Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående bekämpningen av oljeutsläpp, m. m. (Betänkande 1971:JoU57 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 57 år 1971

JoU 1971:57

Nr 57

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående bekämpningen
av oljeutsläpp, m. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner:

dels 1971:148 av herr Strömberg m. fl. (fp), vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att försöksverksamhet med
s. k. isotopmärkning av olja lastad på fartyg snarast inleds,

dels 1971:274 av herr Wirtén m. fl. (fp), vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär

A. att föreskrifterna för prospektering och undersökningsarbete vid
borrning efter olja kompletteras till att omfatta även regler för hur
borrning får utföras och de krav som bör ställas på oljeborrningsföretagens
medverkan vid upprustning av oljeskydd och deras ekonomiska
förpliktelser vid oljesanering i samband med borrning enligt vad i
motionen anförs,

B. att ytterligare forskning måtte bedrivas i naturvårdsverkets regi
kring skadeverkningarna i samband med oljesanering,

dels 1971:423 av herr Möller i Göteborg m. fl. (fp), vari föreslås att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer

att förslag framlägges snarast att tankfartyg med större oljelast än
2 000 ton som anlöper svensk hamn skall ha en mot oljeskador obligatorisk
försäkring som omfattar det nu och i framtiden gällande begränsningsbeloppet,

att förslag framlägges snarast om mot ovan nämnda konventions
bestämmelser svarande lagstiftning, som skall träda i kraft omedelbart
efter konventionens giltighet och ratificering,

att Sverige aktivt verkar för att ovan nämnda internationella fond får
en storlek och utbetalningsmöjlighet per skada om minst 100 miljoner
dollar, samt

att, om fonden visar sig få otillräcklig omfattning, en utredning
omgående tillsättes med uppgift att föreslå hur Sverige genom egen
lagstiftning skall kunna skapa rimligare ersättningsvillkor vid oljeskador
från större tankfartyg som anlöper svensk hamn,

dels 1971:504 av herrar Hugosson och Rosqvist (båda s), vari hemställts
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag om införande av oljeskyddsavgift på oljeprodukter i enlighet med
vad som anförts i motionen,

dels 1971:988 av herr Brundin m. fl. (m), vari hemställts att Kungl.
Maj:t mätte föranstalta om utfärdande av förbud mot användande av
emulgeringsmetoden vid bekämpning av oljeutsläpp,

dels 1971:1038 av herr Norrby i Åkersberga m. fl. (fp), vari yrkats att

1-Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 57

JoU 1971:57

riksdagen hemställer hos Kungl. Maj:t att riksdagen skyndsamt föreläggs
förslag om inrättande av en oljeskadefond i enlighet med vad i motionen
anförts.

Utskottet har inhämtat yttranden över
motionen 1971:148 från generaltullstyrelsen,

motionen 1971:274 från statens naturvårdsverk, generaltullstyrelsen,
kommerskollegium och Svenska petroleum institutet,

motionen 1971:423 från statens naturvårdsverk, generaltullstyrelsen,
kommerskollegium, sjöfartsverket, försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags
riksförbund och Sveriges redareförening,

motionerna 1971:504, 1971:988 och 1971:1038 från statens naturvårdsverk,
generaltullstyrelsen, kommerskollegium, sjöfartsverket och
Sveriges redareförening.

Se bilagor 1-4 till detta betänkande.

Utskottet

I föreliggande motioner aktualiseras ett antal spörsmål om åtgärder i
syfte att effektivisera kampen mot skador till följd av oljeutsläpp till
sjöss.

I motionen 1971:148 framställs sålunda yrkande om försöksverksamhet
med s. k. isotopmärkning av olja, lastad på fartyg. Motionärerna
hänvisar till de betydande skador som det stora antalet oljeutsläpp i
svenska farvatten åstadkommer. Ett effektivt sätt att kunna spåra
utsläppen vore att märka oljelasten i varje fartyg på ett sätt som
möjliggör omedelbar identifiering av fartyget. Isotopmärkning skulle
härvidlag vara en ändamålsenlig metod.

I utlåtande till 1970 års riksdag i anledning av motion om obligatorisk
rengöring av tankfartyg före avgång från sista lossningshamn (JoU
1970:49) gjorde utskottet bl. a. ett uttalande av innebörd att Kungl.
Maj:t och berörda myndigheter kunde förutsättas ta erforderliga initiativ
i syfte att beivra de överträdelser av gällande konventionsbestämmelser
som tyvärr ofta gjordes av mindre ansvarskännande handhavare av
oljelaster. Utskottet finner anledning att ånyo understryka detta uttalande.
Det skulle enligt utskottets mening vara värdefullt att som ett led i
kampen mot oljeskadorna ha tillgång till ett effektivt och praktiskt
användbart system för märkning av oljan. Isotopmärkning, som innebär
användning av radioaktiva ämnen är, som generaltullstyrelsen framhållit i
yttrande över motionen, endast en av de former av märkning som
diskuterats i internationella sammanhang. Styrelsen nämner i detta
avseende även märkning med andra ämnen eller föreningar och tillsatser.
Vad gäller isotopmärkningen bör beaktas att metoden kan vara förenad
med strålningsrisker och genom radioaktiva substanser kan ogynnsamt
påverka miljön. Det kan framhållas att man exempelvis i USA främst
synes inriktad på att söka finna andra lösningar på hithörande problem
än radioaktiv märkning. Utskottet vill understryka att problematiken på

JoU 1971:57

förevarande område är internationell och att den uppmärksammats såväl
utomlands som i Sverige. Bl. a. ägnar flera av de största oljebolagen stort
intresse åt spörsmålen. För Sveriges del kan nämnas att undersökningar i
hithörande frågor görs vid AB Atomenergis forskningsstation i Studsvik.
Vidare prövas inom kommunikationsdepartementet ett förslag om försöksverksamhet
med isotopmärkning av olja i fartyg som trafikerar
Mälaren.

Utskottet vill starkt framhålla vikten av att frågan om märkning av olja
ägnas fortsatt uppmärksamhet samt förutsätter att så kommer att ske.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att syftet med motionen
1971:148 bör kunna tillgodoses utan någon åtgärd från riksdagens sida.

I motionen 1971:274 framförda yrkanden innebär vad gäller yrkandet
under A dels att gällande bestämmelser för prospekterings- och undersökningsarbete
vid borrning efter olja bör kompletteras med regler jämväl för
sådan borrning som direkt syftar till att utvinna olja. Reglerna bör även
innefatta de krav som bör ställas på borrningsföretagens medverkan i
oljeskyddet och deras ekonomiska ansvar vid oljesanering. Vidare framställs
under B i motionsyrkandet ett förslag om ytterligare forskning
beträffande skadeverkningarna i samband med oljesanering.

Motionen tar i väsentlig grad sikte på den verksamhet som pågår och
som framdeles kan komma till stånd i syfte att tillgodogöra oljefyndigheter
på kontinentalsockeln. Enligt 8 § lagen om kontinentalsockeln och
2 § i en kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen ankommer det
på kommerskollegiet att utöva tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter
och villkor för tillstånd enligt lagen. Tillstånd meddelas, utom i vissa
undantagsfall, av Kungl. Maj:t. Kommerskollegiet skall vid tillsynen
samverka med annan myndighet vars verksamhet berörs av tillståndet. I
kungörelsen stadgas att sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen och rikspolisstyrelsen
efter framställning av kollegiet skall biträda vid tillsynen.
S. k. undersökningstillstånd enligt lagen har, som även nämns i motionen,
meddelats det till hälften statsägda företaget Oljeprospektering AB. För
tillståndet har, sedan bl. a. naturvårdsverket beretts tillfälle att uttala sig,
utfärdats detaljerade föreskrifter i olika avseenden. Här skall särskilt
nämnas att en skyddsplan skall finnas för varje borrplattform över
åtgärder som skall vidtas bl. a. om olja kommer lös. Övningar med hänsyn
till sådana situationer skall hållas. Oljebekämpningsmateriel i form av
bl. a. länsor skall finnas tillgängligt för omedelbart bruk. Samarbete skall
ske med tullverket vad gäller bekämpningsmateriel. Beträffande s. k.
djupborrning föreskrivs att erforderliga åtgärder skall vidtas för att
förebygga bl. a. förorening. Om oljeutsläpp förekommer skall det omedelbart
rapporteras till tullverkets närmaste sambandscentral.

Föreskrifterna berör undersökningsarbetet. I sitt förenämnda uttalande
beträffande förslaget till föreskrifter sade sig naturvårdsverket bl. a.
förutsätta att om det blir aktuellt med utvinning av fyndigheter
föreskrifterna skulle kompletteras med särskilda bestämmelser om motverkande
av föroreningar m. m. Kommerskollegiet har i sitt yttrande över
motionerna uttalat att föreskrifterna kommer att successivt bli föremål

JoU 1971:57

för ändringar och tillägg i takt med utvecklingen och med beaktande av
de rön och erfarenheter kollegiet inhämtar, främst genom kontakter med
myndigheter och expertis i de länder, som bedriver ifrågavarande slag av
oljeprospektering.

Utskottet anser det mot bakgrunden av det nyss anförda kunna
förutsättas att de ansvariga myndigheterna uppmärksamt följer hithörande
frågor och är beredda att göra de framställningar till Kungl. Maj:t om
åtgärder från svensk sida som kan befinnas påkallade för att åstadkomma
en internationell reglering av de spörsmål som innefattas i motionsyrkandet
under A i motionen 1971:274. Utskottet finner således inte skäl
föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av detta yrkande.

Vad gäller förslaget under B i motionsyrkandet om ökad forskning
kring skadeverkningarna vid oljesanering får utskottet anföra följande.

Som redovisats i generaltullstyrelsens yttrande över motionen har efter
överenskommelse mellan generaltullstyrelsen, statens naturvårdsverk, styrelsen
för teknisk utveckling, institutet för vatten- och luftvård, kemikontoret
och Svenska petroleum institutet den 27 januari 1971 tillsatts en
arbetsgrupp med uppgift att dels prioritera forskningsuppgifter inom
oljebekämpningsområdet, dels inventera de ekonomiska och personella
möjligheterna att initiera en sådan forskningsverksamhet redan under
budgetåret 1971/72, dels förbereda underlag för berörda myndigheters
anslagsäskanden för detta ändamål för budgetåret 1972/73. Utskottet
finner med hänsyn härtill inte motiverat att föreslå någon riksdagens
åtgärd i anledning av nu berörda yrkande i motionen 1971:274.

1 motionen 1971:423 framläggs ett antal förslag om obligatorisk
försäkring för oljeskador från fartyg, om lagstiftning i anslutning till en
konvention på området, om förstärkning av en planerad internationell
fond för oljeskador samt om eventuell prövning av frågan om svensk
lagstiftning om ersättning vid sådana skador.

I flera av remissyttrandena över motionen vitsordas att de nuvarande
reglerna, för oljeskadeförsäkring av tankfartyg får anses bristfälliga. Som
motionärerna anfört har emellertid en konvention, betecknad Civil
Liability for Oil Pollution Damage, antagits i Bryssel år 1969 av ett antal
stater, däribland Sverige. Konventionen har ännu inte ratificerats i
avvaktan på att förhandlingar om bildande av en internationell oljeskadefond
skall genomföras inom den internationella sjöfartsorganisationen
(IMCO). Detta avses skola ske i december 1971. Såvitt utskottet kunnat
bedöma bör ett genomförande av konventionen och den internationella
fonden kunna starkt bidra till att förbättra situationen på förevarande
område. Det kan självfallet diskuteras, huruvida de ersättningar som
härigenom kommer att kunna utgå, är tillräckliga för att täcka skadekostnaderna
vid mycket stora olyckor. Utskottet anser emellertid i likhet
med det övervägande flertalet remissinstanser i frågans nuvarande läge
inte lämpligt med säraktioner från svensk sida. Strävandena bör i stället
inriktas på att så snart som möjligt åstadkomma att konventionen får
gällande kraft. Möjlighet torde sedermera finnas att verka för en eventuell
annan avvägning av fondens och ersättningsbeloppens storlek än som nu

JoU 1971:57

planeras. Utskottet vill dock starkt understryka angelägenheten av att en
svensk lagstiftning i anslutning till konventionen utan dröjsmål förbereds
så att den kan sättas i kraft omedelbart efter det att konventionen
genomförts och förutsätter att så kommer att ske. I övrigt anser sig
utskottet inte böra förorda någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen 1971:423.

I motionerna 1971:504 och 1971:1038 behandlas frågor om beredskapen
mot oljeskador och om finansieringen av verksamheten för oljebekämpning.
Sålunda hemställs i motionen 1971:504 om införande av en
oljeskyddsavgift på oljeprodukter, och i motionen 1971:1038 föreslås
inrättande av en oljeskadefond.

Sedan motionerna väckts och flertalet remissyttranden över dem
avgivits har räddningstjänstutredningen avlämnat sitt betänkande, ”Räddningstjänst”
(SOU 1971:50). Utredningens förslag som f. n. remissbehandlas
inom civildepartementet innebär bl. a. att oljebekämpningen till
lands skall ombesörjas av de lokala räddningsorganen och oljebekämpningen
till sjöss samt i kustvattnen, Mälaren och Vänern av tullverkets
kustbevakning. Utredningen konstaterar att ett genomförande av dess
förslag skulle medföra ökade kostnader för det allmänna och redovisar
den principiella inställningen att kostnaderna bör belasta oljebranschen. I
detta syfte bör en höjning ske av energiskatten på oljor. Vidare föreslår
utredningen att den som bedriver trafik med fartyg eller yrkesmässigt
transporterar olja skall kunna förpliktas att ersätta det allmännas kostnader
för bekämpningsåtgärder med anledning av att olja kommit lös från
fartyg eller i samband med transport, lastning eller lossning av olja.

Som framgår av nyss lämnade uppgifter är frågan om finansieringen av
oljebekämpningen nu under prövning. Enligt utskottets mening bör
syftet med motionerna 1971:504 och 1971:1038 kunna tillgodoses utan
någon särskild riksdagens åtgärd.

I motionen 1971:988 slutligen föreslås förbud mot användning av
emulgeringsmetoden vid bekämpning av oljeutsläpp. Metoden innebär
bl. a. att oljan dispergeras, dvs. finfördelas, varvid ur densamma lösgörs
vattenlösliga och mycket giftiga beståndsdelar som enligt motionärerna
kan förorsaka omfattande skador på växt- och djurliv, även på mycket
stora djup.

Utskottet finner det självfallet angeläget att oljebekämpningen så långt
möjligt bedrivs med sikte på att löskommen olja skall samlas upp och
omhändertas. Det är emellertid uppenbart att åtgärder av detta slag,
framför allt ute till havs och vid ogynnsamt väder, i praktiken kan visa sig
omöjliga att genomföra. Man har då att välja mellan att låta oljan ligga
kvar på vattnet eller att angripa den med dispergeringsmedel. Av
uppgifter i remissyttrandena över motionen framgår att skaderiskerna vid
emulgering sannolikt är mindre ute på öppna havet än närmare land och i
inre vatten. Naturvårdsverket har uppgivit att dispergeringsmetoden har
diskuterats inom verket men att något totalförbud inte ansetts aktuellt.
Den tidigare i detta betänkande (s. 4) omnämnda arbetsgruppen för
forskning inom oljebekämpningsområdet kommer att beakta frågan om

JoU 1971:57

behovet av forskning rörande oljeföroreningars beteende och nedbrytning
i den marina miljön.

Utskottet finner sig mot bakgrunden av vad i det föregående anförts
inte böra tillstyrka bifall till motionärernas förslag om förbud mot
användning av emulgeringsmetoden. Utskottet vill dock starkt understryka
vikten av att metoden tillämpas med urskiljning och med beaktande av
omständigheterna i de särskilda fallen. Det synes särskilt angeläget att
känsliga vattenområden, exempelvis skärgårdar och inlandsvatten, inte
utan särskilt starka skäl utsätts för de risker metoden innebär. Utskottet
förutsätter att stor uppmärksamhet även ägnas frågan om forskning i
syfte att klarlägga skaderiskerna och finna miljövänliga metoder för
oljebekämpning. Utskottet finner sig med hänsyn till det anförda inte
böra föreslå någon riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1971:988.

Utskottet hemställer

att riksdagen

Lanser motionen 1971:148 besvarad med vad utskottet i det
föregående anfört,

2. lämnar motionen 1971:274 utan åtgärd,

3. i den mån motionen 1971:423 inte kan anses besvarad med vad
utskottet i det föregående anfört lämnar motionen utan åtgärd,

4. anser motionerna 1971:504 och 1971:1038 besvarade med vad
utskottet i det föregående anfört,

5. lämnar motionen 1971:988 utan åtgärd.

Stockholm den 18 november 1971
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s)*, Persson i Skänninge (s)*, Johanson i Västervik (s),
Hedin (m), Jonasson (c)*, Augustsson (s)*, Kronmark (m)*, fru Lindberg
(s), herrar Larsson i Borrby (c)*, Takman (vpk), Wikner (s)*, Åberg (fp),
fru Theorin (s) och fru Anér (fp);

dock att vid behandlingen av motionerna 1971:423, 1971:504,
1971:1038 och 1971:988 herrar Stjernström (c), Leuchovius (m)* och
Israelsson (vpk)* deltagit i stället för herrar Hansson i Skegrie (c), Kronmark
(m) och Takman (vpk).

* Ej närvarande vid justeringen.

JoU 1971:57

Bilaga 1

Yttrande över motionen 1971:148
Kungl, generaltullstyrelsen (14.5.1971)

Generaltullstyrelsen framhåller, att då det är styrelsen bekant att man
vid AB Atomenergis forskningsstation i Studsvik gjort vissa undersökningar
i hithörande frågor styrelsen anser det välbetänkt att innan
försöksverksamhet av det slag som anges i motionen inleds, frågan om
lämplig märkningsmetod görs till föremål för en mera allsidig studie för
belysande av därmed sammanhängande tekniska, administrativa, judiciella
och ekonomiska problem sett ur både nationell och internationell
synvinkel.

Styrelsen anför vidare.

Under 1970 registrerade tullverkets kustbevakning sammanlagt 359
oljeutsläpp till sjöss och i kustvattnen, av vilka 250 utsläpp beräknas ha
skett från fartyg under gång till sjöss och 61 från fartyg i hamn.

Oljeutsläpp av det sistnämnda slaget kan som regel spåras omedelbart
eller utan alltför stora svårigheter. Till sjöss är situationen oftast den att
inträffade oljeutsläpp upptäcks först långt i efterhand och i många fall på
en helt annan plats än där utsläppet skedde.

Den möjlighet som f. n. står till buds att spåra ursprunget till sådana
utsläpp är jämförande kemisk analys av till sjöss taget oljeprov med prov
taget ur ett misstänkt fartygs tankar. Analysen tillgår så att man
bestämmer kvoten mellan de i olja relativt rikligt förekommande ämnena
vanadin och nickel. Utöver att det för metodens tillämpning krävs att
skälig misstanke kan riktas mot ett bestämt fartyg har metoden den
begränsningen att noggrannheten, på grund av den förändring som den
utsläppta oljan undergår efter en tid i vattnet, inte är tillräckligt stor för
att analysresultatet skall kunna tjäna som bevismaterial. Däremot kan i
vissa fall frikännande resultat uppnås. För den övervakning mot vattenförorening
från fartyg som åligger tullverkets kustbevakning (SFS
834/1964) främst till sjöss och i kustvattnen skulle det därför vara en
mycket betydelsefull tillgång, om en effektiv metod kunde frambringas
som gör det möjligt att utifrån konstaterat, otillåtet oljeutsläpp till sjöss
spåra det fartyg som gjort sig skyldigt till utsläppet.

Problemet är internationellt och såväl i Sverige som utomlands, inte
minst i USA, har ansträngningar gjorts att söka finna lösningar på detta
problem.

Man skiljer härvid på passiva och aktiva metoder — ”fingeravtrycksmetoden”
respektive ”märkningsmetoden”. Fingeravtrycksmetoden dvs.
den som f. n. används i Sverige har bl. a. den fördelen att den är
administrativt enkel. Begränsningen ligger i att metoden såsom ovan
angivits kan tillämpas först när misstanke om oljeutsläpp kan riktas åt
visst håll. Dock synes möjlighet finnas att väsentligt förbättra denna
metod genom s. k. aktiveringsanalys varigenom betydligt fler ämnen i
oljan kan analyseras, därtill med stor noggrannhet.

Önskvärt är emellertid att man genom analys av prov från oljeutsläpp
till sjöss direkt kan spåra utsläppets ursprung. Härvid synes märkningsmetoden,
dvs. tillsättning i oljan av spårningsämnen i kodform, erbjuda
en framkomlig väg. Följande former av aktiv märkning har internationellt
diskuterats:
radioaktiv märkning,

JoU 1971:57

märkning med halogensubstituerade polynukleära aromatiska föreningar,
märkning med metallorganiska föreningar,
märkning med partikulära tillsatser, s. k. mikrosfärer.

Vilken av dessa metoder som är att föredra är beroende av flera
faktorer. De viktigaste frågeställningarna som här anmäler sig är

1) Vilken olja skall märkas: oljelasten eller oljeresterna i fartyget?

2) Hur skall märkningsförfarandet administreras såväl nationellt som
med hänsyn till internationellt samarbete?

3) Vilka krav bör ställas på hanterlighet, precision, säkerhet mot
skaderisker etc. och hur uppfyller tänkbara märkningssubstanser dessa
krav?

Den första frågan är betingad av att man på goda grunder i detta
sammanhang nästan helt kan utesluta lastade tankfartyg. Oljeutsläppens
karaktär visar att de härrör från tankrengöringar, vilket sker efter det att
oljelasten avlämnats i hamn, vidare från länsning av kölar eller från
utblåsning av ballasttankar i samband med ingång i hamn för ny lastning.
En märkning av de efter lossning i fartyget kvarvarande oljepartierna blir
sålunda mera direkt inriktad på den olja som är mest aktuell för utläpp av
detta slag.

Vad gäller den administrativa sidan kommer denna att te sig väsentligt
olika beroende på vilket alternativ som enligt pkt 1) ovan väljes. I korthet
kan sägas att ett system med märkning av lasten kräver en i princip
hundraprocentig internationell anslutning om systemet skall bli effektivt.
Ett system med märkning av oljeresterna bygger helt på nationella
insatser och ligger alltså för Sveriges del inom landets egen jurisdiktion. I
detta sammanhang bör även beaktas i vilken mån torrlastfartyg skall
beröras av tilltänkt märkningssystern.

Den tekniska sidan erbjuder väsentligen tre problem: tillräckliga
kodningsmöjligheter, det manuella förfarandet vid märkning (och eventuella
skaderisker härvid) samt precisionen hos till systemet knuten
analysmetod. Härtill skall läggas kostnaderna och frågan om vem som
skall bära dessa.

Av de metoder som kan tänkas för ifrågasatt märkning av olja är
sålunda radioaktiv märkning en. 1 vilken mån denna metod ifråga om
effektivitet är överlägsen övriga undandrar sig generaltullstyrelsens bedömande.
Som påtaglig nackdel måste emellertid anses vara de strålningsrisker
som föreligger i varje fall i samband med märkningen. Därtill skall
läggas att det av principiella skäl måste anses tveksamt att belasta miljön
med radioaktiva substanser om det ändamål för vilket detta sker kan nås
på annat sätt. Detta är sannolikt förklaringen till att man t. ex. i USA
främst synes inrikta sig på andra metoder än radioaktiv märkning.

JoU 1971:57

Bilaga 2

Yttranden över motionen 1971:274
Statens naturvårdsverk (21.4.1971)

Naturvårdsverket framhållet att de inhemska erfarenheterna av borrning
efter olja och gas för närvarande är mycket begränsade. Gällande
föreskrifter stadgar att borrning skall utföras i enlighet med god internationell
praxis. Naturvårdsverket förutsätter därvid att tillsynsmyndigheten
uppmärksamt följer utvecklingen på området samt noga övervakar
borrningsverksamheten.

I övrigt hänvisar naturvårdsverket till verkets yttrande i april 1970 över
kommerskollegiets förslag till föreskrifter där bl. a. anförts att det
ekonomiska ansvaret vid fall av föroreningsskada måste beaktas. Verket
anser det också befogat med en komplettering av föreskrifterna med
regler för deponering av borrslam.

Naturvårdsverkets förenämnda yttrande är av följande lydelse:

Ang. förberedande utkast till föreskrifter för eftersökande av olja, gas
och salt på kontinentalsockeln, dnr B 43

Utkastet behandlar endast prospekteringsverksamheten. Verket förutsätter
att, om det blir aktuellt med utvinning av fyndigheter, föreskrifter
kompletteras med särskilda bestämmelser rörande motverkande av föroreningar
m. m.

Prospekteringsverksamheten bör föregås av förundersökningar och därefter
bör de aktuella områdena hållas under fortlöpande kontroll, så att
det kan bedömas om verksamheten medför skador på miljön. Naturvårdsverket
finner det önskvärt att myndighet i föreskrifterna ges befogenhet
att avbryta bolagets verksamhet om denna bedrivs på sådant sätt att
skador uppkommer genom förorening eller dylikt. Verket vill också
erinra om bestämmelserna i miljöskyddslagstiftningen. Även bolagets
ekonomiska ansvar vid fall av föroreningsskada bör beaktas. Skydds- och
säkerhetsanordningar som vid borrning skall förhindra att produkt
strömmar ut och anställer skada bör utföras i samråd med bland annat
vattenvårdande myndighet. Viss oljeskyddsberedskap bör även upprätthållas
vid borrningar. Vidare bör alla oljeutflöden omedelbart rapporteras
via radio till närmaste sambandscentral vid tullverket.

Kungl, generaltullstyrelsen (28.4.1971)

Generaltullstyrelsen, som anser att de av motionärerna yrkade åtgärderna
i vad dessa avser tullverkets ansvarsområde redan inletts, anför
följande.

Ett större okontrollerat oljeutsläpp från planerade oljeborrningar på
norska kontinentalsockeln torde i första hand utgöra ett hot mot de
norska och brittiska kusterna. Givetvis kan sådan löskommen olja med
Jutska strömmen komma att föras in i Skagerack och därmed hota även
svenska västkusten. Man kan emellertid förutsätta att vid ett oljeutsläpp
av förenämnt slag relativt god förvarning kommer att erhållas från de
norska myndigheterna i enlighet med det s. k. nordsjöavtalet. Från
bekämpningssynpunkt torde ett sådant oljeutsläpp därför inte i någon

1*-Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 57

JoU 1971:57

avgörande grad skilja sig från det fall att en motsvarande kvantitet råolja
kommer lös genom tankfartygshaveri i Skagerack.

Vad gäller beredskapen mot okontrollerade oljeutsläpp från eventuella
borrtorn i svenska kustens omedelbara närhet t. ex. utanför Skåne har
denna fråga observerats av generaltullstyrelsen i samband med remissyttrande
till kommerskollegium rörande tillståndsgivning för oljeprospektering
inom sagda område. Styrelsen har härvid exemplifierat de beredskapsåtgärder
som bedömts erforderliga och förutskickat medverkan vid
utformningen av de närmare föreskrifterna härom i samband med
eventuell tillståndsgivning för borrning.

Vad avser motionens andra del, bedrivande av forskning kring skadeverkningarna
i samband med oljesanering, får styrelsen meddela att det
efter överenskommelse mellan generaltullstyrelsen, statens naturvårdsverk,
styrelsen för teknisk utveckling, institutet för vatten- och luftvård,
kemikontoret och svenska petroleuminstitutet den 27 januari 1971
tillsatts en arbetsgrupp med uppgift att dels prioritera forskningsuppgifter
inom oljebekämpningsområdet, dels inventera de ekonomiska och
personella möjligheterna att initiera en sådan forskningsverksamhet redan
under budgetåret 1971/72, dels slutligen förbereda underlag för berörda
myndigheters anslagsäskanden för detta ändamål för budgetåret 1972/73.

Kungl, kommerskollegium (3.5.1971)

Kollegiet anför.

Motionärerna föreslår dels att föreskrifterna för prospektering och
undersökningsarbete på kontinentalsockeln kompletteras i vissa avseenden
och dels att ytterligare forskning måtte bedrivas om skadeverkningarna
vid oljesanering.

Kollegiet får beträffande de av kollegiet den 2.7.1970 utfärdade
föreskrifterna för Oljeprospekterings aktiebolag (OPAB) undersökningsarbeten
på kontinentalsockeln (kopia av föreskrifterna bilägges)* upplysningsvis
meddela, att dessa kommer att successivt bli föremål för
ändringar och tillägg i takt med utvecklingen och med beaktande av de
rön och erfarenheter kollegiet inhämtar, främst genom kontakter med
myndigheter och expertis i de länder, som bedriver ifrågavarande slag av
oljeprospektering.

Kollegiet vill framhålla

dels att ett omfattande borrprogram enligt föreskrifterna skall tillställas
kollegiet,

dels att i det för OPAB av Kungl. Maj:t den 27.6.1969 lämnade
undersökningstillståndet enligt lagen om kontinentalsockeln intagits följande
bestämmelse:

”Fast eller flytande anläggning för borrning i havsbottnen eller annat
ändamål får ej inrättas på kontinentalsockeln utan att Kungl. Maj:t efter
framställning från bolaget lämnat särskilt medgivande därtill. Bolaget
skall underkasta sig de föreskrifter, som Kungl. Majit i samband därmed
meddelar med stöd av 4 § första stycket och 6 § lagen om kontinentalsockeln.
”,

dels att OPAB och dess entreprenörer själva har detaljerade föreskrifter
för andvändningen av de anläggningar och den utrustning, som är av
betydande omfattning, då det gäller oljeborrningar till havs och

dels att kollegiet vid kontrollen av verksamheten på platsen biträdes av
bergmästaren i södra distriktet samt att kollegiet har för avsikt att —
förutsatt att medel härför ställs till förfogande av Kungl. Majit — anlita
* Här ej bilagd.

JoU 1971:57

särskild teknisk expertis för kontroll av borrningen, när denna blir
aktuell.

Motionärernas förslag om ökad forskning biträdes av kollegiet.

Svenska petroleum institutet (29.4.1971)

Institutet föreslår att motionen inte föranleder någon åtgärd och anför
därvid.

Enligt mångårig erfarenhet är riskerna för oljeutsläpp i samband med
oljeborrning utomordentligt ringa, under förutsättning att internationell
praxis hos erfarna oljeborrare följes. Den spolvätska, som användes,
består till ca 95 % av vatten och som tillsatsmedel användes bentonit, som
är en lerprodukt, jämte ytterligt små tillsatser av kemikalier. Normalt
förekommer icke någon olja i det uppborrade materialet. Vid de
provborrningar, som skett i Skåne, har borrmaterialet forslats till tippningsplats,
vilket givetvis kan ske även från en borrplattform ute i havet.

Den i motionen omtalade katastrofen i Kalifornien har enligt inhämtade
uppgifter varit beroende av att skyddsrör icke på sätt vederbort
nedförts tillräckligt långt i borrhålet. För svenska förhållanden anses det
uteslutet att taga sådana risker genom att Kommerskollegium bevakar
utvecklingen och fått del av uppgjorda borrprogram. I Kollegiianvisningar
har föreskrifter om förfarandet vid djupborrning fastställts i detalj och
någon anledning till komplettering föreligger icke i nuvarande preliminära
läge. Risken för att en olycka skall inträffa är beroende — förutom av
meddelade anvisningar — av bergmassornas natur och hur ev. olje- och
gastillgångar ligger till. Först när borrningarna hunnit väsentligt längre än
nu, torde möjlighet förefinnas lämna ytterligare föreskrifter. Enighet
råder inom branschen, att antalet olyckor av nu berörd art i förhållande
till antalet borrade löpmeter är utomordentligt lågt, varför internationell
praxis utan vidare bör kunna följas.

Vad i motionen därefter uttalas om att ”oljetransporterna över havet
fortsätter att spilla ungefär lika stor procent av sin last i vattnet” är
definitivt felaktigt. Som Institutet i många sammanhang anfört, tillämpas
load-on-top-systemet numera av 80 % av världens tanktonnage, vilket
innebär att rengöringsresterna i de stora råoljetankers regelmässigt behålles
ombord. Återstående 20 % av världens tanktonnage — omfattande
bl. a. åtskilliga öststater och Japan — svarar för en övervägande del av
oljespillet från fartygen.

Institutet ser som en av sina allra viktigaste uppgifter att på allt sätt
:öka förebygga att olja kommer lös; petroleumindustrien såväl i Sverige
som utomlands nedlägger ett oavlåtligt intresse och stora forskningsinsatser
på att förebygga oljeutsläpp.

Den under B föreslagna ytterligare forskningen i Naturvårdsverkets regi
har igångsatts under våren 1971.

JoU 197157

Bilaga 3

Yttranden över motionen 1971:423
Statens naturvårdsverk (21.4.1971)

Naturvårdsverket anför.

Naturvårdsverket har i yttrande över såväl utkastet till som den
antagna konventionstexten framfört viss kritik mot konventionens innehåll.
Bl. a. framhöll verket att konventionen borde gälla oberoende av
fartygets storlek. Genom tillämpligheten enbart på fartyg, lastade med
beständig olja, utelämnades också dels en mängd petroleumprodukter,
dels andra fartyg än tankfartyg, vilka använder olja som drivmedel.
Verket önskade också ett ekonomiskt redaransvar som kunde väntas
bättre svara mot de verkliga kostnaderna vid en oljeskada. Trots dessa
invändningar hade verket inget att erinra mot en svensk ratificering
av konventionen, men framhöll att den aktuella lydelsen inte fick betraktas
som slutgiltig. Man borde från svensk sida arbeta för en ändring och
utvidgning i enlighet med de synpunkter verket framfört. Enligt naturvårdsverkets
uppfattning bör en kommande ratificering innebära att en
mot konventionen svarande lagstiftning utarbetas för att träda i kraft så
snart denna vunnit internationell giltighet.

Kungl, generaltullstyrelsen (28.4.1971)

Generaltullstyrelsen bedömer förutskickade nya försäkringsnormer för
tankfartyg i förening med på internationell basis planerade och befintliga
oljeskadefonder vara till fyllest för att ge ett godtagbart ekonomiskt
skydd för de oljeskador som vid en fullt utbyggd beredskap för oljebekämpning
till sjöss rimligtvis kan beräknas inträffa genom tankfartygsolyckor
i svenska eller angränsande farvatten. Styrelsen säger sig ta för
givet att svensk lagstiftning kommer att anpassas till av Sverige ratificerade
konventioner inom ifrågavarande område.

Styrelsen anför vidare.

Styrelsen delar motionärernas uppfattning att de nuvarande reglerna
för oljeskadeförsäkring av tankfartyg är bristfälliga. Som exempel härpå
kan nämnas att det s. k. försäkringstaket för tankfartyget Otelio, som
efter kollision på Trälhavet den 20 mars 1970 förorsakade ett mycket
svårbekämpat oljeutsläpp, enligt uppgift från försäkringsbolaget ligger på
ca 800 000 kr, medan enbart kostnaderna för oljebekämpning och
efterföljande sanering av vissa stränder uppgår till över två milj. kr. Härtill
kommer kostnader på ett par milj. kr. för skrovskador m. m.

Såsom framhålls i motionen kan den i Bryssel 1969 antagna konventionen
betitlad Civil Liability for Oil Pollution Damage beräkna bli i
erforderlig omfattning ratificerad under 1972, vilket för ett tankfartyg av
Otellos storlek innebär en höjning av försäkringstaket till omkring 2,8
milj. kronor (686 kr. per ton), till vilket skall läggas möjligheten till
skadeersättning från dels den inom 1MCO planerade internationella
oljeskadefonden, dels den frivilliga internationella oljeskadefond
(TOVALOP) som nyligen bildats för att täcka sådana kostnader som
överstiger de ordinarie försäkringarna.

I motionen uttalas emellertid farhågor för att nämnda internationella

JoU 1971:57

fonder skulle vara otillräckliga för att reglera oljeskador därest tankfartyg
i 200 000—500 000-tonsklassen skulle haverera i kustområden. Som stöd
för denna uppfattning framför motionärerna vissa räkneexempel på
kostnaderna vid vissa uppmärksammade tankfartygsolyckor, vilket anses
visa att kostnaderna för bekämpning och sanering, räknat per ton
löskommen olja, i ogynnsamma fall kan uppgå till betydligt högre belopp
än vad som kan täckas av befintliga och planerade internationella
oljeskadefonder.

Beträffande de exemplifierade tankfartygsolyckorna må framhållas, att
då dessa inträffade det (med undantag för Otelloolyckan) varken i
England eller Sverige fanns någon fungerande oljeskyddsberedskap: Improviserade
motåtgärder kunde inte i någon nämnvärd grad skydda
kusterna mot nedsölning vilket ledde till de omfattande och kostsamma
saneringsinsatserna. Kollisionen mellan Otelio och Katelysia inträffade
mindre än två månader efter det att tullverket av Kungl. Maj:t ålagts att
handha oljebekämpning till sjöss och i kustvattnen. Kvantiteten av den
härvid löskomna oljan har i efterhand beräknats till närmare 200 ton
varav omkring 140 ton oskadliggjorts genom mekanisk upptagning eller
bränning. De skador som uppstod på en del kringliggande stränder
orsakades av olja som spreds av den genomgående sjötrafiken till och frän
Stockholm och som det här inte fanns någon möjlighet att stoppa eller
omdirigera. Med den beredskapsorganisation som är under utbyggnad bör
normalt möjlighet föreligga att starkt begränsa den mest kostsamma
följden av oljeskadorna — strandsaneringen.

Med ledning av vad som är känt om hittills inträffade större tankfartygsolyckor
får det anses föreligga mycket liten sannolikhet för att en
lastad supertanker genom kollision, grundstötning e. d. skulle totalförlisa
i våra farvatten. Vid jämförelser med Torrey Canyon-olyckan bör noteras
att kvantiten löskommen olja ännu tre dygn efter grundstötningen inte
uppgick till mer än 10 000 ton och att fartyget, när det efter åtta dygn
på grundet genom atlantdyningarna bröts itu, fortfarande innehöll
ungefär hälften av den ursprungliga oljelasten, vilken last till följd av
dåvarande brist på tekniska anordningar för katastrofläktring inte kunnat
lossas. Under elfte, tolfte och trettonde dygnet påskyndades den slutliga
tömningen av fartyget genom bombning, som blev ett misslyckat försök
att oskadliggöra oljan genom bränning.

Kungl, kommerskollegium (3.5.1971)

Kommerskollegium, som inhämtat yttranden i ärendet från Svenska
petroleum institutet och handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, anför för egen del följande.

Att nuvarande regler beträffande ersättning för oljeskador är bristfälliga
synes kollegiet uppenbart. Som emellertid framgår av bifogade
yttranden pågår på det internationella planet ett omfattande arbete för
att både på rättslig och frivillig väg förbättra möjligheterna till ersättning.
Detta arbete har framskridit så långt att det förefaller klart att ersättningsskyddet
kommer att avsevärt förbättras. Det är dock inte uteslutet
att även med dessa regler det kan inträffa skadefall där ersättningsskyddet
blir otillräckligt. Inför denna möjlighet förordar motionärerna att
Sverige bör vidta vissa isolerade åtgärder. I beaktande av de väsentliga
förbättringar som ett genomförande av 1969 års Brysselkonvention och
den internationella oljeskadefonden skulle innebära, är det kollegiets
mening att det svenska arbetet i stället bör inriktas på att så snabbt som

JoU 1971:57

möjligt få dessa regler satta i kraft. Det kan ej uteslutas att svenska
säraktioner skulle negativt påverka pågående samarbetssträvanden, vilket
vore mycket olyckligt. Däremot vill kollegiet instämma i motionärernas
mening att Sverige inom ramen för det pågående arbetet bör verka för att
den internationella fonden får en tillräcklig storlek. Det synes också
rimligt att åtgärder vidtas för att möjliggöra att, när det internationella
regelsystemet satts i kraft, detta snabbt får sin motsvarighet i svensk
lagstiftning.

Svenska petroleum institutet, med med hänsyn till det långt framskridna
internationella arbetet på området avstyrker motionen, anför i
anslutning härtill.

Såsom också i motionen framhålles har under senare år ett omfattande
arbete utförts för att lösa de synnerligen betydelsefulla frågorna om
ansvar för oljeskador till sjöss. I samband därmed pågår inom IMCO
förberedelser för att skapa en internationell fond för oljeskador.

I motionen föreslås att lagstiftning förberedes i så god tid, att den är
färdig omedelbart efter det att den s. k. Brysselkonventionen trätt i kraft.
I motionen yrkas vidare att Sverige måtte aktivt verka för att den
internationella oljeskadefonden skall få en sådan storlek, att per skada
skulle kunna utbetalas 100 miljoner dollars.

Med anledning härav må erinras om de möjligheter till skadestånd, som
föreligger genom gällande sjörättsliga ansvarsregler, för vilka redarna
svarar. Vidare om det utökade ansvar, som tankfartygsägarna under
petroleumindustriens medverkan åtagit sig genom TOVALOP-organisationen.
(TOVALOP står för Tanker Owners’ Voluntary Agreement
concerning Liability for Oil Pollution.) Genom TOVALOP finns fonder å
US 8 10 milj. disponibla för omedelbara åtgärder mot oljeutsläpp från
medlemsföretagens fartyg. Fr. o. m. den 1 april 1971 gäller härutöver en
överenskommelse mellan samtliga ledande oljeföretag benämnd ”CRISTAL”
(Contract Regarding an Interim Supplement to Tanker Liablity for
Oil Pollution). Denna överenskommelse, som bifogas,* innebär att —
utöver TOVALOP — US $ 30 milj. vid varje tillfälle kommer att stå till
förfogande för bekämpning av oljeskada, i vilken någon av medlemsföretagen
är inblandad. Både TOVALOP och CRISTAL är interimsåtgärder i
avvaktan på internationella konventioner på området.

När Brysselkonventionen trätt i kraft, kommer redaren att ha ett i
praktiken strikt ansvar för oljeskador upp till US ( 14 milj. per olycka.
Därutöver skall den internationella oljeskadefonden supplementärt inträda
med betalningsskyldighet till ännu ej fastställt belopp, vilket beräknas
bli US $ 30 milj.

Härutöver kan erinras om att det svenska justitiedepartementet är
inkopplat på de långt avancerade IMCO-förberedelserna. Under dessa har
bl. a. fondens storlek ingående diskuterats. Olika uppfattningar har
framförts. Mot bakgrunden av erfarenheterna från olika håll har dock de
ovan angivna beloppen bedömts vara tillräckliga.

Efter Torrey Canyon-olyckan och de ytterst beklagliga explosioner,
som inträffat under gång i ballast i tre tankfartyg i 200 000 dwt-klassen,
har utomordentliga ansträngningar inriktats på de stora tankfartygens
säkerhet. Undersökningarna ger vid handen, att dylika explosioner icke
skulle ha inträffat, om fartygen haft full last. För Sveriges del må nämnas
att oljeföretagen efter framställning av Sjöfartsverket förklarat sig villiga
att verka för att oljelastade fartyg med ett djupgående av mer än 12 m
eller eljest med större last av beständiga petroleumprodukter än 50 000

*Här ej bilagd.

JoU 1971:57

ton, som ägs eller befraktas av svenska oljeföretag, skall anlita svensk lots
under hela färden genom Östersjöområdet.

Eftersom de svenska farlederna ej tillåter de största tankfartygen att
anlöpa svenska hamnar — endast ett fåtal västskusthamnar medger
intagning av stora tankfartyg — förefaller det icke vara ett svenskt
intresse att öka den internationella fonden utöver vad som fastställts
internationellt. All erfarenhet från internationellt samarbete synes tvärtom
visa, att säraktioner från enskilda länder endast är ägnade att fördröja
och komplicera frågans lösning.

Sammanfattningsvis vill SPI starkt understryka angelägenheten av att
de i motionen omtalade frågorna erhåller en tillfredsställande lösning.
Interimistiska åtgärder har vidtagits med åberopande av nödvändigheten
av omedelbara åtgärder. Vårt land har — ehuru litet i de stora oljesammanhangen
— lämnat ett verksamt stöd åt det internationella samarbetet.
Detta leder snabbast till resultat, om säraktioner undgås. Sverige är i
ovanligt hög grad beroende av tillförsel av petroleumprodukter, och varje
extra kostnadsbelastning på dessa försvårar konkurrensläget för den
svenska exportindustrien.

Stockholms handelskammare anser det angeläget att man från svensk
sida aktivt verkar för att uppnå snara, ändamålsenliga och effektiva
bestämmelser i detta internationella samarbete. I avvaktan på en närmare
konkretisering av de regler som kan komma att föreslås beträffande
särskilt fonden, synes separata åtgärder från svensk sida ej böra vidtas.
Det förberedande arbetet inom landet torde dock enligt Handelskammarens
mening kunna bedrivas på ett sådant sätt att det underlättar ett
snabbt ikraftträdande av de bestämmelser som kan bli resultatet av det
internationella samarbetet.

Handelskammaren anför vidare.

I Bryssel antogs 1969 en konvention — Civil Liability for Oil Pollution
Damage — vilken reglerar redares skadeståndsansvar för oljeskador på ett
lands kust eller inom dess territorialvatten. Konventionen har ännu ej
ratificerats av något land. Motionärerna hemställer att man från svensk
sida vidtar vissa angivna åtgärder för att säkerställa att det skydd mot
oljeskador som eftersträvas i konventionen snarast kan komma att äga
giltighet för svenskt vidkommande.

Enligt Handelskammarens mening är det en synnerligen angelägen
uppgift för det internationella samarbetet att såväl preventivt som
reparativt söka komma till rätta med de stora risker som oljetransporter
på haven utgör. Inte minst den senare tidens händelser på relativt
närbelägna farvatten understryker detta.

Betydande framsteg har uppnåtts på det internationella planet i
riktning mot ett ökat skydd mot oljeskador. Här kan pekas på de
föreslagna ändringarna i 1954 års internationella oljeskyddskonvention,
vilka syftar till en skärpning av gällande bestämmelser om förbud mot
oljeutsläpp från fartyg. Vidare kan nämnas det IMCO-förslag som siktar
till att begränsa storleken på större tankfartygs enskilda tankar för att
därigenom begränsa de maximala utsläppen vid katastroffall. Slutligen
kan framhållas den nu aktuella 1969 års Brysselkonvention, vilken
kommer att fylla en reparativ funktion vid oljeutsläpp. Konventionen
innebär att redaren med vissa undantag är strikt ansvarig för oljeskador
till sjöss. Vidare föreskrivs att för fartyg som fraktar mer än 2 000 ton
olja, redaren är skyldig att ha försäkring eller annan säkerhet som täcker
hans skadeståndsansvar. Inom IMCO pågår arbete för att få fram en
konvention angående upprättandet av en internationell oljeskadefond,

JoU 1971:57

vilken avses komplettera 1969 års konvention.

Sammantaget innebär de gällande och föreslagna bestämmelserna ett
avsevärt förbättrat skydd mot oljeskador. Genom sin utformning kommer
vissa av dem att medföra höjda kostnader för redarna och oljeimportörerna
och därmed fördyrade oljepriser. Detta är emellertid en effekt
som ej kan undvikas och som slutligen måste drabba konsumenten.

Handelskammaren i Göteborg uttalar som sin mening att Sverige bör
på allt sätt stödja arbetet på skapandet av en internationell fond samt att
verka för att denna ges en större storlek än ursprungligen föreslagna 30
miljoner dollar, att Sverige bör på det nordiska och internationella planet
verka för att konventionen snarast ratificeras och även för egen del
ratificera densamma, att ett mot konventionens bestämmelser svarande
svenskt lagförslag förberedes så att det kan framläggas utan tidsutdräkt
samt att Sverige icke vidtar några åtgärder som kan äventyra möjligheterna
att snabbt få ett internationellt accepterat resultat på detta område.

Handelskammaren anför vidare bl. a.

I motionen anges att den ”tar upp en annan, ofta förbisedd aspekt på
skyddet mot oljeskador. Den avser hur tillräckliga försäkringsgarantier
etc. skall komma till stånd för att, när olyckan är framme och oljeutsläpp
sker, de skadelidande skall få full ersättning.”

Handelskammaren vill inledningsvis framhålla att den speciella aspekt
på oljeskadeproblematiken som motionen tagit upp, knappast kan sägas
ha varit förbisedd här i landet. Tvärtom torde Sverige kunna betecknas
som ett av de länder som hårdast drivit på det internationella arbetet på
att skapa en effektiv internationell rättsordning på detta område. Som
närmare skall beröras i det följande, föreligger risk för att Sveriges
möjligheter att fortsätta att göra en effektiv insats i slutfasen av detta
arbete avsevärt skulle minska, om Sverige skulle vidtaga unilaterala
lagstiftningsåtgärder av det slag som föreslås i motionen,

Det synes också motiverat att — mot bakgrund av de förutsägelser om
möjliga omfattningen av kommande oljeutsläpp som göres i motionen —
erinra om texten till den rekommendation rörande begränsning av
storleken av lasttankar i stora tankfartyg, som antagits av IMCO:s
säkerhetskommitté i medio av mars och som skall underställas lMCO:s
generalförsamling i oktober i år. Utgångspunkten för texten är att den
största hypotetiska mängd olja, som skall kunna släppas ut vid kollision
eller strandning, skall vara 30 000 kbm. Det heter i IMCO-texten att
konventionslands regering kan förbjuda främmande tankfartyg att anlöpa
hamn eller ”utsjöterminal” om sådant tankfartyg inte har en tankindelning
som överensstämmer med konventionstexten.

Det synes finnas anledning utgå från att lMCO:s ”Requirements
relating to tank arrangements and to the limitation of tank sizes”
kommer att antagas vid generalförsamlingen i oktober i år. Endast en
mycket liten bråkdel av de stora tankfartyg som anlöper svensk hamn för
svensk flagg. Med tanke på Sveriges intressen som kuststat att nedbringa
riskerna för stora oljeutsläpp i svenska farvatten, synes det angeläget att
Sverige utnyttjar möjligheten att så snart ske kan begränsa rätten att
angöra svensk hamn till fartyg som uppfyller de krav som uppställts av
IMCO.

Om så skulle ske, synes resultatet bl. a. bli att det föreliggande
förslaget till konvention om ”Civil Liability for Oil Pollution Damage”
tillsammans med den tilltänkta internationella fonden kommer att
erbjuda ett tillräckligt skydd för de enskilda intressen som kan lida skada

JoU 1971:57

vid ett oljeutsläpp av sannolik omfattning. Därjämte torde tillgängliga
belopp förslå för att bestrida statens och berörda strandkommuners
kostnader för oljeskadebekämpningen i alla troliga fall.

Man kan dock icke helt utesluta att det i något sällsynt katastroffall så
icke skulle vara förhållandet. Enligt Handelskammarens mening bör och
får denna, som mycket avlägsen bedömda risk, icke föranleda att svensk
lagstiftning därför ges en speciell utformning som riskerar att äventyra
den internationella enighet om ”normalsystemet” som är nödvändig om
det skall fås att fungera tillfredsställande. Det synes Handelskammaren
vara riktigast att — om mot förmodan det någon gång skulle inträffa att
det internationellt accepterade systemet icke ger staten och berörda
kommuner full ersättning för erlagda kostnader — felande belopp anvisas
av statsmedel enligt grunder som för det särskilda fallet fastställas av
Kungl. Majit och Riksdagen. För en sådan lösning talar även det faktum
att man härigenom undviker att belasta den inhemska oljekonsumtionen
med en extra kostnad för uppbyggande av ett skydd som sannolikt aldrig
kommer att behövas.

Arbetet på att skapa ett internationellt system för garantier för
ersättning vid oljeutsläpp har fortskridit långt och befinner sig nu i ett
känsligt skede. Enligt planerna skall den i november 1969 i Briissel
antagna konventionen kompletteras med en internationell fond. En
internationell konferens syftande till att skapa en dylik fond skall enligt
planerna hållas i Briissel i december detta år. Tanken på en dylik fond
synes ha vunnit sådan terräng att det bedöms sannolikt att ett principbeslut
därom kan fattas redan i år. Efter ett sådant beslut kan ratificeringar
av konventionen väntas komma relativt snabbt. Då Sverige — som tidigare
nämnts — varit en av de främsta och effektivaste pådrivarna när det gäller
detta internationella arbete och därför synes få en nyckelroll vid
Briissel-konferensen om fonden, torde det vara mycket olämpligt att nu
genom åtgärder av det slag som föreslås i motionen demonstrera en
svensk särinställning till detta internationella arbete. Detta skulle innebära
att Sverige riskerar att sätta möjligheterna att få en bred internationell
enighet på spel.

Skånes handelskammare, som föreslår att motionen i varje fall för
närvarande inte föranleder någon åtgärd, anför.

Motionen behandlar otvivelaktigt ett för det moderna samhället och
medborgarna mycket betydelsefullt problem. Föroreningen genom oljor
har de senaste åren stått i centrum för miljövårdsdebatten och ägnats stor
uppmärksamhet av statsmakterna världen över. Icke minst ersättningsfrågorna
har därvid spelat en betydande roll och allvarliga försök har
gjorts att genom samfällda internationella åtgärder komma till rätta med
hithörande spörsmål. Inte minst har de nordiska ländernas regeringar
visat stort intresse för frågan.

Att de nuvarande ersättningsreglerna, på vilka motionen främst tager
sikte, är otillräckliga, vill Handelskammaren gärna vitsorda men frågans
lösning kan enligt Handelskammarens mening näppeligen åstadkommas
annat än på det internationella planet. I ett interpellationssvar i Nordiska
rådet så sent som den 15 februari 1971 lämnade statsrådet Carl Lidbom
en utförlig redogörelse för hur frågan där ligger till. Av interpellationssvaret
framgår att de nordiska regeringarna överväger en ratifikation av
1969 års ändringar i 1954 års internationella oljeskyddskonvention samt
att i samband därmed kommer att vidtaga erforderliga lagstiftningsåtgärder
och att åstadkomma en förbättrad kontroll av lagbestämmelsernas
efterlevnad. Vidare redogöres i interpellationssvaret närmare för såväl

JoU 1971:57

tillkomsten av 1969 års Brysselkonvention om skadeståndsansvar för
oljeskador, vilken emellertid hittills icke ratificerats av någon stat, som
det inom IMCO pågående arbetet på ett utarbetande av en konvention
angående upprättande av en internationell oljeskadefond, som är avsedd
att komplettera 1969 års förstnämnda konvention. Enligt ett föreliggande
förslag, som diskuteras inom IMCO, skulle sålunda en sådan fond ha
till uppgift att betala ersättning för oljeskador i den utsträckning då
redarens ansvar inte räcker till för att ersätta uppkomna skador. Avsikten
vore att ett förslag till konventionstext skulle behandlas vid en diplomatisk
sjörättskonferens i december 1971. Det vill förefalla Handelskammaren
som om i förhållande till nuläget betydande framsteg här vore att
förvänta. Icke minst tillkomsten av oljeskadefonden skulle föra ersättningsfrågan
avsevärt framåt. Såvitt Handelskammaren har sig bekant har
fondens storlek ännu icke slutgiltigt fixerats.

Slutförandet av de pågående internationella samarbetssträvandena bör
enligt Handelskammarens mening i vart fall avvaktas innan interna
svenska lösningar överväges. Enligt Handelskammarens mening bör f. n.
från svensk sida undvikas säraktioner, som går längre än vad på det
internationella planet överväges, då risken eljest kan vara att de pågående
samarbetssträvandena äventyras och ratifikationen av 1969 års Brysselkonvention
fördröjes.

Att införa en svensk lagstiftning av i motionen föreslagen innebörd
vore enligt Handelskammarens mening av flera skäl mindre välbetänkt.
Införandet av speciella svenska försäkringskrav för fartyg med oljelaster
anlöpande svensk hamn skulle innebära att dylika laster till Sverige
komme i särklass beträffande försäkringspremier och frakter. Vårt konkurrensläge
i förhållande till utlandet skulle försämras. Genomförandet
av den föreslagna lagstiftningen skulle dessutom sannolikt nödvändiggöra
en svensk uppsägning av 1954 års redareansvarskonvention. Detta skulle i
sin tur kunna resultera i att de i nämnda konvention stipulerade
begränsningarna i ansvaret för oljeskador icke längre komme att gälla för
svenska fartyg samt att dessa i stället kunde komma att i främmande
länder drabbas av krav på obegränsat skadeståndsansvar. Detta vore
uppenbarligen icke ett svenskt intresse.

Sjöfartsverket (13.4.1971)

Sjöfartsverket delar motionärernas uppfattning om angelägenheten av
att konventionen om skadeståndsansvar vid oljeutsläpp från fartyg
snarast ratificeras av Sverige och att förberedelser vidtages för utfärdande
av på konventionen grundad svensk lagstiftning så snart konventionen
trätt i kraft. Däremot anser sjöfartsverket att med frågan om eventuella
svenska åtgärder i händelse de internationella diskussionerna om en
internationell oljeskadefond inte leder till ett ur svensk synpunkt önskvärt
resultat tills vidare bör anstå.

Kungl, försäkringsinspektionen (23.4.1971)

Försäkringsinspektionen framhåller, att, innan de avsedda fortsatta
internationella förhandlingarna i berört ärende ägt rum, inspektionen inte
vill förorda att några separata svenska lagstiftningsåtgärder vidtas utöver
det förberedande arbete med anledning av den antagna konventionen,

JoU 1971:57

vilket inspektionen utgår från redan pågår hos ansvariga instanser. 1
anslutning härtill anför inspektionen.

Inspektionen har den 28 september 1970 avgett remissyttrande till
chefen för kommunikationsdepartementet över bl. a. den i Bryssel i
november 1969 antagna konventionen om civilt skadeståndsansvar vid
oljeskada. I detta remissyttrande anförde inspektionen vad avser nämnda
konvention bl. a. som sin mening att man från svensk sida bör ge sin
anslutning till den lösning frågan om civilt skadeståndsansvar vid oljeskada
erhållit i konventionen. Vidare anfördes att de föreslagna ansvarighetsreglerna
synes ägnade att — inom ramen för stipulerade maximiregler
— tillförsäkra skadelidande adekvat kompensation, förutsatt att
den ansvarige redaren har möjlighet att genom försäkring eller eljest
uppfylla de skadekrav som konventionen ställer. Inspektionen påpekade
även att det väl inte helt är uteslutet att viss brist i försäkringsmarknadens
möjligheter att lämna försäkringstäckning framdeles kan uppkomma.
Med hänsyn härtill anförde inspektionen att behovet av andra
garantier för ersättningar till skadelidande utöver de gränser som konventionen
utstakar synes mycket angeläget, varför den på Brysselkonferensen
antagna resolutionen om upprättande av en internationell fond för
oljeskador synes vara av stor betydelse.

Motionärerna anser det angeläget att regeringen snarast framlägger
förslag till en mot konventionens försäkringskrav svarande inhemsk
lagstiftning. Från formell synpunkt må påpekas att konventionen inte
föreskriver obligatorisk försäkring som uteslutande alternativ för finansiell
säkerhet. Att konventionen ännu inte ratificerats beror enligt motionen
på att man avvaktar de internationella förhandlingar som avses äga
rum i december 1971 i avsikt att skapa en internationell fond för
ersättning för skador som överstiger redarens ansvarighet.

Inspektionen anser i enlighet med ovan refererat tidigare ställningstagande
det vara önskvärt att söka i första hand eftersträva en internationell
lösning av ifrågavarande problem. Därvid är det väsentligt att om
möjligt såväl en bred internationell anslutning som en god total ersättningskapacitet
för inträffade skador kan åstadkommas. Vad beträffar den
i detta sammanhang diskuterade internationella fondens storlek är det
otvivelaktigt i och för sig behövligt och värdefullt om anslutning kan nås
för ett belopp som möjliggör utbetalning om 100 miljoner dollar per
skada. Det är emellertid enligt inspektionens mening inte utan värde även
om en bredare internationell anslutning av olika skäl kan komma att
vinnas endast för en något mindre fond. Man torde möjligen kunna
befara att de fortsatta internationella förhandlingarna kan komma att
försvåras om de föregrips av separata nationella åtgärder och uppställande
av minimikrav på fondstorlek som måhända kan komma att av vissa
parter uppfattas som alltför långtgående f. n.

Svenska försäkringsbolags riksförbund (5.5.1971)

Riksförbundet, som samrått med Sjöassuradörernas Förening och de
försäkringsföretag vilka i Sverige bedriver s. k. protection and indemnityförsäkring
(AB Indemnitas, Assuranceforeningen Skuld och Sveriges
Ångfartygs Assurans Förening), anför följande.

Motionen tar fasta på frågan hur ”tillräckliga försäkringsgarantier etc.
skall kunna komma till stånd för att, när olyckan är framme och
oljeutsläpp sker, de skadelidande skall få full ersättning”.

Joll 1971:57

Frågorna om ansvaret för skador till följd av oljeutsläpp från fartyg
och om hur och från vem kompensation skall ges till den som åsamkats
skador eller kostnader härigenom rymmer flera komplicerade aspekter.
Sålunda synes bedömningsgrunderna bero på om utsläppet skett oavsiktligt
från ett oskadat fartyg, medvetet från ett oskadat fartyg eller om det
inträffat efter det att fartyget skadats genom kollision, grundstötning etc.
Motionärernas förslag inriktas, såvitt kan bedömas, på en lösning endast
av den sistnämnda typen av problem.

Motionärerna refererar till den ansvarskonvention som antogs i Bryssel
i november 1969 och påpekar att denna ännu inte ratificerats av någon
stat. Om denna konvention är att säga att den icke presenterar någon
fullständig lösning av oljeansvarsproblemet. Den ger sålunda, vilket
motionärerna också påpekar, inte garantier för en adekvat kompensation
åt dem som genom en olyckshändelse till sjöss drabbats av skada.

Det kan i detta sammanhang erinras om att det i Bryssel 1969 från
bl. a. svenskt håll hävdades att ansvaret för oljeskador såsom en industririsk
principiellt torde knytas till ägaren av det farliga godset, oljan, och
icke till den som åtagit sig transporten av varan. Dessa synpunkter vann
emellertid inte beaktande under konventionsarbetet.

I konventionen har man lagt ansvaret för oljeskador på redaren. Därför
har man tvingats att samtidigt i konventionen fastställa ett tak för detta
ansvar, ett tak som svarar mot kapaciteten på den internationella
marknaden för ansvarsförsäkring (protection and indemnity). Vid fastställandet
av detta maximibelopp har man bl. a. behövt ta hänsyn till att
ansvaret för oljeskador försäkringsmässigt måste adderas såväl till redarens
ansvar för andra typer av sak- och personskador, uppkomna t. ex. i
samband med en kollision, som till de förluster eller skador som kan
uppkomma på fartyget och dess last.

Att konventionen ännu inte ratificerats får, som motionärerna framhåller,
ses mot bakgrunden av att ett internationellt möte angående en
oljeskadefond skall hållas i IMCO:s regi i december 1971 och att man
velat avvakta resultatet av dessa överläggningar. En resolution om en
sådan fond kopplades som en intregrerande del till resultatet av Brysselmötet
1969, sedan förslag härom framställts från skandinaviskt håll.
Bakgrunden härtill var konventionens otillräcklighet och de bristande
möjligheterna att tillämpa den kommersiellt.

Syftet med en internationell fond är dubbelt. Dels skall den komplettera
och utöka konventionens garantier beträffande ekonomiskt skydd
för skadelidande, dels skall den rent tekniskt överflytta en del av redarens
förpliktelser till lastägaren. Tanken är att fonden skall finansieras av
oljeindustrin. Därigenom realiseras, i varje fall delvis, principen att ägaren
av en såsom farlig betraktad vara bör bära de ekonomiska konsekvenserna
av de skador som denna vara kan åsamka.

De förhandsinformationer som lämnats visar att det finns en tämligen
allmän uppslutning kring tanken på en fond. Det synes vara realistiskt att
tro att ett principbeslut på bred basis kan fattas i slutet av detta år.
Därmed öppnas möjligheterna för en omgående ratificering av både 1969
års oljeansvarskonvention och den samtidigt antagna offentligrättsliga
konventionen rörande ingripande på öppna havet vid olyckor som kan
föranleda oljeskada. Det är ur olika synpunkter en fördel att en sådan
”paketlösning” kan åstadkommas.

Det är riksförbundets uppfattning att förslag om intern svensk lagstiftning
rörande ansvar för oljeskada, försäkringsgarantier m. m. icke bör
framläggas för riksdagen, förrän definitiv överenskommelse om en internationell
oljefond föreligger. Ett alltför tidigt handlande skulle utan
tvivel vara ägnat att försvåra och, om även andra länder gick in på samma

JoU 1971:57

linje, omintetgöra det redan långt komna arbetet med att skapa sådana
enhetliga internationella normer som i dagens läge framstår såsom
oundgängliga. Å andra sidan synes det ur flera synpunkter lämpligt att ett
svenskt lagförslag, baserat på 1969 års konvention, förberedes i så god tid
att riksdagsbeslut kan fattas så snart de erforderliga förutsättningarna
föreligger. Det bör även erinras om den av de ledande oljebolagen år 1969
frivilligt bildade försäkringsformen, kallad TOVALOP, vilken från den 1
april 1972 kompletteras och utökas genom det s. k. CRISTAL-avtalet.
Genom dessa frivilliga projekt, som hittills torde omfatta ca 80 % av de
globala oljetransporterna, lämnas f. n. ett skydd med upp till 30 milj.
dollar vid varje oljeskada. Då en internationell oljefond trätt i funktion,
förlorar såväl TOVALOP som CRISTAL sin betydelse och torde då
komma att upphävas. Existensen av dessa avtal torde emellertid kunna
bidraga till att minska de farhågor som kan vara förenade med ytterligare
någon kortare tids avbidan på det internationella arbetets slutförande,
innan ett svenskt lagförslag fores fram.

1 det föregående har riksförbundet mot bakgrunden av det internationella
konventionsarbetet behandlat den principiella huvudfråga som
knyter an till de i motionen framförda förslagen. Riksförbundet övergår
härefter till att diskutera motionärernas olika delförslag.

I motionens kläm hemställes i första att-satsen ”att förslag framställes
snarast att tankfartyg med större oljelast än 2 000 ton som anlöper
svensk hamn skall ha en mot oljeskador obligatorisk försäkring som
omfattar det nu och i framtiden gällande begränsningsbeloppet”. I
motionstexten framföres att det är angeläget ”att svenska bestämmelser
om obligatorisk försäkring träder i kraft omgående”. Detta kan tyda på
att motionärerna önskar att ett förslag om obligatorisk försäkring bör
framläggas för riksdagen redan före ratificeringen av 1969 års konvention
och Sveriges anslutning till förslaget om en internationell fond. En sådan
eventuell dellagstiftning är enligt riksförbundets mening knappast motiverad.
Den skulle dessutom, som riksförbundet tidigare antytt, kunna
komplicera en senare anpassning till en internationell lagstiftning på bred
bas.

Det omotiverade i en separat lagstiftning understrykes av det förhållandet
att fartyg av den storlek varom här är fråga endast i ytterst sällsynta
fall saknar gällande ansvarsförsäkring (P&l-försäkring). Ur den formella
synpunkten kan dessutom tilläggas att 1969 års konvention förutom
försäkring även godtar annan finansiell säkerhet, t. ex. bankgaranti.

I andra att-satsen hemställes ”att förslag framlägges snarast om mot
ovan nämnda konventions bestämmelser svarande lagstiftning, som skall
träda i kraft omedelbart efter konventionens giltighet och ratificering”.
Enligt riksförbundets mening bör ett sådant förslag icke framläggas,
förrän tidigast då överenskommelse träffats om en internationell fond.
Som tidigare framhållits, bör lagförslaget förberedas i god tid så att något
dröjsmål icke behöver uppstå med dess framläggande.

1 tredje att-satsen hemställs ”att Sverige aktivt verkar för att ovan
nämnda internationella fond får en storlek och utbetalningsmöjlighet per
skada om minst 100 miljoner dollar”. I och för sig delar riksförbundet
motionärernas uppfattning att man bör sträva efter en fond med högre
kapacitet än de 30 miljoner dollar, som varit utgångspunkten för
diskussionerna. Ett slutförslag om ett lägre belopp än 100 miljoner dollar
bör dock på intet sätt få hindra Sverige från att ansluta sig till
överenskommelsen om en fond.

1 fjärde att-satsen hemställes ”att, om fonden visar sig få otillräcklig
omfattning, en utredning omgående tillsättes med uppgift att föreslå hur
Sverige genom egen lagstiftning skall kunna skapa rimligare ersättnings -

JoU 1971:57

villkor vid oljeskador från större tankfartyg som anlöper svensk hamn”.
Enligt vad som framhålles tidigare i motionen ”bör därvid övervägas om
inte Sverige, som ett speciellt extra försäkringskrav, bör besluta att fartyg
med minst 2 000 ton oljelast, som anlöper svensk hamn, skall ha en
totalförsäkring om förslagsvis 1 000 kr. per ton oljelast utan något tak
för den totala summan”.

Riksförbundet vill till detta först göra den kommentaren att det synes
mycket svårt att utan vidare fastslå vilken omfattning av fonden som i
det enskilda fallet skall anses vara tillräcklig. Emellertid finns det i detta
sammanhang anledning att hänvisa till hur ungefär motsvarande problem
lösts i den svenska atomansvarighetslagen av 1968. Enligt denna träder
svenska staten in med en supplerande ersättning i katastrofsituationer,
om det i lagen stipulerade ansvarsbeloppet inte förslår till full ersättning.
F. n. gäller härvidlag att sådan kompensation av statsmedel skall utgå
enligt grunder som i varje särskilt fall fastställts av Kungl. Majit och
riksdagen. Ett liknande system synes kunna övervägas även för att möta
konsekvenserna av en oljekatastrof, för vilken full täckning ej går att
erhålla genom försäkringen och fonden.

Vad beträffar förslaget att varje större tankfartyg skall ha en obligatorisk
försäkring utan beloppstak vill riksförbundet erinra om vad som
tidigare sagts, nämligen att den internationella försäkringsmarknaden har
en bestämd gräns för sin kapacitet. Denna gräns, som är uttryckt i 1969
års konvention, ligger vid 14,4 milj. dollar.

Riksförbundet nämnde inledningsvis att ansvars- och ersättningsfrågorna
i samband med oljeskada rymmer många komplicerade aspekter.
En fråga som är intressant ur bl. a. försäkringssynpunkt sammanhänger
med att ersättningen ur fonden enligt uppgift är tänkt att utgå direkt till
den drabbade strandstaten till täckande av dess s. k. elean up costs.
Riksförbundet förutsätter att den kommande svenska lagstiftningen
tillser att den enskildes dokumenterade anspråk på ersättning härvid icke
får stå tillbaka för statens eget behov av medel ur fonden.

Ansvarsfrågorna och de därmed sammanhängande försäkringsfrågorna
utgör en väsentlig del av problematiken kring oljeskyddet. Det är dock
riksförbundets uppfattning att samhällets insatser primärt bör sikta till
att förhindra oljeskadors uppkomst och vidare att, om skada trots allt
inträffar, effektivt, snabbt och med ianspråktagande av all tillgänglig
sakkunskap begränsa dess omfattning. Den internationella oljeskadefonden
har härvidlag med utnyttjande av den internationella försäkringsmarknadens
erfarenheter och resurser i samband med skaderegleringar en
viktig uppgift att fylla.

Sveriges redareförening (27.4.1971)

Se Redareföreningens yttrande över motionerna 1971:504, 1971:988
och 1971:1038.

JoU 1971:57

Bilaga 4

Yttranden över motionerna 1971:504, 1971:988 och 1971:1038
Statens naturvårdsverk (21.4.1971)

Naturvårdsverket anför beträffande bekämpning av oljeutsläpp följande.

Dispergering (emulgering) av löskommen olja innebär att föroreningen
stannar kvar i vattnet i finfördelad form. Det är därför en ur vattenvårdssynpunkt
mindre tilltalande bekämpningsmetod. Skadeverkningar från
dispergeringsmedel och dispergerad olja har konstaterats i tidvattenzonen
i samband med ”Torrey-Canyon”-olyckan vid engelska kanalen 1967. Då
användes emellertid stora mängder dispergeringsmedel för bekämpning av
ilandfluten olja. Däremot har hittills inga direkta skadeverkningar kunnat
påvisas när olja dispergerats ute till havs, men frågan är föremål för
närmare undersökningar i bl. a. USA.

Det kan också tilläggas att det under de senaste åren kommit
dispergeringsmedel i marknaden som är betydligt mindre giftiga än
tidigare. Den produkt kustbevakningen f. n. använder torde i giftighet
närmast vara jämförbar med ett syntetiskt diskmedel.

Självfallet är grundprincipen vid all oljeskadebekämpning att samla
upp och ta hand om den löskomna oljan. I praktiken ställer det sig dock
många gånger omöjligt att framför allt till havs och under ogynnsam
väderlek samla upp utrunnen olja, då denna kan ha brett ut sig över
mycket stora områden i tunna skikt. Under sådana omständigheter har
man att välja mellan att bekämpa oljan med dispergeringsmedel eller att
inte vidta några åtgärder alls. Många forskare är av den uppfattningen att
skadeverkningarna blir minst om oljan kan bekämpas till sjöss. Det bör
även framhållas att olja som kommit lös på vattnet i mer eller mindre
grad finfördelas genom vågrörelsernas inverkan, dvs. dispergeras spontant
utan hjälp av kemikalier. Detta är en av anledningarna till att kringdrivande
oljebälten kan lösas upp och försvinna av sig själva.

I känsliga vattenområden såsom inlandsvatten och skärgårdar bör
däremot dispergeringsmetoden helt undvikas. 1 sådana skyddade vattenområden
är också möjligheterna större att på mekanisk väg ta hand om
oljan.

Frågan om restriktioner beträffande användningen av dispergeringsmetoden
har diskuterats inom naturvårdsverket. Något totalt förbud
anses dock för verkets del f. n. inte aktuellt.

Verket har i samråd med berörda parter påbörjat en utredning med
syfte att lägga fram förslag i fråga om forskning på oljeskyddsområdet. 1
utredningen kommer bland annat behovet av forskning rörande oljeföroreningars
beteende och nedbrytning i den marina miljön att beaktas.

Vad gäller oljeskyddsavgift och oljeskadefond anför naturvårdsverket
bl. a.

Riksrevisionsverket lade 1968 fram ett förslag till en oljeskadefond,
finansierad genom avgiftsbeläggning (under ett år) av eldningsolja. Naturvårdsverket
anslöt sig i sitt yttrande över förslaget till tanken på en
oljeskadefond och hade ingen erinran mot sättet att finansiera den.
Verket fann dock fondens storlek väl knapp. Riksrevisionsverkets förslag
har därefter överlämnats till räddningstjänstutredningen som arbetar med
frågan om oljeskyddsberedskapen i stort.

JoU 1971:57

Naturvårdsverket vill i detta sammanhang endast understryka vikten av
att erforderliga medel ställs till förfogande för oljeskyddsberedskapen.
Beträffande finansieringen anser verket oljeskadeskyddet vara ett av de
områden där en avgiftsfinansiering kan vara lämplig. Det synes också
rimligt att kostnaderna belastar förbrukarna av oljan. Verket ansluter sig
således liksom tidigare i princip till förslaget om en avgiftsfinansierad
oljeskyddsfond. Det kan dock finnas skäl att avvakta räddningstjänstutredningens
resultat innan slutlig ställning tas till utformningen av ett
sådant system.

Kungl, generaltullstyrelsen

Generaltullstyrelsen anför

Ang. bekämpning av oljeutsläpp (28.4.1971)

Motionärerna har som exempel på skadlig inverkan på marina organismer
anfört oljeutsläppet utanför West Falmouth den 16 sept. 1969 och i
samband härmed vidtagna bekämpningsåtgärder.

Enligt de undersökningar som utförts främst genom Woods Hole
Ozeanographic Institution under ledning av Dr M. Blumer över vilka
rapporter erhållits och studerats inom generaltullstyrelsen förtjänar följande
framhållas beträffande händelseförlopp och skadeverkningar.

1) Den löskomna oljeprodukten utgjordes av en högaromatisk dieselolja
(icke råolja som anges i motionen). Denna oljeprodukt har extremt
hög giftighetsgrad.

2) Oljeutsläppet inträffade omedelbart utanför West Falmouth Harbor
och fördes av rådande kraftiga vind och sjö dels mot ett strandområde
norr om olycksplatsen, dels in i den grunda vattenbassäng som Falmouth
Harbor utgör.

3) Vid tillfället användes dispergeringsmedel (Colloid 88) endast i
mycket begränsad omfattning och mycket lokalt, icke i Falmouth Harbor
utan endast inom den mot öppna havet vättande strandzonen. Av såväl
Dr Blumer som andra forskare som närmare studerat händelsen (bl. a. Dr
D. Straughan, Los Angeles) betecknas densamma som en ”non-dispersant
operation”.

4) Såsom bestyrkes i bif. brev från Dr Blumer* är skadorna i West
Falmouth i sin helhet förorsakade av den löskomna dieseloljan.

Det förhållandet att bottenvegetationen skadats i så stor omfattning
som här skett torde kunna förklaras av att oljan i den instängda
hamnbassängen och det grunda vattnet av den flera dagar varande
sydvästliga stormen pressats ned mot botten på ett sätt som inte normalt
sker på en öppen kust. Enligt en brittisk, internationellt känd oljeskyddsexpert
(Dr R. Beynon, London) skulle skadorna ha blivit mindre om
oljeutsläppet dispergerats eller i varje fall besprutats med dispergeringsmedel
varigenom oljan mist sin kletighet. Vid den vindkantring 180° som
inträffade ett par dagar senare är det sannolikt att sålunda behandlad olja
helt eller delvis hade förts ut i havet.

Styrelsen har med denna redogörelse velat påvisa att West Falmouthfallet
inte är något exempel på skadeverkningar till följd av användning av
dispergeringsmedel snarare ett exempel på motsatsen.

Beträffande vad som i övrigt anförts i motionen om giftighet hos olja
och dispergeringsmedel samt om de kemiska och biologiska processerna
härvid vill styrelsen här begränsa sig till följande synpunkter.

Något vetenskapligt stöd för påstådda skadliga sekundäreffekter vid
* Här ej bilagt.

JoU 1971:57

användning av dispergeringsmetoden på öppet vatten torde icke kunna
förebringas. De invändningar som från vissa håll rests mot användning av
dispergerings(emulgerings)medel gäller, i den mån de grundar sig på
verkliga fältundersökningar, insättande av okontrollerade mängder och
koncentrationer härav i strandzonen. När det gäller dispergeringsmetodens
användning till sjöss har hittills utförda fältundersökningar såvitt
framgår av den internationella litteraturen på området samt offentliggjorda
rapporter etc. gett för metoden positiva resultat.

Vad gäller de amerikanska och kanadensiska bestämmelserna rörande
användning av dispergeringsmedel vill styrelsen framhålla att uppgiften
om att dessa skulle ha förbjudits i Canada är felaktig. Att bestämmelserna
är relativt restriktiva sammanhänger med att desamma främst riktar sig
till privata företag m. fl., medan den statliga tillsynsmyndigheten (i USA
US Coast Guard) har frihet att efter eget bedömande använda dispergering
t. ex. för att undvika eller begränsa skador på sjöfågel och värdefulla
strandområden eller då insättande av dispergeringsmedel bedöms minska
riskerna för oljebränder, allvarliga personskador etc. De anvisningar som
gäller inom den svenska kustbevakningen är annorlunda formulerade
men företer till sin innebörd stora likheter med de amerikanska och
kanadensiska reglerna.

Motionärerna har gett uttryck för att i vårt land dispergeringsmetoden
skulle vara den förhärskande vid bekämpning av oljeutsläpp till sjöss. Så
är emellertid inte förhållandet. Av 359 oljeutsläpp som av tullverkets
kustbevakning registrerades under 1970 i kustfarvatten eller i öppna sjön
bekämpades 5 1 st. Vid mer än två tredjedelar av dessa tillfällen användes
mekaniska bekämpningsmedel eller absorberingsmedel, i vissa fall båda.
Endast i 18 fall bekämpades till sjöss löskommen olja med dispergeringsmedel.
Det medel som härvid mest kommit till användning (Corexit
7664) har en extremt låg giftighet, sprids vattenblandat och ger en ytterst
låg koncentration i den vattenkolumn där oljan bekämpas.

De medel och metoder som i Sverige används och avses att användas
till sjöss och i kustvattnen, dvs. inom de områden för vilka tullverket har
ansvaret, bör anpassas dels till den tekniska utvecklingens möjligheter,
dels till den aktuella situationen vid de oljeutsläpp som skall bekämpas,
dels till vad den svenska och internationella forskningen har frambringat
rörande ev. sekundäreffekter hos vissa bekämpningsmedel. Målsättningen
för oljeskyddsberedskapen bör vara att så mycket som möjligt begränsa
skadorna av löskommen olja sett från en miljöbetonad helhetssyn, varvid
dispergeringsmetoden åtminstone för närvarande får ses som ett både
lämpligt och nödvändigt komplement till andra tillgängliga, internationellt
använda bekämpningsmetoder.

Ang. införande av en särskild oljeskyddsavgift samt inrättande av en
oljeskadefond (1.11.1971)

Sedan styrelsen till civildepartementet yttrat sig över räddningstjänstutredningen
(bifogas)* anför styrelsen följande.

Styrelsen delar motionärernas uppfattning att det är skäligt att
samhällets kostnader för oljeskyddsberedskap, oljebekämpning och i viss
utsträckning även sanering bärs av oljebranschen.

Ifråga om finansieringssättet har styrelsen biträtt räddningstjänstutredningens
förslag, som innebär att kostnaderna för hållande av erforderlig
beredskap samt kostnaderna för sådana bekämpnings- och saneringsinsat *

Här ej bilagt.

JoU 1971:57

ser som inte enligt gällande rättsregler kan täckas av den skadevållande
parten täcks genom en höjning av den allmänna energiskatten för oljor.
De medel som härigenom inflyter förutsättes tillföras driftbudgetens
inkomstsida på samma sätt som övriga skatter, varvid förenämnda
kostnader täcks med de anslag som ställs till vederbörande tillsynsmyndighets
förfogande.

Såvitt avser tullverkets behov av medel för den av räddningstjänstutredningen
föreslagna beredskapsorganisationen för oljebekämpning till
sjöss, i kustvattnen samt i Mälaren och Vänern har de årliga drifts- och
underhållskostnaderna för planerad, för oljebekämpning särskilt anskaffad
materiel beräknats att efter genomförd organisation uppgå till ca 4,3
milj. kr. Härtill skall läggas ett belopp om ca 1 milj. kr. motsvarande de
genomsnittliga årliga ränte- och avskrivningskostnaderna för utrustning
och bekämpningsmedel.

Därest full kostnadstäckning skall erhållas för ifrågavarande beredskapsorganisation
och därtill hörande löpande verksamhet bör vidare
inräknas särkostnaderna för personal m. m. för oljebekämpning, vilka
kostnader kan beräknas till minst 2 milj. kr. per år exkl. kostnaderna för
en kustpostering i Vänern. Den totala kostnaden för oljeskyddsberedskapen
till sjöss (utom hamnar) kan således efter genomförd organisation
beräknas uppgå till minst 7,3 milj. kr. per år.

Till nyssnämnda belopp kommer kostnader för sådan rekognosering
och bekämpning m. m. av oljeutsläpp, för vilken ersättning inte kan
erhållas regressvägen. Dessa kostnader kan uppskattas till ett par milj. kr.
om året. Det ligger i sakens natur att en dylik uppskattning är osäker och
att kostnaderna självfallet kan påverkas i hög grad av en enstaka allvarlig
olycka, särskilt om ersättningsskyldigheten i enlighet med utredningens
förslag begränsas till kostnader som uppstått till följd av culpösa handlingar.

Statsverkets kostnader för beredskap för och genomförande av oljebekämpning
till sjöss och i kustvattnen bör således beräknas till ett högre
belopp än det räddningstjänstutredningen räknat med.

Kungl, kommerskollegium (28.4.1971)

I ett gemensamt utlåtande över förenämnda motioner anför kollegiet
följande.

De av motionärerna behandlade frågorna är ingalunda nya. Sålunda får
kollegiet erinra om det av oljeskyddsutredningen i juni 1965 avlämnade
betänkandet ”Beredskap mot oljeskador” (SOU 1965:45). Utredningen
föreslog att en särskild lag om åtgärder mot olja som kommit lös skulle
skapas. Enligt detta lagförslag skulle huvudansvaret för vidtagandet av de
åtgärder som krävs för att förebygga eller begränsa skadeverkningarna av
löskommen olja läggas på vederbörande kommun. Utredningens förslag
innebär vidare att kostnaden för den beredskap som krävdes skulle vila på
kommunerna samt att dessa också i första hand skulle stå för de särskilda
utgifter som vore förbundna med ingripanden i anledning av att olja
kommit lös. Utredningen ansåg dock att det kunde vara skäligt att
statsverket i katastrofsituationer biträdde med ekonomisk hjälp i den
utsträckning omständigheterna påkallade. Utredningens förslag har hittills
inte lett till lagstiftningsåtgärder.

Vidare uppdrog Kungl. Maj:t i maj 1967 åt riksrevisionsverket att
komplettera oljeskyddsutredningens undersökningar av kostnaderna för
ingripanden mot oljeskador samt att utreda förutsättningarna för att utan

JoU 1971:57

en vidlyftig administration finansiera ingripanden mot oljeskador genom
särskilda avgifter och utarbeta förslag till ett sådant finansieringsalternativ,
varvid också skulle undersökas om en av utredningen föreslagen
återkravsrätt för kommunerna kunde förenas med en sådan finansieringsform.
I juni 1968 framlade riksrevisionsverket i skrivelse till Kungl. Maj:t
ett förslag till lösning av finansieringsfrågan och därmed sammanhängande
spörsmål.

Verket fann det motiverat att säkerställa beredskapen för framtiden
genom någon form av kapitalbildning för finansiering av kostnaderna,
byggd på ett avgiftssystem. Under förutsättning att ett sådant system
skulle komma att införas, fann sig verket böra föreslå i huvudsak
följande,

att genom ett enda årsuttag en räntebärande fond tillskapas genom
särskild avgift (0,50 kr./m3) på eldnings- och motorbrännoljor, att som
komplement till fonden en rörlig kredit om högst 10 milj. kr. ställes till
förfogande hos riksgäldskontoret, att fondens medel liksom den rörliga
krediten disponeras av en styrelse, bestående av representanter för
statliga och kommunala intressen samt oljebranschen, att tillgängliga
medel i första hand skall disponeras för förebyggande och begränsande
åtgärder samt för anskaffning av viss beredskapsmaterial, styrelsen dock
obetaget att besluta om fondmedlens användande för saneringsåtgärder,
forskning och andra förebyggande åtgärder inom förevarande område,
samt att avgiften skall uttagas genom kontrollstyrelsens försorg och
förvaltas av statskontorets fondbyrå.

Riksrevisionsverkets förslag — som nära ansluter till de i motionerna nr
504 och 1038 gjorda framställningarna — har ännu inte prövats av
statsmakterna.

Anledningen till att varken oljeskyddsutredningens eller riksrevisionsverkets
förslag behandlats i sak är uppenbarligen att räddningstjänstutredningen
— som i december 1965 tillkallades med uppdrag att utreda frågan
om åtgärder till främjande av räddningsberedskapen vid olyckstillfällen
och vilken två år senare genom tilläggsdirektiv fick sitt uppdrag utvidgat
att omfatta beredskap mot oljeskador — ännu inte avslutat sitt arbete. Av
tilläggsdirektiven framgår dels att utredningen skulle beakta de av
oljeskyddsutredningen framlagda förslagen och vad som framkommit i
remissyttrandena över dessa och dels att det sedermera fick övervägas i
vad mån riksrevisionsverkets då ännu inte framlagda förslag skulle kunna
läggas till grund för lösningen av finansieringsfrågor inom olika delar av
räddningstjänsten, dock att räddningstjänstutredningen skulle vara oförhindrad
att även i detta hänseende pröva och föreslå skilda lösningar för
olika typer av katastrofer och olyckshändelser.

Enligt vad kollegiet under hand erfarit väntas räddningstjänstutredningen
framlägga sina förslag under maj 1971.

På grund av vad sålunda anförts anser kollegiet att motionerna nr 504
och 1038 inte nu bör föranleda någon riksdagens åtgärd. Resultatet av
räddningstjänstutredningens arbete och den Kungl. Maj.ts prövning av
hithörande frågor som därefter måste ske bör avvaktas.

Vad slutligen angår motion nr 988 får kollegiet framhålla att kollegiet
här saknar den erfarenhet och sakkunskap som fordras för att kollegiet
skall kunna yttra sig i saken. Uppenbart är emellertid att den av
motionärerna upptagna frågan är viktig och att erfarenheten visar att
kunskapen om hur oljebekämpning till havs lämpligen bör ske är tämligen
ringa samt att det krävs avsevärda forskningsinsatser på området. Kollegiet
vet inte om och i vad mån emulgeringsmetoden är skadebringande
men mot bakgrund av de upplysningar som lämnas i motionen anser
kollegiet att saken bör närmare utredas för prövning av frågan huruvida
metoden bör förbjudas eller ej.

JoU 1971:57

Sjöfartsverket (26.4.1971)

Sjöfartsverket anför.

Sjöfartsverket vill först beröra motionen nr 988 vari yrkas, att Kungl.
Maj:t måtte föranstalta om utfärdande av förbud mot användande av
emulgeringsmetoder vid bekämpning av oljeutsläpp.

Frågan om den giftiga eller eljest direkt skadliga verkan på havens
flora och fauna av olja som utsläppes i haven har under de senaste åren i
allt högre grad blivit föremål för vetenskapliga undersökningar. Vid en av
FAO i december 1970 anordnad konferens i Rom framfördes ett
omfattande forskningsmaterial som även belystes med muntliga kommentarer.
I den vid konferensen slutligen antagna resolutionen gjordes emellertid
inga bestämda uttalanden i förevarande avseende utan sades att
möjligheten av oljans giftverkan på livet i havet var ett starkt skäl för
fortsatt forskning inom området.

Vid ett sammanträde i mars detta år med IMCO:s säkerhetskommitte'
hade USA:s regering framlagt ett förslag om åtgärder för att snarast
uppnå totalförbud mot oljeutsläpp från fartyg. I motiveringen till
förslaget hade angivits att en avsevärd del av den vetenskapliga världen
funnit att utsläpp av olja i havet innebär tillförande till havens livsmedelskedja
av kolväten som innebär ett hot mot mänsklighetens hälsa. Detta
amerikanska förslag vann i och för sig allmän anslutning men kritik
riktades från flera håll mot den alltför kategoriska formuleringen rörande
oljans giftiga verkningar. Särskilt från engelsk sida hävdades att det
ingalunda finns någon entydig mening bland forskarna inom området.

Sjöfartsverket saknar självfallet förutsättningar att uttala någon egen
mening rörande oljans farlighet, men vill framhålla, att icke minst vid
FAO-konferensen framfördes så mycket oroande forskningsmaterial att
försiktigheten bjuder att icke helt utesluta möjligheten av giftverkningar
på havens näringskedja av löskommen olja. Stor försiktighet bör därför
iakttagas vid användandet av sådana metoder för bekämpande av olja,
som syftar till att oljan skall spridas i vattnet för att inom en obestämdbar
tid försvinna. Häremot måste emellertid ställas vikten av att med så
effektiva medel som möjligt — ibland är emulgeringsmetoden den enda
praktiskt tillämpliga — förhindra den mest påtagliga skadeverkan av olja,
nämligen att denna spolas i land och kletar ned stränder, båtar, fiskredskap
m. m.

Sjöfartsverket kan i nuvarande läge icke förorda något generellt förbud
mot användande av den s. k. emulgeringsmetoden vid bekämpande av
oljeutsläpp till sjöss men anser att utvecklingsarbetet beträffande andra
bekämpningsmetoder bör intensifieras. Sådant utvecklingsarbete bedrives
numera med stor intensitet i många länder, icke minst i USA. Det bör
vara en angelägen uppgift för de svenska myndigheter, som anförtrotts
uppgiften att svara för åtgärden för bekämpande av löskommen olja, att
noga följa utvecklingen i andra länder och att även studera tillämpligheten
av nya metoder under de förhållanden som råder i de Sverige
omgivande farvattnen.

Vad härefter angår de i motionerna nr 504 och 1038 framförda
yrkandena om oljeskyddsavgift och om inrättande av en oljeskadefond,
vill sjöfartsverket först erinra om det av riksrevisionsverket med skrivelse
den 14 juni 1968 för Kungl Maj:t framlagda förslaget om tillskapande av
en oljeskadefond.

Genom beslut den 18 maj 1967 hade Kungl. Majit uppdragit åt
riksrevisionsverket bl. a. att utreda förutsättningarna för att utan en
vidlyftig administration finansiera ingripanden mot oljeskador genom
särskilda avgifter och utarbeta förslag till ett sådant finansieringsalterna -

JoU 1971:57

tiv. Efter företagen utredning föreslog riksrevisionsverket att genom ett
enda årsuttag en räntebärande fond tillskapas genom en särskild avgift
om 50 öre per kubikmeter på eldnings- och motorbrännoljor och att som
komplement till fonden en rörlig kredit om högst 10 milj. kr. ställes till
förfogande hos riksgäldskontoret. Genom att avgiftsuttaget skulle ombesörjas
av dåvarande kontrollstyrelsen i anslutning till energiskatteuppbörden,
skulle debiteringskostnaderna bli obetydliga.

Under de år som gått sedan riksrevisionsverket framlade sitt förslag har
enligt sjöfartsverkets mening intrycket förstärkts att en fond enligt
riksrevisionsverkets förslag skulle ha en stor funktion att fylla. Särskilt
betydelsefullt synes vara att genom fonden medel skulle kunna ställas till
förfogande för utvecklingsarbete inom oljeskydds- och oljebekämpningsområdet.
Därtill kommer möjligheten att med utbetalning från fonden
kompensera den som lidit skada till följd av oljeutsläpp men ej har
möjlighet att genom skadeståndstalan få ersättning av skadevållaren. Det
bör därvid beaktas att i det helt dominerande antalet fall då oljefläckar
iakttages i våra farvatten någon skadevållare inte kunnat identifieras.

I detta sammanhang kan nämnas, att sjöfartsverket i skrivelse den 6
oktober 1970 till Statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
föreslagit, att oljeskyddsfonden även skulle belastas med i vart fall
huvuddelen av kostnaderna för de anläggningar för mottagande av
oljerester från fartyg, som enligt meddelade föreskrifter skall finnas i
vissa hamnar. Bruket av mottagningsanläggningarna skulle härigenom
kunna göras helt eller nära helt kostnadsfritt för fartygen, vilket synts
vara av stor betydelse i strävandena att undvika att oljeresterna utlämnas
i havet.

Sjöfartsverket har i remissyttrande över riksrevisionsverkets förslag
tillstyrkt detsamma och är alltjämt av den meningen att en sådan
fondbildning, som ytterst innebär att de kostnader oljan åsamkar slutligen
får bäras av konsumenterna, skulle vara ett värdefullt bidrag i
strävandena att intensifiera utvecklingsarbetet och för att inom rimliga
gränser kompensera skadelidande som icke eljest kan erhålla ersättning
för lidna skador.

Sveriges redareförening (27.4.1971)

I ett gemensamt utlåtande över motionerna 1971:505, 1971:988,
1971:1038 samt motionen 1971:423 anför Redareföreningen följande.

Svensk rederinäring är klart medveten om den ökade vikt, som
tillmätes natur- och miljövård, och den oro, som följt ur ett antal
uppmärksammade fall av oljeutsläpp. Föreningen, som har en aktivt
arbetande naturvårdskommitte', är medveten om rederinäringens skyldighet
att medverka till en lösning av föroreningsproblem med sjöfartsanknytning
och arbetar med olika förslag både nationellt och internationellt
och då i särskilt nära samarbete med de övriga nordiska redareföreningarna.

Den uppmärksamhet, som oljeföroreningen tilldragit sig, är otvivelaktigt
till stor del berättigad, även om vissa isolerade frågor som t. ex.
riskfaktorer förbundna med supertankers tillmätes en betydelse, som
enligt många experters uppfattning är överdriven och som knappast
medverkat till en balanserad helhetsbedömning.

Det starka intresset att skydda våra kuster och farvatten får icke
tillåtas undanskymma det faktum, att en långsiktig lösning måste grundas
på internationella överenskommelser. Det kan i detta sammanhang

JoU 1971:57

nämnas, att endast 3 procent av det tanktonnage, som anlöper svenska
hamnar med last av olja, seglar under svensk flagg. Som nettoexportör av
sjötransporttjänster har Sverige dessutom ett intresse av att fartyg,
oavsett flagg, får trafikera världens hamnar utan alltför svåra nationella
hinder. Det får därför anses mindre lämpligt att med avvikelse från
internationella konventioner, som Sverige tillträtt, införa t. ex. specifikt
svenska försäkringskrav, som avviker från vad som gäller bland ansvariga
sjöfartsnationer.

Både inom IMCO och andra organisationer bedrivs ett forcerat arbete
på att skapa tillfredsställande garantier för effektiv begränsning av
oljeutsläpp. Sverige — som i dessa sammanhang spelat en framträdande
roll — bör avvakta en sådan internationell lösning och tillgripa en till
Sverige begränsad lagstiftning först när försöken att nå internationell
enighet strandat.

1 fråga om kostnaderna för ökad säkerhet, ökad försäkring etc. vill
Redareföreningen endast fästa uppmärksamheten vid, att dessa utgifter i
sista hand alltid får bäras av konsumenten.

Beträffande den fondering, som beröres i remisserna 1971:504 och
1971:1038, anser sig Redareföreningen icke kunna bedöma, om det är
samhällspolitiskt påkallat att bygga upp fonder för oljebekämpning i
Sverige. Däremot vill föreningen nämna, att det i motionen 1971:423
nämnda beloppet på 30 milj. dollar för en oljeskadefond grundas på
beräkningar, som av försäkringsexperter ansetts helt betryggande mot
bakgrund av inträffade skadefall.

Härmed har föreningen framfört kortfattade synpunkter på nu aktuella
motioner med undantag av 1971:988. Beträffande bekämpningen av
oljeutsläpp med kemiska preparat förefaller det föreningen — som icke
har teknisk expertis inom området till förfogande — som om frågan om
verkningarna av emulgeringsmedel ännu icke kan behandlas med det mått
av fullständighet och erfarenhet, som bör förutsättas vid ett totalförbud,
även om vissa tecken tyder på att sådana bekämpningsmetoder kan få lika
ogynnsamma verkningar, som de ämnen man vill bekämpa.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.562 S