Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående tillsynen över oljelagringen, m. m. (Betänkande 1971:JoU53 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 53 år 1971 JoU 1971: 53

Nr 53

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående tillsynen
över oljelagringen, m. m.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner:

dels 1971: 421 av herr Lindahl (s), vari hemställts att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t låter utreda hur en effektiv
kontroll av gällande oljelagringsbestämmelser lämpligen bör ordnas —
frågan om tillskapande av en särskild besiktningsorganisation för oljecisterner
bör därvid beaktas — samt anmoda länsstyrelserna att tillsammans
med kommunerna förbereda mottagningscentraler för oljeförorenade
jordmassor och annat fast oljeavfall,

dels 1971: 1054 av herr Wirtén m. fl. (fp, c), vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att en utredning skyndsamt
tillsätts för att lämna förslag till organisation av övervakning av oljecisterner
av i motionen angivet slag.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionerna från statens naturvårdsverk,
kommerskollegium, Korrosionsinstitutet, Svenska kommunförbundet,
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Svenska
Petroleum Institutet, Vattenvärnet, Svenska Brandförsvarsföreningen
(SBF) samt länsstyrelserna i Jönköpings och Skaraborgs län. Se bilaga
till detta betänkande.

Utskottet. I förevarande motioner framställs yrkanden dels om en
övervakningsorganisation för besiktning av oljecisterner (mot. 1971: 421
och 1971: 1054), dels om åtgärder för anordnande av mottagningscentraler
för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall (mot.
1971:421).

Frågan om bl. a. en speciell besiktningsorganisation behandlades av
1968 års riksdag i anledning av väckta motioner. I utlåtande över motionerna
anförde tredje lagutskottet (3LU 1968: 68) avslutningsvis att utskottet
fått intrycket att åtskilliga brister förelåg i kontrollen av att gällande
bestämmelser efterlevdes och att det syntes nödvändigt att få till
stånd ett effektivt system för kontroll av att cisternerna överensstämmer
med bestämmelserna och att de rengörs och besiktigas på föreskrivet
sätt. Utskottet föreslog bl. a. att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t hemställa
om de åtgärder vartill av utskottet gjorda uttalanden kunde föranleda.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. Av kommers 1

Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 53

JoU 1971: 53

kollegiets yttrande över nu föreliggande motioner framgår att kollegiet i
samråd med statens naturvårdsverk, statens brandinspektion och statens
planverk som komplement till tidigare lämnade bestämmelser utfärdat
en kungörelse (Ser. B nr 1/1970) med bestämmelser om åtgärder till
skydd mot vattenförorening genom brandfarlig vätska samt att härigenom
de synpunkter som riksdagen anfört enligt kollegiets mening i allt
väsentligt blivit tillgodosedda. Kollegiet framhåller bl. a. att den nya
kungörelsen innehåller ingående regler om kontroll av underjordiska
cisterner och rörledningar samt att kontrollen, som skall ske med närmare
angivna mellanrum, skall utföras av sakkunnig person med skyldighet
att utfärda intyg enligt ett av kollegiet fastställt formulär. Vidare anför
kommerskollegiet att intyget skall uppta utförliga uppgifter och att den
sakkunnige därför ej kan undandra sig att lämna en så klar bild över
cisternen med tillbehör att det blir möjligt för byggnadsnämnden att bedöma,
om fortsatt förvaringstillstånd kan lämnas eller om det i förekommande
fall finns skäl att återkalla gällande tillstånd. Samma kontrollregler
gäller för cistern ovan jord inom skyddsområde, och rörledning
över jord inom sådant område är underkastad regelbunden kontroll.
Däremot har kollegiet ej föreskrivit särskild kontroll av cistern i
byggnad, eftersom sådan cistern normalt står under daglig uppsikt och
regler finns vilkas efterlevnad hindrar utläckande olja från att vålla
skada.

Den förenämnda kungörelsen har trätt i kraft den 1 oktober 1970.

Utskottet vill för egen del starkt understryka nödvändigheten av en
effektiv cisternkontroll. Särskilt kräver förvaringen av brandfarlig vätska
i cisterner helt eller delvis under jord stor uppmärksamhet. Det är uppenbart
att svårigheterna för kontroll är speciellt stora i vad gäller yttre korrosionsskador
på den del av sådana cisterner som ligger under jord.

En avgörande förutsättning för att en ändamålsenlig kontroll skall
kunna åstadkommas är givetvis att för uppgifterna väl utbildad personal
finns att tillgå. Detta framstår såsom nödvändigt inte minst med hänsyn
till att kontroll i allmänhet skall ske med fem års intervall. Utbildning
bedrivs f. n. vid kurser som anordnas av statens institut för företagsutveckling.
Undervisningen omfattar cisternvård samt cisternkontroll, och
den som genomgått kurs får intyg härom. Kursverksamhet bedrives även
av bl. a. Svenska kommunförbundet. Enligt utskottets mening bör man
kunna räkna med att härigenom en förstärkning skall ske vad gäller
byggnadsnämndernas tillgång till på området sakkunnig personal. Likaså
bör de pågående kommunsammanslagningarna kunna leda till förbättrade
resurser för byggnadsnämnderna i här förevarande hänseende.

Det synes uppenbart att insikten om vikten av hithörande frågor nu
är klar såväl hos myndigheter som hos kommuner och berörda organisationer.
De av kommerskollegiet utfärdade kontrollföreskrifterna har
emellertid varit i kraft endast ett år. Utskottet finner inte osannolikt att

JoU 1971: 53

motionernas syfte skulle kunna tillgodoses inom ramen för den nuvarande
organisationen. Det synes emellertid kunna ifrågasättas om inte
en tidsgräns skulle kunna införas efter vilken placering av oljetank under
jord inte tillåts med mindre än att den omges av ett bctongtråg med vattentät
botten. En sådan tidsgräns kunde förslagsvis sättas vid år 1980.
Åtgärder i detta syfte motiveras av att det hittills inte varit möjligt att
finna en ekonomiskt försvarbar kontrollmetod, varigenom kan klarläggas
att en underjordisk cistern förblir tät. Nämnas kan i detta sammanhang
att det finns ca 100 000 underjordiska oljetankar i vårt land
vilka är över 15 år gamla. Det finns starka skäl anta att en stor del av
dessa redan är otäta eller blir det inom relativt kort tid. Kostnaden för
att åstadkomma en mera skyddad placering av dessa underjordstankar
får anses ringa jämförd med den skada som läckage från tankarna kan
vålla på grundvattnet. En stor del av de nuvarande underjordiska oljetankarna
har inte undergått kontroll före nedläggningen. Detta gäller
dem som nedgrävdes före tillkomsten av nu gällande bestämmelser.
Emellertid måste en särskild kontrollorganisation på förevarande område
bli synnerligen kostsam samtidigt som det kan förväntas att utvecklingen
går mot ett minskat antal underjordiska oljecisterner. En lämpligare
väg att komma till rätta med olägenheterna skulle enligt utskottets
mening kunna vara att övergå till ett besiktningssystem med tätare tidsintervaller
än f. n. Sålunda borde exempelvis möjligheterna kunna övervägas
att den tidsintervall av fem år, som nu gäller för besiktningarna,
efter år 1973 minskas till tre år och efter år 1976 till två år. Då utskottet
utgår från att Kungl. Maj:t och ansvariga myndigheter följer nu aktuella
fråga med största uppmärksamhet och vidtar de åtgärder som i
angivet syfte kan befinnas erforderliga finner utskottet inte anledning
påkalla annan åtgärd från riksdagen sida till följd av nu behandlade
motionsyrkanden än att riksdagen som sin mening ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört.

Vad gäller spörsmålet om omhändertagande av oljeförorenade jordmassor
och annat fast oljeavfall framgår av remissyttrandena att problemet
uppmärksammats bl. a. av länsstyrelser och kommuner. I sammanhanget
kan erinras om att räddningstjänstutredningen nyligen avgivit sitt
betänkande ”Räddningstjänst”, vilket är under remissbehandling. Utredningens
förslag innebär att ansvaret för samhällets räddningstjänst,
inbegripet oljebekämpning till lands, skall ligga på kommunerna. Det
föreslås även ett interkommunalt samarbete för åstadkommande av en
lämpligt avvägd beredskapsorganisation. Länsstyrelserna anses böra få
ansvaret för katastrofplanläggningen. Utredningen har däremot inte tagit
ställning till det nyss berörda spörsmålet om omhändertagande av
oljeavfall m. m. Som kommerskollegiet anfört i sitt remissyttrande över
motionerna bör det dock kunna förutsättas att, om utredningens förslag
genomförs, kommunerna inte kan underlåta att i samråd med vederbö -

JoU 1971: 53

rande länsstyrelse se till att ett lämpligt antal mottagningscentraler anläggs.
Oskadliggörande av omhändertaget oljespill måste självfallet anses
ingå som ett led i oljebekämpningen. I vart fall måste spörsmålet uppmärksammas
vid den kommande prövningen av förslaget. Utskottet
finner den i motionen 1971:421 upptagna, här berörda frågan mycket
betydelsefull men anser att prövningen av utredningsförslaget bör avvaktas
och är därför inte berett att nu påkalla någon särskild riksdagens
åtgärd i anledning av förevarande motionsyrkande.

Utskottet hemställer

att riksdagen i anledning av motionerna 1971: 421 och 1971: 1054
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört
angående besiktningen av cisterner samt lämnar motionerna
i övrigt utan åtgärd.

Stockholm den 9 november 1971

På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s),
Hedin (m), Hedström (s), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s),
Augustsson (s), Takman (vpk), Åberg (fp), Leuchovius (m), fru Theorin
(s), herr Persson i Heden (c) och fru Anér (fp).

Reservation

av herr Åberg och fru Anér (båda fp), vilka anser
dels att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar på s. 2 med
orden ”Den förenämnda” och slutar på s. 3 med orden ”utskottet anfört”
i stället bort ha följande lydelse:

”Den förenämnda kungörelsen, som trätt i kraft den 1 oktober 1970,
innefattar inte några uppgifter om vilka krav som måste ställas för att i
kungörelsen avsedd kontrollant av underjordiska cisterner skall betraktas
som sakkunnig. Enligt utskottets uppfattning torde det ofta ställa
sig svårt för byggnadsnämnderna att få sådant biträde av experter i
ärenden angående underjordiska cisterner som krävs för en betryggande
kontroll. Utskottet vill vidare ifrågasätta om den i kungörelsen
föreskrivna intervallen mellan kontrollbesiktningarna, vanligtvis fem år,
inte är för lång. Det synes önskvärt att denna intervall successivt
minskas, exempelvis efter år 1973 till tre år och efter år 1976 till två år.
Det finns nämligen skäl antaga att en stor del av de äldre underjordiska

JoU 1971: 53

cisternerna redan är otäta eiler får befaras bli det inom relativt kort tid.
De skador som härigenom kan komma att åsamkas våra vattentillgångar,
främst grundvattnet, kan bli mycket allvarliga.

Det torde enligt utskottets mening inte vara möjligt att tillgodose
nyss angivna önskemål om en effektiv och med kortare tidsintervaller
än f. n. återkommande cisternkontroll med de resurser för dessa ändamål
som nu står byggnadsnämnderna till buds. Utskottet finner därför
övervägande skäl tala för motionärernas uppfattning att spörsmålet om
tillskapande av en särskild organisation för övervakning av oljecisternerna
bör tas upp till närmare övervägande genom en utredning i ämnet.
Som exempel på frågor som därvid, förutom själva uppbyggnaden
av kontrollorganisationen, torde böra prövas kan nämnas spörsmålen
om utbildning och auktorisation av kontrollanter, om cisternmaterial
och cisternernas konstruktion och utrustning samt om skyddsåtgärder
av olika slag och om anordningar för varning vid läckage.”
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

”att riksdagen i anledning av motionerna 1971:421 och 1971:
1054 hos Kungl. Maj:t hemställer om utredning av frågan
om en organisation för kontroll av oljecisterner samt lämnar
motionerna i övrigt utan åtgärd.”

lf Riksdagen 1971.16 sami. Nr 53

JoU 1971: 53

Bilaga

Yttranden över motionerna 1971: 421 och 1971:1054
Statens naturvårdsverk (13.9.1971)

Naturvårdsverket anför.

Från den 1 oktober 1970 gäller skärpta bestämmelser till skydd mot
vattenförorening orsakad av brandfarlig vätska. Bl. a. skall un derjordiska

cisterner och rörledningar kontrolleras och täthetsprovas.
Statens naturvårdsverk vill understryka vikten av att denna kontroll utförs
av kompetent personal. Med hänsyn till de krav på sakkunskap
verksamheten ställer synes det verket lämpligt att någon form av behörighet
krävs för att utöva cisternkontroll och utfärda besiktningsintyg.

De nya bestämmelserna har ännu inte varit i kraft ett helt år och tillräckliga
erfarenheter av deras praktiska tillämpning torde därför knappast
föreligga. Naturvårdsverket har emellertid i princip inget att erinra
mot att bl. a. kontrollfrågan löses genom en särskild besiktningsorganisation.

Verket ifrågasätter dock om en sådan organisation bör begränsas till
att omfatta kontroll av lagringsanordningar för brandfarliga vätskor.
Enligt verkets åsikt bör kemikalielagringen ägnas minst lika stor uppmärksamhet.
Emellertid finns ännu inga bestämmelser som reglerar denna
verksamhet ur miljösynpunkt.

Enligt förordningen om brandfarliga varor räknas till brandfarlig
vätska vara i flytande eller halvfast form med en flampunkt av högst
-I- 60° C samt oavsett flampunkt dessutom motorbrännolja och eldningsolja.
Konungen kan dock förordna att även annan vara underordnas bestämmelserna.

Vissa petroleumprodukter som förvaras på i princip samma sätt som
de brandfarliga vätskorna, t. ex. smörjoljor och hydrauloljor, samt andra
vätskor såsom tjäroljor, vissa impregneringsmedel m. m. faller utanför
förordningen om brandfarliga varor. Naturvårdsverket anser det angeläget
att produkter av detta slag, som kan förorsaka allvarlig vattenförorening
och som lagras på samma sätt som de brandfarliga vätskorna,
även inordnas under förordningens bestämmelser. Såvitt naturvårdsverket
kan finna föreligger ej heller något formellt hinder härför. Miljöskyddsföreskrifter
saknas som nämnts även för lagring av kemikalier.

Vad gäller uppläggningsplatser för oljebemängda markmassor från
sanering av oljeskador i mark, har naturvårdsverket på olika sätt riktat
bl. a. länsstyrelsernas uppmärksamhet på denna fråga. Verket har därvid
framfört den åsikten att kommunala soptippar i vissa fall erbjuder
deponeringsplatser, förutsatt att tippningen sker på kontrollerbart sätt.

Kungl, kommerskollegium (20.7.1971)

Kollegiet anför.

Inledningsvis får kollegiet erinra om att räddningstjänstutredningen
numera avlämnat sitt betänkande ”Räddningstjänst” (SOU 1971: 50). I
detta framläggs förslag om att ansvaret för samhällets räddningstjänst —
vilken skall inbegripa oljebekämpning till lands — skall läggas på kom -

JoU1971: 53

munerna, envar inom sitt område. Verksamheten skall handhas av
kommunens brandförsvar (brandkåren) såsom lokalt räddningsorgan,
varvid förutsätts ett interkommunalt samarbete för skapande av en
lämpligt awägd beredskapsorganisation. Vidare förordas att länsstyrelsen
skall ha ansvaret för katastrofplanläggningen inom länet, vilken i
största möjliga utsträckning bör bygga på den lokala planläggningen och
ske i samråd med kommunerna m. fl.

Däremot synes utredningen ej ha tagit ställning till den viktiga, i motionen
1971: 421 berörda frågan om hur oljeförorenade jordmassor och
annat fast oljeavfall i samband med saneringsåtgärder skall omhändertagas.
Såvitt kollegiet kan belöma, är denna fråga långt ifrån tillfredsställande
löst i dag. Kollegiet förutsätter emellertid att, om utredningens
förslag genomförs, kommunerna inte kan underlåta att i samråd med
länsstyrelsen se till att ett lämpligt antal mottagningscentraler anläggs.
Oskadliggörande av omhändertaget oljespill måste anses ingå som ett
sista led i oljebekämpningen. I vart fall måste denna fråga uppmärksammas
i samband med den kommande prövningen av utredningens
förslag.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser kollegiet att denna prövning
bör avvaktas, innan riksdagen tar ställning till det i motionen 1971:
421 gjorde yrkandet beträffande mottagningscentraler.

Vad härefter angår den i båda motionerna upptagna frågan om tillskapandet
av en särskild besiktningsorganisation för oljecisterner så får
kollegiet erinra om att denna fråga dryftades av 1968 års riksdag i samband
med behandlingen av motionerna nr I: 481/1968 och nr II: 605/
1968 (jfr tredje lagutskottets utlåtande nr 68/1968, sid. 12, och riksdagens
skrivelse den 5 december 1968 om åtgärder mot oljeläckage m. m.).
Riksdagens skrivelse remitterades av handelsdepartementet till kollegiet
för yttrande. I skrivelse den 13 juli 1970 avgav kollegiet det begärda
yttrandet. 1 detta omtalades att kollegiet den 30 juni 1970, i samråd
med statens naturvårdsverk, statens brandinspektion och statens planverk,
med stöd av 14 § förordningen om brandfarliga varor — som
komplement till tidigare lämnade bestämmelser — utfärdat en kungörelse
(Ser. B nr 1/1970) med bestämmelser om åtgärder till skydd mot
vattenförorening genom brandfarlig vätska samt att härigenom de synpunkter
som riksdagen anfört i allt väsentligt blivit tillgodosedda. Kollegiet
framhöll bl. a. att den nya kungörelsen innehöll ingående regler
om kontroll av underjordiska cisterner och rörledningar samt att kontrollen,
som skall ske med närmare angivna mellanrum, skall utföras
av sakkunnig person med skyldighet att utfärda intyg enligt ett av kollegiet
fastställt formulär. Vidare omtalade kollegiet att intyget skall uppta
utförliga uppgifter och att den sakkunnige därför ej kan undandra sig
att lämna en så klar bild över cisternen med tillbehör att det blir möjligt
för byggnadsnämnden att bedöma, om fortsatt förvaringstillstånd kan
lämnas eller om det finns skäl att återkalla gällande tillstånd. För fullständighetens
skull bör här framhållas att samma kontrollregler gäller
för cistern ovan jord inom skyddsområde samt att rörledning över jord
inom sådant område är underkastad regelbunden kontroll. Däremot har
kollegiet ej föreskrivit särskild kontroll av cistern i byggnad, eftersom
cisternen normalt står under daglig uppsikt och regler finns vilkas efterlevnad
hindrar därifrån utläckande olja från att vålla skada.

Vidare anförde kollegiet i skrivelsen den 13 juli 1970 följande: ”Förordningen
saknar bestämmelser med stöd varav en speciell statlig kon -

JoU1971: 53

trollorganisation skulle kunna tillskapas (jfr motionerna nr I: 481 och
nr II: 605 och sista stycket i tredje lagutskottets utlåtande, sid. 12), och
kollegiet har därför ansett sig ej kunna meddela föreskrifter om krav på
viss kompetens hos dem, som ägnar sig åt cisternkontroll, eller att utfärda
regler, som skulle innebära införandet av ett auktorisationssystem
i någon form. Kollegiet förutsätter, att byggnadsnämnderna vid handläggningen
av hithörande ärenden ser till att endast i saken insatta personer
anlitas för cisternkontroll. Det bör då nämnas att bl. a. statens
institut för företagsutveckling bedriver en omfattande kursverksamhet
på området, och att kurserna är väl besökta. Undervisningen omfattar
cisternvård av skilda slag samt cisternkontroll. Den som genomgått kurs
får intyg härom. Underkastar han sig skriftliga prov, utfärdas betyg för
honom”. I anslutning härtill framhöll kollegiet, att föreskrifter om en
särskild kontrollorganisation hade sin plats i förordningen om brandfarliga
varor men att, eftersom det i så fall skulle bli fråga om ett tämligen
långt gående ingrepp i enskild rätt, en sådan komplettering ännu
inte borde genomföras. Enligt kollegiets mening borde erfarenheterna
från tillämpningen av kungörelsen nr 1/1970 avvaktas. Vidare uttalade
kollegiet att kollegiet hyste gott hopp om att förhållandena på detta område
snart skulle komma att avsevärt förbättras. Anledningen härtill var
bl. a. att kollegiet i nyssnämnda kungörelse lämnade utförliga anvisningar
till byggnadsnämnderna hur de skulle handlägga hithörande ärenden
samt att kollegiet förutsatte att kommunsammanslagningarna skulle leda
till att varje kommun skulle finna det möjligt att anskaffa erforderlig
sakkunskap på området.

Kollegiet finner angeläget att i detta sammanhang framhålla att det
ej råder tvivel om att de allvarligaste skadorna genom brandfarlig vätska
hittills uppkommit i samband med påfyllning av cisterner, som används
för förvaring av eldningsolja och är belägna inomhus i källare el. dyl.
eller under jord. På grund av slarv och vårdslöshet i olika former eller
till följd av misstag har nämligen överfyllning med därav föranledda
oljeflöden varit en tämligen vanlig företeelse. Under senaste tiden har
emellertid oljebolagen börjat använda s. k. elektroniskt överfyllningsskydd,
så konstruerat och anbringat att överfyllning är omöjlig. Skyddet
utgörs av två huvudbeståndsdelar, av vilka den ena — som är tämligen
billig — inmonteras i cisternen — och den andra — som är ganska
kostsam — inmonteras i tankbilen. Oljebolagen har förklarat sig villiga
att satsa på detta system. På grund av bristande resurser är det emellertid
inte möjligt att genast införa systemet överlag, utan detta måste byggas
ut efter hand. Enligt övergångsbestämmelserna i kungörelsen nr
1/1970 skall systemet vara helt genomfört senast den 1.7.1974.

Såsom betonats i motionen 1971: 1054 så blir sakkunnigt utförda
kontroller av främst underjordiska cisterner under alla omständigheter
nödvändiga. Tidigare har insikten om betydelsen av dylika kontroller
varit allt för ringa, men i dag är läget uppenbarligen ett annat. Mycket
talar dock för att tillgången på erforderlig sakkunskap ännu är otillräcklig
och att all cisternkontroll därför inte kan betraktas som tillförlitlig
samt att ibland det är svårt för byggnadsnämnderna att bedöma huruvida
inkomna kontrollintyg är vederhäftiga. Det är emellertid sannolikt
att dessa brister kommer att avhjälpas efter hand. Med hänsyn härtill
vill kollegiet alltjämt ifrågasätta om tillräcklig anledning finns att nu
ingripa med nya åtgärder eller om inte ytterligare någon tids erfarenheter
bör avvaktas.

JoU1971: 53

Härtill kommer att statsmakterna alltsedan tillkomsten av 1864 års
näringsfrihetsförordning varit restriktiva när det gällt att medverka i
auktorisationssystem. En medverkan har den påtagliga nackdelen att
staten i allmänhetens ögon mer eller mindre har ansvaret för att den
verksamhet som auktorisationen avser också bedrivs såsom avsetts. I
de fall då någon form av statlig auktorisation skapats har det vanligen
gällt att tillgodose viktiga säkerhetssynpunkter. Eftersom det är denna
fråga som är aktuell i detta sammanhang, framstår motionärernas yrkanden
som naturliga.

I motionen 1971: 1054 föreslås att all cisternkontroll skall utföras av
en särskild övervakningsorganisation — förslagsvis benämnd AB Svensk
cisternbesiktning — med förebild från bilområdets AB Svensk bilprovning.
Kollegiet ställer sig tveksamt till detta förslag. En väsentlig skillnad
är att bilkontrollen kan utföras på ett centralt provningsställe, där
erforderlig personal är samlad och dit bilarna körs för besiktning, medan
cisternkontrollen måste utföras på platser som ligger spridda över
stora områden och dit besiktningspersonalen måste förflytta sig. Det kan
befaras att en dylik apparat blir tungrodd och dyrbar. Det kan vara
svårt att ge personalen jämn sysselsättning. Särskilt bör beaktas att antalet
kontrollpliktiga cisterner efter hand minskar.

Enligt kollegiets mening är i dag viktigast tillse, att utbildningsresurserna
är sådana att de snabbt leder till att det över hela landet finns sakkunniga
personer som kan utföra en riktig cisternkontroll. I anslutning
härtill skulle ett auktorisationssystem av något slag kunna införas. Härvidlag
kan 31 § andra stycket i 1949 års arbetarskyddskungörelse tjäna
som förebild. I så fall skulle stadgas att föreskrifter rörande villkor för
behörighet som cisternkontrollant meddelas av kommerskollegium med
skyldighet att, när villkoren är uppfyllda, bevilja behörighet, och med
rätt att i förekommande fall återkalla denna.

Vid övervägande av de olika synpunkter som anmäler sig i sammanhanget
har kollegiet funnit att en utredning med uppdrag att framlägga
förslag om, hur kontrollen av oljecisterner bör organiseras, kan vara befogad.

Korrosionsinstitutet (29.9.1971)

Institutet anför.

Korrosionsinstitutet och dess föregångare Ingenjörsvetenskapsakademiens
korrosionsnämnd har ägnat stort intresse åt korrosionen i oljecisterner.
— Sålunda belystes ämnet från olka utgångspunkter i tre uppmärksammade
föredrag vid Stiftelsens för korrosionsteknisk forskning
årsstämma år 1967. Se institutets Årsbok 1968, s. 92—114.1

Korrosionsinstitutet har också ansett det angeläget att medverka till
en lösning av de problem som vidlåder oljelagringen i stålcisterner. Arbetet
har bl. a. innefattat medverkan att starta forskning ifråga om inhibitorer
mot cisternkorrosion, långtidsförsök med in- och utvändigt katodiskt
skydd, långtidsförsök vad gäller invändig målning av cisterner,
utarbetande av provningsnormer för färger härför samt uppföljning av
reparationsåtgärder i invändigt korrosionsskadade cisterner. — Arbetet
har skett och sker tillsammans eller i samråd med bl. a. försvaret och
andra myndigheter, Svenska Petroleum Institutet och den materieltill 1

Här ej bilagd.

JoU1971: 53

verkande industrin. Helt nyligen har ett anslag sökts och erhållits från
Statens råd för byggnadsforskning ”för att sammanställa erfarenheter
och göra kompletterande undersökningar för att få en helhetsbild som
kan ligga till grund för de kriterier som skall vara uppfyllda för att
skyddsåtgärder resp. skyddsmedel skall bli godkända”.

I olika sammanhang har Korrosionsinstitutet, vid kurser, uppföljningsdagar
etc. pejlat inställningen till dessa problem hos deltagare från
byggnadsnämnder och hälsovårdsnämnder. Deras ambition att komma
tillrätta med problemen har i de flesta fall stått utom diskussion, men
samtidigt har osäkerhet framkommit inför det stora kunskapsområde
som oljelagringen i alla dess faser inrymmer.

Då frågan ånyo uppkommit om en särskild besiktningsorganisation
vill institutet särskilt betona den trygghetsfaktor som en sådan organisation
skulle innebära såväl för den enskilde som för samhället. Byggnadsnämndernas
personal skulle avlastas en arbetsuppgift som är viktig men
ändock endast en bland många betydelsefulla. Man torde knappast
kunna begära att byggnadsnämndernas ledamöter annat än i undantagsfall
skall kunna bli kvalificerade för just denna del av deras arbetsområde.

En rationellt organiserad besiktningspatrull med ansvaret för ett distrikt
av lämplig storlek torde vara berättigad. Den skulle kunna arbeta
systematiskt och med föreskrivna intervaller följa upp varje enskild
cisterns kondition. Att personalen skulle hålla sig fortlöpande informerad
om framsteg ifråga om förebyggande åtgärder, rengörings- och inspektionsmetoder
m. m. är en självklarhet.

Erfarenheterna visar att en ganska kvalificerad utrustning är önskvärd
för en riktigt arbetande patrull, avsedd för cisternrengöring, besiktning
och övervakning. — Det finns exempel på att personal till rengöringspatruller
rekryterats från arbetsförmedlingar och utan någon som helst
kännedom om cisternrengöringen eller dess olika faromoment anvisats
arbete, t. o. m. i cisterner som innehållit l:a klass vara. Deras utrustning
har dessutom varit undermålig. — En fast organisation skulle eliminera
sådana risker och dessutom kunna arbeta metodiskt, med minsta möjliga
förflyttningssträckor mellan olika arbetsobjekt, vilket givetvis medverkar
till att hålla kostnaderna nere.

Det har vidare kunnat konstateras en brist på kunskaper och initiativ
när det gällt att vidta åtgärder efter inträffat läckage. En till personalstyrkan
begränsad men kvalificerad personalgrupp med fullgod utrustning
skulle vara av stort värde när och oavsett var en oljeskada, även av
annat slag än genom cisternläckage, inträffat. Den skulle med andra ord
utgöra ett önskvärt och viktigt tillskott till den kommunala oljeskyddsberedskapen.

Det bör betonas att underjordscisternerna — vilka utgör största riskmomentet
— kommer att minska i antal; Kommerskollegiets författningssamling,
serie B, 1970, nr 1, kommer att medverka till en uppfattning
av underjordiska cisterner enär kostnaderna för säkerhetsåtgärder
ofta blir så höga att en uppflyttning blir den naturliga följden. Det skall
emellertid framhållas att en besiktningsorganisation bör ägna sig inte
endast åt i jorden nedgrävda cisterner utan även åt andra cisterntyper,
t. ex. inomhuscisterner. — Plast- och betongcisterner bör också innefattas
i besiktningen.

Mot bakgrund av det ovan sagda vill Korrosionsinstitutet uttala sig
positivt för en besiktningsorganisation av den art som förutsättes i mo -

JoU 1971: 53

tionerna samtidigt som institutet kraftigt vill understryka att organsationens
planläggning bör ske grundligt och med beaktande av att man i
största möjliga utsträckning utnyttjar existerande erfarenheter och resurser
så att kostnaderna hålls på lägsta möjliga nivå. Även lösningen att
förstärka byggnadsnämnderna med specialister alternativt
i mindre orter ge utvalda ledamöter i byggnadsnämnden specialutbildning
kan dock övervägas såsom ett mindre kostnadskrävande alternativ.

Vilken lösningen än blir fordras någon form av auktorisation.
Den kursverksamhet som bedrivs genom Statens Institut för Företagsutveckling
(SIFU), Svenska Kommunförbundet och Korrosionsinstitutet
är värdefull i många avseenden. Att en deltagare skall kunna anses
”sakkunnig” enbart efter att ha genomgått en sådan kurs torde emellertid
innebära risker. För närvarande föreligger inte heller något förfarande
liknande det som tillämpas för svetsare eller elektriker, vilka inte
får utföra sitt arbete utan att vara i vederbörlig ordning auktoriserade.
Kommerskollegiets författningssamling, serie B, 1970, nr 1, är synnerligen
vag ifråga om sakkunnig-begreppet, något som t. ex. framgår av bilaga
3 till bestämmelserna; inga som helst uttalanden om den sakkunniges
kvalifikationer och skyldigheter göres.

Korrosionsinstitutet har enligt ovan uttalat sig positivt om en besiktningsorganisation
av den art som motionärerna föreslagit men samtidigt
antytt en alternativ lösning och anser att denna fråga behöver bearbetas
ytterligare. Korrosionsinstitutet vill därför tillstyrka en utredning om
lämpligaste sättet för en framtida cisternkontroll. Institutet är därvid
berett att undersöka sina möjligheter att aktivt medverka i denna kontrollverksamhet,
t. ex. genom att bistå vid utveckling och övervakning
av kontrollmetoder och genom att ge synpunkter i auktorisationsfrågan.

Frågan om mottagningsplatser för oljeförorenat avfall ligger utanför
Korrosionsinstitutets kompetensområde, varför institutet avstår från att
yttra sig om motionens 1971: 421 hemställan i detta avseende.

Svenska kommunförbundet (3.9.1971)

Förbundets styrelse anför.

Sedan kommerskollegii tillämpningsbestämmelser till skydd för vattenförorening
genom brandfarlig vätska meddelades har förbundet genomfört
ett stort antal kurser i hithörande frågor för berörda kommunala
befattningshavare. Dessutom har anvisningar och förslag till administrativa
rutiner avseende brandfarliga varor utarbetats och tillställts
samtliga kommuner. Förbundets avsikt har varit att härigenom bidraga
till att förutsättningar för effektiv kontroll av gällande bestämmelser
skapas.

Förbundet har rekommenderat kommunerna att inte knyta särskild
expertis för teknisk kontroll av cisterner till den kommunala organisationen.
I stället förordas att byggnadsnämnderna godkänner företag och
enskilda som har erforderliga kvalifikationer.

Denna rekommendation innebär egentligen att ett offentligt auktorisationssystem
förordas, vilket — om det skall bli effektivt — torde kräva
författningsstöd. I och för sig kan denna verksamhet tänkas vara ordnad
i kommunal regi, varvid kommunerna är oförhindrade att anlita entreprenörer.
I samband härmed kan kommunerna givetvis avtalsvägen uppställa
vissa kvalifikationskrav. Utan författningsstöd torde man dock

JoU 1971: 53

härigenom ej kunna hindra att oljetanksinnehavare och andra anlitar sig
av andra företag inom branschen för vilka laglig grund för uppställande
av kvalifikationskrav saknas.

Enligt styrelsens mening är det från miljövårdssynpunkt angeläget
att man genom krav på auktorisation i någon form erhåller kontroll
över de företag, som är verksamma i oljesaneringsbranschen. De funktioner
som härvidlag kan komma ifråga är icke enbart tankbesiktning
utan även tankrengöring, sanering efter oljeutsläpp och andra kemikalieutsläpp.
Styrelsen kan på detta stadium icke närmare ange vad ett auktorisationssystem
bör innehålla, men hävdar att ett sådant system — som
kan baseras på tillgängliga resurser hos oljesaneringsföretagen — bör
kunna medföra väsentligt billigare administrativa kostnader än uppbyggnaden
av en central, fristående organisation av samma struktur som
AB Svensk bilprovning.

Mot den bakgrunden vill styrelsen avstyrka motionärernas förslag om
utredning för tillskapande av en särskild besiktningsorganisation för
oljecisterner. Däremot vill styrelsen förorda att frågan om ett auktorisationssystem
för privata oljesaneringsföretag, som bl. a. är verksamma
med kontroll och rengöring av tankar blir föremål för närmare överväganden.
Därvid bör ställning tas till vilket eller vilka verksamhetsfält
auktorisationen skall omfatta, om indelning i auktorisationsklasser bör
ske, vilka kompetenskrav som bör uppställas, vilket krav som bör ställas
på företagens utrustning, hur ett ansvarssystem bör utformas (garanti
eller försäkring) m. m. Vidare bör klargöras vilken myndighet, som bör
ge tillstånd till auktorisation. Om i princip enhetliga normer för godkännande
av företag inom oljesaneringsbranschen utfärdas från centralt
håll talar mycket för att tillståndsprövningen av det enskilda företaget
kan ske lokalt för varje kommun.

Vissa funktioner i samband med oljesaneringen kan tänkas ligga inom
ramen för det kommunala renhållningsmonopolet. Avgränsningen härav
bör närmare klarläggas.

När det gäller frågan om mottagningscentraler för oljeförorenade
jordmassor och annat fast oljeavfall bör framhållas att den materia som
innefattas i denna beskrivning kan inrymma avfallsprodukter som inte
kan deponeras på av motionären föreslaget sätt utan kräver speciell behandling.
Bortsett härifrån delar styrelsen motionärens uppfattning om
det angelägna i att sådana centraler förbereds. Det behöver enligt styrelsens
mening härvid ej röra sig om färdiga anläggningar utan vad som
bör eftersträvas är en planeringsberedskap och normer för hur oljeförorenade
massor och dylikt bör omhändertas. F. n. råder osäkerhet om
hur oljeavfall av denna karaktär lämpligen bör behandlas. Styrelsen anser
det angeläget att man från statligt håll ser till att forskning härom
kommer till stånd. Det är tveksamt hur långt kommunernas ansvar inom
ramen för allmänna hälsovården för omhändertagande av oljeavfall av
här aktuell typ kan sträcka sig. Enligt räddningstjänstutredningens betänkande,
”Räddningstjänst, SOU 1971: 50”, skall det inte ankomma
på räddningsorgan att ombesörja sanerings- eller återställningsåtgärder.
Även här är det angeläget att en klar gräns dras.

Om kommunerna skall ta hand om det oljeavfall som här närmast
avses uppkommer frågan om hur kostnadstäckning skall ske. Det förefaller
rimligt, att den som hanterat oljan också bär kostnaden för omhändertagandet
när oljan kommit lös. Enligt styrelsens mening skulle
— för såvitt inte frågan om kostnadsansvaret kan ordnas tillfredsställan -

JoU1971: 53

de genom andra generellt verkande regler — en lagstiftning om strikt
skadeståndsansvar för skada till följd av oljehantering ha en betydande
effekt. Strikt ansvar förefaller motiverat med hänsyn till den stora skada
löskommen olja kan orsaka.

Mot denna bakgrund anser styrelsen att lagstiftning om strikt ansvar
för oljeskada bör övervägas som ett tänkbart alternativ för en lösning av
kostnadsansvaret.

Svenska försäkringsbolags riksförbund (15.9.1971)

Riksförbundet instämmer i de yrkanden som framförts i motionerna
och anför.

Båda motionerna tar främst sikte på de särskilda risker som är förenade
med lagring av oljeprodukter i underjordscisterner. Såsom särskilt
framträdande brister framhålles därvid kommunernas bristande resurser
att kontrollera cisternerna och att efter inträffad skada ta hand om
oljespill och oljeförorenade jordmassor. Motionen 1971:421 utmynnar
i yrkandet att riksdagen måtte anhålla att Kungl. Maj:t låter utreda
hur en effektiv kontroll av gällande oljelagringsbestämmelser lämpligen
bör ordnas, varvid frågan om tillskapandet av en särskild besiktningsorganisation
för oljecisterner bör beaktas. Vidare yrkas i motionen att
Kungl. Maj:t måtte anmoda länsstyrelserna att tillsammans med kommunerna
förbereda mottagningscentraler för oljeförorenade jordmassor
och annat fast oljeavfall. I motionen 1971: 1054 yrkas att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t begär att en utredning skyndsamt tillsättes
för att lämna förslag till organisation av övervakning av oljecisterner.

Enligt försäkringsbolagens erfarenheter från skaderegleringsarbetet
måste problemet med de underjordiska oljecisternerna bedömas som
mycket allvarligt. Kommerskollegii nya bestämmelser (Kommerskollegii
författningssamling ser. B 1970 nr 1) innebär visserligen ett väsentligt
framsteg. Inte desto mindre finns anledning att tro att det nuvarande
läget snabbt kan förvärras om det inte tillses att resurser skapas för
effektiv kontroll av bestämmelsernas efterlevnad samt för sakkunnig
rådgivning och anvisningar åt de enskilda oljelagrarna.

Tillämpningen av bestämmelserna kräver omfattande fackkunskap och
meningarna är i viktiga frågor delade även bland fackmän. Frågan är
enligt riksförbundets mening så viktig att olika vägar att skapa en organisation
för övervakning och kontroll av oljecisterner allsidigt bör prövas.

Allt oljeavfall — avfallsoljor, emulsioner, oljeindränkta jordmassor
m. m. — medför risker för miljöskador, främst på vattendrag och grundvatten.
Bristen på en organiserad mottagning i kommunerna av oljeavfall
har länge varit besvärande, vilket inte minst försäkringsbolagen
fått erfara i samband med saneringsarbete efter oljeutflöden.

I skrivelse till Svenska Kommunförbundet den 19 mars 1969 framhöll
samarbetsgruppen för oljeskyddspropaganda — i vilken grupps arbete
riksförbundet aktivt deltar — följande:

”Skall oljeskyddspropagandan vara meningsfull måste emellertid en
allvarlig brist avhjälpas. Det har nämligen visat sig att kommunerna
endast i undantagsfall har anordningar för mottagning av spillolja, och
på endast några få ställen i landet finns det företag e. d. som tar emot

JoU 1971: 53

olja för destruktion eller möjligen regenerering. Detta måste i realiteten
innebära att betydande mängder olja töms ut på marken, i avlopp eller
direkt i vatten. I vissa fall hälls olja på soptippar elier bränns öppet, vilket
emellertid kan medföra förorening av vatten respektive luft.

Samarbetsgruppen för oljeskyddspropaganda vill därför till Svenska
kommunförbundet hemställa, att Förbundet hos kommunernas byggnadsnämnder
skyndsamt framhåller vikten av att varje kommun snarast
vidtar lämpliga åtgärder för att ordna mottagning av olja, exempelvis i
container för vidaretransport till destruktion, som måste ske med hänsyn
till miljövårdskraven, eller om möjligt till regenerering för återanvändning.
”

I huvudsak likalydande skrivelser avläts samtidigt till Statens Naturvårdsverk,
Statens Planverk samt Riksdagens tredje lagutskott.

Motioner avgavs till 1969 års riksdag om dels oskadliggörande av
oljeavfall, dels åtgärder i syfte att bygga upp ett system av uppsamlingsplatser
för olja och andra farliga ämnen över hela landet. Riksdagen
lämnade motionerna utan åtgärd. Jordbruksutskottet framhöll i sitt
utlåtande nr 48 att på olika håll undersökningar rörande skilda problem
på avfallshanteringens område bedrevs i såväl statlig och kommunal som
enskild regi. Utskottet utgick ifrån att undersökningarna bedrevs skyndsamt
och att Kungl. Maj:t och berörda myndigheter snarast skulle vidta
de åtgärder som befanns motiverade.

Utförda och pågående undersökningar på avfallshanteringens område
har i allmänhet tagit sikte på de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för totalt oskadliggörande eller återanvändning av avfall. Det är
riksförbundet bekant att, såvitt rör oljeavfallet, synnerligen effektiva
metoder för behandlingar framkommit, baserade på kemiska och fysikaliska
processer och att avancerade projekt står inför sitt förverkligande,
innefattande såväl uppsamling och behandling av oljeavfall som distribution
av behandlat avfall till avnämare. Utan att ha en dagsaktuell överblick
över läget vill riksförbundet dock peka på den risk som föreligger
att kommunernas oljeuppsamlingsproblem genom sådana system inom
överskådlig tid endast kommer att lösas för de mer industrialiserade
regionerna i landet. För åtskilliga kommuner — idag måhända de flesta
— kvarstår i så fall frågan hur man praktiskt skall kunna fullgöra den
skyldighet som enligt hälsovårdsstadgan torde föreligga att mottaga oljeavfall
inom kommunen. En planlagd och organiserad verksamhet för
mottagning av oljeavfall är emellertid — även om den idag av kostnadsskäl
inte kan knytas till ett system med totalt oskadliggörande eller återanvändning
— bättre än ingen verksamhet alls. När det gäller mottagning
av oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall — yrkandet
i motionen 1971: 421 avser endast denna avfallstyp — är det enligt försäkringsbolagens
erfarenhet idag snarast svårare än tidigare att av kominunmyndigheterna
få anvisning om var sådant avfall får avlämnas. Särskilda
avstjälpningsplatser för sådant avfall, med praktiskt sett små eller
inga risker för miljöförstöring, kan — om god expertis anlitas — i de
flesta fall anordnas med enkla medel och till låga kostnader. Ur Svenska
Brandförsvarsföreningens och Svenska Petroleuminstitutets publikation
”Olja, skada, sanering” kan här citeras:

”Med hänsyn till att olja i mark — särskilt i matjord — ganska snabbt
bryts ner av bakterier kan det vara ekonomiskt rimligt att inom en kommun
ordna särskild avstjälpningsplats för oljeförorenade massor, där
oljans nedbrytning kan påskyndas genom ”gödsling” med näringssalter

JoU 1971: 53

(kväve, fosfor). Lämplig plats bör utses i samråd med geohydrologisk
expertis (se 323) så att risk för vattentäktsskador undvikes.”

Folksam (15.9.1971)

Folksam framhåller att det finns många skäl som talar för motionärernas
hemställan om utredningar angående övervakningsorganisation
för tillsyn av oljecisterner och om förberedelse av mottagningscentraler
för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall.

Folksam anför vidare.

Problemet med läckande oljecisterner har nyligen i sin helhet diskuterats
av riksdagen, utretts av kommerskollegium och kommunikationsdepartementet
och blivit föremål för nya bestämmelser som trädde i
kraft den 1 oktober 1970. Trots detta är läget otillfredsställande. Nya
oljeskador, rapporter om förstörda vattentäkter, aktuella sifferuppgifter
om oljecisternernas dåliga kondition visar klart behovet av kraftåtgärder
på det område som motionerna behandlar.

Utan förbättrade resurser och en effektiv organisation för att handha
problemet med läckande oljecisterner är nya bestämmelser av ringa
värde. Hela problematiken måste behandlas på så sätt att man samtidigt
beaktar och väger mot varandra alla verkliga kostnader som kan komma
att åvila cisternägaren-konsumenten, dvs. kostnader för eventuell
installation av cistern inomhus, kostnader för periodisk rengöring och
besiktning, utlägg för ny cistern, försäkringskostnader, eventuell förlust
av oersättliga vattentäkter, kostnader som skall betalas kollektivt för
annan miljöförstöring, m. m. Om inte detta sker kan vare sig myndigheter
eller den enskilde konsumenten fatta väl övervägda beslut när det
gäller oljelagringsproblemet. Motionerna som aktualiserats så kort tid
efter frågans behandling i riksdagen, är klara symptom på att den tidigare
behandlingen av frågan skett utifrån ett alltför snävt perspektiv,
trots att det inte saknats realistiska förslag till lösning av problemen.

Folksam framförde år 1968 i en skrivelse till riksdagens tredje lagutskott
och i ett remissyttrande till kommunikationsdepartementet förslag
till lösningar av problem som ånyo aktualiseras i föreliggande motioner.
Det kan vara värt att rekapitulera och i någon mån komplettera vissa
av de synpunkter som då framfördes av Folksam och som kan vara
relevanta i detta sammanhang.

De nya bestämmelserna innehåller en brist som onödigtvis komplicerar
konsumentens valsituation. Som framhålls i motion 1971: 1054 kommer
de nya bestämmelserna att de facto göra det fördelaktigare för konsumenten
att placera oljecisternen inomhus. Detta riktiga konstaterande
visar att de nya bestämmelserna egentligen borde innehålla förbud mot
nyinstallation av underjordiska stålcisterner. Samtidigt visar konstaterandet
att oljelagringsproblemet borde beaktas bättre vid byggnadsplaneringen
i likhet med vad som t. ex. gäller för behovet av parkeringsplatser.
Detta skulle ha besparat blivande cisternägare onödigt besvär med
att kalkylera kostnader för vissa alternativ för oljelagring. Vid en sådan
kalkyl kan det finnas risk för att väsentliga delar av kostnadsbilden
åsidosatts, särskilt som konsumenten tillhandahålls råd från olika håll
med intressen för enbart delar av problemkomplexet med läckande oljecisterner
t. ex. oljedistributörer, cisternproducenter och cisternvårdsföretag.
Särskilt allvarligt är det att man alltför litet tar hänsyn till de risker

JoU1971: 53

för oljeskador och därmed förknippade försäkringskostnader som konsumenten
måste beakta i sin kalkyl.

Det kan starkt ifrågasättas om ett besiktningsarbete, baserat på enskilt
företagande, kan uppfylla de kvalitetskrav som måste ställas. En
del aktuella fall visar att oljeskador och allvarliga tillbud inträffat kort
tid efter godkänd besiktning och rengöring av cisternen. Priskonkurrens
mellan cisternvårdsföretag och en eventuell strävan från deras sida att
konkurrera med att vara allmänt ”hygglig” och inte gärna döma ut
cisterner kan leda till att cisternägarens kortsiktiga ekonomiska intressen
överbetonas. Han försätts i en situation där ett lågt pris på besiktningen
kan te sig viktigare än hög kvalitet på arbetet och där benägenheten
att behålla cisternen så länge som möjligt, trots eventuella risker,
kan komma alltför mycket i blickpunkten.

En särskild besiktningsorganisation för oljecisterner har många fördelar.
De praktiska erfarenheter som försvarets intendenturverk har på
detta område kan utnyttjas för att organisera en rationell och effektiv
besiktnings- och rengöringsverksamhet. Stora möjligheter finns att rationalisera
verksamheten och tillgodose de krav som motionärerna framför
när det gäller kompetens hos cisternvårdspersonalen. Kvaliteten på arbetet
kan höjas. Man kan utnyttja mera ändamålsenlig utrustning. Det
borde också gå att hålla de fasta kostnaderna för en organisation nere
genom att söka åstadkomma en kombination mellan besiktningsverksamhet
och den kommunala oljeskyddsberedskapen mot löskommen
olja.

Eftersom det är svårt att dra en gräns mellan förebyggande, begränsande,
sanerings- och rengöringsarbete borde en slagkraftig organisation
som tillgodoser behovet för hela det kommunala oljeskyddet vara motiverad.

Den säkerhetsutrustning som krävs — t. ex. explosionsindikatorer,
gnistfria redskap, gasmask, säkerhetsselar m. m. — och den utbildning
i att använda materielen på ett riskfritt sätt, som är erforderlig, kan
knappast åstadkommas med en splittrad organisation. En särskild besiktningsorganisation
kan däremot hålla hög och jämn standard på säkerhetsåtgärder
till skydd för den personal som arbetar i detta ofta mycket
riskfyllda arbete.

Om alternativet med en särskild besiktningsorganisation av finansiella
skäl inte går att realisera anser Folksam det vara nödvändigt att man
gör en åtskillnad mellan organisationen för besiktning och kontroll å ena
sidan och för rengöring å andra sidan.

För att kontrollera oljecisterner krävs en kompetens som i många
stycken kombinerar brandchefens och hälsovårdsinspektörens. Sådana
resurser saknas f. n. i kommunerna, dvs. i byggnadsnämnderna inom
vilkas ansvarsområde frågan hör hemma. Det vore mera praktiskt
att avlasta byggnadsnämnderna allt arbete med kontroll av cisterner och
i stället bygga upp en särskild kontrollorganisation med inspektörer
som inom olika distrikt arbetar direkt under länsstyrelsen. Samtidigt
bör införas ett behörighets- och auktorisationsförfarande för cisternvårdsföretag.
Indragning av koncession bör ifrågakomma om upprepat
slarv föreligger vid rengöring av cisterner. Vidare bör oljeleverantörerna
åläggas att kontrollera att giltigt intyg om cisternens tjänlighet finns
innan olja ifylls. Oljeleverans som sker utan sådant intyg bör vid skada
kunna medföra påföljd och betalningsansvar för oljeleverantör.

Avsaknad av platser för tippning av oljeskadade jordmassor fördröjer

JolJ 1971: 53

och fördyrar oljesanering efter skada och kan i många fall ge upphov
till risker för nya skador på vattentäkter. Enligt Folksam bör kommunen
eller kommunblocket i samråd med länsstyrelsen och geohydrologisk
expertis anmodas att på lämplig plats där risk för vattentäktsskador
kan undvikas iordningställa avstjälpningsplats för oljeförorenade jordmassor.
Detta bör kunna ordnas utan alltför betungande kostnader och
finansieras genom avgift för tippning.

Svenska Petroleum Institutet (21.9.1971)

Institutet tillstyrker dels utredning om lämpligaste metoden för framtida
cisternkontroll, dels ock uppdrag till länsstyrelserna att förbereda
anordnande av mottagningsplatser för oljeförorenat avfall och uttalar
därvid bl. a. följande.

I bägge motionerna behandlas de risker för utsläpp av flytande bränslen
och drivmedel, som föreligger genom läckage från framför allt underjordiska
cisterner. I samband härmed erinras också om de bestämmelser,
som utfärdats av Kommerskollegium i kungörelse nr 1/1970 om åtgärder
till skydd mot vattenförorening genom brandfarlig vätska.

Ifrågavarande kungörelse trädde i kraft den 1 oktober 1970 och hade
alltså inte varit gällande mer än knappt fyra månader, när motionerna
avlämnades. Några praktiska erfarenheter av de nya bestämmelsernas
efterlevnad har inte kunnat erhållas under denna korta period, som
dessutom inträffat under en intensiv del av eldningssäsongen. Vad inspektion
av underjordiska cisterner beträffar tillkommer dessutom svårigheter
till följd av bl. a. tjälbildning.

I motionen 1971: 421 anges antalet underjordiska cisterner till mellan
300 000 och 400 0000 st. Nya undersökningar visar, att antalet underjordiska
villacistemer starkt minskat och numera ej är högre än ca 125 000.
Vid oljeföretagens bensinanläggningar finns uppskattningsvis 25 000
underjordiska cisterner, vilka är föremål för fortlöpande kontroll av
kompetent personal.

Oljeföretagens egna cisterner under jord skötes i dag av oljeföretagens
experter i medvetande om betydelsen av aktsam hantering av denna
materiel. Samarbetet med myndigheterna fungerar i stort sett tillfredsställande.
I den mån kompletterande föreskrifter erfordras, erhålles dessa
genom Institutet, som i tveksamma frågor tillfrågas och som därvid inhämtar
upplysningar från Sprängämnesinspektionen resp. Kommerskollegium.

Inspektions- och kontrollverksamhet i fråga om cisterner, speciellt
sådana som användes för förvaring av eldningsoljor för villa- och fastighetsuppvärmning,
sker av praktiska skäl normalt under sommarmånaderna.
Härjämte måste beaktas att de nya bestämmelserna, som bl. a.
berör omkring en miljon villa- och fastighetsägare, nödvändiggjort ett
omfattande informations- och upplysningsarbete. Med hänsyn till den
betydelse petroleumindustrien tillmäter ansträngningarna att i möjligaste
mån begränsa riskerna för oljeläckage, har Institutet i samarbete med
medlemsföretag och fristående företag med verksamhet innefattande
cisternrengöring och kontroll under våren och sommaren 1971 varit engagerat
i att bekantgöra de nya bestämmelsernas innebörd. Nämnas kan i
detta sammanhang att Institutet utarbetat en informationsbroschyr, som
genom medlemsföretagens försorg distribuerats i en upplaga av i runt tal

JoU 1971: 53

en miljon exemplar till villa- och fastighetsägare. Härjämte har Institutet
låtit göra en instruktionsfilm om de nya bestämmelserna för att underlätta
utbildning av berörd personal hos medlemsföretag såväl som
fristående företag med intresse härför. Petroleumindustrien har på så
sätt aktivt medverkat till att göra de nya bestämmelserna kända och
förstådda av landets villa- och fastighetsägare. Resultatet har också enligt
vad Institutet har sig bekant blivit, att sommarmånaderna 1971 kännetecknats
av en mycket omfattande verksamhet i fråga om cisternrengöring
och -kontroll. Härutöver må nämnas att SPI på uppdrag av oljeföretagen
förbereder en stort upplagd kampanj för att utbyta och helt
rekonditionera de s. k. gårdscisterner, som inrymmer lager av petroleumprodukter
åt jordbruk, åkerier, entreprenadföretag m. fl. Ett dotterföretag
till Institutet, AB Gårdscisterner, är under bildande och beräknas
påbörja verksamhet under 1972.

Men även om Institutet sålunda inte kan dela uppfattningen, att det
vid tiden för motionernas avlämnande fanns tillräckligt underlag för
bedömning av de nya bestämmelsernas efterlevnad, vill Institutet inte
motsätta sig en utredning, som tar sikte på att erforderlig inspektionsoch
kontrollverksamhet skall göras så tillförlitlig som möjligt. Med hänsyn
till kontrollverksamhetens av naturliga skäl relativt säsongmässiga
karaktär torde en särskild statlig kontrollorganisation komma att bli både
tungrodd och kostsam, speciellt om denna verksamhet inte kan förenas
med andra uppgifter. Ur denna synpunkt borde inkoppling av skorstensfejarorganisationen
kunna medföra avsevärda fördelar. Institutet är också
av den uppfattningen, att det kan övervägas, om inte någon form av
auktorisationsförfarande för de företag och enskilda, som skall ombesörja
inspektions- och kontrollverksamhet av cisterner enligt kungörelse
1/1970 kan vara på sin plats. Den lokala tillsynen bör liksom hittills
åvila byggnadsnämnderna, som enligt Institutets erfarenheter normalt
inrymmer erforderlig sakkunskap. Vad slutligen beträffar förslaget att
anmoda länsstyrelserna att tillsammans med kommunerna förbereda
mottagningsplatser för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall,
vill Institutet tillstyrka detta.

Vattenvärnet (7.9.1971)

Vattenvärnet anför.

Redan när Vattenvärnet bildades 1962 påtalade föreningen oljecisternproblemet.
Den broschyr som utarbetades av föreningen 1964 och trycktes
i en sammanlagd upplaga på ca 80 000 ex. var länge den enda information
som fanns tillgänglig för allmänheten angående de 1961
införda bestämmelserna rörande underjordisk förvaring av brandfarlig
vätska.

I syfte att samordna och intensifiera information och propaganda
kring oljeskyddet till lands och på inre vattendrag tog Vattenvärnet 1968
initiativet till Samarbetsgruppen för oljeskyddspropaganda (SOP). I
den sitter representanter för Konsumentinstitutet, Korrosionsinstitutet,
Folksam, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Brandförsvarsföreningen,
Svenska Kommunförbundet, Svenska Naturskyddsföreningen
m. fl. Ordförande är redaktör Bo Rosén, Vattenvärnet. Självfallet
har SOP i mycket hög grad uppmärksammat oljecisternfrågan.

Det är alldeles uppenbart att det råder en allvarlig disharmoni mellan,
å ena sidan, de gällande bestämmelserna för lagring av olja m. m. i

JoU 1971: 53

cistern och, å andra sidan, de möjligheter som kommunernas byggnadsnämnder
nu har att efterfölja dem. Motionärerna ger också övertygande
belägg för detta. Vattenvärnets erfarenheter understryker att skildringen
inte på något vis överdriver den rådande situationen.

Man kan emellertid inte begära att byggnadsnämnderna med de otillräckliga
resurser som de har i fråga om teknik, personal och kunskap
på ett tillfredsställande sätt skall kunna svara för kontroll m. m. av
cisternerna. Men detta betyder ingalunda, att bestämmelserna gjorts för
rigorösa. Tvärtom, de betecknar snarast ett minimum beträffande de
krav som man bör ställa på cisterner, cisternägare, kontroll osv.

Det synes också svårt att helt allmänt nu fordra att kommunerna
skaffar sig erforderliga resurser. Det är möjligt att detta kunde gå i
några få stora kommuner, men definitivt inte på landsbygden. Uppgiften
att enligt bestämmelserna rätt övervaka anläggning och löpande
kontroll av oljecisterner kräver en omfattande kompetens vilket också
med styrka framhålles i motion nr 1054. Området påkallar därtill alltjämt
mycken forskning och försöksverksamhet.

Vattenvärnet finner det därför utomordentligt angeläget att en rationell
besiktningsorganisation upprättas. En utredning som prövar den
i motion nr 1054 föreslagna organisationen, och även andra alternativ,
bör därför snarast komma till stånd.

Vattenvärnet vill också biträda yrkandet i motion nr 421 om inrättande
av mottagningscentraler för oljeförorenade jordmassor och annat
fast oljeavfall. Såsom däri framhålles drar för närvarande saneringsaktionerna
vid oljeutsläpp kostnader som måste anses orimligt stora. En
anmärkningsvärt stor del av utgifterna belastar transport och mottagning
av oljeavfall. Dessvärre är det inte alls säkert att de platser där oljeavfallet
läggs är lämpade för detta. Annan miljöförorening kan bli följden
av olämpligt platsval, främst vattenförstöring. Det måste ingå i kommunernas
skyldigheter att vara förberedda på att anvisa lämpliga platser
och att där ha en åtgärdsplan klar så att ingen ny miljöförstöring
uppkommer.

Svenska Brandförsvarsföreningen (SBF) (21.9.1971)

Brandförsvarsföreningen tillstyrker att kontrollen av i mark förlagda
oljecisterner effektiviseras och att frågan om hur denna kontroll och
övervakning skall ske utredes. Därvid bör enligt SBF:s mening beaktas
att frågan om vidareutveckling av metoder för skydd mot cisternkorrosion
får en tillfredsställande lösning inom ramen för befintliga centrala
institutioner och organisationer. SBF föreslår att i direktiven för
utredningen anges att i första hand bör undersökas vilka möjligheter
som finns att med hjälp av befintliga resurser inom de kommunala
organen och inom sotningsväsendet utföra de erforderliga rutinmässiga
kontrolluppgifterna. SBF avråder från att för detta ändamål
skapas en särskild övervaknings- och besiktningsorganisation. Vidare
tillstyrker SBF utredning av frågan om hur mottagning av oljespill
och oljeinfekterade jordmassor ska kunna tas till vara på ett bättre sätt
än hittills inom kommunerna.

I anslutning härtill anför Brandförsvarsföreningen följande.

JoU 1971:53

Svenska Brandförsvarsföreningen har i sin målsättning att verka för
ett betryggande brandförsvar och därmed förenlig verksamhet. Skydd
mot skador av utrinnande olja har sedan åtskilliga år varit en viktig
arbetsuppgift inom föreningen och har även tagit sig uttryck i omfattande
utbildnings- och publikationsverksamhet avseende förebyggande
av att olja kommer lös och att undanröja skador som uppstår av olja
som runnit ut. För kännedom bifogas två av våra skrifter.1

Frågan om att motverka skador på oljecisterner förlagda i jord är
som påpekas av motionärerna av stor vikt och vi håller med motionärerna
om dels att byggnadsnämnderna hittills inte hunnit med att
genomföra effektiv tillsyn, dels att frågan om hur en bättre kontroll av
oljecisterner skall ske bör utredas.

En oljecistern är emellertid endast en del av det totala uppvärmningssystem
som cisternen tillhör. Tillsynen över oljeeldningsanlägg •
ningar är enligt brandlagstiftningen en primärkommunal angelägenhet
som under byggnadsnämndernas och brandmyndigheternas ledning
anförtrotts åt sotningsväsendet. Frågor avseende tillsyn av oljecisterner
har också enligt kommerskollegii tillämpningsbestämmelser till förordningen
om brandfarliga varor ålagts byggnadsnämnderna och
brandmyndigheterna.

Avsikten med den föreskrivna eldstadstillsynen — eldstadsbesiktning
och sotning — torde vara att motverka skador genom gasförgiftning,
soteld och brand som uppstår på grund av bristfälliga uppvärmningsanordningar,
speciellt eldstäder och skorstenar. Avsikten med kontroll
av oljecisternerna är att undvika skador även av vattenförorening. I
sammanhanget kan påpekas att antalet skador av nämnda orsaker givetvis
påverkas av bränsleslaget. Den mer vidsträckta användningen
av flytande bränsle och gas istället för som tidigare fast bränsle i form
av ved, kol och koks har medfört att sotningsväsendet kontinuerligt
måste anpassa sin verksamhet till de förändrade skaderiskema genom
uppvärmningsanläggningarna. Sotningsväsendets ledare och deras personal
har därför sedan länge måst ägna mycken tid åt studium av nya
risker och åt omskolning och vidareutbildning av sin personal. Att i
detta skede, innan vare sig kommuner eller kontrollorgan hunnit genomföra
erforderlig utbildning av sin personal och omläggning av sina
rutiner för att ta hand om de nya uppgifter som ålagts dem, underkänna
deras möjligheter och kompetens att på rimligt sätt lösa uppgifterna
i fråga — vilket antydes av motionärerna — synes oss icke
vara adekvat.

När nu frågan om en effektivare kontroll av oljecisterner aktualiserats,
ligger det nära till hands att diskutera utnyttjande av sotningsväsendets
personal för de uppgifter som kan bli aktuella. Det förhållandet
att sotningsväsendets personal redan på grund av nu gällande
lagstiftning regelbundet besöker samtliga eldstadsanläggningar inom
landet måste innebära att man vid en utökning av arbetsuppgifterna
når mycket väsentliga kostnadsbesparingar i förhållande till det alternativ
som motionärerna väckt. Deras förslag innebär bl. a. att man
skulle etablera ett särskilt företag för cisternkontroll. Som ett motiv
härför anföres den framgång som AB Svensk Bilprovning rönt. Vi kan
inte finna annat än att denna jämförelse haltar, eftersom vid bilprovning
provföremålen, bilarna, utan kostnad för provningsföretaget
transporteras till provningsstationerna, medan denna för upprätthållan 1

Här ej bilagda.

JoU 1971: 53

det av låga kostnader grundläggande förutsättning inte föreligger vid
cisternkontroll enligt motionärernas förslag.

Vi är alltså i motsats till motionärerna av den bestämda uppfattningen
att för kontrollen inte bör upprättas ett nytt organ med bl. a.
särskilda kontrollanter.

Vid utredning av frågan om kontroll av oljecisterner bör man enligt
vår uppfattning undersöka möjligheterna att i första hand appellera på
befintliga resurser hos de kommunala instanserna resp. inom sotningsväsendet.
För effektivt bedrivande av övervakning i stor skala av
i mark nedgrävda oljecisterner måste givetvis förenklade tillsynsrutiner
utformas. För kontrollen kunde, när det gäller underjordscisterner,
utnyttjas personal från gatukontoren i de fall uppgrävning av cisterner
blir aktuell. Sotningsväsendets personal kan utnyttjas för besiktning av
cisterner ovan och under jord anslutna till uppvärmningsanordningar.
Att en sådan lösning måste bli väsentligt billigare såväl för anläggningsägarna
som för samhället än vad skapandet av en särskild övervakningsorganisation
skulle föranleda är enligt vår uppfattning en självklarhet.

Vi är överens med motionärerna om behovet av vidareutveckling av
skydd mot korrosion av oljecisterner och att, för framtagning och vidareutveckling
av lämpliga kontrollmetoder, fordras samverkan mellan olika
institutioner samt viss forskning. Vi har emellertid åsikten att de många
komplicerade frågor och det mångsidiga kunnande som motionärerna
anser måste föreligga för verksamhetens bedrivande icke behöver spridas
utanför en inom expertorgan samlad relativt snäv personkrets. Den på
forskning och vidareutveckling inriktade verksamhet som fordras kan
bedrivas inom ramen av sådana institutioner som Korrosionsinstitutet
i samverkan med Statens brandinspektion och Sprängämnesinspektionen
samt med andra organisationer inom näringslivet som sysslar med
hithörande frågor såsom Svenska Petroleum Institutet och Svenska
Brandförsvarsföreningen. Vi utgår också från att kompletteringsutbildning
(grundutbildning) av personal kan meddelas inom ramen för
den normala utbildningsorganisationen för sotningsväsendet — i första
hand Statens brandskola samt eventuellt Statens Institut för Hantverk
och Industri — men att fortbildningskurser för den mera kvalificerade
ledande personalen också kan anordnas i samverkan med andra organisationer,
t. ex. Korrosionsinstitutet, Petroleuminstitutet, Svenska kommunförbundet
m. fl.

Till sist vill vi meddela att vi håller med om att frågan om att
skapa ökade möjligheter för mottagning av oljespill inom kommunerna
bör utredas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län (4.10.1971)

Länsstyrelsen anför.

För handläggning av ärenden enligt förordningen om brandfarliga
varor krävs, vilket även framhållits av motionärerna, omfattande kunskaper
inom olika områden. I den övervägande delen av ärenden vänder
sig cisterninnehavaren till vederbörande kommunal myndighet med
begäran om råd och anvisningar rörande val av cisterntyp, tekniskt utförande
av olika skyddsmetoder m. m. Till den befattningshavare på
länsstyrelsen, som har att bistå byggnadsnämnderna beträffande vattenvårdsfrågor
vid handläggning av ärenden rörande brandfarliga va -

JoU1971: 53

ror, inkommer från byggnadsnämnderna förfrågningar även om andra
problem än de som direkt berör vattenvården.

För närvarande sker besiktning och kontroll av cisterner av ett flertal
olika firmor. Då för en noggrann besiktning erfordras härför lämplig
utbildning och en relativt omfattande utrustning är det önskvärt att en
auktorisation krävs för detta arbete. De auktoriserade företagen kan
härvid även ha till uppgift att lämna råd och anvisning rörande tekniska
anordningar samt åtgärder vid inträffade oljeskador. Enligt länsstyrelsens
mening bör dock handläggningen av tillståndsärenden samt
ansvaret för tillsyn fortfarande åvila nuvarande myndigheter enligt
§§ 14—17 förordningen om brandfarliga varor.

Utöver vad i motionerna framhållits synes enligt länsstyrelsen även
en auktorisation böra komma till stånd för cisterntillverkning samt installation
av cisterner såväl ovan mark som under jord.

Beträffande i motion 1971: 421 upptagna förslag om omhändertagande
av oljeindränkta jordmassor och annat oljeavfall har frågan upptagits
av länsstyrelsen i samband med upprättande av provisorisk plan
för bekämpande av löskommen olja, bilaga 5. Inom Jönköpings län pågår
i enlighet med planen rekognosering av lämpliga platser för omhändertagande
av olja och oljeindränkta jordmassor. Flera platser är
redan iordningställda härför.

Bilaga 5 i förenämnda plan för bekämpande av löskommen olja och
oljeskador i Jönköpings län är av följande lydelse.

Förslag till beredskapsåtgärder

Från beredskapssynpunkt är det av vikt, att de större permanenta
”riskerna” kartlägges. Sådan risk kan t. ex. utgöras av större cistern
för olja och belägen i närheten av vattendrag. På lämplig plats(er)
kan landfästen i form av pålar o. dyl. anbringas redan nu. Halmlänsor
(halm och hönsnät) som utlägges mellan sådana fästen uppfångar
effektivt olja som kommit lös, och den oljebemängda halmen kan sedan
brännas. Tillgången på bl. a. halm och nät i de kommuner där vattendrag
förekommer bör således säkras, och vidare bör efterhand personalen
orienteras och övas.

Med avseende på följdåtgärderna bör lämpliga platser utses till vilka
upptagen löskommen olja och oljeindränkta jordmassor kan transporteras.
Vid val av plats bör särskilt beaktas grundvattenskyddet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län (10.9.1971)

Länsstyrelsen anför.

Gemensamt för de båda motionerna är förslaget till en riksomfattande
besiktningsorganisation med avseende på oljecisterner. Som skäl
härför anförs att byggnadsnämnderna rimligtvis inte kan besitta all den
sakkunskap som erfordras för tillämpningen av de bestämmelser som
utfärdats av kommerskollegium med avseende på såväl kontrollen i
samband med nyanläggningar av oljecisterner som bedömningen av
äldre cisterners kondition. Till sin hjälp i det senare fallet har byggnadsnämnderna
givetvis företag som specialiserat sig på denna verksamhet
i samband med att cisterner rengörs. Kunnandet hos dessa företag
måste naturligt variera i samma mån som sakkunskapen hos byggnadsnämnderna
beroende på företagens storlek respektive kommu -

JoU 1971: 53

neraas storlek och möjlighet att anställa specialutbildad personal.
Tjänsteman vid länsstyrelsen som utsetts att vara sakkunnig i vattenoch
avloppsfrågor får förutom förfrågningar i samrådsärenden enligt
55 § även en mängd förfrågningar beträffande praktiskt taget allt som
regleras i förordningen om brandfarliga varor med tillhörande tillämpningsbestämmelser.
Att osäkerheten är stor hos byggnadsnämnderna i
hithörande frågor är uppenbar. Av undersökning som utförts beträffande
antalet samrådsärenden framgår att dessa varierar inom vida
gränser och finns det kommuner där endast enstaka samråd ägt rum
under senare år. Det torde ej vara orealistiskt att draga den slutsatsen
att nämndernas befattning med oljelagringsärenden varierar i samma
mån.

Länsstyrelsen får därför tillstyrka att den av motionärerna föreslagna
besiktningsorganisationen tillskapas. Dock vill länsstyrelsen framhålla
att myndighetsfunktionerna enligt förordningens §§ 14—17 bibehålls
och att till tillståndsmyndighetens tjänst tillskapas föreslagen
”AB Svensk cistembesiktning”. Härigenom skulle tillståndsmyndigheten,
byggnadsnämnden, få tillgång till verklig expertis för allt fältarbete
samtidigt som önskvärd samordning av tillstånds- och byggnadslovgivningen
bibehålls.

Beträffande förslaget att ”AB Svensk cisternbesiktning” jämväl skulle
fungera som övervakningsorganisation och kunna ingripa vid saneringsarbete
efter ett oljeläckage tillstyrks detta jämväl men med samma
förbehåll att kommunen fungerar som huvudman, vilket föreslagits av
räddningstjänstutredningen.

Vad slutligen angår förslaget i motion nr 421 angående länsstyrelsernas
engagemang tillsammans med kommunerna att förbereda mottagningsplatser
för oljeförorenade jordmassor och annat fast oljeavfall
kan nämnas att länsstyrelsen i juni 1967 och maj 1969 tillställde samtliga
kommuner i länet cirkulär beträffande bl. a. sådana mottagningsplatser.
Gensvaret från kommunerna har blivit synnerligen ringa. Osäkerheten
beträffande hur sådana massor skall omhändertagas är emellertid
alltjämt stor. Så sent som i februari i år diskuterades inför länsstyrelsen
dessa frågor med represtentanter för SAKAB och INTERKAB
samt länsavdelningen av Svenska Kommunförbundet, varvid skilda
uppfattningar framfördes. Vidare har länsstyrelsen 19.3.1971 i skrivelse
till statens naturvårdsverk hemställt om synpunkter på hithörande problem
men har svar härpå ej erhållits. Såvitt bekant pågår vissa försök
i naturvårdsverkets regi tillsammans med IVL. Det är därför önskvärt
att riktlinjer för hur platser för emottagande av dylikt avfall bör vara
anordnade snarast utformas.

MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710042