärerna åsyftar, benämnes höftledsdysplasi.
Sjukdomen är ärftligt betingad men heretabiliteten, dvs. graden
av ärftlighet, är låg. En nyligen avslutad undersökning visar att den endast
är 0,3, dvs. mindre än hälften av dysplasifrekvens och svårighetsgrad
påverkas av genetiska faktorer. (Om sjukdomen vore helt betingad av
ärftliga faktorer skulle heretabiliteten vara = 1.) Det förtjänar att påpekas
att höftledsdysplasifrekvensen blir så hög som ca 38 % när röntgenologiskt
höftledsfriska individer paras med varandra.

Sedan 1957 har Svenska Kennelklubben aktivt engagerat sig i en
frivillig verksamhet syftande till att sprida upplysning om höftledsdysplasin,
att kartlägga sjukdomens utbredning och att genom avelsrådgivning
motverka sjukdomens spridning. Det är veterinärhögskolans
uppfattning, att klubben därvidlag utfört ett mycket gott arbete. Detta
arbete på frivillig basis har bedrivits i nära samarbete med forskare vid
veterinärhögskolan och det är angeläget att verksamheten kan fortsätta.
Högskolan finner det därför tveksamt, huruvida några fördelar f. n. stå
att vinna med det av motionärerna föreslagna arrangemanget. Därför
toresläs att man ännu någon tid följer den av klubben bedrivna
upplysningsverksamheten för att efter ett eller annat år åter upptaga
frågan till förnyat bedömande på grundval av då vunna erfarenheter.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) (28.4.1972)

SDR anför.

Den höftledssjukdom som avses i motionen har sedan lång tid varit
föremål för uppmärksamhet inom kennelorganisationerna. Stor erfarenhet
finns därför, som kan ligga till grund för eventuella beslut i frågan.

Motionärerna synes mena, att alla avelshundar skulle röntgenkontrolleras
om de var knutna till en kennel. Däremot skulle kontroll ej ske av
föräldrar till valpar, som finns utanför kennlar.

Inom de raser där sjukdomen är utbredd sker en avsevärd kontroll i
kennelorganisationernas regi. De resultat man nått pekar inte mot att
man genom s. k. friröntgen helt kan undvika att det säljs valpar, som är
defekta i sina höftleder.

Eftersom anlaget för höftledssjukdomen inte är helt kontrollerbart
genom röntgenundersökningar, skulle köpare, om en bestämmelse av den
typ som motionärerna avser införes, kunna felaktigt bibringas den

JoU 1972:45

uppfattningen att deras hundvalp ej kunde drabbas av sjukdomen.

Enligt SDR:s uppfattning bör motionen f. n. icke leda till beslut av
den typ som motionärerna avser. Däremot synes det lämpligt, att den
frivilliga kontroll som påbörjats inom kennelorganisationerna på alla sätt
uppmuntras och understödjes.

Svenska kennelklubben (25.4.1972)

Svenska kennelklubben anför.

Svenska kennelklubben har sedan 1958 bedrivit ett frivilligt bekämpande
av den hos vissa hundraser förekommande sjukdomen höftledsdysplasi.
Arbetet har skett i nära samarbete med forskare vid veterinärhögskolan.
Därvid har kunnat konstateras att sjukdomen är ärftligt
betingad men att graden av ärftlighet är så låg som 0,3, dvs. mindre än
hälften av de faktorer som påverkar sjukdomens frekvens och svårighetsgrad
är genetiskt betingade. Med hänvisning härtill torde de i motionens
andra stycke föreslagna åtgärderna icke ge avsedd effekt, ett förhållande
som också är klart verifierat genom den erfarenhet som vunnits under
den tid bekämpningsarbetet pågått.

Svenska kennelklubben betraktar sitt arbete mot spridning av höftledsdysplasi
hos hund som en form av organiserad hälsokontroll. Sådan
kontroll kan enligt Kungl. Maj:ts förordning den 23 maj 1969 (SFS
1969:441) anordnas enligt bestämmelser av Konungen eller myndighet,
som Konungen förordnar. Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse om organiserad
hälsokontroll (SFS 1969:695) kan sådan hälsokontroll av husdjur få
anordnas av riksorganisation eller annan sammanslutning på jordbruksnäringens
område.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer Svenska kennelklubben
att få fortsätta sitt arbete med bekämpande av höftledsdysplasi i
samverkan med forskare på sätt som hittills skett, och att den av herrar
Nilsson i Agnäs och Schött framlagda motionen icke föranleder någon
Kungl. Maj :ts åtgärd.

JoU 1972:45

Bilaga 2

Yttranden över motionen 1972:1300
Lantbruksstyrelsen (15.5.1972)

Lantbruksstyrelsen avstyrker bifall till motionen och anför.

I 10 § djurskyddslagen (219:1944) stadgas angående kupering. Svanskupering
på häst skall alltid utföras av veterinär. Detsamma gäller andra
djur om de uppnått två månaders ålder medan alltså djur yngre än två
månader får kuperas även av annan än veterinär. Bestämmelsen har
funnits sedan djurskyddslagens tillkomst 1944.

Då svanskupering är så mycket lättare att utföra ju yngre djuret är,
utför hundägarna det alldeles övervägande antalet kuperingar redan när
valparna är ett par dagar till någon vecka gamla. Valpar nära två månaders
ålder förs däremot enligt uppgift till veterinär. Till lantbruksstyrelsen
(tidigare veterinärstyrelsen) har inte rapporterats att djuren i samband
med av ägarna utförda kuperingar förorsakats besvärande infektioner.
Enligt styrelsens mening medför dessa ingrepp inte heller några olägenheter
ur djurskyddssynpunkt.

Redan vid remissbehandlingen av förslaget till 1944 års djurskyddslag
ansåg ett par remissinstanser att svanskupering på hund inte borde tillåtas
annat än av medicinska skäl medan andra ville sänka åldersgränsen för
kupering utförd av annan än veterinär till två veckor. Lantbruksstyrelsen
anser sig av flera skäl böra avstå från att vid detta tillfälle aktualisera
frågan om principiellt förbud mot svanskupering på hund. Däremot synes
erfarenheterna från de senaste decennierna tala för att stadgandet
angående åldersgränsen skulle kunna bringas i överensstämmelse med
praxis, innebärande att gränsen sattes vid två veckor.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) (28.4.1972)

SDR hemställer, att motionen måtte ge anledning till skärpta regler för
avlägsnandet av kroppsdelar på djur och biträder den därför.

SDR anför vidare.

SDR har hos Veterinärstyrelsen och senare hos Lantbruksstyrelsen
aktualiserat frågan om diverse operativa ingrepp på djur, deras berättigande
och utförande. De ingrepp som avsågs var svanskuperingar, kastrationer
och andra som kan ha stympande karaktär. Enligt vad SDR erfarit,
har åtminstone ett av förbundets förslag fått gensvar i Lantbruksstyrelsen,
där enligt uppgift arbete pågår för att få fram nya regler för
kastration av diverse husdjur. SDR vill för sin del påpeka, att det är
väsentligt att inte enbart stanna vid svanskupering på hund, eftersom
kupering även är aktuell för svin, där möjligheterna för kroppsliga
lidanden särskilt efter lekmannaingrepp är dokumenterade.

Svenska kennelklubben (8.5.1972)

Svenska kennelklubben anför.

Enligt lagen om djurskydd den 19 maj 1944 10 § må kupering av
svansen på annat djur än häst, där djuret uppnått 2 månaders ålder,
utföras endast av veterinär.

JoU 1972:45

Kupering av svansen på hund utföres normalt då valpen är två till tre
dygn gammal. Tekniken är mycket enkel och ingreppet synes inte
förorsaka valpen någon smärta eller medföra några negativa följdverkningar.
Uppfödare av hundar av de så kallade kuperingsraserna har i
många fall skaffat sig en betydande erfarenhet av svanskupering, och de
skäl som motionärerna åberopar om ”ett lekmannamässigt förfarande
som dels vållar djuret onödigt lidande, dels förorsakar besvärande
infektioner” synes icke relevanta. Följaktligen saknas anledning att
biträda motionärernas yrkande att ingreppet skulle få företagas enbart av
legitimerad veterinär.

En annan fråga i detta sammanhang, som däremot enligt Svenska
kennelklubbens uppfattning bör göras till föremål för omprövning, gäller
den i nuvarande lagstiftning angivna maximiåldern, 2 månader, vid
ingreppets utförande. Eftersom — såsom ovan nämnts — kupering av
svansen på hund normalt utföres då valpen är två till tre dygn gammal,
synes den i lagen angivna maximiåldern böra sänkas till förslagsvis 7
dygn. 10 §, andra stycket, lagen om djurskydd den 19 maj 1944 skulle i
enlighet med ovan anförda förslag få följande utformning: ”Kupering av
svansen på annat djur må, där djuret uppnått en ålder av 7 dygn, utföras
enbart av veterinär.”

Med hänsyn till vad som ovan anförts hemställer Svenska kennelklubben
att den av herrar Werner och Clarkson framlagda motionen icke
föranleder någon Kungl. Maj:ts åtgärd men att Kungl. Maj:t låter
ompröva utformningen av lagtexten i 10 §, andra stycket, lagen om
djurskydd den 19 maj 1944 enligt ovan anfört förslag.

Göteborgs Offsettrycken AB 72 1455 S Stockholm 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 46 år 1972

JoU 1972:46

Nr 46

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående
skogsbrukspolitiken.

Motionerna

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner

dels motionen 1972:146 av herr Persson i Karlstad m. fl. (s) vari
hemställts att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära att en
arbetsgrupp tillsättes med uppgift dels att från miljömässiga och
sysselsättningspolitiska utgångspunkter utvärdera erfarenheterna av de
allt vanligare kalhuggningarna av stora skogsarealer, dels att framlägga
förslag till åtgärder i anledning av därvid konstaterade eventuella negativa
verkningar, dels att mot bakgrund av utvärderingen göra en översyn av
tillämpliga delar av lagstiftningen på det aktuella området,

dels motionen 1972:369 av herr Turesson (m) vari hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär en intensifierad upplysningsverksamhet
bland skogsägare och virkesköpare om åtgärder ägnade att minska
förökningsmöjligheterna för skogens skadeinsekter,

dels motionen 1972:552 av herr Magnusson i Kristinehamn m. fl.
(vpk) vari föreslagits att riksdagen hos regeringen hemställer om en
utredning, med betryggande inslag av progressiva forskare, som får i
uppdrag att undersöka det moderna skogsbrukets inverkan på miljön; att
riksdagen hos regeringen hemställer om utarbetande av tillämpningsregler
till gällande lagstiftning som omöjliggör att skogen utsättes för rovdrift;
samt att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till ändring av
gällande lagstiftning på området på så sätt, att samhället ges inflytande
över planeringen på skogsbrukets område med inriktning att förebygga
negativa verkningar för sysselsättningsmöjligheter och befolkningsstruktur,

dels motionen 1972:726 av herr Andersson i Storfors m. fl. (s) vari
hemställts att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla om en
allsidig utredning gällande skogsgödslingens inverkan på miljön, våra
vattendrag, grundvattnets förorening samt gifternas inverkan på vilddjursstammen
samt på tamboskapen,

dels motionen 1972:742 av herr Strömberg m. fl. (fp) vari hemställts
att riksdagen hos Kungl. Maj:t begär att skogsvårdslagen ses över och
moderniseras under beaktande även av naturvårdens och friluftslivets
intressen.

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 46