Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående miljövården m. m. (Betänkande 1971:JoU62 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 62 år 1971

JoU 1971:62

Nr 62

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående miljövården
m. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner:

dels 1971:32 av herr Wirtén m. fl. (fp), vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till komplettering av miljöskyddslagen
av innebörden

1. att tillståndsplikt införs beträffande vägar och flygplatser,

2. att minimireglerna för utsläpp av avloppsvatten från vattenklosett
eller tätbebyggelse omfattar krav på minst biologisk rening samt

3. att en tidsplan fastställs för övergång till biologisk rening vid redan
befintliga reningsverk,

dels 1971:210 av herr Bohman m. fl. (m), vari, såvitt nu är i fråga,
hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

c) att en utredning tillsätts med uppgift att i samarbete med trafikbullerutredningen
utarbeta riktlinjer för en enhetlig bullerlagstiftning,

e) om ett permanent förbud mot användning av DDT,

f) att en arbetsgrupp tillsätts med uppgift att utarbeta riktlinjer för
prövning av mutagenitet och cancerogena effekter av tillsatser till livsmedel
och växande gröda,

g) om utvidgad vetenskaplig försöksverksamhet med organiska gödningsmedel,

dels 1971:272 av herr Sjönell (c), vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om en förutsättningslös utredning
och prövning av frågan om införande av ett system med miljövårdsavgifter
i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet har inhämtat yttrande över motionen 1971:272 från statens
naturvårdsverk. Se bilaga till detta betänkande.

Utskottet

I motion 1971:32 framförs yrkande om införande av tillståndsplikt
enligt miljöskyddslagen beträffande anläggning av vägar och flygplatser.
Vidare föreslås sådan skärpning av minimireglerna i samma lag för utsläpp
av avloppsvatten från vattenklosett eller tätbebyggelse att de omfattar
krav på minst biologisk rening samt begärs fastställande av en tidsplan för
övergång till biologisk rening vid befintliga reningsverk.

Frågorna om tillståndsplikt beträffande vägar och flygplatser och om
reningsgraden på avloppsvatten från tätbebyggelse har behandlats av
riksdagen såväl år 1969, då miljöskyddslagen infördes, som år 1970 (3LU

1-Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 62

JoU 1971:62

1969:37 och 1970:18), och frågan om rening av avloppsvatten från vattenklosett
m. m. har prövats av riksdagen år 1970 (3LU 1970:18).

I sitt utlåtande till 1970 års riksdag hänvisade tredje lagutskottet i
frågan om tillståndsplikt beträffande vägar och flygplatser bl. a. till att
1969 års riksdag uttalat att den prövning av fasta trafikanläggningar som
företas i särskild ordning visserligen i första hand utgör en planering från
exploateringssynpunkt, varjämte den i huvudsak är begränsad till förhållandena
inom de fastigheter som avstår mark men att även miljövårdssynpunkter
beaktas. Riksdagen hade vidare framhållit att de miljövårdande
myndigheternas synpunkter får särskild tyngd genom regler i miljöskyddslagen
som möjliggör att åläggande kan ges om skäliga skyddsanordningar
eller inskränkningar i verksamheten. Särskilt sistnämnda möjlighet
ansågs vara ett effektivt medel för att hävda miljövårdens och omgivningens
intresse. Förbättringar ansågs i många fall också kunna nås med
stöd av speciallagstiftning, exempelvis lokala trafikföreskrifter om hastighetsbegränsning
eller förbud mot vissa fordonstyper inom särskilt bullerkänsliga
områden. Något praktiskt behov av att med stöd av miljöskyddslagen
helt förbjuda användningen av viss väg eller viss flygplats kunde
med hänsyn till de andra möjligheter som står till buds inte anses
föreligga. Vidare framhölls att miljöskyddslagens konstruktion inte hindrar
att koncessionsplikt införs också för fasta trafikanläggningar om så
skulle visa sig erforderligt. Anledning att föreskriva sådan tillståndsplikt
ansåg riksdagen dock inte finnas.

Tredje lagutskottet fann inte skäl förorda någon ändring i 1969 års
riksdags ställningstagande i förevarande fråga. I enlighet med utskottets
förslag avslog 1970 års riksdag motionsyrkandet.

Såvitt jordbruksutskottet kunnat finna har efter den senaste riksdagsbehandlingen
av den nu berörda frågan inte förekommit några omständigheter
som bör föranleda ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida.
Utskottet avstyrker således motionsyrkandet i förevarande del.

Vad gäller de båda övriga motionsyrkandena rörande reningsgraden i
avloppsvatten åberopade tredje lagutskottet i sitt utlåtande 1970:18
likaså behandlingen av hithörande frågor i samband med att 1969 års
riksdag antog miljöskyddslagen. Utskottet hade i sistnämnda sammanhang
anfört bl. a. att det i fråga om tätorter praktiskt taget aldrig kunde
komma i fråga att stanna vid slamavskiljning som reningsmetod. Normalt
måste kraven här sättas betydligt högre, vilket betydde att man skulle
kräva en efter förhållandena lämplig form av höggradig rening. Man hade
därvid också att beakta de olägenheter som vållas av närsalter i avloppsvatten.
Med hänsyn till att lagen skulle komma att gälla även ren glesbygd
syntes det emellertid inte rimligt att under alla omständigheter kräva
höggradig rening. De föreslagna tillåtlighetsreglerna möjliggjorde att
kraven på reningsgrad alltefter omständigheterna i varje särskilt fall kunde
skärpas så att ett tillfredsställande resultat skulle komma att nås.
Lagförslaget, inbegripet införandet av koncessionsplikt för vissa kommunala
avloppsföretag, innebar totalt sett en betydande skärpning av
attityden gentemot de kommunala avloppsutsläppen. Enligt utskottets

JoU 1971:62

mening motsvarade förslagen vad som kunde krävas från lagstiftarens sida
för att komma till rätta med de vattenföroreningar, som härrörde från
sådana utsläpp. Framställning om ytterligare skärpning av bestämmelserna
ansågs därför inte vara erforderlig. Tredje lagutskottet fann inte heller
i här berörda frågor anledning föreslå något ändrat ställningstagande från
riksdagens sida.

Jordbruksutskottet vill i detta sammanhang erinra om att i den till
innevarande höstriksdag avlämnade propositionen 1971:140 angående
konjunkturstimulerande åtgärder bl. a. framlagts förslag om höjning
under tiden 1/1 1 1971-30/6 1972 av de bidrag som från ett särskilt
anslag utgår till ny-, till- eller ombyggnad av avloppsreningsverk. Bidragen
avvägs med hänsyn till reningsgraden och har hittills utgått med 30—50
procent av kostnaden. Förslaget innebar att bidragsnivån under vissa
villkor höjs till att motsvara 55—75 procent av kostnaden. Riksdagen har
ännu inte behandlat propositionen.

Med hänsyn till det anförda och då, såvitt utskottet kunnat finna, i
övrigt intet inträffat som bör föranleda ett ändrat ställningstagande från
riksdagens sida, finner utskottet inte skäl föreslå någon riksdagens åtgärd
i anledning av här förevarande yrkanden i motion 1971:32.

I de delar av motion 1971:210 som utskottet här har upptagit till
behandling framställs yrkanden dels om utredning rörande en enhetlig
bullerlagstiftning, dels om permanent förbud mot användning av DDT,
dels om prövning av frågan om mutagenitet och cancerogena effekter av
tillsatser till livsmedel och växande gröda, dels om utvidgad vetenskaplig
försöksverksamhet med organiska gödningsmedel.

Vad först gäller frågan om en enhetlig bullerlagstiftning vill utskottet
erinra om att 1970 års riksdag behandlade en motion om uppdrag till
trafikbullerutredningen att utarbeta riksnormer för buller. I utlåtande
över motionen hänvisade allmänna beredningsutskottet (ABU 1970:77)
till att bullerfrågorna behandlades i skilda sammanhang och avstyrkte
motionen, vilken avslogs av riksdagen. 1 en vid utlåtandet fogad reservation
yrkades att trafikbullerutredningen skulle ges det av motionärerna
begärda uppdraget.

Enligt jordbruksutskottets mening utgör bullerstörningarna ett mycket
allvarligt miljöproblem. Det kan i sammanhanget nämnas exempelvis att
bullerfrågorna observerats i den svenska nationalrapporten till FN rörande
den mänskliga miljön. I rapporten framhålls önskvärdheten av att
internationella bestämmelser dräs upp för tillåtligt buller från maskiner,
arbetsredskap och transportfordon, även överljudsflyg. Som allmänna
beredningsutskottet redovisat i sitt förenämnda utlåtande förekommer en
viss behandling av bullerfrågorna ur skilda aspekter genom bl. a. planverket,
naturvårdsverket, socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, vägverket och
trafikbullerutredningen. Jordbruksutskottet vill emellertid hålla före att
det för en sådan väl samordnad, effektiv bullerbekämpning som framstår
såsom nödvändig skulle vara av stort värde med en samlad prövning av
hela bullerproblematiken och av frågan om vilka åtgärder i form av
lagstiftning, fastställande av normer etc. som kan vara påkallade. En

1 *-Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 62

JoU 1971:62

möjlighet att åstadkomma en sådan prövning synes vara att trafikbullerutredningen
får i uppdrag att behandla även sådana ännu ej reglerade
bullerfrågor som inte hänför sig till trafikbuller.

Vad utskottet anfört i denna fråga bör ges Kungl. Majit till känna.

Beträffande yrkandet i motion 1971:210 om permanent förbud mot
användning av DDT får utskottet anföra att DDT är förbjudet för
hushållsändamål. För annan användning av DDT gäller under en försöksperiod
av två år ett förbud som trädde i kraft den 1 januari 1970. Det
kan vidare nämnas att för innevarande budgetår 1,3 milj. kronor anslagits
till forskning om DDT. Resultaten av denna forskning blir självfallet av
betydelse för ett framtida ställningstagande till spörsmålet om fortsatt
förbud. Regleringen av användningen av DDT ankommer på statens
giftnämnd som alltså har att pröva frågan om en förlängning av förbudet
att gälla efter innevarande års utgång. Utskottet förutsätter att förbudet
förlängs i avvaktan på resultatet av denna prövning.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet inte skäl föreslå någon
riksdagens åtgärd i anledning av det här berörda spörsmålet i motion
1971:210.

Vad gäller yrkandet i motion 1971:210 om utarbetande av riktlinjer
för prövning av mutagenitet och cancerogena effekter av tillsatser till
livsmedel och växande gröda får utskottet erinra om att riksdagen nyligen
behandlat hithörande frågor i anledning av väckta motioner angående
vissa växtbekämpningsmedel samt om ökad forskning angående den
genetiska verkan av kemikalier, m. m. Motionerna har beretts av socialutskottet
(SoU 1971:28 och 1971:29) som under hänvisning till bl. a.
den snart ikraftträdande nya livsmedelslagstiftningen och miljökontrollutredningens
väntade förslag avstyrkt motionerna.

Jordbruksutskottet finner med hänsyn till angivna omständigheter inte
anledning att gå in på en närmare prövning av det här föreliggande
yrkandet i motion 1971:210 utan anser sig böra föreslå att motionen i
förevarande del lämnas utan åtgärd av riksdagen.

Beträffande yrkandet i motion 1971:210 om utvidgad vetenskaplig
försöksverksamhet med organiska gödningsmedel får utskottet erinra om
att närliggande frågor nyligen behandlats av utskottet i ett utlåtande till
innevarande höstriksdag (JoU 1971:54) i anledning av väckta motioner.
Utskottet underströk bl. a. vikten av att möjligheterna till användning av
biologiska hjälpmedel i stället för gängse kemiska bekämpningsmedel blir
närmare klarlagda. I sammanhanget nämndes att statens råd för skogsoch
jordbruksforskning lämnat bidrag till studier i anslutning till gödselbehandling.
Utskottet framhöll angelägenheten av att erforderliga medel
ställs till förfogande för den fortsatta forskningen på de områden som
berördes i utlåtandet och föreslog att riksdagen skulle ge Kungl. Majit till
känna vad utskottet anfört härom. Riksdagen har beslutat i enlighet med
utskottets förslag.

Utskottet som förutsätter att även de utländska forsknings- och
försöksresultaten uppmärksamt följs från svensk sida finner inte skäl
förorda någon riksdagens åtgärd i anledning av här förevarande yrkande i

JoU 1971:62

motion 1971:210.

I motion 1971:272 hemställs om prövning av införande av ett system
med miljövårdsavgifter.

Frågan om avgifter som ett medel att begränsa eller hindra miljöfarlig
verksamhet har uppmärksammats i olika sammanhang. Här kan erinras
om exempelvis att statens naturvårdsverk i sitt nyligen avgivna förslag till
en nedtrappningsplan för svavelhalten i eldningsolja tagit upp ett avgiftssystem
för oljan som ett tänkbart komplement till lagstiftningsåtgärder.

Chefen för jordbruksdepartementet har emellertid nyligen bemyndigats
tillkalla en utredning rörande kostnaderna för miljövården. Av
direktiven för utredningen framgår att den bl. a. skall — mot bakgrund av
de mål som gäller för miljöpolitiken — analysera effekterna av ett
avgiftssystem och undersöka de problem som är förenade med ett sådant
system. Utskottet finner med hänsyn till det anförda inte påkallat med
någon riksdagens åtgärd i anledning av motion 1971:272.

Utskottet hemställer således
att riksdagen

1. lämnar motionen 1971:32 utan åtgärd,

2. i anledning av motionen 1971:210 i skrivelse till Kungl. Maj.t
som sin mening ger till känna vad utskottet anfört beträffande
utredning av vissa bullerfrågor samt lämnar motionen i övriga,
här ifrågavarande delar, utan åtgärd,

3. lämnar motionen 1971:272 utan åtgärd.

Stockholm den 11 november 1971

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Vid .detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberg (s), Persson i Skänninge (s), Hedin (m)*, Hedström (s),
Jonasson (c)*, Magnusson i Grebbestad (s), Wirtén (fp)*, Augustsson
(s)*, fru Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c)*, Takman (vpk),
Berndtsson i Bokenäs (fp), fru Sundberg (m)* och fru Theorin (s)*,
dock att vid behandlingen av motionen 1971:272 herr Kristiansson i
Harplinge (c)*, deltagit i stället för herr Hansson i Skegrie (c) samt
motionerna 1971:32 och 1971:210 herr Wikner (s)* deltagit istället för
herr Mossberger (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

beträffande frågor om tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen för vägar
och flygplatser samt om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och
vattenklosett av herrar Hansson i Skegrie (c), Hedin (m), Jonasson (c),
Wirtén (fp), Larsson i Borrby (c), Berndtsson i Bokenäs (fp) och fru
Sundberg (m) som anser

JoU 1971:62

dels att det avsnitt av betänkandet sorn börjar på s. 1 med ”1 motion”
och slutar på s. 3 med ”motion 1971:32” bort ha följande lydelse:

”1 motion (lika med utskottet) befintliga reningsverk. 1

anledning härav får utskottet anföra följande.

Den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet är skyldig att
vara verksam för att förebygga störningar genom att vidta skyddsåtgärder
och andra försiktighetsmått. Enligt huvudregeln i 5 § miljöskyddslagen
(ML) skall han sålunda vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av
verksamheten och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan
fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. I 6 § första stycket ML
stadgas att om miljöfarlig verksamhet kan befaras föranleda olägenhet av
väsentlig betydelse även om försiktighetsmått enligt 5 § iakttas, verksamheten
får utövas endast om särskilda skäl föreligger. Innebär den befarade
olägenheten att vissa allmänna intressen skadas avsevärt får enligt 6 §
andra stycket första punkten verksamheten inte utövas. Kungl. Maj:t kan
dock lämna tillstånd om verksamheten är av synnerlig betydelse för
näringslivet eller för orten eller eljest från allmän synpunkt. Enligt 6 §
tredje stycket skall förbudsreglerna i paragrafen inte hindra att sådan
flygplats, väg eller järnväg, vars anläggande prövas i särskild ordning,
användes för avsett ändamål. Vägar och flygplatser ingår inte heller bland
de anläggningar som enligt 2 § miljöskyddskungörelsen (MK) inte får
utföras utan tillstånd eller dispens. Skälet till undantagsbestämmelsen i
6 § ML och till det förhållandet att vägar och flygplatser inte är underkastade
tillståndsplikt är att dessa anläggningar underkastas särskild prövning,
varvid även anläggningens inverkan på omgivningen beaktas.

Till stöd för yrkandet i motionen 1971:32 om tillståndsplikt enligt
miljöskyddslagen för vägar och flygplatser anförs synpunkter av innebörd
att den prövning av dessa anläggningar, som sker enligt väg- och luftfartslagstiftningen,
främst tar hänsyn till exploateringssynpunkter och inte
tillräckligt beaktar miljöskyddets krav. Motionärerna pekar på att anläggandet
av vägar och flygplatser ofta medför kraftiga ingrepp i landskapet
och att användandet av dem i regel vållar betydande bullerstörningar.
Möjligheten att i efterhand ingripa säges i regel av kostnadsskäl
vara mycket liten.

Som framgår av det sagda prövas trafikanläggningar i särskild ordning.
Den granskning som härvid sker innebär emellertid i första hand en planering
från exploateringssynpunkt och den är vidare i huvudsak begränsad
till förhållandena inom de fastigheter som avstår mark för anläggningen.
Det är tydligt att denna prövning inte ger samma garantier för att miljöskyddets
krav blir tillgodosedda som tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen.
Ett bifall till motionsyrkandet innebär emellertid inte någon
ändring i förhållande till miljöskyddslagen i fråga om skyldigheten att
underkasta flygplatser och vägar sådan prövning. Enligt 10 § ML ankommer
det nämligen på Kungl. Maj:t att bestämma i vilken utsträckning
förprövningsskyldighet skall införas. Sådana bestämmelser har med stöd
av nämnda lagrum upptagits i 2 § MK. Som framgår av den föregående
redogörelsen finns inte fasta trafikanläggningar med bland de anlägg -

JoU 1971:62

ningar för vilka krävs tillstånd eller dispens. Utskottet anser för sin del att
denna ståndpunkt inte kan godtas. Anläggandet av vägar och flygplatser
medför ofta betydande ingrepp i landskapet och användningen av dem
vållar i regel omfattande bullerstörningar. Prövningen bör därför sättas in
på ett så tidigt stadium som möjligt. Möjligheten att ingripa i efterhand
torde ofta komma att visa sig illusorisk bl. a. därför att ifrågavarande
anläggningar regelmässigt drar så betydande kostnader att inskränkningar
i utnyttjandet av dem framstår som ekonomiskt oförsvarliga. Desto angelägnare
är emellertid att en förprövning sker. Utskottet förordar på grund
av det sagda att tillståndsplikt införes beträffande flygplatser och vägar
som kan medföra miljöstörningar av väsentlig betydelse. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att närmare bestämma förprövningsskyldighetens
omfattning.

I 7 § ML stadgas bl. a. att avloppsvatten som kommer från vattenklosett
eller härrör från tätbebyggelse och som ej undergått längre gående
rening än slamavskiljning inte får utsläppas i vattendrag, sjö eller annat
vattenområde om det ej är uppenbart att det kan ske utan olägenhet. I
miljöskyddskungörelsen (5 och 10 §§) föreskrives att avloppsvatten av
viss mängd inte får utsläppas utan att tillstånd eller dispens erhållits eller
anmälan gjorts hos länsstyrelsen. Koncessionsplikt eller anmälningsskyldighet
omfattar i princip också utsläpp, som påbörjats före miljöskyddslagens
ikraftträdande. Vissa undantag förekommer dock, bl. a. om tillstånd
av vattendomstol till utsläppet föreligger.

Till stöd för yrkandet, att minst biologisk rening bör krävas för utsläpp
av avloppsvatten från vattenklosett eller tätbebyggelse samt att tidsplan
bör fastställas för övergång till biologisk rening vid redan befintliga reningsverk,
anförs i motionen 1971:32 bl. a. att det konstaterats att vattenföroreningar
genom avloppsutsläpp leder till allvarliga rubbningar i
vattensystemens naturliga balans, Minimiregeln i 7 § ML rörande avloppsvatten
som kommer från vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse
uttrycker en alltför låg ambitionsgrad, framhåller motionärerna.

Som motionärerna anfört har utredningar och undersökningar om vattenföroreningar
klart visat att avloppsutsläppen leder till utbredda rubbningar
i den naturliga balansen i vattensystemen. På många håll är vattnen
så allvarligt förorenade, att ett återställande av acceptabla förhållanden -om ett sådant över huvud taget är möjligt — kommer att ta lång tid. På
andra håll närmar sig föroreningsgraden kritiska värden. Om denna utveckling
får fortsätta kan situationen lätt bli ohållbar för vattenförsörjning,
fiske, badliv etc. Enligt utskottets mening är verkliga krafttag nu
erforderliga för att man skall komma till rätta med vattenföroreningarna.

I lagens förarbeten har beträffande avloppsvatten som kommer från
vattenklosett eller härrör från tätbebyggelse framhållits att det i fråga om
tätorter praktiskt taget aldrig kan komma i fråga att stanna vid slamavskiljning
som reningsmetod. Normalt måste kraven här sättas betydligt
högre, vilket betyder att man kräver en efter förhållandena lämplig form
av höggradig rening. Därvid skall man enligt förarbetena också beakta de
olägenheter som vållats av närsalter i avloppsvattnet. Enligt förarbetena

JoU 1971:62

är förutsättningarna för att i glesbygd godta slamavskiljning gynnsammare.
Utskottet kan ansluta sig till dessa uttalanden. Detta ställningstagande
leder emellertid till att utformningen av minimiregeln i 7 § ML beträffande
avloppsvatten som härrör från tätbebyggelse inte bör godtas. Enligt
nämnda lagrum får avloppsvatten av ifrågavarande slag inte utsläppas i
vattendrag, sjö eller annat vattenområde om det ej är uppenbart att det
kan ske utan olägenhet, om avloppsvattnet ej undergått längre gående
rening än slamavskiljning. Stadgandet uttrycker även enligt utskottets
mening en alltför låg ambitionsgrad. Strävan måste vara att allt
avloppsvatten av detta slag skall undergå minst biologisk (höggradig) rening.
Endast i speciella undantagsfall kan kravet på rening sättas lägre. Detta
gäller exempelvis enstaka fastigheter eller grupper av fastigheter, som ej
är anslutna till kommunala reningsverk. Det principiella kravet på minst
höggradig rening bör framgå direkt av lagtexten. I fråga om redan
befintliga reningsverk, som saknar anordningar för höggradig rening,
torde man övergångsvis nödgas acceptera en lägre reningsgrad. Beträffande
dessa bör emellertid fastställas en tidsplan för övergång till höggradig
rening. Förslag till bestämmelser i ämnet bör föreläggas riksdagen så snart
ske kan.”

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

”l.a. med bifall till motionen 1971:32, såvitt nu är i fråga, hos
Kungl. Maj:t anhåller att tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen
införs i fråga om vägar och flygplatser,
b. i anledning av motionen 1971:32, såvitt nu är i fråga, hos
Kungl. Maj:t anhåller att riksdagen föreläggs förslag till bestämmelser
om minst biologisk rening av avloppsvatten som härrör
från tätbebyggelse i enlighet med vad utskottet i det föregående
anfört,”

Joll 1971:62

Bilaga

Yttrande över motionen 1971:272
Statens naturvårdsverk (21.4.1971)

Naturvårdsverket anför.

Statens naturvårdsverk har i sitt nyligen avgivna utlåtande över 1970
års långtidsutrednings betänkande (SOU 1970:71 och 1971:12) redogjort
för sin inställning till miljövårdsavgifter som ett medel att begränsa eller
hindra miljöfarlig verksamhet.

Enligt verkets uppfattning är frågan om att helt ersätta nuvarande
regleringssystem med ett avgiftssystem en alltför omfattande och oprecis
utredningsuppgift. Däremot är det möjligt att avgifter eller en kombination
av avgifter och regleringar på vissa områden kan vara lika lämplig
eller lämpligare än enbart regleringar. Om införande av avgiftssystem på
ett sådant område övervägs, bör en utredning avse detta konkreta fall.

Som framhållits i tidigare nämnda remissutlåtande undersöks f. n.
inom verket möjligheten att avgiftsbelägga svavelhalten i eldningsolja som
ett komplement till reglering av maximal tillåten svavelhalt. I sammanhanget
kan även erinras om jordbruksdepartementets pågående utredning
om en form av skrotningsavgift på bilar.

På en del håll utomlands har man under senare år i valet mellan
reglerings- och avgiftssystem på vissa områden valt avgifter. Enligt
naturvårdsverkets mening bör erfarenheter därifrån avvaktas innan en
mera omfattande användning av miljövårdsavgifter tas upp till utredning.

I detta sammanhang vill verket även peka på det forskningsprojekt,
som med anslag ur riksbankens jubileumsfond bedrivs vid handelshögskolan
i Stockholm. En första del av detta projekt syftar främst till att söka
uppskatta de samhällsekonomiska kostnaderna för en förbättring av
miljön. Sådana uppskattningar utgör också en bas för beräkning av
miljövårdsavgifter. En andra del har till huvudsakligt syfte en analys av
olika miljöpolitiska medels verkningar på den hastighet med vilken
”miljövänlig” teknik utvecklas och sprids.

I debatten — liksom i föreliggande motion — framhålls avgiftssystemets
överlägsenhet över regleringssystemet när det gäller att skapa incitament
till utveckling av ”miljövänlig” teknik. Till detta vill verket som sin
mening anföra att en sådan utveckling främst betingas dels av att
industriers och samhällens expansion förutsätter en nedskärning av de
enskilda utsläppen för att en total ökning skall undvikas, dels av
nödvändigheten att över huvud taget stoppa utsläpp av miljögifter.
Konkurrensen mellan företagen inom den miljötekniska industrin, som
har bättre och billigare process- och reningsteknik som främsta försäliningsargument,
underlättar utvecklingen. Detsamma gäller föreskrifterna i
5 § miljöskyddslagen, som enligt förarbetena innebär att bästa möjliga
teknik skall användas. Tidsbegränsade regleringar bör ge ytterligare
incitament till effektivare miljövårdsåtgärder.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.541 S