Inriktningen av den ekonomiska politiken
Betänkande 1991/92:FiU10
Finansutskottets betänkande
1991/92:FIU10
Inriktningen av den ekonomiska politiken (prop. 1991/92:38)
Innehåll
1991/92
FiU10
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet förslag till inriktning av den ekonomiska politiken.
Utskottet tillstyrker den i propositionen föreslagna allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken. Utvecklingen i vår omvärld under 1990-talets första år är oroande, anser utskottet. Återhämtningen i de länder som är viktiga avsättningsmarknader för svensk export går långsammare än väntat. För Sveriges del är situationen bekymmersam. För år 1992 karakteriseras svensk ekonomi av nolltillväxt, fallande investeringar och en successivt stigande arbetslöshet. Utskottet understryker att om man inte nu vidtar strukturella åtgärder som stimulerar tillväxten blir det svårt att häva stagnationen och föra ekonomin mot en tillväxt och utveckling som åter kan göra Sverige till en av de främsta industrinationerna.
Den finska devalveringen har skapat stor oro på valutamarknaden som kan påverka de övriga nordiska länderna negativt. Riksbanken höjde den 5 december marginalräntan från 11,5% till 17,5%. Räntehöjningen skall ses mot bakgrund av den senaste tidens valutautflöden som visar på nödvändigheten att tydligt klargöra att svensk växelkurspolitik ligger fast.
I betänkandet understryks kravet på en kraftfull omläggning av den ekonomiska politiken för att värna sysselsättningen samt att trygga och utveckla välfärden. Strukturpolitiken måste under kommande år riktas in mot följande fyra områden:
att föra in Sverige i det europeiska samarbetet, att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av företagande, utveckling och tillväxt, att genomföra en valfrihetsrevolution inom välfärdspolitiken för att förbättra servicen, förkorta köerna inom vårdsektorn och sätta den enskildes valfrihet i första rummet, att skydda och förbättra miljön.
De åtgärder som nu främst måste vidtas för att lösa strukturproblemen bör inriktas på att successivt sänka skattetrycket, att föra en stram finanspolitik för att hålla tillbaka inflationen och att lägga om näringspolitiken för att stimulera ny- och småföretagandet. Om en sådan politik skall ha framgång måste de åtgärder som sätts in mot kortsiktiga stabiliseringsproblem stå i samklang med vad som är långsiktigt nödvändigt. Åtgärder som skulle medföra en generell efterfrågeökning kan därför inte accepteras. En sådan skulle skapa större underskott i såväl bytesbalans som statsbudget och skulle dessutom leda till högre inflation och högre ränta. Detta skulle i sin tur försämra ekonomins långsiktiga utvecklingskraft. Oron för sysselsättningen och den ökande arbetslösheten får sålunda inte tillåtas motivera en svagare finanspolitik och ökade offentliga utgifter.
Socialdemokraterna och vänsterpartiet förordar var för sig en alternativ inriktning av den ekonomiska politiken.
I betänkandet behandlar utskottet också följande förslag som tas upp i propositionen.
Utskottet biträder regeringens förslag att minska investeringsbidraget för bostadsbyggande från 9,3 till 3,1%. På förslag av bostadsutskottet lägger utskottet också fram förslag till bestämmelser om hur övergången till den nya, lägre bidragsnivån skall genomföras. Socialdemokraterna och vänsterpartiet avvisar bidragssänkningen.
En av regeringen föreslagen fördubbling av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen biträds av utskottet. Socialdemokraterna och vänsterpartiet motsätter sig avgiftshöjningen.
Utskottet ställer sig bakom regeringens förslag att begränsa uttaget av särskild skatteutjämningsavgift. Därmed förhindras att vissa kommuner vid en ökning av skatteunderlaget får betala mer i skatteutjämningsavgift än vad skatteinkomsterna ökar. Begränsningen avvisas av socialdemokraterna.
Utskottet tillstyrker, i motsats till socialutskottet, regeringens förslag att med ett år senarelägga den av riksdagen tidigare beslutade höjningen av barnbidraget och studiebidraget. Socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att höjningen bör genomföras den 1 januari 1992 enligt tidigare beslut.
Utskottet motsätter sig regeringens planer på att avveckla stödet till turistnäringen. Utskottet framhåller emellertid att turistrådet måste utvecklas och omstruktureras samtidigt som branschens delaktighet bör öka. Staten bör fortsätta att stödja ett omstrukturerat turistråd och främja turismen i Sverige, skriver utskottet. Moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna, centern och kristdemokratiska samhällspartiet anser att sakbehandling av denna fråga bör anstå till dess att det konkreta förslaget föreligger.
Utskottet ställer sig bakom det förslag till långsiktig utgiftsstrategi som regeringen redovisar i propositionen. Förslaget innebär att statsmakterna skall lägga fast utgiftsutrymme och besparingskrav för en treårsperiod i taget i en rullande process med årliga avstämningar. Utgiftsstrategin skall omfatta hela den offentliga sektorn, vilket innebär att sparkraven kan komma att beröra även kommunerna och socialförsäkringssystemet. Socialdemokraterna och vänsterpartiet avvisar den föreslagna strategin.
Utan att ta ställning i sakfrågan avstyrker utskottet fyra motioner om den statliga prospekteringen. Enligt utskottet bör regeringens förslag i budgetpropositionen avvaktas. Motionärerna motsätter sig regeringens planer på att avveckla prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar (NSG).
I betänkandet avvisar utskottet slutligen också ett antal motionsyrkanden om behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgärder inkl. stöd till byggande, om ytterligare satsning på infrastruktur och utbildning, om det framtida pensionssystemet, miljöpolitik, livsmedelspriser, om vinstmedel från vattenkraftsproducenter och behovet av sänkt skattetryck liksom om televerkets taxesättning. De motioner, som väckts av socialdemokraterna och vänsterpartiet, stöds av resp. parti.
Inledning
I detta betänkande behandlar finansutskottet
dels proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken,
dels de med anledning av proposition 1991/92:38 väckta motionerna 1991/92:Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s), 1991/92:Fi10 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s), 1991/92:Fi11 av Bengt Hurtig och Karl-Erik Persson (v), 1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c), 1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd), 1991/92:Fi14 av Bengt Hurtig och John Andersson (v), 1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v), i vad avser yrkandena 1 och 6--20, 1991/92:Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c), 1991/92:Fi17 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s), 1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s), 1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s), 1991/92:Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s), 1991/92:Fi21 av Kenth Skårvik (fp) och 1991/92:Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd),
dels de med anledning av proposition 1991/92:25 väckta motionerna 1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v), i vad avser yrkande 1, 1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s), i vad avser yrkande 5, 1991/92:Fi7 av Rune Evensson m.fl. (s), i vad avser yrkande 2.
Yttranden från andra utskott, m.m.
Utskottet har berett socialutskottet, utbildningsutskottet, trafikutskottet, jordbruksutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet. Yttrandena (1991/92:SoU1y, 1991/92:UbU1y, 1991/92:TU1y, 1991/92:JoU4y, 1991/92:NU2y, 1991/92:AU1y och 1991/92:BoU2y) återfinns i bilagorna 2--8 i betänkandet.
Under ärendets beredning har utskottet mottagit ett antal skrivelser från organisationer och företag angående den kommunala ekonomin, investeringsbidrag för bostäder, telefontaxor, den statliga prospekteringen och Sveriges turistråd.
Företrädare för Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet har inför utskottet lämnat uppgifter om det kommunalekonomiska läget (se s. 48--49).
Propositionens förslag
I proposition 1991/92:38 föreslår regeringen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsråden Anne Wibble, Bengt Westerberg, Per Unckel, Börje Hörnlund och Bo Könberg --
dels att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.,
2. lag om ändring i lagen (1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift,
3. lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
4. lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
5. lag om ändring i lagen (1991:924) om ändring i studiestödslagen (1973:349),
6. lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
dels att riksdagen
7. godkänner den ekonomisk-politiska strategi som i propositionen förordats för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi (avsnitt 3),
8. godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för en långsiktig strategi för utgifter inom den offentliga sektorn (avsnitt 4.2),
9. godkänner de i propositionen föreslagna riktlinjerna för den kommunala ekonomin (avsnitt 4.3),
10. godkänner vad i propositionen förordats i fråga om investeringsbidrag för bostäder (avsnitt 4.9).
Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta betänkande.
Motionsyrkandena
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de riktlinjer för en ekonomisk politisk strategi som förordats i motionen,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inga försämringar skall genomföras i sjukförsäkringen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att inga försämringar skall genomföras i arbetsskadeförsäkringen,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om näringspolitiken.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del,
2. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslag till genomförande av konkurrenskommitténs förslag bör framläggas senast i samband med budgetpropositionen.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
1991/92:Fi7 av Rune Evensson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att snarast fördela medel så att en upprustning av Dalslands kanal kan genomföras.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om arbete åt alla.
1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en fortsatt förnyelse av arbetslivet bör ske med den inriktning som anges i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Arbetslivsfonden bör få ett uppdrag med den inriktning som anges i motionen.
Åtgärder inom byggsektorn
1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till s.k. ROT-program enligt vad i motionen anförts.
1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas
5. att riksdagen till Räntebidrag för ny- och ombyggnader inom arbetsmarknadsdepartementets område på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 150 milj.kr.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
6. att riksdagen beslutar anvisa 500 milj.kr. att utgå som bidrag till reparationer och ombyggnader av bostäder som påbörjas under 1992 samt att bemyndiga regeringen att fastställa de närmare reglerna för detta särskilda stöd.
Forskning och utbildning
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för satsningen på utbildning och infrastruktur, i denna del.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag på insatser fr.o.m. 1 juli 1991 inom utbildning och forskning för ytterligare 500 milj.kr. per år i enlighet med motionens riktlinjer.
Investeringar i trafikens infrastruktur
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för satsningen på utbildning och infrastruktur, i denna del.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafiken.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
8. att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta en plan för infrastruktursatsningar under 1990-talet om 4 miljarder kronor utöver tidigare ramar och i enlighet med de syften som anges i motionen.
Pensionssystemet
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om snara åtgärder för de ålderspensionärer som på grund av skattereformen hamnat under existensminimum.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förändringar i pensionssystemet,
Övriga frågor
1991/92:Fi11 av Bengt Hurtig och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om återföring av vattenkraftens vinster till de vattenkraftsproducerande länen i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till principbeslut om en regionalt baserad vattenkraftsfond för förvaltning av dessa vattenkraftsmedel,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om tillskott av ett startkapital för i motionen nämnda fonder från löntagarfondsystemet om dessa ej sammanläggs med AP-fonderna.
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av kraftfulla miljösatsningar i Baltikum.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om miljön.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att, därest de s.k. Gattförhandlingarna inte leder till resultat under innevarande år, bör regeringen senast i samband med budgetpropositionen framlägga förslag till en anpassning av gränsskyddet mot EGs priser,
5. att riksdagen beslutar att, med ändring av tidigare beslut, skjuta på genomförandet av den för televerket beslutade taxedelegeringen till den 1 juli 1992 och hos regeringen begär förslag till ändring av taxepolitiken enligt de riktlinjer som redovisas i motionen.
1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att tidigare beslutad höjning av bidraget till företagshälsovården för 1992 skall ligga fast,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att någon ny översyn av företagshälsovårdens finansiering inte är erforderlig.
Investeringsbidrag
1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna beträffande tidsgränsen den 5 november 1991 för beslut om investeringsbidrag att ansökan om bostadslån skall vara likvärdig med ansökan om investeringsbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dispens när synnerliga skäl för detta föreligger.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
12. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt investeringsbidrag till bostäder.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.
Barnbidrag m.m.
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
3. att riksdagen avslår förslag till lagändringar som går ut på att senarelägga höjningen av barnbidragen.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om allmänna barnbidrag och att därmed barnbidraget höjs med 85 kronor i månaden från den 1 januari 1992,
9. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om förlängt barnbidrag,
10. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i studiestödslagen.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.
Arbetslöshetsförsäkringen
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
11. att riksdagen avslår regeringens förslag om ändring i lagen om arbetslöshetsförsäkring och att därmed "egenavgiften" inte höjs,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.
Kommunal ekonomi
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
6. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de riktlinjer för den kommunala ekonomin som förordats i motionen.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del,
9. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den kommunala ekonomin som anges i motionen.
Långsiktig utgiftsstrategi
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det maximala skattetrycket skall nedbringas till 47 % av BNP inom 6 år eller senast 1998/99.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del godkänner de riktlinjer för en långsiktig strategi för utgifter inom den offentliga sektorn som förordas i motionen.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, i denna del.
Besparingar rörande företagsstöd
Den statliga prospekteringen
1991/92:Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av den statliga prospekteringen och nedläggning av nämnden för statens gruvegendom, NSG.
1991/92:Fi10 av Rinaldo Karlsson och Carin Lundberg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av den statliga prospekteringen och av nämnden för statens gruvegendom.
1991/92:Fi14 av Bengt Hurtig och John Andersson (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag om avveckling av den statliga prospekteringsverksamheten.
1991/92:Fi17 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om avveckling av den statliga prospekteringen och av nämnden för statens gruvegendom.
Sveriges turistråd
1991/92:Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om den framtida satsningen på utveckling av den svenska turistnäringen.
1991/92:Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett nationellt turistråd,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en fortsatt statlig finansiering av verksamheten vid Sveriges turistråd.
1991/92:Fi21 av Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det angelägna i att ombilda Sveriges turistråd till ett aktiebolag.
1991/92:Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av ett statligt turistorgan som ges tydliga direktiv och som skall bedrivas kostnadseffektivt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att såväl form som namn för verksamheten bör omprövas.
Propositionen
Svensk ekonomi befinner sig i allvarlig kris. Utvecklingskraften har successivt försvagats och resultatet är nu total stagnation. Den mest tydliga effekten är den drastiskt ökande arbetslösheten.
Det understryks i propositionen att var för sig kan inte de åtgärder som föreslås lösa problemen, men sammantaget lägger de en grund för en återhämtning i ekonomin och för framtida stabil tillväxt. Den väg regeringen anvisar ses som den enda som kan återupprätta Sverige som industrination och komma till rätta med såväl de samhällsekonomiska som de statsfinansiella obalanserna. Detta är en förutsättning för att bevara och utveckla välfärden. Avgörande är att den ekonomiska politiken ges en långsiktig inriktning i syfte att förbättra utvecklingskraften. De åtgärder som sätts in mot kortsiktiga stabiliseringsproblem måste stå i samklang med vad som är långsiktigt nödvändigt. Detta innebär att regeringen avvisar åtgärder som skulle medföra en generell efterfrågeökning. En sådan skulle skapa större underskott i såväl bytesbalans som statsbudget och skulle leda till högre inflation och högre ränta. Detta skulle i sin tur försämra ekonomins långsiktiga utvecklingskraft. Vidare framhålls att en internationell konjunkturuppgång ger Sverige viss draghjälp men är inte lösningen på Sveriges ekonomiska problem.
Den ekonomisk-politiska strategin
Den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i propositionen kan sammanfattas på följande sätt.
Ägandespridning och enskilt sparande
En marknadsekonomi bygger på privat företagsamhet. Privat ägande och privat sparande är en förutsättning för ett fritt näringsliv och därmed framgångsrika företag. Regeringen avser genom ett tillägg i grundlagen att stärka det enskilda ägandet. Regeringen föreslår i proposition 1991/92:69 en privatisering av statligt ägda företag och i proposition 1991/92:36 att löntagarfonderna avvecklas.
I detta sammanhang bör också nämnas förslagen att ta bort omsättningsskatten på aktier (prop. 1991/92:34) och förslaget att sänka kapitalbeskattningen (prop. 1991/92:60). Ett mål för sparpolitiken bör vara att hushållen skall kunna ha ett sparkapital motsvarande den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare. Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare för att undersöka metoden att stimulera sparandet.
Bättre villkor för småföretag
I proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik föreslås en omläggning av näringspolitiken som skall gynna ny- och småföretagandet. Förslagen innebär bl.a. slopad förmögenhetsskatt på arbetande kapital, avregleringar för de mindre företagen och avveckling av vissa företags- och branschstöd. I vår avser regeringen att återkomma med förslag om förbättrad riskkapitalförsörjning.
Skärpt konkurrens och avreglering
Till våren 1992 avser regeringen att lägga fram förslag om skärpt konkurrenslagstiftning och lagändringar som undanröjer hinder för konkurrens i offentlig sektor och vid offentlig upphandling. Avskaffande av hinder för utländska investeringar i företag och fast egendom föreslås i proposition 1991/92:71.
Skattepolitik för tillväxt
Inriktningen av skattepolitiken skall vara en successiv sänkning av skattetrycket. Våren 1992 skall regeringen redovisa vilka krav som ställs på den svenska skattepolitiken för att Sverige skall bli medlem av EG.
Inflationsbekämpning och åtgärder mot arbetslöshet
Varaktig låg inflation kräver en stram finanspolitik, dvs. skattesänkningar måste finansieras. En norm bör vara att underskott i de offentliga finanserna inte accepteras över en konjunkturcykel. Statlig inkomstpolitik måste avvisas. Arbetsmarknadens parter måste själva bära ansvaret för utfallet i löneförhandlingarna. Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den ekonomiska politiken. Varje effektiv och ändamålsenlig del i den samlade arbetsmarknadspolitiska arsenalen måste utnyttjas. Men några industripolitiska räddningsaktioner för att hålla liv i företag som inte klarar marknadens krav kommer inte att genomföras.
Förbättrad infrastruktur och utbildning
Regeringen avser att öka medelstillförseln till investeringar i bl.a. järnvägar och vägar. En offensiv satsning på utbildning och forskning är nödvändig. En del av avkastningen på löntagarfondernas kapital skall härvid utnyttjas. Universiteten skall ges en mer fristående ställning gentemot statsmakterna.
Fördelningspolitik och regional balans
Fördelningspolitiken måste bygga på en analys av både kortsiktiga och långsiktiga effekter. Sänkta kapitalskatter och minskade bidrag till hushållen kan i ett statiskt perspektiv framstå som fördelningspolitiskt orättvisa. Men om perspektivet vidgas till att inkludera även dynamiska effekter på sysselsättningen blir resultatet det omvända--det skulle vara fördelningspolitiskt fel att inte vidta åtgärderna. En rättvis fördelning måste bygga på en framgångsrik ekonomisk politik, som skapar förutsättningar för företagande och därmed sysselsättning i hela Sverige.
Långsiktig utgiftsstrategi
I propositionen framhålls att inriktningen av budgetpolitiken måste vara att begränsa de offentliga utgifterna. Detta är en följd av det höga skattetrycket men också tvingande nödvändighet med tanke på internationaliseringen av den svenska ekonomin och närmandet till EG. En långsiktig strategi för de offentliga utgifternas utveckling bör läggas fast. Utgiftsutrymmen och besparingskrav bör läggas fast för en treårsperiod i taget. Stabiliseringspolitiska överväganden bör inte beaktas när målet fastställs. Minskningen av statens utgifter för de närmaste åren bör uppgå till 10--15 miljarder kronor räknat på helår. Indragningen från kommunerna år 1993 bedöms av regeringen uppgå till 5--10 miljarder kronor. I propositionen aviseras en genomgripande översyn av pensionssystemen, sjuk-, arbetsskade- och arbetslöshetsförsäkringen.
På grund av att det statsfinansiella läget nu snabbt försämras föreslås i den aktuella propositionen att den tidigare av riksdagen beslutade barnbidragshöjningen, liksom den därmed sammanhängande studiebidragshöjningen flyttas fram till den 1 januari 1993. Detta innebär att statsbudgeten 1991/92 och 1992/93 engångsvis förstärks med totalt 2,2 miljarder kronor. Vidare föreslås att procentsatsen för investeringsbidragen vid bostadsbyggande sänks från 9,3% till 3,1%, vilket beräknas motsvara minskade utgifter i statsbudgeten på ca 3 miljarder kronor. På sikt bör investeringsbidragen helt avvecklas. Denna fråga bör dock behandlas tillsammans med utformningen av ett nytt förslag till en långsiktig lösning av bostadsstödet. En proposition om bostadsstödet skall läggas fram under år 1992 med sikte på att förändringarna skall träda i kraft under år 1993.
När det gäller arbetslöshetsförsäkringen föreslås att finansieringsavgiften i försäkringen skall vara ett belopp som motsvarar 70% av den under det löpande verksamhetsåret genomsnittligt utbetalade dagpenningen i arbetslöshetskassan. Den tidigare nämnda översynen av försäkringen kommer att få till uppgift att lägga fram förslag om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. De förslag till utgiftsnedskärningar som aviseras i propositionen skall ses som ett första steg i regeringens besparingsarbete. Regeringen avser att i budgetpropositionen redovisa ytterligare förslag till utgiftsminskningar. Avsikten är att förstärka statens finanser samtidigt som utgifts- och skattetrycket minskar.
Kommunerna
De viktigaste punkterna vad gäller inriktningen av den kommunala ekonomin är att kommuner och landsting måste bidra till att lägga grunden för en ny period av tillväxt, företagande och utveckling i Sverige. För att tillväxten skall kunna öka måste de reala resurserna i första hand tillföras den konkurrensutsatta sektorn. Regeringens bedömning är därför att den kommunala sektorn inte kan tillåtas expandera under åren 1992 och 1993. Det innebär att den kommunala utdebiteringen inte får höjas. Frågan om förlängning av det kommunala skattestoppet kommer därför att prövas. Som nämnts bedöms indragningen från kommunerna att uppgå till 5--10 miljarder kronor år 1993. Regeringen har vidare funnit det angeläget att föreslå några lagändringar som redan under år 1992 påverkar kommuner och landsting. I syfte att förhindra att vissa kommuner vid en ökning av skatteunderlaget får betala mer i skatteutjämningsavgift än vad skatteinkomsterna ökar, föreslår regeringen att lagen om särskild skatteutjämningsavgift ändras. Ändringen innebär att den särskilda skatteutjämningsavgiften blir högst 10kr. per skattekrona. Därmed kommer det sammanlagda uttaget av allmän och särskild skatteutjämningsavgift inte att överstiga kommunens utdebitering.
I syfte att utjämna de kortfristiga likviditetssvängningarna på penningmarknaden föreslår regeringen vidare att utbetalningsdag för kommunalskattemedel tidigareläggs.
Motionerna
Socialdemokraternas partimotion Fi18
I motion Fi18 (s) framhålls att under de senaste åren har en rad åtgärder vidtagits som förbättrar Sveriges ekonomiska struktur och som lägger grunden för en förbättrad konkurrenskraft. Dessa åtgärder kommer att få full effekt under de närmaste åren. Om denna politik fullföljs har Sverige goda möjligheter att ta vara på de chanser som skapas när tillväxten ökar i världsekonomin.
Den politik som den borgerliga regeringen lagt fram motverkar sina angivna syften. Den innebär en broms på tillväxten, en försvagning av statsfinanserna och en omfördelning som skapar ökade klyftor. Om regeringens förslag genomförs kommer
BNP att reduceras med 1/2--1%år 1992 när arbetsmarknaden fortfarande är svag, statsfinanserna att försämras med 15 miljarder kronor innevarande budgetår, köpkraften för en tvåbarnsfamilj att försvagas med mer än 3000kr. år 1992, medan inkomsterna för de välbeställda ökar kraftigt.
I motionen avvisas regeringens förslag. I stället förordas en ekonomisk politik som stimulerar ekonomisk aktivitet, bekämpar inflation och arbetslöshet samt bidrar till en rättvis fördelning. Med en sådan politik kan vi, menar motionärerna, se fram emot en period av återvunnen tillväxt och ökad sysselsättning. I motionen sammanfattas den föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken i följande punkter.
Byggandet måste stimuleras
Sverige behöver en genomgripande förnyelse av infrastrukturen och ett bättre underhåll av bostäder, kommunala anläggningar m.m. Det behövs också en nyproduktion av bostäder, särskilt för ungdomar och till rimliga hyror.
Bostadsbyggandet måste inriktas mot 30000--40000 nya lägenheter per år.
Villkoren för reparationer och ombyggnader av bostäder förbättras tillfälligt under år 1992. 500milj.kr. bör avsättas för detta.
Ny- eller ombyggnad av skolor, sjukhus, samlingslokaler m.m. kan tidigareläggas. Kommunerna föreslås, inom ramen för 780 milj.kr., få räntebidrag under en tvåårsperiod för investeringar som tidigareläggs och startas senast den 1 juli 1992. 50milj.kr. satsas för stöd till samlingslokaler.
De av den socialdemokratiska regeringen beslutade investeringarna i järnvägar, vägar och broar måste påskyndas. Det innebär att Arlandabanan igångsätts nu och att 100 milj.kr. satsas på Inlandsvägen.
Ytterligare 4 miljarder kronor bör under 1990-talet satsas på investeringar i infrastrukturen på kommunikationsområdet.
Prisökningarna måste hållas under kontroll
Arbetet att få ner matpriserna måste fullföljas samtidigt som nästa steg i anpassningen av gränsskyddet förbereds. Regeringen bör lägga fram förslag som leder till en anpassning till EGs priser i god tid före ett svenskt medlemskap.
Bostadspolitiken måste utformas så att den bidrar till en lugn prisutveckling. Regeringens åtgärder inom bostadsområdet avvisas.
Teletaxorna måste ses över i syfte att få en rimligare prisutveckling på de områden där televerket har monopol. Det innebär att de beslutade prishöjningarna vid årsskiftet uppskjuts till den 1juli.
Konsumenterna skall garanteras god prisinformation genom lagstiftning om prismärkning.
Arbetslösheten måste bekämpas effektivt
Regeringen räknar med att arbetslösheten stiger till 3,5% år 1992. Trots detta vill man ytterligare strama åt ekonomin. Motionärerna anser att detta är oacceptabelt. I motionen föreslås:
AMS får ytterligare 970 milj.kr. detta budgetår.
Ytterligare insatser skall göras för att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Det gäller att så snabbt som möjligt placera ungdomar i arbete eller utbildning. Satsningen på utbildning och kompetenshöjning måste fortsätta. Inriktningen ska främst vara på små och medelstora företag.
AMS får bättre möjligheter att sätta in otraditionella åtgärder.
Regeringens förslag att höja egenavgiften till a-kassan avvisas.
Arbetslivet måste förnyas
För att utveckla arbetet och löntagarnas kompetens behövs en samlad offensiv för en ny organisation av arbetslivet i samarbete med arbetsmarknadens parter. Arbetslivsfonden måste därför få ansvar för en stor informationskampanj.
Insatserna för utbildning och forskning föreslås höjda från den 1juli 1992 med 500 milj.kr. per år. Inriktningen skall vara att stärka kompetensen hos de anställda och ge fler utbildning vid högskola.
Välfärden och valfriheten måste utvecklas
Välfärdspolitiken måste omfatta alla och ge mest till den som bäst behöver samhällets insatser. Tillgänglighet och kvalitet är det avgörande, inte produktionsformerna.
Resurser måste säkerställas så att behoven hos barn, sjuka, gamla och handikappade kan tillgodoses. Detta skall vara utgångspunkten för bedömningen av den kommunala ekonomin.
Barnbidraget måste höjas samtidigt som brytpunkten i skatteskalan räknas upp
Barnbidraget bör höjas med det belopp som riksdagen redan har beslutat om, 85kr. i månaden från den 1januari 1992.
Brytpunkten i skatteskalan bör räknas upp med 4,6% i stället för 9,8% för år 1992. Det innebär att skatten för höginkomsttagare sänks med 2000kr. i stället för 4000kr. Statsinkomsterna ökar med 2,3 miljarder kronor.
Utvärderingen av skattereformen måste påskyndas.
Finanskrisen måste motverkas
Finanskrisen riskerar att bli en allvarlig hämsko för de mindre och medelstora företagen. Staten måste agera så att den inte förvärrar krisen utan bidrar till stabilitet.
Riskkapitalet skall främst gå till de små och medelstora företagen. Staten skall inte ta det i anspråk genom utförsäljning av statliga företag.
Regeringens planer på att av ideologiska skäl sälja fastigheter för 20 miljarder kronor avvisas.
AP-fondens organisation och placeringsregler måste reformeras för att öka avkastningen på pensionspengarna och stärka riskkapitalet.
Den i motionen redovisade alternativa inriktningen av den ekonomiska politiken innebär, enligt motionärerna, att budgeten förbättras med nästan åtta miljarder kronor budgetåret 1991/92 och över nio miljarder kronor budgetåret 1992/93. Detta är ett resultat av att man avvisar regeringens skattesänkningar, ett annat system för bostadsfinansiering och att en lägre brytpunkt i skatteskalan föreslås (jfr tabellerna).
Statsfinansiella konsekvenser av regeringens förslag Förändring i förhållande till gällande beslut. Miljarder kronor
1991/92 1992/93 Helår _________________________________________________________________________
Inkomster - 3,3 - 10,1 - 10,9 Utgifter + 11,6 - 0,2 + 0,9 Budgetsaldo - 14,9 - 9,9 - 11,8
Aviserade förslag - + 6,3 + 6,3 _________________________________________________________________________
Budgetförslaget i motion Fi18 (s) Skillnader mot regeringens förslag. Miljarder kronor
1991/92 1992/93 Helår _________________________________________________________________________
Nej till skattesänkningar + 3,2 + 10,0 + 10,8 Bostadsfinansiering, investeringsbidrag + 1,0 + 1,0 + 1,0
Investeringar, Fi-dep. + 1,0 - - Stadshypotek + 5,0 - - Höjning av barnbidrag m.m. - 1,2 - 1,2 - 0,1 Åtgärder mot arbetslöshet m.m. - 1,5 - 2,2 - 2,2 Lägre brytpunkt + 1,0 + 2,3 + 2,3
Summa + 8,5 + 9,9 + 11,8 _________________________________________________________________________
Ny Demokratis partimotion Fi13
I motion Fi13 (nyd) anförs att propositionens huvudsakliga innehåll antyder en välbehövlig förändring av det svenska samhället. Det finns dock vissa väsentliga punkter där vi saknar konkreta och nödvändiga åtgärder.
Det maximala skattetrycket
I motionen understryks att i den långsiktiga målsättningen måste finnas en konkret angivelse av det maximala skattetrycket. Motionärerna föreslår att man som mål anger ett maximalt skattetryck av 47 % av BNP inom 6 år eller senast 1998/99.
Fattigpensionärerna
Vidare anser motionärerna att den viktiga frågan om fattigpensionärerna i stort sett förbigås med tystnad. Såväl på kort som på lång sikt är det väsentligt att det finns ett skyddsnät som gör att svenska medborgare inte skall kunna hamna under existensminimum. Cirka 60000 fattigpensionärer har genom den tidigare skattereformen råkat i just den situationen. Åtgärder måste snarast vidtas.
Barnbidragshöjningen
Vad gäller uppskjutandet av barnbidragshöjningen framhålls i motionen följande. Genom den stora skattereformen höjdes omkostnaderna för barnfamiljerna. Det är därför motiverat att genomföra den planerade höjningen av barnbidraget. Finansieringen kan göras på ett mycket intessant och ändamålsenligt sätt nämligen genom att reducera statsbidraget till kommunal barnomsorg. Detta bidrag är i dag ca 13 miljarder kronor per år. Resultatet skulle, menar motionärerna, bli en effektivisering av den offentliga sektorn. Statsbidraget till kommunal barnomsorg har enligt motionärerna kombinerats med diverse kostnadshöjande regler och en omfattande byråkrati. Därför bör besparingar kunna göras utan att kunden, barnet, blir lidande. En intressant aspekt i detta sammanhang är att barnbidragen går till alla barn medan statsbidragen för barnomsorg endast går till dem som lyckats få plats.
Utbildning och infrastruktur
Vad gäller satsning på utbildning och infrastruktur anser motionärerna att det måste fastställas som ett långsiktigt mål att stärka dessa områden. Skälet är icke kortvarigt arbetsmarknadspolitiskt utan tvärtom av långsiktig och stor betydelse för utvecklingen av det svenska samhället. Satsning på utbildning och forskning leder enligt erfarenheten till snabbare tillväxt av ekonomin och ökad internationell konkurrenskraft för näringslivet. Infrastrukturen är på samma sätt av stor betydelse för Sveriges konkurrenskraft inom Europa. Målen är alltså av strategisk betydelse och borde finnas med i den ekonomiska, politiska strategi som regeringen bör formulera för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi.
Kraftfullare åtgärder förordas vidare för att klara nya, små och medelstora företags riskkapitalförsörjning, och detta beslut brådskar.
Kraftfull satsning på miljöproblemen
I motionen krävs också att en "offensiv miljöpolitik" skall innefatta en kraftfull satsning på miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen. Motiveringen till detta yrkande i motionen är att Sverige "importerar" 80--90% av luft- och vattenföroreningarna.
Vänsterpartiets partimotion Fi15
I motion Fi15 (v) understryks att regeringens ekonomiska politik har en tydlig inriktning som leder till ökade klyftor. Å ena sidan den uteblivna barnbidragshöjningen, fördubblingen av egenavgiften till a-kassan, den försämrade ersättningen till arbetsskadade, slopat avdrag för fackföreningsavgifter och på sikt karensdagar eller motsvarande försämringar för sjuka. Å andra sidan slopad omsättningsskatt på aktier, lägre kapitalskatt, på sikt slopad förmögenhets- och arvsskatt. Dessutom saknar regeringens ekonomiska politik miljöprofil.
Vänsterpartiet delar regeringens uppfattning att devalveringspolitiken hämmade nytänkande och framtidssatsningar. De alltför höga vinsterna innebar att industristrukturen låstes fast. Produktivitetsutvecklingen uteblev, samtidigt som kostnadsutvecklingen accelererade. Superdevalveringen år 1982 utgjorde ingen långsiktig lösning på den svenska ekonomins problem. Tvärtom är den orsak till många av de problem vi nu står inför. Företrädare för den borgerliga regeringen har i en rad olika sammanhang uttalat sig för en omfattande sänkning av arbetsgivaravgifterna. Ett byte av sänkta arbetsgivaravgifter mot sänkta offentliga utgifter kallas populärt för en inre devalvering. Syftet är detsamma som för en vanlig devalvering, dvs. att få fart på exporten och samtidigt begränsa inhemsk efterfrågan. Att enskilda regeringsledamöter hållit dörren öppen för möjligheten av en intern devalvering visar att man egentligen ingenting lärt av devalveringspolitikens misslyckande. Man har inte, sägs det i motionen, insett att devalveringar, oavsett om de är interna eller externa, leder till inflation och inlåsningseffekter. Detta ser motionärerna som ytterst oroande. Den borgerliga regeringen väljer att peka ut de höga skatterna och tillväxten av de offentliga utgifterna som själva grundproblemet. Vänsterpartiets uppfattning är i stället att superdevalveringen samt de okontrollerade avregleringarna på kredit- och valutamarknaden utgör problemets kärna.
Det är motionärernas uppfattning att regeringens framlagda förslag innebär en drastisk försvagning av statsbudgeten. I rådande budgetläge måste det betecknas som ansvarslöst att genomföra ofinansierade skattesänkningar av den storleksordning som regeringen föreslår. Skattesänkningarna kan kanske på kort sikt ge en viss expansiv effekt på ekonomin, men i ett längre perspektiv måste man räkna med ökad inflation och räntehöjningar. Detta kan knappast betecknas som tillväxtbefrämjande. Motionärerna ställer sig däremot positiva till regeringens ambition att anslå mer resurser till arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande åtgärder. I rådande ekonomiska läge är det nödvändigt att medel tas fram för en aktiv arbetsmarknadspolitik och långsiktigt nödvändiga satsningar på infrastrukturen. Insatserna för arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande åtgärder borde emellertid ha getts en betydligt högre prioritet än vad som nu blivit fallet. I motionen understryks att man i rådande konjunkturläge måste undvika att vidta åtgärder som på något sätt försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att dessa sektorer stimuleras. Regeringens politik innebär i detta avseende att man försämrar arbetsmarknadsläget ytterligare. Det är, sägs det i motionen, ungefär som att försöka släcka en brand med bensin.
Vänsterpartiets alternativ till regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken kan sammanfattas på följande sätt.
En rättvis skattepolitik
Skatter och avgifter skall styra i riktning mot minskat råvaruutag och ökad återvinning när det gäller produktionen. Energiförbrukningen skall styras bort från fossil- och kärnkraftsenergi till förnyelsebara energiflöden. När det gäller fördelningspolitiken anser motionärerna att skatt skall utgå efter bärkraft. Detta gäller såväl inkomstbeskattning som beskattning av konsumtion. Det är i detta perspektiv man skall se vänsterpartiets krav om slopat grundavdrag för inkomster över "brytpunkten", liksom kravet på sänkt/slopad matmoms.
I motionen förordas, att riksdagen bör korrigera skatteskalorna för år 1992. De prisökningar som föranleddes av skatteomläggningen bör ej ingå i den beslutade uppräkningen. Detta skulle skapa en bättre överensstämmelse med vad som gäller för beräkningen av basbeloppet. Vidare måste nuvarande principer för grundavdraget ändras.
Kommunerna
Motionärerna avvisar inriktningen att krympa den kommunala sektorn och att den ställs i motsats till de konkurrensutsatta verksamheterna. Regeringens aviserade indragningar till kommunerna på 5--10 miljarder kronor 1993 avvisas. I nuvarande konjunkturläge är det enligt motionärernas bedömning helt oförsvarbart att ta bort 5--10 miljarder kronor ur en sektor som har stora ekonomiska problem och vars uppgift är att uppfylla medborgarnas rättmätiga behov av vård, omsorg och utbildning. I stället förespråkas ett kommunpaket på ca 5 miljarder till riktade insatser.
Barnbidrag och studiebidrag
I motionen krävs att barnfamiljerna får den kompensation som riksdagen redan beslutat om. Det räcker inte med löften om kompensation till följd av sänkningar av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna och återbetalning av det obligatoriska tillfälliga sparandet. Vänsterpartiet avslår därmed regeringens förslag och förespråkar att barnbidragshöjningen och studiebidragshöjningen träder i kraft enligt tidigare av riksdagen fattade beslut.
Pensionssystemet
Motionärerna ser vad gäller denna fråga med oro på regeringens inriktning. Risken för större ojämlikhet är uppenbar. Vid fördelning av landets resurser och förändring av pensionssystemet är den viktigaste frågan att förbättra för de sämst ställda pensionärerna. Det är ytterst en jämlikhetsfråga, eftersom det är kvinnorna som tjänat in minst antal ATP-poäng och har de lägsta inkomsterna. Omfördelningen bör i första hand ske inom det totala pensionssystemets ram.
Sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen
I motionen avvisas varje förslag om att införa karensdagar eller ytterligare försämringar i sjukförsäkringssystemet. Detta gäller även arbetsskadeförsäkringen.
Lönebildning och arbetslöshetsförsäkring
I motionen avslås regeringens förslag att höja egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.
Ett samlat förslag om en ny allmän arbetslöshetsförsäkring som innehåller både organisation, administration och finansiering bör utarbetas. När det gäller organisationen bör kopplingen till de fackliga organisationerna behållas.
Bostadspolitiken
I motionen krävs en genomsnittlig produktion av ca 30000--40000 lägenheter per år.
Motionärerna avvisar förslaget att minska investeringsbidraget. Ej heller accepteras att regeringen tänker riva upp beslutet om räntelånesystemet.
Näringspolitiken och EG
I motionen understryks att Sverige måste säga nej till EG. I övrigt framhålls att branschstödet (t.ex. stöd till Sveriges Exportråd, trädgårdsnäringen, turistnäringen, prospektering) måste utvecklas och inte avvecklas.
Arbete åt alla
Som motionärerna ser det måste arbete åt alla ha en central plats i den ekonomiska politiken. Den bästa resursen i den ekonomiska politiken, nämligen den arbetande människan, måste vårdas. Mot den bakgrunden har vänsterpartiet i en annan motion krävt ytterligare 1,3 miljarder kronor till arbetsmarknadspolitiska insatser, samt att regeringen snarast framlägger förslag om ett ROT-program för skolor, VA-nät etc. samt satsning på barn- och äldreomsorgen. Dessutom måste ungdomsgarantin omfatta alla ungdomar upp till 24 år, samtidigt som en satsning på beredskapsarbeten och praktikplatser genomförs.
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Internationell utveckling
Produktionstillväxten i hela OECD-området väntas för år 1991 stanna vid 1%. Man får gå tillbaka till lågkonjunkturen vid inledningen av 1980-talet för att finna motsvarande svaga utveckling i industriländerna. Den låga ekonomiska aktiviteten speglas även i lägre tillväxt i världshandeln--från 5% år 1990 till 3% år 1991--och en ökad arbetslöshet. Den öppna arbetslösheten i Västeuropa närmar sig nu återigen 10%.
Den bedömning av den kommande utvecklingen som redovisas i propositionen ger vid handen att lågkonjunkturen i de stora industriländerna har nått botten och att tillväxten åter tar fart under år 1992. Som framgår av tabell 1 är bedömningen av tillväxten i hela OECD-området och i Västeuropa som helhet densamma som i den reviderade finansplanen i april 1991. Däremot görs för de länder som tar emot större delen av svensk export -- Norden, Tyskland, Förenta Staterna, Storbritannien -- den bedömningen att den ekonomiska aktiviteten blir lägre år 1992 än vad som förutsågs i våras.
Tabell 1. Internationella förutsättningar (finansdep. okt. 1991)
Årlig procentuell förändring
__________________________________________________________________________
1990 1991 1992 1993 __________________________________________________________________________
B N P Förenta Staterna 1 -0,5 (0)* 2,5 (2,8) 3,3 Japan 5,6 4,8 (3,8) 3 (4,3) 3,8 Tyskland 4,6 3 (2,8) 2,3 (2,5) 2 Storbritannien 0,5 -1,8 (-1,5) 1,5 (1,8) 2,5 Norden** 1 -0,3 (0,8) 1,3 (1,8) 2,5 OECD Europa 2,8 1,3 (1,3) 2,3 (2,3) 2,5 OECD totalt 2,5 1 (1,0) 2,5 (2,8) 3
N y c k e l t a l Konsumentpriser, OECD totalt 4,9 4,5 (4,3) 3,5 (4,0) 3,8
Dollarkurs i kr. 5,93 6,11 (6,07) 6,18 (6,19) 6,18
Råoljepris, dollar per fat 23,6 20 (18) 21 (20) 22 __________________________________________________________________________
* Siffrorna inom parentes anger bedömningar i den reviderade finansplanen i april 1991 ** Exklusive Sverige
I propositionen framhålls att ett osäkerhetsmoment i prognosen är huruvida den ökning i tillväxten som kunde noteras under tredje kvartalet i Förenta Staterna verkligen innebär en varaktig uppgång i den amerikanska konjunkturen. Detta är av stor betydelse för den internationella utvecklingen, eftersom den samlade produktionen i Förenta Staterna utgör en tredjedel av OECD-ländernas totala produktion. De faktorer som gör bedömningen osäker och som kan försena uppgången i den amerikanska ekonomin är bl.a. att ökningen i den inhemska efterfrågan hålls tillbaka därför att såväl hushåll som företag är obenägna att öka sin skuldsättning. Det går heller inte att bortse ifrån att oron för en ökad inflation kan leda till att den ekonomiska politiken stramas åt i ett senare skede och att den amerikanska ekonomins bidrag till en internationell återhämtning därigenom får mindre betydelse.
Den positiva ekonomiska utvecklingen i OECD-länderna under senare delen av 1980-talet har i stora stycken burits upp av en stabil tillväxt i Japan och Tyskland. Även om tillväxten i dessa länder i jämförelse med övriga större industriländer bedöms bli fortsatt god sker ändå en betydande avmattning i såväl Japan som Tyskland.
I likhet med situationen i Förenta Staterna innebär pris- och kostnadstrycket också vissa problem i dessa båda länder. Det kan även nämnas att det tyska budgetunderskottet genom bl.a. åtaganden i samband med återföreningen av de båda tyska staterna stigit kraftigt. Som framhålls i propositionen kan det inte uteslutas att den ekonomiska politiken måste förbli stram under en längre period. Det är sålunda möjligt att den strama penningpolitik som hittills förts i Japan och Tyskland ännu inte slagit igenom fullt ut. En ytterligare skärpning av penningpolitiken i Tyskland skulle få en dämpande effekt på övriga Europa dels via en svagare importefterfrågan, dels på grund av ett fortsatt högt ränteläge även i övriga Europa.
Som framgår av tabell 1 har den ekonomiska utvecklingen i Norden varit mycket svag under de två första åren av 1990-talet. Särskilt Finland, som åren 1988 och 1989 hade en tillväxt på över 5% per år, har drabbats mycket hårt av den allmänna konjunkturnedgången och kollapsen i den sovjetiska ekonomin. Även den norska ekonomin exkl. oljesektorn uppvisar mycket stora problem.
År 1990 innebar för Finlands del att produktionstillväxten helt stagnerade. År 1991 bedöms den totala produktionen minska med omkring 5%. Produktionsminskningen förklaras av en betydande nedgång såväl i den privata konsumtionen som i investeringsverksamheten. Därtill väntas exporten år 1991 minska med mer än 5%. En viktig förklaring till denna nedgång är som nämnts det stagnerande handelsutbytet med Sovjetunionen. Ca en fjärdedel av Finlands export har under senare år gått till Sovjetunionen. Denna negativa utveckling har bidragit till en spekulation mot den finska marken. Trots att åtgärder vidtogs för att stabilisera den finska valutan -- bl.a. en anknytning av marken till ecun -- framtvingades en nedskrivning av marken. Den 15 november 1991 devalverade Finland med 12,3%.
Utvecklingen i Sverige
Den bedömning som redovisas i bilagan till propositionen bygger i tillämpliga delar på konjunkturinstitutets rapport. Till skillnad mot konjunkturinstitutet har finansdepartementet beaktat de arbetsmarknadspolitiska insatser som föreslås i tilläggsbudget I. Däremot har inte de övriga ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen aviserar i anslutning till här aktuell proposition tagits med i beräkningarna.
Den svenska ekonomin befinner sig i en av efterkrigstidens djupaste lågkonjunkturer. Den tidigare beskrivna avmattningen i OECD-området slår hårt mot svensk industri. Industriproduktionen minskade år 1990 med nära 3%, och utfallet för år 1991 väntas bli ännu sämre (jfr tabell 3). Antalet sysselsatta inom industrin har sedan slutet av år 1989 minskat med mer än 100000, och utslagningen av arbetstillfällen i industrin fortsätter. Den negativa utvecklingen i industrin förs vidare till andra sektorer av ekonomin som t.ex. energi-, transport- och tjänstesektorn. Åren 1990 och 1991 har inneburit att konsumtionsefterfrågan helt stagnerat. Den öppna totala arbetslösheten väntas i slutet av innevarande år uppgå till drygt 3%.
Som framgår av försörjningsbalansen i tabell 2 kommer år 1991 att innebära sjunkande export, fortsatt återhållsamhet i hushållens konsumtion och minskande bruttoinvesteringar och lagerinvesteringar. Slutresultatet för innevarande år blir en minskning av bruttonationalprodukten med 1%.
Tabell 2. Försörjningsbalans (finansdep. okt. 1991)
_____________________________________________________________________________
Miljarder Procentuell volymförändring kr. __________________________________________
1990 1990 1991 1992 1993 _____________________________________________________________________________
B N P 1340,2 0,3 -1,0 (-0,2)* 0,3 (1,0) 1,9 Import 402,2 0,5 -4,6 (0,2) 1,8 (2,3) 3,7
Privat konsumtion 695,7 -0,3 0,0 (1,2) 0,8 (1,2) 1,0 Offentlig konsumtion 366,0 1,9 1,0 (0,5) 0,5 (0,3) 0,3 Stat 104,9 3,0 0,5 (-0,5) -0,5 (-0,3) -0,4 Kommuner 261,1 1,4 1,2 (0,8) 0,9 (0,5) 0,5
Bruttoinvesteringar 273,1 -1,8 -7,0 (-1,9) -4,0 (-1,4) 2,0
Lagerinvesteringar ** 0,6 0,1 -1,0 (-0,6) 0,5 (0,4) 0,4
Export 407,0 1,2 -1,4 (0,5) 2,2 (3,0) 5,2 _____________________________________________________________________________
* Siffrorna inom parentes anger motsvarande bedömning i den reviderade finansplanen i april 1991 ** Förändring i procent av föregående års BNP
Propositionens redovisning avseende år 1992 ger en bild av fortsatt stagnation. Jämfört med prognosen från april i år i den reviderade finansplanen presenteras nu en mörkare bild av den svenska ekonomins utveckling. Den väsentliga förklaringen till detta är att den internationella återhämtningen inte har den styrka som förutsattes i den tidigare bedömningen. Även om år 1992 blir ett år med praktiskt taget nolltillväxt väntas dock exporten öka igen med drygt 2%. Stagnationen i hushållens konsumtion bryts och en uppgång med knappt 1% bedöms som trolig. Denna måttliga uppgång betyder att förstärkningen i hushållssparandet väntas fortsätta. Som framgår av tabell3 bedöms sparkvoten öka från 2,8% år 1991 till 3,7% år 1992.
Tabell 3. Nyckeltal Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)
_____________________________________________________________________________
1990 1991 1992 1993
Timlön, kostnad 10,1 5,5 (5,0)* 5,0 (3,5) 4,5
KPI, genomsnitt 10,4 9,4 (9,6) 3,0 (3,2) 3,6
Disponibel inkomst 4,2 2,9 (0,9) 1,7 (2,0) 0,9
Sparkvot (nivå, %) 0,0 2,8 (-0,3) 3,7 (0,5) 3,6
Industriproduktion -2,8 -5,0 (-2,8) 1,0 (2,5) 4,5
Arbetslöshet (nivå, %) 1,5 2,6 (2,6) 3,5 (2,8) 3,7
Handelsbalans (mdr.kr.) 15,0 30,2 (20,5) 36,6 (25,5) 42,5
Bytesbalans (mdr.kr.) -34,5 -25,0 (-43,4) -19,9 (-47,6) -17,5 _____________________________________________________________________________
* Siffrorna inom parentes anger motsvarande bedömning i rev. finansplan april 1991
En betydande minskning av investeringarna väntas även nästa år. Bostadsbyggandet minskar kraftigt på grund av högre boendekostnader samtidigt som det försämrade konjunkturläget dämpar efterfrågan. De statliga myndigheternas investeringar är däremot inne i ett expansivt skede på grund av de satsningar som görs för att förbättra och bygga ut infrastrukturen.
Med här redovisade prognos som bakgrund är det ofrånkomligt att arbetslösheten successivt kommer att öka under hela prognosperioden. Den öppna genomsnittliga arbetslösheten bedöms år 1992 stanna vid 3,5%.
Den låga aktivitetsnivån i ekonomin har bidragit till en neddragning av löne- och prisstegringstakten. År 1992 innebär, i jämförelse med år 1990, en halvering av de avtalsmässiga lönehöjningarna samtidigt som löneglidningen också halveras. Som framhålls i propositionen betyder detta att lönestegringstakten inom tillverkningsindustrin under åren 1991--1993 kommer ner på samma nivå som OECD-områdets.
Även prognoserna för prisutvecklingen åren 1992 och 1993 -- genomsnittligt väntas prisökningarna bli 3,0% resp. 3,8% -- visar att den svenska prisökningstakten kan komma ner till OECD-områdets nivåer. Hittills har priserna under innevarande år genomsnittligt stigit med 7,8% varav 3,3procentenheter kan hänföras till effekter av årets skatteomläggning.
Den låga aktiviteten i den svenska ekonomin medför att importvolymen faller kraftigt 1991 och endast ökar i begränsad omfattning 1992. Härigenom förbättras handelsbalansen betydligt. Underskottet i räntenettot beräknas fortsätta att växa, men i betydligt långsammare takt än under de senaste åren, bl.a. till följd av den markanta nedgången i svenska direktinvesteringar utomlands samt en lägre internationell räntenivå. Sammantaget beräknas bytesbalansen förbättras kontinuerligt under de närmaste åren. Åren 1991 och 1992 kommer underskottet att uppgå till 25 resp. knappt 20 miljarder kronor, vilket är väsentligt lägre underskott än vad som redovisades i bedömningen i den reviderade finansplanen i maj (jfr tabell 3). Det bör dock observeras att Sverige trots en mycket svag inhemsk efterfrågetillväxt kommer att belastas med underskott i bytesbalansen under hela den i tabell 2 redovisade prognosperioden.
Bedömningen i propositionen av utvecklingen under år 1993 tar sin utgångspunkt i konjunkturinstitutets kalkyler som i sin tur baseras på institutets ekonometriska makromodell. Prognosen bygger på ett antagande om en accelererande uppgång i den internationella konjunkturen. Såväl i konjunkturinstitutets prognos som i propositionens bedömning anges tillväxten för år 1993 till nära 2%. I propositionen förutsätts en i jämförelse med konjunkturinstitutets prognos marginellt sämre tillväxt i exporten och den privata konsumtionen, medan en mer positiv utveckling av investeringarna bedöms som trolig. Trots den högre tillväxten blir nedgången i arbetslösheten obetydlig. En i jämförelse med tidigare år förväntad snabb produktivitetstillväxt dämpar nämligen på kort sikt efterfrågan på arbetskraft. Det bör emellertid understrykas att arbetsutbudet är svårbedömt. Den genomsnittliga arbetslösheten för år 1993 väntas enligt dessa kalkyler stanna vid strax under 4%.
Den finska devalveringen kan påverka den svenska exporten negativt. Flera faktorer talar dock för att effekterna i detta avseende blir små. Den finska exporten blir mer konkurrenskraftig. Även om Finland inom vissa enskilda branscher som exempelvis skogsindustrin är en konkurrent till Sverige på världsmarknaden spelar Finland totalt sett en undanskymd roll som konkurrent till Sverige. Däremot går ca 8% av vår totala export till Finland. Den exceptionellt kraftiga tillbakagången i den finska ekonomin har inneburit att efterfrågan på svenska varor minskat kraftigt. Det är också svårt att med säkerhet förutse hur de finska företagen utnyttjar devalveringen. Om reaktionen blir att de främst utnyttjar nedskrivningen av marken till att förbättra sin finansiella ställning och inte till att förbättra sin relativa prissituation blir de direkta effekterna på svensk export obetydliga. På lite sikt kan, om devalveringen leder till en större aktivitet i den finska ekonomin, följden bli att den svenska exporten av främst insats- och investeringsvaror ökar. Det går emellertid inte att bortse ifrån att den finska devalveringen har skapat stor oro på valutamarknaderna, som påverkar de övriga nordiska länderna negativt. Riksbanken höjde sålunda den 5 december marginalräntan från 11,5% till 17,5%. Räntehöjningen skall ses mot bakgrund av den senaste tidens valutautflöden, som visat på nödvändigheten att tydligt klargöra att svensk växelkurspolitik ligger fast.
Utifrån de antagna förutsättningar som gäller för den i propositionens bilaga presenterade prognosen reses i partimotionerna inga invändningar mot bedömningen av den svenska ekonomins utveckling. I motion Fi18 (s) anförs emellertid att det är anmärkningsvärt att regeringen i bedömningen av den svenska ekonomins utveckling inte redovisar konsekvenserna av sina egna förslag. Riksdagen bör, menar motionärerna, för sina beslut rörande inriktningen av den ekonomiska politiken ha ett underlag där de ekonomiska och statsfinansiella effekterna av ågärdsförslagen finns belysta. Förslagen i propositionen har enligt motionärerna en starkt dämpande inverkan på tillväxt och sysselsättning. I motionen dras slutsatsen att åtgärdsförslagen med all sannolikhet leder till att bruttonationalprodukten (BNP) minskar i stället för att, som anges i propositionen, öka med 0,3%.
Utskottet vill med anledning av denna kritik mot den i propositionen redovisade prognosen anföra följande.
Vid en bedömning av den ekonomiska utvecklingen kan man inte endast se till effekterna av vissa enskilda åtgärder i det samlade ekonomisk-politiska program som regeringen vill genomföra för att föra Sverige ur den nuvarande ekonomiska krisen. I det korta perspektivet kan vissa av åtgärderna ha negativa effekter på produktion och sysselsättning, men åtgärderna är likväl nödvändiga för att på sikt få en varaktig tillväxt. Resurser måste föras över från den skyddade sektorn till den konkurrensutsatta. Man kan sålunda inte generellt lösa stagnationsproblemen med att subventionera fram en ökad produktion. Det skulle ställa den svenska ekonomin inför oöverstigliga problem.
Som utskottet ser det bygger slutsatserna i motion Fi18 (s) i här aktuell del på ett orimligt betraktelsesätt. I proposition 38 redovisas främst åtgärder som skall bidra till att avlägsna de rådande strukturella problemen i den svenska ekonomin. Nu aktuella åtgärder för att mildra effekterna av den snabbt stigande arbetslösheten har till större delen redovisats i tilläggsbudget I. Dessa åtgärder har beaktats i prognosarbetet. Även om vissa förslag till strukturella åtgärder, som redovisas i proposition 38, har en dämpande effekt måste dessa vägas mot effekter av övriga aviserade förslag. Inom bygg- och bostadsområdet föreslås bl.a. att räntebidrag skall utgå redan när ett hus färdigställts. Dessutom skall nuvarande markvillkor och den kommunala bostadsanvisningsrätten avskaffas och en översyn av nybyggnadsreglerna genomföras. Dessa åtgärder torde innebära betydande kostnadssänkningar för bostadsbyggandet. Men än viktigare är de tillväxtbefrämjande åtgärder som föreslås inom det skatte- och näringspolitiska området och inom den offentliga sektorn.
Vid en hearing med finansministerns statssekreterare framhöll denne att det inte nu innan förslaget till statsbudget är färdigställt är möjligt att på ett adekvat och meningsfullt sätt i en försörjningsbalansprognos precisera samtliga åtgärders effekter. Utskottet delar statssekreterarens uppfattning.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Som framgår av bedömningen av den svenska ekonomins utveckling kommer den ekonomiska aktiviteten att bli fortsatt låg under de första åren av 1990-talet. Den försvagade internationella konjunkturen får med Sveriges stora utrikeshandelsberoende ett starkt inflytande på den ekonomiska utvecklingen. Men huvudproblemet är de strukturella brister som har blivit allt tydligare och vars effekter på ekonomins funktionssätt blivit alltmer negativa. Den djupa svacka som svensk ekonomi nu befinner sig i, och som i vissa avseenden är mer utpräglad här än i många andra OECD-länder, är en följd bl.a. av dessa brister.
Som framhålls i propositionen har de strukturella problemen sin grund i många års försummelser inom den ekonomiska politiken. Den s.k. tredje vägens politik, som huvudsakligen bestod av en stor devalvering år 1982, ledde inte till nödvändiga strukturförändringar, därför att den ekonomiska politiken inte lades om. Det utrymme som skapades för en industriell expansion minskade successivt, eftersom riksdag och regering inte lyckades kontrollera utgiftsutvecklingen, vilket i sin tur ledde till ett stigande skattetryck och en överhettad arbetsmarknad. Konkurrenskraften återställdes temporärt, men utvecklingskraften tilläts fortsätta att försvagas. Den konkurrensutsatta sektorn minskade under senare delen av 1980-talet. Industrins andel av den totala bruttonationalprodukten är nu för första gången under detta sekel mindre än 20%.
Det är mot denna bakgrund som utskottet ser det som ytterst angeläget att omgående vidta strukturella åtgärder för att förbättra utvecklingskraften i ekonomin. Det bör understrykas att sådana åtgärder inte enbart motiveras av nödvändigheten att öka tillväxten. Genom sådana åtgärder blir också ekonomin mer robust och mindre känslig för störningar utifrån, vilket bl.a. bör innebära att det framöver kan bli lättare att bekämpa en växande arbetslöshet vid konjunkturnedgångar.
Det krävs sålunda en kraftfull omläggning av den ekonomiska politiken för att värna sysselsättningen och trygga och utveckla välfärden. De viktigaste uppgifterna under de kommande åren för strukturpolitiken kan sammanfattas i följande fyra punkter:
att föra in Sverige i det europeiska samarbetet, att bryta den ekonomiska stagnationen och lägga grunden för en ny period av företagande, utveckling och tillväxt, att genomföra en valfrihetsrevolution inom välfärdspolitiken för att förbättra servicen, förkorta köerna inom vårdsektorn och sätta den enskildes valfrihet i första rummet, att skydda och förbättra miljön.
I den proposition som behandlas i detta betänkande läggs och aviseras förslag med främst strukturpolitisk inriktning. Förslag till stabiliseringspolitiska åtgärder för att motverka den nu snabbt stigande arbetslösheten har tidigare presenterats i tilläggsbudgeten (prop.1991/92:25). Dessa förslag, som också har en tillväxtbefrämjande inriktning, har följande omfattning:
1,5 miljarder kronor till satsningar i infrastrukturen, 0,95 miljarder kronor till insatser på byggnadsområdet, 3,3 miljarder kronor till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, 275 milj.kr. i lönebidrag till arbetshandikappade.
I motion Fi18 (s) anförs att man när det gäller betydelsen av tillväxt och företagande i stort delar den uppfattning som framförs i propositionen. Däremot ställer sig motionärerna kritiska till den starka betoningen av kravet på skattesänkningar för att öka tillväxten. De leder inte till tillväxt utan till ökade orättvisor, anser motionärerna, som också hävdar att man blandar ihop det aktuella konjunkturläget med den långsiktiga utvecklingen, vilket sägs leda till att konjunkturen försvagas av de föreslagna åtgärderna. I motionen krävs att ekonomin stimuleras främst genom att betydande förstärkningar anvisas till arbetsmarknadspolitiken och byggsektorn. Samtidigt framhålls vikten av en effektiv inflationsbekämpning. Matpriserna måste pressas ned ytterligare, ökningen i boendekostnaderna måste hållas tillbaka och de aviserade höjningarna av teletaxorna bör omprövas.
Riskkapitalförsörjningen till mindre och medelstora företag är en viktig fråga. Enligt motionärerna vore det olyckligt om regeringen fullföljer sina planer på en omfattande utförsäljning av statliga företag och fastigheter, eftersom det skulle tränga ut småföretagen från kapitalmarknaden.
I motion Fi18 (s) riktas även hård kritik mot den förda fördelningspolitiken. Föreslagna skattesänkningar, utebliven höjning av barnbidraget, höjning av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen och inriktningen av det kommande arbetet med att reformera socialförsäkringen ser motionärerna som åtgärder som främst gynnar de redan välbeställda.
Enligt utskottets mening riktas uppmärksamheten i motionen i allt väsentligt mot den kortsiktiga stabiliseringspolitiken och de fördelningspolitiska frågorna.
Framställningen i motion Fi18 (s) ger närmast ett intryck av att motionärerna anser att lösningen på de långsiktiga problemen återfinns i de av den tidigare regeringen redan beslutade åtgärderna och att det nu gäller att inrikta den ekonomiska politiken mot främst de kortsiktiga problemen och då i första hand mot den nuvarande allt svårare situationen på arbetsmarknaden. Genom att hänvisa till att priser och löner pressats ned till en nivå som motsvarar OECD-genomsnittet vill man ge intryck av att den tidigare regeringen klarat av de mest svårhanterliga strukturproblemen i den svenska ekonomin. Utskottet skulle, om så var fallet, självfallet notera detta med tillfredsställelse. Den hårda verkligheten ger emellertid besked om att den huvudsakliga förklaringen till den nu mer gynnsamma utvecklingen av löner och priser är ett resultat av den mycket oroande situationen på arbetsmarknaden och den alltjämt svaga ekonomiska utvecklingen i vår omvärld.
Utskottet delar föredragandens uppfattning att den ekonomiska politiken måste ges en långsiktig inriktning i syfte att förbättra utvecklingskraften. De åtgärder som sätts in mot kortsiktiga stabiliseringsproblem måste stå i samklang med vad som är långsiktigt nödvändigt. Som framhålls i propositionen kan åtgärder som skulle medföra en generell efterfrågeökning inte accepteras. En sådan skulle skapa större underskott i såväl bytesbalans som statsbudget och skulle leda till högre inflation och högre ränta. Detta skulle i sin tur försämra ekonomins långsiktiga utvecklingskraft. Som också anförs i propositionen ger en internationell konjunkturuppgång Sverige viss draghjälp, men detta är inte lösningen på Sveriges ekonomiska problem.
Det är mot denna bakgrund man skall bedöma de åtgärder som föreslås i propositionen. I likhet med regeringen ser utskottet det som nödvändigt att de samlade åtgärder som vidtas för att lösa strukturproblemen inriktas på att successivt sänka skattetrycket, att föra en stram finanspolitik för att hålla tillbaka inflationen och att lägga om näringspolitiken för att stimulera ny- och småföretagandet.
Vad gäller frågan om ny- och småföretagandet och den därmed sammanhängande frågan om försörjningen av riskkapital finns ett avsnitt i motion Fi18 (s) där det hävdas att en utförsäljning av vissa statliga tillgångar kan försämra situationen för de mindre företagens tillgång till riskkapital. Enligt utskottet är det svårt att tolka vad motionärerna här avser. Konsekvenserna på kapitalmarknaden och speciellt på aktiemarknaden till följd av ett ökat utbud bör bli marginella, eftersom det statliga upplåningsbehovet minskar i motsvarande utsträckning. Försäljningen av exempelvis statliga företag behöver således inte i sig kräva ytterligare utrymme på kapitalmarknaden.
I motion Fi18 (s) understryks också vikten av en effektiv inflationsbekämpning. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är en central uppgift för en regering att hålla tillbaka inflationen. Det finns emellertid skäl att här erinra om att orsaker till den höga inflationen finns att söka såväl i strukturella brister och snedvridningar som i efterfrågeläget i den svenska ekonomin. Som klart uttrycks i propositionen har den försummade utbudspolitiken skapat successivt växande strukturella problem. Därtill kommer att den tidigare förda ekonomiska politiken medförde att efterfrågan fr.o.m. 1984 försköts från export mot konsumtion. Kraven på finanspolitiken ökades genom den avreglering av kreditmarknaden som genomfördes i mitten av 1980-talet. Finanspolitiken var inte tillräckligt stram för att motverka en överhettning och var dessutom felaktigt inriktad på att höja skatter i stället för att minska utgifter. Särskilt den del av de offentliga utgifterna som går till transfereringar till hushållen tilläts växa alltför snabbt.
Mot denna bakgrund framstår det som odiskutabelt att en stram finanspolitik är nödvändig för att säkra en låg inflation. Detta innebär bl.a. att skattesänkningar måste finansieras. Utskottet är också av samma mening som föredraganden att underskott i de offentliga finanserna över en konjunkturcykel inte är acceptabla. Detta bör därför vara en norm i den ekonomiska politiken. Under de närmaste åren måste försvagningen av de offentliga finanserna motverkas med all kraft med hänsyn till i första hand inflationsbekämpningen.
Oron för sysselsättningen och den ökande arbetslösheten får sålunda inte tillåtas motivera en svagare finanspolitik och ökade offentliga utgifter. Som understryks i propositionen skulle konsekvenserna av en sådan politik på sikt bli förödande. En exportledd tillväxtprocess skulle äventyras, inflationen öka och Sveriges förutsättningar att bli en fullvärdig EG-medlem äventyras. Allt detta skulle långsiktigt undergräva förutsättningarna att uppnå full sysselsättning.
I motionen krävs att förslag till åtgärder med utgångspunkt i konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59) skall framläggas för riksdagen redan i januari 1992. Som framgår av näringsutskottets yttrande (1991/92:NU2y) är denna tidsplan inte realistisk. En proposition rörande dessa frågor är planerad till mars 1992.
Synpunkter på fördelningspolitiken och socialförsäkringssystemet kommer utskottet att behandla längre fram i betänkandet. Med anledning av den allmänna kritik som framförs i motion Fi18 (s) mot regeringens ställningstaganden i dessa frågor vill dock utskottet här anföra följande.
Självfallet måste en hög ambitionsnivå åvila fördelningspolitiken. Alla måste garanteras en grundtrygghet och även i svåra tider måste utsatta och glömda grupper värnas. Men utskottet finner det mindre seriöst när man i likhet med motionärerna blundar för de konflikter som föreligger mellan kortsiktigt välmotiverade åtgärder med fördelningspolitisk inriktning och strukturpolitiska åtgärder avsedda att häva stagnationen i ekonomin. En hög sysselsättning är en avgörande förutsättning för en framgångsrik fördelningspolitik. Men från fördelningspolitiska utgångspunkter kan t.ex. sänkta skatter i det korta perspektivet te sig orättvisa. I det längre perspektivet är de emellertid nödvändiga villkor för att genom en högre tillväxt råda bot på en successivt stigande arbetslöshet. Sänkt skatte- och avgiftstryck på inte minst de mindre företagen får långsiktigt positiva effekter på sysselsättningen.
Den kritik i motion Fi18 (s) som riktas mot regeringens avsikt att reformera socialförsäkringssystemet kan bemötas på samma sätt som kritiken mot fördelningspolitiken. Självfallet vill ingen försämra socialförsäkringssystemet som sådant. Men en reformering av systemet måste, enligt utskottets mening, ta stor hänsyn till effekterna på ekonomins utvecklingskraft. Pensionssystemens utformning måste t.ex. bidra till att öka det långsiktiga sparandet, sjukförsäkringen utformas så att sjukdom och frånvaro minskar och arbetslöshetsförsäkringen ges en konstruktion som bidrar till en fungerande lönebildning. Vidtas inte åtgärder med denna inriktning kan inte produktionen hållas uppe på en sådan nivå som en rimlig omfattning av vårt socialförsäkringssystem kräver.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi18 (s) yrkandena 1 i denna del, 2 och 4.
I motion Fi15 (v) utpekas den kraftiga devalveringen år 1982 som den helt överskuggande orsaken till den svenska ekonomins nuvarande problem. Det enligt regeringen höga skattetrycket och den alltför omfattande offentliga sektorn ser inte motionärerna som en orsak till att ekonomin råkat i svårigheter. I motionen krävs utöver regeringens förslag ytterligare 1,3 miljarder kronor till arbetsmarknads- och sysselsättningsskapande åtgärder. Vidare föreslås att regeringen tillför kommunerna ytterligare resurser. Liksom tidigare avvisar vänsterpartiet ett EG-medlemskap. Den selektiva industripolitiken måste förstärkas. Också den förda fördelningspolitiken kritiseras. Sålunda måste barnbidrags- och studiebidragshöjningen genomföras och inflationsskyddet i skatteskalan korrigeras. I motionen understryks att inga försämringar i socialförsäkringssystemet kan accepteras.
Utskottet vill med anledning av motion Fi15 (v) yrkandena 1, 14, 15 och 17 anföra följande.
På samma sätt som i den socialdemokratiska motionen Fi18 (s) koncentreras, som utskottet ser det, frågorna i motionen till de områden som främst rör den kortsiktiga stabiliseringspolitiken och till fördelningspolitiken. De avslagsmotiveringar som återfinns i utskottets behandling av motion Fi18 (s) är därför i stor utsträckning också giltiga för motion Fi15 (v).
De inledande avsnitten i motion Fi15 (v) om strukturproblemen och effekterna av den kraftiga devalveringen år 1982 ger en viss antydan om att vänsterpartiet har en konstruktiv syn på de strukturella problem som i dag belastar den svenska ekonomin. Utskottets förhoppning på denna punkt visar sig emellertid vara illusorisk. I motionen återkommer nämligen vänsterpartiet med samma dogmatiska inriktning av den ekonomiska politiken som tidigare. Så t.ex. skall den offentliga sektorn tillföras mer resurser och växa i omfattning, samtidigt som industripolitiken i form av bl.a. ökade branschstödsåtgärder skall förstärkas.
Utskottet vill bestämt avvisa en ekonomisk politik med denna inriktning. Utskottet avstyrker motion Fi15 (v) yrkandena 1, 14, 15 och 17.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
I motion Fi7 yrkande 2 av Rune Evensson m.fl. (s) framhålls att arbetsmarknadssituationen i Norra Älvsborg är så svår att åtgärder nu bör vidtas som ger sysselsättningseffekter på både kort och lång sikt. Mot den bakgrunden föreslår motionärerna att staten bidrar med anslag till fortsatt upprustning av Dalslands kanal.
Regeringen har på tilläggsbudget I anvisat medel till arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Enligt utskottets mening åligger det regeringen i samarbete med berörda myndigheter att utifrån arbetsmarknadspolitiska utgångspunkter göra de nödvändiga prioriteringarna. Med hänvisning härtill avstyrks motion Fi7 (s) yrkande 2.
Vänsterpartiet yrkar i motion Fi15 att riksdagen skall göra ett tillkännagivande till regeringen om arbete åt alla som mål för den ekonomiska politiken. Enligt motionärerna är detta mål lågt prioriterat av den borgerliga fyrpartiregeringen.
Regeringen slår i proposition 38 fast att arbetslöshet aldrig får bli ett medel i den ekonomiska politiken. Detta ställer som regeringen ser det krav på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Av propositionen framgår att regeringen har för avsikt att utnyttja varje effektiv och ändamålsenlig del i den samlade arbetsmarknadspolitiska arsenalen, åtgärder som får arbetsmarknaden att fungera bättre och därmed också bidrar till tillväxten. I detta syfte tillförs enligt propositionen sysselsättningspolitiken ytterligare resurser.
Arbetsmarknadsutskottet hänvisar i sitt yttrande (AU1y) till dessa uttalanden och anser för egen del att det inte är någon verkningsfull åtgärd att riksdagen gör ett allmänt uttalande om innebörden av den fulla sysselsättningens politik. Vänsterpartiets yrkande härom avstyrks således av arbetsmarknadsutskottet.
Finansutskottet kan i likhet med arbetsmarknadsutskottet inte se att det i motionen begärda uttalandet skulle fylla något verkningsfullt syfte. Även finansutskottet avstyrker således motion Fi15 yrkande 20.
I motion Fi19 (s) framhålls betydelsen av en fortsatt förnyelse av arbetslivet. Liknande synpunkter framförs också i motion Fi18 (s). I den förstnämnda motionen föreslås att riksdagen skall uttala att det är viktigt att balansen mellan parterna på arbetsmarknaden inte rubbas till löntagarnas nackdel. Regeringens propåer om att minska anställningstryggheten och tunna ut medbestämmandet i företagen bör avvisas.
Motionärerna begär dessutom att riksdagen skall påtala vilken avgörande roll de s.k. MBL-medlen spelar för att löntagarna skall ha resurser att bygga ut sin kompetens för ett aktivt förändringsarbete. Slutligen föreslår de att riksdagen skall uttala att regeringen bör ge arbetslivsfonden i uppdrag att snarast genomföra en brett upplagd informationskampanj om behovet av ett aktivt förändringsarbete ute på arbetsplatserna beträffande arbetets innehåll, arbetsorganisation m.m. och om dessa frågors betydelse för produktiviteten.
Arbetsmarknadsutskottet anser att riksdagen bör avstå från att i detta sammanhang göra uttalanden av den innebörd som motionärerna begär. Arbetsmarknadsutskottet erinrar om att riksdagen kommer att pröva vissa arbetsrättsliga frågor i anslutning till proposition 56 om en ny småföretagspolitik och att riksdagen våren 1991 beslöt utvidga användningsområdet för de särskilda s.k. MBL-medlen (prop. 1990/91:69, AU16, rskr.166). I den mån regeringen vill göra ytterligare förändringar av MBL-medlens användning förutsätter detta följaktligen riksdagens medverkan, framhåller arbetsmarknadsutskottet.
Som motionärerna själva påpekar bedriver arbetslivsfonden redan viss informationsverksamhet om betydelsen för produktiviteten av arbetsorganisatoriska och liknande förändringar på arbetsplatserna. Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att fonden utan särskild åtgärd från statsmakternas sida fortsätter att bedriva liknande verksamhet, om den bedöms som betydelsefull och ligger inom fastställda ramar för fondens verksamhet.
I likhet med arbetsmarknadsutskottet anser finansutskottet att riksdagen i detta sammanhang inte bör göra uttalanden av det slag som motionärerna begär. Finansutskottet avstyrker följaktligen motion Fi19 yrkandena 1 och 2.
Åtgärder inom byggsektorn
Socialdemokraterna föreslår i motion Fi18 (yrkande 6) att ett särskilt investeringsbidrag skall ges för ombyggnader av bostäder och att riksdagen för detta ändamål skall anvisa 500 milj.kr. på tilläggsbudget för innevarande budgetår.
Bostadsutskottet framhåller i sitt yttrande (BoU2y) att regeringens föreslag till regler för bostadsfinansieringen under 1992 innebär att alla ombyggnader kommer att få den lägre garanterade ränta som tidigare bara tillkom vissa projekt. Redan denna åtgärd torde enligt bostadsutskottet innebära att ombyggnadsverksamheten stimuleras. Även i övrigt leder de nya reglerna till förenklingar, vilket enligt bostadsutskottet kommer att underlätta ombyggnadsverksamheten. Bostadsutskottet är med hänvisning till det statsfinansiella läget därför inte berett att biträda motionsyrkandet.
Eftersom förutsättningarna för ombyggnadsverksamhet kommer att underlättas med de nya regler som regeringen föreslagit är inte heller finansutskottet i rådande statsfinansiella läge berett att anvisa ytterligare medel för detta ändamål. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi18 (s) yrkande 6.
I motion A1 (v) föreslås att ett särskilt ROT-program skall tillskapas för ombyggnad och reparation av skolor, VA-nät m.m.
I motion A2 (s) förordas att 780 milj.kr. anslås för att stimulera kommuner och landsting att tidigarelägga sina investeringar. Medlen skall användas som räntebidrag till sysselsättningsintensiva bygginvesteringar som påbörjas under första halvåret 1992, och 150 milj.kr. härav föreslås bli anvisade på tilläggsbudget I för budgetåret 1991/92.
Bostadsutskottet framhåller också i sitt yttrande att det är primärt en kommunal angelägenhet att svara för underhåll av lokaler och anläggningar och då främst de kommunala VA-näten. Problem förknippade med lokal- och anläggningsbeståndets standard är av olika karaktär och omfattning i skilda delar av landet. Bostadsutskottet finner det därför mindre lämpligt att vidta åtgärder med en så generell inriktning som motionärerna föreslår. Bostadsutskottet anser att nuvarande ansvarsfördelning i dessa frågor bör bestå och avstyrker med det anförda de båda motionerna.
Finansutskottet delar helt bostadsutskottets uppfattning i fråga om stöd till kommunala byggprojekt. Finansutskottet avstyrker således motionerna A1 (v) yrkande 1 och A2 (s) yrkande 5.
Forskning och utbildning
För att möta de ökade kraven på högre utbildning och forskning föreslår socialdemokraterna i motion Fi18 att riksdagen anvisar ytterligare 500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Ny demokrati förordar i sin motion Fi13 att en förstärkning av bl.a. utbildningen skall ingå som ett långsiktigt mål i regeringens ekonomisk-politiska strategi.
Utbildningsutskottet har i ett yttrande (UbU1y) till finansutskottet avstyrkt de båda motionerna. I yttrandet framhåller utbildningsutskottet att det i likhet med regeringen anser att satsningar på utbildning och forskning måste ingå i en samlad strategi för att lösa problemen i svensk ekonomi. Utbildningsutskottet anser dock inte att riksdagen nu bör fatta beslut om medel till insatser inom högre utbildning och forskning. För att kunna göra en samlad bedömning av behovet av ytterligare insatser inom dessa områden bör riksdagen avvakta regeringens förslag i den kommande budgetpropositionen. Utbildningsutskottet anser också att de i motion Fi13 (nyd) framförda synpunkterna på en förstärkt utbildning är i stort tillgodosedda.
Finansutskottet instämmer i utbildningsutskottets uppfattning och avstyrker motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 i denna del och Fi18 (s) yrkande 7.
Investeringar i trafikens infrastruktur
I motion Fi18 (s) framhålls att den svenska ekonomins fortskridande internationalisering skärper kraven på transportsektorn. Väl utvecklade kommunikationer inom landet är en förutsättning för att svenska mindre och medelstora företag skall kunna hävda sina positioner som leverantörer till de svenska storföretagen. I motionen yrkas att regeringen av riksdagen skall få i uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastrukturinvesteringar som är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.
Enligt motion Fi15 (v) måste miljökraven ha ett avgörande inflytande över hur våra transporter och andra kommunikationer organiseras. Om hela landet skall leva måste investeringarna fördelas över landet på ett rättvist sätt. Vidare framhåller motionärerna att vägtrafikapparaten har kapacitets- och trängselproblem som inte går att bygga bort. Därför bör Sverige, liksom man gör på kontinenten, bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva trafiklösningar i städerna.
Även i motion Fi13 (nyd) understryks infrastrukturens betydelse för Sveriges konkurrenskraft i Europa. Mål för att stärka infrastrukturen bör därför enligt motionärerna finnas med i den strategi som regeringen bör formulera för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi.
Trafikutskottet framhåller i sitt yttrande (TU1y) till finansutskottet att man vid flera tillfällen enigt uttalat att det är nödvändigt att öka investeringarna i trafikens infrastruktur för att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Dessa investeringar skall också bidra till regional balans och en förbättrad miljö. Våren 1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder kronor, utöver tidigare anvisade belopp, för investeringar av nationell betydelse i vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar som gagnar tillväxten och miljön. Dessutom beslutade riksdagen om en planeringsram på ytterligare 10 miljarder kronor (prop. 1990/91:87 delvis, prop. 1990/91:100 bil. 8, bet. TU24, rskr. 286).
I proposition 1991/92:25 bilaga 5 föreslår regeringen att riksdagen anvisar ytterligare 1,5 miljarder kronor främst för investeringar i trafikens infrastruktur. Vidare framhålls i proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken, att regeringen har för avsikt att öka investeringarna i bl.a. järnvägar och vägar. Enligt propositionen kan investeringar i infrastruktur som ger hög avkastning finansieras av inkomster från försäljningen av statliga företag i kombination med en motsvarande höjning av hushållssparandet.
Finansutskottet får anföra följande. Regeringen har redan beslutat om och avser att återkomma med förslag om kraftfulla utbyggnader av kommunikationsnätet. Sådana investeringar har stor betydelse för tillväxtmöjligheterna i landet. Självfallet måste de regionalpolitiska och miljöpolitiska effekterna beaktas.
Trafikutskottet anser att syftet med motionsyrkandena till väsentlig del blir tillgodosett med de beslut som fattats och planeras. De uttalanden från riksdagens sida som begärs i motionerna är därför inte erforderliga. Finansutskottet delar trafikutskottets uppfattning och avstyrker motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 i denna del, Fi15 (v) yrkande 18 och Fi18 (s) yrkande 8.
Pensionssystemet
Regeringen har för avsikt att tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp för att behandla ATP-systemet och frågor i anslutning till detta. Arbetet bör vara inriktat på att stärka pensionssystemet. Regeringen eftersträvar bred politisk förankring i arbetet med att reformera pensionssystemet. Utgångspunkterna för arbetet redovisas i propositionen.
I motion Fi15 (v) uttrycker man en stor oro över regeringens planer på att förändra pensionssystemet. Risken för större ojämlikhet är uppenbar, anförs det. Vid en fördelning av landets resurser och förändring av pensionssystemet är det mest angeläget att förbättra för de sämst ställda pensionärerna. Det är ytterst en jämlikhetsfråga. Omfördelningen bör i första hand ske inom pensionssystemet, anförs det.
Även i motion Fi13 (nyd) tas de sämst ställda pensionärernas situation upp. Enligt motionärerna har ca 60000 fattigpensionärer genom skattereformen råkat hamna under existensminimum. Motionärerna kräver att åtgärder vidtas med det snaraste.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen att pensionssystemet bör ses över. Det har en grundläggande betydelse för samhällsekonomin. Det påverkar bl.a. sparande och arbetskraftsutbud. Därigenom har systemet en avgörande inverkan på den ekonomiska tillväxten och välfärden för både nuvarande och kommande generationer. Regeringen redovisar i propositionen vissa utgångspunkter för en reformering av pensionssystemet. Av dessa framgår att man bl.a. avser att genomföra en bred kartläggning av pensionärernas levnadsvillkor. I det sammanhanget bör möjligheterna att höja grundpensionerna utredas. Större förändringar i pensionssystemet bör enligt utskottets mening anstå tills dessa frågor närmare belysts. Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi13 (nyd) yrkande 2 och Fi15 (v) yrkande 13.
Övriga frågor
Regeringen anmäler i proposition 38 att företagshälsovårdens organisations- och finansieringsformer skyndsamt skall ses över. Riksrevisionsverket har nämligen i en nyligen redovisad förvaltningsrevisionell studie funnit att den statliga styrningen av företagshälsovården inte fungerar på avsett sätt. Riksrevisionsverket har med hänsyn härtill ansett att det kan övervägas om inte statsbidraget till hälsovården kan avvecklas. Grundbidraget är för innevarande kalenderår 276 kr. per arbetstagare som är ansluten till företagshälsovården. Bidragsnivån fastställs av regeringen som nu anmäler att den anser att grundbidraget bör utgå med oförändrat belopp under 1992. Det innebär att regeringen återtar den tidigare regeringens beslut att höja beloppet till 300 kr.
I motion Fi19 (s) begärs att riksdagen skall ge regeringen till känna att den tidigare beslutade höjningen av grundbidraget skall ligga fast och att det inte erfordras någon ny utredning om företagshälsovården. Motionärerna anser att den anmälda bidragssänkningen försvårar en ökad anslutning av småföretag och att den över huvud taget begränsar möjligheterna att bygga ut företagshälsovården.
Arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande (AU1y) att det bör vara en regering obetaget att i detta liksom i andra fall ta de utredningsinitiativ den anser behövliga. Det är en annan sak, skriver arbetsmarknadsutskottet, att det i sista hand kan bli en uppgift för riksdagen att ta ställning till utredningsresultatet. Arbetsmarknadsutskottet anser med andra ord att det inte är påkallat för riksdagen att, som motionärerna begär, uttala sig om det tillämnade utredningsarbetet beträffande företagshälsovården.
Enligt arbetsmarknadsutskottet bör riksdagen inte heller tillmötesgå motionens begäran om ett riksdagsuttalande om grundbidragsbeloppets storlek, eftersom man därmed i praktiken skulle ta ifrån regeringen dess rätt att bestämma bidragsnivån. Motionen avstyrks därmed även på denna punkt. Arbetsmarknadsutskottet påpekar också att bidragsgivningen till småföretagen förbättras avsevärt vid årsskiftet genom de omkonstruktioner av småföretags- och nyanslutningsbidragen som fastställdes av riksdagen våren 1991.
Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets bedömning. Riksrevisionsverket har vid sin granskning funnnit allvarliga brister i det rådande systemet för företagshälsovården, och en självklar utgångspunkt är därvid att dessa förhållanden prövas närmare. Med det anförda avstyrker finansutskottet motion Fi19 (s) yrkandena 3 och 4.
I motion Fi13 (nyd) begär Ny Demokrati att riksdagen skall uttala att en offensiv miljöpolitik måste innefatta en kraftfull satsning på miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen, eftersom en stor del av våra luft- och vattenföroreningar har sitt ursprung i dessa länder.
Vänsterpartiet föreslår i motion Fi15 (v) att riksdagen uttalar vikten av att Sverige behåller sin position som föregångsland i miljökampen och att ambitionerna att driva en framsynt inhemsk miljöpolitik inte eftersätts.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande. Enligt utskottets mening ter det sig inte motiverat med ett särskilt uttalande om behovet av satsning på miljöproblemen i bl.a. Baltikum och Polen. Riksdagen har nämligen tidigare anvisat betydande belopp för miljösamarbete med Öst- och Centraleuropa, och så sent som på försommaren 1991 uttalade riksdagen (prop. 1990/91:90, JoU30, rskr. 338) att detta samarbete var ett led i den nationella svenska miljöpolitikens strävan att nedbringa belastningen på den svenska miljön. Samarbetet har i första hand inriktats på vatten- och luftföroreningar i Polen och på vattenföroreningar i Leningradområdet och i de baltiska republikerna samt luftföroreningar i Tjeckoslovakien. Den nya regeringen aviserar i proposition 38 att den avser att återkomma med förslag om utökat miljösamarbete med bl.a. de baltiska staterna.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi13 (nyd) yrkande5.
Av proposition 38 framgår också att en offensiv miljöpolitik är en av fyra hörnpelare i den nya regeringens ekonomisk-politiska strategi. Denna politik utgår från att verksamheten inom alla samhällssektorer måste anpassas till de ramar som anges av människans och naturens toleransgränser. Även i övrigt betonas vikten av åtgärder som riktar sig mot rent inhemska miljöproblem. Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna det motiverat med ett uttalande av den innebörd som begärs av vänsterpartiet. Utskottet avstyrker således motion Fi15 (v) yrkande 19.
I motion Fi18 (s) pekar socialdemokraterna på matprisernas betydelse för inflationsutvecklingen. Motionärerna anser att ytterligare steg nu måste tas för att befästa inriktningen mot sänkta matpriser och ett närmande till de marknadspriser som för närvarande gäller inom EG. Om inte GATT-förhandlingarna leder till resultat under 1991 bör regeringen senast i budgetpropositionen lägga fram förslag om en anpassning av det svenska gränsskyddet till EGs priser. Riksdagen bör enligt motionärerna göra ett uttalande av denna innebörd.
Jordbruksutskottet har i ett yttrande (JoU4y) till finansutskottet behandlat detta förslag. Jordbruksutskottet avstyrker motionen men delar motionärernas uppfattning om betydelsen av att anpassningen till EGs regelsystem sker även på jordbrukets område och på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den gemensamma marknaden. Jordbruksutskottet ser det således som viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att anpassningen till EGs jordbrukspolitik kan påbörjas så snart som möjligt. Enligt jordbruksutskottets mening följer regeringen noga utvecklingen på området, bl.a. i fråga om de effekter som sänkningen av gränsskyddet fått och kan komma att få för import och producentpriser. Jordbruksutskottet utgår från att regeringen härvid beaktar även de synpunkter som framförs i motion Fi18 (s) och i lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen med förslag om de åtgärder som erfordras för att förbereda och genomföra en anpassning av jordbrukspolitiken. Jordbruksutskottet ser ingen anledning att föreslå något riksdagsuttalande i frågan.
Finansutskottet anser i likhet med motionärerna att matpriserna har mycket stor inverkan på inflationsutvecklingen. I själva sakfrågan som rör EG-anpassningen av de svenska jordbrukspriserna är emellertid finansutskottet inte av annan uppfattning än jordbruksutskottet. I likhet med jordbruksutskottet avstyrker således finansutskottet motion Fi18 (s) yrkande 3.
Televerkets taxepolitik. Riksdagen beslutade i våras att fr.o.m. den 1 januari 1992 fullt ut delegera taxebesluten till televerket (prop. 1990/91:87 delvis, TU28, rskr. 369). Riksdagen fastlade därvid bl.a. att telefontaxorna skall få öka med högst 70% av förändringen i nettoprisindex.
I motion Fi18 (s) framhålls att televerkets beslut om nya taxor från den 1 januari 1992 innebär en mycket kraftig höjning av priset på vanliga lokalsamtal; avgiften per minut höjs med 140%. Samtidigt sänks taxorna för rikssamtal. Den samlade effekten för hushållen blir en kraftig prishöjning på telefontjänsterna, långt utöver utvecklingen av konsumentpriserna i övrigt. Denna inflationsdrivande utveckling av teletaxorna är enligt motionärerna olycklig i ett läge när inflationsbekämpningen bör prioriteras.
Motionärerna anser att vårens riksdagsbeslut bör omprövas och pristaket för telefontaxorna omformuleras. Taket bör knytas till den del av verksamheten där televerket saknar konkurrens, dvs. hushållens telefonkostnader. Ett tak på 25% eller 50% av övriga prisers ökningstakt bör övervägas. I avvaktan på en sådan förnyad prövning yrkas att riksdagen flyttar fram tidpunkten för genomförandet av taxedelegeringen till televerket till den 1 juli 1992. Vidare yrkas att regeringen för riksdagen framlägger förslag till ändring av taxepolitiken i enlighet med de riktlinjer som redovisas i motionen.
Trafikutskottet anför i sitt yttrande (TU1y) till finansutskottet att det ankommer främst på finansutskottet att bedöma vilka inflationsbekämpande åtgärder som behöver vidtas. Trafikutskottet avstår därför från att yttra sig över motionen i denna del (yrkande 5).
Riksdagen har tidigare uttalat sig för en långsiktigt ökad kostnadsanpassning av televerkets taxor (prop. 1986/87:100, bil.8, TU17, rskr.212). Bakgrunden till detta uttalande var att televerket tillämpade taxor för utlandssamtal och rikssamtal som var betydligt högre än verkets kostnader för dem. Överskottet från rikssamtal och utlandssamtal subventionerade därmed abonnemangsavgiften och samtalsavgiften för lokalsamtal. Trafikutskottet ansåg att en sådan prispolitik är omöjlig att föra på längre sikt, när konkurrensen inom den långväga teletrafiken ökar och den tekniska utvecklingen medför kraftigt sänkta kostnader för långväga telekommunikationer.
Televerkets nu beslutade taxeomläggning innebär en kostnadsanpassning enligt de riktlinjer som riksdagen uttalat sig för. Den innebär sålunda bl.a. att rikssamtalen och utlandssamtalen blir billigare, medan lokalsamtalen och kvartalsavgifterna för hushållskunder blir dyrare.
Som redovisats ovan beslutade riksdagen våren 1991 på förslag av den dåvarande socialdemokratiska regeringen att fr.o.m. den 1 januari 1992 delegera taxebesluten till televerket. Enligt detta beslut får dock televerket inte höja taxorna med mer än 70% av förändringen i nettoprisindex, dvs. prisstegringarna exkl. indirekta skatter och subventioner.
Finansutskottet anser att de ovan redovisade riksdagsbesluten angående televerkets taxor bör ligga fast. Enligt utskottets mening är det väsentligt att televerket och andra affärsverk, inom ramen för de mål som statsmakterna formulerat, ges stor frihet att själva bestämma över verksamhetens inriktning. Det vore därför olyckligt om riksdagen ett halvt år efter sitt beslut att delegera fastställelsen av taxorna till televerket upphäver detta beslut. Statsmakternas beslut om televerkets verksamhet måste vara långsiktiga.
Några av de negativa effekter som taxeomläggningen får på hushållskunderna har lindrats genom att televerket den 28 november 1991 beslutat undanta pensionärshushållen från den generella höjning av kvartalsavgiften som planerats den 1 januari 1992. Det innebär att höjningen av telefontaxorna blir i genomsnitt 2,9% i stället för 3,5 % som tidigare planerades.
Av det anförda följer att finansutskottet avstyrker motion Fi18 (s) yrkande 5.
Vinstmedel från vattenkraftsproduktion. Motion Fi11 av Bengt Hurtig och Karl-Erik Persson (v) innehåller tre yrkanden rörande återföring av vinstmedel från vattenkraftsproduktionen till de län där denna produktion äger rum. Riksdagen skall enligt motionärerna hos regeringen begära förslag om en sådan återföring, förslag till ett principbeslut om regionalt baserade vattenkraftsfonder för förvaltning av de återförda medlen samt förslag om tillskott -- under viss förutsättning -- av startkapital för sådana fonder.
Liknande förslag har framlagts i motioner under en följd av år. Senast behandlades frågan våren 1991 i näringsutskottets betänkande 1990/91:NU40 om energipolitik. Näringsutskottet avstyrkte två motioner (c) i ämnet med hänvisning till pågående beredning av betänkandet (SOU 1991:8) Beskattning av kraftföretag. Enligt en reservation (c, v) borde riksdagen anmoda regeringen att lägga fram förslag till ett system för återföring av vattenkraftsvinster i enlighet med vad motionärerna hade förespråkat. Riksdagen följde utskottet.
Beredningen av det nämnda utredningsbetänkandet pågår fortfarande. Finansminister Anne Wibble hänvisade härtill när hon den 19 november 1991 (RD 1991/92:27) besvarade en fråga i riksdagen i det nu aktuella ämnet. Näringsutskottet betonar i sitt yttrande (NU2y) det önskvärda i att detta ämne blir föremål för överväganden och avstyrker motionen. I likhet med näringsutskottet anser finansutskottet att motionen Fi11 (v) bör avstyrkas men att frågan bör bli föremål för fortsatta överväganden.
Investeringsbidrag för bostadsbyggande
Som ett led i skatteomläggningen infördes vid ingången av 1991 en i princip enhetlig mervärdebeskattning. För att kompensera bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av det höjda mervärdeskatteuttaget infördes samtidigt ett investeringsbidrag som ursprungligen uppgick till 9,7 % av de beräknade kostnaderna inkl. mervärdeskatt för bidragsberättigade ändamål. Bidraget sänktes den 1 juli 1991 till 9,3%.
Regeringen har tidigare under hösten 1991 (prop. 1991/92:56) föreslagit att ett antal kostnadshöjande bestämmelser för bostadsbyggandet skall slopas. En ändring av gällande räntebidragsregler medför också att produktionskostnaderna minskar med 5--10%. Mot bakgrund härav och med hänsyn till det betydande behov av utgiftsneddragningar som föreligger föreslår regeringen i den nu aktuella propositionen att procenttalet för investeringsbidraget reduceras med 2/3 till 3,1%. Sänkningen beräknas minska utgifterna i statsbudgeten med ca 3 miljarder kr. Investeringsbidraget bör, framhåller regeringen, på sikt helt avvecklas men denna fråga bör behandlas tillsammans med utformningen av ett nytt förslag till lösning av bostadsfinansieringen som regeringen avser att lägga fram under år 1992.
Förslaget om att minska investeringsbidraget avvisas i två motioner.
Socialdemokraterna framhåller i motion Fi18 (yrkande 1 i denna del) att Sverige behöver en nyproduktion av bostäder, inte minst för ungdomar. Inriktningen bör vara 30000--40000 nya lägenheter varje år. Enligt motionärerna krävs det rimliga villkor för bostadsproduktionen. Hyrorna för ungdomar måste också vara överkomliga. Motionärerna befarar att regeringens förslag kan leda till att bostadsbyggandet halveras. De avvisar därför de åtgärder som regeringen förordat, däribland sänkningen av investeringsbidraget.
Vänsterpartiet ser i motion Fi15 (yrkande 12) regeringens förslag på bostadsområdet som ett stort hot mot byggsektorn. Bl.a. gäller detta den föreslagna minskningen av investeringsbidraget. Motionärerna anser att detta förslag och andra försämringar kan medföra att nyproduktionen faller till en katastrofal nivå. De avvisar därför den tilltänkta bidragsminskningen.
I avvaktan på riksdagens beslut har regeringen beslutat ändra bestämmelserna i förordningen (1990:1369) om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder. De nya föreskrifterna gäller fr.o.m. den 5 november 1991 och innebär att investeringsbidrag tills vidare endast får beviljas i ärenden i vilka ansökan kommit in till kommunen före detta datum. Denna tidsgräns tas upp i motion Fi12 av Ivar Franzén (c). Motionären hävdar att övergångsreglerna behöver förtydligas. Han pekar på några problem som skulle uppkomma om den lägre bidragsnivån knyts till endast tidpunkten för ansökan om investeringsbidrag. Bl.a. skulle vissa sedan länge pågående projekt i vilka ansökan om investeringsbidrag lämnas in först i samband med slutlig ansökan om bostadslån drabbas orättvist. I andra fall kan enligt motionären en komplett ansökan om bostadslån vara inlämnad långt före den 5 november 1991, men låntagaren har på grund av missförstånd eller okunnighet om gällande rutiner förbisett att lämna en ansökan om investeringsbidrag. Problem av detta slag kan undvikas om ansökan om bostadslån jämställs med ansökan om investeringsbidrag (yrkande 1). Motionären förordar dessutom att man övergångsvis använder ett dispensförfarande för att kunna bevilja bidrag enligt den högre nivån om det föreligger synnerliga skäl för detta (yrkande 2).
Bostadsutskottet pekar i sitt yttrande (BoU2y) på de åtgärder som regeringen föreslagit i syfte att begränsa kostnaderna för bostadsbyggandet. Mot bakgrund härav och med hänsyn till behovet av utgiftsneddragningar har bostadsutskottet ställt sig bakom den föreslagna sänkningen av investeringsbidraget från 9,3 till 3,1 %. Bostadsutskottet avstyrker således motionerna Fi15 (v) yrkande 12 och Fi18 (s) yrkande 1 i denna del.
Finansutskottet får för egen del anföra följande om den föreslagna minskningen av investeringsbidraget till bostadsbyggandet.
Såsom bostadsutskottet påpekar och som också framgår av propositionen har regeringen föreslagit att ett antal kostnadshöjande bestämmelser för bostadsbyggandet skall slopas. Det s.k. markvillkoret, den kommunala bostadsanvisningsrätten, produktionskostnadsprövningen och konkurrensvillkoret är exempel på föreskrifter som inte längre skall vara villkor för statligt bostadsstöd. Räntebidrag skall dessutom kunna utgå redan från tidpunkten för husets färdigställande, vilket ytterligare bidrar till att minska produktionskostnaderna. En minskning av investeringsbidraget leder i det enskilda fallet också till att underlaget för räntebidrag vidgas, vilket innebär att låntagarna indirekt kompenseras för en del av bidragsminskningen. Mot bakgrund härav biträder även finansutskottet den föreslagna minskningen av investeringsbidraget. Utskottet tillstyrker således propositionens förslag och avstyrker motionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s) yrkande 1 i denna del.
De betänkligheter som framförs i motion Fi12 (c) mot alltför snävt tilltagna övergångsregler delas av bostadsutskottet. Bostadsutskottet konstaterar att man i propositionen inte har angivit när den förslagna bidragssänkningen skall träda i kraft. Hur dessa regler skall utformas diskuteras av bostadsutskottet som inte finner det skäligt att kräva att ansökan om investeringsbidrag måste ha lämnats in före den 5 november 1991 för att bidrag skall kunna utgå med 9,3 %. I sitt yttrande uttalar bostadsutskottet dessutom följande i denna fråga:
Gällande beslutsordning innebär att ansökan om investeringsbidrag kan göras först när ett projekt har färdigställts. Det finns således inga regler om att ansökan om investeringsbidrag skall lämnas samtidigt med ansökan om bostadslån. Om inga särskilda övergångsregler beslutas kan därför såväl pågående som avslutade projekt komma att få bidrag enligt den lägre procentsatsen -- detta trots att den högre bidragsandelen gällt vid påbörjandet och därmed också har legat till grund för de ekonomiska beräkningarna för projekten. En sådan ordning är enligt bostadsutskottets mening inte acceptabel i detta fall. Den som genomför ett byggprojekt måste naturligtvis kunna räkna med att de förutsättningar som gällt vid påbörjandet i princip står fast under produktionstiden. Reglerna för ikraftträdandet måste enligt bostadsutskottets mening därför ges en sådan utformning att detta krav uppfylls.
En ordning där investeringsbidragets storlek övergångsvis bestäms med hänsyn till tidpunkten för ansökan om bostadslån torde i huvudsak svara mot det ovan uppställda kravet. När det gäller ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt nybyggnad av säljarbyggda egnahem bör, mot bakgrund av det ovan anförda, det högre investeringsbidraget kunna tillämpas för projekt där ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före den 5 november 1991.
I fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem liksom vid ombyggnad av egnahem är däremot situationen sådan att en något annorlunda tidpunkt bör övervägas. Det normala är här att husbyggaren -- åtminstone i nybyggnadsfallet -- redan innan låneansökan inges har gjort långt gångna förberedelser liksom betydande åtaganden. Att mot bakgrund härav låsa möjligheten till det högre investeringsbidraget till att låneansökan skall vara inlämnad före den 5 november framstår enligt utskottets mening därför som mindre lämpligt. I dessa fall bör i stället gälla att den som ansöker om bostadslån före utgången av år 1991 får möjlighet till det högre investeringsbidraget.
De av utskottet nu förordade reglerna för ikraftträdandet innebär att projekt vars byggstart eller färdigställande ligger långt fram i tiden kan komma att erhålla det högre investeringsbidraget. Det kan därför finnas skäl att i tiden begränsa möjligheterna att erhålla det högre bidraget. Enligt utskottets mening bör därför som en ytterligare förutsättning gälla att projektet påbörjas senast under april månad 1992.
Enligt bostadsutskottet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad bostadsutskottet sålunda anfört om tidpunkten för ikraftträdandet med anledning av propositionen och motion Fi12 (c). Bostadsutskottet är däremot inte berett att medverka till att det införs en dispensregel med den utformning som föreslås i samma motion (yrkande 2). Detta yrkande avstyrks därför av bostadsutskottet.
Finansutskottet är i dessa båda frågor inte av någon annan uppfattning än bostadsutskottet. I likhet med bostadsutskottet anser finansutskottet således att särskilda övergångsregler bör införas och att dessa bör vara mjukare utformade för ärenden som gäller nybyggnad av låntagarbyggda egnahem liksom ombyggnad av egnahem. I och med att dessa regler tillkommer finner inte heller finansutskottet det motiverat att införa en särskild dispensregel enligt motionens förslag.
De av bostadsutskottet förordade reglerna kan sammanfattas på följande sätt.
Investeringsbidraget sänks från 9,3 till 3,1 %. Enligt huvudregeln träder sänkningen i kraft vid årsskiftet och tillämpas vid beslut som meddelas fr.o.m. den 1 januari 1992.
Undantag från huvudregeln skall dock kunna medges i följande fall.
Vid ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt vid nybyggnad av säljarbyggda egnahem skall den högre bidragsnivån utgå om ansökan om bostadslån kommit in till kommunen före den 5 november 1991 och om projektet påbörjats före utgången av april månad 1992.
Den högre bidragsnivån skall också kunna utgå vid nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt vid ombyggnad av egnahem om ansökan om bostadslån kommit in till kommunen före utgången av 1991 och om projektet påbörjats före utgången av april månad 1992.
Vad finansutskottet här anfört med anledning av propositionen och motion Fi12 (c) yrkande 1 om tidpunkten för ikraftträdandet av de nya föreskrifterna bör riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen. Yrkande 2 i samma motion bör däremot enligt utskottets mening avslås av riksdagen. Barnbidrag och studiebidrag
I propositionen framhålls att det statsfinansiella läget har försämrats snabbt. Med hänvisning härtill och till att regeringen nyligen föreslagit ökningar av de arbetsmarknadspolitiska insatserna i syfte att lindra effekterna av den snabbt stigande arbetslösheten anser regeringen att det är nödvändigt att i största möjliga utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter. Mot den bakgrunden föreslås i propositionen att den tidigare av riksdagen beslutade barnbidragshöjningen med 1020 kr. per barn och år från den 1 januari 1992 framflyttas till den 1 januari 1993. Barnbidraget förändras därmed inte under kalenderåret 1992. Detta, tillsammans med en föreslagen frysning av studiebidraget under samma tid, innebär enligt propositionen att statsbudgeten 1991/92 och 1992/93 förstärks med totalt 2,2 miljarder kronor. Regeringen erinrar om att det under år 1992 kommer att ske en snabb förstärkning av hushållens inkomster, bl.a. till följd av sänkningen av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna samt återbetalningen av det obligatoriska tillfälliga sparandet.
I motion Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) yrkas avslag på förslaget att senarelägga höjningen av barnbidraget (yrkande 3). Motionärerna hänvisar till att skattereformen höjde omkostnaderna för barnfamiljerna och att det därför är motiverat att genomföra den planerade höjningen av barnbidraget. Finansieringen kan, enligt motionärerna, göras genom att reducera statsbidraget till kommunal barnomsorg. Motionärerna är övertygade om att besparingar inom barnomsorgen kan göras utan att barnen blir lidande och anser att detta också skulle medföra en effektivisering av den offentliga sektorn. Något konkret förslag med denna inriktning framläggs dock ej.
I motion Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas avslag på propositionen i dess helhet (yrkande 1). Med motiveringen att socialdemokraterna vill ha en politik för ökad rättvisa säger motionärerna nej till propositionens förslag, däribland förslaget att skjuta upp barnbidragshöjningen. Motionärerna anser att det är rimligare att finansiera ytterligare insatser mot arbetslösheten och för tillväxten genom att minska på skattesänkningen för höginkomsttagarna än genom att senarelägga barnbidragshöjningen.
Även i motion Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas avslag på regeringens förslag om att senarelägga höjningen av barnbidraget med 85 kr. i månaden från den 1 januari 1992 till den 1 januari 1993 (yrkande 8). Vänsterpartiet kräver att barnfamiljerna får den kompensation som riksdagen beslutat om. Motionärerna hänvisar till att barnbidragshöjningen är barnfamiljernas kompensation för de negativa effekterna av skatteomläggningen och anser inte att det räcker med löften om kompensation till följd av sänkningar av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna och återbetalning av tvångssparandet.
Socialutskottet tillstyrker i ett yttrande (SoU1y) till finansutskottet förslagen i motionerna att avslå propositionens förslag om att senarelägga höjningen av barnbidragen med 85 kr. till den 1 januari 1993. Mot beslutet i socialutskottet har företrädarna för regeringspartierna anfört skiljaktig mening.
Finansutskottet kan mot bakgrund av det statsfinansiella och ekonomiska läget inte ställa sig bakom socialutskottets förslag att höja barnbidragen den 1 januari 1991. Det skulle leda till en utgiftsökning med 2,2 miljarder kronor under år 1992. I nuvarande läge skulle en sådan försvagning av budgeten kunna få allvarliga konsekvenser för den allmänna tilltron till Sveriges förmåga att vända den ekonomiska utvecklingen åt rätt håll. Utskottet avstyrker således motionerna Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8, 9 och 10 samt Fi18 (s) yrkande 1 i denna del. Utskottet förordar i stället att höjningen av det allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget samt studiebidraget i enlighet med regeringens förslag senareläggs till den 1 januari 1993. Utskottet återkommer till de statsfinansiella konsekvenserna av detta och andra förslag i avsnittet Behovet av sunda statsfinanser.
Arbetslöshetsförsäkringen
Kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen finansieras huvudsakligen med intäkter från arbetsmarknadsavgiften som utgår med 2,16 % av utbetald lön. Dessutom bidrar arbetslöshetskassorna själva till kostnadstäckningen genom att till staten erlägga en finansieringsavgift, även kallad egenavgift. Varje kassa skall för varje medlem som finns i kassan vid utgången av det senast förflutna verksamhetsåret betala en egenavgift som motsvarar 35% av den genomsnittligt utbetalade dagpenningen. Överskottet från arbetsmarknadsavgiften och egenavgiften förs till en särskild fond i riksgäldskontoret, kallad arbetsmarknadsfonden.
Under år 1990 uppgick de sammanlagda kostnaderna för utbetalade kassaersättningar till 6,5 miljarder kronor. Härav bekostades 6,0 miljarder av arbetsmarknadsavgiften och 0,5 miljarder kronor av egenavgifter från kassorna. Den genomsnittliga egenavgiften per kassamedlem var 140:70 eller knappt 12 kr. per månad.
Regeringen föreslår i propositionen att finansieringsavgiften skall fördubblas, från 35 till 70 % av den genomsnittliga ersättningen. Höjningen skall träda i kraft den 1 januari 1992. För att ge kassorna möjlighet att höja medlemsavgifterna förutsätts att avgiftshöjningen för första kvartalet nästa år erläggs av kassorna först under april månad. Avgiftshöjningen beräknas av regeringen ge arbetsmarknadsfonden ett ytterligare årligt tillskott på ca 600 milj.kr.
Förslaget förutsätter ändring av 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring. Ett sådant lagändringsförslag är fogat som bilaga till propositionen.
Den föreslagna fördubblingen av finansieringsavgiften sägs i propositionen vara endast ett första steg mot en större reformering av arbetslöshetsförsäkringen. En utredning skall få i uppdrag att föreslå en obligatorisk försäkring. Utredningen skall föreslå hur de försäkrade själva skall kunna stå för en större andel av finansieringen.
I partimotionerna Fi18 (s) och Fi15 (v) yrkas avslag på regeringens förslag om finansieringsavgiften.
Socialdemokraterna framhåller att finansieringsavgiftens storlek inte påverkas av arbetslöshetens omfattning utan bestäms av nivån på ersättningarna. Avgiften utgår med ett fast belopp per kassamedlem. Vidare anser socialdemokraterna att det är oförsvarligt att ändra nuvarande system när regeringen avser att låta skyndsamt utreda förutsättningarna för en obligatorisk försäkring.
Vänsterpartiet invänder bl.a. att den koppling som görs i propositionen till lönebildning och avtal bara är en skenmanöver som kommer att drabba yrkesgrupper med stor arbetslöshet och låga inkomster.
Vad gäller frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring motsätter sig inte socialdemokraterna att den utreds på nytt. I sammanhanget anger de några allmänna utgångspunkter för ett framtida försäkringssystem.
Vänsterpartiet säger sig vilja ha ett förslag till en allmän, i huvudsak skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring med bibehållen koppling till de fackliga organisationerna. Partiet föreslår (yrkande 16) att riksdagen skall ställa sig bakom detta i ett uttalande till regeringen.
Arbetsmarknadsutskottet framhåller i sitt yttrande (AU1y) att den ökande arbetslösheten har lett till snabbt växande kostnader för arbetslöshetsersättningen. Under år 1990 utbetalades 6,5 miljarder kronor och beloppet väntas bli nästan dubbelt så stort under år 1991. Ersättningsbehovet kan under år 1992 befaras fortsätta att växa med risk för att intäkterna från arbetsmarknadsavgiften och kassornas nuvarande egenavgift inte längre förslår att täcka de löpande utgifterna. I det läget är det enligt arbetsmarknadsutskottet rimligt att ställa arbetslöshetsförsäkringens finansiering under ny diskussion. Med tanke på att arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att vara en försäkring är det naturligt att i sammanhanget aktualisera frågan i vilken omfattning kassamedlemmarna själva med sina avgifter skall bidra till täckningen av försäkringskostnaderna.
Av arbetsmarknadsutskottets yttrande framgår att medlemmarna successivt kommit att svara för en allt mindre andel av arbetslöshetskassornas kostnader. År 1975 täcktes inte fullt en fjärdedel av ersättningarna av medlemsavgifter, medan motsvarande avgiftstäckning uppgick till endast 7,5 % under åren 1989--1990. Under samma period ökade de genomsnittliga ersättningsbeloppen från 75 till drygt 400 kr. per dag.
I rådande arbetsmarknadsläge kan det enligt arbetsmarknadsutskottet anses rimligt att man som en första åtgärd för att kompensera för det växande utgiftstrycket från arbetslöshetsersättningarna genomför den avgiftshöjning som regeringen har föreslagit. En viktig förutsättning är därvid att kassornas huvudmän får möjlighet att i stadgeenlig ordning genomföra erforderliga höjningar av medlemsavgifter. Detta har, påpekar arbetsmarknadsutskottet, beaktats av regeringen.
Arbetsmarknadsutskottet förordar att propositionens förslag tillstyrks och att motionsyrkandena avvisas.
Finansutskottet delar denna bedömning och föreslår således att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till ändring i 57 § lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring. Av tekniska skäl är förslaget presenterat som lag om ändring i en redan av riksdagen antagen lag om ändring i arbetslöshetsförsäkringslagen. Utskottet avstyrker således motionerna Fi15 (v) yrkande 11 och Fi18 (s) yrkande 1 i denna del.
I likhet med arbetsmarknadsutskottet avstyrker finansutskottet också det i motion Fi15 (v) yrkande 16 framförda förslaget om ett riksdagsuttalande beträffande inriktningen av en blivande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Kommunerna
Under åren 1991 och 1992 får kommunerna och landstingen en viss förbättring av sin ekonomiska situation. Det sammanhänger med att kommunsektorns utgifter begränsas genom att lönekostnadsökningarna har dämpats. Samtidigt får den kommunala sektorn dessa år, genom den tvååriga eftersläpningen i utbetalningarna av kommunalskattemedlen, del av de kraftiga löneökningar som skedde 1989 och 1990. Det finansiella sparandet kommer enligt finansdepartementets beräkningar att förbättras med 14 miljarder kronor mellan åren 1991 och 1992. För år 1993 förutses överskottet bli något reducerat, men det blir betydande även detta år. Mot mitten av 1990-talet kan åter stora underskott väntas enligt de bedömningar som gjordes i långtidsbudgeten. Ökningen av den kommunala konsumtionen exkl. sysselsättningsåtgärder beräknas understiga 1 % år 1991 och bli ca 0,5 % år 1992.
I propositionen gör regeringen bedömningen att den kommunala sektorn inte kan tillåtas expandera under åren 1992 och 1993. För att tillväxten i den svenska ekonomin skall kunna öka måste, anförs det, de reala resurserna i första hand tillföras den konkurrensutsatta sektorn. Vidare påpekas att den kommunala utdebiteringen inte får höjas. Under år 1992 råder skattestopp, och för år 1993 har överenskommelse träffats om frivilligt skattestopp. Regeringen kommer emellertid att senare pröva frågan om en förlängning av det kommunala skattestoppet. Regeringen aviserar i propositionen att man senare kommer att föreslå att kommunernas inkomster år 1993 minskas med 5--10 miljarder kronor i förhållande till oförändrade regler.
I motion Fi18 (s) hävdas att ett lagstadgat kommunalt skattestopp är ett mycket allvarligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten som endast kan tillgripas för en begränsad period. I första hand bör frivilliga överenskommelser tillämpas. Motionärerna anser att prognoserna för den kommunala konsumtionen ligger väl inom ramen för det tillgängliga utrymmet dessa år. Ett totalt stopp för tillväxten som regeringen förespråkar skulle ofrånkomligen gå ut över vård och omsorg m.m. Det skulle dessutom innebära att efterfrågan i ekonomin försvagades ytterligare i ett läge när konjunkturen är svag och arbetslösheten hög. Motionärerna anser emellertid att för år 1993 finns anledning att hålla inne en del av kommunernas inkomster. Det är dock rimligare att göra en omfördelning mellan åren än att permanent dra in medel till statsbudgeten som regeringen föreslår. Ett slutligt ställningstagande till storleksordningen på denna omfördelning bör anstå till dess kommunernas ekonomiska situation bättre kan överblickas.
I motion Fi15 (v) kritiseras att den kommunala sektorn av regeringen ställs i motsats till de konkurrensutsatta verksamheterna. Den kommunala verksamheten har avgörande betydelse för landets framtid och för att garantera en generell välfärd. Den omfattar några av samhällets viktigaste uppgifter som att ge vård, omsorg, utbildning och kultur. Motionärerna avvisar därför bestämt förslaget att dra in 5--10 miljarder kronor från kommunsektorn. I stället bör den kommunala sektorn förstärkas med 5 miljarder kronor för viktiga insatser. Beräkningarna som utvisar ett stort finansiellt sparandeöverskott åren 1992 och 1993 ifrågasätts av motionärerna.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den kommunala sektorn förfogar över mer än en femtedel av samhällets totala resurser. Utvecklingen inom denna sektor har således stor betydelse för utvecklingen av samhällsekonomin i stort. Utskottet delar därför uppfattningen att den kommunala sektorn måste ses i ett samhällsekonomiskt perspektiv och inordnas i en långsiktig utgiftsstrategi för den offentliga sektorn. Den kommunala verksamheten har under 1980-talet vuxit mer än vad det från samhällsekonomiska utgångspunkter funnits utrymme för. Sedan mitten av 1980-talet har det finansiella sparandet varit negativt i den kommunala sektorn. Av bedömningen i propositionen framgår att situationen nu har förändrats. För åren 1991 t.o.m. 1993 förväntas den kommunala sektorn uppvisa ett positivt finansiellt sparande. Den kommunala verksamheten kan emellertid i detta samhällsekonomiska läge inte tillåtas expandera på nytt. Utskottet anser det rimligt, som föreslås i propositionen, att de reala resurserna i första hand tillförs den konkurrensutsatta sektorn för att på så sätt bidra till att lägga grunden för en period av ekonomisk tillväxt. Det förefaller därför rimligt att en indragning sker av de kommunala medlen med i storleksordningen 5--10 miljarder kronor till statsbudgeten. Detta är inte minst motiverat av statsfinansiella skäl. Den statliga budgeten har snabbt försvagats till följd av den minskade aktiviteten i samhällsekonomin. Den inriktning av den kommunala ekonomin som förespråkas i motionerna Fi15 (v) yrkande 6 och Fi18 (s) yrkande 9 avstyrks därför av utskottet.
Särskild skatteutjämningsavgift
I propositionen föreslås en ändring i lagen (1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift. Syftet är att förhindra att vissa kommuner vid en ökning av skatteunderlaget får betala mer i skatteutjämningsavgift än vad skatteinkomsterna ökar. Ändringen innebär att de två översta skikten i avgiftsskalan slopas. Den särskilda skatteutjämningsavgiften blir därmed högst 10 kr. per skattekrona. Det innebär att det sammanlagda uttaget av allmän och särskild skatteutjämningsavgift inte kommer att överstiga kommunens utdebitering.
Utskottet tillstyrker propositionens förslag. Reglerna har som framgått fått orimliga konsekvenser när kommunalt skattestopp samtidigt gäller. Det finns som utskottet ser det inte något skäl att uppskjuta detta ställningstagande, som föreslås i motion Fi18 (s), till dess den kommunalekonomiska kommittén lagt fram sitt förslag. Det vore tvärtom olyckligt om de nuvarande reglerna skulle gälla ytterligare ett år. Motion Fi18 yrkande 1 i denna del avstyrks därmed av utskottet.
Utbetalningsdag för kommunalskattemedel
Förslaget i propositionen föranleder ingen erinran från utskottets sida.
Uppvaktning av kommun- och landstingsförbunden
Kommun- och landstingsförbunden har den 5 resp. 19 november 1991 uppvaktat finansutskottet och redovisat sin syn på skatteväxlingen i samband med äldrereformen och på den kommunala och landstingskommunala ekonomin i stort.
Bakgrunden var att socialutskottet våren 1991 behandlade frågan om ekonomisk reglering av ädelreformen m.m. I samband härmed anförde socialutskottet (1990/91:SoU25) att man delade uppfattningen i propositionen att full kostnadsneutralitet inte kommer att kunna uppnås i inledningsskedet, i varje fall inte om inflationen stannar på den låga nivå som förutsatts i regeringens kalkyler. De kortsiktiga balansproblemen mellan delsektorerna får enligt socialutskottet övervägas av finansutskottet vid dess bedömning av den ekonomiska politiken.
Landstingsförbundet har inför utskottet hävdat att den ekonomiska regleringen av reformen inte ger full kostnadsneutralitet. Detta har framkommit sedan propositionen avlämnats. Svenska kommunförbundet menar att kalkylerna i propositionen gjorts på det sätt som överenskommits. Metoden innebär en viss överkompensation under de första två åren men ger därefter ett underskott för kommunsektorn.
Finansutskottet har för sin del inte funnit det motiverat att föreslå någon åtgärd med anledning av vad som framkommit vid uppvaktningarna. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att stora förändringar i det kommunala bidragssystemet är att vänta med anledning av kommunalekonomiska utredningens förslag. Regeringen har i proposition 1991/92:38 aviserat att man för år 1993 avser att lägga fram förslag för riksdagen om att dra in 5--10 miljarder kronor från kommunsektorn i förhållande till nuvarande regler. Frågan om vilka åtgärder som kan behöva vidtas får övervägas i vår när ett mera fullständigt underlag om kommunernas ekonomiska situation föreligger.
Långsiktig utgiftsstrategi
Behovet av sunda statsfinanser
Den nya regeringen har under hösten 1991 lagt fram sammanlagt 17 propositioner med förslag som har effekt på statsbudgetens inkomster och utgifter. Av proposition 38 framgår att förslagen till förändringar i skattesystemet väntas innebära att statens inkomster under budgetåren 1991/92 och 1992/93 väntas minska med ca 3 resp. 7 miljarder kronor. Till detta skall emellertid också läggas effekterna av det sedermera i proposition 72 framförda förslaget till sänkning av sjukförsäkringsavgiften med 0,4procentenheter som kan väntas leda till ett ytterligare bortfall på 1,1 resp. 2,6 miljarder kronor.
De föreslagna förändringarna av skatter och arbetsgivaravgifter bereds för närvarande av skatteutskottet och socialförsäkringsutskottet.
Inkomstbortfallet finansieras genom en rad besparingar i statens budget vilka på sikt beräknas uppgå till ca 9 miljarder kronor. Av särskild betydelse för innevarande och efterföljande budgetår är därvid dels den föreslagna sänkningen av investeringsbidraget till bostadsbyggande från 9,3 till 3,1%, dels den föreslagna senareläggningen med ett år av den redan beslutade höjningen av barnbidraget och studiebidraget. Finansutskottet har ställt sig bakom dessa båda besparingsförslag. Utskottet ansluter sig således till den strama finanspolitik som regeringen förordar.
Långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna
I proposition 38 slår regeringen fast att skattepolitiken skall inriktas på en successiv sänkning av det totala skattetrycket. Sänkningarna skall ske på ett sådant sätt att ekonomins utvecklings- och konkurrenskraft stärks. De mest skadliga skatterna skall sänkas först.
En stram finanspolitik är enligt regeringen nödvändig för att säkra en varaktigt låg inflation. Därför måste skattesänkningarna finansieras. Regeringen anger som norm för den ekonomiska politiken att underskott i de offentliga finanserna inte får sträcka sig över en konjunkturcykel.
En utgångspunkt för regeringens prövning av de offentliga utgifterna är att bringa ner utgifterna mätt som andel av BNP. En sänkning av utgifterna måste ske parallellt med att skatterna sänks, framhåller regeringen. Om utgifterna inte skulle sänkas i motsvarande grad försvagas de offentliga finanserna, vilket får negativa återverkningar även för övriga delar av ekonomin.
Mot denna bakgrund föreslår regeringen att en långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna läggs fast för resten av 1990-talet. Utgiftsutrymmen och besparingskrav bör anges för en treårsperiod i taget i en rullande process med årliga avstämningar. Utgiftsstrategin skall omfatta hela den offentliga sektorn, vilket innebär att sparkraven kan komma att beröra även kommunerna och socialförsäkringssystemet. Stabiliseringspolitiska överväganden bör inte beaktas när målen fastställs eftersom långsiktigheten då skulle gå förlorad. Däremot skall sådana överväganden kunna påverka valet av åtgärder samt valet av tidpunkt. Regeringen uttalar som sin avsikt att varje år för riksdagen redovisa effekterna av utgiftsstrategin och de korrigeringar som årligen kan behöva göras.
Den långsiktiga utgiftsstrategin skall innefatta en prövning i tre led som i propositionen beskrivs på följande sätt:
Att bedöma den långsiktiga utgiftsutvecklingen. Bedömningen bör ta sin utgångspunkt i behovet att sänka skattetrycket för att förbättra ekonomins funktionssätt och åstadkomma ett i förhållande till omvärlden konkurrenskraftigt skattesystem. Att fastställa det totala utgiftsutrymmet och fördela detta dels över tiden, dels enligt politiska prioriteringar på sektorer. Därmed krävs även ett ställningstagande till inom vilka områden besparingar skall ske. Att genomföra processen varje år, göra avstämningar och därmed bestämma utgiftsutrymme för en ny treårsperiod.
Det totala utgiftsutrymmet under efterföljande år skall enligt regeringen fastställas med utgångspunkt i långtidsbudgetens beräkningar vilka varje år redovisas i kompletteringspropositionen.
Som riktlinjer för den närmaste treårsperioden anger regeringen att utgiftsprövningen bör anpassas till de krav på skattesänkningar som följer av den internationella integrationen. Regeringen framhåller att stora skattesänkningar kommer att bli nödvändiga under de närmaste åren men betonar samtidigt att detta inte innebär att utgiftsminskningar skulle vara motiverade uteslutande av detta skäl. De behövs också, påpekas det, för att förbättra ekonomins funktionssätt och för att återskapa dess växtkraft.
Minskningen av statens utgifter under budgetåret 1992/93 skall enligt propositionen uppgå till 10 à 15 miljarder kronor, och utgiftsminskningarna bör under följande år vara av samma omfattning.
Förslaget om en långsiktig utgiftsstrategi kommenteras i två motioner. Socialdemokraterna anser i motion Fi18 att regeringen inte angivit hur den strategi man vill att riksdagen skall lägga fast bör vara utformad. I avvaktan på ett konkret förslag i frågan förordar motionärerna att de i propositionen framförda riktlinjerna avslås.
I motion Fi15 ställer sig vänsterpartiet direkt kritiskt till den föreslagna utgiftsstrategin. Motionärerna yrkar därför avslag på propositionens förslag.
Finansutskottet får med anledning härav anföra följande.
Under 1980-talet bromsades den offentliga utgiftsexpansionen upp och utgifterna kunde mätt som andel av BNP bringas ner från 67 till 62%. En mindre uppgång har därefter skett och utgiftskvoten uppgår numera till drygt 63%.
Medan den offentliga sektorns konsumtion och investeringar avtog under 1980-talet ökade transfereringarna till hushållen betydligt snabbare än BNP. Det reala värdet av hushållens inkomster i form av pensioner, bidrag m.m. ökade med 36% under 1980-talet. Drygt hälften av uppgången beror på att ATP-systemet mognat ut och att nya pensionärer med högre pensionsnivåer tillkommit. Men även utgifterna för sjuk- och arbetsskadeersättning har ökat kraftigt, liksom föräldraersättning och barnbidrag.
Det besparingsarbete som inleddes under 1980-talet tog i första hand sikte på den offentliga konsumtionen. Med generellt verkande utgiftsbegränsningar och en restriktiv budgetprövning kunde ökningen av myndigheternas förvaltningsanslag bromsas upp. Till utgiftsminskningen bidrog också att transfereringarna till företagssektorn trappades ned. De stora socialförsäkringssystemen tilläts emellertid länge expandera utan krav på besparingar. Tvärtom bidrog förbättrade förmåner och en mer generös praxis till att utgifterna för dessa system drevs upp. På senare år har vissa åtgärder vidtagits för att dämpa denna expansion, bl.a. har kompensationsnivåerna i sjukförsäkringen sänkts och en aktiv rehabilitering införts. Alltjämt återstår emellertid mycket att göra.
Sveriges höga skattetryck är en viktig orsak till ekonomins försämrade utvecklingskraft. Som utskottet tidigare berört är det därför nödvändigt att successivt sänka det totala skattetrycket. En sådan politik måste kombineras med utgiftsbegränsningar. Sker inte detta ökar underskottet i de offentliga finanserna, vilket driver upp inflation och räntenivåer med åtföljande negativa effekter på investeringar, ekonomisk tillväxt och välfärd.
För att komma till rätta med dessa förhållanden krävs alltså en helt ny och handfastare syn på besparingsarbetet. Länge har enskilda myndigheter fått svara upp mot de generella besparingskrav som statsmakterna ålagt dem utan att någon egentlig politisk prioritering och omprövning har kommit till stånd. En sådan attityd är inte längre tillräcklig. Skall man kunna lösa de strukturella problemen i ekonomin måste riksdag och regering i fortsättningen ta ett mer direkt ansvar för besparingarna och klart ange var de skall göras och hur stora de skall vara. För detta krävs en systematisk prövning med avvägningar som kan sättas in i ett större och mer långsiktigt sammanhang.
Det är i detta perspektiv som regeringens förslag till långsiktig utgiftsstrategi bör ses. Med en sådan strategi kan behovet av besparingar länkas till erforderliga skattesänkningar. Statsmakterna får också bättre möjligheter att bemästra strukturella brister i de offentliga utgiftssystemen. Ett systematiskt och långsiktigt inriktat besparingsarbete ser utskottet också som en förutsättning för att balansen i statens finanser skall kunna återställas, eftersom man endast genom utgiftsbegränsningar kan bana väg för en stramare finanspolitik. Med en långsiktigt inriktad utgiftsprövning blir det slutligen också möjligt att ge besparingarna en välavvägd och fördelningspolitiskt riktig profil.
Mot denna bakgrund biträder utskottet de i propositionen förslagna riktlinjerna för en långsiktig strategi för de offentliga utgifterna. Utskottet avstyrker följaktligen motionerna Fi15 (v) yrkande 7 och Fi18 (s) yrkande 1 i denna del.
I motion Fi13 föreslår Ny Demokrati att man skall ställa upp som mål för skattetrycket att detta skall nedbringas till högst 47% inom sex år eller senast budgetåret 1998/99.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är angeläget att begränsa skattetrycket. En ansvarsfull finanspolitik kräver emellertid att alla skattesänkningar finansieras.
Motionärernas mål är att skattekvoten skall minskas med åtta procentenheter från dagens nivå på ca 55%. I princip motsvarar detta en skattesänkning på drygt 100 miljarder kronor.
Ny Demokrati har under höstens lopp inte föreslagit någon besparing som skulle kunna bidra till att finansiera en sådan skattesänkning. Tvärtom har man fört fram en rad förslag som kraftigt skulle försämra statsbudgeten. Partiet har således krävt en fullständig avveckling av den särskilda löneskatten liksom skatten på avkastning av privata kapitalförsäkringar. Momsen skall dessutom sänkas väsentligt mer än vad regeringen föreslagit samtidigt som transportstödet till Gotland skall utökas och snabbtågsförbindelserna på södra stambanan skall byggas ut.
Enbart de här återgivna kraven motsvarar en budgetförsvagning på ca 12 miljarder kronor. Ny Demokrati har därutöver i mer allmänna ordalag begärt ökad satsning på utbildning och infrastruktur samt på miljöhjälp till Baltikum och åtgärder för de fattigaste pensionärerna.
Enligt utskottets mening måste skattesänkningar kombineras med utgiftsbegränsningar. Med hänsyn härtill ter det sig inte särskilt meningsfullt att ställa upp ett mål enbart för skattetrycket. Mer ändamålsenligt är att inom ramen för en långsiktig utgiftsstrategi, som bl.a. syftar till att skapa utrymme för skattesänkningar, ange vilka besparingar som behöver göras och sedan i praktisk politisk handling visa att dessa besparingar kan genomföras. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi13 (nyd) yrkande 1.
Besparingar rörande företagsstöd
Regeringen redovisar i avsnittet 4.10 En ny näringspolitik ett antal besparingsförslag rörande företagsstöd som kommer att föreläggas riksdagen i budgetpropositionen. Något ställningstagande från riksdagens sida erfordras därför inte nu. Bland de aviserade åtgärderna anges inom näringsdepartementets område bl.a. att den statliga prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar (NSG) skall avvecklas. Regeringen avser att återkomma i budgetpropositionen om formerna för detta.
Såvitt gäller planerna rörande prospekteringsverksamheten och NSG har propositionen föranlett en uppvaktning för näringsutskottet från länstyrelsen och ett antal kommuner i Västerbottens län. Skrivelser i ärendet har inkommit från länstyrelsen i Norrbottens län och från Svenska gruvindustriarbetareförbundet.
Dessa förslag kommer när de framlagts i budgetpropositionen --liksom de med anledning därav väckta motionerna--att beredas av resp. fackutskott innan riksdagen fattar beslut i frågan. Utskottet anser mot denna bakgrund att de motionsyrkanden som nu väckts med anledning av proposition 1991/92:38 och som redovisas i följande sammanställning inte bör sakbehandlas i detta sammanhang. De bör därför enligt utskottets uppfattning utan ställningstagande i sak i nuvarande läge avslås av riksdagen.
Motion, motionär Ämne ______________________________________________________________________
Fi9 av Bruno Poromaa m.fl. (s) Den statliga prospekteringen och NSG Fi10 av Rinaldo Karlsson m.fl. (s) Den statliga prospekteringen och NSG Fi14 av Bengt Hurtig och Prospekteringsverksamheten John Andersson (båda v) Fi17 av Ingrid Andersson och Den statliga prospekteringen Gunnar Thollander (båda s) och NSG ______________________________________________________________________
I propositionen sägs att statens engagemang i Sveriges turistråd skall avvecklas budgetåret 1992/93. Endast ett engångsbelopp om 50 milj.kr. kommer att anvisas nästa budgetår under förutsättning att näringen bidrar med samma belopp.
I motion Fi16 av Stina Gustavsson m.fl. (c) anser man det obetänkt att avveckla merparten av stödet till turistrådet innan något förslag finns om vilken organisation som ska sköta de uppgifter som i dag åvilar turistrådet. Riksdagen bör inte innan något konkret förslag föreligger gå in och göra förändringar som kan skada svensk turistnäring, anför motionärerna.
Även i motion Fi20 av Åke Gustavsson m.fl. (s) kritiseras förslaget att avveckla det statliga stödet till turistrådet. I många andra länder går man i motsatt riktning och satsar på utökade statliga resurser för att öka turismen i--och till-- sina länder. Borttagandet av stödet innebär en katastrof för bl.a. de 20000 småföretagare som finns inom turistnäringen. De behöver kunskap och kompetens för att kunna vidareutvecklas på en svår marknad. Riksdagen bör nu uttala att regeringen inte skall återkomma i budgetpropositionen med förslaget.
I motion Fi21 av Kenth Skårvik (fp) anförs att regering och riksdag under många år har visat att samhället värderar turismens utveckling högt. På sikt finns det säkert möjligheter för turistbranschen att själva överta väsentliga delar av de marknadsföringsinsatser som turistrådet har gjort. Detta kommer emellertid att ta viss tid. Innan statens engagemang i turistrådet upphör bör därför regeringen återkomma med ett förslag om hur regeringen skall kunna medverka till att tillsammans med turistnäringen upprätta en ny organisation som övertar de delar som branschen finner angelägna.
I motion Fi22 av Ian Wachtmeister (nyd) hävdas att Sverige bedriver en turistpolitik som är precis tvärtemot vad man borde göra. Staten borde öka och inte minska sitt engagemang i marknadsföringen av Sverige. Ett sammanhållande turistorgan behövs i Sverige liksom i alla andra länder. Näringen är mycket heterogen och småskalig och skulle inte själv klara att samverka på ett för Sverige tillfredsställande sätt.
Finansutskottet vill med anledning härav anföra att turismen har, som påtalas i motionerna, en stor ekonomisk betydelse för Sverige. Den omsätter ca 100 miljarder kronor och sysselsätter ca 235000 personer i 21000 företag. De flesta av dessa företag är små. Koncentrationen av företag som är beroende av turismen som binäring är särskilt stor i glesbygd. Samtidigt är turistnäringen till sin natur svag i glesbygder. Turismen innebär ett tillskott för företagen som gör det möjligt för dem att överleva. Som regel är det familjeägda småföretag. Detaljhandeln är ett exempel på detta. Många butiker skulle försvinna om tillskottet från turismen uteblev.
Turismen är ett av de områden där en stor del av de nya företagen växer fram. Turismen är sannolikt den näring som växer snabbast i världen. Det är viktigt att den svenska turismen kan arbeta under så goda villkor att den förblir konkurrenskraftig gentemot omvärlden. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är fel att i detta läge avveckla stödet till turistrådet. Rådet skall utvecklas och omstruktureras, samtidigt som branschens delaktighet bör öka. Det är sannolikt viktigt för att få rätt impulser till inriktning av verksamheten. Branschen är emellertid oenhetlig och småskalig till sin natur, vilket gör att det finns naturliga begränsningar för detta engagemang. Staten bör därför fortsätta att ge stöd till ett omstrukturerat turistråd och främja turismen i Sverige. Detta bör riksdagen med anledning av motionerna som sin mening ge regeringen till känna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkandena 1, 14, 15 och 17 samt 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och4 godkänner den ekonomisk-politiska strategi som i proposition 1991/92:38 yrkande 7 förordats för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 1 (s)
men. (v) - delvis
2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi7 yrkande 2, 1991/92:Fi15 yrkande 20 samt 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och2,
res. 2 (s)
men. (v) - delvis
3. beträffande åtgärder inom byggsektorn att riksdagen avslår motionerna 1991/92:A1 yrkande 1, 1991/92:A2 yrkande 5 och 1991/92:Fi18 yrkande 6,
res. 3 (s)
men. (v) - delvis
4. beträffande forskning och utbildning att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del och 1991/92:Fi18 yrkande 7,
res. 4 (s)
5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del, 1991/92:Fi15 yrkande 18 och 1991/92:Fi18 yrkande8,
res. 5 (s)
men. (v) - delvis
6. beträffande pensionssystemet att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 2 och 1991/92:Fi15 yrkande 13,
men. (v) - delvis
7. beträffande företagshälsovården att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi19 yrkandena 3 och4,
res. 6 (s)
8. beträffande en offensiv miljöpolitik att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi13 yrkande 5,
9. beträffande inhemska miljöproblem att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi15 yrkande 19,
men. (v) - delvis
10. beträffande EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi18 yrkande 3,
res. 7 (s)
11. beträffande televerkets taxepolitik att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi18 yrkande 5,
res. 8 (s)
12. beträffande vinstmedel från vattenkraftsproduktion att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi11,
men. (v) - delvis
13. beträffande minskning av investeringsbidrag för bostadsbyggande att riksdagen med anledning av motion 1991/92:Fi12 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi12 yrkande 2, 1991/92:Fi15 yrkande 12 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del godkänner vad som förordats i proposition 1991/92:38 yrkande 10 och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om övergångsregler vid beviljande av investeringsbidrag,
res. 9 (s)
men. (v) - delvis
14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4 och 5 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3, 1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del antar de av regeringen framlagda förslagen till dels lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, dels lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag, dels lag om ändring i lagen (1991:924) om ändring i studiestödslagen (1973:349),
res. 10 (s)
men. (v) - delvis
15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkande 6 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
res. 11 (s)
men. (v) - delvis
16. beträffande en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi15 yrkande 16,
men. (v) - delvis
17. beträffande den kommunala ekonomin att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkande 9 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 6 och 1991/92:Fi18 yrkande 9 godkänner vad utskottet anfört om riktlinjerna för den kommunala ekonomin,
res. 12 (s)
men. (v) - delvis
18. beträffande lagen om särskild skatteutjämningsavgift att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkande 2 och med avslag på motion 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift,
res. 13 (s)
19. beträffande utbetalningsdag för kommunalskattemedel att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1965:269) med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets utdebitering av skatt, m.m.,
20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi att riksdagen med bifall till proposition 1991/92:38 yrkande 8 och med avslag på motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del godkänner vad utskottet anfört om riktlinjer för en långsiktig strategi för utgifter inom den offentliga sektorn,
res. 14 (s)
men. (v) - delvis
21. beträffande mål för skattetrycket att riksdagen avslår motion 1991/92:Fi13 yrkande 1,
22. beträffande den statliga prospekteringen att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10, 1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17,
res. 15 (s)
men. (v) - delvis
23. beträffande Sveriges turistråd att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi16, 1991/92:Fi20 och 1991/92:Fi22 samt med anledning av motion 1991/92:Fi21 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
res. 16 (m, fp, c, kds)
Stockholm den 5 december 1991
På finansutskottets vägnar
Per-Ola Eriksson
I beslutet har deltagit: Per-Ola Eriksson (c), Hans Gustafsson (s), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars Leijonborg (fp), Per Olof Håkansson (s), Tom Heyman (m), Lisbet Calner (s), Stefan Attefall (kds), Bo G Jenevall (nyd), Arne Kjörnsberg (s), Sonia Karlsson (s), Alf Egnerfors (s), Börje Nilsson (s) och Karin Starrin (c).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Lars-Ove Hagberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservationer
Reservationer
1. Riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Utskottet vill" och på s. 30 slutar med "och 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den synpunkt som framförs i motion Fi18 (s) att det är anmärkningsvärt att regeringen inte redovisar konsekvenserna för den ekonomiska utvecklingen av sina egna förslag. Den åtstramning av ekonomin som föreslås i propositionen är betydande. Bara förslaget att kraftigt dra ned investeringsbidraget till bostadsbyggandet leder till en neddragning i bostadsbyggandet som genom följdeffekter för hela ekonomin kan leda till att tiotusentals anställda förlorar sina arbeten. Därtill kommer i detta sammanhang aviserade förslag om besparingar i statsbudgeten och indragningar från kommunerna som motsvarar åtskilliga miljarder kronor. Givetvis är tidsprofilen olika när det gäller effekterna av dessa åtgärder på ekonomin. Men just därför är det av stor vikt att man försöker göra åtminstone en grov uppskattning av förslagens effekt på bl.a. den samlade produktionen, investeringarna, sysselsättningen och vår utrikeshandel. Ett problem är att de aviserade förslagen i många fall är mycket allmänt formulerade, vilket innebär att svårigheterna är stora att mer precist bedöma deras effekter.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Regeringens inriktning av den ekonomiska politiken
Regeringens ekonomiska politik syftar enligt propositionen till att skapa tillväxt och balans i den svenska ekonomin. Den politik som framkommer av de konkreta förslag som förelagts riksdagen har emellertid som utskottet ser det en annan karaktär än den som beskrivs i propositionen. Dess omedelbara effekt blir ökade orättvisor samt en försvagning av tillväxten och en ökning av budgetunderskottet. Enligt den prognos för den svenska ekonomin som fogats till propositionen redovisas regeringens bedömning att konjunkturen under det närmaste året kommer att vara svag. Trots denna bedömning, som inte innefattar några av de åtgärder som regeringen nu presenterat, lägger regeringen fram förslag om en ytterligare åtstramning av efterfrågan. Utskottet kan inte finna några skäl till att Sverige nu behöver en politik som förstärker konjunkturnedgången och ytterligare försämrar läget på arbetsmarknaden.
Åtstramningen berör i första hand tre områden: Bostadsinvesteringarna, den privata konsumtionen och kommunerna. Tillsammans svarar dessa för mer än två tredjedelar av den samlade inhemska efterfrågan och BNP. Regeringens åtgärder inom byggsektorn minskar bostadsbyggandet år 1992 med i storleksordningen 10 miljarder kronor.
Också vad gäller den privata konsumtionen innebär regeringens åtstramningspolitik en försvagning.
Barnbidragshöjningen skjuts på framtiden. Den uteblivna höjningen innebär att barnfamiljernas inkomster försvagas med över 2 miljarder kronor år 1992.
Skattereduktionen för fackföreningsavgift slopas. Det innebär en skattehöjning för löntagarna med ca 1,2 miljarder kronor år 1992.
Egenavgiften till A-kassan fördubblas. Därmed försvagas löntagarnas inkomster med inemot 0,6 miljarder kronor år 1992.
Mot dessa och ytterligare några inkomstminskningar om sammanlagt ca 4,5 miljarder kronor skall ställas att momsen sänks med 1,4 miljarder kronor utöver vad som beslutats år 1990. Dessutom sänks aktieomsen, aktievinstbeskattningen, reavinstskatten på bostadsrätter, förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten m.m. med betydande belopp. Effekten av sådana åtgärder är betydande för en liten grupp av hushåll, men för den privata konsumtionen obetydlig.
Som utskottet ser det kommer hela den ökning i den privata konsumtionen som anges i propositionens bedömning att försvinna om här redovisade förslag beaktas.
Med beaktande av vad som sägs i propositionen om den kommunala konsumtionen och om de nedskurna resurserna till kommunerna torde också här en nedrevidering av prognosen vara ofrånkomlig.
Den samlade effekten av dessa olika förslag uppskattar utskottet till en neddragning på 0,5--1,0 % av BNP år 1992. Det blir således en kraftig ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen.
Trots den åtstramande innebörden av regeringens förslag innebär den likafullt en kraftig försvagning av statens finanser. Som redovisas i följande tabell kommer förslagen att öka budgetunderskottet med ca 15 miljarder kronor innevarande budgetår och i storleksordningen 10 miljarder kronor på längre sikt. De aviserade besparingarna kan bara delvis förhindra denna försämring av statsfinanserna.
Utskottet delar regeringens uppfattning som den framförs i propositionen att försvagade offentliga finanser skulle "innebära inflationstryck och stigande räntor med åtföljande negativa effekter för investeringar, tillväxt och välfärd".
Effekterna på räntenivån har dock kommit att visa sig snabbare än som kunnat förutses.
Statsfinansiella konsekvenser av regeringens förslag Förändring i förhållande till gällande beslut. Miljarder kronor
1991/92 1992/93 Helår ______________________________________________________________________
Inkomster - 3,3 - 10,1 - 10,9 Utgifter + 11,6 - 0,2 + 0,9 Budgetsaldo - 14,9 - 9,9 - 11,8
Aviserade förslag - + 6,3 + 6,3 ______________________________________________________________________
Regeringens inriktning av den ekonomiska politiken kommer också med nödvändighet att få till följd att orättvisorna i samhället ökar.
Den av regeringen föreslagna ekonomiska politiken innebär en kraftig sänkning av den totala skattenivån. Det innebär att man underminerar möjligheterna till en gemensam och solidarisk finansiering av vårt välfärdssamhälle. Förutom de skattesänkningar som nu föreslås, aviseras ytterligare mycket betydande sänkningar under kommande år. Därigenom avser regeringen att under en följd av år tvinga ner de offentliga utgifterna och röja väg för omfattande privatiseringar på samhällets alla områden.
Bördorna i regeringens omfördelningspolitik kommer i huvudsak löntagar- och barnfamiljerna att få bära. Den tidigare beslutade barnbidragshöjningen på 1020 kr. per barn och år från den 1januari 1992 skjuts ett år framåt. Fördubblingen av egenavgiften för löntagarna till arbetslöshetskassan (från ca 150 kr. till 300 kr. per år) och slopandet av skattereduktionen för fackföreningsavgifterna innebär försämringar för löntagarna på i genomsnitt ca 500 kr. per år. Löntagarna kommer även att belastas med de försämringar i sjukförsäkringen som kommer att genomföras den 1januari 1993. Här aviseras en minskning av sjukförsäkringsförmåner på omkring 5miljarder kronor per år genom införande av karensdagar eller andra åtgärder. De löntagare som drabbas av arbetsskada kommer att få försämrade villkor genom att samordningstiden mellan arbetsskadeförsäkringen och den vanliga sjukpenningen förlängs från 90 dagar till 180 dagar. Det innebär att den arbetsskadade får 90% ersättning i stället för 100% under en längre tid.
Kommunerna kommer år 1993 att utsättas för kraftiga indragningar till staten. Dessa uppges uppgå till storleksordningen 5--10 miljarder kronor. Detta kommer att påverka möjligheterna för kommunerna att leva upp till de krav och förväntningar medborgarna har på omsorg och service inom alla områden.
Regeringens förslag på bostadsområdet kommer att leda till hyreshöjningar. Hyran i nybyggda hus kan komma att stiga med 1500--1700 kr. per månad för en trerumslägenhet på 80 kvadratmeter jämfört med vad det skulle kosta med det av riksdagen beslutade räntelånesystemet.
Genom den politik som den socialdemokratiska regeringen lade fast i budgeten i januari och som godkändes av riksdagen skapades stabilitet kring den svenska kronan. En stark valutareserv kunde byggas upp. Den uppgick till 119 miljarder kronor i september. Räntorna kunde sänkas med 3--4% från januari till september. Genom den borgerliga regeringens åtgärder och försummelser har denna politik och dessa framgångar underminerats. En valutakris har uppstått som tvingat riksbanken att chockhöja räntorna.
Regeringen har försummat att redovisa de starka sidorna i Sveriges ekonomi -- den låga inflationen, det förbättrade kostnadsläget, det ökade sparandet, de ökade direkt- investeringarna och förstärkningen av bytesbalansen. Därmed har regeringen bidragit till de missförstånd om fastheten i valutapolitiken, vilka är orsaken till valutakrisen.
Till detta kommer att regeringen genom sina förslag i riksdagen har skapat osäkerhet om finanspolitiken. Regeringen har gått in för att först sänka skatterna och sedan se var man kan spara. Därmed har regeringen åstadkommit en försvagning av statsfinanserna med ca 14 miljarder kronor.
Valutakrisen och den höga räntan som krävdes för att avvärja ett fortsatt valutautflöde är således inte betingad av Sveriges ekonomi, utan av regeringens agerande och ekonomiska politik.
Med hänvisning till vad utskottet här anfört om förväntade effekter av regeringens förslag i proposition 38 vill utskottet bestämt avvisa regeringens inriktning av den ekonomiska politiken.
En alternativ inriktning av den ekonomiska politiken
Grunden till en ny period av tillväxt, företagande och utveckling lades av den tidigare socialdemokratiska regeringen. De viktigaste åtgärderna i detta avseende var främst:
stabiliseringsavtalet, som effektivt bromsade kostnadsutvecklingen,
anslutningen till ecun, som bidrog till att sänka räntenivån,
EES-avtalet, som ger nya utvecklingsmöjligheter för det svenska näringslivet,
skattereformen, som stimulerar arbete och sparande,
arbetsmarknadspolitiken, som är inriktad på yrkesutbildning och kompetensutveckling.
Dessa åtgärder kommer under åren framöver att i betydande utsträckning bidra till en positiv ekonomisk utveckling.
Enligt utskottets uppfattning bör den ekonomisk-politiska strategin för de närmaste åren vara följande:
Politiken skall stärka Sveriges förutsättningar att aktivt och framgångsrikt delta i den internationella integrationen.
Politiken skall medverka till att varaktigt stärka konkurrenskraften för att hävda full sysselsättning och välfärd. Arbetslöshet och inflation skall bekämpas.
Politiken skall bidra till tillväxt genom att stimulera produktivitet och sparande. Investeringar i produktion och infrastruktur skall ges förtur.
Politiken skall bidra till att utjämna levnadsvillkor och skapa en starkare bas för välfärden genom att arbetslinjen konsekvent hävdas.
Politiken skall medverka till en uthållig tillväxt. Konsumtion och produktion måste långsiktigt ställas om så att balansen mellan ekonomi och ekologi säkras.
Som utskottet ser det står den ekonomiska politiken nu inför två huvuduppgifter. Den ena uppgiften är att bryta den nuvarande lågkonjunkturen. Den andra uppgiften är att främja den ekonomiska tillväxten på längre sikt.
Utskottet vill understryka att den ekonomiska politiken måste präglas av en högre ambition när det gäller tillväxt och sysselsättning än den som regeringen ger uttryck för. Politiken måste präglas både av rationalitet och rättvisa. Den måste vara så utformad att den ger drivkrafter för produktion, sparande och investeringar. Men den måste också vara så utformad att den ger en rättvis fördelning av såväl gemensamma bördor som individuella förmåner.
Finanspolitiken måste vara stram i den meningen att den sätter bestämda gränser för de offentliga utgifternas expansion. Men den får inte utformas så att den blir ett hinder för en återhämtning i ekonomin. Den skall ge ett verkningsfullt stöd i kampen mot inflationen och den skall bidra till att produktionskapaciteten kan utnyttjas väl. Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att inflationstakten i den svenska ekonomin det senaste året har nedbringats radikalt. Efter att tidigare ha hört till Europas höginflationsländer har Sverige nu lägre inflationstakt än nästan alla europeiska länder. Under de senaste sex månaderna har priserna i Sverige stigit med endast 1,3 %. Det är angeläget att framgångarna med inflationsbekämpningen nu förs vidare så att den låga prisstegringstakten kan bibehållas. Det är därvid av stor vikt att bl.a. utvecklingen av boendekostnaderna och matpriserna särskilt uppmärksammas.
En annan central del i inflationsbekämpningen är också att se till att driva vidare kraven på ökad konkurrens i mellanleden mellan primärproducent och konsument. Här är det viktigt att konkurrenskommitténs förslag kommer till genomförande och att de redan beslutade skärpningarna behålls.
Penning- och valutapolitiken bör också i fortsättningen inriktas på att värna kronans värde och upprätthålla balans i valutaflödena. Det valutapolitiska samarbetet med EG, som inleddes med den svenska anslutningen till ecun, har ökat förtroendet för Sverige. Detta samarbete bör vidareutvecklas.
Den aktiva arbetsmarknadspolitiken skall medverka till att arbetslösheten bekämpas effektivt i former som överensstämmer med den långsiktiga inriktningen av den ekonomiska politiken. Arbetslinjen skall hävdas och utbildning och kompetenshöjning måste utgöra de främsta medlen.
Tillväxten och miljön
Arbete, välfärd, trygghet och rättvis fördelning är hörnstenarna i det svenska samhällsbyggandet. För att trygga välfärden också på lång sikt måste tillväxten ske på ett sådant sätt att miljön och människors hälsa inte skadas. Målen måste vara att uppnå bättre miljö och hälsa samtidigt med en ekonomisk utveckling.
Utskottet kommer senare i betänkandet bl.a. att mer utförligt ta upp frågor om inriktningen av budgetpolitiken och arbetsmarknadspolitiken.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi18 (s) yrkande 1 i berörd del, yrkandena 2 och 4.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31 börjar med "På samma" och slutar med "och 17" bort ha följande lydelse:
Den kritik som i motion Fi15 (v) riktas mot den tidigare socialdemokratiska regeringen är enligt utskottets mening i långa stycken egendomlig. Den kraftiga devalveringen år 1982, som framtvingades av de borgerliga regeringarnas politik under slutet av 1970-talet, ser motionärerna som orsaken till alla svårigheter som därefter har belastat den svenska ekonomin.
Vad alternativet skulle ha varit framgår inte av motionen. Men frågan inställer sig vad som skulle ha hänt med t.ex. sysselsättningen och de höga regionalpolitiska ambitionerna -- mål för den ekonomiska politiken som vänsterpartiet i olika sammanhang ställt sig bakom -- om inte den socialdemokratiska regeringen vågat ta ansvar för den politik som man såg sig tvingad att föra. I nu aktuell motion hävdar också vänsterpartiet att krav måste ställas på strukturella förändringar i ekonomin. Men samtidigt som man tidigare sagt nej till skattereformen, stabiliseringsavtalet och anknytningen av den svenska kronan till ecun, upprepas i motionen det bestämda avståndstagandet till ett EG-medlemskap. I motionen vill man nu i betydande utsträckning tillföra kommunerna mer resurser. Utskottet anser att den ekonomiska politik som presenteras i vänsterpartiets motion Fi15 (v) icke är acceptabel.
Även om utskottet kan dela vissa synpunkter vad avser sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen som framförs i motionen avstyrker utskottet med hänvisning till det anförda motion Fi15 (v) yrkandena 1, 14, 15 och 17.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 7 och motion 1991/92:Fi15 yrkandena 1, 14, 15 och 17 godkänner vad som förordats i motion 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och 4 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 2)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32 börjar med "Arbetsmarknadsutskottet anser" och på s. 33 slutar med "Fi19 yrkandena 1 och 2" bort ha följande lydelse:
I likhet med vad som anförs i motion Fi19 (s) anser utskottet att det är angeläget att arbetet med att förnya arbetslivet fullföljs med den inriktning som angetts av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det gör att de propåer som nu kommer från den borgerliga regeringen om att minska anställningstryggheten och att tunna ut medbestämmandet i företagen bör avvisas av riksdagen. Vidare bör riksdagen understryka de s.k. MBL-medlens roll för löntagarnas möjligheter att bygga upp sin kompetens för ett aktivt förändringsarbete.
Utskottet biträder också motionärernas förslag att arbetslivsfonden bör få i uppdrag att i stor skala informera om vilken betydelse ett aktivt förändringsarbete ute på arbetsplatserna har för produktiviteten. I samarbete med produktivitetsdelegationen har fonden visat hur produktiviteten kan förbättras om arbetet organiseras på ett annat sätt. Det är viktigt att fonden får ett särskilt uppdrag att tillsammans med arbetsmarknadens parter fullfölja dessa aktiviteter.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och 2 samt med avslag på motionerna 1991/92:Fi7 yrkande 2 och 1991/92:Fi15 yrkande 20 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förnyelsen av arbetslivet och om en av arbetslivsfonden ordnad informationskampanj kring dessa frågor,
3. Åtgärder inom byggsektorn (mom. 3)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33 börjar med "Bostadsutskottet framhåller i" och slutar med "Fi18 (s) yrkande 6" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med "Bostadsutskottet framhåller också" och slutar med "A2 (s) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 redovisas åtgärder som innebär att en årlig nyproduktion på 30000--40000 lägenheter kan säkras på sikt. Härtill kommer behovet av en betydande ombyggnadsverksamhet. Under år 1991 har den socialdemokratiska regeringen genom dispensbeslut gett om- och nybyggnadsverksamheten samma villkor. Ombyggnadsverksamheten har därför ökat. För att motverka den stigande arbetslösheten inom byggsektorn behöver särskilda åtgärder vidtas för att stimulera ombyggnadsverksamheten ytterligare. Ett särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av lägenheter bör därför införas i enlighet med förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi18. Till ombyggnader av lägenheter som igångsätts under 1992 bör sålunda bidrag kunna utgå inom en ram av 500 milj.kr. Det bör ankomma på regeringen att utforma de närmare reglerna härför.
Därutöver måste enligt utskottets mening ytterligare insatser sättas in för att trygga byggsysselsättningen. En sådan lämplig åtgärd är att anslå medel för att få till stånd en tidigareläggning av kommunala bygginvesteringar. Förutom den positiva effekten på sysselsättningen skulle en sådan åtgärd också bidra till att nödvändiga kommunala investeringar stimuleras. Många kommuner har i dag ett stort uppdämt behov av såväl nyinvesteringar som underhållsåtgärder när det t.ex. gäller skollokaler och VA-anläggningar.
Ett räntebidrag för tidigarelagda kommunala bygginvesteringar bör enligt utskottets mening införas. I första hand bör bidraget avse projekt som bedöms viktiga ur sysselsättningssynpunkt. Räntebidragen bör utgå under en period av två år och avse räntekostnaden för i projektet nedlagt kapital. Bidrag bör endast utgå till investeringar som påbörjas före den 1 juli 1992. Den totala ramen för verksamheten bör fastställas till 780 milj.kr. varav 150 milj.kr. kan beräknas belasta budgetåret 1991/92.
Förslaget i motion A1 (v) yrkande 1 får därmed anses ha blivit tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande åtgärder inom byggsektorn att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Fi18 yrkande 6, 1991/92:A1 yrkande 1 och 1991/92:A2 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om investeringsbidrag för ombyggnader och om stimulans av kommunala bygginvesteringar,
4. Forskning och utbildning (mom. 4)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som börjar med "Utbildningsutskottet har" och slutar med "Fi18 (s) yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi18 att det finns ett stort behov av att öka grundutbildningen inom högskolan. Det är också av största betydelse att högskolorna får bättre möjligheter att bedriva forskning av hög kvalitet. Vid utbyggnaden och utvecklingen av grundutbildning och forskning bör främst de mindre och medelstora högskolorna prioriteras. Riksdagen bör anvisa ytterligare 500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93 för insatser inom utbildning och forskning.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande forskning och utbildning att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 7 samt med anledning av motion 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om utbildning och forskning,
5. Investeringar i trafikens infrastruktur (mom. 5)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med "Trafikutskottet framhåller" och på s. 35 slutar med "Fi18 (s) yrkande 8" bort ha följande lydelse:
Som framförs i motion Fi18 (s) är väl utvecklade kommmunikationer inom landet en förutsättning för att svenska mindre och medelstora företag skall kunna hävda sina positioner som leverantörer till de svenska internationaliserade storföretagen.
Våren 1991 anvisade riksdagen 10 miljarder kronor för investeringar i trafikens infrastruktur utöver ordinarie anslag. Dessutom fastställdes en planeringsram på 20 miljarder kronor.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att redan beslutade infrastrukturprojekt genomförs så snart som möjligt. Det gäller bl.a. Arlandabanan som senarelagts av den nya regeringen.
Som begärs i motion Fi18 (s) bör regeringen ge trafikverken i uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastruktursatsningar som är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.
Utskottet anser således att motion Fi18 (s) yrkande 8 bör bifallas av riksdagen. Därmed blir syftet med motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 i denna del och Fi15 (v) yrkande 18 till väsentlig del tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 8 samt med anledning av motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del och 1991/92:Fi15 yrkande 18 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om projektering av infrastrukturinvesteringar,
6. Företagshälsovården (mom. 7)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 36 som börjar med "Arbetsmarknadsutskottet framhåller" och slutar med "Fi19 (s) yrkandena 3 och 4" bort ha följande lydelse:
Statsbidraget till företagshälsovård har fått en delvis ny konstruktion vars uttalade syfte är att stimulera en större andel av småföretagen att ansluta sig till företagshälsovården. Om inte grundbidraget höjs enligt den tidigare regeringens beslut motverkas detta syfte.
Det är enligt utskottets mening viktigt att företagshälsovården får en bred anslutning bland företagen. Avsikten är nämligen att företagshälsovården skall spela en mer aktiv roll i förändringsarbetet ute på arbetsplatserna. Företagshälsovården är en viktigt resurs för arbetsgivaren i det föreliggande arbetsmiljöarbetet och i det aktiva rehabiliteringsarbetet. Det är därför viktigt att arbetsgivarna i än högre grad har tillgång till denna resurs, eftersom arbetsgivarens ansvar ökar både för kostnader föranledda av dålig arbetsmiljö och av det aktiva rehabiliteringsarbetet.
I likhet med vad som sägs i motion Fi19 (s) bör således det tidigare beslutet ligga fast och grundbidraget höjas till 300 kr. fr.o.m. 1992. Riksdagen bör göra ett uttalande av denna innebörd.
Frågan om företagshälsovårdens finansiering och organisation prövades av riksdagen så sent som våren 1991. Beslutet tillkom efter en grundlig översyn som finns redovisad i promemorian (Ds1990:42) Företagshälsovård i omvandling. Utskottet delar mot denna bakgrund motionärernas uppfattning att det inte ter sig erforderligt att nu göra en ny översyn av samma problematik.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse:
7. beträffande företagshälsovården att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi19 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en översyn av företagshälsovården och om betydelsen av ett höjt grundbidrag till företagshälsovården,
7. EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna (mom. 10)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37 börjar med "Jordbruksutskottet har" och på s. 38 slutar med "Fi18 (s) yrkande 3" bort ha följande lydelse:
På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till EGs regelsystem. Som anförs i motion Fi18 är det av stor vikt att denna anpassning sker även på jordbrukets område och på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den gemensamma marknaden. Fortsatt sänkta matpriser är ett konsumentintresse. Det är således viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så snart som möjligt. Enligt jordbruksutskottets mening följer regeringen noga utvecklingen på området, bl.a. de effekter sänkningen av gränsskyddet fått och kan komma att få för import- och producentpriser.
Enligt finansutskottets mening bör det ankomma på regeringen att i anslutning till budgetpropositionen redovisa de förslag som krävs för att en anpassning till EGs priser skall komma till stånd i god tid före ett svenskt inträde i den gemensamma marknaden.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder motion Fi18 (s) yrkande3.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av ett skyndsamt förslag om EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna,
8. Televerkets taxepolitik (mom. 11)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med "Trafikutskottet anför" och på s. 39 slutar med "motion Fi18 (s) yrkande 5" bort ha följande lydelse:
Liksom motionärerna anser utskottet att det är olyckligt med en inflationsuppdrivande utveckling av teletaxorna i ett läge när inflationsbekämpningen måste prioriteras. Televerkets beslut om nya taxor från den 1 januari 1992 ligger inte heller i linje med de avsikter som låg bakom vårens riksdagsbeslut. Teletekniken utvecklas mycket snabbt vilket ger betydande produktivitetsvinster och sänkta kostnader. Så t.ex. har arbetsproduktiviteten ökat med sammanlagt 20% de senaste två åren.
I likhet med motionärerna anser utskottet således att vårens beslut bör omprövas och pristaket för telefontaxorna omformuleras. Taket bör knytas till den del av verksamheten där verket saknar konkurrens, dvs. till hushållens telefonkostnader. I avvaktan på en sådan förnyad prövning bör ikraftträdandet av de tidigare beslutade ändringarna skjutas upp ett halvt år. Utskottet tillstyrker således motion Fi18 yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande lydelse:
11. beträffande televerkets taxepolitik att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om uppskov med den för televerket beslutade taxedelegeringen till den 1 juli 1992,
9. Minskning av investeringsbidrag till bostadsbyggande (mom.13)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41 börjar med "Bostadsutskottet pekar" och på s. 43 slutar med "avslås av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Vi har i Sverige ett förhållandevis stort bostadsbestånd av god kvalitet -- något som till stor del beror på ett långsiktigt och konsekvent statligt stöd till bostadssektorn. Trots detta finns det naturligtvis i dag och i framtiden ett fortsatt behov av nya bostäder. Med utgångspunkt i uppskattningar av befolkningstillväxt, förväntad hushållsbildning och det kraftigt ökade behovet av bostäder för äldre beräknas det totala behovet av nyproduktion i långtidsutredningen till 40000 lägenheter per år. För att en nyproduktion av denna omfattning verkligen skall uppnås fordras naturligtvis att den kan ske till rimliga villkor som långsiktigt kan överblickas. Endast härigenom kan en erforderlig nyproduktion av lägenheter med överkomliga boendekostnader komma till stånd.
De av regeringen i detta och andra sammanhang föreslagna åtgärderna på bostadsområdet verkar i en rakt motsatt riktning. Åtgärderna präglas i hög grad av kortsiktighet samtidigt som de leder till helt oacceptabla kostnadsökningar i boendet. Inte minst ungdomar och andra nytillträdande grupper på bostadsmarknaden drabbas av en sådan politik. Vad som erfordras är i stället att den sociala bostadspolitik som socialdemokraterna byggt upp i vårt land nu fullföljs. Regeringens förslag innebär att den sociala bostadspolitiken alltmer ersätts av en marknadsorienterad politik. I andra länder där bostadspolitiken marknadsinriktats har det lett till bostadsnöd och bostadsslum.
Enligt utskottets mening är det viktigt att den sociala bostadspolitiken fullföljs. Utskottet avvisar därför regeringens förslag. Det gäller såväl förslaget om minskade investeringsbidrag som förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av ränteavdragen.
Utskottet tillstyrker således det i motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s) framförda kravet på att regeringens förslag om sänkt investeringsbidrag skall avvisas. Enligt utskottets mening bör sålunda bidraget behållas på dagens nivå. Utskottets ställningstagande i denna del innebär att förslagen i motion Fi12 (c) saknar aktualitet. Motionen avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande lydelse:
13. beträffande minskning av investeringsbidrag för bostadsbyggande att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 12 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del samt med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 10 och motion 1991/92:Fi12 som sin mening ger regeringen till känna att bidraget inte skall sänkas,
10. Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag (mom. 14)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som börjar med "Finansutskottet kan" och slutar med "sunda statsfinanser" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet delar socialutskottets och motionärernas uppfattning att riksdagen bör avslå regeringens förslag om att senarelägga den tidigare beslutade barnbidragshöjningen. Som påpekas i motionerna är barnbidragshöjningen barnfamiljernas kompensation för ökade kostnader till följd av skattereformen. Utskottet tillstyrker alltså motionerna Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8, 9, och 10 samt Fi18 (s) yrkande 1 i denna del samt avstyrker propositionens förslag att senarelägga de tidigare av riksdagen beslutade höjningarna av det allmänna barnbidraget, det förlängda barnbidraget och studiebidraget. Utskottet konstaterar att man i motion Fi18 (s) klart anger hur bidragshöjningarna skall finansieras.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse:
14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3, 1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4 och 5,
11. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen (mom.15)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45 börjar med "Arbetsmarknadsutskottet framhåller" och på s. 46 slutar med "obligatorisk arbetslöshetsförsäkring" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill inledningsvis understryka vikten av att riksdagen ges tillgång till ett fullständigt beslutsunderlag när en så viktig fråga som att fördubbla egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen skall prövas.
ALFI-utredningen lade tidigare i år fram sitt betänkande. Utredningen hade i uppdrag att bl.a. analysera vilka konsekvenser en höjning av egenavgiften skulle få för medlemmarna, arbetslöshetskassorna, bakomliggande intresseorganisationer och arbetsmarknadens funktionssätt. Utredningens slutsats var att effekterna var så allvarliga att en höjning inte borde genomföras.
ALFI-utredningens förslag har remissbehandlats, men av propositionen framgår inte vilka synpunkter remissinstanserna haft på dessa förslag. Inte heller innehåller propositionen någon som helst analys av hur regeringen ser på dessa viktiga frågor.
Utskottet anser att regeringens förslag att fördubbla egenavgiften bör avslås redan på den grunden att ett tillfredsställande beslutsunderlag inte föreligger.
De motiv regeringen anför som stöd för sitt förslag saknar dessutom grund. Det finns inte någon koppling mellan egenavgiftens storlek och arbetslöshetens omfattning. Egenavgiften påverkas endast av storleken på den genomsnittliga dagpenning som kassan betalar ut. Ett högt löneavtal inom ett fackförbunds avtalsområde kan alltså föranleda de största effekterna inom en helt annan kassas verksamhetsområde. ALFI-utredningen konstaterade också att en höjning av egenavgifterna inte påverkar lönebildningen.
ALFI-utredningen har i sitt betänkande pekat på en rad nackdelar med att höja egenavgiften på det sätt som här är tänkt. Som tidigare konstaterats berörs inte dessa invändningar med ett ord i propositionen. En ökning av egenavgiften kan leda till att administrationskostnaderna för försäkringen kommer att stiga. Enligt utredningen är risken dessutom stor för att de som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden väljer att ställa sig utanför försäkringen när egenavgiften höjs kraftigt. Detta skulle kunna få oönskade sociala effekter som följd men även medföra ökningar i kommunernas kostnader för socialhjälp. Utskottet anser att det inte är acceptabelt att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att omfatta färre än som nu är fallet. Det tycks också gå stick i stäv med regeringens uttalade ambition om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Regeringen tillkännager i propositionen sin avsikt att skyndsamt utreda förutsättningarna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och uttalar att ambitionen är att ett nytt system skall träda i kraft den 1 januari 1993. Ett sådant nytt system innebär att även finansieringen måste utredas och kanske få nya former. Med hänsyn härtill anser utskottet att det inte är lämpligt att nu göra så betydande ingrepp i nuvarande försäkringssystem som det här är fråga om. Förändringen, som kanske blir tillfällig, skulle komma att föranleda betydande administrativa kostnader för kassorna och de bakomliggande organisationerna. Samtliga kassor måste utlysa stämmor och i övrigt föra frågan genom de beslutande instanserna. Enligt ALFI-utredningen kommer bakomliggande organisationer att behöva genomföra extra kongresser för att kunna fatta erforderliga beslut. Utskottet anser inte att detta är ett acceptabelt tillvägagångssätt när reglerna på nytt kan komma att ändras redan nästa år.
Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet regeringens förslag att fördubbla egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen och biträder därmed avslagsyrkandena i motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s). Förslaget till ändring i 57§ lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring bör således inte antas av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande lydelse:
15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
12. Den kommunala ekonomin (mom. 17)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47 börjar med "Utskottet vill" och på s. 48 slutar med "därför av utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Trots den förbättrade finansiella situationen i kommunerna finns det starka skäl för återhållsamhet med nya kommunala utgifter. Den förstärkning som nu sker är tillfällig. Om utgifterna nu ökar under de relativt goda åren 1992 och 1993 kommer den nya utgiftsnivån ej att kunna upprätthållas när ekonomin sedan åter försämras. Stora skattehöjningar eller kraftiga utgiftsminskningar kommer då att tvingas fram.
För år 1993 finns det mot denna bakgrund skäl att hålla inne en del av kommunernas inkomster. En omfördelning mellan åren är därvid enligt utskottets mening rimligare än regeringens förslag om en permanent indragning till statsbudgeten. Ett slutligt ställningstagande härtill bör dock, liksom vad gäller beloppets storlek, enligt utskottets mening anstå till dess en bättre bild över kommunernas ekonomiska situation för de aktuella åren föreligger. Även den kommunalekonomiska kommitténs förslag bör kunna utgöra ett viktigt underlag för ställningstaganden i dessa frågor.
Enligt utskottets uppfattning är ett lagstadgat skattestopp ett mycket allvarligt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten som endast bör tillgripas temporärt under korta perioder. När det nu föreligger en överenskommelse med kommunförbunden om ett frivilligt skattestopp bör den vägen följas i vart fall så länge det inte finns skäl för tvivel om att överenskommelsen kommer att efterlevas.
Även på längre sikt måste den kommunala verksamhetens utbyggnadstakt hållas tillbaka. Något utrymme för skattehöjningar kommer inte att finnas. Även det reala resursutrymmet kommer att vara begränsat. De resurser som står till buds måste under 1990-talet i första hand utnyttjas för att möjliggöra en expansion av den konkurrensutsatta delen av ekonomin.
Även om utrymmet för expansion av den samlade kommunala verksamheten är begränsat, finns betydande möjligheter att genom ökad effektivitet frigöra resurser till förbättringar och utbyggnader inom angelägna områden. Ett intensivt förnyelsearbete pågår nu i hela den kommunala sektorn, i både kommuner och landsting. Förändrade statsbidragsregler och minskad statlig styrning har därvid givit helt nya möjligheter.
Enligt regeringens prognos, som inte beaktat den i propositionen föreslagna nedskärningen med 5--10 miljarder kronor år 1993, kommer den kommunala konsumtionen att öka med endast 0,9% 1992 och 0,5% 1993. Dessa tal innebär en väsentlig uppbromsning av den kommunala expansionen jämfört med tidigare år, trots att en betydande ökning i antalet sysselsatta i kommunala beredskapsarbeten förutsatts för 1992. Denna måttliga ökning ligger enligt utskottets uppfattning väl inom ramen för det tillgängliga utrymmet dessa år.
Regeringen gör emellertid bedömningen att den kommunala sektorn inte kan tillåtas expandera alls under 1992 och 1993. Ett sådant totalt stopp för den kommunala verksamheten skulle ofrånkomligen gå ut över vård och omsorg m.m. och skulle dessutom innebära en ytterligare försvagad efterfrågan i ekonomin i ett läge när konjunkturen är svag och arbetslösheten hög. Jämfört med regeringens prognos skulle sysselsättningen minskas med 20000 personer under perioden. Utskottet delar inte regeringens uppfattning att ekonomin behöver stramas åt mitt i lågkonjunkturen och inte heller att ekonomin mår bra av en ytterligare fördjupning av lågkonjunkturen och ökning av arbetslösheten.
Vad utskottet anfört om den kommunala ekonomin med anledning av motion Fi18 (s) yrkande 9 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande lydelse:
17. beträffande den kommunala ekonomin att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 9 samt med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 9 och motion 1991/92:Fi15 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Lagen om särskild skatteutjämningsavgift (mom.18)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 48 som börjar med "Utskottet tillstyrker" och slutar med "av utskottet" bort ha följande lydelse:
Utskottet ser inte skäl att nu, någon månad innan den kommunalekonomiska kommittén lägger fram sitt förslag till nytt skatteutjämningssystem, besluta om ändringar som ensidigt gynnar Sveriges allra rikaste kommuner. Förslaget avstyrks av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande lagen om särskild skatteutjämningsavgift att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1987:561) om särskild skatteutjämningsavgift,
14. Långsiktig utgiftsstrategi (mom. 20)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att avsnittet på s. 49 under rubriken "Behovet av sunda statsfinanser" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 51 börjar med "Finansutskottet får" och på s. 52 slutar med "yrkande 1 i denna del" bort ha följande lydelse:
Regeringen begär i propositionen att riksdagen skall godkänna ett förslag till långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna. Strategin beskrivs i så allmänna ordalag att det enligt utskottets mening inte går att bedöma hur den kan tänkas fungera i praktisk tillämpning. I avvaktan på ett konkret förslag om hur en sådan utgiftsstrategi skall utformas bör propositionen i denna del avslås.
Av större betydelse än allmänt hållna principer är enligt utskottets mening att i praktisk handling visa att man förmår att upprätthålla sunda statsfinanser. Under de borgerliga åren mellan 1976 och 1982 raserades statsfinanserna på ett för landet skadligt sätt. Budgetunderskottet uppgick år 1982 till ca 13 % av BNP.
De förslag som regeringen nu har förelagt riksdagen försämrar statsbudgeten med ca 15 miljarder kronor under innevarande budgetår och med 10 miljarder kronor därefter. Detta är inte acceptabelt. Utskottet ser med stor oro på det pärlband av ofinansierade förslag till skattesänkningar som regeringen har fört fram under hösten.
Utskottet motsätter sig också regeringens förslag att riva upp räntelånesystemet för bostadsbyggande och att sänka investeringsbidragen till bostadsbyggandet. Tvärtom bör man i rådande läge vidta särskilda åtgärder för att stimulera byggandet.
För att öka tillväxten och minska arbetslösheten föreslås i motion Fi18 (s) särskilda insatser som ökar statsutgifterna med ca 2 miljarder kronor utöver vad regeringen har tagit upp i tilläggsbudget I. De tillkommande utgifterna föreslås bli finansierade genom att den s.k. brytpunkten i inkomstskatteskalan räknas upp med 4,6% i stället för 9,8%. Dessa förslag visar enligt utskottets mening att socialdemokraterna tar byggarbetslösheten på allvar och att partiet är berett att finna fördelningspolitiskt rimligare finansieringsalternativ än att skjuta upp höjningen av barnbidraget.
Med motionärernas alternativa förslag framkommer ett betydligt starkare budgetförslag än det regeringen kan uppvisa. Som utskottet ser det fullföljer socialdemokraterna därmed sin tradition att på ett mer ansvarsfullt sätt hantera statsfinanserna.
dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande lydelse:
20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och 1991/92:Fi18 yrkande1 i denna del och med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om sunda statsfinanser,
15. Den statliga prospekteringen (mom. 22)
Hans Gustafsson, Per Olof Håkansson, Lisbet Calner, Arne Kjörnsberg, Sonia Karlsson, Alf Egnerfors och Börje Nilsson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52 börjar med "Regeringen redovisar" och på s. 53 slutar med "och NSG" bort ha följande lydelse:
Regeringen aviserar i proposition 38 att den statliga prospekteringsverksamheten skall avvecklas och att nämnden för statens gruvegendom, NSG, skall läggas ned. Förslaget avvisas i fyra motioner, nämligen Fi9 (s), Fi10 (s), Fi14 (v) och Fi17 (s).
Som påpekas i motionerna skulle förslaget drabba den svenska gruvnäringen mycket hårt och få ödesdigra konsekvenser för Norrlands inland och Bergslagen där den statliga prospekteringen huvudsakligen bedrivs.
Den statliga mineralråvarukommittén (MIR) framhöll i sitt betänkande "Prospekteringspolitik" (SOU 1989:92) att Sverige behöver satsa minst 200--300 milj.kr. på prospektering om gruvnäringen skall kunna överleva 1990-talet. I mitten av 1980-talet var prospekteringsnivån i Sverige som högst. Den uppgick då till 185 milj.kr. Innevarande år beräknas 120 milj.kr. satsas på prospektering. Skulle den statliga prospekteringen avvecklas enligt regeringens planer, sjunker nivån till 50--60 milj.kr.
Den statliga prospekteringen har avgörande betydelse för gruvnäringens fortlevnad. Med hänsyn härtill bör enligt utskottets mening riksdagen avvisa regeringens planer på att avveckla detta stöd.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande lydelse:
22. beträffande den statliga prospekteringen att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10, 1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att behålla den statliga prospekteringen och nämnden för statens gruvegendom, NSG,
16. Sveriges turistråd (mom. 23)
Per-Ola Eriksson (c), Lars Tobisson (m), Bengt Wittbom (m), Lars Leijonborg (fp), Tom Heyman (m), Stefan Attefall (kds) och Karin Starrin (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som börjar med "Finansutskottet vill" och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Även när det gäller det statliga stödet till turistrådet avser regeringen att lägga fram förslaget om avveckling i budgetpropositionen. I likhet med vad utskottet anfört om den statliga prospekteringen anser utskottet att sakbehandling av frågan bör ske först när ett konkret förslag föreligger. I nuvarande läge bör därför motionerna om turistnäringen och turistrådet avslås av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande lydelse:
23. beträffande Sveriges turistråd att riksdagen avslår motionerna 1991/92:Fi16, 1991/92:Fi20, 1991/92:Fi21 och 1991/92:Fi22.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Vid behandlingen av regeringens förslag till inriktning av den ekonomiska politiken har vänsterpartiet på flera punkter hamnat på kollisionskurs med den borgerliga regeringen. Vänsterpartiets syn på de frågor som finansutskottet tar upp i sitt betänkande kan sammanfattas på följande sätt.
Bedömningen av den ekonomiska utvecklingen
Den bedömning av utvecklingen som redovisas i propositionen skiljer sig inte alltför mycket från den som tidigare i höst presenterades av konjunkturinstitutet. Bilden är densamma. Svensk ekonomi stagnerar under de första åren av 1990-talet och ökningen i arbetslösheten accelererar. Den "finska smittan" och den allmänna oredan på valutamarknaderna stör också den svenska ekonomin. De kraftiga valutautflödena har lett till att riksbankschefen ansett det vara nödvändigt att förorda en historiskt sett mycket kraftig räntehöjning.
I den prognos som redovisas i propositionen har märkligt nog inte de åtgärder som regeringen nu föreslår beaktats. Tas också dessa åtgärder tillsammans med räntehöjningen med i beräkningen blir den förutsedda minskningen i BNP påtagligt större och därmed också ökningen i arbetslösheten större. Trots att Sverige med regeringens ord befinner sig i en djup lågkonjunktur väljer regeringen att föra en åtstramningspolitik.
Riktlinjer för den ekonomiska politiken
Regeringen pekar ut det höga skattetrycket och storleken och tillväxten i den offentliga sektorn som grundproblemet i den svenska ekonomin. Sänk skatterna, minska statsutgifterna, håll tillbaka den kommunala sektorn och privatisera den offentliga sektorns tjänsteutbud -- detta är åtgärder som anges vara nödvändiga för att öka tillväxten. Den bakomliggande föreställningen är att en fördelningspolitik som gör inkomst- och förmögenhetsfördelningen alltmer ojämn skapar incitament för ökat företagande och tillväxt. De mest utsatta och sämst ställda grupperna får det visserligen svårare nu men så småningom ökar produktionstillväxten, vilket också på sikt antas förbättra dessa gruppers situation.
Vänsterpartiet kan inte ställa sig bakom en sådan politik. Det är svårt att undvika jämförelser med "thatcherismen" i Storbritannien där den högre tillväxten aldrig ledde till någon påtaglig förbättring för de sämre ställda. Arbetslösheten kom under större delen av 1980-talet att ligga över 10%. År 1990 sjönk den till 7% men stiger nu åter mot 10%. Som ett resultat av den förda politiken är social misär och rädsla för att hamna i svåra ekonomiska omständigheter och utanför samhällsgemenskapen en realitet för stora grupper i Storbritannien.
Vänsterpartiets uppfattning är att den borgerliga regeringen har en felaktig föreställning om vilka de grundläggande problemen är i ekonomin. Det är inte det höga skattetrycket och den offentliga sektorn. Problemets kärna härrör från superdevalveringen år 1982 och i anslutning till denna de okontrollerade avregleringarna på kredit- och valutamarknaderna.
Inriktningen av den ekonomiska politik som vänsterpartiet vill förorda framgår av s. 18--20 i detta betänkande där vår motion återges i sammandrag. Under rubrikerna en rättvis skattepolitik, kommunerna, barn- och studiebidragen, socialförsäkringssystemen och näringspolitiken och EG redovisas en alternativ uppläggning av den ekonomiska politiken.
Dessa riktlinjer innebär att i ansträngningarna att förbättra ekonomins utvecklingskraft och i väntan på en bättre ekonomisk utveckling i vår omvärld skall inte de mer utsatta grupperna i vårt samhälle stå för alla uppoffringar som den kommande utvecklingen kräver.
I rådande ekonomiska läge är det enligt vänsterpartiet nödvändigt att medel tas fram för en mer aktiv arbetsmarknadspolitik och långsiktigt nödvändiga satsningar på infrastrukturen. Insatserna för arbetsmarknadspolitiska och sysselsättningsskapande åtgärder måste ges en betydligt högre prioritet än vad som nu blivit fallet. I rådande konjunkturläge måste en regering undvika att vidta åtgärder som på något sätt försämrar kommunernas och byggsektorns förutsättningar ytterligare. Tvärtom måste den ekonomiska politiken utformas så att dessa sektorer stimuleras.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Den nya regeringen tycks i sin iver att driva igenom en starkt marknadsorienterad ekonomi helt ha glömt bort målet arbete åt alla. Detta mål är uppenbarligen lågt prioriterat av regeringen. Riksdagen bör därför genom ett särskilt uttalande framhålla för regeringen att målet arbete åt alla även i fortsättningen skall ha en central plats i den ekonomiska politiken.
Åtgärder inom byggsektorn
När byggarbetslösheten nu ökar måste åtgärder vidtas för att få i gång sysselsättningen inom byggnadsmarknaden. I kommunerna finns många eftersatta områden. Vänsterpartiet anser att ett särskilt ROT-program skall tillskapas för ombyggnad och reparation av skolor, VA-nät m.m.
Investeringar i trafikens infrastruktur
Miljökraven måste ha ett avgörande inflytande över hur våra kommunikationer organiseras. Hänsyn måste också tas till regionala intressen. Sverige bör satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva trafiklösningar i städerna.
Pensionssystemet
Vänsterpartiet ser med viss oro på regeringens planer på att förändra pensionssystemet. Risken för att en sådan förändring leder till ökade klyftor är uppenbar. Vid en omläggning av pensionssystemet är det mest angeläget att förbättra situationen för de sämst ställda pensionärerna. En sådan omfördelning bör i första hand komma till stånd inom pensionssystemet.
Inhemska miljöproblem
Miljödebatten har alltmer kommit att fokuseras på internationellt samarbete. Kan vi bara hjälpa till att lösa problemen i våra grannländer slipper vi mycket av de luft- och vattenföroreningar som kommer in över våra gränser. Den här attityden kan leda till att vi minskar ambitionerna att driva en framsynt inhemsk miljöpolitik och i stället avvaktar eller avstår från åtgärder och investeringar som är positiva för vår miljö. Sverige har på miljöområdet alla förutsättningar att bli ett modelland och bör eftersträva att hålla den positionen.
Vinstmedel från vattenkraftproduktionen
Frågan om en återföring av vinstmedel från vattenkraftproduktionen till de regioner som skapar dessa vinster har ständigt förhalats. Dessa skenmanövrer får någon gång ha ett slut. Riksdagen bör anmoda regeringen att snarast lägga fram förslag till ett system för återföring av vattenkraftsvinster på det sätt som förordas i motion Fi11.
Minskning av investeringsbidrag för bostadsbyggande
Den sociala bostadspolitiken måste fullföljas. Vänsterpartiet motsätter sig bestämt att investeringsbidraget för bostadsbyggande sänks.
Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag
Självklart måste barnfamiljerna få den kompensation som riksdagen tidigare beslutat om. Vid den skatteomläggning som socialdemokraterna och folkpartiet drev igenom utlovades barnfamiljerna viss kompensation genom höjda barnbidrag. Mycket snabbt senarelades en del av denna höjning. Nu föreslår regeringen att denna senareläggning skall fördröjas ytterligare ett år. Barnfamiljerna som redan drabbats hårt av skatteomläggningen skulle därmed få en än svårare situation bara för att regeringen skall kunna sänka förmögenhetsskatten och andra skatter som berör endast de redan välbeställda.
Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
Regeringen har aviserat att egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen kommer att fördubblas. Vänsterpartiet stödjer socialdemokraternas uppfattning som den kommer till uttryck i deras reservation om egenavgiften och arbetslöshetsförsäkringen. Någon höjning av egenavgiften bör således inte genomföras och de försäkrade bör inte stå för en större andel av finansieringen.
En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
Vänsterpartiet har länge krävt en allmän arbetslöshetsförsäkring. Den skall i huvudsak vara skattefinansierad och vara kopplad till de fackliga organisationerna.
Den kommunala ekonomin
Vänsterpartiet avvisar mycket bestämt regeringens planer på att dra in mellan 5 och 10 miljarder kronor från kommunerna under 1993. Tvärtom anser vi att staten med 5 miljarder kronor skall stödja särskilda insatser inom den kommunala sektorn.
Långsiktig utgiftsstrategi
För att kunna genomföra sina skattesänkningar föreslår regeringen en långsiktig utgiftsstrategi, dvs. en strategi som anger var besparingar skall göras under kommande år. Vänsterpartiet motsätter sig bestämt en sådan inriktning för de offentliga utgifterna.
Den statliga prospekteringen
Regeringen aviserar i proposition 38 att den statliga prospekteringen och nämnden för statens gruvegendomar skall avvecklas. Eftersom prospekteringsarbetet är en förutsättning för att gruvnäringen långsiktigt skall kunna behållas avvisar vänsterpartiet förslaget.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottets hemställan under mom. 1--3, 5, 6, 9, 12--17, 20 och 22 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjer för den ekonomiska politiken att riksdagen med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 7 och motion 1991/92:Fi18 yrkandena 1 i denna del, 2 och 4 godkänner vad som förordats i motion 1991/92:Fi15 yrkandena 1, 14, 15 och 17,
2. beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 20 samt med anledning av motion 1991/92:Fi19 yrkandena 1 och 2 avslår motion 1991/92:Fi7 yrkande 2 och som sin mening ger regeringen till känna att målet arbete åt alla även i fortsättningen skall ha en central plats i den ekonomiska politiken,
3. beträffande åtgärder inom byggsektorn att riksdagen med bifall till motion 1991/92:A1 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1991/92:A2 yrkande 5 och 1991/92:Fi18 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna att ett särskilt ROT-program för upprustning av skolor, VA-nät m.m. bör dras i gång,
5. beträffande investeringar i trafikens infrastruktur att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 18 samt med anledning av motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 i denna del och 1991/92:Fi18 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna att Sverige bör satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva trafiklösningar i städer,
6. beträffande pensionssystemet att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 13 och med anledning av motion 1991/92:Fi13 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna att en omfördelning till förmån för de sämst ställda pensionärerna bör komma till stånd inom pensionssystemet,
9. beträffande inhemska miljöproblem att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna att åtgärder för att komma till rätta med våra inhemska miljöproblem inte får eftersättas,
12. beträffande vinstmedel från vattenkraftproduktion att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi11 hos regeringen begär att ett förslag till system för återföring av vattenkraftvinster till de vattenkraftproducerande områdena framläggs i samband med budgetpropositionen,
13. beträffande minskning av investeringsbidrag för bostadsbyggande att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 12 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår proposition 1991/92:38 yrkande 10 och motion 1991/92:Fi12 samt som sin mening ger regeringen till känna att bidraget inte skall sänkas,
14. beträffande senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3, 1991/92:Fi15 yrkandena 8, 9 och 10 samt 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår proposition 1991/92:38 yrkandena 3, 4 och 5,
15. beträffande egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 11 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:744) om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring,
16. beträffande en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 16 som sin mening ger regeringen till känna att en allmän och skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring bör införas,
17. beträffande den kommunala ekonomin att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi15 yrkande 6 samt med avslag på proposition 1991/92:38 yrkande 9 och motion 1991/92:Fi18 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna att staten inte bör dra in medel från kommunerna utan tillföra sektorn 5 miljarder kronor,
20. beträffande långsiktig utgiftsstrategi att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi15 yrkande 7 och 1991/92:Fi18 yrkande 1 i denna del avslår proposition 1991/92:38 yrkande 8,
22. beträffande den statliga prospekteringen att riksdagen med bifall till motionerna 1991/92:Fi9, 1991/92:Fi10, 1991/92:Fi14 och 1991/92:Fi17 som sin mening ger regeringen till känna att den statliga prospekteringen och nämnden för statens gruvegendom, NSG, bör behållas,
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Socialutskottets yttrande 1991/92:SoU1y
Bilaga 2 Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett socialutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte eventuella motioner, såvitt propositionen och motionerna rör utskottets område.
Socialutskottet begränsar yttrandet till avsnitt 4.4 i propositionen, såvitt avser barnbidrag samt till motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 3, 1991/92:Fi15 yrkandena 8--9 och 1991/92:Fi18 yrkande 1, delvis.
Utskottet konstaterar att de frågor i propositionen som ligger inom utskottets beredningsområde endast är en begränsad del av mer omfattande ekonomisk-politiska förslag. Det ankommer på finansutskottet att göra de slutliga avvägningarna under beredningen av ärendet.
Socialutskottet
Propositionen
I propositionen föreslår regeringen (socialdepartementet) såvitt nu är i fråga att riksdagen antar förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1991:486) om ändring i lagen (1991:233) om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag, 2. lag om ändring i lagen (1991:234) om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag.
I propositionen framhålls att det statsfinansiella läget har försämrats snabbt. Med hänvisning härtill och till att regeringen nyligen föreslagit ökningar av de arbetsmarknadspolitiska insatserna i syfte att lindra effekterna av den snabbt stigande arbetslösheten anser regeringen att det är nödvändigt att i största möjliga utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter. Mot den bakgrunden föreslås i propositionen att den tidigare av riksdagen beslutade barnbidragshöjningen med 1 020 kr. per barn och år från den 1 januari 1992 framflyttas till den 1 januari 1993. Barnbidraget förändras därmed inte under kalenderåret 1992. Detta, tillsammans med en föreslagen frysning av studiebidraget under samma tid, innebär enligt propositionen att statsbudgeten 1991/92 och 1992/93 förstärks med totalt 2,2 miljarder kronor. Regeringen erinrar om att det under 1992 kommer att ske en snabb förstärkning av hushållens disponibla inkomster, bl.a. till följd av sänkningen av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna samt återbetalningen av det obligatoriska tillfälliga sparandet.
Motionerna
I motion Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (nyd) hemställs att riksdagen avslår förslag till lagändringar som går ut på att senarelägga höjningen av barnbidraget (yrkande 3). Motionärerna hänvisar till att skattereformen höjde omkostnaderna för barnfamiljerna och att det därför är motiverat att genomföra den planerade höjningen av barnbidraget. Finansieringen kan, enligt motionärerna, göras genom att reducera statsbidraget till kommunal barnomsorg. Motionärerna är övertygade om att besparingar inom barnomsorgen kan göras utan att barnen blir lidande och anser att detta också skulle medföra en effektivisering av den offentliga sektorn.
I motion Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) hemställs att riksdagen dels avslår regeringens förslag om ändring i lagen om allmänna barnbidrag och att därmed barnbidraget höjs med 85 kr. i månaden från den 1 januari 1992 (yrkande 8), dels avslår förslaget om ändring i lagen om förlängt barnbidrag (yrkande 9). Vänsterpartiet kräver att barnfamiljerna får den kompensation som riksdagen beslutat om. Motionärerna hänvisar till att barnbidragshöjningen är barnfamiljernas kompensation för de negativa effekterna av skatteomläggningen och anser inte att det räcker med löften om kompensation till följd av sänkningar av mervärdeskatten, inflations- och reallöneskyddet i skatteskalorna och återbetalning av tvångssparandet.
I motion Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas avslag på propositionen i dess helhet (yrkande 1). Med motiveringen att socialdemokraterna vill ha en politik för ökad rättvisa säger motionärerna nej till propositionens förslag, däribland förslaget att skjuta upp barnbidragshöjningen. Motionärerna anser att det är rimligare att finansiera ytterligare insatser mot arbetslösheten och för tillväxten genom att minska på skattesänkningen för höginkomsttagarna än genom att skjuta på barnbidragshöjningen.
Utskottets överväganden
Utskottet delar motionärernas uppfattning att regeringens förslag om att flytta fram den tidigare beslutade barnbidragshöjningen bör avslås. Såsom påpekas i motionerna är barnbidragshöjningen barnfamiljernas kompensation för ökade kostnader till följd av skattereformen. Utskottet tillstyrker alltså motionerna Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8 och 9 samt Fi18 (s) yrkande 1 samt avstyrker propositionens förslag att flytta fram de tidigare av riksdagen beslutade höjningarna av det allmänna barnbidraget och det förlängda barnbidraget.
Stockholm den 28 november 1991
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg
I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson (m), Anita Persson (s), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Ingela Thalén (s), Jerzy Einhorn (kds), Johan Brohult (nyd), Jan Andersson (s), Leif Carlson (m), Maj-Inger Klingvall (s), My Persson (m) och Barbro Westerholm (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Gudrun Schyman (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Sten Svensson (m), Rosa Östh (c), Ingrid Hemmingsson (m), Jerzy Einhorn (kds), Leif Carlson (m), My Persson (m) och Barbro Westerholm (fp) anser
dels att avsnittet under utskottets överväganden bort utgå,
dels att utskottet bort anföra följande:
Såsom framhålls i propositionen har det statsfinansiella läget snabbt försämrats. Regeringen har nyligen föreslagit betydande ökningar av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för att lindra följderna av den snabbt stigande arbetslösheten. Utskottet delar regeringens uppfattning att det är nödvändigt att i största möjliga utsträckning undvika andra ökningar av statens utgifter och tillstyrker därför propositionens förslag att den tidigare beslutade barnbidragshöjningen flyttas fram till den 1 januari 1993. Utskottet avstyrker därmed motionerna Fi13 (nyd) yrkande 3, Fi15 (v) yrkandena 8 och 9 samt Fi18 (s) yrkande 1.
Utbildningsutskottets yttrande
1991/92:UbU1y
Bilaga 3
Inriktningen av den ekonomiska politiken (prop. 1991/92:38)
Till finansutskottet
Finansutskottet har den 21 november 1991 beslutat att bereda utbildningsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motionerna, såvitt propositionen och motionerna berör utbildningsutskottets beredningsområde.
Utbildningsutskottet begränsar sitt yttrande till propositionens avsnitt 3.2 Åtgärder för att ge Sverige en ny start i vad gäller frågor om utbildning och forskning. I anslutning härtill behandlar utbildningsutskottet motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 och 1991/92:Fi18 yrkande 7.
I propositionen under avsnittet 3.2 Åtgärder för att ge Sverige en ny start framhålls bl.a. att hög standard och kvalitet inom utbildning på alla nivåer och forskning utgör grundläggande förutsättningar för ekonomisk tillväxt. En tillväxtfrämjande ekonomisk politik kräver därför offensiva satsningar på utveckling av utbildningssystemet. Regeringen har för avsikt att föra en sådan utbildningspolitik att Sverige vid decenniets slut intar en tätposition i Europa.
I motion 1991/92:Fi18 (s) yrkande 7 betonas att högskoleutbildningen spelar en mycket viktig roll i strävan att utveckla konkurrenskraften i näringslivet och därigenom skapa flera arbetstillfällen. Motionärerna erinrar bl.a. om riksdagens beslut under föregående riksmöte (bet. 1990/91:UbU 12, rskr. 355) om ytterligare ökningar av den grundläggande högskoleutbildningens dimensionering budgetåret 1992/93. Enligt motionärerna måste högskolans möjligheter att bedriva forskning av hög kvalitet förbättras. För att möta de ökade kraven på högre utbildning och forskning föreslås att riksdagen anvisar ytterligare 500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93. Enligt motion 1991/92:Fi13 (nyd) yrkande 4 bör en förstärkning av bl.a. utbildningen ingå som ett långsiktigt mål i regeringens ekonomisk-politiska strategi. Enligt motionärerna leder satsning på utbildning och forskning till snabbare tillväxt av ekonomin och ökad internationell konkurrenskraft för näringslivet.
Utbildningsutskottet vill med anledning av propositionen och motionsyrkandena anföra följande.
Utbildningsutskottet anser i likhet med regeringen att det i en samlad strategi för att lösa såväl de långsiktiga som de kortsiktiga problemen för den svenska ekonomin ingår satsningar på utbildning och forskning. Utbildningsutskottet anser dock inte att riksdagen nu bör fatta beslut om medel till insatser inom högre utbildning och forskning motsvarande 500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93 i enlighet med förslaget i motion 1991/92:Fi18. För att kunna göra en samlad bedömning av behovet av ytterligare insatser inom dessa områden bör riksdagen avvakta regeringens förslag i den kommande budgetpropositionen. Enligt utskottets uppfattning är yrkandet i motion 1991/92:Fi13 om förstärkning av utbildning och forskning i en ekonomisk-politisk strategi för svensk ekonomi i stort tillgodosett.
Med hänvisning till det anförda föreslår utbildningsutskottet att finansutskottet tillstyrker proposition 1991/92:38 beträffande den ekonomisk-politiska strategi som förordats för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraften i svensk ekonomi (punkten 7 i hemställan) i vad gäller utbildning och forskning och avstyrker motionerna 1991/92:Fi13 yrkande 4 och 1991/92:Fi18 yrkande 7.
Stockholm den 28 november 1991
På utbildningsutskottets vägnar
Ann-Cathrine Haglund
I beslutet har deltagit: Ann-Cathrine Haglund (m), Lena Hjelm-Wallén (s), Rune Rydén (m), Bengt Silfverstrand (s), Margitta Edgren (fp), Ingvar Johnsson (s), Larz Johansson (c), Bo Arvidson (m), Ingrid Näslund (kds), Stefan Kihlberg (nyd), Ewa Hedkvist Petersen (s), Ulf Melin (m), Jan Björkman (s), Inger Lundberg (s) och Lena Öhrsvik (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Björn Samuelson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Lena Hjelm-Wallén, Bengt Silfverstrand, Ingvar Johnsson, Ewa Hedkvist Petersen, Jan Björkman, Inger Lundberg och Lena Öhrsvik (allas) anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Utbildningsutskottet anser" och slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Utbildningsutskottet anser i likhet med vad som anförs i motion 1991/92:Fi18 att det finns ett starkt behov av att öka högskolans dimensionering när det gäller grundutbildningen. Likaså är det av största betydelse att högskolorna får bättre möjligheter att bedriva forskning av hög kvalitet. När det gäller utbyggnaden och utvecklingen av såväl högskolans grundutbildning som forskningen vill utbildningsutskottet understryka vikten av att de mindre och medelstora högskolorna prioriteras. Riksdagen bör anvisa ytterligare 500 milj.kr. per år fr.o.m. budgetåret 1992/93 för insatser inom utbildning och forskning.
Med hänvisning till det anförda föreslår utbildningsutskottet att finansutskottet hemställer att riksdagen med bifall till motion 1991/92:Fi18 yrkande 7, med anledning av motion 1991/92:Fi13 yrkande 4 och med avslag på proposition 1991/92:38 som sin mening ger regeringen till känna vad utbildningsutskottet anfört i vad gäller utbildning och forskning.
Trafikutskottets yttrande
1991/92:TU1y
Bilaga 4 Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett trafikutskottet tillfälle att senast den 28 november 1991 avge yttrande över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner, såvitt propositionen och motionerna berör utskottets beredningsområde.
Motionsyrkanden som har samband med trafikutskottets beredningsområde
1991/92:Fi13 av Ian Wachtmeister och Bo G Jenevall (båda nyd) vari yrkas 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fastställande av ett långsiktigt mål för satsningen på utbildning och infrastruktur.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafiken.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 5. att riksdagen beslutar att med ändring av tidigare beslut skjuta på genomförandet av den för televerket beslutade taxedelegeringen till den 1 juli 1992, och att begära hos regeringen att riksdagen får förslag till ändring av taxepolitiken enligt de riktlinjer som redovisas i motionen, 8. att riksdagen beslutar att hemställa att regeringen låter utarbeta en plan för infrastruktursatsningar under 1990-talet om 4 miljarder kronor utöver tidigare ramar och i enlighet med de syften som anges i motionen.
Trafikutskottets ställningstagande
Investeringar i trafikens infrastruktur
I motion Fi18 (s) framhålls att den svenska ekonomins fortskridande internationalisering skärper kraven på transportsektorn. Väl utvecklade kommunikationer inom landet är en förutsättning för att svenska mindre och medelstora företag skall kunna hävda sina positioner som leverantörer till de svenska internationaliserade storföretagen. I motionen yrkas att regeringen av riksdagen skall få i uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastrukturinvesteringar som är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar. Även i motion Fi13 (nyd) understryks infrastrukturens betydelse för Sveriges konkurrenskraft i Europa. Mål för att stärka infrastrukturen bör därför enligt motionen finnas med i den strategi som regeringen bör formulera för att återvinna utvecklings- och tillväxtkraft i svensk ekonomi. Enligt motion Fi15 (v) måste miljökraven ha ett avgörande inflytande över hur våra transporter och andra kommunikationer organiseras. Om hela landet skall leva måste investeringarna fördelas över landet på ett rättvist sätt. Vidare framhåller motionärerna att vägtrafikapparaten har kapacitets- och trängselproblem, som inte går att bygga bort. Därför bör Sverige, liksom man gör på kontinenten, bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva trafiklösningar i städerna.
Ett enigt trafikutskott har vid flera tillfällen uttalat att det är nödvändigt att öka investeringarna i trafikens infrastruktur för att skapa förutsättningar för ekonomisk tillväxt. Dessa investeringar skall också bidra till regional balans och en förbättrad miljö. Våren 1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder kronor, utöver tidigare anvisade belopp, för investeringar av nationell betydelse i vägar, järnvägar och kollektivtrafikanläggningar som gagnar tillväxten och miljön. Dessutom beslutade riksdagen om en planeringsram på ytterligare 10 miljarder kronor (prop. 1990/91:87 delvis, prop. 1990/91:100 bil. 8, bet. TU24, rskr. 286).
I proposition 1991/92:25 bilaga 5 föreslår regeringen att riksdagen anvisar ytterligare 1,5 miljarder kronor främst för investeringar i trafikens infrastruktur. Vidare framhålls i proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken, att regeringen har för avsikt att öka investeringarna i bl.a. järnvägar och vägar. Enligt propositionen kan investeringar i infrastruktur som ger hög avkastning finansieras av inkomster från försäljningen av statliga företag i kombination med en motsvarande höjning av hushållssparandet. Inriktningen är således helt klar. Regeringen har redan beslutat om och avser att återkomma med förslag om kraftfulla utbyggnader av trafikens infrastruktur. Sådana investeringar har stor betydelse för tillväxtmöjligheterna i landet. Självfallet måste de regionalpolitiska och miljöpolitiska effekterna beaktas. Vad utskottet nu anfört innebär att syftet med motionsyrkandena till väsentlig del blir tillgodosett. De uttalanden från riksdagens sida som begärs i motionerna är därför inte erforderliga. Trafikutskottet anser därför att finansutskottet bör avstyrka motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4, Fi15 (v) yrkande 18 och Fi18 (s) yrkande 8.
Telefontaxorna
Yrkandet om telefontaxorna i motion Fi18 (s) motiveras med att vissa av televerket beslutade taxehöjningar är olämpliga i ett läge när inflationsbekämpningen måste prioriteras. Enligt utskottets mening ankommer det främst på finansutskottet att bedöma vilka inflationsbekämpande åtgärder som behöver vidtas. Trafikutskottet avstår därför från att yttra sig över motionen i denna del (yrkande 5).
Stockholm den 28 november 1991
På trafikutskottets vägnar
Birger Rosqvist
I beslutet har deltagit: Birger Rosqvist (s), Rolf Clarkson (m), Görel Bohlin (m), Sven-Gösta Signell (s), Elving Andersson (c), Sten-Ove Sundström (s), Sten Andersson i Malmö (m), Margareta Winberg (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors (nyd), Bo Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Anita Jönsson (s), Jarl Lander (s) och Hugo Bergdahl (fp).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Investeringar i trafikens infrastruktur
Birger Rosqvist, Sven-Gösta Signell, Sten-Ove Sundström, Margareta Winberg, Bo Nilsson, Anita Jönsson och Jarl Lander (alla s) anser att den del av trafikutskottets yttrande som börjar med "Inriktningen är" och slutar med "Fi18 (s) yrkande 8" bort ha följande lydelse: Trafikutskottet delar den uppfattning som framförs i motion Fi18 (s) nämligen att väl utvecklade kommunikationer inom landet är en förutsättning för att svenska mindre och medelstora företag skall kunna hävda sina positioner som leverantörer till de svenska internationaliserade storföretagen. Våren 1991 beslutade riksdagen att anvisa 10 miljarder kronor för investeringar i trafikens infrastruktur utöver ordinarie anslag. Dessutom fastställdes en planeringsram på 20 miljarder kronor. Utskottet anser i likhet med motionärerna att det är angeläget att de infrastrukturprojekt som beslutats genomförs så snart som möjligt. Det gäller bl.a. Arlandabanan som senarelagts av regeringen. Som begärs i motion Fi18 (s) bör trafikverken av regeringen få i uppdrag att upprätta en plan för viktiga infrastruktursatsningar som är möjliga att projektera för igångsättning under 1990-talet inom en ram på 4 miljarder kronor utöver tidigare beslutade planeringsramar.
Av det anförda följer att utskottet för sin del anser att motion Fi18 (s) yrkande 8 bör bifallas av riksdagen. Därmed blir syftet med motionerna Fi13 (nyd) yrkande 4 och Fi15 (v) yrkande 18 till väsentlig del tillgodosett.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot av utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
Investeringar i trafikens infrastruktur
Enligt vänsterpartiets uppfattning måste miljökraven ha ett avgörande inflytande över hur våra transporter och andra kommunikationer organiseras. Ytterligare belastning av försurande nedfall -- från bl.a. vägtrafiken -- kan snabbt få förödande ekologiska och ekonomiska konsekvenser. Hänsyn måste också tas till de regionala intressena. Om hela landet skall leva måste investeringarna fördelas rättvist. Som framhålls i motion Fi15 (v) har vägtrafikapparaten kapacitets- och trängselproblem som inte går att bygga bort. Därför bör Sverige, liksom man gör på kontinenten, bl.a. satsa på snabbtåg och avancerade kollektiva trafiklösningar i städerna. Andra förslag om hur miljövänliga kommunikationsmedel skall gynnas finns redovisade i vänsterpartiets motioner som framlagts tidigare i år. Mot bakgrund av det anförda anser jag att finansutskottet bör tillstyrka motion Fi15 (v) yrkande 18.
Jordbruksutskottets yttrande 1991/92:JoU4y
Bilaga 5
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har den 21 november 1991 beslutat bereda jordbruksutskottet tillfälle att senast den 28 november 1991 yttra sig över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motion 1991/92:Fi18 yrkande 3.
Propositionen
I propositionen behandlas inriktningen av den ekonomiska politiken.
Regeringens syn på det ekonomiska läget redovisas. Mot denna bakgrund presenteras regeringens strategi för att bryta den ekonomiska stagnationen samt för att återskapa tillväxt och balans i ekonomin.
I propositionen aviseras ett antal kommande propositioner, utredningar etc. inom det ekonomisk-politiska området. Vidare läggs lagförslag rörande bl.a. kommunernas ekonomi och socialförsäkringssystemen.
Utskottet
Utskottet har inte funnit anledning att göra något särskilt uttalande om det huvudsakliga innehållet i propositionen.
Enligt motion Fi18 av Ingvar Carlssonm.fl.(s) bör regeringen, om de s.k. GATT-förhandlingarna inte leder till resultat under innevarande år, senast i samband med budgetpropositionen framlägga förslag om anpassning av gränsskyddet mot EGs priser (yrkande3).
Utskottet erinrar om att frågan om gränsskyddet behandlades dels i samband med 1990års livsmedelspolitiska beslut, dels under våren1991 i ett betänkande om vissa livsmedelspolitiska frågor (1989/90:JoU25 resp. 1990/91:JoU31).
Innebörden av 1990års beslut är att ett gränsskydd i form av rörliga införselavgifter skall bibehållas i avvaktan på resultatet av GATT-förhandlingarna. Frågan om förändringar av gränsskyddet, såväl tekniskt som nivåmässigt, bör avgöras i den takt som kommande överenskommelse i GATT anger. En nordisk utgångspunkt är härvid att sänkningar skall göras i reala termer, varvid sänkningar från år 1986 får tillgodoräknas. Utskottet underströk att någon ensidig neddragning eller förändring i övrigt av gränsskyddet för Sveriges del inte bör komma i fråga.
Våren 1991godtog riksdagen bl.a. ett regeringsförslag om vissa tekniska förändringar av gränsskyddet, varvid utskottet ansåg att regeringens förslag om anpassning av gränsskyddet mot de inhemska marknadspriserna inte utgjorde något avsteg från 1990års beslut.
Den 24 oktober 1991 uppdrog jordbruksministern åt statens jordbruksverk att utreda vilka effekter sänkningen av gränsskyddet har medfört för importen och hur denna sänkning påverkat eller kan komma att påverka producentpriserna. Uppdraget skall redovisas senast den 30november1991. Vidare har jordbruksministern i enlighet med regeringsdeklarationen aviserat tillsättandet av en kommission för att förbereda en avstämning av omställningsbesluten efter det att EG har lagt fast principerna för sin kommande jordbrukspolitik.
På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till EGs regelsystem. Utskottet delar motionärernas uppfattning om betydelsen av att denna anpassning sker även på jordbrukets område och på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den gemensamma marknaden. Detta kommer även att gagna konsumenternas intressen. Det är således viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att anpassningen till EGs jordbrukspolitik kan påbörjas så snart som möjligt. Som framgår av utskottets redogörelse ovan följer regeringen noga utvecklingen på området, bl.a. de effekter sänkningen av gränsskyddet fått och kan komma att få för import och producentpriser. Utskottet utgår från att regeringen härvid beaktar även de synpunkter som framförs i motion Fi18 och i lämpligt sammanhang återkommer till riksdagen med förslag om de åtgärder som erfordras för att förbereda och genomföra en anpassning av jordbrukspolitiken. Utskottet saknar anledning att föreslå något särskilt riksdagens uttalande med anledning av motionens yrkande 3 som således avstyrks.
Stockholm den 28november1991
På jordbruksutskottets vägnar
Göran Persson
I beslutet har deltagit: Göran Persson (s), Ivar Virgin (m), Ingvar Eriksson (m), Jan Fransson (s), Bengt Rosén (fp), Inga-Britt Johansson (s), Åke Selberg (s), Inge Carlsson (s), Dan Ericsson i Kolmården (kds), Christer Windén (nyd), Kaj Larsson (s), Carl G Nilsson (m), Sinikka Bohlin (s), Patrik Norinder (m) och Lennart Daléus (c).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Annika Åhnberg(v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Anpassning av gränsskyddet till EGs prisnivå
Göran Persson, Jan Fransson, Inga-Britt Johansson, Åke Selberg, Inge Carlsson, Kaj Larsson och Sinikka Bohlin (allas) anför:
På många samhällsområden pågår i dag en successiv anpassning till EGs regelsystem. Som anförs i motion Fi18 är det av stor vikt att denna anpassning sker även på jordbrukets område och på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde i den gemensamma marknaden. Fortsatt sänkta matpriser är ett konsumentintresse. Det är således viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så snart som möjligt. Som framgår av utskottets redogörelse följer regeringen noga utvecklingen på området, bl.a. de effekter sänkningen av gränsskyddet fått och kan komma att få för import och producentpriser. Vi utgår från att regeringen i samband med budgetpropositionen redovisar de förslag som krävs för att en anpassning till EGs priser skall komma till stånd i god tid före ett svenskt inträde i den gemensamma marknaden. Utskottet borde således ha tillstyrkt motion Fi18 yrkande3.
Särskilt yttrande
Ändrade förutsättningar för det svenska jordbruket
Dan Ericsson i Kolmården(kds) anför:
Jordbruksutskottets yttrande till finansutskottet bygger på riksdagens beslut våren 1990 om omställningen av svensk jordbrukspolitik och innebär att man inte tagit hänsyn till den utveckling som ägt rum efter beslutet. Sveriges ansökan om medlemskap i EG och det EES-avtal som skall behandlas av riksdagen under våren 1992 skapar nya förutsättningar för det svenska jordbruket. Dessa nya förutsättningar, t.ex. frågan om arealersättning, tillsammans med synliga negativa effekter av pågående omställning finns det anledning att lyfta fram på ett tydligt sätt till ledning för den kommission som regeringen avser att tillsätta med uppgift att förbereda en avstämning av omställningsbesluten.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Annika Åhnberg(v) anför:
Vänsterpartiet motsätter sig ett svenskt medlemskap i EG. Riksdagens majoritet har emellertid beslutat att vårt land skall ansöka om inträde i de Gemensamma marknaderna. Det är därför av stor vikt att den successiva anpassning som i dag pågår på många samhällsområden sker även inom jordbruket och på ett sådant sätt att svensk jordbruksnäring och livsmedelsindustri från konkurrenssynpunkt står väl rustade vid ett inträde. Fortsatt sänkta matpriser är ett konsumentintresse. Det är således viktigt från såväl konsument- som producentsynpunkt att närmandet till EGs prisnivå kan påbörjas så snart som möjligt. Vänsterpartiet anser det från dessa synpunkter dessutom ytterst angeläget att regeringen med det snaraste klargör hur EG-anpassningen på livsmedelspolitikens område i övrigt skall ske. De grundläggande frågorna är: Hur skall våra höga ambitioner vad gäller miljö, djurhållning och kvalitet vidmakthållas vid EG-anpassningen? Hur skall den redan påbörjade omställningen och avregleringen kunna fullföljas när vi tvingas anpassa oss till ett så oerhört genomreglerat och byråkratiskt system som EGs jordbrukspolitik utgör? Oavsett utgången av GATT-förhandlingarna kräver dessa frågor ett skyndsamt svar. Med anledning av motion Fi18 yrkande 3 borde utskottet ha gjort ett utvidgat uttalande av innebörden att regeringen snarast bör återkomma till riksdagen med en redogörelse för planerade åtgärder även på dessa områden.
Näringsutskottets yttrande
1991/92:NU2y
Bilaga 6
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett näringsutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner, såvitt propositionen och motionerna berör näringsutskottets beredningsområde. Senare har finansutskottet överlämnat en promemoria vari torde anges vilka motioner näringsutskottet förväntas yttra sig över. Dessa är motionerna 1991/92:Fi11 (v), 1991/92:Fi13 (nyd), 1991/92:Fi15 (v) och 1991/92:Fi18 (s).
I propositionen redovisar regeringen -- under huvudrubriken Åtgärder rörande de offentliga utgifterna -- en rad planerade förslag till riksdagen rörande förändringar i form av bl.a. reduktion eller avveckling av anslag. Delavsnittet 4.10 har rubriken En ny näringspolitik. Där hänvisas till ett par aktuella propositioner varav en, proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik, för närvarande behandlas av näringsutskottet. Vidare aviseras förslag dels i 1992 års budgetproposition, dels i en proposition samma år om den exportfrämjande verksamheten.
Regeringen anmäler att bl.a. följande åtgärder planeras: minskat statligt stöd till exportfrämjandet, avveckling av den statliga prospekteringsverksamheten och nämnden för statens gruvegendom (NSG), avveckling av anslaget till stiftelsen Svensk Industridesign, reduktion av anslaget till småföretagsutveckling, reduktion av stödet till teknisk utveckling inom närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), avveckling i förtid av det treåriga branschprogrammet för verkstadsteknik.
Såvitt gäller planerna rörande prospekteringsverksamheten och NSG har propositionen föranlett en uppvaktning för näringsutskottet från länsstyrelsen och ett antal kommuner i Västerbottens län samt skrivelser till utskottet från länsstyrelsen i Norrbottens län och från Svenska gruvindustriarbetareförbundet.
Regeringens nyssnämnda planer på besparingar inom näringspolitikens område kritiseras i motion 1991/92:Fi15 (v). Motionärerna vill att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen på grundval av vad de har anfört om näringspolitiken.
De nyss refererade delarna av propositionen innehåller som nämnts inga förslag till riksdagen i angivna avseenden. De kan karakteriseras som en summarisk översikt över planerade åtgärder, ägnad att ge en allmän uppfattning om hur regeringen tänker sig att vissa viktiga avsnitt av näringspolitiken skall utvecklas under de närmaste åren. Näringsutskottet anser att riksdagen inte bör ta ställning i de angivna ämnena förrän de aviserade förslagen från regeringen föreligger. Utskottet föreslår därför att det angivna yrkandet i motion 1991/92:Fi15 (v) lämnas utan åtgärd.
Motion 1991/92:Fi13 (nyd) innehåller inget yrkande som faller inom näringsutskottets beredningsområde och föranleder följaktligen inget uttalande av utskottet.
I propositionen anmäls (s. 7) att regeringen har för avsikt att under våren 1992 lägga fram förslag om skärpt konkurrenslagstiftning, avsedd att träda i kraft den 1juli 1992. Till grund för detta finns konkurrenskommitténs betänkande (SOU 1991:59) Konkurrens för ökad välfärd, som är daterat den 18juni 1991 och har remissbehandlats, med remisstid till den 1november 1991. I motion 1991/92:Fi18 (s) begärs att riksdagen skall som sin mening ge regeringen till känna att proposition om genomförande av konkurrenskommitténs förslag bör framläggas senast i samband med budgetpropositionen.
Som framgår av angivna data är den av motionärerna önskade tidsplanen inte realistisk. Näringsutskottet erinrar om riksdagens uttalande våren 1991 (1990/91:NU41, rskr. 1990/91:367) att regeringen omgående borde vidta åtgärder för en i vissa angivna avseenden skärpt konkurrenslagstiftning och tar fasta på regeringens nyssnämnda anmälan, av näringsminister Per Westerberg i annat sammanhang preciserad till att propositionen avses bli framlagd i slutet av mars 1992. Motionsyrkandet i frågan avstyrks.
Motion 1991/92:Fi11 (v) innehåller tre yrkanden rörande återföring av vinstmedel från vattenkraftsproduktionen till de län där denna produktion äger rum. Riksdagen skulle hos regeringen begära förslag om en sådan återföring, förslag till ett principbeslut om regionalt baserade vattenkraftsfonder för förvaltning av de återförda medlen samt förslag om tillskott -- under viss förutsättning -- av startkapital för sådana fonder.
Liknande förslag har framlagts i motioner under en följd av år. Senast behandlades frågan våren 1991 i näringsutskottets betänkande 1990/91:NU40 om energipolitik. Utskottet avstyrkte två motioner (c) i ämnet med hänvisning till pågående beredning av betänkandet (SOU 1991:8) Beskattning av kraftföretag. Enligt en reservation (c, v) borde riksdagen anmoda regeringen att lägga fram förslag till ett system för återföring av vattenkraftsvinster i enlighet med vad motionärerna hade förespråkat. Riksdagen följde utskottet.
Beredningen av det nämnda utredningsbetänkandet pågår fortfarande. Finansminister Anne Wibble hänvisade härtill när hon den 19 november 1991 (RD 1991/92:27) besvarade en fråga (1991/92:80) i riksdagen i det nu aktuella ämnet. Näringsutskottet vill betona det önskvärda i att detta ämne blir föremål för överväganden. Motion 1991/92:Fi11 (v) avstyrks.
Stockholm den 28 november 1991
På näringsutskottets vägnar
Rolf Dahlberg
I beslutet har deltagit: Rolf Dahlberg (m), Per-Richard Molén (m), Axel Andersson (s), Birgitta Johansson (s), Kjell Ericsson (c), Bo Finnkvist (s), Karin Falkmer (m), Bengt Dalström (nyd), Leif Marklund (s), Olle Lindström (m), Mats Lindberg (s), Bo Bernhardsson (s), Anita Modin (s), Gudrun Norberg (fp) och Roland Lében (kds).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Rolf L Nilson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, vilket inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Rolf L Nilson (v) anför:
Motionsyrkanden om återföring av vinstmedel från vattenkraftsproduktionen till de regioner där produktionen sker har år efter år tillbakavisats av riksdagen. Ständigt nya utredningar har åberopats i motiven för avslag. Före den nu omtalade utredningen om beskattning av kraftföretag var det 1987 års regionalpolitiska kommitté (I 1987:2) som skulle förväntas ge upphov till en gångbar lösning (1988/89:NU25 s.50). Enligt min mening bör riksdagen inte ge sig till tåls med att saken förhalas ytterligare utan -- i linje med vad jag tillsammans med centerpartiets representanter i näringsutskottet begärde våren 1991 (1990/91:NU40 res. 96) -- anmoda regeringen att lägga fram förslag till ett system med återföring av vattenkraftsvinster enligt vad som påyrkas i motion 1991/92:Fi11 (v).
Arbetsmarknadsutskottets yttrande
1991/92:AU1y
Bilaga 7
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1991/92:38 om inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner såvitt utskottets ämnesområde är berört.
Arbetsmarknadsutskottet behandlar med anledning härav i detta yttrande dels regeringens förslag om den s.k. egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen (propositionens avsnitt 4.8 Lönebildningen och arbetslöshetsförsäkringen) och vad som anförs om företagshälsovården (del av avsnittet 4.10 En ny näringspolitik), dels motionerna 1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) yrkandena 11, 16 och 20, 1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkande 1 såvitt avser avslag på regeringsförslaget om arbetslöshetsförsäkringen samt 1991/92:Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s).
Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
Enligt de regler som gäller sedan 1989 täcker staten hela kostnaden för de ersättningar som arbetslöshetskassorna betalar ut till sina arbetslösa medlemmar. I den meningen uppgår statens bidrag till ersättningarna till 100 %.
Staten finansierar sina kostnader för arbetslöshetsförsäkringen med intäkterna av en i lagen om socialavgifter fastställd arbetsgivaravgift, arbetsmarknadsavgiften. Avgifterna bokförs på en särskild fond, arbetsmarknadsfonden. Dessutom skall arbetslöshetskassorna bidra till kostnadstäckningen genom att till staten erlägga en finansieringsavgift. Denna kallas ofta för egenavgiften. Finansieringsavgiften utgör för närvarande 35 % av den genomsnittligt utbetalade dagpenningen i resp. kassa.
Utöver vad nu sagts betalar kassorna en utjämningsavgift till staten. Den är betydligt mindre och lämnas därhän i detta sammanhang.
Under år 1990 uppgick de sammanlagda kostnaderna för utbetalade kassaersättningar till 6,5 miljarder kronor. Härav bekostades 6,0 miljarder av arbetsmarknadsavgiften och 0,5 miljarder kronor av finansieringsavgifter (egenavgifter) från kassorna. Den genomsnittliga egenavgiften per kassamedlem var 140:70 eller knappt 12 kr. per månad. Utöver finansierings- och utjämningsavgifter svarar kassorna och deras medlemmar för administrationskostnaderna. De uppgick till 0,8 miljarder kronor under samma år.
En utredning, ALFI-utredningen, har haft i uppdrag bl.a. att analysera och föreslå former för en höjning av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen. I sitt betänkande (SOU 1991:57) säger utredningen att det är tämligen enkelt att fördubbla egenavgiften. Det är dock utredningens mening att en sådan höjning inte bör genomföras inom ramen för nuvarande organisation och system.
Regeringen föreslår i proposition 38 att finansieringsavgiften (egenavgiften) skall fördubblas, från 35 till 70 % av den genomsnittliga ersättningen. Höjningen skall träda i kraft den 1 januari 1992. För att kassorna skall få rådrum att göra exempelvis höjningar av medlemsavgifterna förutsätts att avgiftshöjningen för första kvartalet nästa år erläggs av kassorna först under april månad. Avgiftshöjningen beräknas av regeringen ge arbetsmarknadsfonden ett ytterligare årligt tillskott på ca 600 milj.kr.
Förslaget förutsätter ändring av 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring. Ett sådant lagändringsförslag är fogat som bilaga till propositionen.
Ett av motiven för regeringens förslag är att ge arbetsmarknadens parter ekonomiska incitament att undvika höga löneavtal som urholkar företagens konkurrenskraft. Förslaget sägs vidare i propositionen vara endast ett första steg mot en större reformering av arbetslöshetsförsäkringen. En utredning skall få i uppdrag att föreslå en obligatorisk försäkring. I utredningsuppdraget skall ingå att föreslå hur de försäkrade själva skall stå för en större andel av finansieringen.
I partimotionerna Fi18 och Fi15 från socialdemokraterna resp. vänsterpartiet yrkas avslag på regeringens förslag om finansieringsavgiften.
Socialdemokraterna framhåller att finansieringsavgiftens storlek inte påverkas av arbetslöshetens omfattning utan bestäms av nivån på ersättningarna. Vidare anser socialdemokraterna att det är oförsvarligt att ändra nuvarande system när regeringen avser att låta skyndsamt utreda förutsättningarna för en obligatorisk försäkring.
Vänsterpartiet invänder bl.a. att den koppling som görs i propositionen till lönebildning och avtal bara är en skenmanöver, som kommer att drabba yrkesgrupper med stor arbetslöshet och lägre inkomster.
Socialdemokraterna motsätter sig inte att frågan om en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring utreds på nytt. I sammanhanget anger de några allmänna utgångspunkter för ett framtida försäkringssystem.
Vänsterpartiet säger sig vilja ha ett förslag till en allmän, i huvudsak skattefinansierad arbetslöshetsförsäkring med bibehållen koppling till de fackliga organisationerna. Partiet yrkar att riksdagen skall ställa sig bakom detta i ett uttalande till regeringen.
Arbetsmarknadsutskottet vill för sin del anföra följande.
Den ökande arbetslösheten har lett till snabbt växande kostnader för arbetslöshetsersättningarna. Under år 1990 betalades ut, som tidigare nämnts, 6,5 miljarder kronor. Beloppet väntas bli nästan fördubblat under år 1991. Ersättningsbehovet kan under år 1992 befaras fortsätta att växa med risk för att intäkterna av arbetsmarknadsavgiften och kassornas nuvarande egenavgift inte längre förslår att täcka de löpande utgifterna. I det läget är det enligt utskottets mening rimligt att ställa arbetslöshetsförsäkringens finansiering under ny diskussion. Med tanke på att arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att vara en försäkring är det naturligt att i sammanhanget aktualisera frågan i vilken omfattning kassamedlemmarna själva med sina avgifter skall bidra till täckningen av försäkringskostnaderna. Hur denna kostnadstäckning förändrats sedan 1970-talets mitt framgår av följande diagram:
A-kassornas självfinansiering % av kostnaderna för ersättningarna
50>
Under samma tid uppgick de genomsnittliga ersättningsbeloppen till
1975 75 kr. 1977 124 kr. 1980 162 kr. 1984--1988 282 kr. (genomsnitt för de fem åren) 1989 361 kr. 1990 402 kr.
Utskottet anser att i det arbetsmarknadsläge som inträtt kan det vara rimligt att man som en första åtgärd för att kompensera för det växande utgiftstrycket från arbetslöshetsersättningarna genomför den avgiftshöjning som regeringen har föreslagit. Såsom erinras om i propositionen har man även tidigare varit inne på tanken att fördubbla kassornas egenavgift. Utskottet syftar på de uttalanden i denna riktning som gjordes av dåvarande finansministern i 1990 års kompletteringsproposition. Den inledningsvis nämnda ALFI-utredningen konstaterar att höjningen tekniskt sett är lätt att genomföra och anvisar den metod som regeringen har använt i propositionen. En viktig förutsättning för att förändringen skall bli praktiskt genomförbar är att kassornas huvudmän får möjlighet att i stadgeenlig ordning genomföra erforderliga höjningar av medlemsavgifter. Detta har beaktats av regeringen.
Med det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen -- med avvisande av socialdemokraternas och vänsterpartiets avslagsyrkanden -- antar regeringens i propositionen framlagda förslag till ändring i 57 § lagen om arbetslöshetsförsäkring. Av tekniska skäl är förslaget presenterat som lag om ändring i en redan av riksdagen antagen lag om ändring i arbetslöshetsförsäkringslagen.
Samtidigt avstyrker utskottet vänsterpartiets yrkande om ett riksdagsuttalande beträffande inriktningen av en blivande obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.
Företagshälsovården
Företagshälsovårdens verksamhet och statsbidrag m.m. har senast setts över i departementspromemorian Ds 1990:42. Promemorians slutsatser och förslag redovisades i proposition 1990/91:140 om arbetsmiljö och rehabilitering (AU22). Nya riktlinjer för företagshälsovården börjar gälla den 1 januari 1992.
Riksrevisionsverket har i en förvaltningsrevisionell studie som med skrivelse den 24 oktober 1991 överlämnats till regeringen förordat överväganden om att avveckla statsbidragen till företagshälsovården. Skälen härtill är bl.a. att bidragen enligt verkets mening inte har avsedd styrande effekt. Med åberopande härav anmäler regeringen i propositionen att den skall låta skyndsamt utreda organisations- och finansieringsformer för företagshälsovården.
Statsbidragen till företagshälsovården utgörs av grundbidrag, småföretagstillägg och nyanslutningstillägg. Grundbidragets belopp fastställs av regeringen. Detta belopp avgör storleken på de båda tilläggsbidragen. Grundbidraget är för innevarande kalenderår 276 kr. per arbetstagare som är ansluten till företagshälsovården. Regeringen anmäler i propositionen att den anser att grundbidraget bör utgå med oförändrat belopp under år 1992. Detta innebär att den återtar ett beslut som den förutvarande regeringen fattade den 13 juni 1991 om att höja beloppet till 300 kr.
Mona Sahlin m.fl. (s) yrkar i motion Fi19 att riksdagen skall ge regeringen till känna att den tidigare beslutade höjningen av grundbidraget bör ligga fast och att det inte erfordras någon ny utredning om företagshälsovården. Motionärerna anser att den anmälda bidragssänkningen försvårar en ökad anslutning av småföretag och att den över huvud taget begränsar möjligheterna att bygga ut företagshälsovården.
Det bör i detta liksom i andra fall vara en regering obetaget att ta de utredningsinitiativ den anser behövliga. Det är en annan sak att det i sista hand kan bli en uppgift för riksdagen att ta ställning till utredningsresultatet. Med andra ord är det enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning inte påkallat för riksdagen att, som motionärerna begär, uttala sig om det tillämnade utredningsarbetet beträffande företagshälsovården. Motionen avstyrks i den delen.
Inte heller bör riksdagen tillmötesgå motionens begäran om ett riksdagsuttalande om grundbidragsbeloppet och därmed i praktiken ta ifrån regeringen dess rätt att bestämma beloppets storlek. Motionen avstyrks därmed även på denna punkt. Utskottet vill med anledning av motiveringen för det nu aktuella motionsyrkandet tillägga att bidragsgivningen till småföretagen förbättras avsevärt vid årsskiftet genom de omkonstruktioner av småföretags- och nyanslutningsbidragen som fastställdes av riksdagen våren 1991.
Allmänna arbetslivsfrågor
Vänsterpartiet yrkar i partimotion Fi15 att riksdagen skall göra ett tillkännagivande till regeringen om arbete åt alla som mål för den ekonomiska politiken och hänvisar till att detta mål är lågt prioriterat av den borgerliga fyrpartiregeringen.
Regeringen understryker i propositionen (s. 45) att arbetslöshet aldrig får bli ett medel i den ekonomiska politiken och att detta ställer krav på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vidare säger sig regeringen ha för avsikt att utnyttja varje effektiv och ändamålsenlig del i den samlade arbetsmarknadspolitiska arsenalen, åtgärder som får arbetsmarknaden att fungera bättre och därmed också bidrar till inflationsbekämpningen. I detta syfte, tillfogar regeringen, tillförs sysselsättningspolitiken ytterligare resurser.
Med erinran om uttalanden av detta slag från regeringens sida anser utskottet att det inte är någon verkningsfull åtgärd att riksdagen gör ett allmänt uttalande om innebörden av den fulla sysselsättningens politik utan avstyrker vänsterpartiets yrkande härom.
I motion Fi19 av Mona Sahlin m.fl. (s) framhålls i ett resonerande avsnitt betydelsen av en fortsatt förnyelse av arbetslivet. Ett liknande avsnitt finns också i partimotion Fi18 (s). I anslutning till avsnittet i den nu föreliggande motionen yrkas att riksdagen skall uttala att i den utveckling som skett är det viktigt att balansen mellan parterna inte rubbas till löntagarnas nackdel. Regeringens propåer om att minska anställningstryggheten och tunna ut medbestämmandet i företagen bör avvisas.
Vidare begär motionärerna att riksdagen skall framhålla den avgörande roll som de s.k. MBL-medlen spelar för att löntagarna skall ha resurser att bygga ut sin kompetens för ett aktivt förändringsarbete. Slutligen föreslår de att riksdagen skall uttala att regeringen bör uppdra åt arbetslivsfonden att snarast genomföra en bred informationsverksamhet om ett aktivt förändringsarbete ute på arbetsplatserna beträffande arbetets innehåll, arbetsorganisation m.m. och om dessa frågors betydelse för produktiviteten.
Arbetsmarknadsutskottet anser att riksdagen i förevarande sammanhang bör avstå från att göra uttalanden av de i motionen begärda slagen och erinrar om följande.
Regeringen har redovisat sin syn på vissa arbetsrättsliga frågor i proposition 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik. Detta har föranlett motionsyrkanden från socialdemokraterna, Ny Demokrati och vänsterpartiet. Utskottet yttrar sig häröver till näringsutskottet (1991/92:AU2y).
De s.k. MBL-medlen är medel som arbetsmiljöfonden årligen delar ut till fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer. Ursprungligen utgjorde medlen bidrag till information och utbildning kring 1976 års medbestämmandereform. En ändrad användning av medlen behandlades av riksdagen i våras (prop. 1990/91:69, AU16, rskr. 166). I den mån regeringen vill göra ytterligare förändringar av medelsanvändningen förutsätter detta följaktligen riksdagens medverkan.
Vad gäller uppdraget åt arbetslivsfonden att bedriva information om betydelsen för produktiviteten av arbetsorganisatoriska och liknande förändringar på arbetsplatserna upplyser motionärerna att fonden bedrivit sådan informationsverksamhet. Utskottet förutsätter att fonden utan särskild åtgärd från statsmakternas sida fortsätter att bedriva liknande verksamhet om den bedöms som betydelsefull och ligger inom fastställda ramar för fondens verksamhet.
Stockholm den 28 november 1991
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
I beslutet har deltagit: Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Kent Olsson (m), Berit Andnor (s) och Bengt-Ola Ryttar (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Karl-Erik Persson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen som börjar med "Den ökande" och slutar med "i arbetslöshetsförsäkringslagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill först understryka behovet av att man har tillgång till ett fullständigt utredningsmaterial när ställning skall tas till en så viktig fråga som att fördubbla egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen. ALFI-utredningen hade i uppdrag bl.a. att analysera vilka konsekvenser som en höjning av egenavgiften skulle få för medlemmarna, arbetslöshetskassorna, bakomliggande intresseorganisationer och arbetsmarknadens funktionssätt. Utredningen kom fram till att effekterna var så allvarliga att en höjning inte borde genomföras.
ALFI-utredningens ställningstaganden har remissbehandlats. I propositionen lämnas dock inte någon som helst redovisning av vad remissinstanserna har framfört för synpunkter på dessa ställningstaganden. Inte heller innehåller propositionen någon som helst analys av hur regeringen ser på dessa viktiga frågor. Utskottet anser att regeringens förslag att fördubbla egenavgiften bör avslås redan på den grunden att ett tillfredsställande beslutsunderlag inte föreligger. Dessutom föreligger inte någon överensstämmelse mellan de effekter som löneavtal kan föranleda och kassornas verksamhetsområden. Ett högt löneavtal inom ett fackförbunds avtalsområde kan alltså föranleda de största effekterna inom en helt annan kassas verksamhetsområde. ALFI-utredningen konstaterade också att en höjning av egenavgifterna inte påverkar lönebildningen.
ALFI-utredningen har i sitt betänkande pekat på en rad nackdelar med att höja egenavgiften på det sätt som här är tänkt. Som tidigare konstaterats berörs inte dessa med ett ord i propositionen. I utredningen pekade man bl.a. på risken att de som har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden väljer att ställa sig utanför försäkringen när egenavgiften höjs kraftigt. Detta skulle kunna få oönskade sociala effekter som följd men även medföra ökningar i kommunernas kostnader för socialhjälp. Utskottet anser att det inte är acceptabelt att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att omfatta färre än som nu är fallet. Det tycks också gå stick i stäv med regeringens uttalade ambition om en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Utskottet vill också här framhålla ytterligare en av ALFI-utredningens synpunkter, nämligen att en ökning av egenavgiften kan leda till att administrationskostnaderna för försäkringen kommer att stiga.
Regeringen tillkännager i propositionen sin avsikt att skyndsamt utreda förutsättningarna för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring och uttalar att ambitionen är att ett nytt system skall träda i kraft den 1 januari 1993. Ett sådant nytt system innebär att även finansieringen måste utredas och kanske få nya former. Med hänsyn härtill anser utskottet att det inte är lämpligt att nu göra så betydande ingrepp i nuvarande försäkringssystem som det här är fråga om. Förändringen, som kanske blir tillfällig, skulle komma att föranleda betydande administrativa kostnader för kassorna och de bakomliggande organisationerna. Samtliga kassor måste utlysa stämmor och i övrigt föra frågan genom de beslutande instanserna. Enligt ALFI-utredningen kommer bakomliggande organisationer att behöva genomföra extra kongresser för att kunna fatta erforderliga beslut. Utskottet anser inte att detta är ett acceptabelt tillvägagångssätt när reglerna på nytt kan komma att ändras redan nästa år.
Mot bakgrund av det ovan anförda avstyrker utskottet för sin del regeringens förslag om att fördubbla den s.k. egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen och biträder därmed avslagsyrkandena i motionerna Fi15 (v) och Fi18 (s). Förslaget till ändring i 57§ lagen om arbetslöshetsförsäkring bör således inte antas av riksdagen.
2. Företagshälsovården
Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Företagshälsovården som börjar med "Det bör" och slutar med "våren 1991" bort ha följande lydelse:
En uttalad målsättning med den nya konstruktionen för statsbidragen är att stimulera en större andel av småföretagen att ansluta sig till företagshälsovården. En utebliven höjning av bidragsbeloppet enligt regeringens intentioner motverkar reformens syfte genom att förta en betydande del av dess ekonomiska effekter för småföretagen. Riksdagen bör med hänsyn härtill ansluta sig till uppfattningen i motion Fi19 (s) att den tidigare beslutade höjningen av bidragsbeloppet till 300 kr. skall ligga fast. Liksom motionärerna anser utskottet också att det inte behövs någon ny översyn av företagshälsovårdens finansiering och organisation. Dessa frågor prövades av riksdagen så sent som i våras efter en grundlig översyn, som redovisades i promemorian (Ds 1990:42) Företagshälsovård i omvandling.
Avsikten med de förändringar som skall ske är att företagshälsovården skall spela en mer aktiv roll i förändringsarbetet ute på arbetsplatserna. Företagshälsovården är en viktigt resurs för arbetsgivaren i det föreliggande arbetsmiljöarbetet och i det aktiva rehabiliteringsarbetet. Det gäller nu i än högre grad att arbetsgivaren har tillgång till denna resurs, eftersom arbetsgivarens ansvar ökar både för kostnader föranledda av dålig arbetsmiljö och av det aktiva rehabiliteringsarbetet.
Utskottet tillstyrker med andra ord motion Fi19 i föreliggande delar (yrk. 3 och 4).
3. Fortsatt förnyelse av arbetslivet m.m.
Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman, Johnny Ahlqvist, Berit Andnor och Bengt-Ola Ryttar (alla s) anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet Allmänna arbetslivsfrågor som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "fondens verksamhet" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till vad som anförs i motion Fi19 (s) om vikten av en fortsatt förnyelse av arbetslivet med den inriktning som angetts av den tidigare socialdemokratiska regeringen. Det gör att de propåer som nu kommer från den borgerliga regeringen om att minska anställningstryggheten och tunna ut medbestämmandet i företagen bör avvisas av riksdagen. Vidare bör riksdagen understryka de s.k. MBL-medlens roll för löntagarnas möjligheter att bygga upp sin kompetens för ett aktivt förändringsarbete.
Därjämte ger utskottet sin anslutning till motionens förslag att låta arbetslivsfonden bedriva en bred informationsverksamhet om ett aktivt förändringsarbete ute på arbetsplatserna och dess betydelse för produktiviteten. Det är viktigt att fonden får ett särskilt uppdrag att tillsammans med arbetsmarknadens parter genomföra sådana aktiviteter. Den s.k. produktivitetsdelegationen är nu nämligen föremål för avveckling och den verksamhet som fonden har bedrivit tillsammans med delegationen i dessa frågor har grundat sig på ett tidigare fattat regeringsbeslut. Det bör enligt utskottets mening inte få finnas någon oklarhet om att fonden har en viktig roll att spela inom detta område. I stället bör sådana aktiviteter uppmuntras.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Karl-Erik Persson (v) anför:
Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen
Jag biträder den av (s) avgivna avvikande meningen nr 1 om egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.
Regeringen aviserar i propositionen att den tänker starta en utredning om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Med anledning härav bör riksdagen i detta sammanhang ge sin anslutning till de allmänna utgångspunkter för en sådan försäkring som anges av vänsterpartiet i motion Fi15 (yrk. 16).
Allmänna arbetslivsfrågor
Målsättningen arbete åt alla har fått låg prioritet att döma av den föreliggande propositionen 38 och dess inriktning. Riksdagen bör därför genom ett särskilt uttalande understryka för regeringen att målsättningen alltjämt skall ha en central plats i den ekonomiska politiken. Yrkandet härom i motion Fi15 (nr 20) tillstyrks följaktligen.
Bostadsutskottets yttrande
1991/92:BoU2y
Bilaga 8 Investeringsbidraget för ny- och ombyggnad av bostäder m.m.
Till finansutskottet
Finansutskottet har den 12 november 1991 beslutat att bereda bostadsutskottet tillfälle att yttra sig över proposition 1991/92:38 Inriktningen av den ekonomiska politiken jämte motioner såvitt förslagen rör bostadsutskottets beredningsområde.
Bostadsutskottet behandlar i detta yttrande frågor i proposition och motioner avseende investeringsbidragen för bostadsbyggande samt ett motionsförslag om stimulanser för ombyggnaden av bostäder. I sammanhanget yttrar sig bostadsutskottet dessutom över två till finansutskottet med anledning av proposition 1991/92:25 remitterade motioner beträffande statligt stöd för vissa kommunala bygginvesteringar m.m.
Propositionen
Regeringen har genom proposition 1991/92:38 föreslagit riksdagen att godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i fråga om investeringsbidrag för bostäder (avsnitt 4.9).
Motionerna
I detta yttrande behandlas
dels de med anledning av proposition 1991/92:38 väckta motionerna
1991/92:Fi12 av Ivar Franzén (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna beträffande tidsgränsen den 5 november 1991 för beslut om investeringsbidrag att ansökan om bostadslån skall vara likvärdig med ansökan om investeringsbidrag i enlighet med vad som anförts i motionen, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om dispens när synnerliga skäl för detta föreligger.
1991/92:Fi15 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas 12. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt investeringsbidrag till bostäder.
1991/92:Fi18 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas 1.att riksdagen beslutar avslå proposition 1991/92:38, 6.att riksdagen beslutar att anvisa 500 milj.kr. som bidrag till reparationer och ombyggnader av bostäder som påbörjas under 1992 samt att bemyndiga regeringen att fastställa de närmare reglerna för detta särskilda stöd.
dels de med anledning av proposition 1991/92:25 väckta motionerna
1991/92:A1 av Lars-Ove Hagberg och Karl-Erik Persson (v) vari yrkas 1.att riksdagen hos regeringen begär förslag till s.k. ROT-program enligt vad i motionen anförts.
1991/92:A2 av Mona Sahlin m.fl. (s) vari yrkas 5.att riksdagen till Räntebidrag för ny- och ombyggnader inom arbetsmarknadsdepartementets område på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 150 milj.kr.
Utskottet
Investeringsbidraget för bostadsbyggande
Efter beslut av riksdagen i december 1990 infördes fr.o.m. den 1 januari 1991 ett investeringsbidrag till bostadsbyggande (1990/91:BoU4). Bakgrunden härtill var det tidigare under året fattade beslutet att utvidga mervärdeskatten till en generell och enhetlig beskattning vilket bl.a. innebar att de s.k. reduceringsreglerna som gällt för vissa delar av byggandet slopades vid utgången av år 1990. Investeringsbidraget var avsett att kompensera bostadsbyggandet för de ökade kostnader som följde av ett höjt mervärdeskatteuttag. Bidrag lämnades ursprungligen med 9,7 % av de beräknade kostnaderna inkl. mervärdeskatt för bidragsberättigade ändamål. I den kompletteringsproposition som lades fram våren 1991 föreslogs att investeringsbidraget för bostadsbyggande skulle sänkas från 9,7 % till 9,0 % fr.o.m. den 1 juli 1991. Skälet till den föreslagna ändringen av bidragsandelen var behovet av att finansiera särskilda insatser för pensionärer med låg eller ingen ATP. På grundval av vissa nya uppgifter beträffande de insatser som ändringen avseende investeringsbidraget var tänkt att finansiera som framkom under riksdagsbehandlingen, fastställde riksdagen (1990/91:FiU37) sedermera investeringsbidraget till 9,3 %.
Mot bakgrund av under hösten 1991 (prop. 1991/92:56) framlagda förslag om att slopa ett antal kostnadshöjande bestämmelser i bostadsbyggandet och med hänsyn till de betydande behov av utgiftsneddragningar som föreligger föreslås i proposition 1991/92:38 att procentsatsen för investeringsbidragen skall sänkas från 9,3 % till 3,1 %. Sänkningen beräknas minska utgifterna i statsbudgeten med ca 3 miljarder kronor. Enligt regeringsförslaget bör strävan vara att på sikt helt avveckla investeringsbidragen. Denna fråga föreslås dock behandlad tillsammans med utformningen av ett nytt förslag till långsiktig lösning av bostadsfinansieringen. I avvaktan på riksdagens ställningstagande har regeringen beslutat om en ändring i förordningen (1990:1369) om statligt investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av bostäder så att bidrag för ändamålet fr.o.m. den 5 november 1991 tills vidare endast får beviljas i ärenden i vilka ansökan kommit in till kommunen före denna dag.
Förslaget om att minska investeringsbidragen avvisas i två motioner.
Enligt vänsterpartiets partimotion Fi15 utgör regeringens lagda eller aviserade förslag på bostadsområdet ett stort hot mot byggsektorn. Bl.a. gäller detta den föreslagna minskningen av investeringsbidraget. Det finns enligt motionärerna risk för att detta förslag tillsammans med övriga försämringar kan medföra att nyproduktionen faller till en katastrofal nivå. I motionens yrkande 12 hemställs därför att förslaget om sänkt investeringsbidrag till bostäder skall avslås.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 yrkande 1 avvisas proposition 1991/92:38 i sin helhet och därmed också förslaget till den del det avser en minskning av investeringsbidragen. Enligt motionärerna behöver Sverige en nyproduktion av bostäder, inte minst för ungdomar, i storleksordningen 30000--40000 lägenheter per år. Det behövs därför rimliga villkor för bostadsproduktionen och att hyrorna för ungdomarna blir överkomliga. Mot bakgrund härav bör enligt motionärernas mening dels olika typer av stimulansåtgärder genomföras, dels regeringens förslag om minskade investeringsbidrag liksom förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av ränteavdragen avvisas.
Frågan om ikraftträdandet av de minskade investeringsbidragen tas upp i motion Fi12 (c). Enligt motionen är det erforderligt med ett förtydligande när det gäller tidpunkten för ikraftträdandet -- yrkande 1. Om sänkningen av bidraget endast knyts till tiden för ansökan om investeringsbidraget uppstår enligt motionärens mening en rad problem och orättvisor. Det anges bl.a. gälla vissa pågående projekt där ansökan om investeringsbidrag inlämnas först i samband med den slutliga ansökan om bostadslån. Enligt motionärens mening finns det dessutom en viss risk för missförstånd huruvida ansökan ingivits eller inte. Avslutningsvis anförs att det övergångsvis bör finnas en möjlighet att med utnyttjande av en dispensregel bevilja det högre investeringsbidraget om det föreligger synnerliga skäl för detta -- yrkande 2.
Bostadsutskottet behandlar först frågan om en sänkning av investeringsbidraget.
Som framhålls i propositionen har regeringen lagt fram förslag om att slopa ett antal kostnadshöjande bestämmelser för bostadsbyggandet. Sålunda föreslås i proposition 1991/92:56 att markvillkoret, den kommunala bostadsanvisningsrätten, produktionskostnadsprövningen och konkurrensvillkoret slopas som villkor för statligt bostadsstöd. Förslaget i samma proposition som innebär att bidragstiden för räntebidrag skall räknas från husets färdigställande -- i stället för från utbetalningen av bostadslånet -- anges medverka till att minska produktionskostnaderna. I sammanhanget vill bostadsutskottet dessutom peka på att regeringen avser att uppdra åt boverket att kraftigt förenkla nybyggnadsreglerna med inriktning på att konsekvent utforma dem som funktionskrav.
Bostadsutskottet kan mot bakgrund av vad som ovan redovisats och med hänsyn till behovet av utgiftsneddragningar ställa sig bakom regeringens förslag i denna del. Även enligt bostadsutskottets mening bör sålunda en sänkning av investeringsbidragen från 9,3 % till 3,1 % komma till stånd. Partimotionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s) yrkande 1 såvitt nu är i fråga avstyrks sålunda.
När det gäller frågan om ikraftträdandet av de minskade investeringsbidragen vill utskottet anföra följande.
Något förslag om när den föreslagna sänkningen av investeringsbidragen skall träda i kraft läggs inte fram i propositionen. Däremot uttalar regeringen sin avsikt att ändra bidragsförordningen så att några beslut om bidrag inte lämnas fr.o.m. den 5 november 1991 i avvaktan på riksdagens beslut i frågan. Som framgår ovan har också en ändring med denna innebörd gjorts. Bostadsutskottet delar uppfattningen i motion Fi12 (c) att det inte framstår som skäligt att ansökan om investeringsbidrag måste ha lämnats in före denna dag för att bidrag skall utgå enligt den högre räntesatsen. Gällande beslutsordning innebär att ansökan om investeringsbidrag kan göras först när ett projekt har färdigställts. Det finns således inga regler om att ansökan om investeringsbidrag skall lämnas samtidigt med ansökan om bostadslån. Om inga särskilda övergångsregler beslutas kan därför såväl pågående som avslutade projekt komma att få bidrag enligt den lägre procentsatsen -- detta trots att den högre bidragsandelen gällt vid påbörjandet och därmed också har legat till grund för de ekonomiska beräkningarna för projekten. En sådan ordning är enligt bostadsutskottets mening inte acceptabel i detta fall. Den som genomför ett byggprojekt måste naturligtvis kunna räkna med att de förutsättningar som gällt vid påbörjandet i princip står fast under produktionstiden. Reglerna för ikraftträdandet måste enligt bostadsutskottets mening därför ges en sådan utformning att detta krav uppfylls.
En ordning där investeringsbidragets storlek övergångsvis bestäms med hänsyn till tidpunkten för ansökan om bostadslån torde i huvudsak svara mot det ovan uppställda kravet. När det gäller ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt nybyggnad av säljarbyggda egnahem bör, mot bakgrund av det ovan anförda, det högre investeringsbidraget kunna tillämpas för projekt där ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före den 5 november 1991.
I fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem liksom vid ombyggnad av egnahem är däremot situationen sådan att en något annorlunda tidpunkt bör övervägas. Det normala är här att husbyggaren -- åtminstone i nybyggnadsfallet -- redan innan låneansökan inges har gjort långt gångna förberedelser liksom betydande åtaganden. Att mot bakgrund härav låsa möjligheten till det högre investeringsbidraget till att låneansökan skall vara inlämnad före den 5 november framstår enligt utskottets mening därför som mindre lämpligt. I dessa fall bör i stället gälla att den som ansöker om bostadslån före utgången av år 1991 får möjlighet till det högre investeringsbidraget.
De av utskottet nu förordade reglerna för ikraftträdandet innebär att projekt vars byggstart eller färdigställande ligger långt fram i tiden kan komma att erhålla det högre investeringsbidraget. Det kan därför finnas skäl att i tiden begränsa möjligheterna att erhålla det högre bidraget. Enligt utskottets mening bör därför som en ytterligare förutsättning gälla att projektet påbörjas senast under april månad 1992.
Sammanfattningsvis bör reglerna för ikraftträdandet av de sänkta investeringsbidragen ges följande utformning.
Enligt huvudregeln bör sänkningen träda i kraft den 1 januari 1992 och tillämpas vid beslut som meddelas efter ikraftträdandet.
Undantag från huvudregeln bör dock medges genom att det högre bidraget bör utgå
dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före den 5 november 1991 i fråga om ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt nybyggnad av säljarbyggda egnahem,
dels om ansökan om bostadslån inkommit till kommunen före utgången av år 1991 i fråga om nybyggnad av låntagarbyggda egnahem samt ombyggnad av egnahem.
I samtliga fall bör dock som en ytterligare förutsättning gälla att projektet har påbörjats före utgången av april månad 1992.
Vad bostadsutskottet nu med anledning av regeringens förslag samt motion Fi12 (c) yrkande 1 anfört om tidpunkten för ikraftträdandet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet är däremot inte berett medverka till införandet av en dispensregel med den utformning som föreslås i motionens yrkande 2. Motionsyrkandet avstyrks.
Vissa stimulansåtgärder för byggverksamheten
Bostadsutskottet behandlar i detta avsnitt tre motionsyrkanden som i olika avseenden vill stimulera reparationer och ombyggnader inom byggsektorn.
Inledningsvis behandlar utskottet frågan om stimulanser av ombyggnaden av bostäder.
I den socialdemokratiska partimotionen Fi18 yrkande 6 föreslås att ett särskilt investeringsbidrag skall ges till ombyggnader av lägenheter som igångsätts under 1992 -- detta som ett komplement till de övriga åtgärder för att trygga bostadsproduktionen som förs fram i samma motion. För ändamålet bör enligt förslaget anslås 500 milj.kr. De närmare reglerna härför bör det ankomma på regeringen att fastställa.
Den utformning av bostadsfinansieringen för år 1992 som regeringen föreslagit i proposition 1991/92:56 innebär bl.a. att alla ombyggnader får den lägre garanterade ränta som tidigare bara tillämpades i vissa fall. Redan denna åtgärd torde enligt utskottets mening innebära att ombyggnadsverksamheten stimuleras bl.a. genom att tidigare uppskjutna ombyggnader kan komma att aktualiseras. I sammanhanget vill utskottet även framhålla de förenklingar i låneregler m.m. som det ovan nämnda regeringsförslaget dessutom innefattar och som bör medverka till att ytterligare förbättra möjligheterna att genomföra olika ombyggnadsåtgärder. Sammantaget innebär de nu redovisade åtgärderna enligt bostadsutskottets mening att ombyggnadsverksamheten kommer att underlättas. Utskottet är med hänvisning härtill och mot bakgrund av det statsfinansiella läget inte berett att anslå medel till ombyggnaden av bostäder på det sätt som föreslås i den socialdemokratiska partimotionen Fi18. Motionens yrkande 6 avstyrks.
I två med anledning av proposition 1991/92:25 väckta och till finansutskottet hänvisade motioner förs fram förslag om åtgärder för att stimulera kommunala bygginvesteringar m.m.
Enligt motion A1 (v) behövs extraordinära insatser för att trygga sysselsättningen, främst inom områden där utvecklingen blivit eftersatt. Ett sådant område är kommunernas underhåll av bl.a. skolor och VA-nät m.m. där ett särskilt s.k. ROT-program enligt motionärernas mening vore befogat. Med hänvisning härtill föreslås i motionens yrkande 1 att ett kommunalt ROT-program med denna inriktning skall införas.
När det gäller arbetslösheten inom byggsektorn måste enligt motion A2 (s) en extra insats göras för att dämpa den synnerligen snabba nedgång i byggandet som enligt motionärernas mening kan väntas. Med hänvisning härtill föreslås att medel skall anslås för räntebidrag till kommuner och landsting för olika typer av tidigarelagda bygginvesteringar som påbörjas under första halvåret 1992. Anslaget, som enligt förslaget skall disponeras av arbetsmarknadsstyrelsen, skall användas till sysselsättningsintensiva projekt bl.a. inom skolan, sjukvården och kommunala anläggningar i övrigt. Totalt föreslås att 780 milj.kr. skall anslås till verksamheten, varav 150 milj.kr. beräknas belasta budgetåret 1991/92 -- yrkande 5.
Bostadsutskottet har under senare år vid flera tillfällen och senast våren 1991 (1990/91:BoU12 s. 55) haft att behandla motionsyrkanden om olika former av statliga insatser för att stödja kommunernas underhåll av lokaler och anläggningar och då främst de kommunala VA-näten. Vad utskottet härvid uttalat om att detta primärt är en kommunal uppgift står fast. Problemen i fråga om lokal- och anläggningsbeståndets standard har olika karaktär och omfattning i skilda delar av landet. Att mot bakgrund härav vidta åtgärder med en så generell inriktning som motionärerna föreslår är enligt utskottets mening mindre lämpligt. Den nuvarande ansvarsfördelningen beträffande de i motionerna aktualiserade frågorna bör bestå. Motionerna A1 (v) yrkande 1 och A2 (s) yrkande 5 avstyrks.
Stockholm den 28 november 1991
På bostadsutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Erling Bager (fp), Lennart Nilsson (s), Ulf Lönnqvist (s), Mikael Odenberg (m), Rune Evensson (s), Ulf Björklund (kds), Dan Eriksson i Stockholm (nyd), Britta Sundin (s), Birger Andersson (c), Marianne Carlström (s) och Lars Stjernkvist (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande meningar
1.En sänkning av investeringsbidraget
Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Investeringsbidraget för bostadsbyggande börjar med "Som framhålls" och slutar med "Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Vi har i Sverige ett förhållandevis stort bostadsbestånd av god kvalitet -- något som till stor del beror på ett långsiktigt och konsekvent statligt stöd till bostadssektorn. Trots detta finns det naturligtvis i dag och i framtiden ett fortsatt behov av nya bostäder. Med utgångspunkt i uppskattningar av befolkningstillväxt, förväntad hushållsbildning och det kraftigt ökade behovet av bostäder för äldre beräknas det totala behovet av nyproduktion i långtidsutredningen till 40000 lägenheter per år. För att en nyproduktion av denna storleksordning verkligen skall uppnås fordras naturligtvis att den kan ske till rimliga villkor som långsiktigt kan överblickas. Endast härigenom kan en erforderlig nyproduktion av lägenheter med överkomliga boendekostnader komma till stånd.
De av regeringen i detta och andra sammanhang föreslagna åtgärderna på bostadsområdet verkar i en rakt motsatt riktning. Åtgärderna präglas i hög grad av kortsiktighet samtidigt som de leder till helt oacceptabla kostnadsökningar i boendet. Inte minst ungdomar och andra nytillträdande grupper på bostadsmarknaden drabbas av en sådan politik. Vad som erfordras är i stället ett fullföljande av den sociala bostadspolitik socialdemokraterna byggt upp i vårt land. Regeringens förslag innebär att den sociala bostadspolitiken alltmer ersätts av en marknadsorienterad politik. I andra länder där bostadspolitiken marknadsinriktats har det lett till bostadsnöd och bostadsslum.
Enligt bostadsutskottets mening är det viktigt att den sociala bostadspolitiken fullföljs. Utskottet avvisar därför regeringens förslag. Det gäller såväl förslaget om minskade investeringsbidrag som förslagen om att inte införa räntelånen och att minska värdet av ränteavdragen.
Bostadsutskottet tillstyrker med det nu anförda förslagen i partimotionerna Fi15 (v) yrkande 12 samt Fi18 (s) yrkande 1 såvitt nu är i fråga om avslag på regeringens förslag om sänkta investeringsbidrag. Även enligt bostadsutskottets mening bör sålunda bidraget behållas på dagens nivå. Utskottets ställningstagande i denna del innebär att förslagen i motion Fi12 (c) saknar aktualitet. Motionen avstyrks.
2.Stimulanser av ombyggnaden av bostäder
Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Vissa stimulansåtgärder för byggverksamheten börjar med "Den utformning" och slutar med "yrkande 6 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Ett genomförande av de åtgärder som förordas i bl.a. den socialdemokratiska partimotionen Fi18 innebär att en årlig nyproduktion på 30000--40000 lägenheter säkras på sikt. Härtill kommer behovet av en betydande ombyggnadsverksamhet. Under år 1991 har den socialdemokratiska regeringen genom dispensbeslut gett om- och nybyggnadsverksamheten samma villkor. Ombyggnadsverksamheten har därför ökat. För att motverka den stigande arbetslösheten inom byggsektorn behöver särskilda åtgärder vidtas för att stimulera ombyggnadsverksamheten ytterligare. För att främja byggandet bör därför ett särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av lägenheter införas i enlighet med förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi18. Till ombyggnader av lägenheter som igångsätts under 1992 bör sålunda bidrag kunna utgå inom en ram av 500 milj.kr. Det bör ankomma på regeringen att utforma de närmare reglerna härför.
Vad utskottet nu med anslutning till den socialdemokratiska partimotionen Fi18 yrkande 6 anfört om ett investeringsbidrag för ombyggnader bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
3.Åtgärder för att stimulera kommunala bygginvesteringar m.m.
Oskar Lindkvist, Lennart Nilsson, Ulf Lönnqvist, Rune Evensson, Britta Sundin, Marianne Carlström och Lars Stjernkvist (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som under rubriken Vissa stimulansåtgärder för byggverksamheten börjar med "Bostadsutskottet har" och slutar med "yrkande 5 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utöver de åtgärder för att säkra den långsiktiga nyproduktionen av bostäder och för att stimulera ombyggnadsverksamheten som föreslagits i bl.a. den socialdemokratiska partimotionen Fi18 måste enligt utskottets mening ytterligare insatser sättas in för att trygga byggsysselsättningen. En sådan lämplig åtgärd är att anslå medel för att få till stånd en tidigareläggning av kommunala bygginvesteringar. Förutom den positiva effekten på sysselsättningen skulle en sådan åtgärd också bidra till att nödvändiga kommunala investeringar stimuleras. Många kommuner har i dag ett stort uppdämt behov av såväl nyinvesteringar som underhållsåtgärder när det t.ex. gäller skollokaler och VA-anläggningar.
Med hänvisning till det nu anförda bör enligt utskottets mening ett räntebidrag för tidigarelagda kommunala bygginvesteringar m.m. införas i enlighet med förslaget i den socialdemokratiska partimotionen Fi18. I första hand bör bidraget avse projekt som bedöms viktiga ur sysselsättningssynpunkt. Räntebidragen bör utgå under en period av två år och avse räntekostnaden för i projektet nedlagt kapital. Bidrag bör endast utgå till investeringar som påbörjas före den 1 juli 1992. Den totala ramen för verksamheten bör fastställas till 780 milj.kr. varav 150 milj.kr. kan beräknas belasta budgetåret 1991/92.
Vad utskottet nu med anledning av förslaget i motion A2 (s) yrkande 5 anfört om stimulans av kommunala bygginvesteringar m.m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Förslaget i motion A1 (v) yrkande 1 är därmed tillgodosett.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag instämmer i vad som anförts i de till detta betänkande fogade avvikande meningarna 1 och 3.
Innehåll
Sammanfattning1 Inledning3 Propositionens förslag4 Motionsyrkandena5 Propositionen10 Motionerna13 Socialdemokraternas partimotion Fi1813 Ny Demokratis partimotion Fi1316 Vänsterpartiets partimotion Fi1518 Utskottet21 Den ekonomiska politiken21 Internationell utveckling21 Utvecklingen i Sverige23 Riktlinjer för den ekonomiska politiken27 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder31 Fortsatt upprustning av Dalslands kanal31 Arbete åt alla31 Förnyelse av arbetslivet32 Åtgärder inom byggsektorn33 Särskilt investeringsbidrag för ombyggnader av bostäder33 Stöd till kommunala byggprojekt33 Forskning och utbildning34 Investeringar i trafikens infrastruktur34 Pensionssystemet35 Övriga frågor36 Företagshälsovården36 En offensiv miljöpolitik37 Inhemska miljöproblem37 EG-anpassningen av de svenska jordbrukspriserna38 Televerkets taxepolitik38 Vinstmedel från vattenkraftsproduktion39 Investeringsbidrag för bostadsbyggande40 Övergångsregler41 Dispensregel42 Barnbidrag och studiebidrag43 Arbetslöshetsförsäkringen44 Egenavgiften44 En obligatorisk arbetslöshetsförsäkring46 Kommunerna46 Särskild skatteutjämningsavgift48 Utbetalningsdag för kommunalskattemedel48 Uppvaktning av kommun- och landstingsförbunden48 Långsiktig utgiftsstrategi49 Behovet av sunda statsfinanser49 Långsiktig utgiftsstrategi för de offentliga utgifterna49 Mål för skattetrycket52 Besparingar rörande företagsstöd52 Den statliga prospekteringen52 Sveriges turistråd53 Hemställan54
Reservationer 1. Riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom. 1) (s)58 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom. 2) (s)63 3. Åtgärder inom byggsektorn (mom. 3) (s)64 4. Forskning och utbildning (mom. 4) (s)65 5. Investeringar i trafikens infrastruktur (mom.5) (s)66 6. Företagshälsovården (mom. 7) (s)66 7. EG-anpassning av de svenska jordbrukspriserna (mom.10) (s)67 8. Televerkets taxepolitik (mom. 11) (s)68 9. Minskning av investeringsbidrag till bostadsbyggande (mom.13) (s)68 10. Senareläggning av höjningen av barnbidrag och studiebidrag (mom.14) (s)69 11. Egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen (mom.15) (s)70 12. Den kommunala ekonomin (mom. 17) (s)72 13. Lagen om särskild skatteutjämningsavgift (mom.18) (s)73 14. Långsiktig utgiftsstrategi (mom. 20) (s)74 15. Den statliga prospekteringen (mom.22) (s)75 16. Sveriges turistråd (mom.23) (m,fp,c,kds)75
Meningsyttring av suppleant (v) (mom. 1--3, 5, 6, 9, 12--17, 20 och 22)77
Bilagor 1. I proposition 38 framlagda lagförslag83 2. Socialutskottets yttrande (1991/92:SoU1y)91 3. Utbildningsutskottets yttrande (1991/92:UbU1y)94 4. Trafikutskottets yttrande (1991/92:TU1y)97 5. Jordbruksutskottets yttrande (1991/92:JoU4y)101 6. Näringsutskottets yttrande (1991/92:NU2y)105 7. Arbetsmarknadsutskottets yttrande (1991/92:AU1y)108 8. Bostadsutskottets yttrande (1991/92:BoU2y)117
Tabeller
Tabell 1. Internationella förutsättningar21 Tabell 2. Försörjningsbalans23 Tabell 3. Nyckeltal24