Invandrar- och flyktingpolitiken
Betänkande 1994/95:SfU13
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1994/95:SFU13
Invandrar- och flyktingpolitiken
Innehåll
- Sammanfattning
- Propositionen m.m.
- Motionerna
- Utskottet
- Hemställan
- Reservationer
- Bilaga
- Innehållsförteckning
1994/95
SfU13
TIONDE HUVUDTITELN
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens skrivelse 1994/95:131 Invandrar- och flyktingpolitiken, dels proposition 1994/95:100 bilaga 11 (Arbetsmarknadsdepartementet).
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-, invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige. Redovisningen avser i huvudsak budgetåret 1993/94. Vidare beskrivs bl.a. migrations- och flyktingsituationen i världen samt Sveriges roll i det internationella samarbetet.
I propositionen har regeringen lagt fram förslag till medelsanvisning för budgetåret 1995/96 under littera D. Invandring m.m. I propositionen redovisas också besparingsåtgärder inom området på sammanlagt 800 miljoner kronor till budgetåret 1998, varav minst 140 miljoner kronor hänförs till budgetåret 1995/96. Besparingarna skall åstadkommas bl.a. genom en snabbare och effektivare prövning av ansökningar om uppehållstillstånd samt verkställighet av avlägsnandebeslut. Vidare kommer besparingarna att uppnås genom att invandring av personer som inte har en principiell rätt till uppehållstillstånd regleras genom planeringsramar som fastställs av statsmakterna på grundval av bl.a. det samhällsekonomiska läget. Konkreta förslag skall lämnas av Flyktingpolitiska kommittén. Regeringen begär godkännande av inriktningen av besparingsåtgärderna för budgetåren 1997 och 1998.
I betänkandet behandlas också åtskilliga motioner främst från den allmänna motionstiden om invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken. Motionerna gäller främst den allmänna inriktningen på invandrings- och flyktingpolitiken, kommunernas flyktingmottagande samt olika frågor rörande invandrartäta områden.
Utskottet har inför ärendets behandling dels gjort ett studiebesök i Botkyrka kommun, dels hållit en offentlig utfrågning om invandrartäta bostadsområden. En utskrift från utfrågningen är fogad till betänkandet som bilaga.
Utskottet tillstyrker propositionen och avstyrker bifall till samtliga motioner.
Till betänkandet är fogade 21 reservationer och fem särskilda yttranden.
Propositionen m.m.
Proposition 1994/95:100
Regeringen (Arbetsmarknadsdepartementet) har i proposition 1994/95:100 bilaga 11 under littera D föreslagit riksdagen att under tionde huvudtiteln
(D) godkänna inriktningen av de besparingsåtgärder inom området Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998 som regeringen förordar,
(D 1)
1. godkänna att Statens invandrarverk under vissa extraordinära omständigheter får överskrida ramanslaget med 25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut,
2. till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 589 200 000 kr,
(D 2) till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 1 756 000 000 kr,
(D 3) till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1995/96 anvisa ett reservationsanslag på 38 420 000 kr,
(D 4) till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 396 420 000 kr,
(D 5) till Ersättningar till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 6 647 700 000 kr,
(D 6) till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1995/96 anvisa ett anslag på 23 033 000 kr,
(D 7) till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 7 160 000 kr,
(D 8) till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1995/96 anvisa ett förslagsanslag på 97 000 000 kr,
(D 9) till Utlänningsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisa ett ramanslag på 82 450 000 kr,
(D 10) till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1995/96 anvisa ett reservationsanslag på 5 500 000 kr,
(D 11) till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1995/96 anvisa ett reservationsanslag på 27 000 000 kr,
(D 12) till Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisa ett reservationsanslag på 125 000 000 kr.
Skrivelse 1994/95:131
Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse 1994/95:131 Invandrar- och flyktingpolitiken.
Motionerna
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:U630 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige ytterligare bör intensifiera sina ansträngningar att förmå andra länder att dela på flyktingmottagandet i Europa.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:Sf602 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det europeiska samarbetet på flyktingområdet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om UNHCR:s roll i flyktingarbetet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om grundprinciperna för och inriktningen av svensk flyktingpolitik,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beredskap för massflyktssituationer,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhöriginvandring,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kvotflyktingar,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handikappade och tortyrskadade flyktingar,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppdelning av Statens invandrarverk,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samordning av flykting- och invandrarfrågor med frågor om de mänskliga rättigheterna och biståndspolitiken.
1994/95:Sf608 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ram för mottagande av flyktingar och anhöriga,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mottagning av flyktingar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de ideella organisationernas möjligheter att ta ansvar för integrationsarbetet bör öka,
4. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om möjligheten att ersätta bidrag med lån i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:Sf610 av Sten Andersson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att hela Sverige skall ta ansvar för den svenska flyktingpolitiken.
1994/95:Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppdelning i invandringsfrågor och minoritetsfrågor,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppdelning av Invandrarverkets arbetsuppgifter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en tydligare definition av skäl som kan åberopas för asyl för krigsvägrare och de facto-flyktingar,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild "flyktingpeng",
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en försöksverksamhet där ideella organisationer får ta emot flyktingar utöver flyktingkvoten,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillvaratagande av erfarenheter av den flyktingpolitik som bedrivs i Kanada genom en försöksverksamhet,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en individuellt avpassad utförlig information om förhållandena i Sverige, om lagar, om rättigheter och skyldigheter samt om demokratins övergripande människosyn,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunala "diskrimineringsombudsmän",
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillvaratagande av hantverkskunskaper bland invandrarna.
1994/95:Sf612 av Sten Tolgfors m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kommunplacering.
1994/95:Sf614 av Margit Gennser och Peter Weibull Bernström (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om ändringar i lagen 1992:1068 samt i socialtjänstlagen 1980:620 i enlighet med motionens förslag till ny lagtext,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhörigbegreppet.
1994/95:Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylpolitik och Europeiska unionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om migrationspolitiska insatser i Baltikum, Ryssland och Östeuropa,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tillfälliga uppehållstillstånd,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten för asylsökande att stanna kvar i Sverige under prövningen av asylärendet,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om muntlig handläggning av utlänningsärenden,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om juridiska biträden i utlänningsärenden,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökad flyktingkvot beroende på kriget i Bosnien,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingars önskemål i samband med placering i kommun,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förändring av introduktionsersättningen för kommunplacerade flyktingar i enlighet med vad i motionen anförts,
16. att riksdagen hos regeringen begär att Invandrarverket skall kunna innehålla eller reducera kommunersättning för kommuner som brister i sina introduktionsprogram.
1994/95:Sf618 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att anslaget om 125 miljoner kronor för särskilda insatser i invandrartäta storstadsområden inte skall utesluta att intressanta projekt i andra miljonprogramsområden kan bli föremål för bidrag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om medel för särskilda insatser för invandrare från Europeiska socialfonden så att invandrarnas behov kan tillgodoses i olika delar av landet,
3. att riksdagen hos regeringen begär att Arbetsmarknadsverket får i uppdrag att tillsammans med invandrarnas egna organisationer finna nya modeller för en bred satsning på svenskundervisning för arbetslösa invandrare i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen på den nuvarande utredningen om flyktingpolitik i ett vidgat perspektiv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förkortade handläggningstider,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens roll i asylpolitiken vad avser ansvar för information,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen på eget initiativ bör kunna ta över enskilda ärenden,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ansvaret för svensk asylpolitik och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förenklad asylprocess,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkningar av asylbyråerna,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fasta fristående advokatjourer, förstärkta tolkresurser och lagreglerad rätt för en asylsökande att lämna kompletterande upplysningar,
9. att riksdagen till D 2. Förläggningskostnader för budgetåret 1995/96 anvisar 400 miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit eller således 1 656 000 000 kr,
10. att riksdagen till D 1. Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96 anvisar 100 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit eller således 689 200 000 kr.
1994/95:Sf621 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om motprestationer för att få fler att genomgå svenska för invandrare,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan utbildning som anförts under rubriken Utbildningsuppdrag,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om nationellt upprustningsprogram,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att språkkunskaper ges meritvärde vid anställning inom kommun och landsting,
1994/95:Sf622 av Bo Nilsson (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingsituationen i vissa kommuner,
2. att riksdagen hos regeringen begär att erforderliga åtgärder vidtas för att undvika en alltför stor koncentration av invandrare till dessa kommuner,
3. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder vidtas för att undvika de svåra långsiktiga sociala och ekonomiska konsekvenser som blir följden när statsbidraget försvinner och flyktingarna fortfarande saknar förmåga till egen försörjning.
1994/95:Sf623 av Arne Kjörnsberg och Berndt Ekholm (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att som komplement till sfi-undervisningen ge handledningsersättning till arbetsgivare som anställer och handleder invandrare/flyktingar i det praktiska yrkesarbetet.
1994/95:Sf625 av Björn Kaaling m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om särskilda insatser i invandrartäta områden i Uppsala kommun.
1994/95:Sf626 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen under anslaget D. Invandring m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag minskat anslag med 1 500 000 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen under anslaget D 12. Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag minskat anslag med 125 000 000 kr i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:Sf627 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om minskad byråkrati i flyktingmottagandet,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om starkare engagemang för de orter som de senaste åren tagit emot en oproportionerligt stor andel flyktingar.
1994/95:Sf628 av Lilian Virgin och Lars Stjernkvist (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om svenskundervisning för invandrare i rehabiliteringssyfte m.m.
1994/95:Sf629 av Marie Granlund m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingmottagandet och kostnaderna härför.
1994/95:Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att flyktingkvoten bör ökas till minst 2 500 personer/år,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att inga utvisningar bör ske innan besluten vunnit laga kraft,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om verkställighet och inhibition,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om andra grunder för flyktingskap enligt Cartagena- och OAU-konventionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige inom EU bör försvara rätten till en generös flyktingpolitik,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om undervisning om rasism och flyktingfientlighet i skolorna,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbete för invandrarungdomar,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att slå vakt om asylrätten,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om juridiskt biträde.
1994/95:Sf631 av Ingegerd Wärnersson och Jan Björkman (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingarnas situation i kommunerna.
1994/95:Sf632 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en delning av Statens invandrarverk.
1994/95:Sf635 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild kommission för att bekämpa främlingsfientlighet och rasism.
1994/95:Sf636 av Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) vari yrkas
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om diskriminering,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om DO:s befogenheter och resurser.
1994/95:Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kompletterande flyktingkonvention liknande den afrikanska OAU-konventionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asyl- och invandringsfrågorna inom EU,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rättshjälpslagen att advokatjour kan inrättas i ärenden med omedelbar verkställighet,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten om offentligt biträde i utlänningsärenden återförs till rättshjälpsmyndigheten,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om överförande till kommunerna av den förläggningsverksamhet som nu bedrivs av Invandrarverket,
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av Invandrarverket i dess nuvarande form,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tilläggsdirektiv till invandrar-, invandrings- och flyktingkommittéerna,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av besparingsåtgärderna inom området Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998,
33. att riksdagen beslutar att under tionde huvudtiteln, anslaget D 1, anslå 50 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller 539 200 000 kr,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verkställighet av avvisningar alltid skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den avvisades människovärde.
1994/95:A287 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen till Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 125 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit.
1994/95:K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU skall verka för ett generöst förhållningssätt till flyktingpolitik,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU bör utarbeta en klar och tydlig asyldefinition,
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige skall vara drivande så att EU-länderna gemensamt kan utarbeta konkreta planer, syftande till effektiv integration och lika behandling av invandrare och flyktingar,
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att EU skall utarbeta en rättvis modell som proportionellt fördelar flyktingströmmarna över hela EU.
1994/95:U620 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingar och svensk asylpolitik.
Motion väckt med anledning av proposition 1994/95:25 Vissa ekonomisk-politiska åtgärder
1994/95:Fi4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
8. (del) att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingpolitiken.
Motion väckt med anledning av proposition 1994/95:26 Förlängning av tiden för stimulansbidrag till kommuner som ökar sitt flyktingmottagande
1994/95:Sf2 av Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av åtgärder för att undvika en alltför stor koncentration av invandrare till vissa kommuner.
Utskottet
Inledning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens skrivelse 1994/95:131 Invandrar- och flyktingpolitiken, dels förslag i proposition 1994/95:100 bilaga 11 (Arbetsmarknadsdepartementet) till medelsanvisning för budgetåret 1995/96 under littera D. Invandring m.m. och om inriktningen av besparingsåtgärder inom detta område för budgetåren 1997 och 1998 och dels motioner huvudsakligen väckta under den allmänna motionstiden om internationellt samarbete och om den allmänna inriktningen på invandrings- och flyktingpolitiken eller med anknytning till de olika anslagen.
Utskottet har inför behandlingen av budgetpropositionen och vissa av motionerna dels gjort ett studiebesök i Botkyrka kommun i Stockholms län, dels hållit en offentlig utfrågning om invandrartäta bostadsområden. En utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen finns fogat till betänkandet som bilaga.
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrar-, invandrings- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige. Redovisningen avser i huvudsak budgetåret 1993/94. Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen samt Sveriges roll i det internationella samarbetet. En redogörelse ges också för den svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska frivilligorganisationernas roll.
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU 22, rskr. 230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop. 1983/84:144, SfU 30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige, och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars, introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986 fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop. 1985/86:98, SfU 20, rskr. 301). Målen syftar till lika rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung. Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället, och samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för etnisk intolerans.
I den svenska flyktingpolitiken ingår, förutom mottagandet i Sverige av flyktingar, internationellt agerande för att bidra till att internationella konflikter motverkas och löses och för att respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls, ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver flyktingarbete utanför Sverige, internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning och för att stärka flyktingars rättsliga skydd, överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som behöver en säker fristad undan förföljelse, mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning som i vissa avseenden ger ett starkare skydd än vad 1951 års Genèvekonvention stadgar, ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna sig till rätta i det svenska samhället, särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare likvärdiga villkor och möjligheter till integration i Sverige, stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att bosätta sig i hemlandet eller annat land.
I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen nu uppskattas till drygt 16 miljoner vartill kommer 3 miljoner som är flyktingar inom sitt eget lands gränser, s.k. internflyktingar. Ytterligare 3 miljoner var flyktingar som återvänt till sina hemländer och fortfarande behöver skydd och stöd samt personer drabbade av situationen i f.d. Jugoslavien. Dessutom lever ca 2,5 miljoner palestinier i flyktingläger.
Allmän inriktning av flykting- och invandringspolitiken
Flyktingdefinitioner
Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting den som till följd av händelser som inträffat före den 1 januari 1951 och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort samt är ur stånd att återvända dit eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit. -- Genèvekonventionen har senare kompletterats med 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade sig anslutande stater att tillämpa konventionens flyktingbestämmelser utan begränsning till händelser före år 1951 eller i Europa. De stater som anslutit sig till konventionen med den geografiska begränsningen till Europa har emellertid kunnat behålla denna begränsning.
Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar (OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller Asien har UNHCR:s exekutivkommitté -- med stöd av första asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla asylsökande, i varje fall temporärt, skall tas emot av första asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.
Samarbetet inom Europeiska unionen
Genom det s.k. Maastrichtfördraget har immigrations- och flyktingpolitiska frågor förts in i Europeiska unionen. Samarbetet motiveras av genomförandet av den inre marknaden vad gäller fri rörlighet för personer och av hanteringen av det ökande migrationstrycket mot alla EU:s medlemsstater, vilket kräver gemensamma lösningar. Samarbetet hänförs till avdelning VI i Maastrichtfördraget och åtgärder i dessa frågor har endast folkrättslig status. EG-kommissionen har dock möjlighet att föreslå åtgärder på invandrings- och flyktingpolitikens område. Om alla medlemsstater är överens kan emellertid artikel 100c i Romfördraget tillämpas på de nämnda samarbetsområdena. Därigenom förs frågorna in under traditionell EG-kompetens. Artikel 100c har redan gjorts tillämplig på visumfrågor.
Samarbetet skall bl.a. avse asylpolitik, regler för människors passage av medlemsstaternas yttre gränser och för kontrollförfarandet i samband med detta. Samarbetet skall även gälla invandringspolitiken och politiken gentemot medborgare i tredje land bl.a. vad avser tredjelandsmedborgares inresa och rörlighet inom medlemsstaternas territorier. Frågorna skall behandlas med beaktande av Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna och FN-konventionen om flyktingars rättsliga ställning, liksom det skydd som medlemsstaterna ger personer som förföljs av politiska skäl.
Vid Europeiska rådets möte i Edinburgh år 1992 kom EU-länderna överens om principer som skall vara vägledande för medlemsländernas migrationspolitik och verka för ett minskat immigrationstryck på EU-området. Enligt deklarationen skall EU-länderna verka för fred och frånvaro av väpnad konflikt i omvärlden, respekt för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet samt upprättandet av demokratiska samhällen och adekvata sociala villkor i ursprungsländerna. En liberal handelspolitik som kan förbättra de ekonomiska villkoren i ursprungsländerna ingår också bland det man skall verka för. Samarbete kring utrikespolitiska åtgärder, ekonomiskt samarbete och invandrings- och asylpolitik mellan gemenskapen och medlemsländerna ses som en nödvändighet. Biståndsinsatser skall göras i de länder varifrån många asylsökande kommer, bl.a. för att skapa arbetstillfällen och lindra hungersnöd. Gemensamma åtgärder för att motverka illegal invandring betonas också.
Genom medlemskapet har Sverige accepterat att ansluta sig till den s.k. Dublinkonventionen eller första asyllandskonventionen som skall säkerställa att en asylansökan prövas i sak och att ett medlemsland identifieras som ansvarigt för prövningen. Vidare föreligger utkast till konventionstexter till den s.k. yttre gränskontrollkonventionen som behandlar EU:s yttre gränskontroller.
Det s.k. Schengenavtalet har nyligen trätt i kraft mellan flera av medlemsstaterna -- Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Tyskland, Spanien, Portugal, Italien och Grekland. Schengenavtalet gäller gränskontroll, asyl m.m. Till skillnad från bl.a. Dublinkonventionen omfattar Schengenavtalet även tredjelandsmedborgare. Danmark har nu anmält intresse av att delta i samarbetet. Med anledning härav har de nordiska statsministrarna den 27 februari i år gjort ett gemensamt uttalande i vilket man underströk intresset av att undvika nya gränsdragningar inom Norden eller mellan Norden och det övriga Europa. Statsministrarna angav att de bästa förutsättningarna för att ha kvar den fria rörligheten för personer i Norden inom ramen för ett vidare europeiskt samarbete om gränskontroller m.m. uppnås med en gemensam positiv nordisk inställning till medverkan i Schengensamarbetet.
Övrigt internationellt samarbete
Det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i detta arbete redovisas i skrivelsen. Det framhålls att Sverige verkar aktivt i en rad internationella fora för att bidra till varaktiga lösningar av både de problem som orsakar folkomflyttningar och de konsekvenser som följer därav.
I skrivelsen anges bl.a. att inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt som på insatser för att komma åt grundorsaker bakom flykt. Den främsta uppgiften för FN:s flyktingkommissarie (UNHCR) är att ge rättsligt skydd åt flyktingar, men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt med åren. UNHCR strävar efter lösningar med bestående effekt och brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem: frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller omplacering i tredje land. I skrivelsen anges att frivillig repatriering allt tydligare har kommit att framstå som den enda möjliga lösningen på flertalet av världens flyktingproblem. Endast i undantagsfall och då det kan motiveras utifrån den enskildes säkerhetssituation eller då det gäller fysiskt eller psykiskt handikappade har omplacering till tredje land blivit aktuell. Förebyggande insatser, ökad katastrofberedskap, behovet av varaktiga lösningar och samarbete med andra organisationer är områden av särskild betydelse för UNHCR.
I skrivelsen redovisas också arbetet i andra viktiga internationella organ. Således anges att International Organization for Migration (IOM) ägnar sig åt bl.a. transport av flyktingar och migranter, ofta i samarbete med UNHCR. Vidare finns inom OECD en arbetsgrupp för migrationsfrågor. Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE), tidigare benämnd Europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen (ESK), ses från svensk sida som ett värdefullt forum för behandling av migrationsfrågor. I skrivelsen anges också att Europarådet är ett viktigt forum för mellanstatlig dialog kring asylrättsliga frågor och integration av invandrare i medlemsländerna. De informella konsultationerna mellan 16 länder i Västeuropa, Nordamerika och Australien, som numera benämns IGC, har fortsatt. Det gäller även det nordiska samarbetet. Dessutom pågår ett samarbete i migrationsfrågor mellan staterna runt Östersjön, Norge och Vitryssland.
I skrivelsen anges vidare att ett stort antal internationella frivilligorganisationer är aktiva inom såväl flyktingbiståndet som det asylrättsliga området.
Den svenska utlänningslagstiftningen
Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt för en utlänning att besöka en stat finns således inte.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd, liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2 kap. utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2 § tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får vidare ges till en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall. Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3 kap. utlänningslagen. Enligt 4 § första stycket har flyktingar, krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.
Definitionen av flykting (2 §) överensstämmer med den som finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen konventionsflyktingar för dessa personer.
Med krigsvägrare (3 §) avses en utlänning som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression, ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen de facto-flyktingar.
Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt 3 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen. Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte bevilja asyl. Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting finns särskilda skäl att inte bevilja asyl. I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat nordiskt land enligt särskild överenskommelse. I annat fall med hänvisning till den s.k. första asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd. Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är skyddad på det sätt som anges beträffande första asylland-principen.
Regeringen får föreskriva undantag från första asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin ansökan om asyl prövad här.
Av humanitära skäl kan enligt 2 kap. 4 § första stycket 2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd på denna grund har också beviljats personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något land som tar emot utlänningen. Uppehållstillstånd har också i vissa fall beviljats när det funnits en kombination av humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit tillräcklig.
Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där han åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något sådant land.
Uppehållstillstånd får enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 utlänningslagen ges till en utlänning som är nära anhörig till en i Sverige bosatt person eller som annars har särskild anknytning till Sverige. Uppehållstillstånd enligt denna punkt skall enligt förarbetena kunna ges till make eller sambo, hemmavarande barn under 20 år som är ensamstående, föräldrar och andra släktingar som är väsentligt beroende av en i Sverige bosatt person samt personer vars samtliga nära släktingar finns i Sverige, s.k. sista länk-fall. Det förutsätts att den härvarande har uppehållstillstånd eller är bosatt här utan att behöva sådant tillstånd.
Invandringen till Sverige budgetåret 1993/94
Enligt regeringens skrivelse invandrade under budgetåret 1993/94 ca 83 800 utländska medborgare till Sverige, av vilka 84 % var andra än nordiska medborgare. Under samma budgetår utvandrade ca 31 300 personer, varav tre fjärdedelar var svenska eller nordiska medborgare.
Under budgetåret 1993/94 beviljades sammanlagt 59 628 personer asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. Detta innebar en ökning jämfört med föregående budgetår med drygt 50 000 personer. Framför allt är det antalet uppehållsttillstånd grundade på humanitära skäl som har ökat och här återfinns framför allt personer från Bosnien-Hercegovina. Därutöver har uppehållstillstånd beviljats 11 124 anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka rest in i Sverige tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och som omfattas av samma särskilda mottagningsanordning som flyktingar. Antalet övriga anknytningsfall uppgick till 12 300, antalet personer som beviljades uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl till 148 och antalet uppehållstillstånd för adoptivbarn till 827. Sammanlagt beviljades under budgetåret ca 84 000 personer uppehållstillstånd. -- Av dem som beviljades asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl bedömdes, frånsett kvotflyktingarna, 1 423 personer (2 %) som konventionsflyktingar.
Under budgetåret 1993/94 sökte ca 17 800 personer (inkl. barn) asyl i Sverige. Motsvarande antal var under de närmast föregående tre budgetåren ca 20 800 personer budgetåret 1990/91, 54 500 personer budgetåret 1991/92 och ca 80 600 budgetåret 1992/93.
Översyn av invandrings- och flyktingpolitiken
Regeringen beslöt den 24 november 1994 att tillsätta två parlamentariska kommittéer med uppgift för den ena att göra en översyn av invandrings- och flyktingpolitiken och för den andra att göra en översyn av invandrarpolitiken. Kommittéerna har tagit namnen Flyktingpolitiska kommittén resp. Invandrarpolitiska kommittén. De har övertagit flera av de frågor som åvilat den tidigare Invandrar- och flyktingkommittén, IFK.
I direktiven till Flyktingpolitiska kommittén (dir. 1994:129) anges att en humanitär och solidarisk grundsyn, ett helhetstänkande, inriktning på aktiva åtgärder i förebyggande syfte och i internationell samverkan skall vara vägledande principer för utvecklingen av en svensk invandrings- och flyktingpolitik. I ett långsiktigt perspektiv måste den invandring som inte är mycket starkt humanitärt betingad eller direkt relaterad till internationella åtaganden mer än hittills bestämmas av de samhällsekonomiska förutsättningarna och en bedömning av hur invandringen påverkar samhällsekonomin och möjligheten till integration i det svenska samhället.
Kommittén skall överväga hur det internationella samarbetet kan bringas i samklang och samverkan med den flyktingpolitik som tillämpas i förhållande till dem som söker asyl här i landet. Sådana överväganden och förslag bör innefatta hur grundorsaker till framtvingad migration och flykt undan oroshärdar och förföljelse kan motverkas och hur stöd till flyktingars skydd i närområdet kan vägas mot det skydd som kan eller bör erbjudas dem som söker asyl här.
Reglerna för invandringen till Sverige skall enligt direktiven i högre grad än för närvarande ta sikte på att tillgodose behoven hos de mest skyddsbehövande. En klarare åtskillnad än hittills behöver göras mellan å ena sidan personer som bör ha en ovillkorlig rätt till skydd och å den andra sidan övriga som önskar bosätta sig här. Kommittén skall lämna förslag om dels vem som bör ha rätt till skydd i Sverige, dels hur övriga grunder för rätt eller möjlighet till bosättning här i landet skall utformas. Det senare kan t.ex. gälla anknytning hit eller av andra humanitära skäl. En principiell rätt till skydd skall tillkomma dem som är i behov av internationellt rättsligt skydd, nämligen konventionsflyktingar och vissa andra med starka skyddsbehov. Tydligare regler för medlemmar av kärnfamiljen som söker återförening med härvarande familjemedlemmar bör skapas.
Kommittén skall överväga hur invandring av personer som inte har en principiell rätt till uppehållstillstånd kan regleras genom planeringsramar som fastställs av statsmakterna på grundval av bl.a. det samhällsekonomiska läget och lämna förslag till hur ett sådant system med planeringsramar kan utformas i praktiken. Vidare skall kommittén överväga hur sådana planeringsramar bör påverkas av hur många personer som givits tillstånd grundade på deras principiella rätt att stanna här.
Det är numera möjligt att ge tidsbegränsade uppehållstillstånd när skyddsbehovet kan bedömas vara tillfälligt. Kommittén skall pröva om tidsbegränsade tillstånd bör komma i fråga också i andra situationer.
I direktiven anges också att ansvaret för att utveckla och genomföra en tydlig återvandringspolitik är splittrat och att en sammanhållen politik behöver skapas.
Kommittén skall också se över hur myndigheternas prövningar av ansökningar om uppehållstillstånd kan förändras så att man, med bibehållen rättssäkerhet, snabbare kan fatta beslut och på så sätt undvika höga kostnader för asylhanteringen i Sverige.
Utredningsarbetet skall enligt direktiven vara avslutat den 30 juni 1995.
Motioner
Utskottet tar i detta avsnitt upp motioner som behandlar såväl den allmänna inriktningen på den svenska flykting- och invandringspolitiken som internationella aspekter på flyktingpolitiken och vilka frågor Sverige bör driva i internationell samverkan.
Moderata samlingspartiets inställning redovisas i motion Sf602 av Gullan Lindblad m.fl. (m). Motionärerna anför (yrkande 1) att flykting- och invandrarfrågor kan lösas endast i samverkan med andra länder, och det är framför allt med de europeiska länderna som en sådan samverkan måste ske. Det svenska medlemskapet i EU är av avgörande betydelse för att utveckla en europeisk flyktingpolitik som kan möjliggöra samordnade insatser för flyktingar och på sikt harmonisera reglerna för asyl och invandring. Det är enligt motionärerna väsentligt att Sverige deltar aktivt så att detta arbete ytterligare intensifieras och att medlemsländerna antar Dublinkonventionen, Edinburghdeklarationen och Schengenavtalet. Motionärerna framhåller vidare (yrkande 2) vikten av att samarbetet gentemot UNHCR utvecklas ytterligare. Den strategi som UNHCR använder sig av i form av stegvisa åtgärder bör stödjas och uppmuntras. Sverige bör inom ramen för det europeiska samarbetet arbeta för att det ekonomiska stödet till UNHCR bättre fördelas mellan FN:s medlemsländer. I yrkande 3 anför motionärerna att flykting- och invandringspolitiken mer medvetet bör betona skyddsaspekten och återvändande och därför grundas på följande fyra principer. 1. I första hand skall förebyggande insatser göras i potentiella krisområden, bl.a. genom fredsbevarande åtgärder, bistånd och bevakande av mänskliga rättigheter, allt i samverkan med internationella organ. 2. Skydd för flyktingarna bör etableras inne i krisområdet i form av s.k. säkra zoner eller på annat sätt. 3. För dem som har tvingats fly till grannländer upprättas tillfälliga flyktingläger som drivs och finansieras i samverkan med UNHCR eller andra organ. 4. UNHCR kan begära att tredje land tar emot flyktingar tillfälligt eller för en längre period. Målet för mottagandet skall vara att uppmuntra och stödja återvändande av flyktingarna när omständigheterna så erbjuder. Uppehållstillstånd skall beviljas dem som har starka skyddsbehov. Utöver detta skall uppehållstillstånd ges om uppenbara humanitära skäl föreligger. De facto- samt krigsvägrarbegreppet bör utmönstras ur den svenska lagstiftningen. I yrkande 4 anför motionärerna att uppehållstillstånd skall beviljas också större grupper av personer som flyr akut från konflikter, miljökatastrofer och liknande. Ett förenklat prövningsförfarande bör införas vid dessa situationer. Motionärerna hänvisar (yrkande 5) till att UNHCR:s policy är att tillfälliga uppehållstillstånd skall användas för att markera skyddsbehov och betona repatrieringsperspektivet. Tillfälliga uppehållstillstånd skall enligt motionärerna i ökad utsträckning också kunna användas om sökandes identitet är oklar, om sökandes vandel framstår som tveksam eller om ett snart återvändande kan vara möjligt. Anhöriga skall kunna erhålla uppehållstillstånd men reglerna bör skärpas (yrkande 7). Uppehållstillstånd skall ges make/maka eller sammanboende, beroende barn under 18 år samt undantagsvis annan anhörig om särskilda behov föreligger. Vid varje ansökan om anhöriginvandring skall en behovsprövning ske. Regeringen kan årligen fastställa en viss kvot för permanenta uppehållstillstånd för anhöriga. Arbetsföra anhöriga bör då kunna visa att möjlighet till egen försörjning finns. Motionärerna anger i yrkande 14 att med givna resurser strävan måste vara att hjälpa så många flyktingar som möjligt. Flykting- och invandringsfrågorna bör därför samordnas med frågor om mänskliga rättigheter och biståndspolitiken.
Gullan Lindblad m.fl. (m) föreslår i motion Sf608 yrkande 1 att en långsiktig planeringsram skall vara styrande för den framtida invandringen, men en flexibilitet måste finnas för att man skall kunna hantera spontanflyktingar. Planeringsramen skall utformas så att hänsyn tas till de ekonomiska förutsättningarna att integrera invandrarna. Ramen bör inrymma flyktingar, humanitärflyktingar, kvotflyktingar samt anhöriga.
I motion Sf614 av Margit Gennser och Peter Weibull Bernström (m) begärs i yrkandena 2 och 3 tillkännagivanden om tillfälliga uppehållstillstånd resp. om ett snävare anhörigbegrepp.
Centerpartiets syn på invandrings- och flyktingpolitiken redovisas i motion Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c). I motionen anges (yrkande 1) att det finns ett tydligt samband mellan underutveckling och flyktingproblematiken. Det är därför viktigt att västvärlden och Sverige ger ökat bistånd till utvecklingsländerna. Det är särskilt viktigt att bistånd används för att förebygga katastrofer och konflikter. Enligt motionärerna bör FN och regionala organisationer som t.ex. OSSE få stärkta möjligheter att agera i konfliktförebyggande syfte. Vidare bör kompetensen hos frivilligorganisationerna bättre tas till vara. EU-länderna bör ha en gemensam beredskap för betydande flyktingströmmar. En ökad samordning i Europa är nödvändig för att lösa flyktingproblematiken, och Sverige bör aktivt verka för en harmonisering av reglerna. Sverige bör dessutom inom EU och andra internationella organ aktivt arbeta för en modernisering av FN:s flyktingkonvention. Den svenska utlänningslagen bör också förändras. I motionen anges att uppdelningen mellan konventionsflyktingar och de facto-flyktingar har kunnat ge intryck av att de facto-flyktingar inte är "riktiga" flyktingar. En lösning är att formulera en gemensam asylparagraf i utlänningslagen där skälen för asyl formuleras med utgångspunkt från individens behov av skydd i Sverige. Detta innebär att nuvarande definitioner av flyktingbegreppet enligt FN:s konvention sammanförs med de utvidgningar som Sverige tillämpat. Det bör i lagen också framgå att rätten till asyl kan gå förlorad i vissa situationer, t.ex. på grund av brottslighet. I yrkande 5 begärs ett tillkännagivande om att ansvaret för svensk asylpolitik och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter.
Från Folkpartiet liberalernas sida anförs i motion Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) att asylpolitiken, som nu hör till den s.k. tredje pelaren inom EU, bör komma in under såväl Europaparlamentets som EG-domstolens överinseende. Enligt motionärerna bör största möjliga öppenhet råda även vid EU:s yttre gränser. Motionärerna vill värna asylrätten inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik där Genèvekonventionen tillämpas med en generös tolkning. Därutöver behövs gemensamma överenskommelser för att ge skydd åt bl.a. krigsflyktingar. EU och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly. Motionärerna vill inom EU mobilisera omfattande internationellt stöd till de människor som tvingats på flykt genom mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Ett tillkännagivande härom begärs i yrkande 1. Motionärerna anför vidare (yrkande 2) att Sverige även fortsättningsvis måste arbeta mycket aktivt för migrationspolitiska insatser i Baltikum, Ryssland samt Östeuropa. Den huvudsakliga inriktningen bör vara att stötta den demokratiska utvecklingen för att på så sätt garantera att även flyktingar kan beredas människovärdig fristad i dessa länder. Motionärerna avvisar tillfälliga uppehållstillstånd som ett regelmässigt inslag i flyktingpolitiken och begär i yrkande 3 ett tillkännagivande härom. Uppehållstillståndet skall enligt motionärerna vara permanent, vilket dock inte hindrar någon från att återvända frivilligt när flyktorsaken upphört.
Dessutom har Lennart Rohdin (fp) i motion 1993/94:U630 yrkande 4 angående förhållandena i Kosovo begärt ett tillkännagivande om att Sverige ytterligare bör intensifiera sina ansträngningar att förmå andra länder att dela på flyktingmottagandet i Europa.
I Vänsterpartiets motion Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att regeringen i FN måste verka för en kompletterande flyktingkonvention efter mönster av OAU-konventionen och Cartagenadeklarationen (yrkande 1). Denna uppfattning framförs även i motion Fi4 yrkande 8 i denna del av Gudrun Schyman m.fl. (v). I motion Sf637 anför motionärerna vidare (yrkande 2) att de konklusioner och resolutioner som EU antagit om "säkra första asylländer, säkra ursprungsländer och uppenbart ogrundade asylansökningar" kan äventyra en rättssäker behandling av asylsökande. Genom att sluta en mängd återtagandeavtal med stater gränsande till EU söker flera EU-stater övervältra bördorna av flyktingmottagandet på bl.a. de bräckliga demokratierna i Östeuropa. Motionärerna anser att regeringen i EU med kraft måste motverka detta. Motionärerna anför vidare att det när det gäller flyktingfrågan är en fördel om detta samarbete kan ges effektivitet och kraft genom viss överstatlighet. Om asyl- och invandringsfrågorna med stöd av artikel 100c i Maastrichtfördraget förs över till den första pelaren blir den demokratiska insynen också mycket större genom den roll Europaparlamentet då får. EG-domstolen får samtidigt behörighet att avgöra tvister om tolkningen och efterlevnaden av reglerna på asyl- och invandringsområdet. I Europa måste vi, anför motionärerna, själva ta hand om våra flyktingproblem. Vi måste snabbt kunna sätta upp flyktingläger, fördela kostnaderna, organisera återvändandet och, när återvändande inte är möjligt, fördela flyktingarna på olika länder.
I Miljöpartiets motion Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) anges att en solidarisk handels-, bistånds- och utrikespolitik på lång sikt minskar behoven av flykt. Men detta får inte urholka rätten att söka asyl. En "distansmodell" för asyl vinner mer och mer gehör. EU-länderna kommer att avvisa flera spontana asylsökande och lämna ökat stöd till flyktingläger i grannländerna eller i konflikters närområden. Därifrån kommer sedan repatriering att ske. Kostnadseffektiviteten kommer att betonas. Åtgärder mot missbruk av asylrätten riskerar enligt motionärerna att drabba asylsökande med skyddsbehov mycket hårt. De anser att Sverige inom EU bör försvara rätten till en generös flyktingpolitik (yrkande 12). De vill även i övrigt värna asylrätten och också utöka den i likhet med OAU-konventionen och Cartagenadeklarationen (yrkandena 11 och 15).
I motion U620 yrkande 1 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att asylpolitiken står i konflikt med internationell lag och bör omprövas.
I Kristdemokratiska samhällspartiets motion K224 av Alf Svensson m.fl. (kds) begärs i yrkandena 35--38 tillkännagivanden i vissa frågor rörande EU. Motionärerna anför att det för närvarande inte existerar någon gemensam invandringspolitik inom EU. De anser att en gemensam asyldefinition bör arbetas fram och att en gemensam policy avseende lika behandling och integrering av flyktingar och invandrare bör läggas fram. EU måste enligt motionärerna vägledas av ett generöst förhållningssätt till flyktingar och arbeta fram en modell som fördelar flyktingströmmarna jämnt över hela EU. Sverige skall vara drivande så att EU-länderna gemensamt kan utarbeta konkreta planer, syftande till effektiv integration och lika behandling av invandrare och flyktingar.
De svenska asylbestämmelserna tas upp i motion Sf611 yrkande 3 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds). Motionärerna anser att rätten till asyl även fortsättningsvis skall gälla de facto-flyktingar och krigsvägrare. Dessa bestämmelser måste finnas kvar i lagen men enligt motionärerna kan det finnas anledning att närmare definiera vilka skäl som skall accepteras som flyktingliknande. Den svenska flyktinglagstiftningen bör gälla också vid interna konflikter.
Utskottet
I motionerna tas invandrings- och flyktingpolitiska frågor upp både vad gäller det internationella samarbetet och de nationella bestämmelserna. Motionerna speglar det nära sambandet som finns mellan internationella och nationella frågor. Utskottet vill inledningsvis därför erinra om att Sveriges agerande internationellt är en del av den svenska flyktingpolitiken. Helhetstänkande, inriktning på alternativa åtgärder i förebyggande syfte och i internationell samverkan är också vägledande principer för Flyktingpolitiska kommitténs arbete. Kommittén skall bl.a. överväga hur åtgärder inom den internationella flyktingpolitiken kan kombineras med åtgärder inom den nationella invandringspolitiken så att en tydlig och sammanhållen politik skapas.
Utskottet vill med anledning av de motionsyrkanden som gäller olika internationella förhållanden framhålla att det av skrivelsen framgår att regeringen lagt stor vikt vid det internationella samarbetet inom flykting- och migrationspolitikens område och aktivt drivit dessa frågor. Sverige har t.ex. i flera fora verkat för att Europas länder skall dela på ansvaret i flyktingsituationen till följd av kriget i f.d. Jugoslavien. Sverige deltar även i samarbetet med staterna runt Östersjön. Den svenska flyktingpolitiken bygger också mycket på ett nära samarbete med UNHCR. Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det internationella planet. Detta gäller även samarbetet inom EU. I yttrandet till utrikesutskottet i samband med behandlingen av propositionen om Sveriges medlemskap i EU (1994/95:SfU4y) utgick socialförsäkringsutskottet från att Sverige kraftfullt kommer att verka för en solidarisk och human flyktingpolitik inom EU enligt de traditioner som Sverige har på området. Utskottet utgick också från att regeringen kommer att sträva efter bredast möjliga förankring i riksdagen av hur Sverige skall förhålla sig i samarbetet om asyl- och migrationsrättsliga frågor. Med hänsyn till bl.a. den pågående översynen av invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken ansåg utskottet att regeringen inte då borde bindas upp av uttalanden från riksdagens sida i olika delfrågor om EU-samarbetet på det aktuella området.
Utskottet vill dessutom framhålla att Flyktingpolitiska kommittén har i uppdrag att bl.a. överväga hur grundorsaker till framtvingad migration och flykt kan motverkas och hur stöd till flyktingars skydd i närområdet kan vägas mot det skydd som kan erbjudas asylsökande här. Kommittén skall överväga hur Sverige i internationell samverkan aktivt skall kunna medverka till att undanröja eller lindra flyktorsaker. Kommittén skall också lämna förslag till hur åtgärder inom invandrings- och flyktingpolitiken bättre kan samordnas med bistånds- och utrikespolitiken.
Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna Sf602 yrkandena 1 och 2 samt 3 i denna del, Sf615 yrkandena 1 och 2, Sf620 yrkande 1 i denna del, Sf630 yrkandena 11, 12 och 15, Sf637 yrkandena 1 och 2, Fi4 yrkande 8 i denna del, K224 yrkandena 35--38 samt 1993/94:U630 yrkande 4 är med hänvisning till det anförda inte påkallat.
I motionerna lämnas också förslag som mer rör den nationella invandrings- och flyktingpolitiken. Det gäller t.ex. förslag om hur skyddsaspekten skall beaktas i svensk lag, möjligheterna att ge tillfälligt uppehållstillstånd, uppehållstillstånd för anhöriga och planeringsramar för invandringen. Förslag finns också om samordning med biståndsfrågor m.m. Enligt utskottets mening ryms motionsförslagen inom ramen för Flyktingpolitiska kommitténs arbete.
Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete även i dessa delar bör avvaktas. Motionerna Sf602 yrkande 3 i denna del och yrkandena 4, 5, 7 och 14, Sf608 yrkande 1, Sf611 yrkande 3, Sf614 yrkandena 2 och 3, Sf615 yrkande 3, Sf620 yrkande 1 i denna del och yrkande 5 samt U620 yrkande 1 bör därför lämnas utan bifall.
Vissa frågor om asylprocessen
Bakgrund
Gällande målsättning för utrednings- och handläggningstiderna i asylärenden är att ett ärende i första instans, som inte kan avgöras redan vid utredningsslussarna, skall klaras av inom två månader från det att ärendet hamnar på myndigheternas bord. Om beslutet blir negativt för den enskilde, måste lagstadgad tid för överklagande löpa. Därefter skall överklagningsärenden kunna föras fram till beslut så snabbt att ett ärende normalt inte skall behöva ta mer än sex månader från det att handläggningen påbörjades hos polisen (prop. 1988/89:105, SfU17, rskr. 225).
Målsättningen har inte uppnåtts. I budgetpropositionen anges att Invandrarverket i sin årsredovisning för budgetåret 1993/94 angivit att den genomsnittliga handläggningstiden i asylärenden, inkl. ärenden som överlämnats till regeringen, hade uppgått till 323 dagar under det budgetåret.
Vad gäller Utlänningsnämnden har den genomsnittliga handläggningstiden varit sju månader. Regeringen har för innevarande budgetår lagt fast att handläggningstiden vid nämnden för avlägsnandeärenden som ej berörs av verkställighetsstopp etc. skall vara högst tre månader. I propositionen anges att detta skall utgöra ett minimikrav för budgetåret 1995/96.
Motioner
I motion Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslås åtgärder för att effektivisera asylprocessen. I motionen anges att de långa handläggningstiderna i asylärenden är orsak till flera av de problem och missförhållanden som finns i den svenska flyktingpolitiken. De har bl.a. lett till att asylsökande med svaga skäl kunnat få stanna på grund av den långa väntan, medan andra med kortare väntetid och tyngre skäl avvisats. Detta ger felaktiga signaler till omvärlden och ger näring åt debatten om att fel flyktingar får stanna i Sverige. Enligt motionärerna måste asylprocessen av såväl mänskliga som ekonomiska skäl effektiviseras utan att rättssäkerhetsförluster görs. I yrkande 6 begärs ett tillkännagivande härom. I yrkande 2 anförs att målet bör vara att en asylansökan normalt skall kunna avgöras inom 14 dagar och att ett överklagat ärende skall avgöras inom sex månader från ankomsten till Sverige. Vidare anförs i yrkandena 3 och 4 att det är viktigt att regeringen ges en tydligare och aktivare roll i asylpolitiken. Regeringen bör göra vägledande bedömningar av situationen i olika länder. Dessa bör sedan ligga till grund för beslut i asylärenden vid utredningsslussar, vilket kan bidra till kortare handläggningstider. I detta syfte bör regeringen kunna ta över enskilda ärenden på eget initiativ. Regeringen bör också få ett utökat ansvar för att information om de begränsade möjligheterna att bygga en ny tillvaro i Sverige når ut till människor i utsatta områden. I syfte att förkorta handläggningen av ett asylärende föreslår motionärerna i yrkande 7 att asylbyråerna vid utredningsslussarna kraftigt förstärks. Handläggningstiden kan enligt motionärerna förkortas om alla inblandade aktörer finns samlade. Det bör därför inrättas fasta fristående advokatjourer vid utredningsslussarna i sådan omfattning att i stort sett all rättshjälp till asylsökande kan ges genom dessa enheter. Tolkresurserna måste också kraftigt förstärkas för att minska väntetiderna på översättningar. Den asylsökande kan ibland vara i så dåligt psykiskt skick att han/hon inte kan föra sin talan genom att avge en skriftlig uttömmande redogörelse för skälen till sin flykt. Den asylsökande måste därför ha möjlighet att lämna kompletterande upplysningar genom muntlig handläggning. Omprövningen av Invandrarverkets beslut skall ske vid muntlig handläggning. I yrkande 8 begärs ett tillkännagivande om sådana lösningar för att förenkla asylprocessen.
Frågor som rör muntlig handläggning, juridiskt biträde och tolk tas upp också i några andra motioner.
I motion Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) anförs i yrkande 5 att utlänningsmyndigheterna i större utsträckning bör använda sig av muntliga förhandlingar när beslut fattas. Vidare anförs i yrkande 8 att en asylsökande som inte anser sig få tillräckligt stöd av det offentliga biträdet bör ha rätt att byta biträde. Juridiska biträden som regelmässigt missköter sina ärenden bör inte få fortsatta förordnanden.
I motion Sf637 begär Gudrun Schyman m.fl. (v) i yrkande 14 att advokatjour inrättas för ärenden med omedelbar verkställighet. Motionärerna begär vidare i yrkande 15 att beslutanderätten om offentligt biträde i utlänningsärenden återförs till Rättshjälpsmyndigheten. De kritiserar såväl att Invandrarverket inte förordnar offentligt biträde under utredningstiden som att vissa jurister utan kompetens i flyktingfrågor ofta förordnas som offentligt biträde medan erfarna flyktingjurister mycket sällan kommer i fråga.
I motion Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkande 17 anför motionärerna att människor som kommer till gränsen och söker asyl skall upplysas om rätten till tolk och juridiskt biträde. Att snabbt få av flyktingen godkänd tolk och juridiskt biträde skulle enligt motionärerna få en god effekt på utredningens kvalitet och minska väntetiderna.
Utskottet
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf620 att det är viktigt att handläggningstiderna i asylärenden förkortas. Utskottet förutsätter att både regeringen och myndigheterna i hög grad är inriktade på att förkorta handläggningstiderna. Med hänsyn till den minskade tillströmningen av asylsökande bör det enligt utskottet finnas goda möjligheter att redan nu kraftigt förkorta dessa tider. Vidare har Flyktingpolitiska kommittén i uppdrag att föreslå hur prövningen av ansökningar om uppehållstillstånd kan göras snabbare och effektivare. I direktiven anges bl.a. att en snabbare handläggning, särskilt av sådana ansökningar som redan på ett tidigt stadium inte bedöms innehålla tillräckliga skäl för tillstånd, måste skapas om Sverige på längre sikt skall kunna värna asylrätten för dem som verkligen behöver skydd undan förföljelse. Det finns härutöver rent humanitära skäl för att skapa en ordning som innebär att de som uppenbarligen inte bör komma i fråga för tillstånd här inte kommer att vistas långa tider i vårt mottagningssystem. Utskottet vill tillägga att regeringen i budgetpropositionen redovisar besparingar inom området Invandring m.m. som skall åstadkommas bl.a. genom en snabbare och effektivare prövning av ansökningar om uppehållstillstånd. Utskottet kommer att behandla frågan om inriktningen av dessa besparingar i ett senare avsnitt.
I motion Sf620 föreslås att asylprocessen skall effektiviseras bl.a. genom ett ökat inslag av muntlig handläggning och förhandling. Ett yrkande om ökat inslag av muntlig förhandling finns också i motion Sf615 yrkande 5. Utskottet vill i denna del hänvisa till att en utredning pågår om regeringens ansvar för praxis i utlänningsärenden och prövningsförfarandet vid ansökan om uppehållstillstånd (dir. 1994:75). Utredningen skall överväga möjligheterna till ett ökat inslag av muntlig handläggning och förhandling vid asylprövningen.
Även beträffande motionsyrkanden som gäller offentliga biträden vill utskottet hänvisa till en pågående utredning. I betänkandet 1993/94:SfU14 ansåg utskottet, med hänvisning till kritik som hade framförts mot den nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträden, att en översyn av det nuvarande systemet borde göras. Riksdagen gav som sin mening regeringen detta till känna. Rättshjälpsutredningen som har till uppgift att göra en översyn av rättshjälpslagen (dir. 1993:77) har därefter fått tilläggsdirektiv (1994:81) att göra en sådan översyn. Utredningen beräknas avsluta sitt arbete senast den 1 september 1995.
Även om utskottet således delar uppfattningen att asylprocessen måste effektiviseras och handläggningstiderna därigenom förkortas utan att rättssäkerheten åsidosätts anser utskottet att resultatet av de pågående översynerna bör avvaktas. Riksdagen bör därför inte nu göra några uttalanden om vilka åtgärder som bör vidtas för att effektivisera asylprocessen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf615 yrkandena 5 och 8, Sf620 yrkandena 2--4 och 6--8, Sf630 yrkande 17 och Sf637 yrkandena 14 och 15.
Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
Nuvarande ordning
En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur landet genom avvisning eller utvisning. Statens invandrarverk skall som första instans fatta beslut i alla ärenden där behovet av asyl har åberopats (4 kap. 4 § utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära familjemedlemmar till asylsökande. Invandrarverket fattar också beslut i ärenden som rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.
I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana ärenden till Invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det på grund av utlänningens personliga förhållanden finns starka humanitära skäl för att låta honom få stanna.
Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av sitt beslut om avvisning om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund (8 kap. 8 § utlänningslagen).
En polismyndighets beslut om avvisning och Invandrarverkets beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet skall verkställas snarast möjligt. I andra fall skall en utlänning som har avvisats lämna landet inom två veckor efter det att beslutet vunnit laga kraft, om inte annat bestäms i beslutet (8 kap. 12 § utlänningslagen). Vid utvisning är utresefristen fyra veckor. Om utlänningen inte lämnar landet inom föreskriven tid eller det med säkerhet måste antas att han inte tänker göra det frivilligt, skall polismyndigheten verkställa beslutet så snart det kan ske.
Motioner
I motion Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) motsätter sig motionärerna en ändring av utlänningslagen så att vissa grupper av asylsökande inte skall ha rätt att stanna i landet när deras ansökningar om uppehållstillstånd avslagits i första instans. Motionärerna begär i yrkande 4 ett tillkännagivande härom.
Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär i motion Sf630 yrkandena 5 och 6 tillkännagivanden om att verkställighet av avlägsnandebeslut inte skall få ske innan besluten vunnit laga kraft.
I motion Sf637 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är av yttersta vikt att verkställighet av avvisningar alltid skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den avvisades människovärde. I största möjliga utsträckning skall verkställigheten ske genom överenskommelse med den som skall avvisas. Motionärerna begär i yrkande 36 ett tillkännagivande härom.
Utskottet
Vad gäller formerna för och rutinerna vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut vill utskottet hänvisa till att en särskild utredare (dir. 1994:74) skall lämna förslag till hur beslut om avvisning och utvisning skall kunna verkställas under värdiga former och samtidigt så effektivt som möjligt. Utredaren skall bl.a. titta på sambandet mellan inresekontroll och verkställigheter och undersöka om en utökad samverkan mellan Invandrarverket och polisen kan leda till ökad effektivitet. Utredningen skall enligt tilläggsdirektiv (dir. 1994:131) vara avslutad den 1 maj 1995. Utredningens förslag skall överlämnas till Flyktingpolitiska kommittén.
I övrigt vill utskottet hänvisa till att Flyktingpolitiska kommittén skall överväga vilka som behöver avvakta i landet när deras ansökningar om uppehållstillstånd har avslagits i första instans. Som tidigare nämnts anges i direktiven att en snabbare handläggning, särskilt av sådana ansökningar som redan på ett tidigt stadium inte bedöms innehålla tillräckliga skäl för tillstånd, måste skapas om Sverige på längre sikt skall kunna värna asylrätten för dem som verkligen behöver skydd undan förföljelse. I direktiven anges också att man måste undvika att personer som redan före ankomsten till Sverige åtnjutit skydd i annat land eller personer som av andra skäl inte bör komma i fråga för uppehållstillstånd här, blir föremål för en tids- och kostnadskrävande utredningsprocess. Det finns härutöver rent humanitära skäl för att skapa en ordning som innebär att de som uppenbarligen inte bör komma i fråga för tillstånd här inte kommer att vistas långa tider i vårt mottagningssystem.
Utskottet anser att resultatet av de pågående översynerna bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf615 yrkande 4, Sf630 yrkandena 5 och 6 samt Sf637 yrkande 36.
Inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1995/96--1998
I propositionen anges att utgifterna för littera D. Invandring m.m. beräknas sjunka med ca 2,4 miljarder kronor från budgetåret 1995/96 till budgetåret 1998 som en följd av tidigare fattade beslut och nedgång av antalet asylsökande. Därutöver skall strukturella besparingsåtgärder vidtas som sänker utgiftsnivån.
Regeringen redovisade i proposition 1994/95:25 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder m.m. att utgifterna budgetåret 1998 för Invandring m.m. skall ha minskats med minst 760 miljoner kronor jämfört med tidigare gällande planer. I budgetpropositionen anges att regeringen nu bedömer att utgiftsminskningen kan bli 800 miljoner kronor. Beräkningen är gjord utifrån fasta volymantaganden. Minskningarna kommer att åstadkommas bl.a. genom en snabbare och effektivare prövning av ansökningar om uppehållstillstånd samt verkställighet av avlägsnandebeslut. Vidare kommer besparingarna att uppnås genom att invandring av personer som inte har en principiell rätt till uppehållstillstånd regleras genom planeringsramar som fastställs av statsmakterna på grundval av bl.a. det samhällsekonomiska läget. I propositionen anges att konkreta förslag skall lämnas av Flyktingpolitiska kommittén. Kommitténs förslag bör kunna ge besparingseffekter fr.o.m. den 1 juli 1996. Minst 140 av de 800 miljoner kronorna i strukturella besparingar faller på budgetåret 1995/96. Besparingen budgetåret 1997 beräknas till 580 miljoner kronor jämfört med 12 månader av det föregående budgetåret. Besparingen budgetåret 1998 beräknas till 80 miljoner kronor jämfört med budgetåret 1997. I propositionen anges vidare att beroende på volymutvecklingarna kan de faktiska besparingarna avvika från de sålunda beräknade.
Regeringen föreslår beträffande budgetåret 1995/96 att under littera D anvisas sammanlagt 9 794,9 miljoner kronor (för de första 12 månaderna 7 221,7 miljoner kronor).
Vidare hemställer regeringen att riksdagen godkänner inriktningen av de besparingsåtgärder inom området Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998 som regeringen förordar.
Beträffande medelsanvisningen för budgetåret 1995/96 har följande motioner väckts, Sf626 yrkandena 1 och 2 av Gullan Lindblad m.fl. (m), Sf620 yrkandena 9 och 10 av Olof Johansson m.fl. (c), Sf637 yrkande 33 av Gudrun Schyman m.fl. (v) och A287 yrkande 6 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Utskottet vill redan i detta sammanhang ta upp motion Sf626 (m) yrkande 1. Övriga motionsyrkanden kommer att behandlas tillsammans med de enskilda anslagen.
I motion Sf626 hänvisas till förslag från Moderata samlingspartiet som lagts fram i motionerna Sf602 och Sf608. Förslagen avser att strama upp den nuvarande utlänningslagstiftningen, och en ram för det totala antalet invandrare diskuteras också. Motionärernas förslag innebär att anslagen under litt. D. Invandring m.m. bör kunna minskas med 1 500 miljoner kronor utöver den minskning som regeringen föreslår för budgetåret 1995/96.
Vad gäller inriktningen av besparingsåtgärderna inom området Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998 anför motionärerna i motion Sf637 yrkande 32 av Gudrun Schyman m.fl. (v) att besparingsåtgärderna i hög grad beror på antalet asylsökande. Motionärerna anser att det inte är möjligt att med bibehållen rättssäkerhet spara 800 miljoner kronor på området till år 1998, och de begär ett tillkännagivande härom.
Enligt utskottets mening skulle de besparingsförslag som motionärerna i motion Sf626 hänvisar till främst komma att beröra anslagen D 2. Förläggningskostnader m.m. och D 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. men även anslagen D 1. Statens invandrarverk och D 9. Utlänningsnämnden. De motionsförslag som motionärerna hänvisar till ligger i huvudsak i linje med den inriktning av förändringar som ligger till grund för regeringens beräkningar. Regeringen har emellertid bedömt att förändringarna endast föranleder en besparing på 140 miljoner kronor under budgetåret 1995/96. Enligt utskottets mening torde några större förändringar av invandrings- och flyktingpolitiken inte kunna ske förrän den parlamentariskt sammansatta Flyktingpolitiska kommittén avslutat sitt arbete och erforderlig beredning av förslagen ägt rum. Utskottet anser det därför inte rimligt att förutsätta att i detta avseende någon större besparing än regeringen beräknat skall kunna göras redan under budgetåret 1995/96.
Utskottet, som således nedan återkommer till de enskilda anslagen, avstyrker bifall till motion Sf626 yrkande 1.
Vad gäller regeringens förslag till inriktning av besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och 1998 är det enligt utskottets mening inte möjligt att nu bedöma vilka förändringar som kan komma att ske till följd av utredningens förslag. Det är emellertid nödvändigt att en besparing av den storleksordning regeringen angivit kan åstadkommas. Utskottet vill därvid framhålla att besparingens storlek gäller vid ett fast volymantagande. Den faktiska besparingen kommer däremot såsom också anförs i motion Sf637 att bli beroende av den faktiska omfattningen asylsökande m.fl. Utskottet vill tillägga att enligt direktiven till Flyktingpolitiska kommittén skall förslagen om effektivare prövning av ansökningar gälla med bibehållen rättssäkerhet. Utskottet anser att motion Sf637 yrkande 32 får anses besvarad med vad utskottet anfört.
Statens invandrarverk
Nu gällande system för mottagande av asylsökande och flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär att staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för flyktingmottagandet, medan ansvaret i övrigt är delat mellan stat och kommun. Vissa ändringar i mottagningssystemet har genomförts fr.o.m. den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11, rskr. 1993/94:188).
Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för invandrar- och medborgarskapsfrågor och huvudman på den statliga sidan för överföring och mottagande av flyktingar och för mottagning av asylsökande. Verket skall bevaka behovet av åtgärder för invandrare och språkliga minoriteter samt ha kontakt med invandrarnas organisationer. Övriga statliga myndigheter har också ett ansvar för invandrare. Detta är reglerat i förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för invandrare m.fl.
Fyra regionkontor svarar för ledningen av förläggningsverksamheten och det direkta samarbetet med kommunerna. Regionkontoren träffar överenskommelser med kommunerna i regionen om flyktingmottagande och samordnar flyktingarnas bosättning i kommunerna.
Från anslaget Statens invandrarverk finansieras verkets centrala förvaltning i Norrköping, regionkontoren och funktionen för tillståndsprövning vid utredningsslussarna. För budgetåret 1995/96 föreslås i propositionen att under anslaget skall anvisas ett ramanslag på 589 200 000 kr.
Regeringen bedömer det nödvändigt att Invandrarverket -- liksom under innevarande budgetår -- ges möjlighet att snabbt kunna anpassa utrednings- och mottagningskapaciteten till oväntade och kraftiga förändringar i antalet asylsökande utlänningar och ärendemängder. Verket bör därför enligt regeringen bemyndigas att vid extraordinära anspråk på myndighetens utrednings- och beslutskapacitet få överskrida ramanslaget -- utöver sedvanlig anslagskredit -- med 25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut.
I flera motioner föreslås att Invandrarverket delas upp på en myndighet som ansvarar för immigration och en myndighet som ansvarar för flyktingmottagande och integration. Det gäller motionerna Sf602 yrkande 13 av Gullan Lindblad m.fl. (m) och Sf608 yrkande 2 av Gullan Lindblad m.fl. (m) samt Sf611 yrkandena 1 och 2 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds). En liknande uppdelning föreslås också i motion Sf632 yrkande 1 av Lennart Rohdin (fp).
Även Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion Sf637 yrkandena 27, 30 och 31 att Invandrarverket i sin nuvarande form bör avvecklas. Enligt motionärerna bör en mindre myndighet upprättas som ansvarar för bl.a. flyktingslussarna. Flyktingförläggningarna bör överföras till kommunerna och ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor överföras till resp. departement eller myndighet.
Riksdagen har senast under föregående riksmöte godtagit att Invandrarverket även fortsättningsvis är huvudman för förläggningsverksamheten (bet. 1993/94:SfU11). Någon anledning för riksdagen att nu ändra denna uppfattning föreligger enligt utskottets mening inte. En organisationsöversyn pågår dessutom inom Invandrarverket.
Utskottet anser att frågorna om eventuella förändringar av verkets ansvarsområden bör anstå i avvaktan på resultatet av Flyktingpolitiska kommitténs och Invandrarpolitiska kommitténs arbeten. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall även till motionerna Sf602 yrkande 13, Sf608 yrkande 2, Sf611 yrkandena 1 och 2, Sf632 yrkande 1 och Sf637 yrkandena 27, 30 och 31.
Utöver den ovan behandlade motionen Sf626 yrkande 1 av Gullan Lindblad m.fl. (m) berör två motioner förevarande anslag.
Det gäller dels motion Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c) yrkande 10 där motionärerna föreslår att ytterligare 100 miljoner kronor anvisas under anslaget. Medlen avser förstärkningar av asylbyråerna enligt begäran i yrkande 7 i motionen.
Det gäller vidare motion Sf637 av Gudrun Schyman m.fl. (v) där motionärerna anser att ytterligare rationaliseringar kan göras inom Invandrarverket och att det härigenom skall vara möjligt att minska anslaget med 50 000 000 kr (yrkande 33).
Utskottet har ovan avstyrkt bifall till motion Sf620 yrkande 7 om förstärkning av asylbyråerna. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall även till yrkande 10 i motionen.
Utskottet ser ingen möjlighet att med hänvisning till rationalisering ytterligare skära ned på anslaget till Invandrarverket. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion Sf637 yrkande 33.
Med hänvisning härtill, och då utskottet ovan avstyrkt bifall till motion Sf626 yrkande 1, biträder utskottet regeringens förslag till medelsanvisning. Därutöver föreslår utskottet att riksdagen godkänner att Invandrarverket vid extraordinära anspråk på myndighetens utrednings- och beslutskapacitet får överskrida ramanslaget -- utöver sedvanlig anslagskredit -- med 25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut.
Förläggningsverksamheten
Invandrarverkets förläggningsverksamhet omfattar utredningsslussar och asylförläggningar. Invandrarverket driver de flesta förläggningar i egen regi, men alla förläggningar skall vara öppna för entreprenad.
Från anslaget Förläggningskostnader m.m. finansieras förläggningsverksamheten samt kostnaderna för asylsökande som bor enskilt i kommunerna. Även Invandrarverkets tolk- och översättningskostnader för verksamheten med asylprövningar samt polisens förvarslokaler vid förläggningen i Carlslund finansieras från anslaget. Regeringen föreslår i budgetpropositionen ett förslagsanslag på 1 756 000 000 kr.
Behovet har beräknats efter ett genomsnittligt antal belagda platser på förläggningarna eller i eget boende om 14 300. Den genomsnittliga dygnskostnaden får inte överstiga 220 kr. Vid ingången av budgetåret 1995/96 bedöms 12 000 personer bo på förläggning och 6 000 i eget boende. Vid slutet av år 1996 bedöms totalt 12 000 personer finnas i mottagningssystemet.
Medelsanvisningen berörs -- förutom i den ovan behandlade motionen Sf626 av Gullan Lindblad m.fl. (m) -- i motion Sf620 av Olof Johansson m.fl. (c). Motionärerna föreslår i yrkande 9 att till anslaget skall anvisas 400 miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit. Enligt motionärerna möjliggörs minskningen genom förslagen i motionen om en effektivare asylprocess.
Utskottet har ovan avstyrkt bifall till yrkandena 2--4 och 6--8 i motion Sf620, och utskottet avstyrker därför bifall även till yrkande 9 i motionen. Utskottet, som tidigare avstyrkt bifall till motion Sf626 yrkande 1, tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Överföring av flyktingar m.m.
Gällande ordning
Sverige har ett system för kollektiv överföring av flyktingar genom s.k. flyktingkvoter. Kvoten skall användas för uttagning av flyktingar eller andra personer som befinner sig i en särskilt utsatt situation och/eller för att ta hand om fall där UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt placeringsland.
Regeringen ger budgetårsvis riktlinjer för kvotens användning. Statens invandrarverk har ansvaret för uttagning och överföring av flyktingar till Sverige. Uttagningarna sker i nära samverkan med främst UNHCR.
Från ett särskilt anslag bekostas organiserad överföring till Sverige av flyktingar, bidrag enligt förordningen (1984:890) om bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning i annat land samt bidrag enligt förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Vidare betalas också bidrag till resor från Sverige för vissa asylsökande som vill lämna landet innan asylärendet är avgjort.
Fr.o.m. budgetåret 1993/94 har ändamålet för åtgärder vidgats till att omfatta bidrag till lösningar av flyktingsituationer utanför Sverige också på annat sätt än genom organiserad överföring hit. Därvid har också, för att åstadkomma åsyftad flexibilitet, de medel som tidigare budgeterats på anslaget för överföring av flyktingar lagts samman med den del av ersättningarna till kommunerna som avser kvotflyktingar.
Propositionen
I propositionen föreslås att till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. anvisas ett förslagsanslag på 396 420 000 kr. Medlen beräknas möjliggöra en överföring av ca 2 760 personer under budgetåret 1995/96, vilket för en tolvmånadersperiod är ca 1 840 personer liksom för innevarande budgetår. Regeringen avser att i samråd med UNHCR mycket noga följa utvecklingen i såväl f.d. Jugoslavien som i övriga världen för att uppmärksamma olika behov. I propositionen anges att anslagsmedlen även för budgetåret 1995/96 har beräknats så att de skall kunna användas flexibelt, dvs. också för insatser i närområdet eller andra åtgärder som UNHCR förordar.
Motioner
I tre motioner tas systemet med kvotflyktingar upp.
I motion Sf602 av Gullan Lindblad m.fl. (m) anförs att Sverige bör ha en generös och utökad flyktingkvot som ställs till UNHCR:s förfogande. Motionärerna anser dessutom att handikappade och tortyrskadade flyktingar särskilt skall uppmärksammas vid urvalet av kvotflyktingar. De begär i yrkandena 8 och 9 tillkännagivanden härom.
Lars Leijonborg m.fl. (fp) begär i motion Sf615 yrkande 9 ett tillkännagivande om att det finns anledning att överväga en extrakvot för bosnier även nästa budgetår.
Slutligen föreslår Marianne Samuelsson m.fl. (mp) i motion Sf630 yrkande 1 att flyktingkvoten ökas till minst 2 500 personer per helår.
Utskottet
Vad gäller flyktingkvotens storlek anser utskottet att Sverige även fortsättningvis bör visa generositet i fråga om att ta emot skyddsbehövande personer inom ramen för en organiserad överföring av flyktingar. Det är därvid enligt utskottets mening naturligt att man från svensk sida vid uttagande av kvoten särskilt uppmärksammar handikappade och tortyrskadade flyktingars behov. I propositionen anges att regeringen avser att mycket noga följa utvecklingen i f.d. Jugoslavien och i övriga världen för att uppmärksamma olika behov. Utskottet förutsätter att regeringen återkommer till riksdagen om ett ökat behov av överföring av skyddsbehövande till Sverige skulle uppstå. Med hänsyn härtill godtar utskottet den föreslagna kvoten på 2 760 personer för budgetåret 1995/96 och avstyrker bifall till motion Sf630 yrkande 1. Utskottet anser att syftet med motionerna Sf602 yrkandena 8 och 9 och Sf615 yrkande 9 får anses tillgodosett med vad utskottet anfört.
Utskottet tillstyrker förslaget till medelsanvisning.
Medelsanvisning till Utlänningsnämnden
Utlänningsnämnden, som inrättades den 1 januari 1992, är överprövningsinstans för beslut av Invandrarverket avseende avlägsnandeärenden, ärenden omfattande flyktingförklaring och resedokument samt medborgarskapsärenden.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att till Utlänningsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisas ett ramanslag på 82 450 000 kr.
Utskottet, som ovan avstyrkt bifall till motion Sf626 yrkande 1, biträder regeringens förslag till medelsanvisning.
Kommunmottagande och integration
Allmänt
Kommunerna har ansvar för introduktionen i det svenska samhället av flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige. Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och för ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:105, bet. 1989/90:SfU21, rskr. 1989/90:281). Detta system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. 1989/90:102, bet. 1989/90:UbU27, rskr. 1989/90:279) och målinriktad prioritering inom Arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare (se bet. 1989/90:AU11).
Översyn av invandrarpolitiken
Som ovan nämnts pågår en översyn av invandrarpolitiken (dir. 1994:130). Enligt direktiven skall Invandrarpolitiska kommittén överväga invandrarpolitikens omfattning, inriktning och avgränsning och därvid ägna särskilt intresse åt frågor om invandrarnas situation på arbetsmarknaden och effekterna av undervisningen i svenska språket.
Kommittén skall bl.a. överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att undvika de negativa konsekvenser som kan förekomma inom invandrartäta bostadsområden. Drivkrafterna bakom och ev. olägenheter med koncentrationen av invandringen till vissa kommuner skall analyseras. Kommittén skall också överväga hur flyttningar under den första tiden i Sverige, som kan försvåra introduktionen och integrationen, skall kunna minskas. En utgångspunkt skall vara att det inte får göras sådana inskränkningar i den enskildes fria rörlighet som skulle innebära en negativ särbehandling i jämförelse med den övriga befolkningen. Kommittén skall också analysera och överväga för- och nackdelar med den s.k. Hela Sverige-strategin.
Kommittén skall även analysera de direkta kostnader som följer av flyktingmottagandet och invandringen i övrigt och överväga dels om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och mellan olika kommuner är rimlig, dels i vilken utsträckning sådana kostnader kan och bör direkt påverka de bestämmelser som reglerar invandringen.
Kommittén skall överväga hur den resurs som föreningslivet utgör bättre kan tas till vara i flyktingmottagandet och i integrationsarbetet.
Utredningsarbetet skall enligt direktiven vara avslutat den 31 december 1995.
Nuvarande system för ersättning till kommunerna
I det nuvarande systemet för ersättning till kommunerna har ersättningarna för ekonomiskt bistånd till flyktingar och huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna lagts samman i en schabloniserad engångsersättning som räknas upp årligen med hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. Bestämmelser om ersättning finns i förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. För år 1995 uppgår ersättningen till 147 200 kr för en flykting som fyllt 16 år och 99 300 kr för ett barn under 16 år. Fr.o.m. den 1 juli 1994 betalas schablonbeloppet ut vid normalt tre i stället för två tillfällen och fördelat över en längre tidsperiod. Halvt schablonbelopp lämnas till den kommun som först tar emot flyktingen och gör en plan för hans eller hennes introduktion. Beloppet betalas ut kvartalet efter att flyktingen anlänt till kommunen. Om flyktingen bor kvar i kommunen i minst sex månader får kommunen därefter en fjärdedels schablonbelopp och efter ytterligare sex månader ytterligare en fjärdedels schablonbelopp. Ersättningen skall täcka kommunens kostnader för bl.a. ekonomiskt bistånd, bostad, introduktion, svenskundervisning samt tolkar och administration. Särskilda beräkningsgrunder gäller för ersättning vid flyttning till en annan kommun än mottagningskommunen. Även i sådant fall gäller som villkor för utbetalning av schablonbelopp att en introduktionsplan har upprättats. Om en flykting flyttar till en annan kommun inom sex månader får den nya kommunen ett halvt schablonbelopp under förutsättning att flyktingen bor kvar där minst sex månader. Efter tolv månader lämnas ytterligare ett halvt schablonbelopp. För flykting som flyttar från den första kommunen efter sex månader men inom ett och ett halvt år har den nya kommunen rätt till ett halvt schablonbelopp om han bor kvar i den nya kommunen minst sex månader.
Schablonersättningen utgår för mottagning av s.k. kvotflyktingar, konventionsflyktingar, krigsvägrare, de facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ersättning utgår också för andra utlänningar som placerats ut från Invandrarverkets förläggningar till en kommun. Schablonersättning lämnas i princip också för alla som får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person som mottagits som flykting eller liknande, under förutsättning att den anhörige anlänt inom två år från det att den först anlände togs emot i en kommun.
Kommuner som träffat överenskommelse med Invandrarverket om flyktingmottagande får utöver schablonersättningen en grundersättning för sin basorganisation, för närvarande 441 600 kr.
Efter prövning i varje enskilt fall finns det i det nya ersättningssystemet möjlighet för kommunerna att erhålla ersättning för vissa typer av extraordinära kostnader.
Ett tillfälligt stimulansbidrag har införts för att öka kommunernas flyktingmottagande (prop. 1993/94:51, bet. 1993/94:SfU6, rskr. 1993/94:76). Bidraget betalas till kommuner som för år 1994 träffar överenskommelser med Invandrarverket om ett kraftigt utökat flyktingmottagande och till kommuner som ökar ett redan stort flyktingmottagande. För invandrartäta storstadskommuner sätts kraven lägre. Bidraget är 25 000 kr per flykting som tagits emot under de tre första kvartalen 1994 och 23 000 kr för flykting som tas emot under fjärde kvartalet. Halvt stimulansbidrag har i vissa fall lämnats för mottagande som skett i slutet av år 1993.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller vidare en lag (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar. Enligt den lagen har kommunerna möjlighet att under en introduktionsperiod ge introduktionsersättning i stället för socialbidrag till flyktingar och andra utlänningar som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet. Som förutsättning för att introduktionsersättning skall beviljas gäller att flyktingen följer den introduktionsplan som upprättats av kommunen efter samråd med den enskilde flyktingen.
För handikappade, äldre och sjuka som tas emot i en kommun gäller dels att hel schablonersättning betalas, dels att ersättning för de faktiska kostnaderna för ekonomisk hjälp m.m. lämnas efter ett år. Bestämmelserna gäller flyktingar som vid tiden för uppehållstillstånd var över 60 år eller som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige eller som har samband med situationen som flykting. Bestämmelserna gäller också utlänningar i åldern 55--60 år som har tagits emot under fjärde kvartalet 1993 och under år 1994.
Ett särskilt konjunkturtillägg betalas ut för flyktingar som mottagits i en kommun under år 1991. Tillägget är 35 000 kr för vuxna och 5 000 kr för barn under 16 år. Konjunkturtillägget betalades ut i juli 1994 till den kommun i vilken utlänningen då var bosatt. En förutsättning är att kommunen även under år 1994 tar emot flyktingar enligt överenskommelse med Invandrarverket. För sådana äldre och handikappade flyktingar för vilka Invandrarverket ersätter de faktiska socialbidragskostnaderna lämnas inte något konjunkturtillägg.
Propositionen
Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m.
Anslaget Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. disponeras för statsbidrag till kommuner och landsting enligt förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. I propositionen föreslås att riksdagen under anslaget för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 6 647 700 000 kr. Anslagsberäkningen baseras på att det kommunala flyktingmottagandet budgetåret 1995/96 kommer att omfatta 30 000 personer.
Den beräknade ersättningen till kommunerna för mottagande av kvotflyktingar -- 364 000 000 kr -- ingår i anslaget Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m.
Regeringen anser att ersättning för socialbidragskostnader för flyktingar i åldern 55--60 år skall lämnas även för flyktingar mottagna under år 1995. Förslaget påverkar dock inte anslagsbelastningen under budgetåret 1995/96.
I propositionen anges vidare att en arbetsgrupp med företrädare för Arbetsmarknadsdepartementet, Invandrarverket och Svenska kommunförbundet skall tillsättas för att utforma ett nytt utbetalningssystem för schablonersättningar. Det nya systemet, som bör träda i kraft den 1 januari 1996, syftar till enklare utbetalningsregler och tätare utbetalningsperioder för att minska statens kostnader för sekundärflyttningar och nå en rättvisare fördelning mellan olika kommuner. Dessutom skall en fortsatt uppföljning ske av kommunernas kostnader för flyktingar som tagits emot sedan det nuvarande ersättningssystemet infördes år 1991.
I propositionen anges också att Invandrarverket i sin anslagsframställning har föreslagit att schablonersättningen skall kunna innehållas eller reduceras vid uppenbara brister i introduktionsplanens innehåll eller genomförande. Regeringen finner för närvarande inte anledning att ändra bestämmelserna men anser att Invandrarverket bör följa hur introduktionsplaner upprättas och genomförs.
Särskilda insatser i invandrartäta områden
I propositionen anges att både Storstadsutredningen och Invandrarpolitiska kommittén arbetar med att i ett långsiktigt perspektiv bryta den negativa utvecklingen i segregerade bostadsområden. Enligt regeringen krävs emellertid också omedelbara åtgärder för att ge invandrare och andra som bor i segregerade områden likvärdiga förutsättningar vad gäller t.ex. arbete och utbildning. Mot denna bakgrund föreslår regeringen att särskilda medel avsätts för insatser i storstadsområden med hög koncentration av invandrare och att 125 miljoner kronor bör anvisas under ett nytt anslag D 12. Särskilda insatser i invandrartäta områden.
Syftet med insatserna skall vara att stärka kompetensen hos och öka arbetskraftsdeltagandet bland de boende i dessa områden samt att konkret bidra till en god social utveckling och motverka utanförskap.
Medlen bör ställas till regeringens förfogande och fördelas på insatser av projektkaraktär i ett begränsat antal segregerade och invandrartäta områden i storstadsregionerna. Aktuella kommuner är i första hand Stockholm, Göteborg, Malmö och Botkyrka. Därutöver kan det finnas ytterligare några kommuner som kan vara aktuella. Insatserna bör bygga på lokala initiativ från de aktuella områdena och kommunerna. I projekten förväntas arbetsförmedling, försäkringskassa, landsting samt fackliga och andra organisationer ingå.
Enligt riktlinjer som tagits fram inom Arbetsmarknadsdepartementet kan, utöver Stockholm, Göteborg, Malmö och Botkyrka, främst kommuner med fler än 100 000 invånare och kranskommuner i dessa regioner komma i fråga. I riktlinjerna anges att bidraget i första hand är avsett för att underlätta igångsättning av insatser som på sikt kommer att finansieras genom kommunens försorg. Det bidrag som beviljas under anslaget motsvarar högst hälften av kostnaderna. Breda samverkansprojekt, nytänkande och metodutveckling kommer att prioriteras. Vidare skall samordning ske med de medel som kan disponeras via den europeiska socialfonden. Kommun som önskar komma i fråga skall senast den 30 april 1995 komma in med lägesbeskrivning till Arbetsmarknadsdepartementet.
Motioner
Vad gäller förslagen till medelsanvisning har utskottet ovan behandlat motion Sf626 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 1 som delvis berör anslaget Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. Yrkande 2 i samma motion gäller det nya anslaget Särskilda insatser i invandrartäta områden. Motionärerna avvisar regeringens förslag i denna del mot bakgrund av det allvarliga statsfinansiella läget men även på grund av att ett engångsanslag inte löser de grundläggande problemen i dessa områden. Det nya anslaget berörs också i motion A287 av Gudrun Schyman m.fl. (v). Motionärerna begär i yrkande 6 att medlen fördubblas till 250 miljoner kronor med anledning av de stora behoven i detta avseende.
Under den allmänna motionstiden har väckts åtskilliga motioner som rör kommunmottagande och integration. I motionernas tas bl.a. upp frågor om kommunplaceringarna av flyktingar, ersättningen till kommunerna och ersättningen till invandrarna i form av introduktionsersättning.
I motion Sf615 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) framhåller motionärerna (yrkande 14) att det är väsentligt att Invandrarverket i större utsträckning än i dag försöker tillmötesgå flyktingarnas önskemål om var de vill bo. Härigenom undviks en del snabba flyttningar. Motionärerna anser att det bör införas någon typ av "morot" inom ramen för introduktionsersättningen så att flyktingarna motiveras att stanna kvar i den kommun där de placerats (yrkande 15). Vidare bör Invandrarverket kunna innehålla eller reducera kommunersättningen för kommuner som brister i sina introduktionsprogram (yrkande 16).
Sten Tolgfors m.fl. (m) föreslår i motion Sf612 att de statliga medlen skall följa flyktingen. Motionärerna framhåller att flyktingar efter samma kriterier som andra människor i Sverige själva bör få bestämma var de vill bo. Också i motion Sf611 yrkande 10 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) föreslås att den statliga ersättningen skall följa flyktingen.
I motion Sf608 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkande 4 anförs att man för att undvika ett passiverande bidragsberoende bör låta den enskilde själv ta ansvar för sin introduktionsperiod. Detta bör ske genom ett system med lån liknande studielånesystemet. Genom att invandraren får bära sina egna kostnader ökar motivationen att snabbt komma in i integrationsprocessen.
Motionärerna i motion Sf614 yrkande 1 av Margit Gennser och Peter Weibull Bernström (m) anser att en flykting skall kunna anvisas bostadsort för minst ett och ett halvt års tid. Det bör ske genom att det införs begränsningar i rätten till introduktionsersättning och socialbidrag för utlänningar som utan föregående medgivande flyttar under tiden för introduktionsprogrammets genomförande. I motion Sf610 av Sten Andersson (m) föreslår motionären att den som beviljats asyl inte skall få flytta från en anvisad kommun, om inte försörjning garanteras eller en annan kommun accepterar inflyttning. I annat fall måste de tre storstäderna få full ekonomisk kompensation.
I motion Sf627 av Margitta Edgren (fp) anför motionären att systemet för flyktingmottagning är krångligt och kostsamt. Motionären anser att det behövs ett starkare engagemang för de orter som de senaste åren har tagit emot en oproportionerligt stor andel flyktingar. De ekonomiska förutsättningarna måste förbättras men också andra lösningar, som ger dessa kommuner ett andrum i mottagningen, kan behöva prövas.
Marie Granlund m.fl. (s) anför i motion Sf629 att det är nödvändigt att sprida mottagningen och introduktionen av nyanlända flyktingar över hela landet. Det är också nödvändigt att snabbt skapa ett ersättningssystem som fullt ut kompenserar kommuner med hög flyktingtillströmning.
I motion Sf622 av Bo Nilsson (s) redovisas situationen inom flyktingmottagandet i Landskrona kommun. Motionären anser att flyktingmottagandet i vissa kommuner inte längre kan fullföljas enligt de mål som riksdagen satt upp, och han begär i yrkande 1 ett tillkännagivande härom. Motionären anser vidare (yrkande 2) att erforderliga åtgärder måste vidtas för att undvika en alltför stor koncentration av invandrare till dessa kommuner. Om systemet med introduktionsersättning görs obligatoriskt, kan storstadskommunerna motverka strömmen av oförutsebara inflyttningar genom hänvisning till att en invandrare har sin försörjning knuten till introduktion i en annan kommun. Motionären begär i yrkande 3 att åtgärder skall vidtas för att undvika de svåra långsiktiga sociala och ekonomiska konsekvenser som blir följden om flyktingarna saknar förmåga till egen försörjning när statsbidraget till kommunen försvinner. En åtgärd skulle kunna vara att schablonersättningen helt eller delvis innehålls gentemot kommuner vars introduktionsplaner har ett bristfälligt innehåll eller brister i genomförandet. En annan väg är att bidraget följer flyktingen. Samma motionär begär i motion Sf2 ett tillkännagivande om behovet av åtgärder för att undvika en alltför stor koncentration av invandrare till vissa kommuner.
I motion Sf631 av Ingegerd Wärnersson och Jan Björkman (s) anförs att mottagningen av flyktingar bör spridas över hela landet. Kommunerna måste även få en möjlighet att långsiktigt kunna planera bl.a. invandrarundervisning. Motionärerna anser att det därför är synnerligen angeläget att möjligheterna att lösa problemen diskuteras mellan stat och kommun.
Tre motioner gäller användandet av de särskilda medlen.
I den ena motionen, Sf621 yrkande 14 av Olof Johansson m.fl. (c), begärs ett tillkännagivande om att de 125 miljoner kronorna bör användas till ett nationellt upprustningsprogram. Enligt motionärerna bör medlen användas till att stärka och förbättra den offentliga och kommersiella servicen i områdena. Det kan t.ex. gälla att stärka daghem, vårdcentraler, åldringsvård, ungdomsgårdar och polisbevakning. Det kan också gälla åtgärder mot droger och hjälp till missbrukare. På den kommersiella sidan skall pengarna kunna användas för att stimulera nyföretagande i området och etablering av butiker, bank, post etc.
I den andra motionen, Sf618 av Inger Lundberg m.fl. (s), framför motionärerna att det finns en påtaglig segregation även i många medelstora städer där svårigheterna på arbetsmarknaden är oerhört allvarliga för många invandrare. Där finns ändå ett engagemang som gör att värdefulla bidrag till nytänkande inom arbetsmarknadspolitiken kan komma till stånd. Inte minst gäller detta Örebro kommun. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att anslaget inte skall utesluta att intressanta projekt i andra miljonprogramsområden kan bli föremål för bidrag. Vidare begär motionärerna i yrkande 2 ett tillkännagivande om att medel från Europeiska socialfonden skall kunna användas för insatser för att stödja invandrarnas arbetsmarknad i hela landet.
I nästa motion, Sf625 av Björn Kaaling m.fl. (s), anges att det också i Uppsala kommun finns bostadsområden med stor och ökande segregation, och motionärerna vill uppmärksamma behovet av särskilda insatser även i invandrartäta områden i Uppsala.
Två motioner tar särskilt upp frivilligorganisationernas m.fl. insatser.
I motion Sf608 yrkande 3 anser Gullan Lindblad m.fl. (m) att invandrarföreningar och andra ideella organisationer bör ges ett mer operativt ansvar för invandrarnas mottagning och integration. Integrationsarbetet kan då ske mer på invandrarnas egna villkor.
I motion Sf611 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) anför motionärerna i yrkandena 11 och 12 att möjligheterna till frivilliga insatser i flyktingmottagandet bör utvidgas. Organisationer, kyrkor och grupper av privatpersoner bör få möjlighet att själva ansvara för flyktingar. Organisationen/gruppen skulle få teckna avtal med staten om att under förslagsvis ett år stå för flyktingarnas kost, logi och arbetspraktik m.m. Ett liknande system tillämpas i Kanada. Motionärerna anser att försök snarast borde startas i Sverige för att ta tillvara frivilligorganisationers kunskaper och erfarenheter. I motionen framhålls också vikten av att nyinflyttade invandrare får en utförlig information om förhållandena i Sverige, om lagar, rättigheter och skyldigheter samt om demokratins övergripande människosyn. Motionärerna begär i yrkande 14 ett tillkännagivande härom.
Slutligen tar utskottet upp några andra motioner med olika yrkanden som rör svenskkunskaper, utbildning eller arbetsmarknad.
I motion Sf621 av Olof Johansson m.fl. (c) föreslår motionärerna i yrkande 7 att det bör införas krav på motprestationer för att få fler att genomgå svenska för invandrare. T.ex. kan introduktionsersättningen kopplas till närvaro vid utbildningen. I yrkande 8 föreslås att en utbildning för invandrare ordnas där den enskilde kan komplettera sin tidigare utbildning. Där skall ingå kvalificerade språkkunskaper i svenska och i fackspråk. Sista delen i utbildningen skall vara riktad yrkespraktik. Vidare föreslås i yrkande 15 att språkkunskaper skall ges meritvärde vid anställning inom kommun och landsting.
I ytterligare tre motioner föreslås särskilda satsningar på svenskundervisning. Det gäller till att börja med motion Sf618 av Inger Lundberg m.fl. (s) yrkande 3 där motionärerna begär att Arbetsmarknadsverket får i uppdrag att tillsammans med invandrarnas egna organisationer finna nya modeller för en bred satsning på svenskundervisning för arbetslösa invandrare. Vidare föreslås i motion Sf623 av Arne Kjörnsberg och Berndt Ekholm (s), som komplement till sfi-undervisningen, att arbetsgivare som anställer och handleder invandrare i det praktiska yrkesarbetet kan få särskild handledningsersättning. Dessutom föreslås i motion Sf628 av Lilian Virgin och Lars Stjernkvist (s) att en kraftig satsning på svenskundervisning skall göras för att förebygga att invandrarna blir ett permanent B-lag på arbetsmarknaden. Särskilt besvärlig är situationen för långtidssjukskrivna invandrare.
I motion Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begärs i yrkande 14 ett tillkännagivande om att det behövs extra stora stödinsatser för kampen mot arbetslöshet bland invandrarungdomar.
I den sista motionen anför Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) i motion Sf611 yrkande 23 att många invandrare är mycket skickliga hantverkare inom yrkesområden som praktiskt taget försvunnit i vårt land. Samtidigt finns det i landet ett ökande intresse för hantverksyrken. Enligt motionärerna skapas det samverkan mellan svenskar och invandrare om man tar till vara dessa hantverkskunskaper.
Utskottet
Utskottet har under ärendets behandling dels gjort ett studiebesök i Botkyrka kommun i Stockholms län, dels hållit en offentlig utfrågning om invandrartäta bostadsområden. I utfrågningen medverkade också social-, utbildnings-, arbetsmarknads- och bostadsutskotten. En utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen finns fogat till betänkandet som bilaga.
Vid besöket i Botkyrka kommun har utskottet haft tillfälle att se vissa av de invandrartäta bostadsområdena i kommunens norra del. Utskottet har också fått information från företrädare för kommunledning och kommunförvaltning samt från representanter för skolan, barnomsorgen och den kommunala vuxenutbildningen.
Under den offentliga utfrågningen har kulturgeografen Roger Andersson vid Uppsala universitet övergripande redovisat utvecklingen i Sverige mot etnisk segregation och vilka faktorer som styr utvecklingen. Företrädare för de tre storstadskommunerna Stockholm, Göteborg och Malmö har därefter närmare redogjort för situationen i dessa kommuner. Förslag till åtgärder för att förbättra situationen har förts fram från såväl kommunföreträdarna som företrädarna för olika statliga myndigheter.
Det är tydligt att vi i Sverige har en utveckling mot ökande etnisk segregation, något som dock inte är specifikt för svenska förhållanden. I vissa områden är koncentrationen av personer med utländsk bakgrund mycket hög. Som exempel kan nämnas att i Malmö kommun ca 90 % av de boende i några delar av Rosengårdsområdet har utländsk bakgrund, och andelen ökar. Utskottet har under ärendets beredning sammanträffat med turkiska parlamentariker som var i Sverige för att studera hur integrationen fungerar för personer som härstammar från Turkiet. De turkiska parlamentarikerna hade särskilt noterat den låga utbildningsnivån och stora arbetslösheten inom gruppen samt de etniskt segregerade bostadsområdena. De var bekymrade över detta även om de tillstod att situationen var likartad i andra länder.
Koncentrationen av personer med samma etniska bakgrund till vissa områden kan vara positiv. Personer som bor i invandrartäta områden kan i många fall trivas mycket bra och vill inte flytta därifrån. I dessa områden berikas t.ex. näringsliv och kultur i många avseenden. Segregeringen får emellertid andra icke önskvärda effekter. De boende i dessa områden får ingen naturlig kontakt med svenskar. Deras kunskaper i svenska språket blir bristfälliga, och de får sämre förutsättningar på arbetsmarknaden. Detta leder i sin tur till sämre ekonomi för kommunen. Av Roger Anderssons framställning framgick att bostadssegregeringen inte är något storstadsfenomen; däremot blir segregeringen ett speciellt problem i storstäderna på grund av att resursstarka grupper där kan välja att bosätta sig i andra områden.
Inte bara Stockholm, Göteborg och Malmö utan också några andra större städer har haft stora påfrestningar i flyktingmottagandet under den senaste tiden, mycket på grund av en stor spontan inflyttning av nya invandrare. Detta påtalas särskilt i flera av motionerna. Det har inte främst rört sig om sekundäromflyttningar, dvs. flyktingar som redan mottagits i en annan kommun, utan har ofta varit fråga om direktutflyttningar från flyktingförläggningar. Så har t.ex. varit fallet för Malmö. Roger Andersson har här framhållit att fokuseringen på Norrlands inland är överdriven när det gäller sekundäromflyttningar eftersom hälften av sekundäromflyttningarna till de tre storstäderna sker från det egna länet eller grannlänen. Han har också påpekat att det som betecknas som sekundäromflyttning är ur flyktingens perspektiv en primärflyttning, dvs. den första frivilliga flyttningen.
Även om det således finns positiva inslag i den etniska segregationen är det enligt utskottet helt nödvändigt att åtgärder vidtas för att motverka de negativa effekterna. Dessa effekter påverkar inte bara situationen för de boende i dessa områden utan även för samhället i sin helhet.
Frågor som tas upp i motionerna och som delvis också berörs i propositionen gäller bl.a. systemet med kommunplacering av flyktingar, ersättningen till kommunerna och ersättningen till invandrarna under introduktionsutbildningen. Förslagen i motionerna speglar de problem som uppstår i och med den ökande etniska segregeringen i vissa områden. Situationen i invandrartäta bostadsområden, inte minst vad gäller utanförskap och bristande svenskkunskaper, har också uppmärksammats i andra sammanhang under senare tid, inte minst i massmedia.
Utskottet har ovan redovisat att Invandrarpolitiska kommittén har i uppdrag att överväga vilka åtgärder som bör vidtas för att undvika de negativa konsekvenser som kan förekomma inom invandrartäta bostadsområden. Även följande utredningar är av intresse.
Storstadsutredningen har nyligen fått nya direktiv (dir. 1995:35) och skall arbeta som en kommitté med företrädare för de tre storstadsområdena. Kommittén skall ha till uppgift att föreslå och initiera åtgärder som syftar till att skapa bättre förutsättningar för bostadsområdena i storstäderna och ta till vara de olika resurser och möjligheter som finns och som kan användas för en positiv utveckling. Kommitténs överväganden skall särskilt ta sikte på de grupper bland barn och ungdomar som på grund av svåra uppväxtvillkor eller svårigheter att få tillträde till arbetsmarknaden riskerar att få en dålig start i livet. Utredningsarbetet skall avslutas senast den 1 juli 1997.
Regeringen har också beslutat direktiv om en översyn av bostadspolitiken (dir. 1995:20). Enligt direktiven skall en utredning med parlamentarisk förankring ta fram underlag för beslut om bostadspolitiken på längre sikt. Uppgiften är att precisera målen för en fortsatt social bostadspolitik och ge förslag om lämpliga medel för genomförandet av dem. Förslagen skall bl.a. inordnas i en sammanhållen politik för att öka integrationen och motverka segregationen inom samhällslivets alla områden. Utredningsarbetet skall vara genomfört senast vid utgången av september 1996.
Vidare har regeringen beslutat tillkalla en kommission om den svenska arbetsrätten (dir. 1995:30). Målet är att åstadkomma en långsiktig och stabil arbetsrätt som bl.a. främjar invandrarnas villkor på arbetsmarknaden. Kommissionen skall under medverkan av arbetsmarknadens parter söka finna former för hur parterna själva i så stor utsträckning som möjligt genom kollektivavtal kan utforma de arbetsrättsliga reglerna.
Vad närmare gäller motionsförslagen konstaterar utskottet att flertalet av de frågor som tas upp i motionerna omfattas av pågående utredningsarbeten.
Beträffande de ekonomiska ersättningarna till kommunerna vill utskottet erinra om att systemet för utbetalning av schablonersättning ändrades den 1 juli 1994. Genom denna ändring, då bl.a. utbetalningstillfällena ökades från två till tre, har kommuner med stor sekundärinflyttning fått bättre kompensation. I propositionen anges också att en arbetsgrupp skall utforma ett nytt utbetalningssystem för schablonersättningar som skall kunna träda i kraft den 1 januari 1996. Det nya systemet syftar till enklare utbetalningsregler och tätare utbetalningsperioder för att minska statens kostnader för sekundärflyttningar och nå en rättvisare fördelning mellan olika kommuner. Dessutom skall en fortsatt uppföljning ske av kommunernas kostnader för flyktingar som tagits emot sedan det nuvarande ersättningssystemet infördes år 1991. Härtill kommer att Invandrarpolitiska kommittén skall överväga om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun och mellan olika kommuner är rimlig.
Utskottet anser det viktigt att systemet för ersättning till kommunerna för kostnaderna för flyktingmottagandet blir både effektivt och rättvist utformat. Resultatet av de pågående översynerna bör avvaktas, och riksdagen bör därför inte göra några uttalanden i frågan.
Utskottet vill tillägga att det av flera skäl är önskvärt att antalet flyttningar mellan kommuner minskar under introduktionsstadiet, och i propositionen anges att andelen flyktingar som flyttar till en ny kommun inom 18 månader (13 % sedan år 1991) bör minska till högst 10 %. Utskottet delar emellertid uppfattningen att det inte får göras inskränkningar i den enskildes fria rörlighet som skulle innebära en negativ särbehandling i jämförelse med den övriga befolkningen. Även dessa frågor omfattas av Invandrarpolitiska kommitténs uppdrag.
I några av motionerna föreslås att systemet med introduktionsersättning skall användas mer effektivt. Sådana synpunkter fördes också fram från kommunhåll under utfrågningen. Utskottet förutsätter att även förändringar av introduktionsersättningen övervägs inom ramen för Invandrarpolitiska kommitténs arbete.
Två motioner Sf608 (m) och Sf611 (kds) behandlar frivilligorganisationernas roll i flyktingmottagandet och invandrarnas integration i det svenska samhället. Det är utskottets uppfattning att frivilliga insatser i dessa avseenden är mycket betydelsefulla. Ett exempel på vad särskilt invandrarnas egna organisationer kan uträtta är det projekt som Rinkeby turkisk-svenska föreningen redovisade under utfrågningen. Även dessa frågor ryms emellertid inom ramen för Invandrarpolitiska kommitténs arbete.
Utskottet vill härefter närmare beröra motionsförslag om åtgärder för att förbättra utbildningen och öka arbetsmarknadsförutsättningarna, främst i de invandrartäta bostadsområdena.
Utskottet noterar att den relativa arbetslösheten för utländska medborgare under första halvåret 1994 var nästan tre gånger så stor som för svenska medborgare. Arbetslösheten för utländska medborgare var runt 27 %, för vissa nationaliteter ändå upp mot 60 %. Även långtidsarbetslösheten var betydligt högre för invandrare än för totalbefolkningen. Vidare har andelen sysselsatta utomnordiska medborgare minskat från 39,8 % år 1993 till 36,1 % år 1994, medan sysselsättningsintensiteten för hela befolkningen dessa år uppgick till 72,6 % resp. 71,4 %. Regeringen har i budgetpropositionen angivit att insatserna för invandrare är långt ifrån tillräckliga. Ökade möjligheter för invandrarna att få arbete måste skapas, en större del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste utnyttjas för flyktingar och invandrare och omedelbara åtgärder sättas in i invandrartäta områden. I budgetpropositionen anges vidare att flera faktorer sannolikt haft en negativ inverkan på invandrarnas möjligheter till arbete. Exempelvis har lediga arbeten utan krav på utbildning eller erfarenhet minskat och kraven på svenskkunskaper och specifik kompetens har ökat.
I budgetpropositionen (Utbildningsdepartementet) anförs vidare att det finns ett tydligt samband mellan studieresultat och språkfärdighet i svenska. Språkfärdigheten i svenska är i invandrartäta områden oroväckande låg och tenderar att sjunka. Regeringen anser det därför viktigt att kraftfulla insatser i svenskundervisningen sätts in på ett tidigt stadium så att språkfärdighetsnivån höjs och fortsatta studier underlättas. Regeringen har mot denna bakgrund i proposition 1994/95:174 föreslagit att svenska som andraspråk skall betraktas som ett eget ämne i alla skolformer.
Utskottet vill erinra om att Invandrarpolitiska kommittén skall undersöka hur kunskaper i svenska språket påverkar invandrarnas förutsättningar i arbetslivet och delaktighet i samhället i övrigt. Kommittén skall överväga behovet av förändringar i svenskundervisningen för såväl vuxna invandrare som ungdomar. Utskottet noterar samtidigt att Skolverket under utfrågningen uppgivit att tre fjärdedelar av eleverna med annat hemspråk än svenska ändå går igenom gymnasieskolan med studieresultat som är i stort sett likvärdiga med svenska elevers. Riskgrupperna är däremot elever som kommer till Sverige under högstadietiden och elever som bor i invandrartäta förorter. Utskottet vill understryka betydelsen av att barn redan i förskoleåldern får utveckla det svenska språket. Eftersom färre familjer i de invandrartäta bostadsområdena har barnomsorg kan s.k. öppna förskolor här fylla en viktig funktion när det gäller att främja barnens språkutveckling.
Av den ovanstående redovisningen framgår att stora satsningar redan görs på att förbättra invandrarnas situation på arbetsmarknaden och förbättra kunskaperna i svenska språket. Ytterligare åtgärder kommer att krävas, och de nämnda utredningarna har i uppdrag att överväga åtgärder i dessa avseenden. Enligt utskottets mening är det viktigt att det blir fråga om långsiktiga satsningar, där samverkande och samtidiga insatser görs inom flera sektorer, såsom arbetsmarknad, utbildning, boende och service.
Socialutskottet har nyligen i betänkande 1994/95:SoU15 vid behandlingen av ett stort antal motioner med förslag som på olika sätt rör den allmänna välfärden ansett bl.a. att en samordning behövs av främst social-, arbetsmarknads-, bostads-, utbildnings-, flykting-, invandrings-, kultur- och kriminalpolitiken när det gäller allmänna välfärdsfrågor. En samordnad beredning och bedömning bör enligt socialutskottet göras av förslagen från de utredningar som arbetar på detta område. Enligt socialutskottet måste kraftfulla och målinriktade insatser vidtas på flera områden för att motverka boendesegregationen, arbetslösheten och utslagningen i samhället. Socialutskottet anger som exempel att det är helt oacceptabelt att många ungdomar i invandrartäta områden, som är födda i Sverige, går ut grundskolan utan att kunna tala eller skriva svenska i någon rimlig mening. För att ändra dessa förhållanden krävs inte enbart ändrade förhållanden på skolans område. Viktigt är också ökade kontakter mellan ungdomar från dessa områden och andra ungdomar och vuxna. En fortsatt nedrustning och förslumning kommer att leda till mycket stora samhällskostnader i ett längre perspektiv. Regeringens förslag om särskilda medel för insatser i invandrartäta bostadsområden är enligt socialutskottet mycket positivt. Socialutskottet uttalar sig även i övrigt om motionerna och föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
De 125 miljoner kronor som regeringen föreslår skall avsättas för särskilda insatser i invandrartäta områden avser omedelbara åtgärder. Medlen skall användas som delfinansiering i olika projekt som syftar till att stärka kompetensen hos och öka arbetskraftsdeltagandet bland de boende i dessa områden samt att konkret bidra till en god social utveckling och motverka utanförskap.
I motion Sf626 (m) avvisas förslaget bl.a. med hänvisning till att ett engångsanslag inte löser problem. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det måste till långsiktiga lösningar, men avsikten med bidraget är i första hand att underlätta igångsättning av insatser som på sikt kommer att finansieras genom kommunens försorg. Utskottet är övertygat om att projektverksamheten blir värdefull genom att man därigenom fångar upp nya tankesätt och breda samverkanslösningar. Refugenprojektet i Malmö som redovisades vid utfrågningen är ett exempel härpå. Projektet har numera övergått till en permanent verksamhet. Någon möjlighet att anvisa ytterligare medel, vilket föreslås i motion A287 (v), finns enligt utskottet däremot inte.
Enligt utskottets mening ryms de förslag som tas upp i motion Sf621 (c) om satsningar på offentlig och kommersiell service inom ramen för medlens användningsområde.
Med anledning av motionerna Sf618 (s) och Sf625 (s) vill utskottet hänvisa till att enligt riktlinjerna för bidragen även andra än storstadskommunerna kan komma i fråga för projektmedel. Utskottet noterar också att samordning skall ske med de medel som kan disponeras via Europeiska socialfonden.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till samtliga motioner i den mån motionerna inte är tillgodosedda med vad utskottet anfört. Utskottet, som i ett föregående avsnitt avstyrkt bifall till motion Sf626 yrkande 1, tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning till de båda anslagen.
Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.
Lån till hemutrustning får enligt förordningen (1990:1361) om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar beviljas flyktingar och andra som inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet tas emot i en kommun. För dem som har kapitaltillgångar finns begränsningar i lånemöjligheterna. Maximala lånebelopp för olika hushållsstorlekar fastställs i procent av basbeloppet och med utgångspunkt i Socialstyrelsens rekommenderade norm för socialbidrag för hemutrustning för resp. hushållsstorlek. De maximala lånenivåerna uppgår år 1995 till t.ex. 20 700 kr för enpersonshushåll, 33 600 kr för fyrapersonershushåll och 53 600 kr för hushåll med fler än sju personer.
Ränta utgår med en räntesats som fastställs för varje år av regeringen. Amorteringstidens längd bestäms med utgångspunkt i lånesummans storlek till mellan ett och femton år. De första två åren är amorteringsfria.
Kostnaderna för lånen finansieras genom ett särskilt anslag, vilket disponeras av Centrala studiestödsnämnden, som administrerar lånen.
I budgetpropositionen föreslås att till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. anvisas ett förslagsanslag på 97 000 000 kr.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Åtgärder för invandrare
Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen (1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer samt till vissa samarbetsorgan för sådana riksorganisationer. Vidare bekostas från anslaget bidrag som utgår enligt förordningen (1990:632) om bidrag till avgränsade invandrarpolitiska projekt.
I propositionen anges att ytterligare fem riksorganisationer uppfyller kraven för att få statsbidrag. Regeringen föreslår att till anslaget Åtgärder för invandrare anvisas ett reservationsanslag på 38 420 000 kr.
Utskottet tillstyrker förslaget till medelsanvisning.
Stiftelsen Invandrartidningen
Från anslaget utgår statsbidrag till den stiftelse som ger ut Invandrartidningen. Bestämmelser om stiftelsens verksamhet finns i dess stadgar som beslutas av regeringen och i avtal mellan staten och stiftelsen.
I propositionen anges att underskottet i verksamheten beräknas till 1,5 miljoner kronor för budgetåret 1995/96. Stiftelsen har tillsatt en strategigrupp som skall analysera verksamheten och lämna förslag om hur den skall kunna utvecklas positivt under de närmaste åren. Mot bakgrund härav bedömer regeringen att Stiftelsen skall få behålla statsbidraget på oförändrad nivå även under budgetåret 1995/96, och regeringen föreslår att till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen anvisas 23 033 000 kr.
Utskottet tillstyrker förslaget till medelsanvisning.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
Från anslaget betalas kostnader för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) jämte kansli och för Nämnden mot etnisk diskriminering. DO:s och nämndens uppgift är att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet.
I propositionen föreslås ett ramanslag på 7 160 000 kr till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
I motion Sf636 yrkandena 22 och 23 anför Yvonne Ruwaida m.fl. (mp) att det trots lagstiftning förekommer diskriminering vid t.ex. tilldelning av bostäder. Det finns också arbetsgivare som annonserar om arbetskraft men som uttryckligen inte vill ha invandrare. Motionärerna framhåller att man bör arbeta långsiktigt för att förändra attityder m.m. De anser att DO:s befogenheter och resurser måste ökas.
Rose-Marie Frebran m.fl. (kds) anför i motion Sf611 att varje kommun bör utse en tjänsteman som skall ha till uppgift att motverka diskriminering och rasism inom kommunen och dess verksamhet. Motionärerna begär i yrkande 21 ett tillkännagivande härom.
Utskottet vill understryka vikten av att diskriminering i arbetslivet och i övrigt på alla sätt motverkas, och utskottet förutsätter att både myndigheter och kommuner här tar sitt ansvar. Utskottet vill erinra om att en ny lag mot etnisk diskriminering har trätt i kraft den 1 juli 1994 (SFS 1994:134). Samtidigt utökades DO:s befogenheter till att omfatta även en processförande roll. För denna uppgift har DO möjlighet att anlita ombud. DO:s resurser har samtidigt kraftigt förstärkts. Något tillkännagivande med anledning av motionerna Sf611 yrkande 21 och Sf636 yrkandena 22 och 23 anser utskottet inte påkallat.
Utskottet biträder regeringens förslag till medelsanvisning.
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
Från anslaget bekostas insatser som skall motverka och förhindra främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
I propositionen anges att den förra regeringen beslutade att en särskild kommission mot främlingsfientlighet och rasism skulle tillsättas. Regeringen bedömer emellertid hithörande frågor så viktiga att de bör behandlas inom regeringskansliet under direkt politisk ledning. Arbetet med att lägga fast formerna för och innehållet i den fortsatta verksamheten mot främlingsfientlighet och rasism pågår inom regeringskansliet.
Regeringen föreslår att till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism anvisas ett reservationsanslag på 27 000 000 kr.
I motion Sf635 anför Lars Leijonborg m.fl. (fp) att för innevarande budgetår har anvisats 28 miljoner kronor till anslaget. Syftet var att en stor del av pengarna skulle användas för kampanjer samt att en kommission mot främlingsfientlighet och rasism skulle tillsättas. Motionärerna avvisar regeringens förslag att åtgärderna skall ske under direkt politisk ledning och anser att en särskild kommission bör tillsättas. I yrkande 11 begärs ett tillkännagivande härom.
Utskottet anser inte att riksdagen har anledning att invända mot regeringens bedömning att verksamheten mot främlingsfientlighet och rasism skall ske inom regeringskansliet under direkt politisk ledning. Utskottet avstyrker därför bifall till motion Sf635 yrkande 11.
I motion Sf630 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) begär motionärerna i yrkande 13 ett tillkännagivande om att undervisning om olika kulturer och om rasism och främlingshat bör ingå i alla skolor.
I de nya läroplanerna för skolan framhålls att skolan skall främja förståelse för andra människor och att intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser. Utskottet utgår från att undervisningen utformas i enlighet härmed. Något tillkännagivande från riksdagens sida är således inte påkallat, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf630 yrkande 13.
Medelsanvisning till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m.
Från anslaget Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. betalas kostnader för särskilda migrationspolitiska projekt och för Sveriges deltagande i internationellt samarbete med syfte att utveckla och tillämpa nya flykting- och migrationspolitiska strategier. Enligt regeringens förslag i budgetpropositionen skall till anslaget för budgetåret 1995/96 anvisas ett reservationsanslag på 5 500 000 kr.
Utskottet biträder förslaget.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande internationell samverkan att riksdagen avslår motionerna 1993/94:U630 yrkande 4, 1994/95:Sf602 yrkandena 1, 2 och 3 i denna del, 1994/95:Sf615 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf620 yrkande 1 i denna del, 1994/95:Sf630 yrkandena 11, 12 och 15, 1994/95:Sf637 yrkandena 1 och 2, 1994/95:K224 yrkandena 35--38 och 1994/95:Fi4 yrkande 8 i denna del,
res. 1 (fp) - delvis res. 2 (mp) - delvis
2. beträffande inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena 3 i denna del, 4, 5, 7 och 14, 1994/95:Sf608 yrkande 1, 1994/95:Sf611 yrkande 3, 1994/95:Sf614 yrkandena 2 och 3, 1994/95:Sf615 yrkande 3, 1994/95:Sf620 yrkandena 1 i denna del och 5 samt 1994/95:U620 yrkande 1,
res. 1 (fp) - delvis res. 2 (mp) - delvis
3. beträffande asylprocessen att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf615 yrkandena 5 och 8, 1994/95:Sf620 yrkandena 2--4, 6 och 8, 1994/95:Sf630 yrkande 17 och 1994/95:Sf637 yrkandena 14 och 15,
res. 3 (fp) res. 4 (mp)
4. beträffande förstärkning av asylbyråer att riksdagen avslår motion 1994/95:Sf620 yrkande 7,
res. 5 (c) - delvis
5. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 4, 1994/95:Sf630 yrkandena 5 och 6 samt 1994/95:Sf637 yrkande 36,
res. 6 (fp, mp)
6. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och 1998 att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1994/95:Sf637 yrkande 32 godkänner vad utskottet anfört om inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och 1998,
res. 7 (v)
7. beträffande Invandrarverkets uppgifter att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf602 yrkande 13, 1994/95:Sf608 yrkande 2, 1994/95:Sf611 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf632 yrkande 1 och 1994/95:Sf637 yrkandena 27, 30 och 31,
res. 8 (v) res. 9 (kds)
8. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1994/95:Sf620 yrkande 10, 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och 1994/95:Sf637 yrkande 33
dels till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 589 200 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens invandrarverk att under budgetåret 1995/96 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
res. 10 (m) - delvis res. 5 (c) - delvis villk. res. 11 (v)
9. beträffande medelsanvisning till förläggningsverksamhet att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1994/95:Sf620 yrkande 9 och 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 1 756 000 000 kr,
res. 10 (m) - delvis res. 5 (c) - delvis villk.
10. beträffande flyktingkvoten att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena 8 och 9, 1994/95:Sf615 yrkande 9 och 1994/95:Sf630 yrkande 1,
res. 12 (mp)
11. beträffande medelsanvisning till överföring av flyktingar att riksdagen till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 396 420 000 kr,
12. beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del till Utlänningsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 82 450 000 kr,
res. 10 (m) - delvis
13. beträffande kommunmottagande och integration att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf2, 1994/95:Sf608 yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf611 yrkandena 10--12, 14 och 23, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614 yrkande 1, 1994/95:Sf615 yrkandena 14--16, 1994/95:Sf618 yrkande 3, 1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15, 1994/95:Sf622, 1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628, 1994/95:Sf629, 1994/95:Sf630 yrkande 14 och 1994/95:Sf631,
res. 13 (c) - delvis res. 14 (fp) res. 15 (mp) res. 16 (kds)
14. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 6 647 700 000 kr,
res. 10 (m) - delvis
15. beträffande medelsanvisning till särskilda insatser i invandrartäta områden att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1994/95:Sf618 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf621 yrkande 14, 1994/95:Sf625, 1994/95:Sf626 yrkande 2 och 1994/95:A287 yrkande 6 till Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 125 000 000 kr,
res. 10 (m) - delvis res. 13 (c) - delvis res. 17 (v)
16. beträffande medelsanvisning till hemutrustningslån att riksdagen till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 97 000 000 kr,
17. beträffande medelsanvisning till åtgärder för invandrare att riksdagen till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 38 420 000 kr,
18. beträffande medelsanvisning till Invandrartidningen att riksdagen till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1995/96 anvisar ett anslag på 23 033 000 kr,
19. beträffande åtgärder mot diskriminering att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf611 yrkande 21 och 1994/95:Sf636 yrkandena 22 och 23,
res. 18 (mp) res. 19 (kds)
20. beträffande medelsanvisning till ombudsmannen mot etnisk diskriminering att riksdagen till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 7 160 000 kr,
21. beträffande åtgärder mot rasism att riksdagen avslår motionerna 1994/95:Sf630 yrkande 13 och 1994/95:Sf635 yrkande 11,
res. 20 (fp) res. 21 (mp)
22. beträffande medelsanvisning till åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism att riksdagen till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 27 000 000 kr,
23. beträffande medelsanvisning till internationell samverkan att riksdagen till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 5 500 000 kr,
24. beträffande skrivelsen att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1994/95:131 till handlingarna.
Stockholm den 20 april 1995
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Maj-Inger Klingvall
I beslutet har deltagit: Maj-Inger Klingvall (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Maud Björnemalm (s), Margit Gennser (m), Rune Backlund (c), Anita Jönsson (s), Gustaf von Essen (m), Lennart Klockare (s), Ulla Hoffmann (v), Sven-Åke Nygårds (s), Ulf Kristersson (m), Ragnhild Pohanka (mp), Rose-Marie Frebran (kds), Ronny Olander (s), Carina Moberg (s) och Karl-Göran Biörsmark (fp).
Reservationer
1. Internationell samverkan och inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken (mom. 1 och 2)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Utskottet vill med" och på s. 23 slutar med "utan bifall." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att asylpolitiken, som nu hör till den s.k. tredje pelaren inom EU, bör komma in under såväl Europaparlamentets som EG-domstolens överinseende. Största möjliga öppenhet bör råda även vid EU:s yttre gränser, och asylrätten bör värnas inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik där Genèvekonventionen tillämpas med en generös tolkning. Därutöver behövs gemensamma överenskommelser för att ge skydd åt bl.a. krigsflyktingar. EU och dess medlemsländer måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly. Inom EU bör mobiliseras omfattande internationellt stöd till de människor som tvingats på flykt genom mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Sverige bör även fortsättningsvis arbeta mycket aktivt för migrationspolitiska insatser i Baltikum, Ryssland samt Östeuropa.
Vidare anser utskottet att det bör vara regel att permanenta uppehållstillstånd beviljas, vilket naturligtvis inte hindrar någon från att återvända frivilligt när flyktorsaken upphört.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf615 yrkandena 1--3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att momenten 1 och 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande internationell samverkan att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf615 yrkandena 1 och 2 och med anledning av motionerna 1994/95:Sf630 yrkande 12 och 1994/95:Sf637 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1993/94:U630 yrkande 4, 1994/95:Sf602 yrkandena 1, 2 och 3 i denna del, 1994/95:Sf620 yrkande 1 i denna del, 1994/95:Sf630 yrkandena 11 och 15, 1994/95:Sf637 yrkande 1, 1994/95:K224 yrkandena 35--38 och 1994/95:Fi4 yrkande 8 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf615 yrkande 3 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena 3 i denna del, 4, 5, 7 och 14, 1994/95:Sf608 yrkande 1, 1994/95:Sf611 yrkande 3, 1994/95:Sf614 yrkandena 2 och 3, 1994/95:Sf620 yrkandena 1 i denna del och 5 samt 1994/95:U620 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Internationell samverkan och inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken (mom. 1 och 2)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Utskottet vill med" och på s. 23 slutar med "utan bifall." bort ha följande lydelse:
En solidarisk handels-, bistånds- och utrikespolitik minskar på lång sikt behoven av flykt. Men detta får inte urholka rätten att söka asyl. Utvecklingen är sådan att EU-länderna i ökad utsträckning kommer att avvisa spontana asylsökande och i stället lämna stöd till flyktingläger i grannländerna eller i konflikters närområden. Därifrån kommer sedan repatriering att ske. Kostnadseffektiviteten kommer att betonas. Åtgärder mot missbruk av asylrätten riskerar enligt utskottet att drabba asylsökande med skyddsbehov mycket hårt. Utskottet anser att Sverige inom EU bör försvara rätten till en generös flyktingpolitik. Även i övrigt bör Sverige värna asylrätten. Från svensk sida bör man därvid också verka för att asylrätten utökas i likhet med OAU-konventionen och Cartagena-deklarationen.
Vidare anser utskottet att den svenska utlänningslagen bör anpassas så att tillämpningen inte strider mot internationella konventioner m.m.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motionerna Sf630 yrkandena 11, 12 och 15 samt U620 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att momenten 1 och 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande internationell samverkan att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Sf630 yrkandena 11, 12 och 15, 1994/95:Sf637 yrkande 1 och 1994/95:Fi4 yrkande 8 i denna del samt med avslag på motionerna 1993/94:U630 yrkande 4, 1994/95:Sf602 yrkandena 1, 2 och 3 i denna del, 1994/95:Sf615 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf620 yrkande 1 i denna del, 1994/95:Sf637 yrkande 2 och 1994/95:K224 yrkandena 35--38 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. beträffande inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken att riksdagen med bifall till motion 1994/95:U620 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena 3 i denna del, 4, 5, 7 och 14, 1994/95:Sf608 yrkande 1, 1994/95:Sf611 yrkande 3, 1994/95:Sf614 yrkandena 2 och 3, 1994/95:Sf615 yrkande 3 och 1994/95:Sf620 yrkandena 1 i denna del och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Asylprocessen (mom. 3)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "I motion" och på s. 26 slutar med "och 15." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att utlänningsmyndigheterna i större utsträckning bör använda sig av muntliga förhandlingar när beslut fattas. Vidare bör en asylsökande som inte anser sig få tillräckligt stöd av det offentliga biträdet ha rätt att byta biträde. Juridiska biträden som regelmässigt missköter sina ärenden bör inte få fortsatta förordnanden.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf615 yrkandena 5 och 8 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande asylprocessen att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf615 yrkandena 5 och 8 och med anledning av motionerna 1994/95:Sf620 yrkande 8, 1994/95:Sf630 yrkande 17 och 1994/95:Sf637 yrkande 15 samt med avslag på motionerna 1994/95:Sf620 yrkandena 2--4 och 6 samt 1994/95:Sf637 yrkande 14 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Asylprocessen (mom. 3)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Även beträffande" och på s. 26 slutar med "och 15." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att människor som kommer till gränsen och söker asyl skall upplysas om rätten till tolk och juridiskt biträde. Att snabbt få av flyktingen godkänd tolk och juridiskt biträde skulle enligt utskottet få en god effekt på utredningens kvalitet och minska väntetiderna.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf630 yrkande 17 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande asylprocessen att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf630 yrkande 17 och med anledning av motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 8, 1994/95:Sf620 yrkande 8 och 1994/95:Sf637 yrkandena 14 och 15 samt med avslag på motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 5 och 1994/95:Sf620 yrkandena 2--4 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Förstärkning av asylbyråer m.m. (mom. 4, 8 och 9)
Rune Backlund (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Även om" och på s. 26 slutar med "och 15." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att åtgärder redan nu måste vidtas för att förkorta handläggningstiderna av asylärenden. Detta bör ske genom att asylbyråerna vid utredningsslussarna kraftigt förstärks på det sätt som föreslås i motion Sf620 yrkande 7.
I detta syfte bör ytterligare 100 miljoner kronor anvisas under anslaget D 1. Statens invandrarverk.
De kortare handläggningstiderna leder till minskade kostnader för förläggningsverksamheten. Utskottet föreslår därför att 400 miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit anvisas under anslaget D 2. Förläggningskostnader m.m.
dels att momenten 4, 8 och 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
4. beträffande förstärkning av asylbyråer att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf620 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket -- under förutsättning av bifall till mom. 4 ovan -- att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf620 yrkande 10 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motionerna 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och 1994/95:Sf637 yrkande 33
dels till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 689 200 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens invandrarverk att under budgetåret 1995/96 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
9. beträffande medelsanvisning till
förläggningsverksamhet
-- under förutsättning av bifall till mom. 4 ovan --
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf620 yrkande 9
och med anledning av regeringens förslag och motion
1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del till Förläggningskostnader
m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på
1 356 000 000 kr,
6. Verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 5)
Karl-Göran Biörsmark (fp) och Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som börjar med "I övrigt" och slutar med "yrkande 36." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att en asylsökande skall ha rätt att stanna här i landet medan ansökningen prövas. Detta bör gälla även om ansökan avslagits i första instans. Enligt utskottets mening skall verkställighet av ett avlägsnandebeslut inte få ske innan beslutet vunnit laga kraft.
Vad sålunda anförts bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Sf615 yrkande 4 och 1994/95:Sf630 yrkandena 5 och 6 samt med anledning av motion 1994/95:Sf637 yrkande 36 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och 1998 (mom. 6)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som börjar med "Vad gäller" och slutar med "utskottet anfört." bort ha följande lydelse:
Vad gäller inriktningen av besparingsåtgärderna inom området Invandring m.m. för budgetåren 1997 och 1998 vill utskottet framhålla att besparingsåtgärderna i hög grad beror på antalet asylsökande. Utskottet anser att det inte är möjligt att med bibehållen rättssäkerhet spara 800 miljoner kronor på området till år 1998.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf637 yrkande 32 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och 1998 att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf637 yrkande 32 och med avslag på regeringens förslag som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Invandrarverkets uppgifter (mom. 7)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med "Riksdagen har" och slutar med "och 31." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Invandrarverket i sin nuvarande form bör avvecklas och en mindre myndighet upprättas som ansvarar för flyktingslussarna, utslussningen av de asylsökande till kommunerna, lokaler för förvarstagande och administration av fristående asylnämnder, som bör överta ansvaret för asylprövningen. Ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras till det departement eller den myndighet dit frågan hör och mottagandet av asylsökande bör flyttas över till kommunerna.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande Invandrarverkets uppgifter att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf637 yrkandena 27, 30 och 31 och med anledning av motionerna 1994/95:Sf602 yrkande 13, 1994/95:Sf608 yrkande 2, 1994/95:Sf611 yrkandena 1 och 2 samt 1994/95:Sf632 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Invandrarverkets uppgifter (mom. 7)
Rose-Marie Frebran (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "och 31." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att Invandrarverket bör delas på en myndighet som ansvarar för immigration och en myndighet som ansvarar för flyktingmottagande och integration. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande Invandrarverkets uppgifter att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:Sf602 yrkande 13, 1994/95:Sf608 yrkande 2 och 1994/95:Sf611 yrkandena 1 och 2 samt med anledning av motionerna 1994/95:Sf632 yrkande 1 och 1994/95:Sf637 yrkandena 27, 30 och 31 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Medelsanvisning till Invandrarverket m.m. (mom. 8, 9, 12, 14 och 15)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Ulf Kristersson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 29 slutar med "yrkande 1." bort ha följande lydelse:
I motion Sf626 hänvisas till förslag från Moderata samlingspartiet som lagts fram i motionerna Sf602 och Sf608. Förslagen avser att strama upp den nuvarande utlänningslagstiftningen. Bl.a. diskuteras en ram för det totala antalet invandrare. Enligt utskottets mening ligger förslagen inom ramen för direktiven till pågående utredningar. Förslagen ligger också i linje med vad regeringen utgått från vid beräkningen av besparingarna inom området Invandring m.m. för budgetåren 1995/96--1998. Motionärernas anser dock att anslagen under littera D. Invandring m.m. bör kunna minskas med 1 500 miljoner kronor utöver den minskning som regeringen föreslår för budgetåret 1995/96.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en större besparing skall kunna göras redan under budgetåret 1995/96. Besparingarna skulle främst gälla förläggningskostnaderna och ersättningarna till kommunerna för flyktingmottagandet men även kostnaderna för Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden. Utskottet anser att för de nämnda ändamålen bör anvisas sammanlagt 1 500 miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 70 börjar med "I motion" och på s. 71 slutar med "däremot inte." bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till det allvarliga statsfinansiella läget avvisar utskottet regeringens förslag att under ett nytt anslag avsätta medel för särskilda insatser i invandrartäta områden. Enligt utskottets mening kommer insatser av projektkaraktär inte att lösa de grundläggande problemen i dessa områden.
dels att momenten 8, 9, 12, 14 och 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och med anledning av regeringens förslag och motion 1994/95:Sf637 yrkande 33 samt med avslag på motion 1994/95:Sf620 yrkande 10
dels till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 399 200 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens invandrarverk att under budgetåret 1995/96 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
9. beträffande medelsanvisning till förläggningsverksamhet att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och med anledning av regeringens förslag och motion 1994/95:Sf620 yrkande 9 till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 1 056 000 000 kr,
12. beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och med anledning av regeringens förslag till Utlänningsnämnden för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 72 450 000 kr,
14. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del och med anledning av regeringens förslag till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1995/96 anvisar ett förslagsanslag på 6 047 700 000 kr,
15. beträffande medelsanvisning till särskilda insatser i invandrartäta områden att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf626 yrkande 2 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf618 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf621 yrkande 14, 1994/95:Sf625 och 1994/95:A287 yrkande 6 avslår regeringens förslag till medelsanvisning till Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96,
11. Medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 8)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med "Utskottet ser" och slutar med "yrkande 33." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att ytterligare rationaliseringar kan göras inom Invandrarverket som innebär besparingar på 50 miljoner kronor. Under anslaget bör därför anvisas 50 miljoner kronor mindre än vad regeringen föreslagit.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf637 yrkande 33 och med anledning av regeringens förslag och motion 1994/95:Sf626 yrkande 1 i denna del samt med avslag på motion 1994/95:Sf620 yrkande 10
dels till Statens invandrarverk för budgetåret 1995/96 anvisar ett ramanslag på 539 200 000 kr,
dels medger att regeringen får bemyndiga Statens invandrarverk att under budgetåret 1995/96 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
12. Flyktingkvoten (mom. 10)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med "Vad gäller" och slutar med "utskottet anfört." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att flyktingkvoten bör ökas till minst 2 500 personer för helår eller 3 750 personer för budgetåret 1995/96. Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf630 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
10. beträffande flyktingkvoten att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf630 yrkande 1 och med anledning av motionerna 1994/95:Sf602 yrkandena 8 och 9 och 1994/95:Sf615 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Kommunmottagande och integration m.m. (mom. 13 och 15)
Rune Backlund (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med "Av den" och slutar med "och service." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det bör införas krav på motprestationer för att få fler att genomgå svenska för invandrare. T.ex. kan introduktionsersättningen kopplas till närvaro vid utbildningen. Vidare bör det anordnas en utbildning för invandrare där den enskilde kan komplettera sin tidigare utbildning. Där skall ingå kvalificerade språkkunskaper i svenska och i fackspråk. Sista delen i utbildningen skall vara riktad yrkespraktik. Dessutom skall språkkunskaper ges meritvärde vid anställning inom kommun och landsting.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf621 yrkandena 7, 8 och 15 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med "I motion" och slutar med "däremot inte." bort ha följande lydelse:
Vad gäller de 125 miljoner kronorna bör dessa användas till ett nationellt upprustningsprogram. Enligt utskottet bör medlen användas till att stärka och förbättra den offentliga och kommersiella servicen i områdena. Det kan t.ex. gälla att stärka daghem, vårdcentraler, åldringsvård, ungdomsgårdar och polisbevakning. Det kan också gälla åtgärder mot droger och hjälp till missbrukare. På den kommersiella sidan skall pengarna kunna användas för att stimulera nyföretagande i området och etablering av butiker, bank, post etc.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf621 yrkande 14 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att momenten 13 och 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande kommunmottagande och integration att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf2, 1994/95:Sf608 yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf611 yrkandena 10--12, 14 och 23, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614 yrkande 1, 1994/95:Sf615 yrkandena 14--16, 1994/95:Sf618 yrkande 3, 1994/95:Sf622, 1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628, 1994/95:Sf629, 1994/95:Sf630 yrkande 14 och 1994/95:Sf631 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. beträffande medelsanvisning till särskilda insatser i invandrartäta områden att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf621 yrkande 14 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motionerna 1994/95:Sf618 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf625, 1994/95:Sf626 yrkande 2 och 1994/95:A287 yrkande 6
dels till Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 125 000 000 kr,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Kommunmottagande och integration (mom. 13)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 44 slutar med "kommitténs arbete." bort ha följande lydelse:
Utskottet vill framhålla att det är väsentligt att Invandrarverket i större utsträckning än i dag försöker tillmötesgå flyktingarnas önskemål om var de vill bo. Härigenom undviks en del snabba flyttningar. Utskottet anser att det bör införas någon typ av "morot" inom ramen för introduktionsersättningen så att flyktingarna motiveras att stanna kvar i den kommun där de placerats. Vidare bör Invandrarverket kunna innehålla eller reducera kommunersättningen för kommuner som brister i sina introduktionsprogram.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf615 yrkandena 14--16 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande kommunmottagande och integration att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf615 yrkandena 14--16 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf2, 1994/95:Sf608 yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf611 yrkandena 10--12, 14 och 23, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614 yrkande 1, 1994/95:Sf618 yrkande 3, 1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15, 1994/95:Sf622, 1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628, 1994/95:Sf629, 1994/95:Sf630 yrkande 14 och 1994/95:Sf631 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
15. Kommunmottagande och integration (mom. 13)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med "Av den" och slutar med "och service." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det behövs extra stora stödinsatser för kampen mot arbetslöshet bland invandrarungdomar. Detta bör riksdagen med bifall till motion Sf630 yrkande 14 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande kommunmottagande och integration att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf630 yrkande 14 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf2, 1994/95:Sf608 yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf611 yrkandena 10--12, 14 och 23, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614 yrkande 1, 1994/95:Sf615 yrkandena 14--16, 1994/95:Sf618 yrkande 3, 1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15, 1994/95:Sf622, 1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628, 1994/95:Sf629 och 1994/95:Sf631 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. Kommunmottagande och integration (mom. 13)
Rose-Marie Frebran (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43 börjar med "Två motioner" och på s. 44 slutar med "kommitténs arbete." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att möjligheterna till frivilliga insatser i flyktingmottagandet bör utvidgas. Organisationer, kyrkor och grupper av privatpersoner bör få möjlighet att själva ansvara för flyktingar. Organisationen/gruppen skulle få teckna avtal med staten om att under förslagsvis ett år stå för flyktingarnas kost, logi och arbetspraktik m.m. Ett liknande system tillämpas i Kanada. Utskottet anser att försök snarast borde startas i Sverige för att ta tillvara frivilligorganisationers kunskaper och erfarenheter. Det är också viktigt att nyinflyttade invandrare får en utförlig information om förhållandena i Sverige, om lagar, rättigheter och skyldigheter samt om demokratins övergripande människosyn.
Många invandrare är mycket skickliga hantverkare inom yrkesområden som praktiskt taget försvunnit i vårt land. Samtidigt finns det i landet ett ökande intresse för hantverksyrken. Enligt utskottet skapas det samverkan mellan svenskar och invandrare om man tar till vara dessa hantverkskunskaper.
Det anförda bör riksdagen med bifall till motion Sf611 yrkandena 10--12, 14 och 23 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande kommunmottagande och integration att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf611 yrkandena 10--12, 14 och 23 och med avslag på motionerna 1994/95:Sf2, 1994/95:Sf608 yrkandena 3 och 4, 1994/95:Sf610, 1994/95:Sf612, 1994/95:Sf614 yrkande 1, 1994/95:Sf615 yrkandena 14--16, 1994/95:Sf618 yrkande 3, 1994/95:Sf621 yrkandena 7, 8 och 15, 1994/95:Sf622, 1994/95:Sf623, 1994/95:Sf627, 1994/95:Sf628, 1994/95:Sf629, 1994/95:Sf630 yrkande 14 och 1994/95:Sf631 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. Medelsanvisning till särskilda insatser i invandrartäta områden (mom. 15)
Ulla Hoffmann (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 45 som börjar med "I motion" och på s. 46 slutar med "däremot inte." bort ha följande lydelse:
Det är angeläget att särskilda insatser i invandrartäta områden omedelbart kan göras, och utskottet anser att de medel regeringen föreslagit bör fördubblas. Under det nya anslaget bör därför anvisas 250 miljoner kronor i enlighet med vad som föreslås i motion A287 yrkande 6.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
15. beträffande medelsanvisning till särskilda insatser i invandrartäta områden att riksdagen med bifall till motion 1994/95:A287 yrkande 6 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motionerna 1994/95:Sf618 yrkandena 1 och 2, 1994/95:Sf621 yrkande 14, 1994/95:Sf625 och 1994/95:Sf626 yrkande 2 till Särskilda insatser i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96 anvisar ett reservationsanslag på 250 000 000 kr,
18. Åtgärder mot diskriminering (mom. 19)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 48 slutar med "inte påkallat." bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att det trots lagstiftning förekommer diskriminering vid t.ex. tilldelning av bostäder. Det finns också arbetsgivare som annonserar om arbetskraft men som uttryckligen inte vill ha invandrare. Utskottet anser att man bör arbeta långsiktigt för att förändra attityder m.m. Vidare anser utskottet att DO:s befogenheter och resurser måste ökas.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
19. beträffande åtgärder mot diskriminering att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf636 yrkandena 22 och 23 och med avslag på motion 1994/95:Sf611 yrkande 21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Åtgärder mot diskriminering (mom. 19)
Rose-Marie Frebran (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 47 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 48 slutar med "inte påkallat." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att varje kommun bör utse en tjänsteman som skall ha till uppgift att motverka diskriminering och rasism inom kommunen och dess verksamhet.
Utskottet föreslår ett tillkännagivande härom.
dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
19. beträffande åtgärder mot diskriminering att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf611 yrkande 21 och med avslag på motion 1994/95:Sf636 yrkandena 22 och 23 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Åtgärder mot rasism (mom. 21)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 11." bort ha följande lydelse:
För innevarande budgetår har anvisats 28 miljoner kronor till anslaget. Syftet var att en stor del av pengarna skulle användas för kampanjer samt att en kommission mot främlingsfientlighet och rasism skulle tillsättas. Utskottet avvisar regeringens förslag att åtgärderna skall ske under direkt politisk ledning och anser att en särskild kommission bör tillsättas.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
21. beträffande åtgärder mot rasism att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf635 yrkande 11 och med avslag på motion 1994/95:Sf630 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Åtgärder mot rasism (mom. 21)
Ragnhild Pohanka (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som börjar med "I de" och slutar med "yrkande 13." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att undervisning om olika kulturer och om rasism och främlingshat bör ingå i alla skolor och på alla nivåer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
21. beträffande åtgärder mot rasism att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Sf630 yrkande 13 och med avslag på motion 1994/95:Sf635 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 2, 7 och 13)
Gullan Lindblad, Margit Gennser, Gustaf von Essen och Ulf Kristersson (alla m) anför:
Moderata samlingspartiet anser att flykting- och invandrarfrågor måste lösas i samverkan med andra länder, och då framför allt med övriga europeiska länder. Det svenska medlemskapet i EU är av avgörande betydelse för att utveckla en europeisk flyktingpolitik som kan möjliggöra samordnade insatser för flyktingar och på sikt harmonisera reglerna för asyl och invandring. Det är också viktigt att samarbetet gentemot UNHCR utvecklas ytterligare. Den strategi som UNHCR använder sig av i form av stegvisa åtgärder bör stödjas och uppmuntras, och Sverige bör arbeta för att det ekonomiska stödet till UNHCR bättre fördelas mellan FN:s medlemsländer.
Vidare anser vi att den svenska flykting- och invandringspolitiken mer medvetet bör betona skyddsaspekten och återvändande och därför grundas på följande fyra principer. 1. I första hand skall i samverkan med internationella organ förebyggande insatser göras i potentiella krisområden. 2. Skydd för flyktingarna bör etableras inne i krisområdet i form av s.k. säkra zoner eller på annat sätt. 3. För dem som har tvingats fly till grannländer upprättas tillfälliga flyktingläger som drivs och finansieras i samverkan med UNHCR eller andra organ. 4. På UNHCR:s begäran kan tredje land ta emot flyktingar tillfälligt eller för en längre period. Återvändande skall uppmuntras och stödjas när sådant är möjligt. Flyktingar som är s.k. konventionsflyktingar eller som har särskilt starka skyddsbehov utöver konventionens definition samt asylsökanden med särskilt starka humanitära skäl skall ges uppehållstillstånd, permanent eller tillfälligt. Uppehållstillstånd skall beviljas också större grupper av personer som flyr akut från konflikter, miljökatastrofer och liknande. Ett förenklat prövningsförfarande bör införas vid dessa situationer.
I övrigt skall en långsiktig planeringsram vara styrande för den framtida invandringen. Planeringsramen skall utformas så att hänsyn tas till de ekonomiska förutsättningarna att integrera invandrarna.
Anhöriga skall kunna erhålla uppehållstillstånd men reglerna bör skärpas. Uppehållstillstånd skall ges make/maka eller sammanboende, beroende barn under 18 år samt undantagsvis annan anhörig om särskilda behov föreligger.
Flykting- och invandringsfrågorna bör samordnas med frågor om mänskliga rättigheter och biståndspolitiken.
Vi anser vidare att Invandrarverket bör delas på en myndighet som ansvarar för immigration och en myndighet som ansvarar för flyktingmottagande och integrationsinsatser för asylsökande.
I motioner från enskilda m-ledamöter som behandlas i detta betänkande tas upp angelägna frågor om flyktingmottagandet. Dessa frågor rör områden som kommer att behandlas inom Invandrarpolitiska kommittén.
För att undvika ett passiverande bidragsberoende bör man låta den enskilde själv ta ansvar för sin introduktionsperiod. Detta bör ske genom ett system med lån liknande studielånesystemet. En utredning om detta bör ske. Genom att invandraren får bära sina egna kostnader ökar motivationen att snabbt komma in i integrationsprocessen.
I motion Sf608 redovisar vi vår syn på hur svenskundervisningen för invandrare och hemspråksundervisningen bör organiseras. Denna utvecklar vi närmare i en motion som behandlas av utbildningsutskottet.
Minimilöner och stelbenta arbetsrättsregler är hinder för att fler arbetstillfällen skapas. Reglerna i detta sammanhang bör ses över för att skapa mer dynamik i arbetslivet till fromma för alla men inte minst invandrare.
Vi anser också att invandrarföreningar och andra ideella organisationer bör ges ett mer operativt ansvar för invandrarnas mottagning och integration. Integrationsarbetet kan då ske mer på invandrarnas egna villkor.
De ovan redovisade synpunkterna ryms inom ramen för pågående utredningar. Såvitt gäller arbetet inom de parlamentariska utredningarna, Flyktingpolitiska kommittén resp. Invandrarpolitiska kommittén, kommer vi att verka för att förslagen utformas i enlighet med det ovan anförda. Med hänsyn till att förslag från kommittéerna är nära förestående avstår vi från att reservera oss i dessa delar.
2. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 2 och 3)
Rune Backlund (c) anför:
Det finns ett tydligt samband mellan underutveckling och flyktingproblematiken. Det är därför viktigt att västvärlden och Sverige ger ökat bistånd till utvecklingsländerna. FN och andra internationella organisationer bör få stärkta möjligheter att agera i konfliktförebyggande syfte. Vidare bör kompetensen hos frivilligorganisationerna bättre tas till vara. EU-länderna bör ha en gemensam beredskap för betydande flyktingströmmar. En ökad samordning i Europa är nödvändig för att lösa flyktingproblematiken, och Sverige bör aktivt verka för en harmonisering av reglerna. Sverige bör dessutom aktivt arbeta för en modernisering av FN:s flyktingkonvention. Jag anser att den svenska utlänningslagen bör ha en gemensam asylparagraf där skälen för asyl formuleras med utgångspunkt från individens behov av skydd. Därvid bör nuvarande definitioner av flyktingbegreppet enligt FN:s konvention sammanföras med de utvidgningar som Sverige tillämpat. Ansvaret för svensk asylpolitik och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter.
Jag anser också att asylprocessen av såväl mänskliga som ekonomiska skäl måste effektiviseras men utan att rättssäkerhetsförluster görs. Målet bör vara att en asylansökan normalt skall kunna avgöras inom 14 dagar och att ett överklagat ärende skall avgöras inom sex månader från ankomsten till Sverige. Vidare är det viktigt att regeringen ges en tydligare och aktivare roll i asylpolitiken. Regeringen bör göra vägledande bedömningar av situationen i olika länder. Dessa bör sedan ligga till grund för beslut i asylärenden vid utredningsslussar, vilket kan bidra till kortare handläggningstider. I detta syfte bör regeringen kunna ta över enskilda ärenden på eget initiativ. Regeringen bör också få ett utökat ansvar för att information om de begränsade möjligheterna att bygga en ny tillvaro i Sverige når ut till människor i utsatta områden. Handläggningstiden kan förkortas om alla inblandade aktörer finns samlade. Det bör därför inrättas fasta fristående advokatjourer vid utredningsslussarna i sådan omfattning att i stort sett all rättshjälp till asylsökande kan ges genom dessa enheter. Tolkresurserna måste också kraftigt förstärkas för att minska väntetiderna på översättningar. Den asylsökande kan ibland vara i så dåligt psykiskt skick att han/hon inte kan föra sin talan genom att avge en skriftlig uttömmande redogörelse för skälen till sin flykt. Den asylsökande måste därför ha möjlighet att lämna kompletterande upplysningar genom muntlig handläggning. Vidare bör omprövningen av Invandrarverkets beslut ske vid muntlig handläggning.
De ovan redovisade synpunkterna ryms inom ramen för pågående utredningar. Såvitt gäller arbetet inom de parlamentariska utredningarna, Flyktingpolitiska kommittén resp. Invandrarpolitiska kommittén, kommer Centerpartiet att verka för att förslagen utformas i enlighet med det ovan anförda. Med hänsyn till att utredningsförslag är nära förestående avstår jag från att reservera mig i dessa delar.
3. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 3 och 5)
Ulla Hoffmann (v) anför:
Enligt min mening är FN:s flyktingkonvention otillräcklig. Regeringen bör därför i FN verka för en kompletterande flyktingkonvention efter mönster av den afrikanska OAU-konventionen och den latinamerikanska Cartagenadeklarationen.
Jag anser vidare att de konklusioner och resolutioner som EU antagit om "säkra första asylländer, säkra ursprungsländer och uppenbart ogrundade asylansökningar" kan äventyra en rättssäker behandling av asylsökande. Genom att sluta en mängd återtagandeavtal med stater gränsande till EU söker flera EU-stater övervältra bördorna av flyktingmottagandet på bl.a. de bräckliga demokratierna i Östeuropa. Regeringen bör inom EU med kraft motverka detta. När det gäller flyktingfrågan är det en fördel om detta samarbete kan ges effektivitet och kraft genom viss överstatlighet. Om vissa delar av asyl- och invandringsfrågorna med stöd av artikel 100c i Maastrichtfördraget förs över till den första pelaren kan den demokratiska insynen också bli mycket större genom den roll Europaparlamentet då får. EG-domstolen får samtidigt behörighet att avgöra tvister om tolkningen och efterlevnaden av reglerna på asyl- och invandringsområdet. Vi måste i Europa själva ta hand om våra flyktingproblem. Vi måste snabbt kunna sätta upp flyktingläger, fördela kostnaderna, organisera återvändandet och, när återvändande inte är möjligt, fördela flyktingarna på olika länder.
Jag anser också att en advokatjour bör inrättas för ärenden med omedelbar verkställighet. Vidare bör beslutanderätten om offentligt biträde i utlänningsärenden återföras till Rättshjälpsmyndigheten. Det finns anledning att kritisera såväl att Invandrarverket inte förordnar offentligt biträde under utredningstiden som att vissa jurister utan kompetens i flyktingfrågor ofta förordnas som offentligt biträde medan erfarna flyktingjurister mycket sällan kommer i fråga.
Det är av yttersta vikt att verkställighet av avvisningar alltid skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den avvisades människovärde. I största möjliga utsträckning skall verkställigheten ske genom överenskommelse med den som skall avvisas.
De ovan redovisade synpunkterna ryms inom ramen för pågående utredningar. Såvitt gäller arbetet inom de parlamentariska utredningarna, Flyktingpolitiska kommittén resp. Invandrarpolitiska kommittén, kommer Vänsterpartiet att verka för att förslagen utformas i enlighet med det ovan anförda. Med hänsyn till att utredningsförslag är nära förestående avstår jag från att reservera mig i dessa delar.
4. Internationell samverkan m.m. (mom. 1 och 2)
Rose-Marie Frebran (kds) anför:
För närvarande existerar det inte någon gemensam invandringspolitik inom EU. En gemensam asyldefinition bör arbetas fram liksom en gemensam policy avseende lika behandling och integrering av flyktingar och invandrare. EU måste vägledas av ett generöst förhållningssätt till flyktingar och ha en modell som fördelar flyktingströmmarna jämnt över hela EU. Sverige bör inom EU vara drivande i dessa frågor.
Vad gäller de svenska asylbestämmelserna anser jag att rätten till asyl även fortsättningsvis skall gälla de facto-flyktingar och krigsvägrare. Dessa bestämmelser måste således finnas kvar i utlänningslagen men det kan finnas anledning att närmare definiera vilka skäl som skall accepteras som flyktingliknande. Den svenska flyktinglagstiftningen bör gälla också vid interna konflikter.
De ovan redovisade synpunkterna ryms inom ramen för den parlamentariska Flyktingpolitiska kommittén. Kristdemokratiska samhällspartiet kommer där att verka för att förslagen utformas i enlighet med det ovan anförda. Med hänsyn till att förslag från kommittén är nära förestående avstår jag från att reservera mig i dessa delar.
5. Invandrarverkets uppgifter och flyktingkvoten (mom. 7 och 10)
Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:
I motion Sf632 föreslås att Invandrarverket bör delas på en myndighet som ansvarar för immigration och en myndighet som ansvarar för flyktingmottagande och integration. Jag delar uppfattningen att en sådan organisationsförändring kan vara ändamålsenlig. Resultatet av de pågående utredningarna liksom Invandrarverkets egen organisationsöversyn bör emellertid avvaktas, och jag har därför nu inget yrkande i frågan.
I motion Sf615 begärs ett tillkännagivande om att en extra flyktingkvot för bosnier bör övervägas även för nästa budgetår. I betänkandet anges att motionen får anses tillgodosedd med vad utskottet anfört, och jag har därför inget yrkande i denna del.
Socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning om invandrartäta bostadsområden
Bilaga
Tisdagen den 14 mars 1995
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för kommuner, myndigheter m.fl. enligt bifogad förteckning. I utfrågningen har också social-, utbildnings-, arbetsmarknads- och bostadsutskotten deltagit.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen. Roger Anderssons bilder bifogas.
Ordföranden Maj-Inger Klingvall: Jag vill börja med att hälsa er alla varmt välkomna till socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning om invandrartäta bostadsområden -- eller kanske snarare om en rad frågor som anknyter till dessa.
Särskilt välkomnar jag våra medverkande från Malmö, Göteborgs respektive Stockholms kommun. Ni är våra viktigaste gäster i dag.
Vidare säger jag välkommen till Roger Andersson, forskare vid Uppsala universitet, samt till våra gäster från Kommunförbundet, Landstingsförbundet, myndigheter och departement.
Vi har också representanter här från två aktuella utredningar som berör just nämnda område. Jag hälsar er välkomna liksom jag välkomnar övriga gäster och våra åhörare.
Flera av riksdagens utskott finns representerade här. Förutom socialförsäkringsutskottet finns här socialutskottet, utbildningsutskottet och bostadsutskottet. Arbetsmarknadsutskottets ledamöter kommer senare. Just nu har de utskottssammanträde.
Vi är samlade här i dag därför att vi vill ta del av era kunskaper och erfarenheter. Vi ser fram emot både att få lyssna och att få ställa frågor.
Bakgrunden till dagens utfrågning är att regeringen i sin budgetproposition på flera sakområden har lyft fram situationen för flyktingar och invandrare i vårt land.
Som många av er väl känner till var den relativa arbetslösheten under första halvåret 1994 nästan tre gånger så hög för utländska medborgare som den var för svenskar. Även långtidsarbetslösheten var betydligt högre bland invandrare än bland svenskar.
Språkfärdighetsnivån hos många barn och ungdomar är oroväckande låg i invandrartäta områden. Barn till ensamstående föräldrar och även barn med invandrarbakgrund lever i större utsträckning än andra barn under knappa materiella omständigheter.
Socialbidragsberoendet bland icke-svenska medborgare är mycket stort i storstäderna, och hälften av de utländska medborgarna bor i de tre storstäderna.
Regeringen föreslår därför en rad åtgärder i budgetpropositionen. Jag skall bara nämna några.
Det gäller naturligtvis de två utredningar som är tillsatta och som arbetar. "Levnadsvillkor i storstadsområden" skall belysa och analysera den sociala utvecklingen i ett antal bostadsområden. Vidare gäller det den översyn av invandrarpolitiken som pågår.
Regeringen föreslår också att 125 miljoner kronor anslås för särskilda insatser i invandrartäta storstadsområden. Man föreslår dessutom att den satsning på invandrarpraktik som just berör arbetsmarknaden för invandrare får fortsätta liksom att svenska som andra språk skall ses som ett eget ämne igen.
Med anledning av budgetpropositionen har samtliga partier i riksdagen väckt en lång rad motioner på det här området. Gäster och berörda utskottsledamöter har fått ett urval av dessa motioner, främst inriktade på storstadsområdena.
Socialförsäkringsutskottet har att behandla den samlade flykting- och invandrarpolitiken. Men övriga deltagande utskott är i hög grad berörda inom sina områden.
För att få ett bra verklighetsunderlag inför dagens utfrågning gjorde vi i socialförsäkringsutskottet för ungefär en månad sedan ett mycket lärorikt och uppskattat besök i Botkyrka kommun. Vi tackar för att vi fick göra det besöket. Ni som kommer från Botkyrka skall känna er välkomna hit.
Sedan något om hur den här dagen skall läggas upp. Utfrågningen kommer att dokumenteras -- den tas nämligen upp stenografiskt -- och att fogas till socialförsäkringsutskottets betänkande.
Vissa deltagare är särskilt inbjudna hit för att inledningstala. I övrigt räknar vi med en livlig diskussion med många frågor från våra ledamöter. Vi vill dock ha korta frågor och korta svar. Ni får både fråga och svara från era bänkar. Tänk bara på att ni trycker på mikrofonen och att ni säger era namn, så att stenograferna uppfattar dem.
Material har delats ut här. Ett material rör Malmö och ett rör Göteborg. Sekretariatet har material, om det utdelade inte skulle räcka till.
Vi börjar alltså med att Roger Andersson från Uppsala universitet ger oss bakgrunden till situationen i många kommuner. Framför allt gäller det de stora kommunerna. Sedan tänkte vi ta kommunpasset, som Malmö skall inleda. Göteborg och Stockholm får en chans att komplettera.
Under förmiddagen bryter vi för kaffe, som utskottet bjuder på i korridoren utanför denna sal. Därefter fortsätter kommunpasset fram till lunch.
Efter lunch presenteras de två projekten.
Det är min förhoppning att vi skall få en handlingsinriktad och konkret diskussion om hur vi skall gå vidare.
Välkomna hit! Var så god, Roger Andersson!
Roger Andersson: Tack för det!
För nationalstaterna har samhällets geografi alltid varit svår och problematisk att hantera. För många länder gäller att de här problemen ligger i staternas yttre gränser. För bl.a. Sverige ligger i dag flertalet av dessa problem i nationalstatens inre gränser. Det är gränsproblem både bokstavligt och bildligt.
Det gäller frågor om hur regioner skall konstrueras och om hur kommunindelningar skall se ut. Det gäller också i bildlig bemärkelse de stora sociala klyftor som reser barriärer mellan individer och grupper.
Samhällets geografi präglas av en ojämn utveckling. Det handlar om glesbygdsproblem kontra storstadsproblem och om att det på vissa platser är för få människor och aktiviteter och att det på andra platser är för många. Alla dessa frågor är väl kända, inte minst i riksdagen.
Sociala klyftor mellan samhällsmedborgare tycks ha en närmast reflexmässig benägenhet att manifesteras geografiskt. De tar sig alltid uttryck i geografisk variation, som i sin tur speglas i varierande skatteuttag, geografisk obalans och separation av samhällsarenor.
Ett enkelt axiom för en socialgeograf är följande: ju större sociala skillnader mellan medborgare och grupper, desto större segregering -- rumslig åtskillnad.
Separationen av livsrum är föremål för intensiv forskning runt om i världen, inte minst inom EU. Det gäller den klassmässiga uppdelningen, uppdelningen på åldrar samt uppdelningen på och åtskillnaden av etniska arenor.
Mest påtaglig är den socialgeografiska mosaiken i storstadsområdena. Mötesplatser -- de platser där människor träffas, utbyter erfarenheter och bryter erfarenheter mot varandra -- är mer specialiserade och mer separerade i storstäderna än på mindre orter. Subkulturer utvecklas där som lägger beslag på territorier och skapar symboler i statsrummet som ofta stöter bort många och som attraherar andra. Inte minst i storstäderna kommersialiseras många mötesplatser och arenor som tidigare inte i samma utsträckning präglats av marknaden.
Vid en genomläsning av de invandrarrelaterade motionerna till årets riksdag finner man många exempel på att den socialgeografiska uppdelningen efter etnisk bakgrund väcker oro. Motionerna illustrerar nästan genomgående en politisk insikt om att utvecklingen inte går åt rätt håll.
Separationen av svenska arenor från icke-svenska befaras -- med rätta -- få konsekvenser, med återverkningar in i en framtid som t.o.m. sträcker sig bortom det statliga budgetunderskottets horisont.
Min introduktion här kommer att ta fasta på några punkter i en rapport som jag och min kollega Irene Molina, som just nu sitter på åhörarläktaren här, kring årsskiftet skrev för IFK, Invandrar- och flyktingkommittén på Kulturdepartementet. Rapporten har sedan tagits om hand av den nya invandrarpolitiska kommittén.
Jag kommer att ta upp några punkter och slutsatser i rapporten. I flera avseenden räknar jag med att den verklighetsbild som läggs fram på statistisk grund rätt väl överensstämmer med de erfarenheter som vi alla har. I andra fall kan denna information kanske komplettera verklighetsbilden.
/Bild 1/ Inledningsvis framgick det att det finns en bristande arbetsmarknadsintegration hos många, särskilt nya, invandrargrupper. Där är arbetslösheten mycket hög. För vissa grupper ligger arbetslösheten på över 50 %. Det finns också sysselsättningsfrekvenser, dvs. andelen sysselsatta av den vuxna befolkningen, på 20--25 % för vissa grupper. Det har väl påvisats i massmedierna.
/Bild 2/ Vidare handlar det om mycket stora inkomstskillnader. Jag har här en bild som visar genomsnittsinkomster. Rubriken är "Var tjänar man bäst 1990?" Det är ett slags tio-i-topp-lista för några olika nationaliteter. Det framgår t.ex. att av jugoslaver i Sverige finns de med de högsta inkomsterna i Olofström, där de uppnår en medelinkomst om 150 000 kr. Av chilenarna tjänar de som bor i Sollentuna mest, i genomsnitt 127 000 kr. Av personer födda i Turkiet finns de med de högsta inkomsterna i Malmö, 98 000 kr. Iranier i Stockholm kommer upp till 100 000 kr. Greker i Botkyrka kommer upp till 118 000 kr.
Bland svenskar toppar de som bor i Danderyd med 233 000 kr. Den kommun där svenskar genomsnittligt tjänar minst är Borgholms kommun -- 112 000 kr. Ett antal andra jordbruksdominerade kommuner ligger i botten när det gäller svenskligan. När det gäller många invandrargrupper når inte ens toppkommunen upp till den lägst placerade kommunen för sverigefödda personer.
I många fall rör det sig alltså om mycket låga genomsnittliga inkomster, som förstås går att härleda till en bristande arbetsmarknadsintegration.
Det finns en tendens till att inkomstgapet gentemot svenskar sjunker med vistelsetiden i landet.
/Bild 3/ Jag har här en bild över födda i Sverige. Den övre kurvan visar medelinkomsten för män, den undre medelinkomsten för kvinnor. Vidare visas invandringsår för invandrarna. Man ser hur det är med kvinnor och män som kom hit före 1985. Har de varit här en längre tid ser man att inkomstgapet gentemot svenskarna krymper, men det försvinner inte.
Inkomstutjämningen med ökande vistelsetid sker i större utsträckning för kvinnor än för män.
/Bild 4/ Vi har alltså en bristande arbetsmarknadsintegration och stora inkomstskillnader, som något utjämnas med vistelsetiden. Dessutom har vi, och jag antar att det är det som skall stå i fokus här i dag, ett starkt segmenterat och segregerat boende. Det beror inte på kommunstorleken. Det finns inget samband t.ex. mellan andelen hyresrätter bland invandrarna och kommunstorleken. Genomgående är invandrarna, särskilt de nya invandrargrupperna, starkt överrepresenterade i hyresbostäder. Också här sker förstås förändringar med vistelsetiden.
/Bild 5/ Vi ser här en bild med tre grafer. Den undre visar invandrare som kommit hit före 1975. De bägge andra dels perioden 1975--1984, dels perioden 1985--1990. Bilden visar på en överrepresentation av hyresboende 1990 med hänsyn tagen till ålder. Det är viktigt att ha ögonen på åldersvariationerna. Det är normalt att bo i hyreshus när man är yngre. Man gör det också i större utsträckning när man blir äldre.
Värdet 100 markerar det svenska utgångsläget, hur den svenska, Sverigefödda, befolkningen bor. Överrepresentationen här betyder således att man, om man hamnar på 200, i dubbelt så stor utsträckning bor i hyresrätt. De tidiga invandrarna ligger närmare svenskarna. Men genomgående är det en stor överrepresentation när det gäller hyresboendet. Störst är överrepresentationen i de åldrar där svenskarna i största utsträckning inte bor i hyresrätt. Det gäller personer i 40- och 50-årsåldern.
Det är lätt att dra slutsatsen att den starka överrepresentationen i hyresboendet helt och hållet går tillbaka till inkomstförhållandena. Det finns dock ett tydligt drag i statistiken, nämligen att också höginkomsttagarna bland invandrargrupperna bor i hyresrätter.
/Bild 6/ För 1990 ser vi andelen av olika nationaliteter i landet som bor i hyresrätter och som tillhör den övre fjärdedelen i inkomsthierarkin. Man brukar prata om den övre kvartilen. När det gäller svenska personer med inkomster över 160 900 kr bor ungefär 20 % i hyresrätter, medan motsvarande siffra för t.ex. personer födda i Turkiet, Irak, Chile eller Grekland är 60 % och mera.
/Bild 7/ Att titta på individuella inkomster är emellertid kanske inte alltid det relevanta sättet att se på detta. Det är ju hushåll och familjer som bor. Men också i det perspektivet kvarstår den mycket tydliga bilden av familjer tillhörande de övre 25 procenten i inkomsthänseende 1990, med mer än 310 100 kr i inkomst. Ungefär 12 % av de svenska familjerna i detta inkomstskikt bor i hyresrätter, medan motsvarande siffra är 70 % för personer födda i Turkiet t.ex.
/Bild 8/ Också sett till situationen i några kommuner finns samma mönster. Vi har tittat bl.a. på förhållandena för personer födda i Turkiet som bor i Botkyrka, på chilenare i Sollentuna och på iranier i Göteborg, för att nämna några grupper.
Jag har här en bild som visar de tre dominerande upplåtelseformerna på bostadsmarknaden: äganderätter, bostadsrätter och hyresrätter. Den övre bilden avser fördelningen för svenskar respektive turkar i Botkyrka, efter familjeinkomstens storlek. Inkomsterna är uppdelade i kvartiler -- alltså de lägsta 25 procenten, de därpå följande 25 procenten osv. Andelen äganderätt följer för svenskar rätt väl stegringen i inkomsten. För turkarna i Botkyrka gäller inte samma förhållande. Hyresrätt dominerar starkt i alla inkomstskikt.
/Bild 9/ På samma sätt förhåller det sig med chilenarna i Sollentuna. Det är en stark progressivitet, övergång till äganderätter, för svenskarna och mycket måttliga tendenser till att chilenarna byter upplåtelseform med familjeinkomsten. Totalt sett är det mycket stor skillnad mellan svenskars och chilenares upplåtelseformer i Sollentuna.
/Bild 10/ Detsamma gäller för iranier i Göteborgs kommun. När det gäller svenskar och iranier är materialet för tunt för att vi skall kunna titta på kvartil 4 för iranierna. De få som finns med i mitt material har i större utsträckning gått över till äganderätt. Men totalt sett är det en stor skillnad mellan svenskars och iraniers boende i Göteborg, där höga inkomster innebär äganderätt för svenskar men kvarboende i hyresrätt för majoriteten av iranier.
/Bild 11/ Om man däremot tittar på jugoslaver i Malmö kommun, en grupp som har en genomsnittlig vistelsetid på 20 år i landet, är läget inte detsamma. Vi har samma typ av profil (dvs. övergång från hyresrätt till äganderätt med stigande inkomster) för jugoslaverna som för svenskarna i Malmö kommun, men på en lägre nivå.
Slutsatsen är alltså att också boendet för invandrarhushåll med höga inkomster starkt avviker från svenskars boende. Samtidigt kan man knappast se det som negativt utifrån de invandrartäta bostadsområdena att invandrarfamiljer med höga inkomster stannar kvar.
Att det bara skulle röra sig om en hög värdering av det egna boendet och, som ofta antytts, en annan konsumtionsprioritering är dock knappast sannolikt. Skälen kan också vara att förmögenhetsbildningen är svag, att inkomstnivåerna inte är stabila och att diskriminerande hinder möter de invandrarfamiljer som trots allt har ekonomiska resurser att söka ett annat boende. Diskrimineringen kan gälla långivning, dvs. kreditgivning, eller mäklarnas roll. Det kan också handla om enskilda bostadsrättsföreningars policy och allmänt diskriminerande attityder i svensktäta medelklassområden. Även om man alltså resursmässigt har möjlighet att välja ett annat boende, är det inte sagt att man gör det valet.
Jag fortsätter på temat bristande integration. Man kan mycket väl också se en hög flyttningsfrekvens mellan kommuner i detta perspektiv.
/Bild 12/ Jag har här en tabell som visar flyttningar mellan kommuner 1980 respektive 1992 rangordnade efter flyttningsfrekvensen 1992. I landet fanns 1992 5 177 personer födda i Somalia. Drygt var tredje flyttade mellan kommuner 1992. Detta skall bl.a. jämföras med svenskar. 3,3 % av den svenska befolkningen bytte kommun det året. I just det här fallet är rörligheten tio gånger högre.
När det gäller många andra grupper -- irakier, etiopier, libaneser, iranier och syrier -- ligger siffran högt. En tanke är förstås att detta speglar de nyinvandrades mobilitet, och det gör det också i mycket stor utsträckning.
/Bild 13/ Vi kan också studera flyttningsfrekvensen efter invandringsår för etiopier, personer födda i Iran och en samlad grupp av de sex högsta på föregående bild, dvs. etiopier, somalier, irakier, iranier, libaneser och syrier.
År 1992 bytte 3,3 % kommun bland dem som var födda i Sverige. Det är mycket höga värden för de sex högsta totalt sett. De ligger på 28 %. Men också de som invandrat 1991 har en mycket hög rörlighet 1992. Sedan faller flyttningsfrekvensen långsamt med vistelsetiden. Inte ens efter mycket lång tid i Sverige nås den svenska befolkningens låga mobilitet.
Man brukar säga att flytta är som att synda -- har man gjort det en gång, är man benägen att göra det fler gånger. Personer som har flyttat är alltså ofta svagare förankrade. I fråga om gruppen invandrare som per definition har flyttat och som har lämnat mycket bakom sig, kan man förvänta sig en mycket större rörlighet också i Sverige.
Detta aktualiserar Hela Sverige-strategins effekter. Vi menar att den hade klart intressanta och rätt tänkta politiska inslag. Det finns också mycket goda erfarenheter i många kommuner, där man har bedrivit ett mycket aktivt mottagningsprogram och lyckats väl.
Det blev en tydlig geografisk spridning av de nya invandrargrupperna under en period från 1985 och fram till 1991. Alla kommuner i Sverige fick ett ökat antal utomnordiska medborgare 1984--1991. Det gäller samtliga då 284 kommuner, medan 110 kommuner förlorade svensk befolkning. Det fanns alltså ett tydligt drag av spridning.
/Bild 14/ Sedan kan man titta på befolkningens geografiska förändring i Sverige 1984--1993. Den bild jag har här visar förändringen för den totala befolkningen resp. icke-europeiska medborgare. Det sker en ändring omkring 1991. Spridningen upprätthålls länge av nyinvandringen. Det är tveklöst så att man fram till 1991 får en tydlig spridning. Därefter blir det en klart svagare effekt och en återkoncentration till storstäderna.
/Bild 15/ Nästa bild visar att det mellan 1980 och 1992 blivit en mycket tydlig geografisk spridning för chilenska medborgare.
/Bild 16/ Vad beträffar förändringen under perioden 1984--1991 uppdelad på landsdelar ser vi att den svenska och nordiska befolkningen i Stockholms län växt med ungefär 70 000 personer och den utomnordiska befolkningen med omkring 20 000 personer. I hela Götaland uppgick ökningen av den svenska och nordiska befolkningen till omkring 100 000 personer och av den utomnordiska befolkningen till ungefär 55 000 personer. Ungefär samma förhållanden gällde för Svealand. Norrlands befolkning skulle ha minskat, om den inte hade fått tillskottet av utomnordiska medborgare.
/Bild 17/ Jag sade tidigare att alla kommuner åren 1984--1991 ökade sin utomnordiska befolkning. Detta gäller också för kommuner som hade en mycket stor minskning av den svenska befolkningen. I t.ex. Karlskoga, som förlorade flest svenska invånare under den perioden, nämligen 1 500, växte den icke-nordiska befolkningen med över 300 personer. Vi har samma mönster i andra kommuner med stor svensk utflyttning, som Gällivare, Kramfors, Ludvika, Kiruna, Sandviken, Söderhamn osv.
/Bild 18/ Trots Hela Sverige-strategin och dessa spridningseffekter kvarstår en mycket stark geografisk koncentration för vissa grupper. Hälften av personerna födda i Turkiet respektive Iran återfinns i fyra kommuner. För turkar är det fråga Stockholm, Botkyrka, Göteborg och Södertälje. För iranier gäller det Stockholm, Göteborg, Uppsala och Solna. För greker gäller att fem kommuner fångar in mer än hälften av befolkningen, nämligen Stockholm, Göteborg, Botkyrka, Malmö och Solna. För chilenare gäller det sex kommuner: Stockholm, Botkyrka, Göteborg, Malmö, Norrköping och Uppsala. För jugoslaver är det fråga om åtta kommuner. Vad gäller alla födda i utomnordiska länder är motsvarande antal kommuner elva. För att fånga in hälften av den svenskfödda befolkningen krävs däremot 40 kommuner. Det är alltså fråga om en stark koncentration.
/Bild 19/ Vad beträffar förändringarna 1992 i kommungrupper svarade de tre storstadskommunerna, som tillsammans har 15--16 % av landets befolkning, då för mer än 26 % av den utomeuropeiska inflyttningen till kommunerna och för 16--17 % av den svenska inflyttningen. De mellanstora städerna, Uppsala, Västerås, Örebro osv., har en ganska jämn fördelning av andelen av befolkningen, andelen av utomeuropeisk inflyttning och andelen av svensk inflyttning. De litet mindre kommunerna, med 50 000--100 000 invånare, har i stort sett samma profil som de tre storstadskommunerna.
/Bild 20/ År 1994 utmärktes av en mycket stor inflyttning av utländska medborgare till några kommuner. Vi har studerat tio kommuner som nu på olika sätt har uppmärksammats, i motioner och i andra sammanhang. Det gäller Botkyrka, Stockholm, Södertälje, Uppsala, Malmö, Landskrona, Helsingborg, Göteborg, Uddevalla och Västerås. I Botkyrka svarade de utländska medborgarna för 31 % av all inflyttning förra året. Landskrona utmärkte sig speciellt genom att utländska medborgare svarade för 57 %, vilket gav ett netto om drygt 900 personer. Stora nettoinflyttningar förra året hade också Stockholm, Göteborg och Malmö.
Jag sade tidigare att bostadssegregeringen inte är något storstadsfenomen. Däremot är den ett speciellt storstadsproblem. I storstäderna finns kvantiteterna och alternativ för den svenska medelklassen och andra resursstarka som gör det möjligt att välja bort högskattekommuner och sociala problem i skolor och bostadsområden.
/Bild 21/ Vi har föreslagit en analysmodell för att studera den ökade invandrarandelen i många bostadsområden och den typ av flyttningar som genererar detta fenomen. Man kan rikta fokus på det som vi kallar de segregationsgenererande flyttningarna, dvs. det faktum att svenskar flyttar ut från och invandrare flyttar in i ett område, vilket resulterar i en ökad andel invandrare. Vi vet att detta får sociala konsekvenser. Man har inte alltid kunnat tillgodose de behov som har uppkommit i denna situation under de senaste åren. Inte minst har det gjorts neddragningar som fått många negativa konsekvenser. Den problembild som man får av denna segregationsgenererande flyttning leder i sin tur till att en utflyttning kan hänföras till tidigare segregationsgenererade flyttningar. Inflyttningen av invandrare till området sker ofta via nätverk, nätverksgenererad inflyttning. Man känner folk i och får selektivt information om vissa områden.
Hela processen måste förstås studeras i ett institutionellt perspektiv. Det är många olika förhållanden och politiska beslut som påverkar hushållens resurser, strategier och behov. Det finns också ett komplex som kan kallas institutionsgenererade flyttningar, flyttningar som påverkas av vilket skattesystem man har på bostadsmarknaden, huruvida det under vissa perioder är mycket fördelaktigt att skaffa småhus i förhållande till andra upplåtelseformer osv. Sådana förhållanden påverkar flyttningsbeteendet, och det gör också andra förhållanden som har att göra med bostadsförmedling, långivning och kreditprövning.
Man kan inte gärna ha en politik för att styra bort människors nätverksval. Att tillhöra ett socialt nätverk är en del av individens liv, och man kan inte ha en politik för att bryta upp sådant. Däremot är det förstås önskvärt att ha en vettig institutionell inramning på området, och vi menar att en bostadsmarknad som kännetecknas av instabilitet och osäkerhet, där det är svårt att kort- och långsiktigt känna till kostnaderna, helt enkelt gynnar personer som sitter inne med information. De har lättare att bedöma riskerna och vad som är fördelaktigt. En stabilitet i dessa avseenden är önskvärd.
Dessutom kan man förstås föra en politik som är direkt riktad mot konsekvenserna av den segregerade bostadsmarknaden. Om detta vittnar bl.a. många motioner. Man måste på något sätt bryta denna cirkel.
Jag hinner inte närmare gå in på spörsmålet om åtgärderna. Vad man skall göra är i stor utsträckning politiska frågor. Det krävs ett omfattande och sannolikt mycket varierat batteri av åtgärder för att förbättra situationen i de invandrartäta bostadsområdena och för att långsiktigt integrera invandrarna i det svenska samhället. Det har att göra både med sociala och ekonomiska åtgärder i bostadsområdena, boendemiljö, socialt mobilitetshöjande åtgärder och möjligheterna att geografiskt föra en annan politik. Man har mer eller mindre övergivit Hela Sverige-strategin. Vi såg positiva drag i den. Den borde kanske ha åtföljts av en starkare satsning på mottagningsprogrammen, längre tider och kraftfullare försök att integrera, men samtidigt är den fria rörligheten en grundbult i systemet, vilken gäller för alla medborgare som vistas i landet.
Ronny Nilsson: Jag är chef för Invandrarförvaltningen i Malmö. Min framställning kommer i allra högsta grad att vara problemorienterad, men jag skall först peka på en ljuspunkt, nämligen att vi när det gäller introduktionen av nyanlända numera har en offensiv strategi tillsammans med arbetsförmedlingen. Jag kommer att kommentera bara vissa delar av mitt utdelade bildmaterial.
/Bild Flyttningar till och från Malmö av utländska medborgare 1988--1994/
Flertalet av de inflyttade utländska medborgarna är relativt nyanlända till Sverige och behöver introduktion. Det gäller både flyktingar och andra invandrare. Denna kategori behöver svenskundervisning i introduktionen. Vad gäller nettoflyttningen kan sägas att de utländska medborgarna för det mesta har svarat för kommunens befolkningsökning.
/Bild Invandrarna i Malmö årsskiftet 1994--95/
Andelen personer som är utrikesfödda har ökat kraftigt under de senaste åren av 90-talet. Inberäknat de barn under 18 år som är födda i Sverige med en eller två utlandsfödda föräldrar har en fjärdedel av befolkningen i Malmö utländsk bakgrund. Denna andel har ökat med en procentenhet under 90-talet.
/Bild Antal nyanlända till Malmö 1991--1994/
Vi har bättre grepp än tidigare över dem som flyttade in till Malmö under åren 1991--1994 genom att vi då samordnade mottagningen av flyktingar och introduktionen av andra nyanlända i Malmö till Invandrarnämnden och invandrarförvaltningen, som har ett ansvar både för introduktionen och för det sociala stödet. Denna mottagning och introduktion måste gälla både för flyktingar och för andra invandrare, med anknytningar till svenskar men även till tidigare invandrare. Ungefär 1 000 personer varje år som hör till gruppen icke flyktingar behöver någon form av introduktion, både från kommunen och från arbetsförmedlingen.
En bra och effektiv mottagning och introduktion avgörs dels av de direkta resurser som finns för mottagningen av flyktingarna och de andra invandrarna, dels av de samhällsresurser som finns för barnomsorg, skola och sjukvård. En viktig faktor, som vi gärna vill lyfta fram och i allra högsta grad har lyft fram ytterligare under den senaste tiden, är möjligheterna till täta möten med det svenska samhället. Många av de flyktingar och andra invandrare som kommer till Malmö möter inte ett svenskt samhälle där de bor utan ett annat samhälle. De har små möjligheter att ha kontakt med svenskar och att använda svenska språket.
/Bild Personer med utländsk bakgrund den 1 januari 1994/
Denna bild illustrerar invandrarsegregationen i Malmö. Två tredjedelar av de 25 % av Malmös invånare som har utländsk bakgrund bor i områden som är mera invandrartäta än genomsnittet. Rosengård är det mest extrema exemplet.
/Bild Bostadsområden med den högsta invandrartätheten/
De tre områdena med den högsta invandrartätheten, vilka ligger inom Rosengård, har ca 90 % andel personer med utländsk bakgrund. Här kan också noteras att segregationen ökar i accelererande takt. Under perioden 1990--1994 har den ökat med 20--30 % i vissa bostadsområden. I de mindre invandrartäta områdena förekommer knappast någon ökning alls, medan de tidigare invandrartäta bostadsområdena alltså i accelererande grad blir ännu invandrartätare.
/Bild Andel arbetssökande utan arbete och i åtgärder första halvåret 1994 i procent av befolkningen/
Invandrarnas situation karakteriseras också i allra högsta grad av deras närvaro på arbetsmarknaden. Av de utomnordiska medborgarna är 35 % sökande vid arbetsförmedlingen. Till detta skall läggas att den andel utomnordiska medborgare som var förvärvsarbetande år 1992 var 38 %. Av invånarna med svenskt medborgarskap var 74 % i förvärvsarbete. Till detta skall läggas att av Malmös befolkning fick 15 % socialbidrag någon gång under år 1994 men att av dessa två tredjedelar var personer med utländsk bakgrund. Merparten av dem som får socialbidrag har alltså utländsk bakgrund. Detta ger sammantaget en bild av ett ganska stort utanförskap.
/Bild Andel förvärvsarbetande i procent av befolkningen 20--64 år i Malmö 1992 efter nationalitet/
Andelen förvärvsarbetande var, som sagt, mycket låg bland invånarna med utländskt medborgarskap, bland utomnordiska medborgare 38 %. Inom vissa grupper var andelen ännu lägre, bland medborgare från Afrika och Asien 20 % av personerna i arbetsför ålder.
/Bild Utbildningsnivå i procent av befolkningen/
Det finns många orsaker till att dessa personer inte kommer in på arbetsmarknaden, och en mycket viktig sådan är en bristfällig skolunderbyggnad i hemlandet. Man lyfter ofta fram att många av de högutbildade nyanlända flyktingarna inte får adekvat arbete, och det är alldeles riktigt, men man glömmer många gånger att tillägga att merparten av dem som kommer hit har en bristfällig utbildning. Av de nyanlända under perioden 1991--1994, en blandning av flyktingar och andra invandrare, har 30 % inte utbildning motsvarande svensk grundskola vad gäller antalet år. På dagens och framtidens arbetsmarknad gäller att man måste ha grundskola och helst också gymnasieskola och yrkesutbildning. Utan detta har man ytterst svårt att komma in på arbetsmarknaden. Vi har där en av många förklaringar till att dessa personer inte finns ute på arbetsmarknaden.
/Bild Bostadsområden med hög invandrartäthet: socialbidragsberoende och andel förvärvsarbetande/
Hur ser det då ut i de aktuella bostadsområdena? Det är en ganska skrämmande bild. Andelen invånare i Malmö med utländsk bakgrund är, som nämnts, i genomsnitt 25 %. Jag har på bilden tagit med områden med över 30 % invånare med utländsk bakgrund. I Rosengårdsområdet Herrgården, där man under de senaste åren haft en relativt stor andel av genomgångsboende för flyktingar, har 92 % varit socialbidragstagare åtta, nio månader av året. Det är alltså inte fråga om socialbidrag som komplement till huvudinkomsten, utan många är långvariga som socialbidragstagare.
De senaste uppgifterna beträffande förvärvsarbetande är från 1992, och de visar att situationen inte blivit bättre utan snarare sämre. Andelen förvärvsarbetande bland utländska medborgare var i Herrgården ca 12 %. I de andra starkt segregerade områdena låg förvärvsfrekvensen på ca 30 %. Samtidigt var socialbidragsberoendet mycket starkt. I genomsnitt har 15 % av invånarna i Malmö haft socialbidrag under 1994, medan andelen socialbidragstagare i Törnrosen både 1992 och 1995 var 71 %.
/Bild Bostadsområden med hög invandrartäthet: andel invandrarelever i grundskolan och andel barn i barnomsorg/
I skolan är läget följande. I Herrgården var andelen invandrarelever i grundskolan 87 % år 1994. Ökningen av denna andel har sedan 1990 varit ganska kraftig. Av Malmös befolkning har totalt 25 % utländsk bakgrund, men av eleverna i grundskolan har 36 % invandrarbakgrund. Inslaget av invandrare är alltså betydligt större i grundskolan. Till hösten lär Rosengårdsskolan komma att få ca 800 elever, varav 40 elever kommer att ha svenska som modersmål.
Vad gäller barnomsorgen är det i de invandrartäta bostadsområdena färre familjer som har barnomsorg. Andelen i Herrgården är högre, och skälet är nog att det i Herrgården bor många nyanlända. Vi har ett intensivt program, som bl.a. omfattar heltidsintroduktion, för de nyanlända flyktingarna och invandrarna, och därmed får fler barnomsorg. Men bland dem som har etablerat sig och blivit långvariga som socialbidragstagare går andelen familjer med barnomsorg ned.
Det är sällan som barnen i dessa områden på ett naturligt sätt har kontakter med svenska kompisar eller med det svenska samhället. De barn som inte varit i barnomsorg har ytterligare ett handikapp genom att vara sämre förberedda inför skolstarten.
/Bild Invandrarna i Malmö -- Sammanfattning/
Sammanfattningsvis kan sägas att de mest invandrartäta bostadsområdena i Malmö har blivit ännu invandrartätare. Två tredjedelar av dem som haft socialbidrag under 1994 har invandrarbakgrund. I de invandrartäta bostadsområdena är socialbidragsberoendet extremt högt och andelen förvärvsarbetande extremt låg. Det finns få barn med svensk bakgrund i skolan, och färre barn har barnomsorg.
30 % av de nyanlända saknar skolgång motsvarande svensk grundskola. En sådan andel skulle innebära att av de vuxna nyanlända under de senaste tio åren skulle 4 000 sakna utbildning motsvarande svensk grundskola. Skulle vi gå tillbaka ännu längre och ta med de arbetskraftsinvandrare som gick direkt in i arbete men som i dag är arbetslösa, skulle vi finna att antalet med behov av utbildning är betydligt större.
På 1980-talet och i början av 1990-talet var mottagandet och introduktionen av de nyanlända alltför passiv. Den blev en inskolning i utanförskap. Det är dock bara en del av det hela.
Det är en alltför stor fokusering på undervisningen i svenska. Någon reagerar säkert på det. Sfi-lärarna i Malmö har också reagerat på det. Vi menar inte att vi skall ha en sämre svenskundervisning eller lägre ambitioner. Svenskundervisningen måste ses i ett annat sammanhang, dvs. man måste först definiera vad invandrarna kan och vill själva och därefter styra introduktionen och vilken svenskundervisning som skall ges. Tidigare har det varit så att de har fått svenskundervisning först och därefter någonting annat. Vi menar att man måste ta detta tillsammans.
Glappet mellan kommunens introduktion och arbetsmarknadsresurserna är problematiskt. Vi har i Malmö ett bra samarbete med arbetsförmedlingen. Vi har utvecklat olika former av samarbete. Men det är väntetider på arbetsförmedlingens åtgärder. De väntetiderna innebär passivisering och att svenskkunskaperna går tillbaka. Vad händer då? Man går inte hem och pratar svenska med grannarna, för de pratar inte svenska. Man går hem och pratar sitt hemlandsspråk. När arbetsförmedlingen får möjlighet att ta tag i invandrarna måste de börja om med svenskundervisning.
En viktig del är att de nyanlända möter ett svenskt samhälle.
Kommunen får ingen kompensation för kostnadsökningar i barnomsorg och skola. Tillskottet till barnomsorgen i Malmö var 600--700 barn under 1994. Kommunen fick ingen kompensation. Till grundskola och gymnasium kom ytterligare 1 000 barn. Dessutom tillkommer sjukvård. Vi har inte fått någon kompensation.
Om de som kom 1994 framöver kommer att ha samma förvärvsfrekvens som det är för närvarande kommer fr.o.m. 1997/98 kommunens socialbidragskostnader att öka med minst 75 miljoner kronor. Det gäller bara de som kom 1994.
Föreslagna och beslutade förändringar i socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitik kommer att öka Malmös socialbidragskostnader med 70--100 miljoner kronor fr.o.m. 1996. Då skall ni veta att två tredjedelar av socialbidragstagarna i Malmö har invandrarbakgrund. Det kommer att slå hårt mot de grupperna.
Avslutningsvis vill jag ta upp vad vi tycker behöver göras.
Det behövs ett offensivare mottagande och introduktion av nyanlända. Man måste jobba med flera delar. Man måste tydligare tala om för individerna vilka förutsättningar som finns i Sverige, så att människorna själva kan ta ett ansvar. Man måste utgå från flyktingarnas och invandrarnas bakgrund men även de förutsättningar och krav som finns i det svenska samhället.
Lågutbildade måste direkt få chans att visa att de kan inhämta baskunskaper. De senaste åren har vi varit dåliga på det. Tidigare har vi menat att de som har varit analfabeter eller haft få skolår i hemlandet inte orkar med mer än högst tre undervisningstimmar i svenska per dag och absolut ingenting annat, t.ex. matematik. Det finns kommuner, inklusive Malmö, där man har tyckt att de inte orkar med mer än någon enstaka dag i veckan med undervisning. Vi har ändrat på det i Malmö nu. Fr.o.m. januari går de lågutbildade som är under 35 år in i heltidsstudier. De läser svenska på halvtid och övriga basämnen resten av tiden. De som inte klarar av det skall själva visa det. Då går vi in med andra introduktionsinsatser, praktik och orienteringskurser. Kraven på den svenska arbetsmarknaden är att man har en god basutbildning. Vi håller på att genomföra detta i Malmö och har kommit rätt långt. Dessutom är det nödvändigt att de som har små möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden direkt får visa vad de kan genom särskilda sysselsättningstillfällen. Det finns inte tillräckligt med arbetstillfällen. Man måste arrangera en del.
Arbetsmarknadsåtgärder och arbetsmarknadsutbildning måste synkroniseras med den grundläggande introduktionen. Där har vi kommit rätt långt i Malmö. Jag tycker att det borde vara ännu mer integration och synkronisering. Det är på det sättet vi tydliggör krav och förutsättningar och också respekterar individen.
Vi har från kommunen framfört i olika sammanhang att nyanlända flyktingar måste möta ett svenskt samhälle. Det gör de inte i Malmö, inte i Rosengård, inte i centrum, inte i Kroksbäck eller i Holma. Där möter de inget svenskt samhälle. Då blir det en dålig introduktion och en dålig start i Sverige.
I Malmö kvarstår många invandrare sedan tidigare. Där måste vi gå in med särskilda sysselsättningstillfällen. Vi har påbörjat ett samarbete och kommer att söka stöd och medel för särskilda sysselsättningstillfällen dels från regering och riksdag, dels från andra fonder. Det har vi startat med. Vi måste ifrågasätta lagar, förordningar och synsätt, både när det gäller arbetsmarknaden och annat. Det måste vara en massiv satsning på särskilda sysselsättningstillfällen. I t.ex. Rosengård finns få förvärvsarbetande, många långtidssocialbidragstagare med låg skolunderbyggnad. Där måste vi ordna särskilda sysselsättningstillfällen och en omfattande grundutbildning. Det senare är det många som inte kommer att klara av. Det kanske dock är fler än vad vi tror som kommer att klara av en grundutbildning. Det är vi som tidigare har bestämt att de inte orkar. Så är det i mångt och mycket, när jag ser hur vi har hanterat de lågutbildade.
Ordföranden: Tack så mycket. Det var en fyllig redovisning av situationen i Malmö. Jag vet att Göteborg och Stockholm också gärna vill komma in. Jag tänkte dock att vi skulle använda några minuter till korta frågor.
Margit Gennser: Jag vet att Ronny Nilsson har gjort ett bra arbete i Malmö. I stadsrevisionen hade vi för fyra fem år sedan en revision om socialbidragsberoende. Där redovisades en stor passivitet. Där skall jag ge Ronny Nilsson en honnör. Men jag skall också vara något av en djävulens advokat. Denna uppgift är ju oerhört svår.
De senaste två åren har vi fått in 3 100 sekundärinvandrare. Samtidigt vet vi att det blir ungefär 600 nya jobb fram till sommaren 1996. Det är många sökande till varje jobb. Kommer det inte trots allt att leda till en ännu större ökning av arbetslösheten och bidragsberoende?
Jag har en fråga som jag vill ställa till dem som kan arbetsmarknadssidan. Det finns faktiskt okvalificerat arbete som man söker folk till om somrarna, ute på landsbygden utanför Malmö. Det är grönsaksplockning osv. Där har man haft svårt att rekrytera folk under ganska många somrar. Förmedlar ni sådana jobb till dem som finns i Rosengård och andra invandrartäta områden? Tidigare har det varit polacker som har fått särskilda uppehållstillstånd på sommaren. Tar ni vara på dessa möjligheter?
Maud Björnemalm: Det verkar som om både Roger Andersson och Ronny Nilsson var helt överens om att vi måste ha en annan strategi när det gäller mottagandet. Roger Andersson kallade det en annan geografisk politik. Är ni då överens om att de som tas emot inte skall ha rätt att flytta under introduktionstiden, utan de skall stanna den tiden i den kommun där de är placerade?
Jag skulle vilja veta om jag missuppfattade Ronny Nilsson när det gäller barnomsorgen i Herrgården. När föräldrarna har slut på introduktionstiden eller är arbetslösa får barnen inte vara kvar i barnomsorgen. Är det riktigt?
Rune Backlund: Jag har en fråga till representanterna för Malmö när det gäller mottagandet. Ni har ju ett avtal med Invandrarverket som innebär att ni har en viss möjlighet att planera en del av mottagandet. Min fråga är: I vilka bostadsområden placerar ni de nyanlända som ni tar emot enligt avtal? Hamnar de i de bostadsområden där det redan finns en hög andel invandrare, eller placeras de aktivt i andra områden? Om de placeras i andra bostadsområden, sker det då en omflyttning efter en tid, på så sätt att de ändå söker sig till de områden som har den högsta andelen invandrare?
Har ni individuella introduktionsplaner, vilket ju är möjligt i flyktingmottagandet?
Margareta E Nordenvall: Jag har också en fråga till representanterna för Malmö. Jag tänkte fråga om det finns ett intresse hos invandrarna för att själva bryta segregationen. Då skulle man t.ex. kunna tänka sig att de, nu när det finns möjlighet att välja skola, har valt att sätta sina barn i skolor utanför området Herrgården. Har ni sett den förändringen?
Ronny Nilsson: Ökad inflyttning av invandrare innebär med all sannolikhet ökad arbetslöshet. Det är helt klart.
Vi har individuella introduktionsplaner fullt ut för alla, inklusive andra nyanlända. I samarbete med arbetsförmedlingen har vi ett mycket tydligt program. Vi har 2 300 i svenskundervisning i dag. I vår, när vi kommer i gång med en del andra aktiviteter, kommer 1 000 av dem att delta i introduktion på heltid.
Eva Sjöstedt: När det gäller Hela Sverige-strategin har Malmö uppvaktat föregående borgerliga majoritet här i riksdagen om ett lagförslag. Det förslaget står samtliga politiska partier i Malmö bakom. Vi är mycket bekymrade över den situation som råder.
Margit Gennser tog upp en fråga som jag inte riktigt förstod. Under de senaste åren har sekundärinflyttningen inte varit det stora problemet. Det har varit direktutflyttning från förläggningar till tomma bostäder i Malmö.
En fråga gällde vårt avtal med Statens invandrarverk. Malmö hade ett avtal med Statens invandrarverk om att ta emot 950 personer. Det kom 4 200 flyktingar. De signaler som gavs från politikerna genom de fattade besluten innebar att de flyttade från förläggningen direkt ut till bostäder i Malmö. Vi har inte i kommunen kunnat styra var människor skall bo. De har helt enkelt skaffat egna kontrakt och skrivit sig i Malmö. Det är så det har gått till.
Vi har brist på barnomsorgsplatser i Malmö. Det innebär att man för närvarande inte har rätt till barnomsorgsplats om man inte har något jobb. Om man däremot har varit inne tidigare i barnomsorgen och fått arbete på nytt garanteras man plats i barnomsorgen inom två månader. Vi har alltså en mycket stor brist på barnomsorgsplatser.
Ronny Nilsson: Det förslag vi har lagt fram från kommunen innebär självfallet en rättighet att flytta. Men det är en annan fråga var man skall få sitt samhällsstöd. Det är två vitt skilda saker.
Maud Björnemalm: Eftersom barnen har svårt med svenska språket, skulle man inte kunna anse att de har särskilda behov och därför borde ha en plats i barnomsorgen?
Eva Sjöstedt: Svaret är ja. De flesta barnen kommer in i barnomsorgen under den tid föräldrarna läser svenska. De kommer alltså in genom särskild prioritering. När svenskundervisningen och introduktionen är slut kan barnen inte stå kvar i barnomsorgen.
Jonny Kärnkvist: Det ställdes en fråga om hur vi förmedlar lantbruksjobb. Problemet är att dessa jobb ligger någon eller några mil utanför Malmö. Kommunikationerna är inte anpassade till arbetstiderna. Vi har haft något lantbruksföretag som självt har ordnat med bussning. Det har heller inte fungerat. Det har varit ett avtalsstridigt uppförande från arbetsgivarna. De har inte betalat löner om det regnade osv. Det är inte alldeles lätt med lantbruksjobb. Länsarbetsnämnden gör en prövning inför varje år om man skall bevilja arbetskraftsinvandring för just dessa jobb. Vad jag vet prövar man det mycket noggrant innan man fattar beslut.
Ordföranden: Margareta Nordenvall tyckte inte att hon fick något svar på sin fråga om skolval.
Margareta E Nordenvall: Vi vet ju alla att flyktingar och invandrare söker sig till invandrartäta områden, och det är ju förståeligt att man söker en basal trygghet. Men när man väl har hamnat i det invandrartäta området och inser att barnen inte kommer att få möjlighet att anpassa sig eller komma in i det svenska samhället, då kanske man väljer att sätta sina barn i andra skolor. Den tendensen har vi sett i Stockholm, och jag undrar om man också har sett den i Herrgården eller Rosengård.
Eva Sjöstedt: Nej, den tendensen har vi inte sett i Malmö. Däremot har vi sett att etablerade invandrare med jobb har flyttat ut från Rosengård och att nya flyktingar har flyttat in i området. Det är fråga om mycket resurssvaga människor, och de utnyttjar inte möjligheten att flytta över sina barn till andra skolor. Den skolpeng som infördes i Malmö under föregående mandatperiod har inte heller medverkat till detta, det visar siffrorna från framför allt Rosengård.
Lars Johansson: Jag får tacka för inbjudan till socialförsäkringsutskottet och övriga utskott. Vi är några personer från Göteborg som dels representerar kommunledningen, dels två stadsdelsnämnder, Biskopsgården och Gunnared, som har en kraftig inflyttning av utländska medborgare.
Roger Andersson och Ronny Nilsson har nu ganska utförligt redovisat situationen i Sverige och i Malmö. Jag tror därför att jag i alla fall inte inledningsvis behöver upprepa det de har sagt, eftersom den bild de har redovisat sammanfaller väldigt väl med situationen i Göteborg och också i Botkyrka, där utskottet tidigare har varit.
Jag skulle vilja ta upp några frågor som jag tycker är väsentliga mot bakgrund av den redovisning som har gjorts.
Låt oss först titta på Hela Sverige-strategin, och låt mig göra det hela väldigt tydligt. I Mora, som väl är bland det mest svenska vi har, finns det 20 000 invånare, och där bor ungefär 700 invånare med utländskt medborgarskap. I Gunnareds stadsdelsnämndsområde bor 20 000 invånare, och under de nio första månaderna 1994 tog man där emot 700 personer med utländskt medborgarskap. Jag tycker att detta visar väldigt tydligt att denna Hela Sverige-strategi inte fungerar.
Den overheadbild som nu ligger framme, och som är den enda jag skall visa, visar väldigt tydligt hur inflyttningen till Göteborg har varit. Vi kan här se att flyktingmottagandet 1994 var väldigt högt -- det rörde sig totalt om närmare 5 000 personer -- och bilden visar också hur många utländska medborgare som kom till Göteborg från andra kommuner. Detta innebär att totalt närmare 9 000 utländska medborgare kom till Göteborg under 1994. Detta skall ses i relation till vårt befolkningstal totalt sett. Vi är 443 000 invånare. 95 000 har invandrarbakgrund, och hälften av de 95 000 är utländska medborgare.
Vi har en oerhört stark koncentration av invandrare till fyra stadsdelsnämndsområden. Jag har redan nämnt två av dem, Gunnared och Biskopsgården, som är representerade här i dag. De två andra områdena är Lärjedalen och Bergsjön. Varannan invånare i dessa fyra områden är svensk, och där bor totalt sett 75 000 invånare. Det vi har i dessa fyra områden är vad man har i Botkyrka här i Stockholmsområdet. Det sammanfaller ganska väl om man talar om koncentration. Utskottet har ju varit i Botkyrka, så jag behöver därför inte berätta om situationen i Göteborg.
Däremot finns anledning att peka på ett par saker. I dessa områden i Göteborg kan man naturligtvis hitta precis samma sociala förhållanden som i motsvarande områden i Malmö. Ohälsotalen är höga. Väldigt många människor har förtidspensioneringar, långa sjukskrivningsperioder och liknande. Samtidigt är socialbidragskostnaderna väldigt höga, och därmed är också kostnaderna för kommunen väldigt höga.
Därtill kommer att arbetsmarknadssituationen är mycket allvarlig för denna grupp av människor. Skälet till det är att det har skett väldigt stora förändringar på arbetsmarknaden under hela 90-talet. Vi har nu tillsammans med Länsarbetsnämnden i Göteborg granskat den budgetproposition som regeringen lade fram i januari och tittat på vad konsekvenserna kommer att bli för arbetsmarknadspolitikens del.
Man bör här känna till bakgrunden, nämligen att när industrin sökte folk i Göteborgsområdet kring 1990 räckte det i 50 % av fallen med att man som sökande hade grundskoleutbildning eller liknande. 1994 är det bara 15 % av den personal som rekryteras som klarar sig med grundskoleutbildning. Resten måste ha gymnasieutbildning eller högskoleutbildning för att komma i fråga på den göteborgska arbetsmarknaden inom industrin. Jag vet, även om vi inte har tagit fram uppgifter om det, att utvecklingen inom stat och kommun är liknande, att man också där i dag kräver högre utbildning av den personal som rekryteras.
Detta gör att människor som inte har denna utbildning får det mycket svårare att komma ut på arbetsmarknaden. Det räcker då inte med rekryteringsstöd av typ RAS, utan det behövs mycket aktiva arbetsmarknadspolitiska insatser för att människor som inte har den utbildning som fordras skall kunna komma i fråga på den svenska arbetsmarknaden.
Det är därför vi har gjort en genomlysning av den proposition som riksdagen har tagit ställning till -- och kanske kommer man sedermera att få ta ställning till också andra åtgärder på detta område. Vi räknar för Göteborgs del med en reducering motsvarande 60 % av de olika arbetsmarknadsinsatserna -- det gäller beredskapsarbeten, ALU, invandrarpraktik och ungdomspraktik. Detta innebär att den här gruppen av människor i större utsträckning kommer att få konkurrera med ungdomar och handikappade på arbetsmarknaden. Det blir mot den bakgrunden en oerhört svår pedagogisk uppgift att föra en politik som resulterar i att invandrarna får möjlighet att göra sig gällande på arbetsmarknaden. Jag vill framför allt uppmärksamma er på att det nu håller på att ske något som är allvarligt och som vi faktiskt måste ändra på för att vi skall få förutsättningar att genomföra aktiva insatser.
Vad vi talar om och vad vi har diskuterat med Arbetsförmedlingen i Göteborg är att skapa en särskild arbetsförmedlingsorganisation med särskilda arbetsförmedlare som tar sig an invandrarna, går igenom deras situation, vilket utbildningsbehov som föreligger, varvar det med praktik -- det blir naturligtvis fråga om invandrarpraktik, men vi måste få många fler platser -- och andra former av beredskapsarbete, som vi vill ha kvar för att det skall vara möjligt att varva utbildning och praktik, och som sedan tar invandrarna i handen och går till arbetsgivarna och ser till att de får ett arbete. Man måste jobba oerhört handgripligt med detta, och det måste finnas resurser avsatta för den typen av aktiva åtgärder. I annat fall är vi rädda för att än fler kommer att hamna, eller rättare sagt blir kvar, utanför arbetsmarknaden och inte komma in där, och då kommer socialbidragsberoendet att bli ännu större för den gruppen av människor.
I det kompendium som vi har delat ut har vi också redovisat hurdan utvecklingen framdeles kommer att bli för flyktingar som inte omfattas av generalschablon och liknande. Socialbidragskostnaderna kommer i det fallet att öka dramatiskt om man inte kan jobba med aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Detta har vi jobbat med sedan i höstas, i ett samarbete mellan kommunen och arbetsmarknadsmyndigheten i Göteborg, och vi kan nu konstatera att vi genom aktiva åtgärder har lyckats få ner socialbidragskostnaderna under perioden från oktober till den senaste mätningen i januari. Det handlar här om ett antal hundra miljoner kronor. Men om det instrumentet nu försvinner är vi tillbaka i ett ökat bidragsberoende. Detta ser vi som den allvarligaste frågan just nu när det gäller invandrarpolitiken i Göteborg.
Det finns naturligtvis mycket mer att säga om Hela Sverige-strategin. Det är märkligt att Sverige har en väldigt tydligt reglerad invandring men att all reglering tydligen upphör efter det. LMA-lagen, lagen om mottagande av asylsökande, som riksdagen fattade beslut om för något år sedan, är ett väldigt tydligt exempel på detta. Den lagen gör det möjligt för de asylsökande att flytta till vilken kommun de vill. Invandrarverket har tagit fram statistik som mycket tydligt visar att koncentrationen till storstäderna nu ökar ytterligare. Vi menar att den typen av åtgärder minskar statens engagemang i invandringspolitiken. Här måste det till en skärpning om vi skall leva upp till Hela Sverige-strategin.
Jag tror också att försörjningsstödet är oerhört väsentligt. Man måste föra en aktiv arbetsmarknadspolitik för invandrarna, och det måste vara väldigt tydligt, gärna någon form av gräddfil för invandrarna. Gör man inte det måste man på annat sätt solidariskt finansiera försörjningsstödet till invandrarna. Det handlar då inte om generalschabloner utan om att försörja den gruppen av människor på samma sätt som vi försörjer andra människor som inte har en egen inkomst att försörja sig med. Man kan inte överlåta till Botkyrka, Landskrona, Göteborg, Stockholm och andra kommuner att stå för hela det försörjningsansvaret, eftersom det för vissa individer kommer att handla om försörjning livet ut eller tills de uppnår pensionsålder, medan det för andra kanske bara blir aktuellt under kortare perioder.
Det är en omöjlig uppgift att förklara för kommuninvånarna att en och samma kommun skall ha så stora kostnader för vissa grupper. Varför kan inte de andra kommunerna vara med och dela på de kostnaderna? Det är ju faktiskt en fråga för hela samhället att visa solidaritet med de flyktingar vi tar emot i Sverige, och då måste också hela Sverige vara med och betala de sammanlagda kostnaderna för detta.
Ordföranden: Nu lämnar jag ordet fritt för en diskussion med frågor, svar och synpunkter. Varsågoda!
Bo Könberg: Jag tänkte ta tillfället i akt att ställa ett par frågor som rör just inriktningen mot arbetsmarknaden. Vid genomgången av situationen i Malmö fick vi ju en ganska tydlig bild av att man där mer inriktar sig mot arbetsmarknadsfrågor. Något förvånad är jag kanske över att det har dröjt så länge, men å andra sidan får man väl vara glad över det som ändå sker och att det går åt rätt håll, även om problemen förstås är jättelika.
Ronny Nilsson nämnde i förbifarten att han ville ifrågasätta vissa regler på arbetsmarknaden. Jag är litet nyfiken på vilka regler han då tänker på.
Det andra jag vill ta upp är invandrarpraktiken, vilken i årets budgetförslag sägs användas i mycket mycket liten utsträckning. Företrädarna för AMS sade att de skulle återkomma i frågan. Jag skulle vilja ha en kommentar antingen från kommunernas sida eller från arbetsmarknadsmyndigheterna om hur det kommer sig att man inte kommer längre i utnyttjandet av invandrarpraktiken och om det finns förhoppningar om att det ändå går åt rätt håll.
Maud Björnemalm: Med tanke på vad Lars Johansson sade skulle det vara intressant att få litet synpunkter från Invandrarverket vad gäller de asylsökandes rätt att bo var de vill.
Margit Gennser: Efter vad jag förstår har den senaste talaren funderat på om invandrarkostnaderna egentligen inte borde bäras direkt av staten. Man kan då fråga sig hur det skulle vara praktiskt möjligt. Vi har naturligtvis den kommunala pengapåsen, men vi vet att det finns väldigt mycket schablonregler. Det skulle i så fall vara ett direkt stöd, t.ex. ett socialbidrag direkt till invandrarna. Då frågar man sig: Skulle vi få mer rörlighet på arbetsmarknaden då, när staten skulle kunna begära att man tar de jobb som finns?
Jag skulle också vilja ställa en andra fråga. I Malmö har vi under en period av 20--25 år tappat väldigt mycket av okvalificerade, inte så högt kvalificerade industrijobb i och med att textilindustri, gummiindustri, skoindustri osv. har slagits ut. Det måste väl ändå vara mycket svårt att utbilda människor som knappt har grundskolekompetens till de nya, kvalificerade arbeten som finns? Är detta en möjlighet?
Lars Johansson: Först till frågan om försörjningsstödet. När generalschablonen infördes 1990 hade vi bland invandrarna en sysselsättning på ungefär 60 %. De siffror jag har fått från AMS för det första halvåret 1994 visar att sysselsättningen bland invandrarna nu har sjunkit till 37 %. Tanken var att kommunerna skulle svara för introduktionen i det svenska samhället. Det finns naturligtvis i detta sammanhang brister också i kommunerna, även i Göteborg, men det är ändå ett kommunalt ansvar att ordna introduktionen i samhället vad gäller hur samhället fungerar, att se till så att barnen går i skola, att det finns barnomsorg, äldreomsorg, bostad, osv.
Introduktionen på arbetsmarknaden borde däremot enligt min mening fullt ut vara ett statligt ansvar. Jag menar att man i den delen skall lägga ansvaret på AMS och att AMS skall ha ett försörjningsstödsansvar fram till dess att man ser till så att invandraren kommer i arbete. Jag tycker att det är ganska rimligt. På så sätt får AMS ett väldigt tydligt uppdrag. Det blir tydligare än det man har i dag.
Anna Santesson: Det är riktigt att det blev en trög start för invandrarpraktiken, men vi har under de senaste veckorna kunnat notera att det accelererar. Jag tittade i går på siffror som visar att det ligger på omkring 3 500 i hela riket. Man kan kanske tycka att det inte är så våldsamt många, men tanken är att det skall röra sig om i genomsnitt 5 000 per månad under året.
Vi har i vår framställning inför sysselsättningspropositionen föreslagit att regelverket kring invandrarpraktiken skall mjukas upp så att man når inte bara invandrare som har varit högst fem år i landet utan även sådana som har varit här under en längre period. Problemen försvinner för det mesta inte i och med att man blir svensk medborgare, utan de kan vara lika stora för det.
Invandrarpraktiken har alltså ökat i omfattning, och den ökar snabbare och snabbare, vilket ju är glädjande.
Jonny Kärnkvist: Även jag vill säga något om invandrarpraktiken. Jag representerar ett kontor som har drygt 2 000 inskrivna, och det är alltså fråga om utomnordiska invandrare. Vi har satsat på invandrarpraktik ända sedan i höstas. Också vi hade en trög start. I november hade vi ett femtiotal ute, i februari 115, och nu närmar vi oss 150. Vi ser ett större och större intresse hos arbetsgivarna, och vi ser också att de som började i höstas och som nu har gått sin period får stanna kvar i jobb. Vi har ingen utvärdering klar, så jag kan inte presentera några siffror. Ett betydande antal kommer ändå att få fortsätta jobba under kortare eller längre tid, och det handlar också om fasta anställningar.
Ronny Nilsson: Jag talade tidigare om ändrade förordningar, regler och sådant vad gäller särskilda sysselsättningstillfällen. Jag tänkte då på möjligheten att arbeta med socialbidrag och lönesättningar men också på möjligheten att ordna arbetstillfällen i bostadsområden som Rosengård eller Holma. Det kan nu ta rätt lång tid. Jag tänker mig att man mycket smidigare skulle kunna ändra stadsplaner, ge byggnadslov och sådant, självklart med bibehållna krav på arbetsmiljön. Det kommer nog att krävas smidighet i de här sammanhangen. Vi skall nu så smått börja testa detta, men vi räknar med att få en del hinder på vägen.
Ulla Wallering Fall: Bestämmelsen om att asylsökande har rätt att bo i kommunerna under väntetiden trädde i kraft den 1 juli. Vi har från Invandrarverkets sida följt detta och vid två tillfällen avrapporterat till regeringen. Det är riktigt att detta har ökat hela tiden och att det har fått en stor omfattning. I dag bor 38 % av dem som väntar på uppehållstillstånd i eget boende i kommunerna. Den grupp det handlar om består av ca 8 000 personer. Koncentrationen till storstadsområdena är mycket tydlig. 52 % bor i Stockholm, Göteborg och Malmö, fördelade så att 2 400 bor i Stockholm, 700 i Göteborg och ca 500 i Malmö.
Under hösten har ca 22 000 personer fått uppehållstillstånd, och av dem har 10 % varit placerade i eget boende i kommunerna. Det är alltså 2 000 som genom att de redan bodde i en kommun när uppehållstillståndet beviljades fick sin placering i en kommun. I ca 50 % av fallen är det fråga om en storstad.
Vi har i vår rapport till regeringen påtalat att det här urholkar Hela Sverige-strategin. Det är trots allt en så stor grupp av de asylsökande som väljer sitt eget boende och som bor kvar när uppehållstillståndet beviljas. Vi har också sagt till regeringen att vi vill fortsätta följa utvecklingen i fråga om den här gruppen och återkomma med en rapport vid budgetårsskiftet. Vi har nämligen haft en väldigt omfattande mottagning av flyktingar i kommunerna, och det är svårt att se och renodla hur stor påverkan den här gruppen får på hur våra kommunförhandlingar fungerar och hur avtalen med kommunerna kan utvecklas.
Bo Könberg: Det var intressant att höra att det tydligen går åt rätt håll med invandrarpraktiken, och det är extra intressant om den fungerar, som antyddes av företrädaren för Malmö, i den meningen att många av dem som får pröva på jobb också får chansen att stanna. Hela tanken bakom invandrarpraktiken var ju att det här är en grupp som, i jämförelse med andra grupper på den traditionella arbetsmarknaden, förmodligen tjänar på att få visa upp sig.
Jag skulle vilja veta litet mer om det som Ronny Nilsson talade om vad gäller förändringar i socialbidrag och lönesättning.
Ronny Nilsson: Jag kan inte ge något ytterligare svar nu. Vi får väl dyka rakt in i detta och återkomma när vi stöter på problemen. Men vi räknar med att det kommer att uppstå en del hinder. Det är inte alltid så enkelt att man som socialbidragstagare kan säga att man skall ha exakt samma summa i socialbidrag som man hade fått om man haft ett arbete. Om jag är rätt påläst när det gäller socialtjänstlagen är det inte så enkelt. Vi återkommer när vi stöter på problemen.
Maud Björnemalm: Vi har hört mycket nu om kommunernas problem när det gäller asylsökande som bosätter sig i kommunerna. Jag undrar hur man klarar barnen och deras skolgång.
Ingela Bergendal: Jag sitter som ordförande i Biskopsgården, en invandrartät stadsdel i Göteborg som har 22 000 invånare. En skoldag för eleverna i Biskopsgården består ofta av att man går med stor entusiasm till sin skola för att möta sina klasskamrater. Man upplever inte att det är någon skillnad på kamraterna som kommer från många olika länder. Men man upplever skillnader när man jämför sig med andra områden när det gäller möjligheten att få tillgång till det svenska språket till fullo och gå vidare till gymnasiestudier. Det är där vi har de stora problemen. Hur kan vi motivera våra elever att gå vidare med sina studier?
Gällde frågan hur vi möter våra barn i skolan?
Maud Björnemalm: Jag undrar hur man får kännedom om när asylsökande kommer och slår sig ner i kommunerna. Hur får man kännedom om barnen? Klarar man av att få barnen i undervisning med så kort varsel?
Ingela Bergendal: Jag ser inte det som ett problem. Vi kan mycket snabbt fånga upp de invandrare och flyktingar som kommer till vår stadsdel. Det finns många tillfällen där vi möter dem i olika sociala situationer. Vi har t.ex. de öppna förskolorna där vi möter många av de grupper som kommer till oss. Där är socialtjänsten tidigt inkopplad och kan möta problemen. På så vis kan de slussa dem in i vårt samhälle.
Problemet är att vi i vår stadsdel har skolor där andelen invandrare utgör 90 % och skolor där den ligger strax över 20 %. Det är där svårigheterna uppstår. Hur skall vi få resurser så att våra lärare kan möta språkproblemen både hos den svenska eleven och invandrareleven? Det är ett stort problem, och det är där vi måste få hjälp.
Det finns en annan sak som vi också måste få hjälp med när de väl har flyttat till oss. Dessa flyktingar och invandrare har inget val i dag i vilket område de skall bo. I det område som jag är ordförande för är en stor procent av bostäderna lägenheter. Men i de områden som gränsar till mitt är det villor. Invandrarna kan aldrig välja att bo i de andra områdena. Det finns inget alternativ för dem. Det måste vi också få hjälp med. Hur väljer en invandrare i dag att flytta in i en storstad? Jo, man väljer den stadsdel där det finns lediga lägenheter, och det finns det i det område där jag är ordförande.
Vi har också problem när det gäller skolorna. Vad gör man som lärare när man har en enda svensk elev? Och vad gör man som invandrarförälder? De vill inget hellre än att komma in i vårt samhälle. De vill få möjligheter att arbeta.
Men, som Lars Johansson sade, vad är det man efterfrågar i dag på arbetsmarknaden? Jo, det är högutbildad arbetskraft. Det är inte de som bor hos mig i min stadsdel. De har inte fått möjligheten att gå vidare i gymnasieskolan på grund av att våra resurser inte alltid räcker till.
Men det finns en otrolig entusiasm. I vår stadsdel har vi 20--30 olika projekt som skall skapa möjligheter för eleverna att få en bättre skolgång.
Bengt Eliasson: Det gäller en fråga som komplicerar detta ytterligare. När man tittar på de låga sysselsättningsnivåerna i de här områdena kan man konstatera att väldigt få har sina barn i barnomsorg. Det innebär att man inte heller får den chansen att lära sig svenska innan man börjar skolan. Vi har exempel på barn som är födda i Botkyrka och kommer till skolan i första klass och egentligen inte kan någon svenska.
Vi har ju skurit ner även där. Om man skall få någon ordning på skolan måste man nog experimentera med någon form av språkförskolor för barn i den åldern. Vi har prövat att ha en öppen förskola med grupper där barn skrivs in just för att träna svenska. Det kräver ju också resurser. Detta komplicerar tillvaron ytterligare när det gäller skolgången.
Ordföranden: Som en kommentar till det vill jag säga att vi tyckte att de tankar om en särskild språkförskola för barn som egentligen är hemma hos sina föräldrar som ni satt i sjön på åtminstone ett ställe i Botkyrka lät väldigt offensiva.
Rose-Marie Frebran: Jag undrar om man i storstäderna, där de här invandrartäta områdena finns, har jobbat konkret och målmedvetet med sådana saker som man skulle kunna kalla statushöjande insatser, dvs. att man gör de här områdena mer attraktiva. Det finns en mängd olika saker man kan tänka sig där naturligtvis. Det kan vara lokalisering av olika statliga och kommunala organ, småindustrier, hantverksbyar, vuxenutbildning osv.
En sak som jag tycker skulle vara ganska genial vore om t.ex. universiteten kunde lägga sin språkverksamhet där språken är levande, dvs. i de invandrartäta bostadsområdena.
Något annat som skulle kunna vara bra för att höja områdenas status är naturligtvis att försöka tillgodose de krav på trygghet och närhet till service som finns hos de människor som bor där. Det kan gälla kvarterspoliser, arbetsförmedlingskontor osv. På vilket sätt jobbar man med sådana statushöjande åtgärder?
Gullan Lindblad: Fru ordförande! Vi har ju redan talat om kommunernas stora ansvar. Vi har tyvärr konstaterat att när bidragsgivningen till kommunen upphör så kvarstår väldigt många som socialbidragstagare. Jag delar Lars Johanssons åsikt om att det inte kan vara så att enskilda kommuner som är mycket invandrartäta och attraktiva skall bära detta ensamma. Utskottet har också vid ett flertal tillfällen påtalat för regeringen att vi måste se över dessa kommuners situation.
Vi fick ett förslag här om ökade insatser från AMS för att ta hand om dem. Det tycker jag är ett förslag som är värt att diskutera i fortsättningen. Någonting måste vi göra för här har vi en tickande bomb.
Det finns en rad förslag i olika motioner alltifrån att man inte skall få flytta till att den invandrade själv skall ha en egen penningpåse som man har med sig hela tiden när man flyttar. Jag tycker att det vore mycket värdefullt för utskottet att få några synpunkter till på möjliga vägar att gå. Detta är inte minst bekymmersamt för de kommuner som kommer att få väldigt många äldre invandrare som inte kan få pensioner. Det har vi också påtalat. Detta är inga lätta frågor.
Jag skulle närmast vilja fråga AMS representant om man ger småföretagarstöd till vissa invandrare. De kommer ju ofta från en helt annan kultur och är duktiga småföretagare. Det är kanske också en väg att gå. Jag skulle vilja höra litet om det.
Sedan vet jag inte om jag svär i kyrkan, men jag vill ta upp detta med hemspråksundervisning kontra svenskundervisning. Jag har alltid varit litet tveksam till att vi satsade så mycket på hemspråksundervisningen. Det är väl så att allt fler har börjat inse att det är en fråga där föräldrarna får ta ett ökat ansvar. Men det är oerhört viktigt att satsa på svenskkunskaperna. Det är allt fler invandrare som har påtalat detta. Jag skulle vilja höra vad Skolverket har att säga om detta.
Margareta Grape: Jag tror att just den frågan tar upp litet grand av kärnan i detta. Man kan ju välja här. Antingen skall man flytta bort något här. Man definierar att det finns för mycket av något i de här områdena, eller också definierar man att det finns för litet av något. Jag ser det mycket svårt att definiera att problemet är att dessa människor bor just där och kanske inte någon annanstans. Det är snarare så att i dessa områden finns det brist på social service, samhällsservice och framför allt brist på arbetsplatser och möjligheter till utveckling.
Det är flera som har tagit upp problemet att det finns en stor omflyttning i dessa områden. Det är inte bara svenskar som flyttar ut från de invandrartäta områdena utan det är också -- och jag tror att det nämndes en passant här på förmiddagen -- invandrarfamiljer som stabiliseras ekonomiskt och socialt som har en benägenhet att mycket snabbt flytta ifrån de mest invandrartäta områdena.
I Stockholm försöker vi dammsuga för att hitta möjligheter till nya och samordnade insatser av ibland litet mer okonventionell art. Vi försöker att få till stånd ett språkinstitut ute i Rinkeby. I Tenstaområdet försöker vi få till ett textilcentrum som inte bara är, för att vara litet elak, en typ av dagis för vuxna, som en del beredskapsjobb handlar om. Här handlar det om möjligheter till både konstnärlig och professionell utveckling.
En annan nödvändighet är att ta upp en ordentlig diskussion både i kommunerna och i det här huset om frågan om hur man kan understödja och underlätta möjligheterna att hitta uppblandade och nya upplåtelseformer och förvaltningsformer för de bostäder som redan nu finns -- att se regionalpolitiken i ett storstadsperspektiv. Vi försöker lära oss att hela Sverige skall leva. Där handlar det också om att hela storstäderna måste kunna leva. Det måste finnas incitament och möjligheter att dra till sig arbetsplatser av olika slag.
Här i huset vet ni i alla fall om den diskussion som har varit om möjligheten att eventuellt förmå SIDA att förlägga sig i ett av de invandrartäta områdena. Det skulle inte bara höja statusen i största allmänhet. Det skulle också bidra till att skapa en efterfrågan som för närvarande inte finns efter olika typer av service i form av lunchställen och handelsplatser osv.
Frågan om statushöjande åtgärder är säkert kolossalt viktig. Men det måste till mer än statushöjande åtgärder i största allmänhet för att göra det till ett intressant ställe att vara på. Det måste också få önskvärda konsekvenser när det gäller att diversifiera den vardag som människor som bor i dessa områden har att leva i. Det måste också bidra till att skapa fler arbetsplatser.
Frågan om det svenska språket är oerhört viktig. Man lär sig aldrig svenska genom att hitta på hur bra pedagogiska metoder som helst om det inte finns svenskar att tala svenska med. Där behövs det nog mycket mer än de insatser som skolan kan göra. Det krävs också alla upptänkliga variationer av samarbete med föreningslivet, enskilda organisationer, mammor och pappor till dessa barn.
Peter Schuckink-Kool: Det var logiskt att vi först kom in på de frågor som vi upplever som mycket akuta och att vi därför har talat mycket om arbetsmarknadsfrågor. Men det finns tre nivåer.
Den kortsiktiga strategin måste naturligtvis vara att på snabbaste sätt introducera människor i samhället, och där är arbetsmarknaden den viktigaste metoden.
Den andra biten är att mycket av den problematik som vi nu diskuterar är knuten till vissa stadsdelar. Det är just därför just vi representar dessa kommuner. Nu börjar det komma frågor om en långsiktig strategi att göra om dessa stadsdelar på ett sådant sätt att de inte lockar till sig en ensidig befolkning. Boendekarriären får här inte innebära att man flyttar till en annan stadsdel.
Till det ändamålet har vi i den stadsdel som jag representerar nu ett mycket nära samarbete med de stora byggföretagen som äger fastigheterna i stadsdelen. Man har ju ändå begränsade möjligheter inom ramen för det bestånd som finns att vidta vissa statushöjande åtgärder. Man diskuterar vilka olika boendeformer man skall kunna erbjuda inom ramen för just hyresfastigheter för att minska omsättningen och eventuellt få människor att söka sig till den här stadsdelen för att den kan erbjuda ett specifikt boende. Det kan vara seniorboende och vissa typer av servicelägenheter.
Långsiktigt måste vi naturligtvis fundera över varför dessa stadsdelar har blivit som de är. Det är förmodligen för att de från början har erbjudit ett totalt ensidigt boende. I andra i övrigt jämförbara stadsdelar i Göteborg har vi ca 37 % boende i egna hem eller bostadsrätter. I stadsdelen Biskopsgården är det 7 %. Detta präglar även andra stadsdelar med denna förekomst.
Till Gullan Lindblad vill jag säga att jag tycker att det är beklagligt att man återigen för in hemspråk som en motsättning till kunskaperna i svenska. Frågan var inte ställd till mig. Jag skulle annars gärna ha tagit upp den.
Jag hoppas också att vi sedan får tillfälle att säga några konkreta saker som vi tror skulle behövas även om vi inte blir tillfrågade om just det ämnet.
Gullan Lindblad: Fru ordförande! Jag är tacksam för synpunkter i den här frågan. Du får gärna svara. Jag tar upp den här frågan eftersom jag har mött allt fler invandrare som själva säger detta.
Peter Schuckink-Kool: Det kan vara intressant för Sverige som nyligen har blivit medlem i EU att höra att EU har kommit ut med en rapport där man beskriver hemspråkets roll ungefär så som man gjorde på 70-talet i Sverige när man genomförde hemspråksreformen. Man inleder med att säga att det finns allt starkare vetenskapliga belägg för att dessa tankegångar är riktiga. Man rekommenderar medlemsstaterna att utveckla sin undervisning i den riktningen. Vi har redan kommit en bra bit där, men nu håller vi på att avrusta.
Lars Johansson: Jag vill bara kort säga apropå detta om vad vi gör för att höja statusen i områdena att detta inte är någon enkel fråga. Det krävs ganska stora förändringar. Låt mig ta ett exempel. I Göteborg bor 80 % av befolkningen i lägenhet. I riket i övrigt är det ungefär hälften. Av de 80 % som bor i lägenheter bor en hel del i bostadsrätter. Det handlar inte bara om att få småhus i dessa områden. Det handlar också om att ändra attityden till själva området som sådant.
Peter talade om Biskopsgården alldeles nyss. Det var ett område som människor flyttade till i slutet på 50-talet och under 60-talet. Sedan har det skett en avflyttning därifrån och invandrare har flyttat in i stor utsträckning. Det har att göra med att området under flera år gick ner sig genom att bostäderna blev otidsenliga. Nu sker där en upprustning apropå detta att höja statusen. Det sker förändringar i det området. En del hus på Solvädersgatan har rivits för ett antal år sedan, och det diskuteras nu att bygga hus där med ett annat boendeinnehåll än i det gamla beståndet. Det sker en del sådana insatser.
Det görs också andra insatser när det gäller att se till att vi har en bra kommunal service. I många av dessa områden, typ Gunnared som också är representerat här, har vi byggt om grundskolorna för närmare 200 miljoner kronor under 90-talet. Vi menar att det är viktigt att den offentliga servicen har en hög kvalitet i de här områdena.
Vi genomför fr.o.m. i år en omfördelning av kommunbidraget i Göteborg. Vi utgår ifrån behovet av kommunala insatser inom skolan, barnomsorgen, äldreomsorgen osv. Det får slå igenom i betydligt större utsträckning än tidigare. Det är litet grand av det som nu diskuteras här i riksdagen om det nya skatteutjämningssystemet. Vi använder oss av den typen av variabler. Vi införde det från den 1 januari i år. Det innebär att dessa stadsdelar får betydligt mer kommunala resurser än andra stadsdelar i Göteborg.
Jag kan bara konstatera vad det innebär i andra delar av Göteborg som utgörs av mer välsituerade områden av typ Danderyd här i Stockholmsområdet. Det innebär att de stadsdelarna får ganska kraftiga besparingar inom skolan och barnomsorgen eftersom vår totalekonomiska situation är sådan i Göteborg att vi måste göra en omfördelning av resurserna till de invandrartäta områdena för att man skall kunna få bättre levnadsvillkor där så att alla göteborgare, oavsett varifrån de kommer, får så likvärdiga levnadsvillkor som möjligt.
Frank Andersson: Jag tänkte ta upp ett par saker som gäller detta med statushöjande åtgärder. I Gårdsten hos mig bor det 50 % invandrare men i skolklasserna är 90 % av barnen invandrare. Jag känner ofta att det är kört i dessa områden att bryta boendestrukturen.
Jag tycker att man skall göra det så bra det någonsin går i dessa områden för dem som bor där. Jag tror att det kvittar hur många höghus vi river i Gårdsten och hur många fina villor vi bygger. Det kommer ändå att bli ett fåtal svenskar som kommer att flytta dit. Det har gått så fruktansvärt långt i dessa områden. De barn som går i skolan där måste garanteras en lika bra utbildning som de barn som växer upp på andra ställen i staden.
Vi i Gunnared jobbar mycket med vår personal. Det gäller att kunna behålla den duktiga och kunniga personal som vi har. Det är tungt att jobba i ett sådant område. Därför krävs det att vi satsar på vår personal så den stannar. Vår stadsdelsnämnd har just antagit en skolplan där vi i den politiska nämnden mycket klart säger att det är språket som är det absolut viktigaste. All fortbildning under ett par tre år framöver skall inriktas på språket.
Vi har dessutom ett invandrarpedagogiskt centrum i vår stadsdel som vi invigde för ett år sedan. Det ligger också i linje med detta. Där jobbar man med fortbildning för personal. I Angeredsområdet är vi så duktiga på detta att vi erbjuder Göteborgs lärare och förskollärare utbildning i hur man kan jobba med språket i skolan.
När det gäller arbete har vi sedan fem år tillbaka ett projekt som vi kallar Arbete i Angered. Under den här femårsperioden har vi fått i gång ungefär 90 nya företag i vårt område. Det är i huvudsak enmans- och tvåmansföretag. Vi har ett nyföretagarcentrum som har en filial hos oss. Där jobbar man aktivt med dem som är intresserade av att starta företag, och man kan även få en utbildning i den kunskap som krävs för att kunna starta ett företag. Man gör också en analys av hur bra tankarna och idéerna är och om de är genomförbara.
All hemspråksträning i Gunnared ligger utanför ordinarie skoltid. Det innebär att springet ifrån klassen har upphört helt och hållet.
Mats Björnsson: Låt mig börja med att lämna en liten upplysning apropå en tidigare fråga som ställdes om val av skola. Skolverket håller på med en särskild studie som handlar om fritt val av skola. Vi vet ju att det är betydligt fler i storstadsområdena som använder sig av möjligheten att välja annan skola än den närmaste. Det är upp emot 10 %. Vi försöker där beskriva om detta friare val av skola också innebär en ökad segregation. Vi försöker ta reda på vilka grupper det är som väljer annan skola och varför. Vi får väl ett svar på detta om ett antal månader. Detta var mer som en upplysning.
Låt mig sedan gå över till frågan om hemspråket. Risken finns att man hamnar fel vad man än säger här. Vi har gjort en del nationella utvärderingar. Bl.a. har professor Horst Löfgren gjort analyser av elever som slutat grundskolan och följt upp dessa i ett antal år efteråt. Slutsatsen av detta är att kunskaper i svenska isolerat som faktor är av största betydelse för studieframgången. Det finns inte samma tydliga relation mellan studieframgång och hemspråksundervisning. Det visar detta. Därmed är det inte sagt vad hemspråksundervisningen har för andra effekter. Jag kan återkomma till det senare.
Vi kan också konstatera att kostnaderna för undervisningen i kommunerna totalt har minskat sedan 1991/92. Det är ganska stora minskningar i kostnader för lärartimmar, inte minst för både hemspråk och Svenska 2. Detta har delvis skett genom effektiviseringar med större elevgrupper och liknande. Men det är inte bara kostnaderna som har minskat utan även andelen elever med annat hemspråk än svenska som följer undervisning i hemspråk och Svenska 2 har minskat. I Svenska 2 har minskningen varit ganska kraftig mellan åren 1992/93 och 1993/94.
Det är svårt att bedöma vilka effekter detta får utan närmare studier, men det är helt klart att det är en minskad andel elever som går i svenskundervisning. Det borde egentligen vara alarmerande eftersom kunskaper i svenska uppenbarligen är av avgörande betydelse.
Allmänt kan jag väl säga att utifrån nationell statistik är situationen när det gäller invandrarelever inte så bekymmersam som man kunde tro. Nu pratar vi om invandrartäta områden i det här sammanhanget, men tre fjärdedelar av invandrareleverna -- definierat som elever som har annat hemspråk än svenska -- går igenom gymnasieskolan. Deras resultat är i stort sett likvärdiga med svenska elevers när det gäller betyg och liknande. Det är en något mindre andel invandrarelever som går över till gymnasieskolan och det är en något större avbrottsfrekvens, men skillnaderna är inte så vansinnigt stora. Men vi är helt klara över att riskgrupper -- utifrån dessa utvärderingar -- är dels elever som kommer hit under högstadietiden, dels elever som bor i invandrartäta förorter.
Apropå frågan som ställdes från podiet kan jag bara nämna att Skolverket nyligen har fått ett ganska vittomfattande uppdrag när det gäller hemspråksundervisningen. Det syftar bl.a. till att utvärdera hemspråkets betydelse bl.a. för svenskkunskaperna. Man vill se om det finns ett samband däremellan och hur det ser ut.
Gullan Lindblad: Jag tycker att det är värdefullt med de svar som jag har fått från flera håll. Det är utmärkt att vi får den där rapporten så småningom.
Jag tycker att det är utmärkt att ni har lagt hemspråksundervisningen utanför ordinarie skoltid i Göteborg. Det har blivit väldigt sönderhackat tidigare. Men jag har en konkret fråga. När vi var i Botkyrka sade man där att det har blivit sämre med svenskundervisningen sedan flyktingarna fick flytta vart de ville. När de var kvar på förläggningen kunde man redan där börja att ge svenskundervisning, eller i alla fall en introduktion. Men när man nu flyttar direkt ut i bostadsområdena har man inte den möjligheten. Är det någon som har erfarenhet av detta?
Peter Schuckink-Kool: Skolplikten har gällt, oavsett om barnen har befunnnit sig på förläggning och även om de haft en viss reducerad undervisningsplikt i den kommun där de befunnit sig på förläggning. Skolplikten gäller även den dag som en elev kommer till en kommun. Det betyder att undervisningen normalt påbörjas omedelbart. Jag ser inte någon tydlig skillnad.
Gullan Lindblad: Nu gällde detta inte bara elever, utan flyktingar som sådana.
Peter Schuckink-Kool: Då kan jag naturligtvis instämma. Det har anordnats kurser specifikt på förläggningar och för dem som har flyttat till kommunen, framför allt under väntetiden, men de har inte samma rättigheter som de flyktingar som fått uppehållstillstånd. Det har varit svårare att samla dem till eventuella sådana frivilliga kurser på förläggningar. Mitt svar gällde alltså att skolplikten gäller alla barn som kommer över gränsen.
Lars Johansson: Jag vill göra en kommentar med anledning av det som Skolverket sade nyss. Det här är mycket mer mångfasetterat än vad som redovisades, dvs. att det inte fanns så stora farhågor för att invandrarungdomarna inte gick vidare till gymnasieskolan. Man kan inte använda så generella siffror.
Jag skulle kunna ta många exempel, men ett exempel kan vara Muhammed, 12 år, som kommer från Somalia till Göteborg och börjar i grundskolan. Vilka förutsättningar har han att börja på gymnasieskolan om några år, efter att ha kommit in i en svensk skola i sjätte klass? Det är det som är problemet, och det är det vi måste vara uppmärksamma på. När vi diskuterar invandrings- och flyktingfrågor blir det ofta så generellt.
Vi har alltså i Göteborg hemspråksundervisning på 95 olika språk, och de människor som deltar är i olika åldrar. Det går an för den som föds i Sverige eller för den som kommer hit i tre--fyra-årsåldern. Då finns det hyggliga förutsättningar. Men när man kommer rätt in i skolan på mellanstadiet eller högstadiet eller, ännu värre, som 17--18-åring, vilka förutsättningar har man då att kunna gå i en gymnasieskola och få en utbildning som gör att man har samma chans som de svenska ungdomarna på arbetsmarknaden eller att kunna gå vidare till högskolan?
Jag menar att man inte får ge så generella svar som Skolverket nyss gav. Det är fullständigt uppåt väggarna. Man måste analysera de olika invandrargrupperna, från olika länder. Vi har börjat att göra det när det gäller arbetsmarknadsfrågan, som har en ofantligt tydlig koppling till detta, tillsammans med utbildningsförvaltningen och Länsarbetsnämnden i Göteborg.
Målet måste självfallet vara att alla skall kunna få arbete och försörja sig själva. Men vi måste, såvitt jag kan bedöma, lägga upp program för olika invandrargrupper med olika ambitionsnivå. Det här kommer att ta tid. För många människor i första generationen kommer det att ta lång tid, och då måste vårt svenska utbildningssystem också vara anpassat till det.
Ett annat exempel är det som vi har diskuterat med Göteborgs universitet, och som jag tror att det har fattats beslut om -- i riksdagen eller i regeringen. Det handlar om att ge 600 invandrare en basutbildning på Göteborgs universitet, som gör att de sedan kan gå vidare i en specialinriktad utbildning. Då får man baskunskaper på vissa områden. Man kan vara duktig t.ex. i språk, medan man är dålig i svenska och datakunskap och en del annat. Man får alltså en basutbildning i det svenska samhället, och sedan kan man gå vidare i särskild utbildning.
Det finns alltså möjligheter att komma till rätta med det här, men vi måste finfördela våra insatser så att det blir rätt åtgärd.
Eva Sjöstedt: När det gäller statushöjande åtgärder, som Rose-Marie Frebran var inne på, har det gjorts en hel del försök. Man har rustat upp bostadsområden, och man har skapat olika former av boendeinflytande. Men vad som saknas i de här områdena, som är det absolut mest väsentliga för att höja statusen på områdena, är ju kontakter mellan svenskar och invandrare. I Malmö har vi flyttat ut en hel del av förvaltningarna, för att få arbetsplatser där ute. Men det är svenskar som åker ut till Rosengård och jobbar, och de åker till någon annan plats i kommunen när jobbet är slut.
Det finns alltså egentligen inte konkreta arbetsplatser för de människor som bor inom de här områdena, och jag tror att det är den absolut viktigaste frågan, om man skall skapa någonting som är positivt och bryta segregationen.
Det talades om kvarterspoliser och annan service. Post, affärer m.m. finns i de här områdena. Det som behövs är alltså småföretagare, hantverkshus, små arbetsplatser, småindustrier och olika former av sysselsättning för människor som bor där, för att segregationen skall kunna brytas.
Sedan skulle jag vilja passa på att ge Margit Gennser ett svar -- hon har fått vänta länge.
Det är riktigt, som du säger, Margit, att Malmö, precis som Göteborg, har tappat otroligt mycket av den industri som fanns i staden när den stora arbetskraftsinvandringen kom, och i efterhand har vi nu fått effekterna av flyktingströmmarna. Det som behövs nu är alltså en mängd småindustrier och att man tar till vara invandrarnas kompetens. Jag tror att där finns mycket kreativitet. Det visar inte minst en del försök där invandrargrupper har startat egna företag. Jag tror att det är någonting som man måste ställa sig bakom och försöka hjälpa till med.
En annan sak som du tog upp, Margit, var det här med kostnaderna som skall bäras av staten. När schablonen infördes 1991, om jag inte minns galet, var Malmö en av de kommuner som tyckte att det skulle göras som en försöksverksamhet. Men det blev alltså en riksomfattande verksamhet. Vi var redan då starkt oroade för att det inte skulle räcka under den treårsperiod som det var avsatt för. Tidigare återsökte man alltså socialbidragen. Vi kan bara konstatera att vi egentligen har fått rätt.
(Lunchpaus)
Ordföranden: Nu tänkte vi börja igen. Vi börjar med en redovisning av ett kvinnoprojekt i Rinkeby. Det är Mazhar Göker som kommer att ge oss den redovisningen. Det innebär att vi väntar med alla dem som står i tur att fråga. Välkommen hit, och varsågod!
Mazhar Göker: Tack. I dag bor ca 2 500 turkar i Rinkeby. De flesta av dem är arbetskraftsinvandrare. I vår förening har vi ca 2 200 medlemmar, och det är en politiskt obunden förening.
Jag vill här berätta litet om den turkiska gruppens bakgrund för att ni skall kunna se varför det fanns behov att starta det här projektet. Rinkeby ingår bland miljonprogramsområdena. När familjeåterföreningen började år 1970 blev dessa människor placerade i Rinkeby.
Man hade inga som helst planer på att integrera dem. Det var högkonjunktur, och det fanns gott om arbete. Utan att utbilda dessa människor körde man ut dem till arbetsmarknaden. Den offentliga sektorn och serviceyrken skrek efter folk.
Dessa människor kom ut på arbetsmarknaden på en gång utan att få utbildning vare sig i svenska språket eller i samhällsinformation. När lågkonjunkturen slog till i mitten av 80-talet var det dessa människor, med deras begränsade utbildning och språkkunskaper, som först fick gå från arbeten.
När dessa människor inte hade kunskaper att söka sig till nya yrken eller nya arbeten slog isoleringen och segregationen till. De isolerade sig helt enkelt, eftersom de inte hade kunskaper att söka sig till nya yrken.
Det medförde också att deras barn fick stanna hemma på grund av de höga barnomsorgskostnaderna. Barnen hade heller aldrig någon kontakt med svenska barn. De hade inte som sina jämnåriga möjligheten att förbereda sig inför skolgången.
Med den bakgrunden började vi ta kontakt med stadsdelsförvaltningen, arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Många kvinnor var långtidssjukskrivna. Man ville rehabilitera dem, men hade inte kunskapen. Man var helt enkelt inte på samma nivå som de kvinnor som man skulle rehabilitera.
Därigenom utvecklades idén att starta ett projekt där både kvinnor och barn kunde ingå. Målet med projektet är att motverka isolering, utslagning och att kvinnorna skulle hjälpa till i sina barns upppväxt så att de skulle få större möjligheter att studera och större möjligheter att anpassa sig till skolan.
Detta projekt har startat den 5 december. Barnomsorgen startade i oktober, och projektet för kvinnorna startade den 5 december. I schemat för kvinnorna ingår matlagning, sömnad, svenska, samhällskunskap, data och matematik.
När kvinnorna dök upp den 5 december i projektlokalen var jag väldigt rädd, om jag skall vara ärlig. Dessa kvinnor med stenansikten hade ingen framtidstro och var nervösa. När vi tog emot dem var vi väldigt rädda för att detta skulle misslyckas.
Men vi började arbeta med dem och ordna allting runt omkring dem, som att sköta deras kontakter med myndigheter och hjälpa till med att fylla i blanketter, osv. Det har medfört att vi har ökat självförtroendet hos dessa kvinnor.
I dag är det väldigt glada kvinnor. De kan skoja och skämta, något som man inte såg från början. De har bildat elevråd som kommer med förslag till ledningsgruppen. De har förbättrat sin svenska. De är mer medvetna om sina barns uppväxt och framtid. De har fått förhoppning inför framtiden att vi skall kunna integreras.
Vi har tagit emot 30 barn på daghemmet som aldrig hade varit på dagis. De kan i dag dela med sig. De har kommit i kontakt med svenska språket. De får en pedagogisk utbildning. De kommer i kontakt med svenska mycket tidigare än vad de skulle ha gjort, eftersom det är tvåspråkig personal som arbetar där. Man använder två språk parallellt, både turkiska och svenska, på daghemmet.
Kvinnorna var gömda ute i samhället. De myndigheter och förvaltningar som arbetar med oss i dag skulle aldrig att ha fått chansen att nå dessa barn och kvinnor. Vi har som ideell förening ställt upp och genom uppsökande verksamhet tagit kontakt med dem som är mest isolerade och fått in dem i projektet så att de i sin tur kan känna sig mer värda som människor. De känner att de är värdefulla för samhället.
Jag tror att dessa kvinnors barn i framtiden uppmuntras att studera vidare så att tredje och fjärde generationens integrering kommer att bli mycket lättare än det som har varit hittills. Jag är också tacksam att förvaltningar och organisationer har tillvaratagit våra resurser och den kunskap vi besitter som invandrarorganisation.
Jag rekommenderar alla, kommuner, förvaltningar och stadsdelsnämnder att ta till vara de resurser de har. Då tror jag att ni har lättare att nå grupperna. Därutöver tror jag att integreringen kan ske snabbare och på ett bättre sätt.
Jag har inte mycket mer att tillägga förutom att det är Stockholms folkhögskola som bedriver utbildningen. De har hittills gjort mycket bra ifrån sig. Jag kan gärna svara om ni har några frågor.
Ordföranden: Tack skall du ha. Det var intressant att höra hur ni har arbetat. Såvitt jag förstår är ni egentligen i början på projektet, och mycket kommer kanske att hända under detta år.
Jag tror att vi låter nästa projekt presenteras på en gång, och efter det tar vi en samlad diskussion. Då kan vi också ta de frågor som är kvar från före lunch.
Det gäller nu arbetsmarknadsprojektet i Malmö, och jag lämnar ordet till Jonny Kärnkvist. Varsågod.
Jonny Kärnkvist: Vi startade som ett projekt år 1989. Erfarenheterna av det projektet var så goda ganska snabbt att det blev permanentat och numer är en specialförmedling i Malmö sedan 1992 för nyanlända flyktingar och invandrare.
Vi hade som målsättning när vi startade att vi snabbare skulle få ut invandrare i arbetslivet och även utveckla samverkan med Malmö kommun. Sedan dess har väldigt mycket hänt. Vi har hittills tagit emot ca 4 500 personer. Vi jobbar med traditionell metodik, och vi har också ett arbetslag från Arbetsmarknadsinstitutet ingående i arbetsförmedlingen.
/Bild visas/
Vi har sedan 1992 fungerat som en arbetsförmedling. Resurserna har i stort sett varit oförändrade på förvaltningsanslaget men höjts på åtgärdsanslaget. 3,2 miljoner räcker till 9 handläggare. Åtgärdsmedlen på 58 miljoner tror jag inte att vi detta budgetår orkar göra av med. Det beror på att personalen inte räcker till för att utnyttja de pengarna. Vi får ca 4 miljoner kvar på det anslaget.
/Bild visas/
Jag sade att vi hade tagit emot ca 4 500 personer och arbetat med dem. Jag har här resultatet från de senaste 15 månaderna. Vän av ordning ser genast att det egentligen är de 16 senaste månaderna. Jag fick med en månad till. Vi hade per den 31 oktober/1 november 1993 1 583 kvarstående som var arbetslösa. Fram till den sista februari i år har vi tagit emot ytterligare
1 500.
För dessa 3 083 ser det ut på följande sätt. Det är i mycket hög grad arbetsmarknadspolitiska åtgärder det handlar om. Vi har fått ut 241 i arbete. Vi har konstant fått ut ca 15 personer i månaden i genomsnitt sedan starten oavsett om det har varit högkonjunktur eller lågkonjunktur. Detta år kommer vi kanske upp i 200. Någon större ökning är det alltså inte.
/Bild visas/
Arbetsmarknadsutbildning handlar väldigt mycket om föreberedande utbildning. Det är i mycket stor utsträckning fråga om språkkomplettering. Jag sade att vi jobbade på ett traditionellt sätt. Det är som vi ser det egentligen det enda som håller. Det är enskilda samtal och enskild handläggning i varje ärende, och det är ett mycket tidskrävande jobb.
Vi gör alltså en ordentlig utredning från starten. Vi vill ha en ordentlig kunskap om varje individ. Det är det vi kallar för kartläggning och handläggningsplan. Sedan har vi tvingats att göra ett vägval när det gäller vad vi vill prioritera. Vi prioriterar att försöka att få folk i arbete så mycket som möjligt trots svårigheterna, och det gör vi med kompletterande insatser.
Vi har där valt ut de högutbildade. Vi anser att de trots allt har någorlunda möjligheter på arbetsmarknaden. Vi försöker att få igenom vårdpersonal med legitimationsyrken så att de snabbt kan genomgå Socialstyrelsens prov för att senare gå ut i jobb. Det är tveksamt med civilingenjörer och ekonomer. Men de har en stark vilja.
Även övriga akademiker försöker vi att slussa vidare så att de står på tröskeln till nästa steg. Verkstadsarbetare plockar vi fram så många vi kan. Det gäller även restaurang- och servicebranschen. I restaurangbranschen finns det ganska hyfsat med jobb i Malmö.
I stort sett varje jobb som vi tillsätter är jobb som vi själva raggar upp, och vi får också medverka för att få till stånd en anställning. Vi får ha många företagarkontakter och många förhandlingar med arbetsgivare. Nästan varje jobb som vi tillsätter är tillsatt med rekryteringsstöd.
Vi berörde här under förmiddagen invandrarpraktik. Det är den åtgärd som i varje fall hittills har visat sig vara bra. När de har gått sin period, sex månader sedan i höstas, ser det nu ut som att de kan få jobb. Det är ett flertal som nu tickar ut i jobb i januari/februari. Men även där är det en fortsättning med rekryteringsstöd.
Den prioritering som vi gör får vissa konsekvenser. Det blir de som har låg utbildning och som saknar yrkesutbildning som får en väldigt lång väg till jobb, och för dem har vi inte åtgärder så att det räcker.
/Bild visas/
Jag har delat upp det så att ni skall få en uppfattning om vad jag menar med lågutbildade. Det är utbildning t.o.m. grundskolan. Jag har också tagit med allmänt gymnasium. Man är ganska långt från arbetsmarknaden med ett allmänt gymnasium. Därtill är det några som inte klarar sin sfi-nivå och ett mycket lågt antal som kommer från grundläggande vuxenutbildning.
Det finns anledning att kommentera det. I Malmö finns det uppemot 1 000 personer i grundläggande vuxenutbildning, ett femtiotal av dem kommer till vår arbetsförmedling, och kanske ytterligare 50 eller 100 till andra arbetsförmedlingar i Malmö. Resten ser vi inte röken av på arbetsförmedlingen.
/Bild visas/
Jag kan visa en bild på samma grupp och de som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. 60 % av dem som är i åtgärder har den här bakgrunden. Det handlar väldigt mycket om förberedande utbildning, kompletterande svenska, yrkessvenska och fortsättning på AMU, om det är möjligt.
/Bild visas/
Eftersom detta skall presenteras på ganska kort tid lägger jag här på en liten lista över de hinder som vi brottas med dagligen. Det är inte någon okänd lista. Jag har här tagit med tio punkter, och jag kan säkert få till några ytterligare.
Brist på jobb kan man inte glömma. Vi har sett att när det är bättre konjunkturer får även invandrare jobb. År 1991 t.ex. ringde man t.o.m. till vårt kontor från arbetsgivarna och rekryterade invandrare när inte platserna tillsattes på annat sätt. Ett stort bekymmer just nu som också är något konjunkturbetingat är kravet på bra kunskaper i svenska. Med bättre konjunkturer sjunker det kravet. Men nu är det ett mycket starkt krav att svensknivån måste vara bättre. Där är det just nu ett stort glapp mellan de kunskaper man får i svenska för invandrare och de krav som arbetsmarknaden ställer.
Från Göteborg poängterades det hur tufft och hårt arbetsförmedlingsjobb som ligger bakom varje person. Det vill jag instämma i. Vi har otillräckliga resurser för detta i Malmö. Vi är nio handläggare, och vi har inte en chans att klara situationen på ett bra sätt som det är just nu.
Jag skall avsluta med att tala litet grand om samverkan. Vi har också detta som mål. Vi har en bra samverkan i kommunen. Det som har varit viktigt för oss är just det gemensamma målet och det gemensamma förhållningssättet.
Vi uppträder som en enhet gentemot alla som kommer. Det är samma mål oavsett om man är hos en handläggare på invandrarförvaltningen eller om man är hos en handläggare på arbetsförmedlingen. Det är vägen till arbete som vi pratar om gemensamt.
Vi har ständigt en dialog om olika åtgärder. Det för våra verksamheter närmare varandra. Trots det är vi bra på att avgränsa oss och utnyttja varandras kompetenser, så verksamheterna har inte flutit ihop.
Till sist några exempel på åtgärder som vi har i samverkan. Vi diskuterar nu mycket om sfi och hur vi på något vis skall kunna få en bättre språkkunskap. Vi håller på med ett försök där vi yrkesinriktar sfi:n på ett annat sätt. Vi grupperar in klasserna efter den yrkesbakgrund dessa människor har.
Vi gör också syon på de olika skolorna mer arbetsmarknadsinriktad. När det gäller problem som kan uppstå för personer som är ute i jobb eller i utbildning kan invandrarförvaltningens personal snabbt gå ut och rätta till dem och se till att det flyter som det skall.
Ordföranden: Tack så mycket. Då övergår vi till en frågestund. Jag går tillbaks till min gamla lista och konstaterar att den som är först är Ragnhild Pohanka.
Ragnhild Pohanka: Fru ordförande! Det var beklämmande med minskningen av svenskastudier och likaså av hemspråksundervisningen. Vi kan inte dra in resurserna till invandrarbarnen för att förebygga de problem som finns och som är på väg.
Jag menar därför att vi naturligtvis skall behålla det vi har och försöka utöka det. Min fråga var från början: Var kommer hemspråket in? Det kommer in sedan. Jag tycker att det är viktigt med hemspråk både här och för svenskundervisningen.
Om man har ett riktigt modersmål lär man sig lättare nya språk. Det är viktigt för identiteten och vid hemvändande, när man skall åka hem eller kanske flytta tillbaka igen. Jag ser hemspråket som en väldigt viktig del i detta. Jag har varit sfi-lärare både för barn och vuxna under 25 år. Frågan är om man är beredd att satsa på detta fortfarande.
Jag tror att det finns en liten hake när det gäller att invandrarna söker sig till storstäderna. Jag har talat med många invandrare som tror att deras barns utbildning blir bättre i städerna. Så är det i deras hemländer. De tror att ett gymnasium i t.ex. Borlänge, min hemstad, inte är lika mycket värt som ett gymnasium i Stockholm eller i Göteborg.
När de har varit ute i orter i hela Sverige har de efter en tid när de har stannat märkt att det inte är på det viset. Men i och med att de nu drar till storstäderna direkt upptäcker de inte detta. Jag tycker att det är en tveksam sak att man lämnar landsorten så snabbt.
Sedan tycker jag att det var utmärkt att staten kanske måste ta samhällsansvar för vidare arbete, som Lars Johansson sade. Jag kan inte se någon annan lösning. Annars klarar inte kommunerna det.
Integreringen i det svenska samhället är en stor och viktig fråga. Det är alldeles nödvändigt att vi tar tag i den allvarligt och samvetsgrant.
Rune Backlund: Vi har här hört en redovisning av vad som kan göras för de olika bostadsområdena. Det märks att det finns ett väldigt starkt intresse på den kommunala sidan för att försöka samordna insatser och resurser. Samtidigt finns det en hel del medel på den statliga sidan: arbetsmarknadsmedel, pengar inom försäkringskassan till rehabilitering och liknande.
Då är min fråga: Hur ser ni på den kommunala sidan i dag på samordningen med de statliga insatserna? Vilka möjligheter finns det att åstadkomma mer okonventionella lösningar, om man rensar i regelverket och ökar kommunernas inflytande över de statliga medlen? I dag är det mycket som är uppbundet kring centrala regelverk som ju styrs av den generella politiken. Jag skulle gärna vilja höra hur ni ser på den delen.
Det har här ett par gånger andats att det som man efterlyser från Malmö och Göteborg är någon form av andrum, att kunna ta itu med de akuta problemen och att kunna uppnå en social stabilitet. Det kräver antingen att nytillskottet minskar eller att omflyttningen, sekundäromflyttningen, i landet begränsas på något sätt. Såvitt jag vet finns det ingen -- utom möjligen någon enstaka -- som har vågat antyda att man skulle kunna införa en lagstiftning eller någonting annat som förhindrar människor att flytta.
Om man skall förhindra sekundäromflyttningen krävs det något slags morot för att människor skall stanna kvar i sina hemkommuner. Man måste återupprätta Hela Sverige-strategin, vilken ju -- enligt en forskare här -- uppenbarligen upphörde att fungera 1991. Det krävs alltså en morot för att människor skall stanna i kommunerna utanför storstäderna. Ju fler insatser som görs i de täta områdena, desto mer intressanta blir de att flytta till. Det är litet paradoxalt. Ni från Göteborg och Malmö har kanske haft en del funderingar kring hur man skulle kunna begränsa den omflyttning som sker i dag.
Eva Johansson: Rune Backlund ställde samma fråga som jag hade tänkt ställa om en flexiblare resursanvändning. Jag hoppas att vi kan få svar på den frågan. Det vore bra om man kunde undvika det som folk från arbetsförmedlingen berättade om, att man får pengar över på ett ställe som man inte kan använda. Säkert skulle de komma väl till nytta i någon annan form för de människor som resurserna är avsedda för.
Min andra fråga handlar om barnen och skolan -- jag sitter i utbildningsutskottet -- men jag misstänker att den har bäring också på vuxna människor.
Det som skiljer invandrarbarn från svenska barn är att de när de kommer hit behöver -- utöver allt det som också svenska barn behöver -- skaffa sig kunskaper om det svenska samhället, kunskaper som svenska barn redan har. Dessutom måste invandrarbarnen skaffa sig kunskaper i svenska språket. Jag har en känsla av att man i de allra flesta kommuner är ganska bra på det här. Där man inte kan klara detta i dag är i de kommundelar i en del kommuner där koncentrationen av invandrarbarn i skolan är så hög att de svenska barnen inte räcker till för att kunna utgöra ett stöd vid inlärningen. Skolverkets statistik var ganska alarmerande. Det är angeläget att få fram en utvärdering så snart som möjligt.
Frågan som man måste ställa sig är: Klarar vi av att lösa problemen i de starkt invandrarkoncentrerade områdena med ett mer generellt verkande resursfördelningssystem? Jag riktar den frågan närmast till er från kommunerna.
Behövs det även andra styrmedel som inte hänger ihop just med pengar? Jag tänker då på sådant som styrning av personalresurserna, de resuser som man faktiskt har, så att det inte blir på det viset att det knappast finns någon svensktalande inom barnomsorgen, som det är i vissa förortsdistrikt här i Stockholm, där invandrarkoncentrationen är hög.
En annan sak är att man måste prioritera upp Svenska 2 som ett ämne i skolan, vilket ju håller på att ske. Men behövs det ännu mer av styrning som vi kan utöva från det här huset?
För övrigt var det väldigt intressant att höra om projektet i Rinkeby, där ni i invandrarorganisationen går in och tar över det som ni är bra på, just kontakten med era medlemmar, där samhället kommer till korta.
Inger Davidson: Ronny Nilsson talade på förmiddagen om att täta och naturliga kontakter med det svenska samhället är en nyckelfråga om vi skall komma åt segregeringen. Han sade bl.a. att man planerar för utanförskap. Det är en problembild som jag tror att många ställer upp på. Det handlar om att hitta nya vägar för att de som kommer hit i första hand inte skall få kontakt med bara myndighetspersoner utan också med vanliga invånare.
Nu pågår det en försöksverksamhet bl.a. i Stockholm med att frivilligorganisationer står för mottagandet. Det sker inte amatörmässigt utan man har också professionell personal. Men det tillkommer en ytterligare dimension genom att människor i dessa organisationer blir kontaktpersoner eller kontaktfamiljer till enskilda flyktingar och invandrare. Detta kan då bli en naturlig länk till samhället. Kontaktpersonerna kan hjälpa till med praktiska bestyr men också utgöra sällskap när man för första gången skall besöka olika ställen. Jag undrar om någon från Stockholm har erfarenhet av detta, om projektet har pågått så länge att man vet någonting om resultaten. Finns det den här typen av mottagande i andra kommuner? Hur ser ni i så fall på detta?
Om vi inte skall fortsätta att planera in utanförskap är bostadsplaneringen en väldigt viktig del av utvecklingen på längre sikt. Man bör inte bara se på upplåtelseformen när man planerar nya bostadsområden. Det finns även andra faktorer att ta hänsyn till. Här i Stockholmstrakten finns det två områden som man kan jämföra, Rinkeby-Tensta och Kista.
När man byggde Rinkeby-Tensta slog man upp ett antal bostäder som såg likadana ut. Arkitekturen var väldigt likartad. Man lät människor flytta in innan tunnelbanan var utbyggd och innan det fanns någon social struktur. Det fanns inte dagis, inte skolor osv. I Kista var det precis tvärtom. Där var arkitekturen väldigt varierad. Tunnelbanan var utbyggd, och där fanns skolor och dagis när människor flyttade dit. Det har lett till att man har fått olikartade utvecklingar i dessa områden, och det är viktigt att man tar vara på de erfarenheterna. Jag undrar om någon från Boverket eller någon annan kan svara på frågan hur man arbetar med att sprida den här typen av kunskap. Genom att man bygger på det här sättet bygger man alltså in ett utanförskap, inte bara när det gäller invandrare och svenskar utan också när det gäller olika grupper av svenskar.
Louise Nyström: Jag tänkte berätta litet grand om erfarenheterna från ett OECD-projekt i den stora gruppen Urban Affairs inom OECD. Den arbetsgrupp som jag har suttit med i heter Housing Social Integration and Livable Environments in Cities. Denna grupp leddes av vår storstadsutredare Jan O Karlsson -- jag deltog som delegat.
Att OECD tar upp de sociala frågorna i de mest eftersatta områdena är intressant. OECD är ju en organisation som ser på de ekonomiska och näringspolitiska frågorna i samhället. Varför tar man då upp de sociala frågorna? Jo, helt enkelt därför att man i många länder har förstått att man inte kan ha områden som är väldigt eftersatta. Det slår tillbaka också på andra förhållanden i en stad. En stads vitalitet hänger ihop med att det inte finns områden som är alldeles för eftersatta och som har alldeles för besvärliga förhållanden för sina invånare. Redan detta är ju intressant, eftersom det visar också för oss att detta inte bara är en fråga för dem som råkar bo i dessa områden utan det är en fråga för alla i ett samhälle.
Nå, vad kommer då den här arbetsgruppen med för rekommendationer? Jo, i alla länder har man prövat än den ena och än den andra åtgärden. Man har försökt sig på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utbildning, förbättring av bostadsstandarden och arkitekturen samt förbättring av servicen. Allt detta har nog varit bra, men man har för det första funnit att om man bara genomför kortlivade enstaka projekt, så är allt tillbaka till det gamla vanliga när projektet är slutfört. Man måste satsa på långsiktiga hållbara lösningar som inte bara är enstaka och tillfälliga.
För det andra måste det handla om samverkan över sektorsgränser. Det räcker alltså inte med att bara satsa på arbetsmarknadsåtgärder, bara på utbildningsåtgärder eller bara på bostadsåtgärder. Ett belysande exempel på detta är att någon sade att om vi nu förbättrar arbets- och inkomstförhållandena i ett område, då flyttar naturligtvis de som har fått det litet bättre och in flyttar sådana som fortfarande har det litet sämre. Om vi satsar på bättre bostadsförhållanden och bättre arkitektur, då flyttar det in en massa människor som har det bra medan de som har det sämre måste flytta därifrån, därför att de inte har råd att bo kvar. Hela bostadsmarknaden fungerar på det sättet.
Det handlar alltså om att göra många saker samtidigt och med samverkan. Det handlar om arbetsmarknad, utbildning, boende, service och inte minst det som Mazhar Göker talade om och som på utrikiska brukar kallas empowerment, nämligen självförtroendeskapande åtgärder bland dem, inte minst bland kvinnor, som bor och fungerar i ett lokalsamhälle av det slag som du nämnde och som var så imponerande.
Vilka sektorer är det som det handlar om? Jo, det handlar naturligtvis om alla de gamla vanliga sektorerna: kommunen, staten, föreningslivet, de boende. Och det handlar lika mycket om näringslivet, det lokala näringslivet i en stadsdel, något som vi i Sverige ibland tenderar att glömma bort. Det lokala näringslivet har ju också förfärligt mycket att vinna på att förhållandena blir bättre, säger man i OECD-gruppen. Folk får bättre köpkraft, man handlar mera i butikerna, folk har råd till bättre bostadsförhållanden, ungarna sköter sig bättre osv. Det blir mindre vandalisering, folk bor kvar och det blir inte så stor omflyttning. Alla som verkar i ett lokalsamhälle har glädje och nytta av att samverka. Därför måste självfallet alla vara med i denna samverkansprocess. Insatserna och åtgärderna måste också göras samtidigt.
Någonting annat som jag lärde mig i arbetsgruppen var att när man i andra länder talar om social integration, menar man inte riktigt detsamma som vi gör när vi talar om integration. Vi avser motsatsen till segregation, dvs. en uppdelning där somliga bor på ett ställe medan andra bor på ett annat ställe. Vi menar alltså blandning när vi talar om integration. När man i andra länder och i OECD-gruppen talar om social integration, menar man integration på bostadsmarknaden och integration på arbetsmarknaden. Man avser integration i samhället som sådant (dvs. att inte vara utesluten, stå utanför) och inte nödvändigtvis blandning. Det här är en intressant fråga att fundera över.
Boverket deltar alltså i den här sortens arbete utrikes. Vi har under årens lopp sedan Boverket inrättades 1989 också ägnat oss åt egna studier av dessa frågor, särskilt med utgångspunkt i bebyggelseutformningens och bostadsmarknadens sätt att fungera och betydelsen av detta för boende och välfärd, inte minst i många områden där det finns många människor som har det svårt och besvärligt.
Under årens lopp har vi utgivit ett antal skrifter, och dem vill vi gärna överlämna till socialförsäkringsutskottet.
Jan Johansson: Jag skall försöka att fatta mig kort.
Jag skall svara på Rune Backlunds fråga, som jag vill svara ja på. Jag tror att det finns mycket att vinna med en gemensam resursanvändning mellan myndigheter i områden av den här typen. Jag är alltså stadsdelschef i Rinkeby.
Vi arbetar sedan ett antal år tillbaka tillsammans med arbetsförmedlingen och försäkringskassan i ett gemensamt projekt. Vi har en ledningsgrupp med representanter för dessa tre myndigheter och våra förvaltningar. Det är ju inte så, att resurserna är gemensamma i egentlig mening -- då hade du inte behövt ställa frågan. Men det är ju inte självklart till vilken myndighet man skall vända sig, om man inte har ett arbete. Det gör att vi på olika sätt har ett ansvar för människor som inte har ett arbete. Vi har funnit att om vi kan använda pengarna som om de vore gemensamma finns det mycket att vinna. Vi skulle självfallet kunna gå ännu längre om resurserna verkligen vore gemensamma.
I det här projektet försöker vi att få med människor som lever på socialbidrag och som inte har någon sysselsättning i olika typer av utbildning och praktik. Här får de en annan ersättning än socialbidrag för sin prestation. Sedan försöker vi att få så många som möjligt att kunna ta nästa steg till ett reguljärt arbete med en reguljär lön. De två senaste åren har inneburit att fler har ramlat ner ett steg än vad det är som har lyckats att ta sig upp. Men just nu ser det ut att råda en någorlunda balans. Vi arbetar på ungefär samma sätt som man gör i Malmö med den skillnaden att vi arbetar ännu mer intimt tillsammans.
Om någon till äventyrs skulle tro att detta kostar en förfärlig massa pengar har det gjorts en ekonomiskt oberoende utvärdering av projektet, som visar att vi under 1992 sparade 22 miljoner, framför allt på förkortade väntetider. Det var alla vi tre myndigheter tillsammans som gjorde denna vinst.
Jag vill i förbifarten också kommentera Inger Davidsons fråga. Om man jämför Rinkeby-Tensta och Kista finns det en ytterligare skillnad som jag tror är ännu väsentligare, och det är att Kista planerades från början med arbetsplatser. Men så var det inte med Tensta och Rinkeby.
Eva Sjöstedt: Det är alldeles riktigt att Malmö, liksom de övriga storstäderna, nu behöver ett andrum. Vi behöver kunna ta emot de flyktingar och invandrare som i dag finns i kommunen och se till att de kommer i arbete och får sysselsättning. Diskussionen har förts i bl.a. Malmö om att vi tycker att det inte vore orimligt att man ser till att Hela Sverige-strategin rejält fungerar, när nu Sverige tar emot flyktingar. Då menar vi att flyktingarna bör kunna få introduktion i de kommuner som de blir anvisade till av Statens invandrarverk, som har hand om kommunplaceringen.
När introduktionen är genomgången, dvs. när man har läst svenska och tagit del av samhällsintroduktionen, måste det så att säga vara fritt fram för vem som helst att flytta. Men det sker ett enormt resursslöseri i dag. Det kostar alltså oerhört mycket pengar för kommuner som bygger upp ett nätverk av resurser för att ta emot flyktingar men som inte tilldelas några flyktingar. En del andra kommuner, såsom Malmö och Göteborg, har dimensionerat för en mottagning som sedan fullständigt brakar ihop.
Så visst måste man titta på styrinstrumenten. Ett av dessa är ju naturligtvis den penningpåse som måste följa flyktingen. Det är den ena delen. Den andra delen är att man rejält måste betona Hela Sverige-strategin. Hur det skall gå till vet jag inte riktigt. Vi har bara anvisat en väg, och det är möjligt att man får försöka att hitta andra lösningar.
Sedan när det gäller det här med okonventionella lösningar kan jag försäkra er att vi i Malmö har tvingats att ta till sådana under ganska många år. Ett exempel var när vi i somras fick öppna ett antal stängda skolor för att ta hand om den bosniska gruppen. Vi fick utnyttja lärarhögskolan och se till att dessa bosnier kom i någon form av sysselsättning för att väntetiden inte ytterligare skulle fördröjas. Det finns många exempel på sådana okonventionella lösningar.
Vi får nog också pröva okonventionella lösningar för att också hitta arbets- och sysselsättningstillfällen för invandrargrupperna.
Peter Schuckink-Kool: Det gläder mig att vi i dag inledde med exempel på att det också finns egna resurser bland invandrare. Även i stadsdelen Biskopsgården görs det egna insatser av den turkiska befolkningen. Det rör sig om ett samarbete inom barnomsorgen som inte är så utförligt som det som redovisades här men som dock går i samma riktning. Det är också mycket stimulerande att unga turkiska universitetsstuderande nu försöker organisera sig för att hjälpa de ungdomar som går i gymnasieskolan genom dels moraliskt stöd, dels läxstöd.
Jag vill komma in på det som Rune Backlund sade. Han nämnde för första gången i dag ordet morot. De möjligheter som finns att ge introduktionsersättning i stället för socialbidrag har på många ställen lett till att man har döpt om socialbidraget till introduktionsersättning. Tanken var att det just i detta skulle finnas en morot. Introduktionsprogrammet skulle minska antalet byten av kommuner, eftersom det var meningen att man skulle fullfölja introduktionsprogrammet.
I Malmö har man dessutom gjort något som jag uppmanar alla att göra: Man betraktar nämligen alla nykomlingar lika och utgår ifrån deras individuella behov. När man inför ett introduktionsbidrag i stället för socialbidrag lär det finnas juridiska hinder för att erbjuda detta till andra än till flyktingar, alltså till anhöriga som i normala fall utgör ungefär hälften av den totala invandringen i Sverige. Det vore en angelägen uppgift för riksdagen att undanröja de hinder som föreligger för en kommun att erbjuda introduktionsbidrag även till den andra hälften av det totala antalet invandrare.
Sedan saknar jag att ingen har frågat om återvändandet. Vi får ändå räkna med att det i dag finns många människor som upplever sin tillvaro i Sverige som tillfällig, som tillfälligt skydd. Även om den förra regeringen gjorde vissa förberedelser för ett eventuellt program för ett återvändande, har man i Göteborg i samband med bistånds- och återbyggnadsåtgärder börjat att arbeta med att förbereda somalier att kunna återvända till hemlandet, naturligtvis på frivillig väg. Den frågan har inte tagits upp här. Det är dock ganska många som just för att de upplever sin tillvaro här som tillfällig har ganska stora problem.
Lars Johansson: Jag skulle vilja svara på den fråga som Inger Davidson tidigare ställde, om det på andra håll än i Stockholm fanns någon typ av frivilliginsats för flyktingmottagandet. Det finns det. Vi har ganska nyligen sagt ja till Göteborgs flyktinghjälp, som är en organisation bestående av frivilligorganisationer med Invandrarverkets tidigare chef Christina Rogestam som ordförande. Man skall nu ta hand om 100 familjer. Det innebär att man bygger upp ett kontaktnät inom sina organisationer med värdfamiljer för dessa flyktingfamiljer. Vi tycker att det är ett intressant försök för att se om man kan lyckas bättre med integrationen just bland dessa flyktingar. Sedan får vi göra en utvärdering och se om vi kan fortsätta med den typen av verksamhet. Det finns kanske också andra organisationer som kan tänkas vara intresserade.
Såväl det statliga som det kommunala flyktingmottagandet måste självfallet knyta kontakter med de föreningar i övrigt som kan vara intresserade av att engagera sig i den här typen av frågor.
Man har i tidigare inlägg undrat om det finns statliga regler som utgör ett hinder för kommunerna när det gäller flyktingmottagandet och möjligheterna att klara de problemen på ett bättre sätt. Jag vill då gärna anknyta till det som jag sade på förmiddagen, nämligen att den viktigaste frågan trots allt är sysselsättningsfrågan och att det drivs en aktiv arbetsmarknadspolitik samt att det görs väldigt riktade sådana insatser i storstäderna.
Såvitt jag kan bedöma efter den utveckling som vi har haft måste insatserna öka ganska påtagligt. Det går inte att sitta här och exakt tala om hur man skall göra, men redovisningarna från Malmö, Rinkeby och Göteborg tyder på att det finns ett starkt engagemang hos såväl kommunala som statliga myndigheter för att agera i dessa frågor.
Man borde avsätta den grundplåt som regeringen har aviserat på 125 miljoner kronor till de invandrartäta kommunerna för en särskild storstadsdelegation. Problemen kommer att bestå i de kommuner som har 50 % av problemen och där koncentrationen är hög, även om man på olika sätt försöker att förhindra en del av inflyttningen. Det är där insatserna måste göras. Då skall man ha representanter för länsarbetsnämnd, för kommuner och också för regering eller departement, som skall se till att pengarna inte används för fel ändamål. Utifrån detta och egna kommunala insatser får man sedan arbeta aktivt inom ordinarie ramar vid sidan om. AMS-budgeten innehåller väldigt många olika arbetsmarknadspolitiska insatser. På det viset kan man kanske skapa ett ökat tryck på storstadskommunerna just när det gäller den här frågan.
Jag tror att detta är det sätt på vilket man skall gå fram. I annat fall befarar jag att det blir fråga om att man skall söka projektbidrag för olika insatser ur de 125 miljoner kronorna, som ordföranden inledde med att tala om att regeringen hade aviserat. Sedan skall man sitta på departement eller på myndigheter i Stockholm och avgöra till vilka dessa pengar skall gå. Det tror jag är ett helt felaktigt upplägg. Lägg ansvaret så nära invandrarna som möjligt och se till att det görs en uppföljning så att pengarna används på rätt sätt! Se också till att ramarna blir så fria som möjligt när det gäller att vidta olika åtgärder för att få människor i sysselsättning så att de så småningom kan få ett liv likvärdigt med det liv som svenskar i gemen har!
Ronny Nilsson: Om man kan få till samordningen av insatserna på rätt sätt finns det en mycket stor dynamik. Vi har visat en del av det i Malmö.
Men det finns hakar i det hela. Jonny Kärnkvist har redovisat att man inte har handledarresurser för att använda alla de åtgärdsmedel man har till sitt förfogande. Vi har ett gemensamt projekt när det gäller yrkesförberedande kurser, där tanken är att det skall ges utbildningsbidrag. Jag undrar snart om det blir en tredjedel eller en fjärdedel av de aktiviteterna som arbetsförmedlingen orkar med att handlägga. Den skall klara ut om det är rätt insats eller om det skall bli utbildningsbidrag. Det är den ena delen. Arbetsförmedlingens resurser, framför allt när det gäller handläggarsidan, följer inte med den inströmning som nu har skett till storstäderna och Malmö.
Det finns också en annan del. Det har funnits tankar på att man över huvud taget skall försöka samordna insatserna på ett bättre sätt sedan riksdagsbeslutet om samordnat flyktingmottagande 1989/90 och senare om introduktionsersättningar. Tanken med introduktionsersättningen var att den skulle kunna användas både när det gällde arbetsmarknadspolitiska insatser och rent kommunala insatser. Som den nu är konstruerad går det inte. Där skulle man kunna göra en ändring. Introduktionsersättningen skulle i stort sett kunna likna utbildningsbidraget, och då skulle de vara utbytbara. Man skulle kunna synkronisera de kommunala insatserna -- introduktionsinsatserna och svenskan -- med arbetsmarknadspolitiska insatser. Det skulle självfallet gälla alla, oberoende av om de är flyktingar eller har kommit på grund av anknytning.
Vi tycker också att det är intressant med stöd och att frivilligorganisationerna skall kunna ta ansvar för mottagandet och introduktionen. Men man skall också vara medveten om att det vi pratar om i dag är de starkt segregerade storstadsområdena. Där är nog inte förutsättningarna riktigt desamma som i Eslöv eller i någon Norrlandskommun.
Frivilligorganisationerna och myndigheterna försöker nu få fram kontaktfamiljer och kontaktnät till flyktingar. Det har givit ett bra resultat i de mindre kommunerna, men i Malmö har vi fått fram 50 stycken. Då har organisationerna jobbat med det, och även vi har varit ute med många olika aktiviteter och propagerat och delat ut material. Men det sociala nätverket är annorlunda i storstaden än på den lilla orten.
Sigge Godin: Jag tycker att projektet från Malmö var väldigt intressant. Jag skulle vilja ställa några ytterligare frågor omkring det.
Under förmiddagen fick man en känsla av att regler och förordningar behövde ändras, och att det var svårt att synkronisera arbetsförmedlingens och AMI:s verksamhet med kommunens verksamhet. Man har löst det bra i projektet från Malmö, om jag har förstått det rätt.
Har man ställt några speciella krav på de människor som har deltagit i projektet -- de 4 500 personerna? Har man givit dem några speciella stimulanser för att få dem att delta? Det är den ena frågan.
Ni talade om att ni har satsat på de högutbildade och försökt att få ut dem i arbete. Har några av dem hamnat i sitt utbildningsyrke, eller har de som alla andra flyktingar och invandrare hamnat i städjobb och andra jobb som de inte är utbildade för?
Har det funnits någon rörlighet i gruppen? Har några accepterat att flytta till andra delar av kommunen eller till andra delar av landet för att få ett arbete som passar med utbildningen?
Projektet har ju hållit på några år. Har ni några synpunkter på hur lång tid det skall fortsätta att löpa? Min uppfattning är att det framför allt i storstäderna är ett långsiktigt och tålmodigt arbete som man inte kan avsluta ens på fem eller tio år. Det behövs under lång tid framåt.
Nalin Baksi: Här sitter vi och studerar hur det är i invandrartäta bostadsområden. I vissa frågor tycker jag att det verkar som om man inte alls har en aning om hur det är i verkligheten. I förmiddags var det någon som frågade varför föräldrarna inte kan välja skolor med svenska barn nu när man har rätt att välja skola. Det är faktiskt inte lätt att komma in i en skola med svenska barn. Jag har träffat många invandrarföräldrar som säger att de inte önskar något hellre än att barnen kommer till en skola med svenska barn. När de kommer dit finns det ingen plats och de får vänta i kön. Man kan tala vackert om reglerna i detta hus när man inte riktigt vet hur det är.
Man ringde från Stockholms högskola i Rinkeby och frågade om jag kunde ta emot praktikanter. De hade sökt platser i hela Stockholm, men ingen hade tagit emot några praktikanter. De enda som hade gjort det var småföretagarna i Rinkeby, och de kunde ingen vidare svenska de heller. Man hade till slut sagt att det inte var någon idé att gå dit.
Vi pratar hela tiden om hur det borde vara, hur viktigt det är att vi integrerar alla invandrare, hur viktigt det är att barnen lär sig svenska och hur viktigt det är att invandrarföräldrarna får kunskap om samhället. Alla pratar vackert om det, men när det kommer till handling är det så få av oss som tar det ansvaret.
Vi skulle uppmana varje riksdagsledamot att ta en praktikant från någon skola. Vi får aldrig chansen att prata med en vuxen invandrare, förklara hur skolan och samhället fungerar och hur viktigt det är att lära sig svenska. Varenda invandrare vi kan påverka påverkar 10--20 andra i sin tur. Det är enda chansen för oss. Kommun, landsting och stat måste ta det ansvaret. Privata företag struntar ju fullständigt i det. Det är vi politiker som har det ansvaret, och vi borde föregå med gott exempel. Det gör vi inte, utan vi sitter och studerar hur det borde vara. Jag tycker att var och en skall ta det ansvaret. Ingen kan förändra om inte varenda en av oss tar det lilla ansvaret. Gör vi det kommer det att påverka en hel del.
Det är tyvärr det enda sättet att få invandrare att komma i kontakt med samhället. Jag som har vuxit upp i Tensta vet att barn som är födda i Sverige inte kan svenska. Det kan inte vara rimligt. Det är otroligt, men det är sanningen. Det är därför det är så otroligt viktigt att vi tar det ansvaret och går in och kollar vilka skolor det gäller. Vi måste vara ett stöd i stället för att säga att vi skall ta tag i det någon gång. Föräldrarna behöver den hjälpen.
Det ligger ett stort ansvar på kommunalpolitiker, på riksdagsledamöter och på folk på alla nivåer vad gäller att ta det ansvaret. Det lilla vi gör kan påverka en hel del i framtiden.
Lars Stjernkvist: Jag har två frågor som anknyter till det jag sysslar med i riksdagen -- bostadspolitiken. Den första är till Mazhar i Rinkeby.
Anser du att det är möjligt att lyfta ett område, eller är enda sättet att förändra statusen och ett områdes rykte att helt enkelt ändra befolkningssammansättningen? Är det möjligt att uppnå en situation där man med "invandrartätt" inte nödvändigtvis måste mena hög arbetslöshet och högt socialbidragsberoende? Tror du att det är möjligt att lyfta Rinkeby utan att man för den skull ändrar sammansättningen?
Den andra frågan är till kommunpolitikerna. För att vinna tid vänder jag mig till Eva i Malmö. I kommunerna har under senare år differentieringen -- skillnaderna i hyror -- ökat rätt så kraftigt mellan olika områden. Det gäller inte minst i Malmö. Relativt sett har hyrorna i Rosengård inte sjunkit, men de har inte stigit lika kraftigt som i andra områden. Det kan tyckas vara bra ur rättvisesynpunkt att de som har det sämst ställt får de relativt sett lägsta boendekostnaderna, men samtidigt kan man se en uppenbar risk att det faktiskt förstärker situationen. Det bidrar till att ytterligare försämra statusen i någon mening, men framför allt till att man får ännu mindre resurser till att rusta upp och underhålla områden.
Hur ser ni i Malmö kommun på den politik som det kommunala bostadsföretaget har fört, och hur ser ni på framtiden?
Elver Jonsson: Först vill jag rikta mig till föredraganden från Malmö. Under rubriken Samverkan på overheadbilden stod det att man skulle ta till vara varandras kompetens, föra en dialog m.m. Är det ett nytt grepp? I så fall känns det litet nymornat. Dialoger och utnyttjande av varandras kompetens på förvaltningssidan skulle väl te sig naturligt.
Under punkten Hinder räknas det upp både språksvårigheter, kompetensbrist och otillräckliga resurser m.m. Är det egentligen inte andra hinder som är de verkligt tunga, typ fördomar och stora kulturskillnader?
Sedan har jag en fråga till Mazhar från Rinkeby. Du talade om kvinnorna som kom till er träff med, som du sade, stenansikten. De var mycket slutna. De träffade er, och så blev de öppna, glada och fulla av uppslag. Mina frågor gäller om det har fortsatt lika väl och om det kan bli en kulturkrock när de kommer hem. Slutenheten när de kom första gången berodde väl på att de var präglade i en hemmiljö som stod just för det. Har man kunnat hantera en sådan öppenhet fullt ut?
Bo Könberg: Jag tänkte återkomma till en fråga som var uppe på förmiddagen. Det talades om svenska för invandrare från Malmö. Om jag fattade dig rätt skulle man litet drastiskt uttryckt inte koncentrera sig för mycket på svenskan, vilket vi ju alla tror att man måste göra. Det som låg bakom var tydligen det att man skulle koncentrera undervisningen i framtiden mer på det yrke man trodde att flyktingen skulle kunna få. Det låter ju klokt.
Det handlade också om att man för flyktingar med väldigt låg utbildning eller ingen alls -- analfabeter eller liknande -- tidigare hade haft väldigt låga krav. De skulle plugga tre timmar om dagen eller ibland, tror jag, t.o.m. bara någon dag i veckan. Detta har tydligen ändrats i samband med årsskiftet.
Jag vill fråga representanterna från Stockholm och Göteborg om det är likadant där som det förut var i Malmö, om man är på väg att ändra sig eller om man alltid har gjort likadant. Hur ser man på det som det pratades om från Malmö?
Margareta Grape: Eva Johansson och Rune Backlund tog upp frågan om styrning av resurser. Det här huset har två möjligheter att utöva sin makt. Den ena är att stifta lagar, och den andra är att tilldela pengar åt olika håll.
När det handlar om skolan har jag väldigt svårt att föreställa mig att det över huvud taget är en framkomlig väg att bestämma sig för att det skall gå ett visst antal människor av ett visst etniskt ursprung i en viss skola. Erfarenheterna av bussningar från USA är att de inte slog särskilt väl ut. Jag tror att det skulle bli ännu mycket värre om man försökte göra något sådant här. Enda möjligheten att bryta den ensidiga etniska sammansättningen i en del av skolorna är att väldigt kraftigt satsa på dessa skolor och göra dem till oerhört attraktiva utbildningsinstanser. Man måste ha gymnasieprogram med stor attraktivitet.
Det är inte klart ännu, men det har diskuterats här i Stockholm att man skulle ha ett utbildningsprogram som förberedelse för Polishögskolan. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att ha motsvarande typer av diplomatförberedande eller advokatförberedande utbildningsprogram. Genom att lägga dem i områden där väldigt många elever har invandrarbakgrund kommer naturligtvis rätt många av dem att gå på dessa. Det kommer också att kunna bidra till statushöjningen, vilket flera har varit inne på.
De positiva insatserna, snarare än olika typer av reglering och kvotering, leder sannolikt på sikt till bättre resultat. Det behövs naturligtvis extra insatser, för det blir dyrare att göra på detta vis.
Inger Davidson var inne på de enskilda organisationernas roll i flyktingmottagandet. Projektet har inte hållit på så kolossalt länge. Just nu är dessutom avslagsfrekvensen rätt hög för de flyktingar som kommer, så det är inte så förfärligt många av dem som har varit på förläggningar som så småningom blir kvar. Frågan är om de enskilda organisationerna inte skulle spela en ännu mycket större roll i nästa led, dvs. när flyktingar är placerade i kommuner.
Erfarenheterna är väl ungefär som i Malmö och på väldigt många andra håll: Det är inte så rasande lätt. Det finns ett lätt drag av paternalism i konstruktionen att man skall vara fadder åt någon annan vuxen människa. Försöket som gjordes i Kontaktnätet var ju ett sätt att få en annan profil på det.
Det Lars Johansson tar upp om Storstadsdelegationen tror jag är oerhört viktigt. Det handlar inte bara om de 125 miljoner som har aviserats inledningsvis. I propositionen talas det också om mål 3-pengarna i den sociala fonden i EU. Det är sagt att en del av dem skall användas för insatser för de mest utsatta på arbetsmarknaden. Invandrarna är en del av detta.
Det är nog helt nödvändigt att komma ifrån det lilla projekttänkandet och försöka få en miljö och ett utrymme där det är möjligt att experimentera sig fram till olika former av insatser. Det går inte att tro att det över huvud taget är möjligt att göra likformiga insatser runt hela landet och i alla kommuner och ens inom samma kommun. Det måste finnas möjligheter till samverkan med andra aktörer i kommunerna. Vi bör eftersträva en större samverkan med andra storstäder inom ramen för det europeiska samarbetet. Vi får inte glömma att de problem vi har i de svenska storstäderna icke är exklusivt svenska problem. Det är problem som man brottas med i alla andra storstäder. Det finns säkert förutsättningar och möjligheter för oss att på ett annat sätt både samarbeta och ta del av andras erfarenheter. Det kräver att man går utanför de regelverk som vi för närvarande har. Därför är det förslag som Lars Johansson har tagit fram ett mycket viktigt förslag.
Bengt Eliasson: Jag skulle vilja ta upp två frågor.
Flexibel resursanvändning och samordning är populära ord i dessa sammanhang. Vad man måste tänka på är att det skall hända på handläggarnivå. Jag vill närmast rikta en vädjan till er som har hand om regelsystem och omorganisationer. Det vi har gjort under många år är att ändra. Kommunerna är lika goda kålsupare med olika organisationsformer och styrmodeller. Det gör att handläggarna har litet svårt att orientera sig i sin egen tillvaro och framför allt i samarbetsparternas tillvaro.
Det har skett ett antal kursändringar. För ett antal år sedan ändrade arbetsförmedlingen inriktning. Nu diskuterar man åldersindelning av dem man skall ta sig an. Det gör att man stundtals pratar förbi varandra ganska länge innan man återigen kan inse vad de andra kan bidra med.
Lösningen är att man får handläggarna att helt enkelt handgripligen jobba tillsammans kring de olika målgrupperna. Vi försöker sådana saker i Botkyrka. Men varje gång man organiserar om sig någonstans får man börja om från början. Det är ett bekymmer.
Det har pratats om att lyfta bostadsområdena. Norra Botkyrka ligger i periferin av Stockholms bostadsmarknad, vilket gör att vi vid tre tillfällen har haft väldigt mycket tomma lägenheter. I de lägena hjälper det inte så mycket med statushöjande åtgärder.
Ett exempel är Hallunda, som är delat i 40 hus som ursprungligen byggdes av en privatvärd och 40 som var allmännyttiga. De har helt olika befolkning fast de ser precis likadana ut. HSB gick in och köpte tidigt.
När man försökte använda den modellen senare i utvecklingen, dvs. att sälja åtta hus till HSB, fick man inte alls samma effekt. De åtta husen är nu de som så att säga är sämst ställda i detta område.
De stora förändringarna rycker ideligen undan mattan för det arbete vi pysslar med. Det kan vara bra att veta med tanke på nästa stora reform.
Roger Andersson: Jag fick redan på förmiddagen en fråga om hur jag ser på en eventuell begränsning av den fria rörligheten. Jag har ett par kommentarer.
Jag tycker att Mazhars inlägg om Rinkebyexemplet är intressant på väldigt många sätt. Ingen har hittills kommenterat det han sade om bakgrunden till den situation vi har i dag, nämligen arbetskraftsinvandringen, och vad dess geografi hade för konsekvenser för den senare omflyttningen av invandrare.
Många kommuner har dragit ganska stor nytta av den tidigare arbetskraftsinvandringen. Även om kommunerna inte alltid har gjort det har i varje fall bostadsföretagen i storstäderna gjort det. Jag tycker att man skall ha det med i bilden. Sekundäromflyttningen har styrts ganska mycket av det tidigare bosättningsmönstret.
Begreppet i sig är litet tveksamt. Sett ur flyktingens perspektiv är det en primärflyttning. Det är den första frivilliga flyttningen. Det finns goda skäl att inte lägga ytterligare restriktioner på tillvaron för flyktingar. De har inte kunnat stanna i det land de kommer ifrån. Att ålägga dem ett slags kommunarrest det första man gör i Sverige är inte en framkomlig väg. Man får förutsätta att de handlar rationellt i någon mening för sig själva och sin framtid.
Det man möjligen kan göra är att påverka den grund rationaliteten utgår från. Vilka villkor erbjuder vi i olika regioner? Hur ser mottagningsprogrammen ut? Hur långa är de? Vad är det för kvalitet i dem? Det finns många erfarenheter att hämta för en fortsatt Hela Sverige-strategi från många kommuner.
Fokuseringen på Norrlands inland är litet överdriven när det gäller sekundäromflyttningen. Hälften av sekundäromflyttningen till de tre storstadskommunerna sker från det egna länet och grannlänen. I Stockholms kommun kom 53 % från Stocksholms län förra året. I Malmö kommun kom hälften från Malmöhus län, Kristianstad, Blekinge och Jönköping. I Göteborgs fall kommer de från grannlänen och Värmland. Det är tydliga regionala profiler i omflyttningen, precis som det är för svenska omflyttningar.
Det var min kommentar till frågan om den fria flyttningen och aspekter av den.
Mazhar Göker: Jag vill svara på andra frågan först.
Syftet med projektet är inte att isolera de turkiska kvinnorna inom sig själva. Syftet är att öka deras kunskap om svenska språket och samhället och öka deras kompetens så att de, när de har lärt sig svenska, kan komma med på arbetsmarknadsutbildning och konkurrera om arbeten ute i samhället. De skall inte isoleras inom sig själva.
Som svar på första frågan vill jag säga att man inte ökar invandrarnas status genom att sätta dem i fina områden. Man måste ge dem kunskaper. Jag kan ge ett exempel från Rinkeby. Man rustade upp Rinkeby för miljon- eller miljardtals kronor. Men människorna som bodde där fick inte kunskap vare sig om svenska språket eller samhället. De kunde inte konkurrera. De var inte jämställda med andra.
Om invandrarna kan få den utbildning som de lider brist på från början, om de kan förbättra sina bristande kunskaper, tror jag att integreringen kan ske snabbare och att det inte gör lika ont i samhället.
Jag upplevde att andra frågan var mycket klokt ställd. Vi vill inte isoleras, men vad har vi för chans? De människor som vi tog emot hade inget självförtroende. De hade järnansikten, som sagt. Målet var att bygga upp deras självförtroende. De skulle få språkliga kunskaper och därefter slussas vidare till yrkesutbildning.
Vi har många fler mål. När dessa kvinnor har lärt sig tillräckligt bra svenska tänker vi i Rinkeby starta kooperativ för dem så att de kan serva skolorna och daghemmen med mat. Det är därför man har praktiska lektioner i matlagning. Vi tänker skapa kooperativ där de kan sy kläder. Vi startar en syateljé.
Man måste finna okonventionella lösningar. Det är det vi vill arbeta fram i projektet. Vi hoppas att kunna fungera som ett bra exempel för övriga kommuner.
Eva Sjöstedt: Jag fick en direkt fråga om bostäder. Vi skall komma ihåg att det bostadsöverskott som har rått i Malmö och säkert också i andra storstäder har varit starkt konjunkturbetingat. För tre år sedan var det faktiskt bostadsbrist i Malmö, men vi har haft drygt 3 000 lägenheter lediga det sista året. Det är det jag avser när jag säger att bostadstillgången är konjunkturbetingad.
Skall man marknadsanpassa hyrorna kommer det självfallet att späda på segregationen ytterligare. Jag tycker att den frågan svarar på sig själv. Bara de som är resursstarka har råd att flytta till andra delar av en kommun, och då späder man på segregationen ännu mer.
Jonny Kärnkvist: Kraven för att komma med i våra insatser är att man är arbetssökande. Blir man det inte av sig självt ingår det i målet med invandrarförvaltningens introduktion. De slussar dem över till oss.
När det gäller de högutbildade ser vi att läkare och sjuksköterskor i mycket hög grad kommer ut i sina jobb när Socialstyrelsens legitimationsprov är färdiga.
Det frågades om rörligheten inom gruppen. Det är just ingen som flyttar från Malmö. Jag känner till högst tio personer på dessa fem år.
Det ställdes en fråga om projektet skall fortsätta. Projektet har i och för sig upphört och övergått till ordinarie verksamhet. Det har alltså inlemmats i ordinarie verksamhet i Malmö som en specialförmedling för nyanlända flyktingar och invandrare.
Jag vill säga litet grand om samverkan. Det frågades om det var en nyvaknad kunskap. Det är helt rätt att dialog skall vara naturligt, men det är inte alldeles naturligt att det fungerar bra mellan myndigheter om man inte har denna dialog. Det blir mycket bollning av den enskilde mellan myndigheterna, och den enskilde kan, om han vill, också spela ut myndigheterna mot varandra. Det är nödvändigt med just denna dialog.
Frågeställaren tyckte att fördomar var ett starkt skäl. En del av de punkter jag redovisar är just fördomar, men visst spelar också andra fördomar än de jag har redovisat roll.
Ordföranden: Jag vill tacka alla som har medverkat till att göra denna utfrågning så intressant och berikande men också hoppingivande. Problemen är stora, men det finns möjligheter att utveckla. Det tycker jag är ett bestående intryck av denna dag.
Nu skall vi fortsätta vårt arbete både i socialförsäkringsutskottet och i andra berörda utskott med förslagen i propositionen och i motionerna. Det kommer att fattas beslut i riksdagen preliminärt den 4 maj.
Tack skall ni ha, allihopa!
Deltagare i socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning den 14 mars 1995:
Roger Andersson, Uppsala universitet
Malmö stad Eva Sjöstedt Ronny Nilsson Jonny Kärnkvist (Arbetsförmedlingen)
Göteborgs stad Lars Johansson Carina Krantz Rönnqvist Ingela Bergendal, Biskopsgården Peter Schuckink-Kool, Biskopsgården Frank Andersson, Gunnared Roger Björn, Gunnared Jan Molin Yvonne Bergkvist
Stockholms stad Margareta Grape Jan Johansson, Rinkeby
Botkyrka kommun Bengt Eliasson Bo Johansson
Svenska Kommunförbundet Lennart Jonasson Karl-Axel Johansson Ulrika Wallin
Landstingsförbundet Inger Dahlberg
Statens invandrarverk Ulla Wallering Fall Agneta Wassdahl
Arbetsmarknadsstyrelsen Anna Santesson Bertil Lidfeldt (Länsarbetsnämnden Göteborg) Hans Bäckström (Arbetsförmedlingen Rinkeby)
Socialstyrelsen Ann Marie Begler Maria Roselius
Skolverket Mats Björnsson Ingrid Ekman
Boverket Fredrik von Platen Louise Nyström
Rinkeby turkisk-svenska föreningen
Mazhar Göker Husamettin Utkutug
Arbetsmarknadsdepartementet Lena Häll-Eriksson Lars G Johansson Tommi Riihonen Jan Erlandsson
Näringsdepartementet
Socialdepartementet Kjell Stridsman
Utbildningsdepartementet Kent Waltersson Catharina Wettergren Anna Forssell Hanna Bergman
Bild 1 Bild 2 Bild 3 Bild 4 Bild 5 Bild 6 Bild 7 Bild 8/9 Bild 10/11 Bild 12 Bild 13 Bild 14 Bild 15 Bild 16 Bild 17 Bild 18 Bild 19 Bild 20 Bild 21
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen m.m. 2 Proposition 1994/95:100 2 Skrivelse 1994/95:131 2 Motionerna 3 Motion väckt under den allmänna motionstiden 1993/94 3 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994/95 3 Motion väckt med anledning av proposition 1994/95:25 9 Motion väckt med anledning av proposition 1994/95:26 9 Utskottet 9 Inledning 9 Allmän inriktning av flykting- och invandringspolitiken 11 Flyktingdefinitioner 11 Samarbetet inom Europeiska unionen 12 Övrigt internationellt samarbete 13 Den svenska utlänningslagstiftningen 14 Invandringen till Sverige budgetåret 1993/94 16 Översyn av invandrings- och flyktingpolitiken 17 Motioner 18 Utskottet 22 Vissa frågor om asylprocessen 23 Bakgrund 23 Motioner 23 Utskottet 25 Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut 26 Nuvarande ordning 26 Motioner 26 Utskottet 27 Inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1995/96--1998 27 Statens invandrarverk 29 Förläggningsverksamheten 31 Överföring av flyktingar m.m. 31 Gällande ordning 31 Propositionen 32 Motioner 32 Utskottet 33 Medelsanvisning till Utlänningsnämnden 33 Kommunmottagande och integration 33 Allmänt 33 Översyn av invandrarpolitiken 34 Nuvarande system för ersättning till kommunerna 34 Propositionen 36 Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. 36 Särskilda insatser i invandrartäta områden 37 Motioner 37 Utskottet 41 Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. 46 Åtgärder för invandrare 47 Stiftelsen Invandrartidningen 47 Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. 47 Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism 48 Medelsanvisning till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. 48 Hemställan 49 Reservationer 52 1. Internationell samverkan m.m. (mom. 1 och 2) 52 2. Internationell samverkan m.m. (mom. 1 och 2) 53 3. Asylprocessen (mom. 3) 54 4. Asylprocessen (mom. 3) 54 5. Förstärkning av asylbyråer m.m. (mom. 4, 8 och 9) 55 6. Verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 5) 56 7. Inriktningen av besparingsåtgärder för budgetåren 1997 och 1998 (mom. 6) 56 8. Invandrarverkets uppgifter (mom. 7) 57 9. Invandrarverkets uppgifter (mom. 7) 57 10. Medelsanvisning till Invandrarverket m.m. (mom. 8, 9, 12, 14 och 15) 57 11. Medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 8) 59 12. Flyktingkvoten (mom. 10) 59 13. Kommunmottagande och integration m.m. (mom. 13 och 15) 60 14. Kommunmottagande och integration (mom. 13) 61 15. Kommunmottagande och integration (mom. 13) 61 16. Kommunmottagande och integration (mom. 13) 62 17. Medelsanvisning till särskilda insatser i invandrartäta områden (mom. 15) 62 18. Åtgärder mot diskriminering (mom. 19) 63 19. Åtgärder mot diskriminering (mom. 19) 63 20. Åtgärder mot rasism (mom. 21) 64 21. Åtgärder mot rasism (mom. 21) 64 Särskilda yttranden 65 1. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 2, 7 och 13) 65 2. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 2 och 3) 66 3. Internationell samverkan m.m. (mom. 1, 3 och 5) 67 4. Internationell samverkan m.m. (mom. 1 och 2) 68 5. Invandrarverkets uppgifter och flyktingkvoten (mom. 7 och 10)69 Bilaga Utskrift från offentlig utfrågning70