Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av bestämmelserna om användning av djur för vetenskapliga experiment (Betänkande 1971:JoU36 Jordbruksutskottet)

Jordbruksutskottets betänkande nr 36 år 1971

JoU 1971:36

Nr 36

Jordbruksutskottets betänkande i anledning av motion om översyn av
bestämmelserna om användning av djur för vetenskapliga experiment.

I motionen 1971: 78 av herr Henmark (fp) har hemställts att riksdagen
beslutar att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och översyn beträffande
gällande bestämmelser för användning av djur för vetenskaplig
experimentverksamhet.

Utskottet har inhämtat yttranden över motionen från veterinärstyrelsen,
statens veterinärmedicinska anstalt, statens bakteriologiska laboratorium,
Karolinska institutet, statens medicinska forskningsråd, Nordiska
samfundet mot plågsamma djurförsök, Nordiska samfundets stiftelse
för vetenskaplig forskning utan djurförsök och Svenska djurskyddsföreningen.
Se bilaga till detta utlåtande.

Vidare torde få anmälas, att till utskottet i förevarande sammanhang
inkommit en skrift från Hundfrämjandet (22.4.1971).

Utskottet. I motionen anförs bl. a. att avsevärd tid förflutit sedan den
senaste översynen gjordes av de regler som gäller användningen av djur
för vetenskaplig forskning. Den vetenskapliga forskningen har under
denna tid gjort stora framsteg. Därvid har bl. a. uttryckts tvivel på att
försök med experimentdjur kan förväntas ge samma eller liknande utslag
hos människor. Metoder har också utarbetats som enligt uppgift i
vissa fall kan ersätta forskning med djurförsök. Motionären hemställer
om översyn av gällande bestämmelser för användning av djur för vetenskapliga
experiment.

De bestämmelser som huvudsakligen reglerar rätten att använda djur
för vetenskapligt ändamål finns i djurskyddslagen och i en i anslutning
härtill utfärdad kungörelse. Bestämmelserna innebär att djur ej utan
veterinärstyrelsens tillstånd får användas för vetenskaplig forskning eller
undervisning, sjukdomsdiagnos, framställning av läkemedel eller annat
härmed jämförligt ändamål, därest användningen är förenad med
operativt ingrepp, insprutning eller blodavtappning eller ock eljest medför
ångest eller annat lidande för djuret. Kungl. Maj:t äger medge undantag
från kravet på tillstånd. Undantag har medgivits bl. a. universitet,
högskolor och vissa forskningsinstitut, laboratorier och sjukhus.

För alla institutioner och inrättningar som bedriver djurförsök gäller
att den som använder apor, hundar, katter, hästar eller klövbärande djur

1 Riksdagen 1971.16 sami. Nr 36

JoU 1971:36

skall föra särskild journal dels över inköp av djuren, dels över åtgärderna.

Vidare finns föreskrifter om att innan operativt ingrepp av någon betydelse
företas på varmblodigt djur, djuret såvitt möjligt skall bedövas.
Om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med ingreppet, får
detta dock göras med ofullständig bedövning eller utan bedövning. I
sådant fall skall, om det kan ske, smärtstillande eller lugnande medel
användas.

Av de yttranden som utskottet inhämtat över motionen framgår bl. a.
att praktiskt taget samtliga hörda myndigheter och forskningsinstitutioner
ställer sig tveksamma eller avvisande till motionskravet på en översyn
av gällande bestämmelser medan yrkandet tillstyrks av de övriga.
I de statliga remissinstansernas yttranden framförs emellertid synpunkter
på bl. a. behoven av ökad forskning på olika områden och av praktiska
åtgärder i syfte att göra användningen av försöksdjur human och
effektiv och att skapa större klarhet beträffande förutsättningarna för
att i stället använda cellkulturmetoden.

Utskottet är medvetet om att användningen av försöksdjur är förknippad
med svårlösta humana och etiska problem. Det synes också
som om en viss tendens till ökad användning av försöksdjur nu kan iakttagas.
Det finns alltså enligt utskottets mening anledning att ägna hithörande
frågor stor uppmärksamhet, och utskottet finner motionens allmänna
syfte att åstadkomma ett bättre skydd för djuren beaktansvärt.
Det torde emellertid vara fullt klart att ett avbrytande av försöksdjursverksamheten
med hänsyn främst till den medicinska forskningen f. n.
inte kan komma i fråga. Utskottet vill vidare i likhet med statens medicinska
forskningsråd och statens veterinärmedicinska anstalt hålla före
att det f. n. knappast kan anses påkallat med en översyn av gällande
bestämmelser. De vägar som i stället bör beträdas är enligt utskottets
mening intensifierad forskning och praktiskt handlande. Utskottet vill
härom anföra följande.

Inom statens medicinska forskningsråd finns sedan år 1965 en permanent
kommitté, försöksdjursnämnden, som bl. a. arbetar för att sprida
ökade kunskaper om försöksdjuren i syfte att deras vård och användning
inom medicinsk forskning skall bli så human och samtidigt
så effektiv som möjligt. Nämnden har vidare till uppgift att verka för
uppfödning av kvalitativt goda försöksdjur. Planer föreligger att försöka
få till stånd en statlig eller på annat sätt allmänt reglerad uppfödning
av hundar och katter för experimentverksamhet. Det kan framhållas
att ett förverkligande av dessa planer även skulle vara väl ägnat
att råda bot på det ofta påtalade förhållandet att stulna hundar och
katter säljs som försöksdjur. I detta sammanhang bör också nämnas att
veterinärstyrelsen anfört, att styrelsen kommer att till Kungl. Maj: t inge
en framställning om skärpta åtgärder i syfte att motverka oärlig åtkomst
av försöksdjur.

JoU 1971:36

Vad gäller möjligheterna att i forskningen utnyttja cellkulturer har
statens veterinärmedicinska anstalt bl. a. anfört att särskilt inom virologin
cellkulturen sedan flera decennier är standardmetod inom forskningen.
Världen över görs dock kontinuerliga ansträngningar att i än
högre grad arbeta med nämnda metod. Det råder emellertid bristande
tillgång på lämpliga cellkulturer i Sverige. Anstalten understryker behovet
av en cellbank och av att statsmakterna anvisar tillräckliga medel
för forsknings- och utvecklingsarbete.

Enligt vad utskottet erfarit har under den senaste tiden tanken väckts
på en åtgärd som synes vara av intresse för de i motionen aktualiserade
frågorna. Vissa initiativ har nämligen tagits bland forskare till bildande
av s. k. etiska kommittéer. Dessa kommittéer avses få till uppgift att
från olika synpunkter pröva och ta ställning till planerade djurförsök.

Utskottet vill även erinra om att enligt beslut av årets riksdag en
tjänst som försöksdjursveterinär vid statens veterinärmedicinska anstalt,
vilken tjänst tidigare varit provisoriskt anordnad, fr. o. m. den 1 juli
1971 blir permanent. Härigenom torde en viss förstärkning kunna nås
av kontrollen över försöksdjursverksamheten.

Utskottet får sammanfattningsvis anföra att, såvitt utskottet kunnat
bedöma, försöksdjursverksamheten f. n. ägnas avsevärd uppmärksamhet.
Diskussionen i hithörande frågor är livlig, och de vetenskapliga
institutionerna och ansvariga myndigheterna synes beredda till fortsatta
och intensifierade forskningsinsatser och till praktiska åtgärder, allt i
syfte att förbättra försöksdjursstandarden och bereda försöksdjuren en
human vård, att i möjligaste mån begränsa användningen av djur för
experiment och att utveckla metoder, exempelvis cellkulturmetoden,
som i vissa fall kan ersätta djurförsöken. Med hänvisning härtill och då
utskottet, som i det föregående nämnts, inte anser sig böra biträda motionärens
förslag om en utredning, får utskottet hemställa
att riksdagen lämnar motionen 1971: 78 utan åtgärd.

Stockholm den 18 maj 1971
På jordbruksutskottets vägnar
NILS G. HANSSON

Vid detta ärendes slutbehandling har närvarit: herrar Hansson i Skegrie
(c), Mossberger (s), Persson i Skänninge (s), Antby (fp), Johanson i Västervik
(s), Hedin (m), Magnusson i Grebbestad (s), fru Lindberg (s),
herrar Larsson i Borrby (c), Takman (vpk), fru Thorsson (s), fru Sundberg
(m), fru Theorin (s), herr Persson i Heden (c) och fru Anér (fp).

It Riksdagen 1971.16 sami. Nr 36

JoU 1971: 36

Bilaga

Yttranden över motionen 1971: 78

Veterinärstyrelsen (23.4.1971)

Veterinärstyrelsen avstyrker bifall till motionen och anför.

Kungl. Maj:ts kungörelse med vissa bestämmelser om användning av
djur för vetenskapligt ändamål m. m. utkom i ändrad lydelse den 16
juni 1966 (nr 451). I kungörelsen gjordes då de ändringar och tillägg,
som Kungl. Maj:t och riksdagen funnit värda att ta till vara ur djurskyddsutredningens
betänkande. Utvecklingen av andra metoder, företrädesvis
användandet av cellkulturer, i stället för djurförsök vid testning
av nya läkemedel och vid produktion av sera och vacciner m. m.
ansågs då inte ha framskridit så långt att användningen av försöksdjur
kunde ifrågasättas. Under de få år som gått sedan dess har inte heller
så stora framsteg gjorts i detta hänseende att anledning torde finnas
ompröva bestämmelserna.

På grund av de kostnader och svårigheter av olika slag som är
förbundna med anskaffande, förvaring och vård av försöksdjur kan
knappast något tvivel råda om att inte forskare, vilkas forskning medger
användning av andra testmetoder än levande djur, också övergår
till dessa. Det är emellertid som tidigare antytts en svår missuppfattning
när man tror att in vitro(i reagensglaset)-metoder helt kan användas
som ersättning för levande djur. I själva verket kan en cellkulturmetod
ytterligt sällan utesluta användningen av levande djur.
Den kan däremot användas som ett komplement till sådana, varigenom
användningen av försöksdjur kan nedbringas i viss utsträckning, något
som forskarna som sagts ovan torde vara ytterst angelägna om.

Beträffande sådana fall där cellkulturer skulle kunna användas vid
vaccin- och serumframställning bör framhållas den risk för smittspridning
till människa, som kan föreligga genom att kulturerna tar upp
tumörvirus, som kan fortleva och förökas vid en kontinuerlig cellodling.

Det torde vara felaktigt anta att inte en forskare vid planläggningen
av sin forskning skaffar sig ingående kännedom om den i hans fall
lämpligaste metodiken. Enligt vad veterinärstyrelsen under hand inhämtat
från forskarhåll anser man där inte att tillräckligt underlag
ännu finns för att utreda frågan om slopande av försöksdjursanvändningen.

Veterinärstyrelsen vill i detta sammanhang upplysa om att styrelsen
efter att ha arbetat på utformandet av bestämmelser rörande större enhetlighet
i joumalföringen vid djurförsök och rörande skärpning av
åtgärderna för att motverka oärlig åtkomst av försöksdjur funnit det
nödvändigt inge framställning i ämnet till Kungl. Maj:t, vilket väntas
kunna ske inom den närmaste tiden.

JoU1971: 36

Statens veterinärmedicinska anstalt (SVA) (15.4.1971)

SVA uttalar en förhoppning om att man från statsmakternas sida
skall ägna strävandena å ena sidan att utveckla användandet av cellkulturer
och å andra sidan att i praktiskt handlande förbättra uppfödningen,
skötseln, hälsotillståndet och anskaffningen av försöksdjuren allt större
intresse. Detta synes, enligt SVA, i dagens läge långt viktigare än nya
utredningar av problemets administrativa sida.

SVA anför vidare.

De huvudsakliga användningsområdena för försöksdjur är dels medicinsk
(inkl. veterinärmedicinsk) och naturvetenskaplig forskning, dels
som hjälpmedel i diagnostiken av sjukdomar hos människor och husdjur
och i produktionen av bakteriologiska preparat. För mycket stora
delar av dessa områden är användningen av försöksdjur inom överskådlig
framtid nödvändig.

För SVA står det klart att det bland företrädare för ansvariga myndigheter,
bland läkare och veterinärer på fältet och bland det stora
flertalet av de forskare och övriga, som för sitt arbetes skull tvingas
att använda sig av försöksdjur, råder den uppfattningen att man i görligaste
mån bör medverka till att så litet antal försöksdjur som möjligt
användes. I vissa fall kan användandet av cellkulturer av vetenskapliga
skäl vara att föredra framför användandet av försöksdjur, dock utan
att för den skull helt ersätta försöksdjursanvändandet. Inom särskilt
virologin (såväl i forskning och diagnostik som i produktion av vacciner)
är cellkulturen sedan flera decennier standardmetod, även om
exempel finns på virus, som ännu ej kunnat adapteras till cellkultur.
Inom hela detta fält försiggår emellertid världen över kontinuerliga ansträngningar
att i än högre grad arbeta med cellkultur. I produktionen
av virusvacciner har sålunda trenden sedan länge varit att från suspensioner
av organ från experimentellt infekterade djur, ofta via vacciner
beredda av äggadapterade virusstammar, komma över på vacciner
beredda av virus odlat på cellkultur. Det råder emellertid bristande tillgång
på sådana cellkulturer — vi skulle i Sverige sålunda gärna se att
det funnes en cellbank. På den punkten synes det finnas anledning för
statsmakterna att gripa in med medelsanvisning för forsknings- och utvecklingsarbete.
Här finns större vinster att göra i motionens anda än
genom den föreslagna utredningen med dess syftning mot nya administrativa
system samtidigt som det gagnar forskningen.

SVA skulle vidare vilja peka på de insatser, som sedan mitten av
60-talet gjorts av medicinska forskningsrådets försöksdjursnämnd (sammansatt
av ungefär hälften veterinärer och hälften läkare med prof. E.
Båråny som ordf.). Denna nämnd har haft till uppgift att verka för
uppfödning av kvalitativt goda försöksdjur, god hälso- och sjukvård
bland försöksdjuren, statlig eller på annat sätt reglerad uppfödning och
försäljning av försöksdjur, utbildning av djurvårdare och inte minst av
forskare, m. m. Allt detta i det yttersta syftet att hålla den i och för
sig ofrånkomliga försöksdj ursskötseln på en kvalitativt sett hög nivå.
Allt vad därigenom uträttats medverkar på många sätt till ett bättre
djurskydd. Om statlig eller på annat sätt reglerad uppfödning av hundar
och katter genom nämndens insatser småningom kan bli verklighet

JoU 1971: 36

(och detta är ingen omöjlighet), kommer det ofta uppdykande problemet
med stulna hundar och katter att försvinna. Vid veterinärmedicinska
anstalten finns en försöksdjursveterinär med uppgift att bedriva
forsknings- och utvecklingsarbete och att bistå uppfödare och förbrukare
av försöksdjur med råd och upplysningar. Allt fler veterinärer
engageras i försöksdjursskötseln och utvecklingen går kontinuerligt mot
allt större hänsynstagande till djurskyddstanken på detta område. Veterinärerna
och den veterinärmedicinska forskningen känner liksom försöksdjursnämnden
ett stort ansvar för denna utveckling.

Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) (13.4.1971)

SBL tillstyrker en utredning med uppgift att överse de nu gällande
bestämmelserna beträffande användning av djur för vetenskaplig försöksverksamhet
och framhåller, att då utvecklingen går mycket fort på
försöksdjursområdet, liksom på många andra områden, det är nödvändigt
att bestämmelserna beträffande djur för vetenskaplig försöksverksamhet
ständigt överses och därmed hålles aktuella. Vid användandet
av försöksdjur, påpekar SBL, är det ett absolut krav att minsta
möjliga obehag åsamkas djuret. Det är därför av stor vikt att alla användare
av dessa djur är väl förtrogna med de djur de använder och
med den teknik varmed de behandlar djuret.

Karolinska institutet (1.4.1971)

Med hänvisning till nedanstående anför medicinska fakulteten att
ingenting i problemen rörande användning av djur för vetenskaplig experimentverksamhet
under de senaste åren förändrats i sådan utsträckning
att en översyn av gällande bestämmelser synes motiverad.

Vad beträffar uppfattningen att under senare tid nya rön gjorts, som
medfört en ändrad syn på djurförsökens värde för medicinsk forskning
får medicinska fakulteten framföra följande synpunkter.

Många intressanta resultat har utan tvekan framkommit i experimentella
studier på enkla celler eller cellkulturer. Dessa resultat har emellertid
i första hand allmänbiologiskt intresse och har föga direkt anknytning
till problem inom medicinen eller läkemedelsforskningen. På sistnämnda
området har under de senaste åren kraven på experimentella
studier på djur snarare ökat än minskat. Sedan 1966 har sålunda allt flera
länder, i avsikt att försöka nedbringa riskerna för biverkningar på människor,
genomgående ökat kraven på omfattande djurförsök innan ett
nytt läkemedel godkänns för tillförsel till människa. Detta gäller inte
bara exempelvis i U. S. A. och England, utan framgår även tydligt av de
bestämmelser som här i landet utfärdats av socialstyrelsen. Kraven på
omfattande djurförsök har formulerats av den samlade expertisen inom
området farmakologi och inom klinisk-medicinsk forskning. Tankar att
djurförsök skulle kunna ersättas med prov på enkla system, som t. ex.
celler i vävnadskultur, framförs som regel endast av biologer, som saknar
kännedom om och erfarenhet av medicinska problemställningar.

Det är för medicinska forskare välkänt, att djurförsökens relevans

JoU 1971: 36

för människan ständigt måste ifrågasättas och bestämmas. Man äger nu
en mycket omfattande kunskap om dessa problem. Det är också känt att
det föreligger avsevärda skillnader inte bara mellan djur (även apor) och
människor utan också mellan olika mänskliga individer. Det är emellertid
även känt, att i vissa avseenden exempelvis ett marsvin är så likt en
människa, att prov på dessa djur har ett stort värde, om man bl. a. vill
bestämma, vilken av 10 syntetiserade kemiska föreningar som i första
hand bör prövas på människa. Det kan förslagsvis gälla att bestämma,
vilken substans som på människa med astma kan förväntas ge den bästa
lindringen med minsta biverkningar i form av hjärtklappning. Det är
självklart att problem av denna art knappast kan studeras på isolerade
celler. Det bör också framhållas, att det ur etisk synpunkt knappast kan
anses vara försvarbart att pröva alla 10 substanserna i detta exempel direkt
på människa.

Utnyttjandet av djur för vetenskaplig experimentverksamhet är icke
begränsat till läkemedelsforskning eller utredning av orsakerna till biverkningar
av läkemedel hos människa. Bland exempel på andra områden,
där användningen av försöksdjur knappast kan förväntas minska,
kan experimentell kirurgi nämnas. Olika former av inplanterbara anordningar
(konstgjorda leder, hjärtklaffar, impulsgivare för hjärtat etc.) måste
ofta utprovas på försöksdjur, innan de inopereras på människa. Att
inplantera nya anordningar på sjuka människor innan en noggrann utprövning
skett på djur, kan knappast anses vara etiskt försvarbart.

Det är fakultetens uppfattning, att i själva grundfrågan rörande nödvändigheten
att kunna bedriva djurexperimentell forskning ingenting
väsentligt förändrats, som motiverar ändrade bestämmelser.

I herr Henmarks motion framskymtar genom hänvisning till tidigare
motioner och interpellationer att problemen i samband med anskaffning
av försöksdjur möjligen också är faktorer, som kan motivera en översyn
av bestämmelserna. Det är fakultetens uppfattning, att gällande bestämmelser
ger möjlighet till god insyn för berörda myndigheter och
rimligt hänsynstagande till allmänhetens intresse att kunna eftersöka
ev. försvunna husdjur.

Statens medicinska forskningsråd (28.4.1971)

Forskningsrådet finner, med hänsyn till det livliga arbete som pågår
inom området, det inte vara motiverat att nu företaga någon översyn
beträffande gällande bestämmelser för användningen av djur för vetenskaplig
experimentverksamhet. Forskningsrådet anför därvid.

Inledningsvis vill statens medicinska forskningsråd fastslå, att under
överskådlig framtid försöksdjur kommer att vara av ytterst stor betydelse
för utveckling och prövning av nya läkemedel, för toxicitetsprövning,
cancerforskning, studium av miljögifter, utarbetande av nya kirurgiska
metoder, experimentell psykologi, vaccinproduktion och många
fler ändamål. Det finns ingen grund för antagandet att försöksdjur
kommer att kunna ersättas av vävnadsodlingar, encelliga organismer,
växter eller allra minst, vilket faktiskt nämnts, datorer. Det skulle i så
fall bli omöjligt att kunna studera blodtryckets reglering utan tillgång
till en hel organism, för att bara ta ett av medicinens många viktiga
arbetsområden.

JoU1971: 36

Den av motionären citerade uppfattningen att djurförsök inte skulle
vara av värde ”sorn vägledning för människokroppens fysiologiska och
psykologiska reaktioner” är felaktig. I det alldeles övervägande antalet
fall överensstämmer djurkroppens och människokroppens reaktioner
och antalet potentiala läkemedel som på grund av giftighet hos försöksdjuren
aldrig har släppts fram till prov på människa torde kunna räknas
i 10 000-tal. Inom detta fält krävs dock ytterligare forskning rörande
likheter och olikheter mellan människans och försöksdjurens reaktioner.
Likaledes behövs en allmänt ökad kunskap om försöksdjuren för
att deras vård och användning inom medicinsk forskning skall bli så
human och samtidigt effektiv som möjligt. Medicinska forskningsrådet
har därför sedan 1965 haft en permanent kommitté, försöksdjursnämnden,
som arbetar med dessa frågor bl. a. genom utbildning av såväl teknisk
personal som forskare. Genom sådan utbildning främjas inte bara
den medicinska forskningen utan även djurskyddssynpunkterna och
många försöksdjurs liv sparas genom att onödiga och dåligt planerade
försök förebyggs.

Minst lika viktigt som ovanstående är det arbete, som nedläggs på
förbättring av försöksdjurens kvalitet och levnadsförhållanden av försöksdjurskonsulenten
på universitetskanslersämbetet, försöksdjursveterinären
på statens veterinärmedicinska anstalt och försöksdjursassistenterna
vid lärosätena.

Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök (13.4.1971)

Samfundet lämnar uppgifter om vissa fall av experiment med djur
och anför härutinnan i huvudsak följande.

Bränning av rakade kaniner med brännjärn, upphettat till 90 grader,
har utförts på Allm. sjukhuset, Malmö. — För den svårast brända
gruppen varade bränningen 17—20 minuter. Under själva bränningen
var djuren bedövade med eter. Efter uppvaknandet levde somliga flera
dygn och fick således uthärda alla smärtorna, tills döden befriade dem.
Intet nämns om att smärtstillande medel gavs under den tid djuren levde
efter uppvaknandet. Verkningarna av bränningen var så intensiva
att flera djur kom i chocktillstånd, trots bedövningen. (Ur Acta Chirurgica
Scandinavica, årg. 1962. — Sid. 159—70.)

Försök att dränka hundar. Docent (numera professor) Åke Senning
redogör i nedanstående citat för sina försök att dränka hundar.

.. Jag har gjort försök att dränka hundar genom att hälla vatten
i halsen på dem, men det har inte alls lyckats. Så snart det kom något
vatten i halsen på dem, slöt de glottis (springan mell. stämbanden)
och höll den sluten ända tills de, starkt cyanotiska (blå, syns på blodet)
tog några ordentliga andetag och aspirerade vattnet (drog ner det i
lungorna). Därefter syntes vattnet gå över i blodbanan och de fick mycket
snabbt hämolys (blodkropparna löses upp) och sedan fanns där
ingenting mer att göra åt dem.”

Krossning av försöksdjurens ben. — Docent A. Hult framkallar bindvävssjukdomar
hos kaniner och råttor genom att använda giftet i luktärtsfrön,
omtalas i Göteborgs Tidningen 13/7 -64. ”Dessa sjukdomar
medför bl. a. nybildning av ben liknande den, som sker vid vanlig läkning
av benbrott. — Försöken med giftet bedrivs parallellt med den
proportionellt största metoden, nämligen att framkalla frakturer (ben -

JoU 1971: 36

brott) på försöksdjuren.” — Fraktur framkallas genom krossandet av
ben. Även om detta sker under bedövning, inser man plågornas intensitet
efter uppvaknandet.

Krockexperiment på kaniner i Finland. — En typ av experiment innebar,
att djuret lades på rygg efter att ha bedövats. En mässingscylinder
fick sedan falla mot djurets bröst för att åstadkomma skador (bl. a.
krossning). — Sammanlagt användes 157 kaniner. Skadorna var så svåra,
att av 100 djur överlevde endast 49. — 11 dog inom 10 minuter,
9 inom en timma. Andra levde från några dagar till 15 veckor. — Obduktionen
visade bl. a. att lungorna skadats och innehöll blod. I ett fall
hade innerväggen brustit i stora kroppspulsådern. — Vid ett annat experiment
fastsattes djuret i en låda, som fick falla ned mot ett järnrör.
Den första kaninen skadades 7 gånger innan den dog. — Intet sägs om
smärtstillande medel under den tid ett antal djur överlevde efter att
bedövningen upphört. — Samma slags experiment utförs i mängd i
USA. (Ur Acta Chirurgica Scandinavica, suppl. 380. — Helsingfors
1967.)

Testning av de oerhörda mängder läkemedel som produceras varje år
kräver ett mycket stort antal djur. Dessa kan ej bedövas, ty bedövningsmedel
tillsammans med läkemedel skulle ge upphov till felaktiga slutsatser.
Vilka lidanden som blir följden framgår av följande uttalande
av en forskare till Göteborgs Tidningen 12/3 -67: ”Det finns kolleger,
som måste gå ut och kräkas, när de ser hur djuren lider.”

Sex-experiment på djur utförs bl. a. av docent K. Larsson, Göteborg.

Avsikten är att finna luktens betydelse för könsdriften. Sedan vivisektorn
förstört mössens luktorgan blir djuren nästan helt impotenta.
Så var emellertid ej fallet sedan han gjort dem blinda. — Docenten
hoppas att tillsammans med dr L. Heimer få fortsätta dessa experiment
i Amerika, men då på apor. (Expressen 22/10 -67)

Avgörande för vad man kan tillåta sig ifråga om plågsam behandling
av försöksdjur är först och sist gällande lagstiftning. I princip tillåter
denna, att djur får utsättas för hur svårt och hur långvarigt lidande
som helst, blott det kan anses gagna vetenskapen. Försöksdjuren är fullkomligt
rättslösa. För dem finns ingen barmhärtighet när vetenskapen
så kräver.

Samfundet anför vidare kritik emot bl. a. djurhållningen, burarnas
beskaffenhet och tillsynen över djuren. Det hävdas vidare att djurförsök
ofta är vilseledande. Betydelsen av lekmannainflytande i hithörande
frågor understryks. Samfundet vänder sig vidare emot användningen av
levande djur i skolundervisningen. Avslutningsvis ställer samfundet följande
krav:

att plågsamma djurförsök förbjuds i lag;

att en försöksdjursombudsman tillsättes med uppgift att särskilt övervaka
djurförsöksverksamheten samt med rätt att vidtaga åtgärder, som
av denna övervakning kan anses påkallade;

att tillräckliga anslag beviljas, så att försöksdjuren kommer att erhålla
bästa möjliga vård och behandling, samt att de snarast befrias

JoU 1971: 36

från allt onödigt lidande, som orsakas av njugghet i fråga om ekonomiska
överväganden;

att djur som används inom försvaret erhåller samma skydd som andra
djur;

att experiment på djur ej får komma till användning i undervisningseller
demonstrationssyfte vid våra skolor samt

att ansträngningar görs för att finna forskningsmetoder, som icke
grundas på djurförsök.

Nordiska samfundets stiftelse för vetenskaplig forskning utan djurförsök

(13.4.1971)

Stiftelsen anför synpunkter på djurförsöksverksamheten som i princip
i allt väsentligt överensstämmer med vad samfundet anfört. Stiftelsen
understryker särskilt att ansträngningar måste göras för att komma fram
till andra metoder. Stiftelsen förklarar att vissa krav bör tillgodoses utan
dröjsmål och anför härom följande.

1. Utredning för att bringa klarhet ifråga om följande:

A. Vilka forskare tillämpar respektive arbetar med vidareutvecklande
av nämnda metoder?

B. För vilka ändamål används redan alternativa metoder, och vilka
forskningsobjekt bearbetas i syfte att utvidga användningsområdet?

2. Upprättandet av en dokumentcentral för insamlande och bearbetande
av allt tillgängligt material rörande dessa metoder. — Beträffande
punkterna 1 och 2 avses givetvis svenska förhållanden. Dock bör
framhållas att dokumentcentraler upprättas i andra länder, varvid man
självklart avser även framtida internationellt utbyte.

3. Utredning beträffande fördelningen av de anslag som nu ges i Sverige
dels till biologisk och medicinsk forskning, baserad på djurförsök i
vanlig ordning, dels till sådan forskning, som använder sig av alternativa
metoder.

4. Förbud mot varje användning av djur för vetenskapligt ändamål,
dä likvärdigt eller bättre resultat kan erhållas genom att alternativa metoder
kommer till användning.

Det är av många olika skäl ytterst betydelsefullt att den i riksdagsmotionen
begärda utredningen kommer till stånd och blir så omfattande
som sakens vikt kräver. Detta skulle dessutom utgöra ett bevis för att
ansträngningar verkligen görs i syfte att undersöka möjligheterna till alternativa
metoder.

Sist men icke minst må följande framhållas. Det finns ett mycket stort
antal människor, för vilka vetskapen om de plågsamma djurförsöken
innebär ett ständigt lidande. Dessa människors antal ökar ständigt. En
utredning, som ledde fram till, att nya vägar beträddes inom biologisk
och medicinsk forskning, skulle medföra ökat förtroende och skapa en
mer positiv inställning till medicinsk forskning. Detta gäller inte bara
djurskyddarna utan alla humant inställda människor.

JoU 1971: 36

Svenska Djurskyddsföreningen (14.4.1971)

Djurskyddsföreningen tillstyrker motionen och anför.

Svenska Djurskyddsföreningen och dess medlemsföreningar tar i princip
avstånd från alla djurförsök som innebär lidande för djuren.

Då emellertid föreningen icke anser sig kunna ta ansvar för att yrka
förbud för en verksamhet som av medicinsk och veterinärmedicinsk expertis
anses nödvändig för att rädda människors och djurs liv, är det föreningarnas
strävan att medverka till att försöksdjuren icke åsamkas onödigt
lidande före, under och efter försöken.

Det är föreningarnas förhoppning att vetenskapen en dag skall nå fram
till metoder som kan ersätta forskning med djurförsök och de är beredda
att efter förmåga bidraga till en sådan utveckling. Denna önskade utveckling
synes dock ännu vara avlägsen — det har tvärtom kunnat konstateras
att antalet förbrukade försöksdjur vid våra vetenskapliga institutioner
ständigt ökar. Detta förhållande gör att kraven på kontroll av vetenskapliga
djurförsök måste skärpas.

De krav som i första hand måste tillgodoses är:

1. Endast sådana djurförsök som av institutionschef bedöms såom
oundgängligen nödvändiga skall få förekomma.

Djurförsök i utbildningssyfte skall ske i minsta möjliga omfattning
och alltid under sakkunnig ledning.

2. Minst tio dagar skall ha förflutit mellan försöksdjurens ankomst till
institution och deras användande vid försök. Under denna tid skall de
hållas i hygieniska och väl tilltagna förvaringsutrymmen och erhålla omsorgsfull
utfodring och vård.

3. Inga smärtsamma försök skall få utföras utan narkos. Efter försöket
skall försöksdjuret omedelbart avlivas på ett snabbt och smärtfritt
sätt.

4. Det skall vid ansvar åligga institution att tillse att inga på olaga
sätt åtkomna djur tas emot och används vid försök.

Följande kommentar till punkt 4 torde vara berättigad: I en skrivelse
av den 4 maj 1964 begärde Svenska Djurskyddsföreningen av JO besked
huruvida institutions inköp och användning av stulna katter vore att betraktas
som häleri. JO svarade bl. a.:

”1 anledning av vad djurskyddsföreningen anfört vill jag framhålla att
vetenskapliga institutioners befattningshavare självfallet icke intaga någon
särställning i straffrättsligt hänseende i förhållande till andra vid
köp av något som frånhänts någon genom brott.”

Detta innebär att en institution inte skall kunna undgå åtal för häleri
genom att hävda ovetskap om att inköpta djur stulits av försäljaren. Då
institutionerna enligt egen uppgift är väl medvetna om att levererade
försöksdjur kan vara på olaga sätt åtkomna kan begreppet ”i god tro”
knappast äga tillämpning. Det åligger institution i lika hög grad som
enskild person att övertyga sig om att det som inköpts icke är tjuvgods.

Att detta förhållande tyvärr icke tycks stå klart för vissa vetenskapliga
institutioner framgår bl. a. av en artikel i Aftonbladet av den 6 april
1971 om djurplågeri vid transport av stulna tamkatter från Lund till
Statens veterinärmedicinska anstalt i Stockholm. Tidningen skriver:

”På veterinärmedicinska institutet anser man sig oskyldig till det in -

JoU 1971: 36

träffade. Om tamkatterna var stulna eller ej anser de sig inte ha skyldighet
att skaffa sig kunskap om.”

Svenska Djurskyddsföreningen anser sig därför icke behöva föreslå
någon bestämmelse som omöjliggör institutionernas inköp av olaga åtkomna
försöksdjur utan endast skärpt och effektivare kontroll av att institutionerna
följer de bestämmelser som redan finns.

Enligt Svenska Djurskyddsföreningens uppfattning existerar i stort sett
de lagar och bestämmelser sorn, om de efterföljdes, skulle omöjliggöra
rådande missförhållanden vid vetenskapliga djurförsök. Vad som däremot
saknas är en effektiv kontroll av att dessa lagar strikt efterföljas. Då
alla försök att åstadkomma lekmannainsyn i de vetenskapliga institutionernas
försöksverksamhet med djur hittills icke lett till något resultat är
det föreningens åsikt att Veterinärstyrelsen, länsveterinärerna och hälsovårdsnämnderna
såsom nu är fallet skall svara för denna kontroll. En
förutsättning för att kontrollen skall kunna utövas så effektivt och i den
omfattning som erfordras för att rådande missförhållanden skall elimineras
är enligt föreningens uppfattning att tillräckliga personella och
ekonomiska resurser ställs till Veterinärstyrelsens och hälsovårdsnämndernas
förfogande.

MARCUS BOKTR. STHLM W7I 71 0041