Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående biologisk kontroll, m. m. (Betänkande 1971:JoU54 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 54 år 1971

JoU 1971:54

Nr 54

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående
biologisk kontroll, m. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner:

dels 1971:23 av herr Wirtén m. fl. (fp), vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär förslag till organisation av en utvidgad
insektpatologisk forskning samt forskning på biologisk kontroll på svensk
eller nordisk bas,

dels 1971:214 av herr Wikner m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om skyndsamma åtgärder med syfte
att effektivisera kampen mot skadeinsekterna i våra skogar,

dels 1971:1002 av fru Hambraeus m. fl. (c), vari hemställts att
riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning
av det moderna skogsbrukets konsekvenser från miljösynpunkt,

dels 1971:1037 av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (c), vari yrkats att
riksdagen beslutar att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att ett organ
för samordning av forskningsinsatser i syfte att åstadkomma en giftfri
odling inrättas.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna 1971:23 och
1971:1037 från lantbrukshögskolan, statens naturvårdsverk, statens
växtskyddsanstalt och statens råd för skogs- och jordbruksforskning, över
motionen 1971:214 från domänverket, skogsstyrelsen, skogshögskolan,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott,
samt över motionen 1971:1002 från domänverket, skogsstyrelsen,
statens naturvårdsverk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
och Skogsindustriernas samarbetsutskott. Se bilagor 1—3 till detta
betänkande.

Utskottet

I föreliggande betänkande behandlar utskottet ett antal motioner, som
i olika hänseenden syftar till åtgärder för att motverka miljömässiga
olägenheter inom det moderna jord- och skogsbruket.

1 motionen 1971:23 påtalas sålunda de miljö- och hälsorisker som är
förbundna med den alltmer ökade användningen av framför allt kemiska

1 Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 54

JoU 1971:54

bekämpningsmedel i syfte att nedbringa skador på skog och grödor
genom angrepp av insekter och andra djur. Enligt motionärerna finns alla
skäl att söka avveckla skadlig kemisk bekämpning. Detta innebär, om
produktionen skall behållas oförändrad, att alternativa metoder för
bekämpning måste utvecklas och användas, bl. a. genom biologisk kontroll,
där man i princip utnyttjar naturens egna medel för att återställa
balansen i ett rubbat ekosystem med för stor anhopning av en viss djureller
växtart. Enligt motionärerna måste därvid forskningen på insektpatologins
område utökas, samordnas och centraliseras. En utredning bör
vidare enligt motionärernas mening göras för att undersöka förutsättningarna
och formerna för en utvidgad svensk eller nordisk forskning på
biologisk kontroll. Ett närliggande yrkande framförs i motionen
1971:1037, vari hemställs om inrättande av ett organ för samordning av
forskningsinsatserna i vårt land i syfte att åstadkomma en s. k. giftfri
odling. Med sistnämnda uttryck bör, som bl. a. statens råd för skogs- och
jordbruksforskning framhållit i sitt yttrande över motionen, förstås
insatser i syfte att minska behovet av kemiska bekämpningsmedel inom
dagens växtodling e. d.

Att fortsatta undersökningar rörande möjligheterna att utveckla alternativa
metoder till kemisk bekämpning är önskvärda vitsordas av de i
ärendet hörda remissinstanserna, och så gott som samtliga framhåller
behovet att ökade medel härvidlag ställs till forskningens förfogande.
Naturvårdsverket har dock med hänsyn till den omfattande forskningsverksamhet
som bedrivs i utlandet på förevarande forskningsområden
inte funnit sig böra särskilt prioritera nu aktualiserade problem i sin
planering av forskningsinsatserna. Vad gäller frågan om ett samrådsorgan
av det slag som föreslås i motionen 1971:1037 är meningarna mera
delade. Såväl naturvårdsverket som statens råd för skogs- och jordbruksforskning
anser sålunda att de olika institutioner och företag som nu
arbetar med hithörande frågor i vårt land på det hela taget redan synes ha
goda inbördes kommunikationer. Lantbrukshögskolan tillstyrker dock
förslaget att inrätta ett organ för samordning av hithörande forskning
medan statens växtskyddsanstalt anser att ställningstagande i frågan om
eventuell etablering av ett samordningsorgan av mera permanent natur
bör anstå tills resultatet av visst utredningsarbete framlagts av en av
anstalten föreslagen arbetsgrupp för ändamålet.

Utskottet vill i anslutning härtill för sin del framhålla att man inom
det moderna jord- och skogsbruket och trädgårdsodlingen på forskningens
nuvarande ståndpunkt synes nödsakad att använda kemiska bekämpningsmedel
i ej obetydlig utsträckning. Detta motiveras också av den
hårda konkurrens, vari ifrågavarande produktion bedrivs. Så länge ej
andra, från effektivitetssynpunkt jämförbara bekämpningsmöjligheter
eller produktionsresurser står till förfogande skulle sannolikt en minsk -

JoU 1971:54

ning av nuvarande insatser på området leda till såväl minskad avkastning
som höjda produktpriser. Det är under angivna förhållanden givetvis i hög
grad önskvärt att de kemiska bekämpningsmedlen handhas så att skadliga
biverkningar i fråga om vår miljö och hälsa undviks.

De icke önskade bieffekterna av användningen av kemiska bekämpningsmedel
av olika slag inom växtodlingen utgör emellertid enligt
utskottets mening ett starkt motiv för att forsknings- och försöksverksamheten
på förevarande område intensifieras, bl. a. beträffande medlens
negativa verkningar. Viktigt är också i sammanhanget att möjligheterna
till en alternativ användning av biologiska hjälpmedel blir närmare
klarlagda. Den resistensbiologiska forskningen synes även erbjuda goda
möjligheter i dessa strävanden. Forskning av nu berört slag bedrivs som
framgår av remissyttrandena framför allt vid lantbrukshögskolan, statens
växtskyddsanstalt, skogshögskolan och vissa universitetsinstitutioner
samt vid Sveriges utsädesförening och Weibullsholms växtförädlingsanstalt.
Det bör i sammanhanget nämnas att statens råd för skogs- och
jordbruksforskning inom ramen för tillgängliga anslagsmedel lämnat inte
oväsentliga bidrag till olika grenar inom miljövårdsforskningen. Medel har
sålunda anvisats till studier i anslutning till gödselbehandling. Vidare har
medel anvisats för utvecklingsarbeten med syfte att minska användningen
av pesticider. Dessa arbeten har gällt såväl resistensförädling som biologisk
bekämpning. Rådet framhåller i sin anslagsframställning för nästkommande
budgetår att en vidgad forskning avseende biologisk bekämpning
synes vara mycket påkallad.

Utskottet vill mot bakgrund av det anförda understryka angelägenheten
av att erforderliga medel ställs till förfogande för den fortsatta
forskningen på förevarande område. Enligt utskottets mening bör det
vara till fyllest att riksdagen i detta ärende som sin mening ger
Kungl. Majit till känna vad utskottet sålunda anfört i anledning av de
båda nu behandlade motionerna.

I motionen 1971:214 påtalas att skadeinsekterna i våra skogar på ett
oroväckande sätt ökat i antal under de senaste åren. Angreppen i
tallbestånd av barkborrar och märgborrar har nått en omfattning som
enligt motionärerna inger de allvarligaste farhågor. Enligt motionen bör
riksdagen hos Kungl. Majit hemställa om skyndsamma åtgärder med syfte
att effektivisera kampen mot skadeinsekterna i våra skogar.

1 remissyttrandena över motionen bekräftas att den under senare
årtionden alltmer genomgripande mekaniseringen av det svenska skogsbruket
har som följdverkan fått bl. a. vissa mycket svårbemästrade
insektsproblem. Enligt skogshögskolan är det hittills utan tvekan allvarligaste
av dessa den kraftigt ökade stammen av märgborrar i våra tallskogar.
Orsakerna härtill är den alltmer omfattande lagringen av obarkad
massaved i skogarna, övergången från flottning till landtransport och

JoU 1971:54

röjningar som utförts under olämplig årstid. De skador som märgborrama
orsakar är dels virkesskador i samband med skalbaggelarvernas utveckling
i det obarkade virket, dels skador på växande skog av de utflugna
insekterna. Storleken av de förluster som dessa insektsangrepp förorsakar
är enligt bl. a. skogsstyrelsen svår att exakt uppskatta men vissa undersökningar
pekar enligt styrelsen mot att det vid kraftiga engångsangrepp
av märgborre i ett tallbestånd blir tillväxtförluster av 30—50 % per år
under 3—5 års tid. Preliminära bedömningar på grundval av uppgifter från
1970 års riksskogstaxering visar på en tillväxtförlust för landet av totalt
närmare 1 miljon m3 sk per år.

Motionen berör som framgår av det föregående en för svenskt
skogsbruk synnerligen allvarlig fråga som enligt utskottets mening förtjänar
att följas med stor uppmärksamhet. Som redovisas i remissyttrandena
över motionen anordnade skogsstyrelsen, i syfte att finna en början
till en bredare lösning av nu ifrågavarande problem, i samarbete med
skogshögskolan och Stiftelsen skogsarbeten en större skogsskyddskonferens
i november 1970 för representanter för skogsbruk, skogsindustri och
forskning. Mötet resulterade i ett antal rekommendationer som bl. a. gick
ut på att skogsbruket och skogsindustrin skulle försöka åstadkomma en
bättre samordning mellan avverkning, transport och industri för att i
görligaste mån undvika alltför stor lagring av obarkat sortiment i skogen
under vissa kritiska perioder. Den centrala konferensen har sedan följts
upp av ett antal regionala överläggningar, och på några håll har länsvisa
skogsskyddskommittéer bildats.

Utskottet anser i likhet med bl. a. skogsindustriernas samarbetsutskott
att det förslag till aktivt handlingsprogram varom man i eldighet med det
föregående enat sig i allt väsentligt torde tillmötesgå motionärernas
önskemål. Då de framlagda rekommendationerna även synes vara på god
väg att omsättas i praktiken föreligger enligt jordbruksutskottets mening
inte anledning att i nu förevarande sammanhang påkalla någon särskild
åtgärd från riksdagens sida. Utskottet vill erinra om att vid förenämnda
skogsskyddskonferens förutsatts att en ny konferens skall anordnas inom
tre år för genomgång av hur skyddet mot insekterna utvecklats och för
överläggning om de vidare åtgärder som kan komma att erfordras.

Skogsbruket har under senare år undergått stora förändringar. Till
följd av vikande lönsamhet har en kraftig rationalisering av skogsdriften
satts in bl. a. innefattande en ökad mekanisering. Användningen av
modern maskinutrustning har i sin tur fört med sig att kalhuggning av
stora sammanhängande markarealer alltmer kommit till användning. I
motionen 1971:1002 framhålls de negativa verkningar som kalhyggestekniken
kan få för såväl landskapsbilden som klimatet. De ökade riskerna
av skadedjursangrepp påtalas även. Enligt motionärernas mening är det
angeläget att frågan om vilka konsekvenser ett modernt skogsbruk har för

JoU 1971:54

naturen med det snaraste blir föremål för utredning. Användandet av
olika skadebekämpningsmetoder bör därvid särskilt beaktas.

Utskottet vill till en början understryka vad tredje lagutskottet
föregående år i samband med behandlingen av motioner i närliggande
ämne anförde rörande betydelsen för den svenska ekonomin av att vi
inom landet har ett högrationellt och effektivt skogsbruk (3LU 1970:70).
I remissyttrande över nu föreliggande motion framhåller domänverket att
skogsbruket är i den situationen att de ekonomiska marginalerna är
knappa och handlingsfriheten begränsad när det gäller valet av arbetsmetoder.
Från den skogliga expertisen framhålls i remissyttrandena att
hyggesupptagning inte är någon nyhet inom skogsbruket som följd av de
senaste årens mekanisering av avverkningarna utan tvärtom under lång tid
varit det dominerande skogsbrukssättet. Uppenbart är dock att den
ökade awerkningsintensiteten i kombination med den pågående mekaniseringen
gör att skogsbrukets åtgärder är iögonenfallande på ett helt
annat sätt än tidigare. Kvar står också, som bl. a. Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund (SSR) påpekar, det faktum att ändrade metoder
inom skogsbruket är miljöpåverkande, t. ex. användande av större föryngringsytor,
färre och hårdare gallringsingrepp, skogsgödsling, insekts-,
busk- och ogräsbekämpning m. m.

Givetvis bör skogsbrukets negativa konsekvenser från miljösynpunkt i
möjlig mån begränsas. Som tredje lagutskottet förra året i nyssberörda
sammanhang anförde erbjuder redan gällande lag härvid vissa möjligheter
att ingripa. Då dessa möjligheter, såvitt lagutskottet hade sig bekant,
tillämpats i mycket ringa utsträckning, ansåg utskottet det borde närmare
utredas om nuvarande regler var ändamålsenliga och om så inte var fallet
hur skyddet för landskapsbilden vid skogsavverkning kunde göras effektivare.
I utlåtande erinrades om att Kungl. Maj:t emellertid redan uppmärksammat
frågan. I direktiven för de år 1970 för översyn av naturvårdslagen
tillkallade sakkunniga angavs sålunda att de sakkunniga borde pröva om
nuvarande skyddsformer var ändamålsenliga för att tillgodose behovet av
en allsidig landskapsvård med hänsyn till den snabba omvandling som
landskapet genomgår och att de därvid bl. a. borde beakta den förändring
som sker av landskapet genom jordbrukets och skogsbrukets rationalisering.
Utskottet framhöll i sammanhanget att de sakkunniga enligt
direktiven härvid borde undersöka om förordnande om skydd för
landskapsbilden borde kompletteras med möjlighet att utfärda skötselföreskrifter.
Lagutskottet ifrågasatte vidare om inte skogsvårdsstyrelserna
kunde tilldelas en mera aktiv roll vid landskapsvården. Också denna fråga
syntes emellertid komma att övervägas vid översynen av naturvårdslagen.
Jordbruksutskottet ansluter sig till nu angivna synpunkter.

I förevarande sammanhang bör vidare nämnas att statens naturvårdsverk
nyligen tillsatt en arbetsgrupp med representanter även för domän -

JoU 1971:54

verket, skogsstyrelsen, skogshögskolan och Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund för att söka klarlägga de speciella naturvårdsfrågor som är
förknippade med det modema skogsbruket. Avsikten är att verket inom
kort skall kunna offentliggöra faktamaterial som ger underlag för en
bedömning av följderna från naturvårdssynpunkt av den förväntade
utvecklingen inom skogsbruket. Ett av syftena med arbetet är enligt
naturvårdsverket att belysa det behov av ytterligare utredningar i ämnet
som kan föreligga.

I flertalet yttranden över motionen 1971:1002 understryks angelägenheten
av att forskningen på förevarande område ges erforderliga resurser.
Bl. a. framhåller skogsstyrelsen att ökade forskningsinsatser är påkallade
framför allt kring de klimatologiska och hydrologiska konsekvenserna av
större hyggesytor. Som anfördes i samband med behandlingen av vissa
motioner till 1970 års riksdag rörande de ekologiska verkningarna av
stora hyggen (JoU 1971:41) har forskning i betydande omfattning sedan
länge pågått rörande förevarande problemkomplex vid skogshögskolan
och på andra håll. Detta gäller bl. a. de kemiska och mikrobiologiska
markförändringarna i samband med kalhuggning. Särskilda ansträngningar
har enligt uppgift nedlagts på att klarlägga de klimatiska förändringarna.
Utskottet vill i förevarande sammanhang erinra om att riksdagen för
nu löpande budgetår anvisat ett belopp av 3 165 000 kr. till skoglig
forskning vilket utgör en ökning från föregående år med 415 000 kr. eller
med ca 15%. Det ankommer på statens råd för skogs- och jordbruksforskning
att närmare fastställa hur de ökade resurserna på förevarande
forskningsområde skall närmare fördelas på olika angelägna forskningsändamål.

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att syftet med motionsyrkandet
får anses vara tillgodosett utan någon särskild åtgärd i ärendet
från riksdagens sida.

Under åberopande av vad i det föregående anförts hemställer utskottet
att riksdagen

1. som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört i anledning av motionerna 1971:23 och 1971:1037,

2. anser motionen 1971:214 besvarad med vad utskottet i det
föregående anfört angående skyddet mot skadeinsekter i
skogarna,

3. anser motionen 1971:1002 besvarad med vad utskottet
anfört angående det moderna skogsbrukets konsekvenser från
miljösynpunkt.

JoU 1971:54

Stockholm den 2 november 1971
På jordbruksutskottets vägnar
NILSG. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Antby (fp), Johanson i
Västervik (s). Hedström (s). Kronmark (m), fru Lindberg (s), herrar
Larsson i Borrby (c), Takman (vpk), Johansson i Holmgården (c)*,
Wikner (s), Leuchovius (m), fru Theorin (s) och fru Anér (fp);
dock att vid behandlingen av motionerna 1971:214 och 1971:1002
herrar Andersson i Storfors (s)* och Åberg (fp) deltagit i stället för herrar
Persson i Skänninge (s) och Antby (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

JoU 1971:54

Bilaga 1

Yttranden över motionerna 1971:23 och 1971:1037

Lantbrukshögskolan (25.3.1 971)

Vad beträffar motionen 1971:23 om biologisk kontroll m. m. tillstyrker
rektorsämbetet att den föreslagna utredningen kommer till stånd
och att den får omfatta hela problemkomplexet alternativ till miljöfarlig
bekämpning. Därutöver anför rektorsämbetet.

Det behov av miljövänliga alternativ till den kemiska bekämpningen av
skadedjur och växtsjukdomar som påtalas av motionärerna kan å det
livligaste bestyrkas.

Det är emellertid nödvändigt att påpeka riskerna med en alltför
ensidig satsning på utnyttjandet av patologiska fenomen hos respektive
skadedjur. Utan att ifrågasätta betydelsen av biologisk kontroll i strikt
bemärkelse, d. v. s. utnyttjande i bekämpningssyfte av en organism mot
en annan organism, som är för människans intressen mindre önskvärd,
måste emellertid nämnas att alternativ till miljöfarlig bekämpning står att
finna, även i en rad andra metoder. Bland dessa kan nämnas: Riktade
förändringar av ekologiska nyckelfaktorer, utnyttjande av cystkläckningsutlösande
substanser hos potatiscystnematod, frisläppande av steriliserade
hanar, utnyttjande av olika typer av luktsubstanser, genetisk
kontroll m. fl. Dessa metoder har var för sig minst lika stora möjligheter
att lyckas som den strikta biologiska bekämpningen och den praktiska
tillämpningen är i många fall ett löst problem. Det som krävs är en
helhjärtad satsning.

Om man sålunda avser att skapa ett internordiskt institut med uppgift
att finna alternativ till miljöfarliga bekämpningsåtgärder måste en mer
förutsättningslös programförklaring utformas än den som föreslagits för
att chanserna till framgång skall optimeras. Att bedriva verksamheten på
interskandinavisk basis innebär flera fördelar, såsom att satsningen på
varje problem kan bli mer kraftfull och insatserna i de olika länderna kan
bättre samordnas för att ge en bättre total effekt av en viss form av
bekämpning. En större forskningsenhet ger dessutom större stimulans.

Den satsning som för närvarande sker på den tillämpade entomologiens
område är överhuvud taget mycket blygsam. Så finns t. ex. vid
lantbrukshögskolan endast en enda fast tjänst knuten till studiet av samt
undervisningen om skadedjur. Detta rimmar illa både med den miljövårdsdebatt
som för närvarande förs och den utredning om biologiens
ställning i undervisningen som framlades i mitten av 60-talet där man
hävdade att förstärkning borde ske vid jordbrukets högskolor. Utbyggnaden
av forskningen på detta område bör ske kring lantbrukshögskolans
institution för växtpatologi. Samverkan med växtskyddsanstalten kring
dessa problem bör komma till stånd och kan enkelt organiseras om den
föreslagna lokaliseringen av denna till Uppsala genomförs.

Då det gäller motionen 1971:1037 om inrättande av ett organ för
samordning av forskning angående giftfri odling anför rektorsämbetet
följande.

JoU 1971:54

I motionens rubrik liksom i argumentationen används uttrycket giftfri
odling. Detta måste bedömas vara mindre väl valt, dels på grund av
svårigheterna att precisera vad som skall räknas som gift, dels därför att
uttrycket på ett olyckligt sätt indirekt misstänkliggör nuvarande odlingsteknik.
Med hänsyn till den första invändningen kan frågas: Skall
exempelvis nitrathaltiga gödselmedel betraktas som oacceptabla i odlingssammanhang
då en del nitrathaltiga föreningar som sådana även i måttliga
mängder har giftverkan? Benämningen ”giftfri” ger också lätt frågan en
biodynamisk inriktning, vilket vi förmodar ej varit motionärernas avsikt.
En mer adekvat benämning och målsättning för strävandena bör vara att
genom samordnade forskningsinsatser reducera behovet av kemiska bekämpningsmedel
i växtodlingen. Helt i linje med en sådan målsättning
ligger ett stort antal forskningsuppgifter som bearbetas vid olika institutioner
vid lantbrukshögskolan dels rutinmässigt, dels mer eller mindre
tillfälligt beroende på möjligheterna att erhålla forskningsanslag. Här skall
bara som exempel nämnas de omfattande och betydelsefulla forskningsarbeten
som understöds av Statens råd för skogs- och jordbruksforskning
och som avser att ge ökade kunskaper om dels ogräsens biologi, dels
förekomsten av eventuella restsubstanser. Ökade kunskaper inom dessa
båda områden är nödvändiga för att man skall kunna ge förslag till
effektivare ogräsbekämpning med starkt reducerad eller utan användning
av kemiska bekämpningsmedel. Att lantbrukshögskolan har stort intresse
för hithörande frågor och satsar betydande resurser på detta område är
självklart men synes angeläget att framhålla, eftersom motionärerna ej
funnit skäl nämna lantbrukshögskolan bland institutioner som arbetar
med väsentliga frågor rörande såväl möjligheterna att reducera användningen
av kemiska bekämpningsmedel som riskerna i samband med
bekämpningsmedlens användning. Sedan tre år tillbaka sker vid lantbrukshögskolan
exempelvis en prövning av ogräsmedel i syfte att få fram
mer miljövänliga sådana.

Av ovanstående liksom av vad motionärerna anfört framgår att det
bedrivs en livlig verksamhet inom landet i syfte att onödiggöra eller i
varje fall reducera användningen av kemiska bekämpningsmedel. Aktiviteterna
finansieras på olika sätt, vilket gör att en fullständig samordning
av verksamheten ej varit möjlig. Sannolikt har detta hittills inte inneburit
några allvarligare nackdelar men kan självfallet i framtiden bli betänkligare
med hänsyn till resursutnyttjandet, då aktiviteterna inom ifrågavarande
område säkerligen kommer att öka. Det finns därför anledning
att tillstyrka motionärernas hemställan och samtidigt tillstyrka det
förslag till sammansättning av det samrådsorgan som framlagts, dock med
följande påpekanden. Algot Holmberg och Söner AB ägs numera av
W Weibull AB, varför det kan ifrågasättas om företaget behöver särskilt
representeras i samrådsorganet. Däremot synes det befogat, att någon
representant för biodynamikerna kan få ingå i samrådsorganet för att
organet även skall ha kännedom om och möjlighet att bedöma insatserna
från detta håll. Detta kan ha värde även ur den synpunkten att det ger
-möjlighet att överbrygga eventuella motsättningar mellan olika intressen
inom arbetsområdet på ett tidigt stadium.

Den föreslagna breda rekryteringen till samrådsorganet kan bedömas
ha stort värde för samordningen med andra närliggande aktiviteter i
samhället, för auktoriseringen av krav på ökade resurser till forskningen
inom organets arbetsområde och för tilltron i olika instanser och
situationer till de resultat som framkommer av de aktiviteter som
samrådsorganet auktoriserat. Med hänsyn till att lantbrukshögskolan
normalt har vittomfattande aktiviteter inom det föreslagna samrådsorganets
intresseområde, förutsättes att lantbrukshögskolan blir för -

1* Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 54

JoU 1971:54

hållandevis starkt representerad i samrådsorganet om detta kommer till
stånd.

Statens naturvårdsverk (24.3.1971)

Naturvårdsverket anför i ett gemensamt yttrande över de båda
motionerna.

Statens naturvårdsverk har tidigare i liknande sammanhang hävdat
åsikten att de svenska insatserna på miljöforskningens område av bl. a.
effektivitetsskäl måste göras med prioritering av ett fåtal forskningsområden.
En princip vid denna prioritering måste vara att i första hand
välja sådana områden där utländska erfarenheter bedöms otillräckliga.

Naturvårdsverket betraktar den s. k. ”biologiska kontrollen” och
”giftfria odlingen” som väsentliga problem. Den omfattande forskningsverksamhet
som — vilket även påpekas i motionen — bedrivs på flera håll
i utlandet på dessa områden, har emellertid inneburit att naturvårdsverket
i enlighet med ovan anförda principer inte prioriterat dem i sin
planering av forskningsinsatserna.

Verket ger i det följande några exempel på den utländska forskningen
på området och visar på några av de vägar utländska forskningsresultat
tillgodogörs i Sverige.

En särskilt kraftig satsning har gjorts och görs över hela världen på
forskning kring tillämpad insektsbekämpning med mikroorganismer av
olika slag t. ex. i Frankrike, England, Tyskland, Tjeckoslovakien,
Schweiz, Jugoslavien, Sovjetunionen och utanför Europa i USA, Kanada,
Australien, Nya Zeeland, Egypten och Indonesien.

Kommersiella bakteriepreparat finns bl. a. i USA, Frankrike, Tyskland
och Sovjetunionen. Virusbekämpning tillämpas i t. ex. USA, Kanada och
Frankrike, men har även förekommit i Sverige. Svamppreparat används
också i denna typ av ”biologisk kontroll”.

Av speciellt intresse ur svensk synpunkt är naturligtvis den sovjetiska
och kanadensiska forskningen, där klimat- och andra produktionsbetingelser
till stor del överensstämmer med nordiska förhållanden.

Grundforskning bedrivs i Sverige bl. a. på ekologiska stationen i
Ölands Skogsby, där metoder utprövas att med hjälp av ”doftämnen”
reducera insektspopulationer. Svenska forskare i Lund har goda kontakter
med insektspatologiska institutet och med cytopatologiska forskningsinstitutet
i Saint-Christolles-Alés, där betydande insatser görs inom
området ”biologisk kontroll”.

Vad gäller frågan om ett samrådsorgan av det slag som föreslås i
motionen 1971:1037 torde enligt naturvårdsverkets mening den kontakt
och det samarbete som i olika former redan äger rum mellan flertalet av
de berörda myndigheterna, organisationerna och företagen, f. n. vara av
tillräcklig omfattning. Verket erinrar också om den insyn i verksamheten
och det tillskott av erfarenheter från andra berörda verksamhetsfält som
urvalet av ledamöter i dessa myndigheters styrelser innebär.

Den längre gående institutionalisering och koncentration av forskningssamarbetet
rörande biologiska bekämpningsmedel som föreslås i
motionen 1971:23 anser verket med hänsyn till tidigare refererade
prioriteringsgrunder f. n. inte höra till de åtgärder som bör sättas i allra
främsta rummet.

JoU 1971:54

Statens växtskyddsanstalt (24.3.1971)

Växtskyddsanstaltens remissvar då det gäller motionen 1971:23 om
biologisk kontroll m. m. är av följande lydelse.

Med hänsyn till de risker av olika slag, som är förenade med
konventionell kemisk bekämpning av skadeinsekter och andra skadegörare
inom jord- och skogsbruket, söker man numera i högre grad än
tidigare att utnyttja på andra principer baserade skyddsmetoder. 1
blickpunkten står bl. a. de möjligheter, som biologisk bekämpning kan
erbjuda, dvs. i vad mån skadegörarnas fiender kan användas i bekämpningssyfte.

Till Amerika har från andra världsdelar införts ett stort antal
skadeinsekter, och åtskilliga av dessa har där blivit svåra skadegörare, i
många fall tydligen en följd av frånvaro eller obetydlig förekomst av
fiender. I stor utsträckning har man därför i Amerika försökt bekämpa
sådana skadegörare med hjälp av rovlevande insekter eller parasitsteklar,
vilka insamlats i skadegörarnas ursprungliga hemvist, massförökats och
därefter släppts ut i det egna landet. Många aktioner har misslyckats men
man kan även peka på framgångar, bl. a. bekämpas sedan länge i
Kalifornien citrussköldlusen effektivt med en från Australien införd
nyckelpiga.

För Europas del är förutsättningarna för denna typ av biologisk
bekämpning inte lika gynnsamma som i Amerika. Huvudparten av
skadegörarna i Europa hör sedan gammalt hemma där och är redan
utsatta för angrepp av olika rovlevande insekter, parasitsteklar etc. 1 vissa
fall har man dock även i Europa erhållit lyckade resultat, bl. a. har San
Josésköldlusen med hjälp av en parasitstekel effektivt kunnat bekämpas i
Schweiz.

Användning av insektpatogena svampar och virus, bakterier och
protozoer utgör emellertid en annan och i det stora hela kanske mera
löftesrik möjlighet att bedriva biologisk bekämpning. Många av dessa
patogener är utpräglat värdspecifika och anses vara ofarliga för varmblodiga
djur inkl. människan. Suspensioner eller puder innehållande
patogener kan i många fall framställas och på ett rationellt sätt utspridas.
Lovande resultat har bl. a. erhållits i Amerika med en svamp mot
majsmottets larver, med bakterier mot japanbaggen och med virus mot
röda tallstekeln och en höfjäril. 1 vissa delar av Europa utnyttjas också
bakterier och virus för bekämpning.

Insatser på den biologiska bekämpningens område har i Sverige hittills
gjorts endast i begränsad omfattning. En parasitstekel har introducerats i
Sydsverige mot blodlusen, men resultatet har inte motsvarat förväntningarna.
Under senare år har vid växtskyddsanstalten ett rovkvalster
med gott resultat prövats mot växthusspinnkvalster. Försök i stor skala
med detta rovkvalster beräknas kunna utföras under de närmaste åren i
Sydsverige. Grönmykos, en insektpatogen svamp, studerades ganska
ingående vid växtskyddsanstalten under 1940-talet, varvid vissa positiva
bekämpningsresultat erhölls mot fjärilslarver i smärre fältförsök. Insektpatogena
svampar av släktet Entomophthora har undersökts ur systematisk
och fysiologisk synpunkt vid lantbrukshögskolan. Åtskilliga
laboratorieförsök har utförts vid växtskyddsanstalten med en bakterie
mot fjärilslarver, varvid god effekt erhölls bl. a. mot kålmal. Vid
zoologiska institutionen i Lund pågår insektpatologiska undersökningar,
bl. a. möjligheterna att bekämpa kålflugan med patogener står här i
blickpunkten. På grundval av undersökningar vid skogshögskolan används
nu i Sverige med gott resultat ett virus mot röda tallstekeln. Intressanta

Joll 1971:54

resultat har vid studier utförda av skogshögskolan nyligen erhållits med
ett annat virus i bekämpningsförsök mot barrskogsnunnan.

Vid en av Nordforsk 1968 på Voksenåsen i Norge anordnad konferens
om mikrobiologisk bekämpning framkom att de hittills i Danmark,
Norge, Sverige och Finland gjorda insatserna inte ens tillnärmelsevis gav
ett bärkraftigt underlag för en konkret bedömning av förutsättningarna
för biologisk bekämpning i Norden. En kommitté tillsattes, vilken senare
antog namnet Nordiskt kollegium för biologisk bekämpning av skadedjur.
På anmodan av detta kollegium etablerade Nordiska jordbruksforskares
förening en arbetsgrupp med huvudsaklig uppgift att samordna projekt
rörande möjligheterna att i Norden utnyttja bakterier och virus för
bekämpning. Genom sin verksamhet har Nordiskt kollegium för biologisk
bekämpning även lyckats anskaffa medel för ett stipendium avseende
utbildning utanför Norden på den mikrobiologiska bekämpningens
område. Detta stipendium är reserverat för svensk medborgare.

Ur miljövårdssynpunkt är det naturligtvis hög tid att en effektiv
programbunden forskning, betydligt mera resursstark och inträngande än
den hittills bedrivna, kommer till stånd i Sverige rörande biologisk
bekämpning inkl. den del av insektpatologin, som härvidlag är av särskilt
intresse. Att redan nu etablera ett nordiskt institut för dylik forskning
synes dock inte vara realistiskt, eftersom kompetenta specialister i
Norden på det insektpatologiska området finns tillgängliga endast i starkt
begränsat antal. Däremot vill växtskyddsanstalten varmt instämma i den
av herr Wirtén m. fl. i motion 1971:23 gjorda hemställan att riksdagen
hos Kungl. Maj:t begär förslag till organisation av en utvidgad forskning
rörande insektpatologi och biologisk bekämpning. Särskilt brådskande är
att fasta forskartjänster tillskapas. Lämpligt synes vara att dessa tjänster
knyts till redan existerande högskolor eller institutioner, t. ex. lantbrukshögskolan,
skogshögskolan, växtskyddsanstalten eller någon av de zoologiska
institutionerna på universitetssidan. Med det snaraste bör Sverige
även ansluta sig till den världsomfattande samordnande organisation
rörande biologisk bekämpning, som nu är under uppbyggnad.

Då det gäller motionen 1971:1037 om ett organ för samordning av
forskning angående giftfri odling anför växtskyddsanstalten.

Motionen berör det från många håll framställda önskemålet om odling
inom jordbruket utan användning av kemiska bekämpningsmedel. Naturligtvis
kan alla sådana medel betraktas som gifter, om man avser deras
inverkan på de organismer, mot vilka de nyttjas i bekämpningssyfte.
Däremot är det för många bekämpningsmedel fortfarande oklart, om de i
den för bekämpning använda dosen kan anses vara giftiga för t. ex.
människan.

Ur omgivningshygienisk synpunkt är emellertid som bekant flera typer
av kemisk bekämpning betänklig. Insikten om påvisade eller befarade
sidoverkningar av negativ art har runt om i världen lett till ökade
ansträngningar att utveckla bekämpningsmetoder utan påtagliga skaderisker
för t. ex. bin, fiskar, fåglar, däggdjur och människan själv.

Flera fysikaliska metoder är både ekonomiskt bärkraftiga och omgivningshygieniskt
invändningsfria. Som exempel kan här anföras kalluftbehandling
av spannmål mot förrådsskadeinsekter, liksom också ångning
av växthusjord, effektiv mot t. ex. förökningssvampar. Vissa kulturåtgärder
kan ge en ur växtskyddssynpunkt god utdelning. Flerårigt uppehåll
mellan odling på samma skifte av potatissorter mottagliga för angrepp av
potatiscystnematod är t. ex. ofta en välbefogad åtgärd. I flera fall är
odling av resistenta växtsorter ett utmärkt alternativ till konventionell

JoU 1971:54

kemisk bekämpning. För Sveriges del kan som exempel på framgångsrik
tillämpning av metoden framhållas odling av rödklöver med resistens mot
klövernematod samt av stråsädessorter med resistens mot rostsvampar
och gräsmjöldagg. Potatissorter med resistens mot potatiscystnematod
har framställts bl. a. i Sverige, och man hyser goda förhoppningar om att
genom odling av sådana sorter effektivt kunna motarbeta nematoden.
Biologisk bekämpning, d. v. s. utnyttjande av skadegörarnas fiender i
bekämpningssyfte, har i vissa fall befunnits vara effektiv i bl. a. USA.
Också i Sverige har biologisk bekämpning prövats, ganska omfattande
försök har t. ex. utförts vid växtskyddsanstalten med en insektpatogen
svamp mot en rad olika insekter, samt med en insektpatogen bakterie
mot olika skadegörande fjärilar.

Fortsatta undersökningar rörande utvecklingsmöjligheterna i vårt land
för många alternativa metoder till kemisk bekämpning bör ges hög
prioritet. Relationerna mellan å ena sidan olika kulturåtgärder, t. ex.
gödsling, såtid och växtföljd, å andra sidan förekomst och ekonomisk
betydelse av olika skadegörare är i många fall bristfälligt kända, vilket
starkt begränsar möjligheterna att f. n. dra upp riktlinjer för en ur
växtskyddssynpunkt välbalanserad odling. Resistensbiologiska undersökningar
och i anslutning därtill resistensförädling utgör även fortsättningsvis
angelägna arbetsuppgifter. Framställning av växtsorter med resistens
mot vissa skadeinsekter är t. ex. i hög grad önskvärd. Förutsättningarna
för biologisk bekämpning i vårt land är ännu inte tillnärmelsevis nöjaktigt
utredda.

Rörande forskning och utveckling av alternativa metoder till kemisk
bekämpning upprätthålles sedan länge ett livligt och fruktbärande
samarbete mellan de Nordiska länderna inom ramen för den verksamhet,
som bedrivs av Nordiska jordbruksforskares förening. Synnerligen aktiva
är t. ex. här en arbetsgrupp för stråsädens resistensbiologi samt en
arbetsgrupp för mikrobiologisk bekämpning av skadeinsekter inkl.
-kvalster. Båda dessa grupper håller ett arbetsmöte årligen, varvid bl. a.
erfarenhter gjorda i resp. länder sedan föregående arbetsmöte dryftas. En
viktig uppgift för dessa arbetsgrupper är också att samordna och dra upp
riktlinjer för den kommande verksamheten.

Uppenbart är emellertid att en effektivisering av samordningen på
nationell bas rörande alternativa metoder till konventionell kemisk
bekämpning är högst angelägen. Växtskyddsanstalten vill för sin del
förorda att en arbetsgrupp tillsättes med uppgift att utreda arten och
omfattningen av den forskning och försöksverksamhet, som f. n. bedrivs i
Sverige på det aktuella arbetsområdet. Specialister från lantbrukshögskolan,
växtskyddsanstalten, skogshögskolan och växtförädlingsinstitutionerna
bör ingå i denna arbetsgrupp. Ställningstagande i frågan om ev.
etablering av ett samordnande organ av mera permanent natur torde böra
anstå tills resultatet av ett utredningsarbete enl. ovan framlagts.

Statens råd för skogs- och jordbruksforskning (5.4.197 1)

Vid rådets behandling av förevarande båda motioner har motionen
1971:23 ansetts beröra såväl skogssom jordbruksforskningssektionen,
medan skogsforskningssektionen beträffande motionen 1971:1037 lämnat
åt jordbrukssektionen att ensam utforma remissvaret. Rådet anför
följande.

JoU 1971:54

a) beträffande motionen 1971:23

Vid bekämpning av sjukdomar och skadegörare på växter kan olika
metoder tillämpas: 1) användning av odlingsteknik och metoder som
gynnar nyttoväxten men som motverkar den skadliga organismen, 2)
användning av pesticider, 3) s. k. biologisk bekämpning (ej biologisk
kontroll!) och 4) resistensförädling, dvs. framställning av nya former
eller korsningar av nyttoväxter som har genetiskt ”inbyggda” försvarsmekanismer
mot olika angripare.

Såväl inom forskning som praktisk verksamhet har samtliga dessa
metoder behandlats eller tillämpats. De två mera långsiktiga metoderna,
biologisk bekämpning och resistensförädling, har, trots att de är de på
längre sikt effektivaste, inte kunnat tilldelas de ekonomiska resurser som
de motiverar.

Verksamhet inom det av motionen berörda området förekommer vid
Statens växtskyddsanstalt, Lantbrukshögskolan, Skogshögskolan och
vissa universitetsinstitutioner. Denna verksamhet omfattar bl. a. användning
av insektpatogena svampar, virus, bakterier och protozoer, introduktion
av parasitsteklar och rovkvalster, applikation av mot vissa
virkesförstörande rötor antagonistiska svampar och effekter av vissa s. k.
systemiska gifter. Rådet vill dock framhålla att verksamheten hittills är av
sporadisk natur och har blygsam omfattning.

Såväl beträffande insekter som svampar sker samarbete i dessa frågor
med motsvarande organ i de övriga nordiska länderna; Nordiska
Jordbruksforskares Förening har t. ex. en arbetsgrupp med huvudsaklig
uppgift att samordna projekt rörande möjligheterna att i Norden utnyttja
bakterier och virus för bekämpning, och internationellt samarbete
förekommer inom t. ex. IUFRO (Internationella skogsforskningsunionen).

Rådet delar emellertid motionärernas uppfattning att forskningsverksamheten
inom området är helt otillräcklig. Detta trots att rådet f. n.
satsar ca 450 000 kr årligen på forskningsprojekt som anknyter till den
aktuella problematiken (jordbrukssektionen ca 200 000 kr, skogssektionen
ca 250 000 kr.)

Förutom betydande ekonomiska behov inom den långsiktiga resistensbiologiska
forskningen är behoven mest påträngande inom insektpatologin.
I hela Norden finns f. n. inte en enda fast anställd utbildad
insektpatolog. En snabb förstärkning inom detta eftersatta område
bedömer rådet som nödvändig. Rådet vill därför föreslå att en fast tjänst
som insektpatolog inrättas snarast (t. ex. en avlönad docentur vid
Institutionen för växtpatologi vid Lantbrukshögskolan, med uppgift att
dels bedriva grundforskning, dels tillämpad forskning för skogsbrukets
och jordbrukets behov). Trots att antalet kompetenta forskare inom
detta område ännu är synnerligen begränsat synes en sådan lösning f. n.
möjlig och lämplig. Verksamheten torde successivt kunna koncentreras
och utvidgas i anslutning till denna tjänsteman. För att tillgodose allsidiga
kontakter med övrig anknytande forskning och praktisk verksamhet
torde det vidare vara lämpligt att i samband härmed upprätta en för
forskningsverksamheten rådgivande nämnd med företrädare för vetenskap
och praktik. På något längre sikt synes kunna övervägas inrättandet
av ett nordiskt institut även om i dagens läge en sådan lösning av frågan
inte ter sig särskilt lätt genomförbar.

Rådet vill i detta sammanhang också påvisa de samhälleliga krav och
de ansvarsfrågor som anknyter till frågan om biologisk bekämpning. Här
kan nämnas t. ex. lagar och tillämpningsföreskrifter som reglerar tillämpningen
av biologisk bekämpning samt kostnads-, ansvars- och ersättningsfrågor.
Motionärerna argumenterar för ”ofarliga bekämpningsmedel”.

JoU 1971:54

Liksom giftighet är farlighet ett relativt begrepp som inte kan tolkas utan
normer. Sådana normer saknas i Norden, och vi vet t. ex. sålunda inte
under vilka förutsättningar man kan beteckna t. ex. mikrobiologiska
preparat som ofarliga.

För verksamhetens inriktning och omfattning på längre sikt torde
någon form av utredning vara erforderlig. En sådan utredning torde dock
kunna genomföras tämligen snabbt — ev. på departemental nivå.
Utredningen torde väsentligen ha att lämna förslag om hur grundforskning
och för skogs- och jordbruket nödvändig tillämpad forskning
lämpligen skall bedrivas och i samband härmed föreslå utbyggnadstakt,
organisation, institutionell lokalisering och finansiering. Utredningen
torde också behöva lämna förslag till preliminära tillämpnings- och
ansvarsföreskrif ter.

Under hänvisning till vad som ovan framförts får rådet sålunda biträda
motionärernas hemställan vad avser förslag till organisation av en
utvidgad forskning angående biologisk bekämpning, särskilt insektpatologi.
Härutöver får rådet som sin uppfattning hävda att behoven av
ökade forskningsresurser är så påträngande att en särskild tjänst som
insektpatolog omedelbart bör inrättas.

b) beträffande motionen 1971:1037

Till en början vill rådet kommentera det av motionärerna använda
uttrycket ”giftfri odling”. Eftersom det är synnerligen svårt att precisera
vad som i nuvarande odlingsläge skall betecknas som gift, kan beteckningen
”giftfri odling” mycket lätt missuppfattas. Vidare är uttrycket
tvetydigt i så måtto, att det icke klart framgår om motionärerna med
uttrycket ifråga ansluter sig till den s. k. ”biodynamiska” skolan eller ej;
rådet utgår dock från att så icke är fallet. En adekvat rubricering av
motionen hade varit: ”samordning av forskningsinsatser för att minska
behovet av kemiska bekämpningsmedel inom dagens växtodling” el. dyl.

Vid flera olika forskningsanstalter göres sedan ganska länge betydande
insatser för nämnda syfte. I sin uppräkning av dessa anstalter har
motionärerna förbisett olika institutioner vid Lantbrukshögskolan, vilka
sedan länge livligt sysselsatt sig med forskning beträffande ogräsens
biologi samt med analysering och påvisande av i grödorna och marken
eventuellt förekommande kemiska restsubstanser.

Vidare bör nämnas att Statens växtskyddsanstalt och Sveriges Utsädesförening
båda undersöker förutsättningarna för en utvidgad resistensförädling
(alltså möjligheterna att i de nya sorterna ”bygga in” ärftlig
motståndskraft mot sjukdomar och parasiter) för att undvika kemiska
bekämpningsmedel mot s. k. utsädesburna sjukdomar. Ganska stora
anslag har under senare år erhållits härför från rådet och forskningsaktiviteten
är f. n. hög.

I princip är givetvis en god samordning av en så aktuell och viktig
forskningssektor som den föreliggande av stort värde. Rådet har
emellertid intrycket att de olika institutioner, som nu arbetar med
hithörande frågor, på det hela taget redan synes ha goda inbördes
kommunikationer. Något samordningsorgan av föreslagen typ behöver
därför enligt rådets mening knappast upprättas. Det räcker i så fall med
en samarbetsgrupp, vilken de ifrågavarande institutionerna mycket väl
synes kunna förmå tillskapa själva. Den av motionärerna föreslagna
parlamentariska anknytningen kan naturligtvis vara mycket värdefull;
rådet håller dock för troligt, att de behövliga och önskvärda kontakterna
med övrig miljövårdspolitik blir tillräckligt tillfredsställande genom
Statens naturvårdsverks (och dess forskningsnämnds) verksamhet och
goda information i hithörande frågor.

JoU 1971:54

Under hänvisning till det anförda kan rådet alltså inte tillstyrka
motionärernas förslag om inrättande av nämnda samarbetsorgan; i varje
fall synes en grundligare motivering för behovet av ett sådant organ
dessförinnan böra ha förebragts.

JoU 1971:54

Bilaga 2

Yttranden över motionen 1971:214

Domänverket (16.3.1971)

Domänverket anser att kampen mot skadeinsekterna i våra skogar kan
föras tillräckligt effektivt inom ramen för redan gällande lagstiftning och
att riksdagen därför ej har anledning att nu hos Kungl. Majit begära
skärpt lagstiftning, men däremot bör skadeinsekternas negativa inverkan
på skogsproduktionen vara en tungt vägande faktor i samband med
fördelning av forskningsmedel. Vidare, påpekar domänverket, är det
angeläget att skogsstyrelsen tilldelas erforderliga resurser för upplysningsverksamhet
och andra åtgärder för bekämpning av skadeinsekter. Domänverket
anför vidare.

Skadeinsekter utgör alltid ett hot mot skogsbruk och skogsproduktion.
Förändringar av insektspopulationer är tecken på balansrubbningar i
det ekologiska systemet. Stark ökning av en eller flera insektspopulationer
kan vålla skogsbruket stora förluster.

Verket följer kontinuerligt insektspopulationernas utveckling i skogarna
och vidtager successivt de förebyggande och bekämpande åtgärder
som bedöms lämpliga och möjliga.

En tendens till utveckling av insektspopulationerna i icke önskvärd
riktning observerades mot slutet av 1960-talet och för att motarbeta
denna infördes skärpta avforslingsbestämmelser, noggrannare planläggning
av vissa röjningsarbeten, viss användning av insektsdödande medel
etc.

Genom 1969—70 års naturkatastrofer kom stora kvantiteter stormfälld
eller skadad skog att utgöra goda yngelplatser för insekter.
Ansamlingen av upphugget obarkat virke vid vägupplag eller i skogen blev
också osedvanligt stor. Tillgängliga resurser i form av personal och
material utnyttjades till bristningsgränsen för att minska stormarnas
sekundära skadeverkan, men förmådde ej hindra att framför allt
märgborrestammen ökade kraftigt. Det bör observeras att även andra
insektsarter fick bättre föryngringsbetingelser än vanligt.

Med anledning av den uppkomna situationen anordnade Skogsstyrelsen
i samråd med Skogshögskolan och Forskningsstiftelsen Skogsarbeten
den 25 och 26 november 1970 en skogsskyddskonferens i vilken bl. a.
domänverket deltog.

Konferensen, som samlade ca 150 representanter för skogsbruk och
skogsindustri, hade till syfte att genom analyserande och idégivande
anföranden och diskussioner söka nå en rekommendation om lämpliga
åtgärder mot skadeinsekterna.

Efter ingående diskussioner gjorde konferensen ett uttalande, som
bifogas detta yttrande.

Att genom skärpt lagstiftning söka effektivisera kampen mot skadeinsekterna
i våra skogar anser domänverket vare sig lämpligt eller
ändamålsenligt. Skogsstyrelsen har i skogsvårdslagen redan lämnats
erforderlig befogenhet gentemot skogar lydande under lagen i fråga.
Efterlevnaden av en mera skärpt lagstiftning skulle enligt verkets mening
icke bli praktiskt möjlig att kontrollera.

Verket vill i sammanhanget poängtera nödvändigheten av att erforder -

JoU 1971:54

liga resurser ställs till forskningens förfogande för fortsatta undersökningar
beträffande de viktigare skadeinsekternas förekomst och verkningar
på skogsproduktionen.

Dessutom bör information och upplysning om skadeinsekter och
bekämpningsmetoder spridas inom landet i samband med bl. a. den
övervakning och tillsyn som Skogsstyrelsen har att utöva.

Förenämnda uttalande vid skogsskyddskonferensen den 25 och 26
november 1970 var av följande lydelse:

Konferensen konstaterar

att förekomsten av barkynglande insekter har ökat oroväckande inom
landet och att den skada dessa gör på växande skog måste medföra
betydande produktionsnedsättningar;

att ökningen av barkynglande insekter till stor del beror på omfattande
stormskador och snöbrott och på för insekterna klimatiskt gynnsamma
betingelser under senare år, men att den största orsaken till ökningen
av dessa insekters antal får anses vara att stora kvantiteter obarkat virke
numera lagras vid skogsbilvägar under insekternas svärmnings- och
kläckningsperioder, att en allt större mängd stammar och stamdelar
kvarlämnas i skogen vid avverkningarna samt att ungskogsröjningar sker
under olämpliga årstider;

att insektsskador på växande skog i många fall kan drabba tredje man,
dvs. skogsägare som ej har del i orsaken till skadorna.

Konferensen rekommenderar skogsbruket och skogsindustrin, där så
är ekonomiskt möjligt

att i första hand söka lösa problemen genom åtgärder som minskar
tillgången på yngelmaterial för insekterna i fråga och att använda
insekticider endast då så bedöms vara absolut nödvändigt;

att utforma prisavtal och leveransbestämmelser för rundvirke så att de
motverkar ansamling av obarkat virke vid väg eller i skogen vid ur
skaderisksynpunkt olämpliga tidpunkter;

att ta största hänsyn till riskerna för insektsskador på växande skog
vid planering av drivning och vidaretransporter och vid upprättandet av
tidsschema för lagring av obarkat virke i skogen och vid väg;

att tillämpa sådana avverkningssystem och sådana prisavtal för
rundvirke som minimerar mängden kvarlämnade stammar och stamdelar
på avverkningstrakterna;

att utföra röjningar och gallringar i yngre bestånd under sådana tider
av året och på sådant sätt att fällda, ej upparbetade träd bli otjänliga som
yngelmaterial;

att tillämpa sådana beståndsvårdsprogram som medför minsta mängd
ej utnyttjningsbart virke i produktionen.

Konferensen förordar

att de vid Riksskogstaxeringen 1970 försöksvis gjorda observationerna
av frekvensen av vissa insektsskador genomförs i riksomfattande skala
även under kommande års taxeringar;

att Skogsstyrelsen och Skogshögskolan i samråd utarbetar ett system
för årlig rapportering av svärmnings- och kläckningstider för insekterna i
fråga samt undersöker möjligheterna till en effektiv rapportering av
iakttagna insektsskador för bl. a. prognos om väntad skadegörelse;

att ökade resurser snarast ställs till forskningens förfogande för
undersökningar och värderingar av de tillväxtförluster som ifrågavarande
insekter förorsakar;

JoU 1971:54

att skogsskyddsaspekterna betonas i de entomologiska avsnitten i
undervisningen vid skogsbrukets skolor;

att Sveriges Skogsvårdsförbund och övriga informationskanaler utnyttjas
för en intensivare upplysning inom skogsnäringen om nödvändigheten
av ett effektivare skydd mot insektsskador på växande skog;

att regionala konferenser främst mellan virkesköpare och virkessäljare
arrangeras för diskussioner av lösningar på ifrågavarande insektsskadeproblem; att

inom tre år en ny konferens anordnas för genomgång av hur
skyddet mot barkynglande insekter utvecklats och för överläggning om
de vidare åtgärder som kan erfordras.

Skogsstyrelsen (1 5.4.1971)

Skogsstyrelsen anför.

Vissa av de skadegörande skogsinsekterna har ökat i antal med
produktionsnedsättningar och andra besvärande problem för skogsbruket
som följd. Det gäller bl. a. de s. k. snytbaggarna och dessas skadegörelse
på skogsplantör, vilket f. n. inte kan bemästras utan användning av DDT,
samt barkynglande insekter, främst märgborrarna och granbarkborren.

Bakgrunden till de barkynglande insekternas ökning har beskrivits i
motionen. Därutöver kan anföras följande.

För att nedbringa sina råvarukostnader önskar massaindustrierna
numera en snabbare intransport av veden och kortare lagringstid. Därmed
blir det ej nödvändigt att barka virket så som vid den tidigare, ibland
flerårslånga lagringen vid skogsbilvägarna. Den omfattande övergången
från flottning till landtransport är ytterligare en orsak till att veden ej
behöver barkas i skogen. Vidare kan industrin i dag arbeta med rå ved.

Ett särskilt problem i det här sammanhanget är att avverkningarna inte
sker kontinuerligt året runt utan med en markerad topp under
vintersäsongen. Det gäller främst för privatskogsbruket. Det mesta av det
vinteravverkade virket kommer fram till skogsbilvägarna för inmätning
strax före märgborrarnas svärmning, vanligen i april-maj. Härtill kommer
att mätningen av virket kan dra ut på tiden på grund av virkesanhopningen
och därmed blir ej virket tillgängligt för intransport till industrin
omedelbart efter framkörningen till bilväg.

Vad som ytterligare komplicerar problemet i fråga är att det av
transport- och planeringstekniska orsaker alltid måste finnas vissa
bilvägslager året runt, även under de insektskänsliga månaderna, om ock
av väsentligt mindre omfattning än vad som blivit normalt under senare
år.

Den ökade bilvägslagringen av obarkat virke är en av huvudorsakerna
till de barkynglande insekternas ökning. En annan är att mängden
avverkningsrester okar, bl. a. på grund av att den klenaste dimension som
lönar sig att ta rätt på stiger.

En tredje orsak är det i motionen påtalade förhållandet att ungskogsröjningar
sker på ur insektsskadesynpunkt olämplig årstid. Det är endast
under kort tid, nämligen under högsommaren som röjning i de mera
försigkomna tallungskogarna kan ske. Detta är ett mycket besvärligt
problem dels med tanke på svårigheten att med hänsyn till arbetskraftstillgången
koncentrera röjningarna till denna tid, dels det ökade
röjningsbehovet. Till en del bemästras nu detta problem genom en mera
styrd planering av röjningsåtgärdema.

Den primära orsaken till ökningen av de barkynglande insekterna är

JoU 1971:54

alltså den stigande mängden obarkat virke vid skogsbilvägarna samt
mängden avverknings- och röjningsrester. Att skadesituationen just nu är
särskilt prekär sammanhänger med den ytterligare ökade tillgången på
yngelmaterial som följde med de omfattande stormfällningarna för ett
par år sedan.

De skador märgborrarna orsakar är dels virkesskador i samband med
skalbaggslarvernas utveckling i det obarkade virket, dels skador på
växande skog av de utflugna insekterna. Storleken av dessa skador är
svåra att exakt uppskatta. Allt för litet forskningsmaterial finns tillgängligt.
Vissa undersökningar pekar dock mot att det vid kraftiga engångsangrepp
av märgborre i ett tallbestånd blir tillväxtförluster av 30—50 %
per år under 3—5 års tid. Vid riksskogstaxeringen 1970 gjordes mätningar
av frekvensen märgborreangripna tallbestånd. Materialet är ännu icke
utvärderat, men preliminära bedömningar kan göras, som visar en för
landet total tillväxtförlust av närmare 1 miljon m- sk per år. Motsvarande
frekvensmätningar kommer att göras vid riksskogstaxeringen 1971.

Sett enbart från den skogsägares synpunkt som avverkar virket kan
problemet betraktas som en fråga om ekonomisk optimering: tillväxtförlusterna
och virkesskadorna vägda mot vinsterna av de nya bilvägslagrings-
och avtransportsystemen. Emellertid drabbas ofta ”tredje man” av
konsekvenserna av förefintligheten av obarkat virke, så som framhålls i
motionen. Åtgärder från samhällets sida kan därför vara motiverade för
att skydda ”tredje man”. Dessutom kan samhällsåtgärder motiveras till
förhindrande av omfattande skogsproduktionsnedsättningar.

För att finna en början till en bredare lösning av dessa på relativt kort
tid uppkomna problem för svenskt skogsbruk anordnade skogsstyrelsen i
samarbete med skogshögskolan och Stiftelsen skogsarbeten en större
skogsskyddskonferens i Stockholm i november 1970. Konferensen gjorde
en deklaration i frågan och utfärdade ett antal rekommendationer till
skogsägarna och den virkesköpande industrin (se Domänverkets remissyttrande
över motionen 1971:214).

Denna centrala konferens har sedan följts upp av ett antal regionala
överläggningar och på några håll har länsvisa skogsskyddskommittéer
bildats.

Den effektivaste vägen att minska skadegörelsen av barkynglande
insekter syns vara att få till stånd en bättre samplanering mellan
skogsägarna och virkesköpama och att överenskommelser om avtransport
av virket eller besprutning med insekticider inom fastställda tider införs i
virkesleve rans kontrakten.

Ökade resurser bör från samhällets sida ställas till förfogande för
allmänna planerings- och informationsåtgärder. Skogsstyrelsen önskar i
detta sammanhang framhålla att styrelsen i de två senaste årens
enslagsframställningar begärt personalförstärkning för att mera aktivt
kunna verka för ett förbättrat skogsskydd. Någon sådan förstärkning har
emellertid hittills inte erhållits.

Det är också angeläget att utökade medel ställs till förfogande för den
skogsentomologiska forskningen och för den speciella produktionsforskning
som erfordras i sammanhanget.

Vidare bör undersökas behovet av ökade möjligheter att ingripa med
lagstadgade åtgärder. 34 § i 1948 års skogsvårdslag, har hittills icke lagts
till grund för åtgärdsålägganden i anslutning till insektsskador som
orsakats av en mera kontinuerlig och normal situation, såsom exempelvis
den som gäller virkeslagringen i skog av obarkat virke. Åtgärdsålägganden
för bekämpning av barkynglande insekter har skett endast i samband med
omfattande stormfällningar eller snöbrott.

I betänkandet till förslag om skogsvårdslag, SOU 1946:41 har

JoU 1971:54

skogsstyrelsen i förevarande fråga anfört, sid 228: . . Erfarenheten visar

visserligen, att insektsangrepp vanligen förekomma i närheten av sågar
och andra upplagsplatser för obarkat virke, invid större hyggen m. m. Då
emellertid orsakerna till förökningen av insekterna alltjämt äro föga
utforskade, samt skadegörelsen i dylika fall i regel är lokalt begränsad,
synes tiden ännu icke vara mogen för lagbestämmelser, innefattande t ex
förbud att anlägga sågverk invid skog eller att i skog använda flyttbara
sågverk, skyldighet att vidtaga avbarkning av virke, som upplägges i
skogen, eller av stubbar å ett hygge och dylikt. Det lärer vara lämpligare
att genom ökad propaganda- och upplysningsverksamhet söka förmå
skogsägarna att med medel och åtgärder, som enligt hittills vunnen
erfarenhet visat sig vara tjänliga, frivilligt motarbeta uppkomsten av
insektshärjningar.”

1 Kungl. Maj:ts proposition nr 34/1948 med förslag till skogsvårdslag
gör departementschefen inget särskilt uttalande i denna speciella fråga.

I 34 § 1948 års skogsvårdslag sägs: ”Uppkommer i skog insektshärjning
av större omfattning eller föreligger överhängande fara därför på
grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat, som kan giva
upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter, är skogsmarkens
ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer, vidtaga
åtgärder . . .”. Orden ”eller annat” ger möjlighet till åtgärdsåläggande för
hindrande av omfattande skador av barkynglande insekter orsakade av
olämplig lagring av obarkat virke eller kvarlämnande av avverknings- och
röjningsrester. Någon lagändring torde ej erfordras. Orden ”för skogen”
utesluter emellertid ingripanden till förhindrande enbart av virkesskador
genom insekterna. Orden ”skogsmarkens ägare” innebär i detta sammanhang
en besvärande begränsning genom att virket ofta övergått till annan
ägare än skogsmarksägaren vid den tidpunkt då åtgärder senast måste
insättas.

I flera europeiska länder finns lagbestämmelser till förhindrande av
skador av barkynglande insekter. En utförligare sammanställning därav
finns i ett av professorn vid skogshögskolan Bertil Lekander hållet
anförande vid den ovan nämnda skogsskyddskonferensen (bilagt)*. Som
exempel skall här endast nämnas att det i Belgien är förbjudet att ha
obarkat barrvirke kvarliggande under juni—augusti; att det i England
föreligger skyldighet att under maj-september antingen barka eller köra
ut virket inom sex veckor; att i Polen allt tallvirke som avverkats mellan
10.10—15.5 och som blir liggande i skogen, skall barkas senast den 15.5.

Generella bestämmelser såsom de nyssnämnda synes för svenska
förhållanden ej möjliga att införa med praktiskt tillfredsställande resultat.
Insekternas svärmnings- och utflygningstider varierar mellan olika delar
av landet och även mellan olika år, vilket för med sig att tidsramar skulle
behöva göras så vida att normalt onödigt omfattande åtgärder framtvingades.
Därvid bör särskilt uppmärksammas att bekämpning med insekticider
ej bör utföras annat än i den omfattning som är absolut nödvändig.
Vidare kan avtransporten av virket aldrig så exakt planeras, att man kan
garantera att allt obarkat virke blir bortfört i tid. Även detta skulle
framtvinga mer åtgärder än som i realiteten vore nödvändiga, genom att
man ville försäkra sig om att lagbestämmelserna följdes. Till den
komplicerade bilden kan även fogas, att erforderliga åtgärder varierar
med den tidpunkt när virket avverkats.

Skogsstyrelsen vill för sin del i stället förorda en form av ramlagstiftning
som ger styrelsen möjlighet att efter samråd med skogshögskolan
och med berörda parter ingripa med åtgärdsålägganden då situationen
särskilt påkallar extraordinära åtgärder av skogsmarksägare, avverkare
eller virkesköpare.

* Här ej bilagt.

JoU 1971:54

Intill dess en eventuell ramlagstiftning av förordat slag har införts, bör
möjligheter ges till en sådan vidare tolkning av bestämmelsen i 34 § första
stycket 1948 års skogsvårdslag att åtgärdsålägganden kan utfärdas i
särskilda situationer utöver dem som betingas av storm fällningar och
andra naturkatastrofer.

Skogshögskolan (7.4.1971)

Skogshögskolan har som eget yttrande över motionen överlämnat
följande promemoria från prefekten för institutionen för skogszoologi.

Den under senare årtionden allt mer genomgripande mekaniseringen
av det svenska skogsbruket har som följdverkan bl. a. fått vissa, mycket
svårbemästrade insektsproblem. Ett — och utan tvekan det allvarligaste
hittills — är den kraftigt ökade stammen av märgborrar i våra tallskogar.
Orsakerna härtill är den allt mer omfattande lagringen av obarkad
massaved i skogarna, övergången från flottning till landtransport samt
röjningar utförda under icke lämplig årstid.

Fram till senare hälften av 1950-talet handbarkades massaveden i
skogarna i direkt anslutning till avverkningarna, vilket gjorde att
märgborramas yngelmöjligheter starkt begränsades. Detta kostsamma
arbetsmoment ersattes mot slutet av 1950-talet av transportabla barkningsmaskiner,
vilka i sin tur nu ersatts av centrala barkningsanläggningar
vid massaindustrierna. På grund av bl. a. begränsade utrymmen vid dessa
industrier lagras massaveden fortfarande i skogarna men nu i obarkat
skick, vilket givit märgborrama och andra under bark ynglande insekter
speciellt gynnsamma utvecklingsbetingelser. En insektstaxering i stormskadad
skog 1954 resp. 1970 har sålunda visat, att märgborrestammen
inom jämförbara områden ökat med ca 120 %.

Övergången från flottning till landtransport av sågtimmer och massaved
har bl. a. medfört att obarkade sortiment ofta blir liggande allt för
länge i skogarna beroende på lastbilskapaciteten och framför allt på att
många vägar under den kritiska tiden då insekterna svärmar är avstängda
för biltrafik på grund av tjällossning.

En ytterligare orsak som bidragit till den ökade stammen av
märgborrar är röjningar utförda under felaktig tid på året. Undersökningar
och praktisk erfarenhet har visat, att röjningar utan efterföljande risk
för märgborreskador endast kan utföras under juni och början av juli.
Röjningsavfallet hinner då torka ut så mycket till kommande säsong att
det blir otjänligt som yngelmaterial för märgborrama. Arbetskraftsbrist
och nödvändigheten att sysselsätta AMS-personal framför allt under
vinterhalvåret har gjort att röjningar i stor utsträckning måst utföras
under icke lämpliga årstider med omfattande skadegörelse på kvarstående
skog.

Det praktiska skogsbruket har allt mer uppmärksammat de negativa
effekterna av ovan relaterade moment, och som ett utslag för den oro
man känner för denna utveckling får man se den skogsskyddskonferens
som i november 1970 anordnades av skogsstyrelsen, skogshögskolan och
forskningsstiftelsen skogsarbeten, där ovan skisserade problem och
tänkbara lösningar diskuterades. Mötet resulterade i ett antal rekommendationer
till skogsbruk och skogsindustri som bl. a. gick ut på att försöka
åstadkomma en bättre samordning mellan — avverkning — transport —
industri för att i görligaste mån undvika allt för stor lagring av obarkat
sortiment i skogen under vissa kritiska perioder. 1 flera län har dessa
rekommendationer tagits upp på det lokala planet för att försöka

JoU 1971:54

åstadkomma en bättre planläggning. Huruvida detta kommer att leda till
önskad effekt torde ännu vara för tidigt att säga.

En annan möjlighet att komma till rätta med problemen är att
lagstiftningsvägen ålägga inblandade parter att före en viss tidpunkt se till
att obarkade sortiment ej finnes lagrade i skogen eller om så är fallet
dessa före insekternas svärmning behandlats med insektspreparat eller
barkats före insekternas kläckning. 1 åtskilliga europeiska länders
skogslagstiftning finns sådana bestämmelser, men om sådana är nödvändiga
även för vårt land, torde vara svårt att f. n. säga. Den bästa lösningen
torde vara att berörda parter i full insikt om den allvarliga insektssituationen
i våra skogar försöker finna lämpliga vägar för att komma ifrån detta
besvärande problem. Skulle detta av olika anledningar ej lyckas, torde en
skärpning av skogsvårdslagen böra övervägas.

Vad i det föregående anförts om åtgärder till förebyggande av skador
av märgborrar gäller i allt väsentligt även vissa andra svårbemästrade
skadeinsekter inom skogsbruket.

BERTIL LEKANDER

Professor

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR) (1 8.3.1971)

SSR framhåller att det av motionärerna påtalade problemet är
allvarligt och aktuellt. Skogsstyrelsen har också uppmärksammat detta
och tagit initiativ till en konferens med representanter för skogsbruket
och för skogshögskolan för att utforma regler, upplysningar och
rekommendationer i avsikt att effektivisera kampen mot skadeinsekter i
våra skogar.

Enligt SSR:s mening bör sådana åtgärder leda till bättre och snabbare
resultat än lagstiftning, vilken i ett fall som detta torde bli ganska
detaljerad och ändock svår att tillämpa och övervaka.

SSR föreslår sålunda att skogsstyrelsen får i uppdrag att fullfölja sitt
först nämnda initiativ i samarbete med skogsbrukets företrädare och
skogshögskolan samt att medel skall stå till förfogande för ändamålet.

Skogsindustriernas samarbetsutskott (5.4.197 1)

Samarbetsutskottet anför.

Motionen berör en för svenskt skogsbruk allvarlig fråga. Inom stora
delar av landet har insektshärjningarna på rotstående skog ökat i
oroväckande omfattning. Skadorna kan för närvarande icke närmare
uppskattas, men den samlade effekten av produktionsförluster och
virkesförstöring är mycket betydande. Det är dessutom riktigt, som
motionärerna påpekar, att skadeverkningarna av onormala insektsangrepp
negativt påverkar produktionen även flera år efter det att själva härjningen
upphört.

Vad gäller de insekter, vilka betecknas som skadegörare på rotstående
skog och virke, är den under senare år observerade ökningen ett resultat
av flera samverkande faktorer. Skogsbrukets intensifiering och ändrade

JolJ 1971:54

driftsformer har gynnat insekternas förökning. Det bör dock understrykas
att de omfattande skador som i slutet av 1960-talet drabbade de
svenska skogarna i form av snöbrott och stormfällningar inneburit
ytterligare en pådrivande faktor för skadeinsekternas utbredning. Tilläggas
kan att de senare somrarnas klimatförhållanden har verkat i samma
riktning.

Den påtalade utvecklingen har givetvis uppmärksammats av skogsnäringen.
Stora insatser görs på transportområdet, inte minst ifråga om
prognoser och planering, för att ta hand om virket på ett så optimalt sätt
som omständigheterna medger. Mekaniseringen av avverkningarna bidrar i
ökad omfattning till ett jämnare och därmed bättre hanterbart virkesflöde.
Vi vill även hänvisa till den intensifierade diskussionen i fackpressen
samt till de åtgärder som vidtages från skogsägarnas och skogsvårdsorganisationens
sida vad gäller planering och utförande av skogsvårdsåtgärder
och virkeshantering. Inte minst betydelsefullt är det regionala samarbete
som förekommer mellan bl. a. köpare och säljare på virkesmarknaden i
syfte att så långt möjligt undvika ansamling av obarkat virke vid väg eller
i skogen vid ur skaderisksynpunkt olämpliga tidpunkter.

Ett betydelsefullt initiativ i de gemensamma ansträngningarna i
insektsfrågan är den konferens, vilken Skogsstyrelsen i november förra
året anordnade för representanter för skogsbruk, skogsindustri och
forskning. Härvid redovisades och diskuterades såväl forskningens senaste
rön som erfarenheter från det praktiska näringslivet. En omfattande
dokumentation har sammanställts av skogsstyrelsen och i sammandrag
återgivits i fackpressen.

Konferensens sammanfattande uttalande (se Domänverkets remissyttrande
över motionen) — till vars principer vi ansluter oss — torde, vad
gäller förslag till aktivt handlingsprogram, i allt väsentligt tillmötesgå
motionärernas önskemål. Tages därtill hänsyn till att de framlagda
rekommendationerna synes vara på god väg att omsättas i praktiken,
föreligger enligt utskottets uppfattning för närvarande icke anledning till
omprövning av lagstiftningen eller andra åtgärder från myndigheternas
sida i riktning mot skärpta bestämmelser.

I linje med motionärernas syften att effektivisera kampen mot
skadeinsekterna i våra skogar får vi däremot föreslå att allmänna medel
ställes till förfogande för vidgad upplysning inom skogsnäringen. Samordnande
myndighet för en sådan verksamhet bör enligt vår uppfattning vara
skogsvårdsorganisationen.

JoU1971:54

Bilaga 3

Yttranden över motionen 1971:1002

Domänverket (5.4.1971)

Domänverket understryker, att skogsbruket befinner sig i en situation
där de ekonomiska marginalerna är ytterst knappa och handlingsfriheten
begränsad när det gäller valet av arbetsmetoder. Verket framhåller
nödvändigheten av kraftigast möjliga satsning på pågående och planerad
forskning rörande skogsbrukets produktionsförutsättningar och de ekologiska
sambanden. Därigenom ökas utsikterna för att skogsbruket skall
kunna välja de metoder, som innebär minsta möjliga skadeverkningar på
miljön. Verket motsätter sig dock inte att en utredning av den art
motionärerna föreslagit med inventerande och kartläggande inriktning
kommer till stånd. Domänverket anför därutöver i huvudsak följande.

Motionärerna har tagit fasta på några av de problem, som i dag
sysselsätter såväl de inom skogsbruket verksamma som den stora
allmänheten. Flera av delfrågorna har tidigare varit uppe till behandling i
riksdagen. Synpunkter på kalhyggesbruket kan t. ex. återfinnas i jordbruksutskottets
utlåtande nr 41 år 1970.

Diskussion av hithörande frågor måste hela tiden föras bl. a. mot
bakgrund av den ekonomiska situationen för svenskt skogsbruk. Produkter
baserade på skogen som råvara bedömes kunna placeras på världsmarknaden
även i framtiden, men endast under förutsättning att
kostnadsutvecklingen inom samtliga produktionsled kan hällas under
kontroll. För skogsbrukets vidkommande betyder detta krav på utveckling
av arbetsbesparande och rationella arbetsmetoder. En långtgående
mekanisering och arbetsförenkling är det viktigaste sättet att uppnå
detta. Bland de krav som ställs på dessa arbetsmetoder kan nämnas att de
skall vara

tekniskt och ekonomiskt genomförbara

biologiskt lämpliga

ergonomiskt riktiga

från arbetarskyddssynpunkt säkra

miljövänliga

samt ge en fullgod produkt

Den tekniska utvecklingen är för närvarande relativt stark. Därvid är
dock att beakta att kalhyggestekniken i och för sig inte kommit fram
som ett resultat av eller en förutsättning för detta rationaliseringsarbete.
Den har länge tillämpats därför att den under de förhållanden som räder i
vårt land är biologiskt riktig och dessutom ekonomiskt rationell oavsett
mekaniseringsgraden i avverkningssystemet. (Föryngringen i naturskogen
har för övrigt också genom eld och storm regelmässigt skett på kalytor.)
Däremot kan man säga att ett led i rationaliseringen varit koncentration
till större behandlingsenheter. De nya maskiner, som är under introduktion
och utveckling, bedömes inte ställa ökade krav på behandlingsenheternas
storlek. Vidare är att märka att domänverket tager särskild hänsyn
till landskapsvården inom vissa områden.

En mycket viktig drivfjäder vid satsningen på mekanisering i avverkningsarbetet
har också varit kravet på dels en förbättring av arbetsmiljön
för skogsarbetarna och dels säkrare arbetsmetoder.

JoU1971:54

Den s. k. helträdsmetoden tillämpas i mycket begränsad omfattning
och i huvudsak i glesa och klena granbestånd i Norrland, där andra
metoder inte är ekonomiskt bärkraftiga. Inom de bestånd, där metoden
tillämpas, medför bortforslingen av grenar och ris ur bestånden inga
menliga följder för produktionen. Marker, varom här är fråga, göres icke
till föremål för gödsling.

Olägenheterna av kalhyggena från landskapsvårdssynpunkt får inte
överdrivas. Den omväxling i landskapet som ges genom att vyer öppnas
och topografin kan iakttagas på ett annat sätt bör tvärtom många gånger
vara ett positivt inslag i landskapet liksom växtliga ungskogar. Genom
kalhyggesbruket åstadkommes en högre produktion av för många
viltarter lämpliga foderväxter och därmed rikare viltstammar.

Även om det tekniska utvecklingsarbetet har haft sin tyngdpunkt på
avverkningssidan har föryngringssidan ingalunda försummats. Markberedningen
har t. ex. mekaniserats praktiskt taget helt, vilket inneburit att
hyggesbränningarna kunnat radikalt minskas i omfattning. Att planteringssidan
förts fram mindre långt sammanhänger med de svårigheter man
möter p. g. a. den ordinära svenska moränmarkens stenighet. Utvecklingsarbete
inom denna sektor pågår dock.

Enligt domänverkets bedömning är det inte i första hand en utredning
av det moderna skogsbrukets konsekvenser från miljösynpunkt, som
behövs. 1 stället är det angeläget att forskningen intensifieras så att det
tekniska utvecklingsarbetet och rationaliseringsverksamheten kan bedrivas
mot bakgrund av en så fullständig kännedom som möjligt rörande
produktionens förutsättningar och biologiska och andra verkningar av
olika åtgärder. Domänverket vill dock inte avstyrka att en utredning av
den art motionärerna föreslagit kommer till stånd. Denna utredning bör
ges en inventerande och kartläggande inriktning. Den bör därigenom
kunna utgöra ett värdefullt underlag för bedömning av fortsatta
forskningsinsatser.

1 anslutning till uppräkningen av kraven på en acceptabel arbetsmetod
bör understrykas, att en metod, som från flertalet synpunkter ter sig
acceptabel inte kan utmönstras för att den inte uppfyller ett av
kriterierna. De ekonomiska realiteterna gör att valmöjligheterna många
gånger är ytterst begränsade. Främst är det skogsbruket i de ogynnsammaste
produktionslägena som löper risk att drabbas, om skogsbruksmetodens
ekonomiska sida inte tilläts väga in med full tyngd. Resultatet kan
bli att man tvingas avstå från att driva skogsbruk i vissa områden i
Norrlands inland. Härigenom minskas volymen ekonomiskt tillgängligt
virke samtidigt som arbetstillfällen försvinner.

Forskning av det slag, som ovan efterlyses, pågår eller planeras vid
Skogshögskolan och på andra håll. Det är främst fråga om att ge denna
forskning resurser, så att resultat kan komma fram så snart som möjligt.
Lika viktigt är att resultaten snabbt föres ut till skogsbruket och övriga,
som behöver ta del av dem. I Miljövårdscentrums skrift A 1/1971
”Miljövårdsforskning i Stockholm” ges en översikt över forskningsprojekt
med miljöanknytning bl. a. inom skogsområdet.

Skogsstyrelsen (23.3.1971)

Skogsstyrelsen anför.

Den av motionärerna väckta frågan tilldrar sig sedan ett par år
allmänhetens och massmedias stora intresse. Mycken av den oro som
därvid visas kan hänföras till okunnigheten om skogsbrukets betingelser,

JoU 1971:54

biologiska såväl som tekniska och ekonomiska. Man synes också i
allmänhet ha den felaktiga uppfattningen att hyggesupptagning skulle
vara någon nyhet inom skogsbruket orsakad av de senaste årens
utveckling på den awerkningstekniska sidan. I verkligheten har trakthyggesbruket
med avbrott främst under en period under den svåra
skogliga lågkonjunkturen på 1930-talet varit det dominerande skogsbrukssättet.
När man i motionen talar om att över 3 procent av landets
skogsarealer kommer att ligga helt kala och att landskapet kommer att
vara kalt över betydligt större områden, eftersom det dröjer många år
innan plantorna hinner växa upp igen, så visar det att man inte har den
faktiska situationen riktigt klar för sig. Vi har enligt senaste riksskogstaxering,
som avser förhållandena 1958—67, c 8 % av den totala
skogsmarksarealen om 23,5 milj ha redovisad som kalmark + plantskog
under 3 års ålder; häri ingår då också all nerlagd jordbruksjord som ännu
inte planterats. Andra riksskogstaxeringen som redovisade förhållandena i
stort sett under 1940-talet visar c 7 % mark under föryngring och första
riksskogstaxeringen som gjordes på 1920-talet redovisade c 9 % som
medeltal för hela landet. Flertalet sydsvenska län hade då kalmarksandelar
på 10-30 % medan Norrland hade förhållandevis låg procent. Nu är
förhållandena mycket jämnare; för perioden 1963-67 visar götalandslänen
6 %, svealandslänen 8 % och norrlandslänen 7 % mark under
föryngring.

Dagens åldersfördelning i många sydsvenska län med tyngdpunkt på
skogar i åldern 50—80 år visar att i slutet av förra och början av detta
århundrade dominerades stora regioner av mer eller mindre kala
beteslandskap och gleshuggna restskogsbestånd. Ett tillstånd som f. ö. var
vanligt ännu vid tiden för första riksskogstaxeringen under 1920-talet.

Det är alltså inte så att vi fått större kalmarker jämfört med tidigare
perioder; snarare är det tvärtom, p. g. a. att återväxtarbetena sätts in
tidigare och effektivare nu än förr. Vad som har hänt är att de enskilda
föryngringsytorna har blivit många gånger större än förut och därför blir
mera iögonenfallande. Utvecklingen, åtminstone i Norrland, kan dock nu
bedömas gå i en annan riktning. Hyggesbränningen som tidigare var ett
avgörande motiv för stora hyggen, överges nu och övergång från fasta
upparbetningsplatser för stammar och träd till rörliga processorer gör det
också möjligt att arbeta med mindre ytor.

För den huvuddel av svensk skogsmark som måste utnyttjas för
virkesproduktion i första hand är det dock uppenbart att trakthyggesbruket
kommer att liksom hittills vara den dominerande slutavverkningsformen.
10—15 % av skogsarealen kommer som en följd härav att alltid
ligga kal eller bevuxen med plantskog upp till låt oss säga ögonhöjd. Så
länge de enskilda föryngringsytorna är av någorlunda måttlig storlek
föreligger enligt vad skogsforskningen hittills kommit fram till inga
sådana klimatiska eller ekologiska problem som motionärerna befarar.
Skogsforskningen har sin uppmärksamhet riktad på följderna av de
verkligt stora hyggesytorna, varom skogshögskolan kan förmodas lämna
närmare upplysning i sitt remissvar. Ökade forskningsinsatser framför allt
kring de klimatologiska och hydrologiska konsekvenserna av större
hyggesytor är dock påkallade.

Frågan om skadebekämpningsmedlen har sedan motionen skrevs
kommit i ett annat läge genom att giftnämnden nu förbjudit herbiciders
användning i skogsbruket tills vidare under 1971.

Motionärerna påpekar att användningen av hela trädmetoden vid
avverkning stundom leder till att avfallet inte återbördas till trädens
växtplats och att en mera allmän gödsling härigenom kan framtvingas.
Härtill är att säga att det är långt ifrån säkert att denna avverkningsform

Joll 1971:54

kommer att användas i nämnvärd utsträckning framöver. Gödsling av
skogsmark kommer alldeles oberoende av det nämnda förhållandet att få
ganska stor omfattning, då det är den kanske mest lönsamma investering
som kan göras i skogsbruket.

På initiativ av naturvårdsverket håller nu en arbetsgrupp representerande
skogsforskning och praktiskt skogsbruk på att utarbeta en faktasamling
om motiven för skogsbrukets olika åtgärder och deras inverkan på
naturmiljön. Den är avsedd att på bred front informera i hithörande
frågor och är föranledd bl. a. av den bristande kunskap som uppenbarligen
är för handen bland både miljöskribenter och den breda allmänheten.

Vad skogsstyrelsen här ovan anfört skulle väl närmast tala för att
någon särskild utredning inte nu skulle behövas. Samhällets insatser på
området bör i stället koncentreras på ökade resurser till forskningen på
området.

Statens naturvårdsverk (24.3.1971)

Naturvårdsverket framhåller att verket i olika sammanhang har
kommit i kontakt med den omdaning som skogsbruket genomgått under
senare år och nämner som exempel att verket nyligen utrett frågan om i
vilken utsträckning det från naturvårdssynpunkt är motiverat att undanta
nedlagd jordbruksmark från skogsodling. Det pågår också en utredning
angående behovet av skydd för bokskogen som på uppdrag av Kungl.
Maj:t bedrivs av skogsstyrelsen i samråd med naturvårdsverket.

För att söka klarlägga de speciella naturvårdsfrågor som är förknippade
med det moderna skogsbruket har naturvårdsverket vidare
nyligen tillsatt en arbetsgrupp med representanter även för skogsbruket
och forskningen (domänverket, skogsstyrelsen, skogshögskolan och
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund). Avsikten är att verket redan
till hösten skall kunna offentliggöra material som ger underlag för en
bedömning av följderna från naturvårdssynpunkt av den förväntade
utvecklingen inom skogsbruket. Ett av syftena med arbetet är att belysa
om behov föreligger av ytterligare utredningar rörande det moderna
skogsbrukets konsekvenser från miljösynpunkt.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund (SSR) (1 8.3.1971)

SSR anser att det är mycket angeläget att medel ställs till förfogande
för intensifierad forskning rörande det modema skogsbrukets konsekvenser
från miljösynpunkt, samt för undervisning och utbildning i dessa
ämnen, innefattande jämväl fortbildning av redan yrkesverksamma
skogsmän. En sådan anpassning av forskningsmedlens fördelning bör
enligt SSR 5 mening ha större angelägenhetsgrad och ge snabbare resultat
än en separat utredning av sakfrågorna. Riksförbundet anför vidare.

Med all rätt framhåller motionärerna att skogsbrukets metoder
genomgår en snabb utveckling och förändring, som ställer oss inför nya

JoU 1971:54

problem inte minst i frågan om hur miljön påverkas.

Till motionärernas framställning i sakfrågorna vill vi dock lägga
följande. Hyggesbruket är inte en följd av de senaste årens mekanisering
av avverkningarna. Det har tillämpats sedan lång tid och har givit upphov
till både produktiva och vackra bestånd, som finns representerade i både
äldre, medelålders och yngre skog. Detta kan exemplifieras med
Bergslagsbestånd efter kolvedshyggen och lappmarkernas stora kalhyggen
under de senaste 40—50 åren på svårföryngrade marker. Den totala
kalmarksarealen i landet har inte ökat under senare år, bland annat därför
att återväxtåtgärder numera i regel sätts in både snabbare och effektivare
än förr. Genom koncentration av avverkningarna blir dock de enskilda
föryngringsytorna stora. Detta torde framgent bli särskilt märkbart i
sydsverige, där det finns ett markant överskott av äldre skog som bör
finna avsättning genom skogsindustrins ökande kapacitet.

Motionärerna uttalar att den tekniska utvecklingen huvudsakligen
inriktas på awerkningssidan, medan mekanisering av föryngringssidan
försummats. Det bör framhållas att det under de senaste 10—15 åren
nedlagts mycket både forsknings- och utvecklingsarbete vid Skogshögskolan
och på andra håll för mekanisering av skogsplanteringen. Detta är
en i många avseenden mycket komplicerad fråga som tar tid. Det gäller
inte bara att konstruera bra planteringsmaskiner, utan även uppdragning
av plantor som är lämpliga för maskinplantering etc.

Såsom SSR inledningsvis framhållit kvarstår dock det faktum att
ändrade metoder är miljöpåverkande: större föryngringsytor, färre och
hårdare gallringsingrepp, skogsgödsling, insekts-, busk- och ogräsbekämpning
m. m. Därmed följer klimatiska, estetiska och andra miljöproblem.
Dessa spörsmål är enligt vad SSR har sig bekant föremål för
studier och forskning både vid Skogshögskolan och vid andra institutioner.
Det synes emellertid mycket angeläget att statsmakterna vid
prövning av medelstilldelning för skoglig forskning beaktar de särskilda
krav, som följer av skogsbrukets pågående snabba utveckling i dessa
avseenden.

Skogsindustriernas samarbetsutskott (5.4.1971)

Samarbetsutskottet delar motionärernas uppfattning i så måtto att
utskottet finner angeläget att vinna ökade kunskaper om det intensiva
skogsbrukets inverkan på miljön och de ekologiska sambanden. Däremot
anser utskottet inte att en särskild utredning i sådant syfte är ett
förstahandsintresse. Enligt utskottets mening är det primära önskemålet
att ökade resurser ställs till förfogande för såväl grundforskning som
tillämpad forskning. Den sammanhållande funktionen i sådan verksamhet
bör även i fortsättningen anförtros åt forskningsråden och övriga berörda
medelsfördelande instanser. Samarbetsutskottet anför vidare.

Utskottet vill även understryka betydelsen av saklig och allsidig
information samt att utbildningsbehovet tillgodoses på alla nivåer inom
berörda ämnesområden. I sammanhanget vill vi uttrycka stor tillfredsställelse
över Naturvårdsverkets initiativ att sammankalla en särskild
expertgrupp för sammanställning av fakta i en informationsbok med
arbetsnamnet ”Skog och miljö”.

I motiveringen för den i motionen föreslagna utredningen omnämnes
vissa exempel på konsekvenser av det moderna skogsbruket. Vi avstår

JoU 1971:54

från att här diskutera sakframställningen i dess enskilda punkter men kan
ej underlåta påpekandet att beskrivningen av den aktuella situationen fått
en ensidig och negativ inriktning. Vidare har motionärerna helt förbigått
de grundläggande orsakssammanhangen.

Skall den för landets sysselsättning och exportinkomster så viktiga
skogsindustrin bestå och utvecklas, är det en tvingande nödvändighet att
vi förvaltar våra skogstillgångar enligt rationella metoder. Först därmed
kan vi vidmakthålla ekonomisk konkurrenskraft, säkra hög och uthållig
virkesproduktion och tryggad sysselsättning. Detta är också innebörden
av vår traditionella skogspolitik.

I det moderna samhället har nya värderingar av livsmiljön allt oftare
kommit att konfronteras med strikt ekonomiska målsättningar. Samtidigt
tenderar avvägningarna rörande utnyttjandet av våra naturresurser att bli
allt mer komplicerade — lönsamhetskraven skärps och trycket på
alternativ användning av tillgångarna ökar, i synnerhet i närheten av
storstadsregionerna. Tyvärr försvåras diskussionen av många osakkunniga
och överdrivna uttalanden i den allmänna debatten och massmedia.

Utskottet vågar företräda den uppfattningen att berörda intressen
efter saklig diskussion även i fortsättningen skall kunna nå de för
samhället bästa avvägningarna på basis av successivt framkommande
forskningsresultat och en allt bättre och breddad information. Belägg för
en sådan förhoppning kan påvisas i många positiva resultat av berörda
parters strävanden att förena det moderna skogsbrukets lönsamhetskrav
med framsynt miljövård och allmänhetens intresse av skogen som
rekreationskälla.