Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa fiskefrågor (Betänkande 1971:JoU47 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 47 år 1971 JoU 1971: 47

Nr 47

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motioner angående vissa
fiskefrågor.

Till jordbruksutskottet har hänvisats följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner

dels 1971: 215 av herr Wikner m. fl. (s), vari yrkats att riksdagen måtte
besluta att hos Kungl. Majit hemställa om åtgärder syftande till att
dels främja tillkomsten av större sammanhängande fritidsfiskeområden,
dels undanröja sådana privilegiepräglade hinder som omöjliggör en
sund utveckling av det allmänna fritidsfisket,

dels 1971: 999 av herr Gustafsson i Uddevalla m. fl. (s. c, fp och m),
vari yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa
att Kungl. Majit snarast låter utreda möjligheten att på försök tillfälligt
anställa fiskelag för sillrekognosering, redskapsutprovning, information
till fiskare m. m.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen 1971: 215 från domänverket,
lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk,
Svenska kommunförbundet och Sveriges fiskevattenägarförbund, samt
över motionen 1971: 999 från fiskeristyrelsen och Sveriges fiskares riksförbund.
Se bilagor 1 och 2 till detta betänkande.

Utskottet. I motionen 1971: 215 erinras om att 1969 års riksdag fattade
beslut om vissa åtgärder i syfte att främja fritidsfisket. Motionärerna
anser emellertid att åtskilligt återstår att göra för att utveckla sagda
fiske på ett sunt och ändamålsenligt sätt. Enligt motionärernas mening
är det av särskild betydelse att de fiskevårdande insatserna samordnas
inom t. ex. kommunblocken, helst med sikte på att åstadkomma för
hela block — eller ännu större områden — enhetliga fiskekort. Nuvarande
ordning med i många fall flera fiskevårdsföreningar inom samma
kommun framstår enligt motionärerna som orationell och i många avseenden
godtycklig och bör därför ändras genom samordning och sammanslagning
av fiskevårdsföreningar och -områden. I motionen hemställs
vidare att åtgärder vidtas i syfte att för allmänheten öppna fiskeområden,
ägda av stat, bolag och enskilda personer, som f. n. är utarrenderade
till begränsade grupper fiskeintresserade.

De åtgärder som genom 1969 års riksdagsbeslut genomfördes för att
främja fritidsfisket bestod bl. a. i tillskapandet av ett system med lånegarantier
till anordnande eller förbättring av fiskevatten, ökade bidrag

1 Riksdagen 1971.16 sami. Nr 47

JoU 1971: 47

till förrättningskostnaderna vid bildande av fiskevårdsområde samt en
förstärkning av resurserna för rådgivning och annan serviceverksamhet.
Vidare beslöts vissa ändringar i lagen om fiskevårdsområden och lagen
om rätt till fiske i syfte att underlätta bildandet av fiskevårdsområden
och skydda fiskbeståndet. Bl. a. tillerkändes staten och kommunen initiativrätt
vid ansökan om bildande av fiskevårdsområde.

Utskottet anser i likhet med flertalet av de remissinstanser som yttrat
sig över motionen, att resultatet av de nyligen genomförda lagstiftningsoch
organisationsåtgärderna på fritidsfiskets område bör avvaktas ännu
någon tid innan ytterligare lagstiftningsåtgärder övervägs i ämnet. Som
fiskeristyrelsen framhåller innebär detta inte att man bör låta sig nöja
med redan beslutade reformer på området. Bl. a. finns det anledning att
närmare granska statsbidragsreglernas utformning mot bakgrund av utvecklingen
i fråga om förrättningskostnaderna för bildande av fiskevårdsområden.
Utskottet förutsätter emellertid att Kungl. Maj:t och berörda
myndigheter har sin uppmärksamhet riktad på hithörande frågor och
vidtar de åtgärder som kan befinnas påkallade utan någon särskild framställning
från riksdagens sida. Utskottet vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på att statens naturvårdsverk tillsammans med fiskeristyrelsen,
lantbruksstyrelsen och domänverket samt Sveriges fritidsfiskares
riksförbund bildat en arbetsgrupp för att finna vägar att öka
möjligheterna till fritidsfiske och tillgången till fritidsfiskevatten.

Utskottet anser givetvis det vara värdefullt att åtgärder vidtas för att
tillskapa nya fiskeområden för det allmänna fritidsfisket. Frågan om åtgärder
för att öppna fiskevatten som f. n. är förbehållna vissa grupper
berör emellertid, som bl. a. Svenska kommunförbundet framhåller,
komplicerade äganderättsförhållanden och torde inte kunna bedömas
uteslutande med avseende på rätten till fiske. Vad gäller statens fiskevatten
innebär gällande bestämmelser att fisket i första hand skall upplåtas
till yrkesfiskare som avsätter fisk i orten och till personal bland
ortsbefolkningen för fiske till husbehov. I den mån behov av upplåtelser
till nämnda kategorier fiskande inte föreligger eller har blivit tillgodosedda
skall fisket upplåtas till andra fiskande, såsom yrkesfiskare som
säljer fisk på annan ort eller fritidsfiskare. I sådana fall har inte yrkesfiskare
företräde framför fritidsfiskare. Fritidsfiske bör inte utan särskilda
skäl upplåtas till enskild person med ensamrätt. I likhet med de
remissinstanser som yttrat sig i frågan finner utskottet förhållandena
inte vara sådana att det finns tillräckliga skäl att påkalla någon särskild
åtgärd från riksdagens sida i anledning av nu förevarande motionsyrkande.

JoU 1971: 47

Under hänvisning till vad i det föregående anförts hemställer utskottet
att motionen 1971: 215 lämnas utan åtgärd.

Vad härefter angår motionen 1971: 999 med hemställan om utredning
av möjligheten att på försök tillfälligt anställa fiskelag för sillrekognosering
och redskapsutprovning m. m. vill utskottet erinra om att en allmän
avvägning mellan olika stödformer till fisket ingår i fiskerinäringsutredningens
återstående arbetsuppgifter. Utskottet finner därför lämpligt
att föreliggande motion jämte över densamma avgivna remissyttranden
överlämnas till nyssnämnda utredning.

Utskottet hemställer således
att riksdagen

1. lämnar motionen 1971: 215 utan åtgärd,

2. anhåller att Kungl. Maj:t överlämnar motionen 1971:999
jämte däröver avgivna remissyttranden till fiskerinäringsutredningen.

Stockholm den 14 oktober 1971

På jordbruksutskottets vägnar:

NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Johanson i Västervik
(s), Hedin (m), Jonasson (c), Magnusson i Grebbestad (s), Kronmark
(m), fru Lindberg (s), herrar Larsson i Borrby (c), Takman (vpk),
Berndtsson i Bokenäs (fp), Åberg (fp), Bergvist (s) och fru Theorin
(s).

JoU1971: 47

Bilaga 1

Yttranden över motionen 1971: 215
Domänverket (16.3.1971)

Beträffande lösandet av frågan om åtgärder för åstadkommande av
större sammanhängande fritidsfiskeområden hänvisar domänverket till
möjligheten av en utbyggnad av fiskevattenägarorganisationerna. I frågan
om undanröjande av sådana privilegiepräglade hinder, som omöjliggör
en sund utveckling av det allmänna fritidsfisket överensstämmer motionärernas
beskrivning beträffande de av domänverket förvaltade vattnen
enligt verkets mening inte med nuvarande verkliga förhållanden.
Föreskrifter utöver de som givits i Kungl. Maj:ts kungörelser 395 och
396 år 1951 erfordras ej. Domänverket anför vidare bl. a.

Inledningsvis erinrar motionärerna om 1968 års fritidsfiskeutrednings
förslag till ändring av lagen om fiskevårdsområden för underlättande av
sådana områdens bildande. Förslaget godtogs också av riksdagen med
vissa ändringar.

Effekten av den senaste lagändringen kan givetvis ej ännu bedömas.
Det finns dock knappast anledning förmoda att så stora resultat skall
uppnås denna väg. Man måste sannolikt räkna med att stimulera även
andra former av samverkan om de eftersträvade fiskeområdena skall
ernås i större antal.

Huvudorsaken till att det varit så svårt hittills att bilda fiskevårdsområden
och att få dem att fungera i fortsättningen synes nämligen vara
den, att fiskevattenägaren genom områdenas tillkomst får rätten att disponera
sitt fiskevatten inskränkt utan att erhålla någon som helst garanti
för att han kommer att få avkastning från fiskevattnet. Under sådana
omständigheter är det stor risk, att han ganska snart tröttnar på
verksamheten inom fiskevårdsområdet och därvid har inte heller fritidsfiskarna
fått någon nytta av det nya fiskevårdsområdet, ehuru det i
regel kostat såväl vattenägarna som det allmänna både tid och penningar.

Motionärernas förslag om enhetliga fiskekort för stora områden är
ingenting nytt för domänverkets del. Redan i mitten av 1950-talet framlade
verket förslag därom till såväl kommuner i Norrland som till enskilda.
I synnerhet med de sistnämnda har det dock varit svårt att få till
stånd överenskommelser. Verket har därför i regel varit hänvisat till att
vid tillskapande av sådana ”storområden”, som efterlyses av motionärerna,
begränsa sig till kronans fiskevatten. Enskildas marker och vatten har
därvid i betydande omfattning hamnat såsom undantag innanför ”storområdenas”
yttergränser. Å andra sidan har denna begränsning gjort
att tillskapandet av områdena och genomförandet av fiskevårdande åtgärder
kunnat ske utan fördröjande diskussioner med många sakägare.

I detta sammanhang vill domänverket gärna framhålla ett försök, som
fr. o. m. sommaren 1971 görs att ytterligare underlätta allmänhetens
fiske. Då sammanförs nämligen kortfiskeområden med en utsträckning
av tiotal mil och omfattande hundratals vatten längs Vindelälven och

JolJ 1971: 47

Piteälven jämte skogslandet mellan älvarnas övre lopp till en enda enhet
för turistfiske. Korten kommer att gälla för tre veckor under tidsperioden
1 juni—31 augusti.

Ett sätt att med tiden råda bot på den splittrade fiskekortsförsäljningen
är att vattenägare sammansluter sig i fiskevattenägarsammanslutningar,
som för stora områden — sjösystem eller kommunblock — säljer
gemensamma fiskekort, varav inkomsterna dels går till fiskevårdande
åtgärder inom området och dels tillfaller fiskevattenägarna som utdelning.
Vid en sådan organisering av vattnens disposition skulle fiskevårdsområden
främst behöva bildas i de fall, då investeringarna i
fiskevård är så stora, att även nya fastighetsägare rimligen bör bli
bundna till åtgärderna.

Beträffande frågan om eventuell konkurrens mellan yrkesfiskare och
fritidsfiskare inom samma fiskevatten har domänverket i enlighet med
Kungl. Maj:ts kungörelse om förvaltning av kronans fisken jämte tilllämpningsföreskrifter
den 8 juni 1951 (SFS 395 och 396/51) tillämpat
den ordningen, att en eventuell yrkesfiskare städse har företräde till de
för honom lämpligaste delarna av ett fiskevatten. Inom resterande del
av vattenområdet får fritidsfiskarna hålla til! enligt närmare angivna
bestämmelser. Konkurrens kan sålunda förekomma endast mellan yrkesfiskare,
som envar åstundar samma fiskevatten.

Motionärernas påstående att ”stora fiskeområden ägda av staten”
skulle vara stängda för allmänheten genom utarrendering för ”ansenliga
summor till en begränsad grupp välsituerade fiskeintresserade”, kan
inte avse de av domänverket förvaltade vattnen, dvs. den övervägande
delen av kronans fiskevatten i hela landet utom området ovan odlingsgränsen
i Norr- och Västerbotten eller gränsen för renbetesfjällen i Jämtland.
Inom de senare områdena svarar vederbörande länsstyrelse för
alla upplåtelser.

De vatten domänverket utarrenderar till fiskevårdsföreningar eller
sportfiskeklubbar är till största delen sådana som allmänheten visat så
ringa intresse för, att det ej lönat sig att fortsättningsvis upplåta dem
som kortfiskevatten.

Domänverkets policy är sålunda klart inriktad på att erbjuda fiskevatten
till den breda allmänheten.

Lantbruksstyrelsen (25.3.1971)

Lantbruksstyrelsen är av samma uppfattning som motionärerna att
det är av betydelse att samordna insatserna för att främja fritidsfisket,
men anser att några ytterligare åtgärder f. n. ej är erforderliga. Styrelsen
hänvisar därvid till bl. a. följande.

I anslutning till fritidsfiskeutredningens betänkande och riksdagens
beslut med anledning därav samarbetar tre berörda statliga myndigheter,
fiskeristyrelsen, lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk, för
att främja fritidsfisket.

I december 1969 tillsatte naturvårdsverket en arbetsgrupp med representanter
förutom från de nyssnämnda tre myndigheterna även från
domänverket och Fritidsfiskarnas riksförbund. Ett viktigt initiativ av
arbetsgruppen är den fritidsfiskeinventering som planeras i flera län
och som nu försöksvis pågår i Skaraborgs län. Efterfrågan på fritids -

JoU1971: 47

fisket måste utredas. Målsättningen är att dels ta reda på fritidsfisketrycket
på upplåtet fiske, dels inventera vilka vatten som därutöver kan
finnas lämpliga för sådan aktivitet, dels ock föreslå vilka åtgärder som
behövs för att sedan åstadkomma ändamålsenliga fritidsfiskemöjligheter.

Lantbruksstyrelsen vill i sammanhanget även erinra om de ökade
statliga resurser som åstadkommits genom förstärkningen av lantbruksnämnderna
med fyra fritidsfiskekonsulenter. Dessa konsulenter åligger
enligt lantbruksstyrelsens instruktion särskilt att

a) utreda fastighets-, skiftes- och fiskerättsliga frågor, som har samband
med fritidsfisket;

b) verkställa förrättningar enligt lagen om fiskevårdsområden och
annan lagstiftning om samfällda fisken;

c) biträda vid planering av anläggningar för fritidsfiske genom rådgivning
i företagsekonomiska, anläggnings- och byggnadstekniska frågor
samt i biologiska frågor avseende vatten- och annan miljövård, fiskpatologi,
val av lämpliga fiskarter, introduktion av främmande fiskarter
m. m.; samt

d) biträda turistorganisationer och enskilda med planering och rådgivning
avseende turistinriktat fritidsfiske.

Samtliga fiskerikonsulenter som sysslar med fritidsfiskefrågor har vidare
anmodats bedriva verksamheten i nära kontakt med berörda kommuner.

Det samarbete — med statliga och kommunala myndigheter, organisationer
och enskilda — som åvilar konsulenterna torde kunna medverka
till en utveckling mot mera attraktiva fritidsfiskemöjligheter.

Fiskeristyrelsen (18.3.1971)

Fiskeristyrelsen föreslår att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj;t
hemställer om en översyn av 1960 års lag om fiskevårdsområden med
därtill knutna tillämpnings- och kostnadsföreskrifter samt att den remitterade
motionen i övrigt inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
I anslutning härtill anför styrelsen.

Vad först angår frågan om att främja tillkomsten av större sammanhängande
fritidsfiskeområden utgår fiskeristyrelsen från att motionärerna
syftar på enskilda fiskevatten, dessa må sedan tillkomma kronan
eller enskilda rättssubjekt. Styrelsen anser denna bestämning påkallad,
eftersom Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund i skrivelse den 12 mars
1970 hemställde om utredning i syfte att öka allmänhetens möjligheter
till fritidsfiske på s. k. fria vatten genom information om fiskevattnens
belägenhet och utsträckning och om gällande rättsregler på området
samt genom inrättande av friluftsanläggningar för ändamålet. Här anmärkes
att, sedan i ärendet yttranden avgetts den 14 maj 1970 av fiskeristyrelsen
och den 18 januari 1971 av statens naturvårdsverk, Kungl.
Maj:t den 26 februari 1971 (18) förordnade att avskrift av riksförbundets
skrivelse jämte remissyttrandena skulle överlämnas till fiskeristyrelsen,
lantbruksstyrelsen och statens naturvårdsverk för att av ämbetsverken
i samråd tas i beaktande vid fullgörandet av deras uppgifter på
ifrågavarande område.

Statsmakterna har sedan länge uppmärksammat behovet av sammanhängande
fritidsfiskeområden på enskilt vatten. Klara uttalanden om

JoU 1971: 47

önskvärdheten av att utvecklingen styres i denna riktning finns i förarbetena
till lagen den 5 maj 1960 (nr 130) om fiskevårdsområden
(prop. 1960: 50, 3LU 8, rskr 167). Ställningstagandet i 3LU 8 sådant
detsamma refereras i Bäärnhielm: Fiskevårdsområde s. 37—38 under
rubriken "Tredje lagutskottet” är belysande för lagstiftarens positiva
inställning till bildandet av ”större sammanhängande fritidsfiskeområden”.

De av fritidsfiskeutredningen initierade ändringarna i 1960 års lag
om fiskevårdsområden (se prop. 1969: 42, 3LU 32, rskr 196, lag den
23 maj 1969 /nr 337/) har i mångt och mycket samma syfte som det
första ledet i den remitterade motionens kläm. Här bör särskilt uppmärksammas
ändringen av 15 § första stycket i 1960 års lag, varigenom
initiativrätt tillerkänts ”kommunen” att ansöka om bildande av fiskevårdsområde.
Härmed blir såvitt fiskeristyrelsen kan förstå den av motionärerna
önskade samordningen av ”de fiskevårdande insatserna inom
t. ex. kommunblocken, helst med sikte på att åstadkomma ett för hela
blocket — eller ännu större område — enhetligt fiskekort” väsentligen
en interkommunal planeringsfråga, för vars lösande det erforderliga
rättsliga instrumentet redan föreligger. Det bör i detta sammanhang
nämnas att enligt uppgift i dagspressen nyligen har domänverket som
förvaltare av huvuddelen av kronans enskilda fisken genomfört en reform
med ”enhetsfiskekort”. Reformens innebörd torde komma att belysas
av domänverket i dess remissyttrande.

Med det nyss anförda har fiskeristyrelsen ingalunda velat påstå, att
statsmakterna bör låta sig nöja med 1969 års lagstiftnings- och organisationsåtgärder
till fritidsfiskets främjande. Ett synnerligen angeläget
önskemål är att förbättra och fullfölja 1969 års reform inom lagstiftningen
om fiskevårdsområden, varom följande här må anföras. Vid införandet
av kommunal och viss statlig initiativrätt att påkalla bildande
av fiskevårdsområde ändrades inte statsbidragsreglerna utom i vad avser
procentsatsen, som höjdes från ca 50 °/o (enligt praxis) till högst
80 °/o under vissa särskilda förutsättningar. I förevarande avseende påkallas
kompletterande bestämmelser. Likaså bör uppmärksammas att
förrättningskostnaderna för bildande av fiskevårdsområde skjutit i höjden
på ett åtminstone ur det enskilda fiskerättsägarintressets synpunkt
oroande sätt. Vid tillkomsten av lagen om fiskevårdsområden utgjorde
timersättningen till förrättningsman 25 kr., men är numera 102 kr. för
högre och 84 kr. för lägre lönegradsplacerade tjänstemän. Förrättningskostnader
på 25 000 å 30 000 kr. hör numera inte till ovanligheterna.
Redan nu kan förutses att nuvarande statsbidragsfinansiering av förrättningskostnader
blir svår att rymma inom tillgängliga vatten avgiftsmedel
såvitt gäller bildandet av stora, sammanhängande fiskevårdsområden.
Nämnas må slutligen att fiskeriadministrationen uttalat önskemål
om ett förenklat förfarande vid anslutning av nya vattenområden
till ett redan bildat fiskevårdsområde.

Vad beträffar det andra ledet i den remitterade motionens klämåtgärder
för att undanröja ”sådana privilegiepräglade hinder som omöjliggör
en sund utveckling av det allmänna fritidsfisket” — åsyftar motionärerna
enligt vad som framgår av motiveringen åtgärder ”för att öppna
sådana fiskeområden som till ansenliga summor arrenderats ut till en
begränsad grupp välsituerade fiskeintresserade”.

Motiveringen för den önskade åtgärden är ganska oklar, och upp -

JoU 1971: 47

kornsten av påtalade missförhållanden är helt beroende av medlemsantalet
i och strukturen i övrigt av fiskeklubbarna. Givetvis förekommer,
om än numera rätt sällsynt, klubbar som består av en liten sluten krets
välsituerade medlemmar. Men det vanliga är klubbar med stort antal
medlemmar som ägnar sig både åt fiskeutövning och fiskevård på sina
arrenderade fiskevatten. Mot dessa klubbars verksamhet och inriktning
förefaller inga befogade anmärkningar kunna riktas. Statsmakterna torde
därför sakna skälig anledning att låta utreda de frågor som sammanhänger
med det andra ledet i den remitterade motionens kläm.

Fiskeristyrelsen har inhämtat yttrande över motionen från Sveriges
Fritidsfiskares Riksförbund (Fritidsfiskarna)
som för sin del anför.

Motionen berör inledningsvis den viktiga frågan om en samordning
av fiskevårdsinsatsema — i första hand inom kommuner och kommunblock.
I samband härmed påpekas även behovet av att samla närbelägna,
upplåtna fiskevatten till större enheter.

Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund vill understryka vikten av att en
sådan samordning kommer till stånd. Den nu gällande fiskevårdsområdeslagstiftningen
synes också ge vissa möjligheter att åstadkomma denna
— förbundet vill där särskilt peka på betydelsen av den kommunala
initiativrätten. För att denna skall få avsedd effekt torde dock kostnadssidan
av det ofta mycket omfattande utredningsarbetet i samband med
större fiskevårdsområdesbildningar behöva ses över och åtgärder vidtagas
för att skapa ökade resurser för detta ändamål. Det synes också
angeläget att i lagen klart utsägs att denna är avsedd att stimulera till
fiskevattensupplåtelser och att sådan upplåtelse är ett krav för maximalt
statsbidrag.

Med hänsyn till äganderättsförhållandena på fiskets område torde
dock huvuddelen av de efterlysta och önskvärda samordningsåtgärderna
även i fortsättningen få ske på frivillighetens väg — t.ex. genom att två
eller flera föreningar inom en kommun tillhandahåller ett gemensamt
fiskekort. Även här torde kommunala initiativ och kommunalt engagemang
vara av största betydelse. Sveriges Fritidsfiskares Riksförbund vill
därför — utan att framlägga ett helt utarbetat förslag — peka på vilken
angelägen uppgift ett kommunalt organ på fiskets område skulle
fylla. Man kan här tänka sig en kommitté eller nämnd med kommunal
anknytning (t. ex. via fritidsnämnden) och med representation för sådana
föreningar och sammanslutningar inom kommunen, som upplåter
fiskerätt mot lösandet av fiskekort. I ett sådant organ skulle kommunens
fiskefrågor fortlöpande diskuteras och samordnande åtgärder förberedas.
Sådana kommunala fiskeorgan skulle vidare utgöra den grund för
arbetet med fiskefrågorna på länsplanet, som idag i regel saknas.

Motionen behandlar vidare problemet att vissa fiskevatten istället för
att upplåtas till allmänheten utarrenderas till enskilda personer eller till
starkt begränsade grupper.

Förbundet anser det mycket angeläget att — där behov av fritidsfiskemöjligheter
finns — de därför lämpade fiskevattnen upplåts i ändamålsenliga
former. Nuvarande lagstiftning torde dock inte göra det
möjligt att i detta avseende styra disponerandet av sådana vatten, som
i sin helhet ägs av enskilda eller bolag. Då det däremot gäller de statligt
ägda vattnen synes bl. a. förordningen om förvaltningen av kro -

JoU 1971: 47

nans fiskevatten ge möjlighet att anpassa upplåtelseformerna i önskvärd
riktning. Det är också förbundets uppfattning att domänverket och
länsstyrelserna i Jämtland, Västerbotten och Norrbotten energiskt arbetat
med målsättningen att till allmänheten upplåta lämpliga fiskevatten.
Det undandrar sig förbundets bedömning i vilken omfattning fortfarande
upplåtelser för fritidsfiske sker till enskilda personer eller till
starkt begränsade grupper beträffande statligt eller kommunalt ägda
vatten. Förbundet finner det angeläget att en närmare kartläggning av
dessa förhållanden föregår eventuella åtgärder.

Statens naturvårdsverk (24.3.1971)

Naturvårdsverket erinrar om att de frågor motionen tar upp tidigare
behandlats av bl. a. den statliga fritidsfiskeutredningen. I sitt betänkande,
Fritidsfisket (SOU 1968: 13), lade utredningen fram förslag som
följande år resulterade i en proposition (1969: 42) med förslag om ökade
statliga åtgärder för att främja fritidsfisket. Däribland återfinns ändringar
i lagen om fiskevårdsområden och lagen om rätt till fiske i syfte
att bl. a. underlätta bildandet av fiskevårdsområden. Resultatet härav
bör enligt verkets mening avvaktas innan ytterligare lagstiftningsåtgärder
övervägs. Verket anför vidare.

Det är emellertid angeläget att inom ramen för befintlig lagstiftning
stimulera upplåtelse av goda fiskevattenområden. Det är också önskvärt
att kommunerna i större utsträckning än hittills engageras i fritidsfiskefrågor,
bl. a. vad gäller samordning och sammanslagning av fiskevårdsföreningar
och fiskevårdsområden.

Naturvårdsverket har tillsammans med andra statliga myndigheter
som berörs av fritidsfiskefrågorna samt med Sveriges fritidsfiskares
riksförbund bildat en arbetsgrupp för att finna vägar att öka möjligheterna
till fritidsfiske och tillgången till fritidsfiskevatten. I sin petita för
budgetåret 1971/72 har verket också lagt fram förslag till olika åtgärder
med detta syfte. (Statens naturvårdsverkets petita del I sid. 8: 9—
8: 12). Bland förslagen skall här endast nämnas möjligheter att ur anslaget
för bidrag till friluftsanläggningar lämna bidrag till enskild huvudman
för kortfiskeområde. Det bedöms att intresset att upplåta större
enskilda vattenområden därigenom snabbt skulle öka. Bidragsmöjligheterna
skulle också stimulera till uppförande av allmänna serviceanordningar.
Dessa förslag har tagits upp i årets statsverksproposition.

Slutligen vill naturvårdsverket framhålla att verket genom anslaget
för ersättning vid bildande av naturreservat m. m. vid flera tillfällen
givit betydande bidrag till primärkommuner och landsting för inköp av
för fritidsfiskeändamål och annat friluftsliv lämpliga områden. Detta
kommer att ske även i framtiden.

Svenska kommunförbundet (26.3.1971)

Förbundets styrelse anför följande.

Fiskerätten är för närvarande inom många vattenområden fördelad
på många rättsinnehavare, vilket vållar problem för fritidsfiskarna.
Splittringen på många små områden fördyrar dessutom försäljningen av

JoU 1971: 47

fiskekort. Många ägare av fiskeområden får därför inte ett ekonomiskt
utbyte av försäljningen som ger resurser för en effektiv fiskevård. Genom
att bilda större sammanhängande fiskeområden skulle det vara
möjligt att få enheter som ger ägarna en rimlig avkastning och fritidsfiskarnas
rationellt utformade fiskeområden.

Med hänsyn till att lagen om fiskevårdsområden ändrades så sent
som den 1 juli 1969 synes resultatet av denna ändring böra avvaktas
innan någon ny översyn av lagen sker.

Styrelsen förutsätter också, att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet
följer frågan. Styrelsen vill därutöver understryka vad motionärerna
anfört angående vikten av att samordna de fiskevårdande insatserna
inom större områden, t. ex. inom kommunblocken, med sikte på att
åstadkomma för hela block — eller ännu större områden — enhetliga
fiskekort. För att stimulera till bildande av fiskevårdsområden bör statsbidrag
till förrättningskostnaderna utgå i större omfattning än för närvarande.
Den hämmande effekt som initialkostnaderna har skulle därmed
begränsas. Kungl. Maj:t bör dessutom ge sådana riktlinjer för
domänverkets förvaltning av statens fiskevatten, att frågan om statens
inträde i fiskevårdsområden bedöms med stort hänsynstagande till fritidsfiskets
intresse av stora sammanhängande fiskeområden. Genom det
större värde som rätten till fiske därmed får, bör detta inte behöva
leda till försämrat ekonomiskt utbyte för staten.

Motionärerna har även tagit upp frågan om åtgärder för att öppna
fiskevatten som för närvarande är förbehållna vissa grupper. Denna
fråga berör mycket komplicerade äganderättsförhållanden och torde
inte kunna bedömas uteslutande med avseende å rätten till fiske, men
styrelsen anser i likhet med motionärerna att åtgärder bör vidtagas för
att öppna nya fiskeområden för det allmänna fritidsfisket. För att
minska antalet fiskevatten som undandragits det allmänna fritidsfisket
bör enligt styrelsens uppfattning fiskevatten i det allmännas ägo som
inte utarrenderats till yrkesfiskare regelmässigt upplåtas som kortfiskevatten
för fritidsfiskare. Ökningen i fritidsfisket är en följd av det
ökade fritidsresandet, som ställer stora krav på insatser från samhällets
sida. Med hänsyn härtill bör det allmännas organ inte begränsa allmänhetens
möjligheter att tillgodose sitt behov av rekreation och avkoppling
inom områden som ägs av det allmänna.

Sveriges fiskevattenägarförbund (5.4.1971)

Sveriges Fiskevattenägarförbund hemställer, att Kungl. Maj:t inte
under nuvarande förhållanden företar ändringar i nu gällande lag om
fiskevårdsområden samt att den nu pågående utvecklingen inom fritidsfiskeverksamheten
inte måtte stävjas genom att utarrendering av fiskevatten
till grupper av fritidsfiskare förhindras. Förbundet anför vidare.

Motionärerna har påtalat betydelsen av att samordna de fiskevårdande
insatserna med åstadkommande av större enheter för fiskekortförsäljning.
Fiskevattenägarförbundet är av den uppfattningen, att de
förändringar som företagits i ”Lag om fiskevårdsområden” kommer att
tjäna ett sådant syfte. Det är riktigt som motionärerna påtalat, att
nämnda lags betydelse ännu ej fått den förståelse som den förtjänar.
Det har dock kunnat konstateras, att allt flera fiskevårdsområden kom -

JolJ 1971: 47

mer till. Härvid har noterats, att fiskevårdsområdena inom glesbygderna
syftar till att öka fiskekorttillfällena för allmänheten medan fiskevårdsområdena
i närheten av tätorterna bildas för att bevaka fiskevattenägarintressena
och endast i mindre omfattning för att tillskapa ytterligare
fritidsfisketillfällen. På så sätt har lagen fungerat till förmån för fiskevattenägama
utan att medföra intrång i deras rättigheter.

Eftersom fritidsfiskeintressena är störst under sommarhalvåret, har
inom de bildade fiskevårdsområdena chansen ökat för ett mera omfattande
fritidsfiske under sommarsäsongen genom försäljning av s. k.
säsongskort. Eftersom ”Lagen om fiskevårdsområden” strävar efter att
sammanföra så stora vattenarealer som möjligt, kommer enligt förbundets
uppfattning motionärernas syfte att nås genom den påbörjade
verksamheten. Helt naturligt skulle verksamheten kunna påskyndas
genom en ytterligare upplysningsverksamhet. Sveriges Fiskevattenägarförbund
kommer i det syftet att anordna kurser redan kommande studiesäsong,
där bl. a. fiskerätts- och fiskevårdsområdesbestämmelser ingår i
kursplanen.

Det är fiskevattenägarförbundet bekant, att man i flera fall utanför
”Lagen om fiskevårdsområden” skifteslagsvis sammanslår vattenområden
för att erhålla större fritidsfiskeområden. Detta kan ske genom
att överenskommelser träffas mellan de olika byalagen och även denna
verksamhet strävar efter att nå det mål som motionärerna önskar.
Särskilt gäller detta Domänverket, som främst i Norrland har sammanlagt
stora vattenarealer för att kunna bjuda en bättre service åt allmänheten.
Tyvärr riskerar de enskilda skifteslagen inom sådana områden
att bli helt isolerade i vad gäller fiskeupplåtelserna, eftersom de fritidsfiskande
hellre fiskar på större områden. På den punkten är det av
intresse, att vattenområdena samordnas och att ersättningen för upplåtelsen
sker efter procentuell fördelningsprincip men att givetvis också
kostnaderna för tillsyn och inplantering m. m. fördelas efter samma
grund. Något motiv för ändring av nuvarande bestämmelser utgör icke
detta problem utan här bör ävenledes en aktivering av upplysningsverksamheten
kunna främja förståelsen för ett samgående för tillskapande
av större fritidsfiskeområden.

Motionärerna har föreslagit åtgärder för att öppna sådana fiskeområden,
som till ansenliga summor arrenderas ut till en begränsad grupp
välsituerade fiskeintresserade. Fiskevattenägarförbundet har liksom motionärerna
konstaterat, att sådan verksamhet pågår, främst då i närheten
av tätorter. Helt naturligt medför detta, att möjligheterna för övriga
fritidsfiskare därigenom decimeras. I de flesta fall utgöres denna
grupp av sådana fritidsfiskare, som genom samgående bildar någon
form av sportfiskeklubb och som arrenderar för ändamålet lämpliga
vatten. Oftast är vattenområdet lämpat för rotenonbehandling och därefter
utsättning av olika laxartade fiskar för direkt fiske. Sådana åtgärder
är ofta ekonomiskt kostsamma och för att lyckas fordrar verksamheten
förutom stora ekonomiska utlägg också en synnerligen noggrann
kontroll, där de olika medlemmarna lojalt följer givna bestämmelser
och instruktioner. I vissa fall förekommer även kortförsäljning inom
dessa områden men då endast i begränsad omfattning för att finansiera
verksamheten.

Enligt fiskevattenägarförbundets uppfattning har dessa speciellt iordningställda
fritidsfiskevatten icke någon avgörande betydelse för det

JoU 1971: 47

allmänna fritidsfiskets intressen. Detta i all synnerhet som antalet kortköpare
kraftigt minskat under de senaste åren trots att många goda
fisketillfällen utbjudes till allmänheten i såväl naturliga som speciellt
iordningställda fiskekortområden. Samma tendens tycks kunna skönjas
även när det gäller de numera allmänna eller frisläppta fiskevattenområdena
genom ”Lag om gräns mot allmänt vattenområde”.

Fiskevattenägarförbundets medlemmar har på olika platser i landet
iordningställt fiskekortområden, vari stora mängder fångstduglig laxartad
fisk utplanterats till stora kostnader. Härvid har tydligt framkommit,
att efterfrågan på sådana fiskekorttillfällen icke varit av sådan
omfattning, som de olika utredningarna om fritidsfiskeintresset redovisat.
Härigenom har fiskevattenägaren i gemen icke möjligheter att fortsätta
den så löftesrika verksamheten eftersom icke ekonomisk täckning
för utgifterna erhålles. Av den anledningen kommer säkert utarrenderingsmöjligheten
till fiskeklubbar och enskilda personer att bli än mer
omfattande, eftersom fiskevattenägaren på så sätt kan räkna med en
mindre men ändå säker inkomst av sitt fiskerättsinnehav.

JoU1971: 47

Bilaga 2

Yttranden över motionen 1971: 999

Fiskeristyrelsen (18.3.1971)

Fiskeristyrelsen vill inte motsätta sig en utredning om möjligheterna
att anställa fiskelag för sillrekognosering m. m. men har svårt att föreställa
sig att en sådan utredning skulle kunna tillföra fiskerinäringen
några mera värdefulla uppslag till åtgärder eller reformer. Enligt styrelsens
mening skulle man möjligen kunna tänka sig att motionen överlämnades
till Kungl. Maj:t för beaktande vid budgetbehandlingen för
budgetåret 1972/73 av riksstatsanslaget för fisket.

Därutöver anför fiskeristyrelsen.

På 1930- och 1940-talen erhöll dåvarande Göteborgs och Bohus läns
havsfiskeförening årliga statsbidrag för att utföra sillrekognosering
bl. a. med anlitande av fiskefartyget ”Thelma”. Havsfiskeföreningens
årsböcker från denna tidsperiod innehåller närmare uppgifter om verksamheten.
Tidvis deltog också statens fiskeriundersökningsfartyg ”Skagerak”
i rekognoseringsarbetet. Särskilda medel för ”Skageraks” verksamhet
i angivna syfte fanns också anvisade t. o. m. budgetåret 1961/62
på fartygets omkostnadsstat.

Meddelanden om de sillförekomster som iakttogs under rekognoseringsverksamheten
sändes under huvuddelen av verksamhetstiden telegrafiskt
till olika, större fiskelägen, där meddelandena anslogs på offentliga
anslagstavlor.

Den nyss beskrivna verksamheten upphörde väsentligen i början på
1950-talet på grund av att det stora flertalet fiskefartyg då installerat
ekolod för fiskletning, varigenom behovet av särskilda, privata eller
statliga, ”rekognoseringsfartyg” bortföll.

Motionärerna önskar enligt den remitterade motionen 1971:999
återuppliva sillrekognoseringen. Denna verksamhet torde i och för sig
varken ha den omfattning eller den angelägenhetsgrad att den skäligen
bör subventioneras med statsmedel i de former motionärerna antyder.
Motionärerna anser också att till rekognoseringsuppgiften för de förhyrda
fiskefartygens skeppare och besättningar skulle läggas 1) ”utprovning
av fiskredskap” samt 2) ”skyldighet att så gott som dagligen
stå i kontakt per radiotelefon med dels utländska trålare, dels olika
fiskehamnar runt Nordsjön eller på andra kuststräckor.”

De ovannämnda tre uppgiftsgrupperna torde böra bedömas var för
sig.

Vad då först beträffar sillrekognoseringen har fiskeristyrelsen redan i
det föregående pekat på anledningen till att denna uppgift med åren blivit
inaktuell. Vid bedömningen av behovet att återuppta sillrekognoseringen
kommer in i bilden det på internationell nivå beslutade sillfiskestoppet
i Nordsjön och Skagerack under tidsperioderna den 1—den 31
maj 1971 och den 20 augusti—den 30 september 1971. Skälet till detta
tidsbegränsade fiskestopp är den starkt minskade silltillgången i nyss -

JoU 1971: 47

nämnda fiskevatten. Därför kan enligt fiskeristyrelsens mening ifrågasättas
lämpligheten av att under rådande förhållanden vidta eller främja
åtgärder som syftar till ett intensivare fiske efter sill i samma fiskevatten.

Om den andra punkten på motionärernas önskelista — utprovning
av fiskredskap — får fiskeristyrelsen till en början framhålla att denna
punkt spelade en framträdande roll under 1950-talets förarbeten till de
tekniska underlagen för ett nytt fiskeriundersökningsfartyg, vilka förarbeten
småningom ledde till byggandet (genom finansiering av arbetsmarknadsstyrelsen)
av fiskeriundersökningsfartyget Thetis. Detta fartyg
har, likaledes genom arbetsmarknadsstyrelsens finansiella medverkan,
1968 försetts med ny dieselmotor på 960 hkr, nytt hydrauliskt vinschsystem
och ombyggnad av bostadsutrymmena under däck så att större
antal besättningsmän och/eller vetenskapsmän kan medföras ombord.
Fiskeristyrelsen bedömer fartyget Thetis fullt tillräckligt för ifrågakommande
utprovningar av fiskredskap. Enligt fiskeristyrelsens mening
skulle det bättre än förhyrda fiskelag för redskapsprovningar behövas
lönemedel på styrelsens stat för att anställa en redskapstekniker samt
anslagsmedel till konstruktionsarbete på nya typer av fiskredskap.

Den tredje och sista punkten på motionärernas önskelista avser
skyldighet för de förhyrda fiskefartygens skeppare att ”så gott som dagligen
stå i kontakt per radiotelefon med dels utländska trålare, dels
olika fiskehamnar runt Nordsjön eller på andra kuststräckor.” Svenska
fiskare är väl förtrogna med det starka intresse som utländska fiskefartyg
hyser för de svenska fiskarenas inbördes radiorapporter om
fångster och fångstplatser. Det förefaller vara ovisst om det svenska
havsfisket skulle kunna få fram några mera värdefulla informationer
genom de av motionärerna antydda radiokontakterna med utländska
fiskefartyg och fiskehamnar. Dessutom synes den önskade rapportverksamheten
kunna enklare och bättre utföras av t ex Svenska Västkustfiskarnas
Centralförbunds kontor för vidarebefordran till fiskarena genom
fiskhamnsrapporten i radions program 1.

Kostnads- och anslagsberäkningar saknas i den remitterade motionen,
vari dock upptas vissa allmänna synpunkter på dessa spörsmål av,
i sammanfattning, denna innebörd.

1) I utgiftsbegränsande syfte bör deltagande fiskelag ”i viss utsträckning
ägna sig åt sedvanligt kommersiellt fiske”.

2) Ett alternativ för ersättningsnormernas utformning kan vara att
varje uppdrag honoreras.

3) Ett annat alternativ i nyssnämnda hänseende innebär att ”viss inkomstgaranti
ges, som samordnas med inkomster för fisket.”

Fiskeristyrelsen har endast vid något enstaka tillfälle anlitat fiskelag
för arbetsuppgifter inom styrelsens verksamhetsområde, varför styrelsen
inte kan lämna några på erfarenhet grundade upplysningar om storleken
av uppkommande kostnader m. m. Dessa kostnader torde dock
knappast komma att stanna vid lägre belopp än något eller några tusental
kr. per dygn räknat.

JoU 1971: 47

Sveriges Fiskares Riksförbund (29.3.1971)

Förbundets styrelse instämmer i det som anförs i motionen och understryker
att behov föreligger att snabbt få fram informationer om
möjligheterna till givande fiske, som kan passa svenska fiskare. Förslaget
om att modema nordsjötrålare skall få engageras för olika uppgifter
och däribland sillrekognosering och utprovning av redskap finner styrelsen
vara lämpligt och anser att ett förverkligande därav säkerligen
torde innebära fördelar för fiskarekåren.

En närmare utredning om förutsättningarna för ett sådant engagemang
och om formerna för detsamma bör enligt styrelsens uppfattning
snarast verkställas.

MARCUS BOKTR. STHLM H7I 710042