Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående användningen av djur för vetenskapliga experiment, m. m. (Betänkande 1972:JoU43 Jordbruksutskottet)

JoU 1972:42

Den i motionen upptagna frågan har varit föremål för prövning av
vattenlagsutredningen. Nämnda utredning har i ett den 27 januari 1972
dagtecknat delbetänkande Revision av vattenlagen Del 2 (SOU 1972: 14)
behandlat det system av ersättningar och avgifter som utgår enligt vattenlagen.
Utredningen har därvid bl. a. föreslagit att vid den omprövning
av avgiftsfrågan som kan ske vart tionde år hänsyn får tas till förändringar
i penningvärdet. Betänkandet remissbehandlas f. n.

I avvaktan på den fortsatta prövningen av vattenlagsutredningens förslag
bör motionen inte föranleda någon ytterligare åtgärd från riksdagens
sida.

Utskottet hemställer alltså

att riksdagen lämnar motionen 1972: 1266 utan åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1972

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin (m), Hedström (s)*, Magnusson
i Grebbestad (s), fru Anér (fp), herr Larsson i Borrby (c)*, fru
Lindberg (s), herrar Kronmark (m), Takman (vpk)*, Johansson i Holmgården
(c)*, fru Theorin (s) och herr Strömberg (fp)*.

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

TRYCKERIBOLAGET IVAR HAGGSTRÖM AB. STOCKHOLM 1972

Jordbruksutskottets betänkande nr 43 år 1972

JoU 1972:43

Nr 43

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående
användningen av djur för vetenskapliga experiment, m. m.

Motionerna

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner

dels motionen 1972:40 av herr Henmark m. fl. (fp, s, c, m) vari
hemställts att riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla 1. att
förslag framläggs till sådan ändring av BrottsB 16:13 att orsakande av
djurplågeri bestraffas oavsett uppsåt och att begreppet ”otillbörligen”
klarlägges, 2. att utredning verkställes och förslag framlägges beträffande
vetenskapliga experiment med försöksdjur med beaktande av i
motionen framförda synpunkter, 3. att bestämmelser om kontroll av
lagarnas efterlevnad skärpes, 4. att förslag om tillsättande av en djurens
ombudsman eller motsvarande förelägges riksdagen,

dels motionen 1972:44 av herr Sjöholm (fp) vari hemställts att
riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära förslag till inrättandet av
en djurens ombudsman,

dels motionen 1972:91 av herr Levin (fp) vari föreslagits att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t hemställa om sådan ändring av sista stycket
i 9 § av 1944 års kungörelse (med vissa bestämmelser om användning av
djur för vetenskapligt ändamål m. m.) att ifrågavarande journaler
månatligen skall tillställas hälsovårdsnämnden,

dels motionen 1972:92 av herr Levin (fp) vari föreslagits att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t hemställa om en sådan ändring av 10 § i
1944 års kungörelse (med vissa bestämmelser om användning av djur för
vetenskapligt ändamål m. m.) att fängelsestraff kan ådömas den som
bryter mot bestämmelserna i 3 §,

dels motionen 1972:364 av fru Anér (fp) och herr Möller i Göteborg
(fp) vari föreslagits att riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställer att en
skyndsam utredning verkställs rörande kostnaderna m. m. för tillskapandet
av en cellbank för forskningsändamål samt möjligheterna att genom
användning av en sådan cellbank minska behovet av försök med levande
djur,

dels motionen 1972:748 av herrar Werner i Malmö (m) och Komstedt
(m) vari hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om förslag till
lag för skydd av djur som saluförs i zoologiska affärer,

1 Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 43

JoU 1972:43

dels motionen 1972:750 av herr Werner i Malmö m. fl. (m) vari
hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om översyn av de
bestämmelser som avser användning av djur för vetenskapligt ändamål
med beaktande av vad i motionen anförts,

dels motionen 1972:1271 av herr Möller i Göteborg (fp) och fru Anér
(fp) vari hemställts att riksdagen måtte besluta att som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna att etiska kommittéer — för bedömning av bl. a.
djurförsök — bör förekomma vid lantbruksstyrelsen, statens medicinska
forskningsråd samt vid alla de forskningsanstalter m. m. som jämlikt 1 § i
kungörelsen av den 17 november 1944 (med vissa bestämmelser om
användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m.) undantagits från
djurskyddslagens 12 §.

Remissyttrandena

Utskottet har inhämtat yttranden över

motionen 1972:40 från lantbruksstyrelsen, veterinärhögskolan, Svenska
läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, Lantbrukarnas
riksförbund och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund,

motionen 1972:44 från lantbruksstyrelsen, veterinärhögskolan, Svenska
läkaresällskapets delegation för medicinsk etik, Lantbrukarnas
riksförbund och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund,

motionen 1972:364 från lantbruksstyrelsen, karolinska institutet,
veterinärhögskolan och Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund,

motionen 1972:748 från lantbruksstyrelsen och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund,

motionen 1972:750 från lantbruksstyrelsen, statens medicinska forskningsråd,
veterinärhögskolan, Svenska läkaresällskapets delegation för
medicinsk etik, Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund,

motionen 1972:1271 från lantbruksstyrelsen, statens medicinska
forskningsråd, veterinärhögskolan, Svenska läkaresällskapets delegation
för medicinsk etik, Lantbrukarnas riksförbund och Sveriges djurskyddsföreningars
riksförbund.

Se bilagor 1—7 till detta betänkande.

Vidare har yttrande inkommit från statens veterinärmedicinska anstalt
beträffande motionerna 1972:40 och 1972:44. Se bilaga 8 till detta
betänkande.

Utskottet

I förevarande motioner framförs förslag som samtliga berör djurskyddsfrågor.
Det yrkas således på viss ändring i brottsbalkens s. k.
djurplågeriparagraf, vidare upptas ett antal frågor beträffande användningen
av djur för vetenskapliga experiment och beträffande djurskyddstillsynen.
Det föreslås också att en djurens ombudsman inrättas och att

djur som saluförs i zoologiska affärer bereds skydd genom särskild
lagstiftning.

Enligt den fr. o. m. den 1 juli 1966 gällande lydelsen av förenämnda
paragraf i brottsbalken (BrB 16:13) kan den som genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen utsätter
djur för lidande dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två
år. Bestämmelsen innebär bl. a. att för straffbarhet krävs uppsåtligt brott.
I motionen 1972:40 hemställs under punkten 1 i motionsyrkandet att
förslag framläggs till sådan ändring av brottsbalken 16:13 att orsakande
av djurplågeri bestraffas oavsett uppsåt och att begreppet ”otillbörligen”
klarläggs. Frågan om vidgning av straffbarhetsområdet för djurplågeri har
aktualiserats vid olika tillfällen bl. a. i riksdagen genom motionsyrkanden
åren 1969 och 1970. Vid riksdagsbehandlingen av de år 1970 väckta
motionerna i ämnet anförde tredje lagutskottet i sitt av riksdagen
godkända utlåtande (3LU 1970:15) bl. a. att djurplågeri var ett allvarligt
brott. Det var därför mycket otillfredsställande om gällande bestämmelser
i brottsbalken inte i önskvärd utsträckning medgav effektiva
ingripanden i fall då djur åsamkats lidande. Det förelåg därför skäl att
undersöka möjligheterna till att utvidga lagstiftningen om djurplågeri till
att avse även vårdslösa handlingar. Enligt utskottets förslag gav riksdagen
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört. Vid 1971 års riksdag hade
jordbruksutskottet till behandling vissa motioner rörande djurskyddsfrågor.
I sitt betänkande över motionerna (JoU 1971:15) fann utskottet
bl. a. anledning att anknyta till det av 1970 års riksdag gjorda
ställningstagandet. Utskottet anförde vidare att justitieministern i svar på
enkla frågor vid 1971 års riksdag förklarat att han delade uppfattningen
att en översyn av straffbestämmelsen om djurplågeri var befogad och att
den avsågs komma till stånd så snart arbetsläget inom departementet
medgav det. Utskottet framhöll också att ett av de besvärligaste hindren
när det gällde att verksamt ingripa mot fall av djurplågeri uppenbarligen
var svårigheterna att åstadkomma bindande bevisning att uppsåt förelegat.
Ett fullföljande av syftet med riksdagens tidigare ställningstagade
borde leda till ökade möjligheter att lagföra dem som behandlar djur på
ett olämpligt sätt. En skärpning av lagstiftningen i den här avsedda
riktningen kunde vidare bedömas få en inte ringa brottsförebyggande
effekt och ävenså underlätta kontroll- och tillsynsverksamheten. Utskottet
förutsatte, att den förebådade prövningen av frågan skulle
komma till stånd i enlighet med justitieministerns uttalande. Utskottets
betänkande godkändes av riksdagen.

Den av justitieministern omnämnda översynen har numera verkställts.
För en tid sedan har nämligen framlagts en inom justitiedepartementet
utarbetad promemoria om straff för djurplågeri. Promemorian utmynnar
i ett förslag innebärande att 16 kap. 13 § brottsbalken skall ändras så att
även av grov oaktsamhet begånget djurplågeri blir straffbelagt. Förslaget
har re missbehandlats, och enligt vad utskottet inhämtat kommer proposition
i ämnet att framläggas inom kort. Utskottet finner med hänsyn
härtill inte skäl föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av förevarande
motionsyrkande.

Vad gäller yrkandet om klarläggande av begreppet ”otillbörligen” vill

JoU 1972:43

utskottet erinra om att med den år 1965 beslutade utformningen av
djurplågeriparagrafen avsågs bl. a. att förtydliga stadgandet i syfte att
motverka den alltför restriktiva tillämpning paragrafen fått. Av lantbruksstyrelsens
yttrande över förevarande motion framgår vidare att det inte
varit någon större svårighet att vid bedömning av djurplågeriärenden ta
ställning till vad som borde anses ha skett otillbörligen. Enligt lantbruksstyrelsen
torde det vidare ställa sig mycket svårt och med hänsyn till den
ständigt pågående utvecklingen inte heller vara lämpligt att söka skapa en
generell definition på ”otillbörligen” som kan täcka alla förekommande
fall. Med hänsyn till vad i det föregående anförts finner utskottet för
egen del inte heller det nu berörda motionsyrkandet böra i förevarande
sammanhang föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet anser sig således böra avstyrka de i motionen 1972:40 under
punkten 1 framställda yrkandena.

I motionen 1972:40 hemställs under punkten 2 i motionsyrkandet om
utredning av frågan om användning av försöksdjur vid vetenskapliga
experiment. I motionen 1972:750 framförs yrkande med samma syfte.

Frågan om användning av djur för vetenskapliga experiment behandlades
även vid 1971 års riksdag. I betänkande över en motion i
ämnet framhöll jordbruksutskottet (JoU 1971:36) bl. a. att praktiskt
taget samtliga i ärendet hörda myndigheter och forskningsinstitutioner
ställde sig tveksamma eller avvisande till motionskravet på en översyn av
gällande bestämmelser. Vissa remissinstanser underströk samtidigt behoven
av ökad forskning på olika områden och av praktiska åtgärder i
syfte att göra användningen av försöksdjur human och effektiv och att
skapa klarhet beträffande förutsättningarna för att i stället använda
cellkulturmetoden. Utskottet hänvisade bl. a. till den verksamhet som
bedrevs av försöksdjursnämnden inom statens medicinska forskningsråd
och på olika håll pågående eller planerat arbete på förevarande område. 1
sammanhanget framhöll utskottet att de vetenskapliga institutionerna
och ansvariga myndigheterna syntes beredda till fortsatta och intensifierade
forskningsinsatser och till praktiska åtgärder, allt i syfte att
förbättra försöksdjursstandarden och bereda försöksdjuren en human
vård, att i möjligaste mån begränsa användningen av djur för experiment
och att utveckla metoder, exempelvis cellkulturmetoden. som i vissa fall
kunde ersätta djurförsöken. Med hänvisning till det anförda avstyrkte
utskottet motionen, som avslogs av riksdagen.

Utskottet vill här beröra ett par initiativ beträffande försöksdjursverksamheten
som tagits sedan frågan senast behandlades i riksdagen.
Europarådets ministerkommitté har sålunda till en nyuppsatt
mellanstatlig expertkommitté överlämnat en av rådgivande församlingen
beslutad rekommendation angående frågor beträffande användningen av
levande djur för experimentella eller industriella syften. Av arbetsprogrammet
för kommittén framgår bl. a. att den skall verka för
tillkomsten av internationella avtal som anger på vilka villkor och på vilka
vetenskapliga grunder experiment på levande djur kan tillåtas, därvid
skall beaktas att behovet av vetenskaplig och teknisk forskning måste

JoU 1972:43

bedömas med hänsyn tagen även till grundläggande etiska värderingar. I
kommittén deltar tre svenska experter.

Vidare kan nämnas att industriministern i juli 1972 har tillkallat en
särskild sakkunnig för utredning av frågan om en mer ändamålsenlig
försörjning med försöksdjur. Enligt direktiven skall den sakkunnige bl. a.
i första hand pröva olika alternativ och ta ställning till i vilka former, som
försörjningen av försöksdjur bör ske. Skulle den sakkunnige stanna för en
lösning, som innebär att ett centralt organ för försöksdjursuppfödning
bör komma till stånd, bör i så fall prövas vilken storlek och inriktning,
som är lämplig för ett sådant organ. Det bör bl. a. klarläggas i vilken
utsträckning de myndigheter och institutioner, som i dag har egen
uppfödning av försöksdjur, med fördel skulle kunna överlåta försörjningen
till ett centralt organ. Utredningen skall bedrivas skyndsamt.

Enligt utskottets mening gäller de skäl som utskottet vid frågans
tidigare behandling ansett tala emot en utredning angående försöksdjursverksamheten
fortfarande. Utredning avstyrks f. ö. i nu föreliggande
yttranden av lantbruksstyrelsen och veterinärhögskolan. Med hänsyn
härtill och till att, som nyss berörts, ytterligare initiativ tagits för att söka
komma till rätta med problemen på området, finner utskottet inte skäl
förorda något ändrat ställningstagande från riksdagens sida utan föreslår
att yrkandena i motionen 1972:40 under punkten 2 samt i motionen
1972:750 inte må föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1972:40 under punkten 4 i motionsyrkandet samt i
motionen 1972:44 föreslås inrättande av en djurens ombudsman. Denna
fråga har under en följd av år i anledning av väckta motioner behandlats
av riksdagen, senast förra året (JoU 1971:15). Motionerna har genomgående
lämnats utan åtgärd med hänvisning till bl. a. att skäl inte förelåg
att vid sidan av den myndighet, numera lantbruksstyrelsen, som utövade
högsta tillsynen över djurskyddslagens efterlevnad inrätta ett särskilt
överorgan för ändamålet. Det har inte heller ansetts motiverat att vid
sidan av naturvårdsverket inrätta ett sådant överorgan för skyddet av de
vilda djuren.

Remissinstanserna avstyrker de nu aktuella motionsyrkandena. Såvitt
utskottet kunnat finna har intet inträffat som bör föranleda ett ändrat
ställningstagande från riksdagens sida. Utskottet avstyrker således motionen
1972:40 i förevarande del samt motionen 1972:44.

I motionen 1972:364 hemställs att en skyndsam utredning verkställs
rörande kostnaderna m. m. för tillskapandet av en cellbank för forskningsändamål
samt möjligheterna att genom användning av en sådan
cellbank minska behovet av försök med levande djur.

Utskottet finner naturligt att vid överväganden beträffande de med
försöksdjursverksamheten förknippade problemen frågan om möjligheterna
att nå resultat med andra objekt än levande djur anmäler sig.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att veterinärstyrelsen i yttrande
över en vid förra årets riksdag väckt motion angående försöksdjur
anförde bl. a. att det på grund av de kostnader och svårigheter av olika
slag som var förbundna med anskaffande, förvaring och vård av

JoU 1972:43

försöksdjur knappast kunde råda något tvivel om att forskare, vilkas
forskning medgav användning av andra testmetoder än levande djur,
också övergick till dessa. Styrelsen anförde dock att det var en svår
missuppfattning att tro att invitro(i reagensglasetj-metoder helt kunde
användas som ersättning för levande djur. I själva verket kunde en
cellkulturmetod ytterligt sällan utesluta användningen av levande djur.
Den kunde däremot användas som ett komplement till sådana, varigenom
användningen av försöksdjur kunde nedbringas i viss utsträckning, något
som forskarna torde vara ytterst angelägna om. Liknande synpunkter har
framförts även i andra yttranden såväl över nyssnämnda motion som över
den här förevarande. Det bör också framhållas att spörsmålet om
alternativ till djurförsök tagits upp i den tidigare rekommendation av
Europarådets rådgivande församling som lett till tillsättande av en
expertkommitté. Frågan om användandet av cellkulturer kommer således
att prövas i här angivna sammanhang.

Förslaget om utredning av spörsmålet om en cellbank har mött
positivt gensvar hos de i frågan hörda remissinstanserna ehuru med i vissa
fall annan motivering än motionärernas. Utskottet vill för egen del
framhålla att, såvitt utskottet kunnat bedöma, man inte kan räkna med
att cellkulturer annat än i begränsad omfattning skall kunna ersätta
levande försöksdjur. Det synes emellertid uppenbart att användandet av
sådana kulturer i åtskilliga fall kan vara av värde för forskningen såsom
komplement till försöksdjuren. Det är därför angeläget att cellkuiturmetoderna
ägnas stor uppmärksamhet. Enligt vad i ärendet utretts är så
redan fallet. Forsknings- och utvecklingsarbete pågår på området, och
hithörande frågor kommer, som tidigare nämnts, även under prövning i
den förenämnda expertkommittén. Utskottet anser det kunna förutsättas
att spörsmålet om inrättande av en cellbank kommer att aktualiseras i
nyss angivna sammanhang. Med hänsyn till det anförda torde syftet med
motionen 1972:364 komma att tillgodoses utan särskild åtgärd från
riksdagens sida.

1 motionen 1972:1271 föreslås att riksdagen uttalar att etiska
kommittéer — för bedömning av bl. a. djurförsök — bör förekomma vid
lantbruksstyrelsen, statens medicinska forskningsråd samt vid alla de
forskningsanstalter m. m. som jämlikt 1 § i kungörelsen av den 17
november 1944 undantagits från djurskyddslagens 12 §.

Den i lagen om djurskydd föreskrivna skyldigheten att söka tillstånd
till användning av djur för vetenskapliga ändamål gäller inte med
avseende å universitet, högskola eller sådant forskningsinstitut, laboratorium
eller sjukhus som drives av staten, landsting eller kommun, som ej
deltager i landsting, eller av hushållningssällskap eller aktiebolaget Svensk
laboratorietjänst.

Som utskottet i tidigare sammanhang uttalat är utskottet medvetet
om att användningen av försöksdjur är förknippad med svårlösta etiska
problem. Det finns alltså enligt utskottets mening anledning att ägna
hithörande frågor stor uppmärksamhet. Inom statens medicinska forskningsråd
finns sedan år 1965 en permanent kommitté, försöks -

djursnämnden, som bl. a. arbetar för att sprida ökade kunskaper om
försöksdjuren i syfte att deras vård och användning inom medicinsk
forskning skall bli så human och samtidigt så effektiv som möjligt. Bl. a.
arbetar nämnden med utbildning av teknisk personal och forskare. Denna
utbildning avser att främja inte bara den medicinska forskningen utan
även djurskyddet. Försöksdjurs liv kan sparas genom att onödiga och

dåligt planerade försök förebyggs.

Utskottet anser för egen del att de etiska synpunkterna på försöks djursverksamheten

bör ges stort utrymme. Sådana synpunkter kommer
uppenbarligen att beaktas av den tidigare nämnda europarådskommittén
för djurskydd. Försöksdjursnämnden fyller redan funktionen som en
central etisk kommitté för hithörande frågor, och som motionärerna
själva framhållit finns sådana kommittéer vid vissa forskningsanstalter
medan de saknas vid andra. Av de i detta ärende avgivna remissyttrandena
framgår att intresset för förevarande fråga är betydande. Utskottet
finner detta i förening med den av försöksdjursnämnden bedrivna
upplysnings- och utbildningsverksamheten ävensom de resultat som kan
framkomma genom den nyssnämnda kommittén tala för att motionens
syfte i väsentlig mån torde kunna bli tillgodosett utan något särskilt
uttalande i frågan från riksdagens sida.

I motionen 1972:40 hemställs under punkten 3 i motionsyrkandet om
en skärpning av kontrollen av efterlevnaden av djurskyddslagstiftningen
och i motionen 1972:91 att sådana journaler som skall föras beträffande
djurförsök skall av vederbörande anstalt överlämnas till hälsovårdsnämnd

månatligen och inte som nu en gång om året.

Vad gäller det allmänna yrkandet om skärpt kontroll vill utskottet
framhålla att kontrollens effektivitet självfallet är beroende av de
personella resurser för ändamålet som hälsovårdsnämnderna disponerar.
Det kan förväntas att när den pågående sammanläggningen av kommuner
genomförts de nybildade stora kommunerna kommer att stå bättre
rustade för dessa arbetsuppgifter än de mindre kommunerna måhända i
vissa fall nu gör. Det bör också i detta sammanhang beaktas att resultatet
av den kommande prövningen av djurplågeriparagrafen kan komma att
innebära ökade möjligheter till en effektiv kontroll. Den nämnda

prövningen bör avvaktas.

Vad åter gäller yrkandet angående journalredovisningen vill utskottet
erinra om att en ändring i bestämmelserna härom genomfördes så sent
som förra året. Ändringen i 9 § kungörelsen med vissa bestämmelser om
användning av djur för vetenskapligt ändamål m. m. innebar att journalerna
över djurförsöken skall föras enligt bestämmelser som meddelas
av lantbruksstyrelsen. Sådana bestämmelser är under utarbetande och
beräknas vara färdiga inom kort. Enligt vad utskottet inhämtat kommer
härigenom bl. a. redovisningen av djuren i journalerna att bli fullständigare.
Utskottet vill i detta sammanhang anföra att pågående försök
med märkning av hundar och kattor genom örontatuering fullföljs och
beräknas snart vara avslutade. Med hänsyn till det anförda finner
utskottet inte skäl förorda någon riksdagens åtgärd i anledning av

JoU 1972:43

motionen 1972:40 i förevarande del och motionen 1972:91.

I motionen 1972:92 hemställs om en sådan ändring i 10 § av den
tidigare nämnda kungörelsen att fängelsestraff skall kunna ådömas den
som bryter mot bestämmelserna i kungörelsens 3 §. Föreskrifterna i 3 §
gäller förfarandet i samband med operativa ingrepp på djur. Överträdelse
straffas enligt 10 § med böter.

Såvitt utskottet kunnat finna har det inte visats att den föreslagna
straffskärpningen skulle vara påkallad. Enligt utskottets mening bör
motionen därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I motionen 1972:748 slutligen föreslås att särskild lag stiftas till skydd
för djur som säljs i zoologiska affärer. Lantbruksstyrelsen avstyrker
motionen. Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund anför bl. a. att det
bör vara fullt möjligt att åstadkomma en skärpt kontroll av de zoologiska
affärerna inom ramen för den nuvarande kontrollorganisationen.

Utskottet ansluter sig till vad remissinstanserna anfört och finner
således motionen inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Under hänvisning till det anförda hemställer utskottet

att riksdagen

1. lämnar motionen 1972:40 utan åtgärd,

2. lämnar motionen 1972:44 utan åtgärd,

3. lämnar motionen 1972:91 utan åtgärd,

4. lämnar motionen 1972:92 utan åtgärd,

5. anser motionen 1972:364 besvarad med vad utskottet anfört,

6. lämnar motionen 1972:748 utan åtgärd,

7. lämnar motionen 1972:750 utan åtgärd och

8. anser motionen 1972:1271 besvarad med vad utskottet
anfört.

Stockholm den 18 oktober 1972
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Närvarande: herrar Hansson i Skegrie (c), Mossberger (s), Persson i
Skänninge (s), Antby (fp), Johanson i Västervik (s), Hedin (m)*,
Jonasson (c)*, Magnusson i Grebbestad (s), fru Anér (fp), herrar
Augustsson (s)*, Larsson i Borrby (c), fru Lindberg (s), herrar Kronmark
(m), Takman (vpk) och fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. beträffande redovisningen av journaler över försöksdjur m. m. av
herr Antby (fp) och fru Anér (fp) som ansett

dels att det stycke som börjar på s. 7 med orden ”Vad åter” och på
s. 8 slutar med orden ”motionen 1972:91” bort ha följande lydelse:

”Det i motionen 1972:91 framställda kravet på att journalerna över

JoU 1972:43

djurförsök skall överlämnas en gång i månaden i stället för en gång om
året synes utskottet väl ägnat att bidraga till att kontrollen verkligen blir
skärpt, då det torde vara mycket svårt att ett år i efterhand utforska vad
som verkligen förekommit. Bestämmelser om hur journalerna i detalj
skall föras är under utarbetande av lantbruksstyrelsen, och enligt vad
utskottet inhämtat kommer härigenom bl. a. redovisningen av djuren i
journalerna att bli fullständigare. Utskottet finner det lämpligt att dessa
journaler samtidigt bestäms bli månatliga i stället för årliga. Utskottet
biträder alltså yrkandet i motionen 1972:91. Motionen 1972:40 synes i
förevarande del inte böra föranleda någon riksdagens åtgärd.”
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

”3. med bifall till motionen 1972:91 hos Kungl. Maj:t hemställer
om sådan ändring av sista stycket i 9 § av 1944 års
kungörelse att ifrågavarande journaler månatligen skall tillställas
hälsovårdsnämnden,”

2. beträffande frågan om utredning angående en cellbank för
forskningsändamål av herr Antby (fp) och fru Anér (fp), vilka ansett

dels att det stycke som på s. 6 börjar med orden ”Förslaget om” och
slutar med orden ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

”Förslaget om (lika med utskottet) än motionärernas.

Utskottet vill för egen del framhålla att, såvitt utskottet kunnat bedöma,
man inte kan räkna med att cellkulturer helt skall kunna ersätta levande
försöksdjur. Det synes emellertid uppenbart att användandet av sådana
kulturer i många fall kan vara av värde för forskningen och därmed
bidraga till att minska användandet av försöksdjur. Det är därför
angeläget att cellkulturmetoderna ägnas stor uppmärksamhet. Som vissa
remissinstanser understrukit, skulle detta dessutom bidraga till att
nedbringa kostnaderna för djurförsöken. Enligt utskottets mening bör
den av motionärerna föreslagna utredningen komma till stånd.”
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:

”5. med bifall till motionen 1972:364 hos Kungl. Maj:t
hemställer att en skyndsam utredning verkställs rörande
kostnaderna m. m. för tillskapandet av en cellbank för
forskningsändamål samt möjligheterna att genom användning
av en sådan cellbank minska behovet av försök med levande
djur,”

3. beträffande inrättande av etiska kommittéer vid vissa anstalter av
herr Antby (fp) och fru Anér (fp), vilka ansett

dels att det stycke som börjar på s. 7 med orden ”Utskottet anser”
och slutar med orden ”riksdagens sida” bort ha följande lydelse:

”Utskottet anser (lika med utskottet) är betydande. I

likhet med en del remissinstanser anser utskottet därför, att etiska
kommittéer med uppgift att bedöma djurförsök bör förekomma vid alla
de forskningsanstalter, som undantagits från djurskyddslagens 12 §. De
etiska problemen torde nämligen vara likartade vid alla anstalter där

1' Riksdagen 1972. 16 sami. Nr 43

Kartong: S. 9, rad 18 Står: börjar på s. 6 Rättat till: på s. 6 börjar

S. 9, rad 19 Står: slutar på s. 7 Rättat till: slutar

JoU 1972:43

djurförsök bedrivs. Härvid bör bl. a. hänsyn tagas till Svenska läkaresällskapets
etiska kommittés erbjudande att medverka, liksom till statens
medicinska forskningsråds förslag att dess försöksnämnd fortsättningsvis
får fungera som en central etisk kommitté, vilken dock bör förstärkas
med ett par lekmannarepresentanter. Vad utskottet här anfört synes av
riksdagen böra som dess mening ges Kungl. Majit till känna.”
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse:

”8. i anledning av motionen 1972:1271 som sin mening ger
Kungl. Majit till känna vad utskottet anfört.”

JoU 1972:43

Bilaga 1

Yttranden över motionen 1972:40
Lantbruksstyrelsen (15.5.1972)

Styrelsen avstyrker motionen och anför.

Motionen mynnar ut i fyra förslag. I det första krävs dels ändring av
brottsbalken 16:13 så att orsakande av djurplågeri bestraffas oavsett
uppsåt, dels att begreppet ”otillbörligen” klarlägges.

Veterinärstyrelsen har vid tidigare riksdagsbehandling biträtt förslag
om utredande av möjligheten att ta bort brottsbalkens uppsåtskrav vid
djurplågeribrott. Lantbruksstyrelsen som delar veterinärstyrelsens uppfattning
har under hand erfarit att frågan för närvarande utreds i
justitiedepartementet.

Styrelsen delar däremot inte motionärernas uppfattning om behovet
av att klarlägga begreppet ”otillbörligen”. Veterinärstyrelsen har i detta
avseende uttalat, att det aldrig berett styrelsen någon större svårighet att
vid bedömning av djurplågeriärenden ta ställning till vad som borde anses
ha skett otillbörligen. Det har antingen rört sig om behandling av djur i
strid med gällande lag eller föreskrift eller har behandlingen av djuret
avvikit från vad som varit allmänt accepterat ifråga om behandling av det
ifrågavarande djurslaget under motsvarande förhållanden som i det
aktuella ärendet. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning måste det däremot
vara mycket besvärligt att söka skapa en generell definition på
”otillbörligen”, som kan täcka alla förekommande fall, och därtill
olämpligt med hänsyn till den utveckling som ständigt äger rum, dels av
djurhållningen och av våra kunskaper om djurens krav på sin närmiljö,
dels av den allmänna uppfattningen om hur djur bör behandlas under
olika förhållanden.

För det andra föreslås utredning rörande vetenskapliga experiment
med försöksdjur. Lantbruksstyrelsen får på denna punkt hänvisa till sina
yttranden över motionerna 1972:364, 1972:750 och 1972:1271, i vilka
styrelsen dels inget har att erinra mot en utredning om inrättande av en
cellbank och om möjligheterna att genom en sådan minska användandet
av försöksdjur, dels avstyrker ett förslag om översyn av bestämmelserna
angående användning av djur för vetenskapligt ändamål, dels också ställer
sig positiv till inrättande av etiska kommittéer. Härutöver får styrelsen på
denna punkt endast lämna den upplysningen att en avsedd förbättring av
kontrollmöjligheterna ifråga om stulna djur genom införande av märkning
av hundar och katter tyvärr försenats på grund av svårigheter
beträffande märkningstekniken. Frågan utreds av bitr. professor Björck
på veterinärhögskolan och kan möjligen vara löst till hösten.

För det tredje föreslås att bestämmelserna om kontroll av lagarnas
efterlevnad skärps. Som lantbruksstyrelsen anfört i gemensamt yttrande
över motionerna 1972:41, 1972:556 och 1972:567 anser styrelsen, med
ett redan föreslaget undantag, att inte någon ändring av bestämmelserna
är nödvändig. Vad som krävs är förbättring av den lokala tillsynen. Denna
är i sin tur beroende av framför allt resurstillgångarna. Riksdagen har
tidigare ansett att man borde vänta och se vad bildandet av större
kommuner kunde medföra för förbättringar i detta hänseende. Kommunsammanläggningen
är ännu inte avslutad.

Slutligen föreslås inrättande av en djurens ombudsman. 1 yttrande
över motion 1972:44 med samma förslag har lantbruksstyrelsen anfört
att inga nya argument framförts för förslaget, som avvisats vid de fyra

Joll 1972:43

föregående riksdagarna. Inte heller den nu behandlade motionen ger
några nya skäl.

Veterinärhögskolan (27.4.1972)

Veterinärhögskolan anför.

I motionen erinras om i vilka författningar människans förhållande till
djuren regleras i svensk lag. Det påpekas att för att bli dömd för brott
mot djurskyddslagen enligt BrottsB 16:13 (”Om någon genom misshandel,
överansträngning eller vanvård eller på annat sätt otillbörligen
utsätter djur för lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse i
högst två år”) förutsättes att uppsåt att tillfoga djur lidande bevisligen
skall ha förelegat. Motionärerna framhåller, att kravet på uppsåt för
straffbarhet har medfört att för djuren plågsamma förhållanden kan
uppkomma och fortfara utan att gärningsmannen ålägges straff eller att
straffet blir obetydligt ställt i relation till orsakat lidande. I motionen
framhålles också att uttrycket ”otillbörligen” är diffust och oklart, varför
det bör på ett eller annat sätt förtydligas. Det framhålles att på grund av
de stora förändringarna, som skett på djurhållningens område efter
djurskyddslagens tillkomst, kommer en särskild motion att avhandla just
dessa förhållanden.

Efter att beträffande vetenskapliga djurförsök ha redovisat ett antal
remissyttranden över en tidigare motion i frågan (1971:78) framföres ett
antal konkreta frågeställningar i detta ämne och erinras om att en stor
grupp människor är intensivt engagerade av dessa frågor, varför motionärerna
anser att ytterligare motiv föreligger för en översyn av den
försöksverksamhet med djurexperiment, som pågår med målsättning att
begränsa dessa omfång, minska plågorna för försöksdjuren, skapa bättre
insyn, ordna godtagbara lokaler och slutligen bereda trygghet för
djurägare mot stöld av djur.

I motionen framhålles vidare att samtidigt som den tekniska utvecklingen
inom djurhållningens område fordrat ökade insatser från hälsovårdsnämndernas
sida har ökade krav under senare år i olika andra
avseenden ställts på hälsovårdsnämnderna, något som avsevärt försvårat
hälsovårdsnämndernas arbete med djurskyddskontrollen. Motionärerna
efterlyser därför särskild sakkunskap för att bedöma produktionsanordningar
för mjölk, kött liksom även för att bedöma vetenskapliga
institutioners försöksdjursavdelningar. Motionen utmynnar i följande
fyra yrkanden:

1. att förslag framläggs till sådan ändring av BrottsB 16:13 att
orsakande av djurplågeri bestraffas oavsett uppsåt och att begreppet
”otillbörligen” klarlägges,

2. att utredning verkställes och förslag framlägges beträffande vetenskapliga
experiment med försöksdjur med beaktande av i motionen
framförda synpunkter,

3. att bestämmelser om kontroll av lagarnas efterlevnad skärpes,

4. att förslag om tillsättande av en djurens ombudsman eller
motsvarande förelägges riksdagen.

I anslutning härtill vill rektorsämbetet framföra följande, nämligen:

ad 1

Brott mot lagbestämmelserna är otvivelaktigt svåra att beivra på grund
av kravet på bevis om att uppsåt förelegat. De praktiska konsekvenserna
härav blir, att tillsynsmyndigheterna tvingas ägna en oproportionerligt
stor del av djurskyddsverksamheten till oupphörlig kontroll och övervak -

JoU 1972:43

ning av ur djurskyddssynpunkt olämplig eller tveksam djurhållning i
stället för att ägna sig år positiv rådgivande verksamhet. Kravet om
ändring av BrottsB 16:13 att orsakande av djurplågeri skall kunna
bestraffas oavsett uppsåt, biträdes därför.

ad 2

En noggrann kontroll av försöksdjurens villkor är nödvändig. Lika
viktigt är emellertid att genom olika praktiska åtgärder förbättra
uppfödning, skötsel, hälsotillstånd liksom anskaffningen av försöksdjur.
Som ett led i dessa strävanden bör den journalföring som nu sker
samordnas och en uppföljning ske av hur denna journalföring fungerar.
Detta senare torde dock kunna ske inom ramen för veterinäravdelningens
vid lantbruksstyrelsens verksamhet utan särskild utredning. Genom
samarbete mellan veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska
anstalt (SVA) å ena sidan, och kontrollmyndigheterna, å den andra, torde
mycket kunna vinnas.

ad 3 och 4

Erfarenheterna från veterinärhögskolan styrker motionärernas uppfattning,
att stora svårigheter föreligger att genomföra en tillfredsställande
djurskyddskontroll ej minst till följd av de många former av ny
teknik i djurhållningen som tillkommit de senaste åren. Kravet på att
kvalificerad sakkunskap ställes till hälsovårdsnämndernas förfogande för
såväl utredningar som rådgivning beträffande olika former av modern
djurhållning för att undvika att djur åsamkas lidande är därför synnerligen
berättigat. Sedan mer än tio år har vid veterinärhögskolans
institution för husdjurshygien m. m. forskningen över sambandet djurhållning-djurhälsa
intensifierats och dessa forskningsresultat har på olika
sätt och ej minst genom den vid institutionen placerade konsulenten i
husdjurshygien förts ut till tjänsteveterinärer, hälsovårdsnämnder, lantbruksnämnder,
andra statliga och kommunala myndigheter liksom till
enskilda djurägare.

Under senare år har inte minst de av veterinärstyrelsen och efter 1/1
1972 av lantbruksstyrelsen ordnade kurserna för olika personalkategorier
inom djurskyddskontrollen erbjudit goda möjligheter att föra ut information.
Då det gällt att genomföra kvalificerade utredningar av djurskyddsärenden
har likaså personal från husdjurshygieninstitutionen, främst
konsulenten, genomfört ett värdefullt arbete. Möjligheterna till insatser
begränsas emellertid av att konsulenten är ensam på området och
därigenom ej kan biträda i nödvändig utsträckning. Förslaget om att
tillsätta en djurens ombudsman torde därför ej lösa problemet med de i
motionen med rätta påtalade bristerna i djurskyddstillsynen. En förstärkning
av de centrala forsknings- och rådgivningsresurserna då det gäller
sambandet djurhållning - djurhälsa - djurskydd torde vara en väsentligt
effektivare metod att förverkliga motionens huvudsyfte — ett förbättrat
djurskydd.

Genom en förstärkning av de centrala forsknings- och rådgivningsresurserna
kan den kvalificerade informations- och utredningsverksamhet
lämnas, som motionen efterlyser, ej blott till olika personalkategorier,
vilka beröras av djurskyddstillsynen utan även till allmänheten.

Det förtjänar här nämnas att redan 1971 framfördes krav på att en
tjänst som biträdande SVA-konsulent i husdjurshygien skulle inrättas vid
veterinärhögskolan för att göra det möjligt att effektivisera forskningen
och rådgivningen inom området djurhållning — djurhälsa — djurskydd.
Kravet upprepas 1972.

JoU 1972:43

Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik

Se delegationens gemensamma yttrande över motionerna 1972:40,
1972:44, 1972:750 och 1972:1271 (bilaga 7).

Lantbrukarnas riksförbund (2.5.1972)

Se riksförbundets gemensamma yttrande över motionerna 1972:40,
1972:44, 1972:750 och 1972:1271 (bilaga 7).

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) (28.4.1972)

SDR anför.

1. förslaget om ändring av BrottsB 16:13 att orsakande av djurplågeri
bestraffas oavsett uppsåt och att begreppet ”otillbörligen” klarlägges
tillstyrkes.

2. i vårt remissutlåtande av riksdagens motion 1972:364 har vi med
beklagande konstaterat att där framförts en ovederhäftig antivivisektionistisk
argumentation. Tyvärr är delvis även detta fallet med denna
motion av Martin Henmark o a. Här framförs dock flera viktiga önskemål
i vilka vi instämma. Sålunda önskas en bättre journalföring och planering
samt lämpligare lokaler på sina håll. Sådana åtgärder har vi redan
framfört men vill gärna ånyo understryka vikten av att de beaktas.

Vi önskar dessutom att försöksdjurskonsulentens avdelning inom
Universitetskanslerämbetet erhåller ökade resurser. Denna avdelning har
genom symposier och kurser verksamt bidragit till en ökad utbildning
av forskare och försöksdjurstekniker. Avdelningen har även bidragit till
effektivisering av uppfödningsenheterna vid Ytterby och Åkers styckebruk.
Det viktiga arbetet som utförs av försöksdjursassistenterna har
likaså understötts av denna avdelning. Dock saknas ännu en försöksdjursassistent
vid Lunds universitet, vilket där synts vara särskilt av behovet
påkallat.

För vår del har vi framhållit betydelsen av en central uppfödning av
försöksdjur. Även transporterna av försöksdjur borde omses. Ytterligare
stöd för de grundläggande försök ang. husdjurens trivsel och hälsa som
bedrives vid institutionens för sjukdomsgenetik och husdjurshygien,
kungl, veterinärhögskolan, och särskilt dess avdelning vid Skara veterinärinrättning
måtte beaktas. Mest aktuellt är att deras försök ang.
burhönsuppfödningen snarast kan fullföljas. Vi instämmer i att hälsovårdsnämnderna
får större resurser så att de genom sina tillsyningsmän
kan utöva en mer effektiv kontroll av djurskyddslagens efterlevnad.

3. förslaget ang. en ”djurens ombudsman” synes oss däremot orealistiskt,
då staten redan utbyggt en betydande kontrollapparät genom bl. a.
statens medicinska forskningsråds försöksdjursnämnd - tillika etisk
nämnd — UKÄ:s försöksdjursavdelning, försöksdjursassistenterna, hälsovårdsnämndernas
tillsyningsmän och den veterinära sakkunskapen. Befattningsinnehavaren
som en ”djurens ombudsman” skulle också kräva en
högst kvalificerad person för att kunna bedöma dessa många gånger
mycket komplicerade frågor. I stället önskar vi att vid varje lärosäte en
universitetsveterinär tillsättes för att biträda vid försöksdjursverksamheten.

JoU 1972:43

Bilaga 2

Yttranden över motionen 1972:44
Lantbruksstyrelsen (15.5.1972)

Styrelsen avstyrker motionen och anför.

För femte året i följd återkommer förslaget om inrättande av en
djurens ombudsman. Riksdagen har varje gång tidigare funnit det föga
ändamålsenligt att placera ytterligare ett överorgan för bekämpande av
djurplågeri vid sidan av det, som redan finns i enlighet med vad som
stadgas i djurskyddslagen. Enligt lantbruksstyrelsens mening har inga nya
skäl framkommit som bör föranleda ett ändrat ställningstagande.

Veterinärhögskolan (27.4.1972)

Veterinärhögskolan anför.

Det i motionen framförda kravet på ett bättre fungerande djurskydd
genom förbättrad praktisk uppföljning och samordning av djurskyddets
olika grenar är i sig motiverat.

Denna målsättning torde emellertid bättre kunna realiseras genom en
förstärkning av den centrala forskningen och rådgivningen på djurhållning
- djurhälsoområdet vid veterinärhögskolan och statens veterinärmedicinska
anstalt. Härifrån bedrives sedan flera år ett intimt samarbete med
djurskydd stillsynen såväl centralt som regionalt. Resultatet av detta
begränsas enbart av bristande personalresurser.

Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik

Se delegationens gemensamma yttrande över motionerna 1972:40,
1972:44, 1972:750och 1972:1271 (bilaga 7).

Lantbrukarnas riksförbund (2.5.1972)

Se riksförbundets gemensamma yttrande över motionerna 1972:40,
1972:44, 1972:750 och 1972:1271 (bilaga 7).

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) (28.4.1972)

Riksförbundet hänvisar till sitt yttrande beträffande dels motionen
1972:40 (bilaga 1), dels motionen 1972:364 (bilaga 3).

JoU 1972:43

Bilaga 3

Yttranden över motionen 1972364
Lantbruksstyrelsen (15.5.1972)

Styrelsen anför.

Veterinärstyrelsen har tidigare i yttrande i annat sammanhang i samma
fråga bl. a. påpekat, att svårigheterna med att anskaffa, sköta och förvara
försöksdjur liksom kostnaderna härför är så stora att det övervägande
antalet forskare säkerligen kan antas undersöka möjligheterna att ersätta
försöksdjuren med andra metoder i de fall, där detta är möjligt.

Ur de nämnda synpunkterna och inte minst ur djurskyddssynpunkt är
det självfallet ett önskemål att nedbringa användandet av försöksdjur och
lantbruksstyrelsen har för sin del inget att erinra mot bifall till motion
1972:364.

Karolinska institutet (20.4.1972)

Medicinska fakulteten vid karolinska institutet anför följande.

Motionen utmynner i ett förslag till riksdagen att hos Kungl. Maj:t
hemställa om utredning rörande kostnader m. m. för inrättandet av en
större, central cellbank för forskningsändamål, samt vidare att utredningen
även omfattar möjligheterna att genom användning av denna cellbank
minska behovet av försöksdjur. Av nedan anförda skäl tillstyrker
medicinska fakulteten första delen av förslaget, dock med helt annan
motivering än den som ges av förslagsställarna.

Den biologiska forskningen, såväl human-medicinsk, veterinärmedicinsk
som botanisk och zoologisk bygger på experiment dels på hela
organismer, dels på dess beståndsdelar (såväl cellulära som molekylära).
Den aktuella riksdagsmotionen vill effektivisera utnyttjandet av senare
års framsteg inom tekniken för cellkultur och vill framförallt åstadkomma
en ökad tillämpning av tekniken för toxikologisk prövning av
tilltänkta läkemedel och andra substanser. Avsikten är i första hand att
försöka minska behovet av försöksdjur. De nya framstegen inom
tekniken för cellkultur är väl kända vid karolinska institutet och man är
väl medveten om de stora potentiella möjligheter som cellodlingstekniken
har. Det framstår därför klart att resurserna för cellodling behöver
förstärkas. En cellbank med differentierade celler av många olika slag
skulle innebära en avsevärd ökning av forskningskapaciteten vid institutet
och av denna anledning tillstyrker fakulteten den föreslagna utredningen
rörande inrättande av en större cellbank.

Det hävdas i motionen att studiet av toxiska ämnens inverkan på
isolerade celler i väsentlig grad kan reducera behovet av försök på levande
djur. I detta kan fakulteten ej instämma. Många intressanta resultat har
utan tvekan framkommit i studier på enskilda celler eller vävnadsodlingar.
Dessa resultat har emellertid i första hand allmänbiologiskt intresse
och har föga direkt anknytning till problem inom medicinen eller
läkemedelsforskningen. Det är enligt fakultetens uppfattning helt orealistiskt
att anta att upprättandet av en cellbank skulle kunna ”övertygande
dokumentera” att det existerar alternativa metoder till djurförsök. Även
om rubbningar i isolerade cellers eller organs funktion inte kan iakttas vid
tillsats av ett ämne som avses användas som läkemedel, så kan ämnet
ifråga åstadkomma grava störningar i de integrerade livsprocesserna. Som

JoU 1972:43

exempel kan nämnas att man genom studier på isolerade celler ej kan
bilda sig någon uppfattning om ett ämnes eventuella fosterskadande
effekt. Härför krävs djurförsök, och neurosedynkatastrofen torde ha
kunnat undvikas om mera omfattande undersökningar gjorts på dräktiga
djur innan preparatet kom till klinisk användning på människa. Varje
toxikologisk prövning av ett ämne i vävnadsodling eller å isolerade organ
måste således åtföljas av studier på levande djur innan användning inom
medicinen eller livsmedelshanteringen kan tillåtas. Det föreligger följaktligen
fullgod motivering för den gällande lagstiftningen som kräver för
prövning av nya läkemedel för människa att deras akuta och kroniska
toxicitet samt eventuella fosterskadande effekter bestäms på djur. Det är
vidare uppenbart att alla forskare i landet som i dessa sammanhang måste
tillämpa kostnadskrävande och på andra sätt betungande djurförsök
redan nu har ögonen öppna för varje till buds stående möjlighet att
begränsa desamma. Härför borgar bl. a. att statens medicinska forskningsråd
i informationssyfte anordnar särskilda symposier för forskare och
personal som arbetar med försöksdjur, samt att det från universitetskanslersämbetets
sida bedrivs en ständig rådgivningsverksamhet, där
experter står till institutionernas förfogande i hithörande frågor. Som
exempel kan nämnas att införandet av immunbiologiska metoder för
hormonbestämningar kunnat reducera behovet av direkta försök på
levande djur.

Utnyttjandet av djur i den medicinska vetenskapen är inte begränsat
till läkemedelsforskning eller annan toxikologisk prövning. Den experimentella
kirurgin kan tas som exempel på ett av de många områden där
användningen av försöksdjur knappast kan förväntas minska. Olika
former av inplanterbara anordningar (konstgjorda leder, hjärtklaffar,
impulsgivare för hjärtat etc.) måste utprovas på försöksdjur innan de
inopereras på människa. Det kan knappast anses försvarbart att utföra
dylika inplanteringar på sjuka människor innan det skett en noggrann
utprovning på djur.

Med inskränkningen ”i vissa fall” hävdas det i den aktuella riksdagsmotionen
att det är utomordentligt svårt att etiskt försvara djurförsök.
Utförligare kommentarer till detta påstående synes föga meningsfyllda.
Det skulle bara aktivera debatten i en känslig fråga där olika tänkesätt
påverkar moralen i olika riktning och där allt väsentligt redan sagts för
mer än 100 år sedan i Claude Bernards ”Introduktion till den
experimentella medicinen”. Det är medicinska fakultetens uppfattning
att i själva grundfrågan rörande nödvändigheten att kunna bedriva
djurexperimenten forskning ingenting väsentligt har förändrats sedan
dess. Nu som då är den viktigaste förutsättningen för ökade kunskaper
inom ett för mänskligheten i sin helhet så väsentligt vetenskapsområde
som medicinen att försök utföres antingen på människa eller djur.
Resultat som erhållits i rätt utförda försök på djur är oftast helt relevanta
för människa och därför framstår djurförsök för flertalet som etiskt
försvarbara. Vår nuvarande djurskyddslagstiftning med dess krav på
kontinuerlig övervakning från hälsovårdsmyndigheternas sida samt medicinska
forskningsrådets granskning av forskningsverksamheten ur etisk
synpunkt torde utgöra en garanti för att de djur som utnyttjas till försök
vid olika institutioner ej otillbörligen utsätts för lidande.

JoU 1972:43

Veterinärhögskolan (25.4.1972)

Veterinärhögskolan biträder motionen och anför.

Motionen syftar till att minska behovet av försöksdjur. Det förtjänar
därvid att påpekas att sådana framsteg redan till en del vunnits genom att
vävnadsodling av virus i stor utsträckning kunnat ersätta virusodling på
levande djur t. ex. vid framställning av vacciner. Ett steg i rätt riktning
har således tagits. Enligt högskolans uppfattning kan försöksdjur dock
aldrig helt ersättas av cellkulturer i den medicinska forskningen. Det är
dock synnerligen angeläget, att en cellbank för forskningsändamål
kommer till stånd.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) (28.4.1972)

SDR anför i sitt remissyttrande följande i vilket Svenska djurskyddsföreningen
instämmer.

Ur djurskyddssynpunkt finns givetvis ingen principiell invändning mot
en minskning av eller ett totalt förbud mot försöksdjur. För att närmare
undersöka försöksdjursverksamheten publicerades på ledande plats i
Sveriges Djurskyddsföreningars Riksförbunds tidskrift ”Djurskyddet” nr
1971:2, 3 och 4 intervjuer i ärendet med dåvarande chefen för kungl,
veterinärstyrelsen och föredraganden i djurskyddsärenden i samma
styrelse. Dessutom tillfrågades samtliga institutionschefer, som huvudsakligen
använder försöksdjur, med nobelpristagaren, professor Hans von
Euler i spetsen, angående berättigandet av sådana försök.

Den medicinsk-biologiska forskningen, som i vårt land är beroende
av experimentdjur, beviljas årligen ca 100 milj. Frågan är alltså ur
folkhälsosynpunkt en väsentlig fråga. Vid undersökningar av läkemedel
m. m. kräver lagen t. o. m. att förprov måste utföras på försöksdjur.

Forskarna framhåller också att vävnadsodlingar är ”lika inadekvata
som studieobjekt för t. ex. undersökningar av cirkulationsapparatens
kontroll, centrala nervsystemets funktioner, hormonsystemets styrning
osv.” som om man skulle ”försöka studera en flygmotors invecklade
funktion genom att enbart utreda de i densamma ingående metallernas
basala egenskaper”. All ledande forskning i hela världen som arbetar med
försöksdjur, är enhällig om att experiment på djur icke kan undvaras och
att proven är av största värde för humanmedicinskt arbete.

Självfallet önskar djurskyddet att inga onödiga djurexperiment utföres
och att alla plågsamma försök undvikes i största möjliga utsträckning.
Detta framhålles på forskningshåll att så är fallet. Statens medicinska
forskningsråds försöksdjursnämnd tjänstgör numera även som en etisk
nämnd. Rådets prioriteringskommittéer, som fördelar tillgängliga starkt
begränsade medel, utför samtidigt en mycket ingående granskning av alla
undersökningar. Skulle försöksdjur icke vara tillängliga skulle detta
medföra ett katastrofläge för massor av spädbarn, sjuka människor och
andra.

Aven om vi måste beklaga motionärernas delvis felaktiga argumentering,
önskar vi helt instämma i deras förslag om en utredning av en
cellbank för vidgat forskningsändamål och som bidrag till inskränkningar
av försöksdjur, som både ur etisk och ekonomisk synpunkt är en svår
belastning för den i sig helt nödvändiga forskningen.

JoU 1972:43

Bilaga 4

Yttranden över motionen 1972:748
Lantbruksstyrelsen (15.5.1972)

Styrelsen avstyrker bifall till motionen 1972:748 då fog inte synes
finnas för misstanken att inte djurens förhållanden i zoologiska affärer
skulle kunna hållas acceptabla genom den löpande djurskyddstillsynen.
Styrelsen anför vidare.

Vården och behandlingen av djur i zoologiska affärer regleras av
djurskyddslagen (219:1944) och av Kungl. Maj:ts med stöd av 8 §
djurskyddslagen utfärdade kungörelse om offentlig förevisning av djur
(486:1959). Fortlöpande tillsyn av affärerna utövas av hälsovårdsnämnden,
som i vanlig ordning äger utfärda förelägganden, om så behövs vid
vite, för innehavaren om vad han har att iakttaga ifråga om djurens
skötsel. Enligt 3 § kungörelsen om offentlig förevisning är även polisman

behörig företa besiktning i zoologisk affär.

Av naturliga skäl kan fordringarna på utrymme för djur i en zoologisk
affär under en skälig, relativt kort lagerhållningstid inte ställas lika höga,
som vid annan förevisning men i fråga om utfodring, renhållning o. d.
finns ingen anledning pruta på gängse krav, vilket skall beaktas vid

tillsynen.

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) (28.4.1972)

SDR anför i sitt remissyttrande följande i vilket Svenska djurskyddsföreningen
instämmer.

Enligt djurskyddslagen skall offentlig förevisning av djur stå under
veterinärstyrelsens (numera lantbruksstyrelsens) särskilda tillsyn. Denna
tillsyn skall utövas i samråd med övriga inom tillsynsområdet verksamma
organ. Särskilda föreskrifter och centralt dirigerad övervakning förekommer
endast vad avser travtävling, djurparker och verksamhet, som närmare
regleras av lagen eller med stöd av denna utfärdade bestämmelser.

Det har otvivelaktigt förekommit missförhållanden inom det område
som motionärerna berör, varför en skärpt kontroll kan vara nödvändig.
Det synes emellertid fullt möjligt att åstadkomma denna inom ramen för
nuvarande organisation. Hälsovårdsnämnderna bör emellertid i sitt
övervakningsarbete få stöd i råd och anvisningar, som centrala myndigheter
kan lämna. Detta är lämpligt bl. a. av den orsaken, att kunskaper och
erfarenhet hos de kommunala tillsyningsmännen vanligen är koncentrerade
till andra områden av djurhållning än till hållande av mer eller

mindre exotiska sällskapsdjur.

En väl utbyggd och organiserad tillsyn bör snabbt kunna registrera

förändringar, som inträffar i djurhållningen inom en kommun. Det finns
därför ej anledning föreskriva tillståndstvång, särskilt som tillståndskravet
knappast kan få en sådan utformning att det möjliggör förbud för person

att syssla med djurförsäljning.

SDR föreslår att lantbruksstyrelsen erhåller uppdrag att lämna

erforderliga råd och anvisningar till hälsovårdsnämnderna.

JoU 1972:43

Bilaga 5

Yttranden över motionen 1972:750
Lantbruksstyrelsen (15.5.1972)

Lantbruksstyrelsen avstyrker bifall till motionen 1972:750 och anför.

Motionärerna önskar en översyn av bestämmelserna för användning av
djur för vetenskapligt ändamål ”med beaktande av vad i motionen
anförts”.

I motionen anföres bl. a. att den kommande djurskyddstillsynen
tarvar en grundlig upprustning,

att stulna djur säljs som försöksdjur,

att inköps- och försöksdjursjournaler förs på ett ofullständigt sätt,
att det är önskvärt med av staten auktoriserade djurleverantörer, samt
att skyldighet borde föreskrivas i kungörelsen om användning av djur
för vetenskapligt ändamål för förbrukare av försöksdjur att lämna
kontrolluppgift jämlikt 37 § taxeringsförordningen.

Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning är inget av ovannämnda önskemål
av den arten att det bör föranleda den begärda översynen. Den i och
för sig önskvärda upprustningen av den lokala tillsynen är en resursfråga,
som hör hemma i annat sammanhang. Frågan om anskaffande av
försöksdjur har behandlats av en särskild utredning, vars förslag behandlats
av statsmakterna. Frågan synes lika litet som det föreslagna
lämnandet av inkomstuppgift höra hemma i försöksdjurskungörelsen.
Däremot avser föreskrifterna i denna om förandet av inköps- och
försöksjournaler bl. a. att förhindra att stulna djur kommer till användning.
Att journalerna förs ordentligt skall enligt kungörelsen kontrolleras
av hälsovårdsnämnderna och underlåtenhet kan medföra böter. Bestämmelserna
i detta avseende är enligt lantbruksstyrelsens uppfattning
ändamålsenliga.

Relevant i sammanhanget torde endast vara motionärernas ogillande
av den syn på användningen av djur för vetenskapligt ändamål, som
kommer till uttryck i djurskyddslagen och försöksdjurskungörelsen,
nämligen att djur såvitt möjligt skall skyddas mot lidande men att detta
önskemål inte alltid helt kan uppfyllas under vetenskapligt arbete för
människans bästa, varvid dock allt skall göras för att mildra lidandet.
Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning vilar dock den uppfattning lagen
ger uttryck för på realistisk grund och anledning att ändra denna
uppfattning saknas. Försöksdjurskungörelsen erhöll sin nuvarande lydelse
så sent som 1971. Bestämmelserna om bedövning, smärtstillande medel
etc. fyller sitt ändamål. Kontroll över att inte onödiga experiment utföres
och även att djuren så långt möjligt skyddas mot lidande avses kunna ske
bl. a. vid granskningen av försöksjournalerna. Länsveterinärerna har
instruerats att i kommuner där stadsveterinär inte finns medverka vid
hälsovårdsnämndens journalgranskning. Eventuellt påträffade tvivelaktiga
experiment skall anmälas till lantbruksstyrelsen, som kan ta upp försöken
ifråga till diskussion med medicinska forskningsrådet. På grund av den
stora men enligt lantbruksstyrelsens uppfattning oberättigade misstro
mot forskarna som råder inom viss opinion kan emellertid härutöver
diskuteras inrättande av etiska kommittéer, som föreslås i motion
1972:1271, se styrelsens yttrande över denna.

JoU 1972:43

Statens medicinska forskningsråd (2.5.1972)

Statens medicinska forskningsråd, som inhämtat yttrande i ärendet
från rådets försöksdjursnämnd, instämmer i nämndens yttrande, vari
anförs följande.

Försöksdjursnämnden har under sin verksamhet noga följt problemen
kring användandet av djur för vetenskapliga experiment.

Försöksdjursnämnden tog omgående, efter det att den startat sin
verksamhet, initiativet till förslaget om en bredare och bättre utbildning
för såväl forskare som försöksdjurstekniker. Resultatet av nämndens
arbete kan noteras i välbesökta forskarutbildningssymposier och ett
flertal kurser efter SÖ:s kursplaner för försöksdjurstekniker. Det är
försöksdjursnämndens uppfattning att en välutbildad personal är en av de
viktigaste förutsättningarna för en från djurskyddssynpunkt godtagbar
försöksdjurshållning.

Vidare har uppfödningstekniska spörsmål och kvalitetsfrågor rörande
försöksdjur stått på försöksdjursnämndens program. Uppfödningsenheterna
för försöksdjur vid Ytterby och Åkers Krutbruk i respektive
Göteborgs Universitets och Förenade Fabriksverkens regi har stötts av
försöksdjursnämnden, och MFR:s tidigare försöksdjursveterinär har
medverkat i båda projekten. För vetenskaplig djurexperimentell verksamhet
krävs att man har tillgång till väl definierade försöksdjur med känd
bakgrund.

Vidare har försöksdjursnämnden stött försöksdjursassistenternas arbete
på de olika universitetsorterna. Detta har underlättats och befrämjats
genom MFR:s bidrag till kontraktsuppfödning av katt. Den uppföljning
och märkning av uppfödda försöksdjur som sker under försöksdjursassistenternas
uppsikt, är ett led i att söka nå obrutna kedjor från producent
till konsument.

Försöksdjursnämnden har sedan en tid tillbaka ansett att kunskapen
kring försöksdjursfrågorna borde samlas och drivas i form av ett svenskt
försöksdjurscentrum. Ett sådant skulle verksamt bidraga till att ytterligare
förbättra och klargöra frågorna i arbetet med försöksdjur. Frågan
om ett svenskt försöksdjurscentrum utreds nu i samarbete mellan MFR
och UKÄ.

Under diskussioner om framtiden för det centrala uppfödningsprojektet
av försöksdjur vid Åkers Krutbruk i FFV:s regi har nämnts att en
departemental utredning skulle tillsättas för att granska hela den
inhemska försöksdjurssituationen.

Försöksdjursnämnden förordar sålunda att den utredning som redan
arbetar inom MFR och UKÄ, ges vidgade befogenheter, eller att den
närmare knyts till en eventuell kommande departemental utredning inom
området.

Veterinärhögskolan (25.4.1972)

Styrelsen anför.

Under senare år har i Sverige en avsevärd förbättring av försöksdjurens
ställning kommit till stånd. Statens medicinska forskningsråds försöksdjursnämnd
har på ett förtjänstfullt sätt verkat för en bättre standard på
försöksdjursverksamheten och för en humanare behandling av försöksdjuren.
Nyligen har en konsulenttjänst i försöksdjursfrågor inrättats vid
statens veterinärmedicinska anstalt och därmed har ytterligare ett stort
steg tagits mot förbättrade förhållanden för försöksdjuren.

JoU 1972:43

De vidtagna åtgärderna skapar emellertid inga absoluta garantier för
att försöksdjuren skyddas mot otillbörligt lidande. Av denna anledning
och under förutsättning att tillbörlig hänsyn tages till att i synnerhet den
medicinska forskningen även i fortsättningen måste ha tillgång till
försöksdjur tillstyrker veterinärhögskolan bifall till det av herr Werner
m. fl. framförda förslaget om översyn av de bestämmelser, som avser
användning av djur för vetenskapligt ändamål.

Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik

Se delegationens gemensamma yttrande över motionerna 1972:40,
1972:44, 1972:750 och 1972:1271 (bilaga 7).

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (2.5.1972)

Se LRF:s gemensamma yttrande över motionerna 1972:40, 1972:44,
1972:750 och 1972:1271 (bilaga 7).

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) (28.4.1972)

Se SDR:s yttrande över motionerna 1972:40 (bilaga 1), 1972:364
(bilaga 3) och 1972:1271 (bilaga 6).

JoU 1972:43

Bilaga 6

Yttranden över motionen 1972:1271
Lantbruksstyrelsen ( 15.5.1972)

Styrelsen tillstyrker bifall till motionen 1972:1271 vad avser etiska
kommittéer vid forskningsanstalter men avstyrker motionen vad beträffar
sådan kommitté vid lantbruksstyrelsen.

Styrelsen anför.

Motionärerna framhåller bl. a. att ”så länge allmänheten inte genom
representanter kan få insyn i djurförsöken finns det alltid en förtroendeklyfta,
som gäller vad som måhända sker innanför de vetenskapliga
institutionernas väggar”.

Lantbruksstyrelsen, som inte delar misstron mot forskarna, kan intyga
att den förekommer i mycket hög utsträckning. Tyvärr drabbar den
också i samma utsträckning tillsynsmyndigheterna på alla nivåer, vilka
misstänks stå i maskopi med forskarna för att dölja plågsamma
djurförsök. Detta skapar olust hos de berörda, vilka naturligtvis, därom
borde inga tvivel råda, i stort sett hyser samma önskan som den
misstänksamma opinionen att behandla djuren så väl som möjligt.
Undantagen härifrån torde inte vara procentuellt fler än djurplågarna
bland befolkningen i övrigt.

Att inte onödigt plågsamma eller helt onödiga djurförsök äger rum
söker tillsynen bl. a. kontrollera vid granskningen av försöksjournalerna.
Institutionerna är skyldiga sända in dessa till hälsovårdsnämnderna en
gång om året. Länsveterinärerna är instruerade att, där inte kommunen
har egen veterinär, erbjuda sig att granska journalerna. Om de är
tveksamma angående vissa försök skall de rapportera till lantbruksstyrelsen,
som kan ta upp fallet med medicinska forskningsrådet. Det vore
emellertid bättre om en liknande bedömning kunde göras redan vid
planläggningen av försöken.

Lantbruksstyrelsen anser därför att en bättre förståelse för berörda
frågor skulle kunna främjas genom inrättande av etiska kommittéer vid
forskningsanstalter som använder djur för vetenskapliga försök. Däremot
är styrelsen tveksam till inrättandet av en sådan kommitté vid lantbruksstyrelsen.
Styrelsen sysslar ej med djurförsök. Sålunda skulle en
kommitté av åsyftat slag endast kunna ha den funktionen att vara en
rådgivande instans vid styrelsens bedömning av klagomål rörande
djurförsök. I sådana ärenden inhämtas givetvis yttrande från berörd
institution, varför en särskild kommitté hos styrelsen knappast är
motiverad.

Statens medicinska forskningsråd (2.5.1972)

Statens medicinska forskningsråd har inhämtat utlåtande från rådets
försöksdjursnämnd och anför följande.

Redan 1967 fanns det planer inom statens medicinska forskningsråds
försöksdjursnämnd att nämnden skulle fungera som etisk kommitté i
försöksdjursfrågor.

Som framgår av bifogade skrivelse1 till ett flertal instanser, fungerar
försöksdjursnämnden för närvarande som rådets etiska kommitté med
huvudsaklig uppgift att bedöma av rådet bekostade försök på obedövade

1 här ej bifogad

JoU 1972:43

högtstående djur utöver sådana försök som gäller injektioner och
provtagningar.

I den mån andra instanser utanför rådets verksamhetsområde vill taga
försöksdjursnämndens kunnande i anspråk för etiska bedömanden är
nämnden dock villig att medverka.

Rådet anser det mindre lämpligt att flera centrala etiska kommittéer
tillskapas och förordar i stället en enda central etisk kommitté i
försöksdjursfrågor med rådgivande uppgifter gentemot de lokala kommittéer
som enligt rådets uppfattning bör inrättas vid de forskningsanstalter
som jämlikt 1 § i kungörelsen av den 17 november 1944 undantagits
från djurskyddslagens 12 §. Den centrala etiska kommittén skulle
därutöver kunna vara referensorgan för de lokala och vid behov överta
ärenden som hänskjutits av dessa för avgörande.

Statens medicinska forskningsråd anser att den inom rådet f. n.
arbetande etiska kommittén i försöksdjursfrågor, dvs. dess försöksdjursnämnd,
vari representant för Sveriges Djurskyddsföreningars riksförbund
ingår, får fortsätta att fungera som en central etisk kommitté. Den bör
dock i det avseendet förstärkas med dels en eller flera ledamöter från
lantbruksstyrelsens veterinäravdelning, dels en ledamot från riksdagen så
att kommitténs arbete ges tyngd och får önskad effekt.

Veterinärhögskolan (25.4.1972)

Veterinärhögskolan finner det angeläget, att etiska kommittéer av den
typ, som motionärerna föreslår, inrättas vid alla de forskningsanstalter,
vilka jämlikt 1 § i kungörelsen den 17.11.1944 undantagits från

djurskyddslagens 12 §.

Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik

Se delegationens gemensamma yttrande över motionerna 1972:40,
1972:44, 1972:750och 1972:1271 (bilaga 7).

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (2.5.1972)

Se LRF:s gemensamma yttrande över motionerna 1972:40, 1972:44,

1972:750 och 1972:1271 (bilaga 7).

Sveriges djurskyddsföreningars riksförbund (SDR) (28.4.1972)

SDR anför.

Vi önskar hänvisa till vårt uttalande till motionen 1972:40. Dessutom
vill vi tillägga att statens medicinska forskningsråds försöksdjursnämnd
numera även är konstituerad som en central etisk nämnd i försöksdjursfrågor.
Kan försöksdjurskonsulentens avdelning inom UKÄ utvidgas bör
detta gynna den etiska uppsikten. Inrättandet av universitetsveterinärer
vid de olika lärosätena vore också mycket värdefullt ur denna synpunkt.
Däremot kan en lekmannainsyn i de vetenskapliga institutionernas
försöksverksamhet inte bidraga till att det etiska kravet bättre beaktas.
Förutsättningen för en lekman att kontrollera den allt mer invecklade
forskningsmetodiken och djurens lidanden måste bedömas som helt

JoU 1972:43

utesluten.

I stället hänvisas till våra förslag i våra uttalanden i samband med
motionerna 1972:40, 41, 364, 567 och 1300.

JoU 1972:43

Bilaga 7

Yttranden över motionerna 1972:40, 1972:44, 1972:750 och 1972:1271

Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik

Delegationen anför i huvudsak följande.

De angivna motionerna berör samma problemkomplex. I samtliga
behandlas etiska frågor i samband med vetenskapliga djurförsök och i de
tre förstnämnda därutöver frågor berörande tillsynen av djurskyddslagens
efterlevnad.

När det gäller försök på människa har — såsom delvis framgår av
motion nr 1271 — en allt effektivare organisation vuxit fram genom
initiativ tagna av läkarföreningar, forskningsråd och fakulteter. Världsläkarförbundet
har angivit vägledande normer, forskningsrådet fordrar
etisk granskning för att projekt skall understödjas och fakulteterna, som
äger personkännedom och en överblick över tillgängliga resurser, granskar
genom sina etiska kommittéer de enskilda projekten. Läkaresällskapets
etiska delegation, som har ett starkt lekmannainslag, följer utvecklingen
och tar upp frågor av övergripande natur och vidare medicinsk räckvidd.

Delegationen delar uppfattningen att etiska aspekter bör beaktas i lika
hög grad när det gäller djurexperiment som när det gäller försök på
människa och att vägledande normer för djurexperiment bör — i den mån
de icke redan finns — utarbetas. Detta bör kunna ske genom samarbete
mellan sakkunniga instanser.

Delegationen delar vidare uppfattningen att det vid forskningscentra,
där djurexperiment utförs, bör finnas nämnder med uppgift att ge råd
och anvisningar när det gäller att på de enskilda forskningsprojekten
tillämpa angivna riktlinjer.

I fakulteternas etiska kommittéer handläggs emellertid nästan uteslutande
försök, som utförs på friska försökspersoner eller i samband med
patientvård. Dessa kommittéer kommer att bli alltmer belastade och det
vore därför icke lämpligt att till dem hänvisa även bedömningen av
djurexperiment. De etiska värderingarna är vidare när det gäller humanförsök
och djurförsök artskilda. En forskare — läkare som är lämpad att
bedöma kliniska försök har i regel inte lika goda förutsättningar att göra
de avvägningar, som bör ske vid bedömning av djurexperiment och
tvärtom.

Väsentligt är att alla berörda forskare vid uppläggningen av djurexperimentella
projekt lär sig att ta tillbörlig hänsyn till de etiska aspekterna.
Vidare är det väsentligt att anslagsgivande instanser icke beviljar medel
till djurexperiment, som inte fyller uppställda etiska krav, och att
vetenskapliga tidskrifter icke antar uppsatser, som redogör för försök
som från etiska synpunkter icke kan godtas.

Berörda forskare och djurskötare bör utbildas i djurvård och djurexperimenten
teknik och försöksledaren bör ha sådan utbildning.

Med de goda erfarenheter delegationen harvad beträffar utvecklingen
när det gäller humanförsök förordar den att man så långt möjligt söker
bygga ut nu förefintliga organisation på frivillighetens väg. Tillsättandet
av en djurens ombudsman är när det gäller vetenskapliga djurexperiment
enligt delegationen icke påkallat.

Om det är riktigt att försöksdjur åtkommes på oärligt sätt bör givetvis
åtgärder i möjligaste mån vidtagas för att förhindra att så sker.

Delegationen, som tidigare icke handlagt frågor beträffande djurexpe -

JoU 1972:43

riment, är beredd att vidga sin verksamhet till att omfatta även
principiella etiska frågor inom detta område.

Lantbrukarnas riksförbund (LRF) (2.5.1972)

Riksförbundet anför.

Avsikten är att inledningsvis redovisa LRF:s inställning i principfrågorna
och att först därefter kommentera de enskilda motionernas sakinnehåll.

Som en allmän och självklar grundprincip för varje form av djurhållning
bör gälla att all nödig omvårdnad om djurens välbefinnande såväl till
fysisk som psykisk hälsa iakttas. Medvetet djurplågeri måste förhindras
samt förekommande former av omedvetet djurplågeri motverkas.

Konsumenternas krav på förbilligade livsmedel får inte tillåtas att
menligt påverka möjligheterna till en sund djurvård.

Den statliga jordbrukspolitiken är starkt inriktad på att främja en
produktionsteknik som ger lägsta möjliga produktionskostnader. I detta
syfte har strukturomvandlingen i olika avseenden påskyndats och
statsmakterna har via sina rationaliseringsorgan genom rådgivning och
ekonomiskt stöd medverkat till introduktionen av nya tekniska hjälpmedel
och nya produktionsformer. De i detta sammanhang mest påtagliga
förändringarna gäller anläggningar för storproduktion av animalier - i
första hand broiler, ägg och fläsk.

Dessa effektivitetssträvanden har i flera avseenden kommit i konflikt
med djurskyddssynpunkter. Vissa av statliga rådgivare rekommenderade
tekniska anordningar har efter en tids användning blivit förbjudna, vilket
självfallet inneburit förluster för enskilda lantbrukare. LRF anser det
ytterst angeläget att den teknik som används inom jordbruket fyller alla
de krav som ställs från djurskyddssynpunkt. Ny teknik bör ej introduceras
förrän den prövats från denna synpunkt. Kraven vid nyetablering bör
därför ställas så högt att djurskyddets intressen för överskådlig tid kan
anses tillgodosedda.

LRF delar uppfattningen att flera inslag i den teknik som tillämpas vid
stora anläggningar av fabrikstyp för animalieproduktion är tvivelaktiga ur
djurskyddssynpunkt. LRF har också motsatt sig att statligt stöd skall
utgå till sådana anläggningar.

Motionen 1972:44

I motionen föreslås att en djurens ombudsman inrättas med uppgift
att tillse att bestämmelser i lagar och författningar, som rör djurskyddets
olika grenar, efterlevs.

Beträffande LRF:s principiella inställning hänvisas till det inledande
avsnittet.

Den tillsyn över djurens vård och behandling som hälsovårdsnämnd
har att utöva enligt djurskyddslagen bör enligt LRF inte kompletteras
med ett djurens ombudsmannaämbete. I stället bör gällande anvisningar
kompletteras med regeln att hälsovårdsnämnd till sitt förfogande skall ha
veterinär expertis, med vilken nämndens personal regelmässigt måste
rådgöra i frågor som rör djurhållningen.

JoU 1972:43

Motionerna 1972:750 och 1972:1271

Motionerna behandlar frågan om användandet av djur för vetenskapliga
ändamål, varvid en översyn av bestämmelserna på området begärs. I
motion 1271 betonas särskilt behovet av att etiska kommittéer för
bedömning av djurförsök vid forskningsanstalter tillsätts.

Beträffande LRF:s principiella inställning hänvisas till det inledande
avsnittet.

Forskningen har ett klart behov av levande material av olika slag för
att kunna utföra nödvändiga experiment. Det är svårt att inse hur detta
behov skulle kunna tillgodoses om man inte skulle få använda djur av
olika arter.

Dessa experiment bör givetvis företas på ett sådant sätt att djuren
åsamkas minska möjliga lidande, både psykiskt och fysiskt. Vidare bör
även beaktas att djurens normala beteende inte onödigtvis störs eller
ändras under fångenskapen.

LRF anser att det finns fullgod anledning att hysa förtroende för den
personal som omhänderhar de experimentella djurförsöken. Den ofta
långa erfarenheten av vetenskapligt arbete, söm finns representerat hos
denna personalkategori, är en god garanti för att precision och
noggrannhet iakttas vid varje försök. Det finns ej skäl att ifrågasätta dessa
forskares förmåga att bedöma det lämpliga i olika experimentella
ingrepp. Det kan ingalunda förutsättas att ledamöterna i de föreslagna
etiska kommittéerna skulle ha bättre omdöme än de forskare som arbetar
med djuren eller de som nu utövar tillsyn av djurskyddslagens efterlevnad.

Vad gäller införskaffandet av försöksdjuren anser LRF att problematiken
kring de oegentligheter, som därvid sägs förekomma, inte bör
sammanblandas med frågan om djurens behandling vid de experimentella
försöken.

Självfallet måste varje form av illegal handel med djuren stoppas samt
godtagbara lösningar sökas för att säkra forskningens behov av försöksdjur.

Motionen 1972:40

Motionen syftar till att åstadkomma ett effektivt skydd mot djurplågeri.
Detta anses kunna ske genom följande åtgärder:

1. Orsakande av djurplågeri bestraffas oavsett uppsåt.

2. De vetenskapliga experimenten med försöksdjur överses.

3. Bestämmelserna om kontroll av lagens efterlevnad skärps.

4. Tillsättandet av en djurens ombudsman.

Beträffande LRF:s principiella inställning hänvisas till det inledande

avsnittet.

Förslagen under punkterna 2—4 har behandlats var för sig i yttrande
över motionerna n:ris 44, 750 och 1271.

Vad gäller frågan om bestraffning av djurplågeri anser LRF att det inte
finns anledning ändra nuvarande formulering i lagen. Kravet att endast
uppsåtliga brott skall straffas är en huvudprincip i straffrätten. Det bör
därför föreligga starka skäl för att beträffande någon brottstyp upphäva
uppsåtskravet. Djurplågeri är hos oss varken så frekvent eller svårartat att
det finns anledning till en så kvalificerad undantagsbehandling som den i
motionen yrkade. Det däri andragna exemplet är ett sju år gammalt
underrättsavgörande som att döma av motionens brottsreferat aldrig
skulle ha stått sig om det överklagats. Representativare är Göta Hovrätts
dom 19.3.1971 i mål B 429/70, varemot Högsta Domstolen vägrade

JoU 1972:43

fullföljdstillstånd (beslut SB 1 142, 3.11.1971), där det ansågs föreligga
djurplågeri när en lösdriftsbädd konstaterats under 5 veckor ha varit mer
eller mindre misskött. Djurägaren måste enligt hovrätten antas ha förstått
att djuren utsatts för allvarligt lidande under längre tid. Detta är en
prejudicerande uppsåtsbedömning som tillfredsställer alla rimliga krav i

fråga om brottsansvar.

Även i fråga om djurplågeriregelns krav att lidandet skall tillfogas
djuren otillbörligen, ger det berörda prejudikatet stöd för långtgående
djurskyddsönskemål. I domen godtogs nämligen djurägarens påstående
om halmbrist men han ansågs trots detta ha otillbörligen tillfogat djuren
lidande. Han borde enligt hovrätten ha ordnat djurhållningen i annan
form. Då det gällde 60 djur under februari månad skulle en omläggning
ha krävt uppförande av en ny byggnad. De därav följande kostnader
ansåg domstolen ej så ursäktande att djurhållningen borde bedömas som
tillbörlig.

JoU 1972:43

Bilaga 8

Yttrande över motionerna 1972:40 och 1972:44

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) (27.4.1972)

SVA anför bl. a.

Ad 1. SVA har i yttrande över en av herr Henmark förra året väckt
motion (1971:78) rörande översyn av bestämmelserna om användning av
djur för vetenskapliga ändamål anfört att mera vore att vinna i motionens
syfte genom åtgärder på andra områden än på lagstiftningens. I det fallet
hänvisade SVA till bl. a. ett ökat stöd åt strävandena att utveckla
användandet av cellkulturer samt till en fortsatt upprustning av de
resurser, som nu börjat tillskapas för att i praktiskt handlande förbättra
uppfödningen, skötseln, hälsotillståndet och anskaffningen av försöksdjur.
SVA är fortfarande av den meningen att man över hela djurskyddsfältet
kan åstadkomma bättre förhållanden med användande av de
nuvarande bestämmelserna, den nuvarande forskningsapparaten och de
existerande kontrollorganen och att åtgärder av dessa slag skall ha
prioritet framför en revision av lagstiftningen. Därtill skall återkommas i
det följande.

Vad ovan sagts betyder givetvis inte att SVA motsätter sig en översyn
av gällande bestämmelser utan är endast en vägning mellan olika insatser
för att främja vårt djurskydd. Av de i motionerna väckta tankarna i fråga
om djurskyddslagstiftningen vill anstalten instämma i vad herr Henmark
m. fl. säger i motion 1972:40 i uppsåtsfrågan. Även om frågan om
uppsåtets betydelse för straffutmätningen enligt BrottsB 16:13 i första
hand är av juridisk natur, synes det även från veterinärmedicinsk
synpunkt vara motiverat att djurplågeri bedöms och bestraffas som
sådant oavsett uppsåtet.

Ad 2. Mycket central blir frågan, hur djurplågeribegreppet definieras
och vilka kriterier, som finns på djurplågeri. Ett självklart mål bör vara
att åstadkomma objektivast möjliga kriterier. 1 många fall har de närmast
ansvariga för dessa bedömanden, nämligen veterinärerna och veterinärmyndigheterna,
sådana objektiva kriterier att grunda sina bedömanden
på. I andra fall saknas sådana eller finns skiljaktiga åsikter om deras
relevans. Det är av stor vikt att forskningen (och därmed undervisningen)
på detta område får sådana resurser att förbättrade och möjligast
invändningsfria kriterier på vad som är djurplågeri kan åstadkommas, och
att dessutom bl. a. de miljökrav kan preciseras, som måste tillgodoses för
att ge god hälsa och trivsel för djuren. Denna forskning är som så mycket
annat tvärvetenskaplig. Veterinärmedicinen har självfallet en central plats
i dessa sammanhang under medverkan av husdjursvetenskap, etologi
(beteendeforskning) m. fl. SVA vill starkt understryka behovet av denna
forskning och särskilt peka på de insatser som på senare år gjorts i fråga
om forskningen på husdjurshygienens område och på försöksdjursområdet.
Det är viktigt att denna forskning, som är förlagd till Veterinärhögskolans
institutions för husdjurshygien och sjukdomsgenetik Skara-avdelning
respektive till statens veterinärmedicinska anstalt får ökat stöd.

Ad 3. SVA vill helt instämma i vad herr Henmark m. fl. säger i motion
1972:40 om behovet av skärpt kontroll i fråga om efterlevanden av
djurskyddslagarna. Detta är i första hand en fråga om att göra
hälsovårdsnämndernas handläggning av djurskyddstillsynen mera effektiv
genom utbildning av tillsynsmän och genom förbättrad tillgång på

JoU 1972:43

experter ute i regionerna. SVA vill i det sammanhanget särskilt peka på
det av veterinärväsendeutredningen i dess betänkande ”Veterinärdistriktsindelningen
m. m.” (SOU 1971:3) framförda förslaget om regionala
djurslagsspecialister. Med de stora olikheter i fråga om djurhållning och
djurhälsa, som råder mellan olika djurslag, är det av särskilt värde att ha
tillgång till djurslagsspecialiserad expertis i djurskyddsfrågor. Vad här
sagts om hälsovårdsnämnderna betyder att en kontrollinstans liknande
den som herr Werner och Clarkson efterlyser i en vid innevarande års
riksdag väckt motion 1972:567, ehuru med delvis andra uppgifter, redan
finns men att den är i stort behov av effektivisering.

I frågan om tillsyn och kontroll av efterlevnaden av de olika
djurskyddslagarna har i motionerna 1972:40 och 44 framförts ett förslag
om inrättandet av en djurens ombudsman. Enligt SVA:s uppfattning har
detta förslag låg prioritet i jämförelse med de övriga av anstalten anförda
behoven av resursförstärkningar i syfte att förbättra vårt djurskydd.
Såvitt SVA bedömer saken bör f. ö. genom riksdagens nuvarande
ombudsmän ev. förekommande missförhållanden i vissa fall kunna
beivras. Gemensamt för de av anstalten här ovan föreslagna åtgärderna är
en strävan att skapa en så sakligt riktig grund som möjligt för
handläggningen av djurskyddsfrågorna på de administrativa grunder, som
redan existerar.