Insolvens- och utsökningsrättsliga frågor
Betänkande 1997/98:LU14
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU14
Insolvens- och utsökningsrättsliga frågor
Innehåll
1997/98 LU14
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet sjutton motioner som tar upp olika insolvens- och utsökningsrättsliga frågor. Tio av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och sju under den allmänna motionstiden år 1997. De insolvensrättsliga motionsspörsmålen gäller konkursförvaltning och konkurstillsyn, avstående av egendom i konkurs (abandonering), förmånsrättsordningen, återtagandeförbehåll, löneskyddet i konkurs, rekonstruktion av mindre företag samt vissa frågor rörande skuldsanering. De utsökningsrättsliga motionsyrkandena gäller avhysning och möjligheterna att påföra ränta sedan en fordran överlämnats till kronofogdemyndigheten. Remissyttranden över den sistnämnda motionen har inhämtats från Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen. En sammanställning av remissvaren har intagits som bilaga till betänkandet. Med bifall till en motion (s) förordar utskottet ett tillkännagivande om att regeringen skall kartlägga behovet av lagstiftning om abandonering och vid behov framlägga erforderliga lagförslag. Övriga motionsyrkanden avstyrks. Till betänkandet har fogats fyra reservationer och ett särskilt yttrande.
Motionerna
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1996/97:L212 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förmånsrätt för leverantörsfordringar. 1996/97:L301 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att granska konkursförvaltarnas verksamhet och komma med förslag till hur samhällets totala kostnader för konkurshanteringen kan minskas. 1996/97:L308 av Monica Green och Siw Wittgren-Ahl (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna bör ses över för att förenkla möjligheterna att avhysa hotellgäster. 1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alternativ form för rekonstruktion av mindre företag, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av lagen gällande förmånsrätt vid konkurs. 1996/97:L310 av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om separationsrätt i konkurs. 1996/97:L311 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att leverantörsfordringar ges bättre rätt vid konkurser genom att de erhåller utdelning före skattefordringar. 1996/97:L314 av Per Erik Granström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastigheter vid konkurs. 1996/97:Ju602 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrad konkurstillsyn, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förtur för konkurstillsynsärendet. 1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar av konkurslagstiftningen. 1996/97:N269 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 20. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till avskaffande av statens skatteförmånsrätt vid konkurser i enlighet med vad som anförts i motionen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98 1997/98:L301 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av 29 § lönegarantilagen i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:L302 av Stig Rindborg (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk kommitté utses med uppgift att utreda och lägga fram förslag om reformering av konkurslagen och att nämnda kommitté skall redovisa sitt uppdrag senast den 30 december 1998 i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:L303 av Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av gällande regler för arbetstagares förmånsrätt vid konkurs samt lönegaranti. 1997/98:L304 av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett förstärkt skydd för äganderättsförbehåll. 1997/98:L305 av Per Rosengren m.fl. (v) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar om sänkt beloppgräns till 30 000 kr för skuldsanering enligt vad i motionen anförts, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kronofogdemyndighetens företrädarroll vid skuldsanering. 1997/98:L711 av Håkan Juholt och Bengt Kronblad (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av ränteuttag på de ärenden som ligger hos kronofogden och gäller privatpersoner. 1997/98:Fi205 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 9. att riksdagen hos regeringen begär förslag syftande till avskaffande av statens skatteförmånsrätt vid konkurser i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Inledning I betänkandet behandlar utskottet sjutton motioner som tar upp olika insolvens- och utsökningsrättsliga frågor. Tio av motionerna har väckts under den allmänna motionstiden år 1996 och sju under den allmänna motionstiden år 1997. De insolvensrättsliga motionsspörsmålen gäller konkursförvaltning och konkurstillsyn, avstående av egendom i konkurs - s.k. abandonering, förmånsrättsordningen, återtagandeförbehåll, löneskyddet i konkurs, rekonstruktion av mindre företag och vissa frågor rörande skuldsanering. De utsökningsrättsliga motionsyrkandena gäller avhysning samt möjligheterna att påföra ränta sedan en fordran överlämnats till kronofogdemyndigheten. Som en allmän bakgrund till motionsspörsmålen vill utskottet anföra följande. Efterlevnaden av civilrättsliga regler om betalningsskyldighet regleras i sista hand av att gäldenärens egendom tvångsvis genom konkurs eller utsökning kan användas för att tillgodose fordringsägarna. Konkursförfarandet, som utgår från att gäldenären är på obestånd eller insolvent, har karaktär av generalexekution där i princip alla borgenärer deltar och där all gäldenärens egendom tas i anspråk. Vid utsökning däremot beaktas generellt sett inte någon annnan borgenärs intressen än exekutionssökandens. Förfarandet behöver då inte heller omfatta all gäldenärens egendom utan endast så mycket av denna som kan beräknas förslå till betalning åt sökanden. Man talar därför i dessa fall om specialexekution. De väsentligaste bestämmelserna om konkurs finns i konkurslagen (1987:672). Konkursens primära syfte är att tillhandahålla ett system för att tvångsvis tillgodose fordringsägarnas konkurrerande betalningsanspråk. Den ordning i vilken betalningsanspråken skall tillgodoses regleras i förmånsrättslagen (1970:979). I lagen görs i fråga om förmånsrättsordningen skillnad mellan å ena sidan s.k. särskilda förmånsrätter, som belastar endast viss gäldenärens egendom och som gäller både vid utmätning och i konkurs, samt å andra sidan s.k. allmänna förmånsrätter, som avser all gäldenärens egendom och som gäller enbart i konkurs. För att tillförsäkra att arbetstagare alltid skall få någon betalning för sin fordran mot en arbetsgivare som försätts i konkurs infördes år 1971 för första gången lagstiftning om statlig lönegaranti vid konkurs. Regelsystemet reformerades år 1992 varigenom en ny lönegarantilag tillkom. Lönegarantilagen (1992:497) innebär att staten garanterar prioriterade fordringar på lön och pension samt att staten övertar fordringarna - med motsvarande förmånsrätt - och inträder i konkursen som borgenär på resp. löntagares plats. Vid sidan av konkurs finns numera enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion ett särskilt insolvensrättsligt förfarande inom vars ram åtgärder kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. En rekonstruktion kan innefatta såväl åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en uppgörelse med borgenärerna. En sådan uppgörelse kan ske genom en frivillig överenskommelse eller med tillämpning av regler om offentligt ackord. Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994, har införts möjligheter för fysiska personer som är insolventa att under vissa förutsättningar helt eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda. Regler om utsökning - eller verkställighet - finns i utsökningsbalken. Om verkställigheten avser betalningsskyldighet sker den genom utmätning. Verkställighet av annat än betalningsskyldighet sker genom avhysning eller annan handräckning. Verkställighet enligt utsökningsbalken handhas av kronofogdemyndigheten.
Konkursförvaltning och konkurstillsyn Ett konkursförfarande inleds med att rätten på ansökan av gäldenär eller borgenär beslutar om konkurs. Genom konkursbeslutet förlorar gäldenären rådigheten över den egendom som ingår i konkursboet. Rådigheten tillkommer i stället den förvaltare som utses av rätten. Förvaltarens uppgift är att realisera tillgångarna i boet och dela ut influtna medel till borgenärerna. Vid förvaltningen skall förvaltaren ta till vara borgenärernas gemensamma rätt och bästa samt vidta alla de åtgärder som kan främja en förmånlig och snabb avveckling av boet. Förvaltaren har bl.a. att snarast upprätta en s.k. förvaltarberättelse, innehållande uppgifter om bl.a. boets tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd. Förvaltningen skall stå under tillsyn av en tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheter är kronofogdemyndigheterna, och deras uppgift är att övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar. Myndigheten skall särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan, och myndigheten kan, när den finner det lämpligt, fordra redovisning av förvaltaren. I viktigare frågor skall förvaltaren höra tillsynsmyndigheten och särskilt berörda borgenärer. En förvaltare skall alltid avge slutredovisning för sin förvaltning till tillsynsmyndigheten. Till redovisningen skall bifogas de handlingar som är av betydelse för kontrollen av den. Slutredovisning kan alltid klandras av gäldenären och tillsynsmyndigheten och under vissa förutsättningar av borgenär. I princip anförtros förvaltaruppdrag advokater som har specialiserat sig på konkursförvaltning. Arvodet till en förvaltare bestäms av rätten. Rätten skall, innan den bestämmer arvodet, inhämta yttrande i frågan av tillsynsmyndigheten samt ge gäldenären och de borgenärer som hos rätten har begärt det tillfälle att yttra sig över framställningen inom viss tid. I den mån ett arvode till konkursförvaltaren inte kan tas ut ur boet, skall arvodet som huvudregel betalas av staten. Frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn tas upp i tre motioner. I motion 1996/97:L301 av Kia Andreasson m.fl. (mp) anförs att man, mot bakgrund av de besparingskrav som allmänt ställs på rättsväsendet, även måste överväga vilka besparingar som kan göras i fråga om konkursförvaltningen. Staten skulle, enligt motionärernas mening, spara mycket om uppgiften att handha konkursförvaltningen överfördes från advokater till kronofogdemyndigheten. En annan besparing för konkurshanteringen skulle uppnås om tillsynen förbättras. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med uppgift att granska konkursförvaltarnas verksamhet och framlägga förslag till hur samhällets kostnader för konkurshanteringen kan minskas. I motion 1997/98:L302 av Stig Rindborg (m) förordas en översyn av konkursförvaltningen med målsättningen att åstadkomma en mer rationell ordning för konkursförvaltning där borgenärernas intressen sätts i förgrunden och tillsynsmyndigheten ersätts av tillsynsorgan liknande de som finns för aktiebolag. Eftersom kostnaderna för konkursförvaltningen som regel betalas ur konkursboet och sålunda minskar utrymmet för utdelning till borgenärerna har dessa ett primärt intresse av att få insyn i konkurshanteringen. Genom att stärka borgenärernas inflytande över konkursförvaltningen bör dessa få en roll som påminner om aktieägarnas i aktiebolag. Ett mål för konkurshanteringen bör, enligt motionärens mening, vara att få till stånd en kontroll och balans mellan skilda intressen genom aktiebolagens egna organ, revisorerna och Patent- och registreringsverket. Det ligger också, anför motionären, ett allmänt intresse i att de olika funktionerna utsätts för konkurrens. Följaktligen bör tillsättande av konkursförvaltare konkurrensutsättas liksom möjligheter ges för privata alternativ för tillsynen. Motionären lämnar en rad detaljerade förslag i syfte att genomföra en genomgripande reform av konkurshanteringen. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk kommitté tillsätts med uppgift att utreda och lägga fram förslag om en reformering av konkurslagen samt att redovisa uppdraget senast den 30 december 1998. Bengt Harding Olson (fp) anför i motion 1996/97:Ju602 att den nuvarande organisationen av konkurshanteringen uppvisar en splittrad bild och att det saknas samordning av de olika funktionerna. Detta medför, enligt motionärens mening, att verksamheten är ineffektiv och onödigt dyr. I motionen anförs vidare att frågan om effektivisering av särskilt konkurstillsynen har varit föremål för en oacceptabelt långsam handläggning i Regeringskansliet, och enligt motionärens mening är det nu hög tid att frågorna handläggs med förtur. I motionen yrkas tillkännagivanden om en förbättrad konkurstillsyn (yrkande 2) och om förtur för konkurstillsynsärendet (yrkande 3). Som påpekats i motion 1996/97:Ju602 har frågor om konkursförvaltningen och konkurstillsynen utretts och övervägts i olika sammanhang under lång tid. I betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet lämnade Domstolsutredning år 1991 förslag om omfördelning av uppgifter mellan domstolar, tillsynsmyndigheter och förvaltare i fråga om konkurshanteringen. År 1994 redovisade Riksrevisionsverket rapporten (RRV 1994:13) Tillsyn vid konkurs som innehöll förslag och rekommendationer om konkurstillsynen. Med utgångspunkt i att konkurstillsynen även i fortsättningen skall vara statlig diskuterades i rapporten olika alternativ för en systemförändring av konkurstillsynen och föreslogs vissa åtgärder för att förbättra nuvarande tillsynssystem. Vidare föreslogs vissa förändringar i fråga om förvaltar- och arvodessystemet. När riksdagen under senare år med anledning av motioner behandlat frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn har motionerna avslagits med hänvisning till att spörsmålen var föremål för överväganden i skilda sammanhang (se bet. 1992/93:LU40 och 1993/94:LU20). När frågorna behandlades senast våren 1996 konstaterade utskottet i betänkandet 1995/96:LU11 att beredning pågick inom Justitiedepartementet av frågor om konkursförvaltningens organisation och tillsynsfunktionen på grundval av bl.a. Domstolsutredningens betänkande och Riksrevisionsverkets rapport. Utskottet ansåg att resultatet av beredningsarbetet borde avvaktas och att någon åtgärd inte borde vidtas från riksdagens sida. När nu frågor om konkursförvaltning och konkurstillsyn på nytt aktualiserats genom motioner måste utskottet åter hänvisa till pågående utredningsarbete. Regeringen har nämligen våren 1997 tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda vilken inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall ha, vad som bör gälla för utseende och arvodering av konkursförvaltare och om konkurskostnaderna totalt sett kan minskas och i så fall hur det kan ske (dir. 1997:74). I direktiven anförs att det finns ett antal övergripande problem med konkurstillsynen, och enligt regeringens mening bör problemen och reformönskemålen övervägas i ett större konkursrättsligt perspektiv. Vidare anförs att det finns ett klart behov av att överväga ordningen för utseende av konkursförvaltare och vad som närmare bör gälla för arvodering. Enligt direktiven är utgångspunkten för en reform av konkurstillsynen att den statliga konkurstillsynen skall behållas, liksom en privat konkursförvaltning som i huvudsak skall vara anordnad på det sätt den är i dag. En annan utgångspunkt är att konkurstillsynen alltjämt skall vara knuten till kronofogdemyndigheterna i organisatoriskt hänseende och att Riksskatteverket även i fortsättningen skall ha den centrala funktionen. Utredaren skall i sammanhanget beakta de förslag Domstolsutredningen har lämnat som syftar till att renodla domstolarnas roll. Vidare skall utredaren inrikta sitt arbete på att tillsynen mindre skall gälla granskning av enskilda konkursärenden än kvalitativa och långsiktiga bedömningar av hur konkursförvaltningen bedrivs. Tillsynsorganet skall också ges möjligheter att genomföra inspektioner i olika former hos konkursförvaltare i syfte att granska hur förvaltaruppdragen har skötts. En ny annorlunda inriktning av konkurstillsynen föreslås i direktiven utformad så att borgenärskollektivets ställning inte försvagas och helst förstärks. I uppdraget ingår därför att ta ställning till borgenärskollektivets roll i förhållande till tillsynsfunktionen liksom även till förvaltaren. Utredaren bör dessutom utreda om de enskilda borgenärernas ställning på något sätt kan förstärkas. När det gäller frågan om utseende av konkursförvaltare bör enligt direktiven utredaren överväga om den nuvarande regleringen är ändamålsenlig och lägga fram de förslag han finner nödvändiga. Det är därvid särskilt viktigt, framhålls i direktiven, att beakta intresset av såväl en hög kompetensnivå bland dem som utses till förvaltare som en fri konkurrens bland dem som uppfyller kompetenskraven. I fråga om konkursförvaltarens arvode anförs att utredaren, på grundval av en kartläggning av gällande förhållanden, bör överväga vilken roll tingsrätten resp. tillsynsorganet skall spela när förvaltarens arvode skall bestämmas. En modell som bör övervägas är om tvistiga arvodesräkningar skall prövas av en särskild arvodesnämnd. Den särskilde utredaren skall lämna de förslag till lagändringar och ändringar i andra avseenden som följer av uppdraget. Utredaren är oförhindrad att föreslå andra ändringar beträffande konkurstillsynen och konkursförvaltningen än de som har redovisats i det föregående. Han har också beträffande konkurshanteringen i övrigt fria händer att föreslå de ändringar som kan göra det konkursrättsliga systemet effektivare. Slutligen anges att utredningsarbetet skall inriktas på att om möjligt lämna förslag till åtgärder som kan innebära effektiviseringar och besparingar för såväl staten som enskilda som berörs av konkurshanteringen. Utredningsarbetet skall redovisas senast den 30 december 1998. I likhet med motionärerna och regeringen anser utskottet att det finns ett antal övergripande problem med den nuvarande konkurstillsynen, och utskottet ser därför med tillfredställelse på att problemen och reformönskemålen nu blir föremål för överväganden i ett mer samlat och större konkursrättsligt perspektiv. Utskottet kan inte finna annat än att huvuddelen av de spörsmål som behandlas i de nu aktuella motionerna omfattas av det redovisade utredningsuppdraget, och utskottet utgår från att frågorna kommer att bli föremål för närmare överväganden inom utredningsarbetets ram. Utskottet förutsätter vidare att arbetet bedrivs med erforderlig skyndsamhet, och några skäl för ytterligare initiativ från riksdagens sida kan inte anses föreligga. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:L301, 1997/98:L302 samt 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3.
Avstående av egendom i konkurs I motion 1996/97:L314 anför Per Erik Granström m.fl. (s) att det förekommer att fastigheter har ett negativt värde i en konkurs på grund av att det finns industriavfall på fastigheten som behöver tas bort och att fastigheten kräver sanering. Konkursförvaltaren ser då ingen möjlighet att sälja egendomen varför denna inte dras in i konkursboet utan återgår till konkursgäldenären. När denne är en juridisk person som är upplöst då konkursen avslutas utan överskott finns det ingen ägare till sådana fastigheter. Enligt motionärerna är det inte rimligt att kommunerna måste ta ansvaret för nödvändiga och dyrbara åtgärder beträffande dessa ?herrelösa? fastigheter. Rättsläget är oklart varför frågan bör utredas och åtgärder komma till stånd för att komma till rätta med problemet. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom. Som inledningsvis berörts innebär en konkurs att en gäldenärs samtliga fordringsägare tvångsvis tar i anspråk gäldenärens samlade tillgångar för tillgodoseende av fordringsanspråken. Under konkursen omhändertas tillgångarna för borgenärernas räkning av konkursboet. Till konkursboet räknas i princip all egendom som tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades eller som tillfaller gäldenären under konkursen och som är sådan att den kan utmätas. Konkursboets egendom skall säljas av förvaltaren så snart det lämpligen kan ske. Som redovisats i motionen förekommer det att konkursförvaltaren avstår från att omhänderta och realisera viss egendom för att undvika kostnader knutna till egendomen i fall då dessa överstiger vad konkursboet kan tillgodogöra sig ur egendomen efter en försäljning. Det kan också vara så att offentligrättsliga förpliktelser är knutna till innehavet av egendomen som gör att förvaltaren väljer att avstå från denna. Egendomen kommer då inte att ingå i konkursboet utan förblir under gäldenärens rådighet, såvida den inte skall tillfalla panthavare. För detta tillvägagångssätt brukar man använda begreppet abandonering. Exempel på egendom som kan bli föremål för abandonering är sjunkna fartyg, nedskräpade lokaler, fastigheter med rivningsförelägganden, s.k. svartbyggen och, som nämnts i motionen, fastigheter som kräver miljösanering. Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän reglering av abandonering. Enligt 3 kap. 9 § första stycket konkurslagen får emellertid, om det vid konkursutbrottet pågår en rättegång mellan gäldenären och någon annan om egendom som hör till konkursboet, boet överta gäldenärens talan. Skulle konkursboet avstå från ett övertagande har gäldenären rätt att fortsätta vara part i rättegången. Konkursboet skall då anses ha uppgivit den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären och egendomen anses inte tillhöra boet. Om konkursboet på detta sätt avstår från den omtvistade egendomen slipper boet ansvaret för rättegångskostnaderna i processen. Under senare år har det förts en diskussion om de rättsliga förutsättningarna för konkursboet att avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att abandonera egendomen (se bl.a. Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 och Insolvensrättsligt forum 22-23 januari 1997, s. 58, Iustus förlag). En av de särskilda frågor som därvid uppmärksammats är konsekvenserna vid abandonering då konkursgäldenären är en juridisk person och konkursen avslutats utan överskott. Ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är försatt i konkurs, är nämligen upplöst om konkursen avslutas utan överskott, se bl.a. 13 kap. 19 § aktiebolagslagen (1975:1385). Härigenom kommer den egendom som konkursboet avstått till förmån för gäldenären att sakna ägare. Som framhålls i motionen kan detta vålla olägenheter, exempelvis om det är fråga om egendom som behöver underhållas eller som kan orsaka miljöskador. I den till riksdagen nyligen överlämnade propositionen 1997/98:45 med förslag till miljöbalk föreslås en ny bestämmelse i konkurslagen (7 kap. 16 a §) varigenom konkursförvaltaren åläggs en skyldighet att till vederbörande myndighet anmäla fall då kemiska produkter, biotekniska organismer eller farligt avfall har kvarlämnats eller mark- eller vattenförorening kan misstänkas. Genom en sådan bestämmelse kan myndigheten uppmärksammas på problemen. Också frågan om ansvar för efterbehandling av förorenade mark- och vattenområden behandlas i propositionen. Förslaget går ut på att den som utövar eller har utövat den förorenande verksamheten skall vara ansvarig för att utreda och efterbehandla föroreningarna. Under vissa förutsättningar skall fastighetsägare vara ansvariga. Ansvaret innebär enligt förslaget att den ansvarige i skälig omfattning skall utföra eller bekosta de åtgärder som behövs för att förebygga, hindra eller motverka att skador eller olägenheter uppstår för människors hälsa eller miljön. I propositionen föreslås vidare införande av en saneringsförsäkring vilken träder in i de fall då den ansvarige inte kan betala. Ersättning från försäkringen betalas om det har förordnats om rättelse på den ansvariges bekostnad enligt miljöbalkens tillsynsregler eller om kostnader uppstått för handräckning eller annan åtgärd enligt miljöbalken, men den ansvarige inte kan betala, exempelvis på grund av insolvens. Rätten till ersättning begränsas till fall då verksamhetsutövaren inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt bestämmelserna i miljöskyddslagen (1969:937) eller villkoren för ett meddelat tillstånd för verksamheten. De kostnader som skall ersättas enligt förslaget är begränsade till följder av miljöfarlig verksamhet. Saneringsförsäkringen skall finansieras av de som bedriver sådan verksamhet. Förslaget till miljöbalk bereds för närvarande av jordbruksutskottet och ett riksdagsbeslut kan förväntas senare i vår. En saneringsförsäkring av det slag som föreslås i miljöbalken innebär en dellösning på problemet med fastigheter som behöver miljösaneras och där den ansvarige utövaren av verksamheten eller fastighetsägaren på grund av insolvens inte kan svara för nödvändiga åtgärder. Problemet kvarstår dock i de fall saneringsförsäkringen inte kan tas i anspråk, och någon konkursrättslig lösning på de problem som kan uppkomma vid abandonering av egendom i samband med konkurs har av naturliga skäl inte lagts fram i förslaget till miljöbalk. Mot bakgrund av vad som nu anförts anser utskottet att det är angeläget att få frågorna allmänt belysta och att behovet av lagstiftning klargörs. Det bör ankomma på regeringen att i lämpligt sammanhang föranstalta om erforderligt utredningsarbete. Ett sådant arbete bör syfta till att klarlägga behovet av lagstiftning i ämnet och framlägga de lagförslag som kan finnas erforderliga. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:L314 som sin mening ge regeringen till känna.
Förmånsrättsordningen m.m. När konkurs inträffat skall, om medel finns i konkursboet, betalning först utgå för konkurskostnaderna och för annan skuld som konkursboet ådragit sig (s.k. massagäld). Av boets återstående medel sker därefter utdelning till borgenärerna i en viss ordning, den s.k. förmånsrättsordningen. Som nämnts i inledningen skiljer förmånsrättslagen mellan särskild och allmän förmånsrätt. Särskild förmånsrätt gäller vid utmätning och konkurs samt belastar viss gäldenärens egendom. Särskild förmånsrätt följer bl.a. med företagshypotek, varmed avses en säkerhetsrätt på grund av inteckning i en näringsidkares lösa egendom, och med inteckning i fast egendom. Allmän förmånsrätt gäller endast vid konkurs och avser all egendom som ingår i gäldenärens konkursbo. Allmän förmånsrätt har exempelvis under vissa förutsättningar fordringar på skatt samt vissa fordringar på lön. Särskild förmånsrätt har i princip företräde framför allmän förmånsrätt. Vad gäller löneskyddet i konkurs genomfördes vissa ändringar i lagstiftningen den 1 juli 1994 (prop. 1993/94:208, bet. LU34). Ändringarna i förmånsrättslagen innebar en begränsning av omfattningen av de lönefordringar som kan ersättas genom lönegarantin. Vidare togs regler mot missbruk in i lönegarantilagen. Ytterligare ändringar när det gäller löneförmånsrätten och lönegarantin beslutades år 1995 respektive år 1997, i huvudsak för att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan de svenska reglerna om löneskyddet vid konkurs och EG- direktivet på området (prop. 1994/95:180, bet. LU30 och prop. 1996/97:102, bet. LU19). Flera av de i ärendet aktuella motionerna gäller ändringar i förmånsrättsordningen. I motion 1996/97:L212 anför Bengt Harding Olson (fp) att förmånsrättsordningen är orättvis mot småföretagarna. Denna kategori företagare är ofta leverantörer till andra företag och får som regel ingen utdelning alls på sina leverantörsfordringar vid gäldenärens konkurs, vilket många gånger innebär ett hot mot småföretagarnas existens. I motionen yrkas ett tillkännagivande om förmånsrätt för leverantörsfordringar (yrkande 6). Enligt motion 1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) är förmånsrättsordningen inte avpassad för att underlätta möjligheterna till företagsrekonstruktion. Borgenärer med prioriterad ställning i konkurs saknar ofta incitament att agera för att i god tid rekonstruera ett företag i kris. För dessa, menar motionärerna, framstår konkurs som ett mer lockande alternativ. I motionen yrkas ett tillkännagivande om att förmånsrättslagen ändras så att antalet förmånsrätter starkt begränsas (yrkande 2). I motionerna 1996/97:N269 och 1997/98:Fi205, båda av Carl Bildt m.fl. (m), yrkas att riksdagen begär förslag från regeringen om att förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter avskaffas (yrkandena 20 respektive 9). En sådan förändring skulle, enligt motionärernas mening, underlätta möjligheterna till företagsrekonstruktion genom att staten motiverades att rädda företag från konkurs. Samma tankegångar förs fram i motion 1996/97:N255 av Lars Leijonborg m.fl. (fp). I motionen anförs att förmånsrättsordningen bör ändras även så att kreditinstituten får ett starkare intresse av att medverka till rekonstruktion snarare än konkurs. Ett tillkännagivande begärs i enlighet med det anförda (yrkande 10). Margit Gennser (m) yrkar i motion 1996/97:L311 ett tillkännagivande om att leverantörsfordringar bör ges förmånsrätt före skattefordringar. Bengt Silfverstrand och Bo Nilsson (båda s) anför i motion 1997/98:L303 att det skedde alltför stora försämringar i arbetstagares löneskydd, bl.a. genom de ändringar i förmånsrättslagen som infördes den 1 juli 1994. Mot bakgrund av dessa försämringar bör en översyn göras av gällande regler för arbetstagares förmånsrätt och lönegarantin. I december 1995 tillkallade regeringen en kommitté som skall utreda frågor om förmånsrätt i konkurs, lönegaranti och underlaget för företagshypotek (dir. 1995:163, 1997:26 och 1997:82). Kommittén, som antagit namnet Förmånsrättskommittén, har som huvuduppgift att ta ställning till dels om statens förmånsrätt för skatter och avgifter bör slopas, dels om företagshypotek bör ges en annan ställning än det har i dag och dels om arbetstagarnas löneskydd vid arbetsgivarens konkurs kan förbättras utan att statens kostnader för lönegarantin ökar. De samhällsekonomiska konsekvenserna av eventuella ändringar i förmånsrättsordningen skall övervägas, bl.a. hur kreditgivningen till företagen påverkas. En strävan bör enligt direktiven vara att förmånsrättsordningen och anslutande lagregler är så utformade att rekonstruktion av livskraftiga företag underlättas. Inriktningen bör vara att de oprioriterade borgenärernas situation helst skall stärkas. Förmånsrättskommitténs arbete skall vara slutfört senast den 30 september 1998. Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats konstaterar utskottet att det i Förmånsrättskommitténs uppdrag ingår att överväga ändringar i förmånsrättsordningen i alla de avseenden som berörs i de nu aktuella motionsyrkandena. Resultatet av kommitténs arbete bör, enligt utskottets mening, inte föregripas genom några uttalanden eller andra åtgärder från riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:L212 yrkande 6, 1996/97:L309 yrkande 2, 1996/97:L311, 1996/97:N255 yrkande 10, 1996/97:N269 yrkande 20, 1997/98:L303 och 1997/98:Fi205 yrkande 9.
Återtagandeförbehåll En säljare har i praxis sedan länge kunnat erhålla separationsrätt i köparens konkurs eller vid utmätning hos denne genom att förbehålla sig äganderätten till varan tills denna blivit fullt betald. Ursprungligen torde denna princip ha haft sin grund i förbehållet av just äganderätt. Numera anses det dock klart att separationsrätten inte är beroende av att äganderätt förbehållits. Genom rättspraxis har det sålunda slagits fast att det är tillräckligt att säljaren förbehållit sig rätten att återta varan om den inte betalas, s.k. återtagandeförbehåll. Det anförda innebär att enligt gällande rätt är ett återtagandeförbehåll i ett köpeavtal i princip sakrättsligt giltigt tills varan är fullt betald. Säljaren kan alltså vid köparens insolvens kräva att varorna skall frånskiljas köparens övriga egendom och återställas till säljaren. Som ett viktigt undantag gäller dock att någon sådan rätt inte tillkommer säljaren när köparen trots förbehållet haft rätt att förfoga över varan före betalning genom att infoga den i annan egendom, förbruka den eller sälja den vidare. I de två i huvudsak likalydande motionerna 1996/97:L310 och 1997/98: L304, båda av Kjell Ericsson m.fl. (c, m, fp, kd), behandlas frågan om den sakrättsliga giltigheten av återtagandeförbehåll. I motionerna framhålls att leverantörerna, av vilka många är småföretag, har en utsatt position när deras beställare går i konkurs. En mycket liten del av utdelningen i konkurs går till de oprioriterade borgenärerna, till vilka leverantörerna räknas. Ett sätt att påtagligt förbättra leverantörernas ställning vore, enligt motionärerna, att stärka det sakrättsliga skyddet för återtagandeförbehåll. Vid en jämförelse med andra länder framstår skyddet i Sverige som svagt. En sådan reform skulle också vara ett verksamt medel mot de s.k. bekvämlighetskonkurserna, som bl.a. kännetecknas av att konkursbolaget strax före konkursen beställer ett stort antal varor för att förbättra bolagets ställning gentemot banken. Genom att förbättra möjligheterna för leverantörer att återta varor vid köparens konkurs skulle man, menar motionärerna, också undvika de kapitalförluster som en försäljning i konkurs i allmänhet innebär. I motionerna yrkas tillkännagivanden i enlighet med det anförda. Frågan om separationsrätt vid försäljning med återtagandeförbehåll har övervägts av Kommissionslagskommittén. I kommitténs slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt föreslås inte någon principiell förändring beträffande förutsättningarna för sådan separationsrätt. Kommissionslagskommitténs slutbetänkande är nu föremål för beredning i Regeringskansliet varvid, enligt vad utskottet erfarit, behovet av särskilda regler om separationsrätt i vissa fall övervägs. En lagrådsremiss har aviserats till våren 1998. Enligt utskottets mening bör inte de pågående övervägandena med anledning av Kommissionslagskommmitténs slutbetänkande föregripas, och utskottet avstyrker bifall till motionerna 1996/97:L310 och 1997/98:L304.
Omprövning av lönegaranti Om bevakning inte förekommer i en konkurs skall förvaltaren enligt 16 § lönegarantilagen (1992:497) snarast pröva och meddela beslut i frågan om en fordran i konkursen skall betalas enligt garantin. Om en arbetstagare är missnöjd med förvaltarens beslut får han enligt 29 § väcka talan mot staten inom tre veckor från det att han fick del av beslutet. Talan skall enligt 32 § väckas vid den tingsrätt som handlägger konkursärendet. I konkurser med bevakning avgörs frågan om lönefordringars betalningsrätt och förmånsrätt genom bevaknings- och anmärkningsförfarandet. Enligt den ordning som gällde före den nuvarande lönegarantilagens tillkomst avgjordes lönegarantifrågorna i konkurser utan bevakning av kronofogdemyndigheten. Myndighetens beslut kunde överklagas till hovrätten. Handläggningen vid kronofogdemyndigheten omfattas av förvaltningslagens bestämmelser. Några bestämmelser om förvaltarens handläggning finns inte i den nuvarande lönegarantilagen. I lagstiftningsärendet (prop. 1991/92:139 s. 32) uttalade departementschefen, att när så erfordras kan ledning i stället sökas i vad som gäller enligt förvaltningslagen (1986:223). Bestämmelserna i 27 § förvaltningslagen innebär följande. Finner en myndighet att ett beslut, som den har meddelat som första instans, är uppenbart oriktigt på grund av nya omständigheter eller av någon annan anledning, skall myndigheten ändra beslutet, om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till en nackdel för någon enskild part. Skyldigheten gäller även om beslutet överklagats, såvida inte klaganden begär att beslutet tills vidare inte skall gälla (inhibition). Skyldigheten gäller inte om myndigheten har överlämnat handlingarna i ärendet till en högre instans eller om det i annat fall finns skäl mot att myndigheten ändrar beslutet. Att myndigheten skall ändra beslutet innebär att - om förutsättningarna för omprövning enligt 27 § förvaltningslagen är uppfyllda och inget av de angivna undantagen är tillämpligt - den skall meddela ett nytt beslut som helt eller delvis återkallar eller ändrar det tidigare beslutet (Hellners och Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 4 uppl., s. 338). Omprövningsskyldigheten gäller oberoende av begäran och i princip oavsett om beslutet överklagas eller inte. Den avser även beslut som vunnit laga kraft. Av de i förvaltningsrättslig praxis och litteratur utvecklade principerna rörande negativ rättskraft följer att en myndighet har rätt att häva ett avslagsbeslut som den själv fattat och ta upp ärendet till förnyad prövning. Den förnyade prövningen kan ske på enskild parts initiativ - t.ex. efter ny ansökan om samma förmån - eller på myndighetens eget initiativ. Grund för omprövning kan exempelvis vara nytillkomna omständigheter, konstaterande att brister förekommit i ärendets handläggning eller att myndigheten ändrat sin uppfattning i sakfrågan inom ramen för sitt fria skön (Westerberg, Allmän förvaltningsrätt, 3 uppl., s. 82 och Strömberg, Allmän förvaltningsrätt, 16 uppl., s. 81-82). I fall där en part som har fått avslag på en ansökan om en förmån återkommer med en uttrycklig begäran om att myndigheten skall pröva saken på nytt anses myndigheten skyldig att göra en ny sakprövning. Myndigheten är således skyldig att besvara varje sådan begäran genom ett nytt beslut oavsett om det tidigare beslutet bör ändras eller inte (Hellners och Malmqvist, s. 335). I motion 1997/98:L301 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs en ändring av 29 § lönegarantilagen. Enligt motionärerna kan en arbetstagare kringgå talefristen genom att begära omprövning av ett beslut om lönegaranti som förvaltaren fattat. Eftersom rätten att begära omprövning inte är tidsbegränsad kan detta leda till betydande olägenheter för konkursförvaltare och tillsynsmyndighet genom att frågan om rätt till lönegaranti hålls öppen under lång tid. En lagändring bör ske av innebörd att utgången av talefristen i 29 § lönegarantilagen definitivt sätter punkt för gäldenärens rätt att angripa ett lönegarantibeslut som konkursförvaltaren fattat. Motionärerna pekar i sammanhanget på regeln i 34 § tredje stycket lagen (1996:242) om domstolsärenden enligt vilken omprövning av ett beslut som tingsrätt fattat i ett domstolsärende inte får ske, om frågan om omprövning kommer upp först sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut. Det aktuella spörsmålet har, som också påpekats i motionen, varit föremål för ett avgörande av Justitieombudsmannen (JO:s ämbetsberättelse 1996/97 s. 130). I beslutet anförde JO bl.a. följande.
En konkursförvaltare är inte någon förvaltningsmyndighet och omfattas därför inte av förvaltningslagens bestämmelser. Förvaltarens handhavande av lönegarantifrågor utgör emellertid - som framhållits ovan - myndighetsutövning och beslut i frågan om en fordran i konkurs skall betalas genom garantin kan jämställas med andra myndighetsbeslut om ekonomiska förmåner. Före lönegarantilagens tillkomst hade arbetstagaren möjlighet att få sin sak prövad på nytt av kronofogdemyndigheten i enlighet med bestämmelsen i 27 § förvaltningslagen eller principen att avslagsbeslut inte vinner negativ rättskraft. Med tanke på lagens sociala syften kan det inte ha varit lagstiftarens avsikt att arbetstagaren skulle komma i ett sämre läge i detta avseende på grund av att beslutanderätten flyttades till förvaltaren. Mot denna bakgrund bör enligt min uppfattning de förvaltningsrättsliga bestämmelser och principer som jag har redogjort för gälla vid förvaltarens handläggning av lönegarantifrågor. I fall där konkursförvaltaren helt eller delvis avslagit en begäran från arbetstagaren om betalning genom garantin får alltså förvaltaren anses ha skyldighet att ta ställning till en begäran från arbetstagaren om en ny prövning av lönegarantifrågan. Om arbetstagaren är missnöjd med förvaltarens ställningstagande kan han väcka talan mot staten i enlighet med bestämmelserna i 29 § lönegarantilagen. I beslutet anförde JO vidare att när talan väckts vid tingsrätten enligt 29 § lönegarantilagen har förvaltaren självfallet inte längre möjlighet att ompröva sitt beslut. Frågan om betalning avgörs då av tingsrätten. Av detta följer att förvaltaren även får anses skyldig att fatta beslut med anledning av en begäran om omprövning, som framställs sedan konkursen är avslutad om kravet på betalning blivit känt under konkursens gång. Utskottet anser för sin del att innebörden av gällande rätt såsom den redovisats i det ovan angivna JO-beslutet inte bör ge anledning till några erinringar. Utskottet delar således inte den uppfattning som uttrycks i motion 1997/98:L301 att rättsläget bör ändras. Vad gäller hänvisningen i motionen till omprövningsreglerna i lagen om domstolsärenden vill utskottet endast framhålla att det inte utan vidare går att göra paralleller mellan förvaltningsförfarandet och handläggningen av rättsvårdsärenden vid domstol, vilka i åtskilliga hänseenden bestäms av de processuella regler som finns i rättegångsbalken. Med det anförda avstyrker utskottet motion 1997/98:L301.
Företagsrekonstruktion Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion, som trädde i kraft den 1 september 1996, innefattar ett nytt insolvensrättsligt förfarande inom vars ram åtgärder kan vidtas för att rekonstruera sådana företag i kris som bedöms ha utsikter till en fortsatt lönsam verksamhet. En rekonstruktion kan innefatta såväl åtgärder som förbättrar rörelsens resultat som en uppgörelse med borgenärerna i form av offentligt ackord. Under den tid som en företagsrekonstruktion pågår har näringsidkaren i princip skydd mot exekutiva åtgärder från borgenärernas sida och mot att avtalsmotparter häver ingångna avtal. När en domstol beslutar om företagsrekonstruktion skall den samtidigt utse en rekonstruktör. Dennes uppgift är att utreda näringsidkarens problem och att lämna förslag till hur problemen skall lösas. Borgenärerna är garanterade insyn i och möjligheter att påverka rekonstruktionsförfarandet. I motion 1996/97:L309 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m, c, kd) anförs att lagen om företagsrekonstruktion inte är avpassad för de mindre företagens behov. Rekonstruktionsförfarandet tar, enligt motionärernas mening, för lång tid och är kostsamt både för gäldenären och borgenärerna. För att underlätta rekonstruktion av mindre företag krävs ett enklare och billigare system. I motionen yrkas ett tillkännagivande om en alternativ form för rekonstruktion av mindre företag (yrkande1). Utskottet erinrar om att en motion med liknande inriktning behandlades av utskottet våren 1996 i lagstiftningsärendet rörande lagen om företagsrekonstruktion (bet. 1995/96:LU11). I betänkandet anförde utskottet att det då framlagda lagförslaget i huvudsak hade en utformning som bör kunna tillgodose de stora och medelstora företagens behov. Om lagstiftningen skulle komma att medge en tillräckligt flexibel tillämpning och möjliggöra rekonstruktioner även för små företag var emellertid, enligt utskottets uppfattning, inte helt säkert. I sammanhanget måste emellertid, anförde utskottet, beaktas att ett rekonstruktionsförfarande har störst betydelse för något större företag helt enkelt därför att möjligheterna till rekonstruktion där oftast är betydligt bättre. Ett större företag kan ha en administration och produktion som rymmer tillräckliga möjligheter till flexibilitet och förändring. Ett sådant företag kan också ha bättre förutsättningar än ett mindre att erbjuda säkerhet för en fortsatt finansiering av rörelsen. Det är, fortsatte utskottet, givet att en blygsam om än yrkesmässig ekonomisk verksamhet som en enskild person bedriver däremot ofta inte ger utrymme för alternativa lösningar och knappast heller för ny kredit. Osäkerheten vad gäller de mindre företagen i det berörda hänseendet borde enligt utskottets mening inte föranleda att en mycket angelägen reform om företagsrekonstruktion sköts på en obestämd framtid i avvaktan på att frågan om särskilda regler för ett förenklat rekonstruktionsförfarande utreddes. I betänkandet pekade utskottet särskilt på att regeringen framhållit att de lösningar som förordades i propositionen kunde sägas vara begränsade till vad som bedömts vara nödvändigt för att företagsrekonstruktioner skall kunna vinna tilltro som ett lämpligt sätt att utan konkurs åtgärda ett företags betalningssvårigheter. En del förslag om längre gående, eller i vissa avseenden annorlunda utformade, åtgärder som framförts från olika håll kunde dock, menade regeringen, ha fog för sig. Regeringen uteslöt därför inte att en framtida utvärdering av det rekonstruktionsförfarande som föreslogs kunde leda till att vissa av de förslag som då inte framlades kunde få förnyad aktualitet senare. Mot denna bakgrund ansåg sig utskottet ha goda skäl att utgå från att regeringen är uppmärksam på frågan huruvida lagstiftningen är ändamålsenlig och verksam även för mindre företag. Om det därvid skulle visa sig att särskilda lagstiftningsåtgärder är påkallade förutsatte utskottet att regeringen återkommer till riksdagen med erforderliga förslag. Med det anförda avstyrkte utskottet det då aktuella motionsyrkandet. Utskottet utgår fortfarande från att regeringen är uppmärksam på frågan om lagen om företagsrekonstruktion är ändamålsenligt utformad för de mindre företagens behov och att regeringen återkommer med erforderliga lagförslag om det visar sig påkallat. Även om Förmånsrättskommitténs arbete inte är särskilt inriktat på de små företagens möjligheter till företagsrekonstruktion torde de förslag som kommittén kan komma att lägga i syfte att underlätta företagsrekonstruktioner i allmänhet även få betydelse för de mindre företagens möjligheter till rekonstruktion. Förmånsrättskommitténs arbete skall nämligen syfta till att förmånsrättsordningen och anslutande lagregler är så utformade att rekonstruktion av livskraftiga företag underlättas (dir. 1995:163). Mot bakgrund av det anförda finner utskottet inte anledning att nu föreslå några särskilda åtgärder med den inriktning som förespråkas i motion 1996/97:L309 yrkande 1, och utskottet avstyrker bifall till motionsyrkandet.
Vissa frågor om skuldsanering Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i kraft den 1 juli 1994, infördes möjligheter för privatpersoner att under vissa förutsättningar helt eller delvis befrias från en övermäktig skuldbörda (prop. 1993/94:123, bet. LU26). Som allmänna villkor för skuldsanering gäller att gäldenären är insolvent och så skuldsatt att han inte inom överskådlig tid kan betala sina skulder (4 § första stycket 1). Vidare krävs att det vid en allmän bedömning framstår som skäligt att bevilja gäldenären skuldsanering (4 § första stycket 2). Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar gäldenären gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att själv nå en uppgörelse med borgenärerna samt hur gäldenären har medverkat under handläggningen av skuldsaneringsärendet. Skuldsaneringsförfarandet innehåller tre steg. I det första steget, som i huvudsak lämnas utanför det lagreglerade området, skall gäldenären själv försöka träffa en uppgörelse med samtliga sina borgenärer. Gäldenären skall därvid kunna få råd och anvisningar av kommunen. Om detta inte lyckas, skall gäldenären hos kronofogdemyndigheten i ett andra steg kunna ansöka om frivillig skuldsanering. Med sådan frivillig skuldsanering avses att gäldenären tillsammans med kronofogdemyndigheten upprättar ett förslag till skuldsanering som godtas av samtliga borgenärer. Kronofogdemyndigheten skall fastställa ett sådant förslag. Om någon borgenär motsätter sig förslaget, skall kronofogdemyndigheten överlämna ärendet till tingsrätten som i ett tredje steg skall kunna besluta om tvingande skuldsanering. En skuldsanering enligt lagen skall regelmässigt vara förenad med en betalningsplan för gäldenären. En sådan betalningsplan innebär att gäldenären under en period av som regel fem år skall leva på existensminimum och att betalningsförmågan därutöver skall komma borgenärerna till godo. I motion 1997/98:L305 av Per Rosengren m.fl. (v) anförs att skuldsaneringslagen inte fyller sitt syfte, bl.a. därför att det som förutsättning för att beviljas skuldsanering gäller ett för högt minimibelopp beträffande skuldernas storlek. Motionärerna menar att hänsyn inte tas till olika individuella faktorer av betydelse för betalningsförmågan. Motionsyrkandet innebär att riksdagen skall besluta om ett minimibelopp om 30 000 kr för beviljande av skuldsanering (yrkande 1). Utskottet vill framhålla att kravet på att gäldenären skall vara insolvent och så skuldsatt att han eller hon inte förmår betala sina skulder inom överskådlig tid innebär ett krav på s.k. kvalificerad insolvens. Som uttalades i lagstiftningsärendet är det inte önskvärt eller ens möjligt att i lag fastställa en beloppsgräns för att skuldsanering skall komma i fråga (prop. 1993/94:123, bet. LU26). Det som är en orimligt stor skuldbörda för en person är inte anmärkningsvärt stor för en annan. Det kvalificerade insolvensrekvisitet kan vara uppfyllt även vid förhållandevis låg skuldsättning när det gäller personer med mycket låg eller oregelbunden inkomst. Det bör dock understrykas att det skall vara fråga om nettoskuldbördan, dvs. den skuldbörda som återstår när gäldenären har realiserat den egendom som han eller hon eller gäldenärens familj inte är i oundgängligt behov av. I sammanhanget vill utskottet peka på att Högsta domstolen nyligen prövat innebörden av det kvalificerade insolvensrekvisitet (rättsfallet NJA 1997 s. 229). Målet gällde en kvinna vars skuldbörda bestod av bankskulder på 108 000 kr. Kronofogdemyndigheten avslog hennes ansökan om skuldsanering på den grunden att villkoren enligt 4 § skuldsaneringslagen inte var uppfyllda. Tingsrätten och hovrätten avslog överklaganden från gäldenären. Högsta domstolen konstaterade att i ljuset av uttalandena i förarbetena framstod den ifrågavarande skulden som liten. Kravet på kvalificerad insolvens kunde enligt Högsta domstolen i allmänhet inte anses uppfyllt när den samlade skulden är av denna storleksordning och gäldenären saknar försörjningsbörda och har fasta inkomster som uppgår till 10 000 kr per månad före skatt. Av ett i målet ingivet läkarintyg framgick emellertid att gäldenären på grund av sjukdom hade en varaktigt nedsatt arbetsoförmåga som gjorde att hon inte hade förmåga att betala sin skuld inom överskådlig tid. Det fanns därför inte grund för kronofogdemyndigheten att avslå hennes ansökan om skuldsanering. Högsta domstolen förordnande sålunda att skuldsanering skulle inledas och visade målet åter till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning. Enligt utskottets mening ger gällande rätt utrymme för en nyanserad bedömning av det kvalificerade insolvenskriteriet, och det saknas anledning att överväga någon förändring av lagregleringen på denna punkt. Utskottet utgår från att regeringen är uppmärksam på frågan och noga följer hur kravet på kvalificerad insolvens utvecklas i praxis. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 1. Utskottet övergår härefter till att behandla en fråga som gäller statens borgenärsfunktion vid skuldsanering såvitt avser studieskulder. I 2 § lagen (1993:892) om ackord rörande statliga fordringar m.m. stadgas att beslut om att anta förslag om ackord eller godta förslag om frivillig skuldsanering fattas av skattemyndigheten i det län där gäldenärens hemortskommun är belägen. Förslag om frivillig skuldsanering får enligt 3 § tredje stycket godtas om förutsättningarna för skuldsanering enligt skuldsaneringslagen är uppfyllda. Skattemyndighetens behörighet att under dessa förutsättningar godta förslag om frivillig skuldsanering gäller endast vid handläggningen hos kronofogdemyndigheten i det andra steget av skuldsaneringsförfarandet. I det första oreglerade steget gäller att skattemyndigheten kan sätta ned sin fordran endast om det är till fördel för det allmänna. I den nyligen avlämnade propositionen 1997/98:65 (avsnitt 7) har regeringen föreslagit en ändring i lagen om ackord rörande statliga fordringar m.m. varigenom uppgiften att företräda det allmänna som borgenär i fråga om skatter och avgifter vid skuldsanering fr.o.m. den 1 juli 1998 flyttas från skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten. I propositionen föreslås också att i det första oreglerade steget av skuldsanering betalningsskyldigheten för skatter och avgifter m.m. skall kunna sättas ned om förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda, även om det inte kan anses vara till fördel för det allmänna. Förslaget innebär att förutsättningarna för att staten skall kunna gå med på skuldsanering är desamma i steg 1 och steg 2. Studieskulder kan i princip ingå i en skuldsanering. För den del av studieskulden som vid tidpunkten då skuldsanering inleds ännu inte är förfallen till betalning skall emellertid normalt bestämmas att den delen inte skall omfattas av skuldsaneringen. I så fall tas hänsyn till detta när man bestämmer vad gäldenären skall få förbehålla sig för egen del i samband med att betalningsplanen upprättas. Många gånger kan det främja en skuldsanering att gäldenären beviljas anstånd med återbetalningen av studielån under den tid en betalningsplan löper. Det är därför enligt vad som uttalats i samband med skuldsaneringslagens tillkomst (prop. 1993/94:123 s. 119) av vikt att kronofogdemyndigheten inhämtar besked från Centrala studiestödsnämnden huruvida anstånd har beviljats eller kan komma att beviljas. I motion 1997/98:L305 anför Per Rosengren m.fl. (v) att skattemyndigheterna i allmänhet är negativa till frivillig skuldsanering. I motionen välkomnas därför de överväganden som pågår att föreslå en överflyttning av rätten att företräda det allmänna vid skuldsanering från skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten. Enligt motionärernas mening är det önskvärt att kronofogdemyndigheten får företräda staten vid skuldsanering även såvitt avser fordran på återbetalning av studiemedel. I motionen yrkas ett tillkännagivande härom (yrkande 2). Fordringar på återbetalning av studiemedel enligt studiestödslagen (1973:349) intar i fråga om ackord och skuldsanering en särställning till följd av att lagen om ackord rörande statliga fordringar m.m. inte gäller i fråga om sådana fordringar. Beträffande dessa företräder Centrala studiestödsnämnden staten, och nämnden tar ställning till om en uppgörelse om skuldsanering som omfattar fordringar på återbetalning av studiemedel skall godtas. Regeringens förslag i proposition 1997/98:65 om att överflytta statens borgenärsfunktion vid skuldsanering från skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten innebär inga förändringar i fråga om statens borgenärsfunktion för stu- dieskulder. Även i indrivningshänseende behandlas fordringar på återbetalning av studiemedel på ett särskilt sätt. Sålunda har kronofogdemyndigheten beträffande dessa fordringar inte befogenhet att t.ex. ansöka om konkurs eller bevaka fordringarna i en konkurs, se 3 § lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vidare handläggs, till skillnad från exempelvis krav på skatter, indrivning av studieskulder endast viss tid hos kronofogdemyndigheten. Om fordringarna inte blir betalda inom den bestämda tiden avslutas indrivningsuppdraget hos kronofogdemyndigheten, och Centrala studiestödsnämnden återupptar bevakning och annan handläggning beträffande återbetalningskraven. Att skulder av nu aktuellt slag på detta sätt intar en särställning har att göra med att skulderna på många sätt skiljer sig från andra typer av skulder. Sålunda fördelas återbetalningsskyldigheten av studieskulder på lång tid, och i studiestödslagen ges särskilda regler om bevakning av studiemedelsavgifter, möjligheter till befrielse från eller nedsättning av betalningsskyldigheten och om avskrivning av skulden. Mot denna bakgrund kan utskottet inte se att det skulle innebära några särskilda fördelar med att Centrala studiestödsnämndens uppgifter i skuldsaneringssammanhang övertogs av kronofogdemyndigheten, och utskottet avstyrker därför bifall till yrkande 2 i motion 1997/98:L305.
Vissa utsökningsrättsliga frågor Om en fordran eller något annat anspråk inte fullgörs frivilligt i rätt tid kan fordringsägaren få biträde av kronofogdemyndigheten för att verkställa anspråket. Till frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken hör i första hand verkställighet av domar och andra exekutionstitlar. Om exekutionstiteln avser betalningsskyldighet verkställs den genom utmätning. Kronofogdemyndigheterna verkställer också beslut om avhysning och annnan handräckning. Utöver de exekutiva uppgifterna enligt utsökningsbalken har kronofogdemyndigheterna att handlägga verkställighetsärenden enligt vissa andra författningar, t.ex. lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter samt mål om återtagande av gods som köpts på kredit enligt konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare. Mål om verkställighet (utsökningsmål) enligt utsökningsbalken kan vara av två slag - allmänna mål eller enskilda mål. Allmänna mål är i huvudsak mål om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och liknande medel som tillkommer staten. Utsökningsmål som inte är allmänna är enskilda. Ett utsökningsmål uppkommer när någon ansöker om verkställighet av ett anspråk mot någon annan. När det gäller hanteringen hos kronofogdemyndighen av mål som gäller betalningsskyldighet handläggs de flesta allmänna mål lika och är föremål för kontinuerlig bevakning och verkställighet tills de antingen är fullt betalda eller har preskriberats. Enskilda mål handläggs i ettårsperioder med en möjlighet för sökanden till förlängning. I räntelagen (1975:635) regleras möjligheterna för den som har en penningsfordran mot annan att få ränta på fordringen. Lagen gäller i den mån något annat inte har avtalats mellan parterna eller annars är föreskrivet i särskilda bestämmelser. Huvudregeln enligt räntelagen är att ränta på en fordran inte utgår för tid innan fordringen är förfallen till betalning. I lagen ges ett antal regler för hur räntan skall beräknas när betalning inte sker i rätt tid. I enlighet med dessa regler löper i princip ränta på en fordran även sedan betalningskravet har lämnats in till kronofogdemyndigheten för indrivning. I motion 1997/98:L711 av Håkan Juholt och Bengt Kronblad (båda s) begärs en översyn av möjligheterna till ränta under den tid ett ärende ligger hos kronofogdemyndigheten för indrivning. Motionärerna anser att ytterligare ränteskuld många gånger leder till en förvärrad ekonomisk situation för privatpersoner och försvårar utsikterna till en sanering av skulderna. Utskottet vill först peka på att det enligt gällande rätt finns vissa möjligheter till befrielse från eller jämkning av ränta. I skattebetalningslagen (1997:483) 13 kap. 1 § och 15 kap. 7-8 §§ samt 19 kap. 11 § regleras sålunda möjligheten att erhålla befrielse helt eller delvis från förseningsavgift och kostnadsränta. Vidare är det genom 36 § avtalslagen (1915:218) möjligt att jämka eller åsidosätta oskäliga avtalsvillkor. Bestämmelsen medför en möjlighet att ta hänsyn till senare inträffade förhållanden för det fall tillämpningen av det ursprungliga avtalsvillkoret i ljuset av de nya omständigheterna skulle framstå som oskäligt. Av 8 § räntelagen (1975:635) framgår att räntan får jämkas om en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande omständighet som han inte kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och en sådan skyldighet att utge full ränta med anledning av dröjsmålet skulle vara oskäligt. I 6 § skuldsaneringslagen stadgas att en skuldsanering medför att rätten till ränta eller dröjsmålsavgift på fordran som omfattas av skuldsaneringen bortfaller för tiden efter det att beslut om att inleda skuldsanering fattats. På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgetts av Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen. Riksskatteverket är av den uppfattningen att det saknas anledning att rubba grundläggande regleringar om borgenärers rätt att ta ut ränta på fordringar i vidare mån än som följer av gällande lagstiftning. För det fall den totala skuldbördan överstiger inkomsterna på sådant sätt att det saknas möjlighet att komma ur insolvensen finns möjlighet för dessa personer att söka skuldsanering. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker Riksskatteverket motionen. Konsumentverket ser positivt på förslaget att regeringen bör se över reglerna för rätten för uttag för skuldräntor i konsumentförhållanden. Verket har dock svårt att se hur sådana regler skall utformas utan att lagtekniska problem i avtalsrätten uppstår. Verket erinrar om 8 § räntelagen och att skuldsaneringslagen är ett incitament för fordringsägare att på frivillig väg komma överens om en fungerande betalningsplan med de gäldenärer som inte kan betala enligt det ursprungliga kreditavtalet. Konsumentverket påpekar också att en fordringsägare många gånger har ett berättigat intresse av ett påtryckningsmedel i form av dröjsmålsränta och skälig ersättning för att man inte kan förfoga över kapitalet. Därtill finns risken för missbruk av möjligheten att undslippa kostnader för en kredit eller en obetald fordran. Det föreligger enligt Konsumentverket även en risk att kreditgivarna kommer att kompensera en kalkylerad ränteförlust genom att driva upp den vanliga krediträntan. Finansbolagens Förening anser att det saknas bärande motiv att medge privatpersoner räntebefrielse under den tid motsvarande fordran handläggs av kronofogdemyndighet. Enligt föreningen innebär förslaget ett allvarligt brott mot den grundläggande principen att skulder skall betalas. Föreningen påpekar att ett ärende hos kronofogdemyndigheten inte sällan tar i anspråk ett år eller mer. En räntebefrielse under så lång tid skulle motsvara betydande belopp, särskilt för kreditgivare som är specialiserade på kreditgivning till privatpersoner. Föreningen framhåller också att det finns regler om s.k. beneficium till säkerställande av att gäldenären inte skall berövas medel för att tillgodose sina mest elementära behov. Vidare pekar föreningen på skuldsaneringslagen och menar att det inte finns behov av någon ytterligare form för skuldbefrielse. Även Svenska Bankföreningen anser det uteslutet att man vid sidan av det egentliga skuldsaneringsförfarandet skulle införa en diskretionär möjlighet för kronofogdemyndigheten att ?skuldsanera? inom ramen för något annat förfarande, t.ex. ärenden om betalningsföreläggande. Motionen bör därför enligt föreningen avslås. Samma inställning har Svenska Inkassoföreningen. Föreningen påpekar att för gäldenärer som inte kan betala sina skulder står instituten konkurs och skuldsanering till förfogande. I konkurs beräknas utdelning endast på skulder som fanns vid konkursutbrottet och inte, till exempel, på därefter uppkommande räntor. Borgenärer har ett intresse av att agera snabbt och adekvat om en fordran inte betalas på förfallodagen. Motionärernas önskemål skulle emellertid verka i motsatt riktning. Utskottet har ingen annan uppfattning än remissinstanserna och avstyrker bifall till motion 1997/98:L711. Härefter behandlar utskottet en verkställighetsfråga som aktualiseras i motion 1996/97:L308 av Monica Green och Siw Wittgren-Ahl (båda s). I motionen hänvisas till ett uppmärksammat fall där en hotellgäst vägrade att avflytta från ett hotellrum trots uppsägning och uppmaning från hotellägaren. Denne ansökte vid tingsrätt om stämning på hotellgästen och yrkade att hotellgästen måtte omedelbart avflytta från hotellrummet. I motionen yrkas att reglerna ses över i syfte att förenkla möjligheterna att avhysa hotellgäster. Utskottet vill erinra om att kronofogdemyndigheten har möjligheter att besluta att en nyttjanderättshavare skall flytta från en bostadslägenhet eller annat utrymme i byggnad enligt det förenklade förfarande som regleras i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Förutsättningar för ett utslag om avhysning enligt denna lag är emellertid att det inte råder någon egentlig tvist mellan parterna i målet. Om hyresgästen har invändningar exempelvis att besittningsrätten kvarstår kan endast allmän domstol pröva tvisten. Det finns också vissa möjligheter till beslut om avhysning enligt lagen om betalningsföreläggande och handräckning vid s.k. olovlig besittningsrubbning. Hit räknas fall där någon olovligen har satt sig i besittning av en fastighet eller en bostadslägenhet, exempelvis bemäktigat sig en rivningslägenhet. Det förtjänar att framhållas att även det summariska förfarandet för avhysning är omgärdat av vissa bestämmelser till skydd för nyttjanderättshavarens besittning, t.ex. angående möjligheten att återvinna hyresrätten. Vidare skall kronofogdemyndigheten, särskilt om det gäller en bostad, vid verkställigheten ta hänsyn till svarandens sociala situation och anstånd kan beviljas med avflyttningen. Utskottet kan inte finna annat än att nuvarande lagstiftning är utformad på ett ändamålsenligt sätt i fråga om möjligheterna till avhysning, och utskottet avstyrker bifall till motion 1996/97:L308.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande konkursförvaltning och konkurstillsyn att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L301, 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3 samt 1997/98:L302, res. 1 (m) 2. beträffande avstående av egendom i konkurs att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L314 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 3. beträffande ändringar i förmånsrättsordningen att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L212 yrkande 6, 1996/97: L309 yrkande 2, 1996/97:L311, 1996/97:N255 yrkande 10, 1996/97: N269 yrkande 20, 1997/98:L303 och 1997/98:Fi205 yrkande 9, 4. beträffande återtagandeförbehåll att riksdagen avslår motionerna 1996/97:L310 och 1997/98:L304, 5. beträffande omprövning av lönegaranti att riksdagen avslår motion 1997/98:L301, res. 2 (m) 6. beträffande företagsrekonstruktion att riksdagen avslår motion 1996/97:L309 yrkande 1, 7. beträffande förutsättningar för skuldsanering att riksdagen avslår motion 1997/98:L305 yrkande 1, res. 3 (v) 8. beträffande studieskulder vid skuldsanering att riksdagen avslår motion 1997/98:L305 yrkande 2, res. 4 (v, mp) 9. beträffande ränta vid indrivning att riksdagen avslår motion 1997/98:L711, 10. beträffande avhysning att riksdagen avslår motion 1996/97:L308.
Stockholm den 3 mars 1998 På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).
Reservationer
1. Konkursförvaltning och konkurstillsyn (mom. 1) Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med ?När nu? och på s. 7 slutar med ?och 3? bort ha följande lydelse: Som anförs i motion 1997/98:L302 har till följd av de senaste årens höga antal konkurser stora brister uppmärksammats i nuvarande konkurssystem. Problemen har visserligen medfört att vissa initiativ tagits i olika sammanhang för översyn av regelverket på området. Dessa initiativ är emellertid enligt utskottets mening inte tillräckligt långtgående, och man är från regeringens sida alltför bunden till den nuvarande ordningen. Detta synsätt har satt sin prägel på direktiven för den nu pågående utredningen av främst konkurstillsynen. Utskottet anser att konkurshanteringen måste bli föremål för en mer allsidig och förutsättningslös omprövning med inriktningen att statens inflytande över konkursförfarandet begränsas till att avse frågor där privata lösningar inte är tillräckliga. Med hänsyn till det anförda anser utskottet i likhet med motionären att en parlamentarisk kommitté bör tillsättas för att utreda en reform av konkurshanteringen med helt ny inriktning. En sådan översyn bör, enligt vad som anförs i motionen, syfta till att borgenärernas intressen sätts i förgrunden. Det är borgenärerna som i främsta rummet berörs av en konkurs och det är därför viktigt att konkursreglerna möjliggör att borgenärerna garanteras insyn i och kontroll över konkursförfarandet. Genom att stärka borgenärernas inflytande får dessa en roll som motsvarar aktieägarnas funktion i aktiebolag. En sådan utveckling skulle innebära att ?samhällsintresset?, som i dag manifesteras genom de prioriteringar som konkursförvaltaren och tillsynsmyndigheten åläggs, kommer i bakgrunden till förmån för de enskilda intressena. För aktiebolagens del finns - genom bolagens egna organ, revisorernas roll och Patent- och regi- streringsverkets uppgifter - ett fungerande system för ömsesidig kontroll och balans mellan olika intressen. Som förordas i motionen bör detta system vara en förebild för konkurshanteringen. Ett annat reformönskemål, som utskottet finner viktigt, är att öka inslaget av konkurrens när det gäller tillsättningen av konkursförvaltare. Det är dessutom angeläget att utnyttja privata alternativ för tillsynsverksamheten. Härigenom skulle, som framhålls i motionen, tillsynsfunktionen bli mer flexibel. Utredningen bör redovisa sitt uppdrag senast den 30 december 1998 och därvid framlägga erforderliga lagförslag. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98: L302 samt med anledning av motionerna 1996/97:L301 och 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande konkursförvaltning och konkurstillsyn att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L302 samt med anledning av motionerna 1996/97:L301 och 1996/97:Ju602 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Omprövning av lönegaranti (mom. 5) Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet anser? och slutar med ?motion 1997/98:L301? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att gällande ordning inte är tillfredsställande. Den i princip obegränsade rätten för en arbetstagare att begära omprövning av förvaltarens beslut om lönegaranti innebär att tidsfristen för överklagande av sådana beslut kan kringgås och att beslut som vunnit laga kraft kan sättas ur spel. Som framhålls i motionen kan detta medföra betydande olägenheter för konkursförvaltare och tillsynsmyndighet genom att frågan om garantiersättning hålls öppen under mycket lång tid. Enligt utskottets mening är sålunda en lagändring erforderlig som innebär att någon rätt till omprövning inte föreligger sedan tiden för talan mot förvaltarens beslut i en lönegarantifråga gått ut. Ändringen bör ske genom ett tilllägg till 29 § lönegarantilagen. En förebild för en sådan reglering finns, som motionärerna påpekar, i 34 § tredje stycket lagen om domstolsärenden. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L301 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse: 5. beträffande omprövning av lönegaranti att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L301 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Förutsättningar för skuldsanering (mom. 7) Tanja Linderborg (v) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16 börjar med ?Utskottet vill? och på s. 17 slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att skuldsaneringslagen inte fyller sitt syfte därför att det tillämpas ett för högt minimibelopp beträffande skuldernas storlek som villkor för skuldsanering. Den låsning till 200 000 kr som i dag görs i praxis innebär, som framhålls i motionen, att man inte kan ta hänsyn till individuella faktorer. Det finns personer med ett sammanlagt skuldbelopp på 30 000-40 000 kr som inte förmår ta sig ur sin skuldsituation. Som förutsättning för att skuldsanering skall komma i fråga bör, i enlighet med vad som anförs i motionen, i stället ett minimibelopp för skuldernas storlek om 30 000 kr gälla. Det får ankomma på regeringen att framlägga ett lagförslag med denna inriktning. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 1 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande förutsättningar för skuldsanering att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Studieskulder vid skuldsanering (mom. 8) Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18 börjar med ?Fordringar på? och på s. 19 slutar med ?motion 1997/98:L305? bort ha följande lydelse: Utskottet vill erinra om att regeringens förslag i proposition 1997/98:65 om att överflytta statens borgenärsfunktion vid skuldsanering från skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten inte innebär några förändringar i fråga om statens borgenärsfunktion för studieskulder. I likhet med motionärerna anser utskottet att det är olyckligt att kronofogdemyndigheten i fortsättningen inte får företräda staten vid skuldsanering såvitt avser studieskulder när myndigheten tilldelas borgenärsfunktionen i fråga om övriga skulder. Att på detta sätt särbehandla studieskulderna torde försvåra studerandes skuldsituation och inte gagna möjligheterna till skuldsanering. Med hänsyn till det anförda bör kronofogdemyndigheten få företräda staten som borgenär vid skuldsanering även såvitt avser fordringar på återbetalning av studiemedel. Det får ankomma på regeringen att framlägga ett lagförslag med denna inriktning. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande lydelse: 8. beträffande studieskulder vid skuldsanering att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L305 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Företagsrekonstruktion Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anför: Vi anser att åtgärder behöver vidtas på många områden för att förbättra villkoren för företagandet. En angelägen reform i detta syfte är att avskaffa förmånsrätten för skatter och allmänna avgifter. Det skulle, som framhålls i motionerna 1996/97:N269 och 1997/98:Fi205, leda till omedelbara förbättringar av förutsättningarna för företagande. Vi har emellertid inte reserverat oss till förmån för aktuella delar av dessa motioner, eftersom frågorna för närvarande är föremål för överväganden av Kommittén om förmånsrätt i konkurs, som skall vara klar med sitt uppdrag senast den 30 september 1998. Möjligheterna till företagsrekonstruktion bör enligt vår mening också förbättras, framför allt genom att incitament skapas för fordringsägare att följa och ingripa i utvecklingen hos ett företag som är på väg in i en ekonomisk kris. Detta är en mer framkomlig väg än nya, särskilda regler för rekonstruktion av mindre företag, vilket medför ökade kostnader för förfarandet och behov av ytterligare regleringar. I sammanhanget vill vi även peka på att en förändring, i linje med vad som skett i Finland, av företagshypotekets ställning i konkurs skulle ge banker och andra kreditinstitut med sådan säkerhet anledning att i god tid agera för att rädda företag i ekonomiska svårigheter. Även löneförmånsrätten bör utformas så att rekonstruktion av livskraftiga företag underlättas. Enligt vår mening är det genom åtgärder med nu angiven inriktning som lagstiftningen om företagsrekonstruktion kan bli mer ändamålsenlig och effektiv, till gagn även för mindre företags möjligheter till rekonstruktion.
Remissyttranden över motion 1997/98:L711 På lagutskottets begäran har yttranden över motionen avgivits av Socialstyrelsen, Riksskatteverket, Konsumentverket, Finansbolagens Förening, Svenska Bankföreningen och Svenska Inkassoföreningen. Remissinstanserna har därvid anfört följande.
Socialstyrelsen
Socialstyrelsen har inga synpunkter.
Riksskatteverket
Motionärerna anser att de regler som medför rätt att påföra privatpersoner ränta på skuld från den dag ärendet lämnas in till kronofogdemyndighetern för åtgärd skall ses över. Det finns skäl att erinra om följande lagregler som tar sikte på befrielse från och jämkning av ränta i vissa fall. I skattebetalningslagen (1997:483) 13 kap. 1 § och 15 kap. 7-8 §§ samt 19 kap. 11 § regleras möjligheten att erhålla befrielse helt eller delvis från förseningsavgift och kostnadsränta. Genom 36 § avtalslagen (1915:218) är det möjligt att jämka eller åsidosätta oskäliga avtalsvillkor. Bestämmelsen medför en möjlighet att ta hänsyn till senare inträffade förhållande för det fall tillämpningen av det ursprungliga avtalsvillkoret i ljuset av de nya omständigheterna skulle framstå som oskäligt. Av 8 § räntelagen (1975:635) framgår att om en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande omständighet som han inte kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid och en sådan skyldighet att utge full ränta med anledning av dröjsmålet skulle vara oskäligt, får räntan jämkas. I 6 § skuldsaneringslagen (1994:334) stadgas att en skuldsanering medför att rätten till ränta eller dröjsmålsavgift på fordran som omfattas av skuldsaneringen bortfaller för tiden efter det att beslut om att inleda skuldsanering fattats. Riksskatteverket är av den uppfattningen att det saknas anledning att rubba grundläggande regleringarna om borgenärers rätt att ta ut ränta på fordringar i vidare mån som följer av gällande lagstiftning. Eventuella ändringar med anledning av motionen bör i allt fall utformas på ett sådant sätt att det inte framstår som stötande att någon ränta inte påförs. Det måste således framstå som klart att gäldenären önskar göra rätt för sig men saknar förmåga därtill. I detta hänseende kan gränsdragnings- och utredningssvårigheter uppkomma. För det fall den totala skuldbördan överstiger inkomsterna på sådant sätt att det saknas möjlighet att komma ur insolvensen finns möjlighet för dessa personer att söka skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. I detta sammanhang prövas bl.a. om det är skäligt att bevilja skuldsanering varvid gäldenärens försök att göra rätt för sig är en av många omständigheter som tillmäts betydelse. Med hänvisning till vad som anförts avstyrker RSV motionen 1997/98: L711.
Konsumentverket
Konsumentverket ser positivt på förslaget att regeringen bör se över reglerna för rätten för uttag för skuldräntor i konsumentförhållanden. Däremot har vi svårare att se hur sådana regler ska utformas, vars syfte är att öppna en möjlighet att under vissa förutsättningar inte påföra någon ränta på skuld som gäller privatpersoner från den dag som ärendet ligger hos kronofogdemyndigheten, utan att detta leder till lagtekniska problem i avtalsrätten. I detta sammanhang finns anledning att påminna om en något bortglömd jämkningsregel i 8 § räntelagen (1975:635). Enligt stadgandet ges en möjlighet att jämka påförd dröjsmålsräta om en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller liknande omständighet som han inte har kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid. Sedan några år tillbaka gäller också skuldsaneringslagen (1994:334), vilken har öppnat en möjlighet för djupt skuldsatta personer att helt eller delvis befrias från betalningsansvaret för sina skulder. Lagen är dock förhållandevis ny och man har ännu inte kunnat utvärdera lagens effekter fullt ut. Skuldsaneringslagen bygger delvis på frivillighet eftersom ett ingånget avtal är civilrättsligt bindande för parterna. I slutändan kan dock domstol besluta om tvingande skuldsanering mot borgenärens vilja. Även den nu föreslagna räntefrysningen torde kräva beslut från domstol, om fordringsägaren inte frivilligt avstår räntan enligt avtalet. Skuldsaneringslagen i sig är ett incitament för fordringsägare att på frivillig väg komma överens om en fungerande betalningsplan med de gäldenärer som inte kan betala enligt det ursprungliga kreditavtalet. Enligt lagens förarbeten är det dessutom tänkt att skuldsatta personer skall kunna få hjälp från sin kommun med att nå uppgörelser med sina fordringsägare. Det kan antas bli påtagliga problem med att fastställa de förutsättningar som skall gälla för att ränta inte skall påföras på en skuld som ligger hos kronofogdemyndigheten. När är det skäligt att räntan fryses? En fordringsägare har många gånger ett berättigat intresse av ett påtryckningsmedel i form av dröjsmålsränta och skälig ersättning för att man inte kan förfoga över kapitalet. Därtill finns risken för missbruk av möjligheten att undslippa kostnader för en kredit eller en obetald fordran. Det föreligger även en risk att kreditgivarna kommer att kompensera en kalkylerad ränteförlust genom att driva upp den vanliga krediträntan. Anledningen till att människor hamnar i denna situation är många gånger kreditavtal där kreditgivaren har tillförsäkrat sig en mycket hög kreditränta. Trots att den allmänna räntenivån är historiskt låg, marknadsförs fortfarande konsumentkrediter med en effektiv ränta upp mot 35 %. Om låntagaren därtill kommer i dröjsmål tillkommer ytterligare ränta och avgifter vilket medför att en skuld snabbt kan öka. Man kan ifrågasätta huruvida konkurrensen överhuvudtaget fungerar på marknaden för konsumentkrediter. Vi anser att det kan finnas skäl att se över möjligheterna till att införa en reglering om max- ränta, dvs. en övre gräns för den ersättning som en kreditgivare kan tillförsäkra sig genom kreditavtalet. Enligt vad verket erfarit finns sådana regler i andra länder, t.ex. Frankrike. Det förekommer diskussioner om detta inom EU i samband med pågående översyn av konsumentkreditdirektivet.
Finansbolagens Förening Sammanfattning
Föreningen anser att det saknas bärande motiv att medge privatpersoner räntebefrielse under den tid motsvarande fordran handläggs av kronofogdemyndigheten. Motionen
Motionärerna förespråkar att privatpersoner skall kunna befrias från skyldighet att betala ränta som avser tid under vilken motsvarande fordran handläggs av kronofogdemyndighet. Som motiv därför anför motionärerna att vissa personer inte klarar av att betala sina skulder och att en sådan befrielse skulle öka personernas betalningsförmåga och underlätta genomförandet av skuldsanering. Föreningens bedömningar
Föreningen anser att förslaget innebär ett allvarligt brott mot den grundläggande principen att skulder skall betalas. Ränta skiljer sig därvid inte från andra skulder. Motionärernas förslag innebär en oacceptabel egendomsöverföring från gäldenärer till borgenärer. Det kan därvid noteras att ett ärende hos kronofogdemyndighet inte sällan tar i anspråk ett år eller mer. En räntebefrielse under så lång tid skulle motsvara betydande belopp, särskilt för kreditgivare som är specialiserad på kreditgivning till privatpersoner. Överskuldsättning var en starkt bidragande orsak till finanskrisen som kom att kosta skattebetalarna stora belopp. Det är väsentligt att undvika upprepning. Därför bör staten se det som en huvuduppgift att höja betalningsmoralen och att tillhandahålla borgenärerna effektiva rättsmedel. Betalningsmoralen har sjunkit och är nu beklagansvärt låg (se EG- kommissionens nedan angivna rapport). Detta har negativa effekter på kreditgivningen, både så att det blir svårare att få kredit och så att kreditbeviljandet kräver mer omfattande arbete och därmed fördyras. Motionärernas förslag riskerar i hög grad att ytterligare sänka betalningsmoralen. Därmed skulle den negativa utvecklingen förstärkas. Dessa betalningsproblem har uppmärksammats även av EG-kommissionen, se till exempel kommissionens rapport i EGT nr. C 216, 17.7.1997, s. 10. Kommissionen anger däri att om medlemsstaterna inte tillhandahåller borgenärerna effektiva legala system för att förmå gäldenärerna att betala i tid och för att driva in fordringar kan kommissionen komma att föreslå ett direktiv i frågan. Även om detta i första hand synes avse betalningar mellan näringsidkare och likställda framstår det som uppenbart att kommissionens arbete har en diametralt motsatt inriktning i förhållande till motionärernas förslag. Ansträngningarna riktas in mot frågan hur gäldenärer skall förmås att betala i tid och inte mot frågan om hur gäldenärer skall befrias från stora skuldbördor. Detta framstår också som en av huvuduppgifterna för en rättsstat. Vad nu sagts hindrar dock naturligtvis inte att det också kan finnas ett behov av att söka förbättra ekonomin för privatpersoner som skuldsatt sig över sin betalningsförmåga. Det kan dock knappast vara en uppgift för näringslivet. En låg betalningsmoral är till stor skada för hela näringslivet och kan ytterst äventyra den ekonomiska utvecklingen. Därav skulle kunna följa en rad negativa konsekvenser, bland annat så att företag inte kunde överleva och så att sysselsättningen skulle minska. Föreningen menar att motionen genast bör avslås och att verkningarna av en räntefrihet under den tid en fordran handläggs av kronofogdemyndighet i allt fall skulle behöva utredas ordentligt innan förslaget skulle kunna prövas vidare. Motionärernas förslag innebär att borgenärer skulle få finansiera lättnaden i skuldbördan för tungt skuldsatta personer. Föreningen menar att det i stället är en uppgift för sociala myndigheter att se till att människor inte tvingas leva under existensminimum. Då en kronofogdemyndighet handlägger en fordran mot en privatperson finns för övrigt regler om så kallat beneficium till säkerställande av att gäldenären inte skall berövas medel för att tillgodose sina mest elementära behov. I övrigt kan privatpersoner erhålla befrielse från betalningsskyldighet för skulder genom skuldsanering. Föreningen menar att det är fullt tillräckligt och att det i övrigt inte föreligger vare sig behov av eller motiv för någon ytterligare form av skuldbefrielse. Ränta är priset för en tjänst, närmare bestämt finansiering. Det skall naturligtvis mycket till för att lagstiftaren skall föreskriva att en avnämare av en tjänst inte skall vara skyldig att till fullo betala det överenskomna priset. Därvid framstår inte gäldenärens betalningssvårigheter som något bärande skäl. Skuldsaneringslagen utgör härvidlag ett anmärkningsvärt undantag. Motionärernas förslag innebär att borgenären skall påföras en förmögenhetsförlust. I de fall borgenären finansierat krediten med egna medel innebär motionärernas förslag en slutlig förlust för borgenären. Borgenären har vidare ofta en motsvarande kostnad i det denne ofta refinansierat den lämnade krediten. Borgenären kan inte befria sig från sin skyldighet att betala ränta. Att vid sådana förhållanden befria gäldenären från sin betalningsskyldighet för ränta framstår för föreningen som ett övergrepp mot borgenären. En räntebefrielse enligt motionärernas förslag vore inte heller rättvis konsumenterna emellan. Om en konsument befrias från skyldighet att betala ränta torde borgenärer ofta söka eller vara tvungna att kompensera sig därför genom att ta ut högre ränta av andra konumenter. Det skulle således bli andra konsumenter som fick betala priset för den tjänst en viss konsument tillgodogjort sig. Betalningssvårigheter beror ofta på att gäldenären förbrukat större belopp än vad hans ekonomi medger. Sådan förbrukning avser inte sällan ren konsumtion, det vill säga förbrukningen av likvida medel leder inte till att gäldenären skaffar sig andra ekonomiska värden. Sådana betalningssvårigheter är ofta självförvållade. I sådana fall framstår det inte som rimligt att befria gäldenären från sina skyldigheter. Tidigare, och ännu i andra länder, hade borgenärerna starka rättsmedel till sitt förfogande mot gäldenärer som inte betalade sina skulder i tid. Dessa rättsmedel har emellertid mjukats upp alltmer för att bättre svara mot moderna värderingar och synsätt. Föreningen känner sig dock övertygad om att det inte kan anses utgöra en allmänt accepterad syn att en gäldenär skall kunna befrias från skyldighet att betala ränta endast därför att borgenären söker ut sin fordran med rättsliga tvångsmedel. Som motionärerna anger skulle en ränteeftergift förvisso öka gäldenärens betalningsförmåga. Det framstår dock som synnerligen anmärkningsvärt om detta faktum skulle tillåtas utgöra ett godtagbart skäl för att lämna ränteeftergift. Vidare anger motionärerna att deras förslag skulle underlätta skuldsanering. Det skulle till synes ske genom att borgenären försätts i en sorts utpressningssituation, nämligen acceptera skuldsanering eller drabbas av räntebortfall. Föreningen finner att en sådan obalans inte är godtagbar. Slutligen noterar föreningen att kronofogdemyndigheterna varken har kompetens (myndigheten har i dag inga liknande uppgifter) eller resurser för att besluta om ränteeftergift enligt förslaget. Motsvarande beslut i fråga om skuldsanering fattas av rätten om parterna inte är överens. Föreningen menar att det ur rättssäkerhetssynpunkt bör ställas minst samma krav på beslut i enlighet med motionärernas förslag. Förslaget torde också öka statens kostnader för utbyggnaden av kompetens och resurser samt för själva handläggningen.
Svenska Bankföreningen
I motionen begärs ett tillkännagivande till regeringen om en ?översyn av ränteuttag på de ärenden som ligger hos kronofogden och gäller privatpersoner?. Av motiveringen framgår att motionärerna vill att kronofogdemyndigheten (KFM) skall ges en möjlighet att inte påföra ränta på skuldbeloppet under den tid ärendet ligger hos KFM. Lagstiftaren har anvisat en väg att lösa eller mildra problemen för sådana privatpersoner som har allvarliga betalningsproblem, nämligen skuldsanering enligt skuldsaneringslagen. Inom ramen för det förfarandet ges möjlighet till t ex nedsättning av räntefordringar, vartill kommer att rätten till ränta eller dröjsmålsavgift på fordringen för tiden efter det att beslut om skuldsanering har meddelats helt bortfaller. Om skuldsaneringsförfarandet inte har inletts blir det, om skulden ej betalas, normalt aktuellt med betalningsföreläggande enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande eller handräckning. Bankföreningen anser det uteslutet att man vid sidan av det egentliga skuldsaneringsförfarandet skulle införa en diskretionär möjlighet för KFM att ?skuldsanera? inom ramen för något annat förfarande, t ex i ärenden om betalningsföreläggande. Det är, som framhålls i lagens förarbeten (prop. 1989/90:5), från flera synpunkter angeläget att en borgenär snabbt, billigt och enkelt kan få till stånd verkställighet i fall där gäldenären inte betalar frivilligt i rätt tid. Detta innebär t ex att någon egentlig judiciell prövning är utesluten i sådana ärenden (bortsett från vissa handräckningsfall). KFM:s granskning är en ren formaliagranskning, en annan ordning skulle innebära att helt andra resurser ställs till KFM:s förfogande än vad som är rimligt och möjligt. Än mindre bör det vara möjligt för KFM att överväga åtgärder av den typ som föreslås i motionen. Motionen bör därför avslås av riksdagen.
Svenska Inkassoföreningen Sammanfattning
Föreningen anser att det i motionen angivna förslaget inte bör genomföras och att någon ytterligare möjlighet för privatpersoner att få befrielse från betalningsskyldighet för skulder varken behövs eller är önskvärd. Motionen
Motionärerna noterar att flera personer inte klarar av att betala sina skulder, trots en lägre räntenivå och anger att detta försvårar möjligheten till betalning av en privatpersons skulder, eller en skuldsanering. För att motverka detta föreslår motionärerna att reglerna om rätt till uttag av skuldräntor skall ses över med inriktning att det skall bli möjligt att föreskriva att ränta inte skall tas ut under den tid ett indrivningsärende mot en privatperson handläggs av kronofogdemyndighet. Motionärerna hävdar att alla parter vid en skuldsanering skulle tjäna på en sådan lösning. Allmänt
Det är ett samhälleligt intresse att gäldenärer i gemen, oavsett vilka de är, betalar sina skulder på förfallodagen. Försenade och uteblivna betalningar innebär skada för borgenären. Då borgenären är näringsidkare kan hela näringsverksamheten äventyras. Därmed är försenade och uteblivna betalningar till skada även för samhället i stort och för sysselsättningen. Det är således ett viktigt samhälleligt intresse att betalningsmoralen är god så att betalningar erläggs i rätt tid. Mot den som inte betalar i rätt tid tillhandahåller staten också rättsmedel för att uppnå betalning med tvång. I detta sammanhang är därvid betalningsföreläggande och utmätning av intresse eftersom de båda handläggs av kronofogdemyndighet. I inkassolagen föreskrivs vidare, till gäldenärens skydd, att en viss procedur måste genomföras innan dessa rättsmedel får tillgripas. För gäldenärer som inte kan betala sina skulder står instituten konkurs och skuldsanering till förfogande. Skuldsanering innebär att rätt till ränta och dröjsmålsavgift bortfaller från och med förfarandets inledande för fordringar som omfattas av förfarandet. I konkurs beräknas utdelning endast på de skulder som fanns vid konkursutbrottet och inte, till exempel, på därefter uppkommande räntor. Skuldräntor
Ränta kan ses som priset på en kredit. Så länge en kredit utnyttjas skall detta pris betalas. Det skulle strida mot grundläggande rättsprinciper att förbjuda den som tillhandahåller kredit att ta ut ränta under hela tiden intill dess kapitalfordringen betalats. I fråga om skuldsanering har ett genombrott skett mot denna princip. Beslut om tvingande skuldsanering kan emellertid fattas endast av domstol och under förutsättning bland annat att det kan antas att gäldenären inte kan betala sina skulder inom överskådlig tid. I sådana fall kan det därför förmodas att skuldsaneringen i sig inte medför någon ytterligare förlust för borgenären utöver än vad han ändå skulle ha drabbats av. Förslaget innebär ett dilemma för borgenären
Borgenärerna skulle enligt den föreslagna regeln komma i en besvärlig situation. Om en skuld inte betalas i rätt tid är det angeläget att borgenären agerar snabbt och adekvat. För detta ändamål tillhandahåller lagstiftaren rättsmedel för att uppnå betalning med tvång. Därvid är betalningsföreläggande och utmätning de överlägset vanligaste formerna och för övrigt också de former som omfattas av motionärernas förslag. Ju längre en borgenär dröjer med att utnyttja dessa rättsmedel ju större blir risken för att borgenären slutligt inte får fullt betalt. Borgenärerna har således i princip ett intresse att agera snabbt och adekvat om en fordran inte betalas på förfallodagen. En lagstiftning enligt motionärernas idéer skulle emellertid verka i motsatt riktning. Om borgenären inte fick betinga sig ränta under den tid en fordran handläggs av kronofogdemyndighet skulle det ha en bromsande effekt på borgenärernas intresse att inleda ett rättsligt förfarande. Därmed skulle risken för skador i ovan angivna hänseenden öka. Det bör hållas i åtanke att ett ärende rörande betalningsföreläggande och utmätning kan ta i anspråk ett år eller ännu längre tid. Den räntefrihet som motionärerna föreslår skulle således uppgå till betydande värden. Därtill kommer att en gäldenär kan fördröja sådana ärenden genom att medvetet försena delgivning. I sådana fall skulle således gäldenären själv genom illojalt förfarande kunna förlänga den tid under vilken han skall åtnjuta räntefrihet enligt motionärernas förslag. Rättsosäkerhet
Motionärerna synes närmast tänka sig att räntefriheten inte skulle vara generell utan gälla först efter kronofogdemyndighetens beslut enligt vissa kriterier. Därom må sägas att kronofogdemyndigheten för närvarande inte synes ha uppgifter av något liknande slag. Det kan därför ifrågasättas om erforderlig kompetens för sådana beslut finns hos kronofogdemyndigheterna. Om kronofogdemyndigheter tilläts fatta beslut om räntefrihet skulle det innebära en rättsosäkerhet för borgenärerna som vore betydligt större än den som nu gäller vid domstols prövning av ärende om skuldsanering. Ökade kostnader för staten
Motionärernas förslag innebär ökade kostnader för staten eftersom kronofogdemyndighetena skulle behöva rustas upp för att kunna handlägga ärenden om ränteuppgift. Vidare skulle handläggningen i sig kräva ytterligare resurser hos kronofogdemyndigheterna. Dessa har redan i dag en mycket tung arbetsbörda. Hänsynen till skuldsatta privatpersoner
Tvingande skuldsanering avskär borgenären från hans rätt. Det är anmärkningsvärt och kan sägas utgöra ett undantag från grundläggande principer i svensk rätt. Hänsynen till kraftigt skuldsatta personer har ändå ansetts motivera detta ingrepp. Föreningen finner emellertid att det inte föreligger tillräckligt starka skäl för att införa ytterligare undantag från huvudprincipen att den som iklätt sig en förpliktelse mot vederlag skall fullgöra sin förpliktelse. Underlättande av betalning
Motionärerna menar att räntefrihet enligt deras förslag skulle underlätta möjligheten till betalning. Naturligtvis förhåller det sig så eftersom idén är att gäldenären skall befrias från skyldigheten att betala en del av det belopp som han enligt avtal förpliktat sig att betala, närmare bestämt en del av priset för en finansieringstjänst som han utnyttjat, och fortfarande, olovligen, utnyttjar. Det kan inte tillåtas vara ett argument för motionärernas förslag att det är lättare att betala ett lägre belopp än ett högre. Underlättande av skuldsanering
Vidare anger motionärerna att deras förslag innebär att skuldsanering skulle underlättas och att alla parter skulle tjäna därpå. Föreningen kan inte inse att förslaget skulle innebära att skuldsanering skulle underlättas på annat sätt än att borgenärer skulle kunna vara mer villiga att acceptera frivillig skuldsanering genom att borgenärerna berövas sin rätt att i övrigt kräva ut hela sin fordran. Detta kan i sig inte heller tillåtas som ett argument till förmån för motionärernas förslag. Gäldenärens situation
Motionärernas förslag innebär att gäldenärer ges ännu en möjlighet att undandraga sig betalningsskyldighet som de iklätt sig. Föreningen ser inget behov därav. I stället för att få räntefrihet då ett ärende handläggs hos kronofogdemyndigheten kan ju gäldenären söka minska sin skuldbörda genom att ansöka om skuldsanering redan innan borgenären ansökt om betalningsföreläggande. Om gäldenären då är berättigad därtill kommer han direkt i åtnjutande av den räntefrihet motionärerna förespråkar. Om gäldenären å andra sidan inte befinnes fylla kraven för skuldsanering framstår det knappast rimligt att han i stället skulle ges förmånen av räntefrihet.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1997/98 2 Utskottet.............................................3 Inledning 3 Konkursförvaltning och konkurstillsyn 4 Avstående av egendom i konkurs 7 Förmånsrättsordningen m.m. 9 Återtagandeförbehåll 11 Omprövning av lönegaranti 12 Företagsrekonstruktion 14 Vissa frågor om skuldsanering 16 Vissa utsökningsrättsliga frågor 19 Hemställan 22 Reservationer........................................23 1. Konkursförvaltning och konkurstillsyn (m) 23 2. Omprövning av lönegaranti (m) 24 3. Förutsättningar för skuldsanering (v) 24 4. Studieskulder vid skuldsanering (v, mp) 25 Särskilt yttrande....................................25 Företagsrekonstruktion 25 Bilaga Remissyttranden över motion 1997/98:L711......27