Invandrar- och flyktingpolitiken
Betänkande 1993/94:SfU14
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1993/94:SFU14
Invandrar- och flyktingpolitiken
Innehåll
- Sammanfattning
- Propositionen m.m.
- Motionerna
- Utskottet
- Hemställan
- Reservationer
- Bilaga
- Innehållsförteckning
1993/94
SfU14
Sammanfattning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens skrivelse 1993/94:127 om invandrar- och flyktingpolitiken, dels i proposition 1993/94:100 (bilaga 12, Kulturdepartementet) framlagda förslag till anslagsberäkning för budgetåret 1994/95 under littera D Invandring m.m. och, beträffande ersättningen till kommunerna för flyktingmottagandet, förslag om ändrade ersättningsregler och om ett särskilt konjunkturtillägg. I betänkandet behandlas också åtskilliga motioner om invandrar- och flyktingfrågor.
I betänkandet behandlas frågor om bl.a. rätten till asyl eller uppehållstillstånd i Sverige på annan grund samt handläggningen av asylärenden. Härvid tas även upp frågor som rör gömda flyktingar. Ett avsnitt gäller frågor om anhöriginvandring, särskilt vid nytt äktenskap eller sammanboende.
Utskottet har inför ärendets behandling hållit en offentlig utfrågning om bedömningen av skyddsbehovet hos asylsökande från f.d. Jugoslavien och om verkställighet av avvisningsbeslut. En utskrift från utfrågningen är fogad till betänkandet som bilaga.
I betänkandet föreslås att 810 miljoner kronor, motsvarande vad som enligt regeringens tidigare beräkning var kostnaden för kommunersättning avseende flyktingar inom ramen för den för innevarande budgetår utökade flyktingkvoten, överförs från anslaget för kommunersättningar till det mer flexibla anslaget Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m.
Med anledning av en motion om kontakttolkutbildning föreslår utskottet att riksdagen anvisar 4 miljoner kronor för ändamålet. Anslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism, som i propositionen föreslås höjt från 10 miljoner kronor till 32 miljoner kronor, bör minskas i motsvarande mån.
I några motioner kritiseras den nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträden. Utskottet föreslår att en översyn av det nuvarande systemet bör göras, lämpligen inom ramen för en pågående översyn av rättshjälpslagen. Utskottet föreslår ett tillkännagivande härom.
Utskottet tillstyrker propositionen i övrigt och avstyrker bifall till övriga motioner.
Till betänkandet är fogade nio reservationer, tre särskilda yttranden och en meningsyttring.
Propositionen m.m.
Proposition 1993/94:100
Regeringen (Kulturdepartementet) har i proposition 1993/94:100, bilaga 12 under litt. D, föreslagit riksdagen att under elfte huvudtiteln
(D 1) till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 412 509 000 kr,
(D 2) till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 2 031 947 000 kr,
(D 3) till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 21 326 000 kr,
(D 4) till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 277 960 000 kr,
(D 5) 1. godkänna det som regeringen förordar om ändrade ersättningsregler och om utbetalning av ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar mottagna år 1991, 2. till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 7 632 141 000 kr,
(D 6) till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1994/95 anvisa ett anslag på 15 355 000 kr,
(D 7) till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 4 834 000 kr,
(D 8) till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1994/95 anvisa ett förslagsanslag på 108 962 000 kr,
(D 9) till Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 58 047 000 kr,
(D 10) till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 2 000 000 kr,
(D 11) till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 32 000 000 kr,
(D 12) till Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. för budgetåret 1994/95 anvisa ett reservationsanslag på 7 300 000 kr.
Skrivelse 1993/94:127
Regeringen har till riksdagen överlämnat skrivelse 1993/94:127 Invandrar- och flyktingpolitiken.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94
1993/94:Sf602 av Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den praktiska handläggningen av flyktingars ärenden, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige intensifierar sina ansträngningar att förmå andra länder att dela på flyktingmottagandet i Europa.
1993/94:Sf603 av Margareta Viklund (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i länderna i det forna Jugoslavien stödja frivilliga organisationers projekt som syftar till att framför allt hjälpa våldtagna kvinnor och barn.
1993/94:Sf604 av Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylsökandes fingeravtryck.
1993/94:Sf605 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändrade rutiner vid besked om utvisning.
1993/94:Sf606 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den politiska utvecklingen i Ryssland kraftigt förstärkt skälen för aktiva insatser för judiska flyktingar därifrån, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att bevilja asyl åt judiska flyktingar, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i olika internationella sammanhang aktivt motarbeta antisemitismen i Ryssland samt verka för skydd och fristad åt judiska flyktingar.
1993/94:Sf608 av Sten Söderberg (-) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att Sverige har en generös flyktingpolitik, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en kraftig nedbantning av Statens invandrarverk, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylprövningsnämnder, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avvisningar med omedelbar verkställighet, 10. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring av utlänningslagen att ovillkorlig rätt till muntlig förhandling föreligger hos både Invandrarverket och Utlänningsnämnden, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om publicering av praxis, 12. att riksdagen hos regeringen begär förslag om överförande av rätten att utse offentligt biträde i utlänningsärende till Rättshjälpsmyndigheten, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en värdig verkställighet av avvisningar, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om handläggningen av familjeåterföreningsärenden, 18. att riksdagen beslutar om amnesti för de 7 000 människor som gömmer sig här undan förtryck och död.
1993/94:Sf609 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring i lagstiftning som rör "import av utländska kvinnor".
1993/94:Sf612 av Marianne Andersson och Birger Andersson (c) vari yrkas att riksdagen beslutar om en ändring i utlänningslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.
1993/94:Sf613 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvisning till Afarland i Etiopien.
1993/94:Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om invandrartidningar när kontraktet med Stiftelsen Invandrartidningen utgår.
1993/94:Sf617 av Lennart Rohdin (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en delning av Statens invandrarverk.
1993/94:Sf619 av Georg Andersson m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges roll för att åstadkomma en liberalisering av flyktingpolitiken i Europa, 2. att riksdagen beslutar medge en överföring av 2 000 kvotflyktingar, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hänsynstagande till vistelsetidens längd vid prövning om uppehållstillstånd för asylsökande.
1993/94:Sf620 av Magnus Persson (s) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär att väntetiden för asylsökande kortas, 2. att riksdagen hos regeringen begär att asylsökande regelmässigt ges besked om ifall asyl kan beviljas eller inte inom en sexmånadersperiod.
1993/94:Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mål och inriktning för invandrings- och flyktingpolitiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av asylrätten till att endast avse konventionsflyktingar enligt 1951 års Genèvekonvention, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsning av anhöriginvandringen till att strikt omfatta endast make/maka och deras minderåriga barn, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att underlätta verkställandet av avvisningar, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en samordnande europeisk flyktingkommission, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det är önskvärt att flykting- och biståndsfrågorna handläggs av en gemensam minister -- en bistånds- och flyktingminister, 11. att riksdagen till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 anvisar 309 000 000 kr, 12. att riksdagen till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 1 122 000 000 kr, 13. att riksdagen till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1994/95 anvisar 15 000 000 kr, 14. att riksdagen till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar oförändrat 277 960 000 kr, 15. att riksdagen till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 6 332 141 000 kr, 16. att riksdagen till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1994/95 anvisar 11 000 000 kr, 17. att riksdagen till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar 3 834 000 kr, 18. att riksdagen till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1994/95 anvisar 87 000 000 kr, 19. att riksdagen till Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisar 46 400 000 kr, 20. att riksdagen till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar oförändrat 2 000 000 kr, 21. att riksdagen till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1994/95 anvisar oförändrat 32 000 000 kr, 22. att riksdagen till Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. för budgetåret 1994/95 anvisar oförändrat 7 300 000 kr.
1993/94:Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en kompletterande flyktingkonvention liknande den afrikanska OAU-konventionen, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att handläggande myndigheter systematiskt åsidosätter gällande lagstiftning, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppehållstillstånd för den utländska parten i äktenskap/samboförhållanden, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skiljande av fäder från sina barn genom beslut om avvisning/utvisning, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att tortyr och våldtäkt utförd av företrädare för statsmakten alltid skall utgöra skäl för asyl, 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att barnfamiljer aldrig får avvisas till länder där krig eller krigsliknande förhållande råder, 16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylnämnder, 17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av praxispublicering, 18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i rättshjälpslagen att advokatjour kan inrättas i ärenden med omedelbar verkställighet, 19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av rättshjälpslagen att beslutanderätten om offentligt biträde i utlänningsärenden återförs till Rättshjälpsmyndigheten, 23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning av barns asylskäl och situation, 24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av snabba godmansförordnanden, 27. att riksdagen hos regeringen begär att Socialstyrelsen får i uppdrag att organisera en arbetsgrupp för att undersöka gömda flyktingbarns fysiska och psykiska hälsa och avge utlåtande härom, 28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förnyad prövning i humanitär anda av ärenden om gömda flyktingbarn, 29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att asylsökande kvinnor skall erbjudas få sina ärenden handlagda av kvinnlig personal, 35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av Invandrarverket i dess nuvarande form, 36. att riksdagen beslutar att under elfte huvudtiteln anslaget D 1 anslå 50 000 000 kr mindre än vad regeringen föreslagit eller 362 509 000 kr, 37. att riksdagen beslutar att under elfte huvudtiteln anslaget D 2. Förläggningskostnader m.m., anslå 465 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 2 496 947 000 kr, 40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att verkställighet av avvisningar alltid skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den avvisades människovärde.
1993/94:Sf626 av Jan Erik Ågren m.fl. (kds) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen på flyktingpolitiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utvärdering av Utlänningsnämndens verksamhet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att i tveksamma fall få träffa den beslutet berör, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjligheten för nämndemän att delta i de resor Utlänningsnämnden företar, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en försöksverksamhet med ett kontraktsförfarande för de utlänningar som nu hålls gömda efter att ha fått ansökningar om asyl avslagna, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att krigsvägran även vid inbördeskrig skall vara skäl till asyl, 9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhöriganknytning, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att ambassadpersonal och personal på konsulat inhämtar uppgifter och följer upp situationen i de länder där de mänskliga rättigheterna kränks, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av en översyn av de kostnader som uppstår i samband med en avvisning, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en uppföljning av utvisades situation i hemlandet.
1993/94:Sf627 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylproceduren, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den verkar för att OAU:s flyktingkonvention beaktas vid reformering av internationella flyktingöverenskommelser.
1993/94:Sf628 av Birgitta Dahl m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en aktiv invandrings- och flyktingpolitik, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationellt samarbete, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om biståndets roll i flyktingpolitiken, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktinglagstiftningen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingkvot, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om anhöriginvandring, 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om främlingsfientlighet och rasism, 12. att riksdagen beslutar att bil. 12 anslag D 5. Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 minskas med 270 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag.
1993/94:Sf629 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, s, c, kds, v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätten att ansöka om uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att socialnämnden bör göra anknytningsutredningar, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om barnens rätt i anknytningsärenden, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till offentligt biträde i anknytningsärenden, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om tidsbegränsning vad gäller anknytningsärenden.
1993/94:Sf630 av Wiggo Komstedt (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om påföljd för den som medverkar till att gömma flyktingar.
1993/94:Sf631 av Peeter Luksep (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avskaffande av Invandrarverket.
1993/94:Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om flyktingpolitik i ett vidgat perspektiv vad gäller inriktningen av den pågående utredningen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om målsättningen att en asylansökan som mest skall ta tre månader, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens roll i asylpolitiken vad avser ansvar för information och praxisbildning, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att ansvaret för svensk asylpolitik och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkningar av asylbyråerna, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fasta fristående advokatjourer, 7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förstärkta tolkresurser, 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagreglerad rätt för en asylsökande att lämna kompletterande upplysningar.
1993/94:Sf634 av Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om våldtäkt som skäl för asyl.
1993/94:Sf635 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att zigenare bör erkännas som territorielös minoritetsgrupp, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det bör bildas en referensgrupp under Kulturdepartementet med representanter för berörda myndigheter samt Nordiska zigenarrådet, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att en översyn görs av de svenska insatserna för den zigenska gruppen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en särskild översyn vad gäller hanteringen av asylärenden rörande zigenare.
1993/94:Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upprätthållande av en solidarisk och human flykting- och invandrarpolitik, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om beivrandet av rasism och främlingsfientlighet, 9. att riksdagen beslutar om mer rättvis fördelning av ersättning mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner.
1993/94:Kr410 av Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s) vari yrkas 2. att riksdagen beslutar att anslaget D 11. Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1994/95 fastställs till 24 miljoner kronor.
1993/94:A815 av Karin Starrin m.fl. (c) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar av flyktingpolitiken, 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mottagande och asyl till våldtagna kvinnor.
1993/94:Ju209 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn och ändring av den s.k. tvåårsregeln.
1993/94:Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas 50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder mot att gömma flyktingar.
1993/94:U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kvinnor som i krig eller konflikter blivit offer för sådana brott skall garanteras asyl i enlighet med vad som överenskommits i UNHCR:s exekutivkommitté.
1993/94:U617 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om regeringens ansvar och Utlänningsnämndens praxis beträffande asylsökande från Kosova, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om verkställighetsstopp beträffande avvisningar av asylsökande till Kosova.
1993/94:U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylprövning av zigenare.
Motion väckt med anledning av skrivelse 1993/94:127
1993/94:Sf23 av Margareta Israelsson och Ingegerd Sahlström (s) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en belysning av flyktingbarnens utsatta situation i samband med ankomst eller avvisning, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna behovet av ett samlat program för att förbättra den utsatta situationen för invandrar- och flyktingbarn.
Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m.
1993/94:Sf12 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om asylprövningsnämnder.
1993/94:Sf16 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principerna för statlig ersättning för mottagande av asylsökande i kommunerna.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92 och överlämnad från utrikesutskottet
1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rätt till asyl för kvinnor som flyr från länder, där änkebränning och kvinnlig omskärelse förekommer.
Utskottet
Inledning
Utskottet behandlar i detta betänkande dels regeringens skrivelse 1993/94:127 om invandrar- och flyktingpolitiken, dels förslag i proposition 1993/94:100 (bilaga 12, Kulturdepartementet) till anslagsberäkning för budgetåret 1994/95 under litt. D Invandring m.m. och om vissa ersättningsfrågor, dels motioner huvudsakligen väckta med anledning av skrivelsen och under den allmänna motionstiden med anknytning till de olika anslagen.
Utskottet har inför behandlingen av vissa motioner bl.a. hållit en offentlig utfrågning om bedömningen av skyddsbehovet hos asylsökande från f.d. Jugoslavien och om verkställighet av avvisningsbeslut (se bilaga).
Regeringen redovisar i skrivelsen den svenska invandrings-, invandrar- och flyktingpolitiken samt invandringen till Sverige. Redovisningen avser i huvudsak budgetåret 1992/93. Vidare beskrivs migrations- och flyktingsituationen i världen samt Sveriges roll i det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet. En redogörelse ges också för den svenska utlänningslagstiftningen och för mottagandet av asylsökande och flyktingar i Sverige samt för de svenska frivilligorganisationernas roll.
I skrivelsen görs skillnad mellan invandrings-, invandrar- och flyktingpolitik.
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, AU 22, rskr. 230) och konfirmerades vid 1983/84 års riksmöte (prop. 1983/84:144, SfU 30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige, och den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren uppgått till endast ett par hundra personer om året.
Invandrarpolitiken omfattar sådana åtgärder som samhället vidtar för att underlätta invandrares, inkl. flyktingars, introduktion och integrering i det svenska samhället. Målen för invandrarpolitiken antogs av riksdagen år 1975 och sammanfattas i begreppen jämlikhet, valfrihet och samverkan. År 1986 fastslogs att dessa övergripande mål alltjämt skall gälla (prop. 1985/86:98, SfU 20, rskr. 301). Målen syftar till lika rättigheter och möjligheter för invandrare i förhållande till den övriga befolkningen. De skall också leda till respekt för den enskildes identitet och integritet, möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen för de grundläggande normer som i Sverige gäller för mänsklig samlevnad samt ömsesidig tolerans, solidaritet och gemenskap mellan människor av olika ursprung. Goda etniska relationer bör prägla det svenska samhället, och samhället bör markera sitt avståndstagande från alla uttryck för etnisk intolerans.
I skrivelsen framhålls att mottagandet i Sverige av flyktingar endast är ett av flera element i den svenska flyktingpolitiken. I denna ingår internationellt agerande för att bidra till att internationella konflikter motverkas och löses och för att respekten för mänskliga rättigheter upprätthålls, ekonomiskt stöd till organisationer som bedriver flyktingarbete utanför Sverige, internationellt samarbete för en solidarisk ansvarsfördelning och för att stärka flyktingars rättsliga skydd, överföring till Sverige av särskilt utsatta personer som behöver en säker fristad undan förföljelse, mottagande av flyktingar i Sverige enligt en asyllagstiftning som i vissa avseenden ger med flyktingar jämförbara grupper ett starkare skydd än vad 1951 års Genèvekonvention stadgar, ett av staten finansierat kommunalt mottagande för flyktingar m.fl., vilket syftar till att främja deras möjligheter att finna sig till rätta i det svenska samhället, särskilda insatser för att ge flyktingar och andra invandrare likvärdiga villkor och möjligheter till integration i Sverige, stöd till flyktingar som frivilligt vill lämna Sverige för att bosätta sig i hemlandet eller annat land.
I skrivelsen erinras om att antalet flyktingar i världen nu uppskattas till drygt 18 miljoner, vilket är det största antalet någonsin, medan ett lika stort antal människor antas vara på flykt inom sitt lands gränser, s.k. internflyktingar. Dessutom lever ca 2,5 miljoner palestinier i flyktingläger.
I budgetpropositionen hänvisar regeringen till den redogörelse som lämnas i skrivelsen och gör en bedömning av medelsbehovet för budgetåret 1994/95 inom de nämnda politikområdena invandrings-, invandrar- och flyktingpolitik.
Invandrar- och flyktingkommittén
Regeringen beslöt den 14 januari 1993 att tillsätta en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en översyn av invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1). Kommittén har tagit namnet Invandrar- och flyktingkommittén.
En huvuduppgift för kommittén är att lägga fram förslag om hur invandrarpolitiken bör vara utformad för att ge bättre förutsättningar för invandrare att integreras i det svenska samhället, och särskilt intresse bör ägnas invandrarnas situation på arbetsmarknaden liksom svenskkunskapernas betydelse för integrationen. En annan huvuduppgift är att se över hur människor från andra länder som söker en fristad undan förtryck av olika slag skall kunna få detta tillgodosett i vårt land, men även göra överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt. Kommittén skall beakta och analysera frågor som kan komma att aktualiseras av den svenska Europaintegrationen, såväl inom det invandrarpolitiska som invandrings- och flyktingpolitiska området.
I fråga om invandrarpolitiska frågeställningar bör kommittén analysera vad som uppnåtts med den förda politiken och i vilken mån de åtgärder som vidtagits och de program som utarbetats för att nå de invandrarpolitiska målen varit relevanta och fungerat tillfredsställande. Kommittén bör överväga den framtida invandrarpolitiken och ta ställning till om nuvarande invandrarpolitiska mål och riktlinjer bör ligga fast eller om förändringar av dessa fordras för att förbättra invandrarnas integration i samhället. Kommittén bör överväga hur åtgärder och program bör inriktas för att de politiska målen skall kunna uppnås. Kommittén bör vidare överväga på vilket sätt Sverige kan vara ett samhälle med kulturell mångfald och vilka särskilda krav detta ställer i fråga om lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter och härvid särskilt beakta hur politiken bör utformas för att tydligare skilja mellan åtgärder som riktar sig till relativt nyanlända invandrare och åtgärder som uttrycker ett förhållningssätt till kulturell mångfald i Sverige. Kommittén bör överväga hur kulturell och etnisk mångfald i samhället kan stödjas och vilken roll och vilket ansvar staten, gruppen och individen bör ha i detta arbete.
I sitt arbete bör kommittén beakta vad invandringstryck, invandringens omfattning och sammansättning kan betyda för såväl politikens mål som för politikens närmare utformning. Kostnader för stat och kommun samt invandringens samhällsekonomiska konsekvenser bör belysas av kommittén.
Beträffande den andra huvuduppgiften bör kommittén närmare analysera och överväga hur invandringsreglerna i ett framtida system kan utformas så att de tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge rättsligt skydd åt olika kategorier skyddsbehövande och överväga frågor som kan komma att aktualiseras av en svensk Europaintegration. Utgångspunkten för kommittén skall vara att pröva hur skyddsregler bör utformas så att de innebär ett långsiktigt internationellt åtagande och inte kommer att bli beroende av kortsiktiga förändringar av mottagningsresurserna. Kommittén bör därutöver överväga om det är möjligt och lämpligt att utforma mer flexibla regler för invandring och lägga fram förslag om utformningen av övriga grunder för rätt eller möjlighet till bosättning i Sverige, t.ex. på grund av anknytning hit eller av andra humanitära skäl. Kommittén bör vidare göra en bedömning av behovet av mer omfattande användning av tillfälliga skyddsanordningar.
Möjligheterna att återvända om förhållandena i flyktingars hemländer så medger skall bedömas och förslag till en aktiv politik för frivillig repatriering bör läggas fram.
Kommittén bör vidare lägga förslag till hur vårt land på ett resursmässigt effektivt sätt skall kunna bistå utanför Sverige -- i krisens eller konfliktens närområde och på annat sätt.
Enligt direktiven skall kommitténs arbete vara avslutat den 1 mars 1995.
Kommittén har i december 1993 lagt fram rapporten Invandring och asyl i teori och praktik -- En jämförelse mellan tolv länders politik (SOU 1993:113).
Internationellt samarbete i migrationsfrågor
Flyktingdefinitioner
Det finns endast en universellt godtagen flyktingdefinition. I FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) avses med uttrycket flykting -- utom personer som blivit att anse som flyktingar enligt vissa äldre överenskommelser -- den som till följd av händelser som inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land vari han är medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd. Motsvarande gäller den som, utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit. -- Genèvekonventionen har senare kompletterats med 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning. Genom detta protokoll förpliktade sig anslutande stater att tillämpa konventionens flyktingbestämmelser utan begränsning till händelser före år 1951 eller i Europa. De stater som anslutit sig till konventionen med den geografiska begränsningen till Europa har emellertid kunnat behålla denna begränsning.
Afrikanska stater har en egen konvention om flyktingar (OAU-konventionen). Konventionen, som antogs år 1969, har en betydligt vidare flyktingdefinition. Den omfattar också personer som på grund av yttre aggression, ockupation, utländsk dominans eller händelser som allvarligt stör den allmänna ordningen i del av eller hela det land i vilket han har sitt ursprung eller är medborgare tvingas lämna sin vanliga bostad för att söka tillflykt på en annan plats utanför sagda land. För Centralamerikas del har ett snarlikt flyktingbegrepp accepterats i den s.k. Cartagenadeklarationen från år 1984. Såvitt gäller Asien har UNHCR:s exekutivkommitté -- med stöd av första asylländer i Sydostasien -- godtagit en bestämmelse om att alla asylsökande, i varje fall temporärt, skall tas emot av första asylländerna och att tvångsrepatriering inte skall ske.
Skrivelsen
Ett särskilt avsnitt i skrivelsen behandlar det internationella migrations- och flyktingpolitiska arbetet och Sveriges roll i detta arbete. Det framhålls att Sverige verkar aktivt i en rad internationella fora för att bidra till varaktiga lösningar av både de problem som orsakar folkomflyttningar och de konsekvenser som följer därav.
I skrivelsen redovisas i detta avseende viktiga internationella organ.
Inom FN:s ram behandlas flyktingpolitiska frågor med avseende såväl på åtgärder för dem som tvingats på flykt (UNHCR, UNRWA) som på insatser för att komma åt grundorsaker bakom flykt. UNHCR:s främsta uppgift är att ge rättsligt skydd åt flyktingar, men inslaget av materiellt bistånd har ökat kraftigt med åren. UNHCR strävar alltid efter lösningar med bestående effekt och brukar ange tre möjliga lösningar på ett flyktingproblem: frivillig repatriering, integration i första asyllandet eller omplacering i tredje land. Frivillig repatriering har allt tydligare kommit att framstå som den enda möjliga lösningen på flertalet av världens flyktingproblem. Endast i undantagsfall och då det kan motiveras utifrån den enskildes säkerhetssituation, eller då det gäller fysiskt eller psykiskt handikappade har omplacering till tredje land blivit aktuell. I svåra katastrofsituationer försöker UNHCR spela en mer direkt roll, och i f.d. Jugoslavien är UNHCR s.k. lead agency för FN:s arbete. Ökad katastrofberedskap är det andra området där UNHCR utvidgat sin kapacitet.
UNRWA är FN:s organ för bistånd åt Palestinaflyktingar.
International Organization for Migration (IOM) ägnar sig åt rådgivning till regeringar i migrationsfrågor, utbytesprogram, praktikprogram, främjande av återvandring samt transport av flyktingar och migranter. Transportverksamheten har varit särskilt omfattande och har ofta skett i samarbete med UNHCR.
Inom OECD finns sedan år 1978 en arbetsgrupp för migrationsfrågor. Ett viktigt syfte är att analysera sambandet mellan migration och den ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna.
ESK, den europeiska samarbets- och säkerhetskonferensen, har tidigare endast i mindre utsträckning ägnat sig åt migrationsfrågor. Den svenska regeringen ser numera ESK som ett värdefullt forum för behandling av migrationsfrågor.
Europarådet är sedan länge ett viktigt forum för mellanstatlig dialog kring integration av invandrare i medlemsländerna. Där har man också under en följd av år arbetat med asylrättsliga spörsmål. Inom Europarådets migrationskommitté (CDMG) har det europeiska samarbetet rörande flyktingars och invandrares integration i invandringsländerna fortsatt. Frågor om asylrätt och flyktingfrågor handhas i en expertkommitté, CAHAR, och en av de viktigaste uppgifterna för CAHAR är att ge deltagarna möjlighet att utbyta erfarenheter och informera varandra om förändringar av den asylrättsliga lagstiftningen i resp. land. Löst knuten till Europarådet har också varit den s.k. Wiengruppen, vars arbete har kommit att inriktas på frågor om mer solidariska mottagningserbjudanden och behovet av rättsligt skydd som massflykt kommit att aktualisera.
I skrivelsen behandlas även de immigrationspolitiska aspekterna av den västeuropeiska integrationen. Ett omfattande arbete har bedrivits på mellanstatlig nivå inom EU, vilket bl.a. lett fram till två konventionstexter. Den första behandlar vilket EU-land som är ansvarigt för att handlägga en asylansökan (den s.k. Dublinkonventionen) och den andra behandlar EU:s yttre gränskontroller. Dublinkonventionen beräknas träda i kraft under år 1994. En tredje konvention om ett europeiskt informationssystem (EIS) är under utarbetande. Den skall komplettera de två tidigare konventionerna och möjliggöra det informationsutbyte mellan länder som förutses i dessa. En parallellkonvention till Dublinkonventionen har färdigställts och tillträde skall erbjudas i första hand EFTA-länderna. Genom det s.k. Maastrichtfördraget har immigrations- och flyktingpolitiska frågor förts in i den Europeiska unionen. I samband därmed inleddes även förberedelser för en harmonisering av immigrations- och flyktingpolitiken.
De informella konsultationerna mellan 16 länder i Västeuropa, Nordamerika och Australien har enligt regeringens skrivelse fortsatt men delvis fått förändrade arbetsförutsättningar genom att ett samarbetsavtal med UNHCR och IOM förnyats.
Ett samarbete i migrationsfrågor har också inletts mellan länderna runt Östersjön.
Även det nordiska samarbetet har fortsatt under året, bl.a. i regeringarnas samrådsgrupp (NSHF), det nordiska utlänningsutskottet och i den s.k. nordiska migrationsgruppen.
Motioner
I flera motioner tas upp internationella aspekter på flyktingpolitiken och vilka frågor Sverige bör driva i internationell samverkan.
I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att FN:s viktigaste uppgift är att förebygga och förhindra att flyktingsituationer uppstår, men för litet resurser har använts till att angripa bakomliggande orsaker till flykt och migration. För att länderna i världen gemensamt skall kunna bidra till att förebygga nya konflikter krävs enligt motionärerna att FN får de ekonomiska resurser som behövs och att medlemsländerna ger FN detta mandat på ett tydligare sätt. Motionärerna begär i yrkande 2 ett tillkännagivande härom.
Georg Andersson m.fl. (s) framhåller i motion Sf619 vikten av att Sverige ökar sin aktivitet när det gäller att få till stånd gemensamma åtaganden från de västeuropeiska länderna för mottagande av flyktingar. Enligt motionärerna bör sådana åtaganden omfatta såväl en generösare behandling av asylsökande som en ökning av antalet kvotflyktingar. Vidare bör den svenska flyktingpolitiken liberaliseras för att därvid kunna vara ett föredöme. I yrkande 1 begärs ett tillkännagivande om det anförda.
I motion Sf627 begär Hans Göran Franck m.fl. (s) ett tillkännagivande om asylproceduren (yrkande 1). Motionärerna anför bl.a. att ett europeiskt samarbete behövs vid harmonisering av asylprocedurer eller fördelning av flyktingansvar. Europarådet bör här få en större roll. Snabba handläggningsrutiner bör införas, och asylrätten bör tolkas så generöst som möjligt. Den europeiska konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter bör ändras till att även inbegripa rätt till asyl. I avvaktan på en sådan ändring bör övervägas att utarbeta en separat europeisk överenskommelse om asylrätt. Ett juridiskt instrument bör vidare utarbetas till skydd för de facto-flyktingar. Motionärerna begär i yrkande 2 ett tillkännagivande om att regeringen bör verka för att OAU:s flyktingkonvention beaktas vid reformering av internationella flyktingöverenskommelser.
Även Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) framhåller i motion Sf602 yrkande 3 vikten av ett breddat flyktingmottagande i Västeuropa. Regeringen bör därför intensifiera sina ansträngningar att förmå de västeuropeiska länderna, och särskilt de nordiska grannländerna, att ställa upp i ett mer aktivt flyktingmottagande.
I motion Sf621 anför Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) att det är viktigt att det skapas en europeisk flyktingkommission som får i uppdrag att samordna och likrikta flyktingpolitiken samt försöka åstadkomma en enhetlig syn på migration och åtgärder för att hindra stora migrationsströmmar. Ett tillkännagivande härom begärs i yrkande 9.
I motion Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anförs att FN:s flyktingkonvention är otillräcklig. Regeringen måste därför i FN verka för en kompletterande flyktingkonvention efter mönster av den afrikanska OAU-konventionen och den latinamerikanska Cartagenadeklarationen. Motionärerna begär i yrkande 8 ett tillkännagivande härom.
Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) begär i motion Sf606 yrkande 3 ett tillkännagivande om att Sverige i olika internationella sammanhang aktivt bör motarbeta antisemitismen i Ryssland samt verka för skydd och fristad åt judiska flyktingar därifrån.
I motion Sf603 av Margareta Viklund (kds) anför motionären att det i bl.a. Kroatien pågår projekt som drivs av Röda korset för att ge stöd till kvinnor som utsatts för våldtäkter. Vidare har Rädda Barnen startat utbildning för psykologer och speciallärare i Kroatien för att särskilt nå utsatta barn. Motionären begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att Sverige bör ge ett aktivt stöd till dessa projekt.
Utskottet
I skrivelsen framhålls att Sverige har kommit att spela en genomgående aktiv roll i praktiskt taget samtliga de nämnda internationella sammanhangen och aktivt verkat för att göra biståndet till flyktingar mer effektivt. Sverige har särskilt uppmärksammat behovet av att se till de bakomliggande orsakerna till flyktingproblematiken, bl.a. respekten för de mänskliga rättigheterna i flyktingarnas ursprungsländer.
Sverige har i flera fora verkat för att Europas länder skall dela på ansvaret i flyktingsituationen till följd av kriget i f.d. Jugoslavien och bl.a. varit en av initiativtagarna till UNHCR:s Jugoslavienkonferens. Sverige har även varit en stor bidragsgivare till Röda korsets och andra organisationers hjälpverksamhet där, och medel har bl.a. gått till ett socialt program för torterade/våldtagna kvinnor.
Utskottet vill framhålla att det av skrivelsen framgår att regeringen lagt stor vikt vid det internationella samarbetet inom flykting- och migrationspolitikens område och aktivt drivit dessa frågor. Utskottet utgår från att regeringen även fortsättningsvis kommer att spela en aktiv roll på det internationella och nordiska planet.
Överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt ligger också inom Invandrar- och flyktingkommitténs uppdrag. I direktiven betonas att behoven av en internationell samordning av insatserna har blivit uppenbara, att ett omfattande samarbete pågår mellan de länder som mottar invandrare och flyktingar, och att därutöver också ett samarbete är under uppbyggnad mellan utvandrings- och invandringsländer. I det senare perspektivet har det enligt direktiven ofta framförts att en inriktning bör ske av utvecklingssamarbetet på så sätt att också grundorsaker till påtvingad utvandring kan påverkas. Resultatet av kommitténs utredning bör enligt utskottets mening avvaktas.
Med det anförda anser utskottet att motionerna Sf602 yrkande 3, Sf603 yrkande 1, Sf606 yrkande 3, Sf619 yrkande 1, Sf621 yrkande 9, Sf622 yrkande 8, Sf627 yrkandena 1 och 2 samt Sf628 yrkande 2 kan lämnas utan bifall.
Medelsanvisning
Från anslaget Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. betalas kostnader för särskilda migrationspolitiska projekt och för Sveriges deltagande i internationellt samarbete med syfte att utveckla och tillämpa nya flykting- och migrationspolitiska strategier. Enligt regeringens förslag i budgetpropositionen skall till anslaget för budgetåret 1994/95 anvisas ett reservationsanslag på 2 000 000 kr.
Utskottet biträder förslaget. Yrkande 20 i motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) överensstämmer med propositionen.
Rätten till asyl m.m.
Gällande ordning
Enligt folkrätten bestämmer varje stat själv vilka regler som skall gälla för inresa på dess territorium. Någon generell rätt för en utlänning att besöka en stat finns således inte.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor utlänningar får resa in i och ut ur Sverige samt vistas och ha anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare bestämmelser om lagens tillämpning finns i den av regeringen utfärdade utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge. Bestämmelser om uppehållstillstånd, liksom om visering och arbetstillstånd, finns i 2 kap. utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2 § tillstånd att resa in i och vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).
Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt bestämmelserna om asyl. Uppehållstillstånd får vidare ges till en utlänning om han har särskild anknytning till Sverige eller om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall. Arbetstillstånd ges för viss tid. Det får avse ett visst slag av arbete och förenas med de övriga villkor som behövs.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3 kap. utlänningslagen. Enligt 4 § första stycket har flyktingar, krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl.
Definitionen av flykting (2 §) överensstämmer med den som finns i Genèvekonventionen. Ibland används därför benämningen konventionsflyktingar för dessa personer.
Med krigsvägrare (3 §) avses en utlänning som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger lagen skydd även åt andra personer som inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som har tvingats att lämna sitt land på grund av yttre aggression, ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen de facto-flyktingar.
Varken konventionsflyktingar eller krigsvägrare och de facto-flyktingar har någon ovillkorlig rätt att få en fristad i Sverige. Asyl får nämligen vägras på följande grunder enligt 3 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen. Om det av hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet eller med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte bevilja asyl. Om det beträffande en krigsvägrare eller de facto-flykting finns särskilda skäl att inte bevilja asyl. I vissa fall där utlänningen kan sändas tillbaka till annat nordiskt land enligt särskild överenskommelse. I annat fall med hänvisning till den s.k. första asylland-principen. Denna princip kan tillämpas om utlänningen före ankomsten till Sverige har uppehållit sig i ett annat land än hemlandet och, om han återsänds dit, är skyddad mot förföljelse eller, i förekommande fall, mot att sändas till en krigsskådeplats eller till hemlandet och också mot att sändas vidare till ett annat land där han inte har motsvarande skydd. Om utlänningen har särskild anknytning till ett annat land och där är skyddad på det sätt som anges beträffande första asylland-principen.
Regeringen får föreskriva undantag från första asylland-principen för de fall då utlänningens anknytning till Sverige är av sådan art att han inte bör nekas att få sin ansökan om asyl prövad här.
Av humanitära skäl kan enligt 2 kap. 4 § första stycket 2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd på denna grund har också beviljats personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. I vissa fall har uppehållstillstånd beviljats personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där en verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i vissa fall beviljats när det funnits en kombination av humanitära skäl och släktanknytning, som i sig inte varit tillräcklig.
Även om en utlänning inte får uppehållstillstånd, får han inte avvisas eller utvisas om det inte kan ske till ett land där han åtnjuter visst skydd. En utlänning får således inte avvisas eller utvisas till ett land där han riskerar dödsstraff, kroppsstraff eller tortyr (non-refoulementprincipen). Han får inte heller annat än i yttersta undantagsfall sändas till ett land där han riskerar förföljelse. Inte heller får en utlänning sändas till ett land där han riskerar vidaresändning till något sådant land.
Skrivelsen
Enligt regeringens skrivelse invandrade under budgetåret 1992/93 ca 41 600 utländska medborgare till Sverige, av vilka drygt två tredjedelar var andra än nordiska medborgare. Under samma budgetår utvandrade ca 28 300 personer, varav 81 % var svenska eller nordiska medborgare.
Under budgetåret 1992/93 beviljades sammanlagt ca 9 446 personer asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl. I det angivna antalet ingår s.k. kvotflyktingar, däremot inte anhöriga till flyktingar och därmed jämställda personer, vilka rest in i Sverige tillsammans med eller i nära anslutning till dessa och som omfattas av samma särskilda mottagningsanordning som flyktingar. Antalet sådana anhöriga som fick uppehållstillstånd under budgetåret 1992/93 uppgick till 7 512. Antalet övriga anknytningsfall uppgick till 11 956, antalet personer som beviljades uppehållstillstånd av arbetsmarknadsskäl till 189 och antalet uppehållstillstånd för adoptivbarn till 890. Sammanlagt beviljades under budgetåret ca 30 000 personer uppehållstillstånd. -- Av dem som beviljades asyl eller uppehållstillstånd av humanitära skäl bedömdes, frånsett kvotflyktingarna, 364 personer (4 %) som konventionsflyktingar.
Under budgetåret 1992/93 sökte ca 80 600 personer (inkl. barn) asyl i Sverige, vilket innebär en kraftig ökning jämfört med närmast föregående två budgetår (ca 20 800 personer budgetåret 1990/91 och 54 500 personer budgetåret 1991/92). Antalet asylsökande hade kulminerat under månaderna juni--september 1992. Under de fyra första månaderna av budgetåret 1993/94 sjönk antalet asylsökande kraftigt i förhållande till motsvarande tid året innan.
Praxisutredningen
Regeringen har i juni 1993 beslutat tillkalla två särskilda utredare för att i en rapport redovisa hur praxis i asylärenden utvecklats under senare år (dir. 1993:80). I direktiven angavs bl.a. följande. Utlänningsnämnden hade fungerat under cirka ett och ett halvt år. Flera regeringsbeslut hade sedan hösten 1991 fattats i syfte att i viss utsträckning skapa ny praxis. Under de senaste åren hade antalet asylsökande ökat mycket kraftigt och sammansättningen av och bakgrunden hos de asylsökande hade förändrats. I den allmänna debatten hade framförts att praxis i asylärenden skärpts under senare tid. Det var mot denna bakgrund angeläget att få en klar bild av hur praxis utvecklats sedan Utlänningsnämnden övertog ansvaret för överprövningen. Det gällde särskilt de ärenden där politiska eller humanitära skäl åberopats.
Utredarna, som tog namnet Praxisutredningen, har den 6 april 1994 överlämnat betänkandet Utvärdering av praxis i asylärenden (SOU 1994:54). Utvärderingen grundar sig på ärenden, delvis slumpmässigt urvalda, som behandlats av regeringen resp. Utlänningsnämnden under tiden juli 1989 till februari 1994. I betänkandet anges bl.a. följande.
Sedan de facto-flyktingskapet infördes år 1976 har en praxis successivt utvecklats vari även asylsökande med något starkare skäl än vad som ursprungligen avsågs gälla för de facto-flyktingar likväl inte har erhållit konventionsflyktingstatus. Utredningen anser att Utlänningsnämnden i större utsträckning än regeringen ger dessa asylsökande konventionsflyktingstatus. Orsaken bedöms främst ligga i en mer stringent juridisk tillämpning av bestämmelserna. Digniteten på skälen i de ärenden där regeringen beviljade de facto-flyktingstatus hade stor spännvid, men vad gäller Utlänningsnämnden konstateras att kriterierna för de facto-flyktingstatus håller en jämnare nivå. Nämnden förefaller inriktad på att göra en strikt juridisk bedömning där en klassificering av de grunder som åberopas prioriteras.
Även vad gäller bedömningen av förhållandet mellan politiska och humanitära skäl förefaller Utlänningsnämnden inriktad på att göra en sådan strikt juridisk bedömning. Den helhetssyn som är nödvändig vid bedömningen av omständigheter av humanitär art får därför ibland stå tillbaka.
Praxisutredningen har vidare uppmärksammat en utvecklingstendens beträffande förhållandet mellan olika grader av politisk asyl och trovärdighet. Praxis utgår från ett regeringsavgörande i februari 1991. Regeringen ställer sig skeptisk till påståenden om svår politisk förföljelse endast på grund av att personen inte kan uppvisa sina dokument, oavsett grunden härför. Regeringen är av uppfattningen att den asylsökande undanhållit information och därmed inte skall vara berättigad till konventionsflyktingstatus. Enligt utredarna har konsekvensen av avsaknad av dokument använts på ett stelbent sätt och närmast som en ursäkt för att inte behöva göra en nyanserad avvägning mellan ett konventionsflyktingskap och ett de facto-flyktingskap. Utlänningsnämnden avviker inte i sin praxisbildning från denna linje.
Vad gäller humanitära skäl för uppehållstillstånd har utredningen inte funnit belägg för att Utlänningsnämnden skärpt praxis rörande uppehållstillstånd vid fysisk sjukdom. Den har under hela perioden varit restriktiv. När det gäller psykiska skäl för uppehållstillstånd har dock praxis stramats upp något.
Det förefaller utredningen som om man vid bedömningen av asylsökande från det f.d. Jugoslavien börjat använda det s.k. inre flykt-alternativet på ett sätt som inte skett tidigare. Inre flykt-alternativet används numera generellt i denna krigssituation på ett sofistikerat sätt.
Praxisutredningen har inte kunnat se några skillnader i regeringens och Utlänningsnämndens sätt att ifrågasätta den asylsökandes trovärdighet. Dock framgår inte av regeringsbesluten om det vägts in någon värdering av den asylsökandes trovärdighet beroende på om personen sökt asyl direkt vid gränsen eller dröjt en tid efter ankomsten till Sverige. Utlänningsnämnden å sin sida lägger vikt vid att den asylsökande kan förklara varför han eller hon inte sökt asyl omedelbart. Utredningen har dragit slutsatsen att en uppstramning skett i det avseendet.
Den ökade länderkunskapen är enligt utredningen en positiv och välkommen utveckling. Det är utredningens uppfattning att Utlänningsnämnden i besluten redovisar den länderkunskap som legat till grund för beslutet på ett betydligt bättre sätt än regeringen.
Asylrätt vid våldtäkt
I flera motioner tas upp frågan om asylrätt för kvinnor som blivit våldtagna.
I motion U615 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs i yrkande 20 ett tillkännagivande om att kvinnor som i krig eller konflikter blivit offer för sådana brott skall garanteras asyl i enlighet med vad som överenskommits i UNHCR:s exekutivkommitté.
I motion Sf634 anför Ingela Mårtensson och Isa Halvarsson (fp) att våldtäkter används dels som ett medel att förfölja kvinnor som är politiskt aktiva eller misstänks vara det, dels i syfte att tvinga fram information om politiska aktiviteter. Motionärerna anser att våldtäkt i dessa fall måste erkännas som en form av tortyr och därmed ge rätt till asyl. Ett tillkännagivande härom begärs i yrkande 1.
I motion A815 anför Karin Starrin m.fl. (c) att våldtäkter används som ett vapen i den etniska rensningen i f.d. Jugoslavien eller för att tvinga fram information. Många av de kvinnor som kommit till Sverige har utsatts för sådana övergrepp. Enligt motionärerna är det faktum att våldtäkt är förbjuden i deras hemland inte något hållbart argument för att avvisa kvinnorna. Motionärerna anser att våldtäkter som utförts av företrädare för statsmakten skall anses som tortyr och därmed utgöra skäl för asyl. I yrkande 12 begärs ett tillkännagivande om detta.
Även Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf622 yrkande 13 ett tillkännagivande om att tortyr och våldtäkt utförd av företrädare för statsmakten alltid skall utgöra skäl för asyl.
Tortyr definieras i FN-konventionen mot tortyr m.m. som varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon. Tillfogandet skall ha utförts av en offentlig tjänsteman eller någon annan som handlar som företrädare för det allmänna eller ha skett på anstiftan eller med samtycke eller medgivande av denne. En ytterligare förutsättning är att gärningen har skett i ett visst angivet syfte, främst för att få information eller en bekännelse av den torterade eller en tredje person eller som vedergällning.
I utlänningslagen finns tortyr särskilt angivet när det gäller verkställighetshinder. I 8 kap. 1 § anges bl.a. att en avvisning eller utvisning aldrig får verkställas till ett land om det finns grundad anledning att tro att utlänningen där skulle vara i fara att utsättas för tortyr. I 2 § samma kapitel anges att avvisning eller utvisning inte heller får verkställas till ett land där utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse. I 2 § anges vidare att, om det inte går att sända utlänningen till något annat land, verkställighet ändå kan ske i vissa fall av grov brottslighet eller med hänsyn till rikets säkerhet.
I asylgrunderna enligt 3 kap. utlänningslagen anges inte särskilt ordet tortyr. Ett av kriterierna för att en asylsökande skall anses som flykting är däremot enligt 3 kap. 2 § utlänningslagen att utlänningen känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin religiösa eller politiska uppfattning. Staten, t.ex. regeringen eller något statsorgan med myndighetsutövning som uppgift eller det regerande politiska partiet, skall direkt eller indirekt kunna göras ansvarig för förföljelsen. Staten kan själv utöva förföljelse, exempelvis genom att upprätthålla en lagstiftning av diskriminerande karaktär. Förföljelse kan emellertid också föreligga om denna sker antingen med statsmaktens goda minne, trots att denna inte själv vidtar några åtgärder, eller då statsmakten visar sig inte ha förmåga att erbjuda skydd åt sina medborgare.
Vid UNHCR:s exekutivkommittés möte i oktober 1993 antogs en konklusion rörande sexuella övergrepp. I denna har medlemsstaterna uttryckt sitt stöd för att den som åberopar välgrundad fruktan för förföljelse i form av sexuella övergrepp, på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politiska uppfattning, skall betraktas som flykting enligt Genèvekonventionen.
Enligt utskottets mening är våldtäkt -- lika väl som tortyr -- ett övergrepp som kan innebära sådan förföljelse som avses i 3 kap. 2 § utlänningslagen, om staten direkt eller indirekt kan göras ansvarig för förföljelsen. Detta är också i enlighet med UNHCR:s exekutivkommittés nämnda konklusion. Utskottet anser att den svenska lagstiftningen således är till fyllest i detta avseende.
Det har från olika håll påtalats att personer som varit utsatta för sexuella övergrepp av olika skäl inte alltid uppger detta (se bl.a. betänkande 1992/93:SfU7 s. 29). Utskottet vill därför tillägga att det förhållandet att en asylsökande inte redan från början redovisar att sexuella övergrepp förekommit inte får förringa uppgifternas värde, när de lämnas i ett senare skede.
Med det anförda får motionerna Sf622 yrkande 13, Sf634 yrkande 1, U615 yrkande 20 och A815 yrkande 12 anses tillgodosedda.
I motion 1991/92:U621 av Lars Werner m.fl. (v), som nyligen överlämnats till utskottet från utrikesutskottet, begärs i yrkande 6 ett tillkännagivande om att det måste vara ett fullgott skäl till asyl när kvinnor flyr från länder, där änkebränning och kvinnlig omskärelse förekommer.
Enligt utskottets mening bör skälen för asyl, eller uppehållstillstånd på annan grund, även i dessa fall prövas individuellt. Enbart det förhållandet att änkebränning och kvinnlig omskärelse förekommer i landet kan således inte generellt ge rätt till asyl, och utskottet avstyrker bifall till motion 1991/92:U621 yrkande 6.
Krigsvägrare
I motion Sf626 anför Jan Erik Ågren m.fl. (kds) att skälen måste anses ha samma värde för en människa som flyr från ett land som är i krig som för en människa som flyr från ett land som befinner sig i inbördeskrig. Motionärerna begär i yrkande 8 ett tillkännagivande om att krigsvägran även vid inbördeskrig skall vara skäl till asyl.
Med krigsvägrare avses enligt utlänningslagen en utlänning som har övergett en krigsskådeplats eller som har flytt från sitt hemland eller behöver stanna i Sverige för att undgå förestående krigstjänstgöring.
Med krig avses inte inbördeskrig utan endast krig mellan olika erkända stater. Vapenvägrare i allmänhet innefattas inte i denna grupp. Med krigsvägrare avses inte heller värnpliktsvägrare. Den som inte riskerar att sändas till krigsskådeplats men som kommer att straffas för sin krigsvägran samt värnpliktsvägrare som riskerar oproportionerligt strängt straff kan i stället komma att anses som de facto-flykting.
Frågan om serbisk militärtjänstgöring för unga män i Kosovo har berörts under utskottets utfrågning den 29 mars 1994 (se bilaga). Företrädare för Utlänningsnämnden uppgav därvid att det för den som vägrat militärtjänstgöring i regel blir fråga om villkorlig dom. I grova fall och vid försvårande omständigheter kan det dock bli fråga om upp till två års fängelse.
Utskottet, som vill erinra om att Invandrar- och flyktingkommitténs arbete kan få betydelse i frågan, avstyrker bifall till motion Sf626 yrkande 8.
Kosovo
Berith Eriksson m.fl. (v) anför i motion U617 beträffande situationen i Kosovo bl.a. att serberna har infört apartheidlagar och att det råder en total rättsosäkerhet för albaner i Kosovo. Motionärerna anser att Sverige bryter mot sina internationella åtaganden när asylsökande sänds tillbaka till Kosovo, och de begär i yrkande 2 ett tillkännagivande om att regeringen har det yttersta ansvaret för att internationella åtaganden följs. Vidare bör ett omedelbart verkställighetsstopp beträffande avvisningar av asylsökande till Kosovo införas (yrkande 3).
Under utskottets utfrågning den 29 mars 1994 har statssekreteraren Christer Hallerby uppgivit bl.a. följande. Sedan juli 1991 har det kommit ca 60 000 asylsökande från Kosovo. Ungefär hälften av dem har fått beslut som vunnit laga kraft. Det stora flertalet har fått avslag men ungefär 3 000 har beviljats uppehållstillstånd i Sverige, de flesta av humanitära skäl. Av övriga har ca 10 000 återkallat sina asylansökningar och ca 20 000 väntar på beslut. Christer Hallerby har under utfrågningen också anfört följande. "Jag skall säga litet mer om situationen i Kosovo, därför att jag tror att den är av särskilt intresse. Självfallet är den oacceptabel. Den albanska majoriteten trakasseras ständigt av serbiska myndigheter. De demokratiska institutionerna fungerar inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de mänskliga rättigheterna har rapporterats och rapporteras ständigt. Läget har försämrats successivt sedan början av 1980-talet." ..... "Svenska myndigheter och andra organ -- däribland framför allt FN:s flyktingkommissarie UNHCR -- är väl medvetna om att situationen är svår. Dock gör alla, inkl. UNHCR, bedömningen att situationen inte är sådan att det generellt sett finns behov av internationellt skydd för dem som kommer från Kosovo och söker asyl. Behov av skydd kan dock naturligtvis föreligga för enskilda personer."
Utskottet förutsätter att handläggande myndigheter löpande följer utvecklingen i Kosovo och noga prövar kosovoalbanernas asylansökningar. Såväl vid denna prövning som vid en eventuell senare verkställighet skall verkställighetshinder beaktas. Motion U617 yrkandena 2 och 3 får anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.
Etiopien
I motion Sf613 anför Sten Söderberg (-) att personer som utvisas till Afarland i Etiopien riskerar att bli dödade eller utsatta för orimligt hårda straff, och utvisning av afarer bör därför inte tillåtas.
Utskottet utgår från att såväl de asylprövande som verkställande myndigheterna gör en noggrann bedömning av omständigheterna i hemlandet. Motion Sf613 bör därför lämnas utan åtgärd.
Ryska judar
I motion Sf606 av Jerzy Einhorn m.fl. (kds, s, m, fp) anförs att judar som återvänder till Ryssland riskerar förföljelse. Motionärerna anför att den ryska regeringen inte gör några ansatser att skydda den judiska befolkningen mot den växande antisemitismen som ofta tar sig våldsamma yttringar. Det finns inga tecken på att situationen under överskådlig tid kan förbättras, och skälen för aktiva insatser för judiska flyktingar därifrån har kraftigt förstärkts (yrkande 1). I yrkande 2 begärs tillkännagivande om behovet av att bevilja asyl åt judiska flyktingar.
Enligt praxis grundad på regeringsbeslut har ryska judar som utsatts för mer omfattande trakasserier och där polismyndigheten inte ingripit till deras hjälp vanligtvis beviljats asyl som de facto-flyktingar. I ett relativt stort antal ärenden rörande rysk-judiska asylsökande har de sökande beviljats uppehållstillstånd av Invandrarverket eller Utlänningsnämnden.
Utskottet anser att motion Sf606, yrkandena 1 och 2, får anses tillgodosedd med det anförda.
Zigenare
Zigenarnas situation tas upp i två motioner.
I motion U641 av Lennart Rohdin och Karin Pilsäter (fp) anförs att zigenare utgör ett växande inslag bland de asylsökande i Västeuropa. Inte så få av de övergrepp mot asylsökande som sker är riktade just mot zigenare, även om nationaliteten ofta inte nämns eller ens är känd. Detta förhållande tillsammans med den synnerligen utsatta situation zigenare har i t.ex. Rumänien och det forna Jugoslavien ställer krav på särskild analys vid behandling av asylansökningar från zigenare. Många gånger är den zigenska identiteten oklar i asylärenden och kräver särskild omsorg. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om asylprövningen.
I motion Sf635 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs att under senare tid över 5 000 zigenare har sökt asyl i Sverige, varav över hälften har avvisats. De flyende zigenarnas situation är många gånger mycket speciell. De kan t.ex. ha pass från det land de flyr ifrån och kan felaktigt uppfattas som etnisk rumän, bulgar osv. Det är också mycket svårt att få tillgång till information kring zigenarnas bakgrund i det land de flyr ifrån. T.ex. vill länderna i många fall inte tillstå att man behandlar zigenare på ett dåligt och diskriminerande sätt. Motionärerna anför vidare att i en rapport till Europarådet redovisas ett stort antal rekommendationer om hur man skall definiera zigenarnas ställning i Europa samt vilka praktiska konsekvenser det bör få i utformandet av flykting- och invandrarpolitiken. I rapporten sägs bl.a. att zigenarna bör erkännas som territorielös minoritet och ges samma rättigheter som andra medborgare. I rapporten sägs också att det bör erkännas avsaknad av tillräckligt skydd för denna mycket utsatta grupp, vilket i enskilda fall kan utgöra befogad fruktan för förföljelse på grund av tillhörighet till en viss socialgrupp såsom anges i Genèvekonventionen. Motionärerna begär tillkännagivanden i yrkande 1 om att zigenare bör erkännas som territorielös minoritetsgrupp och i yrkande 4 om en särskild översyn vad gäller hanteringen av asylärenden rörande zigenare. Motionärerna uppger vidare att problemen med integrationen tycks bli allt större, och stödåtgärder behövs för att gruppen skall kunna få levnadsförhållanden som är jämbördiga med majoritetsbefolkningens. Motionärerna anser att det bör bildas en referensgrupp under Kulturdepartementet med representanter för berörda myndigheter och Nordiska zigenarrådet (yrkande 2) samt att det bör göras en översyn av de svenska insatserna för den zigenska gruppen (yrkande 3).
Utskottet har vid behandlingen av dessa motioner inhämtat kompletterande upplysningar från Kulturdepartementet. Därvid har uppgivits bl.a. följande.
Antalet asylsökande zigenare har ökat under senare tid, men det finns inga uppgifter om hur många det rör sig om eftersom asylsökande registreras efter medborgarskap. Inom Invandrarverkets förläggningsverksamhet görs däremot en registrering efter språkgrupper, och under hösten 1992 uppskattades att 4 000 zigenare fanns i förläggningssystemet.
Vid asylprövningen görs en bedömning av individens skyddsbehov. Enbart tillhörigheten till den zigenska gruppen är således inte avgörande. Problem med passlöshet och svårigheter att fastställa identiteten förekommer här liksom inom andra grupper. Uppskattningsvis finns i Utlänningsnämnden drygt 1 000 icke avgjorda ärenden om zigenare.
Vidare har det under hösten 1993 bildats en arbetsgrupp bestående av företrädare för Invandrarverket och Nordiska zigenarrådet. Arbetsgruppen skall i slutet av detta år presentera en beskrivning av zigenarnas situation i Sverige och lämna förslag till åtgärder som behöver vidtas.
Zigenarnas problem har också uppmärksammats i det europeiska samarbetet. Vid ett möte i Europarådets migrationskommitté i slutet av denna månad står zigenarfrågan på dagordningen. Därvid skall närmare planeras arbetet för en arbetsgrupp som skall granska zigenarnas villkor i Europa. Vidare skall ESK under hösten 1994 hålla ett seminarium om zigenarfrågor. ESK:s minoritetsombudsmannaorgan i Warszawa har dessutom mandat att bevaka zigenarfrågor i ett vitt perspektiv.
Utskottet kan konstatera att zigenarnas problem har uppmärksammats såväl inom Sverige som inom olika internationella organ. Även beträffande asylansökningar av zigenare utgår utskottet från att de asylprövande myndigheterna gör en noggrann bedömning av skälen för uppehållstillstånd. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna Sf635 och U641 yrkande 3 är således inte påkallat.
Vistelsetidens längd
I motion Sf602 av Elver Jonsson och Lars Sundin (fp) anför motionärerna att det är viktigt att den svenska humana flyktingpolitiken får ett genomslag i den praktiska handläggningen då flyktingars ärenden skall behandlas. Långa handläggningstider gör att skäl för human behandling har vuxit i styrka. Situationen för många flyktingar är dramatisk med tanke på vad som kan vänta dem i deras tidigare hemland vid ett hemsändande. Särskilt för barnen och inte minst för dem som nu gått flera terminer i svensk skola har möjligheten att återvända dramatiskt förändrats. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om det anförda.
Georg Andersson m.fl. (s) anför i motion Sf619 att, även om skyddsbehovet är av avgörande betydelse för erhållande av asyl, man inte kan helt bortse från de omständigheter som lång väntetid medför. Av humanitära skäl måste därför vistelsetiden tillmätas betydelse, om inte den asylsökande själv förorsakat att handläggningstiden blivit orimligt lång. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande härom.
Inte minst för att förhindra uppkomsten av sådana situationer som avses i motionerna är det enligt utskottet viktigt att väntetiderna vid asylprövningen förkortas. Inom regeringskansliet förbereds för närvarande en förordning som är avsedd att styra praxis vad gäller hänsynstagande till vistelsetidens längd. Utskottet anser att motionerna Sf602 yrkande 1 och Sf619 yrkande 3 härigenom får anses i huvudsak tillgodosedda.
Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation
Situationen för de utlänningar som håller sig undan verkställighet tas upp i tre motioner.
I motion Sf626 yrkande 6 föreslår Jan Erik Ågren m.fl. (kds) en försöksverksamhet med ett kontraktsförfarande innebärande att under den tid utlänningen har en uppdragsgivare som står för omkostnaderna gäller verkställighetsstopp, och utlänningen får stanna i landet.
I motion Sf608 anser Sten Söderberg (-) att de 7 000 människor som gömmer sig här skall ha amnesti (yrkande 18).
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att det bland de gömda flyktingarna finns många barn som far mycket illa. Motionärerna anser att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att organisera en arbetsgrupp för att undersöka enskilda gömda flyktingbarns fysiska och psykiska hälsa och avge utlåtande härom som underlag för ny prövning (yrkande 27). Den förnyade prövningen måste göras i humanitär anda (yrkande 28). I motionen tas även mer generellt upp barnens situation. Således begärs i yrkande 14 ett tillkännagivande om att barnfamiljer aldrig får avvisas till länder där krig eller krigsliknande förhållanden råder. Motionärerna anser vidare att i alla asylärenden måste barnets situation utredas särskilt av personal med kompetens att bedöma barn (yrkande 23). Ensamma barn måste omedelbart få en god man förordnad (yrkande 24).
I motion Sf23 anför Margareta Israelsson och Ingegerd Sahlström (s) att det är viktigt att lyfta fram frågorna kring barnens skydd. Motionärerna begär ett tillkännagivande om att det saknas en belysning av flyktingbarnens utsatta situation i samband med ankomst eller avvisning (yrkande 1). Flera utredningar pågår vad gäller barn och ungdomar, och motionärerna anser att det bör läggas fram förslag till ett samlat program för att förbättra den utsatta situationen för invandrar- och flyktingbarn (yrkande 2).
Många av de utlänningar som nu håller sig undan verkställighet utsätts för stora psykiska påfrestningar, och utskottet kan förstå att det inte är ett lätt beslut för den som bestämmer sig för att hålla sig undan. Med hänsyn till de stora påfrestningarna och till den svåra situationen i övrigt för de gömda personerna vill utskottet ändå framhålla det stora ansvar som andra personer som medverkar till undanhållandet tar på sig. Särskilt när det gäller barn har de vuxna, och då i första hand barnens föräldrar, ett mycket stort ansvar.
Vid utskottets offentliga utfrågning den 29 mars 1994 angavs från flera håll att det, för att undvika situationer med gömda flyktingar, är viktigt med ett bättre beslutsunderlag, vilket ger en kortare beslutstid. Ett bättre motiverat beslut ger därtill förutsättningar för berörda personer att förstå om myndigheter har fattat korrekta beslut. I den nu uppkomna situationen är det dock viktigt att en dialog kan komma till stånd -- t.ex. genom kontakter mellan berörda myndigheter och frivilligorganisationer eller andra som kan utgöra en länk till de gömda utlänningarna -- om hur verkställigheten skall fullgöras och om hur avresan kan underlättas.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf608 yrkande 18 och Sf626 yrkande 6.
Vad särskilt gäller barnens situation vill utskottet hänvisa till sitt betänkande 1993/94:SfU11. I betänkandet anförde utskottet bl.a. att det är viktigt att särskilt barnens situation uppmärksammas i asyl- och kommunmottagandet. En hel del åtgärder hade under senare tid vidtagits för att öka kunskapen om barnens behov och finna lämpliga åtgärder att på ett bättre sätt tillgodose dessa behov. Bl.a. hade regeringen i september 1992 uppdragit åt Socialstyrelsen att följa hur kommuners och landstings verksamheter för barn utvecklas. Bland de områden som skulle prioriteras nämndes invandrar- och flyktingbarns situation inom barnomsorgen med avseende på bl.a. hemspråksstödets omfattning och inriktning. Vidare hade regeringen i juli 1993 uppdragit åt Invandrarverket och Socialstyrelsen att utvärdera det kommunala mottagandet av barn och ungdomar med flyktingbakgrund som kommit hit utan vårdnadshavare. Detta uppdrag skulle redovisas senast den 1 april 1994. På begäran av riksdagen (bet. 1992/93:SfU3) hade Invandrarverket och Socialstyrelsen också fått regeringens uppdrag att närmare utreda förhållandena för de barn som hålls gömda för att undgå verkställighet av ett avvisningsbeslut. Även detta uppdrag skulle redovisas senast den 1 april. Socialstyrelsen hade dessutom i mars 1993 fått i uppdrag att bl.a. följa utvecklingen för invandrarbarn i familjehemsvården och bedöma om åtgärder krävs för denna grupp barn, särskilt i fråga om möjligheten att bibehålla kontakt med den egna kulturen. Utskottet anförde vidare att av redovisningen framgick att en hel del utredningar pågick inom olika områden. Utskottet förutsatte att regeringen utformar ett samlat åtgärdsprogram för att förbättra flyktingbarnens situation för att på så sätt ta till vara utredningsresultaten.
Under den offentliga utfrågningen har företrädare för Socialstyrelsen uppgivit att barns och ungdomars egna skäl för uppehållstillstånd granskas i för liten omfattning. Företrädare för Invandrarverket har instämt i detta, i vart fall vad gäller de mindre barnen, men uppgivit att man har blivit mer medvetet om detta problem.
Socialstyrelsens och Invandrarverkets rapport om de ensamma resp. de gömda flyktingbarnen väntas föreligga inom kort.
Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motion Sf23 yrkande 2 är tillgodosedd och att något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionerna Sf622 yrkandena 14, 23, 24, 27 och 28 samt Sf23 yrkande 1 inte är påkallat.
Under detta avsnitt tar utskottet också upp två motioner, Sf630 av Wiggo Komstedt (m) och Ju810 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) yrkande 50, i vilka begärs tillkännagivanden om att det bör vara straffbart att gömma flyktingar.
Utskottet inser att personer som gömmer flyktingar gör det av djupt engagemang och som en medmänsklig insats. Även om utskottet ovan framhållit det stora ansvar som den som medverkar till ett undanhållande tar på sig bör det inte vara straffbart att gömma flyktingar. Motionerna Sf630 och Ju810 yrkande 50 bör således avslås.
Uppföljning
Jan Erik Ågren m.fl. (kds) begär i motion Sf626 yrkande 12 ett tillkännagivande om att Invandrarverket under några år bör mer noga kontrollera hur det gått för ett antal asylsökande som avvisats till hemlandet.
Utskottet vill framhålla att en avvisning av asylsökande förutsätter att det står klart att utlänningen inte löper risk för förföljelse eller motsvarande. Det förefaller därför inte rimligt att göra en mer organiserad uppföljning av vad som händer personer som avvisas. Vid den offentliga utfrågningen har från såväl Invandrarverkets som Utlänningsnämndens sida uppgivits att de följer upp vissa enskilda fall. Invandrarverket har dessutom haft mer generella uppföljningar avseende särskilda länder.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Sf626 yrkande 12.
Inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken
Motioner
Frågan om inriktningen av den svenska flykting- och invandringspolitiken tas upp i flera motioner.
Birgitta Dahl m.fl. (s) framhåller i motion Sf628 att en aktiv flykting- och immigrationspolitik bör omfatta insatser inom både utrikes-, handels- och biståndspolitiken för att på lång sikt och i samarbete med andra länder kunna påverka grundorsakerna till att människor flyr. Sveriges politik på detta område bör utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn ta sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för reglering av invandringen till Sverige som bättre än det nuvarande ger dem som bäst behöver det rätt att stanna i vårt land. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande 1) och om biståndets roll i flyktingpolitiken (yrkande 3). De anser vidare att nuvarande skyddsregler för krigsvägrare och de facto-flyktingar bör ersättas av en ny regel för dem som behöver internationellt rättsligt skydd, en regel som skyddar dem som har ett starkt skyddsbehov vid sidan av Genèvekonventionen. I motionen begärs ett tillkännagivande härom (yrkande 4).
Hans Göran Franck begär i motion Sf636 (yrkande 1) ett tillkännagivande om att en generös och human flyktingpolitik skall ligga fast.
I motion Sf621 (yrkandena 1 och 2) av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) anförs att den svenska flyktingpolitiken bör inriktas på repatriering. Endast den som är flykting enligt Genèvekonventionen bör få asyl i Sverige. Eftersom målet är återvändande skall uppehållstillståndet vara tillfälligt. Personer som flyr på grund av inbördeskrig, svält och arbetslöshet bör i stället hjälpas i sitt närområde. Härigenom kan mångdubbelt fler få hjälp. Såväl konventionsflyktingar som katastrofflyktingar bör ges tillfälliga uppehållstillstånd. Mottagandet skall ske i ett antal som riksdagen bestämmer. Motionärerna begär vidare ett tillkännagivande om att flykting- och biståndsfrågorna bör handläggas av en gemensam flykting- och biståndsminister (yrkande 10).
I motion A815 av Karin Starrin m.fl. (c) anförs att Sverige bör ha en fortsatt öppen och generös flyktingpolitik. Den reformering av flyktingmottagandet som påbörjats bör fortsätta i riktning mot kortare handläggningstider och att den enskilde flyktingen får ta mer ansvar för sin situation. Motionärerna begär i yrkande 11 ett tillkännagivande om ett anförda.
I motion Sf632 anför Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) bl.a. att biståndsverksamhet och andra åtgärder bör användas för att underlätta i katastrofsituationer men även förebygga katastrofer och konflikter. Förutsättningar bör skapas för att ge människor möjligheter att stanna i sitt närområde, om de tvingas på flykt. Människor som flyr undan förtryck och förföljelse måste alltid ha möjlighet att söka fristad i ett annat land. Vidare krävs en modernisering av FN:s flyktingkonvention. Förändringar bör också göras i den svenska lagstiftningen, bl.a. kan en gemensam asylparagraf införas i utlänningslagen. Det bör i lagen också anges att rätten till asyl kan gå förlorad på grund av brottslighet, undanhållande av dokument eller om den asylsökande lämnat vilseledande eller felaktiga uppgifter. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att nu pågående utredning bör inriktas på vad som anförts om en flyktingpolitik i ett vidgat perspektiv. Motionärerna föreslår vidare i yrkande 4 ett tillkännagivande om att ansvaret för svensk asylpolitik och svenskt flyktingmottagande bör föras samman med biståndsfrågor och frågor om mänskliga rättigheter.
Jan Erik Ågren m.fl. (kds) anför i motion Sf626 att grunden för flyktingpolitiken måste vara alla människors unika och lika värde. Utifrån detta kan olika kulturella traditioner och riktningar växa i mångfald och ge en berikande utveckling. Motionärerna begär i yrkande 1 ett tillkännagivande om att Sverige skall ha en fast, generös och human flyktingpolitik.
I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) begärs i yrkande 1 ett tillkännagivande om vikten av att Sverige har en generös flyktingpolitik.
Utskottets bedömning
Som ovan framgått skall den parlamentariska Invandrar- och flyktingkommittén se över invandrings- och flyktingpolitiken. I kommitténs uppdrag ingår att se över hur människor från andra länder som söker en fristad undan förtryck av olika slag skall kunna få detta tillgodosett i vårt land och hur invandringsreglerna i ett framtida system kan utformas så att de tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge rättsligt skydd åt olika kategorier skyddsbehövande. En utgångspunkt skall vara att pröva hur skyddsregler bör utformas så att de innebär ett långsiktigt internationellt åtagande och inte kommer att bli beroende av kortsiktiga förändringar av mottagningsresurserna. I uppdraget ingår vidare att bedöma behovet av en mer omfattande användning av tillfälliga skyddsanordningar. Kommittén skall också lägga fram förslag om utformningen av övriga grunder för rätt eller möjlighet till bosättning i Sverige och överväga om det är möjligt och lämpligt att på andra grunder utforma mer flexibla regler för invandring. Vidare skall kommittén göra överväganden om flyktingpolitiska insatser internationellt och lägga fram förslag till hur vårt land på ett resursmässigt effektivt sätt skall kunna bistå utanför Sverige -- i krisens eller konfliktens närområde och på annat sätt. Inom ramen för kommittén kommer således de frågor som har tagits upp i de ovan redovisade motionerna om inriktningen av den svenska flykting- och invandringspolitiken att behandlas.
Utskottet anser att resultatet av kommitténs arbete bör avvaktas och avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf608 yrkande 1, Sf621 yrkandena 1 och 2, Sf626 yrkande 1, Sf628 yrkandena 1, 3 och 4, Sf632 yrkande 1, Sf636 yrkande 1 och A815 yrkande 11.
I frågan om arbetsfördelningen inom regeringen vill utskottet, i likhet med vad som anfördes i betänkandet 1992/93:SfU7, peka på att det enligt regeringsformen är regeringen som fördelar ärendena mellan departementen, och statsministern som bland statsråden utser chefer för departementen. Det är även statsministerns sak att förordna att ärende eller grupp av ärenden som hör till visst departement skall föredragas av annat statsråd än departementschefen. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motionerna Sf621 yrkande 10 och Sf632 yrkande 4.
Beslutsordningen i asylärenden
Nuvarande ordning
Invandrarverket skall som första instans fatta beslut i alla ärenden där behovet av asyl har åberopats (4 kap. 4 § utlänningslagen). Verkets beslut om avvisning och utvisning kunde t.o.m. år 1991 överklagas till regeringen, men från den 1 januari 1992 inrättades en fristående myndighet, Utlänningsnämnden, med uppgift att fungera som överinstans i invandrar- och flyktingärenden. Invandrarverkets beslut om avvisning eller utvisning får således överklagas till Utlänningsnämnden. Invandrarverket har möjlighet att överlämna ett ärende till Utlänningsnämnden för prövning. Fr.o.m. den 1 juli 1994 skall nämnden även pröva ny ansökan om uppehållstillstånd, något som för närvarande görs av Invandrarverket.
Både Utlänningsnämnden och Invandrarverket kan till regeringen överlämna ärenden som bedöms av särskild vikt för rättstillämpningen. Överlämnande kan också ske om det på grund av ärendets art synes lämpligare att frågan avgörs av regeringen. Regeringen har vidare vissa möjligheter att påverka praxis genom generella föreskrifter i förordningsform.
Regeringens roll i praxisbildningen
I motion Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) anför motionärerna att det är viktigt att regeringen ges en tydligare och aktivare roll i asylpolitiken. Regeringen bör göra vägledande bedömningar av situationen i olika länder, som sedan bör ligga till grund för beslut i asylärenden vid utredningsslussar och bidra till kortare handläggningstider. Även i fortsättningen skall Invandrarverket kunna överlämna enskilda ärenden till regeringen för vägledande beslut, men regeringens beslut måste fattas snabbare än för närvarande. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande om det anförda.
En särskild utredare har i uppdrag att göra en översyn av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. (dir. 1992:51). Utredaren har i delbetänkandet Utlänningslagen -- en partiell översyn (SOU 1993:24) föreslagit att lagstiftningen kompletteras med ett bemyndigande som ger regeringen rätt att utfärda föreskrifter om verkställighet av lagens bestämmelser om asyl och andra former för uppehållstillstånd. Det föreslagna bemyndigandet bör göra det möjligt för regeringen att, genom generellt utformade föreskrifter med längre eller kortare varaktighet, såväl ge omvärlden signaler om den svenska flyktingpolitikens inriktning som styra tillämpningen så att humanitära, politiska och ekonomiska intressen i största möjliga utsträckning kan tillgodoses.
Utskottet vill också erinra om att Praxisutredningen i det tidigare nämnda betänkandet SOU 1994:54 har analyserat praxisutvecklingen sedan Utlänningsnämnden inrättades.
Utskottet anser att beredningen av de nämnda utredningsförslagen bör avvaktas och att något uttalande med anledning av motion Sf632 yrkande 3 inte är påkallat.
Utlänningsnämndens verksamhet
Utlänningsnämndens verksamhet tas upp i motion Sf626 av Jan Erik Ågren m.fl. (kds). Motionärerna anför bl.a. följande. Både inrättandet av Utlänningsnämnden och dess sätt att arbeta har kritiserats. Nämndens ledamöter är indelade i grupper och kontakt mellan grupperna förekommer sällan. Två nämndemän och en domare avgör ärendena, vilket innebär att nämndemännen kan rösta ned domaren i ett ärende. När det gäller fall av "enkel beskaffenhet" avgör dock domarna själva ärendena utan någon kontakt med nämndemännen. Viktigare fall skall diskuteras tillsammans med nämndemännen, men kriterier för vad som menas med viktigare fall finns inte. Motionärerna anser att nämndemän och domare inte alltid har kompetens att bedöma vikten av eller trovärdigheten i handlingar från exempelvis läkare och specialister. Viktig information som skulle kunna ha lett till ett annat beslut går därmed förlorad. Den bristande rättssäkerheten i detta kan inte accepteras. Enligt motionärerna bör nämndemännen ha möjlighet att vid tveksamma fall få träffa den asylsökande. I motionen anförs vidare att det har framförts kritik mot de resor som företas av Utlänningsnämnden för att få information om förhållanden i aktuella länder. Större trovärdighet för rapporterna från dessa resor skulle uppnås om även nämndemän var representerade. Det har också framförts som ett problem att Utlänningsnämnden sällan använder möjligheten att i tveksamma fall överlämna ärenden till regeringen. En möjlig lösning som diskuterats är att införa ett domstolsförfarande vid prövning av asyl. Med hänvisning till det anförda anser motionärerna att det finns anledning att utvärdera Utlänningsnämndens verksamhet och det sätt på vilket nämndens åligganden har uppfyllts (yrkande 2). Motionärerna begär vidare tillkännagivanden om att nämndemännen i tveksamma fall bör få träffa den beslutet berör (yrkande 3) och att nämndemännen bör få möjlighet att delta i de resor nämnden företar (yrkande 4).
I Praxisutredningens nämnda betänkande redovisas även vissa uppgifter om Utlänningsnämndens arbetsformer. Bl.a. anges att under föregående år avgjordes ca 90 % av alla ärenden av ensamdomare. I betänkandet lämnas även uppgifter om muntlig inställelse och muntlig förhandling.
Utskottet förutsätter att Utlänningsnämnden löpande överväger förändringar av arbetsformer och arbetsrutiner som ur olika aspekter påkallas. Det finns emellertid skäl att härutöver något grundligare granska Utlänningsnämndens verksamhet och effektivitet. Utskottet föreslår samtidigt Riksdagens revisorer att företa en sådan granskning. Resultatet av en eventuell granskning bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf626 yrkandena 2--4.
Asylnämnder
Gudrun Schyman m.fl. (v) begär i motion Sf622 ett tillkännagivande om att det finns brister i Invandrarverkets sätt att handlägga ärenden om uppehållstillstånd (yrkande 10). Motionärerna anser att asylärenden i stället bör handläggas av asylnämnder som första prövningsinstans. Nämnderna bör fungera under domstolsliknande former med muntlig förhandling och större öppenhet, och motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande 16). Tillkännagivande om sådana nämnder begärs även i motionerna Sf12 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkande 1 och Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 7.
Utskottet har tidigare (se senast betänkande 1992/93:SfU7) avstyrkt bifall till motioner av liknande innebörd och därvid hänvisat till de år 1989 införda reglerna om handläggning av asylärenden, varigenom alla sådana ärenden skulle handläggas av Invandrarverket. Utskottet anser inte heller nu att det finns skäl att införa en sådan ordning som föreslås i motionerna. Motionerna Sf12 yrkande 1, Sf608 yrkande 7 och Sf622 yrkandena 10 och 16 bör därför avslås.
Praxissammanställning
Gudrun Schyman m.fl. (v) kritiserar i motion Sf622 att Invandrarverket hittills inte uppdaterat den praxissammanställning som publicerades våren 1991 och framhåller vikten av att politiker, press och allmänhet får den insyn som en praxissammanställning ger. En redovisning av praxis bör enligt motionärerna finnas för asylbeslut på alla nivåer inkl. från regeringen, och de begär ett tillkännagivande härom (yrkande 17). Ett sådant tillkännagivande begärs även i motion Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 11.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken underströk föredragande statsrådet starkt vikten av att gällande regler, riktlinjer, motivuttalanden och praxis blev föremål för en systematisk dokumentation och spridning.
Invandrarverket har under år 1991 publicerat en sammanställning över asylpraxis, praxis i fråga om andra tillstånd än sådana som gäller asyl och medborgarskapspraxis. Därutöver innehåller sammanställningen vägledande uttalanden i frågor om tolkning och tillämpning av utlänningslagen.
Utlänningsnämnden har under år 1993 publicerat en första del av nämndens allmänna praxisredovisning i asylärenden. Under innevarande månad beräknas en fortsättning på praxisredovisningen utges och finnas tillgänglig i bokhandel.
Liknande motioner har behandlats tidigare och senast i utskottets betänkande 1992/93:SfU7. Liksom tidigare vill utskottet framhålla vikten av att gällande regler, riktlinjer, motivuttalanden och praxis i asylärenden systematiskt dokumenteras och finns tillgängliga. Utskottet vill uttala sin tillfredsställelse över att överinstansens vägledande beslut nu ges ut och kommer att finnas lätt åtkomliga. Utskottet har erfarit att frågan om en publicering av regeringens praxis också övervägs. Med hänsyn till det anförda anser utskottet att motionerna Sf608 yrkande 11 och Sf622 yrkande 17 bör lämnas utan bifall.
Vissa handläggningsfrågor i asylärenden
Muntlig handläggning
Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall en part som vill lämna uppgifter muntligt i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen skall vara muntlig. För asylärenden finns en särskild regel om muntlig handläggning. Enligt 11 kap. 1 § utlänningslagen skall det ingå muntlig handläggning i ett sådant ärende såväl vid Invandrarverket som vid Utlänningsnämnden, om det kan antas vara till fördel för utredningen eller i övrigt främja ett snabbt avgörande av ärendet. Muntlig handläggning skall även annars företas på begäran av utlänningen, om inte en sådan handläggning skulle sakna betydelse för att avgöra frågan om uppehållstillstånd.
I proposition 1988/89:86 med förslag till ny utlänningslag m.m. framhölls att med muntlig handläggning avses såväl informella telefonkontakter och sammanträffanden som mer formella förhandlingar. I propositionen förordades i första hand informella sammanträffanden mellan Invandrarverkets personal, utlänningen och, i förekommande fall, dennes biträde. Sammanträffandet bör som regel avse kompletterande utredning, inte ytterligare ett utredningsförhör utöver det som polisen inledningsvis skall hålla med den asylsökande. I propositionen framhölls vidare att förutsättningarna för muntlig handläggning genom den omorganisation av Invandrarverket som avsågs träda i kraft den 1 juli 1989 i betydande grad skulle komma att förbättras.
Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) begär i motion Sf632 yrkande 8 ett tillkännagivande om behovet av en lagreglerad rätt för en asylsökande att lämna kompletterande upplysningar. I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 10 anförs att rätten till muntlig handläggning hos Invandrarverket och Utlänningsnämnden måste göras ovillkorlig, och motionären begär att regeringen skall lägga fram förslag om detta.
Även frågan om muntlig handläggning tas upp i direktiven till översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. Därvid anmärks att institutet inte kommit till användning i den utsträckning som förutsattes vid reglernas införande. Utredaren bör enligt direktiven överväga vad som kan göras för att ge den muntliga handläggningen den roll som avsågs då bestämmelsen infördes. Förslag i denna del väntas inom kort.
Praxisutredningen har, i samband med sin analys av praxis avseende trovärdighetsfrågor, noterat att Utlänningsnämnden tillåtit muntlig inställelse i ett begränsat antal fall och att muntlig förhandling inte har förekommit. Utredningen anger att i samband med trovärdighetsbedömningar måste en konfrontation med den asylsökande vara värdefull, och utredningen har svårt att förstå att Utlänningsnämnden inte begagnar sig av detta instrument.
Utskottet behandlade frågan om muntlig handläggning i asylärenden senast i sitt av riksdagen godkända betänkande 1992/93:SfU7. Utskottet, som ansåg att förutsättningarna för muntlig handläggning borde förbättras genom att ansvaret för utredning i asylärenden skulle överföras till Invandrarverket, avstyrkte med hänsyn härtill och till att frågan skulle komma att övervägas inom översynen av utlänningslagstiftningen bifall till då föreliggande motionsyrkande i frågan.
Utskottet anser att resultatet av översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf608 yrkande 10 och Sf632 yrkande 8.
Handläggningstider
Gällande målsättning för utrednings- och handläggningstiderna i asylärenden är att ett ärende i första instans, som inte kan avgöras redan vid utredningsslussarna, skall klaras av inom två månader från det att ärendet hamnar på myndigheternas bord. Om beslutet blir negativt för den enskilde, måste lagstadgad tid för överklagande löpa. Därefter skall överklagningsärenden kunna föras fram till beslut så snabbt att ett ärende normalt inte skall behöva ta mer än sex månader från det att handläggningen påbörjades hos polisen (prop. 1988/89:105, SfU17, rskr. 225). -- Denna målsättning har inte uppfyllts.
De långa väntetiderna i asylärenden tas upp i två motioner.
I motion Sf632 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) anförs att målsättningen bör vara att en asylansökan som mest skall ta tre månader, och motionärerna begär i yrkande 2 ett tillkännagivande härom. I syfte att förkorta handläggningstiderna bör enligt motionärerna asylbyråerna vid utredningsslussarna kraftigt förstärkas (yrkande 5). Tolkresurserna måste också kraftigt förstärkas för att minska väntetiderna på översättningar (yrkande 7).
I motion Sf620 anser Magnus Persson (s) att riksdagen bör begära att väntetiden för asylsökande kortas (yrkande 1). Motionären anser vidare att riksdagen bör begära att asylsökande regelmässigt ges besked om huruvida asyl kan beviljas inom en sexmånadersperiod eller inte (yrkande 2).
Det är av flera skäl viktigt att handläggningstiderna i asylärenden förkortas. Utskottet förutsätter liksom tidigare (se senast betänkande 1992/93:SfU7) att både regeringen och myndigheterna i hög grad är inriktade på att förkorta handläggningstiderna. Med hänsyn till den minskade tillströmningen av asylsökande bör det enligt utskottet finnas goda möjligheter att nu kraftigt förkorta dessa tider. Något tillkännagivande i frågan är därför inte erforderligt, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf620 yrkande 1 och Sf632 yrkandena 2, 5 och 7.
Utskottet är inte berett tillstyrka att besked regelmässigt skall lämnas om när beslut i ärendet kan väntas. Utskottet avstyrker därför bifall även till motion Sf620 yrkande 2.
Rättshjälp m.m.
I ärende om avvisning kan rättshjälp genom offentligt biträde beviljas, dock inte hos polismyndighet såvida inte utlänningen hållits i förvar längre än tre dagar. Rättshjälp kan även beviljas i ärende angående utvisning enligt 4 kap. 3 § utlänningslagen. Rättshjälpen omfattar för närvarande biträde fram till dess verkställighet har skett eller frågan om verkställighet förfallit. Genom ändringar i rättshjälpslagen kommer rättshjälpen fr.o.m. den 1 juli 1994 att upphöra när lagakraftvunnet beslut föreligger. Från samma tid får rättshjälp dessutom beviljas vid prövning av ny ansökan om uppehållstillstånd men endast om Utlänningsnämnden meddelar beslut om inhibition av verkställigheten av det tidigare avvisnings- eller utvisningsbeslutet. Härutöver kommer rättshjälp att kunna beviljas i samband med verkställighet av ett avvisnings- eller utvisningsbeslut, om utlänningen hålls i förvar sedan mer än tre dagar.
Rättshjälp beviljas och biträde förordnas av den myndighet som handlägger ärendet. I ärende hos Invandrarverket beslutar således Invandrarverket. I ärende hos polismyndighet får polisen dock endast bevilja rättshjälp, medan avslag skall beslutas av Rättshjälpsmyndigheten.
I motion Sf632 begär Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) i yrkande 6 ett tillkännagivande om att fasta fristående advokatjourer bör inrättas vid utredningsslussarna i sådan omfattning att i stort sett all rättshjälp till asylsökande kan ges genom dessa enheter.
I motion Sf622 begär Gudrun Schyman m.fl. (v) i yrkande 18 att advokatjour inrättas för ärenden med omedelbar verkställighet. Motionärerna begär vidare i yrkande 19 att beslutanderätten om offentligt biträde i utlänningsärenden återförs till Rättshjälpsmyndigheten. De kritiserar såväl att Invandrarverket inte förordnar offentligt biträde under utredningstiden som att vissa jurister utan kompetens i flyktingfrågor ofta förordnas som offentligt biträde medan erfarna flyktingjurister mycket sällan kommer i fråga.
Även Sten Söderberg (-) anser i motion Sf608 yrkande 12 att offentligt biträde bör utses av Rättshjälpsmyndigheten.
Utskottet har i sitt betänkande 1988/89:SfU19 anfört att fördelarna med att flytta över beslutanderätten i rättshjälpsfrågor till Invandrarverket var dels att handläggningstiderna därigenom kunde förkortas eftersom en myndighet mindre behövde sätta sig in i ärendet, dels att problemet med hur besluten skulle fattas i brådskande fall blev löst, eftersom Invandraverket skulle ha en jourverksamhet för ärenden om avvisning med omedelbar verkställighet. Utskottet ansåg att dessa fördelar var så stora att de vägde över principiella betänkligheter mot att låta den myndighet som kan upplevas som motpart till den enskilde handha frågan om biträdesförordnande.
Utskottet har därefter behandlat motioner om vilken myndighet som skall besluta i rättshjälpsfrågor. Utskottet angav i sitt betänkande 1990/91:SfU14 bl.a. att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) i en skrivelse den 1 februari 1991 till justitieministern hade anfört att den nya ordningen för utseende av offentliga biträden i utlänningsärenden synes belastad med avsevärda brister. DO hade i skrivelsen föreslagit bl.a. att beslut i frågor om rättshjälp i utlänningsärenden flyttas från Invandrarverket till den nya rättshjälpsmyndigheten samt att sökandens önskemål om vem som skall förordnas och dennes lämplighet för uppdraget beaktas bättre vid förordnande av offentligt biträde. Utskottet konstaterade härefter att den fråga som togs upp i då behandlade motioner hade aktualiserats inom regeringskansliet av DO:s skrivelse, och att beredningen av frågan pågick. I avvaktan på resultatet av denna beredning ansåg utskottet att någon riksdagens åtgärd i frågan inte var påkallad.
I proposition 1991/92:100 bil. 3, s. 14, redovisades DO:s framställan och angavs att där bl.a. föreslagits att beslutanderätten om rättshjälp i invandrarärenden skulle flyttas från Invandrarverket till Rättshjälpsmyndigheten och att reglerna om allmän rättshjälp i vissa hänseenden skulle göras generösare för utlänningar. Vidare angavs att förslagen hade remissbehandlats och att remissinstanserna till övervägande delen var negativa till förslagen. Bl.a. anfördes från flera remissinstanser att de utvidgningar i den allmänna rättshjälpen som föreslagits redan rymdes inom gällande bestämmelser. Mot den bakgrunden avsåg föredragande statsrådet inte att initiera några lagstiftningsåtgärder med anledning av DO:s framställan.
I juni 1993 har regeringen beslutat att tillkalla en särskild utredare för att se över rättshjälpslagen (dir. 1993:77). Översynen rör närmast ersättningsfrågor, den allmänna rättshjälpens förhållande till rättsskyddsförsäkringar, regleringen beträffande offentliga biträden och frågor som har med omfattningen av den allmänna rättshjälpen och avgiftssystemet att göra. De åtgärder som föreslås skall kunna leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar men får inte medföra att rättshjälpens grundläggande syfte går förlorat. Enligt direktiven bör bl.a. undersökas om den nuvarande fördelningen av arbetsuppgifter mellan å ena sidan Rättshjälpsmyndigheten och Rättshjälpsnämnden och å andra sidan övriga myndigheter som beslutar i rättshjälpsfrågor är lämplig. Utredningen skall undersöka möjligheterna att överföra regleringen beträffande offentliga biträden för bl.a. avvisnings- och utvisningsärenden enligt utlänningslagstiftningen till resp. materiell lagstiftning. Utredaren har dessutom fria händer att föreslå andra ändringar som kan leda till ökad effektivitet och kostnadsbesparingar och till att rättshjälpsresurserna koncentreras till de områden där de bäst behövs. Uppdraget bör enligt direktiven redovisas senast den 1 maj 1995.
I motionerna framförs kritik mot den nuvarande ordningen för utseende av offentliga biträden. Det har under den senaste tiden även från annat håll riktats kritik mot denna ordning. Kritiken har bl.a. föranletts av att det har förekommit fall då offentliga biträden missat tiden för överklagande av ett avvisningsbeslut. Utskottet anser att det finns skäl att ta denna kritik på allvar och att en översyn av det nuvarande systemet bör göras. Enligt utskottets mening skulle denna översyn lämpligen kunna göras inom ramen för den pågående översynen av rättshjälpslagen. Riksdagen bör med anledning av motionerna Sf608 yrkande 12, Sf622 yrkandena 18 och 19 och Sf632 yrkande 6 som sin mening ge regeringen detta till känna.
Övriga handläggningsfrågor
Under detta avsnitt behandlar utskottet tre skilda motionsyrkanden.
I motion Sf622 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anför motionärerna att det för många kvinnor är otänkbart att berätta om sexuella övergrepp för manliga utredare m.fl. Motionärerna begär i yrkande 29 ett tillkännagivande om att asylsökande kvinnor skall erbjudas få sina ärenden handlagda av kvinnlig personal.
Utskottet utgår från att behovet av och önskemålet om kvinnlig personal tillgodoses av vederbörande myndigheter så långt möjligt. Något uttalande från riksdagens sida med anledning av motion Sf622 yrkande 29 är således inte påkallat.
Jan Erik Ågren m.fl. (kds) begär i motion Sf626 yrkande 10 ett tillkännagivande om att -- i syfte att få ett bättre beslutsunderlag i asylärenden -- ambassadpersonal och personal på konsulat bör följa upp situationen i de länder där mänskliga rättigheter kränks.
Enligt utskottets mening sker sådan uppföljning som avses i motionen redan i dag. Motion Sf626 yrkande 10 bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
I motion Sf604 anför Leif Carlson och Maud Ekendahl (m) att det på flera håll i Europa gäller att den som ansöker om asyl får lämna fingeravtryck. Syftet härmed är att dels kontrollera att internationellt efterlysta brottslingar inte gömmer sig under falsk identitet, dels undvika att personer söker asyl i flera länder. Motionärerna uppger att det inom EU nu byggs upp ett fingeravtrycksregister. Även inom Norden har system med fingeravtryck börjat komma till användning. Enligt motionärerna förhindras dubbel asylhantering om även Sverige börjar avkräva fingeravtryck, och de begär ett tillkännagivande härom.
Inom EU pågår ett arbete med att ta fram ett datoriserat fingeravtryckssystem (EURODAC). Detta arbete kommer även att beröra Sverige. Den fortsatta utvecklingen av medlemskapsfrågan bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motion Sf604.
Medelsanvisning till Utlänningsnämnden
Utlänningsnämnden, som inrättades den 1 januari 1992, har en basorganisation med en kapacitet på årsbasis för 4 000--6 000 avvisnings/utvisningsärenden. Basorganisationen med ca 60 anställda har förstärkts med ytterligare ca 100 anställda.
I propositionen anges att Utlänningsnämnden under innevarande budgetår kan komma att besluta i 13 700 överklagade asylärenden motsvarande 36 000 personer. Vid utgången av budgetåret beräknas icke avgjorda grundärenden omfatta 3 400 personer. Under budgetåret 1994/95 bedöms Utlänningsnämnden komma att avgöra överprövningsärenden för 7 300 personer och ha en balans vid utgången av nästa budgetår av icke prövade ärenden för 2 300 asylsökande.
Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att till Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 anvisas ett ramanslag på 58 047 000 kr, vilket -- förutom en minskning av organisationens storlek -- innebär ett rationaliseringskrav på 1,5 %. Därvid har 2,6 miljoner kronor beräknats för prövning av ny ansökan som fr.o.m. den 1 juli 1994 skall göras av Utlänningsnämnden i stället för Invandrarverket.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) anser i motion Sf621 att anslaget bör kunna reduceras med 20 % genom att ärendehanteringen förenklas. Motionärerna begär att anslaget skall minskas till 46 400 000 kr (yrkande 19).
Utskottet anser det viktigt att Utlänningsnämnden har de resurser som krävs för en kvalificerad ärendehandläggning. Det är därför inte rimligt att nu ställa ytterligare rationaliseringskrav på nämnden utöver vad regeringen föreslagit. Utskottet biträder således regeringens förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall till motion Sf621 yrkande 19.
Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut
Nuvarande ordning
En utlänning som befinner sig i Sverige kan avlägsnas ur landet genom avvisning eller utvisning. En utlänning som inte uppfyller de formella krav som gäller för inresa och vistelse i Sverige -- således när han i förekommande fall saknar pass, visering, uppehållstillstånd eller arbetstillstånd -- får avvisas utan tidsgräns enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen. Vidare får en utlänning avvisas om han eller hon stannat kvar sedan den viseringsfria tiden eller viseringen gått ut. Även avlägsnande på grund av medellöshet och risk för brottslig verksamhet skall ske genom avvisning (4 kap. 2 § utlänningslagen). Tidsgränsen är för dessa fall tre månader.
En utlänning som haft uppehållstillstånd och stannar kvar i landet efter det att uppehållstillståndet har gått ut eller återkallats skall avlägsnas genom utvisning (4 kap. 3 § utlänningslagen). Även avlägsnande på grund av brott skall ske genom utvisning (4 kap. 7 § utlänningslagen).
Ett beslut om avvisning eller utvisning får endast verkställas om det kan ske till ett land där utlänningen erbjuds visst skydd.
Kontrollen av in- och utresande vid rikets gränser sköts i första hand av polismyndigheten. Det är också polismyndigheten som fattar beslut om avvisning i de fall där det inte alls är fråga om asyl eller liknande.
Statens invandrarverk skall som första instans fatta beslut i alla ärenden där behovet av asyl har åberopats (4 kap. 4 § utlänningslagen). Detsamma skall gälla ärenden som rör nära familjemedlemmar till asylsökande. Påstår utlänningen att han är att anse som flykting, krigsvägrare eller de facto-flykting skall polismyndigheten således överlämna ärendet till verket för beslut. Detta gäller även om det för polismyndigheten framstår som uppenbart att de åberopade grunderna inte kan medföra rätt till asyl. Invandrarverket fattar också beslut i ärenden som rör en utlänning som har vistats i Sverige mer än tre månader i följd när frågan väcks om hans avvisning.
I flertalet övriga fall beslutar polismyndigheten om avvisning. Polismyndigheten skall dock överlämna sådana ärenden till Invandrarverket om det enligt polismyndighetens bedömning är tveksamt om avvisning bör ske. Detta gäller t.ex. fall då det på grund av utlänningens personliga förhållanden finns starka humanitära skäl för att låta honom få stanna.
Invandrarverket får förordna om omedelbar verkställighet av sitt beslut om avvisning om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund (8 kap. 8 § utlänningslagen).
Beträffande omedelbar verkställighet i asylärenden anfördes i proposition 1988/89:86 med förslag till ny utlänningslag att sådan möjlighet måste finnas om avvisning till ett första asylland skall kunna genomföras. Omedelbar verkställighet borde kunna ske bl.a. om utlänningen kan återsändas till ett land, där han uppehållit sig före ankomsten till Sverige och där han är skyddad mot förföljelse och mot att sändas till ett land där han riskerar förföljelse. I propositionen angavs också att förordnande om omedelbar verkställighet får meddelas endast när det är uppenbart att grund för asyl inte föreligger. Det skall också vara uppenbart att uppehållstillstånd inte bör beviljas av andra skäl, t.ex. anknytning eller humanitära skäl.
En polismyndighets beslut om avvisning och Invandrarverkets beslut om avvisning med förordnande om omedelbar verkställighet skall verkställas snarast möjligt. I andra fall skall en utlänning som har avvisats lämna landet inom två veckor efter det att beslutet vunnit laga kraft, om inte annat bestäms i beslutet (8 kap. 12 § utlänningslagen). Vid utvisning är utresefristen fyra veckor. Om utlänningen inte lämnar landet inom föreskriven tid eller det med säkerhet måste antas att han inte tänker göra det frivilligt, skall polismyndigheten verkställa beslutet så snart det kan ske.
Motioner
I motion Sf605 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) anförs att den som fått avslag på sin asylansökan får i dag besked om verkställighet före eller samtidigt som polisen. Respittiden används inte alltför sällan för att avvika från förläggningen och gömma sig undan polisen. Motionärerna anser att dagens rutiner inte är tillfredsställande. Om polismyndigheten får avvisningsbeslutet först skulle antalet gömda flyktingar minska. Motionärerna begär ett tillkännagivande om ändrade rutiner.
I motion Sf622 anför Gudrun Schyman m.fl. (v) att det är av yttersta vikt att verkställighet av avvisningar alltid skall genomföras på ett humant sätt och med full respekt för den avvisades människovärde. I största möjliga utsträckning skall verkställigheten ske genom överenskommelse med den som skall avvisas. Motionärerna begär i yrkande 40 ett tillkännagivande härom.
Sten Söderberg (-) påpekar i motion Sf608 att av beslut om avvisning är andelen med omedelbar verkställighet uppseendeväckande hög och bör granskas av den pågående utredningen. Motionären anför vidare att utredningen bör utarbeta förslag om regler och rutiner för en värdig avvisning efter avslag på en asylansökan. Tillkännagivanden härom begärs i yrkandena 9 och 14.
I motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) begärs att förutsättningar omedelbart skapas för direktavvisning av personer som kommer till Sverige illegalt (yrkande 6).
Jan Erik Ågren m.fl. (kds) anser i motion Sf626 att kostnaderna för avvisningen eller utvisningen kan ifrågasättas. Motionärerna begär i yrkande 11 ett tillkännagivande om vikten av en översyn av de kostnader som uppstår i samband med en avvisning.
Utskottet
Vad gäller formerna och rutinerna vid verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut vill utskottet hänvisa till direktiven för översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. I direktiven påpekas att den frist som lagen ger utlänningen att frivilligt lämna landet efter ett avlägsnandebeslut utnyttjas för att skapa förutsättningar för ett undanhållande som försvårar eller omöjliggör ett tvångsvis avlägsnande. Vidare anges att mot detta skall vägas utlänningens självklara rätt att på ett värdigt sätt få lämna landet och ges tillfälle att ta farväl av anhöriga och vänner. Utredaren bör överväga om den nuvarande regleringen kan ersättas av en som bättre tillgodoser de nu angivna skilda intressena. Utredningen beräknas i denna del föreligga inom kort.
Utskottet kan även konstatera att Invandrarverket föreslagit att verket från polisen skall överta ansvaret för merparten av verkställigheterna av avlägsnandebeslut. Verksamheten skulle, enligt Invandrarverkets mening, effektiviseras genom förläggningspersonalens nära kontakter med de asylsökande samt genom det tydliga sambandet mellan tidsutdräkt vid avvisningar av personer som inte längre skall vistas i Sverige och förläggningskostnaderna. I propositionen anges att regeringen för närvarande inte är beredd att tillstyrka Invandrarverkets förslag. Enligt regeringen måste frågan utredas närmare innan ställning kan tas till förslaget.
Utskottet noterar i detta sammanhang att Riksrevisionsverket i sin rapport Vad kostar Invandrarverkets förläggningar? (F 1993:5) ansett det nödvändigt att hemtransport av asylsökande som skall utvisas sker skyndsamt. Riksrevisionsverket anger två möjligheter som bör prövas. Antingen att kostnadsansvaret för utvisade asylsökande efter respittiden på två veckor flyttas över till polisen och Kriminalvårdsverket eller att Invandrarverket tar över verksamheten och begär polishandräckning i de fall detta kan behövas.
Av bl.a. effektivitetsskäl har även skett en omorganisation av kriminalvårdens transportverksamhet. Fr.o.m. den 1 januari 1994 har regeringen inrättat Kriminalvårdens transporttjänst, som skall planera och utföra utrikestransporter och längre inrikestransporter.
Under utskottets offentliga utfrågning den 29 mars 1994 (se bilaga) behandlades även frågor om verkställighet. Företrädare för Rikspolisstyrelsen angav bl.a. följande. "Vi anser att varje ärende är unikt. Det är svårt att ange att något enhetligt handlingsmönster skall råda. Det är helt enkelt inte tänkbart. Men jag vill framhålla en viktig sak i sammanhanget, nämligen nödvändigheten av tidiga kontakter, samarbete, samverkan, mellan de berörda parter som finns inför ett avvisningsärende. Alla tjänar i längden på detta -- inte minst den som verkställigheten av avvisningen berör."
Utskottet anser att översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. samt fortsatta överväganden i övriga frågor bör avvaktas, och utskottet avstyrker bifall till motionerna Sf605, Sf608 yrkandena 9 och 14, Sf622 yrkande 40 och Sf626 yrkande 11.
Med anledning av motion Sf621 vill utskottet, liksom i betänkandet 1992/93:SfU7, erinra om att det inte är illegalt att söka asyl, oavsett om de skäl som sökanden har att åberopa vid en prövning inte bedöms utgöra asylskäl. Som ovan redovisats får Invandrarverket förordna om omedelbar verkställighet av ett avvisningsbeslut om det är uppenbart att det inte finns grund för asyl och att uppehållstillstånd inte heller skall beviljas på någon annan grund. Någon ökad möjlighet till direktavvisning bör enligt utskottet inte införas, och motion Sf621 yrkande 6 avstyrks.
Mottagningssystemet för asylsökande
Allmänt
Nu gällande system för mottagande av asylsökande och flyktingar i Sverige, som i sina huvuddrag gäller sedan den 1 januari 1985 (prop. 1983/84:124, SfU 27, rskr. 295), innebär att staten har ett övergripande ekonomiskt ansvar för flyktingmottagandet, medan ansvaret i övrigt är delat mellan stat och kommun. Statens invandrarverk är statlig huvudman för mottagande av asylsökande och flyktingar. Invandrarverket driver förläggningar för asylsökande och skall träffa överenskommelser med kommunerna om att ta emot flyktingar och vissa andra utlänningar.
Så gott som alla asylsökande tas för närvarande först emot på en utredningssluss där asylutredningen genomförs. Därefter överförs de asylsökande som inte har nära anhöriga i landet till en förläggning, och de vistas där i avvaktan på beslut i asylärendet. Den som beviljas uppehållstillstånd skall så snart som möjligt därefter erbjudas bostad i en kommun.
Riksdagen har nyligen beslutat om vissa ändringar i mottagningssystemet (prop. 1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11, rskr. 1993/94:188). Invandrarverket skall fortfarande vara huvudman för mottagandet av asylsökande och se till att det finns förläggningar. Driften av alla förläggningar skall dock vara öppen för entreprenad. Vidare skall asylsökande erbjudas någon form av sysselsättning under väntetiden. Enligt den nya ordningen skall en asylsökande ha rätt till ekonomiskt bistånd även om han eller hon bor utanför en förläggning. Den som ordnar bostad på egen hand skall dessutom kunna få ett bidrag till bostadskostnaden. Vidare skall dagersättningen kunna sättas ned för den som utan giltigt skäl vägrar att delta i den organiserade sysselsättningen. Detta gäller även för den som genom att hålla sig undan försvårar utredningen i ärendet om uppehållstillstånd. De nya reglerna har tagits in i en ny lag om mottagande av asylsökande m.fl., som träder i kraft den 1 juli 1994.
Statens invandrarverk
Statens invandrarverk är central förvaltningsmyndighet för invandrar- och medborgarskapsfrågor och huvudman på den statliga sidan för överföring och mottagande av flyktingar och för mottagning av asylsökande. Verket skall bevaka behovet av åtgärder för invandrare och språkliga minoriteter samt ha kontakt med invandrarnas organisationer. -- Övriga statliga myndigheter har också ett ansvar för invandrare. Detta är reglerat i förordningen (1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för invandrare m.fl. Enligt förordningen skall myndigheterna under regeringen fortlöpande beakta sitt ansvar för invandrare och personer som hör till språkliga minoriteter, och dessas förutsättningar och behov skall alltid beaktas vid planeringen av myndighetens arbete. Myndigheterna skall vidare inom ramen för tillgängliga resurser ge invandrare och personer som hör till språkliga minoriteter en service som är likvärdig den som ges befolkningen i övrigt och därvid uppmärksamma att detta kan kräva särskilda åtgärder. För att främja en effektiv samordning skall myndigheterna informera Invandrarverket om planerade åtgärder på detta område och, när anledning finns till det, samråda med verket om hur insatserna skall utformas.
Fyra regionkontor svarar för ledningen av förläggningsverksamheten och det direkta samarbetet med kommunerna. Regionkontoren träffar överenskommelser med kommunerna i regionen om flyktingmottagande och samordnar flyktingarnas bosättning i kommunerna.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anser i motion Sf622 att Invandrarverket i sin nuvarande form bör avvecklas och en mindre myndighet upprättas som ansvarar för flyktingslussarna, utslussningen av de asylsökande till kommunerna, lokaler för förvarstagande och administrationen av de i motionen föreslagna asylnämnderna. Ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor bör helt överföras till resp. departement eller myndighet. Motionärerna begär i yrkande 35 ett tillkännagivande om det anförda. Ett tillkännagivande av i huvudsak samma innehåll begärs även i motion Sf608 av Sten Söderberg (-) yrkande 6.
I motion Sf631 begär Peeter Luksep (m) ett tillkännagivande om att Invandrarverket bör avskaffas. Motionären anser att huvuddelen av Invandrarverkets verksamhet som rör invandrings- och flyktingfrågor bör överföras antingen till en ny fristående myndighet eller till annan organisationsform. T.ex. skulle viseringsverksamheten och tillståndsprövningen i andra ärenden än asylärenden kunna föras till en migrationsmyndighet hos eller i nära samband med polisen och vidare skulle asylprövningen och flyktingmottagandet kunna föras till en särskild flyktingbyrå.
I motion Sf617 framhåller Lennart Rohdin (fp) det principiellt tveksamma i att samma myndighet har ansvar för såväl de asylsökandes välbefinnande som avgörandet av deras framtida vistelse här i landet. Detta aktualiserar också behovet av en mer rättsliknande hantering av tillståndsärenden. Motionären anser att Invandrarverkets verksamhet borde delas upp på två myndigheter, en som får ansvar för mottagande och utplacering av asylsökande och flyktingar och en annan som får ansvar för tillståndsgivningen för såväl flyktingar som övriga invandrare. Motionären begär ett tillkännagivande om en sådan delning.
Utskottet har ovan avstyrkt bifall till motionsyrkanden om fristående asylnämnder. Utskottet anser att frågan om en eventuell förändring av verkets ansvarsområden bör anstå i avvaktan på resultatet av Invandrar- och flyktingkommitténs arbete. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall även till motionerna Sf608 yrkande 6, Sf617, Sf622 yrkande 35 och Sf631.
Medelsanvisning
Från anslaget Statens invandrarverk finansieras verkets centrala förvaltning i Norrköping, regionkontoren och funktionen för tillståndsprövning vid utredningsslussarna.
För budgetåret 1994/95 föreslås i propositionen att under anslaget skall anvisas ett ramanslag på 412 509 000 kr, vilket innebär ett rationaliseringskrav på 1,5 %. Vid beräkningen har beaktats att ny ansökan om uppehållstillstånd fr.o.m. den 1 juli 1994 skall handläggas av Utlänningsnämnden, vilket minskar anslaget med 2,6 miljoner kronor.
Regeringen bedömer det vidare enligt propositionen nödvändigt att Invandrarverket -- liksom under innevarande budgetår -- ges möjlighet att snabbt kunna anpassa utrednings- och mottagningskapaciteten till oväntade och kraftiga förändringar i antalet asylsökande utlänningar och ärendemängder. Verket bör därför enligt regeringen bemyndigas att vid extraordinära anspråk på myndighetens utrednings- och beslutskapacitet få överskrida ramanslaget -- utöver sedvanlig anslagskredit -- med 25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut.
Två motioner berör anslaget till Invandrarverket.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) föreslår i motion Sf621 yrkande 11 att anslaget minskas till 309 000 000 kr. Motionärerna anser att denna minskning kan ske dels genom en rationalisering av Invandrarverkets verksamhet, dels genom att asyltillströmningen halveras i förhållande till vad regeringen beräknat genom flyktingpolitiska åtgärder som förordas i motionen.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att ytterligare rationaliseringar kan göras av Invandrarverket. Besparingar kan också göras genom att förläggningsverksamheten överförs till kommunerna. Motionärerna anser att det härigenom skall vara möjligt att minska anslaget med 50 000 000 kr (yrkande 36).
Utskottet har nyligen i sitt av riksdagen godkända betänkande 1993/94:SfU11 delat regeringens uppfattning att Invandrarverket även fortsättningsvis bör vara huvudman för förläggningsverksamheten. Utskottet avstyrker därför motion Sf622 till den del motionen gäller överföring av förläggningsverksamheten till kommunerna. Utskottet kan i övrigt inte tillstyrka besparingskraven i vare sig nämnda motion eller motion Sf621.
Utskottet biträder regeringens förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall till motionerna Sf621 yrkande 11 och Sf622 yrkande 36. Därutöver föreslår utskottet att riksdagen godkänner det i budgetpropositionen angivna bemyndigandet att medge Invandrarverket att vid extraordinära anspråk på myndighetens utrednings- och beslutskapacitet få överskrida ramanslaget -- utöver sedvanlig anslagskredit -- med 25 000 000 kr utan föregående regeringsbeslut.
Förläggningsverksamheten
Invandrarverkets förläggningsverksamhet omfattar utredningsslussar och asylförläggningar. Invandrarverket driver normalt de flesta förläggningar i egen regi, men en del drivs på entreprenad. Som ovan nämnts skall alla förläggningar i fortsättningen vara öppna för entreprenad.
Under budgetåret 1992/93 ökade antalet inskrivna vid Invandrarverkets förläggningar med 73 % och vid månadsskiftet juni/juli 1993 fanns ca 90 000 asylsökande och flyktingar på förläggningarna. Under innevarande budgetår räknar Invandrarverket med att kunna avveckla ca 56 000 platser på förläggningarna så att man vid budgetårets utgång har ca 36 000 belagda platser. Av de personer som väntas finnas kvar på förläggningarna vid utgången av innevarande budgetår, kan ca 16 000 komma att ha sina uppehållstillstånd klara och vänta på kommunplacering.
Medelsanvisning
Från anslaget Förläggningskostnader m.m. finansieras Invandrarverkets förläggningsverksamhet med utredningsslussar och asylförläggningar. Även verkets tolk- och översättningskostnader för verksamheten med asylprövningar skall fr.o.m. budgetåret 1993/94 finansieras från detta anslag. Regeringen föreslår i budgetpropositionen ett förslagsanslag på 2 031 947 000 kr.
Behovet har beräknats efter ett genomsnittligt antal belagda platser på förläggningarna om 21 400 med en genomsnittlig dygnskostnad om närmare 240 kr. Regeringen har därvid beräknat att kostnadsbesparingarna på förläggningsanslaget uppgår till drygt 100 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 till följd av de förslag till åtgärder för att öka effektiviteten i flyktingmottagandet som lagts fram i proposition 1993/94:94.
Medelsanvisningen tas upp i två motioner.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) begär i motion Sf621 (yrkande 12) att anslaget reduceras till 1 122 000 000 kr genom att dygnskostnaden sänks till en mycket lägre nivå och att antalet asylsökande minskas till följd av skärpta asylregler.
Gudrun Schyman m.fl. (v) anför i motion Sf622 att mottagandet av asylsökande bör flyttas över till kommunerna vilket skulle ge en besparing på 200 miljoner kronor. Vidare bör enligt motionärerna vissa asylkostnader, 665 miljoner kronor, föras över från biståndsanslag till ifrågavarande anslag. Motionärerna begär att förevarande anslag ökas med 465 000 000 kr (yrkande 37).
I syfte att bl.a. göra mottagandet mer kostnadseffektivt har riksdagen nyligen beslutat om förändringar i mottagningssystemet för asylsökande. Därvid har som nämnts utgångspunkten varit att Invandrarverket även fortsättningsvis skall vara huvudman för förläggningsverksamheten. Vidare bör åtgärder i enlighet med motion Sf621 för att minska asyltillströmningen inte genomföras. Mot denna bakgrund kan enligt utskottets uppfattning någon sänkning av anslaget i förhållande till vad regeringen föreslagit inte anses realistisk.
Beträffande överföring av medel på biståndsanslag noterar utskottet att det i budgetpropositionen bilaga 4 (s. 82) anges att utgifter för biståndsverksamheten som i statsbudgeten belastar andra anslag än biståndsanslaget bör beaktas vid summeringen av det samlade biståndet. Vidare anges att för budgetåret 1992/93 uppgår dessa utgifter till 902,8 miljoner kronor, varav 665 miljoner kronor hänför sig till avräkningar för vissa asylkostnader. Enligt vad utskottet erfarit avser dessa 665 miljoner kronor medel under anslaget Förläggningskostnader m.m.
Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall till motionerna Sf621 yrkande 12 och Sf622 yrkande 37.
Överföring av flyktingar m.m.
Gällande ordning
Sverige har ett system för kollektiv överföring av flyktingar genom s.k. flyktingkvoter. Kvoten skall användas för uttagning av flyktingar eller andra personer som befinner sig i en särskilt utsatt situation och/eller för att ta hand om fall där UNHCR har särskilda svårigheter att finna ett lämpligt placeringsland.
Regeringen ger budgetårsvis riktlinjer för kvotens användning. Statens invandrarverk har ansvaret för uttagning och överföring av flyktingar till Sverige. Uttagningarna sker i nära samverkan med främst UNHCR. Kvoten uppgick sedan mitten av 1970-talet och fram t.o.m. budgetåret 1990/91 till ca 1 250 personer per år. För budgetåret 1991/92 ökades kvoten till 2 000 personer. Som en tillfällig åtgärd med anledning av flyktingsituationen i och kring Irak fick under budgetåret ytterligare ca 1 250 flyktingar och andra personer i behov av skydd föras över till Sverige. För budgetåret 1992/93 var kvoten ca 2 000 personer.
Från ett särskilt anslag bekostas organiserad överföring till Sverige av flyktingar, bidrag enligt förordningen (1984:890) om bidrag till flyktingars resor från Sverige för bosättning i annat land samt bidrag enligt förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Vidare betalas också bidrag till resor från Sverige för vissa asylsökande som vill lämna landet innan asylärendet är avgjort.
För innevarande budgetår har ändamålet för åtgärder vidgats till att omfatta bidrag till lösningar av flyktingsituationer utanför Sverige också på annat sätt än genom organiserad överföring hit. Vidare har, för att åstadkomma åsyftad flexibilitet, de medel som tidigare budgeterats på anslaget för överföring av flyktingar lagts samman med den del av ersättningarna till kommunerna som avser kvotflyktingar. I fråga om flyktingkvotens storlek anfördes i förra årets budgetproposition att någon preciserad storlek inte skulle anges, utan en avvägning skulle göras mot andra angelägna insatser som kunde komma att initieras av bl.a. UNHCR. Under anslaget anvisades 270 miljoner kronor som motsvarade medel för en överföring av ca 1 800 personer. Regeringen beslöt senare att hela kvoten skall avse överföring av skyddsbehövande från f.d. Jugoslavien. Genom beslut av riksdagen i slutet av år 1993 (prop. 1993/94:51, bet. 1993/94:SfU6, rskr. 1993/94:76) har flyktingkvoten utökats med upp till 6 000 skyddsbehövande personer, av vilka ca 5 500 personer skall kunna föras över från f.d. Jugoslavien. Av hela kvoten skall ca 500 personer kunna föras över från annan del av världen. I propositionen angavs att regeringen avsåg att senare ge Invandrarverket närmare instruktioner om uttagning av kvoten. I propositionen angavs vidare att kostnaden för den utökade flyktingkvoten beräknades till 830 miljoner kronor, främst i form av ersättningar till kommunerna. Dessa kostnader skulle i huvudsak komma att belasta statsbudgeten för budgetåret 1994/95.
Propositionen
I årets budgetproposition föreslår regeringen att till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. anvisas ett förslagsanslag på 277 960 000 kr. Medlen beräknas möjliggöra en överföring av ca 1 800 personer. Regeringen avser att i samråd med UNHCR noga följa utvecklingen bl.a. i f.d. Jugoslavien för att uppmärksamma om det finns ett ytterligare behov av överföring av skyddsbehövande till Sverige. Om ett väsentligt ökat behov skulle uppstå, har regeringen för avsikt att återkomma i frågan till riksdagen. I propositionen anges att anslagsmedlen även för budgetåret 1994/95 har beräknats så att de skall kunna användas flexibelt, dvs. inte bara för överföring och mottagande av kvotflyktingar utan också för insatser i närområdet eller andra åtgärder som UNHCR förordar.
Motioner
I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att regeringen bör få besluta om en ökning av flyktingkvoten, om det internationella läget så kräver och mottagningsresurserna så medger. Samtidigt är det viktigt, anför motionärerna, att de medel som avsätts för flyktingkvoten kan användas på ett flexibelt sätt, bl.a. för insatser i närområdet. Motionärerna begär i yrkande 6 ett tillkännagivande härom.
Georg Andersson m.fl. (s) kritiserar i motion Sf619 yrkande 2 att regeringen, trots det sjunkande antalet spontanflyktingar, inte vill godta ett lika högt antal kvotflyktingar som gällde för ett par år sedan, nämligen 2 000. Enligt motionärerna är det inget som tyder på att behovet av kvotplatser skulle minska under den närmaste tiden. De anser det därför motiverat att riksdagen beslutar om en flyktingkvot på 2 000 personer.
Utskottet
Vad gäller flyktingkvotens storlek anser utskottet att Sverige även fortsättningvis bör visa generositet i fråga om att ta emot skyddsbehövande personer inom ramen för en organiserad överföring av flyktingar. I propositionen anges att regeringen avser att noga följa utvecklingen bl.a. i f.d. Jugoslavien och återkomma till riksdagen om ett väsentligt ökat behov av överföring av skyddsbehövande till Sverige skulle uppstå. Med hänsyn härtill godtar utskottet den föreslagna kvoten på 1 800 personer för budgetåret 1994/95, och syftet med motion Sf619 yrkande 2 får härigenom anses tillgodosett.
Vad härefter gäller anslagsberäkningen och medelsanvändningen anges i propositionen att under förevarande anslag skall beräknas medel för kvotflyktingar. Medlen skall liksom för innevarande år avse medel för såväl själva överförandet som för kommunersättningar. Detta skall möjliggöra en flexibel användning även för åtgärder utanför Sverige. Utskottet måste dock konstatera att under förevarande anslag medel endast beräknats för den ordinarie flyktingkvoten på 1 800 personer. Enligt vad utskottet inhämtat har regeringen under anslaget Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. beräknat medel som även skall kunna täcka kommunersättningar avseende upp till 6 000 personer som kan överföras inom ramen för innevarande års utökade flyktingkvot.
Utskottet har för närvarande inte anledning att utgå från annat än att riksdagens beslut om den utökade flyktingkvoten kommer att medföra att flyktingar under innevarande budgetår överförs till Sverige upp till det angivna antalet och/eller att åtgärder vidtas i flyktingarnas närområde. I enlighet med de principer som fr.o.m. innevarande budgetår gäller för anslaget D 4. Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. skall anslaget även omfatta den del av ersättningarna till kommunerna som avser kvotflyktingar. Avsikten är att härigenom åstadkomma flexibilitet så att medel under anslaget får avse bidrag till lösningar av flyktingsituationer utanför Sverige också på annat sätt än genom organiserad överföring hit. Utskottet har inhämtat att av de 830 miljoner kronor som angavs i proposition 1993/94:51 avser 810 miljoner kronor ersättningar till kommunerna och 20 miljoner kronor överföringskostnader. Dessa 810 miljoner kronor bör således anvisas under anslaget D 4 medan anslaget D 5. Ersättningar till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. bör minskas med motsvarande belopp. Utskottet konstaterar därvid att, i den mån flyktingar överförs inom ramen för den utökade kvoten, anslaget D 4 för innevarande budgetår sannolikt kommer att överskridas med upp till 20 miljoner kronor avseende själva överföringen.
Med hänsyn till det anförda föreslår utskottet att riksdagen med anledning av motion Sf628 yrkande 6 till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. anvisar ett förslagsanslag på 1 087 960 000 kr. Yrkande 14 i motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd), som överensstämmer med propositionen, bör lämnas utan åtgärd.
Anhöriginvandring
Allmänt om anhöriginvandring
Enligt 2 kap. 4 § första stycket 1 utlänningslagen får uppehållstillstånd ges till en utlänning som är nära anhörig till en i Sverige bosatt person eller som annars har särskild anknytning till Sverige. Uppehållstillstånd enligt denna punkt skall enligt förarbetena kunna ges till make eller sambo, hemmavarande barn under 20 år som är ensamstående, föräldrar och andra släktingar som är väsentligt beroende av en i Sverige bosatt person samt personer vars samtliga nära släktingar finns i Sverige, s.k. sista länk-fall. Det förutsätts att den härvarande har uppehållstillstånd eller är bosatt här utan att behöva sådant tillstånd. -- Om en person beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd enligt den nya 2 kap. 4 a § utlänningslagen, som träder i kraft den 1 juli 1994, får även medlemmar av kärnfamiljen beviljas uppehållstillstånd för samma tid.
Birgitta Dahl m.fl. (s) anser i motion Sf628 att möjligheterna till familjeåterförening är av stor vikt. Motionärerna anser att anhöriga som tillhör kärnfamiljen skall ha en principiell, lagfäst rättighet att bosätta sig i Sverige. Vidare är det angeläget att utveckla möjligheterna för familjeåterförening även för anhöriga utanför kärnfamiljen. Motionärerna begär i yrkande 7 ett tillkännagivande om det anförda.
I motion Sf621 begär Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) i yrkande 4 ett tillkännagivande om att anhöriginvandringen bör begränsas till att omfatta endast make/maka och deras minderåriga barn.
I motion Sf612 hänvisar Marianne Andersson och Birger Andersson (c) till att enligt förarbetena till nuvarande bestämmelser skall en ensamstående förälder utan minderårigt barn regelmässigt beviljas uppehållstillstånd och därmed följande socialt bistånd oavsett hur många barn de har kvar i hemlandet och oavsett hur deras situation där i övrigt är. Samtidigt utsätts föräldrapar som bevisligen har problem och som är sista länken i familjen för en noggrann granskning och blir oftast avvisade. Motionärerna anser det angeläget att bestämmelserna ändras så att för såväl ensamstående föräldrar som föräldrapar skall hänsyn tas till deras situation i hemlandet, deras behov av skydd och behovet av förening med familjen i Sverige. Framför allt bör antalet barn i hemlandet vara lika avgörande för ensamstående föräldrar som för föräldrapar. Motionärerna begär att riksdagen beslutar om en ändring av utlänningslagen i enlighet härmed.
Enligt utskottets mening ligger motion Sf628 yrkande 7 i linje med den nuvarande invandringspolitiken. Som nämnts har dock Invandrar- och flyktingkommittén i uppdrag att överväga utformningen av framtida invandringsregler, varför utskottet avstyrker bifall till såväl denna motion som motionerna Sf612 och Sf621 yrkande 4.
I motion Sf608 av Sten Söderberg (-) anförs att väntetiderna för anhöriga att få en intervju på ambassaden i Nairobi är sex månader. Härtill kommer handläggningstiden vid Invandrarverket. Motionären anser att handläggningstiderna bör förkortas, och han begär i yrkande 17 ett tillkännagivande härom.
Utskottet behandlade en liknande motion under föregående riksmöte (se bet. 1992/93:SfU7). Utskottet anförde därvid att i översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. ingår en översyn av vissa regler om visering för att komma till rätta med långa handläggningstider i viseringsärenden. I samband med detta borde även frågan om handläggningstider i andra tillståndsärenden kunna få en belysning. Utskottet utgick från att regeringen och berörda myndigheter följer utvecklingen och tillser att handläggningstiderna nedbringas i möjligaste mån.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och avstyrker bifall till motion Sf608 yrkande 17.
Uppskjuten invandringsprövning
En ordning med s.k. uppskjuten invandringsprövning gäller enligt praxis beträffande uppehållstillstånd för make/maka eller sammanboende om äktenskapet eller sammanboendet har uppkommit i anslutning till eller snarast efter inresan till Sverige. Denna ordning innebär att utlänningen vanligen beviljas uppehållstillstånd för sex månader i taget fyra gånger innan han eller hon får permanent uppehållstillstånd. Eftersom detta innebär en väntan på sådant tillstånd under två år används också benämningen tvåårsregeln för den angivna ordningen.
Frågor som berör uppskjuten invandringsprövning tas upp i två motioner.
I motion Sf609 av Ines Uusmann och Björn Ericson (s) anför motionärerna att den s.k. tvåårsregeln visat sig få fatala konsekvenser för kvinnor från tredje världen och Östeuropa som på falska premisser lurats till Sverige. I Sverige har de isolerats och fått utstå grov fysisk och psykisk misshandel. I de fall de lämnar sin man inom tvåårstiden blir de dubbelt straffade genom att de utvisas ur landet. Motionärerna anser att utlänningslagen snarast måste ändras så att det blir möjligt för misshandlade kvinnor att kunna lämna sina plågoandar och påtala brotten för polis och åklagare utan att riskera utvisning. En översyn av lagstiftningen måste också ske i syfte att motverka importen av utländska kvinnor. Motionärerna begär ett tillkännagivande härom.
Av liknande skäl begär Jan Andersson och Bo Nilsson (s) i motion Ju209 yrkande 1 en översyn och ändring av den s.k. tvåårsregeln.
I proposition 1983/84:144 om invandrings- och flyktingpolitiken framhölls att, när ett äktenskap eller ett samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, samtliga omständigheter i det enskilda fallet bör beaktas vid prövningen av om utlänningen skall få stanna. Som exempel på sådana omständigheter angavs att det finns barn i förhållandet eller att utlänningen har blivit misshandlad eller annars illa behandlad i äktenskapet eller samboendet, riskerar att bli socialt utstött vid återkomsten till hemlandet eller har hunnit bli väl etablerad i arbetslivet. Vidare framhölls angelägenheten av att undvika beslut som framstår som stötande för rättskänslan. Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande SfU 1983/84:30 att det är nödvändigt att vara speciellt varsam vid handläggningen av dessa ärenden. Utskottet ansåg att de överväganden som gjorts i propositionen i denna fråga var tillfredsställande.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen behandlat liknande motionsyrkanden (se senast bet. 1993/94:SfU5). Utskottet har därvid anfört att det tills vidare är nödvändigt att, när uppehållstillstånd söks på grund av en nyligen etablerad anknytning till en person bosatt i Sverige, frågan om permanent uppehållstillstånd avgörs först vid en senare tidpunkt. Som framhölls i proposition 1983/84:144 skulle det, utan en sådan möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för ansökningen är seriöst, bli nödvändigt att inta en synnerligen restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas förhållande. Från den utgångspunkten var ordningen till förmån även för sökandena. Utskottet har emellertid haft förståelse för att reglerna kan upplevas negativt. När ett äktenskap eller samboende bryts före tvåårsperiodens utgång, beaktas dock samtliga omständigheter i det enskilda fallet, och utskottet har konstaterat att därvid största möjliga hänsyn tas till ömmande omständigheter. Särskilt tas mycket stor hänsyn till om ett förhållande brutits på grund av misshandel eller andra allvarliga trakasserier. Utskottet har mot denna bakgrund inte varit berett att förorda någon ändring av reglerna. Vid den senaste behandlingen utgick utskottet vidare från att de frågor som tagits upp i då föreliggande motion kommer att behandlas av Invandrar- och flyktingkommittén.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser därför att motionerna Sf609 och Ju209 yrkande 1 inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Den första tillståndsprövningen vid ny anknytning
Motioner m.m.
I motion Sf629 av Ingela Mårtensson m.fl. (fp, s, c, kds, v) tas upp frågor som avser den första tillståndsprövningen för främst utländska män som är gifta eller sammanboende med svenska kvinnor. I motionen anförs att det i lag och konventioner finns klart uttryckt att makar har rätt att leva tillsammans, men enligt motionärerna förmenas en mängd svenska kvinnor denna rätt. Deras upprepade ansökningar om familjeanknytning avslås ofta på grund av att äktenskapet anses "oseriöst", eller på grund av "icke tillräcklig varaktighet" eller "för stor åldersskillnad". En mycket stor olägenhet är enligt motionärerna kravet på att ansökan måste göras utanför landets gränser. Många av kvinnorna har träffat sina män när dessa väntat på beslut om asyl. I de fall männen inte får asyl tvingas de återvända till länder de en gång flytt ifrån, och de kan därigenom av olika skäl hindras att resa ut igen. En del fängslas och försvinner vid återvändandet. En del vågar inte återvända utan håller sig gömda, vilket leder till onödigt lidande och onödiga kostnader. Motionärerna anför vidare att i de fall det finns barn i familjen så förmenas dessa sin självskrivna rätt att leva tillsammans med sina föräldrar. Detta strider mot såväl barnkonventionen som socialtjänstlagen. Enligt motionärerna har myndigheter inte rätt att splittra familjer vare sig det är biologiska barn eller inte. I motionen föreslås att reglerna för hanteringen av anknytningsfall snarast möjligt ändras enligt i huvudsak följande:
Ansökan om anknytning bör få göras i Sverige. Förbud införs mot att avvisa/utvisa fader, vars maka väntar eller fått barn i Sverige såvida synnerliga skäl inte föreligger. Särskild hänsyn måste tas till barns rätt till umgänge med den förälder som erhållit avvisnings- eller utvisningsbeslut. Om föräldern har ett aktivt umgänge med sitt barn bör det vara ett hinder för avvisning. Anknytningsutredningen bör göras av socialsekreterare i stället för av polis. Den make/maka som bor i Sverige bör ha rätt till kostnadsfritt offentligt biträde. Om inte särskilda skäl talar däremot skall beslut fattas inom sex månader efter det att ansökan anhängiggjorts hos svensk myndighet.
Motionärerna begär i yrkandena 1--5 tillkännagivanden om sådan ändrad hantering. De tillägger att det bör övervägas att därutöver införa straffpåföljd för personer som försöker kringgå lagen genom s.k. skenäktenskap.
Även i motion Sf626 yrkande 9 av Jan Erik Ågren m.fl. (kds) begärs tillkännagivande om att ansökningen om uppehållstillstånd bör få göras i Sverige.
I motion Sf622 kritiserar likaså Gudrun Schyman m.fl. (v) tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd för den utländska parten i äktenskaps- eller samboförhållanden. Motionärerna anser att praxis är för hård, och de begär i yrkande 11 ett tillkännagivande härom. Motionärerna begär vidare i yrkande 12 ett tillkännagivande om att det bör krävas synnerliga skäl för att en fader skall få skiljas från sina barn genom avvisning eller utvisning.
Inför behandlingen av motionerna har utskottet tillställts en skrivelse från ÅTER-föreningen Stockholmsgruppen, som är en sammanslutning av kvinnor gifta med utländska män som inte fått uppehållstillstånd i Sverige. Företrädare för föreningen har även muntligen uppvaktat utskottet. Från föreningens sida har bekräftats vad som i motionerna anges om nuvarande prövningsförfarande. Föreningen har härutöver anfört att de flesta av medlemmarnas män har kommit hit som asylsökande och under den långa väntetiden bildat familj. Många av medlemmarna har kämpat 3--4 år för rätten att leva med sina män, och många av kvinnorna mår psykiskt och psykosomatiskt mycket dåligt på grund av den svåra situation de befinner sig i. Föreningen har vidare uppgivit att den ursprungliga asylansökan och polisutredningen ligger till grund även för en senare anknytningsansökan. Ofta är den ursprungliga utredningen behäftad med missförstånd och feltolkningar. Någon särskild anknytningsutredning har oftast inte gjorts, när ansökan om uppehållstillstånd sökts under vistelse i Sverige.
Utskottet
Av betydelse för prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd är bl.a. föreskrifterna i 2 kap. 5 § utlänningslagen. Enligt detta lagrum får en ansökan om uppehållstillstånd i princip inte bifallas om utlänningen befinner sig i Sverige när ansökan görs. Undantag gäller om utlänningen har rätt till asyl här. Undantag gäller vidare vid återförening med en nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och som utlänningen tidigare har sammanlevt med utomlands eller om det annars finns särskilda skäl.
Enligt uttalanden i förarbetena (prop. 1979/80:96) bör undantag göras om förhållandena skulle vara sådana att det skulle vara "stötande för rättskänslan" att kräva att utlänningen lämnar landet innan hans ansökan prövas. Som exempel nämns bl.a. den situationen att utlänningen efter hemkomsten kan antas bli förhindrad att på nytt lämna sitt land. I proposition 1988/89:86 nämndes som ett annat exempel på undantag att en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd på grund av anknytning till en här i landet bosatt person som han eller hon har eller väntar barn med. I praxis (se Utlänningslagen med kommentarer av Gerhard Wikrén och Håkan Sandesjö) anses redan anknytning genom sammanboende i minst ett år utgöra sådana särskilda skäl att undantag kan göras från principen att uppehållstillstånd skall ordnas före inresan. Normalt krävs dock att identiteten är klarlagd. Har utlänningen avhänt sig sin passhandling eller har han på annat sätt undanhållit uppgifter av betydelse för rätten att stanna här har uppehållstillstånd inte beviljats trots långvarig anknytning.
I den tidigare nämnda översynen av vissa delar av utlänningslagstiftningen m.m. ingår i utredarens uppdrag att överväga om nuvarande regler bör mjukas upp så att det blir möjligt t.ex. att undvika att en utländsk medborgare måste lämna landet för att ansöka om ett tillstånd som det inte kan råda några tvivel om att han eller hon kommer att få. Utredarens betänkande rörande dessa frågor förväntas lämnas inom kort.
Utskottet anser det rimligt att en uppmjukning sker såvitt gäller möjligheterna att söka uppehållstillstånd under vistelse i Sverige. Den särskilde utredarens förslag i frågan bör emellertid avvaktas, och motionerna Sf629 yrkande 1 och Sf626 yrkande 9 bör inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vad gäller tillståndsprövningen i övrigt gäller sedan lång tid tillbaka den ordning med uppskjuten invandringsprövning som redovisats i föregående avsnitt. I proposition 1983/84:144 konstaterades att det även fortsättningsvis förelåg behov av en sådan ordning. Som redan nämnts angavs därvid att, utan en sådan möjlighet att pröva om det förhållande som åberopas som stöd för ansökningen är seriöst, det skulle bli nödvändigt att inta en synnerligen restriktiv hållning till invandring på denna grund, särskilt som stora svårigheter föreligger att redan före inresan göra en tillfredsställande utredning rörande allvaret i parternas förhållande. Enligt propositionen var från den utgångspunkten ordningen alltså till förmån även för sökandena.
Enligt utskottet tycks tillämpningen av bestämmelserna vid nya anknytningsfall inte alltid ha skett på sätt som förutsattes i proposition 1983/84:144. Utskottet har erfarit att man inom Invandrarverket på senare tid har uppmärksammat att verkets praxis i denna typ av ärenden så småningom förändrats till att innebära att förhållandets varaktighet bedöms redan vid den första prövningen. Verket återgår till sin tidigare praxis och bedömer i fortsättningen allvaret i ett nyetablerat förhållande företrädesvis efter perioden för s.k. uppskjuten invandringsprövning. Enligt utskottet bör denna förändring i princip lösa de problem som tas upp i motionerna.
Med det anförda får motionerna Sf622 yrkandena 11 och 12 samt Sf629 yrkandena 2--5 anses i huvudsak tillgodosedda.
Ersättning till kommunerna
Nuvarande ersättningssystem
Som ovan redovisats har kommunerna ansvar för introduktionen i det svenska samhället av flyktingar som får uppehållstillstånd i Sverige. Ett nytt system för samordnat flyktingmottagande och för ersättning till kommunerna gäller fr.o.m. den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:105, bet. 1989/90:SfU21, rskr. 1989/90:281). Detta system är en del av ett samlat reformprogram med syfte att underlätta för främst flyktingar att så snart som möjligt få en fast förankring i svenskt arbets- och samhällsliv och därmed minska deras beroende av samhällets stöd. I programmet ingår även en reformerad svenskundervisning för vuxna invandrare (prop. 1989/90:102, bet. 1989/90:UbU27, rskr. 1989/90:279) och målinriktad prioritering inom Arbetsmarknadsverket av tidiga insatser till förmån för flyktingar och andra invandrare (se bet. 1989/90:AU11).
I det nya systemet för ersättning till kommunerna har ersättningarna för ekonomiskt bistånd till flyktingar och huvuddelen av övriga bidrag till kommunerna lagts samman i en schabloniserad engångsersättning som räknas upp årligen med hänsyn till bl.a. kostnadsutvecklingen. Bestämmelser om ersättning finns i förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. För år 1994 uppgår ersättningen till 144 200 kr för en flykting som fyllt 16 år och 88 400 kr för ett barn under 16 år. Halvt schablonbelopp lämnas till den kommun som först tar emot flyktingen och gör en plan för hans eller hennes introduktion. Beloppet betalas ut kvartalet efter att flyktingen anlänt till kommunen. Om flyktingen bor kvar i kommunen i minst sex månader får kommunen ytterligare ett halvt schablonbelopp. Ersättningen skall täcka kommunens kostnader för bl.a. ekonomiskt bistånd, bostad, introduktion, svenskundervisning samt tolkar och administration.
Särskilda beräkningsgrunder gäller för ersättning vid flyttning till en annan kommun än mottagningskommunen. Om en flykting flyttar till en annan kommun inom sex månader får den nya kommunen ett helt schablonbelopp under förutsättning att flyktingen bor kvar där minst sex månader. Flyttar flyktingen från den första kommunen efter sex månader men inom ett och ett halvt år har den nya kommunen rätt till ett halvt schablonbelopp om han bor kvar i den nya kommunen minst sex månader.
Schablonersättningen utgår för mottagning av s.k. kvotflyktingar, konventionsflyktingar, krigsvägrare, de facto-flyktingar och utlänningar som fått uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ersättning utgår också för andra utlänningar som placerats ut från Invandrarverkets förläggningar till en kommun. Schablonersättning lämnas i princip också för alla som får uppehållstillstånd på grund av sin anknytning till en person som mottagits som flykting eller liknande, under förutsättning att den anhörige anlänt inom två år från det att den först anlände togs emot i en kommun.
Kommuner som träffat överenskommelse med Invandrarverket om flyktingmottagande får utöver schablonersättningen en grundersättning för sin basorganisation. Grundersättningen motsvarar schablonersättningen för tre vuxna flyktingar, dvs. för närvarande 432 600 kr.
För handikappade och äldre flyktingar har i princip tidigare ersättningssystem behållits, vilket innebär att kommunerna får ersättning för kostnader för socialbidrag som utges till flyktingar som vid tiden för uppehållstillstånd var över 60 år eller som inte kan försörja sig på grund av sjukdom eller handikapp som förelåg vid ankomsten till Sverige eller som har samband med situationen som flykting. Ersättning lämnas enligt det nya systemet också för kommunernas kostnader för social hemhjälp och färdtjänst, och ett halvt schablonbelopp utges vid inflyttningen till kommunen.
Efter prövning i varje enskilt fall finns det i det nya ersättningssystemet möjlighet för kommunerna att erhålla ersättning för vissa typer av extraordinära kostnader. Sådana kostnader kan avse särskilda kostnadskrävande åtgärder för att få fram fler bostäder till flyktingar, kostnader för tolkar vid mottagning av ny flyktinggrupp eller kostnader för åtgärder för ett mycket stort antal flyktingar under kort tid. Bidrag kan också lämnas till kommuner som har betydande merkostnader till följd av att man tagit emot flyktingfamiljer med många minderåriga barn eller särskilt resurskrävande flyktinggrupper, t.ex. med stor andel analfabeter.
Enligt det fram till den 1 januari 1991 gällande ersättningssystemet fick kommunerna ersättning för de faktiska kostnaderna för sådan ekonomisk hjälp som enligt socialtjänstlagen (1980:620) lämnats till flyktingar och andra utlänningar som beviljats uppehållstillstånd av humanitära skäl samt till flyktingens make eller maka och hemmavarande ogifta barn under 18 år. Ersättning utgick under det år uppehållstillstånd beviljades samt för ytterligare tre år. Därutöver utgick vissa ytterligare bidrag till kommunerna. För åren 1991--1993 lämnades till kommunerna en schablonberäknad ersättning för ekonomisk hjälp enligt 6 § socialtjänstlagen till vissa flyktingar och andra utlänningar som beviljats uppehållstillstånd under åren 1988--1990. Därutöver lämnades inom ramen för anvisade medel särskild ersättning till kommuner som bl.a. på grund av stor inflyttning av flyktingar från andra kommuner under år 1991 bedömdes få väsentligt lägre ersättning för sina socialbidragskostnader än vad som skulle ha utgått enligt tidigare bestämmelser.
För asylsökande och andra utlänningar som vistas i en kommun i väntan på beslut om uppehållstillstånd utgår ersättning för bistånd som lämnats enligt lagen om bistånd åt asylsökande m.fl. Fr.o.m. den 1 juli 1994 skall dock Invandrarverket utge ekonomiskt bistånd åt asylsökande som vistas i kommunen (prop. 1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11, rskr. 1993/94:188). Kommunen har vidare rätt till ersättning för kostnader för asylsökande barn som fått vård enligt socialtjänstlagen eller lagen om vård av unga, kostnader för transporter av asylsökande till utredningsslussar och förläggningar och kostnader för asylsökandes hemresor i vissa fall.
Med anledning främst av det stora antalet bosnier som beräknades behöva kommunplats har ett tillfälligt stimulansbidrag införts för att öka kommunernas flyktingmottagande (prop. 1993/94:51, bet. 1993/94:SfU6, rskr. 1993/94:76). Bidraget, som är 25 000 kr per mottagen flykting, betalas till kommuner som för år 1994 träffar överenskommelser med Invandrarverket om ett kraftigt utökat flyktingmottagande och till kommuner som ökar ett redan stort flyktingmottagande. För invandrartäta storstadskommuner sätts kraven lägre. Mottagandet skall ha skett före den 1 oktober 1994. Halvt stimulansbidrag kan i vissa fall lämnas för mottagande som skett i slutet av år 1993.
Fr.o.m. den 1 januari 1993 gäller vidare en lag (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar. Enligt den lagen har kommunerna möjlighet att under en introduktionsperiod ge introduktionsersättning i stället för socialbidrag till flyktingar och andra utlänningar som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet. Som förutsättning för att introduktionsersättning skall beviljas gäller att flyktingen följer den introduktionsplan som upprättats av kommunen efter samråd med den enskilde flyktingen.
Propositionen
Ändrade ersättningsregler och konjunkturtillägg
I propositionen anförs att de nuvarande reglerna för utbetalning och fördelning av schablonersättningen innebär problem om flyktingen flyttar vidare till en annan kommun efter drygt sex månader. För den första kommunen, som får hel schablonersättning trots att i genomsnitt endast ca 40 % av kostnaderna då har uppstått, innebär detta en ekonomisk vinst. Samtidigt kan den nya inflyttningskommunen få dålig täckning för sina kostnader, eftersom denna kommun endast får halv schablonersättning och kostnaden normalt torde vara högre. Samtidigt har flyttningarna mellan kommuner varit något fler än vad man kalkylerade med när nuvarande ersättningssystem konstruerades, vilket kan leda till ökade statliga kostnader. För att åstadkomma en fördelning av schablonersättningen, som bättre avspeglar var i tiden kostnaderna ligger, föreslår regeringen förändringar i ersättningssystemet i enlighet med förslag av en arbetsgrupp i departementspromemorian Översyn av vissa regler i förordningen (1990:927) om statlig ersättning för flyktingmottagande m.m. (Ds 1993:75). Sålunda föreslås att ersättningen betalas ut vid tre tillfällen i stället för två och att tiden för utbetalningen utsträcks ett halvt år. Liksom i dag bör den första mottagningskommunen alltid få ett halvt schablonbelopp. Samtidigt bör reglerna för ersättning för flyktingar som flyttar ändras så att det blir bättre kompensation än i dag för storstadskommuner och andra kommuner med stor inflyttning av flyktingar som bott en tid i en annan kommun. De nya utbetalningsreglerna kan vid ett ikraftträdande den 1 juli 1994 börja tillämpas på flyktingar som tagits emot fr.o.m. den 1 oktober 1993. I propositionen anges att det bör ankomma på regeringen att efter överläggningar med Svenska kommunförbundet fastställa de närmare utbetalningsreglerna och de särskilda övergångsregler som kan komma att erfordras. Regeringen anger vidare att det inom Invandrarverket pågår ett arbete i syfte att förenkla administrationen av schablonersättningen. Regeringen tillägger att det även för flyktingar som flyttar efter sex månader bör ställas krav på att introduktionsplan finns för att schablonersättning skall betalas ut.
Regeringen anser att det också för gruppen handikappade, äldre och sjuka som tas emot i en kommun bör ske en motsvarande anpassning av utbetalningsreglerna. Regeringen ansluter sig till arbetsgruppens förslag, som innebär dels att hel schablonersättning i stället för halv skall betalas för personer i denna grupp, dels att ersättning för de faktiska kostnaderna för ekonomisk hjälp m.m. för denna grupp bör lämnas efter ett år i stället för som nu efter fyra månader.
I propositionen anges vidare att Svenska kommunförbundet framfört att kommunerna, med hänsyn till nuvarande arbetsmarknadsläge, i regel får stå för försörjningsbidrag till utlänningar i åldern 55--60 år som tas emot inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet. Regeringen anser att det för närvarande är rimligt att staten lämnar samma ersättning till kommunerna för utlänningar i åldern 55--60 år som tas emot under fjärde kvartalet 1993 och under hela år 1994 som staten lämnar för utlänningar över 60 år. Regeringen poängterar att detta inte innebär någon generell sänkning av åldersgränsen, utan frågan får prövas på nytt för personer som tas emot efter år 1994.
Vad gäller medlen för extraordinära kostnader bedömer regeringen att det inte bör göras några mer preciserade beskrivningar för vilken typ av extraordinära kostnader ersättning skall utgå. Regeringen anser emellertid att Invandrarverket redan i samband med överenskommelsen med kommunen om mottagande av vissa kostnadskrävande grupper bör kunna besluta om extra medel utöver schablonersättningen. Ersättningen bör normalt utbetalas först när kostnaderna har uppstått. Ersättningen bör kunna lämnas även till kommuner som träffar överenskommelse med Invandrarverket om att ha en beredskap för att ta emot flyktingar.
Vidare föreslår regeringen att det betalas ut ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar som mottagits i en kommun under år 1991. Regeringen föreslår att tillägget skall vara 35 000 kr för vuxna och 5 000 kr för barn under 16 år. Konjunkturtillägget bör betalas ut i juli 1994 till den kommun i vilken utlänningen då är bosatt. En förutsättning bör vara att kommunen även under år 1994 tar emot flyktingar enligt överenskommelse med Invandrarverket. För sådana äldre och handikappade flyktingar för vilka Invandrarverket ersätter de faktiska socialbidragskostnaderna skall dock inte något konjunkturtillägg lämnas. Tillägget beräknas kosta 470 miljoner kronor.
Regeringen begär att riksdagen godkänner vad som förordats om ändrade ersättningsregler och om det särskilda konjunkturtillägget.
Medelsanvisningen
Till anslaget Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. föreslås i propositionen att riksdagen för budgetåret 1994/95 anvisar ett förslagsanslag på 7 632 141 000 kr. Anslagsberäkningen baseras på att kommunutplaceringarna budgetåret 1993/94 kommer att omfatta 51 000--52 000 personer, som i huvudsak flyttar ut under senare delen av budgetåret, och under budgetåret 1994/95 ytterligare 50 000 personer, med koncentration till budgetårets första del.
Av det föreslagna anslaget avser 124 156 000 kr grundersättning, 6 766 985 000 kr schablonersättning inkl. för sekundärflyttning, 123 000 000 kr äldre och handikappade, 80 000 000 kr ensamma barn, 150 000 000 kr extraordinära kostnader, 70 000 000 kr bistånd åt asylsökande, 105 000 000 kr sjukvårdskostnader m.m. och 470 000 000 kr konjunkturtillägg. Härtill kommer 1 000 000 kr för uppföljning.
Anslagsposten för extraordinära kostnader föreslås ökad bl.a. med anledning av behovet av ökat kommunmottagande av asylsökande från främst Bosnien-Hercegovina. Vissa behov av extraordinära sjukvårdsinsatser från landstingens sida kan också bli aktuella, och Invandrarverket bör därför ha möjlighet att använda medlen för detta ändamål. Någon ytterligare form av särskild ersättning till sjukvårdshuvudmännen föreslås inte. Regeringen har dock för avsikt att noga följa utvecklingen vad gäller vårdbehov hos bosnierna och kostnaderna för vården.
I propositionen anges att den beräknade ersättningen till kommunerna för mottagande av kvotflyktingar -- 258 000 000 kr -- ingår i anslaget Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m.
Under anslaget Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. har för budgetåret 1993/94 reservationsvis anvisats 1 758 700 000 kr. Av beloppet avser 1 750 miljoner kronor det nyss nämnda stimulansbidraget till kommunerna för budgetåren 1993/94--1994/95, varav 500 miljoner kronor avsåg det senare budgetåret. Av anslaget avsåg vidare 8,7 miljoner kronor tillfällig förstärkning av vissa ambassader. I propositionen föreslås att under detta anslag för budgetåret 1994/95 anvisas ett reservationsanslag på 7 300 000 kr avseende tillfällig ambassadförstärkning.
Motioner
I motion Sf628 av Birgitta Dahl m.fl. (s) anför motionärerna att de delar regeringens uppfattning att schablonbidragen bör utbetalas vid tre tillfällen och i tiden utsträckas ett halvt år. Med en mera genomarbetad kommunplacering och ett effektivare utbetalningssystem borde det dock, enligt motionärerna, vara möjligt att avsevärt begränsa antalet flyttningar bland flyktingarna under den första tiden. Härigenom skulle enbart ett helt schablonbidrag betalas ut för varje flykting som tas emot i kommunerna. Detta skulle innebära en besparing på ca 270 miljoner kronor, och motionärerna föreslår i yrkande 12 att riksdagen beslutar om ett i motsvarande mån mindre anslag.
I motion Sf636 anser Hans Göran Franck m.fl. (s) att en ytterligare justering av utbetalningsreglerna för schablonersättningen erfordras för att på ett mer rättvist sätt göra fördelningen mellan inflyttnings- och utflyttningskommuner. Motionärerna begär i yrkande 9 beslut i enlighet härmed.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) motsätter sig i motion Sf621 att kommunerna erhåller särskilda bidrag för att täcka ökade kommunala kostnader i samband med flyktingmottagandet. Om kommunerna i stället har det totala kostnadsansvaret får de enligt motionärerna ett större motiv för att så snabbt som möjligt minska bidragsberoendet. Något konjunkturtillägg bör således inte införas. Motionärerna anser vidare att nivån på schablonersättningen bör minskas med 20 %, samtidigt som socialbidragsnormen sänks till 80 % för utländska medborgare under deras två första år i Sverige. Motionärerna föreslår i yrkande 15 att riksdagen anvisar ett belopp som är 1,3 miljarder kronor lägre än vad regeringen föreslagit. I förhållande till regeringens beräkningar bör följande förändringar göras: schablonersättningen minskas med netto 650 miljoner kronor, kommunbidrag för äldre med 60, extraordinära kostnader med 100, bistånd åt asylsökande m.m. med 5, ersättning för sjukvårdskostnader med 15 och konjunkturtillägg med 470 miljoner kronor. Samma motionärer anför i motion Sf16 att schablonersättningen bör ligga på en sådan nivå att kommunerna ser det som meningsfullt att följa upp med bra introduktionsprogram och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Om kommunerna garanteras full kostnadstäckning blir det kommunala intresset för aktiva åtgärder nämligen svagt. Motionärerna begär i yrkande 11 ett tillkännagivande härom.
Utskottet
Enligt utskottets mening är det nödvändigt att förändringar i utbetalningarna av schablonersättningen kommer till stånd, särskilt av hänsyn till kommuner med stor sekundärinflyttning av flyktingar. Det är därför tillfredsställande att ersättningsreglerna bl.a. i detta avseende nu skall ändras. Utskottet finner inte skäl att härvid föreslå någon ytterligare förändring utöver vad regeringen förordat, och motion Sf636 yrkande 9 avstyrks således. Utskottet förutsätter emellertid att ersättningssystemet fortlöpande följs upp och att frågan på nytt kan aktualiseras om en bättre lösning står att finna. Enligt vad som angivits i propositionen avser regeringen att fortlöpande överlägga med Kommunförbundet i frågan.
Utskottet tillstyrker de ändrade ersättningsreglerna och införandet av ett konjunkturtillägg på föreslaget sätt.
Utskottet delar uppfattningen i motion Sf628 att det av flera skäl är önskvärt att antalet flyttningar mellan kommuner minskar, särskilt om detta kan ske genom en mer genomarbetad placering och ett effektivare utbetalningssystem. Utskottet förutsätter att sådana åtgärder så långt möjligt vidtas även utan ett uttalande från riksdagens sida. Huruvida detta skulle kunna leda till en besparing under anslaget redan under budgetåret 1994/95 kan utskottet inte nu bedöma, och motion Sf628 yrkande 12 bör därför avslås.
Utskottet motsätter sig vidare de besparingar som föreslås i motion Sf621 yrkande 15. Av samma skäl avstyrks bifall även till motion Sf16 yrkande 11. Mot denna bakgrund, och med hänvisning till vad utskottet under föregående avsnitt anfört om den anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för kvotflyktingar, föreslår utskottet att riksdagen till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. anvisar 810 miljoner kronor mindre än regeringen föreslagit, dvs. 6 822 141 000 kr.
Utskottet biträder även förslaget till medelsanvisning till Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. Yrkande 22 i motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) överensstämmer med regeringens förslag.
Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.
Lån till hemutrustning får enligt förordningen (1990:1361) om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar beviljas flyktingar och vissa andra utlänningar som inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet tas emot i en kommun. För dem som har annat än mindre kapitaltillgångar finns begränsningar i lånemöjligheterna. Maximala lånebelopp för olika hushållsstorlekar fastställs i procent av basbeloppet och med utgångspunkt i Socialstyrelsens rekommenderade norm för socialbidrag för hemutrustning för resp. hushållsstorlek. De maximala lånenivåerna uppgår år 1994 till t.ex. 20 400 kr för enpersonshushåll, 33 100 kr för fyrapersonershushåll och 52 800 kr för hushåll med fler än sju personer.
Ränta utgår med en räntesats som fastställs för varje år av regeringen. Amorteringstidens längd bestäms med utgångspunkt i lånesummans storlek till mellan ett och femton år. De första två åren är amorteringsfria.
Kostnaderna för lånen finansieras genom ett särskilt anslag, vilket disponeras av Centrala studiestödsnämnden, som administrerar lånen.
I budgetpropositionen föreslås att till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. anvisas ett förslagsanslag på 108 962 000 kr.
I motion Sf621 anser Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) att anslaget bör reduceras med 20 % och föreslår en sänkning av lånenivåerna. De begär att anslaget minskas till 87 000 000 kr (yrkande 18).
Enligt utskottets mening bör någon sänkning av lånenivåerna nu inte ske. Utskottet har därvid beaktat att hemutrustningslånen, som före den 1 juli 1993 var räntefria de första två åren, nu löper med ränta redan från lånetidpunkten. Fr.o.m. den 1 juli 1993 tas även en uppläggningsavgift ut för lånet. Utskottet avstyrker således bifall till motion Sf621 yrkande 18 och tillstyrker regeringens förslag till medelsanvisning.
Åtgärder för invandrare
Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen (1986:472) om statsbidrag till invandrarnas riksorganisationer samt till vissa samarbetsorgan för sådana riksorganisationer.
Vidare bekostas från anslaget bidrag som utgår enligt förordningen (1990:632) om bidrag till avgränsade invandrarpolitiska projekt.
I propositionen föreslås att till anslaget Åtgärder för invandrare anvisas ett reservationsanslag på 21 326 000 kr, vilket innebär en ökning från föregående år med 400 000 kr. Anslagsökningen avser i första hand stöd till projekt för frivilligt återvändande.
Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) anför i motion Sf621 att det är lämpligt och rimligt att arbetslösa invandrare i större utsträckning bistår invandrarorganisationerna med frivilligt gratis arbete. Motionärerna föreslår att anslaget reduceras med 30 % till 15 000 000 kr (yrkande 13).
Utskottet finner inte skäl till annan beräkning av anslaget än den som gjorts i propositionen och avstyrker därmed bifall till motion Sf621 yrkande 13.
Stiftelsen Invandrartidningen
Från anslaget utgår statsbidrag till den stiftelse som ger ut Invandrartidningen.
Bestämmelser om stiftelsens verksamhet finns i dess stadgar som beslutas av regeringen och i avtal mellan staten och stiftelsen. Riksdagen godkände de nuvarande riktlinjerna för stiftelsens verksamhet år 1988 (prop. 1987/88:110, bet. SfU 1987/88:24, rskr. 1987/88:301). Ambitionsnivån är att den reguljära tidningsutgivningen skall omfatta en utgivning på nio språk med ca 44 nummer per år.
Avtalet med staten löper fr.o.m. den 1 juli 1988 på tre år med förlängning med tre år i taget om avtalet inte sagts upp före den 1 april det år avtalet löper ut.
Stiftelsen Invandrartidningen har begärt att statsbidraget, som för budgetåret 1993/94 uppgår till 15 589 000 kr, höjs med 1 296 000 kr. Detta motsvarar den förlust som stiftelsen beräknar skulle uppstå vid oförändrat statsbidrag. Med hänvisning till det statsfinansiella läget bedömer regeringen det emellertid rimligt att statsbidraget till stiftelsen sänks med 1,5 %, och regeringen föreslår ett anslag på 15 355 000 kr till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen.
I motion Sf616 av Gudrun Schyman m.fl. (v) anför motionärerna att, när nuvarande kontrakt med Stiftelsen Invandrartidningen går ut, andra intressenter skall ges möjlighet att söka bidrag för framställning av invandrartidningar. Motionärerna begär i yrkande 3 ett tillkännagivande härom.
I motion Sf621 yrkande 16 begär Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) utan närmare motivering att anslaget minskas till 11 000 000 kr.
Med hänsyn till att avtalet med Stiftelsen Invandrartidningen just förlängts med tre år t.o.m. juni 1997 är något övervägande med anledning av motion Sf616 yrkande 3 inte aktuellt, och motionen bör lämnas utan åtgärd.
Utskottet har inte någon erinran mot regeringens förslag till medelsanvisning för budgetåret 1994/95 och avstyrker bifall till motion Sf621 yrkande 16.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m.
Från anslaget betalas kostnader för Ombudsmannen mot etnisk diskriminering jämte kansli och för Nämnden mot etnisk diskriminering. DO:s och nämndens uppgift är att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet.
I propositionen föreslås ett ramanslag på 4 834 000 kr till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. Anslaget har beräknats öka med 1 miljon kronor avseende dels information om den i proposition 1993/94:101 föreslagna lagen mot etnisk diskriminering, dels juridisk kompetens för att kunna få eventuella överträdelser av lagen prövade vid domstol.
I motion Sf621 anför Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd) att det informationsbehov och den ökade juridiska kompetens som är motiverad får hanteras inom befintlig organisation. Motionärerna föreslår därför att under anslaget anvisas 1 miljon kronor mindre än vad regeringen föreslagit (yrkande 17).
Riksdagen har nyligen antagit den nya lagen mot etnisk diskriminering (prop. 1993/94:101, bet. 1993/94:AU9, rskr. 1993/94:182). Enligt utskottet är det nödvändigt att DO får erforderliga medel för att kunna fullfölja sina uppgifter enligt den nya lagen. Utskottet biträder därför regeringens förslag till medelsanvisning och avstyrker bifall till motion Sf621 yrkande 17.
Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism
Från anslaget bekostas insatser som skall motverka och förhindra främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.
Regeringen föreslår för budgetåret 1994/95 en höjning av reservationsanslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism från 10 000 000 kr till 32 000 000 kr. Medlen avses liksom under innevarande budgetår användas för att långsiktigt påverka normer, attityder och förhållningssätt hos ungdomar. I propositionen anges att regeringen har för avsikt att tillsätta en kommission mot främlingsfientlighet och rasism. Kommissionen skall verka opinionsbildande och aktivt och på olika sätt och på skilda områden motverka främlingsfientlighet och rasism.
I motion Sf628 anför Birgitta Dahl m.fl. (s) att problemen med främlingsfientliga yttringar bland svenska ungdomar samt försvarsreaktioner och destruktiva gängbildningar hos invandrarungdomarna kan komma att öka. Förutom åtgärder bland ungdomarna i skolan och för dem som lämnat skolan bör, enligt motionärerna, insatser också göras för invandrarungdomarnas möjligheter till kontakter med föreningslivet. Detta innebär att de frivilliga organisationerna får möjlighet att engagera fler invandrarungdomar. Motionärerna ser det också angeläget att invandrarnas egen kulturverksamhet stöds. Den stora erfarenhet som inom folkbildningen finns av arbete mot främlingsfientlighet och rasism bör tas till vara, och kulturen och kulturarbetarna bör på olika sätt användas som vapen mot främlingsfientligheten och rasismen. Motionärerna begär i yrkande 11 ett tillkännagivande härom.
I motion Sf636 av Hans Göran Franck m.fl. (s) anförs bl.a. att det behövs ett vidgat och intensifierat internationellt samarbete för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Motionärerna begär i yrkande 6 ett tillkännagivande om detta.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att de åtgärder som framhålls i motionerna är betydelsefulla. Utskottet förutsätter att stöd till åtgärder resp. ett internationellt samarbete kommer till stånd utan något uttalande från riksdagens sida. För budgetåret 1994/95 föreslås dessutom under förevarande anslag en kraftig förstärkning av medel för detta ändamål. Den kommission mot främlingsfientlighet och rasism som skall tillsättas kan här få stor betydelse. Motionerna Sf628 yrkande 11 och Sf636 yrkande 6 bör således lämnas utan åtgärd.
Studieförbunden och folkhögskolorna ansvarar för kontakttolkutbildning. Fr.o.m. budgetåret 1991/92 har medel avseende sådan utbildning anvisats under ett särskilt anslag under åttonde huvudtiteln (Utbildningsdepartementet). Anslaget disponeras av Tolk- och översättarinstitutet (TÖI) vid Stockholms universitet. TÖI fördelar bidrag till studieförbund och folkhögskolor. TÖI ställer också upp de övergripande målen för utbildningen och svarar för utvecklingsarbete och information. Kontakttolkutbildning anordnas inom områdena socialtolkning, sjukvårdstolkning, arbetsmarknadstolkning, arbetsplatstolkning och rättstolkning. Av statsfinansiella skäl har regeringen föreslagit att anslaget till kontakttolkutbildning upphör med utgången av innevarande budgetår.
Berit Oscarsson och Margareta Israelsson (s) anser i motion Kr410 att anslaget till kontakttolkutbildning bör vara kvar. Motionärerna föreslår därvid att anslaget Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism minskas med 8 miljoner kronor till 24 miljoner kronor (yrkande 2). Enligt motionärerna är det rimligt att kostnaden för tolkutbildning ses som en del av åtgärderna mot främlingsfientlighet och rasism.
Kulturutskottet har i sitt betänkande 1993/94:KrU13 behandlat regeringens förslag beträffande anslaget Bidrag till kontakttolkutbildning jämte motioner. Kulturutskottet har därvid ansett att det inte råder någon tvekan om att en väl fungerande och rättssäker flyktingmottagning och en jämlik situation för flyktingar och invandrare i deras förhållande till myndigheter och samhället i övrigt kräver tillgång på tolkar med god kvalitet. Enligt kulturutskottets mening bör det klarläggas vilka effekter ett indraget statsbidrag till kontakttolkutbildningen kan få, vilken volym den framtida kontakttolkutbildningen behöver ha, vilken beredskap det behövs för att snabbt kunna tillgodose nya behov av tolkutbildning och, om det är möjligt, vilka alternativa finansieringsformer för kontakttolkutbildningen det kan finnas. Kulturutskottet har föreslagit ett tillkännagivande härom. Kulturutskottet anser vidare att -- i avvaktan på att regeringen klarlägger de behandlade frågorna om kontakttolkutbildningen -- statsbidrag i sin nuvarande form bör utgå. I sitt betänkande föreslår kulturutskottet, som har förståelse för regeringens strävan att begränsa utgifterna inom olika samhällsområden, mot bakgrund av det anförda att riksdagen anvisar ett reservationsanslag för ändamålet på 4 000 000 kr. Anslaget bör liksom under innevarande budgetår disponeras av TÖI.
Riksdagen beslöt i enlighet med kulturutskottets förslag (rskr. 1993/94:177).
Socialförsäkringsutskottet anser att det inte minst för att motverka främlingsfientlighet är viktigt att det finns god tillgång på välutbildade tolkar. Utskottet ser det därför som angeläget att den nuvarande kontakttolkutbildningen kan fortsätta utan avbrott till dess regeringen klarlagt de ovan nämnda frågorna. För att så med säkerhet skall kunna ske föreslår utskottet att nu behandlat anslag minskas med 4 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag, dvs. till 28 miljoner kronor, och att 4 miljoner kronor i stället anvisas till anslaget Bidrag till kontakttolkutbildning under åttonde huvudtiteln. Härigenom tillgodoses motion Kr410 yrkande 2. Yrkande 21 i motion Sf621 av Ian Wachtmeister och Lars Moquist (nyd), som överensstämmer med regeringens förslag, bör avslås.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande internationell samverkan att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 3, 1993/94:Sf603 yrkande 1, 1993/94:Sf606 yrkande 3, 1993/94:Sf619 yrkande 1, 1993/94:Sf621 yrkande 9, 1993/94:Sf622 yrkande 8, 1993/94:Sf627 yrkandena 1 och 2 och 1993/94:Sf628 yrkande 2,
men. (v) - delvis
2. beträffande medelsanvisning till internationell samverkan att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 20 till Internationell samverkan inom ramen för flykting- och migrationspolitiken m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 2 000 000 kr,
3. beträffande asylrätt vid våldtäkt att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 13, 1993/94:Sf634 yrkande 1, 1993/94:U615 yrkande 20 och 1993/94:A815 yrkande 12,
men. (v) - delvis
4. beträffande änkebränning m.m. att riksdagen avslår motion 1991/92:U621 yrkande 6,
men. (v) - delvis
5. beträffande krigsvägrare att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 8,
men. (v) - delvis
6. beträffande Kosovo att riksdagen avslår motion 1993/94:U617 yrkandena 2 och 3,
men. (v) - delvis
7. beträffande Etiopien att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf613,
8. beträffande ryska judar att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf606 yrkandena 1 och 2,
9. beträffande zigenare att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf635 och 1993/94:U641 yrkande 3,
10. beträffande vistelsetidens längd att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 1 och 1993/94:Sf619 yrkande 3,
11. beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens situation att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf23, 1993/94:Sf608 yrkande 18, 1993/94:Sf622 yrkandena 14, 23, 24, 27 och 28 samt 1993/94:Sf626 yrkande 6,
men. (v) - delvis
12. beträffande att straffbelägga gömmande av flyktingar att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf630 och 1993/94:Ju810 yrkande 50,
13. beträffande uppföljning av avvisade personer att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 12,
14. beträffande inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 1, 1993/94:Sf621 yrkandena 1 och 2, 1993/94:Sf626 yrkande 1, 1993/94:Sf628 yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:Sf632 yrkande 1, 1993/94:Sf636 yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 11,
res. 1 (nyd)
15. beträffande arbetsfördelningen inom regeringen att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf621 yrkande 10 och 1993/94:Sf632 yrkande 4,
16. beträffande regeringens roll i praxisbildningen att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf632 yrkande 3,
17. beträffande Utlänningsnämndens verksamhet att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkandena 2--4,
18. beträffande asylnämnder att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf12 yrkande 1, 1993/94:Sf608 yrkande 7 och 1993/94:Sf622 yrkandena 10 och 16,
men. (v) - delvis
19. beträffande praxissammanställning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 17,
men. (v) - delvis
20. beträffande muntlig handläggning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 10 och 1993/94:Sf632 yrkande 8,
21. beträffande handläggningstider att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf620 yrkandena 1 och 2 samt 1993/94:Sf632 yrkandena 2, 5 och 7, 22. beträffande rättshjälp att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 12, 1993/94:Sf622 yrkandena 18 och 19 och 1993/94:Sf632 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
23. beträffande kvinnlig personal att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf622 yrkande 29,
24. beträffande länderinformation från ambassader att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf626 yrkande 10,
25. beträffande fingeravtryck från asylsökande att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf604,
26. beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 19 till Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 58 047 000 kr,
res. 2 (nyd)
27. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf605, 1993/94:Sf608 yrkandena 9 och 14, 1993/94:Sf621 yrkande 6, 1993/94:Sf622 yrkande 40 och 1993/94:Sf626 yrkande 11,
res. 3 (nyd) men. (v) - delvis
28. beträffande Invandrarverkets uppgifter att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 6, 1993/94:Sf617, 1993/94:Sf622 yrkande 35 och 1993/94:Sf631,
men. (v) - delvis
29. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket att riksdagen dels med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1993/94:Sf621 yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 36 till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 412 509 000 kr, dels medger att regeringen får bemyndiga Statens invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
res. 4 (nyd) men. (v) - delvis
30. beträffande medelsanvisning till förläggningsverksamhet att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motionerna 1993/94:Sf621 yrkande 12 och 1993/94:Sf622 yrkande 37 till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 2 031 947 000 kr,
res. 5 (nyd)
31. beträffande flyktingkvoten att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf619 yrkande 2,
32. beträffande medelsanvisning till överföring av flyktingar att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:Sf628 yrkande 6 samt med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 14 till Överföring av och andra åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 1 087 960 000 kr,
33. beträffande allmänt om anhöriginvandring att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf612, 1993/94:Sf621 yrkande 4 och 1993/94:Sf628 yrkande 7,
res. 6 (nyd)
34. beträffande handläggningstid i återföreningsärenden att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf608 yrkande 17,
men. (v) - delvis
35. beträffande uppskjuten invandringsprövning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf609 och 1993/94:Ju209 yrkande 1,
36. beträffande första tillståndsprövningen vid ny anknytning att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf622 yrkandena 11 och 12, 1993/94:Sf626 yrkande 9 samt 1993/94:Sf629,
men. (v) - delvis
37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen att riksdagen med anledning av regeringens förslag och med avslag på motionerna 1993/94:Sf16 yrkande 11, 1993/94:Sf621 yrkande 15, 1993/94:Sf628 yrkande 12 och 1993/94:Sf636 yrkande 9
dels godkänner vad utskottet anfört om ändrade ersättningsregler för schablonersättning m.m. och om utbetalning av ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar mottagna år 1991, dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 6 822 141 000 kr,
res. 7 (s) res. 8 (nyd)
38. beträffande medelsanvisning till särskilda åtgärder i flyktingmottagandet att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 22 till Särskilda åtgärder i flyktingmottagandet m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 7 300 000 kr,
39. beträffande medelsanvisning till hemutrustningslån att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 18 till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 108 962 000 kr,
res. 9 (nyd) - delvis
40. beträffande medelsanvisning till åtgärder för invandrare att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 13 till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 21 326 000 kr,
res. 9 (nyd) - delvis
41. beträffande framställning av Invandrartidningen att riksdagen avslår motion 1993/94:Sf616 yrkande 3,
42. beträffande medelsanvisning till Invandrartidningen att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 16 till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett anslag på 15 355 000 kr,
res. 9 (nyd) - delvis
43. beträffande medelsanvisning till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 17 till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 4 834 000 kr,
res. 9 (nyd) - delvis
44. beträffande åtgärder mot rasism att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Sf628 yrkande 11 och 1993/94:Sf636 yrkande 6,
45. beträffande medelsanvisning till åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism m.m. att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:Kr410 yrkande 2 samt med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 21
dels till Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 28 000 000 kr,
dels till Bidrag till kontakttolkutbildning för budgetåret 1994/95 under åttonde huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (bet. 1993/94:KrU13, rskr. 1993/94:177) -- anvisar ett reservationsanslag på 4 000 000 kr,
46. beträffande skrivelsen att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1993/94:127 till handlingarna.
Stockholm den 14 april 1994
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Birgitta Dahl (s), Börje Nilsson (s), Sigge Godin (fp), Lena Öhrsvik (s), Karin Israelsson (c), Nils-Olof Gustafsson (s), Hans Dau (m), Margareta Israelsson (s), Arne Jansson (nyd), Maud Björnemalm (s), Gustaf von Essen (m), Liselotte Wågö (m), Widar Andersson (s) och Märtha Gårdestig (kds).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken (mom. 14)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Som ovan" och på s. 33 slutar med "yrkande 11." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att den svenska flyktingpolitiken bör inriktas på repatriering. Endast den som är flykting enligt Genèvekonventionen bör få asyl i Sverige. Eftersom målet är återvändande skall uppehållstillståndet vara tillfälligt. Utskottet anser vidare att personer som flyr på grund av inbördeskrig, svält och arbetslöshet i stället bör hjälpas i sitt närområde. Härigenom kan mångdubbelt fler få hjälp. Såväl konventionsflyktingar som katastrofflyktingar bör ges tillfälliga uppehållstillstånd. Mottagandet skall ske i ett antal som riksdagen bestämmer.
Det anförda bör med bifall till motion Sf621 yrkandena 1 och 2 ges regeringen till känna.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
14. beträffande inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkandena 1 och 2 och med avslag på motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 1, 1993/94:Sf626 yrkande 1, 1993/94:Sf628 yrkandena 1, 3 och 4, 1993/94:Sf632 yrkande 1, 1993/94:Sf636 yrkande 1 och 1993/94:A815 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Medelsanvisning till Utlänningsnämnden (mom. 26)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Utskottet anser" och slutar med "yrkande 19." bort ha följande lydelse:
Kostnaderna för flyktingmottagandet och asylprövningen är enligt utskottets mening alltför höga. De kostnader för samhället som föranleds av överklaganderätten är orimliga. Ärendehanteringen bör förenklas och anslaget till Utlänningsnämnden reduceras med ca 20 %.
dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
26. beträffande medelsanvisning till Utlänningsnämnden att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 19 och med anledning av regeringens förslag till Utlänningsnämnden för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 46 400 000 kr,
3. Verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 27)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Med anledning" och slutar med "6 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Invandrarverkets möjligheter att besluta om avvisning med omedelbar verkställighet är enligt utskottets uppfattning inte tillräckliga. Utskottet anser att illegala asylsökande som sätts i land av människosmugglare skall direktavvisas till ursprungslandet eller transitlandet.
Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna, och regeringen bör vidta de åtgärder som tillkännagivandet föranleder.
dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
27. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 6 och med avslag på motionerna 1993/94:Sf605, 1993/94:Sf608 yrkandena 9 och 14, 1993/94:Sf622 yrkande 40 och 1993/94:Sf626 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 29)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet har" och på s. 48 slutar med "föregående regeringsbeslut." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att anslaget bör minskas kraftigt. Detta kan ske dels genom en rationalisering av Invandrarverkets verksamhet, dels genom att asyltillströmningen genom olika flyktingpolitiska åtgärder halveras i förhållande till vad regeringen beräknat. Besparingen kan beräknas till över 100 miljoner kronor, och utskottet föreslår att riksdagen anvisar 309 000 000 kr.
dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
29. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket att riksdagen dels med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 11 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion 1993/94:Sf622 yrkande 36 till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 309 000 000 kr, dels medger att regeringen får bemyndiga Statens invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
5. Medelsanvisning till förläggningsverksamhet (mom. 30)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49 börjar med "I syfte" och slutar med "yrkande 37." bort ha följande lydelse:
Det av regeringen begärda anslaget till förläggningsverksamheten är enligt utskottets mening för högt. Genom skärpta asylregler kan antalet asylsökande minskas. Den genomsnittliga kostnaden per flyktingdygn bör också sänkas till en mycket lägre nivå än det belopp på 240 kr som angivits i budgetpropositionen. Anslaget bör enligt utskottets mening sänkas till 1 122 000 000 kr.
dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
30. beträffande medelsanvisning till förläggningsverksamhet att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 12 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion 1993/94:Sf622 yrkande 37 till Förläggningskostnader m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 1 122 000 000 kr,
6. Allmänt om anhöriginvandring (mom. 33)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Enligt utskottets" och på s. 53 slutar med "yrkande 4." bort ha följande lydelse:
Under budgetåret 1992/93 invandrade 19 468 "nära anhöriga" men av dessa avsåg endast 7 512 personer själva kärnfamiljen, dvs. anhöriga i form av make/maka och barn. Av hänsyn till såväl personella som ekonomiska resurser inom flyktingmottagandet bör anhöriginvandringen enligt utskottets mening begränsas till att omfatta endast make/maka och deras minderåriga barn.
dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
33. beträffande allmänt om anhöriginvandring att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 4 och med avslag på motionerna 1993/94:Sf612 och 1993/94:Sf628 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Medelsanvisning till kommunersättningen (mom. 37)
Birgitta Dahl, Börje Nilsson, Lena Öhrsvik, Nils-Olof Gustafsson, Margareta Israelsson, Maud Björnemalm och Widar Andersson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 63 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "6 822 141 000 kr." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning att schablonbidragen bör utbetalas vid tre tillfällen och i tiden utsträckas ett halvt år. Med en mera genomarbetad kommunplacering och ett effektivare utbetalningssystem borde det dock vara möjligt att avsevärt begränsa antalet flyttningar bland flyktingarna under den första tiden. Härigenom skulle enbart ett helt schablonbidrag behöva betalas ut för varje flykting som tas emot i kommunerna, vilket skulle innebära en besparing på ca 270 miljoner kronor. Utskottet förutsätter att Invandrarverket vidtar åtgärder i detta avseende, och anslaget bör därför i förhållande till regeringens förslag minskas med 270 miljoner kronor.
Med hänvisning till vad utskottet under föregående avsnitt anfört om den anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för kvotflyktingar bör förevarande anslag minskas även med 810 miljoner kronor avseende kommunersättning för kvotflyktingar.
Utskottet föreslår följaktligen att riksdagen med bifall till motion Sf628 yrkande 12 till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. anvisar 6 552 141 000 kr.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen att riksdagen med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:Sf628 yrkande 12 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf16 yrkande 11, 1993/94:Sf621 yrkande 15 och 1993/94:Sf636 yrkande 9 dels godkänner vad utskottet anfört om ändrade ersättningsregler för schablonersättning m.m. och om utbetalning av ett särskilt konjunkturtillägg för flyktingar mottagna år 1991, dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 6 552 141 000 kr,
8. Medelsanvisning till kommunersättningen (mom. 37)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63 börjar med "Utskottet motsätter" och slutar med "6 822 141 000 kr." bort ha följande lydelse:
Utskottet motsätter sig att kommunerna erhåller särskilda bidrag för att täcka ökade kommunala kostnader i samband med flyktingmottagandet. Om kommunerna i stället har det totala kostnadsansvaret får de enligt utskottet ett större motiv för att så snabbt som möjligt minska bidragsberoendet. Något konjunkturtillägg bör således inte införas. Utskottet anser vidare att nivån på schablonersättningen bör minskas med 20 %, samtidigt som socialbidragsnormen sänks till 80 % för utländska medborgare under deras två första år i Sverige. Utskottet föreslår att riksdagen anvisar ett belopp som är 1,3 miljarder kronor lägre än vad regeringen föreslagit. I förhållande till regeringens beräkningar bör följande förändringar göras: schablonersättningen minskas med netto 650 miljoner kronor, kommunbidrag för äldre med 60, extraordinära kostnader med 100, bistånd åt asylsökande m.m. med 5, ersättning för sjukvårdskostnader med 15 och konjunkturtillägg med 470 miljoner kronor. Utskottet vill framhålla att schablonersättningen bör ligga på en sådan nivå att kommunerna ser det som meningsfullt att följa upp med bra introduktionsprogram och aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Om kommunerna garanteras full kostnadstäckning blir det kommunala intresset för aktiva åtgärder nämligen svagt.
Med hänvisning till vad utskottet anfört under föregående avsnitt om den anslagsmässiga fördelningen av kostnaderna för kvotflyktingar bör förevarande anslag minskas även med 810 miljoner kronor avseende kommunersättning för kvotflyktingar.
Utskottet föreslår följaktligen att riksdagen till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. anvisar 5 522 141 000 kr.
dels att moment 37 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
37. beträffande medelsanvisning till kommunersättningen att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf16 yrkande 11 och 1993/94:Sf621 yrkande 15 och med anledning av regeringens förslag och motion 1993/94:Sf628 yrkande 12 samt med avslag på motion 1993/94:Sf636 yrkande 9 dels godkänner vad utskottet anfört om ersättningarna till kommunerna, dels till Ersättning till kommunerna för åtgärder för flyktingar m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 5 522 141 000 kr,
9. Medelsanvisning till hemutrustningslån m.m. (mom. 39, 40, 42 och 43)
Arne Jansson (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till medelsanvisning." bort ha följande lydelse:
Anslaget Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. bör reduceras med 20 %, och utskottet föreslår en sänkning av lånenivåerna för hemutrustningslånen. Till följd härav bör anslaget minskas till 87 000 000 kr.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64 börjar med "Utskottet finner" och slutar med "yrkande 13." bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det lämpligt och rimligt att arbetslösa invandrare i större utsträckning bistår invandrarorganisationerna med frivilligt gratisarbete. Anslaget Åtgärder för invandrare bör enligt utskottets uppfattning därigenom kunna reduceras med ca 30 % till 15 000 000 kr.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 16." bort ha följande lydelse:
Anslaget Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen bör enligt utskottets mening minskas till 11 miljoner kronor, vilket innebär en besparing på drygt 4 miljoner kronor.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med "Riksdagen har" och slutar med "yrkande 17." bort ha följande lydelse:
Beträffande anslaget till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. anser utskottet att anslaget bör minskas med 1 miljon kronor, motsvarande beräknade medel med anledning av den nya lagen mot etnisk diskriminering. Utskottet anser att det informationsbehov och den juridiska kompetens som motiveras av den nya lagen får hanteras inom befintlig organisation.
dels att momenten 39, 40, 42 och 43 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
39. beträffande medelsanvisning till hemutrustningslån att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 18 och med anledning av regeringens förslag till Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 87 000 000 kr,
40. beträffande medelsanvisning till åtgärder för invandrare att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 13 och med anledning av regeringens förslag till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 15 000 000 kr,
42. beträffande medelsanvisning till Invandrartidningen att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 16 och med anledning av regeringens förslag till Statsbidrag till Stiftelsen Invandrartidningen för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 11 000 000 kr,
43. beträffande medelsanvisning till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf621 yrkande 17 och med anledning av regeringens förslag till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 3 834 000 kr,
Särskilda yttranden
1. Kosovo (mom. 6)
Märtha Gårdestig (kds) anför:
Situationen i Kosovo är mycket besvärlig.
Vid socialförsäkringsutskottets offentliga utfrågning den 29 mars framkom att situationen är oacceptabel. Albanerna trakasseras ständigt av serbiska myndigheter. De demokratiska institutionerna fungerar inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de mänskliga rättigheterna har rapporterats och rapporteras ständigt. Läget har försämrats successivt sedan början av 1980-talet.
Det föreligger också svårigheter att få information om hur situationen utvecklas på grund av att olika organ inte har beviljats tillträde till området. T.ex. har ESK sedan sommaren 1993 ingen representation i Kosovo. Amnesty International har utvisats. UNHCR har endast tre personer i Kosovo, alla i Pristina, och måste hålla en mycket låg profil. Vidare har Utlänningsnämnden och Statens invandrarverk, som tidigare har besökt området, nu inte beviljats visum för inresa dit.
Praxisutredningen har efter sin granskning av asylärenden anfört att det förefaller som om man vid bedömningen av asylsökande från f.d. Jugoslavien börjat använda det s.k. inre flykt-alternativet på ett sätt som inte skett tidigare. Enligt utredningens uppfattning är denna användning en utveckling som innebär en inskränkning av de möjligheter som tidigare fanns att få uppehållstillstånd på grund av inhumana förhållanden. Utredningen anger att s.k. inre flykt används numera generellt i denna krigssituation på ett sofistikerat sätt.
UNHCR har framfört önskemål om att samtliga regeringar i Europa tillfälligt borde ha ett verkställighetsstopp. Enligt min mening är situationen i Kosovo sådan att i enlighet med den svenska lagstiftningen borde ett verkställighetsstopp införas. Jag förutsätter därför att ansvariga myndigheter inför ett sådant.
2. Vistelsetidens längd (mom. 10)
Sigge Godin (fp) anför:
Jag finner det ytterst angeläget att påtala att väntetiderna alltjämt utgör ett allvarligt problem i den svenska flyktingpolitiken. De långa väntetiderna är förödande för de enskilda flyktingarna. Många asylsökande barnfamiljer från Kosovo riskerar att utvisas efter lång tids vistelse i Sverige, trots att barnen hunnit rota sig i landet.
Långa väntetider bör av humanitära skäl kunna vägas in i asylprövningen, då flyktingen vistats i Sverige under mycket lång tid. Detta gäller särskilt barnfamiljer.
I avvaktan på regeringens aviserade förordning beträffande väntetidernas betydelse avstår jag dock från att reservera mig i frågan.
3. Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation (mom. 11)
Märtha Gårdestig (kds) anför:
Många av de flyktingar som håller sig gömda i Sverige far mycket illa. Under utskottets offentliga utfrågning har Socialstyrelsens representant redovisat att vissa barn lever under mycket hårt psykiskt tryck och med mycket begränsad rörelsefrihet. En del barn har spädbarnsdepressioner, många är apatiska. Det är viktigt att dessa barn får möjlighet att bearbeta sin situation. Föräldrarna tappar i hög utsträckning sin omsorgsförmåga. Det finns likheter med situationen för barn till missbrukare. På grund av osäkerhet och rädsla vänder sig de gömda flyktingarna inte till sjukvården och socialtjänsten om de inte är absolut tvungna.
Jag anser att situationen för såväl de vuxna som för barnen är sådan att man snabbt måste hitta i vart fall en tillfällig lösning på problemen. I motion Sf626 har föreslagits en lösning i form av ett "kontrakt" mellan myndigheterna och den ideella organisation eller den enskilde som vill hjälpa en flykting. I ett sådant kontrakt kunde den hjälpande förbinda sig att under en tid garantera uppehälle åt de asylsökande, och flyktingen skulle då under denna tid få stanna i landet. Härigenom skulle flyktingen kunna komma ut i samhället och få möjlighet att återhämta sig före återvändandet. Under kontraktstiden skulle möjligheterna att få fram ett utförligt medicinskt underlag för en bedömning av flyktingens fysiska och psykiska hälsa öka, och detta skulle ligga till grund för en ny ansökan om uppehållstillstånd enligt de vanliga bestämmelserna.
Jag anser att det vore i högsta grad rimligt att möjliggöra ett sådant kontraktsförfarande. Invandrarverkets och Socialstyrelsens rapport om de gömda flyktingbarnen kommer emellertid under de närmaste dagarna att överlämnas till regeringen. Vidare torde regeringen inom kort komma att fatta beslut som innebär att hänsyn skall tas till vistelsetidens längd vid prövning av uppehållstillståndsfrågan. I avvaktan på innebörden av regeringens beslut och innehållet i den nämnda rapporten avstår jag från att reservera mig till förmån för motion Sf626.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
Beträffande internationell samverkan (mom. 1) anser jag att FN:s flyktingkonvention är otillräcklig. Regeringen måste därför i FN verka för en kompletterande flyktingkonvention efter mönster av den afrikanska OAU-konventionen och den latinamerikanska Cartagenadeklarationen.
Beträffande asylrätt vid våldtäkt (mom. 3) anser jag att våldtäkt måste erkännas som en form av tortyr och därmed ge rätt till asyl, när våldtäkten används som ett medel för att förfölja kvinnor som är eller misstänks vara politiskt aktiva eller i syfte att tvinga fram information om politiska aktiviteter. Detta måste klart framgå av utlänningslagen.
Beträffande änkebränning m.m. (mom. 4) anser jag att, eftersom änkebränning och kvinnlig omskärelse fortfarande förekommer i många länder, kvinnor, som söker asyl av den anledningen, skall ha rätt till asyl.
Beträffande krigsvägrare (mom. 5) anser jag att även den som vägrar att delta i ett inbördeskrig skall ha rätt till asyl.
Beträffande Kosovo (mom. 6) anser jag, med hänsyn till hur situationen är i Kosovo, att Sverige bryter mot sina internationella åtaganden när merparten av de asylsökande sänds tillbaka dit. Jag anser vidare att under rådande förhållanden så bör ett omedelbart verkställighetsstopp beträffande avvisningar av asylsökande till Kosovo införas.
Beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens situation (mom. 11) anser jag, med hänsyn till att många av de gömda flyktingbarnen far mycket illa, att Socialstyrelsens arbetsgrupp som haft i uppdrag att undersöka även gömda flyktingbarns fysiska och psykiska hälsa bör få i uppdrag att avge utlåtande som underlag för ny prövning som bör erbjudas gömda barnfamiljer. Den nya prövningen måste göras i humanitär anda. Vidare bör generellt gälla att barnfamiljer aldrig får avvisas till länder där krig eller krigsliknande förhållanden råder. I alla asylärenden där barn förekommer måste dessutom barnets situation utredas särskilt av personal med kompetens att bedöma barn. Ensamma barn måste omedelbart få en god man förordnad.
Beträffande asylnämnder (mom. 18) vill jag hänvisa till att stark kritik under lång tid har framförts mot handläggningen av tillståndsfrågor hos Invandrarverket. Jag anser därför att det nu bör inrättas asylnämnder i de fyra regionerna som första prövningsinstans. Asylnämnderna bör fungera under domstolsliknande former med muntlig förhandling och större öppenhet.
Beträffande praxissammanställning (mom. 19) anser jag att den sammanställning som Invandrarverket hittills publicerat är helt otillräcklig för att tillgodose de syften som uttalades i proposition 1983/84:144, dvs. att ge ledning och information om lagstiftningens tillämpning till de asylsökande, deras ombud och till politiker, massmedia och allmänheten. En redovisning av praxis bör finnas för asylbeslut på alla nivåer, dvs. på såväl Invandrarverkets som Utlänningsnämndens och regeringens nivå.
Beträffande verkställighet av avvisningsbeslut (mom. 27) anser jag att det är av yttersta vikt att verkställighet av avvisningsbeslut alltid genomförs på ett humant sätt och med full respekt för den avvisades människovärde. I största möjliga utsträckning skall verkställigheten ske genom överenskommelse med den som skall avvisas.
Beträffande Invandrarverkets uppgifter (mom. 28) vill jag anföra att verket i sin nuvarande form bör avvecklas och en mindre myndighet upprättas som ansvarar för flyktingslussarna, utslussningen av de asylsökande till kommunerna, lokaler för förvarstagande och administration av fristående asylnämnder, som bör överta ansvaret för asylprövningen. Ansvaret för olika invandrarpolitiska sakfrågor bör överföras till det departement eller den myndighet dit frågan hör och mottagandet av asylsökande bör flyttas över till kommunerna.
Beträffande medelsanvisning till Invandrarverket (mom. 29) anser jag att genom en överföring av förläggningsverksamheten till kommunerna kan anslaget till Invandrarverket minskas med 50 miljoner kronor.
Beträffande handläggningstid i återföreningsärenden (mom. 34) anser jag att väntetiderna för intervju och beslut i familjeåterföreningsärenden är helt oacceptabla. Förfarandet bör därför ses över i syfte att förkorta handläggningstiden.
Beträffande första tillståndsprövningen vid ny anknytning (mom. 36) anser jag att tillämpningen av bestämmelserna om uppehållstillstånd för den utländska parten i nya äktenskaps- eller samboförhållanden är för hård. Jag anser att reglerna för hanteringen av anknytningsfall snarast möjligt bör ändras enligt i huvudsak följande:
Ansökan om anknytning bör få göras i Sverige. Förbud införs mot att avvisa/utvisa fader, vars maka väntar eller fått barn i Sverige såvida synnerliga skäl inte föreligger. Särskild hänsyn måste tas till barns rätt till umgänge med den förälder som erhållit avvisnings- eller utvisningsbeslut. Om föräldern har ett aktivt umgänge med sitt barn bör det vara ett hinder för avvisning. Anknytningsutredningen bör göras av socialsekreterare i stället för av polis. Den make/maka som bor i Sverige bör ha rätt till kostnadsfritt offentligt biträde. Om inte särskilda skäl talar däremot skall beslut fattas inom sex månader efter det att ansökan anhängiggjorts hos svensk myndighet.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 1, 3--6, 11, 18, 19, 27--29, 34 och 36 borde ha hemställt:
1. beträffande internationell samverkan att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 8 och 1993/94:Sf627 yrkande 2 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf602 yrkande 3, 1993/94:Sf603 yrkande 1, 1993/94:Sf606 yrkande 3, 1993/94:Sf619 yrkande 1, 1993/94:Sf621 yrkande 9, 1993/94:Sf627 yrkande 1 och 1993/94:Sf628 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
3. beträffande asylrätt vid våldtäkt att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622 yrkande 13, 1993/94:Sf634 yrkande 1, 1993/94:U615 yrkande 20 och 1993/94:A815 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
4. beträffande änkebränning m.m. att riksdagen med bifall till motion 1991/92:U621 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
5. beträffande krigsvägrare att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf626 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
6. beträffande Kosovo att riksdagen med bifall till motion 1993/94:U617 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
11. beträffande gömda flyktingar och flyktingbarnens situation att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkandena 14, 23, 24, 27 och 28 och med anledning av motion 1993/94:Sf23 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 18 och 1993/94:Sf626 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
18. beträffande asylnämnder att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf12 yrkande 1, 1993/94:Sf608 yrkande 7 och 1993/94:Sf622 yrkandena 10 och 16 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
19. beträffande praxissammanställning att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 11 och 1993/94:Sf622 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
27. beträffande verkställighet av avvisningsbeslut att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 40 och med anledning av motion 1993/94:Sf608 yrkande 14 samt med avslag på motionerna 1993/94:Sf605, 1993/94:Sf608 yrkande 9, 1993/94:Sf621 yrkande 6 och 1993/94:Sf626 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
28. beträffande Invandrarverkets uppgifter att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf608 yrkande 6, 1993/94:Sf617 och 1993/94:Sf622 yrkande 35 och med avslag på motion 1993/94:Sf631 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
29. beträffande medelsanvisning till Invandrarverket att riksdagen dels med bifall till motion 1993/94:Sf622 yrkande 36 och med anledning av regeringens förslag samt med avslag på motion 1993/94:Sf621 yrkande 11 till Statens invandrarverk för budgetåret 1994/95 under elfte huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 362 509 000 kr, dels medger att regeringen får bemyndiga Statens invandrarverk att under budgetåret 1994/95 vid extraordinära anspråk på myndighetskapaciteten disponera högst 25 000 000 kr utöver anvisat anslag,
34. beträffande handläggningstid i återföreningsärenden att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Sf608 yrkande 17 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
36. beträffande första tillståndsprövningen vid ny anknytning att riksdagen med bifall till motionerna 1993/94:Sf622 yrkandena 11 och 12 och 1993/94:Sf629 samt med anledning av motion 1993/94:Sf626 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts,
Offentlig utfrågning i socialförsäkringsutskottet om bedömningen av skyddsbehovet hos asylsökande från f.d. Jugoslavien och om verkställighet av avvisningsbeslut
Bilaga
Tisdagen den 29 mars 1994
Till utfrågningen har inbjudits företrädare för ett flertal myndigheter och organisationer, vilka framgår av underbilaga 1. I utfrågningen har deltagit ledamöter och suppleanter i socialförsäkringsutskottet, se underbilaga 2.
Nedan följer en utskrift av vad som förekommit vid utfrågningen.
Ordföranden: Jag ber att få hälsa alla hjärtligt välkomna till denna utfrågning rörande skyddsbehovet hos asylsökande från f.d. Jugoslavien, främst Kosovo, och frågan om verkställighet av avvisningsbeslut. Jag hälsar dem som är hitkallade för att svara på våra frågor samt press, allmänhet och övriga intresserade välkomna.
Anledningen till att vi håller denna utfrågning är att socialförsäkringsutskottet är det utskott i riksdagen som handlägger frågor rörande utlänningslagstiftning och flyktinglagstiftning. Vi har som en av våra uppgifter att utvärdera och följa upp den lagstiftning som råder och hur den hanteras. Det skall naturligtvis ligga till grund för utskottets framtida fortsatta arbete.
Vi har försökt att begränsa utfrågningen till två områden. Vi börjar med att diskutera bedömningen av skyddsbehovet hos de asylsökande från f.d. Jugoslavien. Efter ett kort lunchuppehåll diskuterar vi frågan om verkställighet av avvisningsbeslut.
Vi har lagt upp det så, att vi har två inledare till första avsnittet: statssekreterare Christer Hallerby från Kulturdepartementet och UNHCR:s representant Lennart Kotsalainen. De skall göra korta inlägg. Därefter skall utskottets ledamöter ställa frågor till de inbjudna. Jag anbefaller korta, koncisa frågor så att vi hinner belysa så många områden som möjligt. Jag anbefaller också så korta, koncisa svar som möjligt så att alla hinner tala. Det är något ont om tid, men mer står inte till vårt förfogande.
Jag vill be er alla att trycka på knappen till mikrofonen på era bänkar så att ni verkligen hörs. Utfrågningen tas upp på video. Om ni inte trycker på knappen går inte ljudet fram.
Vi bjuder på smörgåsar i lunchpausen.
Jag har vice ordförande Birgitta Dahl på min vänstra sida och Karin Laan, som är föredragande, på min högra. Vi får hjälpas åt.
Därmed ber jag att få ge ordet till statssekreterare Christer Hallerby.
Christer Hallerby: Sedan juli 1991 har det kommit ca 113 000 asylsökande från f.d. Jugoslavien till Sverige. Av dem är 42 000 huvudsakligen från Bosnien och ca 60 000 från Kosovo. Bosnierna är främst muslimer, men det finns även kroatiska och serbiska bosnier.
I princip har alla dessa efter individuell prövning beviljats permanenta uppehållstillstånd i Sverige, eller så kommer de att beviljas uppehållstillstånd. Den stora majoriteten beviljas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ett mindre antal har fått uppehållstillstånd som konventionsflyktingar eller de facto-flyktingar.
Av kosovoalbanerna har i dag ca 30 000 fått lagakraftvunna beslut. Det stora flertalet har fått avslag. Jag vill understryka att den bilden ingalunda är entydig. Ungefär 3 000 har beviljats uppehållstillstånd i Sverige -- de flesta av humanitära skäl. Ca 10 000 har återkallat sina asylansökningar själva. 20 000 väntar följaktligen på beslut. De flesta ärenden avgörs i Utlänningsnämnden.
Utöver dessa båda stora grupper har bl.a. kroater, sandzakmuslimer, ungrare från Vojvodina, zigenare och makedonier sökt asyl i Sverige. Denna grupp av övriga omfattar ca 10 000 personer.
Myndigheternas bedömningar skiftar beroende på varifrån i f.d. Jugoslavien dessa asylsökande kommer. Relativt få av dem som fått lagakraftvunna beslut har beviljats uppehållstillstånd.
I regeringskansliet har vi nu ärenden som rör dels asylsökande kroater från Bosnien med relativt färskt kroatiskt medborgarskap, dels några personer från Sandzak och Kosovo som efter inresan till Sverige fått bosniska pass. Vi har också ärenden som gäller kroatiska värnpliktsvägrare. Dessa tre grupper av ärenden har överlämnats till oss i s.k. praxisförfarande. Myndigheterna lämnar över typärenden för beslut i regeringen.
Jag skall säga litet mer om situationen i Kosovo, därför att jag tror att den är av särskilt intresse. Självfallet är den oacceptabel. Den albanska majoriteten trakasseras ständigt av serbiska myndigheter. De demokratiska institutionerna fungerar inte på ett acceptabelt sätt. Brott mot de mänskliga rättigheterna har rapporterats och rapporteras ständigt. Läget har försämrats successivt sedan början av 1980-talet.
Det måste understrykas att det trots den godtyckliga serbiska repressionen finns möjligheter för albanska organisationer att bedriva både politisk och opinionsbildande verksamhet. Albanska politiker kan resa in och ut ur landet. Albanerna har kunnat hålla egna parlaments- och presidentval. Det största politiska partiet -- Democratic League of Kosova eller LDK -- verkar öppet.
Även denna verksamhet utsätts dock för störningar och trakasserier av serberna. De val som har hållits av kosovoalbanerna betraktas av de serbiska myndigheterna som illegala.
Svenska myndigheter och andra organ -- däribland framför allt FN:s flyktingkommissarie UNHCR -- är väl medvetna om att situationen är svår. Dock gör alla, inkl. UNHCR, bedömningen att situationen inte är sådan att det generellt sett finns behov av internationellt skydd för dem som kommer från Kosovo och söker asyl. Behov av skydd kan dock naturligtvis föreligga för enskilda personer. UNHCR:s inställning, som kommer till uttryck i olika regelbundet kommande s.k. Policy Paper, går i korthet ut på att UNHCR i frånvaro av öppen konflikt inte motsätter sig återsändande av asylsökande som fått avslag efter det att skälen prövats i ett rättssäkert förfarande.
Behovet av individuellt skydd prövas i Sverige i dag av Invandrarverket i första instans och Utlänningsnämnden i andra instans. Hos myndigheterna prövas varje ärende för sig -- det skall understrykas. I prövningen ingår också att ta ställning till eventuella humanitära skäl i enlighet med den svenska utlänningslagstiftningen.
Bland de sökande från Kosovo som har bedömts ha behov av skydd och fått flyktingkonventionsstatus eller -- i de flesta fall -- de facto-status finns f.d. poliser av albansk etnicitet, företrädare för olika albanska organisationer -- politiska såväl som fackliga. Även vissa intellektuella, lärare, jornalister och filmare har fått uppehållstillstånd på den grunden.
Därtill kommer ca 2 500 som fått uppehållstillstånd av humanitära skäl.
I det Policy Paper som kom från UNHCR i december i fjol stod det att man skulle välkomna en politik som innebär att avvisningar till området inte verkställs -- särskilt inte under vintertid. Man hänvisade till att levnadsförhållandena försvårades av omvärldens sanktioner gentemot Serbien. Man pekade på den höga arbetslösheten och på att många människor är beroende av välgörenhetsorganisationer. De skäl man nämner är inte asylgrundande; det påstår inte heller UNHCR. Skälen har av myndigheterna inte heller generellt sett bedömts som tillräckliga för att ge uppehållstillstånd enligt humanitära skäl i Sverige.
Maud Björnemalm: Det kommer motstridiga signaler från regeringen och invandrarministern. Jag vill fråga Christer Hallerby hur man skall tolka det. Folkpartiets partistyrelse sade att man skulle verka för uppehållstillstånd för dem som har varit länge i Sverige. Det måste gälla en stor del av de 20 000 kosovoalbaner som fortfarande finns kvar i Sverige. Vilken bedömning gör du? Kommer det ett beslut från regeringen om en s.k. amnesti åt dem som har väntat länge, eller vad kommer att ske?
En sådan amnesti skulle vara en signal till dessa kosovoalbaner, t.ex. barnfamiljerna, om att de skall hålla sig kvar i Sverige därför att de kommer att få stanna om de har varit här länge.
Berith Eriksson: Jag vill fråga Christer Hallerby hur man på departementet ser på det FN-dokument som säger att serbiska trupper finns inne i Bosnien. Jag vill också fråga hur man ser på Wakmans rapport om att återsända kosovoalbaner rånas vid gränsen av serbisk polis.
Makedonien har vägrat att ställa upp som transitland för återvändande kosovoalbaner. Det har hållits ett möte mellan Sverige, Schweiz och Nederländerna där man diskuterat hur situationen skall hanteras. Kan du säga någonting om det?
Christer Hallerby: Det har förekommit ett antal möten mellan olika länder som återsänder till Kosovo. För Sveriges del har återsändandet gått relativt problemfritt. Däremot har andra länder av olika skäl som vi inte är riktigt klara över haft betydligt större problem. Man har utbytt informationer mellan länderna om hur avvisningarna går till och om hur många som skall avvisas från varje land. Man har också diskuterat med makedoniska myndigheter om hanteringen i Makedonien framöver.
Sverige har representerats i dessa diskussioner av ambassadör Bo Kälfors på UD.
Det ställdes frågor om gränspassagen. Det finns vissa begränsningar av vad som får föras in i Serbien. Det händer ofta att de som kommer från Sverige eller andra länder fråntas en del saker vid gränspassagerna. När det gäller återvändande generellt sett har vi inga som helst belägg för eller tecken på att de som kommer tillbaka från Sverige skulle behandlas på annat sätt än de kosovoalbaner som stannar kvar i Kosovo. Repressionen finns där. Det finns risk för att råka ut för myndigheternas och polisens slumpmässiga övergrepp, som ibland leder till misshandel. Men de som avvisas från Sverige löper inte större risk.
Detta bekräftas också i UNHCR:s meddelande från december 1993 där man skriver följande: "There is still considerable border traffic of ethnic Albanians in and out of Kosovo. Thusfar, there have been no indications that rejected asylum-seekers upon return face particular persecutory measures."
Det finns alltså inga indikationer på att de som återvänder från Sverige utsätts för förtryck på något särskilt sätt.
Det frågades om hur myndigheterna har bedömt uppgifterna om att det finns serbiska trupper i Bosnien. Vi har inte haft några sådana ärenden i regeringskansliet. Jag tror att det är bäst att Johan Fischerström från Utlänningsnämnden besvarar den frågan senare.
Berith Eriksson: Varför använder Sverige Bulgarien som transitland om man kan använda Makedonien?
Christer Hallerby: Det har av olika skäl inte gått att använda Makedonien på samma sätt som tidigare. Det går bra från och till. Transportcentralen, som sköter detta, använder sig av olika vägar. Man använder sig självfallet av de vägar som går bäst för tillfället.
Det är riktigt att Folkpartiets partistyrelse behandlade asylfrågan och flyktingpolitiken på ett sammanträde för en dryg vecka sedan. Efter det har Birgit Friggebo på en fråga från Hans Göran Franck i riksdagen svarat att det kommer någon form av tidsförordning som innebär att de barnfamiljer som har stannat länge i Sverige lättare kommer att få uppehållstillstånd på humanitär grund.
Exakt hur denna tidsförordning kommer att utformas kan jag inte uttala mig om i dag. Vi har fått uppdraget. Jag arbetar med det i Kulturdepartementet. Jag instämmer i det Maud Björnemalm sade om att det inte får dra ut för länge på tiden. Med viss reservation kan jag säga att vi räknar med att det skall kunna fattas ett regeringsbeslut på torsdag i nästa vecka, eller absolut senast torsdagen i veckan därpå.
Ordföranden: Innan vi går vidare vill jag erinra om vad som står i riksdagsordningen: Vid offentlig del av utskottssammanträde är företrädare för statlig myndighet ej skyldig att lämna uppgift för vilken sekretess gäller hos myndigheten. Detta säger jag för att det skall stå klart för alla.
Märtha Gårdestig: Jag vill rikta min fråga dels till Statens invandrarverk, dels till Utlänningsnämnden.
UNHCR har ju vid upprepade tillfällen vädjat till Sverige att inte utvisa så många i taget och i så hög fart till Kosovo. Det skulle försvåra för dem som återvänder. Christer Hallerby har redan sagt att UNHCR varmt välkomnar en policy som innebär att asylsökande som nekats asyl inte återsänds -- särskilt inte under vintertid. UNHCR har också vädjat om största möjliga humanitet i bedömningen av kosovoalbanernas asylansökningar.
I vilken utsträckning har dessa vädjanden hörsammats?
Gustaf von Essen: Fru ordförande! Min fråga skulle också kunna besvaras av Utlänningsnämnden och Invandrarverket, men Christer Hallerby kan kanske börja.
Bedömningen av läget i Kosovo varierar från tid till annan och är beroende av vem som gör bedömningen. Från en del håll anser man att det är på ett sätt, och från andra håll anser man att det är på ett annat sätt. Ibland blir bilden av hur läget egentligen är i Kosovo förvirrad. Du har nämnt litet grand om vilken bedömning du gör. Jag utgår ifrån att den överensstämmer med Utlänningsnämndens och Invandrarverkets bedömning. Det kan finnas andra bedömningar.
Jag skulle vilja att du klarlägger hur du kan göra en så säker bedömning som du gör. Vad har du för källor? På vilket sätt får du reda på hur läget är i Kosovo? Vilka möjligheter har du till internationell samverkan när det gäller bedömningsgrunderna?
Christer Hallerby: Det är å ena sidan riktigt att det finns ett och annat påpekande som säger att man inte bör skicka tillbaka för många av dem som avvisats på en gång. Det har också, som tidigare nämndes, påpekats vid de diskussioner som förts mellan olika länder som avvisar människor till Kosovo.
Å andra sidan har aldrig något påpekande eller någon rapport med innebörden att Sverige skickar tillbaka i en orimligt snabb takt och att vi bör dra ned på återsändandena nått mig. Några sådana indikationer har jag inte fått.
Jag tycker att de olika bedömningar, också internationella, som görs av läget i Kosovo är ganska entydiga. Vi bygger självfallet våra bedömningar på diverse olika källor. International Helsinki Federation skrev en alldeles utomordentlig rapport om läget i Kosovo -- en mycket kritisk sådan -- i slutet på förra året. Amnesty lämnar regelbundna rapporter från Kosovo. Det kommer uppgifter genom internationell press. En del svenska journalister har varit nere. De har besökt återvändande kosovoalbaner som har fått avslag på sina asylansökningar i Sverige. Vi får rapporter från UNHCR:s kontor i Pristina.
De beskrivningar av läget som kommer från Björn Wakman har inte givit oss anledning att göra någon annan bedömning. Jag kan i huvudsak skriva under på dem.
ESK hade representation i Pristina fram till sommaren förra året, då man efter de serbiska myndigheternas beslut fick lämna staden. Det innebär inte att ESK har slutat att rapportera från området. De ambassadörer från ESK-trojkan som finns representerade i Belgrad gör regelbundna resor till området. Vi får regelbundna rapporter från dem.
Utlänningsnämnden har tidigare besökt området och lämnat rapporter. Man har inte beviljats visum för att genomföra det besök som planeras nu. Det hindrar inte att svensk UD-personal har varit på plats. För två veckor sedan var en UD-tjänsteman från Stockholm i Pristina. Han träffade både albanska och serbiska myndigheter och gick omkring och pratade med folk på gator.
Den information som ges är väldigt bred.
Johan Fischerström: Jag uppfattade den fråga som Märtha Gårdestig ställde till Utlänningsnämnden och Invandrarverket som att det var fråga om de rekommendationer som UNHCR hade gjort i decemberskrivelsen beträffande tillämpningar av humanitära skäl.
Utlänningsnämnden och Invandrarverket har vid sin prövning av ärendena att utgå från gällande svensk rätt. Det innebär den svenska utlänningslagstiftningen och de uttalanden, bestämmelser, propositions- och förarbetsuttalanden som gäller vid humanitära skäl. Vi kan inte på vädjan av olika organisationer frångå den svenska riksdagens uttalanden om humanitära skäl. Vi har närmast uppfattat den här vädjan som en politisk vädjan till den politiska makten att endera ändra förutsättningarna för bedömningar av de humanitära skälen vid våra bedömningar eller att ingripa på annat sätt.
Märtha Gårdestig: Det är helt klart att svensk lag gäller, men UNHCR:s vädjan innebar att asylsökande som nekats asyl inte skulle återsändas under vintertid på grund av hög arbetslöshet och att de är beroende av hjälporganisationer. Det råder brist på det mesta. Det är väl då ett verkställighetsstopp som kan komma i fråga.
Johan Fischerström: Om det rör personer som har nekats asyl är det ett verkställighetsstopp. Det kommer efter Utlänningsnämndens bedömning där vederbörande har nekats asyl. Den process som följer därpå är inte Utlänningsnämnden inblandad i.
Per-Erik Nilsson: Jag tänkte komplettera vad Johan Fischerström sade. Det är ju som känt varken Invandrarverket eller Utlänningsnämnden som har det exekutiva ansvaret eller verkställer de här ärendena. Men det sker ett nära samarbete mellan Polisen som är den verkställande myndigheten, Invandrarverket och Utlänningsnämnden när det gäller att genomföra verkställigheterna. Något generellt verkställighetsstopp med anledning av de vädjanden som har kommit har det inte funnits anledning att meddela.
Vi har haft verkställighetsstopp i olika perioder när det gäller det f.d. Jugoslavien. Men det senaste hävdes i juni 1992. Sedan dess har verkställigheterna fortgått i den utsträckning som det har varit praktiskt möjligt att genomföra dem.
Gustaf von Essen: Jag skulle vilja ha ett klarläggande med anledning av Maud Björnemalms fråga om det som förbereds i regeringskansliet om förordning. Gäller den förordningen alla asylsökande eller bara kosovoalbaner?
Christer Hallerby: Den gäller alla asylsökande. Den bedömning som görs bygger helt och hållet på förhållandena i Sverige. Vi har nu haft väldigt stora inresetal till Sverige. Det har gjort att det har tagit lång tid att handlägga en hel del ärenden, vilket i sin tur har gjort att kanske framför allt barn och barnfamiljer har integrerats i Sverige. Barnen har börjat i skolan och gått länge i skolan. Det gäller även andra grupper än kosovoalbaner. Det är inte föranlett av någon förändring av läget i f.d. Jugoslavien eller någon annanstans.
Gustaf von Essen: Det är uppenbart att handläggningen har tagit lång tid. Beror det på resursbrist hos myndigheterna eller beror det på otillräckliga anslag från regering och riksdag?
Christer Hallerby: För det första måste jag understryka att vi tidigare i Sverige har haft en asylinströmning på 15 000--25 000 per år. Om det då plötsligt uppstår en situation där detta stiger till 80 000--90 000 per år blir organisationerna ansträngda. Jag tycker att myndigheterna har klarat av denna kraftiga uppväxling förhållandevis väl.
Därtill har både regeringen och riksdagen varit beredvilliga att ge myndigheterna de resurser som de har begärt för att klara av handläggning av ärenden. Men självfallet går det inte att växla upp detta till vilken takt som helst om man skall behålla kvaliteten i besluten. Man kan inte bara nyanställa personal utan det krävs vidareutbildning och även att gamla garvade handläggare är kvar.
Lennart Kotsalainen: Jag tackar för möjligheten att få tala inför utskottet. Låt mig först säga ett par ord om Bosnien.
Vi anser att bosnierna som grupp åtminstone bör ges tillfälligt skydd i alla europeiska länder. Vi har ingen anledning att ändra på den åsikten därför att det fortfarande pågår etnisk rensning åtminstone i vissa delar av norra Bosnien.
Människor har fortfarande svårt att nå skydd i närområdet. De har svårt att komma till Kroatien och till Serbien. Kroatiska och serbiska myndigheter motsätter sig att det kommer alltför många nya flyktingar. I det sammanhanget har det inte heller underlättat att nästan samtliga europeiska länder har infört visumkrav för bosnier.
När det gäller Kosovo anser vi, precis som Christer Hallerby, att ärendena kan prövas enskilt. En del flyktingar har klara flyktingskäl enligt 1951 års konvention. Vi ser vad som har hänt under hösten då en mängd politiska rättegångar har ägt rum i Kosovo. De rättegångarna pågår fortfarande. Särskild aktsamhet måste naturligtvis ges vid prövning av ärenden där det finns politiska inslag eller där människor kanske har varit yrkesofficerare eller haft vissa framskjutna positioner inom krigsmakten.
Vi anser att man naturligtvis måste ta humanitära hänsyn i stor omfattning. Vi har framfört att det skulle vara bra om samtliga regeringar i Europa tillfälligt kunde ha ett verkställighetsstopp. Vi måste inse att det finns kosovoalbaner i många europeiska länder. Om samtliga europeiska länder skulle återsända ett stort antal kosovoalbaner skulle det naturligtvis leda till ännu svårare förhållanden i Kosovo.
Vad gäller desertörer och krigsvägrare, framför allt från Serbien, anser vi att de som undandrog sig krigstjänst då den serbiska armén var involverad i öppna krigshandlingar i Kroatien och Bosnien, under det sista kvartalet 1991 och under det första kvartalet 1992, bör ges tillfälligt skydd. Inte för att de om de skulle återsändas riskerar att få enormt hårda straff, även om straffen kan variera. Det har ännu inte getts någon amnesti. Information tyder på att folk inte straffas särskilt hårt även om straffen varierar mellan tre månader och två år. Det finns tyvärr tecken som tyder på att en del av minoriteterna får hårdare straff än övriga serber.
Vi anser att kroatiska flyktingar från Krainaområdet inte kan återsändas. Med tanke på situationen med det stora antalet flyktingar i Kroatien anser vi att de Krainaflyktingar som finns i Europa bör ges tillfälligt skydd. Av humanitära skäl bör de inte återsändas till Kroatien. Situationen i Sandzak har försämrats något under senare tid. Man bör ta hänsyn till att flyktingar därifrån som har varit politiskt aktiva riskerar att bli arresterade.
Det var en kort sammanfattning.
Rune Backlund: Jag vill ställa en fråga till UNHCR om återsändande till Kosovo. I en av P 1:s sändningar förra veckan presenterade radiojournalisten Ann-Marie Boström uppgifter om att en person som hade återsänts hade misshandlats svårt. Det var kopplat till att det fanns fler familjemedlemmar kvar i Sverige. Man hade också haft kontakt med ert kontor för att få skadorna bekräftade.
Det kommer ofta uppgifter om att personer som har återsänts till Kosova har råkat illa ut efter hemkomsten. Jag vill ställa två frågor till er. Vilka möjligheter anser ni er ha att kunna följa upp vad som faktiskt har hänt efter återkomsten med de rätt stora grupper som har återsänts från Sverige? Den andra frågan är om det finns några rapporter som skulle kunna bekräfta det som presenterades av Ann-Marie Boström i radiosändningen.
Människor har misshandlats svårt efter hemkomsten. Man har också försökt skaffa uppgifter om andra medlemmar av familjen som kan finnas kvar i Sverige och som har verkställighetsärenden som behandlas. Det handlar om något av en trovärdighetsdiskussion när det gäller vilka risker flyktingarna löper vid ett återsändande.
Johan Fischerström: Anledningen till att jag ville besvara frågan var att jag har gjort en personlig undersökning av detta fall mer eller mindre på anmodan av Sveriges Radio. Jag blev anmodad att medverka och det kunde jag inte utan att göra denna undersökning.
Mannen som det är fråga om är avvisad från Sverige. Hans fall har prövats i sedvanlig ordning. Han har med sin fru och dotter återkommit till Kosovo och har blivit misshandlad. Detta har jag fått reda på via kontakter med UNHCR.
Påståendet i radioprogrammet att det nu fanns bevis från UNHCR för att personer som har sökt asyl i utlandet misshandlas när de återkommer bara på grund av det faktum att de har sökt asyl har jag inte kunnat få bekräftat av UNHCR. Däremot kunde de bekräfta att han hade misshandlats vid en husrannsakan på jakt efter vapen.
Lennart Kotsalainen: Generellt har vi inga möjligheter att följa upp vad som händer i Kosovo med de kosovoalbaner som skickas tillbaka. Vi har en person anställd i Pristina. Han har också andra uppgifter så vi kan i ytterst begränsad utsträckning följa upp enskilda ärenden. Om vi får den typ av rapporter som Rune Backlund nämnde har vi vissa möjligheter att försöka kontrollera vad som har hänt.
Vi har inte fått rapporter om att det har varit något stort antal kosovoalbaner som har skickats tillbaka från Sverige som har råkat illa ut. Vi har några få sådana exempel. Men det finns ingenting som tyder på att de som har återvänt generellt sett skulle ha råkat mer illa ut än befolkningen i sin helhet. Som bekant har tusentals människor råkat ut för husrannsakningar. Ett stort antal människor har misshandlats och på andra sätt blivit illa behandlade. Det finns säkert några få av dem som har skickats tillbaka som har råkat ut för sådan behandling.
Rune Backlund: Skall man uppfatta det svaret som att du instämmer i det svar som Johan Fischerström gav, dvs. att man inte kan påvisa att det skulle ha funnits någon koppling mellan att man har sökt asyl utomlands och att man har råkat speciellt illa ut? Instämmer du i Johan Fischerströms påstående med anledning av det här fallet?
Lennart Kotsalainen: Generellt tror jag inte att man kan säga att människor skulle riskera att råka mer illa ut på grund av att de har sökt asyl utomlands. Vi har ingen sådan information. Om det har skett i det här speciella fallet kan jag inte uttala mig om. Jag har inte kunnat följa det själv.
Maud Björnemalm: Den första frågan är till Christer Hallerby. Under innevarande år har regeringen föreslagit och riksdagen beslutat om en extra flyktingkvot på 6 000 personer. Regeringen och Birgit Friggebo betonar ofta vikten av ett internationellt samarbete. Nu skulle jag gärna vilja veta om regeringen eller departementet har deltagit i några diskussioner om hur man skall fördela de kvotflyktingar som finns mellan Europas länder.
Vid ett besök på UNHCR i Genève för en månad sedan framkom det att det finns ungefär 50 000 kvotflyktingplatser för flyktingar från f.d. Jugoslavien.
De bosnier som finns i Sverige skall nu tydligen kunna söka tillstånd för anhöriga som inte tillhör kärnfamiljen. Jag undrar om det är sista länken som avses eller om man tänker vidga anhörigbegreppet eller om det i så fall enbart gäller Bosnien. Hur många flyktingar räknar man att det skall kunna gälla för?
Jag skulle också vilja ställa en fråga till UNHCR. Jag skulle vilja att UNHCR redogör för sin syn på tillfälliga uppehållstillstånd kontra permanenta uppehållstillstånd för flyktingar.
Berith Eriksson: Först vill jag ställa en fråga till UNHCR. Brukar UNHCR förbjuda eller motsätta sig att ett land sänder tillbaka flyktingar? Jag har sett att man är bekymrad och vädjar. Jag undrar också vad UNHCR kallar det som pågår i Kosova. Handlar inte det om etnisk rensning? Det blir en konstig debatt. Jag förstår inte hur man när det gäller Kosova skall komma förbi artikeln i Genèvekonventionen om förföljelse på etnisk grund och att det finns välgrundad fruktan.
Jag vill också veta vad som händer med de namnlistor och uppgifter som departementet, Utlänningsnämnden och Invandrarverket har fått om vad som händer människor som har skickats tillbaka. Hur görs undersökningen av sanningshalten i de uppgifter som ni får?
Christer Hallerby: Jag svarar först på Maud Björnemalms frågor. Jag vill understryka att när det gäller medicinska evakueringsfall och andra katastroffall finns det ingen brist på kvotplatser från UNHCR när det gäller behovet i Bosnien. Det finns en stor mängd platser som står till UNHCR:s förfogande.
När vi inrättade en extra flyktingkvot, som riksdagen sedan fattade beslut om, pekade vi på mer än medicinska evakueringsfall och annat, som Maud Björnemalm också påpekade. Bl.a. skulle det finnas ett antal kvotplatser att ha i beredskap om situationen snabbt förändrades i Bosnien. Det kanske är ett perspektiv som man inte har i dag, men i höstas när vi diskuterade detta var situationen helt annorlunda. Vi såg stora risker för en mycket snabb försämring i Bosnien. Detta var också bakgrunden till alla de internationella initiativ som vi tog förra sommaren och hösten, för att få till stånd ett europeiskt bördefördelningssystem framför allt för tillkommande flyktingar från Bosnien och Hercegovina, om situationen skulle förvärras. Jag skall inte gå igenom hela den ibland sorgliga diskussion som vi har haft på det europeiska planet. Det finns olika länder med olika uppfattningar. Det är framför allt länder som Storbritannien, Frankrike, Grekland och ibland Spanien som har haft en helt annan uppfattning än de nordiska länderna och Tyskland. Jag skall inte gå igenom alla initiativ nu men dock nämna att Bosnienfrågan inte fanns på dagordningen inför den konferens med flykting- och invandrarministrarna som Europarådet arrangerade i slutet av hösten. Från svensk sida tyckte vi att det var mycket anmärkningsvärt. En stor konflikt pågick mitt i Europa, flykting- och invandrarministrarna skulle träffas men ämnet skulle inte tas upp på denna konferens.
Vi tog ett eget initiativ. Bo Kälfors, ambassadör på UD, skickades ut till ett antal s.k. likasinnade länder, nämligen Schweiz, Österrike, Tyskland, Norge och Danmark. Tillsammans med Sverige tog de här länderna det s.k. sexlandsinitiativet på den här konferensen som ägde rum i Aten. Vi presenterade en resolution till ett bördefördelningsförslag.
Från svensk sida pressade vi nästan den här konferensen till kollaps, men till slut enade vi oss om att frågan skulle hänskjutas till ett särskilt möte i den s.k. Wiengruppen. Det är det organ inom Europarådet som sysslar med flyktingfrågor. Detta organ sammanträdde sedan i januari-februari för att behandla resolutionsförslaget. Jag fick äran att vara ordförande för detta möte. Resultatet blev begränsat. Vi nådde dock den framgången att UNHCR-länderna ställde upp på att ge UNHCR möjlighet att vid en katastrofsituation i Bosnien kalla berörda länder till en konferens för att snabbt ta ett beslut om ett bördefördelningssystem. Det blev alltså en mekanism etablerad på grund av det här initiativet som kan handhas av UNHCR. Men det fanns ingen deklarerad vilja att ställa upp på ett bördefördelningssystem mellan alla europeiska länder, utan de sex länder som jag nämnde har drivit en helt egen linje.
När det gäller anhöriga till kärnfamiljen nämns de i det kvotbeslut som riksdagen har fattat och i de instruktioner som regeringen har gett Invandrarverket för kvotuttagningen. De omfattar självfallet inte sista-länken-fallen. De omfattas av den normala anhöriginvandringen. Det här är utöver den normala anhöriginvandringen som gäller för alla flyktinggrupper.
Jag fick en fråga av Berith Eriksson om uppföljningen av de människor som skickas tillbaka till Kosovo. Såväl myndigheterna som regeringen har mycket stora uppföljningsmöjligheter. Vi kan inte gå in och kontrollera vad som händer med varje enskilt fall, knappast ens med några. Vi har ingen representation på platsen, det görs enstaka besök av svenska tjänstemän, man träffar sporadiskt personer som har varit i Sverige. De börjar nu bli ganska många. Man kan därigenom skapa sig en bild av vad som har hänt vid återkomsten. Jag har precis som alla andra i Sverige kunnat läsa ett och annat reportage i svenska tidningar eller lyssna på reportage i radion där man har följt återvändande kosovoalbaner till Sverige. Men några andra uppföljningsmöjligheter har vi alltså inte.
Generellt sett var intentionerna från de serbiska myndigheterna från början utan tvivel etnisk rensning när det gäller Kosovo. Nu tror jag att man inser realiteterna på ett annat sätt. Det är svårt att etniskt rensa ett område som består av 90 % Kosovoalbaner. Av två miljoner i Kosovo har 90 % alltså albansk etnicitet. Omvärlden har också tryckt på, inte minst USA, när det gäller situationen i Kosovo. Det viktiga framöver är att när vi diskuterar en lättnad i sanktionspolitiken gentemot Serbien-Montenegro, med anledning av den positiva utvecklingen i Bosnien, man då tar med situationen i Kosovo i bedömningen. Det är också den svenska regeringens inställning, som Margaretha af Ugglas har deklarerat i riksdagen.
Maud Björnemalm: Jag vill kontrollera om jag har uppfattat Christer Hallerby rätt när det gäller de anhöriga utanför kärnfamiljen. Den extra flyktingkvoten gäller för 5 500 flyktingar från f.d. Jugoslavien. Den flyktingkvoten gäller fram till den 1 juli, eftersom den bara gäller under innevarande budgetår. De anhöriga räknas in i den kvoten.
Christer Hallerby: Nej, de anhöriga som omfattas av anhörigbegreppen i utlänningslagen räknas inte in i den kvoten, men övriga anhöriga går på den kvoten, alltså anhöriga till kärnfamiljen som föräldrar utan hemmavarande barn och sista-länken-fall. Därutöver kan kvoten även innefatta andra anhöriga.
Maud Björnemalm: Skall det vara klart till den 1 juli?
Christer Hallerby: Det finns inget uppdrag till Invandrarverket att ta ut exakt det antal personer som kvoten gäller. Det här är en kvot som skall finnas i beredskap vid behov. Det står också mycket tydligt i propositionen. Det är inte ett självändamål för Sverige att få hit bosniska flyktingar. Det skall också finnas ett behov på den andra sidan att placera personer i Sverige. Invandrarverket arbetar nu med att ta hit flyktingar enligt kvoten. Om det blir 5 999 eller 6 000 eller 7 000 som kommer är det svårt att uttala sig om. Lena Häll Eriksson kanske kan utveckla hur Invandrarverket arbetar.
Maud Björnemalm: Jag talade om den tillfälliga flyktingkvoten på 5 500. Det står klart och tydligt i propositionen att 5 500 platser skall användas för kvotflyktingar från f.d. Jugoslavien och 500 från övriga delar av världen. Jag ville ha klarhet i vad som gäller och om det var en tillfällig kvot för innevarande budgetår. Den vanliga kvoten på 1 800 personer tillkommer sedan.
Lennart Kotsalainen: Jag börjar med Maud Björnemalms fråga om tillfälliga tillstånd. Principiellt anser vi att tillfälliga tillstånd kan användas framför allt i massflyktssituationer. Vi har sagt att vi inte motsätter oss att staterna i Europa har tillfälliga tillstånd för den bosniska gruppen. Detta är naturligtvis kopplat till att man samtidigt har försökt att finna en politisk lösning på den här konflikten, så att det har varit möjligt för människor att återvända. Tyvärr har det inte blivit så.
Människor har nu varit i exil i nästan två år. Därför har vi under senare tid rekommenderat staterna i Europa att förbättra innehållet i mottagandet på det sätt som Sverige har gjort under senare tid. Det blir ju ohållbart om människor hålls på sträckbänken under alltför långa perioder utan möjligheter för barnen att gå i skola eller för människor att arbeta osv.
Det här med tillfälliga tillstånd är någonting nytt i en europeisk situation. På andra kontinenter har de använts i rätt stor utsträckning, därför att man där under en lång rad år har haft massflyktssituationer. Således har man försökt hitta olika flexibla lösningar på flyktingproblemen.
Berith Eriksson frågade om vi i någon situation motsätter oss att flyktingar skickas tillbaka. Ja, självklart. Det är ju därför som vi anser att bosnierna som grupp skall ha skydd. Däremot är det i många andra situationer svårare att göra bedömningen att hela gruppen har ett skyddsbehov. Det är därför som vi har försökt att föra ett nyanserat resonemang när det gäller Kosovo. Vi har då sagt att vissa grupper som har klara skyddsbehov enligt konventionen under inga omständigheter skall skickas hem.
Vidare har vi tryckt på detta med de humanitära skälen. Om epitetet etnisk rensning skall användas när det gäller Kosovo skall kanske inte jag bedöma. Trots allt finns det rent objektivt en skillnad mellan situationen i Bosnien och situationen i Kosovo. I Bosnien råder ju krig. Det har resulterat i att hundratusentals -- ja, kanske miljoner -- människor har varit tvungna att fly till stater i närområdet. Samtidigt vet vi att det har skett enorma övergrepp. Men det sker också övergrepp i Kosovo; därom är alla överens. Omfattningen på övergreppen där anser vi trots allt vara kvalitativt annorlunda jämfört med hur det är i Bosnien. Det innebär inte att inte kosovoalbaner också i många fall har skyddsskäl. Men det finns ändå anledning att ha en nyansering i bedömningen av situationen i de här båda fallen.
Maud Björnemalm: Jag vänder mig till Lennart Kotsalainen. Under hur lång tid kan man ha tillfälligt uppehållstillstånd? När övergår detta så att säga till permanent uppehållstillstånd?
Berith Eriksson: Om man inte hade bosnierna att jämföra med när det gäller Kosova, hur skulle man då se på situationen i Kosova?
UNHCR har ju framfört kritik när det gäller bosnier. Man säger att uppehållstillstånd ges av humanitära skäl även beträffande konventionsflyktingar. Detta sägs urholka flyktingkonventionen.
Lennart Kotsalainen: Det stämmer att vi gärna hade sett att ett större antal av de bosniska flyktingarna hade fått konventionsstatus. Det är några få procent av bosnierna i Sverige som har fått konventionsstatus, av vilka omkring 95 %, tror jag, har fått humanitär status.
I Holland har man dragit andra slutsatser vid prövningen och gett ett betydligt större antal människor konventionsstatus. Det här är naturligtvis en viktig fråga. Men det är ändå en underordnad fråga, eftersom människor har fått möjlighet till en fristad i Sverige. Samtidigt har de fått ett innehåll i mottagandet som är lika bra som när det gäller konventionsstatus.
Så gäller det frågan om hur lång tid man kan ha tillfälliga tillstånd. Här har vi klart angett att det är innehållet i mottagandet som man måste titta på. Om innehållet i mottagandet under den period som man har tillfälligt tillstånd är mer eller mindre lika bra som för permanent tillstånd, behöver vi i och för sig inte motsätta oss tanken på tillfälligt tillstånd om det gäller en massflyktssituation. Men det är upp till de olika staterna att besluta om det. Jag tror inte att UNHCR har någon anledning att säga att det skall vara si eller så många år. I slutänden tror jag att det är staterna som måste besluta om det.
Johan Fischerström: Berith Eriksson frågade om det påstås ha hänt någonting. Jag kan bara tala för Utlänningsnämndens del.
Först och främst vill jag säga att det inte är mig bekant att vi får långa listor med påståenden. Men då och då nås vi av påståenden om att något har hänt människor vid återsändandet. Det sker inte någon automatisk uppföljning direkt. Vi väntar en liten tid efter det att vi har nåtts av ett sådant här påstående. Många gånger kan det vara fråga om en gränskontroll och en identitetskontroll. Det innebär att vi efter en kortare eller längre tid får besked om att vederbörande har släppts. Då gör vi ingenting mera.
Men för den händelse att vi inte får det beskedet försöker vi regelmässigt att åminstone efterforska vad som har hänt. Det gör vi framför allt genom beskickningen på platsen. Det är den möjlighet vi har. Men också de kanaler som svenska beskickningar har kan hjälpa oss med sådana här undersökningar så att vi kan få klarhet. Det är väldigt viktigt för oss att försöka få klarhet i sådana här frågor.
Lennart Kotsalainen sade -- men det kan ha varit fråga om en felsägning -- att vissa grupper av kosovoalbaner bör få uppehållstillstånd. Vi prövar alla enskilda fall för sig, inte gruppvis. Sedan gäller, och det är det som står i UNHCR:s skrivelse, att vissa grupper är mer exponerade än andra och att man skall ta särskild hänsyn då. Det gör vi också vid vår tillämpning.
Per-Erik Nilsson: Jag vill bara komplettera det som Johan Fischerström sade om uppföljningen.
Vi på Invandrarverket agerar i stort sett på samma sätt som Utlänningsnämnden gör i den mån vi får sådana här påpekanden. Men vi har haft en del speciella insatser när det gäller uppföljningen, inte då riktade mot f.d. Jugoslavien utan i första hand mot Sri Lanka och lankeser som har avvisats från Sverige samt visavi Bangladesh, där det har förekommit en del uppmärksammade påståenden om att saker och ting skulle ha hänt de återvändande. Där har vi, genom utnyttjande av ambassaden men även genom egna missioner, sökt skaffa oss en konkret och handfast bild av vad som faktiskt har hänt. De kunskaper och insikter som erhållits tyder inte på att det skulle ha varit fråga om mera våldsamma ingripanden. Framför allt har dessa inte varit så frekventa som det har gjorts gällande.
Ordföranden: Glöm inte att vi har många här som kommer från olika organisationer och som representerar ett stort kunnande. Det är alltså bra om ni riktar frågor till dem som ännu inte så att säga har varit i elden.
Sigge Godin: Jag har två frågor till UNHCR. Sannolikt kan de kommenteras av både Invandrarverket och Utlänningsnämnden.
När det gäller Kosovo har det regelbundet kommit beskrivningar av att unga män plockas upp på gatan och skickas direkt till serbisk militärtjänst utan att de direkt har en inkallelseorder. Självfallet är det så att ungdomar som finns här och som utvisas inte återvänder till Kosovo, just därför att de löper samma risk.
Jag undrar om ni har några synpunkter på detta med att män i rätt ålder handplockas till krigsmakten.
Nästa fråga är i första hand en humanitär fråga. Vi skickar enligt min mening alltför ofta tillbaka till Kosovo människor som är mycket sjuka och som behöver mycket kvalificerad vård. Det mesta saknas ju i Kosovo -- det kan vi vara överens om. Jag undrar alltså om man kan skicka tillbaka sjuka människor. När man här knappt kan utröna vilka behov de har, hur skall då de här människorna klara livhanken i Kosovo? Utifrån era synpunkter vill jag ha kommentarer från både Invandrarverket och Utlänningsnämnden beträffande sådana här fall. Är det humanitärt att vidta sådana här åtgärder?
Gustaf von Essen: Under de senaste 20--30 minuterna har jag velat vända mig just till andra organisationer här. Bl.a. Christer Hallerby och Johan Fischerström har kommit med bedömningar av läget i Kosovo. Det gäller då vad som händer med människor som skickas tillbaka och vilket tillstånd som råder där.
Andra organisationer, exempelvis Advokatsamfundet och Sveriges kristna råd, har uppenbart gjort en annan bedömning. Väldigt många kosovoalbaner skyddas ju nu ute i landet efter att ha fått avvisningsbeslut. Jag tänkte fråga Per Stadig och David Axelsson-Fisk om Advokatsamfundet och Sveriges kristna råd gör en bättre bedömning än Invandrarverket och Utlänningsnämnden på dessa punkter. Eller har ni annan information som gör att era synpunkter borde vägas in mera?
Johan Fischerström: Först gäller det värnpliktsfrågorna. Jag skall försöka ge en heltäckande bild av vad vi ser. Dessutom gäller det vår bedömning av inkallelser och bestraffningar samt av vad som då händer.
Det är ungefär som i Sverige när det gäller värnpliktstjänstgöringen i Restjugoslavien. Man mönstrar när man är i 17-årsåldern. Aktiv värnpliktsålder inträder vid 18 år. Första tjänstgöring tror jag att man inkallas upp till ungefär 27 års ålder. Sedan är man, på samma sätt som i Sverige, tillgänglig för militärtjänstgöring under en längre tid. Jag tror att gränsen går vid 60 års ålder. I Sverige tror jag att gränsen går vid 50 år, dvs. tio år tidigare -- men jag kan faktiskt inte exakt säga hur det är i Sverige i det avseendet.
Man kan alltså kallas till mönstring. Man uttas till värnpliktstjänstgöring. De människor som av olika skäl har funnit anledning att inte efterkomma en kallelse eller att ge sig i väg innan de har fått kallelse till militärtjänstgöring har vi genom egna undersökningar -- vågar jag påstå -- mycket ingående försökt att utreda för att se vad som då händer. När det gäller dem som vid återkomst lagförs för sådana här brott vid de tre militärdomstolarna -- det är enbart tre militärdomstolar som har behörighet att pröva sådana här ärenden -- har de påföljder som rapporterats till oss legat i intervallet upp till som mest två års fängelse. Men då är det fråga om grova fall och försvårande omständigheter. Som regel får man villkorlig dom.
Det finns andra förseelser i samband med det här som gör att man ådöms böter -- men inte det förhållandet att man undvikit militärtjänstgöring. De som återsänds riskerar alldeles påtagligt att på nytt bli inkallade till militärtjänstgöring, värnpliktstjänstgöring.
Däremot har vi inte, trots påståenden vid olika tillfällen och därpå följande undersökningar, kunnat få någon bekräftelse -- snarare har vi fått bekräftelse om motsatsen -- om att någon värnpliktig mot sin vilja uttas till att delta i krigshandlingar i grannlandet Bosnien-Hercegovina.
Vi har heller inga uppgifter om att folk plockas upp på gatan och tas ut direkt till militärtjänstgöring för att sändas ut i krig i Bosnien. Däremot vet vi att serber och andra som är flyktingar från Bosnien, som alltså är bosnier, kan råka ut för detta och tvångsvis skickas till kriget i Bosnien. Men de här människorna bör inte, och skall inte, vara något problem för oss, eftersom de är bosnier och således omfattas av den syn som råder i Sverige beträffande uppehållstillstånd för bosnier.
Teoretiskt finns det en möjlighet under det här s.k. krigsfaratillståndet -- sista kvartalet 1991, nästan första halvåret 1992 och fram till den 22 maj 1993, då det rådde undantagstillstånd -- att när det gäller de faktiska straffskalorna i lagen tala om hårdare sådana. Men de har inte tillämpats på annat sätt under denna period, såvitt vi vet, än vad som gällt andra som alltså har avvikit på andra tider. Det här är vad jag ville säga om värnpliktsärendena.
När det gäller sjukvården och de humanitära skälen har vi naturligtvis gjort oss kunniga om sjukvårdssituationen i Kosovo. Mina medarbetare, som har varit ute på olika resor, har besökt sjukhus och privata vårdinrättningar där vård förekommer och ges. Det gäller alltså vård såväl på sjukhus som på de mera privata inrättningarna.
Problemet enligt vår bedömning är situationen när det gäller mediciner och behandlingsmedel. Däremot fungerar sjukhusen på så sätt att man har kompetens att utföra operationer. Man har kompetens att utföra dialys. Man har också kompetens att utföra en hel del annat. Problemet är att det saknas sjukvårdsmateriel. I mångt och mycket beror detta naturligtvis på den blockad som är riktad mot Restjugoslavien.
Man kan skaffa sig, och man får kanske ofta i uppdrag att själv skaffa sig, sjukvårdsmateriel. Den finns också att få på "svarta börsen". Sådan är situationen.
Vid våra bedömningar har vi återigen när det gäller de humanitära skälen att följa svensk lagstiftning samt de uttalanden som gäller i förarbeten till denna och i propositioner som är godtagna av riksdagen. Uttalandena tyder på en väldigt stor restriktivitet vid tillämpningen av humanitära skäl. Det gör att vi naturligtvis inte skickar tillbaka den som riskerar sitt liv på grund av att vederbörande inte får adekvat behandling i sitt hemland -- detta enligt de uppgifter som vi har. Detta gör vi inte i någon del av världen.
Men om risken inte är påtaglig för att något sådant skall hända är förarbeten, lagstiftning och -- vågar jag påstå -- praxis sedan tidigare ganska så entydiga på den här punkten.
Sigge Godin: Min fråga gällde egentligen om UNHCR delar nämnda åsikter.
Vidare, Johan Fischerström, finns det ett sådant ärende sedan förra veckan. Jag har själv konfronterats med det. Läkare rekommenderar specialistvård i Sverige innan personen i fråga skickas tillbaka. Men det har man inte tagit hänsyn till.
Gustaf von Essen: Jag vill gärna höra om frivilligorganisationerna gör en annan bedömning än vad som framkommit här från officiella myndigheter. I så fall undrar jag vad man har för fog för en sådan annorlunda bedömning.
Birgitta Dahl: Den här utfrågningen hålls ju därför att vi är oerhört angelägna om att ta reda på så mycket som möjligt om de verkliga förhållandena. Då tycker jag att det är viktigt att även andra inbjudna här får möjlighet att ange sina synpunkter och att säga om de delar den bedömning som de svenska myndigheterna här har framfört.
Vi har bl.a. fått klart för oss att Röda korset har en medarbetare här som just har kommit hem från Kosovo. Jag tycker att det skulle vara intressant att höra om ni delar nämnda bedömning.
När det gäller behandlingen av enskilda människor, situationen för krigsvägrare, hanteringen med värnpliktsinkallelser och möjligheterna att få sjukvård måste jag säga att jag studsade till något inför upplysningen om att det var möjligt att få tillgång till läkemedel på "svarta börsen". Det tycker jag är ett något utmanande uttalande, och jag skulle gärna vilja få det kommenterat.
Rune Backlund: En liten komplettering till frågeställningarna här. Om vi får en redovisning från Röda korset skulle jag vilja fråga:
Har vi möjlighet att från svensk sida, via hjälporganisationer -- framför allt via Röda korset, men även andra kommer i fråga -- att materiellt hjälpa dem som återsänds från Sverige? Skulle vi alltså kunna ha ett hjälpprogram den vägen för just återvändande grupp? Anser sig t.ex. Röda korset ha möjlighet att hjälpa till med sådant?
En av punkterna i diskussionen är ju om det är inhumant att återsända människor -- med tanke på försörjningsläget och de uttalanden som flyktingkommissariatet har gjort om att vi skall vänta med verkställigheten på grund av försörjningsläget. Frågan är om vi kan vända på det hela och i stället hjälpa till på platsen.
Per Stadig: Jag kan inte påstå att Advokatsamfundet har en annan bild av situationen i Kosovo som drastiskt skiljer sig från den bild som här redovisats från olika håll.
Däremot har vi en drastiskt annorlunda uppfattning om vad det här innebär för asylprövningen. Vi menar att betydligt fler personer än som det i dag är fråga om borde få asyl. Det är ett otäckt scenario som uppenbarar sig här när UNHCR säger att det inte är så viktigt om man får tillstånd av humanitära skäl eller om man får asyl enligt konventionen. Samtidigt säger Johan Fischerström att det är oerhört restriktivt när det gäller bedömningen av humanitära skäl.
Här har vi en nedåtgående spiral som innebär att de som för några år sedan hade fått flyktingstatus i dag får tillstånd att stanna här av humanitära skäl. Kring detta har alltså utvecklats en praxis som innebär att de som för något år sedan hade fått stanna av humanitära skäl så att säga faller långt nedanför den praxis som i dag utvecklas.
Den juridiska prövning som sker och den praxis som utvecklas innebär alltså att det nu, för att man skall få asyl, krävs oändligt mycket mera än som tidigare var fallet. Sedan följer de facto-flyktingar och humanitära skäl. Det är alltså en förskräckande utveckling utifrån den juridiska prövning som bör ske. Där bör man så att säga ge dem som har flyktingskäl asyl, resedokument och flyktingförklaring. De som enligt den praxis som har rått och enligt de förarbeten som finns har rätt att få stanna av humanitära skäl skall också få göra det.
Den spiral som utvecklas på grund av att det råder en alldeles fruktansvärd situation på ett ställe drabbar således bedömningen av personer som kommer från andra håll. Där måste man vara vaksam. Det är i och för sig en utveckling som har pågått en tid, men den är likväl oroande.
David Axelsson-Fisk: Jag håller med Per Stadig. Vi har inte haft möjlighet att påstå att myndigheterna har fel. Vi har efterlyst bättre information om vad myndigheterna grundar sin bedömning på. Ett stort dilemma här är att så mycket av myndigheternas information är hemligstämplat. Det finns då inte möjlighet att debattera offentligt. Det gör att vi inte kan jämföra den information som vi får från kosovoalbanerna med någonting annat. Vi har mycket svårt att komma ner till det aktuella området för att själva skaffa oss en bild av situationen.
Det finns ju en handbok för tolkningen av Genèvekonventionen. I den står det att diskriminering kan vara förföljelse om den medför allvarliga restriktioner i rätten att förtjäna sitt levebröd, rätten att praktisera sin religion eller rätten att ha tillgång till normalt tillgänglig utbildning.
Såvitt vi förstår, att döma av den information som vi faktiskt har om situationen i Kosovo, ges kosovoalbanerna inte rätt att förtjäna sitt levebröd. Vi har också förstått att kosovoalbanerna inte har rätt till utbildning. Vi har därför efterlyst uppgifter om vad Utlänningsnämnden och Invandrarverket vet men som vi inte känner till -- för någonting är det.
När det gäller hjälpen till återvändande överlåter jag på Helene Müller att tala om den saken.
Helene Müller: En av våra medlemskyrkor inom Sveriges kristna råd är Katolska kyrkan. Dess hjälporgan Caritas har sedan årsskiftet en heltidsanställd person, Per Byman, som befinner sig i Sarajevo. Han är stationerad i Sarajevo men förflyttar sig i den mån det är möjligt. Jag träffade honom förra veckoslutet när han var hemma, närmare bestämt den 21 mars. Han berörde situationen bl.a. i östra Mostar. Med en dagsbild visade han hur snabbt situationen förändras. Han sade att det är en skillnad som mellan dag och natt på bara tre veckor.
När positiva reaktioner kommer från detta hårt drabbade område, befarar han, kommer återvändandeströmmen att tvingas tillbaka. Då hjälper inte det som Rune Backlund talade om, dvs. att man har en mottagningskommitté på ort och ställe. Den knappa tillgången på livsmedel räcker i dag inte till för de personer som finns där. Dessutom vet man inte hur länge FN faktiskt kan garantera livsmedelstransporter.
Per Byman framhåller i sin rapport, som han i helgen överlämnade till Utrikesdepartementet, att man måste vara restriktiv med återsändandet även om det så att säga i princip skulle vara möjligt.
Sedan vill jag gärna till Gustaf von Essen understryka frågan om vi inom kyrkorna har andra bedömningsgrunder med anledning av de kosovoalbaner som så att säga lever i det fördolda i Sverige och även i våra grannländer. Det sorgesamma är att vi kanske är väldigt välinformerade, precis som David Axelsson-Fisk säger, men att vi inte har någon möjlighet att kommunicera eller att göra jämförelser när det gäller den information som vi har.
De personer som ställer upp för dessa drabbade flyktingar och asylsökande har för det mesta mycket god kontakt med flyktingadvokaterna. Problemet är att det finns en diskrepans mellan flyktingadvokaternas bedömning av enskilda ärenden och svenska myndigheters bedömning av samma ärenden.
Lars Carlsson: Jag kom tillbaka från Kosovo i går, och jag har ännu inte riktigt hunnit samla mig. Vi har heller inte inom Svenska röda korset hunnit överlägga så mycket om vilket ställningstagande vi skall göra, men några saker kan jag säga.
Det man slås av allra mest när man kommer till Serbien är att sanktionerna inte verkar fungera särskilt väl. Det finns alla möjliga produkter i landet. Det finns bananer och österrikiskt öl, och en mängd privata bilar far omkring på gatorna.
Allting är givetvis fruktansvärt dyrt. Den allmänna populationen svälter i ganska hög grad. Röda korset anser att ungefär hälften, dvs. 50 %, av Serbiens befolkning behöver mat för sina grundläggande behov. Vi har därför startat ett program för soppkök.
I Kosovo finns också mat, bensin och sådana saker. Men det är som sagt mycket dyrt.
Albanerna har helt klart blivit uteslutna från alla ledande poster inom sjukvården på helt etniska grunder. De har förlorat de ställningar de haft. Albanska läkare får inte någon lön, osv.
Det finns ett sjukhus som ligger i Jacovica där man har stått emot detta, och det sjukhuset besökte vi också. Där har man fortfarande albanska läkare, och där har man fortfarande ett förtroende från 90 % av populationen, nämligen albanerna i Kosovo. De åker från hela Kosovoprovinsen till detta sjukhus.
Jag hade med mig personer från Internationella rödakorskommittén och Internationella rödakorsfederationen på detta besök. De har även besökt andra sjukhus. Vi kan bekräfta att detta var det absolut sämsta sjukhuset som de hade besökt. Det var under fruktansvärda förhållanden som man tog emot sina patienter.
Det som har sagts tidigare stämmer. Det finns en svart marknad för sjukvårdsmateriel. Men allt är vansinnigt dyrt. Albanerna, och serberna över huvud taget, är fattiga. Det är väldigt få som har råd med de medikament som de behöver. Vi kommer givetvis att försöka stödja detta sjukhus på olika sätt via Röda korset för att förbättra och bygga upp sjukhuset.
Varför albanerna inte söker upp den övriga sjukvården är en svår fråga. Beror det på en oginhet mot serberna att de inte söker upp den allmänna sjukvården, som det påstås ibland? Så är det ju inte. Det finns i den albanska gruppen en rädsla för att söka upp serbiska läkare, de andra allmänna sjukhusen, osv. som är helt uttalad.
De får inte tala albanska när de gör ett sjukvårdsbesök. De måste tala serbiska. Det man upplever i Kosovo är det klassiska etniska förtrycket. De får inte tala sitt språk. De får inte gå i den allmänna skolan. De är rädda för att gå till den allmänna sjukvården, osv. Det riktas trakasserier mot politiskt aktiva. Allmänheten i övrigt trakasseras mer sporadiskt, med jämna mellanrum, på ett mycket obehagligt sätt.
Det finns också en mycket allmän oro bland albanerna i Kosovo för vad som skall hända när det blir fred i Bosnien. Vi hoppas ju alla att det skall bli fred där. Albanerna är inte lika glada över det som vi kanske är. Den politik som förs bland serberna i dag har inneburit en aggression i Bosnien. Man har skapat en hotbild av västvärlden, osv. Hela denna politik bygger på att det finns en motståndare. De tror att hela denna aggressivitet kommer att riktas mot albanerna när kriget i Bosnien tar slut.
När det gäller praxisen instämmer vi med det som Per Stadig tidigare sade. Det var en mycket bra beskrivning av hur det har utvecklats.
Vi tycker inte att man i nuläget skall verkställa några avvisningar till Kosovo. Man bör avvakta att sjukvården förbättras, att sanktionerna hävs och att albanerna får en möjlighet till rimliga levnadsförhållanden. Man bör också avvakta vad som kommer att ske i den närmsta framtiden.
Jag vill helt kort tala om något som man inte nämner så ofta. Det står mycket i serbisk press och visas mycket i serbisk TV om att albaner våldtar serbiska kvinnor, att albaner bränner ner serbiska hus i Kosovo och att de är separatister, nationalister, osv. Det är givetvis en falsk bild. Man har aldrig kunnat peka ut någon kvinna som utsatts eller någon plats där detta hänt. Det är ett led i ett propagandakrig mot denna grupp.
Ordföranden: Vi har här fått skilda vittnesbörd. Bedömningarna går något isär, om man uttrycker det enkelt. Givetvis skall Invandrarverket, Utlänningsnämnden, departementet och kanske UNHCR ha möjlighet att gå in och säga sitt här.
Man kan ställa frågan: Nöjer sig våra myndigheter och våra beslutande instanser med de rent officiella uppgifterna, eller tar ni också till er det som organisationerna har att tillföra?
Jag har här på mitt bord en rad brev som har kommit från enskilda människor och organisationer i Sverige. Man tar där upp enskilda ärenden. Vi kan givetvis inte här ta upp enskilda fall. Men i dessa ärenden döljer sig mycken tragik.
Man talar om krigsvägrare som har återsänts. Man talar om människor som, vilket har visat sig efter läkarundersökning, har utsatts för tortyr. Man frågar i dessa skrivelser: Har vi frångått begreppet humanitära skäl? Har begreppet krigsvägrare inte längre någon relevans i svensk flyktingpolitik?
Det är några av de frågor som finns. Vi har redan fått många av dem belysta. Men det är viktigt att vi har detta klart för oss. Har praxis skärpts i flyktingärendena? Gör vi verkligen en individuell bedömning av ärendena?
Alla dessa frågor finns. Jag vill ha svar på dem. Det är väldigt viktigt att få ett klarläggande om att vi självfallet gör individuella bedömningar och att vi har en human flyktingpolitik. Nu ger jag ordet till den som först vill ha det.
Christer Hallerby: Låt mig först beträffande Lars Carlssons ögonvittnesskildring säga att jag inte med anledning av de rapporter vi har fått från UD och från annat håll har någon som helst anledning att ifrågasätta något av det som Lars Carlsson säger. Däremot finns en komplettering av denna bild.
Inom sjukvården finns parallella system uppbyggda av kosovoalbanerna. Det gäller också utbildningen. Situationen är där likartad den inom sjukvården. Många kosovoalbanska rektorer och andra har avskedats, lönerna har slutat komma, och liknande saker. Albanerna har själva tvingats att bygga upp sådana här system.
I dessa parallella system -- både sjukvården och utbildningssystemet -- bedrivs verksamheten under förhållanden som vi från svensk sida, om vi jämför med den standard vi har, säkert skulle betrakta som erbarmliga.
Det finns i Kosovo också en parallell ekonomi som bygger på D-mark. Många bedömare kompletterar den bild Lars Carlsson ger. De säger att situationen i Kosovo t.o.m. i vissa avseenden är något bättre än i andra delar av Serbien just på grund av att man har en fungerande parallell svart ekonomi på ett helt annat sätt än vad man har på annat håll.
Sanktionerna har tagit hårt på Serbien. Det har också varit utgångspunkten från FN:s sida när man har beslutat om dem. Det innebär att civilbefolkningen får utstå stora lidanden. Kompletterar man detta med de trakasserier och det etniska förtryck som utövas i Kosovo, blir situationen självfallet besvärlig för kosovoalbanerna.
Nästa fråga är hur man skall bedöma allt detta med hänsyn till svensk utlänningslagstiftning och annat. Det är en annan sak. Det är den balansgång man får göra som politiker. Det får inte finnas någon som helst tvekan om att den svenska regeringen och svenska politiker fördömer situationen och det serbiska agerandet i Kosovo. Men å andra sidan hamnar vi i en situation där vi ändå försvarar tillbakasändande. Detta är en balansgång som vi måste klara av.
Jag vill mycket kort göra ett par övriga kommentarer. Per Stadig tog upp frågan om flyktingskäl och humanitära skäl. Jag instämmer i bedömningen att den svenska utlänningslagstiftningen, som den är beslutad av riksdagen, innebär att vi kanske gör en något restriktivare tolkning av flyktingskäl än vad man gör i t.ex. Holland.
Jag är själv något förvånad när jag ser hur få av bosnierna som verkligen har ansetts ha konventionsskäl för att stanna i Sverige. Men detta bygger såvitt jag förstår på en helt rimlig tolkning av utlänningslagstiftningen.
Jag vill understryka att denna fråga nu ligger hos Invandrar- och flyktingkommittén, IFK, som skall titta på gränsdragningen mellan flyktingskäl och de facto-skäl. Var skall egentligen gränsen gå mot de humanitära skälen? Det är en fråga som man mycket riktigt kan ställa.
När det gäller hjälp till Kosovo har vi från regeringens sida, och inte minst från utvecklingsavdelningen i Utrikesdepartementet, diskuterat detta med flera hjälporganisationer. Vi har också fört flera resonemang med företrädare för Röda korset.
Problemet hitintills när det gäller Röda korset har varit att det inte har gått att få hjälp öronmärkt till Kosovo, utan det handlar i så fall om hela Serbien, och det har vi inte varit så intresserade av. Dessa diskussioner pågår, och det finns vissa öppningar.
Det frågades här om praxis har skärpts. Jag vill erinra om att det finns en utredning som lämnar sitt slutbetänkande den 6 april. Det är Melander och Berke som har haft uppgiften att se över just detta. Detta var de kommentarer jag ville göra.
Johan Fischerström: Det var inte enbart svarta börsen det handlade om, Birgitta Dahl. Moder Teresa-rörelsen finns på plats, och Röda korset finns på plats. Sjukvårdsmateriel kan fås fram, men den är dyr, som vi har hört. Men det är inte enbart svarta börsen som gäller.
Per Stadig talade om tidigare flyktingskäl, som sedan hade blivit humanitära skäl, och som nu med en strängare tillämpning av humanitära skäl helt hade fallit bort, om jag fattade det hela rätt. Det kan jag inte kommentera. Jag kan bara konstatera att vi tillämpar de bestämmelser som utlänningslagen innehåller på det sätt som förarbeten och praxis föreskriver.
Jag hänvisar, som Christer Hallerby också gjorde, till den utredning som nu har arbetat i snart ett års tid för att konstatera huruvida tillämpningen av bestämmelserna om humanitära skäl har skärpts eller inte. Professor Melanders utredning skall ge sitt svar i början av april.
Det är tråkigt, och jag håller på denna punkt med David Axelsson-Fisk, att de rapporter som vi själva upprättar efter resor och de rapporter som vi får från andra håll är belagda med sekretess. Det gäller svenska myndigheters rapporter. De faller under utrikessekretessen, och det är prövat ända upp i högsta instans.
Jag beklagar i högsta grad detta faktum. Vi skulle hemskt gärna vilja ha tillstånd och möjlighet att lämna ut våra rapporter. Jag tror att det skulle kunna bidra till att kunskapen på bägge håll ökades.
Om jag förstår det hela rätt omfattas däremot inte kyrkliga organisationer, Röda korset och liknande organisationer av samma sekretess. Vi är väldigt tacksamma om man vill delge oss sina synpunkter, både skriftligen och muntligen, så att åtminstone vi kan jämföra dem med de uppgifter vi har från den rapportering som vi tyvärr inte kan lämna ut.
Jag vill bemöta några saker som sades från Röda korset. I Jacovica fanns det inte några serbiska läkare. Det är en riktig uppgift. Det finns nästan inga. Det är också bekräftat från annat håll. Men anledningen till detta är sannolikt det förhållandet att det i Jacovica till nästan 100 % finns enbart albaner. Det finns inte några serber som vill ta anställning där.
På sjukhuset i Pristina är förhållandet mellan antalet anställda från grupperna ungefär fifty-fifty. I varje fall var det så under hösten när det gäller serbisk sjukvårdspersonal och albansk sjukvårdspersonal. Båda patientgrupperna representerades på samma sätt i höstas. Jag kan inte svara för om det finns någon annan uppgift i dag, men det skulle förvåna mig.
Jag har tidigare talat om de humanitära skälen och hur vi tillämpar dem. Vi är naturligtvis både tillfredsställda med och beredda att tillämpa andra humanitära skäl om Sveriges riksdag beslutar om sådana, och man i uttalanden i proposition och förarbeten ger oss vägledning till detta. Vi försöker efter bästa förmåga att tillämpa de förarbetsuttalanden som är gjorda. Vi får se vad professor Melander kommer fram till.
Beträffande krigsvägrare råder en begreppsförvirring i debatten. Krigsvägrare finns uttryckligen definierade i lagstiftningen. Det är personer som lämnat en krigsskådeplats eller riskerar att bli återsända och hamna på en krigsskådeplats. Bland de värnpliktsvägrare som vi nu har att göra med i Restjugoslavien kan finnas krigsvägrarfall, och de bedöms i så fall också som sådana. Men det övervägande antalet är värnpliktsvägrare, och de är inte krigsvägrare enligt de bestämmelser som utlänningslagen innehåller.
Självfallet sker bedömningarna efter en individuell prövning i det enskilda fallet. Det kan jag, eftersom fru ordföranden ville höra detta, säga utan att darra på manschetten. Som kanske något av ett svar på Gustaf von Essens tidigare fråga kan jag också säga varför det har tagit så här lång tid. En av anledningarna till att det tar lång tid är att vi går igenom varje enskilt fall väldigt noggrant. Jag tror att de ledamöter i socialförsäkringsutskottet som finns med i nämnden och som deltar i nämndens arbete kan vitsorda detta.
Jag vill inte uttala mig om human flyktingpolitik. Det är inte mitt bord. Politiska frågor vägrar jag ständigt att i alla sammanhang uttala mig om, utan vi försöker att tillämpa den lag som den beslutande församlingen har fattat beslut om.
Låt mig avslutningsvis säga följande när det gäller länderinformationen, kunskaper, att göra bedömningar och den information som vi har tillgång till och som vi vill ha tillgång till. Vi vill ha tillgång till all information som står att få. Det försöker vi att skaffa oss.
Den information vi får är alltifrån entydig på alla punkter, motsägelsefull på vissa punkter och ibland direkt felaktig. Vi försöker att bedöma informationen, lägga pussel med informationen och få den bekräftad från olika håll för att kunna lägga en informationsgrund för vår bedömning.
Vi försöker i detta arbete att få tillgång till all skriftlig information som står att få. Vi låter människor, företrädare för asylsökande grupper, komma till oss och berätta om sin bedömning och ge den information de har att lämna. Så sent som för någon månad sedan hade jag en albansk polisman hos mig som kom upp till oss efter det att vi hade kallat honom, och han berättade om vad han hade för erfarenheter när det gäller våldtäkter av albanska kvinnor.
Vi hade också besök av Helsingforskommittén i förra veckan. Vi försöker att få all information och utvärdera den. Det nyhetsblad som LDK skickar ut tar vi också del av. Detta gäller all information varifrån den än kommer. Det är många gånger fråga om både subjektiv och ibland direkt felaktig information. Vi försöker att kontrollera den så gott vi kan.
Ordföranden: Vill Invandrarverket komplettera detta och kanske understryka vad som har sagts?
Per-Erik Nilsson: Jag saknar personlig erfarenhet av Kosovo och resten av f.d. Jugoslavien. Jag avstår därför från att säga någonting i den delen.
Jag vill komplettera med några förtydliganden när det gäller de humanitära skälen. Vi tar naturligtvis hänsyn till -- vilket kanske indirekt påstods att vi inte gjorde -- akuta sjukdomstillstånd som kräver snabba ingrepp för att mera bestående skador skall undvikas. Det görs på olika sätt, bl.a. genom att vi inte sällan ger temporära uppehållstillstånd för att möjliggöra genomförandet av en operation eller annan behandling som bedöms livsavgörande eller nödvändig för att undvika bestående skador. Detta är det ena.
Det andra är att de humanitära skälen enligt min erfarenhet i allt väsentligt dyker upp i det skede som inträffar efter det att ett avvisningsbeslut har fattats. En ny ansökan kommer under en period när människor är gömda eller på annat sätt håller sig undan för att undvika den avvisning som är bestämd och som annars skall ske. I det läget förekommer det enligt min erfarenhet i nästan 100 % av fallen läkarintyg och medicinskt relaterade bedömningar.
Jag vågar nog påstå att dessa underkastas en mycket omsorgsfull och ingående analys och att de i ett flertal fall också resulterar i tillstånd, antingen permanenta eller temporära, för att återställa dessa människors fysiska, och oftast deras psykiska, tillstånd. Jag är personligen utifrån min erfarenhet beredd att hävda att vi inte på något sätt nonchalerar eller tar mindre allvarligt på humanitära skäl i dag än vad vi har gjort tidigare. Det utgår jag ifrån att även professor Melanders utredning skall visa.
Vad gäller värnpliktsvägrare och andra sådana vill jag erinra om -- vilket förmodligen är känt för flertalet här närvarande -- att risken för straff åberopades i ett ärende som förelades kommissionen i Strasbourg för ett knappt år sedan. Där hävdade en serb att han riskerade att få åtminstone tre års fängelse. Han gjorde gällande att en avvisning inför den eventualiteten innebar ett brott mot artikel 3 i den europeiska människorättskonventionen, den som förbjuder tortyr och inhuman eller förnedrande behandling.
Kommissionen konkluderade i det ärendet att risken för ett straff på upp till tre år, vilket han hade gjort gällande, inte var så allvarlig att detta "raised an issue", som det står i utslaget, under artikel 3 i konventionen. Det finns även andra ärenden från kommissionen. Inget av dessa har såvitt jag vet kommit under domstolens prövning. De har samtliga förklarats "inadmissable" av kommissionen och alltså inte kommit under domstolens prövning.
Avslutningsvis vill jag naturligtvis upprepa det närmast självklara att Invandrarverket liksom Utlänningsnämnden är mycket intresserade av -- för att uttrycka sig mycket milt -- att få ta del av organisationernas ländermaterial och övrig information för att komplettera den kunskap som vi själva har samlat på oss i olika sammanhang.
Märtha Gårdestig: Riksdagen fattade för en tid sedan beslut om att den lagparagraf där det står att "synnerliga skäl av humanitär art" skall kunna utgöra grund för uppehållstillstånd vid ny ansökan skall stå kvar i lagen i stället för den stramare formulering som var föreslagen från departementet om att själva verkställigheten av utvisning skulle medföra fara för liv och hälsa.
Regeringen har fattat en del praxisledande beslut angående i synnerhet sjuka barn. Det finns bedömare som anser att dessa två beslut skulle medföra att den praxisutveckling Per Stadig beskrev skulle vända. Det skulle bli mjukare. Jag vill fråga SIV och Utlänningsnämnden i vilken mån dessa två beslut har gett utslag i er bedömning av asylskäl och grund för uppehållstillstånd.
Johan Fischerström: Den lagstiftningsfråga som först nämndes berör för närvarande inte Utlänningsnämnden, eftersom dessa ärenden fram till den sista juni prövas av Invandrarverket.
Den andra frågan gällde de vägledande besluten om humanitära skäl, bl.a. när det gäller att sända sjuka barn till Kosovo. Utlänningsnämnden hade fattat besluten i slutet av året. De flesta besluten är daterade den 27 december och några in på nyåret 1994. Utlänningsnämnden har i stor nämndsammansättning fattat beslut om humanitära skäl i samma kategorier och i samma frågor.
Jag gör personligen den bedömningen -- andra kan göra andra bedömningar -- att skillnaden mellan regeringens beslut och våra beslut, om den över huvud taget existerar, är oerhört liten.
Per-Erik Nilsson: Jag vet inte om det finns så mycket att tillägga utöver det jag redan har sagt om de humanitära skälen. Vi tillämpar synnerliga humanitära skäl i enlighet med lagstiftningen. Eftersom det inte blir någon ändring kommer vi att fortsätta att tillämpa bestämmelserna på det sätt som vi hittills har gjort.
Ordföranden: Tiden är långt runnen. Jag föreslår att vi ajournerar för en halvtimmes lunch, men icke mera. Vi har många frågeställningar kvar. Jag vill tacka dem som hittills har ställt frågor och svarat. Många av oss har ställt provokativa frågor, eftersom det är viktigt att få detta med i det protokoll som nu tecknas ned av stenograferna. Det är oerhört viktigt att vi har alla dessa frågetecken uträtade så långt det är möjligt.
Jag kan också förutsäga att vi beträffande de frågor som vi i dag inte hunnit eller kunnat belysa är mycket tacksamma för att få återkomma och ha interna utskottsutfrågningar. Då kan man kanske också i vissa stycken tala ännu mer fritt. Tack så hemskt mycket. Vi ajournerar oss en halvtimme.
Ordföranden: Vi återupptar förhandlingarna.
Eftermiddagens program får pågå längst till kl. 14.00. Då börjar plenum i riksdagen med bl.a. en votering. Det är viktigt att vi försöker hålla tiderna.
Nu skall vi diskutera den viktiga frågan om verkställighet av besluten. Vi har kallat hit representanter för Rikspolisstyrelsen att inleda, liksom representanter för Socialstyrelsen. Från Rikspolisstyrelsen har vice rikspolischefen Ulf Karlsson kommit, och även Hans Rosenqvist -- som har besökt utskottet vid flera tillfällen.
Ulf Karlsson: Fru ordförande, ärade utskottsledamöter, mina damer och herrar! Jag tänkte inleda med några övergripande, men som vi från Polisens sida anser viktiga, synpunkter när det gäller verkställighet av avvisningsbeslut. Därefter kommer Hans Rosenqvist att lämna en del faktiska uppgifter. Han är den hos oss som dagligen jobbar med dessa frågor.
En verkställighet av en avvisning -- med allt vad det innebär -- är helt självklart en svår upplevelse för människor som har hoppats på en bättre framtid för sig och de sina i Sverige. En avvisning är det slutliga i en lång process där den enskilde pendlat mellan hopp och förtvivlan. För polisen är verkställighet mot den bakgrunden en viktig, grannlaga och många gånger svår arbetsuppgift -- inte minst för den enskilde polismannen som har att utföra uppgiften.
Polisens agerande i sammanhanget måste ses med utgångspunkt i följande: Polisen är en myndighet. Polisen är ålagd att fullgöra vissa i lag stadgade skyldigheter. Det är vår riksdag, vårt lands politiker, som beslutar om dessa lagar. När Polisen tillämpar dessa lagar kräver Polisen också respekt och förståelse från landets medborgare. Polisen kan givetvis inte acceptera åtgärder som vidtas för att förhindra en verkställighet, oavsett vem som gör det.
Vi vill gärna uppmana till att ge stöd och hjälp till asylsökande under den svåra tid som ärendebehandlingen pågår. Fortsätt gärna med den hjälpen och det stödet även inför en hemresa, en verkställighet. Detta är kanske många gånger svårare. Men här är behovet av stöd ännu större.
Några ord om kyrkofrid. Jag tänker inte ge min in i någon rättshistorisk diskussion om kyrkofrid. Det behärskar jag inte. Men jag vill påstå att svensk polis respekterar kyrkorummets helgd även om det inte finns lagstöd för det. Givetvis kan det uppstå diskussioner om var gränsen till ett kyrkorum skall gå.
Vidare har vi frågan om de konkreta ärenden som Polisen har att handlägga. Varje polismyndighet i landet är självständig och handlägger ärendena på eget ansvar. Den centrala polismyndigheten, Rikspolisstyrelsen, har inte någon föreskriftsrätt på området. Men Rikspolisstyrelsen har initierat en diskussion i de mycket viktiga frågorna med länspolismästarna ute i landet. Diskussionen fortsätter.
Vi anser att varje ärende är unikt. Det är svårt att ange att något enhetligt handlingsmönster skall råda. Det är helt enkelt inte tänkbart. Men jag vill framhålla en viktig sak i sammanhanget, nämligen nödvändigheten av tidiga kontakter, samarbete, samverkan, mellan de berörda parter som finns inför ett avvisningsärende. Alla tjänar i längden på detta -- inte minst den som verkställigheten av avvisningen berör.
Hans Rosenqvist: Fru ordförande, utskottsledamöter! Det är bekant för alla här att det är polismyndigheterna som enligt utlänningslagen har att verkställa både avvisnings- och utvisningsbeslut.
Utgångspunkten måste naturligtvis vara att polismyndigheterna litar på att de beslut som har fattats är riktiga. Det finns i och för sig möjligheter att lämna ärenden vidare. Men det sker när det är fråga om praktiska svårigheter osv.
Uppgiften att verkställa beslut har blivit allt besvärligare. Ärendemängden har ökat. Jag skall med hjälp av några overheadbilder visa utvecklingen under de senaste åren. Men det är bekant att när besluten skall verkställas är utlänningen ofta inte där han skall vara vid det tillfället. Många gånger säger utlänningen att han skall medverka, han ordnar biljetter osv., inte minst med hjälp av Transporttjänsten, och när verkställigheten skall ske finns han inte på plats.
Jag tänkte visa utvecklingen. Jag har kopior på materialet för den som är intresserad.
Här har vi antalet verkställigheter under 1992. Vi skall inte analysera alla siffror. Ni ser att den vänstra kolumnen gäller inkomna verkställelseärenden. Den andra kolumnen gäller de ärenden som har verkställts. Den tredje kolumnen gäller de ärenden som inte har verkställts. För att belysa utvecklingen finns även det antal som har blivit efterlysta med. Nu påstår jag inte att alla som har blivit efterlysta har gått under jorden -- själva eller med hjälp av andra. Vi har ju ingen utresekontroll i Sverige. En del kan ha lämnat landet utan att vi vet om det. En del lämnar landet för att åka till Norge. Det får vi veta, för de kommer tillbaka.
V betyder vuxna, och B betyder barn.
Det går att redan här se att ärendetillströmningen ökade under 1992. Den börjar litet blygsamt med 633 vuxna och 62 barn. I december var det 1 541 vuxna och 644 barn. Ni ser att antalet har varierat, men det ökade under året. Det är en liten nedgång under december, men det kan bero på julhelgen.
Sammantaget kom det in ungefär 20 000 verkställigheter rörande 20 000 personer.
I början av 1992 höll vi en ganska bra takt i fråga om verkställigheter. Men ni ser att vi sackar efter ungefär vid mitten av året. Sammanlagt verkställdes ungefär 13 000 beslut.
De ej verkställda besluten kan vi naturligtvis inte summera. Men i mångt och mycket är det fråga om samma personer. Men det går att se att vid årets början rör det sig om ungefär 3 000 personer, och vid årets slut ungefär 6 300--6 500. Det är en markant uppgång. Antalet efterlysta går inte heller att summera. Det rör sig många gånger om samma personer. Men ni kan lägga märke till att det har gått från ungefär 2 000 till ungefär 3 200.
Under 1993 fortsätter utvecklingen. Under hösten 1993 hamnar vi plötsligt när det gäller antalet inkomna ärenden på över 3 000 vuxna och över 2 000 barn. Barnen närmar sig i stor utsträckning de vuxna till antalet. Men det har naturligtvis mycket med de barnrika Kosovofamiljerna att göra.
Under 1993 var det alltså 28 500 vuxna och 17 500 barn i antalet inkomna ärenden. Verkställigheterna har långt ifrån blivit lika många. De hamnar på nästan 19 000 vuxna och drygt 10 000 barn. Ni ser att antalet verkställighter ökar i stort sett månad för månad. Vi hinner inte med. Likaså ökar antalet ej verkställda beslut dramatiskt. Vid årsskiftet är antalet uppe i 17 000. Antalet efterlysta var vid det läget över 10 000. Man vet alltså inte var dessa 10 000 personer befinner sig.
Ni ser att antalet inkomna ärenden har varit litet lägre under 1994 än under hösten 1993. Men antalet är fortfarande stort. Antalet verkställigheter har också minskat, men antalet är i vårt tycke fortfarande stort. Balansen har faktiskt minskat -- även antalet efterlysta.
Det är inte så svårt att förstå varför antalet inkomna ärenden har ökat. Både Invandrarverket och Utlänningsnämnden har fått ökade resurser. Även Polisen har för all del fått ökade resurser. Det var under sommaren 1993. Då ställdes de berömda 100 miljonerna till förfogande för att verkställa sådana beslut som hade vunnit laga kraft den 1 juli 1993. Uppdraget var att besluten skulle ha verkställts vid nyår. Det kan också vara intressant att notera att i den tidigare debatten har det sagts att takten skall minska. Jag tror inte att det kan ha varit regeringens ståndpunkt, eftersom vi fick pengarna just för att öka takten.
Jag vill också visa på användningen av tvångsmedel. Det är även här uppdelat på vuxna och barn. Vi kan se statistiken för 1992 när det gäller förvar av vuxna. Antalet har varit i stort sett konstant. Det gäller även för barn. Antalet har varierat mellan 15 och toppnoteringen i oktober på 67 personer. Antalet under uppsikt var inte alls så stort. Vi har sett siffror på de efterlysta tidigare.
Låt oss se på siffrorna för 1993. Då kom den nya bestämmelsen om förvar av barn. Antalet vuxna är i stort sett lika. Antalet har kanske ökat litet grand under hösten. Det hänger naturligtvis ihop med det stora antalet ärenden som kom in till Polisen för verkställighet. Men förvarssiffrorna har minskat markant för barn.
Antalet under uppsikt var inte så stort för 1992. Här har antalet ökat markant, inte minst när det gäller barn. Jag har inte någon förklaring till att siffran är så låg för december 1993. Det är en dramatisk minskning för barnen.
Alla siffrorna är manuellt framtagna bland polismyndigheterna. I bland kan det vara svårt att få 117 polismyndigheter att fylla i papper på ett likartat sätt. Det kan finns enskilda felaktigheter. Men det går ändå att se trenderna.
Siffrorna för årets två första månader 1994 är i stort sett lika.
De ny reglerna för förvar av barn trädde i kraft den 1 januari 1993. De har enligt vår uppfattning gjort det ännu svårare att verkställa avvisningar av barnfamiljer. En planerad verkställighet i förening med ett uppsiktsbeslut måste misslyckas innan familjen kan tas i förvar. Det innebär att det måste ske två "planeringar" i samma ärende. Det är frustrerande för den som handlägger verkställighetsärendet och det blir kostsamt. Man kan tro att detta inte kostar så mycket. Men jag tror att Transporttjänsten kan stryka under att detta är förenat med stora besvärligheter och onödigt arbete. Ibland måste sådant som inte blir gjort betalas.
Jag vill till sist sticka ut hakan och fråga vem som egentligen tar ansvar för de barn som hålls gömda, dvs. för deras hälsa och välbefinnande. Vem tar ansvar för att andra kan göra en bättre bedömning av utgången av ärendet än Invandrarverket och Utlänningsnämnden?
Ordföranden: Tack för den redogörelsen.
Sigge Godin: Jag vill ställa en fråga om de extra pengarna. Det skulle vara värdefullt att få en beskrivning av på vilket sätt pengarna används. Vilka aktiviteter utförde ni som ni normalt inte gör för de ordinarie medlen?
Det är glädjande att ni inte tar så många barn i förvar längre. Men jag skulle vilja ha en beskrivning av vad det innebär att ha barn under uppsikt. Det kan vara värdefullt för oss i utskottet att få veta det.
Jag studsade en aning när Hans Rosenqvist uttryckte att det ofta är fråga om ett onödigt arbete. Den frågan kanske inte skall ställas till Polisen utan snarare till organisationerna. Anser ni att flyktingarna skulle ha givits mer rådrum, vilket skulle ha inneburit att de själva kunde planera sin avresa och Polisen därmed sluppit utföra det onödiga arbetet? Annars kanske Hans Rosenqvist kan beskriva vad han menar med onödigt arbete.
Maud Björnemalm: Jag vill gärna se tabellen för 1993 om förvar och uppsikt igen.
Både förläggningspersonal och representanter för frivilligorganisationer säger att Polisen går till väga så att de tar mannen i förvar och låter kvinnan och barnen vara kvar på förläggningen. Är det vad ni kallar att ställa under uppsikt?
Berith Eriksson: Vad säger häkteslagen om grunderna för att ta en person i fängsligt förvar i häkten och polisarrester? Finns det lagligt stöd att sätta asylsökande i förvar i häkten och arrestlokaler? Eller skall det iordningställas en annan typ av förvarslokaler?
Hans Rosenqvist: Först har vi frågan om pengarna. 27 miljoner kronor ställdes till förfogande för att verkställa beslut som hade vunnit laga kraft före den 1 juli 1993. De besluten skulle vara verkställda i så stor utsträckning som möjligt vid årsskiftet.
3 miljoner kronor ställdes till förfogande för de åtgärder som redan hade vidtagits innan beslutet fattades. Det var fråga om den del som var kvar av budgetåret 1992/93. De sista 70 miljonerna skulle användas till verkställigheter under hela budgetåret.
Dessa pengar har fördelats på fem länsstyrelser som regionalt skulle samarbeta med polismyndigheterna i regionen. De har huvudsakligen använts för att anställa administrativ kraft. Det går inte att anställa poliser. Än så länge finns det inga arbetslösa poliser. Däremot skall ny administrativ kraft hyras in. Det är inte bara i vanlig mening, utan även pensionerade poliser, juriststuderande osv. Inte minst skall pengarna användas för övertider och för en del tekniska hjälpmedel osv.
Vidare var det en fråga om hur det går till när barn är under uppsikt. Jag har inga detaljkunskaper. Men allmänt får den som är under uppsikt komma och anmäla sig hos polismyndigheten en eller flera gånger i veckan. Det är upp till varje polismyndighet att handskas med dessa frågor. Det går också att tänka sig att passen tas i beslag som en form av uppsikt.
Jag talade vidare om onödigt arbete. Jag menar inte att det är ett onödigt arbete att verkställa beslut. Däremot är det onödigt arbete att behöva göra proceduren flera gånger när det gäller samma person. Det blir onödigt arbete och kostsamt.
Jag antecknade ordet rådrum, men det gick litet för fort . . .
Sigge Godin: Ges flyktingar rådrum att planera sina avfärder själva eller i samverkan med någon som kan hjälpa till? Det ger väl mindre arbete åt Polisen. Det är alltid intressant att få synpunkter på om det ges rådrum i tillräckligt stor utsträckning eller om ni vill ha detta gjort på något annat sätt.
Jag vill återkomma till frågan om extra pengar. Det kan väl inte vara fråga om att människor har suttit och vänt papper, dvs. administratörer? Ni måste väl ha haft speciella aktiviteter? Vilka och på vilket sätt?
Hans Rosenqvist:Jag kan inte i detalj svara på de sista frågorna. Men givetvis har det inte varit fråga om att sitta och vända papper. Men man har börjat med papperen. På många håll har man gått igenom akterna för de personer som har varit berörda för att se om det går att hitta adresser där utlänningarna kan nås osv. Man har naturligtvis varit ute på förläggningar och hört med grannboende och förläggningspersonal om någon vet var dessa personer finns. Man har också hört med de offentliga biträdena om de har någon uppfattning. Det kan faktiskt vara så att utlänningen har lämnat landet. Det är en lika värdefull uppgift som någon annan. Då går det ju att avskriva ärendet.
Vidare var det frågan om rådrum. Utlänningslagen stadgar att vid avvisningar har utlänningen 14 dagar på sig att själv lämna landet. När beslutet kommer till förläggningen är det förläggningspersonal som talar om innehållet för utlänningen. I och med detta får utlänningen veta att han har 14 dagar på sig att lämna landet. Här blir det en reaktion. Ibland blir reaktionen att utlänningen inte alls tänker åka. Då är systemet att polismyndigheten skall kontaktas för att kanske ta utlänningen i förvar eller ha honom under uppsikt.
Men många säger att de förstår att de skall åka, och de säger att de skall ordna det hela. Men när resan praktiskt skall bli av finns de inte där.
Vidare var det en fråga om när mannen är i förvar och familjen står under uppsikt. Det är riktigt att den ena föräldern kan tas i förvar enligt de nya bestämmelserna. Det görs naturligtvis. I samma veva -- inbillar jag mig -- ställs övriga familjen under uppsikt.
Jag föredrar att kalla dessa personer för utlänningar i stället för asylsökande. De är ju inte asylsökande längre eftersom deras ärenden är slutbehandlade. I utlänningsförordningen finns det ett förbud mot att förvara barn i häkten, arrester och anstalter. Däremot finns det inte förbud för vuxna. Sedan går det naturligtvis att diskutera det lämpliga i att hålla utlänningar i häkten. Det är de alternativ som har stått till buds. Vi har i och för sig de speciella förvarslokalerna på utredningsslussen i Carlslund. Vi hade också liknande lokaler vid utredningsslussen i Sagåsen i Mölndal. Men efter det att Invandrarverket tog över utredningsansvaret för asylsökande kom verket att ta de lokalerna i anspråk. Vi fick inte några ersättningslokaler.
Det har också förekommit en liten diskussion -- och kanske inte så liten heller -- mellan Kriminalvårdsstyrelsen och Polisen när det gäller vem som skall ha ansvaret för de förvarstagna. På ett antal platser i landet -- för all del inte så många, men åtminstone en handfull -- förbereds nu förvarslokaler för dem som man räknar med kommer att bli långliggare, som man kanske litet vanvördigt kallar dem. Det finns tyvärr personer som har suttit ganska länge i förvar.
När det gäller lämpligheten finns det således inget förbud mot att förvara vuxna utlänningar i häkte.
Berith Eriksson: Jag har en följdfråga. Jag frågade vad häkteslagen säger om grunderna för att ta en person i fängsligt förvar. De asylsökande utlänningarna särbehandlas.
Hans Rosenqvist: Jag vet inte vad häkteslagen säger. Reglerna för när utlänningar kan tas i förvar finns i utlänningslagen. Det är det enda svar jag kan ge.
Per-Erik Lundh: Det är kriminalvården som svarar för häktena. I december hade vi ca 100 personer förvarstagna i våra anläggningar spridda över landet. Det motsvarar ca 7 % av vår volym.
Som framgick här tycker vi egentligen inte att dessa personer skall sitta i häkte. Det är ett ingrepp som är mycket restriktivt. Vi har också stor platsbrist på häkten och anstalter. Därför har vi, vilket har sagts här tidigare, tagit upp en diskussion om att man skall finna andra former av förvarstagande. Det pågår nu diskussioner i den riktningen, vilket vi hälsar med tillfredsställelse.
Birgitta Dahl: Jag känner till fall där mannen som har suttit i förvar har blivit avvisad medan familjen har stannat kvar i Sverige. Hur många sådana fall handlar det om totalt?
Jag har ytterligare en fråga i anslutning till detta, som dock närmast hör samman med vad representanter för Socialstyrelsen skall redovisa. Det är inte ovanligt att resten av familjen -- i de fall där den skiljs åt -- far mycket illa. Kvinnan kan bli sjuk, vilket leder till att barnen blir ensamma och inte lever tillsammans med någon av sina föräldrar. Den frågan kanske skall kvarstå till föredragningen från Socialstyrelsen.
I hur många fall har enbart mannen blivit avvisad medan familjen blivit kvar i Sverige?
Hans Rosenqvist: Det vet jag faktiskt inte. Men det finns ingenting i utlänningslagstiftningen som säger att man inte får verkställa utvisning av t.ex. enbart mannen. Sedan kan man naturligtvis också fråga sig varför familjen är åtskild. I allmänhet beror det naturligtvis på att kvinnan och barnen är gömda någonstans. Enligt min uppfattning är det inte myndigheterna som skiljer familjerna åt, utan det är de själva.
Gustaf von Essen: I likhet med Invandrarverket och Utlänningsnämnden skall också Polisen utföra sitt jobb. Det har här beskrivits ungefär under vilka omständigheter man arbetar. Jag måste säga att jag blir ganska förfärad över att det finns ett så stort glapp mellan antalet inkomna ärenden och antalet verkställda ärenden. Det ökar kraftigt. Man kan fråga sig om det beror på resursbrist. Jag har ställt den frågan tidigare. Det har talats om 100 miljoner kronor. Det kanske kan tänkas att det behövs mera pengar i fortsättningen.
Kan det i stället vara så att det är brist på lagstiftning? Har vi en lagstiftning som inte fungerar i praktiken och som helt enkelt försvårar ert arbete? Om ni anser att det finns brister i lagstiftningen vore det intressant att höra vilka förändringar ni skulle vilja ha till stånd. Grunden måste ändock generellt vara att de av demokratiska instanser fattade besluten skall kunna verkställas på ett rimligt sätt -- i annat fall fungerar det ju inte.
Sedan kan man naturligtvis lägga humanitära aspekter på olika enskilda ärenden. Det har jag personligen inga problem med att göra. Men jag vill ha ett principiellt svar. Vari brister det när det blir som det blir?
Märtha Gårdestig: Jag vill fråga om Polisen använder pengarna så effektivt som möjligt. Man hör talas om chartrade plan och specialtransporter, och det sägs att polisen reser ut med personer på vinst och förlust utan att veta om landet tar emot dem. Ibland vet man att landet inte vill ta emot personerna, utan man chansar.
I TV sändes ett program om de flyktingar som gömmer sig i Åsele kyrka. Dessa personer har inga pass. Kyrkoherden hade frågat polisen vad de skall göra när de kommer till gränsen. Enligt kyrkoherden svarade polisen att då skulle man förhandla. Jag studsade till när jag hörde detta. Vad innebär det? Tar svensk polis till mutor?
Jag har fått frågan om det är nödvändigt att just poliser åker med. Kan t.ex. inte personer från Röda korset eller en präst följa med, eller är det nödvändigt med en myndighetsperson? Vid överlämnandet kan det, om det är människor som har ögonen på sig, vara psykologiskt viktigt att man i landet vet att dessa människor har återvänt.
Jag har ytterligare en fråga till polisen, men jag nöjer mig med den här frågan nu.
Hans Rosenqvist: Jag skall börja med att försöka besvara Gustaf von Essens fråga om vad det är som brister när glappet blir så stort. Resursbrist har man väl alltid. Det vore väl idealet om det fanns lika många personer som verkställer beslut som det finns beslut att verkställa, men så kan det naturligtvis inte bli.
Personligen tror jag snarare att det är brister i lagstiftningen. Tidigare fick polismyndigheterna dessa beslut för delgivning och verkställighet, och jag tror att det var betydligt effektivare. Sedan kan man alltid diskutera vad som är bra och inte bra. Men ur effektivitetssynpunkt tror jag att lagstiftningen var bättre förr, även om det då också sades att avresan i första hand skulle ske frivilligt.
Märtha Gårdestig frågade om pengarna används effektivt. Jag vet inte om hon menade de 100 miljonerna. De används inte för själva verkställigheten.
Märtha Gårdestig: Nej, jag menar totalt, inte bara de 100 miljonerna.
Hans Rosenqvist: Man kan alltid diskutera om pengar används effektivt eller inte, inte minst när det gäller resor på vinst och förlust. Jag har ingen anledning att sticka under stol med att sådana resor förekommer. Man chansar. Många gånger kanske det sker tvärtemot råd som man t.ex. har fått från Transporttjänsten. Man tycker att man har så mycket på fötterna att man skall klara det. Tyvärr visar det sig alltför många gånger att man inte gör det.
När man förhandlar skall man naturligtvis inte dela ut mutor. Det är snarare fråga om en förhandling där man har kopior av pass eller andra identitetsuppgifter som man kan visa i personens hemland. Det går ut på att visa att personen i fråga hör hemma i det land till vilket man har verkställt utvisningen.
Det är definitivt inte nödvändigt att polisen följer med på resor. Det är också bestämt sedan många år tillbaka att det i första hand är kriminalvårdens tjänstemän som skall följa med som eskort. Nu kanske det inte spelar någon roll i det här sammanhanget. Frågeställaren undrade ju om en präst eller någon från Röda korset skulle kunna åka med. Jag utesluter inte att det skulle kunna vara möjligt. Det händer att läkare och sjuksköterskor åker med, så varför skulle inte en präst kunna göra det -- om det behövs av någon anledning.
Berith Eriksson: I Polistidningen häromveckan skrev ni själva att Transporttjänsten är Sveriges mesta resebyrå. När det gäller före detta asylsökande som skall förpassas ut ur Sverige rörde det sig under år 1992/93 om 16 861 personer till en kostnad av 148 miljoner. Ett snabbt överslag säger att det blir ungefär 8 800 kr per person. Vad är det som ingår i den summan? Är det bara biljetter för den som skall utvisas eller är det också biljetter för ledsagaren? Vad ingår i denna summa?
Kjell Kylander: I kostnaderna för transporterna, 148 miljoner under förra året, ingår resandet i form av biljetter och kostnader i övrigt. Det gäller kostnader för personal, mat och hotell under dessa resor.
Ordföranden: Vi har här också representanter för Socialstyrelsen, och det är viktigt att de också får tillfälle att komma med i diskussionen av denna viktiga fråga.
Rune Backlund: Min fråga är litet mera av principiell karaktär och gäller huvudmannaskapet för verkställigheten. Det har funnits förslag och förts en diskussion om vem som skall ha ansvaret för verkställigheten. Det finns ett förslag om att Invandrarverket skulle kunna ta över de delar av verkställigheten där tvångsmedel inte är aktuella. När det blir fråga om tvångsmedel måste Polisen vara ansvarig. Jag skulle gärna vilja höra litet synpunkter från flera av deltagarna när det gäller frågan om att förändra huvudmannaskapet för att på det sättet få en effektivare verkställighetsprocess.
I anslutning till det vill jag också ta upp en fråga som jag ofta har mött när jag träffar personer som aktivt jobbar med flyktingar och personal på Invandrarverkets förläggningar. Man anser att man från svensk sida skulle behöva ha en mer förberedande politik. När en person har fått avslag i första instans vet vi att sannolikheten för ett bifall i nästa led, Utlänningsnämnden, är relativt liten. Procentuellt sett är det inte många som får till stånd en ändring av beslutet.
Under den tid en person väntar borde man lägga mera tid och resurser på att förbereda personen för ett återvändande. Man skulle kunna göra insatser och hjälpa personen att bli mentalt förberedd på att återvända. Jag vet att det finns de som har funderat kring sådana här program. Jag ställer frågan, och de som känner sig manade får kommentera den. Det vore intressant att få belyst om vi kan hitta andra former för vår verkställighet.
Christer Hallerby: Från Kulturdepartementets sida ser vi flera anledningar att se över frågan om verkställigheten. Vi diskuterar tillsättandet av en särskild utredare på det här området. Det finns ett utkast till ett direktiv. Men det har ännu inte delats i kanslihuset. Processen pågår. Jag kan säga preliminärt att det ingår i en sådan särskild utredning att överväga vilken myndighet som i framtiden bör ha huvudansvaret och om detta i så fall också skall omfatta ett kostnadsansvar, vilket det i princip inte gör i dag.
Det är en balansgång mellan avvisningarnas effektivitet och värdigheten i avvisningarna som är någonting mycket viktigt. Man kan betona effektiviteten, men effektiviteten kanske går ut över värdigheten och vice versa. Det är en fråga som förtjänar att diskuteras och ses över.
Man bör över huvud taget överväga vilken myndighet som skall ha kostnadsansvaret för bistånd och vårdkostnader för utlänningar som skall avvisas efter det att beslut har vunnit laga kraft. Förslagen skall så småningom läggas fram. Detta är vad vi nu planerar.
Lena Häll Eriksson: Jag tänker kommentera den delen av frågan som rör förberedelser för återvändande. Det program som Invandrarverket har på sina förläggningar för s.k. organiserad verksamhet har egentligen redan från början inriktningen att förbereda de asylsökande för ett liv i Sverige eller någon annanstans. Det är alltså en förberedelse för att beslutet kan bli negativt och att man kan bli tvungen att återvända till sitt hemland eller till det land man närmast kommit ifrån. Vi jobbar intensivt med detta. Självfallet kan man alltid göra mer än det som redan görs.
Man måste nog också ha klart för sig att även om en enskild individ har fått ett avslag i första instans, så är individen ändå mycket inriktad på att få ett bifall i andra instans. Personen har sitt hopp kvar, vilket gör att det är mycket mycket svårt att nå fram med förberedelser för ett återvändande.
Märtha Gårdestig: Jag vill fråga vilka instruktioner Polisen har för sitt uppträdande vid en avvisning eller utvisning. Min fråga gäller värdigheten. Jag tänker inte bara på vad som har hänt i Alsike och med familjen i Katrineholm, där skolbarn togs ut ur skolbussen, eller andra händelser som medierna har speglat. Jag tänker även på andra händelser som jag har fått personligt vittnesbörd om där vänner har nekats ta farväl och t.ex. skicka med kläder. Skolbarn har inte fått ta farväl av sin klass. Vi vet att även om det kan vara mycket smärtsamt att ta farväl är det ändå en tröst att man har fått säga farväl.
Många poliser visar medmänsklighet, men inte alla. En del uppträder dess värre mycket brutalt helt i onödan. Finns det någon etikkodex för hur polisen skall uppträda i sådana här fall?
Ulf Karlsson: Det finns inga instruktioner i dessa frågor. Självfallet kan olycksfall i arbetet förekomma. Men jag vill nog påstå att i det övervägande antalet fall sker avvisningen med iakttagande av värdighet och med hänsyn till de personer som är föremål för verkställigheten. Det pågår ständigt en diskussion om dessa frågor inom Polisen, och vi tar upp sådana här saker. De fall där det inte har varit bra kan man bara beklaga, men jag tror trots allt att de tillhör undantagen.
Märtha Gårdestig: I de fall där polisens uppträdande inte har varit bra undrar jag om vederbörande har fått någon reprimand e.d.
Ulf Karlsson: Ja, de flesta ärenden där det bedöms att det har gått olämpligt till blir föremål för JO-anmälan och utredning på den sidan.
Hans Rosenqvist: För tydlighets skull vill jag, när det gäller de 100 miljoner som vi talade om, säga att hela beloppet säkert inte kommer att bli förbrukat. Dessutom kommer ombyggnad och drift av de nya förvarslokalerna under budgetårets slut att belasta dessa pengar.
Ordföranden: Som har framgått av redogörelserna och framför allt av svaren på frågorna är det här naturligtvis en mycket grannlaga uppgift. Det är viktigt att det har kommit fram att det naturligtvis handlar om effektivitet och kostnadsmedvetande men att det i hög grad också handlar om humanitet och medmänsklighet. Jag tar för givet att man hos Rikspolisstyrelsen och kriminalvårdande myndigheter har dessa aspekter under noggrann observation. Det är viktigt. Det handlar om människor i nöd. Vi hörde också från departementet att det kommer att göras en särskild utredning. Förvisso har vi fått en hel del positiva besked här.
När vi i utskottet diskuterade förvarstagande av barn tyckte vi att det var en mycket svår fråga. Vi ställde oss frågan om vad som händer med alla dem som håller sig undan om man inte kan avvisa eller utvisa en familj. Det har redan framkommit här att det ofta är så att en del av familjen gömmer sig. Det finns hela tiden en gråzon. Vi fick veta att det antal personer som gömmer sig ökar hela tiden. Utskottet gav Socialstyrelsen i uppgift att om möjligt försöka få fram hur många barn det rör sig om. Jag vet att ett mycket gott arbete har ägt rum. Jag skulle vilja ge ordet till Socialstyrelsens representant Pelle Björklund. Det här är frågor som vi verkligen har haft ångest över.
Pelle Björklund: Fru ordförande, utskottets ledamöter, mina damer och herrar! Jag arbetar på Socialstyrelsen. För ungefär åtta månader sedan fick vi ett uppdrag av regeringen att ta reda på hur det kommunala mottagandet av ensamma flyktingungdomar och flyktingbarn går till i Sverige och vad det finns för brister. I samband med det uppdraget skulle vi, på socialförsäkringsutskottets initiativ, studera de gömda barnens situation. Det är del två i uppdraget. Huvuduppdraget gäller alltså situationen för de barn och ungdomar som har fått uppehållstillstånd och som befinner sig ute i kommunerna. Jag skall dock inte ägna så mycket tid åt detta utan övergår till del två -- de gömda barnen.
Vi har uppfattat syftet med det uppdraget så, att man vill ha reda på vad som går att få reda på när det gäller de gömda barnen. Vi har inte ett uppdrag att komma med förslag på hur man skall förändra och förbättra situationen, vilket vi har i det första deluppdraget. Vi skall helt enkelt försöka öka kunskapen om hur de gömda barnen har det.
I uppdraget ingick frågan hur många gömda barn det kan finnas och frågan hur många av dem som har fått uppehållstillstånd efter förnyad prövning. Huvudfrågan är således var de gömda barnen finns och hur de har det. Vi har i dag fått ta del av en del statistiska uppgifter här. Tillsammans med Rikspolisstyrelsen och Invandrarverket har vi tagit fram dessa uppgifter. Vi på Socialstyrelsen gör också utredningen tillsammans med Invandrarverket.
Det är svårt att säga hur många barn det handlar om. Vi kan konstatera att antalet efterlysta har ökat. Under de senaste månaderna har ökningen varit dramatisk.
När det gäller antalet personer som har fått uppehållstillstånd efter att ha varit gömda och efter en förnyad ansökan är statistiken behäftad med ganska stora brister. Något exakt antal vill man inte nämna från Invandrarverkets sida. Däremot säger den statistik som finns att från år 1991 har 170 underåriga mellan 0 och 18 år fått permanent uppehållstillstånd efter ny ansökan. Det var 10 personer år 1991, 50 år 1992, 82 år 1993 och 28 under januari och februari år 1994. Men dessa siffror är verkligen tilltagna mellan tummen och pekfingret.
Nästa fråga var hur dessa barn och familjer har det. Hur skulle vi kunna ta reda på det? Vi tänkte att vi skulle försöka nå kontakt med de här barnen och ungdomarna utan att träffa dem. Vi vände oss till Barnombudsmannen och bad henne ordna en hearing. Vi bjöd in människor som i sin profession eller i sitt ideella arbete träffar och engagerar sig för gömda barn. Företrädare för barnpsykiatrin var Erling Skoglund och Magnus Kilbom. Vidare deltog Lilian Levin från BUP i Umeå, Eva Norström från Svenska flyktingrådet, Anita Dorazio från FARR, syster Karin från Alsike samt Ebba Neander och Ann Marie Persson från Rädda barnen, för att nämna några.
Vi har ännu inte lämnat ifrån oss uppdraget, men det håller på att sammanställas. Vi tycker att det ger en bra balans, och det visar hur de här barnen ur olika aspekter har det. Om jag skulle lyfta fram någonting av det här materialet får det stå för mig och i viss mån för Socialstyrelsen. Vi kommer inte att göra det i själva rapporten.
Det finns inte ett gömt flyktingbarn som har det likadant som ett annat barn. Det är naturligtvis mycket stor skillnad på barnens situation. Vissa lever under ganska bra förhållanden, medan andra lever under mycket hårt psykiskt tryck och med mycket begränsad rörelsefrihet. Det är naturligtvis mycket viktigt. Barn i den här situationen går miste om att få vara barn. De får inte leka. De får inte vara tillsammans med adekvata vuxna. De får inte möjlighet att bearbeta sina svåra upplevelser från tiden innan de lämnade sitt hemland, medan de flydde och under tiden i det nya landet innan de fick ett avvisningsbeslut.
Hela denna procedur gör att familjerna känner ständig skräck. Rädslan är påtaglig. De upplever ganska genomgående att om man väl har fattat ett beslut om att gå under jorden så är det ett beslut utan återvändo. Föräldrarna har uppfattat situationen så att det inte finns några andra alternativ. Vi har blivit uppmärksammade på att vi måste lyssna till detta och försöka förstå att familjerna inte fattar sitt beslut lättvindigt. De upplevelser de har av alternativen gör att de tvingas fatta dessa beslut. Man tar naturligtvis på sig ett stort ansvar för sina barn, när man försätter dem i en sådan här svår situation.
Det viktigaste är att lyssna på argumenten och att se till barnens situation. Jag har genomgående fått signaler att det är i ytterst få fall som man beaktar barnens rätt till prövning. Varje individ har rätt att få sin sak prövad. Det finns naturligtvis barn och ungdomar som har egna skäl för uppehållstillstånd och asyl. De skälen granskas i för liten omfattning. Man ser barnen som helt och hållet tillhörande föräldrarna. En del av barnen har spädbarnsdepressioner. Många är apatiska. Lilian Levin har gjort en kartläggning av 52 flyktingbarn som visar olika typer av psykiska symtom.
Det är alltså viktigt att dessa barn får möjlighet att bearbeta sin situation. Föräldrarna tappar i hög utsträckning sin omsorgsförmåga, och barnen får ta på sig mycket av föräldrarnas oro och ångest, även de vuxnas normala ansvar för att se till att familjen fungerar. Det finns likheter mellan barn till missbrukare och barn i utsatta situationer, fast problemen är mer fokuserade i det senare fallet. Allting syns mycket tydligare.
Det finns naturligtvis också en del oro när det gäller tillgången till sjukvård och socialtjänst för dessa barn och familjer. Det finns regler, men det finns en väldig osäkerhet om vilka regler som gäller. Inom sjukvården och socialtjänsten är man osäker, och det är naturligtvis även familjerna och barnen. På grund av den rädsla som finns vänder de sig inte till sjukvården och socialtjänsten om de inte är absolut tvungna.
En hel del av dessa omsorger får flyktingarna naturligtvis ändå, eftersom det finns människor som på olika sätt hjälper till ideellt, men det skulle behöva bli tydligare vilka regler som gäller. Det tror jag är viktigt. Även personalen far illa i dessa lägen. Man vet inte vad man får göra. Man vet inte ens om det är brottsligt att gömma flyktingar. Man vet inte om man har anmälningsplikt, uppgiftsskyldighet eller liknande.
Många säger att det är överläkarna på sjukhusen som bestämmer. Om de har ett stort engagemang och etiken säger dem att de naturligtvis måste hjälpa till även om de inte får någon kostnadsersättning så gör de det. Andra gör det inte. Det finns exempel på att man har ringt till polisen och gjort en anmälan utan att ens säga det till de berörda som har varit på sjukhuset.
Det ligger naturligtvis i sakens natur att det inte är lätt att hantera detta problem. Det är en verklighet som vi lever i och som vi på något sätt måste acceptera. Det är bra att vi underlättar för dem som utsätts. Man skall ha en lagstiftning som är så bra som möjligt. Den skall naturligtvis stå för våra ideal och värderingar, men vi kan inte trolla bort situationen.
Tack!
Birgitta Dahl: Det var en värdefull och skakande beskrivning. Vi är inte så förvånade. Det fanns ju skäl till att utskottet bad om detta kartläggande. Jag skall inte sitta här och gräva i det förgångna, men jag vill säga att det fanns de som förutsåg detta.
Jag skulle vilja ställa tre frågor. Den första är kanske retorisk, men den behöver ändå besvaras: Skulle samhället, om det vore normala förhållanden i stället för denna onormala situation, ingripa när det gäller flertalet av dessa barn med de insatser som t.ex. socialtjänsten och hälso- och sjukvården kan göra?
Min andra fråga vill jag ställa till framför allt Utlänningsnämnden och Invandrarverket: Tar ni hänsyn enskilt till barnens situation vid bedömningen? Bedöms den lika noggrant individuellt som föräldrarnas?
Till sist vill jag fråga Christer Hallerby om det beslut som skall fattas nästa torsdag, eller torsdagen därpå, också inbegriper den här gruppen personer.
Maud Björnemalm: Detta är som sagt en svår fråga. Det är svårt för oss politiker att ta i frågan om gömda flyktingar. Man kan ha stor respekt för det engagemang som många enskilda människor visar, men man kan ändå inte som lagstiftare acceptera att människor tar lagen i egna händer.
Nu finns problemet. Flyktingar göms. Vi känner till problemet, och vi måste också kunna diskutera hur vi skall komma till rätta med det.
Jag skulle vilja fråga frivilligorganisationerna, kanske i första hand Svenska flyktingrådet och Sveriges kristna råd, hur vi skall kunna komma tillsammans och diskutera dessa svåra frågor och den verklighet som nu är. Hur skall vi komma till rätta med detta problem?
Christer Hallerby: Det är klart att detta är ett mycket stort problem som har blivit större. Jag tror framför allt att orsaken till att det har blivit större är att det har kommit så många asylsökande de senaste åren. Det finns ett samband mellan den stora gruppen asylsökande och den stora grupp som håller sig undan.
Myndigheterna gör bedömningar. En del bedöms ha skäl för att stanna i Sverige, och andra bedöms ha skäl som innebär att de blir avvisade. Man skall ha klart för sig att det från de enskilda familjernas utgångspunkt alltid finns goda skäl att ta sig till Sverige. Annars skulle de inte fatta ett beslut att fly och försöka få asyl i Sverige.
För dessa människor är alltid alternativet att stanna i Sverige bättre än att återvända. Den situationen kommer vi aldrig ifrån. Den kommer vi att få leva med. Det kommer alltid att finnas vissa personer som gömmer sig och försöker stanna i Sverige illegalt, under jorden.
Vad kan man göra för att minska problemet? Det handlar i hög grad om att fler av dem som gömmer flyktingarna i Sverige måste uppfatta besluten som legitima och rimliga. Det är kanske oöverstigligt att lyckas med det till hundra procent. Möjligen kan vi nå en bit på vägen.
Jag vet att man på både departementet och myndigheterna jobbar mycket när det gäller kvaliteten i besluten. Man jobbar med att få fram ett bättre beslutsunderlag, en bättre beslutsmotivering. Då kan man lättare förklara både för svenska vänner och för flyktingarna själva varför de har fått ett avslag. Jag tror att det är oerhört viktigt att kvaliteten förbättras i beslutsmotiveringarna hos myndigheterna.
När detta är sagt skall jag gå över till Birgitta Dahls fråga. Det beslut som nu bereds i kanslihuset tar inte särskilt sikte på gömda flyktingar. Det tar sikte på barnfamiljer. Det innebär att en del av dem som är gömda kan komma att omfattas av beslutet. Mer än så vill jag inte säga nu. Ärendet är i ett så tidigt beredningsstadium att jag inte vill ge vare sig några falska förhoppningar eller några besked som kan tolkas i andra riktningar.
Per-Erik Nilsson: Om jag förstod Birgitta Dahl rätt vill hon veta om vi i vårt beslutsfattande betraktar barnen som enskilda asylsökande och beaktar de skäl som de kan anföra för att få stanna i Sverige självständigt och utan sammanhang med familjen i övrigt.
Detta är naturligtvis en åldersfråga. Ju yngre barnet är, desto mer bundet till föräldrarna är det. Över huvud taget har vi kanske inte varit så duktiga på att ta hänsyn till barnens situation, i varje fall inte de mindre barnens. När barnen är 15 år och däröver ställer sig saken i ett något annorlunda läge.
Vi beaktar naturligtvis barnens skäl i den mån det framkommer någonting som tyder på att de har någonting annat att anföra än vad föräldrarna och familjen som helhet har. I de sammanhangen gör vi naturligtvis en noggrann analys och utredning av de speciella skälen.
Jag säger att vi inte har varit särskilt duktiga. Det innebär inte att vi inte har varit medvetna om detta. Nu när vi har en period av minskad inströmning ägnar vi ett betydligt mera ingående intresse för en större andel av dessa gömda barn. Jag vågar påstå att vi har blivit mer medvetna om detta problem. Vi gör vad vi kan för att försöka förbättra ett system som kanske inte har varit riktigt bra tidigare.
Birgitta Dahl: Finns det, om det i något eller några fall skulle visa sig att barnens situation inte tidigare har varit föremål för bedömning, skäl att göra en ny prövning av ärendet?
Per-Erik Nilsson: Dessa situationer dyker ofta upp i samband med nya ansökningar i anslutning till ett överklagande. Då kan och skall vi självfallet göra en kompletterande bedömning och analys av om det finns skäl att ompröva vårt tidigare beslut.
Pelle Björklund: Jag uppfattade att Birgitta Dahl frågade om socialtjänsten skulle agera i normala fall.
Socialtjänsten skulle nog agera i de allra flesta av de fall som vi har fått beskrivna för oss.
Lilian Levin i Umeå har gjort en kartläggning av de familjer och barn som har varit gömda där under de tre senaste åren. Det handlar om 52 barn. I stort sett alla barn uppvisade ganska allvarliga symtom.
Vi har pratat om att 71 § socialtjänstlagen egentligen gäller. Det är den anmälningsplikten som borde gälla. Det är klart att detta är en svår situation, men svaret på frågan är ja.
Helene Müller: Frågan är litet utmanande. Är det som dessa privatpersoner, kyrkor och samfund ägnar sig åt lagtrots? Jag skulle vilja säga att kyrkor och samfund som institutioner aldrig kan gå ut och ge rekommendationen att gömma flyktingar. Det är ett beslut som den enskilde medlemmen i en församling fattar.
En del av vinsterna med den förra stora översynen av utlänningslagen var ju att handläggarna skulle ha möjlighet att träffa de asylsökande, att det skulle bli ansikten bakom dessa mängder av papper och dossiéer. Tyvärr har det inte blivit så. Det kan man beklaga. Det är fortfarande en mycket liten del av handläggarna som får och har möjlighet att verkligen träffa de asylsökande. Däremot kan man säga att det är den omvända situationen för många vanliga svenskar. Flyktingarna får ett ansikte och blir inte bara en del av vår invandringspolitik.
Jag tror att en mycket viktig uppgift som Sveriges kristna råd har är att försöka finna ett forum där både officiella företrädare för samfunden och människor som är mycket personligt engagerade i arbetet med de asylsökande kan mötas. Det skall också finnas möjlighet till att föra en dialog med dem som har att verkställa de beslut som många gånger är fattade i Utlänningsnämnden.
Lika väl som det var behjärtansvärt och riktigt att flyktingar och asylsökande fick ett ansikte tror vi att det är viktigt för de engagerade personerna att också se att polisen har att verkställa en uppgift som ligger i deras myndighetsutövning och att detta rör människor. Precis som Ulf Karlsson sade tidigare mår många poliser faktiskt ganska dåligt.
När man börjar arbeta med dessa frågor är det mycket viktigt att alla goda krafter verkligen försöker hitta en lösning på det här problemet. Det finns faktiskt ganska många människor i Sverige som hjälper till att gömma flyktingar, och det är långt fler som är gömda än vad Hans Rosenqvists siffror visade på. Det är nog tyvärr den bittra sanningen.
Det går inte en vecka utan att det kommer flera samtal till mig på Sveriges kristna råd från människor som frågar: Hur skall jag göra? Jag har kommit till en gräns där jag inte längre orkar. Jag kan inte längre handskas med situationen som privatperson.
Flertalet av dem som hör av sig till mig har inte någon kontakt med de organisationer som har bildats som stöd för privatpersoner. Det här är en utbredd folkrörelse. Det är viktigt att man tar vara på vad som händer i de breda folklagren, och det är viktigt att det kanaliseras på ett riktigt sätt. Jag tror inte att man gör detta genom att komma med förbud. En dialog måste till. Det måste dras konklusioner på både lagstiftnings- och praxissidan.
Tack!
Johan Fischerström: Birgitta Dahl frågade om det tas för litet hänsyn till barnen i utredningarna. Jag kan inte riktigt svara på frågan, men jag kan ge en bakgrund som kan förklara varför det kanske sker i för liten utsträckning.
När de människor som kommer till Sverige söker uppehållstillstånd anger de ett skäl för detta. De påstår att någon av familjemedlemmarna är förföljd -- politiskt, etniskt eller på något annat sätt. Så är det som regel. Vid detta tillfälle åberopas ytterst sällan, vågar jag påstå, humanitära skäl för att få stanna i landet. De rena förföljelseskälen, asylskälen, är vanligast. Det kanske är naturligt.
När processen sedan går vidare börjar människor må dåligt. Då är det svårare för myndigheterna att fånga upp dem. Då har kanske ärendet lämnat Invandrarverket och kommit till Utlänningsnämnden. I den situationen är det inte lika lätt för myndigheterna att initiera frågan om hur barnen mår.
Det bör i stor utsträckning ankomma på de asylsökande, kanske framför allt genom deras ombud, att föra fram att de mår dåligt till myndigheterna. Då får myndigheterna kännedom om det. De får sällan kännedom om detta i den ordinarie processen. Det kan komma fram långt senare i en ny ansökan.
Låt mig säga att vi faktiskt har fattat sådana här beslut. Det kommer att framgå av den praxissamling som vi nu ger ut och som kommer att finnas på bokhandelsdiskarna inom en snar framtid. Barn har hållits gömda. Preskription har inträtt, och man har kunnat göra en ny ansökan och pröva saken på nytt. Då har det kommit fram i ljuset att barnens situation har varit så dålig att det har blivit ett beslut om bifall.
Per-Erik Nilsson: Jag vill bara komplettera med ett riktigt fall för att visa hur svår frågan om barnen faktiskt är.
Vi hade genom Rädda barnen uppmärksammats på några pojkar från Kosovo som hade hållits gömda. Rädda barnen hade kommit i kontakt med dem, och med hjälp av Rädda barnens psykologer kom det fram att dessa pojkar under sin vistelse i Kosovo hade blivit utsatta för mycket grova sexuella övergrepp.
De hade inte talat om detta med vare sig sina föräldrar, sina syskon eller varandra. Det kom fram först i detta mycket sena skede. Det var en aspekt på det hela som inte hade kommit fram tidigare. Det krävdes alltså erfarna och sakkunniga psykologer för att få fram dessa uppgifter. Detta visar som sagt på svårigheterna.
Birgitta Dahl: Denna fråga måste vi särskilt ta hand om. Hela familjen är ofta i så dåligt skick att föräldrarna kanske inte orkar initiera den process som måste till för att den här situationen skall kunna redas ut. Vi behöver i samverkan, återigen, hitta former för att klara av detta.
Eva Norström: Jag uppfattade att Maud Björnemalm ställde en fråga till mig. Den handlade om vad man kan göra åt situationen att barn gömmer sig.
Svenska flyktingrådet kommer i kontakt med detta problem främst genom den rådgivning som vi ger de ombud som företräder flyktingarna. Vi har stor erfarenhet, och vad gäller barnens situation håller jag med om det som Socialstyrelsen redan har sagt.
Så till frågan om vad som kan göras. Det första man skall göra är att erkänna problemet, precis som vi har gjort här i dag. Sedan finns det ett antal faktorer att ta hänsyn till. Om vi i andra sammanhang hävdar att flyktingar är självständiga och kan ta ansvar för sina liv måste vi utgå från att de kan göra det även när de väljer att gå under jorden. Deras val är ett svar på något. Frågan är: på vad? Visst kan det vara så, som statssekreteraren sade, att det blir fler som gömmer sig när det kommer fler flyktingar. Men det finns ytterligare orsaker. Det behövs bättre utredningar. Kunskapen finns om att barn sällan berättar om sina upplevelser och att deras föräldrar inte alltid vet vad barnen har varit med om. Då kanske Invandrarverket kunde ta det med i beräkningen redan från början.
Flera aktörer är inblandade: regeringen, myndigheter, frivilligorganisationer och flyktingar. Var och en av dessa aktörer behöver fundera över på vilket sätt de själva bidrar till att skapa den här situationen. Jag får väl som representant för frivilligorganisationerna fundera på vad vi kan göra. Vi kan ge ett bättre medlemsstöd, t.ex. kurser för våra medlemmar om lagstiftningen. Kanske bör vi diskutera rollen som hjälpare, om det går att hjälpa på andra sätt. Man kanske kan fortsätta att hjälpa människorna när de har återvänt.
Det behövs tätare samråd mellan de olika aktörerna. Det har i dag talats en del om respekt för frivilligorganisationernas kunskaper, men jag tycker inte att det har speglats i våra möjligheter att bidra med information vid den här hearingen.
Flyktingarna själva har ingen representant här i dag, men man kan förutsätta att det inte är något lätt val att gå under jorden. Det är som att välja mellan kolera och pest. Jag vet inte själv vad jag skulle välja. Det handlar om personliga bedömningar av framtidsutsikterna. Det låter ibland som om det är ett lättvindigt val, men det är det inte.
Till sist kan jag säga att jag är enig med Maud Björnemalm om att det är bra att människor följer lagarna. Detta måste också gälla beslutsfattarna. När fattade beslut inte stämmer överens med människors rättsuppfattning får man dock räkna med protester. Jag skulle inte vilja ha ett samhälle där människor lyder vilka beslut som helst.
Ordföranden: Jag tycker för rättvisans skull att också Rädda barnen skall få säga några ord. Sedan finns det fem personer som vill ställa frågor. Ni får en minut per man, och ni som svarar får också en minut på er.
Anders Sundqvist: Jag anser att lösningen på problemet finns i början av processen. En bättre utredning och ett bättre utredningsunderlag medger en kortare beslutstid. Ett bättre motiverat beslut ger därtill förutsättningar för att förstå att myndigheter har fattat korrekta beslut. Det ger oss som arbetar med flyktingar möjlighet att förklara att ett beslut är korrekt. Det ger oss också möjlighet att klart se om ett beslut inte är korrekt.
När det gäller de gömda barnen finns det enligt mitt förmenande bara en sak att göra och det är att beakta de eventuella humanitära skäl som åberopas och att verkligen pröva de skälen. Skälen skall prövas med hjälp av expertis, som kan bedöma de läkarintyg som läggs till grund för exempelvis nya ansökningar.
Ordföranden: Tack så mycket! Ni får nu ställa s.k. torgmötesfrågor. Jag ber också om torgmötessvar.
Berith Eriksson: Jag vill ställa en fråga till Pelle Björklund. Även om Socialstyrelsen inte fått uppdraget att föreslå åtgärder vill jag spinna vidare på det som Rädda barnens representant sade. Vad anser ni i Socialstyrelsen om tanken att man i samarbete med er erbjuder gömda barn en ny prövning? Invandrarverkets handledare skulle då få en förstärkning av exempelvis barnläkare som är utsedda av Socialstyrelsen.
Sigge Godin: Jag har en liknande fråga som Berith Eriksson till följd av det som redovisades.
Avser inte Socialstyrelsen att föreslå något, i stället för att bara göra en kartläggning? Om sjukvårdspersonalen inte vet hur den skall hantera problemet med människor i akut kris måste den ju få besked av någon om hur det skall gå till, så att det sker på ett korrekt sätt. Det kan ju inte vara sjukvårdspersonalens uppgift att gå via polisen. Ni i Socialstyrelsen får väl tala om vad ni tycker att sjukvårdspersonalen skall göra.
Min fråga är då: Avser Socialstyrelsen att ge en sådan vägledning, så att sjukvårdspersonalen kan hantera problem av detta slag? Problemen lär inte vara lösta på nolltid. Vi får nog dras med dem en tid framåt.
Gustaf von Essen: Med ledning av Socialstyrelsens redovisning konstaterar jag med viss förfäran hur dessa barn har det. Jag konstaterar också, med ännu större emfas än vad jag normalt brukar göra, vilket enormt ansvar de människor tar på sig som gömmer flyktingar. Det är ett enormt ansvar!
Jag ser också en glidning här, nämligen att man från frivilligorganisationernas håll vill skjuta över ansvaret på politiker och myndigheter. Man vill försöka få till stånd en situation där vårt samvete är till synes svart eller mörkt. Vi måste ha en dialog om detta för att finna en gemensam nämnare; det är egentligen ett väldigt stort ansvar. Jag vägrar att som politiker ta på mig något ansvar för att andra gömmer flyktingar, när svenska myndigheter i laga ordning fattat beslut.
Rune Backlund: Jag har en fråga till Per-Erik Nilsson på Invandrarverket. Förekommer det i dag, i samband med att en ny ansökan behandlas, yttranden från Socialtjänsten i ärenden som rör barn? Finns det yttranden med redovisning om eller med synpunkter på förhållandena kring barnen? Vad anser ni om sådana yttranden i samband med en ansökan och hur behandlar ni dem?
Märtha Gårdestig: Jag instämmer i det som Anders Sundqvist, från Rädda Barnen, sade.
Min fråga är om inte en stor orsak till att så många göms i landet är den att beslutsmotiveringarna helt enkelt är för dåliga. De asylsökande och juristerna blir osäkra, och engagerade svenskar blir mycket besvikna på myndigheternas beslut, beslut som de upplever som orättvisa och obegripliga med den kunskap som de själva har om de asylsökandes situation. De mister sin tilltro till Sverige som rättsstat.
Min fråga, som samtidigt är en uppmaning, är: Kan Invandrarverket och Utlänningsnämnden jobba för att beslutsmotiveringarna blir utförliga och förståeliga? Jag har själv sett exempel på hur man helt missat det som var den asylsökandes tunga skäl. Dessa skäl var förbigångna med tystnad.
Ordföranden: Det var många frågor. Vem åtar sig att inom loppet av ungefär fem minuter svara på dem?
Christer Hallerby: Jag skall ta en mycket liten del av de fem minuterna i anspråk. Vi måste erkänna att detta är ett problem. Det håller jag med Eva Norström om. Problem söker lösningar, och problem skall vi försöka lösa. Men jag tror nu inte att vi kan lösa alla problem till 100 %. Så länge vi har det förfarandet att en del människor får bifall till sina ansökningar och en del får avslag, kommer vi att ha detta problem delvis även i framtiden.
Som jag sade i mitt förra inlägg tror jag mycket på det som också Anders Sundqvist strukit under, nämligen bättre och klarare beslutsmotiveringar. Jag vet att en utveckling är på gång och att mycket har skett. När jag började för ett år sedan tyckte jag att beslutsmotiveringarna var dåliga. Men när man visade mig hur de såg ut för två tre år sedan -- då var regeringen den högsta instansen, vilket Utlänningsnämnden är nu -- fann jag vid en jämförelse att det skett en enorm utveckling. Besluten är nu mycket bättre motiverade. Men mer kan göras, och det är den vägen man bör gå.
Däremot vill jag något varna för lösningar som handlar om att utfärda ett slags allmän amnesti eller en ny prövning generellt sett. Det skulle inte innebära en lösning på problemet utan snarare ett permanentande av det. Då etablerar vi en väg att hitta en omväg för att man skall kunna överklaga beslut vid sidan av systemet. Och nya grupper uppmuntras att förfara på samma sätt i framtiden. Vi bör därför vara aktsamma att gå på den vägen.
Jag vill också understryka det som Gustaf von Essen tog upp, nämligen att det ansvar som många människor i vårt land tar på sig är stort. Jag kommer aldrig att föreslå att ett gömmande skall kriminaliseras. Det kommer, såvitt jag förstår, inte denna regering heller att göra. Det handlar här om ett djupt engagemang hos de människor som ställer upp, och det är ett uttryck för en mycket fin medmänsklig insats. Sådana insatser bör inte kriminaliseras. Men man skall förklara, och jag hoppas att man i kyrko- och frivilligorganisationerna mycket uppriktigt diskuterar det ansvar som de tar på sig som gör detta.
Det är faktiskt så, att många av dem som gömmer sig kanske inte hade humanitära skäl när de gömde sig. Men under den tid som de är gömda utvecklar de kanske en så pass dålig hälsa -- de får kanske även psykologiska problem -- att de får skäl av humanitär art för att stanna och därmed kanske får göra det. Jag undrar om den insatsen är riktig i alla lägen. De som gör detta måste väldigt noga tänka efter inför de steg de avser att ta.
David Axelsson-Fisk: Möjligen är det så att barn göms, men vuxna gömmer sig. Det är ett ansvar som först och främst tas av den som fattar beslutet. Det skapar en olycklig låsning om lagstiftare och verkställande myndigheter lägger ansvaret på de frivilliga organisationerna. Vi behöver hjälp med att luckra upp ert mycket kraftiga principiella avståndstagande från gömmande, så att de som gömmer sig kan använda exempelvis frivilligorganisationerna som en länk till svenska myndigheter. På så sätt vet myndigheterna var flyktingarna finns. Det är en av fördelarna med kyrkans s.k. kyrkoasyl. Flyktingarna gömmer sig faktiskt inte i kyrkan. Alla människor vet att de finns där, och där har flyktingarna en fristad. Vi behöver alltså hitta någon form av lösning som skapar möjlighet till fortsatt dialog.
Per-Erik Nilsson: Jag avsätter 15 sekunder åt Rune Backlunds fråga. Enligt min erfarenhet förekommer inte några officiella framställningar från de sociala myndigheterna. Däremot förekommer det vädjanden från enskilda ledamöter i olika inrättningar. Det enda engagemang i den delen som jag stött på från de sociala myndigheternas sida är när det varit fråga om barn som omhändertagits med stöd i lagen. Vi har exemplet med gossen som hittades i varuhuset i Norrköping. I en sådan situation träder det sociala maskineriet in. Men det sker inte spontant i andra ärenden.
Ordföranden: Jag kan inte på något sätt sammanfatta dagens eftermiddagsdiskussion heller. Det är dock helt givet att denna dag gett oss i socialförsäkringsutskottet väldigt mycket. Vi har fått mycket att ta med oss och tänka vidare på vid våra fortsatta ställningstaganden. Vi bär nog alla med oss något hem som vi kan spinna vidare på.
David Axelsson-Fisk sade att vi behöver en fortsatt dialog. Det är säkerligen mycket viktigt att vi öppet diskuterar dessa frågor. Det var därför vi i socialförsäkringsutskottet ansåg att det var viktigt med en öppen utskottsutfrågning. Vi i utskottet har ju möjlighet att kalla er till utskottet vid behov, och den möjligheten kommer vi att använda oss av. Ni skall också veta att vi alltid kommer att lyssna. Det är viktigt att lagstiftarna och de som handlägger lagarna, samt även de som på ett eller annat sätt är beroende av lagarna eller involverade i bedömningen av lagstiftningen, har denna dialog. På så sätt blir vi kanske mer samstämmiga i fortsättningen.
Jag tackar er alla hjärtligt för allt det som ni gett oss denna dag. Framför allt tackar jag er som har svarat på alla våra frågor. Men jag tackar också utskottets ledamöter för alla de kloka frågor som ni ställt. Jag vill även rikta ett varmt tack till våra stenografer och till pressen som vidarebefordrar det som sagts här i dag.
Tack skall ni ha! Utfrågningen är avslutad.
Deltagare i socialförsäkringsutskottets utfrågning den 29 mars 1994
Underbilaga 1
Kriminalvårdsstyrelsen Per-Erik Lundh, Kriminalvårdsstyrelsen Olle Ivarsson, Kriminalvårdens transporttjänst Kjell Kylander, Kriminalvårdens transporttjänst
Kulturdepartementet Christer Hallerby Ola Henriksson
Rikspolisstyrelsen Ulf Karlsson Hans Rosenqvist Bruno Färeby
Rädda Barnen Lisa Hellström Anders Sundqvist
Socialstyrelsen Pelle Björklund Ylva Sörman
Statens Invandrarverk Per-Erik Nilsson Lena Häll Eriksson Olof Carlstedt
Svenska flyktingrådet Eva Norström
Svenska Röda korset Peter Nobel Lars Carlsson
Sveriges Advokatsamfund Per Stadig
Sveriges kristna råd Helene Müller David Axelsson-Fisk
UNCHR Lennart Kotsalainen Eva Singer
Utlänningsnämnden Johan Fischerström Håkan Sandesjö
Deltagande utskottsledamöter i socialförsäkringsutskottets utfrågning den 29 mars 1994
Underbilaga 2
Gullan Lindblad (m) Birgitta Dahl (s) Margit Gennser (m) Sigge Godin (fp) Lena Öhrsvik (s) Karin Israelsson (c) Nils-Olof Gustafsson (s) Margareta Israelsson (s) Pontus Wiklund (kds) Arne Jansson (nyd) Maud Björnemalm (s) Gustaf von Essen (m) Widar Andersson (s) Rune Backlund (c) Ulf Kristersson (m) Märtha Gårdestig (kds) Berith Eriksson (v) Lars Moquist (nyd) Ingrid Skeppstedt (c)
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen m.m. 2 Proposition 1993/94:100 2 Skrivelse 1993/94:127 2 Motionerna 3 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1993/94 3 Motion väckt med anledning av skrivelse 1993/94:127 10 Motioner väckta med anledning av proposition 1993/94:94 Mottagande av asylsökande m.m. 10 Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991/92 och överlämnad från utrikesutskottet 11 Utskottet 11 Inledning 11 Invandrar- och flyktingkommittén 13 Internationellt samarbete i migrationsfrågor 14 Flyktingdefinitioner 14 Skrivelsen 15 Motioner 16 Utskottet 18 Medelsanvisning 18 Rätten till asyl m.m. 19 Gällande ordning 19 Skrivelsen 21 Praxisutredningen 21 Asylrätt vid våldtäkt 23 Krigsvägrare 25 Kosovo 25 Etiopien 26 Ryska judar 26 Zigenare 26 Vistelsetidens längd 28 Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation 29 Uppföljning 31 Inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken 31 Motioner 31 Utskottets bedömning 32 Beslutsordningen i asylärenden 33 Nuvarande ordning 33 Regeringens roll i praxisbildningen 34 Utlänningsnämndens verksamhet 34 Asylnämnder 35 Praxissammanställning 35 Vissa handläggningsfrågor i asylärenden 36 Muntlig handläggning 36 Handläggningstider 37 Rättshjälp m.m. 38 Övriga handläggningsfrågor 40 Medelsanvisning till Utlänningsnämnden 41 Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut 42 Nuvarande ordning 42 Motioner 43 Utskottet 44 Mottagningssystemet för asylsökande 45 Allmänt 45 Statens invandrarverk 46 Medelsanvisning 47 Förläggningsverksamheten 48 Medelsanvisning 48 Överföring av flyktingar m.m. 49 Gällande ordning 49 Propositionen 50 Motioner 50 Utskottet 51 Anhöriginvandring 52 Allmänt om anhöriginvandring 52 Uppskjuten invandringsprövning 53 Den första tillståndsprövningen vid ny anknytning 54 Motioner m.m. 54 Utskottet 56 Ersättning till kommunerna 57 Nuvarande ersättningssystem 57 Propositionen 59 Ändrade ersättningsregler och konjunkturtillägg 59 Medelsanvisningen 61 Motioner 62 Utskottet 63 Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. 63 Åtgärder för invandrare 64 Stiftelsen Invandrartidningen 64 Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m.m. 65 Åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism 66 Hemställan 68 Reservationer 1. Inriktning av den framtida flykting- och invandringspolitiken (nyd) 72 2. Medelsanvisning till Utlänningsnämnden (nyd) 73 3. Verkställighet av avvisningsbeslut (nyd) 73 4. Medelsanvisning till Invandrarverket (nyd) 74 5. Medelsanvisning till förläggningsverksamhet (nyd) 74 6. Allmänt om anhöriginvandring (nyd) 75 7. Medelsanvisning till kommunersättningen (s) 75 8. Medelsanvisning till kommunersättningen (nyd) 76 9. Medelsanvisning till hemutrustningslån m.m. (nyd) 77 Särskilda yttranden 1. Kosovo (kds) 78 2. Vistelsetidens längd (fp) 79 3. Gömda flyktingar och flyktingbarnens situation (kds) 79 Meningsyttring av suppleant (v) 80 Bilaga Utskrift från utskottsutfrågning84