Ingripande av polis
Betänkande 1990/91:JuU36
Justitieutskottets betänkande
1990/91:JUU36
Ingripande av polis
Innehåll
1990/91 JuU36
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändringar i rättegångsbalken och polislagen.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag.
Lagförslagen innebär att polisens möjligheter att ta med personer till förhör vid utredning om mycket allvarliga brott utvidgas. En utökad möjlighet till husrannsakan i transportmedel för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant brott införs. Vidare får polisen rätt att i vissa fall undersöka transportmedel för att söka efter den som har avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt eller den som har avvikit från en sjukvårdsinrättning.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli i år.
Vid betänkandet har fogats fyra reservationer.
Propositionen
I proposition 1990/91:129 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till
1. lag om ändring i rättegångsbalken,
2. lag om ändring i polislagen (1984:387).
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 5.
De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1990/91:Ju43 av Göran Ericsson (m) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att fängelse i två år skall utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott, 2. att riksdagen beslutar att fängelsestraff i lägst två år skall utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymling.
1990/91:Ju44 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen avslår förslaget till ändring av 23 kap. 8 § rättegångsbalken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kraven på en framtida reglering av identitetskontroller eller liknande åtgärder i anslutning till extremt allvarliga brott.
Motion väckt under den allmänna motionstiden
1990/91:Ju205 av Ingbritt Irhammar och Anders Svärd (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en ändring av polislagen.
Utskottet
Inledning
En av polisens viktigaste och mest grundläggande uppgifter är att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. Det är därför angeläget att lagstiftningen lämnar utrymme för sådana ingripanden i detta syfte som framstår som sakligt motiverade. Intresset av att upprätthålla ordning och säkerhet måste emellertid alltid vägas mot intresset att värna om enskilda människors frihet och integritet. Bakgrunden till den nu aktuella propositionen är två skrivelser från rikspolisstyrelsen till regeringen som behandlar sådana frågor om ingripanden. I den ena, från april 1989, har rikspolisstyrelsen föreslagit att polisen ges befogenhet att genomföra generella identitets- och fordonskontroller. I den andra, från juli 1990, har rikspolisstyrelsen tagit upp frågan om polisens möjligheter att ingripa mot deltagare i en folksamling som allvarligt stör den allmänna ordningen.
Skrivelserna, som fogats vid propositionen (s. 32--49), har remissbehandlats.
Propositionens huvudsakliga innehåll
Polisens möjligheter att ta med personer till förhör vid utredning om mycket allvarliga brott utvidgas. Enligt förslaget skall den som befinner sig inom ett område där ett brott nyligen har förövats kunna tas med till förhör, om han inte frivilligt medföljer till förhöret. En sådan åtgärd får vidtas endast i samband med utredning av ett brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant brott.
Vidare föreslås en utvidgad möjlighet till husrannsakan för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant brott. Åtgärden får vidtas i transportmedel på en viss plats där det finns särskild anledning att anta att den som kan misstänkas för brottet kan komma att passera. Husrannsakan enligt bestämmelsen får inte syfta till annat än att söka efter den misstänkte.
De båda nu nämnda ändringarna föreslås upptagna i rättegångsbalken (RB).
Slutligen föreslås en bestämmelse i polislagen (PL) som ger polisen rätt att undersöka transportmedel för att söka efter den som har avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt eller den som har avvikit från en sjukvårdsinrättning. I det första fallet får åtgärden vidtas endast om den avvikne har dömts till fängelse i minst fyra år och det kan antas att han utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. I det senare fallet skall åtgärden kunna vidtas vid sökandet efter den som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller den som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård, under förutsättning att det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att han utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Även här skall gälla att endast transportmedel på en viss plats där det finns särskild anledning anta att den avvikne kan komma att passera får undersökas.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.
Utskottets överväganden
Medtagande till förhör
Att delta i ett förhör som hålls inom ramen för en förundersökning är en allmän medborgerlig skyldighet [se 23 kap. 6 § RB]. Den som befinner sig på en plats där brott förövas är, på tillsägelse av polisman, skyldig att medfölja till förhör som hålls omedelbart därefter; den som utan giltig orsak vägrar får av polismannen medtagas till förhöret (23 kap. 8 § RB). Denna bestämmelse tar sikte på alla personer som befinner sig på brottsplatsen och således inte endast den som kan misstänkas för brottet. Den som inte är anhållen eller häktad är skyldig att kvarstanna för förhör i högst sex timmar; den som kan misstänkas för brottet är, om det är av synnerlig vikt, skyldig att kvarstanna ytterligare sex timmar (23 kap. 9 § RB). För den som är under femton år gäller särskilda, kortare, tidsfrister.
I propositionen föreslås att bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB kompletteras på så sätt att polisen ges rätt att till förhör ta med även den som befinner sig inom ett område i anslutning till den plats där ett allvarligt brott nyligen förövats och som inte frivilligt medföljer till förhöret. Den utökade möjligheten till medtagande till förhör föreslås gälla endast i samband med utredning av ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant brott.
I motion Ju44 yrkas att riksdagen avslår förslaget till ändring av 23 kap. 8 § RB. Motionärerna riktar kritik mot utvidgningen av dels det område inom vilket personer skall ha vistats för att få tas med till förhör, dels den tid inom vilken bestämmelsen kan tillämpas; motionärerna anser att förslaget i dessa delar inte är tillräckligt avgränsat. Vidare kritiseras att bestämmelsen kan komma att gälla även personer som inte varit närvarande vid själva brottet. Motionärerna uttrycker emellertid förståelse för behovet av särskilda åtgärder, exempelvis identitetskontroller och avspärrningar, vid utredandet av extremt allvarliga brott. En framtida lagändring kan bli nödvändig enligt motionärerna som anför att frågan måste beredas med större eftertanke än vad som skett.
I propositionen anför justitieministern bl.a. (s. 13) att vid mycket allvarliga brott -- i detta sammanhang brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådana brott -- samhällets intresse av att brottet klaras upp och att gärningsmannen grips framstår som så angeläget att hänsynen till den personliga friheten i viss utsträckning måste få stå tillbaka. Exempel på sådana brott är mord, dråp, människorov (som inte är mindre grovt), grov våldtäkt, grovt rån och grov mordbrand. Justitieministern, som särskilt framhåller att medtagande till förhör endast kan komma i fråga i de fall där förhörspersonen utan att åberopa giltig orsak vägrar att följa med till förhöret, anför beträffande den föreslagna bestämmelsen.
Bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB om skyldighet att omedelbart underkasta sig förhör bör därför såvitt gäller mycket allvarliga brott kompletteras så att även personer som befinner sig inom ett vidare område än vad som omfattas av den regeln åläggs samma skyldighet.
Det område inom vilket den utvidgade möjligheten till medtagande till förhör bör vara tillämplig på låter sig dock inte beskrivas i generella termer. Avgränsningen måste ske bl.a. med hänsyn till de praktiska möjligheterna att genomföra utredningsåtgärder som framstår som meningsfulla från förundersökningssynpunkt. En avgörande omständighet i det avseendet är brottsplatsens belägenhet. Har brottet begåtts i en stad, bör de personer som uppehåller sig i de kvarter som ligger i närheten av brottsplatsen i regel kunna åläggas skyldighet att omedelbart underkasta sig förhör. I vissa fall kanske området kan sträckas ut till en hel stadsdel. Har brottet förövats i en glesbygd, kan det finnas anledning att låta bestämmelsen avse betydligt större områden.
Härutöver anför justitieministern i propositionen beträffande det område inom vilket en åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas (s. 27) att bestämmelsen torde bli tillämplig på ett geografiskt mindre område, om brottet har begåtts inom en stadskärna; i en sådan situation kan bestämmelsen främst bli aktuell att tillämpa längs tänkbara flyktvägar från brottsplatsen.
I frågan om den tid inom vilken bestämmelsen kan tillämpas anför justitieministern följande (s. 13).
Allt eftersom tiden förflyter från det att brottet begåtts minskar i regel sannolikheten för att just de som uppehåller sig i området kring brottsplatsen kan lämna uppgifter som är av särskild betydelse för det fortsatta utredningsarbetet. Den föreslagna skyldigheten att följa med till förhör bör därför gälla endast under förutsättning att ett mycket allvarligt brott nyligen har begåtts inom det aktuella området. Redan några timmar efter brottet torde bestämmelsen därför inte bli aktuell att tillämpa. Omständigheterna i det enskilda fallet måste emellertid få bli avgörande. Med nödvändighet följer att storleken på det område som kan vara av intresse för polisen att kontrollera får en avgörande betydelse för under hur lång tid det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen.
I den föreslagna lagtexten har varken området inom vilket en åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas eller bestämmelsens tillämplighet i tiden efter brottet närmare preciserats. Att så inte skett framstår för utskottet närmast som en självklarhet med hänsyn till att det är omöjligt att förutse alla situationer som bestämmelsen bör träffa. Som utskottet ser saken låter sig varken det område inom vilket den utvidgade möjligheten till medtagande till förhör bör vara tillämplig eller bestämmelsens tillämplighet i tiden efter brottet beskrivas i mer exakta termer. Utskottet vill dock tillägga att en förutsättning är att området är beläget i anslutning till den plats där ett brott nyligen begåtts. Detta innebär att bestämmelsen inte kan tillämpas på platser där det saknas särskild anledning anta att det befinner sig människor som kan lämna upplysningar av betydelse för utredning om brottet. Beträffande tidsfaktorn ligger i sakens natur att sannolikheten för att det finns personer inom området som kan lämna upplysningar som är av särskild betydelse för utredning av brottet avtar med tiden; som sägs i propositionen blir det ofta så att bestämmelsen redan efter några timmar inte kan tillämpas.
Sammanfattningsvis vill utskottet slå fast att den nya regleringen kan komma att tillämpas på endast ett mindre antal mycket allvarliga brott, och liksom justitieministern anser utskottet att samhällets intresse av att sådana allvarliga brott som bestämmelsen avser klaras upp som så angeläget att hänsynen till den personliga friheten i viss utsträckning måste få stå tillbaka. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att medtagande till förhör endast kan komma i fråga i de fall där förhörspersonen utan att åberopa giltig orsak vägrar att följa med till förhöret.
Utskottets inställning innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju44 och tillstyrker regeringsförslaget i denna del.
Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott
Enligt reglerna i RB om s.k. personell husrannsakan (28 kap. 2 § RB) får för eftersökande av bl.a. den som skall gripas, anhållas eller häktas husrannsakan företas hos honom. En sådan åtgärd får vidtas även hos annan om synnerliga skäl förekommer att den eftersökte uppehåller sig där.
I propositionen föreslås att en bestämmelse förs in i 28 kap. RB som ger möjlighet till husrannsakan i transportmedel på en plats där det finns särskild anledning anta att den som kan misstänkas för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådana brott, kan komma att passera. Sådan husrannsakan får syfta endast till att söka efter den misstänkte.
I motion Ju43 yrkas att fängelse i två år skall utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott. Motionären anför som motiv härför dels att den föreslagna nivån -- lindrigaste straff fängelse i fyra år eller försök till sådant brott -- är för hög för att lagstiftningen i praktiken skall få någon betydelse, dels att brytpunkten mellan brott av normalgraden och grovt brott i svensk lagstiftning ligger vid stadgandet om lägst två års fängelse.
Utskottet finner för sin del att den valda gränsen, fängelse i lägst fyra år, är lämplig och ändamålsenlig. Vid denna bedömning beaktar utskottet särskilt att husrannsakan är ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten. Utskottet noterar vidare att det i svensk strafflagstiftning inte finns någon allmän gräns mellan grovt och ej grovt brott som går vid två års fängelse; som exempel kan nämnas grov stöld där fängelse i sex månader är minimistraffet, grov skadegörelse där påföljden är fängelse i högst fyra år vilket innebär att minimistraffet är fängelse i 14 dagar samt grov mordbrand där lägsta straff är fängelse i sex år. Vid bifall till motionärens förslag skulle för övrigt endast ett fåtal brott utöver vad som sker enligt regeringens förslag falla under bestämmelsen, och t.ex. brotten grov misshandel och olaga frihetsberövande skulle ändå inte omfattas av bestämmelsen eftersom strafflatituden beträffande dessa brott är fängelse i lägst ett och högst tio år.
Utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del och tillstyrker regeringens förslag.
Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar
I propositionen föreslås att 20 § PL skall kompletteras med en bestämmelse som ger en polisman befogenhet att i vissa fall undersöka transportmedel för att söka efter den som avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt eller avvikit från en sjukvårdsinrättning. I förstnämnda fall skall en sådan åtgärd få vidtas endast om den avvikne dömts till fängelse i minst fyra år och det kan antas att han utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Transportmedel får undersökas också för att söka efter den som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som har avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att han utgör en sådan fara för annan eller för rikets säkerhet. Endast transportmedel på en viss plats där det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera får undersökas.
I motion Ju43 yrkas att dom på fängelse i lägst två år skall utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymling. Motionären påstår att den föreslagna regeln inte skulle omfatta den som dömts för upprepade grova våldtäkter och som avvikit från kriminalvårdsanstalt.
Utskottet anlägger härvidlag motsvarande synsätt som i föregående avsnitt samt noterar att minimistraffet för enbart ett sådant brott som motionären nämner är fängelse lägst fyra år. Samtidigt vill utskottet peka på att den föreslagna kompletteringen av PL innebär att även brott för vilka det lindrigaste straffet understiger fängelse i fyra år kan komma att omfattas av bestämmelsen eftersom begränsningen för lagens tillämpning i detta fall är att någon dömts till fängelse i minst fyra år. Således kan husrannsakan få ske i transportmedel för att eftersöka t.ex. en person som dömts för grovt narkotikabrott trots att straffskalan för detta brott är fängelse i lägst två och högst tio år.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju43 i denna del och tillstyrker bifall till regeringens förslag.
Polisingripanden vid upplopp
I motion Ju205 anförs att gällande lagstiftning inte ger polisen erforderliga möjligheter att garantera allmän ordning. Motionärerna vill därför att regeringen skall få i uppdrag att till riksdagen lämna förslag så att polisens möjligheter att omhänderta störande personer klarläggs. I motionen hänvisas till rikspolisstyrelsens inledningsvis nämnda skrivelse till regeringen i juli 1990.
I propositionen lämnar justitieministern en utförlig redogörelse för vilka möjligheter polisen har att ingripa mot folksamlingar som allvarligt stör eller hotar den allmänna ordningen. Denna genomgång syftar till att ge underlag för en bedömning av om det finns behov av någon lagändring i det hänseende som motionärerna tar upp. Hennes slutsats blir att nuvarande regler lämnar tillräckligt utrymme för att polisen skall kunna fullfölja sin uppgift att upprätthålla allmän ordning och säkerhet varför några sådana ändringar som ifrågasatts inte föreslås.
Utskottet ansluter sig till justitieministerns bedömning och konstaterar att det saknas anledning att vidta några sådana åtgärder som begärs i motionen.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju205.
I anslutning till den allmänna debatt som förekommit rörande naturen av justitieministerns redovisning i propositionen i det hänseende som berörts i detta avsnitt vill utskottet för sin del notera att det här inte är fråga om sådan "lagstiftning genom motiv" -- som inte bör förekomma och som utskottet vid flera tillfällen riktat erinringar mot (se 1990/91:JuU4 s. 7 och där gjorda hänvisningar). Vad hon anfört varken syftar till eller innebär ändring av gällande rätt; det utgör endast en redogörelse för dess innehåll.
Övriga frågor
I övrigt har utskottet inget att anföra med anledning av propositionen eller motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande medtagande till förhör att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju44 antar det genom proposition 1990/91:129 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 8 §, res. 1 (fp)
2. beträffande husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju43 yrkande 1 antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 28 kap. 2 a §, res. 2 (m)
3. beträffande husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju43 yrkande 2 antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387), res. 3 (m)
4. beträffande polisingripanden vid upplopp att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju205,
Stockholm den 14 maj 1991
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).
Reservationer
1. Medtagande till förhör (mom. 1)
Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "I den" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
I den föreslagna lagtexten har varken det område inom vilket en åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas eller bestämmelsens tillämplighet i tiden preciserats. Att så inte skett är enligt utskottets mening oacceptabelt. Även om det kan vara förenat med svårigheter att förutse alla situationer som bestämmelsen bör träffa, är det olämpligt att skapa en bestämmelse som lämnar utrymme för ett så stort mått av godtycke som den föreslagna. Härtill kommer att bestämmelsen kommer att gälla även personer som inte varit närvarande vid brottet men som kommit till det aktuella området senare. Att personer som inte själva är misstänkta för brott utsätts för frihetsberövanden är principiellt grundlagsstridigt. Inskränkningar härvidlag måste vara ytterst välmotiverade samt ytterligt noggrant penetrerade och avgränsade. Regeringens förslag uppfyller inte dessa krav. Enligt utskottets uppfattning bör således propositionen avslås såvitt avser 23 kap. 8 § rättegångsbalken. Emellertid vill utskottet uttala sin förståelse för behovet av särskilda åtgärder, exempelvis identitetskontroller och avspärrningar, vid utredandet av extremt allvarlig brottslighet. Frågan om en framtida lagändring i detta avseende bör dock beredas med större eftertanke än vad som varit fallet med det föreliggande förslaget. En lämplig utgångspunkt härvidlag är vad som anförs i motion Ju44. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag enligt vad utskottet nu uttalat. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande medtagande till förhör att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju44 dels avslår det genom proposition 1990/91:Ju129 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 8 §, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott (mom. 2)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med "regeringens förslag" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är den föreslagna gränsen för bestämmelsens tillämpning alltför högt satt för att lagstiftningen i praktiken skall få någon betydelse. Gränsen för husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott bör i stället, som föreslås i motion Ju43, bestämmas till fängelse i lägst två år. Härigenom kommer även andra allvarliga brott mot liv och hälsa och t.ex. grova narkotikabrott att omfattas av bestämmelsen.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju43 yrkande 1 antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 28 kap. 2 a § med den ändringen att uttrycket "fängelse i fyra år" byts ut mot "fängelse i två år".
3. Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar (mom. 3)
Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar med "I motion" och på s. 10 slutar med "regeringens förslag" bort ha följande lydelse:
I motion Ju43 yrkas att dom på fängelse i lägst två år skall utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymling.
Enligt utskottets uppfattning är den föreslagna gränsen för bestämmelsens tillämpning alltför högt satt för att lagstiftningen i praktiken skall få någon reell betydelse. Bestämmelsen tar sikte på personer som begått allvarlig brottslighet och som utgör fara för andra personer. Med hänsyn därtill bör, enligt utskottets uppfattning, möjligheten att företa husrannsakan i transportmedel för att söka efter den som avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt gälla om den avvikne dömts till fängelse i minst två år.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju43 yrkande 2 antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i polislagen (1984:387) med den ändringen att uttrycket "fängelse i minst fyra år" byts ut mot "fängelse i minst två år".
4. Polisingripanden vid upplopp (motiveringen)
Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp) och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "I anslutning" och slutar med "dess innehåll" bort ha följande lydelse:
I anslutning till vad justitieministern anfört i propositionen i det hänseende som berörts i detta avsnitt vill utskottet anmärka att den lämnade redovisningen -- med hänsyn främst till att justitieombudsmannen, såsom för övrigt också redovisas i propositionen, beslutat inleda förundersökning med anledning av vissa polisingripanden -- skulle kunna uppfattas som en inblandning från regeringens sida i förestående rättegång. Vidare kan det samråd som enligt propositionen under ärendets beredning förekommit med företrädare för bl.a. polisen och JO-ämbetet uppfattas som ett försök från regeringens sida till indirekt styrning av myndigheternas handlande (jfr Hans Heinrich Vogel i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1991 s. 73). Utskottet utgår från att regeringen framgent beaktar de synpunkter utskottet nu framfört.
Med anledning av den allmänna debatt som förekommit i anslutning till detta lagstiftningsärende vill utskottet endast påminna om sina tidigare erinringar mot uttalanden i syfte att ändra gällande rätt som görs i ärenden som inte gäller det lagrum som uttalandena avser (se 1990/91:JuU4 s. 7 och där gjorda hänvisningar).
[Rättelser i lagtext]
prop. s. 4
20 §
För att söka efter en person som med laga stöd skall
omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den
eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som
tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en
lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga
skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos
annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På
motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en
bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål
som polisen med stöd av lag eller annan författning skall
omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller
därvid föremålets ägare eller innehavare.