Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående avfallsforskning m. m. (Betänkande 1971:JoU55 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 55 år 1971

JoU 1971:55

Nr 55

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående
avfallsforskning m. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner:

dels 1971:413 av fru Anér m. fl. (fp), vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär att förslag föreläggs 1972 års riksdag om
inrättandet av en institution för avfallsforskning vid lantbrukshögskolan
med uppgifter av i motionen exemplifierat slag,

dels 1971:1046 av fru Sundberg m. fl. (m), vari yrkats att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer att frågan om lokaliseringen av större
anläggningar för avfallshantering beaktas vid det pågående arbetet med
den fysiska riksplaneringen och att § 12 i miljöskyddskungörelsen ändras
så, att skyldighet för dispensansökan skall föreligga för anläggning för
behandling eller deponering av avfall om den tillförda avfallsmängden
inte överstiger 10 000 ton om året.

Utskottet har inhämtat yttranden över motion 1971:413 (i samband
härmed har även yttranden inhämtats över vissa närliggande avsnitt i
motionerna 1971:76, 1971:77 och 1971:28, över vilka motioner utskottet
senare kommer att avge betänkande) från statens naturvårdsverk,
lantbrukshögskolan, statens råd för skogs- och jordbruksforskning,
veterinärstyrelsen, statens veterinärmedicinska anstalt, veterinärhögskolan,
statens bakteriologiska laboratorium, socialstyrelsen, skogshögskolan,
statens institut för folkhälsan, Ingenjörsvetenskapsakademien och
nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet samt över
motion 1971:1046 från statens naturvårdsverk, koncessionsnämnden för
miljöskydd och statens planverk.

Se bilagor 1 och 2 till detta betänkande.

Utskottet

I motionen 1971:413 framhålls bl. a. att avfallsbehandlingen bör sikta
till reducering av miljöförstöringen och ökning av möjligheterna till
återvinning, dvs. att avfallet så långt möjligt skall kunna nyttiggöras.
Härför krävs en omfattande forskning. Behov föreligger av en sammanhållande
institution för avfallsforskning med uppgift att svara för
helhetssyn, kontinuitet och vetenskaplig utbildning. En sådan institution
bör enligt motionärerna knytas till lantbrukshögskolan, där en betydande
forskning rörande de med avfallet förknippade miljövårdsfrågoma redan

1 Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 55

JoU 1971:55

pågår och en viss forskning beträffande återvinningsprincipen etablerats.

Motioner om inrättande av en institution för avfallsforskning behandlades
vid 1970 års riksdag. I utlåtande över motionerna underströk
jordbruksutskottet (JoU 1970:25) vikten av att ingående uppmärksamhet
ägnades åt problemet att komma till rätta med den miljöförstöring som
åstadkoms genom olämplig behandling av de stora avfallsmängder som
kontinuerligt produceras. Utan tvivel krävdes åtskillig forskning på detta
område. Sådan forskning bedrevs bl. a. i statens naturvårdsverks regi.
Enligt vad naturvårdsverket uttalat i yttrande över motionerna måste en
stark prioritering karakterisera valet av de områden som man från svensk
sida borde satsa på inom miljöforskningen. I första hand bekostades
sådana forskningsprojekt där utländska erfarenheter helt saknas. I andra
hand stöddes sådan verksamhet som syftar till att göra utländska
forskningsrön tillämpbara i Sverige. Verkets forskningsnämnd hade bl. a.
tillsatt en expertgrupp som utarbetade ett större forskningsprogram
rörande omhändertagande av slam från reningsverk. Härutöver bedrevs
avfallsforskning vid lantbrukshögskolan och vid institutet för vatten- och
luftvårdsforskning. Utskottet fann med hänsyn till de insatser som
gjordes på förevarande forskningsområde inte för det dåvarande motiverat
med en särskild institution för avfallsforskning. Den behövliga
samordningen på området ansågs i första hand statens naturvårdsverk och
dess forskningsnämnd böra svara för. Motionerna föranledde i enlighet
med utskottets förslag ingen åtgärd av riksdagen.

Över den nu föreliggande motionen har ett antal remissyttranden
inhämtats. Motionärernas uppfattning om behovet av en förstärkt och väl
organiserad forskning på avfallsområdet stöds genomgående av remissinstanserna.
I ett flertal yttranden understryks att avfallshanteringen
berör ett stort antal ämnesområden och att forskningen därför bör ges en
tvärvetenskaplig uppbyggnad. Sålunda framhålls exempelvis av veterinärhögskolan
att inom forskningen bör finnas företrädare för humanmedicin,
veterinärmedicin, teknik och agrarvetenskap. Nationalekonomiska
institutionen vid Stockholms universitet framhåller bl. a. att forskningen
bör ha tillgång till samhällsekonomisk expertis på miljövårdsområdet. I
flera yttranden betonas även vikten av att återvinningsprincipen ges stort
beaktande i forskningsarbetet. Sålunda anför t. ex. Ingenjörsvetenskapsakademien
(IVA) bl. a. att hushållsavfallet bör ses som en råvarutillgång
som på bästa möjliga sätt bör exploateras. Akademien framhåller vidare
nödvändigheten av att tillvarata och söka recirkulera avfall, som industriavfall,
skrot bilar, spillolja, läkemedelsrester m. m. Recirkulationstänkandet
bör, anser akademien, på ett tidigt stadium komma in i produktionskedjan.
Forskning gällande produkter och konstruktioner, där råvarorna
på ett lättare sätt än vad som för närvarande är fallet kan tillvaratas och
återanvändas, bör stödjas.

JoU 1971:55

Vad gäller forskningens organisation och förläggningen av en eventuell
forskningsinstitution har delade meningar uttryckts i remissvaren. Vissa
remissinstanser ansluter sig till motionärernas förslag om inrättande av en
institution vid lantbrukshögskolan medan andra förordar en fristående
institution, bildad under medverkan av flera på området verksamma
organ, exempelvis lantbrukshögskolan och veterinärhögskolan. Åter
andra ställer sig tveksamma till tanken på en särskild institution eller tar
inte ställning till frågan. I några yttranden förordas en utredning av
hithörande spörsmål.

I ett nyligen av en särskild utredningsman avgivet betänkande,
Kemiskt avfall — uppgifter och organisation (Jo 1971:8), behandlas bl. a.
avfallsforskningen. I betänkandet lämnas en redogörelse för pågående
forskning och föreliggande forskningsprogram. Det uttalas bl. a. allmänt
att de problem som möter på avfallsområdet inte minst när det gäller
kemiskt avfall är så angelägna att ytterligare åtgärder krävs för att
tillgodose de omedelbara behoven. Utredningen anser sig kunna utgå från
att industrin så långt möjligt prioriterar forskningsinsatser på avfallsområdet.
Men även samhället måste träda in. En möjlighet är enligt
utredningen att öka naturvårdsverkets anslag för miljövårdsforskning, en
annan att anvisa medel, direkt avsedda för forsknings- och utvecklingsarbete
på området. Forskningsinsatserna bör förstärkas. Utredningen föreslår
att forskningsprogrammet för institutet för vatten- och luftvårdsforskning
utvidgas att fr. o. m. den 1 juli 1972 omfatta hela avfallsområdet.

Utredningen har remissbehandlats och är under beredning i Kungl.
Maj:ts kansli. Enligt vad utskottet inhämtat avses att ett på utredningen
grundat förslag skall framläggas i statsverkspropositionen till 1972 års
riksdag.

Utskottet finner för egen del de i motionen upptagna frågorna mycket
betydelsefulla. Det är uppenbart att våra kunskaper om bästa sättet att
omhänderta avfall av olika slag behöver förbättras och att stora
forskningsinsatser krävs för att komma till rätta med avfallsproblemen.
Dessa problem kännetecknas bl. a. av att de spänner över många, delvis
vitt skilda områden. Utskottet finner därför anledning betona vikten av
att avfallsforskningen, som framhållits i vissa remissyttranden, ges en
tvärvetenskaplig inriktning. Det är med hänsyn bl. a. härtill angeläget att
samarbetet mellan den centrala förvaltningsmyndigheten för bl. a. avfallsforskning,
statens naturvårdsverk, och övriga på området verksamma
krafter ägnas stor uppmärksamhet, och utskottet förutsätter också att så
sker. Utskottet vill i samband härmed starkt understryka angelägenheten
av att återvinningsprincipen och över huvud taget möjligheterna att
nyttiggöra avfall ges stort utrymme i forskningsarbetet. Vad särskilt gäller
förutsättningarna att kunna använda avfall som jordförbättringsmedel
måste enligt utskottets mening forskningsverksamheten vid lantbrukshög -

JoU 1971:55

skolan få tillmätas stor betydelse. Utskottet är emellertid med hänsyn
bl. a. till den prövning av forskningens organisation som pågår inom
Kungl. Maj:ts kansli inte berett att ta ställning till spörsmålen om
inrättande av en särskild forskningsinstitution eller om den lämpligaste
förläggningen av en sådan institution. Utskottet vill i sammanhanget
erinra om att motionärerna bL a. framhållit att institutionen förutom
forskning skulle ha till uppgift att svara för helhetssyn, kontinuitet och
vetenskaplig utbildning. IVA har i sitt yttrande över motionen härom
anfört att nämnda uppgifter är mycket viktiga men att de för att
förhindra en för tidig styrning av resurserna bör handhas av en neutral
instans, där alla berörda ämnen är företrädda, dvs. där tekniker av olika
slag samt kemister, ekologer och biologer ingår. Utskottet finner åtskilliga
skäl tala för IVA:s uppfattning i denna fråga.

Utskottet anser sig mot bakgrund av det anförda inte böra påkalla
någon annan riksdagens åtgärd i anledning av motionen 1971:413 än att
riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
sålunda uttalat.

Yrkandet i motionen 1971:1046 innebär att tillståndsprövning enligt
2 § miljöskyddskungörelsen skulle föreskrivas för anläggningar för
behandling eller deponering av avfall även om den tillförda avfallsmängden
inte överstiger 50 ton per år. Häremot svarande ändring föreslås i
dispensreglema i 12 §. Det yrkas vidare att frågan om lokalisering av
större anläggningar för avfallshantering beaktas vid den fysiska riksplaneringen.

Vad först gäller frågan om ändringar i miljöskyddskungörelsen vill
utskottet erinra om att statens naturvårdsverk i sitt yttrande över
motionen anfört att nu gällande nedre gräns för krav på tillståndsprövning,
50 ton/år, satts av praktiska skäl och kan sägas motsvara den gräns
som gäller för rening av avloppsvatten, 200 personekvivalenter. Verket
finner inte sannolikt att så små anläggningar skall komma till i nämnvärd
utsträckning. Hälsovårdsnämnden har vidare möjlighet att när så behövs
ingripa även beträffande dessa små anläggningar och i fall av störande
inverkan på landskapsbilden kan bestämmelser i naturvårdslagen tillämpas.
Koncessionsnämnden för miljöskydd uttalar bl. a. att en skärpning
av förprövningsplikten i den omfattning som föreslagits i motionen inte
är praktiskt genomförbar eller sakligt motiverad med hänsyn till att det
skulle innebära att all form av tippning av avfall — även sådan som är
betydelselös eller relativt harmlös ur miljöskyddssynpunkt, t. ex. kompostering
av trädgårdsavfall, löv m. m. — skulle kräva tillstånd eller
dispens.

'Utskottet finner med hänvisning till vad remissmyndighetema anfört
inte skäl tillstyrka motionen 1971:1046 i förevarande del.

Beträffande frågan om beaktande i den fysiska riksplaneringen av

JoU 1971:55

lokaliseringen av större avfallsanläggningar delar utskottet remissinstansernas
uppfattning att hithörande spörsmål i och för sig utgör viktiga
planeringsproblem. 1 likhet med remissmyndigheterna hyser utskottet
emellertid tveksamhet vad gäller tanken på att föra upp förevarande
angelägenheter på riksplanet. Kommunerna har hand om renhållningen,
och ett interkommunalt samarbete för att få till stånd en lämplig
regionindelning för avfallshantering pågår. Utskottet anser sig därför inte
heller böra tillstyrka bifall till motionen 1971:1046 i den nu avsedda
delen.

Under hänvisning till vad ovan anförts hemställer utskottet
att riksdagen

1. i anledning av motionen 1971 :413 i skrivelse till Kungl. Maj å
som sin mening ger till känna vad utskottet anfört,

2. lämnar motionen 1971:1046 utan åtgärd.

Stockholm den 9 november 1971

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Persson i Skänninge (s), Hedin (m), Hedström (s), Jonasson (c),
Magnusson i Grebbestad (s), Wirtdn (fp), Augustsson (s), fru Lindberg
(s)*, herrar Larsson i Borrby (c)*, Takman (vpk), Berndtsson i Bokenäs
(fp), fru Sundberg (m)*, herr Bergqvist (s)* och fru Theorin (s).

* Ej närvarande vid justeringen.

1* Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 55
Kartong: Sid. 5, underskrift saknas.

JoU1971:55

Bilaga 1

Yttranden över motionen 1971:413 samt över vissa avsnitt i motionerna
1971:76, 1971:77 och 1971:28

Statens naturvårdsverk (21.4.1971)

Naturvårdsverket anför.

De fyra motionerna behandlar i de delar de remitterats framför allt
frågor om samordning och utveckling av forskning på avfallsområdet
samt omhändertagande och hantering av avfall av skilda slag.

Statens naturvårdsverk vill inledningsvis hänvisa till den nyligen
tillsatta utredningen rörande omhändertagande och behandling av kemiskt
avfall m. m. Den sakkunniges uppdrag består bl. a. av att mot
bakgrund av en genomgång av SAKAB:s verksamhet föreslå organisatoriska
lösningar när det gäller omhändertagande och behandling av
kemiskt industriavfall, oljeavfall samt giftrester och annat kemiskt avfall.
Möjligheterna till samordning med annan avfallshantering skall också
beaktas.

Även andra frågor som hänger samman med hanteringen av specialavfall
skall prövas. Härmed synes närmast avses sådana frågor som med
direktivens terminologi rör verksamhet av myndighetskaraktär, d. v. s.
lagstiftning och administration. Även forskning torde inbegripas här.

Den 1 januari 1971 blev naturvårdsverket central förvaltningsmyndighet
för frågor rörande renhållning utomhus, vilket enligt departementschefens
uttalande även innebar samma uppgifter i fråga om avfallsforskning
som i fråga om övrig miljövårdsforskning.

Med hänsyn till de ökade uppgifterna på renhållningsområdet övervägs
inom verket formerna för att på bästa sätt utnyttja de begränsade
resurserna för behandling av avfallsfrågor. Bland de frågor verket härvid
anser som angelägna kan nämnas miljöproblem i samband med behandlingsmetoder,
i första hand deponering och kompostering, samt planering
av avfallshantering, särskilt med avseende på regionala lösningar.

Den tidigare nämnda utredningen, liksom bl. a. miljökontrollutredningen
kan ytterligare väntas inverka på administrationen på avfallsområdet.
Naturvårdsverket är därför inte nu berett ta ställning till frågan om
organisationen av avfallsforskningen.

Behovet av såväl forskning som utvecklingsarbete är emellertid stort.
En del av denna forskning bör, som också framhålls i motionen, kunna
bedrivas vid Ultuna. För andra delar t. ex. frågor om uppsamling,
transport, sortering, destruktion, bör emellertid en teknisk institution
anlitas. För utvecklingsarbetet behövs vidare tillgång till försöksanläggningar
i full skala. Enligt verkets uppfattning är det därför mest aktuellt
att skapa ett forum för kartläggning av frågeställningar och kanalisering
av forsknings- och utvecklingsuppgifter samt anslag till redan befintliga
institutioner, liksom av stöd för uppbyggande av försöksanläggningar.
Det synes naturligt att detta sker genom en förstärkning av naturvårdsverkets
resurser på området. En ökning av anslaget till miljövårdsforskning
måste också förutsättas.

JoU1971:55

Lantbrukshögskolan (29.4.1971)

Lantbrukshögskolans rektorsämbete instämmer i de av motionärerna
framförda synpunkterna och finner det vara synnerligen angeläget att den
biologiskt-ekologiskt inriktade avfallsforskningen får permanenta resurser
vid lantbrukshögskolan samt att behovet av forskning och utbildning på
miljövårdsområdet och denna verksamhets organisation ävensom avfallsforskningens
inordning i densamma snarast upptas till utredning.

Därutöver anför lantbrukshögskolans rektorsämbete.

Samhällets tekniska utveckling har inneburit ökad konsumtion och
utnyttjande av nya kemiska ämnen. Detta ställer ökade krav såväl
kvantitativt som kvalitativt beträffande avfallets omhändertagande. De
huvudtyper av avfall, som nu förekommer, är kommunala sopor, olika
slag av slam från vattenverk och avloppsverk, mångskiftande typer av
industriellt avfall samt rester av kemisk-tekniska produkter.

Kvantiteterna ökar på ett sätt som gör problemen svårbemästrade
eftersom ännu ingen slutgiltig plan föreligger för avfallets disposition.
Som exempel kan nämnas att mängden hushållssopor för närvarande är
ca 250 kg per person och år och beräknas öka med i runt tal 3 % per år
under de närmaste tjugo åren (SOU 1969:18).

Förekomsten av olja, kemikalier och andra miljögifter medför
uppenbara biologiska risker. En översyn och genomarbetning av sådana
med avfallsdispositionen sammanhängande problem är därför synnerligen
angelägen.

Allt efter avfallets art har olika metoder utvecklats och utnyttjats för
omhändertagande av avfallet. Tippning, förbränning och kompostering är
vanligast. Tillämpningen av dessa metoder har emellertid visat sig
medföra svårigheter av omgivningshygienisk art. Frågan om återvinning
och återförande i produktionen har därför kommit alltmer i förgrunden.
Användning av organiskt avfall i biologiska system är ett sätt. Också detta
sätt medför komplikationer. Sålunda kan miljögifter samt parasitologiska
och bakteriologiska företeelser medföra såväl långsiktiga som kortsiktiga
störningar av olika slag i de biologiska systemen.

Med undantag för visst industriavfall ger övrigt avfall för närvarande
inga akuta skador på mark och biologiska system, om det används i
måttliga mängder. Vid överoptimal användning av i vart fall rötslam kan
direkt förorening av mark, sjöar, vattendrag och grundvatten ske.

Kunskapen om vilka relationer som föreligger mellan jordart och
marklutning är emellertid bristfällig. Detsamma gäller kunskapen om den
biologiska risken vid uppladdning av jordarna med tungmetaller eller
andra komponenter med giftverkan vilket kan bli följden vid ofta
återkommande utspridning av kommunalt avfall. Om sådana ämnen
anhopats i marken kan det i en framtid bli omöjligt att återställa
åkermarken i odlingsvärt skick. Följderna för grundvattnet kan likaledes
bli svårartade. Det är synnerligen angeläget att snarast fastställa tidsskalan
i dessa utvecklingsförlopp.

Vid lantbrukshögskolan har under en följd av år bedrivits forskning på
avfallshanteringens område avseende fast och flytande avfall från
lantbruk, tätorter och industrier. Huvudvikten har härvid lagts på de
biologiska momenten i avfallets behandling, på avfallsprodukternas
användning på odlingsmarken som gödsel- och jordförbättringsmedel
samt på de externa effekterna av avfallet i form av skadlig miljöpåverkan.
Några fasta resurser för denna miljövårdsinriktade forskning har dock ej

JoU 1971:55

stått till förfogande utan den har hittills bedrivits med hjälp av tillfälliga
anslag, vilket innebär betydande svårigheter ur forskningssynpunkt bl. a. i
det avseendet att det under dylika förhållanden icke är möjligt att lägga
upp ett sådant långsiktigt forskningsprogram som här krävs.

En biologiskt-ekologiskt inriktad avfallsforskning kan med fördel
förläggas till lantbrukshögskolan som erbjuder en fördelaktig miljö härför
med fasta resurser i ett stort antal stödjande discipliner berörande mark,
vatten och luft. Hur en sådan forskning inom högskolan lämpligen bör
organiseras kan behöva närmare övervägas. I motionen av fru Anér m. fl.
har föreslagits inrättande av en institution för avfallsforskning. Då bl. a.
mark- och vattenvårdsfrågor här kommer naturligt in i bilden och
undersökningar på hithörande områden sedan flera år tillbaka bedrivits
inom institutionen för markvetenskap, synes det naturligt att avfallsforskningen
samordnas med övrig miljövårdsinriktad forskningsverksamhet
vid lantbrukshögskolan med nära anknytning till de markvetenskapliga
disciplinerna och med god kontakt med såväl övriga biologiska som
med de ekonomiska disciplinerna vid högskolan. Det kan tilläggas att
institutionen för markvetenskap i sin anslagsframställning för 1972/73
föreslagit att en särskild avdelning för miljövård inrättas.

Flera institutioner vid skogshögskolan arbetar även med frågor som
har miljövårdsinriktning. En nära kontakt mellan lantbrukshögskolans
institutioner och skogshögskolans kring dessa problem är önskvärd.

Statens råd för skogs- och jordbruksforskning (30.4.1971)

Statens råd för skogs- och jordbruksforskning påpekar att rådet i sin
verksamhet numera i många sammanhang konfronteras med viktiga
miljöfrågor, för vilkas lösning rådet självfallet hyser aktivt intresse. I
görligaste mån söker rådet även stödja och tillmötesgå sådana forskningsprojekt
som synes rådet lovande. Samtliga fyra här ifrågavarande
motioner resp. motionsavsnitt berör enligt rådet sådana sektorer av
miljövården, vilka i olika sammanhang har aktuellt intresse för rådet. Icke
minst synes avfallsproblemen numera avgjort påfordra snara åtgärder för
en tillfredsställande lösning. Rådet ansluter sig i princip till motionärernas
understrykande av betydelsen härav samt därvid främst till förslaget
om en utredning i frågan. Rådet framhåller, att det självfallet gärna står
berett att medverka till stödet av hithörande angelägna forskningsprojekt
under förutsättning att rådets forskningsanslagsmedel erhåller behövlig
förstärkning. Den hittillsvarande medelstilldelningen till rådet synes
nämligen dessvärre icke tillåta nämnvärda nya engagemang i undersökningsprojekt
berörande de så betydelsefulla avfallsproblemen.

Kungl, veterinärstyrelsen (26.4.1971)

Veterinärstyrelsen anser dels att de remitterade motionerna motiverar
tillsättande av en utredning rörande samordning av avfallsforskning, dels
att denna forskning måste vara tvärvetenskaplig och slutligen att bl. a.
veterinärmedicinsk expertis bör knytas till en sådan utredning. Därutöver
anför styrelsen.

JoU 1971:55

Motion 1971.413

Veterinärstyrelsen delar motionärernas synpunkter på behovet av en
samlad forskning rörande problemen med avfall av olika slag. Bristen inte
bara på ekonomiska resurser utan ofta i högre grad på personella sådana
har ofta känts betungande vid de avfallsproblem, som under senare år
uppkommit inom styrelsens verksamhetsområde. Dessa har huvudsakligen
varit av hygienisk natur och medfört risker för uppkomst av
sjukdom hos människor och djur. Det har rört sig om bakteriella
infektioner och virusinfektioner eller parasitära infestationer (ex. rötslam,
flytgödsel), eller om förgiftningar av olika slag (ex. kvicksilver). I
mindre grad har det varit fråga om mekaniska skador genom skräp i
naturen (engångsglas o. dyl.) eller om förgiftningar genom avfall från
växtbekämpning m. m.

En institution för avfallsforskning borde enligt styrelsens uppfattning
helst ges en självständig ställning i nära samband med statens naturvårdsverk.
Oberoende av om de skäl för förläggning, som motionären anför
skall anses vägande och institutionen placeras vid lantbrukshögskolan
torde det ligga i sakens natur att den måste ges en så tvärvetenskaplig
uppbyggnad som möjligt med biologisk huvudinriktning. Vid eventuell
förläggning till lantbrukshögskolan dit inom kort även veterinärhögskolan
flyttas synes det lämpligt att avfallsforskningsinstitutionen blir gemensam
för de båda högskolorna.

Motion 1971:76, pkt. 11

Villrådigheten hos regionala och centrala myndigheter rörande såväl
ansvaret som sättet för uppsamling och oskadliggörande av olika typer av
avfall har varit stor. Motiv torde finnas för inrättande av ett av samhället
organiserat uppsamlingssystem. Forskning för att möjliggöra återvinning
ur avfall av därtill lämpligt material är likaledes önskvärd och förekommer
redan. Vid all sådan forskning, vare sig den bedrivs av privata
industrier eller av forskare eller forskningsgrupper med bidrag av
statsmedel är det viktigt att ekonomiska och tekniska synpunkter inte får
dominera vid problemlösningen i så hög grad att väsentliga biologiska
synpunkter glöms bort eller negligeras. Det kan också förekomma att
exempelvis växtbiologiska synpunkter tillgodoses medan de djurbiologiska
försummas. Forskningen måste alltså som redan framhållits i det
föregående vara tvärvetenskaplig.

Motion 1971:77 ”Välståndsavfallet etc.”

Mot vad som sägs i remitterade avsnittet har styrelsen inget att erinra.
Även avsnittet ”Användningen av gifter måste begränsas” berör i hög
grad styrelsens verksamhetsområde. Det bör framhållas att exempelvis
problemet med stora enheter för animalieproduktion utan tillräckliga
arealunderlag för gödsel inte bara är ett miljövårdsproblem i vanlig
mening utan också återverkar på djurhållningen med risk för kroniska
gödselgasförgiftningar på djuren och därigenom risk för framställning av
osunda livsmedel.

Motion 1971:28 "Nedskräpning”

Syftemålen i det remitterade avsnittet överensstämmer med dem i
framför allt motionerna 1971:413 och 76 och veterinärstyrelsen hänvisar
till vad som nyss anförts härom.

JoU 1971:55

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) (28.4.1971) anför

SVA har tagit del av motionerna och funnit att de samtliga berör
högaktuella miljövårdsfrågor. Av speciellt intresse för veterinärmedicinen
är rötslammet och dess omhändertagande. På SVA pågår forskning inom
detta område i vad avser den med rötslammet och övrig kloak förenade
risken för spridning av parasitära sjukdomar. Vidare kan nämnas det
forskningsprojekt inom avfallshanteringen ”Gödselbehandling för bättre
miljö”, som i vad avser djurhälsoproblem orsakade av utfodring med på
olika sätt gödselbemängt foder för närvarande med anslag från statens råd
för skogs- och jordbruksforskning bedrivs vid SVA i samarbete med
veterinärhögskolan, lantbrukshögskolan och AB Alfa Laval. SVA är
positivt inställd till motionerna, i vad desamma underställts institutionerna
och tillstyrker att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller om företagande
av erforderlig utredning angående miljövården i sådan ordning att
konkreta förslag i ärendet kan föreläggas 1972 års riksdag, däribland om
inrättande av en institution för avfallsforskning. Det synes lämpligt att
samordna denna aktivitet med de åtgärder, som kan bli aktuella för
Sveriges del inom ramen för UNESCO :s program ”Man and Diosphere”.

Beträffande de olika motionerna vill anstalten tillägga följande.

Motion 1971:413

Den föreslagna forskningsinstitutionen beräknas få väsentliga arbetsuppgifter
inom ett flertal ämnesområden, allt syftande till att reducera
miljöförstöringen och öka återvinningsmöjlighetema. Vid forskningen
behöver bl. a. kemiska, ingenjörstekniska, parasitologiska, bakteriologiska
och virologiska aspekter beaktas. En tvärvetenskaplig uppbyggnad är
därför nödvändig, därvid framförallt de hygienisk-biologiska ämnesområdena
bör tillgodoses. Att den tilltänkta institutionen förläggs till
lantbrukshögskolan kan befinnas välbetänkt bl. a. med hänsynstagande
till den planerade samförläggningen och i viss utsträckning samordningen
med veterinärhögskolan och SVA, vilket möjliggör bistånd av den
expertis som är tillfinnandes vid dessa institutioner. Sådan expertis bör
även tas i anspråk för utredningsarbetet.

Motion 1971:76, punkt 11

Centrala uppsamlingsanläggningar för industri- och hushållsavfall samt
gift- och läkemedelsrester finns eller håller f. n. på att växa fram på olika
platser. Deras organisation samt lämplig upprustning av teknisk utveckling,
administration och detaljreglering torde behöva bli föremål för
översyn vid den statliga utredning, om vars företagande riksdagen enligt
ovan bör göra framställning. Vad gäller forskning för att möjliggöra
återvinning av därtill lämpligt material och destruktion av gifter o. d.
kommer sådan närmast att bli en angelägenhet för bl. a. den i motion
1971:413 föreslagna forskningsinstitutionen.

Motion 1971:77 ”Välståndsavfallet är ett hot mot naturen"

Här påpekas bl. a. att välståndsavfallet måste tas om hand och så långt
möjligt inlemmas i en ny näringskedja. Vidare erinras om att kravet på
effektivitet har ökat användningen av kemiska preparat i jordbruket för
ogräs-, insekts- och sjukdomsbekämpning, att användningen av dylika
gifter måste begränsas och i möjligaste utsträckning ersättas med metoder
som är mer naturvänliga. Även framhålles att forskning och försöksverksamhet
bör inriktas på att underlätta en rationell användning som
gödselmedel av rötslam och annat avfall, varvid särskild hänsyn måste tas

JoU1971:55

till innehållet av olja, tungmetaller, klorerade kolväten m. m. Med
anslutning till dessa önskemål vill SVA, som vid sin praktisk-vetenskapliga
forskning bl. a. medverkar med utredningar över möjligt utnyttjande
av rötslam i jordbruket, betona den stora betydelsen av olika samhälleliga
åtgärder i fråga om samspelet mellan jordbruk, natur och miljö. Härvid
behöver speciell uppmärksamhet ägnas restförekomstema i olika avfallsprodukter
av miljögifter såsom tungmetaller, klorkolväten etc. (även
hittills ej upptäckta sådana gifter). Även bör kloakreningen göras mera
effektiv, och det gäller här ej endast att införa den biologiska och
kemiska reningen utan även att i avsevärd grad effektivisera det s. k.
första steget — att således få till stånd en förbättrad sedimentation. Från
reningsverken strömmar i dag alltför stora kvantiteter slampartiklar
inklusive parasitägg ut i vattendragen.

Motion 1971:28, under rubriken Nedskräpning

De under denna rubrik behandlade frågorna avseende bl. a. att i möjlig
utsträckning inordna avfallet i det så att säga naturliga kretsloppet samt
att specialutbilda personal för handhavande av avfallshantering, behöver
beaktas vid planläggning av det fortsatta miljöpolitiska arbetet.

Kungl, veterinärhögskolan (26.4.1971)

Veterinärhögskolan framhåller

att det föreligger ett behov av samordning av forskningen på avfallshanteringens
område,

att forskningen på detta område måste bedrivas tvärvetenskapligt,
att en institution för avfallsforskning i sin stab under alla omständigheter
bör ha företrädare för humanmedicin, veterinärmedicin, teknik och
agrarvetenskap,

att en sådan institution därför ej bör knytas till endast en av dessa
specialiteter men att en gemensam institution för veterinär- och
lantbrukshögskoloma och med företrädare i institutionens stab för
teknik och humanmedicin skulle kunna fylla de krav på tvärvetenskaplighet,
som måste uppfyllas,

att därför en statlig utredning bör tillsättas med uppgift att utreda
dessa frågor och

att till en sådan statlig utredning bör knytas humanmedicinsk,
veterinärmedicinsk, teknisk och agrarvetenskaplig expertis.

Beträffande de olika motionerna anför veterinärhögskolan.

Motion 1971:413

Om en institution för avfallsforskning vid lantbrukshögskolan.

En institution för forskning beträffande avfallshantering som skulle
ansvara för kontinuerlig vetenskaplig utbildning och forskning på
området och därmed öka möjligheterna till biologisk helhetssyn på
avfallsproblemet torde innebära vissa fördelar jämfört med nuvarande
förhållanden, där punktinsatser sker vid flera olika institutioner. Avfallshanteringsproblemet
berör ett stort antal ämnesområden. Ur miljövårdssåväl
som totalekonomisk synpunkt torde emellertid de hygienisk-biolo -

JoU 1971:55

giska ämnesområdena vara de viktigaste. Medel för teknisk forskning
utgår ofta direkt från industrin. För att tillvarataga samhällsintressena
måste emellertid en hygienisk-biologisk forskning bedrivas och den får till
största delen styras och bekostas med statliga medel. Detta är väsentligt
för var den föreslagna institutionen skall placeras. Med hänsyn till att
avfallshantering i sig berör ett stort antal ämnesområden är det emellertid
synnerligen angeläget att den får en så tvärvetenskaplig uppbyggnad som
möjligt. Jag vill därför tillstyrka tillskapande av institutionen men för att
tillgodose kravet på tvärvetenskaplig uppbyggnad bör den inrättas som en
gemensam institution för veterinär- och lantbrukshögskolorna, varigenom
såväl de hygieniska som biologiska aspekterna på avfallshanteringens
problem bättre tillgodoses. Arbetet vid en sådan institution kan ej
bedrivas utan t. ex. nära kontakt med bakteriologisk, parasitologisk och
husdjurshygienisk expertis, som finns vid Veterinärhögskolan. Det förtjänar
omnämnas att ett av de större forskningsprojekt inom avfallshanteringen,
som f. n. bedrivs i vårt land ”Gödselhantering för bättre miljö”,
bedrivs som ett gemensamt projekt mellan Kungliga Veterinärhögskolan,
Statens Veterinärmedicinska Anstalt, Lantbrukshögskolan och AB Alfa
Laval. Vid Veterinärhögskolans institutioner för husdjurshygien, bakteriologi
och parasitologi är 3 1/2 forskare jämte tekn. biträden engagerade
för en tid av tre år i intimt samarbete med Statens Veterinärmedicinska
Anstalt och vid Lantbrukshögskolans institution för markvetenskap 1
forskare jämte tekn. biträde samt vid Jordbrukstekniska institutet 1
forskare jämte biträde. Härtill kommer att veterinärmedicinsk expertis
deltar i forskning på rötslamområdet.

Motion 1971:76

Punkt 11 i det program som angivits i motionen om ett miljöpolitiskt
handlingsprogram.

I motionen framhålls: ”Ett av samhället organiserat uppsamlingssystem
för industri- och hushållsavfall samt gift- och läkemedelsrester bör
inrättas. Forskning för att möjliggöra återvinning av därtill lämpligt
material och destruktion av gifter o. d. bör komma till stånd”.

Ett organiserat uppsamlingssystem för industri- och hushållsavfall
torde vara nödvändigt för att undvika de negativa konsekvenser från
avfallet i olika avseenden, som nu är ett problem ur omgivningshygienisk
synpunkt. Forskning för att möjliggöra återvinning bedrivs redan på olika
områden. En samordning av sådan forskning torde vara av värde under
förutsättning att en sådan samordning ej medför isolering till speciella
problemställningar, vilket är en risk med förläggning av sådan forskning
till läroanstalt, som företräder endast en vetenskap, t. ex. agrarvetenskap
eller teknik.

Motion 1971:77

Den del som återfinns under rubriken ”Välståndsavfallet är ett hot
mot naturen” jämte med anknytning härtill i motionen framförda
önskemål.

Vad som i motionen säges under ovanstående rubrik är korrekt. Några
konkreta förslag framföres ej i motionen under denna rubrik men väl
under rubriken ”Användning av gifter måste begränsas”, där flera ur
veterinärmedicinsk synpunkt intressanta förslag framläggs. Ett par av
dessa är: Kravet på begränsning av uppbyggnaden av stora enheter för
animalieproduktion i de fall tillräckligt arealunderlag för gödsel- och
annan avfallshantering saknas. Kravet på att forskningen bör inriktas på
att underlätta en rationell hantering av rötslam och annat avfall. Inom

Joli 1971:55

veterinärmedicinen är såväl de här exemplifierade som de övriga i
motionen påtalade olägenheterna vardagsproblem såväl för praktik som
forskning. Angelägenheten av att den begärda ytterligare forskningen på
området, kanske särskilt sådan av hygienisk art, kommer till stånd, kan
vitsordas. Beträffande veterinärmedicinens roll och ansvar härvidlag
hänvisas till vad som sägs i yttrandet över motion 1971:413.

Motion 1971:28

Om en plan för miljövårdsarbetet m. m.

Motionen efterlyser en helhetssyn på avfallsproblemet, eventuellt
utbildning av speciell personal för att handha avfallshanteringen.

Behovet av helhetssyn är angeläget likaså behovet av samlad forskning
på området med tonvikt på hygienisk-biologiska problemen i avfallshanteringen.
Inom veterinärmedicinen har detta aktualiserats på många olika
sätt, t. ex via biocidförgiftade fåglar, via foderförskämning från flytgödslade
vallar och via spridning av sjukdomar, t. ex salmonella via flytgödsel
eller rötslam.

Sålunda konfronteras veterinärhögskolans institution för husdjurshygien
dagligen med de sistnämnda frågeställningarna i anslutning till
modern animalieproduktion. Ökade forskningsresurser är därför ett
önskemål, varvid samarbete mellan olika ämnesområden är en nödvändighet
för att goda resultat skall uppnås.

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) (26.4.1971)

SBL anför.

Motion 1971:413 om en institution för avfallsforskning vid lantbrukshögskolan.

SBL finner ej anledning att yttra sig över den i denna motion
föreslagna verksamheten då en dylik endast föga korresponderar med
SBL:s uppgifter inom humanmedicinens mikrobiologiska och epidemiologiska
områden. Det må dock framhållas, att utveckling och forskning på
detta område är motiverade med hänsyn till områdets stora betydelse.
Förslaget bör därför närmare utredas.

Motion 1971:76, punkt IL

I den nya kommunala renhållningslagen, som träder i kraft den 1
januari 1972 sägs, att ”kommunen är skyldig att till allmän avstjälpningsplats
eller allmän destruktionsanläggning forsla orenlighet, som härrör
från hushåll samt hushållsavfall och därmed jämförligt avfall. I lokal
hälsovårdsordning kan föreskrivas, att vid bebyggelse förekommande
annan orenlighet och annat avfall än som avses i första stycket skall
forslas bort genom kommunens försorg”. I och med tillkomsten av denna
lag har samhället givits möjligheten att på ett annat sätt än tidigare
kontrollera avfallshanteringen. Denna styrning underlättar i höggrad den
i punkten 11 nämnda organisationen.

SBL vill i detta sammanhang förorda en kompostering av därtill
lämpligt avfall tillsammans med rötslam från reningsverken. Detta skall
givetvis endast ske under betryggande former, så att smittspridning eller
liknande ej uppstår.

Beträffande gift- och läkemedelsrester bör dessa givetvis destrueras i
särskilda anläggningar.

JoU 1971:55

Motion 1971:77, "Välståndsavfallet är ett hot mot naturen”

Av synnerlig betydelse i detta sammanhang är att vattenhygienen får
den prioritering, som frågan måste anses vara värd, främst med tanke på
att människan är helt beroende av en riklig tillgång på ett hygieniskt
klanderfritt vatten. De stora vattenburna epidemierna i vårt land, t. ex. i
Karlskoga (mer än 3 000 salmonellafall 1947 och ”ostronhepatiten”
med 600 fall 1956) visar med tydlig skärpa, hur viktig denna fråga är, då
flera har betecknats som rent katastrofartade.

Beträffande luftföroreningar sker ingen smittspridning genom värmeanläggningarnas
avgaser utan problemet får betecknas som rent toxikologiskt.

I samband med den allmänna nedskräpningen av naturen finns ett
sällan aktualiserat problem. Genom avsaknaden av ett tillräckligt antal
klosetter längs våra vägar sker nämligen en förorening av naturen, då
speciellt kring P-platserna, genom fas kaiier, papper och liknande. Det
säger sig självt, att en sådan nedskräpning ej kan accepteras med tanke på
smittspridning, osundhet o. dyl.

Motion 1971:28 "Nedskräpning"

Anses besvarad av tidigare sagda.

Socialstyrelsen (11.5.1971)

Socialstyrelsen anför.

Av samhället organiserat uppsamlingssystem för avfall av olika slag
finns redan i stor utsträckning inom våra kommuner. Härtill kommer att
den kommunala renhållningslagen som träder i kraft fr. o. m. den 1
januari 1972 i den del som behandlar kommunalt renhållningsmonopol
medför obligatorisk skyldighet för kommunen att hämta hushållsavfall
och därmed jämförligt avfall. Andra åtgärder i miljövårdande syfte har
även företagits såsom ändringar i naturvårdslagen och förbud att använda
vissa gifter för besprutning av vegetation.

Behov av forskning inom olika renhållningsområden föreligger emellertid.
Endast därigenom kan ett säkrare underlag erhållas för ändamålsenliga
åtgärder vid i varje fall avfallets slutliga omhändertagande.

Vad avser destruktion av gifter bör här nämnas att åtgärder i viss mån
vidtagits genom skapandet av det halvstatliga bolaget SAKAB, som
undersöker möjligheterna att omhänderta oljerester, kemikalier och
gifter. Tyvärr har någon plan ännu inte redovisats, vilket medfört att
avfallsprodukter av detta slag på många håll lagras på sätt som inte är
tillfredsställande.

Under de senaste åren har inom flertalet län genomförts utredningar
om regionalt organiserad renhållning. Så gott som samtliga följer ett givet
mönster, som endast i allmänna ordalag behandlar avfallshanteringen. Vid
en närmare granskning av hithörande frågor finner man att många
allvarliga renhållningsproblem inte är tillräckligt utredda. Sålunda vet
man till exempel otillräckligt om följande frågor:

1. Kan eller bör hushållsavfall och industriavfall omhändertas i gemensam
täcktipp?

2. Kan avloppsslam tillföras täcktippar och på så sätt påskynda nedbrytningen
och hur bör detta lämpligen ske?

3. Hur bör bark och sågspån omhändertas?

4. Kan bark i täcktipp varvas med avloppsslam?

5. Hur sker nedbrytningen i en täcktipp där tung arbetsmaskin används
(compactor)?

JoU 1971:55

6. Vilka erfarenheter har vi av avfallshanteringen inom jämförbara
regioner utomlands?

Under tiden ökar avfallsmängderna i oförminskad takt med skyldigheten
för kommunerna att omhänderta detsamma. För att detta skall
kunna ske på ett hygieniskt och ekonomiskt lämpligt sätt erfordras
rådgivning, som är grundad på djupare insikt om renhållningsproblemen
än vad som för närvarande är möjligt. Socialstyrelsen är sålunda av den
uppfattningen att en samlad avfallsforskning är erforderlig.

Som framhållits av motionärerna är industrins avfallsproblem inte
tillräckligt beaktade i dagens renhållningsdebatt. Bland annat har man
under hand kunnat konstatera att avfallsmängderna avsevärt överstiger de
hittills inom flertalet län genomförda beräkningarna. Enbart detta
förhållande är en allvarlig fråga vid den fortsatta bedömningen av
renhållningsresurserna. Av svenska kommunförbundet planerad inventering
av industriavfallet torde komma att belysa behovet av omfattande
åtgärder för att komma tillrätta med industrins avfallsproblem. Det är här
fråga om inte enbart destruktionen av avfallet utan även om transporterna.
Dessa problem har hittills inte tillräckligt beaktats.

Såsom motionärerna framhåller saknas en fast plan beträffande frågan
om nedskräpning i naturen. En sådan plan är erforderlig och bör ses i ett
större sammanhang och utgöra en integrerad del i ett vidare miljövårdsprogram.

Skogshögskolan (20.10.1971)

Skogshögskolan understryker starkt behovet av ökade resurser för
samordning och intensifiering av forskningen på avfallsområdet. Enligt
högskolans mening bör viss del av denna forskning lämpligen kunna
bedrivas vid lantbrukshögskolan samtidigt som andra befintliga institutioner
tilldelas erforderliga materiella och personella resurser för lösande av
de många olika speciella problem som är förenade med den verksamhet
som åsyftas i motionerna. Högskolan är emellertid icke beredd att nu ta
närmare ställning till frågan hur avfallsforskningen i detalj bör vara
organiserad.

Statens institut för folkhälsan (26.4.1971)

Institutets styrelse förordar att frågan om avfallsforskning ytterligare
utreds. Utredningen bör enligt styrelsens mening ha till uppgift att
definiera och katalogisera olika typer av avfall samt att kartlägga inom
vilka områden som forskning behövs och vilka institutioner som bör
bedriva forskningen.

Styrelsen anför vidare.

De i motionerna behandlade frågorna berör väsentliga problem
beträffande inverkan av avfall i vid bemärkelse på modern miljövård,
hushållande med naturresurser och uppkomst av medicinsk-hygieniska
effekter på människor. Institutets beröring med de omfattande problem,
som avfallshantering, nedskräpning osv. innebär, hänför sig huvudsakligen
till de hälsorisker som förekommer vid hanteringen av avfallet eller
komponenter därav samt till medicinsk-hygieniska effekter vid utnyttjande
av avfallsprodukterna.

JoU 1971:55

Frågor rörande avfall, speciellt nedsmutsning i naturen, har behandlats
av 1964 års naturresursutredning och redovisats i utredningen ”Miljövårdsforskning”
(SOU 1967:43). Samordningen av forsknings- och
utvecklingsarbete inom de områden som omfattas av utredningen —
inberäknat avfallsproblematiken — omhändertas till största delen av
statens naturvårdsverk i samarbete med berörda organ. Som exempel på
sådan samarbete kan nämnas de speciella arbetsgrupper som har att
belysa omgivningshygieniska synpunkter på rötslam.

Styrelsen finner det angeläget att behovet av utökade forskningsinsatser
och av särskilda institutioner för forskning rörande avfallsproblem
bedöms mot bakgrunden av dels de aktiviteter, som nu pågår inom
området, dels möjligheterna för befintliga institutioner att utvidga sina
åtaganden. Det kan i detta sammanhang framhållas, att inom lantbrukshögskolans
institution för markvetenskap numera finns en mindre enhet
för avfallsforskning.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) (26.4.1971)

Akademien instämmer i motionernas yrkanden om ökat stöd åt
forsknings- och utvecklingsarbete inom avfallsområdet. Ökade resurser
behövs, både till den biologisk-ekologiska forskningen och till de alternativa
metoderna för att vi skall kunna bemästra avfallsproblemen och dra
nytta av de stora investeringar som är nödvändiga för avfallshanteringen.

Därutöver anför akademien följande.

Akademien instämmer i de uttalanden som görs i motionerna om att
den ökande mängden avfall kräver åtgärder. Dessa bör, vilket framhålles, i
största möjliga utsträckning inriktas på återvinningsprincipen. För att
kunna utnyttja avfallet för framställning av nya produkter krävs ökat
stöd åt forsknings- och utvecklingsarbete på detta område. Med tanke på
att avfall kan vara av helt skilda slag, såsom hushållsavfall, skrotbilar och
olika typer av industriavfall, kan de återvinningsprocesser som krävs vara
mycket varierande.

Vad gäller hushållsavfall, vilket i sig är mycket komplext sammansatt,
finns det t. ex. flera tänkbara möjligheter att utnyttja detta.

Motionerna nr 1971:413 och 1971:28 förordar kompostering av
avfallet och forskning och utvecklingsarbete inom detta område. I den
senare är detta uttryckt på så sätt, att man talar om avfallets användning
som jordförbättringsmedel.

Ingen av motionerna har däremot tagit hänsyn till att hushållsavfallet
kan ses som en råvarukälla för framställning av kemiska produkter. Inom
detta område bedrivs för närvarande forsknings- och utvecklingsarbete
t. ex. på Institutionen för kemisk teknologi vid Kungl. Tekniska
högskolan.

Båda dessa alternativ kräver ytterligare undersökningar innan något
ställningstagande om den ena eller andra eller kanske båda linjerna i
framtiden kan bli motiverade från ekonomisk och miljövårdande synpunkt.
Hushållsavfallet bör ses som en råvarutillgång som på bästa
möjliga sätt bör exploateras. Akademien anser det därför olämpligt att
redan nu inrikta forskningen på enbart den biologiska hantering som
kom posteringen innebär och som sannolikt blir resultatet om avfallsforskningen
koncentreras till en institution vid Lantbrukshögskolan,
vilket föreslagits i motion nr 1971:413.

Den föreslagna institutionen skulle förutom forskningsverksamhet

JoU 1971:55

även ”ha till uppgift att svara för helhetssyn, kontinuitet och vetenskaplig
utbildning”. Dessa uppgifter är mycket viktiga men bör för att
förhindra en för tidig styrning av resurserna handhas av en neutral
instans, där alla berörda ämnen är företrädda, dvs. tekniker av olika slag,
kemister, ekologer och biologer ingår.

Som sådan instans kan eventuellt fungera den samarbetsgrupp med
representanter för Statens Naturvårdsverk och Styrelsen för teknisk
utveckling, som är under bildande för att handlägga frågor om avfallsforskning
och -hantering. Denna grupp bör även kunna svara för en
bedömning av de resultat som kommer fram. För exploatering av
resultaten kan utnyttjas sakkunskap inom Styrelsen för teknisk utveckling,
vilken har en särskild enhet för sådana uppgifter.

Forsknings- och utvecklingsarbete inom detta område bör emellertid
inte enbart inriktas på hushållsavfallet. Det är också nödvändigt att
tillvarata och söka recirkulera avfall som industriavfall, skrotbilar, spillolja,
läkemedelsrester m. m. Detta sker redan i en hel del fall. Recirkulationstänkandet
bör på ett tidigt stadium komma in i produktionskedjan.
Forskning gällande produkter och konstruktioner där råvarorna på ett
lättare sätt än vad som för närvarande är fallet kan tillvaratas och
återanvändas, bör stödjas.

I motion nr 1971:76, punkt nr 11, uttalas att ”Ett av samhället
organiserat uppsamlingssystem för industri- och hushållsavfall samt giftoch
läkemedelsrester bör inrättas. Forskning för att möjliggöra återvinning
av därtill lämpligt material och destruktion av gifter och dylikt bör
komma till stånd.” Akademien anser det vara tillfedsställande att
möjlighet ges till centralt omhändertagande av avfall. Detta får emellertid
inte innebära att företagens möjligheter att utveckla egna alternativ på
något sätt beskärs, eller att möjligheterna till differentierad hantering
försvåras. Vid tillvaratagande av spillolja har det t. ex. visat sig att ett
privat företag, Munksjö AB, på ett för oljeförbrukaren mera ekonomiskt
tillfredsställande sätt kunnat ta hand om denna än vad Svenska Avfalls
Konverterings AB kan erbjuda. Omhändertagandet av spilloljan är
visserligen bara en liten dellösning av det stora komplexet; dellösningar är
emellertid en viktig förutsättning för att vi så småningom skall kunna ta
itu med hela problemet.

I motion nr 1971:28 föreslås att möjligheterna att använda avgifter
som ett miljöpolitiskt medel måtte beaktas. Akademien bedömer det
eventuellt vara möjligt att även avgifter kan användas som ett miljöpolitiskt
medel för att påverka teknikens, produktionens och konsumtionens
inriktning och därmed också miljön. Avgifterna bör inte användas för
finansiering av statsbudgeten utan bör ge ökade medel att medelst
forsknings- och utvecklingsarbete lösa miljövårdens problem. Avgiftsmetoderna
bör ej heller tillämpas generellt. Man bör t. ex. kunna vara säker
på att avgiftsbestämningen inte förutsätter noggrannare miljökostnadsberäkningar
än vad som är möjligt att göra, vilket är ett nödvändigt krav
för avgiftsmetodens användbarhet.

JoU 1971:55

Nationalekonomiska institutionen vid Stockholms universitet (29.4.1971)

Institutionen anför.

1. Motion 1971:413

Vi instämmer i huvudsak med de argument som här framförs för
inrättandet av en institution för avfallsforskning vid Lantbrukshögskolan.
Behovet av sådan forskning är närmast självklart och torde inte på
effektivt sätt kunna täckas genom ”import” av utländska forskningsresultat.

Utformningen av uppgifterna för en forskningsinstitution av nämnt
slag är däremot mer problematiskt. Motionen uttrycker något av vad vi
skulle vilja kalla en övertro på avfalls behandling som väg att lösa berörda
miljövårdsproblem. Man talar om avfall ”sorn en tillgång att exploatera”,
som ”en ofta förslösad naturresurs” osv. För en samhällsekonomiskt
riktig behandling av avfallsproblemet fordras inte avfallsforskning i
isolering utan en sådan forskning i nära kontakt med de miljöpolitiska
alternativen (1) ändrade produktionsprocesser hos avfallsproducerande
företag, kommuner, hushåll m. m., (2) ändrad ”råvarubas” hos dessa, (3)
kvittblivning av traditionellt eller nytt slag osv. Risken är annars att
avfallsforskningen leder till lösningar som innebär att man rör sig från en
ur samhällets synvinkel inoptimal situation till en annan inoptimal
situation. Dessutom måste den här diskuterade forskningen utformas
med hänsyn till miljövårdsproblemet i dess helhet i den meningen att
utvärdering av olika former för avfallsbehandling även beaktar att
avfallsbehandling kan ge upphov till nya eller andra former av miljöförstöring.
Det finns som bekant flera exempel på hur man avskaffat eller
utnyttjat en form av avfall eller utsläpp med metoder som inneburit att
man skaffat sig andra typer av föroreningar. Luftföroreningar genom
förbränning av sopor är ett vanligt illustrativt fall (se motion 1971:28 s.
12).

För att arbetet vid den föreslagna forskningsinstitutionen skall få den
från samhällsekonomisk miljövårdssynpunkt lämpliga utformningen och
användningen finner vi följande tre organisatoriska åtgärder vara påkallade: a.

Institutionen får tillgång till samhällsekonomisk expertis på miljövårdsområdet
så att ovannämnda hänsyn till samhällsekonomiska kostnader
och alternativa lösningar kan påverka forskningsarbetets inriktning.
Vi kan tillägga att institutionens förläggning till lantbrukshögskolan
såsom föreslagits i motionen förefaller lämplig även i detta avseende med
tanke på att viss ekonomisk expertis redan finns där.

b. Institutionen får nära kontakt med de centrala myndigheterna för
miljövården i samhället så att forskningsimpulser därifrån lätt kan
förmedlas och så att väsentliga forskningsresultat snabbt kan beaktas av
dessa myndigheter. Vi finner därför att man bör söka finna en lämplig
fast form för nära kontakter mellan institutionen och Naturvårdsverket.

c. Institutionen får i uppgift att hålla kontakt med den avfallsforskning
som kan antas ske inom industrin, dels för att undvika dubbelforskning,
dels för att möjliggöra snabb omsättning av forskningsresultat i
utvecklingsarbete och produktion.

Sammanfattningsvis finner vi förslaget om inrättande av nämnda
forskningsinstitution motiverat förutsatt att verksamheten ges en sådan
form att forskningen kan sättas in i ett samhällsekonomiskt perspektiv
och att nära kontakter med berörda miljövårdande myndigheter och med
annan avfallsforskning kan garanteras.

JoU 1971:55

2. Punkt 11 i motionen 1971:76

Denna punkt är så knapphändigt utvecklad att något egentligt
yttrande inte kan komma ifråga. Beträffande det här nämnda behovet av
avfallsforskning o. d. hänvisar vi till ovanstående yttrande. Tanken på
uppsamlingssystem för industri- och hushållsavfall o. d. tillåter så många
olika tolkningar att vi avstår ifrån att kommentera den.

3. Avsnittet ”Välståndsavfallet....” i motion 1971:77

Här kan vi endast konstatera att vi finner beskrivningen i angivna
avsnitt korrekt och att vi finner motionens hemställan om utarbetande av
riktlinjer för samhällets åtgärder i berörda avseenden motiverad. För att
återknyta till punkt 1 ovan menar vi att specifika åtgärder för
avfallsforskning och avfallsbehandling måste vidtas med utgångspunkt
från sådana riktlinjer för samhällets miljövårdspolitik i dess helhet.

4. Avsnittet ”Nedskräpning” i motion 1971:28

Vi finner beskrivningen av miljövårdsproblemen i detta avsnitt helt
riktig och de angivna uppgifterna för miljövårdsarbetet angelägna. Det
kan tilläggas att man här använder något av det synsätt som vi efterlyste
under punkt 1 ovan.

JoU 1971:55

Bilaga 2

Yttranden över motionen 1971:1046

Statens naturvårdsverk (21.4.1971)

Naturvårdsverket anför.

Enligt 2 § 36 mom. miljöskyddskungörelsen krävs tillstånd eller
dispens för anläggning för behandling eller deponering av avfall, om den
tillförda avfallsmängden överstiger 50 ton om året. Frågan om dispens
från skyldighet att söka tillstånd prövas av statens naturvårdsverk för
anläggningar överstigande 10 000 ton, i övrigt av länsstyrelse (1 resp.
12 §). Yrkandet i föreliggande motion innebär således ett krav på
tillståndsprövning även för anläggningar under 50 ton.

Beträffande detta yrkande vill naturvårdsverket erinra om att gränsen
50 ton satts av praktiska skäl och kan sägas motsvara en liknande gräns
avseende rening av avloppsvatten, 200 personekvivalenter.

Med hänsyn till kommunernas renhållningsmonopol och till bestämmelserna
i den nya kommunala renhållningslagen finner verket sannolikheten
av att anläggningar av anfört slag skall tillkomma mycket liten, i
varje fall i tätorter av någon storlek. Skulle behov föreligga att ingripa
mot befintlig anläggning av denna typ, torde hälsovårdsnämnden med
stöd av hälsovårdsstadgan ha full möjlighet att göra detta. Vid fall av
störande inverkan på landskapsbilden är 20 § naturvårdslagen tillämplig.
Det förhållandet att antalet anläggningar på mindre än 50 årston kan
väntas bli litet skulle i och för sig kunna göra en ändring av
miljöskyddskungörelsen i enlighet med motionen möjlig. Avsaknaden av
nedre begränsning kan emellertid ge upphov till svårigheter. Den
smidigaste lösningen synes vara att beträffande sådana anläggningar
prövningsbestämmelser tas in i hälsovårdsstadgan.

Lokaliseringen av större avfallsanläggningar utgör enligt naturvårdsverkets
uppfattning en regional fråga om än en mycket betydelsefull
sådan. Som en angelägenhet på riksplanet kan möjligen behandling av
specialavfall uppfattas, dock ej av den storleksordningen att det är
befogat att den tas in i den fysiska riksplaneringen.

För att få till stånd en lämplig regionindelning för avfallshantering
beslöt svenska kommunförbundet i början av 1967 att en översiktlig
planläggning skulle göras länsvis för hela landet. Denna första etapp har
nu genomförts. En andra och tredje etapp, som går mera i detalj har
påbörjats i vissa län.

Slutligen har ett bolag, Interkab, nyligen bildats med huvuduppgift att
verka för interkommunalt samarbete i fråga om avfallshantering.

Koncessionsnämnden för miljöskydd (3.5.197 1)

Koncessionsnämnden anför.

Enligt koncessionsnämndens erfarenhet pågår för närvarande i kommunal
regi ett intensivt arbete — ofta initierat och lett av länsstyrelserna
och kommunförbundet — för att skapa från bl. a. miljövårdssynpunkt
tillfredsställande lösningar av avfallsproblemen. I många fall prövas härvid
lösningar som förutsätter samarbete över kommungränserna. De på

JoU 1971:55

senare år skärpta miljövårdskraven torde av bl. a. kostnadsskäl leda till att
deponeringsplatserna kommer att betjäna stora områden. Det är under
dessa omständigheter svårt att se fördelarna med att detta planeringsarbete
lyfts upp på riksnivå. Problemlösningarna kräver nämligen (bl. a.
från miljövårdssynpunkt) ingående kännedom om lokala förhållanden
vad gäller bedömningar av riskerna för vatten- och luftförorening och
andra störningar. Bestämmelserna i 4 § miljöskyddslagen får anses
innefatta fullt tillräckliga garantier mot fellokalisering av anläggningar av
ifrågavarande slag. Koncessionsnämnden kan därför inte tillstyrka bifall
till motionärernas yrkanden i denna del. Ingripanden mot befintliga
soptippar som orsakar olägenhet av någon betydelse kan ske med stöd av
gällande lagstiftning.

Beträffande föreslagen skärpning av 12 § miljöskyddskungörelsen vill
nämnden anföra följande.

Bestämmelserna i miljöskyddskungörelsen innebär en omfattande
förprövningsplikt ifråga om anläggningar för behandling, deponering och
uppsamling av avfall. Enligt 2 § punkt 36 föreligger prövningsskyldighet
för anläggningar för behandling eller deponering av avfall, om den
tillförda avfallsmängden överstiger 50 ton om året samt för anläggningar
för behandling av oljeavfall eller annat specialavfall. Enligt 8 § punkt 25
kungörelsen föreligger vidare anmälningsskyldighet till länsstyrelsen
beträffande uppförande av anläggning för central uppsamling av oljeavfall
eller annat specialavfall. Med anläggning för central uppsamling av
oljeavfall eller specialavfall avses anläggning som betjänar ett flertal
industrier och/eller samhällen. Vidare har utfärdats särskilda bestämmelser
till skydd mot förorening av ytvatten genom utsläppande eller
uppläggande av fast avfall eller fast ämne. Enligt 7 § miljöskyddskungörelsen
får sådant avfall — oavsett vilken mängd det är fråga om — ej
släppas ut eller uppläggas utan tillstånd eller dispens, om det ej är
uppenbart att det kan ske utan olägenhet.

De nu nämnda bestämmelserna omfattar emellertid inte mindre tippar
för vanligt avfall. Den som har ansvaret för en sådan tipp skall dock
förvissa sig om att risk för ytvattenförorening ej föreligger.

En skärpning av förprövningsplikten i den omfattning som föreslagits i
motionen skulle enligt koncessionsnämndens mening icke vara praktiskt
genomförbar eller sakligt motiverad med hänsyn till att detta skulle
innebära att all form av tippning av avfall — även sådan som är
betydelselös eller relativt harmlös ur miljöskyddssynpunkt, ex. kompostering
av trädgårdsavfall, löv m. m. — skulle kräva tillstånd eller dispens.
Endast när det gäller oljeavfall eller annat specialavfall synes en längre
gående förprövningsplikt f. n. kunna övervägas. Prövningsskyldigheten i
2 § 36 miljöskyddskungörelsen beträffande oljeavfall och specialavfall
kunde i så fall vidgas att avse även deponering av sådant avfall.

I fråga om olika slag av specialavfall kan måhända finnas skäl att
överväga en lagändring som innebär att den som på grund av sin
produktion eller verksamhet handhar avfall som inte utan särskilda
försiktighetsmått kan destrueras eller deponeras, bör åläggas ansvaret för
att sådana försiktighetsmått iakttas. En bestämmelse med denna innebörd
kan väntas bidraga till att oljeavfall och annat miljöskadligt avfall
inte sprids på olämpliga ställen eller dumpas.

JoU 1971:55

Statens planverk (19.4.1971) anför.

Planverket vill till en början framhålla att det synes lämpligt att
anordnandet av avfallsanläggningar har stöd i fastställd detaljplan, särskilt
om det finns bebyggelse i närheten. Svåra olägenheter av immissionskaraktär
kan uppkomma för närboende såsom lukt, förekomst av råttor,
vattenföroreningar, kringflygande avfall m. m. I första hand ankommer
det på kommunens hälsovårdsnämnd att bevaka hithörande frågor men
även byggnadsnämnden kan ha anledning att ta befattning med dessa.

Skyldighet att söka byggnadslov föreligger enligt 54 § 1 mom
byggnadsstadgan då fråga är om upplag av större omfattning och
varaktighet, som ändrar markens normala användningssätt, vilket ju är
fallet med de flesta soptippar. Om till upplaget hör skötselbyggnader
erfordras givetvis lov även för dessa. I byggnadsstadgans 52 § föreskrives
även att upplag ej må anordnas så, att det orsakar brandfara eller risk för
olycksfall, skymmer sikten för trafiken eller för närboende, vanpryder
omgivningen eller eljest vållar olägenhet av betydelse. Det ankommer på
byggnadsnämnden att ingripa om dessa regler ej följs.

Planverket kan således vitsorda motionärernas uppfattning att avfallshantering
i kommunerna utgör ett problem och det av sådan storleksordning
att frågan bör tas upp i den översiktliga kommunplaneringen. Även
vid interkommunal planering bör problemen behandlas. Så har även
skett, bl. a. vid den regionala planeringen inom sydvästra Skåne och
Göteborgsregionen. Däremot torde tills vidare frågorna ej behöva
behandlas i den statliga fysiska riksplaneringen, då hanteringen i fråga i
första hand är en kommunal angelägenhet och det därför måste anses
lämpligast att frågan närmast beaktas i kommunal planering. I detta
sammanhang kan även pekas på problemet med slamupplag, som blir allt
vanligare med den ökade utbyggnaden för kemisk rening av landets
avloppsreningsverk. Även denna fråga bör beaktas vid den översiktliga
planeringen. Det synes även angeläget att de olika kommunala nämnderna
tidigt uppmärksammar hithörande frågor och därvid samråder med
varandra.

Vad beträffar den föreslagna ändringen av 12 § i miljöskyddskungörelsen
om dispensskyldighet även för mindre upplag anser planverket det
angeläget att rationell kontroll kan ernås på ett tidigt stadium även av
avfallsanläggningar mindre än 50 t/år. Vardén undre storleksgränsen bör
sättas måste dock närmare bedömas med hänsyn till tänkbara olägenheter
av anläggningar av olika storlek och myndigheternas kontrollmöjligheter.

K L Beckmans Tryckerier AB. 1971