Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående svavelhalten i eldningsolja, m. m. (Betänkande 1971:JoU59 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 59 år 1971

JoU 1971:59

Nr 59

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående svavelhalten
i eldningsolja, m. m.

1 motionen 1971:1049 av fru Theorin m. fl. (s) har hemställts att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om dels

att svavelhalten i olja som används i oljeeldade kraftverk inom landet
maximeras till 1 procent, dels

att samma bestämmelser dvs. begränsning av svavelhalten i eldningsolja
till 1 procent med det snaraste även utvidgas till att omfatta samtliga
tätorter och regioner i landet,

att som en konsekvens härav samtliga förbrukare inom landet åläggs
att följa de bestämmelser angående svavelhalten som redan finns för
storstäderna samt

att forskning, utveckling och igångsättning av avsvavlingsanordningar i
raffinaderier för avsvavling av rökgaser i framför allt större anläggningar
stimuleras.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från statens naturvårdsverk,
socialstyrelsen, statens vattenfallsverk, Svenska kommunförbundet,
Sveriges industriförbund, Svenska petroleum institutet, statens
institut för folkhälsan, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag (SABO), Hyresgästernas riksförbund, Svenska
naturskyddsföreningen och Styrelsen för teknisk utveckling (STU). Se
bilaga till detta betänkande.

Utskottet

Enligt förordningen om begränsning av svavelhalten i eldningsolja får
sådan olja med högre svavelhalt än 2,5 viktprocent eller det lägre värde
Konungen bestämmer ej förbrännas inom landet. För Stockholm med
förorter samt Göteborg gäller fr. o. m. den 1 oktober 1971 en övre gräns
av en viktprocent. Yrkandena i motionen 1971:1049 innebär att sistnämnda
gräns skall bli gällande för hela landet och att forskning,
utveckling och igångsättning av avsvavlingsanordningar i raffinaderier för
avsvavling av rökgaser i framför allt större anläggningar bör stimuleras.

Motionärernas synpunkter och förslag har av flertalet i ärendet hörda
remissinstanser mottagits positivt. De invändningar som i vissa fall gjorts
mot förslagen hänför sig huvudsakligen till svårigheterna att i tillräcklig
omfattning importera svavelfattig olja eller åstadkomma tillfredställande
avsvavlingsanordningar. Vidare har uttryckts farhågor för att kostnaderna
för ett genomförande av förslagen kan ogynnsamt påverka boendekostnaderna.
Statens naturvårdsverk hänvisar i sitt remissyttrande till ett av

1-Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 59

JoU 1971:59

verket i september innevarande höst på uppdrag av Kungl. Maj:t framlagt
program för fortsatt sänkning av svavelhalten i eldningsolja. Programmet
innebär i korthet att förbudet att förbränna olja med mer än en procent
svavelhalt successivt utvidgas att gälla för olika delar av landet så att det
den 1 oktober 1979 skulle komma att omfatta hela landet. Samtidigt
föreslås att i ett par etapper förbud införs mot att saluföra tunn
eldningsolja och dieselolja med svavelhalt överstigande viss viktprocent.
Detta förslag innebär att oljor av nyssnämnda slag, vilkas svavelhalt
överstiger 0,1 viktprocent, fr. o. m. den 1 oktober 1976 inte får säljas.
Naturvårdsverket framför även tanken på ett avgiftssystem för begränsning
av de totala svavelutsläppen och anser att frågan härom bör närmare
utredas. Om ett sådant system införs bör det ersätta de från och med
den 1 oktober 1975 föreslagna åtgärderna. Naturvårdsverkets förslag är
för närvarande föremål för remissbehandling.

Företagna undersökningar visar enligt utskottets mening klart att
svavelemissionerna i luften innebär stora risker för miljön och för
människornas hälsa. Utskottet vill här erinra om exempelvis en nyligen
avgiven rapport, ”Luftföroreningar över nationsgränserna — Miljöförändringar
genom svavel i luften och nederbörden”, som på uppdrag av
nationalkommittén för 1972 års FN-konferens om den mänskliga miljön
utarbetats av en arbetsgrupp under ledning av professor Bert Bolin.
Rapporten ger bl. a. analyser av den rådande situationen och av den
utveckling som kan befaras om inte kraftfulla åtgärder vidtas. Som
grundval för framtida handlande anförs sammanfattningsvis bl. a. att en
avsevärd minskning måste ske av de totalt emitterade svavelmängderna
inom industrialiserade regioner för att förhindra skador genom syranedfallet
och att omedelbara åtgärder måste vidtas i syfte att nå fram till
effektivare och billigare metoder för att reducera svavelutsläppen. I vad
gäller de internationella aspekterna på problemen uttalas bl. a. att planer
och program för att motverka skador av det sura nedfallet måste bygga
på att i regel flera länder är berörda samtidigt samt att internationell
lagstiftning och kontroll måste eftersträvas.

Utskottet finner det för sin del värdefullt att ett förslag till fortsatt
sänkning av svavelhalten i eldningsolja nu framlagts. Utskottet, som
tillmäter de miljövårdsåtgärder som här är i fråga en hög angelägenhetsgrad,
ser gärna att alla möjligheter att påskynda nedtrappningen blir
tillvaratagna och skulle sålunda i och för sig hälsa med tillfredsställelse
om en minskning av svavelhalten kunde åstadkommas snabbare än vad
naturvårdsverket antagit, givetvis inom ramen för vad som är ekonomiskt
försvarbart och praktiskt möjligt.

Möjligheterna att snabbt genomföra en minskning av de föroreningar
som orsakas av svavlet i eldningsoljor hämmas av att tillgången till
svavelfattiga oljor är otillräcklig och att möjligheterna till avsvavling av
oljorna eller av de rökgaser som uppstår vid deras förbränning f. n. är
begränsade. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att möjligheterna
att i stället för eldningsolja utnyttja naturgas, som innehåller mycket
obetydliga mängder svavel, under senare tid uppmärksammats i den

JoU 1971:59

allmänna debatten. Det kan nämnas att 1968 års utredning om rörtransport
av olja och gas (UROG) i oktober 1971 till chefen för industridepartementet
överlämnat en rapport beträffande förutsättningarna för naturgasimport
till Sverige.

Oavsett i vad mån naturgas i framtiden kan komma att ersätta
eldningsoljan är det enligt utskottets mening angeläget att även andra
möjligheter att lösa här aktualiserade problem uppmärksammas. Med
hänsyn bl. a. till rådande knapphet på svavelfattiga oljor synes frågorna
om avsvavling av oljorna eller rökgaserna särskilt viktiga. Det är angeläget
att få fram metoder för avsvavling som samtidigt är effektiva och inte
allför kostnadskrävande. Utskottet vill särskilt understryka vikten av att
forsknings- och utvecklingsarbetet på detta område intensifieras och får
tillräckligt stöd. I detta arbete bör bl. a. den s. k. återvinningsprincipen
beaktas. Det kan i sammanhanget framhållas att i den tidigare nämnda
rapporten om luftföroreningar över nationsgränserna etc. uttalats att en
detaljerad genomgång av olika forskningsområden kommer att presenteras.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionen 1971:1049 som sin mening
ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i det föregående
anfört.

Stockholm den 25 november 1971

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s)*, Johanson i Västervik (s),
Hedin (m)*, Hedström (s)*, Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s)*,
Wirtén (fp)*, Augustsson (s)*, Takman (vpk), Leuchovius (m), fru Theorin
(s),herr Persson i Heden (c) och fru Anér (fp)*.

* Ej närvarande vid justeringen.

1*-Riksdagen 1971. 16 sami Nr 59

JoU 1971:59

Bilaga

Yttranden över motionen 1971:1049
Statens naturvårdsverk (1.10.1971)

Naturvårdsverket som den 30.9.1971 till Kungl. Maj:t överlämnat
förslag till fortsatt sänkning av svavelhalten i eldningsolja, hänvisar som
eget yttrande till detta förslag.

Inlagan till Konungen samt ett utdrag av sammandraget i förslaget
lyder som följer.

Till Konungen.

Uppdrag att utforma program för fortsatt sänkning av svavelhalten i
eldningsolja.

Enligt Kungl. Maj:ts uppdrag av den 24.4.1970 har statens naturvårdsverk
att före 1 oktober varje år lämna förslag till kommuner för vilka från
och med 1 oktober följande år skall gälla förbud att förbränna eldningsolja
med mer än 1,0 viktprocent svavel. Naturvårdsverket får härmed
överlämna förslag för eldningssäsongen 1972/73.

För att inte öka utsläppen av svaveldioxid i Sverige behöver den årliga
tillförseln växa med 2,0—2,5 miljoner m3 lågsvavlig tjockolja under
70-talet. De kvantiteter naturligt svavelfattig olja som kan tillföras Sverige,
har av Svenska petroleum institutet beräknats öka med endast ca 1
miljon m3 per år under de närmaste åren, vilket sålunda är helt
otillräckligt. Med den nuvarande metoden att för ett år i taget utöka
antalet kommuner som omfattas av bestämmelser om högsta svavelhalt
baserad på rådande tillgång av naturligt lågsvavlig olja kommer man
därför inte att kunna hejda ökningen av svavelutsläppen.

önskemål om en mera långsiktig planering för begränsning av svaveldioxidutsläppen
har framkommit både från konsumenter och leverantörer
av olja. Naturvårdsverket vill understryka behovet av en sådan
planering och att ett program för 70-talet fastställs så snart som möjligt.
Om så sker kan tillgången på lågsvavlig olja anpassas efter behovet genom
uppförande av avsvavlingsanläggningar vid raffinaderierna och man blir
inte som nu hänvisad till att anpassa efterfrågan till tillgången på naturligt
lågsvavlig olja. Planering och uppförande av sådana anläggningar tar
emellertid 3-5 år, varför beslut måste fattas snarast för att åstadkomma
ett tillräckligt utbud av lågsvavlig olja under senare delen av 70-talet.
Naturvårdsverket har därför utarbetet förslag till ett nedtrappningsprogram,
som omfattar hela 70-talet och föreslår att ett sådant i sin helhet
fastställes som ett minimiprogram så snart som möjligt.

Förslaget innebär att utsläppen av svaveldioxid från tjockoljeeldning
begränsas genom avsvavling av olja eller rökgaser till att motsvara en
genomsnittlig svavelhalt av högst 1,0 viktprocent samt att svavelhalten i
tunn eldningsolja och dieselolja begränsas till högst 0,1 viktprocent.
Detta medför att halten svaveldioxid i svenska tätorter minskar till
mindre än hälften av nuvarande värden och att de totala svaveldioxidutsläppen
år 1980 kommer att ligga under 1970 års värden.

Genomförandet av det föreslagna programmet kommer att kräva stora
insatser av samtliga berörda parter. Med tanke på svavelutsläppens
allvarliga miljökonsekvenser är det angeläget med en sådan insats. Under
80-talet bör sedan utsläppen kunna minskas ytterligare trots en fortsatt
ökad oljeförbrukning.

När det gäller att nedbringa de totala svavelutsläppen till minsta
möjliga samhällsekonomiska kostnad kan ett avgiftssystem eventuellt

JoU 1971:59

vara ett alternativ som kunde komplettera övriga åtgärder. Naturvårdsverket
förordar att avgiftssystemet blir föremål för närmare utredning.

Under utredningsarbetet har naturvårdsverket haft överläggningar med
statens vattenfallsverk, Svenska kommunförbundet, Svenska kraftverksföreningen,
Svenska petroleum institutet, Svenska värmeverksföreningen
och Sveriges industriförbund.

Sammanfattning av förslaget

Från och med 1 oktober 1972 bör förbudet att förbränna eldningsolja
med svavelhalt överstigande 1,0 viktprocent utvidgas att även omfatta
följande kommuner:

Göteborgs och Bohus län
Askim Partille

Härryda Styrsö

Kungälv Öckerö

Mölndal

Älvsborgs län

Alingsås Surte

Borås Trollhättan

Lerum Vänersborg

Nödinge Ulricehamn

Starrkärr

Jönköpings län
Jönköping

Hallands län
Kungsbacka

För 70-talet föreslås i övrigt följande program:

1 oktober 1973

Förbudet att förbränna eldningsolja med svavelhalt överstigande 1,0
viktprocent utvidgas att även omfatta följande kommuner i Malmöhus
län:

Bara

Blentarp

Bjuv

Bjärsjölagård

Burlöv

Dalby

Eslöv

Genarp

Kävlinge

Lomma

Lund

Malmö

Månstorp

Räng

Sjöbo

Skanör-Falsterbo

Skurup

Staffanstorp

Svedala

Södra Sandby

Trelleborg

Veberöd

Vellinge

Vollsjö

Ystad

Östra Färs

1 oktober 1974

Förbud införes mot att saluföra tunn eldningsolja och dieselolja med
svavelhalt överstigande 0,3 viktprocent.

1 oktober 1975

Förbudet att förbränna eldningsolja med svavelhalt överstigande 1,0
viktprocent utvidgas att omfatta

Stockholms län Göteborgs och Bohus län

Malmöhus län Älvsborgs län

Hallands län Skaraborgs län

JoU 1971:59

1 oktober 1976

Förbud införes mot att saluföra tunn eldningsolja och dieselolja med
svavelhalt överstigande 0,1 viktprocent.

1 oktober 1977

Förbudet att förbränna eldningsolja med svavelhalt överstigande 1,0
viktprocent utvidgas att omfatta
Uppsala län
Södermanlands län
Östergötlands län
Jönköpings län
Kronobergs län
Kalmar län

1 oktober 1979

Förbudet att förbränna eldningsolja med svavelhalt överstigande 1,0
viktprocent utvidgas att omfatta hela Sverige.

Ett avgiftssystem för begränsning av de totala svavelutsläppen bör bli
föremål för närmare utredning. Om ett sådant system införes bör det
ersätta de ovan från och med 1 oktober 1975 föreslagna åtgärderna.

Socialstyrelsen (5.10.1971)

Socialstyrelsen anför.

Motionärernas krav att endast olja med en viktsprocent skall tillåtas
förbrännas inom riket motiveras främst av de skador som blir följden av den
tilltagande försurningen av mark och vattendrag. Dessa skador uppkommer
främst till följd av förbränning av svavelhaltiga oljor. Nämnda negativa
effekter uppträder inom större områden från emissionskällan. Lokalt uppträder
andra skador bland annat ökad frekvens luftvägssjukdomar hos
människa. Dessa skador förstärkes sannolikt genom kombination av svaveldioxid
med andra ämnen. Riktvärden för maximal svaveldioxidhalt i
utomhusluft fastställdes av dåvarande statens luftvårdsnämnd 1967. Dessa
riktvärden har tidvis överskridits i svenska tätorter.

Bland möjliga åtgärder att begränsa skador genom förbränning av svavelhaltigt
bränsle kan nämnas — utöver att minska svavelhalten i bränslet —
möjligheterna att reducera svaveldioxidhalten i rökgaserna. Det kan därför
ifrågasättas om det inte vore lämpligare att föreskriva viss högsta mängd
svaveldioxid, som tillätes emittera, i stället för att ange viss gräns för
bränslets svavelhalt.

Styrelsen, som finner det mycket angeläget att begränsa både de
skador som uppträder inom större områden och de som uppträder lokalt,
får understryka behovet av att åtgärder som är ägnade att minska sådana
skador vidtages. Dessa åtgärder bör inte begränsas endast till svavelhalten
i bränslet och rökgasrening utan även omfatta en rad andra områden,
såsom val av lämpliga lokaliseringsorter ur luftvårdssynpunkt för större
svavelemittenter och större hänsynstagande till luftvårdskraven vid upprättande
av stadsplaner m. m. inom kommunerna. Vid beslut rörande
åtgärder att begränsa skador till följd av svavelemission får styrelsen
framhålla att åtgärder som syftar till att sänka immissionsnivån av
svaveldioxid i våra tätorter bör prioriteras.

Blekinge län
Kristianstads län
Värmlands län
Örebro län
Västmanlands län

JoU 1971:59

Statens vattenfallsverk (1.10.1971)

Vattenfallsverket påpekar inledningsvis att svavelföroreningar är en av
de miljöskadliga företeelser, som förefinnes i det moderna samhället och
att frågan om i vilken grad åtgärder för att komma till rätta just med
dessa föroreningar skall prioriteras, måste ses mot bakgrunden av de
reella möjligheterna att genomföra ett program härför.

Vidare framhåller vattenfallsverket att frågan om svavelföroreningarna
i hög grad är ett internationellt problem både i så måtto att oljan är en
internationell vara och att föroreningarna sprides med vinden över långa
sträckor. Kunskapen om hur detta sker liksom om föroreningarnas
inverkan på människan och naturen är ännu otillräcklig. Forskning på
detta område liksom i fråga om hur oljan och förbränningstekniken skall
kunna anpassas till miljövårdskrav som uppställes, anser vattenfallsverket
därför önskvärd.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet anför vattenfallsverket
bl. a.

Gränsen 2,5 % torde i stort motsvara oljemarknadens naturliga möjligheter
att tillhandahålla varan. Vid bedömningen av i vilken takt skärpning
skall äga rum måste bl. a. hänsyn tas till i vilken omfattning olja med låg
svavelhalt står till förfogande på marknaden. Tillgången på sådan olja i
världen är begränsad, och tekniken för avsvavling av tjockolja befinner sig
ännu endast på experimentstadiet. Den nu inslagna vägen att successivt
skärpa kraven endast i takt med vad tillgängliga resurser och utvecklad
teknik antas medge, måste anses riktig.

I motionen säges, att det för närvarande skulle finnas en stark tendens
till att oljekraftverk ökar i intresse jämfört med atomkraftverken. I varje
fall för Sveriges vidkommande är emellertid verkliga förhållandet det
motsatta. Tillkomsten av nya oljekraftverk planeras här i landet endast
som ett komplement till kärnkraftverken och för en mellanperiod i
avvaktan på att kärnkraftverken nått erforderlig utbyggnadstakt. Oljeåtgången
för kraftverk beräknas öka under 1970-talet till en nivå, vid
vilken den därefter väntas stagnera. Kraftverken svarar för ungefär 20 %
av totala eldningsoljeåtgången i landet, och denna andel beräknas hålla sig
ungefär konstant under 1970-talet för att därefter minska.

För vart och ett av de nya, oljeeldade kraftverken föreskrives redan
från början av vederbörande myndighet (naturvårdsverket resp. koncessionsnämnden
för miljöskydd) en högsta svavelhalt i eldningsoljan om
1 %. Någon annan särbehandling i begränsande syfte för just kraftverken,
som föreslås i motionen, synes mot bakgrund av vad ovan sagts icke motiverad.
Skärpningen skulle bl. a. drabba äldre kraftverk, som är i bruk
endast kortare tider och där erforderlig ombyggnad för att hantera svavelfattig
olja knappast är ekonomiskt genomförbar. Dylika omständigheter
hör till dem, som beaktas vid det ovan nämnda årliga utredningsarbetet i
naturvårdsverkets regi.

Svenska kommunförbundet (1.10.1971)

Kommunförbundet anför bl. a. följande.

År 1967 utfärdade dåvarande statens luftvårdsnämnd en luftrenhetsnorm
avseende utomhusluftens halt av svaveldioxid. Denna norm blev ett
värdefullt hjälpmedel för hälsovårdsnämnderna. Genom tillkomsten av

JoU 1971:59

normen har dessa på ett flertal sätt (bestämmelser i lokala hälsovårdsordningar
om maximal svavelhalt i eldningsolja, rekommendationer, förelägganden,
förbud mot avfallsbränning m. m.) kunnat öka sina insatser
för en förbättrad luftvård.

Mängden svavel, som genom mänsklig aktivitet emitteras till lufthavet,
ökar år från år och har nu vuxit till ett betydande miljöproblem inom
stora delar av den industrialiserade världen. Genom den ökande svaveldioxidhalten
i luften uppkommer risk för skador på människor, djur och
växter. Vidare ökar korrosionen på material och kostnaderna för ytbehandling.
Skador genom försurning av mark och vattendrag genom
deposition av svavel i form av svavelsyra synes också öka i en omfattning
som inger farhågor, bl. a. för skogsbruk och insjöfiske.

Skadeverkningarna av svaveldioxid i gasform är begränsade till områden
i närheten av emissionskällor. De bör alltså i första hand bekämpas
med lokala åtgärder. Skadeverkningarna av svavelsyredepositionen på
mark och i vatten vållas huvudsakligen av svavel som emitteras inom
landet, även om södra Sverige påverkas av externa källor. Närmare
utredning härom pågår.

Skadeverkningar och förändringar, som orsakas av luftens svaveldioxidhalt
eller svavelsyredepositionen, är ännu inte helt kända. Flera uppgifter
pekar dock på att en mycket allvarlig utveckling är på gång.

Mot bakgrund av de alarmerande rapporter rörande hälsorisker, skadeverkningar
på växter, djur och material som orsakas av en ständigt
ökande svavelemission till lufthavet, delar styrelsen motionärernas uppfattning
att skärpta åtgärder för att begränsa svaveldioxidemissionen bör
vidtagas. Även om gällande luftrenhetsnormer uppfylls bör sålunda inom
tätorter snarast införas bestämmelser om förbud mot användning av
eldningsolja med svavelhalt överstigande 1 viktprocent. Vidare bör
fastställas program för fortsatt nedtrappning av svavelhalten i eldningsolja
gällande hela landet. Forskning och projekt för rökgasrening, som
innebär reduktion av svaveldioxid och stoft i utgående rökgas bör
främjas. Styrelsen vill i detta sammanhang betona det angelägna i att
forsknings- och utvecklingsarbetet i miljövårdsfrågor inriktas på att
tillvarata alla möjligheter till reducering av den kostnadshöjande effekten
av de åtgärder i miljöförbättrande syfte som projekten avser.

Då en del av den svaveldeposition, som drabbar landet, härrör från
svavelemission utanför landets gränser, bör Sverige verka för internationella
normer angående maximal halt av svavel i eldningsolja. Härigenom
skulle framtagandet av metoder för avsvavling av eldningsoljor påskyndas.

Styrelsen finner det angeläget framhålla att luftvården bör ges ökad
tyngd vid uppgörandet av stadsplaner, förslag till energiförsörjning,
värmeplaner m. m. Bl. a. bör luftvårdskrav kunna motivera generellt
verkande regler om tvångsmässig anslutning av fastigheter till kommunal
fjärrvärmeanläggning.

Sveriges industriförbund (30.9.1971)

Industriförbundet framhåller att det — för att radikalt förändra
situationen för skandinaviskt vidkommande - krävs konkreta internationella
åtgärder. Ungefär hälften av svavelnedfallet över vårt land härrör
från kontinentala källor. Förbundet har också i tidigare sammanhang
hävdat, att Sverige bör arbeta för en gemensam internationell policy på
detta område och - eventuellt tillsammans med övriga skandinaviska

JoU 1971:59

länder — lägga fram förslag om ett internationellt nedtrappningsprogram
till nästa års FN-konferens.

Industriförbundet anför vidare.

Under år 1970 uppskattades landets totala svaveldioxidutsläpp till
870 000 ton. En inventering utförd av Statens Naturvårdsverks luftbyrå
visar att energisektorn svarar för ca 45 % av svavelemissionerna, industrin
drygt 30 %. Resterande utsläpp hänförs till kategorin övriga källor.
Denna emissionsinventering utgör en av hörnpelarna i Naturvårdsverkets
förslag till fortsatt sänkning av svavelhalten i eldningsolja. Andra väsentliga
faktorer som vägts in i nedtrappningsprogrammet är: landets framtida
energibehov, förekomsten av naturligt lågsvavliga oljor samt avsvavlingsteknik
av såväl tjocka och tunna eldningsoljor som rökgaser. Vidare
diskuteras när och hur kärnkraft och gas på allvar kan introduceras som
energikällor.

Beträffande den sistnämnda frågan kan Förbundet inte vitsorda motionärernas
påstående att det för närvarande finns en stark tendens till att
oljekraftverk världen över ökar i intresse jämfört med kärnkraftverken.
För Sveriges vidkommande är i vart fall det verkliga förhållandet det
motsatta. Nya oljekraftverk planeras här i landet endast för en mellanperiod
i avvaktan på att kärnkraftverken skall komma till stånd — och
som reservanläggningar för toppbelastningsperioder.

Motionärerna hävdar vidare att ett stort antal undersökningar påvisat
att svavelutsläppen orsakar skador på byggnader, växtlighet, djur och
människor. Institutioner som Nordforsk och Norges Lanbrughojskole har
arbetat med sådana undersökningar. Inför 1972 års konferens i Stockholm
har en grupp under ledning av professor Bert Bolin gjort en s. k.
totalstudie av miljöförändringar orsakade av svavel i luften och nederbörden.
Denna ”case study” konstaterar sjunkande Ph-värden i vissa marker
och vatten — vilket bl. a. anses medföra risk för förluster för skogs- och
jordbruket och skada fiskbeståndet i vissa utsatta vatten. Svaveldioxid
åstadkommer vidare korrosionsskador och kan under särskilt svåra
meteorologiska betingelser angripa människans luftvägar. Av flera skäl anses
vissa delar av den Skandinaviska halvön vara speciellt utsatta och känsliga
för höga S02-halter i luft.

Även om Förbundet icke till fullo kan vitsorda resultaten och
värderingarna i ovan berörda redovisningar finns - även enligt Förbundets
uppfattning — goda skäl att vidta preventiva åtgärder mot ökade
svaveldioxidutsläpp. Förbundet delar således i sak motionärernas inställning
att en utveckling mot ökade luftföroreningar måste förhindras.

Vissa sakuppgifter i motionen finner Förbundet lätt vilseledande — de
motiverar följande tillrättaläggande. Enligt korrosionsinstitutet uppskattas
kostnaden för den totala metalliska korrosionen i landet till 2 000
Mkr/år. Av denna kostnad är endast en mindre del påverkbar genom en
sänkning av S02 -emissionen. Nyssnämnda arbetsgrupp har sålunda uppskattat
den årliga (mer-)kostnaden för den S02 betingade korrosionen till
storleksordningen 300 miljoner kronor. Motormännens Riksförbund
anger de totala rostförlusterna på landets bilpark till 250 miljoner kronor
per år. Härav förorsakas en betydande del av andra ämnen än S02.

Svavelutsläppen från Stenungsundsverket uppges i motionen till 216
ton per dygn. Detta är emellertid endast under vissa extrema förutsättningar
riktigt. Verket förbrukar vid 100 % uttag 200 ton olja per timme.
Vid 2,5 % svavelhalt erhålls då 5 ton svavel eller 10 ton S02 per timme,
dvs. 240 ton per dygn. Motionärernas konklusion är, denna felräkning till
trots, något fjärran från verkligheten då verket är utlagt för en maximal
drift av 1 500 timmar per år. Härtill kommer att lågsvavligare oljor

JoU 1971:59

används. De genomsnittliga utsläppen har därför enligt driftsledningen år

1959—70 varit 10 ton per dygn med max-värde för år 1970 — på 42 ton
per dygn.

Inte heller de lämnade uppgifterna om S02 -utsläppen från det planerade
kraftverket i Strömstad förefaller korrekta. I koncessionsansökan
uppger AB Skandinaviska Elverk att man vid full utbyggnad med 4
aggregat kommer att förbruka 290 ton olja per timme. Vid ett svavelinnehåll
om 2,5 % skulle då uppstå ett maximalt dygnsutsläpp vid full drift
om 350 ton per dygn — ett helt annat värde än vad som anges i
motionen. Därtill kommer att verket aldrig räknat med att använda olja
med högre svavelinnehåll än 1 %.

Motionärerna uppger vidare att utsläppen av svavel från Volvo i
Göteborg beräknas vara lika stora som utsläppet från BP:s raffinaderier.
Eftersom ingen uppgift lämnas om BP:s utsläpp är det svårt att inse
denna uppgifts roll i kvantifieringsdiskussionen. Det kan emellertid här
omtalas att S02-emissionen från BP-raffinaderiet uppgår till ca 7 ton per
dygn och det måste vidare påpekas att det planerade OK-raffinaderiet
enligt regeringens beslut inte får släppa ut en större mängd svaveldioxid
än 40 ton per dygn — att jämföra med uppgiften 64,8 ton i motionen.

Viktigare än dessa detaljanmärkningar är emellertid att myndigheterna i
Sverige synes ha skapat sig en god bild över emissionsläget som beträffande
de reella möjligheterna att reducera utsläppen av S02. I den i fjol
publicerade ”Riktlinjer för emissionsbegränsande åtgärder från vissa
luftförorenande anläggningar” presenterar således Naturvårdsverket långtgående
krav på industrin i detta avseende. Enligt verkets nyss presenterade
fortsatta nedtrappningsprogram för svavelhalten i eldningsolja kommer
vidare förbudet att förbränna tung eldningsolja med en svavelhalt
överstigande 1 % att i snabb takt utsträckas till att omfatta allt större
delar av landet. En samtidig sänkning av den tillåtna svavelhalten i de
lätta oljorna aviseras också.

Dessa förslag baseras — som sagt — på en ingående analys utav det
faktiska försörjningsläget med svavelfattiga oljor, de praktiska lagringsoch
hanteringssvårigheterna för sådan olja samt möjligheterna att i landet
producera eller hit införa avsvavlad olja — liksom för övrigt samhällets
merkostnader vid en sådan övergång. Förbundet — som i annat sammanhang
torde få tillfälle yttra sig för det sålunda presenterade förslaget från
Naturvårdsverket — kan här blott med bestämdhet ifrågasätta om det
finns faktiska förutsättningar för längre gående åtgärder än dem Naturvårdsverket
sålunda föreslår.

Förbundet nödgas också ifrågasätta angelägenheten av den stimulans
till forskning, utveckling etc. på avsvavlingsområdet som motionärerna
avslutningsvis föreslår. Så vitt Förbundet har sig bekant arbetas för
närvarande intensivt på detta problem inom alla de stora oljekoncernerna
i världen. Ingående tekniska och vetenskapliga undersökningar utförs
också vid en rad fristående institutioner. Det synes tveksamt om Sverige
härvidlag överhuvud har förutsättningar för en meningsfull insats. Det
kan också ifrågasättas om någon annan stimulans till igångsättandet av
ev. svenska avsvavlingsanordningar än dem som följer vid ett realiserande av
Naturvårdsverkets nyss berörda förslag är motiverad.

Svenska petroleum institutet (29.9.1971)

Institutet anför.

På uppdrag av Statens Naturvårdsverk har Institutet utarbetat dels
nedanstående prognos över den väntade förbrukningen av eldningsoljor

JoU 1971:59 11

med fördelning på tunna och tjocka kvaliteter dels en sammanställning av
medlemsföretagens beräknade tillförsel av lågsvavliga tjockoljor (högst 1
viktprocent svavel) för samma perioder.

Förbrukning i miljoner m3

Tjocka eldningsoljor Tunna eldningsoljor

Därav under 1 %

Bränslesäsong Totalt ca svavel Totalt*

1971/72	16	3,3	9,1
1972/73	17	4,2	9,3
1973/74	18	5,2	9,5
1974/75	19	6,1	9,7

* Svavelhalten i tunna eldningsoljor är högst 0,8 viktprocent enligt Svensk
Standard. Medelsvavelhalten utgör knappt 0,5 viktprocent.

Av en total beräknad eldningsoljeförbrukning av drygt 25 miljoner m3
(16 + 9,1) bränslesäsongen 1971/72 beräknas 12,4 milj. m3 (3,3 + 9,1)
eller ungefär hälften utgöras av eldningsoljor med svavelhalt av högst 1
viktprocent. För bränslesäsongen 1974/75 uppskattas den totala förbrukningen
till icke fullt 29 milj. m3 (19 + 9,7) varav 15,8 milj.m3 (6,1 +
9,7) eller 55 procent eldningsoljor med svavelhalt av högst 1 viktprocent.

Trots att Institutets medlemsföretag gjort, gör och även framgent
kommer att göra stora ansträngningar att i möjligaste mån öka tillförseln
till vårt land av lågsvavliga tjockoljor, vågar Institutet inte räkna med
annat än marginella uppjusteringar av de kvantiteter lågsvavliga tjockoljor,
som kan ställas till den svenska marknadens förfogande under de
närmaste bränslesäsongerna.

Någon radikal förändring av tillförselmöjligheterna i fråga om lågsvavliga
tjockoljor är enligt Institutets mening inte att påräkna, så länge
denna tillförsel är helt beroende av tillgång till naturligt lågsvavliga råoljor.
En förutsättning för väsentligt utökad tillförsel av lågsvavliga tjockoljor
till den svenska marknaden är, att berörda raffinaderier utrustas för
avsvavling av normal- och högsvavliga tjockoljor till högst 1 viktprocent
svavel. Hittills finns ingen dylik anläggning installerad vid något europeiskt
raffinaderi.

Med hänsyn till erforderlig planerings-, prospekterings- och byggnadstid
är Institutet av den uppfattningen, att man för här angivna bränslesäsonger
måste räkna med att tillförseln av lågsvavliga tjockoljor till vårt
land är praktiskt taget helt beroende av tillgång till naturligt lågsvavliga
råoljor.

Mot denna bakgrund kan Institutet inte dela motionärernas uppfattning,
att det nu är möjligt att genomföra förslag, innebärande att
svavelhalten i olja, som användes i oljeeldade kraftverk inom landet,
maximeras till 1 procent eller att samma bestämmelse, dvs. med begränsning
av svavelhalten i eldningsolja, med det snaraste kan utvidgas till att
omfatta samtliga tätorter och regioner i landet.

Som framgår av beräkningarna i fråga om tillförseln av lågsvavliga
tjockoljor, räcker kvantiteterna inte ens till för att realisera motionärernas
förslag rörande förbrukningen i oljeeldade kraftverk, med mindre än
att man åtminstone under några år upphäver nuvarande bestämmelser om
högsta svavelhalt av 1 viktprocent för eldningsoljor, som användes i
Stockholm och Göteborg. Enligt Institutets mening bör det liksom
hittills ankomma på Naturvårdsverket att utarbeta förslag rörande de

JoU 1971:59

särskilda förbrukare respektive kommuner och regioner, som skall åläggas
att endast använda eldningsoljor med svavelhalt av högst 1 viktprocent
allt eftersom tillgång och distributionsmöjligheter för lågsvavliga tjockoljor
förbättras.

Vad slutligen beträffar i motionen framlagt förslag att forskning,
utveckling och igångsättning av avsvavlingsanordningar i raffinaderier och
för avsvavling av rökgaser i framför allt större anläggningar stimuleras, har
Institutet i princip intet att invända. Det bör emellertid i detta sammanhang
framhållas, att det förekommer ett synnerligen omfattande internationellt
forsknings- och utvecklingsarbete, varför det förefaller Institutet
vara en angelägen uppgift att i möjligaste mån söka undvika dubblering
av redan pågående eller beslutade forsknings- och utvecklingsprojekt.

Statens institut för folkhälsan (30.9.1971)

Styrelsen för statens institut för folkhälsan anför.

Folkhälsoinstitutets styrelse avgav den 25/3 1968 ett utlåtande över
Statens Naturvårdsverks förslag (6/3 1968) till begränsning av svaveldioxidutsläpp
vid tjockolje-eldning. Styrelsen anförde därvid att en
begränsning av svaveldioxidhalten i luften vore önskvärd från naturvårdande
synpunkt. Vidare erinrade styrelsen om de höga svaveldioxidvärden
som påvisats särskilt inom Göteborgs-om rådet och i Stockholm och som
vid flera tillfällen överskridit de värden som rekommenderats från
medicinsk synpunkt. Styrelsen fann — från de synpunkter institutet hade
att företräda — att ett ingripande mot storstädernas förhållanden borde
prioriteras framför de föreslagna generella begränsningarna. Genom
Kungl. Maj:ts förordning den 20/11 1968 (nr 551) har föreskrivits att
eldningsolja med högre svavelhalt än 2,5 viktprocent eller det lägre värde
konungen bestämmer inte får förbrännas inom landet.

Styrelsen avgav vidare den 26/1 1970 ett utlåtande över ett nytt
förslag från Naturvårdsverket om fortsatt sänkning av svavelhalten i
eldningsolja. De uppgifter rörande väntade utsläpp av svaveldioxid från
olika källor för åren 1975 och 1985 vilka redovisades i Naturvårdsverkets
utredning visar att hittills företagna åtgärder i syfte att minska svaveldioxidutsläppen
inte är tillfyllest och att situationen kommer att försämras
om inte ytterligare åtgärder vidtas. Luftföroreningssituationen idag
förefaller enligt Naturvårdsverkets utredningar medföra att de medicinskt
underbyggda rekommendationerna rörande högsta tillåtna halter överskrids
i vissa områden. Med hänsyn till detta ansåg styrelsen i sitt
utlåtande det angeläget att Naturvårdsverkets föreslagna åtgärder för
ytterligare begränsning av svaveldioxidutsläpp genomförs. De företrädesvis
tekniska synpunkter som dikterat en koncentrering av åtgärderna till
storstadsregionerna sammanfaller med institutets på medicinska skäl
grundade uppfattning att sådana områden bör prioriteras i vad avser
emissionsbegränsande åtgärder i ett läge med begränsade resurser.

Med anledning av den aktuella riksdagsmotionen vill folkhälsoinstitutet
framhålla att inga ytterligare informationer tillkommit som föranleder
en förändring i den ståndpunkt styrelsen tidigare redovisat. Institutet vill
därutöver framhålla att de riktlinjer rörande svaveldioxidkoncentration i
utomhusluft som tillämpas i dag är baserade på medicinska bedömningar
på basen av det relativt osäkra kunskapsunderlag som förelåg i början av

1960-talet. Sedan dess har betydande informationsmaterial insamlats
såväl inom som utom landet vilket motiverar en förnyad prövning av
riktlinjernas bärighet ur medicinsk synpunkt.

Detta ärende har handlagts vid institutets omgivningshygieniska avdelning.

JoU 1971:59

Sveriges fastighetsägareförbund (29.9.1971)

Fastighetsägareförbundet anser i likhet med motionärerna att det är
synnerligen angeläget att man verkar för en intensifierad forskning med
effektivare metoder för avsvavling av olja och för snabbast möjliga
nedtrappning av svavelhalten i densamma. Förbundet har också sedan
länge aktivt medverkat till den eftersträvade nedtrappningen, men framhåller
också att åtgärder endast med avseende på den här i riket
förbrukade oljan aldrig kan ge någon tillräcklig garanti för en effektiv
avsvavling inom våra gränser, så länge man tolererar en betydligt högre
svavelhalt i den olja, som förbrukas i andra näraliggande länder. De i
motionen aktuella åtgärderna måste därför anser förbundet kompletteras
med åtgärder, som kan tänkas stimulera till en reglering av motsvarande
slag i våra grannländer och de närmast liggande industriländerna.

När det gäller programmet för nedtrappningen av svavelhalten i olja,
finns det emellertid enligt förbundet ingen anledning till missnöje med
det arbete, som utförts inom statens naturvårdsverk. På basis av 1969 års
utredning om fortsatt sänkning av svavelhalten i eldningsolja har man
inom naturvårdsverkets luftvårdsbyrå utarbetat en nedtrappningsplan,
som är föremål för kontinuerlig revision med hänsyn till förändringar i
relevanta förhållanden, tillgång till lågsvavlig tungolja och annat. Då man
inom naturvårdsverket torde ha den bästa överblicken över alla de
faktorer, som måste beaktas i detta sammanhang, är det enligt förbundets
uppfattning naturligast att låta naturvårdsverkets nedtrappningsplan ligga
till grund för de fortsatta åtgärderna. Förbundet förordar därför att man
som hittills följer naturvårdsverkets rekommendationer med avseende på
nedtrappningstakten och det praktiska genomförandet i övrigt.

Sveriges allmännyttiga bostadsföretag (SABO) (16.9.197 1)

SABO anför bl. a.

SABO har vid tidigare tillfällen i remissyttranden behandlat frågan om
svavelhalt i eldningsolja, dels i yttrande 1968 i samband med förslag om
lagstiftning rörande begränsning av svavelhalten, dels i yttrande 1970
med anledning av förslag från Statens naturvårdsverk om det fortsatta
programmet för sänkning av svavelhalten.

SABO har således tidigare ställt sig positivt till principen om en
minskning av svaveldioxidutsläppen och konstaterar nu, att motiven för
minskning kvarstår.

Kunskaperna om skadeverkningarna av svaveldioxidutsläpp har ytterligare
ökat och olika åtgärder aktualiseras för att åstadkomma en
minskning av utsläppen. Vissa större kommuner har med stöd av Kungl.
Maj:ts förordning 1968 utfärdat lokala föreskrifter om högsta svavelhalt.
Härigenom torde lokalt ha uppnåtts att bl. a. hälsorisker och korrosionsförluster
minskat.

Då skadorna av utsläpp emellertid inte enbart är av lokal natur utan
dessa även har avsevärd återverkan på sjöar, skogstillväxt m. m. över stora
regioner, torde endast generella åtgärder vara effektiva på sikt. Föreskriften
från 1968, om en högsta svavelhalt på 2,5 viktprocent vid förbränning,
synes vara första ledet i en sådan utveckling.

JoU 1971:59

SABO har i sina yttranden understrukit, att restriktioner om svavelhalten
bör omfatta alla förbrukare oberoende av brukarkategori eller region.
Givetvis bör utgångspunkten vara att de vidtagna åtgärderna skall få
största möjliga effekt, vilket kan motivera punktinsatser under en
övergångstid.

De ytterligare åtgärder som kan bli aktuella bör enligt SABOs mening
få sådan utformning, att utsläppen från samtliga emittenter nedbringas.

Med det nuvarande utbudet av naturligt svavelfattig olja samt nuvarande
metoder för avsvavling av olja eller rökgasrening torde ytterligare
åtgärder medföra kostnadsökningar. Dessa måste givetvis vägas mot de
kortsiktiga och långsiktiga miljörisker som nuvarande utsläpp innebär.
Om eventuella ytterligare restriktioner får generell verkan torde det
tekniska utvecklingsarbetet stimuleras, så att de kostnadshöjande effekterna
blir begränsade. Med likartade regler för alla emittenter, oberoende
av geografisk placering och oberoende av typ, värmecentral, kraftverk,
raffinaderi eller dylikt, utjämnas också de kostnadsskillnader som kan
uppstå för olika konsumenter med de nuvarande bestämmelserna. Eventuellt
nya bestämmelser bör också vara så utformade att de möjliggör
alternativ användning av svavelfattig olja eller rökgasrening, till dess att
ökad klarhet nås om kostnader och andra konsekvenser av de olika
lösningarna.

Hyregästernas riksförbund (4.10.1971)

Förbundet, som anser att riksdagen bör uttala sig för en snabbare
utbyggnad av vattenkraften, anför i övrigt bl. a. följande.

Förbundet har tidigare i remisser över Naturvårdsverkets förslag till
ökat miljöskydd förordat en successiv reduktion av svavelhalten i eldningsoljor.
Takten i denna nedtrappning måste emellertid bestämmas av
möjligheterna att utan betydande prishöjningar erhålla lågsvavliga oljor i
tillräckliga kvantiteter. Förbundet har sig bekant att dessa möjligheter
alltjämt är begränsade. En för snabb övergång till eldning med oljor av låg
svavelhalt skulle därför leda till betydande höjningar av de redan mycket
höga boendekostnaderna.

Vad nu sagts om bostadsuppvärmning gäller också produktionen av el i
oljeeldade kraftverk.

Motionärerna har påpekat att utvecklingen utomlands tyder på att
anläggandet av sådana verk kommer att öka inte minst på grund av de
svårigheter som utnyttjandet av kärnkraftverk uppvisar. Så synes också
bli fallet för Sveriges del. En betydande andel av elproduktionen kommer
redan nu från värmekraftverk. Föreliggande energiprognoser tyder på att
andelen kraftigt kommer att öka under de närmaste årtiondena.

Detta förhållande jämte de felslagna förhoppningarna om ett snabbt
utnyttjande av kärnkraften motiverar enligt förbundets uppfattning en
omprövning av energipolitiken. I avvaktan på att det skall bli möjligt att
bygga ekonomiskt godtagbara, driftsäkra och ”rena” kärnkraftverk står
valet mellan ett ökat antal värmekraftverk och en fortsatt utbyggnad av
vattenkraften.

Betydande vattenkraftreserver är alltjämt outnyttjade. Från såväl
ekonomiska som naturvårdssynpunkter synes en kraftig utbyggnad av
vattenkraften vara att föredra framför byggandet av värmekraftverk i
andra fall än då dessa kan utformas som kraftvärmeverk och sålunda även
producera hetvatten för uppvärmningsändamål.

JoU 1971:59

Svenska naturskyddsföreningen (6.10.1971)

Naturskyddsföreningen anför bl. a.

Föreningen anser att motionen behandlar ett synnerligen väsentligt
problem och att den bakgrund som skisseras är i stort sett riktig. De
farhågor för miljön, som framföres i motionen, styrks och preciseras av
resultaten av den nyligen gjorda utredningen om svavel som luftförorening
(Sveriges s. k. Case study bidrag till FN-konferensen 1972).

En del av de frågor som tas upp i motionens konkreta förslag har
behandlats av Statens naturvårdsverk i det förslag till nedtrappningsprogram,
som nyligen lagts fram. Även om några av motionens förslag
därför redan är aktualiserade av Statens naturvårdsverk, vill föreningen
lämna följande synpunkter angående dessa.

Föreningen har inget att invända mot motionens konkreta förslag
beträffande nedtrappning av svavelhalt i olja och utveckling av bättre
teknik för att uppnå detta, men anser dock att de föreslagna åtgärderna
är helt otillräckliga.

Eftersom oljekonsumtionen f. n. ökar mycket snabbt måste en successiv
sänkning av oljans svavelhalt ske för att redan den allra blygsammaste
målsättningen, med bibehållen mängd utsläppt svavel, skall kunna uppfyllas.
För att bemästra problemet med den sura nederbörden måste
antagligen — enligt den ovan nämnda utredningen — de utsläppta
svavelmängderna minskas till minst hälften av dagens värden och sedan
inte tillåtas öka. För att åstadkomma en sådan reduktion, måste 1
procent-gränsen snarast införas för hela landet och därefter successivt
sänkas. Inom ett par årtionden måste antagligen maximumhalten ha
sänkts till i närheten av 0,2 %.

På grund av svavelspridningens regionala karaktär måste vidare nationella
(svenska) åtgärder kompletteras med internationella överenskommelser
mellan de industrialiserade länderna i norra Europa.

Den stimulering av forsknings- och utvecklingsarbete inom detta
område, som motionärerna efterlyser, anser föreningen vara ytterst
väsentlig. Resurserna bör dock inte enbart koncentreras på tekniska
metoder för avsvavling av olja och rökgaser. En satsning på ny teknik för
själva förbränningsprocessen bör enligt många experter kunna ge goda
resultat även beträffande möjligheterna att skilja bort svavlet.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU) (6.10.1971)

STU anför.

Motionen berör mycket viktiga åtgärdsbehov. Vid STUs samarbete och
kontakter med SNV har framgått att dessa ägnats intensivt studium och
bearbetning inom SNV och att information om denna verksamhet och
dess resultat inom kort kommer att föreligga.

Nedtrappningen av svavelhalten i eldningsoljan - som är den dominerande
energiråvaran i landet — har inletts genom bestämmelsen att svavelhalten
i oljan begränsats till 2,5 % i hela landet från 1 juli 1969 och att
kraven senare skärpts till 1 % i Stockholm med omgivande kommuner
samt i Göteborgs kommun. De i motionen föreslagna ytterligare nedtrappade
svavelhalterna utgör alltså en naturlig och logisk fortsättning av
tankegången att så tidigt och samlat som möjligt taga bort svavel ur oljan.
Förutsättningar för detta föreligger vid raffinaderierna. För oljeindustrin
har ej något ekonomiskt incitament förelegat för investeringar i
avsvavlingsanordningar och skärpta bestämmelser av den art som beröres i

JoU 1971:59

motionen är därför nödvändiga.

Av motionen framgår en påskyndande avsikt utan att tidshorisonter
för de föreslagna åtgärderna anges. Den hittills uppnådda avtrappningseffekten
har baserats på ett i samarbete med oljebranschen av denna
frivilligt accepterat åtgärdsprogram. Vidare har avtrappningen varit beroende
på tillgången på naturligt lågsvavlig olja. En fortsatt sänkning av
svavelhalten och ökad svavelrening av rökgaser kommer att kräva uppbyggnad
av avsvavlingskapacitet vid de svenska raffinaderierna och
fortsatt utveckling och installation av rökgasreningsutrustning som nedbringar
SO-2-immissionen från olje- och värmekraftverk, industrier och
samhällsbebyggelse. STU finner realistiskt att antaga att erforderlig
verkställighetstid för dessa åtgärder blir förhållandevis lång och att
åtgärderna lämpligen bör inordnas i en planering för 70-talet. För tidigt
insatta SO-2-restriktioner kan befaras leda till utbrett dispensbehov och
därmed sammanhängande tids- och kostnadskrävande administrativa insatser
utan att egentliga emissionsbegränsande effekter uppnås.

År 1970 hade ca 1/5 av den i landet förbrända tjockoljan en svavelhalt
under 1 % och ca 1/4 av den på samma sätt använda tunnoljan en
svavelhalt under 0,3 %. Skulle under tiden fram till 1980 svavelhalten i
tjockoljan i sin helhet nedbringas till 1 % och i tunnolja till 0,1 % samt
dessutom övriga svaveldioxidutsläpp minskas i betydande omfattning så
skulle effekten härav på grund av den samtidigt prognostiserade ökningen
i oljeförbrukning och SO-2-immission inskränkas till att de totala svaveldioxidutsläppen
1980 är lika stora som nu. Detta är ett minimikrav och
målen bör således vara en längre driven avsvavling och SO-2 -rening. Dessa
överläggningar gäller svaveldioxidutsläppen för landet i dess helhet men
det understrykes att inom denna ram lokalt inriktade, selektiva åtgärder
mot besvärande SO-2 -koncentrationer är motiverade och behöver vidtagas
på kortare sikt och med utnyttjande av tillgänglig teknik och
tillgängliga kvantiteter lågsvavlig olja. En snabbare sänkning av svaveldioxidhalterna
i svenska tätorter blir härigenom möjlig.

Förhållandet att en betydande del av det i Sverige deponerade svavlet
har utländskt ursprung och betingas av i ursprungsländerna gällande
immissionsnormer kan ej motivera begränsningar i de praktiskt möjliga
svenska åtgärderna mot svaveldioxidföroreningar. I den immissionsbegränsande
verksamheten måste emellertid beaktas att följdeffekter av
dessa om exempelvis konkurrensförsvårande kostnadsgenomslag för vissa
produkter kan uppkomma om svenska leverantörer pålägges kostnadskrävande
miljövårdsinsatser som ej på annat sätt kompenseras eller
absorberas. Problematiken är emellertid generell men har i detta sammanhang
omnämnts eftersom den ej på något sätt berörs i motionen.

Under 70-talet kommer en avsevärd utbyggnad och nyanläggning av
svenska raffinaderier att ske varvid långtgående krav på miljövänliga
produkter bör kunna tillgodoses. Avsvavling av tunnolja är i dag en
etablerad teknik och enligt tillgängliga uppgifter är kostnaderna väl
överblickbara. För tjockolja är den indirekta metoden som kan tillämpas
när avsvavlingen ej behöver drivas längre än till 1,3 % svavelhalt relativt
väl prövad i flera installerade processer. Vid krav på längre driven
avsvavling måste den direkta metoden tillgripas. Denna är fortfarande
förenad med problem och de kommersiella erfarenheterna är begränsade.

För planering av raffinaderiernas utbyggnad är ett klarläggande av
den ansvariga myndigheten SNVs målsättning gällande svavelhalterna i
eldningsoljan absolut erforderligt. Att en långt driven avsvavling kommer
att eftersträvas i denna synes mot bakgrund av vad som ovan framhållits
vara synnerligen troligt. Avtrappningstakten bör naturligt anpassas till en
selektiv användning av efterhand tillgänglig lågsvavlig olja och successivt

JoU 1971:59

ökad avsvavlingskapacitet vid raffinaderierna.

Möjligheterna att genom avsvavling av rökgaser nedbringa SO-2-immissioner
är mindre klarlagda. Den typ av rökgasrening som AB Bahco
utvecklat i sin S02 -skrubber är den enda som är tillräckligt utprovad
(Södersjukhusanläggningen) för att kunna få någon betydelse under
70-talet. Svavelavskiljningen blir hög ca 90 % dvs. svavelhalten i rökgasen
från en olja med 3 % nedbringas till värden motsvarande vad som skulle
erhållits med en 0,3 % olja. Kostnaderna har emellertid ej på långt när
kunnat bringas i nivå med vad kostnaderna bedöms bli för avsvavling av
oljan. I år ingångna licensavtal med japanska och amerikanska intressenter
innebär dock möjligheter till erfarenheter från anläggningar i större
skala — en medelstor US A-anläggning är 25 ggr större än Södersjukhusskrubbern.
Förutom de kostnadssänkningar som torde vara möjliga att
uppnå genom uppskalningen kan metoden säkerligen vidareutvecklas i
andra avseenden. Metoden konkurrerar ej direkt med avsvavling av olja
utan utgör ett kompletterande alternativ som lämpar sig även för sådana
applikationer där svavlet i utsläppet emanerar från annan källa än olja.

Utöver avsvavling av olja och gasutsläpp må möjligheter till begränsning
av SO-2-immissioner ev. kunna erbjudas i slutet av 70-talet genom
alternativa bränslen ex. genom att naturgas blir tillgänglig för el-produktion
vid lämpligt lokaliserade kraftverk. Det synes vidare realistiskt att
antaga att redan nu inledda och planerade strävanden att påverka produktions-
och konsumtionsmönstret för el först på längre sikt — under 80-talet
— skulle kunna förväntas resultera i någon väsentligt ökad produktion
av värmekraft i kraftvärmeverk och kärnkraftverk samt en utökad andel
elvärme för bostadsuppvärmning vilka förändringar leder till viss avlastning
av tätorternas SO-2-problem. På längre sikt bör de oljeeldade kraftvärmeverken,
som bör ses som temporär lösning, ersättas av ökad kärnkraftproduktion
eller andra då ev. tillgängliga alternativ.

Avsikten med den ovan lämnade grova beskrivningen av tillgängliga
vägar för att begränsa svavelutsläppen har varit att belysa de viktigaste
förutsättningarna för det nedtrappningsprogram som snarast måste formuleras.
Ansvaret för detta program bör enligt STUs mening naturligt
åvila SNV och anknyta till den verksamhet SNV redan intensivt bedriver.
Programmet måste i hög grad anpassas till omställnings- och utbyggnadstakten
inom berörda anläggningskategorier och de efterhand sannolikt
påverkbara tekniska/ekonomiska förutsättningarna att komma till rätta
med svavelutsläppen.

STU finner i sammanhanget motionens förslag att stimulera FoU
gällande avsvavling av olja välbetänkt och finner vidare viktigt att i sin
verksamhet kraftigt beakta detta behov.

Också inom den reningstekniska sektorn förutses utökade FoU-insatser
erforderliga. Med stimulans av behov och avsättningsmöjligheter som
ökade och mera långtgående krav på svavelrening innebär kommer
projekt sannolikt i ökande omfattning att formuleras. STU har tidigare
inom denna sektor bl. a. bidragit med över 2 Mkr. till den ovan nämnda
SO-2-skrubberns utveckling och bör naturligt även fortsättningsvis stödja
projekt med sådan inriktning.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.573 S