Insättningsgaranti
Betänkande 1995/96:NU7
Näringsutskottets betänkande
1995/96:NU07
Insättningsgaranti
Innehåll
1995/96 NU7
Ärendet
I detta betänkande behandlas
dels proposition 1995/96:60 om insättningsgaranti,
dels tre motioner som har väckts med anledning av propositionen.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om införande av ett system för garanti för insättningar hos banker och vissa värdepappersbolag. Systemet skall träda i kraft den 1 januari 1996.
Som medlem i EU är Sverige skyldigt att införa ett sådant system i enlighet med ett EG-direktiv. Behovet av reglering inom EU på detta område har sitt ursprung i principen om en enda auktorisation av kreditinstitut med åtföljande etableringsfrihet. När banker får etablera filialer i andra länder och därigenom bidra till ökad konkurrens och effektivitet har det ansetts som viktigt att en gemensam lägsta nivå för insättarnas skydd genomförs.
Bland annat mot bakgrund av att alla banker skall omfattas av ett och samma system skall systemet drivas i offentlig regi. Garantisystemet skall omfatta insättningar på konto i bank upp till 250 000 kr per insättare och bank. Insättningen skall vara nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel. En utvidgning av systemet till att omfatta även kortvariga behållningar överstigande 250 000 kr, t.ex. likvider vid fastighetsförsäljning och utfallande livräntor, förordas i en reservation (mp). Införande av självrisk föreslås i en annan reservation (m).
Bankerna skall svara för finansieringen av insättningsgarantin och belastas därför med avgifter som motsvarar de beräknade årliga kostnaderna för systemet på lång sikt. De årliga avgifterna för banksystemet som helhet skall uppgå till ett belopp motsvarande 0,25 procent av det garanterade insättningsbeloppet eller cirka en miljard kronor per år till dess behållningen på ett konto i Riksgäldskontoret uppgår till 2,5 procent av det garanterade insättningsbeloppet. Därefter skall avgifterna reduceras till ett belopp motsvarande 0,1 procent av det garanterade insättningsbeloppet. Den enskilda bankens avgift relateras till hur stor risken kan vara för att den fallerar. I en reservation (m) förordas en långsammare uppbyggnad av kontot; den årliga avgiften borde därför begränsas till 0,15 procent till dess behållningen uppgår till 2,5 procent av det garanterade beloppet.
Utskottet avstyrker vidare - med hänvisning till pågående utredning i frågan - en motion med begäran om en lag om vårdslös kreditgivning.
Propositionen
I proposition 1995/96:60 föreslås att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om insättningsgaranti, 2. 3. antar regeringens förslag till lag om skatteregler för ersättning från insättningsgaranti, 4. 3. antar regeringens förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
5. antar regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672),
6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
7. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
8. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:2015) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
9. godkänner den huvudsakliga inriktningen för Bankstödsnämndens verksamhet med det svenska systemet för garanti för insättningar i enlighet med vad regeringen förordar,
10. godkänner vad regeringen föreslår angående finansieringen av Bankstödsnämndens administration av verksamheten med det svenska systemet för garanti för insättningar,
11. bemyndigar regeringen att låta Bankstödsnämnden låna medel i Riksgäldskontoret enligt de riktlinjer som regeringen förordar.
Lagförslagen har granskats av Lagrådet. Lagförslag 5 behandlas av samordningsskäl i betänkande 1995/96:NU9 om ökad bankkonkurrens. Vvriga lagförslag återges i bilaga 1.
Motionerna
De motioner som väckts med anledning av propositionen är följande:
1995/96:N5 av Karin Falkmer m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om självrisk,
2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om banksystemets avgifter.
1995/96:N6 av Bo Lundgren (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag om vårdslös kreditgivning i enlighet med vad som anförts i motionen.
1995/96:N7 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgat insättarskydd för kortvariga större behållningar.
Utskottet
EG-direktivet om system för garanti för insättningar
EG antog i maj 1994 ett direktiv (94/19/EG) om system för garanti för insättningar. I direktivet anges att syftet med att införa garantisystem är att skydda insättares medel hos ett kreditinstitut vid finansiella kriser. Utöver detta syfte kan garantisystemet sägas ha en stabilitetsbevarande funktion. Genom direktivet kan olika nationella system till skydd för insättares medel hos kreditinstitut harmoniseras.
Kraven på införlivande av direktivets bestämmelser med den nationella lagstiftningen är begränsade till garantisystemets huvudkomponenter, såsom t.ex. garantins omfattning och ersättningsnivå, värdlandets behandling av filialer till kreditinstitut från andra medlemsländer och tredje land samt formerna för framställande av krav på och erhållande av ersättning.
Direktivet innehåller endast minimiregler. Medlemsländerna ges stor frihet att utforma sina garantisystem utifrån nationellt betingande förhållanden.
Målsättningen för garantisystemen skall enligt direktivet vara att det inom en kort tid skall kunna betalas ut ersättning till en insättare på grund av att de insatta medlen har förklarats indisponibla till följd av ett kreditinstituts finansiella situation.
Garantisystemen skall omfatta varje insättares samlade behållning i ett enskilt kreditinstitut och täcka ett belopp som motsvarar minst 20 000 ecu (för närvarande ca 170 000 kr). Direktivet ger möjlighet att förena garantin med en självrisk som inte får överstiga 10 procent av det för en insättare bestämda ersättningsbeloppets storlek. Garantin skall enligt huvudregeln infrias inom tre månader från att det konstateras att insättarna är förhindrade att disponera sina medel på grund av att kreditinstitutets finansiella ställning omöjliggör betalningen.
Enligt direktivet skall de anslutna kreditinstituten svara för finansieringen av garantisystemen.
Allmänt om regeringens förslag
I propositionen föreslås en lag om insättningsgaranti. Det primära syftet med att införa ett system för garanti för insättningar är att stärka konsumentskyddet för allmänhetens insättningar i bank och komplettera den övriga skyddsreglering som omger bankerna, konstaterar regeringen.
Som medlem i EU är Sverige skyldigt att införa ett system för insättningsgaranti i enlighet med EG- direktivet. Behovet av reglering inom EU på detta område har sitt ursprung i principen om en enda auktorisation av kreditinstitut med åtföljande etableringsfrihet. När banker får etablera filialer i andra länder och därigenom bidra till ökad konkurrens och effektivitet har det ansetts som viktigt att en gemensam lägsta nivå för insättarnas skydd införs.
Den svenska insättningsgarantin skall, i linje med direktivets minimiregler, i huvudsak inriktas mot ett renodlat konsumentskydd. Bland annat mot bakgrund av att alla banker föreslås bli omfattade av ett och samma system bör systemet drivas i offentlig regi, sägs det i propositionen.
Det finns enligt regeringen inget hinder mot att garantisystemet träder i kraft medan det statliga bankstödet kvarstår. Något ersättningsfall torde emellertid inte komma att aktualiseras så länge det statliga åtagandet kvarstår.
Det svenska garantisystemet föreslås omfatta insättningar på konto i bank upp till 250 000 kr per insättare och bank. För att en insättning skall omfattas av insättningsgarantin krävs att den är nominellt bestämd och tillgänglig för insättaren med kort varsel.
Bankerna skall svara för finansieringen av insättningsgarantin och därför belastas med avgifter som motsvarar de beräknade årliga kostnaderna för systemet på lång sikt. De årliga avgifterna för banksystemet som helhet föreslås uppgå till ett belopp motsvarande 0,25 procent av det garanterade insättningsbeloppet eller cirka en miljard kronor om året. Detta avgiftsuttag föreslås pågå till dess behållningen uppgår till 2,5 procent av det garanterade insättningsbeloppet. Därefter skall avgifterna för banksystemet som helhet uppgå till ett belopp motsvarande 0,1 procent av det garanterade insättningsbeloppet. Den enskilda bankens avgift föreslås bli relaterad till hur stor risken kan vara för att den fallerar. För att systemet skall vara trovärdigt behöver avgiftsuttaget kompletteras med en upplåningsrätt. Bankstödsnämnden skall enligt förslaget därför bemyndigas att låna medel i Riksgäldskontoret för att kunna betala ut ersättning till insättare. Vid eventuella fallissemang kommer systemet först att belastas med kostnader i samband med att ersättning betalas ut till insättarna. Senare kommer sy-stemet delvis att kompenseras i anslutning till att konkursförfarandet avslutas. Om tillgångarna i systemet inte är tillräckliga för de utbetalningar som krävs lånas medel upp i avvaktan på att den fallerande bankens tillgångar realiseras och garantisystemet får sin andel.
Garantisystemet får endast tas i anspråk när en domstol försatt en bank i konkurs eller då en behörig utländsk myndighet förklarat att insättningarna i en bank, vars filial anslutit sig till det svenska garantisystemet, är indisponibla. Ersättning skall betalas ut till berörda insättare senast inom tre månader från dagen för konkursbeslutet eller förklaringen.
Motsvarande regler föreslås gälla även för vissa värdepappersbolag som tar emot insättningar.
De nya reglerna skall träda i kraft den 1 januari 1996.
Ansvar för vårdslös kreditgivning
Tre motioner har väckts med anledning av propositionen. I motion 1995/96:N6 (m) tas upp frågan om straffrättsligt ansvar för vårdslös kreditgivning. För att garantisystemet och statens ansvar att ingripa vid omfattande problem inom den finansiella sektorn inte skall leda till en mindre noggrann kreditprövning bör, anser motionären, kraven på de ansvariga personerna skärpas. En särskild strafflagstiftning om vårdslös kreditgivning borde därför införas. Det är enligt motionären inte fråga om att rubricera dåliga affärsmässiga beslut som brott i straffrättslig mening utan förslaget syftar till att införa straffsanktioner när kreditprövningen som sådan är bristfällig.
Mot bakgrund av de befintliga kunskaper om de skeenden som ledde fram till den svenska bankkrisen beslutade regeringen i juni 1995 att tillsätta en kommitté med uppdrag att göra en översyn av statens tillsyn över framför allt banker och kreditmarknadsbolag. Kommittén skall utreda behovet av ändringar i bl.a. tillsynens innehåll och inriktning på bankområdet. Av direktiven (dir. 1995:86) framgår att kommittén också bör göra en genomgång av det nuvarande straffrättsliga regelverket beträffande vårdslös kreditgivning och lämna de förslag som den anser behövs. Förslag till kriminalisering skall dock föregås av en noggrann analys, där olika intressen skall vägas mot varandra. Utredningsarbetet skall vara avslutat före utgången av år 1996, och om möjligt skall kommittén avlämna delbetänkanden.
Bankkrisen visade på klara brister i noggrannhet vid kreditgivning. Utskottet anser att stabiliteten i kreditsystemet och därmed också i ett garantisystem för insättning i förlängningen är beroende av kvaliteten i kreditgivningen. Det förslag som förs fram i motion 1995/96:N6 (m) kommer att tas upp till prövning av den tillsatta utredningen. Mot denna bakgrund bör motionen, enligt utskottets mening, inte påkalla någon riksdagens vidare åtgärd. Den avstyrks därför.
Insättarskydd för kortvariga större behållningar
I motion 1995/96:N7 (mp) framhålls som angeläget att även kortvariga behållningar som överstiger 250 000 kr skall skyddas av insättningsgarantin. Som exempel anför motionärerna likvider vid fastighetsförsäljning och utfallande livräntor. De anser att frågan bör utredas ytterligare, och att regeringen därefter bör lägga fram förslag om utvidgning av insättarskyddet till att omfatta även sådana behållningar.
Frågan om hur kortvariga större behållningar i samband med betalningar skall behandlas berörs inte i EG:s direktiv. Regeringen konstaterar i propositionen att sådana behållningar har stor privatekonomisk och därmed social betydelse. Detta kan gälla många slag av betalningar, t.ex. vid bostadsöverlåtelser och utfallande livförsäkringar. Om det görs undantag från beloppsgränsen för den typen av behållningar, vilket enligt regeringen i och för sig kan betraktas som önskvärt, måste undantaget omges med tydliga regler för att systemet inte skall luckras upp och förfelas. Att avgränsa vad som ryms inom ett socialt kriterium innebär ett betydande mått av godtycklighet, och stora svårigheter kan förutses vid den kontroll som måste kunna göras. Med dessa utgångspunkter stannar regeringen vid att garantisystemet inte bör omfatta placeringar av nu aktuellt slag.
Utskottet är medvetet om den risk för negativa sociala konsekvenser som påtalas i motion 1995/96:N7 (mp). Samtidigt gäller, som tidigare redovisats, att insättarskyddet skall utgöra ett grundskydd från konsumentsynpunkt. Stora behållningar, om än tillfälliga, kräver då ökad medvetenhet hos insättarna om eventuella risker. I likhet med regeringen anser därför utskottet att systemet i dess föreslagna utformning svårligen kan omfatta ett utvidgat insättarskydd i enlighet med motionärernas förslag. Motionen avstyrks med det sagda.
Självrisk i garantisystemet
Enligt regeringens förslag skall ingen självrisk tas ut från insättarna i samband med utbetalningar av ersättning från garantisystemet. Enligt vad som sägs i motion 1995/96:N5 (m) minskar frånvaron av självrisk i garantisy- stemet bankkundernas motiv att reagera om en bank uppenbart ökar sitt risktagande. Den uteblivna självrisken kan därför komma att medföra att kundernas val av bank präglas av passivitet. I motionen föreslås att en självrisk på 5 procent skall införas så att 95 procent av det insatta beloppet skyddas till dess ersättningen uppgår till 250 000 kr.
Som redovisats inledningsvis medger EG- direktivet (artikel 7) att en självrisk om högst 10 procent av en enskild insättares garanterade insättning vid ett ersättningstillfälle tas ut. Utskottet har inhämtat att några medlemsländer i sina garantisystem också har infört en självrisk av varierande storlek. Dessa länders garantisystem skiljer sig emellertid såväl sinsemellan som från det föreslagna svenska systemet, varför en jämförelse utifrån dessa länders erfarenheter svårligen kan göras.
Både Riksbanken och Finansinspektionen har föreslagit att en självrisk på 5 procent skall införas. Regeringen påpekar dock i propositionen att det är svårt att utvärdera behovet av en självrisk i systemet. Eftersom det är en uttalad anledning för införandet av garantisystemet att de flesta insättare har relativt svårt att göra bedömningar av bankernas kreditvärdighet, finner regeringen att tillräckliga skäl saknas för att motivera en självrisk med att insättarna skall förmås öka sin vaksamhet rörande förändringar i bankernas risktagande. Förekomsten av självrisk kan dessutom, anser regeringen, öka risken för att bankmedlen tas ut på ett tidigt stadium vid tendens till oro för att inte ett belopp motsvarande självrisken skall gå förlorat. Eftersom insättarna generellt sett inte kan antas ha förmågan att bedöma det finansiella tillståndet i bankerna finns det risk för att ett sådant uttagsbeteende grundas på felaktiga antaganden vilket vore allvarligt och måste undvikas så långt det är möjligt, sägs det i propositionen. Regeringen menar därför att en självrisk inte bör införas i garantisystemet.
Även om det finns goda skäl för införande av en självrisk instämmer utskottet i regeringens bedömning att dessa skäl inte överväger nackdelarna. Mot den bakgrunden tillstyrker utskottet regeringens förslag i denna del och avstyrker det nu aktuella yrkandet i motion 1995/96:N5 (m).
Avgiftens storlek
Som tidigare nämnts skall bankerna svara för finansieringen av insättningsgarantin. Sammanlagt skall årligen avgifter till ett belopp som motsvarar 0,25 procent av det garanterade insättningsbeloppet - eller cirka en miljard kronor - inbetalas till Bankstödsnämnden och placeras på ett räntebärande konto i Riksgäldskontoret. Den enskilda bankens avgift skall relateras till risken för att banken fallerar.
I motion 1995/96:N5 (m) hävdas att fonduppbyggnaden bör spridas ut över en längre tidsperiod. Om bankernas avgifter är alltför höga kan det enligt motionärerna leda till ökade räntemarginaler, vilket i sin tur kan medföra en överströmning till andra sparformer. Det föreslås därför i motionen att den årliga avgiften skall begränsas till 0,15 procent av garanterat insättningsbelopp till dess behållningen på kontot i Riksgäldskontoret uppgår till 2,5 procent av det garanterade beloppet. Därefter skall avgiften - liksom i regeringens förslag - vara 0,1 procent av insättningsbeloppet.
I överensstämmelse med EG-direktivet skall garantisystemet bekostas av de banker som omfattas av systemet. Avgifterna skall motsvara de förväntade årliga kostnaderna för garantisystemet, vilket huvudsakligen bestäms av de förväntade kostnaderna i samband med eventuella ersättningsfall.
Enligt översiktliga beräkningar i departementspromemorian Insättningsgaranti (Ds 1995:3) uppskattas systemets förväntade årliga kostnader över en tioårsperiod till i genomsnitt knappt en miljard kronor. Enligt en annan översiktlig beräkning uppskattas det garanterade insättningsbeloppet till ungefär 400 miljarder kronor. Sålunda motsvarar den årliga kostnaden på knappt en miljard kronor närmare 0,25 procent av det garanterade insättningsbeloppet. Vid uppskattningen av denna kostnad har till viss del erfarenheter från det amerikanska garantisystemet använts. Det har ansetts vara av värde att speciellt studera detta system eftersom det varit i bruk längst tid, sedan år 1933, och haft det största antalet ersättningsfall. Enligt regeringen bör det svenska garantisystemet ha en liknande konstruktion som det amerikanska med avseende på en målsatt behållning på nämndens konto i Riksgäldskontoret som utlöser en sänkning av avgiftsnivån. De amerikanska instituten har sedan år 1992 betalat individuella avgifter på mellan 0,23 och 0,31 procent av total domestic deposits beroende på institutens individuella risktagande och finansiella tillstånd. Den amerikanska garantifonden har nyligen nått sin målsatta behållning, och avgifterna kommer därför att reduceras.
Utskottet har inhämtat uppgifter om den årliga avgiften i ett flertal länder. De offentliga och privata garantisystem i andra länder som bygger på fondering tillämpar i allmänhet årliga fasta avgifter som tas ut till dess att fondens tillgångar nått en viss storlek. Förutom i Förenta staterna gäller detta t.ex. i Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Österrike. I Tyskland tillämpas en kombination av årliga avgifter och en anslutningsavgift. I vissa länder utfärdar bankerna garantier att i efterhand bidra till systemet. Även viktiga förhållanden när det gäller värdet av garantiåtagandet kan skilja sig åt markant, t.ex. beträffande garanterad inlåningsvolym, banksy-stemets struktur och tillstånd samt bestämmelser rörande hantering av rekonstruktion av insolventa institut. En rättvisande jämförelse av avgiftsnivåer mellan olika länder låter sig därför knappast göras.
Utskottet delar regeringens uppfattning att det totala årliga avgiftsuttaget från banksystemet bör uppgå till 0,25 procent av det totala garanterade insättningsbeloppet upp till den målsatta nivån. Som redovisats motsvarar beräkningarna av systemets förväntade årliga kostnader närmare 0,25 procent av det garanterade insättningsbeloppet. Denna beräkning ligger i linje, så långt en jämförelse kan göras, med avgiften i de flesta andra länder som tillämpar ett system med förskottsbetalning.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens förslag i denna del och avstyrker motion 1995/96:N5 (m) såvitt här är i fråga.
Övriga frågor
Enligt EG-direktivets artikel 2 gäller att insättningar som ett kreditinstitut har gjort i eget namn och för egen räkning i ett annat kreditinstitut inte skall omfattas av återbetalning från garantisystem. Från bestämmelsen görs inga undantag.
I 2 § i regeringens förslag till lag om insättningsgaranti definieras institut som en svensk bank eller ett utländskt bankföretag eller ett svenskt värdepappersbolag eller utländskt värdepappersföretag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto. Enligt 5 § i lagförslaget kan ett institut som omfattas av garantin inte få ersättning enligt garantin.
En tolkning av 5 § ger rimligtvis vid handen att institut som inte omfattas av garantin kan komma i fråga för ersättning. Med en sådan tolkning skulle t.ex. utländska bankföretag eller utländska värdepappersföretag som står utanför ett garantisystem kunna kräva att omfattas av garantin i egenskap av insättare. Det är enligt utskottets mening tveksamt om 5 § i här angiven lydelse står i överensstämmelse med artikel 2 i EG-direktivet. Med den föreslagna lydelsen i propositionen undanröjs visserligen eventuella svårigheter med en definiering av de olika typer av utländska företag som kan komma i fråga för garantin. De relativa fördelar en enkelhet i systemet innebär kan emellertid, menar utskottet, inte anses överväga de nackdelar det skulle innebära att oklarhet kan komma att råda om vissa utländska företags rätt till ersättning enligt garantin. Härutöver anser utskottet att full och tydlig överensstämmelse med artikel 2 i direktivet bör eftersträvas. Utskottet föreslår därför en ändring av 5 § i regeringens förslag. Ändringen innebär att den aktuella lydelsen i lagrådsremissen införs i lagen. I bilaga 2 har den nu aktuella ändringen klargjorts.
Utskottet behandlar slutligen två tolkningsfrågor beträffande insättningsgarantin. Av 2 § punkt 3 i lagförslaget framgår att garantin avser insättningar där tillgodohavandena är nominellt bestämda och som är tillgängliga för insättaren med kort varsel. Alla slag av konton i bank som uppfyller nämnda kriterier skall omfattas. I propositionen (s. 56) konstateras att bl.a. konton som har uppsägningstid men som ändå kan disponeras av insättare, om än till en kostnad i form av uttagsavgifter, skall omfattas av garantisystemet. Därefter sägs följande i propositionen:
Sparkonton i bank till fast ränta där beloppet är bundet viss period, dvs. uttag kan inte göras före periodens utgång, uppfyller inte kriteriet att vara tillgänglig med kort varsel, dvs. likvid. Även om dessa konton är förenade med rätt till förtidsinlösen skall de inte omfattas av garantin om insättningen löper till fast ränta och aktuell kontobehållning vid förtida uttag beror av förändringar i marknadsräntorna.
Det nu sagda i propositionen skulle kunna tolkas så att enbart den omständigheten att kontot löper med fast ränta diskvalificerar insättningen från garantin. Utskottet vill understryka att vad som bör undantas i detta sammanhang är konton där behållningen varierar med gällande ränteläge, dvs. sådana konton som i grundläggande mening har samma ekonomiska egenskaper som t.ex. bankcertifikat. Det innebär att i vissa fall även konton med fast eller bunden ränta kan omfattas av garantin men att ett konto faller utanför garantin om den bundna räntan medför att insättningen inte kan anses nominellt bestämd eller om behållningen inte är tillgänglig med kort varsel.
På samma sida i propositionen sägs vidare att annan egenskap som bör känneteckna skyddsvärda kontoslag är att insättaren skall ha möjlighet att fortlöpande sätta in medel på kontot . Något sådant krav för att ett konto skall omfattas av garantin uppställs inte i EG-direktivet. Enligt utskottets mening kan ett kontoslag vara skyddsvärt från insättningsgarantisynpunkt även om insättaren inte tillåts göra fortlöpande insättningar, förutsatt att övriga kontovillkor överensstämmer med de rekvisit som upptagits i lagen.
I övrigt tillstyrker utskottet regeringens förslag i de delar som inte berörts av utskottet i det föregående. Av samordningsskäl framlägger dock utskottet regeringens förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672) i betänkande 1995/96:NU9 om ökad bankkonkurrens.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande ansvar för vårdslös kreditgivning
att riksdagen avslår motion 1995/96:N6,
2. beträffande insättarskydd för kortvariga större behållningar
att riksdagen avslår motion 1995/96:N7,
res. 1 (mp)
3. beträffande självrisk i garantisystemet
att riksdagen avslår motion 1995/96:N5 yrkande 1,
res. 2 (m)
4. beträffande avgiftens storlek
att riksdagen med avslag på motion 1995/96:N5 yrkande 2 antar det i proposition 1995/96:60 framlagda förslaget till lag om insättningsgaranti såvitt avser 12 §,
res. 3 (m)
5. beträffande förslaget till lag om insättningsgaranti i övrigt
att riksdagen antar det i proposition 1995/96:60 framlagda förslaget till
lag om insättningsgaranti i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan i det föregående, dock med den ändringen att 5 § erhåller lydelse enligt Utskottets förslag i bilaga 2,
6. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar de i proposition 1995/96:60 framlagda förslagen till
a) lag om skatteregler för ersättning från insättningsgaranti,
b) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
c) lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),
d) lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,
e) lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter,
f) lag om ändring i lagen (1994:2015) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,
7. beträffande Bankstödsnämndens verksamhet med garantisystemet
att riksdagen med bifall till proposition 1995/96:60 momenten 9 och 10
dels godkänner den i propositionen angivna huvudsakliga inriktningen för Bankstödsnämndens verksamhet med det svenska systemet för garanti för insättningar,
dels godkänner den i propositionen angivna finansieringen av Bank stödsnämndens administration av verksamheten med det svenska sy- stemet för garanti för insättningar,
8. beträffande upplåningsrätt i samband med ersättningsfall
att riksdagen med bifall till proposition 1995/96:60 moment 11 bemyndigar regeringen att låta Bankstödsnämnden låna medel i Riksgäldskontoret i enlighet med de riktlinjer som anges i propositionen.
Stockholm den 21 november 1995
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Christer Eirefelt (fp), Karin Falkmer (m), Bo Bernhardsson (s), Kjell Ericsson (c), Sylvia Lindgren (s), Chris Heister (m), Barbro Andersson (s), Lennart Beijer (v), Marie Granlund (s), Ola Karlsson (m), Eva Goës (mp), Göran Hägglund (kds), Dag Ericson (s), Laila Bäck (s), Sten Tolgfors (m) och Frank Lassen (s).
Reservationer
1. Insättarskydd för kortvariga större behållningar (mom. 2)
Eva Goës (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med Utskottet är och slutar med det sagda bort ha följande lydelse:
Frågan om skyddet för kortvariga större behållningar rymmer en social dimension men är viktig även från rent principiella utgångspunkter. Denna typ av behållningar berörs inte i EG:s direktiv. Som motionärerna anför kan behållningarna, inte minst när det gäller likvider i samband med bostadsöverlåtelser, ha en stor privatekonomisk och därmed social betydelse. Detta kan även gälla andra slag av betalningar, t.ex. utfallande livförsäkringar. Utskottet konstaterar att Konsumentverket i sitt remissyttrande har förordat att dessa tillfälliga stora kontobehållningar skall vara garanterade fullt ut.
Det vore enligt utskottets mening olyckligt om normalt säkra betalningsmetoder skulle komma att överges till förmån för mer komplicerade eller i realiteten mer osäkra metoder på grund av ett begränsat insättarskydd. Utskottet är medvetet om de administrativa svårigheter som en utvidgning av skyddet i detta avseende kan komma att medföra men anser att problemen inte har analyserats i sin helhet. Som anförs i motionen är det inte minst av konsumentskäl angeläget att frågan utreds ytterligare. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag om utvidgat insättarskydd för kortvariga större behållningar i enlighet med vad som sägs i motion 1995/96:N7 (mp). Vad utskottet anfört med anledning av denna motion bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande insättarskydd för kortvariga större behållningar
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:N7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Självrisk i garantisystemet (mom. 3)
Karin Falkmer, Chris Heister, Ola Karlsson och Sten Tolgfors (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 6 med Även om och slutar på s. 7 med motion 1995/96:N5 (m) bort ha följande lydelse:
Bankkundernas vaksamhet är enligt utskottets mening en av flera faktorer som medverkar till ett disciplinerat banksystem. Det är därför av vikt att lagstiftningen på bankområdet utformas så att denna vaksamhet uppmuntras.
EG-direktivet medger en självrisk om högst 10 procent av en enskild insättares garanterade insättning vid ett ersättningstillfälle. I motsats till regeringen föreslår flera tunga remissinstanser, bl.a. Riksbanken och Finansinspektionen, att en självrisk skall införas. Som anförs i motion 1995/96:N5 (m) är det väsentligt att bankkunderna har incitament för sin vaksamhet. Trots vad som påstås i vissa sammanhang saknar kunderna inte möjlighet att inhämta kunskap om bankernas finansiella ställning. Införande av en självrisk i garantisystemet skulle enligt utskottets mening ytterligare uppmuntra bankkunderna att ta del av tillgänglig information. Utskottet delar heller inte regeringens farhågor när det gäller risken för ett oönskat uttagsbeteende grundat på felaktiga antaganden. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om införande av en självrisk om 5 procent i enlighet med vad som föreslås i nyssnämnda motion. Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande självrisk i garantisystemet
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:N5 yrkande 1 som sin mening ger regeringen tilll känna vad utskottet anfört.
3. Avgiftens storlek (mom. 4)
Karin Falkmer, Chris Heister, Ola Karlsson och Sten Tolgfors (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med Utskottet delar och slutar med i fråga bort ha följande lydelse:
En avgift på 0,25 procent av garanterat belopp kan enligt utskottets mening inte anses vara en försumbar kostnad för bankerna. Alltför höga bankavgifter kan leda till ökade räntemarginaler. Detta kan i sin tur komma att medföra en oönskad överströmning till andra sparformer. För att svenska kreditinstitut inte skall belastas med konkurrenshämmande stora avgiftsuttag, bör uppbyggnaden av kontot hos Riksgäldskontoret därför spridas ut över en längre tidsperiod än vad regeringen föreslår. Som anförs i motion 1995/96:N5 (m) bör den årliga avgiften begränsas till 0,15 procent av garanterat insättningsbelopp till dess behållningen på kontot i Riksgäldskontoret uppgår till 2,5 procent av det garanterade beloppet. Därefter bör avgiften vara 0,1 procent av garanterat belopp. Med ett beslut i enlighet härmed blir det aktuella yrkandet i motion 1995/96:N5 (m) helt tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande avgiftens storlek
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:N5 yrkande 2 antar det i proposition 1995/96:60 framlagda förslaget till lag om insättningsgaranti såvitt avser 12 ', dock med den ändringen att siffrorna 0,25 i andra stycket skall bytas ut mot siffrorna 0,15 .
Regeringens lagförslag
1 Förslag till lag om insättningsgaranti
2 Förslag till lag om skatteregler för ersättning från insättningsgaranti
3 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
4 Förslag till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)
6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
7 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2015) om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om insättningsgaranti
Regeringens Utskottets förslag förslag
5 §
Ett institut som En insättare som omfattas av är en bank eller garantin kan inte ett få ersättning värdepappersbolag enligt garantin. som har tillstånd att ta emot kundens medel på konto, eller motsvarande utländska företag, kan inte få ersättning enligt garantin.
Innehållsförteckning
Ärendet