Insatser för läsfrämjande och digitalisering

Fru talman! Givetvis står vi socialdemokrater bakom våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall till reservation 1 och 6. Nu handlar det om kulturutskottets betänkande Insatser för läsfrämjande och digitalisering . Digitala bibliotek och digitala medier är så långt från min barndoms bibliotek, med en sträng bibliotekarie som noga bevakade så att vi inte smet in på vuxenavdelningen innan vi nått den stipulerade åldern, som tänkas kan. Ett av många vackra ord i det svenska språket är folkbibliotek. Jag minns min första partikongress och Göran Perssons tal som jag vill citera några rader ur: "Det vackraste ljud jag vet är den koncentrerade tystnaden i folkbibliotekets läsesal. Där finns kunskapens förutsättningar. Där omvandlas information från hela världen till växande och berikande kunskap, kunskap som utvecklar och förändrar. I vårt land är folkbiblioteket kulturens hjärta och blodomlopp." Så långt Göran Persson. Nu utvecklas tekniken så otroligt fort. Folkbiblioteket är mer än en läsesal. Folkbiblioteket är ett fysiskt rum men även en plats på Internet, och då är vi socialdemokrater mycket angelägna om en god tillgänglighet. Det digitaliserade kulturarvet och tillgången till e-böcker kräver tillgänglighet för alla på lika villkor, liksom möjligheten att gå till folkbiblioteket har funnits för de allra flesta. Att värna folkbibliotekens ställning i dag kräver dock en debatt och en lösning när det gäller e-böckerna. Jag tror att de flesta av oss vill att biblioteken ska fortsätta att vara förmedlare av litteratur. De köper in medier oavsett format och lånar ut utan kostnad. Det är inköpsbeslut som inte styrs av marknaden. Därför krävs det en lösning. Att säkra medborgarnas rätt till bibliotek med rätt att låna ut böcker i olika former är en avgörande fråga för folkbiblioteken och läsandet och bör utredas så fort som möjligt. Men för att få tillgång till nya medier som till exempel e-böcker krävs att man är Internetanvändare. Det är allt fler som har tillgång till bredband, men ökningen går nu mycket långsamt. Tillgången till Internet i hemmen hade en snabb tillväxt i slutet av 90-talet, men fortfarande är det en och en halv miljon människor som inte har tillgång till datorer i hemmen. Enligt Skolverkets uppföljning 2009 finns det många skolor där eleverna har en egen dator men också skolor där upp till tolv elever får dela på en dator. Nu nås vi också av nya rapporter om att barnfattigdomen har ökat. När man inte ens har råd att åka på skolutflykt tror jag att den egna datorn är mycket långt borta. Det finns också många andra grupper av barn som inte får halka efter i datorkunskap och -användning. Det är alltså helt uppenbart att det behövs en folkbildningssatsning för att minska den digitala klyftan, en satsning för äldre, en satsning för invånare med annat ursprung, naturligtvis också för barnens föräldrar och för barnen som ska använda Internet i framtiden. Den nyss påbörjade Digidelsatsningen är naturligtvis lovvärd, men det är på tok för lite pengar. Om man slår ut pengarna på studieförbund, folkhögskolor och läscenter över hela landet blir det alldeles otillräckligt. Tillgången till Internet är en klass- och generationsfråga, och det är viktigt att klyftan minskar. Det finns hur mycket statistik som helst om skillnader i läsvanor mellan olika grupper, mellan arbetare och akademiker samt mellan låg- och medelinkomsttagare. Det är skillnader på grund av ålder, bostadsort och etnisk bakgrund. Satsningen på En bok för alla har därför varit mycket värdefull, och vi vill fortsätta i denna satsnings anda. I dag finns tillgång till billiga böcker, men vad hjälper det om man inte får pushningen, tipset, och kommer i gång med sin läsning? Vi socialdemokrater tycker också att produktionen av talböcker, taktila bilderböcker och böcker på nationella minoritetsspråk behöver stimuleras. Därför är det viktigt att ge En bok för alla ett förnyat och breddat uppdrag. En satsning på barnböcker vore en bra insats för barns läsande. Även om det finns många billiga pocketböcker i dag är barnböckerna för dyra. Jag läste en artikel i går om att forskare vid Göteborgs universitet kommit fram till att svenska barn i nio- till tioårsåldern nästan slutat att läsa böcker på fritiden. Läsförståelsen och läskompetensen sjunker. Det är ett fenomen som kan ses i flera länder där datoranvändningen snabbt har utvecklats. Här gäller det att använda barns datorkompetens till att utveckla läsningen. Det går definitivt att utveckla barns datoranvändning i kombination med läsande och utveckla intresset för läsande på nätet. Det är något som forskaren Monica Rosén bekräftar. Det finns mer forskning att ta itu med när det gäller bibliotek och läsning. Varför ska inte biblioteken arbeta enligt vetenskap och beprövad erfarenhet? Det gäller inom medicinen och det bör även gälla inom biblioteksvärlden. Demokrati är beroende av självständiga medborgare. Därför behövs flera oberoende röster i det offentliga samtalet, flera arenor för debatt så att tankar, synsätt och idéer kan mötas och brytas. Var ska vi ha våra mötesplatser? Vi vill värna om de demokratiska rummen som kulturen utgör - att lyfta fram läsande och litteratur, film, teater och konst, och forma ett samhälle för människor. Därför är det viktigt att inte sälja ut och överlåta biblioteken åt kommersiella krafter. Det är i det offentliga rummet som samhällsberättelser skapas. Då får vi inte utestänga vissa. Om vi inte får dessa icke-kommersiella mötesplatser för diskussion och kreativitet blir vi sittande i våra tv-soffor och skräms av det nya och skräms av det okända. Stadsmiljöer, museer och bibliotek formas av arkitekter - vackert och funktionellt. Men det blir också dyrare och därmed mindre tillgängligt. Vi måste motverka kommersialismens negativa verkningar. Var finns ställen där man hänger med vänner utan att vara konsument? Girigheten får inte bli hotet mot det öppna samhället. Därför måste folkbiblioteken bli våra icke-kommersiella mötesplatser. (Applåder)

Fru talman! Jag ställer mig bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 8 och reservation 1. Miljöpartiets huvudfokus är att kunskap och kultur ska vara tillgängligt för alla människor på lika villkor. Vi är av det skälet stolta över att vi har varit med och drivit igenom sänkningen av bokmomsen. Vi värnar medborgarnas tillgång till bibliotek och Internet som en kunskapens och kulturens allemansrätt. Bibliotek är kommunernas stora möjlighet att på ett informellt sätt höja bildningsnivån i landet. Det är ett tydligt kommunalt ansvar att hålla bibliotek och utforma deras verksamhet på ett sådant sätt att invånarna kan få glädje och nytta av dem. Men språket är i sig inte en lokal angelägenhet. Tillgången till språket är detsamma som tillgången till demokrati, kultur, utbildning och information. Det råder i dag stora skillnader i läsvanor mellan grupper i samhället, i befolkningen, framför allt mellan det vi kallar arbetare och akademiker. I reservation nr 1 har vi lyft upp denna fråga. Det finns flera goda åtgärder som har prövats och som har lyckats. Vi anser att vana att läsa skapar stor frihet, självständighet och engagemang. Det finns skillnader i samhället, och det är inget som man ska behöva anpassa sig till. Tvärtom ska människor få en dörröppnare till lusten att läsa. Det är viktigt för utvecklingen för oss människor. Det här kan gå till på många sätt. Vi föreslår att ett flertal beprövade koncept ska fortsätta och byggas vidare på. Regeringen har en del andra idéer och vill tillsätta en kommitté som ska analysera litteraturens ställning och läsfrämjandets insatser. Jag tycker att det är lite svårt att se hur det här ska stimulera fler till att läsa. Därför föreslår vi att reservationen ska tas på allvar. Reservation nr 8 gäller definitionen av kulturtidskrift. Det är en liten detalj, men vi känner alla till uttrycket djävulen vilar i detaljerna. Ja, det är frustrerande när den förändrade definitionen hotar att leda till en begränsning och nedläggning av vissa viktiga tidskrifter och att demokratin påverkas på ett inte bra sätt, alltså negativt. Varför den moderatledda regeringen vill göra sig känd för att minska möjligheten för att skapa utrymme för större yttrandefrihet är inte begripligt eftersom regeringen i sin politik vill att det personliga och individuella ansvaret ska vara större och att människors val ska avgöra hur samhället formas. Med en sådan politik behöver också mångfalden och diskussionen värnas. I samhället ska ges möjlighet att skapa utrymme för kritiskt tänkande, och i samhället ska ges utrymme för små och stora människor att gå i en skola där de inte slås ut. Det behövs fler verktyg för att utveckla de estetiska ämnena. Det behövs tidskrifter som skriver om kulturell mångfald i samhället, den som numera finns överallt i världen. Precis som vi från Miljöpartiet misstänkte när vi väckte motionen, insåg vi att en detalj kan vara viktig. I går kunde man läsa om effekten av detaljförändringen. I går i Dagens Nyheters kulturdel skrev Åke Daun om ett katastrofalt beslut att lägga ned tidningen I&M. Den har funnits i 40 år. Den tillhör inte underhållningsbranschen. Den vill inte få läsarna att vare sig skratta eller nödvändigtvis gråta. Den vill engagera sig i vår tids stora omvandlingsprocess. Därför kan den inte konkurrera med populärmagasin vars utgivning finansieras av en bred allmänhet. Kulturrådet har ett ansvar att prioritera - och det har man gjort. Det gör man med hjälp av den nya definitionen. Åke Daun skriver att det historiska ansvaret för ett snart 40-årigt flöde av fundamental sakkunskap upphör med tidningens nedläggande.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till de sverigedemokratiska reservationerna 2, 5 och 9. Vi ska i dag behandla betänkande KrU8 angående insatser för läsfrämjande och digitalisering. Läskunnighetens och läsförståelsens betydelse för både den enskilda individen och samhället kan knappast underskattas. Den som i dagens kunskapssamhälle besitter en låg eller obefintlig läsförståelse riskerar inte bara att gå miste om de positiva känslor och den personliga utveckling som en riktigt bra roman eller en riktigt vacker dikt kan ge. Han eller hon riskerar också att hamna i ett permanent utanförskap med små möjligheter att klara sin försörjning och ännu mindre möjligheter att fullt ut delta i det demokratiska samtalet eller att anta ett politiskt förtroendeuppdrag. I värsta fall förs detta utanförskap vidare till nästkommande generation. Sverige har lyckligtvis en stolt och anrik historia på detta område. Redan i 1686 års kyrkolag ålades klockaren att lära varje barn i församlingen att läsa. Läskunnigheten var därför internationellt sett väldigt hög redan under 1700-talet. Folkskolereformen 1842 förbättrade situationen ytterligare, och den höga graden av läskunnighet har varit en av de centrala byggstenarna varpå den svenska demokratin och välfärdsstaten har kunnat byggas. Än i dag ligger den svenska läskunnigheten och läsförståelsen på en internationellt sett ganska hög nivå. Tyvärr är dock situationen inte längre entydigt positiv. Rapport efter rapport de senaste åren har pekat på att läsförståelsen inte minst bland barn och ungdomar gradvis har försämrats. Flera av de motioner som behandlas i betänkandet tar upp detta problem. Den enda förklaring till problemet som motionärerna väljer att lyfta fram är dock skillnader i socioekonomisk bakgrund. Sådana skillnader har onekligen en stor inverkan på läskunnighet, läsvanor och läsförståelse, men ska man tro den forskning som bedrivits på området är detta dock inte den enda, kanske inte ens den främsta förklaringen till den negativa utvecklingen de senaste decennierna. Brister i vårt utbildningssystem i form av bland annat bristande ordning i klassrummen och för få behöriga lärare har säkert spelat roll. Framför allt visar dock Skolverkets analyser och den senaste PISA-rapporten att det i dag är 14 procent av de infödda skoleleverna som inte når upp till en grundläggande nivå av läsförståelse, medan samma siffra för utlandsfödda skolelever i Sverige är hela 48 procent. Bland utlandsfödda elever som går på invandrartäta skolor ser det ännu värre ut. Merparten av skillnaderna mellan infödda och utlandsfödda kan inte förklaras i socioekonomiska termer. Enligt Skolverket kvarstår två tredjedelar av skillnaden även efter att man polerat för socioekonomiska variabler. De enskilda invandrarna bär naturligtvis ingen som helst skuld i att det förhåller sig på detta sätt. Det säger sig självt att det är oerhört svårt att hålla jämna steg med infödda elever på deras modersmål, speciellt om man kanske har kommit hit i relativt sen ålder eller kommer från ett land med bristfälligt eller i värsta fall helt obefintligt utbildningssystem. På samhällsnivå är dock den nuvarande utvecklingen oerhört negativ. En betydande orsak till detta är den totalhavererade svenska invandrings- och integrationspolitiken. En tidigare och ovanligt frispråkig rapport, rapport 227 från Skolverket om läsförståelse, bekräftar denna bild. Där står det: "De skandinaviska länderna har en mer komplicerad situation vad gäller integrering av invandrare jämfört med övriga undersökta länder. Sverige, Danmark och Norge har haft de överlägset största flyktingandelarna av de undersökta länderna . och de har språk som inte talas någon annanstans i världen. Länder som Australien, Kanada och Nya Zeeland däremot har en betydligt mindre andel flyktingar jämfört med de skandinaviska länderna, de har ett språk som är det internationellt mest gångbara samt, kanske allra viktigast, de har en invandringspolitik som premierar invandring av högutbildade individer eller individer med speciella yrkeskunskaper och som dessutom ges prioritet om de uppfyller vissa språkliga minimikrav. Dessutom är det troligt att antalet flyktingar per capita har betydelse för ett lands utbildningssystems förutsättningar att avsätta tillräckliga resurser att ta hand om nyanlända elever med flyktingbakgrund, vilka på goda grunder kan antas kräva extra mycket stöd för att ta till sig undervisningen. Även ur detta perspektiv har de skandinaviska länderna, med Sverige i topp, den klart högsta flyktinginvandringen per capita." Lägger man till att vi i Sverige i praktiken har fritt val av bosättningsort för nyanlända invandrare, att många därmed också väljer att bosätta sig bland sina forna landsmän i redan segregerade etniska enklaver, där deras barn hamnar i redan hårt belastade skolor, samt att vi i Sverige har valt att inrätta samhället på ett sådant sätt att man i dessa områden kan gå från vaggan till graven och bara i undantagsfall behöva kommunicera på svenska i sin vardag, framstår inte den dystra utvecklingen som särskilt märklig. Det är bra att regeringen har visat att man är oroad över den negativa utvecklingen på läsförståelsens område och att man har tillsatt en kommitté som bland annat ska analysera detta problem och föreslå lösningar. Min förhoppning är att denna kommitté ska ha mod nog att inte bara peka på relativt enkla lösningar i form av nya projekt och mer pengar utan att man också ska våga ta itu med de mer djupgående strukturella problemen, bland annat av den typ som jag nyss har beskrivit. I avvaktan på kommitténs rapport menar vi att det redan nu finns några relativt okomplicerade eller särskilt principiellt viktiga läs-, språk- och litteraturfrämjande åtgärder som man bör vidta. Vi har därför valt att reservera oss till förmån för motionerna 274, 281, yrkande 2, samt 284. I motion 281 föreslås att i syfte att erbjuda vägledning och stimulera allmänbildning och intresse för litteratur införa en svensk kulturkanon. Då den svenska regeringen inom ramen för Nordiska rådet redan 2005 godkände en nordisk litteraturkanon, då de flesta skolor redan i dag håller sig med en inofficiell men sinsemellan skiftande litteraturkanon och då Statens kulturråd genom litteraturstödet sedan länge pekar ut vissa böcker som mer kvalitativa och därmed mer värdefulla än andra anser inte Sverigedemokraterna att det borde vara särskilt kontroversiellt att bifalla denna motion. Med utgångspunkt i det framgångsrika kanonprojektet i Danmark tror vi även att framtagandet av en svensk litteraturkanon inte bara skulle stimulera till engagemang och diskussion kring litteratur och läsande utan också kring kultur och identitet i en bredare mening. Till skillnad från den danska processen skulle vi dock önska att vi i Sverige gav allmänheten en aktivare roll i den urvalsprocessen före det slutgiltiga fastställandet av kanonen. Vi valde också att yrka bifall till motion 284, där det i syfte att möta behovet hos en alltmer rörlig och resande befolkning föreslås att man utreder huruvida det vore möjligt att införa ett svenskt nationellt lånekortssystem på biblioteken. Sverigedemokraterna ser klara fördelar med ett sådant system. Det faktum att en variant av ett sådant system redan har införts i Norge utan att det anses utgöra någon allvarlig inskränkning av det kommunala självbestämmandet gör att vi tror att det är möjligt att införa detta också i Sverige, eller åtminstone utreda frågan. Den i särklass viktigaste motion som vi har valt att yrka bifall till är dock nr 274, där det föreslås att man ska undersöka möjligheterna att ge punktskriften officiell status som läs- och skriftspråk för medborgare med synhandikapp. Som skäl för att avslå motionen anför utskottsmajoriteten att punktskriften inte är ett eget språk och därmed bara är att betrakta som en annan form av skriven svenska. Man anför också att staten bevakar de synskadades intressen genom att man infört en särskild punktskriftsnämnd. Sverigedemokraternas uppfattning är att båda dessa argument saknar logik och relevans. I 2 § i den nuvarande språklagen står det att syftet med lagen är att värna den enskildes tillgång till ett språk. I 5 § står det att alla ska ha tillgång till svenskan. I 14 § står det att alla ska ges möjlighet att utveckla och använda svenskan. Om nu punktskriften bara är en annan form av skriven svenska och dessutom den enda läs- och skriftversionen av svenska som synskadade kan ta del av, hur kan man då mot bakgrund av språklagens skrivelser neka synskadade lagstadgad rätt till denna del av svenska språket? Vad Punktskriftsnämnden anbelangar har man försökt att värna de synskadades intressen genom att vid flera tillfällen inkomma med skrivelser till regeringen och riksdagen där man med hänvisning till bland annat den gällande FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning har krävt att punktskriften ska ges lagstadgat skydd och officiell status. Den nuvarande ordningen, där synskadade inte har lagstadgad rätt till ett läs- och skriftspråk, är helt enkelt inte värdig ett land som säger sig vilja värna om de funktionshindrades intressen och behov. Jag hoppas att de övriga partierna snarast möjligt tänker om i denna fråga.

Fru talman! Det var bättre på 1600-talet, för då talade prästen om vad man skulle läsa. Men för mig är det kanske inte alltid så viktigt vad man läser, utan att man inspireras till läsning och utvecklas i sin läsning. Jag skulle vilja fråga vem som ska bestämma vad vi ska läsa. När det gäller känd svensk litteratur finns för mig Ivar Lo-Johansson och Moa Martinson. En del kanske tycker att Strindberg skrivit den bästa litteraturen. Men jag anser att barn och ungdomar ska inspireras till läsning och sedan kunna göra egna val. Det ska inte vara någon myndighet eller politiker som bestämmer vad vi ska läsa.

Fru talman! Jag är inte säker på att Kerstin riktigt har förstått poängen med en litteraturkanon. Poängen är inte att tala om för folk vad de ska läsa. Man kan naturligtvis välja fritt vad man vill ta till sig. Men bara det faktum att man tar fram en sådan process kan stimulera till ett ökat intresse för läsande, litteratur och kulturfrågor, tror jag. Bara det är i sig värdefullt. Det finns inte något kontroversiellt, tycker jag, i att säga att det finns viss litteratur som haft en mer avgörande inverkan på vårt samhälle och vår kultur och att det ingår i allmänbildningen att känna till den. Då kan en litteraturkanon fungera som en vägledning. I Danmark, där man har infört detta, är det inte så att skolorna på något sätt är tvingade att förhålla sig till det här eller tvingar barnen att läsa alla de böcker som ingår i litteraturkanon, utan den fungerar som en vägledning. Vissa skolor har valt att ta den till sig, andra har inte gjort det. Den svenska regeringen biföll som sagt redan 2005 en nordisk litteraturkanon inom ramen för Nordiska rådet. Det gick tydligen bra, så jag tror att det här också ska gå bra.

Fru talman! Jag trodde att Mattias Karlsson trodde på den svenska skolan. Visst hör det till allmänbildning och till utbildningen att lära sig om den svenska litteraturhistorien, men det sköter ju skolan. Jag tror faktiskt på lärarna. Vi talar nu om läsfrämjande åtgärder. För att komma in i läsning kanske man inte börjar med de allra tyngsta böckerna i den svenska litteraturhistorien. För mig kan det vara viktigt att ett barn börjar läsa serier bara för att lockas till läsning. Jag tror att skolan kommer att sköta det här. Även när det gäller invandrarbarnen tror jag på skolan. Det som är viktigt för dem är både att lära sig det svenska språket och att lära sig det egna språket. Ska du undanhålla vissa personer deras litteratur blir det också väldigt konstigt. All läsning är alltså av värde. Man ska få hemspråksundervisning så att man kan läsa på sitt eget språk, och man ska kunna läsa på det svenska språket utifrån ett fritt val.

Fru talman! Först och främst ser jag inget motsatsförhållande mellan att stimulera barn att läsa i vilken form det vara månde och att ha en litteraturkanon. Det är två helt olika saker. Det är intressant att Kerstin Engle tar upp detta med att man ska ha hemspråksundervisning, att man ska läsa på sitt eget språk och så vidare. Det är signifikant för Socialdemokraternas politik. Man har skapat ett samhälle där man, som jag sade, från vaggan till graven kan använda sitt eget språk. I Malmö, där jag var verksam tidigare, kan man bli förlöst av en barnmorska som pratar arabiska. Man har arabisktalande förskollärare och får modersmålsstöd i förskolan. Man får ämnesundervisning på sitt modersmål. Man har modersmålsundervisning. Man kan ta körkort på sitt modersmål. Man kan kommunicera med myndigheterna på sitt modersmål. Man kan handla och gå till läkaren på sitt modersmål etcetera. I en sådan situation är det inte särskilt konstigt att vi får barn som hamnar utanför och som aldrig kommer ut i samhället. Det är därför siffrorna ser ut som de gör när det handlar om språkkunskap och läsförståelse bland barn med utländsk bakgrund. Med er politik håller ni dem kvar i utanförskap. Jag vet att ni säkert menar gott och vill väl, men resultatet blir det omvända. Ni håller kvar de här barnen i utanförskap, och ni kommer att fortsätta göra det, och ni kommer tyvärr kanske också att föra över det på kommande generationer om ni inte tänker om.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation nr 4 och till de reservationer som vi har tillsammans med Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Läsfrämjande insatser - vilket härligt ämne! De tangerar ett mysterium, dessa små tecken på ett papper. Först ska man få ned dem på papperet via hjärnan, armen och handen. Sedan ska någon läsa dessa tecken och skapa sig nya bilder på basis av det som står. Det är ju ett mirakel. Det finns väldigt mycket i läsandet, litteraturen och böckernas värld som faktiskt är mirakel. Det är säkert fler än jag som minns det första mötet med ABC-boken. "Runt omkring kan ormen sno, så han blir ett finfint O." Detta är förmodligen det sista jag kommer att komma ihåg när jag hamnar på långvården, för det sitter där, inpräntat. När du öppnar en bok öppnar du samtidigt porten till hemligheternas hus. Det är världen som finns där inne. Där inne finns allt det som gör livet större. Där inne finns allt som gör världen mindre. Där inne finns också någons drömmar, skratt och hopp. Där finns kanske också någons sorg, gråt och saknad. Allt finns i böckerna. När vi läser blir vi medskapande på ett alldeles särskilt sätt. Vi förvandlar dessa tecken till bilder som sedan får liv i vårt inre, och vi växer som människor. Vi ser läsandet och tillgången till böcker som en självklarhet, men när vi blickar ut över världen märker vi att det inte är så för alla. Fattigdomen och analfabetismen är en olycklig kombination för alltför många jorden runt. Läskunnighet är också en förutsättning för demokrati. Men det finns också många här i Sverige, i vårt samhälle, som av olika anledningar inte har samma tillgång till böcker och läsande som vore önskvärt. Det finns väldigt mycket att göra, och vi försöker efter bästa förmåga att skapa förutsättningar också för de grupper som har en bit fram till boken. Det har redan nämnts en del projekt - Läs för mig, pappa, vägkrogsbiblioteken, arbetsplatsbibliotek och böcker på minoritetsspråken. Här intar det kurdiska biblioteket i Stockholm en särställning. En bok för alla vill vi ge utökade resurser. Man har ett nätverk som når långt in i befolkningen. Litteraturens ställning i skolan är viktig, från förskola till gymnasium, liksom KB:s samordnande roll. Man har en nationell överblick och kan samordna alla bibliotek, både de nationella och de som sorterar under länen. Biblioteken tillhör grundvalarna i ett demokratiskt samhälle. De är vår gemensamma kunskapskälla dit vi alla kan komma och få gratis tillgänglighet för både bildning, glädje och fantasi. Årets Almapristagare, den fantastiske illustratören Shaun Tan, sade att fantasin är barnens laboratorium, och där behöver man inte komma fram till vad som är rätt eller fel, utan det är hela tiden en levande process som pågår och som bidrar till växandet. Men biblioteken hotas också av nyliberalismens vinstfixerade klåfingrighet. I Nacka vill man slå mynt av folkbiblioteken, med konsekvenser som minskat medborgarinflytande, att bibliotekens professionella kompetens urholkas, minskat samarbete mellan biblioteken både lokalt och nationellt, att långsiktigheten och kontinuiteten kan gå förlorad och att offentlighetsprincipen och meddelanderätten inte längre är självklara. Det finns ur medborgarperspektiv och med tanke på demokratin mycket att slå vakt om när det gäller bibliotekens framtid. Vänsterpartiet vill, som flera i den här kammaren, satsa också på utbyggnaden av de digitala biblioteken och den digitala folkbildningen, som också kan bidra till att vi får en större tillgång till vårt kulturarv. Jag vill också dra en lans för skolbibliotekens betydelse. Riksdagen fattade i juni beslut om en ny skollag, och den ska träda i kraft redan från och med höstterminen. Där står det skrivet att eleverna ska ha bra tillgång till goda bibliotek, vilket är mycket bra om biblioteken är innehållsrika och om det finns kunnig personal med bibliotekariekompetens. Skolbiblioteken måste tas på stort allvar eftersom de också har en pedagogisk funktion, och även den digitala kompetensen måste man beakta när det gäller skolbiblioteken. Det är absolut nödvändigt för våra unga medborgare att orientera sig i en, som det heter, vidgad textvärld. Det duger inte med att - som det ofta har varit med skolbiblioteken - att någon har kommenderat en lärare med nedsatt tjänst till en vrå i skolan, utan det krävs kompetenta och duktiga handledare in i böckernas värld. Precis som den fackliga organisationen DIK poängterar ska det alltså finnas kompetent personal också på skolbiblioteken. Jag vill avsluta med att citera Shaun Tan, årets vinnare av Almapriset till Astrid Lindgrens minne: Barnets fantasi är ett laboratorium där allt är tillåtet, en ändlös räcka av "vad händer om"-gissningar, ständigt testade mot verkligheten för att se om de på något sätt kan passa. Antaganden får spåra ur och sunt förnuft behöver inte lydas. Barnets fantasi har med andra ord alla de förtjänster som man som vuxen konstnär är på jakt efter. "Varje barn är en konstnär", skrev Picasso, "problemet är hur man förblir konstnär när man växer upp".

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Herr talman! Vi har fått höra en hel del problematiseringar kring detta med läskunnighet och läsfrämjande. Det finns utmaningar även på detta område inte minst bland unga människor där vi ser en delvis oroande utveckling. Samtidigt är det värt att påminna om att läskunnigheten i Sverige och de övriga utvecklade länderna är extremt hög. Den pendlar mellan 97 till nära nog 100 procent. Den är så utvecklad i dessa länder att vi tar den nära nog för självklar. Detta med läsande är något alldeles fantastiskt enastående. Innan det fanns inspelningsapparatur var skriften det enda medlet att frigöra sig från tid och rum. Det är fullt möjligt att ta del av en människas tankar flera hundra år tillbaka i tiden tack vare det skrivna språket. Dessutom finns det en frigörelse i rum i så måtto att en författare kan befinna sig på andra sidan jordklotet och skriva något som jag här hemma i Sverige kan ta del av. Detta är något enastående. Det skrivna språket stimulerar dessutom bortom själva läsandet. Det stimulerar beslutsfattande, kreativitet, minnet och så vidare. När jag har lyssnat på oppositionspartierna här förstår jag att man hämtar en hel del engagemang i att motverka det som man kallar för kommersialism. Kerstin Engle från Socialdemokraterna hämtar sitt engagemang i att "motverka kommersialismens negativa verkningar på läsområdet". Bengt Berg talar om "nyliberalismens vinstfixerade klåfingrighet". Jag vill uppmana dessa ledamöter när de ger sig i kast med kampen mot kommersialismen att inte kasta ut barnet med badvattnet. Långt fler av de positiva saker som gäller läsfrämjande sker inte här i kammaren utan just genom kommersialismen. Pocketshop på Centralen säljer böcker för 70-80 kronor. Om man tycker att det är dyrt kan man vända sig till närmaste boklåda eller för all del även Ica. Där kan man köpa väldigt billiga böcker numera. Det beror på kommersialismen. Sverigedemokraten Mattias Karlsson talade om 1600-talet och att Sverige har en stolt historia vad gäller läskunnighet. Det är mycket möjligt att det är så. Men när man kom hem till sitt hem hade man på sin höjd en bok att läsa, Bibeln. I dag är det på ett helt annat sätt. Man behöver inte jobba särskilt många minuter för att finansiera en pocketbok. Det är alldeles enastående vad gäller möjligheterna att läsa i vårt land.

Herr talman! Det är i varje fall en politikers roll och rättighet att problematisera, Gustaf Hoffstedt. Annars kunde vi bara hålla hyllningstal här i kammaren om det som är bra. Vi måste också åtgärda det som är mindre bra. Det är väl bra att man kan köpa böcker, och det är bra att vi sänkte momsen på böcker. Det är absolut ingenting fel med det. Jag talade om biblioteken som en plats utan kommersialism. Vi måste ha rum där vi alla kan vara utan att vara där på marknadens villkor. Det finns människor i Sverige som inte har råd att gå ut i det offentliga rummet och sitta på kaféer. Det måste också finnas andra mötesplatser. Det är jättebra att vi kan köpa billiga pocketböcker. Men du köper ingen billig pocketbok om du inte har lusten att läsa och har fått impulsen om hur positivt det är med läsning, något som vi här är överens om. Man kan ställa sig frågan: Varför skulle man lägga ned En bok för alla? Det fanns väldigt många positiva rapporter. Bengt Berg nämnde Läs för mig pappa! och vägböckerna. Man lägger ned det projektet och har en utredning om läsfrämjande åtgärder. Det hade inte behövts om det varit så bra om Gustaf Hoffstedt vill göra gällande.

Herr talman! Vi har både Kerstin Engle och jag kunnat konstatera att själva bokframställandet numera jämfört med 1600-talet är oerhört billigt. Det ska vi vara väldigt glada för. Det handlar om snarare om att främja läsandet. Kerstin Engle visade nyss i debatten med Sverigedemokraterna tillit till den svenska skolan. Varför gör hon inte det här? Det är en av den svenska skolans allra viktigaste uppgifter att stimulera elever till just läsande?

Herr talman! Jo, jag har fortfarande stor tillit till skolan. Jag nämnde projektet Läs för mig pappa! och jag nämnde i mitt anförande att det finns en stor klasskillnad när det gäller läsande. Det är inte skolans uppgift att direkt jobba med föräldrarna. Visst behövs det projekt för olika grupper i samhället. Men självklart har skolan en stor roll att fylla.

Herr talman! Jag tror inte att vi ska välja att favorisera vissa bokförlag när vi vill stimulera läsfrämjande. Kerstin Engle nämnde här En bok för alla. De enskilda bokförlagen ger naturligtvis enbart ut böcker för somliga. I det här fallet blev det en bok för somliga snarare än en för alla. Summan av alla bokförlag som ger ut böcker till låga priser tack vare en låg bokmoms gör att det på ett helt annat sätt än tidigare är möjligt att enkelt, billigt och tillgängligt komma åt det goda läsandet.

Herr talman! Det märks att det är kulturutskottet som debatterar. Det slängs med litterära citat och framhålls vilka böcker man läser för tillfället, och det är väldigt bra. Man skulle önska att det var mer så i andra utskottsdebatter. Själv läser jag nu Synnöve Clasons fantastiska bok om Goethe. Där beskrivs i början på ett fantastiskt sätt hans och hans systers första år under utbildningen som hans pappa och mamma genomförde. I den ingick världslitteraturens klassiker men också nya böcker som hela tiden inköptes till familjen. Claeson sammanfattar föräldrarnas engagemang som: Det var en aristokrats föreställning om vad barnen behöver för att få goda förutsättningar i samhället och avancera i socialt. Det var på 1700-talet, men det känns fortfarande väldigt centralt och aktuellt. Det handlar om föräldrars ansvar men också om olika föräldrars möjlighet att bära detta ansvar. Det handlar om hur viktigt det är att föräldrar ser till att barnen blir läsare och också att det finns en skola som hjälper dem som inte har föräldrar som har detta engagemang. Det är ett socialt arv som spiller över inte bara när det gäller läsande utan också när det gäller skola, möjligheter att få jobb och delta i samhället i övrigt. Av Goethes utbildning lär vi också att litteraturen är ett verktyg att lyfta sig ur de sociala omständigheterna som man föds in i. Man måste ändå konstatera, vilket många tidigare gjort, att vi har ett högt läsande och många som är duktiga på att läsa. Men vi har också sociala klyftor. Det är ingenting som vi ska blunda för. Detta är något av kärnan i litteraturpolitiken. Hur ser vi till att det finns god kvalitetslitteratur? Hur ser vi till att läsandet främjas och att läsandet når alla? Hur bryter vi det sociala arvet? För Folkpartiet och mig personligen tillhör läsningen och litteraturpolitiken något av det mest prioriterade inom kulturpolitiken. Därför kan jag konstatera att det som vi snart avslutar har varit ett väldigt bra riksdagsår. Aldrig förr har så mycket pengar satsats på läsfrämjande som det görs just nu. Vi har dessutom tillsatt en litteraturutredning som kommer att fundera på hur man ytterligare förbättrar läsfrämjandet, hur man ytterligare ser till att kvalitetslitteratur når fler och hur man ser till att författare och andra får goda förutsättningar. Det har varit ett bra år för litteraturpolitiken. Ännu bättre är naturligtvis att också nästa år kommer att domineras av litteraturpolitik, därför att då kommer den här utredningen att presentera sina förslag. I flera av de motioner som tas upp i detta betänkande föreslås bra satsningar på läsfrämjande. Kerstin Engle tog just i replikskiftet upp några av dem. Vi konstaterar då att alliansregeringen ser till att det finns mer pengar än någonsin för läsfrämjande. Det är öppet för de projekt som ni nämner att söka pengar från den växande potten hos Kulturrådet. Det är bra att ni framhåller era egna projekt, men det finns också andra projekt som är väl värda att stödja. Alla dessa får nu konkurrera om växande resurser hos Kulturrådet. Bokutredningen som har tillsatts av regeringen har ett viktigt uppdrag. Den har ett brett uppdrag men också ett centralt uppdrag för samhället därför att det är svårt att tänka sig att vi får ett brett deltagande i samhällsdebatten om vi inte också har ett brett läsande. Bengt Berg lyfte fram skolbibliotekens roll. Jag tycker att det är en central fråga han tar upp. Det som den här regeringen har gjort är att lyfta in skolbiblioteken i skollagen. Det har inte varit så förut. Nu finns skolbiblioteken i skollagen därför att de är en central pedagogisk resurs i lärandet, som Bengt Berg sade. Ett problem för skolbiblioteken har ju varit att det inte är definierat vad som är ett skolbibliotek. Vi kommer nu, i och med att den här regeringen har tillsatt en effektiv skolinspektion, att också granska skolbibliotekens roll i skolan. När det gäller skolbiblioteken har positionerna lyfts fram kraftigt. Det är viktigt därför att skolan och skolbiblioteken är centrala när det gäller att sprida läsningen till alla. Man får fundera på vad definitionen av skolbiblioteket blir men den kommer att växa fram ur de granskningar som Skolinspektionen gör. Jag tror inte heller att det räcker med en skog av böcker utan det krävs pedagogisk skicklighet i hur man förmedlar de här böckerna och hur man förmedlar läsintresse. Det finns en del saker som vi behöver lära oss mer om, tror jag. En av dem är hur digitaliseringen påverkar kulturpolitiken generellt, men litteraturpolitiken särskilt. Det sistnämnda berörs i en motion från oppositionspartierna och i en reservation. Det är lätt att tycka att det är väldigt intressant med ett digitalt bibliotek ur vilket vem som helst kan låna hur mycket som helst alldeles gratis. Spontant känns det som en fantastisk idé, men man måste vara medveten om att den digitala logiken och den analoga logiken inte är samma sak. Skulle man införa ett fritt och gratis lån av hur många digitala böcker som helst skulle det inte bara slå sönder förlagsverksamheten i Sverige utan också innebära att författare fick jobba gratis. Jag tror att man i så fall snarare skulle kunna få den motsatta effekten, färre böcker som gjordes digitala. Svaret på den frågan skulle i så fall vara att man inte gjorde någonting digitalt. Vi måste ha ett system också i den digitala världen där det går att leva på sitt skapande. Jag tror att vi kommer att få fundera mycket på detta i kulturutskottet framöver, inte bara på litteratursidan utan också generellt. Jag tror att man när det gäller digitaliseringen måste fundera på hur vi genomför det stora språng som trots allt måste göras på den digitala sidan. Här behövs förmodligen en särskild lösning. Folkpartiet har tidigare lyft fram frågan att de resurser som staten får genom 4G-licensförsäljning skulle kunna användas till engångssatsningar på digitalisering. I Frankrike vet jag att man genomför väldigt generösa lån för dem som vill digitalisera kulturarv, forskning och så vidare, alltså lyfta fram den positionen. Jag tror att vi måste vara kreativa i politiken också i Sverige kring detta. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag. (Applåder) I detta anförande instämde Anna SteeleKarlström (FP).

Herr talman! Tack för ditt anförande, Christer! Det finns några frågor som jag gärna skulle vilja ha svar på, om det går på kort tid. Förutsättningarna för att man över huvud taget ska bedriva läsfrämjande är ju att det finns böcker. Förutsättningen för att det ska finnas böcker är att det finns författare. På de senaste 20 åren, tror jag, har författarpenningen stått helt still, i realiteten sjunkit. Det är ett krav från många svenska författare, framfört i en av våra stora tidningar i lördags, tror jag, att vi måste se till att den följer med den allmänna kostnadsutvecklingen. Jag skulle vilja veta din syn på just den saken. Vi lever i ett kommersiellt samhälle. Jag är medveten om det. Jag är dock inte helt medveten om att det är de kommersiella bolagen som pressar priserna mest, utan bidragande till det är det statliga litteraturstödet bland annat. Skulle man inte när det gäller bibliotekens roll i samhället, om den övriga marknaden i mångt och mycket är styrd av lönsamhetstänkande, i rimlighetens namn och i ett demokratiskt samhälle kunna tänka sig att det finns en sorts frizon eller vad jag ska säga för ett bokinhämtande som är helt fritt både från kommersiella krafter och från politiska krafter? Då undrar jag om din och Folkpartiets syn är i total samklang med till exempel Moderaternas när det gäller biblioteksfrågan.

Herr talman! Jag börjar med biblioteksersättningen. Det är så att det pågår förhandlingar mellan regeringen och Författarförbundet just nu. Det vore väl oklokt av mig som en del av regeringsunderlaget att säga hur den förhandlingen bör löpa ut. Däremot kan jag hålla med Bengt Berg om att författarpenningen eller biblioteksersättningen är en viktig del i svensk litteraturpolitik och faktiskt också en frukt av en tidigare litteraturutredning för 10-15 år sedan, tror jag. Man kan väl också lära sig av detta att den förhandlingsordning som i dag finns kring biblioteksersättningen kanske inte är den allra mest lämpade. Det är förvisso en förhandling mellan parterna, men om man inte kommer överens är det regeringen som bestämmer, vilket innebär att det finns olika drivkrafter i de här förhandlingarna. De förhandlingarna är också en del av den budgetprocess som genomförs årligen. Det är en ganska komplicerad förhandlingsordning som jag tror att man kan behöva se över. Det är möjligt att den nya litteraturutredningen kan komma på idéer som förbättrar de förutsättningarna. När det gäller biblioteken lyssnade jag med stort intresse på Bengt Bergs beskrivning av hur läget var just nu med denna genomkommersialisering av biblioteken. Min uppfattning är att biblioteken inte är en kommersialiserad del av samhället utan snarare tvärtom, om man inte räknar in att de allra flesta böcker görs på kommersiell grund. Såvitt jag vet finns det ett fåtal privata bibliotek i Sverige. Det finns många privata bibliotek, men det finns ett fåtal som har ett kommunalt eller offentligt uppdrag som också är privatägda. Ett av dem är ett gammalt exempel från en kommun som har drivits av vänsterkrafter under lång tid. De fann att detta var den mest lämpade lösningen om man ville ha ett bibliotek i staden. Herr talman! Jag kan återkomma till den frågan senare kanske.

Herr talman! Biblioteken är inte genomkommersialiserade i vårt fosterland. Jag vet det. Jag vet också att det pågår vissa experiment, inte minst i Nacka. Då kan jag precisera frågan: Vad tycker du om att man ska lägga ut verksamheten på entreprenad till privata aktörer? Sedan vill jag också skicka med till den här bokutredningen att det är mycket viktigt att den tar med väldigt många olika aspekter som helt enkelt har med böcker och läsande att göra. Det gäller inte minst Bonniers väldigt dominerande roll inte bara när det gäller att ge ut böcker utan också distribution. Monopoliseringen går mer och mer i en riktning.

Herr talman! Låt mig säga att biblioteken är en kommunal angelägenhet och det måste också vara kommunala beslut som avgör hur de olika kommunerna väljer att sköta driftsformen av biblioteken. Det finns i vissa fall fördelar med att ha privata bibliotek, men om vi tittar rent teoretiskt på detta är det svårt att se hur man kan tjäna pengar på att låna ut böcker gratis. Det talar för att marknaden inte är den allra bästa lösningen för just biblioteksverksamhet. Däremot finns det, tror jag, ett intresse av att till exempel ge personalen möjlighet att ta över en verksamhet om man tror att det kan göra verksamheten bättre. Jag ser dock inte biblioteken som en i första hand kommersiell produkt eller tjänst eftersom det är svårt att tjäna pengar på någonting som man enligt lag är skyldig att erbjuda gratis.

Herr talman! Christer Nylander talade i sitt anförande, i anslutning till resonemanget om skolbibliotek, om vikten av att sprida och garantera språk och läsning till alla. Jag undrar lite grann hur det rimmar med att Folkpartiet och Christer Nylander valt att avstyrka motionen om att ge punktskriften lagstadgad status. Vi har i dag 10 000 personer som endast kan läsa punktskrift. 1 300 personer är dövblinda och kan endast kommunicera individuellt via punktskrift. Det får vissa negativa effekter. Jag vet att det finns stöd, men det är ingenting som är garanterat. Till skillnad från exempelvis dem som har hörselskador kan anhöriga till barn med synskada inte vara garanterade stöd för att lära sig punktskrift och på så sätt bistå sitt barns utveckling och utbildning. Det finns inga garantier för att kunna få ut alla typer av handlingar, statliga och andra, på punktskrift. Detta kan även kopplas till kulturarvet, såsom information på museer och liknande. Inte heller det har man rätt att ta del av på punktskrift. Jag skulle vilja veta hur Christer Nylander får ihop resonemanget att det är viktigt att vi sprider läsning och språk till alla samtidigt som en viss grupp inte har den rätten trots att det är deras enda läs- och skriftspråk.

Herr talman! Regeringen gjorde för några år sedan bedömningen att talspråket inte var ett eget språk och därför inte omfattades av den språklagstiftning som är införd i Sverige. Däremot var regeringen tydlig med att man hade stor förståelse för detta behov. Det är anledningen till att det här området är högt prioriterat av regeringen. Så sent som i fjol tillfördes 1 ½ miljon kronor till Talboks- och punktskriftsbiblioteket vilket innebar en ökad produktion och fler inköpta böcker. Också när det gäller taktila böcker ökade, som vi hörde tidigare av Kerstin Engles anförande, produktionen och inköpen till biblioteken. Det är ett sätt att i konkret verksamhet och genom konkreta åtgärder förbättra situationen för dessa människor. Det kommer den nuvarande regeringen att fortsätta att göra eftersom området är viktigt, tillgängligheten är viktig och det är viktigt att främja läsandet för alla grupper.

Herr talman! Som jag sade i mitt anförande förstår jag inte riktigt det resonemang som framfördes i samband med antagandet av språklagen, att punktskrift inte ska inkluderas eftersom punktskrift inte är ett eget språk. Om det inte är ett eget språk måste det rimligtvis vara en annan form att skriva svenska på. I språklagen står att alla ska garanteras rätten till språk och rätten till svenska. Man måste någonstans bestämma sig, tycker jag. Antingen är det ett språk och då kanske det i kraft av det borde få ett särskilt stöd, eller så är det en del av svenskan och då borde det få samma stöd som övriga former av svenska. Jag tycker att det blir motsägelsefullt. Som jag också sade i mitt anförande driver de stödinstitutioner som ni, Christer Nylander, har inrättat för att hjälpa personer i behov av punktskrift själva frågan om att punktskriften borde ges lagstadgad rätt och att synskadade skulle vara betjänta av det.

Herr talman! Det är möjligt att det är en konstlad uppdelning mellan litteraturstödet från Kulturrådet och den litteratur som vi nu talar om, som får stöd från Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Det är möjligt att Litteraturutredningen, som nu arbetar och även tar upp frågan om att tillgängliggöra kvalitetslitteratur för alla medborgare i landet, för oss alla, kommer på en lösning som är bättre. Under tiden fram till dess ökar regeringen och Alliansen i riksdagen tillgängligheten genom att skjuta till nya pengar. 1 ½ miljon tillfördes under förra året, vilket innebar ökade inköp för biblioteken, ökad tillgänglighet till den här typen av litteratur och därmed också ökade förutsättningar för läsning. Däremot kan man fundera på det faktum att det finns en minskad utlåning från detta bibliotek - det finns sådana tecken - vilket kan innebära att andra medier är mer intressanta. Där tror jag att vi behöver lära oss mer. Innebär det att läsningen i dessa grupper generellt minskar eller beror det på att man nu har andra möjligheter att läsa? Detta lär vi nog få fundera på ytterligare och lära oss mer om. Det är dock ingen tvekan om att alliansregeringen prioriterar dessa frågor mycket tydligt och gör det genom att tillskjuta nya resurser.

Herr talman! Det är jättebra att Christer Nylander driver på för läsande och läsfrämjande. Vi är överens om att det är bra. Nu är det väl dags att ta nästa steg för Christer Nylander och hans alliansregering, nämligen det som rör digitalisering. Vi saknar digitaliseringsresonemanget i Anna-Karin Hatts arbete, och det är väl dags att driva på den delen. Vi har ju talat om fri tillgång till böcker på bibliotek, och Christer Nylander menar dessutom att det inte är möjligt att tjäna pengar på att låna ut böcker. När det gäller e-böckerna är det ett jätteproblem att de är mycket dyrare och att alla böcker inte finns som e-bok. Jag hoppas att Christer Nylander tar det som sin uppgift att även driva på de frågorna.

Herr talman! Om Kerstin Engle löser ekvationen hur man ska kunna ha fullständig tillgång till digitala böcker och fri utlåning utan att det kostar någonting lovar jag att driva på ytterligare för att bygga ut de digitala biblioteken. Problemet är att den digitala logiken är en annan än den analoga logiken. Om du har ett enda exemplar av en bok i ett enda bibliotek och har rätt att låna ut den hur många gånger som helst, gratis, är det svårt att få ekonomi i författandet eftersom du då inte har några inkomstkällor. Om du från dag ett, när du ger ut din bok, lägger ut den på ett bibliotek som kan låna ut den till tiotusentals människor alldeles gratis, hur får då författaren sin belöning för det arbete som han eller hon lagt ned? Hur får förlaget sin belöning för det arbete som det lagt ned för att förbättra bokens standard från det att författaren lämnade in sitt manus? Om Kerstin Engle lovar att lösa den ekvationen lovar jag att fortsätta att driva på för att vi ska bygga ut den digitala verkligheten även när det gäller biblioteken.

Herr talman! Det är naturligtvis en svår uppgift att lösa. Det var just en sådan diskussion man förde på 30-talet när folkbiblioteken kom till, alltså hur man skulle lösa detta med att invånarna fick låna böcker gratis. Då fick vi systemet med att man förhandlar med Författarförbundet. Något sådant system måste vara möjligt att hitta också vad gäller e-böckerna. Det blir naturligtvis en samhällskostnad. Christer Nylander problematiserade ju detta med förhandlingarna, med att det finns med i budgeten och så vidare. Det måste givetvis även gälla e-böcker. Vi socialdemokrater är mycket angelägna om att det ska finnas tillgång, men det ska även vara möjligt att leva på sitt författarskap genom att man får skälig ersättning för författarskapet, eller för konstnärskapet som det ibland handlar om.

Herr talman! Det är bra att vi är överens om det sistnämnda, för det är så lätt att bli populistisk i de här frågorna och lova allting gratis åt alla. Skillnaden är att i den analoga logiken får en bok som har tilldelats litteraturstöd kanske också ett distributionsstöd som innebär att den ges ut till 250-300 bibliotek runt om i landet. Men i den digitala logiken är det så att om det bara finns ett enda digitalt exemplar som får lånas ut alldeles gratis till hur många människor som helst från dag ett finns det helt plötsligt inga pengar i systemet. Det gör att det som Kerstin Engle och jag tycks vara överens om, att författare ska kunna leva på sin möda och att förlagen är viktiga och gör ett bra jobb i Sverige, inte är möjligt. Jag är väldigt intresserad av att lyfta fram de här frågorna om att underlätta för digital utlåning, för jag ser att detta är en del av utvecklingen. Jag tror att vi kommer att ha kvar pappersboken under lång tid, men den digitala boken kan vara ett bra komplement. Men då måste vi också fundera igenom detta och hitta ett system som fungerar. Det är så lätt att rusa i väg och vara populist, men gör man ett enda litet fel i detta skulle det kunna rasera hela Litteratursverige. Det vill inte jag vara med om.

Herr talman! För en tid sedan talade jag i samband med ett 80-årsjubileum på ett bibliotek i Skövde. Jag dristade mig då till att konstatera att det en gång i tiden hade varit vår ungdomsgård. Det var vår samlingspunkt, det nya kulturhus som hade byggts i början av 60-talet. Jag tror att det är den ena delen av bibliotekens funktion. Den andra delen utgörs av flera funktioner. Jag kunde också konstatera detta när jag efter några dagar fick ett svar av stadsbibliotekarien. Jag hade nämligen sagt i mitt anförande att det fanns en tid då det på biblioteken gick att hitta Ola Hanssons Rustgården men att den sannolikt inte fanns kvar. Men man hade letat i magasinen och hittat den. Vad vill jag ha sagt med detta? Jo, man kan hitta delar av litteraturskatten även om den inte finns ute i marknaden sedan lång tid tillbaka. I det här fallet var det en 1890-talsförfattare, men det kunde ha varit någon annan. Väldigt mycket av detta går att finna. Det är också en del av det som är bibliotekens funktion. Det är naturligtvis detta som ligger bakom den litteraturutredning som regeringen har tillsatt, nämligen: Hur ökar vi läsandet? Hur går vi till väga i skolan för att få in litteraturen mer? Hur ser bokmarknaden ut framöver? Vår tradition finns i boken, i läsandet. Precis som Gustaf Hoffstedt sade tidigare har vi höga tal när det gäller läskunnandet. Även om de sviktar i många stycken tycker jag att vi har visat det bland annat med det som har nämnts här tidigare, nämligen det som finns i skollagen med markering av skolbibliotekens roll. Det är faktiskt också en förstärkning av dem. Att det sedan finns problem på det här området, att det finns skolor som inte har skolbibliotek och att en tredjedel inte har personal som är utbildad för att sköta skolbiblioteken, är naturligtvis en utmaning vi har framför oss. Det är väl det som är vår uppgift här i riksdagen, att försöka peka på de delar där vi behöver göra saker som är bra ännu bättre, kunna vara stolta över det som vi har att erbjuda men ändå vara beredda att förbättra. Biblioteken har haft den rollen för folkbildningen under lång tid. Det var där man kunde söka kunskap, som sagt. Man hade ett bildningsideal. Vi har en bildningstradition i vårt land som har varit väldigt bred, bland annat genom folkrörelser, genom folkbildningen men också genom folkbiblioteken. Därför är det viktigt att vi har de möjligheter och de ramverk som finns till exempel i bibliotekslagen. Det innebär för den skull inte att det skulle vara själva driftsformen, vem som driver biblioteket, som är det avgörande. Det har nämnts tidigare i debatten. Det viktiga måste vara vilka regler vi har och vilka krav vi ställer, precis som på andra områden där andra aktörer är inne och driver verksamhet. Det tar ju inte bort bibliotekens roll för folkbildningen, för att hävda den bildningstradition vi är så stolta över. Det som är grunden är både de ramar vi sätter i den kommunala världen, där huvuddelen av de här besluten ligger, och det ramverk vi sätter här. Digitalisering har nämnts här. Jag ser också att det finns enorma möjligheter i detta. Jag tycker att Christer Nylander på ett väldigt bra sätt har belyst problematiken i att gå vidare och hur man hanterar det här framöver. Det är inte så enkelt. Det är inte, som sagt, bara ettor och tvåor i detta. Det är inte bara svart och vitt. Frågan är betydligt mer komplicerad än så. Litteraturens roll både för att föra vårt språk vidare och för att bidra till integration kan inte nog värdesättas. Jag tror att det när det gäller att förstå och komma in i ett nytt språk för nya svenskar har en stor betydelse att vi har den tradition vi har när det gäller att främja läsandet och läsförståelsen. Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i utskottets betänkande. (Applåder)

Herr talman! Herr Flanking! Jag blir nästan rörd till tårar när jag hör dig säga ord som folkbildning och folkrörelse. Det är precis så man minns Centerpartiet, detta vackra landsbygdsparti. Men jag tycker att ni har övergivit mycket av de här idealen. Jag skulle helt enkelt vilja fråga dig: Kan du inte se någon fara med att till exempel biblioteken i Nacka - inte alla - drivs i privat regi? En debattör frågade förut: Hur kan det löna sig att låna ut böcker gratis? Det gör det ju inte. Därför kommer biblioteken givetvis att bli någonting annat än bibliotek - de bibliotek som vi som ännu tror på folkrörelsen och folkbildningen menar ska vara bibliotek. Sedan pratar du om Litteraturutredningen vars främsta syfte, enligt dig, är att öka läsglädjen, läsviljan och läsutbredningen i landet. Då skulle jag bara vilja fråga: Vet vi inte vilka grupper i samhället som inte nu läser? På vilket sätt kan en utredning råda bot på att LO-anslutna män läser betydligt mindre än kvinnor till exempel och att barn i vissa miljöer inte alls har samma tillgång till böcker som andra barn? Vet vi inte redan väldigt mycket? Är det inte dags att vi sätter in insatserna där de verkligen behövs, om vi nu tror på ord som folkbildning och läsandets glädje?

Herr talman! Jag har tidigare konstaterat att jag uppenbarligen ibland kan röra till tårar med mina känslor för folkbildningen. Jag tror att Bengt Berg har sagt det tidigare, och jag blir naturligtvis väldigt glad över att jag kan bidra till detta. Här utmålas det som att folkbildning är någon form av tradition i detta stycke, att det handlar om landsbygdsprofil för Centerpartiet och så vidare. Det kan vi diskutera, men jag tror inte att det är det som kammaren just nu vill höra oss diskutera. Det är kanske snarare den fråga som tas upp om ett privat bibliotek. Det kan också vara föreningsdrivet till exempel. Jag tror inte att det skulle vara sämre än om det är kommunalt drivet. Bevisligen är det så att det i andra sammanhang där verksamheter drivs i privat regi fungerar väl så bra, i många stycken bättre, ibland sämre. Men då är det vi förtroendevalda i kommunerna som har ansvaret att se till att följa upp det och ställa de krav vi vill. Vill medborgarna i Nacka ha ett bibliotek som också kan vara en samlingsplats på andra sätt än de traditionella kanske man har valt den modellen just i Nacka för att man har valt de politikerna. Så fungerar vårt system. Men det vi sätter här är ramverket, miniminivån, till exempel att vi ska ha fria boklån, som är ett av de krav vi har ställt. Jag tror att det är att överdriva att tro att möjligheten till samlingsplats helt plötsligt försvinner. Det kunde ha varit ett Folkets hus, en bygdegård eller vad som helst som driver detta. För att ta den sista frågan är riksdagsbeslut förvisso ett sätt, men det är naturligtvis resultatet som är det viktiga.

Herr talman! Jag grät inte med bägge ögonen hela tiden under min meddebattörs anförande, utan det var bara en stund i början. När det gäller skillnaden mellan privata och allmänna bibliotek kan man också blicka tillbaka i historien och se vem det var som byggde upp de små arbetarbiblioteken. Vem var det som gjorde bibliotek där man tillsammans kunde finna läsandets glädje och där man hade studiecirklar och så vidare? Även på den tiden, i arbetarrörelsens barndom, fanns det givetvis privata bibliotek, men där släpptes kanske inte gemene man och kvinna in. Det finns alltså en viss skillnad i traditionen, och jag tror att det kommer att finnas en väldigt stor skillnad på sikt om detta vinsttänkande kommer att erövra ny mark inom biblioteksvärlden. Ett ben i varje läger har herr Flanking. Jag önskar verkligen att du kan sprida det av folkbildning som finns kvar i Vänsterpartiet till dina alliansvänner.

Herr talman! Det som finns i Vänsterpartiet ska jag försöka att inte sprida till mina alliansvänner, men det vi har i Centerpartiet ska jag givetvis sprida. Jag förmodar att det var det som åsyftades. Jag svarade inte riktigt på det här med Litteraturutredningen förut, ska jag erkänna. Det är klart att utredningar inte löser alla problem, men syftet med utredningen är att vi ändå ska få svar på ett antal frågor om hur vi kan komma åt det problem vi har med sviktande läsande. Det är det som är utredningens uppdrag, och sedan är det naturligtvis upp till oss att i våra riksdagsbeslut ta de beslut som behöver tas för att öka läsandet om utredningen kommer fram till ett antal förslag. När det gäller vinster är jag inte så säker på att man gör jättemycket vinster på denna typ av bibliotek. Det är inte att undra på, och det kanske inte heller har visat sig vara det som har gjort att man har satsat särskilt mycket på denna typ av alternativ. Det är bara det att jag inte tycker att man ska vara så rädd för att öppna dörrarna för att det kan finnas alternativa former. Det viktiga är vad vi sätter för ramar och vad de förtroendevalda som har bett om dessa tjänster i kommunerna har satt för ramar. Det måste ändå vara det som är det viktiga, vad man vill ha ut av sina bibliotek - inte egentligen vad vi här av gammal hävd och vana tror är det bästa. Det kan finnas något som kan vara och fungera väl så bra, men vi ska naturligtvis, som jag har sagt flera gånger, sätta ramarna och ha ett ramverk.

Herr talman! Tidigare i år var jag på besök i Aneby, som är en liten ort i Jönköpings län. Trots, eller möjligen tack vare, sin litenhet har man i Aneby ett konserthus som nästan ser grekiskt ut och som har en fantastisk verksamhet med en jazzklubb som håller i gång ordentligt. Det mesta verkade vara positivt, men det fanns en orosfråga i detta konserthus i Aneby. Det var: Skulle man i framtiden kunna visa film i konserthuset, som med jämna mellanrum använts som biograf? Samma frågeställning har jag stött på i flera olika sammanhang på flera olika platser runt om i landet. Bland annat har man i Tidaholm, där jag har jobbat som sportjournalist, en biograf som heter Saga. Där har man en oro över att man inte ska kunna fortsätta att visa film. Detta beror på att den tekniska utvecklingen går snabbt framåt. De tunga, stora och otympliga analoga filmerna som tidigare har använts är på väg ut, och i stället byts dessa mot digital film som kan överföras via Internet eller på en enkel skiva. De stora, kommersiella aktörerna kan ganska lätt räkna hem den satsning som krävs för att göra om sin verksamhet så att den anpassas till digital teknik, men biograferna i Tidaholm, Aneby och andra ställen runt om i vårt land har inte dessa möjligheter. Därför är jag glad, herr talman, att regeringen har avsatt 60 miljoner kronor till stöd för omarbetande av dessa biografer så att de kan ta del av den nya tekniken. Jag är också glad, herr talman, att det redan i år avsätts 15 miljoner för detta, för utvecklingen går rasande fort och detta är en mycket viktig fråga. När det gäller digitalisering och tillgång till kulturarvet via Internet tycker jag också att det är en viktig fråga att öppna upp SVT:s arkiv. För mig som är ganska ung tror jag att det skulle vara roligt att kunna få se Hasse och Tage, Hylands hörna och allt det där som alla som är lite äldre pratar om ibland. Många i min generation kanske skulle vilja ta del av det kulturarv som televisionen har stått för i årtionden. Vi har i debatten hört om den litteraturutredning som regeringen har tillsatt. Jag vill likt mina kolleger i Alliansen inte föregripa denna utredning när vi diskuterar läsfrämjande insatser och litteratur. Det står på s. 9 i det betänkande vi alldeles strax ska rösta igenom - hoppas jag - att det finns flera olika satsningar inom skolan där man i utredningen ska ta hänsyn till de problem som finns. Det finns stora vinster med att satsa på kulturarvet och digitalisering. Riksantikvarieämbetet har exempelvis Fornsök, som gör att man i sin telefon eller på Internet kan söka på den plats man befinner sig på och se vad det finns för fornlämningar just där. Som jag har förstått det finns det en öppenhet hos flera kulturella statliga institutioner för att samarbeta med näringslivet i denna fråga. Exempelvis skulle Fornsök kunna vara ett utmärkt instrument för besöksnäringen. Turism är en stor näring av de kreativa näringar som regeringen satsar på, och jag vill passa på att nämna att min hemkommun Mullsjö inte bara är känd för sin innebandylag i svenska superligan utan också känd under namnet Friluftsriket. Turismen är en stor del av kommunens näring. Den digitala revolutionen har alla möjligheter att göra kulturen och kulturarvet tillgängligt och nära för alla människor. Det finns också, som jag var inne på, en ekonomisk potential för de kreativa näringarna. Därför tycker jag, herr talman, att vi ska sätta kulturen på den digitala agendan för Sverige. Jag yrkar bifall till kulturutskottets förslag i betänkande nr 8 och därmed avslag på samtliga motioner och reservationer. (Applåder)