Investeringar i arrendejordbruket m.m.
Betänkande 1994/95:LU26
Lagutskottets betänkande
1994/95:LU26
Investeringar i arrendejordbruket m.m.
Innehåll
1994/95 LU26
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition 1994/95:155 om investeringar i arrendejordbruket m.m.
I propositionen föreslås att det införs generella regler till skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen. Förslagen innebär i huvudsak följande.
När parterna i ett arrendeförhållande inte kan enas i frågan om en investering skall göras på arrendestället eller de närmare villkoren för den, skall arrendatorn kunna ansöka om tillstånd till investeringen hos arrendenämnden. Sådant tillstånd skall ges om investeringen kan antas bli lönsam på lång sikt för jordbruket på arrendestället och intresset av att investering sker överväger jordägarens intresse av att den inte kommer till stånd. Om tillstånd lämnas och arrendatorn därefter utför investeringen på egen bekostnad, skall han ha rätt att överlåta arrenderätten till någon annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Jordägaren skall dock först erbjudas att i stället lösa in den aktuella investeringen. Om jordägaren på detta sätt löser in en investering, skall han ha rätt till skälig höjning av arrendeavgiften.
De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
I propositionen tar regeringen också upp frågan om rätt till friköp vid s.k. historiska arrenden. Regeringen föreslår att någon sådan rätt inte skall införas.
I betänkandet behandlar utskottet också motioner som väckts med anledning av propositionen och under den allmänna motionstiden 1993/94 resp. 1994/95. Motionerna rör frågor om äganderätten och arrendelagstiftningen, driftsinriktningen på ett arrendeställe, sidoarrenden, behörig instans att pröva tvister om inlösenskyldighet m.m., friköp vid historiska arrenden och kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.
I ärendet har inkommit skrivelser från Willands arrendatorsförening och Sveriges Jordägareförbund.
Utskottet tillstyrker propositionen. Utskottet förordar vidare med anledning av en motion angående bättre kreditmöjligheter för byggnader på annans mark att regeringen utreder frågan med avseende särskilt på situationen för ägare till fritidshus på arrendetomter. I övrigt avstyrker utskottet motionerna.
Till betänkandet har fogats tre reservationer, varav en (m) rör frågor om driftsinriktningen på ett arrendeställe och om sidoarrenden samt två reservationer (v resp. mp) avser frågan om friköp vid historiskt arrende.
Propositionen
I proposition 1994/95:155 föreslår regeringen (Justitiedepartementet) -- efter hörande av Lagrådet -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i jordabalken,
2. lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder.
Lagförslagen har intagits i bilaga till betänkandet.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1994/95:155
1994/95:L25 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag om rätt till friköp av historiska arrenden i enlighet med Arrendekommitténs förslag (SOU 1991:85).
1994/95:L26 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.
1994/95:L27 av Lennart Brunander och Marianne Andersson (c) vari yrkas att riksdagen med ändring av regeringens förslag beslutar att tvister om inlösenskyldighet och inlösenvillkor skall avgöras av arrendenämnd.
1994/95:L28 av Göte Jonsson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att bestämma driftsinriktningen på arrendestället,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om sidoarrenden.
1994/95:L29 av Yvonne Ruwaida och Marianne Samuelsson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköpsrätt av historiska arrenden.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.
1993/94:L502 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagfäst friköpsrätt vid historiskt betingat arrende.
1993/94:L503 av Mona Saint Cyr och Carl G Nilsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Fri- och rättighetskommittén bör ges tilläggsdirektiv avseende granskningen av arrendelagstiftningens effekter på äganderätten.
1993/94:L504 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förköp av historiska arrenden.
1993/94:L505 av Björn Ericson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att den förelägger riksdagen förslag till lagregler som medför bättre kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L501 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagfäst friköpsrätt vid historiskt betingat arrende.
1994/95:L502 av Marianne Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköpsrätt för historiska arrenden.
1994/95:L503 av Björn Samuelson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.
Utskottet
Inledning
Arrende är en form av nyttjanderätt till mark mot ersättning. Genom 1907 års nyttjanderättslag infördes arrende som ett enhetligt rättsinstitut i Sverige, och därmed lades grunden för den moderna arrenderätten. Redan i sin ursprungliga utformning innehöll lagen åtskilliga tvingande bestämmelser, som tillvaratog arrendatorns, den svagare partens, intressen. Vid de ändringar i lagen som företogs under de följande decennierna ökades arrendatorns rättsskydd. Här kan särskilt nämnas tillkomsten år 1943 av de s.k. sociala arrendereglerna. Dessa regler gav arrendatorn viss möjlighet att mot jordägarens vilja sitta kvar på arrendestället efter den avtalade arrendetidens utgång, s.k. optionsrätt. År 1968 skedde en viss omarbetning av arrendereglerna, varvid särskilda bestämmelser infördes om bostadsarrende och anläggningsarrende. I samband med tillskapandet år 1970 av en ny jordabalk (JB) gjordes betydande ändringar i reglerna om jordbruksarrende. De sociala arrendereglerna avskaffades och ersattes av bestämmelser som -- efter mönster av hyreslagstiftningen -- gav arrendatorn ett direkt besittningsskydd vid dels jordbruksarrenden, som omfattar bostad för arrendatorn (s.k. gårdsarrenden), dels övriga jordbruksarrenden (s.k. sidoarrenden) under förutsättning att arrendetiden överstiger ett år.
Reglerna om jordbruksarrende har även efter tillkomsten av JB förändrats i åtskilliga avseenden. Genom en reform år 1979 stärktes jordbruksarrendatorns besittningsskydd bl.a. då jordägaren själv vill överta arrendestället. År 1984 infördes i lagstiftningen en principiell skyldighet för jordägaren att utföra sådana investeringar på ett arrendeställe som påfordras av en myndighet, t.ex. enligt hälso- och miljöskyddslagstiftningen (prop. 1983/84:136, bet. LU 1983/84:35, rskr. 394). Samtidigt utvidgades arrendators rätt att överlåta arrendestället, och arrendatorn fick också i andra avseenden en stärkt ställning.
Till grund för 1984 års ändringar i arrendelagstiftningen låg Arrendelagskommitténs slutbetänkande (SOU 1981:80) Arrenderätt 2, Regler om investeringar i arrendejordbruket m.m. Ett förslag i betänkandet som gällde arrendators rätt till ersättning för generella investeringar upptogs dock inte i lagstiftningsärendet. Lagutskottet uttalade härvid, med anledning av ett motionsyrkande om genomförande av ett sådant förslag, att frågan borde bli föremål för ytterligare utredning, och utskottet förutsatte att ett visst aviserat utredningsarbete snarast skulle komma till stånd (bet. LU 1983/84:35 s. 10).
Arrendelagskommittén tog i sitt slutbetänkande även upp frågan om en rätt för arrendatorer att friköpa arrendestället. Kommittén fann att en friköpsrätt var förenad med så stora nackdelar att dessa på intet sätt vägdes upp av den förmån som skulle komma vissa arrendatorer till del. Kommittén lade följaktligen inte fram något förslag om friköpsrätt.
Med anledning av en begäran från riksdagens sida (bet. LU 1982/83:27, rskr. 266) tillkallades år 1984 Friköpsutredningen, vars huvudsakliga uppgift var att förutsättningslöst utreda frågan om införandet av en friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden. I betänkandet (SOU 1986:52) Friköp vid historiskt arrende avstyrkte utredningens majoritet införandet av en lag om friköpsrätt. Vid remissbehandlingen av betänkandet förklarade sig det övervägande antalet remissinstanser dela utredningsmajoritetens uppfattning att en lagstiftning om friköpsrätt inte borde införas.
Frågan aktualiserades därefter åter i riksdagen vid ett flertal tillfällen med anledning av motioner i ämnet. Hösten 1989 framhöll utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU6 till en början att de krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som framförts under årens lopp måste ses mot bakgrund av att det saknades generella regler som gav en jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar som gjorts på arrendestället. Utskottet ansåg -- med hänvisning till bl.a. tidigare översyn av spörsmålet som inte lett till lagstiftningsåtgärder -- att frågan om ett lagreglerat skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar borde bli föremål för en förnyad utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på regeringen att bestämma de närmare formerna för utredningsarbetets bedrivande samt att därefter återkomma med ett lagförslag till riksdagen. I frågan om friköpsrätt vid historiska arrenden pekade utskottet på ett antal omständigheter som enligt utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden således borde införas. Det fick enligt utskottet ankomma på regeringen att utforma förslag till lagstiftning och därefter återkomma till riksdagen. Vad utskottet anfört om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar och om friköpsrätt gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 1989/90:39).
Som en följd av riksdagens beslut tillkallade regeringen 1990 års arrendekommitté (Ju 1990:06) med uppgift att se över vissa regler inom arrendelagstiftningen. Kommittén hade som huvuduppgift att utforma förslag till regler som dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar på arrendestället, dels ger arrendatorn vid historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället.
Kommittén behandlade friköpsfrågan med förtur och föreslog i betänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden -- förslag till friköpslag en särskild lag om friköpsrätt vid historiska arrenden. I slutbetänkandet (SOU 1992:109) Investeringar i arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor lämnade kommittén förslag till bl.a. regler om skydd för jordbruksarrendatorns investeringar på arrendestället. Arrendekommitténs båda betänkanden har remissbehandlats i ett sammanhang.
I förevarande proposition föreslår regeringen, på grundval av Arrendekommitténs utredningsarbete, generella regler till skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen. Vidare tas i propositionen upp frågan om rätt till friköp vid s.k. historiska arrenden, men något förslag till lagstiftning lämnas inte. Övriga förslag som lämnats av Arrendekommittén kommer enligt uppgift i propositionen att behandlas i annat sammanhang.
Utskottet behandlar nedan under skilda rubriker propositionens förslag om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar jämte motioner i frågan och därefter motioner som rör friköpsrätt vid historiska arrenden. Slutligen behandlas en motion om kreditmöjligheter för byggnader på annans mark.
Skydd för jordbruksarrendatorers investeringar
Gällande ordning
JB:s arrenderegler finns i främst 8--11 kap. Allmänna bestämmelser om arrende finns i 8 kap. medan de övriga kapitlen innehåller regler om de särskilda arrendeformerna. Sålunda finns bestämmelser om jordbruksarrende i 9 kap., om bostadsarrende i 10 kap. och om anläggningsarrende i 11 kap. Lägenhetsarrende föreligger om jord upplåts på arrende för annat ändamål än jordbruk och upplåtelsen inte är att anse som bostadsarrende eller anläggningsarrende (8 kap. 1 § andra stycket JB).
När det gäller jordbruksarrende har i fråga om arrendeställets skick både jordägaren och arrendatorn ett ansvar. Bestämmelserna i 9 kap. 15--22 §§ JB fördelar detta ansvar mellan parterna. Arrendatorn -- som ju har egendomen i besittning -- svarar för arrendeställets vård och underhåll, medan jordägaren i princip svarar för den nödvändiga förnyelsen av arrendestället. Jordbruksarrendatorn har därmed som huvudregel inte någon rätt till ersättning för förbättringar på arrendestället som han gör. Från denna allmänna princip finns det emellertid vissa undantag som utskottet återkommer till nedan.
Parternas ekonomiska mellanhavanden såsom underhålls- och ersättningsfrågor avseende den gångna arrendeperioden regleras vid avräkning enligt 9 kap. 23 § JB. Avräkning skall ske när arrendestället avträdes eller vid den tidigare tidpunkt som parterna träffat avtal om. Om inte annat avtalats skall avräkningen grundas på syn vid avräkningsperiodens början och slut (se 9 kap. 23--28 §§ JB).
Som nyss nämnts finns det vissa undantag från principen att en jordbruksarrendator inte har rätt till ersättning för investeringar som han själv utfört på arrendestället och som innebär en förkovran av fastigheten. Sålunda har en jordbruksarrendator under vissa förutsättningar rätt till ersättning för av honom under arrendetiden avhjälpta tillträdesbrister. Ersättningen utgår i allmänhet först vid avräkningen (se 9 kap. 16 § JB). Är det fråga om sådana tillträdesbrister på bostäder som enligt 9 kap. 17 § inte får förekomma har arrendatorn emellertid rätt att omedelbart få sina kostnader täckta. En arrendator har vidare en begränsad rätt till ersättning för s.k. fristående förbättringar som inte avser att avhjälpa en brist vid tillträdet och som inte gäller byggnad (9 kap. 21 § JB). Här avses ny täckdikning eller annan jordförbättring såsom anläggande av markväg.
Jordägarens principiella byggnadsskyldighet kommer till uttryck i 9 kap. 18 § JB. I samband med 1984 års ändringar i JB:s arrenderegler infördes, vilket berörts i inledningen, också en byggnadsskyldighet för jordägaren när myndighet fattat ett beslut som innebär att arrendestället inte får användas på avsett sätt om inte en befintlig anläggning byggs om eller en nyanläggning sker (9 kap. 17 a § JB).
Vad gäller en jordbruksarrendators rätt att överlåta arrenderätten krävs i princip jordägarens samtycke härför (9 kap. 31 § första stycket JB). Från denna huvudregel finns undantag i andra och tredje styckena av paragrafen.
Sålunda får vid arrende för viss tid arrendatorn överlåta arrenderätten, om den avser ett utvecklat eller utvecklingsbart lantbruksföretag, till sin make eller avkomling, om arrendenämnden tillåter det (tredje stycket). Sådant tillstånd skall lämnas om inte jordägaren har befogad anledning att motsätta sig överlåtelsen. Beträffande arrenden för viss tid som inte understiger tio år föreligger enligt andra stycket en mera omfattande överlåtelserätt. Enligt denna regel får arrenderätten överlåtas till en person med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Särskilda bestämmelser finns i fjärde stycket av ifrågavarande paragraf om överlåtelserätt för arrendatorns dödsbo.
Propositionen
I propositionen föreslås en reform av jordbruksarrendatorers investeringsskydd som innebär att när parterna i ett arrendeförhållande inte kan enas i frågan om en investering skall göras på arrendestället eller de närmare villkoren för denna, skall arrendatorn kunna ansöka om tillstånd till investeringen. Om tillstånd lämnas och arrendatorn därefter utför investeringen på egen bekostnad, skall han ha rätt att överlåta arrenderätten till någon annan med vilken jordägaren skäligen kan nöjas. Innan sådan överlåtelserätt aktualiseras skall dock jordägaren erbjudas att i stället lösa in investeringen.
De nya bestämmelserna skall vara tillämpliga på jordbruksarrendatorers framtida investeringar på arrendeställen, när det är fråga om åtgärder som avser byggnader, markanläggningar eller jord och som går utöver arrendatorns underhållsskyldighet. Från tillämpningsområdet undantas dock sådana arrenden som inte omfattar bostad åt arrendatorn (sidoarrenden) och vars arrendetid uppgår till högst ett år.
Frågor om tillstånd till investeringar enligt de nya reglerna skall avgöras av arrendenämnden. Dess beslut skall kunna överklagas till fastighetsdomstol. Tillstånd till en investering skall ges, om den kan antas bli lönsam på lång sikt för jordbruket på arrendestället och intresset av att investeringen sker överväger jordägarens intresse av att den inte kommer till stånd.
Jordägaren skall lösa in investeringen om han inom tre månader från arrendatorns erbjudande åtar sig att göra detta. Den ersättning som jordägaren därvid skall utge till arrendatorn skall, om inte annat avtalats, motsvara den ökning av arrendeställets värde som investeringen medfört. Tvister om inlösenskyldighet och inlösenvillkor skall avgöras av fastighetsdomstol som första instans.
Arrendatorns rätt att överlåta arrenderätten inträder enligt förslaget när jordägaren förklarat sig avstå från att anta erbjudandet om inlösen eller när det står klart att han inte iakttagit svarsfristen om tre månader från erbjudandet. För överlåtelserätten gäller en tidsgräns om tre år.
Jordägaren skall enligt förslaget ha rätt till skälig höjning av arrendeavgiften när han löst in en investering som utförts med stöd av de nya reglerna. Denna rätt förutsätter att investeringen medfört att arrenderättens värde höjts.
Motioner
I motion L28 av Göte Jonsson m.fl. (m), som väckts med anledning av propositionen, kritiseras förslaget såvitt avser att arrendenämnden skall pröva frågor om tillstånd till investeringar enligt de nya reglerna. Motionärerna anser att frågan om tillstånd till en investering som påverkar driftsinriktningen på arrendestället inte bör avgöras av arrendenämnden utan vara en sak som jordägaren ensam får bestämma. Motionärerna begär ett tillkännagivande med denna innebörd (yrkande 1). I motionen begärs också ett tillkännagivande om att även sidoarrenden med en arrendetid på ett år eller mera bör undantas från de nya bestämmelsernas tillämpningsområde (yrkande 2).
I motion L27 av Lennart Brunander och Marianne Andersson (båda c), också med anledning av propositionen, hänvisas till att arrendenämnd skall pröva frågor om tillstånd till investeringar enligt de nya reglerna. Det är då enligt motionärerna rimligt att arrendenämnd, i stället för fastighetsdomstol enligt regeringens förslag, också får pröva tvister om inlösenskyldighet och inlösenvillkor beträffande investeringen. Motionärerna yrkar att riksdagen beslutar en sådan ändring av regeringsförslaget.
Enligt motion L503 av Mona Saint Cyr och Carl G Nilsson (båda m), från den allmänna motionstiden 1993/94, måste arrendelagstiftningen anpassas till det förhållandet att jordbruksnäringen avreglerats och att marknadsmässiga förhållanden eftersträvas på det området. En jordägare bör ha rätt att disponera över sin egendom och att ingå de avtal med en motpart som han själv önskar. Arrendelagstiftningen måste enligt motionärerna ge ett större utrymme för avtalsfrihet och relationen jordägare--arrendator präglas av de principer som gäller för andra företagare på marknaden.
Utskottet
Utskottet vill inledningsvis framhålla att arrendatorerna genom nu gällande lagstiftning har en stark ställning i arrendeförhållandet. I synnerhet gäller detta beträffande möjligheterna för jordbruksarrendatorer och bostadsarrendatorer att få arrendeavtalet förlängt, det s.k. direkta besittningsskyddet. Lagstiftningen har sålunda i viktiga hänseenden en klar inriktning på att ge ett socialt och ekonomiskt skydd för den svagare och mer utsatta parten i förhållandet. Utvecklingen har följaktligen å andra sidan inneburit vissa inskränkningar i fastighetsägarens möjligheter att disponera sin egendom som han vill. Enligt utskottets mening bör det dock framhållas att arrendatorerna fortfarande i flera avseenden intar en beroendeställning i förhållande till ägaren av marken. Sålunda råder alltjämt relativt starka inskränkningar i t.ex. en jordbruksarrendators möjligheter att få kompensation för investeringar som han själv utfört på arrendestället liksom i hans möjligheter att överlåta arrenderätten utan jordägarens samtycke.
Som påpekas i propositionen är vid jordbruksarrende, i de fall en gjord investering inte omfattas av någon lagreglerad skyldighet för jordägaren att utge ersättning till arrendatorn och arrendatorn inte heller har rätt att överlåta arrenderätten, arrendatorns möjlighet att erhålla kompensation för investeringen beroende av att en överenskommelse härom träffas med jordägaren. Som uttalats i olika sammanhang har frånvaron av avtal fått till följd att önskvärda investeringar i arrendejordbruket ibland har uteblivit.
I likhet med regeringen anser utskottet mot denna bakgrund att det finns ett behov av ett generellt skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar på arrendestället, och en lagstiftning med sådant innehåll bör därför införas. Det förslag som regeringen nu lägger fram i ämnet torde enligt utskottets mening väl fylla det behov av ett förbättrat investeringsskydd för jordbruksarrendatorerna som sedan länge varit aktuellt.
Det anförda innebär att utskottet inte kan ställa sig bakom de synpunkter som framförs i motion 1993/94:L503 att lagstiftningen inneburit att balansen i arrendeförhållandena rubbats på ett ofördelaktigt sätt. Utskottet vill med anledning härav framhålla att arrendelagstiftningen i väsentliga stycken alltjämt bygger på att i första hand frivilliga överenskommelser skall eftersträvas mellan parterna. En sådan inriktning har även den nu föreslagna reformen, och utskottet ställer sig bakom den angivna utgångspunkten för de nya reglerna att parterna i främsta rummet skall försöka lösa investeringsfrågorna i samförstånd. Med det anförda avstyrker utskottet motion L503.
Utskottet övergår härefter till att behandla vissa enskildheter i förslaget om nytt investeringsskydd, vilka aktualiserats främst genom motionerna i ärendet.
Vad som anförs i motion L28 om ändrad driftsinriktning på arrendestället aktualiserar förutsättningarna för tillstånd till en investering enligt de nya reglerna. Som påpekas i propositionen torde frågor om vilken verksamhet som skall bedrivas på ett arrendeställe ofta vara av grundläggande betydelse för jordägaren när avtal om arrende ingås. Om arrendatorn under arrendetiden önskar genomföra en investering som skulle innebära en ändring av arrendeställets driftsinriktning, t.ex. genom en övergång från spannmålsproduktion till animalieproduktion, är det därför naturligt att jordägarens åsikt bör tillmätas stor vikt vid intresseavvägningen. Utskottet delar regeringens uppfattning att det inte bör råda något absolut förbud mot investeringar av de nämnda slagen. Utgångspunkten bör emellertid vara att det måste krävas starka skäl för att mot en jordägares vilja ge tillstånd till sådana investeringar.
När det gäller intresseavvägningen rent allmänt vid tillståndsprövningen bör, som framhålls i propositionen, avvägningen vara allsidig och beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet.
Därtill kommer att det nya förstärkta investeringsskyddet enligt utskottets mening avsevärt skulle urholkas om vissa större investeringar, t.ex. sådana som bestämmer driftsinriktningen på ett arrendeställe, undantas från reglernas tillämpningsområde.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i nu behandlad del och avstyrker bifall till motion L28 yrkande 1.
Som nämnts undantas från de nya reglernas tillämpningsområde sådana jordbruksarrenden som inte omfattar bostad åt arrendatorn (sidoarrenden) och vars arrendetid uppgår till högst ett år.
Enligt nyssnämnda motion L28 bör sidoarrenden över huvud taget inte omfattas av bestämmelsernas tillämpningsområde (yrkande 2).
Utskottet delar regeringens uppfattning att sidoarrenden där arrendetiden uppgår till högst ett år bör undantas från de nya reglernas tillämpningsområde. Däremot ligger det enligt utskottets mening i linje med reformens inriktning på att möjliggöra långsiktiga investeringar att låta sidoarrenden, där rätt till förlängning av arrendeavtalet föreligger, omfattas av det nya skyddet. Det torde också, som påpekas i propositionen, förhålla sig så att juridiska personer som äger mark, vid ett undantagande av alla sidoarrenden från lagens tillämpningsområde, i många fall inte kommer att kunna utnyttja investeringsskyddet. Utskottet anser vidare, med det angivna undantaget, att inga särskilda krav bör ställas på arrendestället för att tillstånd till investeringar skall kunna komma i fråga. Som uttalas i propositionen kommer emellertid arrendeställets skick att få betydelse vid själva tillståndsprövningen eftersom behovet av en viss ny investering måste bedömas i förhållande till arrendeställets omfattning, inriktning och värde. Med det anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del och avstyrker bifall till motion L28 yrkande 2.
När det gäller tvister om inlösenskyldighet och inlösenvillkor föreslår propositionen att dessa skall avgöras av fastighetsdomstol som första instans.
Enligt motion L27 bör sådana tvister i stället avgöras av arrendenämnd.
Utskottet kan konstatera att enligt det lagförslag som remitterades till Lagrådet skulle tvister av ifrågavarande slag prövas av arrendenämnd som första instans. Lagrådet ansåg emellertid att det inte var lämpligt att tillägga arrendenämnderna befogenhet att i mål av aktuellt slag förplikta någon av parterna att betala ett visst belopp till den andre, då en sådan ordning dels skulle avvika från vad som i andra sammanhang gäller för arrendenämnd vid villkorsprövning, dels skulle kunna skapa komplikationer bl.a. i de fall då kvittningsanspråk föreligger.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att beslut avseende inlösenersättning skall kunna ges formen av en verkställbar betalningsförpliktelse. Det bör därför ankomma på fastighetsdomstol att avgöra sådana och andra frågor om inlösenskyldighet och inlösenvillkor. Härigenom uppnås likhet med vad som redan gäller beträffande tvister om inlösenersättning som kan uppstå då arrendatorn frånträder arrendet (se 8 kap. 21 § JB). Som framhålls i propositionen är en annan fördel med den valda lösningen att frågor om inlösenersättning resp. höjning av arrendeavgift, till följd av att jordägaren löst in en investering enligt de nya reglerna, kommer att kunna prövas av fastighetsdomstol i ett sammanhang. Det kan vidare nämnas att frågor om höjning av arrendeavgift då jordägaren utfört eller bekostat arbete på grund av bl.a. bestämmelserna om byggnadsskyldigheten i dag prövas av fastighetsdomstol (se 9 kap. 22 § JB). Med hänvisning till det anförda anser utskottet att det finns goda skäl för den lösning som valts i propositionen i fråga om behörig första instans beträffande här ifrågavarande tvister. Utskottet tillstyrker sålunda propositionen också i denna del och avstyrker motion L27.
Utskottet tillstyrker vidare propositionens lagförslag i övrigt.
Historiska arrenden
Bakgrund
Som nämnts inledningsvis föreslog 1990 års arrendekommitté i betänkandet SOU 1991:85 en särskild lag om friköpsrätt vid historiska arrenden.
Enligt förslaget skall en arrendator till jord som omfattas av begreppet historiskt arrende under vissa särskilda förutsättningar ha rätt att lösa in den fasta egendom som omfattas av arrendet även om jordägaren motsätter sig det. Förslaget innebär att arrendatorn när som helst skall kunna påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot jordägaren vid fastighetsdomstol.
Historiskt arrende skall enligt förslaget anses föreligga när det är sannolikt att den helt övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt brukats av fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsas dock till att avse vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. I fråga om jordbruksarrenden föreslås att friköp skall få ske, om huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den dag då talan om friköp väcks innehafts och stadigvarande bebotts av arrendatorn eller någon honom närstående. Motsvarande förutsättningar föreslås gälla beträffande bostadsarrenden. För dessa har friköpsrätten emellertid också begränsats till sådana upplåtelser som på visst sätt kan härledas ur ett tidigare jordbruksarrende i släkten.
Som ett krav för att friköpsrätt skall föreligga föreslås gälla att det finns en rätt till förlängning av arrendeavtalet. Förslaget innehåller dessutom en s.k. jordägarventil, enligt vilken friköp inte skall få ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren. När det gäller den ersättning som skall erläggas för det friköpta området följer förslaget regleringen i expropriationslagen (1972:719).
Propositionen
I propositionen behandlar regeringen också frågan om en rätt till friköp vid historiska arrenden.
Regeringen påpekar till en början att genom gällande lagstiftning har arrendatorerna erhållit en mycket stark ställning i arrendeförhållandet. Genom förslaget i förevarande proposition om ett generellt skydd för jordbruksarrendatorers investeringar kommer jordbruksarrendatorernas ställning gentemot jordägarna att förstärkas ytterligare.
Regeringen framhåller vidare att en stark majoritet av remissinstanserna ställt sig negativa till införandet av en friköpsrätt. Bland dem som bestämt avstyrker en lagstiftning om friköpsrätt finns företrädare för såväl jordägare som arrendatorer.
Bedömningen av den nu aktuella lagstiftningsfrågan bör enligt regeringen göras dels mot bakgrund av vad som nu sagts om arrendatorernas nuvarande villkor och förslaget till generell reglering till skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar, dels med hänsyn till hur en friköpsrätt förhåller sig till Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och till regeringsformen.
I fråga om det skydd för äganderätten som behandlas i Europakonventionens första tilläggsprotokoll, artikel 1, gäller numera lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lagen innebär att Europakonventionen med de tillägg som gjorts bl.a. i det första tilläggsprotokollet skall gälla som lag här i landet (prop. 1993/94:117, bet. KU24, rskr. 246). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1995.
Enligt regeringens uppfattning finns det en beaktansvärd risk att en friköpslag enligt den modell som Arrendekommittén föreslagit skulle befinnas vara i strid med äganderättsskyddet i Europakonventionen. Av betydelse i detta sammanhang är även de ändringar i regeringsformen som gjordes i samband med inkorporeringen av Europakonventionen. Enligt 2 kap. 18 § regeringsformen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1995 gäller att varje medborgares egendom är tryggad bl.a. genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Mot en lagstiftning talar enligt regeringen att det endast är ett begränsat antal personer som kan ha intresse av åtgärden. Vidare försvagas de ekonomiska argument som framförts till stöd för en friköpslag allteftersom arrendatorernas ställning förstärks.
Mot bakgrund av det anförda kommer regeringen till slutsatsen att det i fråga om friköp av historiskt arrende inte kan anses föreligga ett sådant angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenlig med 2 kap. 18 § regeringsformen. Regeringen finner vidare att en friköpsrätt inte heller är motiverad av sociala skäl.
Motionerna
I ett flertal motioner begärs att rätt till friköp vid historiska arrenden skall införas.
Sålunda yrkas i den med anledning av propositionen väckta motion L25 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om friköpsrätt vid historiska arrenden i enlighet med Arrendekommitténs förslag. Motionärerna menar att en friköpsrätt är ett led i ökad social och ekonomisk rättvisa. Det finns enligt motionärerna inte med hänsyn till Europakonventionen några rättsliga hinder mot en friköpslag som grundas på sociala skäl och politiska värderingar. I motion L26 av Tanja Linderborg m.fl. (v), också med anledning av propositionen, yrkas att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté. Enligt motion L29 av Yvonne Ruwaida och Marianne Samuelsson (båda mp), med anledning av propositionen, begärs ett tillkännagivande om att friköpsrätt vid historiskt arrende får ske under vissa i motionen angivna förutsättningar.
I motion L501 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s), från den allmänna motionstiden 1993/94, yrkas att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté. I motion L502 av Tuve Skånberg (kds), också från 1993/94 års allmänna motionstid, begärs ett tillkännagivande om att en lagfäst rätt till friköp tillförsäkras vid historiskt arrende. Samme motionär framställer ett likalydande yrkande i en motion från den allmänna motionstiden 1994/95, motion L501. Ett tillkännagivande av motsvarande innehåll begärs i den likaledes under 1994/95 års allmänna motionstid väckta motion L502 av Marianne Andersson (c). Motionären anser emellertid, enligt vad som närmare framgår av motionen, att en friköpsrätt bör utformas på ett något mer restriktivt sätt än vad Arrendekommittén föreslagit. Vidare yrkas i motion L503 av Björn Samuelson m.fl. (v), från den allmänna motionstiden 1994/95, att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med förslag från 1990 års arrendekommitté.
I motion L504 av Bertil Persson (m) slutligen, från den allmänna motionstiden 1993/94, framförs kritiska synpunkter på en friköpsrätt. Motionären anser i stället att frågan om förköpsrätt beträffande historiska arrenden utreds.
Utskottet
Utskottet vill först understryka att skyddet för enskild egendom i svensk rätt sedan länge är starkt. Däremot har grundlagsskyddet för egendomsrätten fram till helt nyligen inte varit särskilt framträdande i vårt land. Som redovisas i propositionen har emellertid i samband med inkorporeringen av Europakonventionen fr.o.m. den 1 januari 1995 skyddet för äganderätten skrivits in i grundlagen på ett mer uttryckligt sätt än vad som tidigare gällde, se 2 kap. 18 § regeringsformen. Härigenom har i svensk rätt en precisering skett av det skydd som Europakonventionen ställer upp för medborgarnas rätt till sin egendom. Konventionens betydelse har vidare markerats genom att i nämnda sammanhang en ny bestämmelse införts i regeringsformen -- 2 kap. 23 § -- som stadgar att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.
Med hänvisning till det anförda kan konstateras att en friköpsrätt i enlighet med Arrendekommitténs förslag och de önskemål som framförts i ett flertal av de nu aktuella motionerna endast kan införas i svensk lagstiftning om den utgör ett angeläget allmänt intresse.
Utskottet har förståelse för de anspråk på friköp vid historiska arrenden som sedan länge framställts. Vid dessa arrenden föreligger särskilt starka känslomässiga bindningar till den mark och de gårdar som i decennier brukats och innehafts av arrendatorns släkt. Här finns också beaktansvärda ekonomiska skäl för att friköpa arrendena eftersom arrendatorer själva många gånger utfört och bekostat investeringarna på arrendeställena.
Det måste emellertid vidare beaktas i sammanhanget att även den arrendatorsgrupp som utgörs av innehavare till historiska arrenden omfattats av de reformer för jordbruksarrendatorer som skett vid olika tillfällen. I vissa avseenden har dessa arrendatorer en särskilt stark ställning. Det gäller t.ex. vid bedömningen av om ett arrendeförhållande skall upphöra därför att jordägaren sagt upp arrendeavtalet för att i egen regi driva jordbruk på arrendestället, s.k. självinträde. Även det nu föreslagna generella investeringsskyddet kommer naturligtvis innehavare av historiska arrenden till del. På samma sätt som för andra jordbruksarrendatorer kommer vid en överlåtelse som aktualiseras av de nya reglerna även befintliga investeringar på arrendestället att kunna gå med i försäljningen.
Vid bedömningen av om ett tillräckligt angeläget allmänt intresse bör föranleda en friköpsrätt måste rimligen, i enlighet med det resonemang regeringen för, hänsyn tas till de redan uppnådda och nu föreslagna förbättringarna för jordbruksarrendatorerna. Likaså måste de ytterligare fördelar som genom en friköpsrätt uppnås för innehavare av historiska arrenden vägas mot det ingrepp i äganderätten som en sådan lagstiftning innebär. Därvid bör det enligt utskottets mening framhållas att de reformer som hittills vidtagits på arrenderättens område har inriktats på att förbättra ställningen för stora grupper av arrendatorer inom det befintliga arrendeinstitutets ram utan att några direkta ingrepp i äganderätten skett. En friköpsrätt av här avsett slag skulle innebära ett brott med denna utveckling genom att ett tvångsmässigt omhändertagande av annans egendom möjliggörs för ett begränsat antal intressenter.
Med hänvisning till det anförda och på de skäl regeringen i övrigt anfört anser utskottet i likhet med regeringen att det i fråga om friköp av historiskt arrende inte kan anses föreligga ett sådant angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenlig med regeringsformens egendomsskydd. Utskottet avstyrker därför motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26, 1994/95:L29, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och 1994/95:L503.
Vad särskilt gäller motion L504, från den allmänna motionstiden 1993/94, med begäran om utredning av en förköpsrätt beträffande arrenden vill utskottet erinra om lagen (1985:658) om arrendators rätt att förvärva arrendestället. Lagen ger en arrendator rätt att förvärva arrendestället, om avtalet gäller ett gårdsarrende eller ett bostadsarrende. Om en arrendator har intresse av att utöva sin förvärvsrätt får han anmäla detta till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken. Ett arrendeställe, för vilket en intresseanmälan gäller, får inte överlåtas helt eller delvis genom köp eller byte utan att den arrendator som har gjort intresseanmälan eller i visst fall dennes dödsbo har erbjudits att förvärva arrendestället. Ett sådant erbjudande kallas hembud. Bakom reformen låg önskemål om att ytterligare trygga arrendatorerna mot risken att på sikt tvingas lämna sitt hem och sitt arbete. Till detta sociala skäl kom ett jordbrukspolitiskt; förköpsrätten antogs kunna öka arrendatorernas intresse av att göra långsiktiga insatser på arrendestället.
Vad som begärs i motion L504 får anses tillgodosett genom innehållet i gällande rätt. Motionen avstyrks därför.
Kreditmöjligheter för byggnader på annans mark
Byggnad på annans mark är ett slag av egendom som föreligger när byggnaden ägs av en person som inte också äger marken där byggnaden står. En äldre men ännu vanlig beteckning för samma förhållande är byggnad eller hus på ofri grund. Byggnad på annans mark räknas rättsligt sett som lös egendom. Den viktigaste innebörden härav är att egendomen faller vid sidan av gruppen fast egendom och sålunda inte omfattas av reglerna om inteckning och panträtt i fastighet.
Den år 1977 tillsatta Byggnadspantutredningen hade i uppgift att skapa ett pantsystem för byggnad på annans mark. Spörsmålet hur byggnader som är lös egendom skall kunna utnyttjas som kreditsäkerhet hade varit aktuell flera gånger tidigare men inte fått sin lösning. Utredningsuppdraget föranleddes närmast av det stora antalet fritidshus på arrendetomter, t.ex. kolonistugor, men även ett betydande antal permanentbostäder på annans mark var av intresse i sammanhanget liksom olika anläggningar för näringsverksamhet och för sport och idrott. Utredningen föreslog i betänkandet (SOU 1984:22) Panträtt i registrerad nyttjanderätt en ny lag om ett registerpantsystem, motsvarande det som gäller för fastigheter. Pantobjektet skulle enligt förslaget bestå av nyttjanderätten till marken i förening med byggnad och annan egendom som nyttjanderättshavaren har där. Nyttjanderätten skulle registreras i ett särskilt nyttjanderättsregister, fört av inskrivningsmyndigheterna, medan egendomen i övrigt utgjorde tillbehör till nyttjanderätten. Panträtten var konstruerad som panträtt i fastighet. Nyttjanderättshavaren skulle sålunda ansöka om inteckning och när den beviljats skulle ett pantbrev utfärdas. Pantbrevet skulle användas vid pantsättningen hos en fordringshavare.
Byggnadspantutredningens förslag kritiserades under remissbehandlingen och har inte lett till lagstiftning.
I motion L505 av Björn Ericson m.fl. (s), från den allmänna motionstiden 1993/94, hänvisas till Byggnadspantutredningens förslag, och motionärerna begär förslag till lagregler som innebär bättre kreditmöjligheter för byggnader på annans mark. Motionärerna menar att de nuvarande kreditsvårigheterna i fråga om sådana byggnader inte bara är ett hinder för alla de människor som vill köpa eller bygga en kolonistuga eller ett fritidshus på arrenderad mark, utan också kan bromsa den utbyggnad av industrilokaler som kan behövas. Det finns dessutom enligt motionärerna många jordbrukare som skulle ha nytta av bättre kreditmöjligheter på arrenderad mark.
Utskottet vill med anledning av motionen särskilt fästa uppmärksamheten på de svårigheter som ägare till eller spekulanter på fritidshus på arrenderad mark har att kunna utnyttja byggnaden eller byggnaderna på arrendestället som säkerhet vid upptagande av lån för att finansiera husköpet eller för att göra en till- eller ombyggnad. Utskottet anser det angeläget att förbättra kreditmöjligheterna för särskilt denna kategori arrendatorer. Utskottet är dock inte berett att förorda ett genomförande av Byggnadspantutredningens förslag utan anser att frågan förutsättningslöst bör övervägas på nytt. Regeringen bör tillse att så sker i lämpligt sammanhang. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion 1993/94:L505 som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande äganderätten och arrendelagstiftningen att riksdagen avslår motion 1993/94:L503,
2. beträffande driftsinriktningen på arrendestället m.m. att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L28 antar regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt avser 9 kap. 21 a §, res. 1 (m)
3. beträffande inlösenskyldighet och inlösenvillkor att riksdagen med avslag på motion 1994/95:L27 antar dels regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt avser 8 kap. 31 och 33 §§ samt 9 kap. 31 a §, dels regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder,
4. beträffande investeringar i arrendejordbruket i övrigt att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken, i den mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan,
5. beträffande friköp av historiska arrenden att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26, 1994/95:L29, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och 1994/95:L503, res. 2 (v) res. 3 (mp)
6. beträffande förköp av historiska arrenden att riksdagen avslår motion 1993/94:L504,
7. beträffande kreditmöjligheter för byggnader på annans mark att riksdagen med anledning av motion 1993/94:L505 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 9 maj 1995
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s), Henrik S Järrel (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Eva Persson Sellin (s).
Reservationer
1. Driftsinriktningen på arrendestället m.m. (mom. 2)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Birgit Henriksson och Henrik S Järrel (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "Vad som" och på s. 10 slutar med "yrkande 2" bort ha följande lydelse:
När det gäller förslaget i propositionen att arrendenämnd skall pröva frågan om tillstånd till en framtida investering anser utskottet att förslaget måste ändras i ett väsentligt avseende. I enlighet med vad som anförs i motion L28 är det rimligt att jordägaren ensam får bestämma om en investering, som förändrar driftsinriktningen på arrendestället, skall få komma till stånd eller inte. Det är enligt utskottets mening inte tillräckligt att som förslaget i propositionen innebär stor hänsyn skall tas till jordägarens synpunkter när arrendenämnden prövar en investering av avsett slag. Sådana avgörande investeringar bör över huvud taget inte vara en fråga för arrendenämnden utan endast få vidtas om jordägaren samtycker. I annat fall skulle enligt utskottets mening balansen mellan parterna i arrendeförhållandet på ett oacceptabelt sätt rubbas till jordägarens nackdel.
Regeringen föreslår vidare att de nya reglerna skall gälla även för sidoarrenden vars arrendetid uppgår till ett år eller längre. Som anförs i motion L28 bör emellertid även sidoarrenden med längre löptid undantas. Det finns i dag en stor mängd mark som är utarrenderad som s.k. sidoarrende där inga byggnader ingår. Det är här ofta fråga om mindre jordarealer som arrenderas vid sidan av en större brukningsenhet. Det kan i allmänhet inte anses särskilt angeläget att mot jordägarens vilja investera vid denna typ av upplåten mark. Enligt utskottets mening är det därför inte skäligt att låta det nya generella investeringsskyddet gälla för sidoarrenden över huvud taget.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion 1994/95:L28 och förordar således en ändring i regeringens förslag till ändring i jordabalken såvitt avser 9 kap. 21 a §.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande driftsinriktningen på arrendestället m.m. att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L28 antar regeringens förslag till lag om ändring i jordabalken såvitt avser 9 kap. 21 a § med den ändringen att paragrafen erhåller följande såsom Reservanternas förslag betecknade lydelse.
Regeringens förslag Reservanternas förslag
9 kap.
21 a §
På ansökan av arrendatorn kan arrendenämnden lämna tillstånd till en investering som innebär att en åtgärd avseende byggnader, markanläggningar eller jord på arrendestället skall vidtas och som inte omfattas av arrendatorns underhållsskyldighet enligt 15 §.
Tillstånd skall lämnas om investeringen kan antas bli lönsam på lång sikt för jordbruket på arrendestället och intresset av investeringen överväger jordägarens intresse av att den inte kommer till stånd.
Tillstånd enligt första stycket kan förenas med villkor.
Denna paragraf gäller inte Denna paragraf gäller inte när arrendetiden uppgår när till högst ett år och arrendet inte omfattar bostad 1. arrendet inte omfattar för arrendatorn. bostad för arrendatorn,
2. en investering som avses i
första stycket innebär
att ett arrendeställes
driftsinriktning ändras.
2. Friköp av historiska arrenden (mom. 5)
Tanja Linderborg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Det måste" och på s. 14 slutar med "1994/95:L503" bort ha följande lydelse:
Vid historiska arrenden har det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. I linje med vad som anförs i motionerna bör mot denna bakgrund det långvariga ansvaret för arrendeställets brukande och utveckling motivera att äganderätten till marken tillkommer denna arrendatorskategori. De nu föreslagna förbättringarna i jordbruksarrendatorers investeringsskydd innebär visserligen ett stort framsteg. Investeringsskyddet gäller emellertid framtida förhållanden, medan kraven på friköpsrätt vid historiska arrenden avser arrendeförhållanden med starka anknytningar långt bakåt i tiden. Det är därför, som anförs i några motioner, inte rimligt att som regeringen gör avstyrka en friköpsrätt med åberopande av bl.a. det skydd för framtida investeringar som nu föreslås.
1990 års arrendekommitté föreslog enhälligt att en friköpsrätt vid historiska arrenden skulle införas. Grunden för den föreslagna inlösenrätten var att där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt har arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället. Motsvarande bindningar är typiskt sett betydligt svagare på jordägarsidan, varför enligt kommittén förhållandena på brukarsidan motiverar att den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till en äganderätt.
Enligt utskottets mening måste de starka ekonomiska och sociala skäl som finns till stöd för en friköpsrätt vid historiska arrenden anses utgöra ett angeläget allmänt intresse. Ett införande av en sådan friköpsrätt i svensk lagstiftning torde sålunda kunna ske utan hinder av Europakonventionen och regeringsformen. Regeringen bör därför omgående lägga fram förslag till en lagstiftning på grundval av Arrendekommitténs betänkande i ämnet. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och 1994/95:L503 samt med anledning av motion 1994/95:L29 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och 1994/95:L503 samt med anledning av motion 1994/95:L29 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Friköp av historiska arrenden (mom. 5)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Det måste" och på s. 14 slutar med "1994/95:L503" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill understryka att den som äger jord och skog bör ha ett personligt ansvar även för brukande och skötsel av egendomen. Vid historiska arrenden har det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Mot denna bakgrund bör därför en rätt till friköp vid historiska arrenden införas. Med begreppet historiska arrenden avses att den helt övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900 har brukats av fastighetens ägare. När det föreligger ett historiskt arrende bör friköp få ske om huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den dag då talan om friköp väcks innehafts av arrendatorn eller någon honom närstående som är bosatt på och brukar gården. Regeringen bör med bifall till motion L29 snarast lägga fram förslag till lagstiftning i enlighet med det anförda.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L29 och med anledning av motionerna 1994/95:L25, 1994/95:L26, 1993/94:L501, 1993/94:L502, 1994/95:L501, 1994/95:L502 och 1994/95:L503 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Propositionens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i jordabalken
Bilaga
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1973:188) om arrendenämnder och hyresnämnder