Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående fisket med parryssjor vid Blekingekusten

Betänkande 1971:JoU48

Jordbruksutskottets betänkande nr 48 år 1971

JoU 1971:48

Nr 48

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion angående fisket
med parryssjor vid Blekingekusten.

I motionen 1971:1021 av herr Karlsson i Ronneby m. fl. (s, c, fp och
m) har yrkats att riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställer om sådan ändring
i 1950 års lag om rätt till fiske att s. k. parryssjor blir hänförda till rörliga
redskap, samt att 11 § i 1950 års lag får följande lydelse: ”Med nät och
parryssjor, som är att hänföra till rörligt redskap, samt med långrev och
tobisnot är fisket fritt ända in till stranden.”

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från fiskeristyrelsen,
länsstyrelsen i Blekinge län och Sveriges fiskares riksförbund. Se bilaga
till detta betänkande.

Utskottet. Syftet med förevarande motion är att parryssjan dels
genomgående skall betraktas som rörligt redskap och dels jämställas med
nät, dvs. att fiske med parryssja på enskilt vatten skall vara fritt för envar
svensk medborgare ända in till stranden av Blekinge läns södra kust.

Utskottet vill framhålla att parryssja som inte står kvar i vattnet mer
än högst två dygn i följd enligt lagen om rätt till fiske får betraktas som
rörligt redskap, vilket innebär att den får användas bl. a. för fiske på
enskilt vatten vid Blekinge läns södra kust intill ett visst i lagen angivet avstånd
från strand. Utskottet finner i likhet med flertalet remissinstanser
att tillräckliga skäl inte förebragts för en sådan vidgning av rätten att använda
parryssjor som avses med motionen.

Utskottet hemställer således

att riksdagen lämnar motionen 1971 :102 1 utan åtgärd.

Stockholm den 14 oktober 1971
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik (s), Hedin
(m), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s), Kronmark (m), fru
Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c), Takman (vpk), Berndtsson i Bokenäs
(fp), Åberg (fp), Bergqvist (s) och fru Theorin (s).

1 -Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 48

JoU 1971:48

2

Bilaga

Yttranden över motionen 1971:1021

Fiskeristyrelsen (18.3.1971)

Fiskeristyrelsen anför.

Motionen utmynnar i två förslag, nämligen 1) att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer om sådan ändring i 1950 års lag om rätt till fiske att s. k.
parryssjor blir hänförda till rörliga redskap; samt 2) att, (sista satsen i)
11 § 1950 års lag får följande lydelse: ”Med nät och parryssjor, som är
att hänföra till rörligt redskap, samt med långrev och tobisnot är fisket
fritt ända in till stranden”.

Lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske skiljer mellan
fast och rörligt fiskredskap. Definitionen på fast fiskredskap återfinnes i
1 § nämnda lag men har sedermera i oförändrat skick överförts till 2 §,
tredje stycket (SFS 1967:164). Vad som icke är fast fiskredskap är rörligt
redskap.

Definitionen på fast fiskredskap har i fiskerättslagen följande lydelse.

”Med fast fiskeredskap förstås i denna lag fiskebyggnad, så ock med
ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller tyngder eller
annorledes fästes vid bottnen eller stranden och avses skola kvarstå längre
tid än två dygn i följd”. I motionen avsett slag av parryssja har ledarm
och är som regel genom tyngder el. dyl. fäst vid bottnen. Beroende på om
en ryssja är avsedd att kvarstå på samma plats kortare eller längre tid än
två dygn kan den därför bli antingen rörligt eller fast redskap. Båda dessa
två tidsmässigt olika utsättningar av ryssjor förekommer i svenskt fiske.

Ett omfattande fiske med småryssjor använda främst som rörligt
redskap för fångst av s. k. gulål (uppväxande ål, vilken som regel är mer
eller mindre gulfärgad) har sedan länge förekommit på västkusten och i
Öresund. I Öresund har sålunda dylikt fiske med parryssjor förekommit
ända sedan 1920-talet. Sedan omkring ett par årtionden tillbaka har det
blivit vanligt även vid Götalands östersjökust. Under 1960-talet har fiske
med parryssjor i Öresund och vid Götalands östersjökust mångenstädes
starkt intensifierats och åtskilliga klagomål över detsamma och önskemål
om reglering därav har framkommit, kanske främst från öresundsområdet.
Fisket ifråga skall tidigare vanligen ha skett med ryssjor använda
såsom rörligt redskap enligt ovanstående definition. På senare tid —
särskilt sedan man fått de mot röta motståndskraftiga konstfibrerna —
har en betydande mängd personer, som inte tillhör den egentliga
yrkesfiskarbefolkningen börjat nyttja parryssjor, varvid ryssjorna ofta
sättes t. ex. ena lördagen och tas upp nästa lördag och därför i dylikt fall
måste betraktas som fast redskap. Parryssjor användes både på enskilt
och allmänt vatten. För att utsätta fast redskap på allmänt vatten kräves
tillstånd av länsstyrelse. Det är emellertid tämligen svårt att bevisa att
redskapen verkligen stått ute en sammanhängande tid längre än 48
timmar och därför svårt att stävja överträdelser. Styrelsen har åtskillig tid
haft sin uppmärksamhet riktad på problemet ifråga. Detta har emellertid,
såsom av femte stycket i motionen framgår ett visst samband med
bestämmelserna i konventionen den 31 december 1932 med Danmark
angående fiskeriförhållandena i de till Sverige och Danmark gränsande
farvattnen. Denna konvention är nu under omarbetning och torde snart
föreligga i reviderat skick. I avvaktan härpå har styrelsen icke velat ta upp
problemet med parryssjefisket, vilket kanske i första hand torde behöva
överses ifråga om Öresund men tydligen även för åtminstone delar av

JoU 1971:48

3

västkusten och Götalands östersjökust. Styrelsen finner det därför mindre
lämpligt att nu i fiskerättslagen införa en föreskrift om att parryssjor
generellt skall anses som rörligt fiskredskap. En sådan åtgärd torde för
övrigt på sina håll på landets sydkust dra med sig anspråk om ersättning
för mistad fiskerätt från ägare av enskild fiskerätt.

Styrelsen får därför avstyrka motionen i denna del.

I fråga om det andra av de önskemål vari motionen utmynnar må
följande sägas.

I 11 § fiskerättslagen (jfr SFS 1956:214) föreskrives följande: ”Vid
Blekinge läns södra kust (väster om Torhamns udde) må varje svensk
medborgare med rörligt redskap fiska i enskilt vatten på ett avstånd ej
understigande trehundra meter från fastlandet eller från ö av minst
etthundra meters längd eller, där den stranden följande kurvan för högst

tre meters djup går längre ut, utanför denna djupkurva Med nät,

som är att hänföra till rörligt redskap samt med långrev och tobisnot är
fisket fritt ända in till stranden”. Fiske med här åsyftat slag av parryssjor
vid Blekinge läns södra kust är därför enligt denna paragraf fritt för varje
svensk medborgare på enskilt vatten först på ett avstånd ej understigande
300 meter från fastlandet etc. Och detta gäller vare sig parryssjor
användes som fast eller rörligt redskap. Däremot får fiske med nät, som
är att hänföra till rörligt redskap, samt långrev och tobisnot fritt bedrivas
ända in till stranden. Ryssja är ett instängningsredskap och kan därför i
lagens mening inte hänföras till ”nät” (jfr s. 78 samt 121 i SOU 1947:47
Fiskerättskommitténs betänkande).

Ifråga om fiske med parryssja vid Blekinge läns södra kust har i varje
fall i de i motionen åberopade domarna 15 § fiskerättslagen icke ansetts
kunna åberopas.

Styrelsen uppfattar det andra förslaget i motionens slutkläm så att
motionärerna önskar att icke blott fiske med nät som är att hänföra till
rörligt redskap samt långrev och tobisnot utan även fiske med parryssja
som är att hänföra till rörligt redskap skall vara fritt ända in till stranden
vid Blekinge läns södra kust. Ett bifall härtill medför både fördelar och
nackdelar.

Det torde icke råda någon tvekan om att för en yrkesfiskare som vid
Blekinge läns södra kust nu fiskar ål med parryssjor och nu enligt
huvudregeln i fiskerättslagen måste hålla sig på minst 300 meters avstånd
från fastlandet, eller från ö av minst etthundra meters längd. Det skulle
bli en påtaglig fördel att överallt få fiska fritt ända in till stranden.
Fördelen består inte bara direkt däri att han till sitt förfogande får
tillgång till betydligt större vatten än nu (utan att eventuellt betala
arrende) utan också däri att fiske med parryssjor får anses mera
arbetsbesparande än om han skall använda t. ex. långrev.

Å andra sidan råder det ingen tvekan om att ett bifall till förevarande
framställning kommer att dra med sig anspråk på ersättning för intrång
från de nuvarande innehavarna av den enskilda fiskerätten. Erfarenheterna
från de ersättningar som utgick i anslutning till lagen om ersättning för
mistad fiskerätt (SFS 1950:599) gör det sannolikt att dessa anspråk kan
komma att bli mycket betydande. Såvitt styrelsen har sig bekant har alla
framställningar avseende Blekinge-kusten om sådan ersättning i anledning
av intrång m. m. genom 1950 års lag om rätt till fiske redan slutbehandlats
och har tiden för ingivande av ansökan om sådan ersättning för länge
sedan gått ut.

Det kring mitten av 1950-talet stora ålbottengarnsfisket vid Götalands
syd- och ostkust har under senare år gått alltmer tillbaka. Nedgången för
Blekinge läns del framgår av efterföljande P. M. Möjligt är att därvid flera
orsaker medverkar. Med största sannolikhet måste emellertid det till

1 * Riksdagen 1971. 16 sami. Nr 48

JoU 1971:48

4

Götalands östersjökust sedan ett tjugotal år bedrivna ålfisket med
parryssjor ha spelat en väsentlig roll härvidlag. I Blekinge och flera län på
ostkusten har man redan till skydd för ålbeståndet infört särskilda
minimimåttsbestämmelser. Många klagomål har till styrelsen inkommit
över den stora omfattning fisket med parryssjor fått på kuststräckan
ifråga. Ett frisläppande intill stranden av ålfiske med parryssjor måste
därför avsevärt öka trycket på det tydligen redan hårt belastade ålbeståndet
i Blekinge, något som förmodligen kommer att märkas i ålbottengarnfisket.
Såsom av tabellen framgår har i Blekinge antalet ålbottengarn
under perioden 1950—1969 sjunkit till hälften medan totala ålfångsten i
ålbottengarn år 1969 gått ned till knappt 40 % av 1950 års fångst. Den
vid våra kuster uppväxande ålen (”gulålen”) går efter kanske 5-8 års tid
över i ett utvandringsfärdigt stadium (”blankål”). Tidigare (före 1950-talet) togs i Blekinge som tabellen visar allra största delen ålfångsten i
ålbottengarn, som är stora fasta redskap. Ålfångsten i sistnämnda redskap
utgöres i regel till alldeles övervägande del av blankål, men även en del
gulål kan ingå, ofta olika på olika platser. Priset på gulålen ligger vanligen
avsevärt under priset på blankålen, varjämte den i parryssjorna fångade
ålen i genomsnitt brukar vara avsevärt mindre (och alltså yngre) än
ålbottengarnsålen. Sett ur national-ekonomisk synpunkt blir det därför
värdefullare om ålen tas upp som blankål än som gulål.

Erfarenheterna av de frigivanden av fiske, som skedde genom 1950 års
fiskerättslag, visar att — såsom framgår av talrika klagomål från särskilt
ostkusten — det på litet längre sikt ofta blivit deltidsfiskare men inte
yrkesfiskarbefolkningen som främst dragit den verkliga nyttan av frigivanden
av fiske.

Något behov av att i förevarande sammanhang gynna sistnämnda
grupper genom att frige parryssjefiske intill stranden kan näppeligen
anses föreligga. Fiskelagstiftningen ger tyvärr icke möjlighet att endast
medge yrkesfiskare rätten att fiska med parryssjor ända in till land.

Styrelsen får därför avstyrka att vid Blekinge läns södra kust fiske med
parryssja, brukad såsom rörligt redskap, får utövas av varje svensk
medborgare ända in till stranden.

JoU 1971:48

5

P. M. ang. ålfisket i Blekinge län (uppg. från SOS Fiske tab. M, N och 3
enl. 1969 års uppställning)

År	Antal botten-garn	Total ål-fångst i bot-tengarn (ton)	Ålfångst per botten-garn (ton)	Total ål-fångst (ton)	Annan ål-fångst än i ål-bottengarn (ton)1
1950	338	312	0,92	357	45
1951	303	287	0,95	339	52
1952	313	239	0,76	292	53
1953	301	277	0,92	334	57
1954	291	270	0,93	321	51
1955	292	258	0,88	323	65
1956	280	174	0,62	235	61
1957	275	223	0,81	314	91
1958	282	170	0,60	241	71
1959	270	238	0,88	380	142
1960	262	185	0,71	281	96
1961	243	196	0,81	270	74
1962	233	174	0,75	249	75
1963	230	199	0,87	263	64
1964	219	164	0,75	258	94
1965	203	136	0,67	245	109
1966	194	167	0,86	278	lil
1967	194	110	0,57	199	89
1968	185	123	0,67	201	78
1969	174	117	0,67	203	86

1 Kvantiteterna i denna kolumn torde i varje fall vad gäller senare år till
övervägande delen utgöras av ål fångad i parryssjor.

Länsstyrelsen i Blekinge län (5.4.1971)

Länsstyrelsen, som inhämtat yttranden i ärendet från lantbruksnämnden
i länet, Blekinge Provinsförbund av RLF och Svenska Sydkustfiskarnas
Centralförbund, finner i likhet med lantbruksnämnden att gällande
fiskelagstiftning bör göras till föremål för översyn och anser sig i
överensstämmelse med vad fiskerinämnden i länet uttalat inte kunna
tillstyrka bifall till motionen.

Lantbruksnämnden i Blekinge län anför.

Av tillgänglig fiskeristatistik framgår, att ålfångsten i länet gått kraftigt
tillbaka. År 1969 beräknas fångsterna ha uppgått till något över 200 ton,
vilket innebär en minskning med 130 ton jämfört med år 1953.
Fångstminskningen beror på minskad ålförekomst utefter Blekingekusten.
Även andra kuststräckor i landet synes ha drabbats av vikande
fångster. Ålfisket inom länet måste dock tillmätas ekonomisk betydelse.
Det sammanlagda värdet av ålfångsten för år 1969 beräknas ha uppgått
till ca 2 milj. kr. och utgjorde något mera än 12 % av sammanlagda värdet
av allt fiske inom länet.

Det viktigaste ålfisket bedrives med ålbottengarn och är i stort sett
koncentrerat till länets östra kust samt Listerlandet. 1 ålbottengarnsfisket
fångas så gott som enbart blankål — dvs. ål, som är på vandring ut ur
Östersjön.

Utöver bottengarn fiskas ål med ålhommor, parryssjor, långrev, ljuster

JoU 1971:48

6

och ålsax. De största fångsterna av ål i de sist uppräknade redskapen
göres med parryssjor. I dessa fångas i stort sett endast gulål, dvs. mindre
ål, som ännu ej utvecklats till blankål.

Parryssjefisket efter gulål bedrives för närvarande dels yrkesmässigt
och dels som fritidsfiske. Det kan framhållas, att fritidsfiske med detta
redskap under senare år fått en allt större omfattning. Då fisket efter den
mindre ålen, dvs. gulålen, uppenbarligen orsakat en för kraftig beskattning
av ålbeståndet vid kusten, infördes i länsfiskestadgan under år 1970
ett fångstminimimått om 45 cm. på ål. Ett alltför omfattande fiske av
gulål innebär minskade fångster av blankål i ålbottengarnen och gulålfisket
utgör därför en mindre lämplig inriktning av ålfisket.

1950 års lag om rätt till fiske tillåter varje svensk medborgare att fiska
vid Blekinge läns södra kust (väster om Torhamns udde) med rörligt
redskap på enskilt vatten intill 300 meter från land eller intill kurvan för
tre meters djup där denna går längre ut. Detta gäller även parryssjor om
de nyttjas såsom rörligt redskap, dvs. om de tagas upp ur vattnet inom 48
timmar. På södra kusten är dessutom fiske med nät, långrev och tobisnot
tillåtet ända in till stranden.

På enskilt vatten längs Blekinges ostkust är fisket med skötar, sillnät
och tobisnot tillåtet. Vidare är långrevsfiske tillåtet i viss utsträckning i
vatten, som är minst tjugo meter djupt.

Fiske med ålhommor med högst 1,5 meters höjd är fritt på allmänt
vatten.

Bestämmelserna om det fria nätfisket vid länets södra kust har medfört
ett ohämmat fritidsfiske med 10 000-tals nät intill land, samtidigt som
den stora allmänheten ej kan bedriva fiske med exempelvis mete och
spinn från land. Dessa förhållanden framstår därför såsom helt otillfredsställande
och är till förfång för såväl yrkesfisket som den breda allmänhet,
som önskar bedriva fiske med handredskap i sport- och rekreationssyfte.

Ett generellt frigivande av parryssjefisket på enskilt vatten skulle
medföra en situation, som för närvarande föreligger beträffande nätfisket.
Enligt nämndens mening bör ett frigivande icke tillåtas eftersom
ålbeståndet kan komma att beskattas i en omfattning, som skulle
medföra fara för utfiskning och därmed vara till skada för det yrkesmässiga
ålfisket. De befarade följderna framstår som särskilt allvarliga, då
trenden beträffande ålbeståndet signalerar behov av begränsning i fisket
efter gulål.

De gällande fiskerättsliga bestämmelserna finner lantbruksnämnden
inte idag vara särskilt väl avvägda med hänsyn till berättigade krav såväl
från yrkesfisket som från andra intressen inom berörda område. Därvid
bör även företagsenheter med kombinationen jordbruk och fiske beaktas.
Införandet av syntetiskt material i fiskeredskapen har rubbat själva
grundförutsättningarna för fiskets bedrivande på ett sätt, som uppenbarligen
inte kunde förutses vid antagandet av nu gällande fiskerilagstiftning.
Den berörda lagstiftningen bör därför enligt nämndens uppfattning bli
föremål för översyn.

Vid sådan översyn bör särskilt övervägas möjligheterna att bereda
yrkesfiskarna rätt till parryssjefiske, exempelvis genom särskilda tillstånd
av Länsstyrelsen. Sådana tillstånd skulle kunna ges i begränsad omfattning
och ha formen av försöksverksamhet under viss tid samt omfatta
vissa bestämda områden längs kusten. Möjligheter bör också finnas att till
skydd för ålbeståndet bestämma maximalt antal ryssjor som får användas
inom ett visst område samt att införa bestämmelser om maskstorlekar i
ålryssjor. Ifrågavarande tillstånd skulle vara motiverade av sociala skäl, då
äldre fiskare ofta ej orkar med det fysiskt mycket ansträngande fisket ute

JoU 1971:48

7

till havs. Därför är dessa fiskare i hög grad beroende av att kunna bedriva
ett inomskärsfiske, som ger dem möjlighet till inkomst.

Ärendet har även behandlats inom lantbruksnämndens fiskerinämnd,
som anför.

Fisket med parryssjor vid länets kust har stor omfattning. I dessa
redskap fångas i huvudsak mindre ål s. k. gulål. Fisket bedrives av såväl
yrkessom fritidsfiskare. Någon särskild fiskestatistik om fångsterna i
parryssjor finns icke, dock torde man kunna få en någorlunda uppfattning
om fångsternas storlek ifall man närmare studerar den årliga totala
ålfångsten inom länet och jämför denna med den årliga ålfångsten i
bottengarnsfisket enligt följande:

Är	Ålfångst totalt ton	Därav ålfångst i bottengarn ton
1953	334	277
1954.	321	270
1955	323	258
1956	235	174
1957	314	223
1958	241	170
1959	380	238
1960	281	185
1961	270	196
1962	249	174
1963	263	199
1964	258	164
1965	245	136
1966	278	167
1967	199	110
1968	201	123
1969	203	117

Jämföres ålfångsten från år 1953 med den år 1969, finner man att
fångsten i bottengarn har minskat från 277 ton år 1953 till 117 ton år
1969, medan totalfångsten av ål fångad med samtliga ålfiskeredskap
(bottengarn, parryssjor, långrev och ljuster m. m.) har minskat från 334
ton år 1953 till 203 ton år 1969. Av 1969 års fångst kan ca 70 ton
beräknas härröra från parryssjefisket.

1970 års ålfiskestatistik är f. n. ej helt klar men fångsten i bottengarn
har enl. hittills inkomna uppgifter gått tillbaka ytterligare och kan
beräknas till ca 90 ton. Även ålfångsten i parryssjor har under 1970 gått
kraftigt tillbaka.

Ett generellt frigivande av ålfisket med parryssjor vid länets södra kust
på det sätt motionärerna avser, skulle otvivelaktigt komma att öka
fiskeintensiteten med dessa redskap, och detta skulle då inträffa när
tillgången på ål minskar.

Ett mycket stort antal fritidsfiskare skulle på så sätt få möjlighet att
göra fångster, inte minst av gulål, i en betydande omfattning. De
yrkesfiskare, som för närvarande bedriver detta fiske, skulle på längre sikt
knappast kunna fortsätta härmed, eftersom tillgången på ål ej skulle
medge ett rationellt och lönsamt bedrivet yrkesfiske.

Gulålsfisket med parryssjor har ekonomisk betydelse i synnerhet för
de äldre yrkesfiskare som ej orkar med det betydligt mer ansträngande
fisket uthavs.

Motionen åsyftar skapandet av regler med generell effekt för både

JoU 1971:48

8

yrkesfiskare och fritidsfiskare m. fl. Detta anser dock fiskerinämnden
inte böra komma ifråga. Däremot talar många skäl för att åtgärder
vidtages på avsett sätt i vad gäller enbart yrkesfiskarna. Nämnden är
emellertid inte beredd att på nuvarande stadium tillstyrka ett system —
särskilt i beaktande av ärendets stora räckvidd — där en kategoriklyvning
skulle komma ifråga då det gäller olika slag av fiskare. Nämnden får
därför avstyrka bifall till motionen.

Avvikande mening anmäldes av vice ordf. Sven Andersson, som
uttalade att motionen borde tillstyrkas.

Blekinge provinsförbund av RLF föreslår att länsstyrelsen i sitt
remissvar avstyrker i motionen framförda yrkanden och förslag till
lagändringar och framhåller därvid.

Då styrelsen sedan ett antal år tillbaka haft vetskap om den irritation
— bland såväl medlemmar som yrkesfiskare — som blivit följden av de
alltmer tilltagande försöken till olaga fiske med parryssjor, har synpunkter
inhämtats från förtroendemän och medlemmar i de RLF-avdelningar
inom länet som gränsar till havet.

Av framförda synpunkter framgår med all tydlighet att en lagändring
enl. motionens förslag ej kan accepteras av organisationens medlemskår. 1
en del fall har istället krav framförts att provinsförbundet skall medverka
till att all användning av parryssjor förbjudes i alla vatten, såväl enskilt
som samfällt och allmänt.

I andra fall har önskemål framförts, att nu gällande lag skall kompletteras
med restriktiv tidsangivelse för fiske med ifrågavarande fångstredskap.

Såsom skäl för avslagsyrkandet, framförda krav och uttalade önskemål
angives, att ett fiske intill stranden även med parryssjor oundvikligt skulle
leda till en ytterligare försämring av fångstmöjligheterna och avkastningen
såväl för det egentliga yrkesfisket som för kombinationsföretagen
jordbruk — fiske (ålfiske).

Den genom tillgänglig statistisk bevisbara försämringen av i synnerhet
ålfisket bedöms vara en följd av det hitintills bedrivna fisket (rovfisket)
med parryssjor.

I motionen framfört påstående, att parryssjorna hela tiden ansetts som
rörligt redskap, är felaktigt. Kustbefolkningen har på grund av parryssjans
konstruktion och användningssätt ansett denna som ett fast redskap.
Ansvarskännande fritids- och sportfiskare har haft samma uppfattning.
Däremot har, såsom inledningsvis angivits, mindre ansvarskännande fritidsfiskare
gjort gällande motsatsen.

I motionen framförd uppfattning och slutsats: ”Eftersom fisket med
ålrev är betydligt mera arbetskrävande har man på grund av avfolkningen
vid kustområdena övergått till att fiska med parryssjor” är också felaktig
och avsiktligt missvisande. Den faktiska och enda anledningen till att
parryssjan kommit att ersätta ålreven är att ryssjan — på grund av
konstruktion och material kan stå utsatt under obegränsad tid.

Svenska Sy dkustfiskarnas Centralförbund tillstyrker motionen och
anför följande.

Som framgår av motionen har frågan om denna tolkning av fast och
rörligt redskap genom dom avgjorts i Blekinge län. Att denna dom skulle
följas av ett förslag om lagändring torde väl ingen svävat i okunnighet om,
särskilt mot den bakgrund som föregått den rättsliga processen. Att en
sportfiskeorganisation, som har fiske som rekreation och avkoppling,

JoU 1971:48

9

beslagtar yrkesfiskarnas redskap och därmed fråntager dem sina försörjningsmöjligheter
skapade utan tvekan en irriterad stämning långt utöver
länets gränser. Dessutom kan framhållas, att ett sådant förfarande strider
mot den anda och mening, som dåvarande statsrådet deklarerat i
anslutning till förarbetena av 1950 års lag. Han hävdade därvid med
skärpa enligt tredje lagutskottets utlåtande nr 23 att för dem som
bedriver yrkesmässigt fiske annorstädes än på eget vatten, är det ett
önskemål att de få rörelsefrihet för sin yrkesutövning och att den
enskilda fiskerätten ej skall ges sådan omfattning, att den försvårar eller
omöjliggör för dem att bedriva sin näring med tillfredsställande resultat.

Frågan har dessutom varit föremål för kongressens ställningstagande,
som beslutade i enlighet med vad som föreslagits i den framlagda
motionen.

Sveriges Fiskares Riksförbund (23.3.1971)

Riksförbundet anför.

Bruket av s. k. parryssjor vid fiske efter den stationära ålen har sedan
1920-talet, då desamma började användas vid den skånska västkusten,
brett ut sig över stora delar av övriga svenska kuststräckor. De sättas ofta
ut sammankopplade i längder från ett tiotal i vaije sträcka upp till ett
femtiotal. Framförallt inom skärgårdsområden och i skyddade vikar
komma de till användning, både av yrkesfiskare och av s. k. tillfällighetsfiskare.

1950 års lag om rätt till fiske definierar fast redskap såsom fiskebyggnad,
så ock med ledarm försett fiskeredskap, vilket medelst pålar eller
tyngder eller annorledes fästes vid botten eller stranden och avses skola
kvarstå längre tid än två dygn i följd. — All annan redskap är rörlig.

Parryssjorna är försedda med ledarm och fästade vid botten, men avses
i regel att tagas upp inom två dygn. Enligt styrelsens uppfattning kan det
inte anses vara önskvärt med sådan ändring av lagtexten så att parryssjor
alltid skall betraktas som rörligt redskap och oberoende av hur länge de
kommer att vara utsatta i en följd. Om de får kvarstå allt för länge utan
tillsyn kan de dels komma att hindra annat fiske och dels kommer den
fisk, som fångats däri att bli förstörd eller skadad. Frågan om huruvida
parryssjor skall betraktas såsom fast eller rörligt redskap bör därför som
nu är fallet bli beroende av hur fisket bedrives.

Förslaget att § 11 i lagen om rätt till fiske skall få den i motionen
angivna lydelsen kan styrelsen tillstyrka. I den mån parryssjor stå utsatta
kortare tid än två dygn bli de tillåtna att användas intill stranden vid
södra kusten av Blekinge län.

Göteborgs Offsettryckeri AB, Sthlm 71.413 S