Internationellt samarbete i brottmål
Betänkande 1991/92:JuU6
Justitieutskottets betänkande
1991/92:JUU06
Internationellt samarbete i brottmål
Innehåll
1991/92 JuU6
Propositionen
I proposition 1991/92:46 (justitiedepartementet) har regeringen föreslagit riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottsmålsområdet,
2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
3. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott,
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
Lagförslagen under 1 och 2 har granskats av lagrådet.
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
Utskottet
Inledning
I lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet finns för närvarande regler om immunitet för vissa vittnen m.m. I förevarande ärende föreslår regeringen att lagen skall utvidgas och innefatta även bl.a. regler om överförande av frihetsberövade personer för förhör utomlands.
Till grund för regeringsförslaget ligger en departementspromemoria (Ds Ju 1987:12) Beslag, kvarstad och vittnesförhör i internationella förhållanden som upprättades inom justitiedepartementet år 1987. Efter remissbehandling av promemorian utarbetades en proposition med förslag om beslag och kvarstad i internationella förhållanden som har antagits av riksdagen (prop. 1989/90:82, JuU30, rskr. 264). I förevarande ärende behandlas den återstående frågan om överförande av frihetsberövade personer för förhör utomlands m.m.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en person som är berövad friheten i Sverige, efter begäran från en främmande stat, skall kunna föras över till den främmande staten för förhör eller konfrontation i samband med utredning om brott eller vid rättegång. På motsvarande sätt skall en person som är frihetsberövad utomlands kunna överföras till Sverige för förhör eller konfrontation här i riket. Förutsättningar för att en överföring från Sverige till ett annat land skall få ske är att förhöret eller konfrontationen avser annat än den frihetsberövades egen brottslighet och att den frihetsberövade samtycker till åtgärden. Överföring kan vidare vägras bl.a. om den gärning som förhöret eller konfrontationen avser inte är ett brott enligt svensk lag eller om den är ett politiskt eller militärt brott.
Lagändringen gör det möjligt för Sverige att återta ett tidigare gjort förbehåll beträffande artikel 11 i den i Strasbourg år 1959 undertecknade europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (rättshjälpskonventionen).
Härutöver innehåller propositionen förslag till följdändringar till den nya regleringen och förslag till ändringar i fråga om beslutanderätten när det gäller att fastställa ersättning till offentlig försvarare i utlänningsärenden som avgörs av regeringen.
Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 april 1992.
Bakgrund
I frågor som gäller utredning och lagföring av brott pågår sedan gammalt ett omfattande internationellt samarbete som Sverige deltar i. Samarbetet gäller bl.a. vad som i Sverige har kommit att betecknas inbördes rättshjälp, dvs. olika former av bistånd stater emellan främst i syfte att staterna skall kunna inleda eller fullfölja rättsliga processer med internationell anknytning. Det rättsliga regelsystem som detta internationella samarbete bygger på är för svenskt vidkommande dels lagstiftning, dels olika internationella konventioner och bilaterala avtal som har ingåtts med andra stater. En av de viktigaste överenskommelserna inom det internationella rättshjälpsområdet är den nyssnämnda rättshjälpskonventionen. Sverige ratificerade konventionen år 1967, och den trädde för svenskt vidkommande i kraft den 1 maj 1968. För närvarande har 18 huvudsakligen västeuropeiska stater anslutit sig till konventionen.
I rättshjälpskonventionen åtar sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med konventionens bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål som handläggs av en judiciell myndighet i en annan konventionsstat. De former av rättshjälp som regleras i konventionen gäller bl.a. bevisupptagning, husrannsakan och beslag för bevisändamål, delgivning och utlämnande av straffregisterutdrag.
I samband med ratificeringen gjorde Sverige förbehåll beträffande flera artiklar i konventionen. Ett sådant förbehåll gällde bl.a. de regler i artikel 11 som innehåller bestämmelser om överförande av personer som är frihetsberövade för förhör eller konfrontation utomlands. Reglerna innebär att en person som är berövad friheten under vissa förutsättningar skall överföras till den stat där förhöret eller konfrontationen skall äga rum om personlig inställelse begärs av konventionsstaten. Artikel 11 innehåller också bestämmelser som innebär att transitering genom en konventionsstats område av personer som är berövade friheten i princip skall beviljas om justitiedepartementet i den ansökande staten begär det och erforderliga handlingar bifogas.
Av konventionsstaterna har tre, inkl. Sverige, gjort förbehåll mot artikel 11 i dess helhet. Åtta stater har inte gjort något förbehåll, två stater har godtagit artikel 11 och gjort uttalanden om tillämpningen beträffande överförande av personer utomlands, och fem stater har gjort olika förbehåll beträffande transiteringar.
Bakgrunden till att det svenska förbehållet gjordes var att det saknades regler i den svenska lagstiftningen som gjorde det möjligt att överföra frihetsberövade personer för förhör utomlands m.m. på det sätt som anges i konventionen. Man valde alltså att göra förbehåll i stället för att komplettera lagstiftningen (se prop. 1961:48, 1LU29).
Enligt artikel 23 i rättshjälpskonventionen har Sverige åtagit sig att återkalla gjorda förbehåll så snart omständigheterna medger det.
Överväganden
Sverige är i dag relativt ensamt i Västeuropa om att vägra internationell rättshjälp som består i att föra över en person som är berövad friheten till en annan stat för förhör eller konfrontation i en där pågående rättegång eller förundersökning. Några sakliga skäl för att behålla den ordningen finns knappast, särskilt som överföring skall vägras om den det rör motsätter sig åtgärden. Även för andra fall innehåller regeringsförslaget tillräckliga möjligheter att avslå en ansökan om överföring om den skulle anses strida mot svenska intressen. Samtidigt gör den allt större rörligheten i Europa att det finns ett starkt och växande behov av att kunna överföra frihetsberövade personer för förhör m.m. mellan de europeiska länderna. Inte minst en framgångsrik kamp mot narkotika och annan grov brottslighet torde kräva sådana möjligheter.
Sammantaget finner utskottet att starka skäl talar för den av regeringen föreslagna ordningen, och utskottet tillstyrker regeringsförslaget.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande internationellt samarbete i brottmål att riksdagen antar de genom proposition 1991/92:46 framlagda förslagen till
a. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet,
b. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,
c. lag om ändring i lagen (1957:668) om utlämning för brott samt
d. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
Stockholm den 10 december 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Göthe Knutson (m), Ulla-Britt Åbark (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Birthe Sörestedt (s), Birgit Henriksson (m), Nils Nordh (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Göran Magnusson (s), Lars Sundin (fp), Sigrid Bolkéus (s) och Christel Anderberg (m).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Lars Werner (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Rättelse av lagtext sid. 3, 5 §
Om det inte är uppenbart
att framställningen skall
avslås, skall yttrande
över framställningen
inhämtas från den
myndighet som svarar för
omhändertagandet av den
frihetsberövade.
Myndigheten skall i yttrandet
lämna de upplysningar som
kan vara av betydelse för
prövningen enligt 3 §.