Immaterialrättsliga frågor
Betänkande 1997/98:LU16
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU16
Immaterialrättsliga frågor
Innehåll
1997/98 LU16
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet 17 motioner som tar upp olika immaterialrättsliga frågor. Vidare redovisas en av utskottet initierad utvärdering av reglerna om följerätt i upphovsrättslagen. I fem motioner föreslås åtgärder för att underlätta och initiera ansökningar om patent, och sex motioner innehåller yrkanden som riktar sig mot möjligheten att få patent på livsformer. Övriga motioner rör bruksmönster, växtförädlarrätt och upphovsrätt. Med anledning av ett motionsyrkande förordar utskottet ett tillkännagivande om att regeringen bör överväga behovet av upphovsrättsligt skydd för det översättningsarbete som bedrivs av Bibelkommissionen. Övriga motioner avstyrks. Till betänkandet har fogats sju reservationer. I en bilaga till betänkandet har intagits en inom utskottets kansli upprättad promemoria om aktuella EU-frågor på immaterialrättens område.
Motionerna
1997/98:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer som söker patent, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behoven av att höja patentets rättsliga skydd och status, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om konkreta ändringar i patentlagen i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att konsekvensändringar kommer till stånd i internationella patenträttskonventioner. 1997/98:L802 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om upphovsrätten i IT- världen. 1997/98:L803 av Gullan Lindblad och Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om ungdomsföreningars skyldigheter enligt upphovsrättslagen när det gäller avgifter till STIM i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:L804 av Carina Hägg (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av retroaktivitet i patentprocessen för små och medelstora företag med redan beviljat patent. 1997/98:L805 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en allmän översyn av den immateriella lagstiftningen i syfte att underlätta för uppfinnare och innovatörer, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en differentiering av patentkostnaderna, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett ökat immaterialrättsligt skydd på IT-området, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av bruksmönsterskydd, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändringar i växtförädlarrättslagen, 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbud mot patent på livsformer. 1997/98:L806 av Dan Ericsson m.fl. (kd) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i lagen om patentintrång att åtal skall väckas om patentintrång föreligger. 1997/98:L807 av Åsa Stenberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om framställning av enstaka exemplar av porträttfotografi för enskilt bruk. 1997/98:L808 av Lars Hjertén m.fl. (m, c, fp, kd) vari yrkas att riksdagen beslutar att genom komplettering av upphovsrättslagen säkerställa upphovsrättsligt skydd för Bibelkommissionens översättningar i enlighet med vad som anförts i motionen. 1997/98:L809 av Bodil Francke Ohlsson m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i FN skall driva frågan om patent på liv så att varje folk garanteras rätt till de egna generna, såväl som till sina inhemska växter och djur, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i alla sammanhang där det är möjligt skall verka för att patent på liv tas bort. 1997/98:K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av lagstiftningen vad gäller immaterialproduktion. 1997/98:K715 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige i ministerrådet skall verka för att förslaget om patent på bioteknologiska uppfinningar stoppas. 1997/98:Kr304 av Kerstin Warnerbring (c) vari yrkas 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkmusiken och upphovsrätten. 1997/98:Jo511 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patent på liv ej skall vara möjligt, 12. att riksdagen beslutar om en sådan ändring av patentlagen att de patent som redan beviljats på GMO återkallas, 13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förslaget till nytt patentdirektiv för skydd av tekniska uppfinningar. 1997/98:Jo542 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp) vari yrkas 9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till grundlag som innebär att patent på liv förbjuds, 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell konvention som förbjuder patent på livsformer. 1997/98:Jo543 av Johan Lönnroth m.fl. (v) vari yrkas 11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell konvention mot patent på livsformer. 1997/98:N247 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas 10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om patentintrångsförsäkring. 1997/98:N274 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bättre skydd för immateriella rättigheter.
Utskottet
Allmän bakgrund Immaterialrätt är den sammanfattande beteckningen för ett antal olika regler som skyddar intellektuella prestationer mot obehörigt utnyttjande. Immaterial- rätten brukar delas in i upphovsrätt och industriellt rättsskydd. Till det industriella rättsskyddet hör patenträtt, känneteckensrätt, mönsterrätt och växtförädlarrätt. Patenträtt gäller för nya uppfinningar som kan utnyttjas industriellt. Känneteckensrätt brukar användas som en övergripande beteckning för varumärkesrätten, firmarätten och andra rättsskydd för individualiseringsmedel. Föremål för varumärkesrätt är särskilda kännetecken i ord eller bild som näringsidkare använder som beteckning på sina varor eller tjänster. Mönsterskydd gäller utseendet (design) på en produkt antingen den betingas av estetiska eller nyttobetingade skäl. Växtförädlarrätt skyddar nya växtsorter som skapas genom förädling eller på annat sätt. I utländsk rätt finns ytterligare en form för att skydda en varas tekniska användbarhet. Den skyddsformen kallas bruksmönsterskydd, bruksmodellskydd eller skydd för nyttighetsmodeller. De svenska bestämmelserna på det immaterialrättsliga området finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patentlagen (1967:837), varumärkeslagen (1960:644), kollektivmärkeslagen (1960:645), firmalagen (1974:156), mönsterskyddslagen (1970:485) och växtförädlarrättslagen (1971:392). I huvudsak innebär de olika immaterialrättsliga reglerna - både i Sverige och i andra länder - att den som skapat en skyddad produkt eller utfört en skyddad prestation har principiell ensamrätt att dra ekonomisk nytta av produkten eller prestationen. Utan tillstånd får andra inte kopiera skyddsobjektet och utnyttja det på olika sätt, t.ex. genom att marknadsföra det. Rättighetshavaren kontrollerar alltså i princip all användning av skyddsobjektet. Exempelvis kan en patenthavare hindra andra från att utnyttja uppfinningen, en författare måste lämna tillstånd innan författarens verk kan tryckas upp och distribueras på marknaden och den som har rätt till ett varumärke kan hindra andra från att sätta varumärket på sina produkter. Ensamrätten kan vara inskränkt på olika sätt. Särskilt på det upphovsrättsliga området finns det åtskilliga regler som begränsar upphovsmannens ensamrätt. Ett exempel på en sådan inskränkning är att privatpersoner som huvudregel har rätt att kopiera skyddade verk för enskilt bruk. Mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet finns två grundläggande skillnader. Den ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på vilket en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén. Patentskydd, skydd för varumärken, mönsterskydd och växtförädlarrätt skyddar däremot idén som sådan. Den andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så fort den skyddade prestationen utförts, medan patent, mönster och växtförädlarrätt i princip förutsätter ett registreringsförfarande. Patentskydd uppkommer således först när rättighetshavaren ansökt om och beviljats patent på sin uppfinning. Varumärken intar en särställning genom att skydd kan uppkomma både genom registrering och genom faktisk användning. Den ensamrätt som följer med det immaterialrättsliga skyddet är tidsbegränsad. Enligt reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år räknat från upphovsmannens död eller beträffande vissa prestationer under 50 år från det prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den dag ansökan görs om registrering. I Sverige sträcker sig skyddstiden 20 år framåt i tiden. Mönsterskyddet räknas också från ansökningsdagen och gäller under fem år, men tiden kan förlängas upp till tio år. Växtförädlarskyddet gäller under 20 år från registreringsdagen. Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så länge de används. En registrering gäller dock bara under tio år men kan förnyas ett obegränsat antal gånger. Det immaterialrättsliga skyddet representerar betydande ekonomiska värden. Såvitt känt finns det inte några aktuella sammanställningar av hur stora dessa värden är. Beräkningar som gjordes i Sverige i början av 1980-talet visade att enbart den upphovsrättsligt relaterade delen av det svenska näringslivet då svarade för 6,5 % av BNP. Denna andel är med all sannolikhet betydligt högre i dag med hänsyn till utvecklingen av informationssamhället och datatekniken.
Patent
Inledning Gällande regler i patentlagen innebär, såsom ovan berörts, att den som gjort en ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt produktionssätt, eller på en produkt som sådan, exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna förutsättningar för patentbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den skall vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att den skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, vilket innebär att uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen. Som tidigare redovisats ger patentskyddet innehavaren en tidsbegränsad ensamrätt att utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan räkna med att under skyddstiden utan konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets intresse av att det inte skapas ett alltför långtgående monopol när det gäller att dra nytta av en uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i tiden. Vidare finns möjlighet att under vissa förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man rätt att utan hinder av ett patent mot ersättning till patenthavaren utnyttja den patentskyddade uppfinningen. Patent söks i Sverige hos Patent- och registreringsverket. Varje ansökan som kommer in granskas av myndigheten. Vid granskningsförfarandet skall utrönas huruvida det föreligger hinder mot bifall till ansökningen med hänsyn till patentlagens bestämmelser. En väsentlig del av granskningen avser frågan huruvida uppfinningen är ny och fyller kravet på uppfinningshöjd. Om förutsättningarna för patent är uppfyllda, dvs. om ansökningen är fullständig och Patent- och registreringsverket gör bedömningen att det inte finns några hinder mot patent, skall sökanden underrättas om att patent kan meddelas. Sedan sökanden betalt en särskild avgift, meddelandeavgift, skall patentmyndigheten bifalla ansökningen och kungöra beslutet. När beslutet har kungjorts är patent meddelat. Därefter vidtar det s.k. invändningsförfarandet då envar har möjlighet att göra invändningar mot ett meddelat patent. Framförda invändningar kan under vissa närmare angivna förutsättningar leda till att ett meddelat patent upphävs. Förfarandet vid Patentverket är tämligen tidskrävande, och enligt uppgift tar det i genomsnitt omkring tre år från det att en patentansökan ges in till dess patent meddelats. Antalet ansökningar uppgår för närvarande till omkring 4 500 per år, varav omkring 2 000 bifalls. Av patentlagen framgår att det i patentärenden utgår avgifter av olika slag, bl.a. ansökningsavgifter och årsavgifter. Avgiftssystemet bygger på låga initialkostnader och progressiva årsavgifter. Tanken är att den som upprätthåller sitt patent även har framgång med sin uppfinning och då kan betala årsavgifter enligt en stigande skala. Avgifternas storlek fastställs av regeringen och framgår av en bilaga till patentkungörelsen (1967:838, ändrad senast 1997:42). Verksamheten vid Patent- och registreringsverket är helt avgiftsfinansierad. I praktiken företräds sökanden i patentärenden i regel av ombud, om det inte är fråga om ett större företag med egen patentavdelning. Ett patentombud bistår uppfinnaren bl.a. med att formulera ansökan och göra förberedande nyhetsundersökningar. När patent har meddelats kan patentombudet bistå med att hålla patentet vid liv genom att betala in årsavgifterna och att hjälpa till med upprättandet av licensavtal m.m. Ett patent som meddelas av nationell patentmyndighet blir gällande endast i den staten. En uppfinnare som önskar få patentskydd i flera länder måste alltså i princip söka patent i varje land. Genom den europeiska patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en patentansökan samtidigt kan erhålla patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket (EPO) som har sitt säte i München. Konventionen trädde i kraft år 1977 och har tillträtts av Sverige och ett flertal andra europeiska stater. I den svenska patentlagen har tagits in de särskilda regler som föranletts av tillträdet. En viss anpassning av de svenska patentreglerna till konventionens bestämmelser har också skett. Den europeiska patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av förutsättningarna att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid det europeiska patentverket. Regleringen i konventionen är fristående från konventionsstaternas lagstiftning. Konventionen innehåller också bestämmelser om bl.a. rättsverkningarna av ett europeiskt patent. I sistnämnda hänseende gäller att ett europeiskt patent skall ha samma rättsverkan i den stat för vilken patent beviljats som ett nationellt patent. Giltighetstiden för ett europeiskt patent är enligt konventionen 20 år från ansökningens ingivningsdag. Konventionen hindrar inte konventionsländerna att i sin nationella lagstiftning föreskriva en längre giltighetstid för ett patent. Europeiska patent kan dock inte genom nationella regler ges en längre giltighetstid än 20 år utom i vissa krissituationer såsom krig och krigsfara. År 1989 undertecknade EG:s medlemsstater en överenskommelse om gemenskapspatent. Avtalet innebär att det är möjligt för en uppfinnare att ansöka centralt om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är alltså i princip samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska patentkonventionen. Vissa skillnader finns dock. En skillnad är att frågor om ogiltighet av ett gemenskapspatent skall prövas enligt reglerna i överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras får det verkningar inte bara i den stat där ogiltighetsmålet prövats utan patentet förfaller i sin helhet i alla länderna. Enligt den europeiska patentkonventionen däremot prövas frågor om ogiltighet i varje stat. En ogiltigförklaring får bara verkan i den aktuella staten. Överenskommelsen har hittills ratificerats av sju medlemsländer. Om återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar kan frågan om ett tillträde för bl.a. Sverige aktualiseras. Förhandlingar måste dock föras med de tre nya medlemsländerna Finland, Sverige och Österrike om bl.a. fördelningen av inkomsterna från årsavgifter för patent.
Främjande av patent I motion 1997/98:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) anses att uppfinnare och innovatörer bör ha generellt bättre villkor med tanke på deras stora betydelse för näringsliv, affärsutveckling och sysselsättning och motionärerna begär ett tillkännagivande härom (yrkande 1). Enligt motionärernas mening är patent- ansökningar och patentbevakning i Sverige förenade med alltför höga kostnader. För många enskilda uppfinnare är patentkostnaderna alltför höga och därför är det i dag storföretagen som står bakom ökningen av antalet nya svenska patent. Motionärerna anser att ett system med differentiering av patentkostnaderna mellan olika sökarkategorier bör övervägas och de hänvisar i den delen till USA, där enskilda uppfinnare samt företag med mindre än 500 anställda inte behöver betala lika höga avgifter som större företag. Även i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) tas frågan om kostnaderna för patentansökningar upp. Motionärerna anser att en differentiering av kostnaderna bör övervägas (yrkande 2). Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller patentens betydelse. För företag är patent ett av flera sätt att försäkra sig om att resultaten av satsningar på forskning och utveckling kan tillgodogöras och vidmakthållas. Patenten utgör ett sätt att exploatera ny teknik, och när företagen och samhället satsar allt större resurser på forskning och utveckling blir det också mer betydelsefullt att kunna säkra avkastningen på gjorda investeringar. Det har i olika sammanhang hävdats att framför allt mindre företag har svårt att ta till vara sina rättigheter på patentområdet. Om vissa uppfinnare och företag inte förmår att ta till vara de fördelar som patentskyddet erbjuder, fyller patentsystemet inte längre sin funktion. Utskottet kan konstatera att åtgärder har vidtagits i syfte att främja ett ökat utnyttjande av patentskyddet. Bl.a. har Patent- och registreringsverket på uppdrag av regeringen under senare tid mer aktivt informerat näringslivet om patentsystemets möjligheter. Verket har i det syftet gjort individuella företagsbesök och erbjudit utbildning och kontinuerligt stöd till organisationer och andra organ som arbetar med små och medelstora företag. I uppdraget har också ingått att delta i mässor och annan utåtriktad verksamhet. Under budgetåret 1995/96 tillfördes Patent- och registreringsverket särskilda medel för en delvis finansiering av arbetet med att utöka den externa tillgängligheten av verkets dokumentation inom patentområdet. När det gäller avgifterna för patentansökningar, torde dessa utgöra endast en mindre del av de totala kostnaderna i ett patentärende. Den totala kostnaden för ett patent som meddelas av Patent- och registreringsverket har i olika sammanhang beräknats uppgå till 50 000 kr. Om patentskydd önskas under tio år tillkommer årsavgifter om drygt 10 000 kr. De sammantagna kostnaderna för att upprätthålla ett patentskydd i Sverige under tio år uppgår i normalfallet till omkring 60 000 kr. Kostnaderna för att förvärva patentskydd enligt den europeiska patentkonventionen i åtta länder uppgår till omkring 200 000 kr, vartill kommer kostnader för årsavgifter.De stora kostnaderna hänför sig till arbetet med utformningen av ansökningshandlingarna, såsom ombudsarvoden och översättningskostnader. Ansökningsavgiften till Patent- och registreringsverket uppgår till 3 800 kr, vartill kommer en tryckningsavgift om 900 kr. Ombudskostnaderna är således den helt dominerande posten. Även om avgifterna i ett patentärende således knappast kan sägas vara av den storleken att de i någon betydande omfattning kan antas påverka antalet ansökningar negativt, är en sänkning av avgifterna naturligtvis välkommen, inte minst med hänsyn till de mindre företagen. EG-kommissionen har i juni 1997 givit ut en grönbok om patentsystemet i Europa med undertiteln ?Främjande av innovationer genom patent?. EG, som har plats som observatör i styrelsen för EPO i München, kan där tillvarata sina intressen men också i andra sammanhang agera i frågor av gemensamt intresse för de båda organen. Grönboken tar upp bl.a. några frågor om hur väl det nuvarande europapatentsystemet fungerar och där redogörs för ett arbete inom EPO för att sänka kostnaderna för europapatent. Kommissionen tar i grönboken upp dels frågan vilka avgifter som i första hand skulle kunna sänkas, dels om det är lämpligt att enligt amerikansk förebild införa förmånligare avgifter för små och medelstora företag. Slutligen diskuteras den s.k. fördelningsnyckeln, enligt vilken årsavgifterna för förnyelse av ett europapatent fördelas och hur dessa skall delas mellan nationella patentverk och det europeiska patentverket. Småföretagsdelegationen, som har i uppdrag att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering och tillväxt i småföretag, konstaterar i sin nyligen presenterade första rapport, (SOU 1997:186) Bättre och enklare regler, att många mindre företag skapas kring ett begränsat antal unika innovationer, och att patentinstitutet därför är av stor betydelse för att skydda innovationen under den period som den utvecklas tekniskt och kommersiellt. För en stor del av patentärendena är handläggningstiderna mycket långa, vilket enligt delegationen förorsakar ökade kostnader och innebär problem för de innovativa företagens konkurrensmöjligheter. Det är enligt delegationen viktigt att också kostnaderna för att ansöka om och upprätthålla patent kan hållas så låga som möjligt. Delegationen föreslår att regeringen ger Riksrevisionsverket i uppdrag att granska handläggningstiderna hos Patent- och registreringsverket och att se över kostnaderna för att erhålla och upprätthålla patent och i nästa regleringsbrev till verket ställer krav på redovisning av hur verket varaktigt kan sänka handläggningstiderna och hur man skaffat kompetens för att säkra detta mål. Vidare bör i sammanhanget noteras att Patent- och registreringsverket i en skrivelse till regeringen år 1996 har väckt förslag om vissa ändringar i patentlagen. Bland de frågor som verket tagit upp i skrivelsen kan nämnas sådana som rör förenkling och förbilligande av handläggningsförfarandet. Enligt uppgift från Justitiedepartementet kommer de frågor som verket tagit upp att behandlas i en departementspromemoria under år 1998. Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor om kostnaderna för patentansökningar som motionärerna aktualiserat är, eller kommer att bli, föremål för överväganden i olika sammanhang. Utskottet kan inte finna annat än att arbetets inriktning ligger helt i linje med motionsönskemålen. Några särskilda åtgärder från riksdagens sida är därför inte påkallade. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L801 yrkande 1 och L805 yrkande 2.
Patentintrångsförsäkring I motion L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) framhålls att det är angeläget att det, som ersättning för den patentintrångsförsäkring som upphörde vid årsskiftet 1995/96, skapas någon form av försäkringsskydd, bl.a. för juridiskt biträde, vid patentintrång (yrkande 2). Behovet av en patentintrångsförsäkring tas i ytterligare två motioner. I motion N247 av Olof Johansson m.fl. (c) sägs att det, i avvaktan på en försäkringslösning på europeisk nivå, bör införas en nationell patentintrångsförsäkring (yrkande 10). I motion N274 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs att ägare till immateriella rättigheter bör ges bättre ekonomiska möjligheter att försvara sin rätt till patent och varumärken genom ett bättre försäkringsskydd (yrkande 14 delvis). Utskottet kan konstatera att regeringen hösten 1996 gav Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) i uppdrag att ta fram ett underlag med förutsättningar för och förslag till utformning av en patentintrångsförsäkring som bygger på kommersiella grunder. Uppdraget redovisades i januari 1997 i rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för patent. NUTEK redovisar i rapporten en modell för en rättsskyddsförsäkring som bygger på kommersiell grund och föreslår lösningar med expansionsmöjligheter till nordisk och europeisk nivå. Vidare föreslås att regeringen tar vissa initiativ till ytterligare åtgärder för att komma till rätta med vissa problem inom patentprocessen. I rapporten framhålls att även varumärken kan vara intressanta ur ett försäkringsperspektiv och det föreslås att den frågan därför utreds närmare. Regeringen har därefter utsett en särskild förhandlare med uppdrag att söka få till stånd en överenskommelse med olika intressenter om bildande av ett försäkringsbolag för att meddela den aktuella försäkringen. Regeringen har förklarat sig beredd att skjuta till medel för vissa initialkostnader, förutsatt att det går att finna finansiärer som är villiga att bidra till det erforderliga aktiekapitalet. Den särskilde förhandlaren har nyligen, den 12 februari 1998, i sin redovisning till regeringen av uppdraget konstaterat att det för närvarande saknas förutsättningar att ingå överenskommelser med intressenter för finansiering och ägande av ett försäkringsbolag som skall tillhandahålla rättsskyddsförsäkring för patent. I rapporten redogörs för förhandlingsarbetet, som inneburit omfattande kontakter med representanter för uppfinnare, småföretagare, banker, försäkringsbolag, innovationsinriktade organisationer och företag m.fl. varvid det konstateras att det råder en stor enighet om att problemet med patentintrång som drabbar framför allt enskilda uppfinnare och småföretag är allvarligt. Enligt många bedömare är det dessutom ett växande problem. Även om många anser att problemet är angeläget att lösa finns det enligt rapporten uppenbarligen inte tillräckligt stort intresse hos någon av de intressenter som har möjlighet, finansiellt och i övrigt, för att få till stånd en ordning, baserad på privat engagemang. En nationell lösning av problemet torde därför, åtminstone för närvarande, enligt den särskilde förhandlaren förutsätta ett väsentligt större engagemang, bland annat finansiellt, från statens sida, än vad som varit aktuellt enligt förhandlingsuppdraget. Vidare sägs att det kan diskuteras huruvida det från allmänna utgångspunkter är lämpligt att staten på sådant sätt skulle ta ansvaret för problemets lösning och det är också oklart om det vore förenligt med EU:s konkurrensregler. Avslutningsvis anges att problemet med patentintrång har tagits upp på EU-nivå, men att de flesta bedömare anser att en eventuell lösning på europeisk nivå ligger flera år fram i tiden. Som sin slutsats anser den särskilde förhandlaren att Sverige i den föreliggande situationen bör inrikta ansträngningarna på att, tillsammans med övriga intresserade länder, aktivt driva fram en europeisk lösning av problemet. Utskottet finner det vara utomordentligt beklagligt att det inte har varit möjligt att lösa de finansiella förutsättningarna för den föreslagna försäkringsmodellen. Som framhålls i rapporten är patentintrången nämligen ett allvarligt och växande problem, framför allt för enskilda uppfinnare och småföretagare. Med hänsyn till frågans betydelse förutsätter utskottet att regeringen dels noga överväger om det kan finnas alternativa vägar att nå fram till en nationell lösning, dels verkar för att driva fram en försäkringslösning på europeisk nivå. I motion L804 pekar Carina Hägg (s) på att NUTEK:s förslag till patentintrångsförsäkring innebär att en patentintrångsförsäkring skall tecknas redan i anslutning till att en ansökan om patent ges in. Det är enligt motionären viktigt att även den som redan har ett giltigt patent inte ställs utanför möjligheten att teckna försäkring. Det är enligt motionären önskvärt att också dagens patenthavare skall kunna omfattas av den trygghet som en försäkring kan ge. Utskottet kan, särskilt mot bakgrund av de konstaterade svårigheterna att finansiera ett försäkringssystem, konstatera att en realistisk modell måste bygga på att kostnaderna för försäkringsverksamheten hålls på en så låg nivå som möjligt. NUTEK:s förslag har beaktat detta, bl.a. genom att förutsättningen för rätten att teckna försäkring skall vara att det redan i anslutning till ingivandet av patentansökan tecknas en s.k. optionsförsäkring. För att det skall finns några möjligheter att trots allt söka uppnå en nationell försäkringslösning, så bör det enligt utskottets mening inte komma i fråga att ta några initiativ som ytterligare försvårar en sådan lösning. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L801 yrkande 2, L804, N247 yrkande 10 och N274 yrkande 14 (delvis).
Prioritet I själva uppfinningsbegreppet ligger att en uppfinning skall vara ny. Det patenträttsliga nyhetskriteriet är strängt och det ställer krav på att uppfinningen skall utgöra en objektiv och absolut nyhet. Sålunda anges i 2 § patentlagen att patent meddelas endast på uppfinning som är ny i förhållande till vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Med begreppet ?blivit känt? avses allt som blivit allmänt tillgängligt, oavsett på vilket sätt så har skett och oberoende av var och när förhållandet blev allmänt tillgängligt och vidare även oberoende av om uppfinnaren känt till materialet eller ens haft en reell möjlighet att känna till dess existens. En invändning om att nyhetskravet inte är uppfyllt kan göras gällande när som helst, även efter det att patent har meddelats. Visar det sig att en sådan invändning är riktig, utgör den en ogiltighetsgrund. Den som överväger att söka patentskydd för en uppfinning i flera länder skulle ställas inför betydande svårigheter till följd av nyhetskravet, om inte särskilda regler hade utformats för att reglera den situationen. Det torde nämligen vara praktiskt taget omöjligt att sända in ansökningar så att de anländer vid samma tidpunkt till patentmyndigheterna i de olika länder som kan vara aktuella. Därtill kommer att det vid tiden för en första ansökan i regel inte torde vara möjligt att slutgiltigt bedöma den geografiska omfattningen av det skydd som uppfinningen kan komma att motivera. Pariskonventionen den 20 mars 1883 till skydd av den industriella äganderätten, vartill Sverige anslutit sig, innehåller vissa regler om prioritetsrätt som syftar till att avhjälpa sådana effekter (konventionsprioritet). Bestämmelserna innebär att uppfinnare som sökt skydd för en uppfinning i en konventionsstat har rätt att inom tolv månader söka skydd för uppfinningen i andra konventionsstater med verkan att ansökningarna i dessa stater skall anses gjorda samtidigt med den första ansökningen. I 6 § patentlagen regleras rätten att åtnjuta prioritet från tidigare ansökan om patent i Sverige eller från tidigare ansökan om patent eller vissa andra skyddsformer i främmande stat som är ansluten till Pariskonventionen. Ansökan om patent på uppfinning, vilken inom tolv månader före ansökningsdagen har angivits i ansökan som avser patent för Sverige eller patent i främmande stat som är ansluten till konventionen, skall anses gjord samtidigt med den tidigare ansökningen, om sökanden yrkar det. I 22 § patentlagen behandlas offentliggörande av patentansökan. Av bestämmelsens första stycke framgår att handlingarna i ett patentärende skall hållas tillgängliga för var och en fr.o.m. den dag då patentet meddelas. För att förhindra att de långa handläggningstiderna för patentansökningar leder till att ansökningar hålls hemliga under lång tid, har införts en bestämmelse i 22 § andra stycket om obligatoriskt offentliggörande efter viss tid. Handlingarna i patentansökningsärenden skall enligt bestämmelsen hållas tillgängliga för envar när 18 månader har gått från ansökningsdagen eller, om prioritet yrkas, den dag från vilken prioritet begärs. I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs förslag till lag- ändringar som gäller prioritetsåret (yrkande 3). Motionärerna anser att tiden för prioritet bör förlängas till två år. Härigenom skulle man underlätta för sökandena dels att hitta lämpliga samarbetspartner inom landet eller utomlands för lämpliga produktions- och finansieringsformer, dels att ta ställning till om patent skall sökas även i andra länder. I samband med en förlängning av prioritetstiden måste givetvis tiden för offentliggörande av patent också utsträckas från nuvarande 18 månader till minst 24 månader. I konsekvens härmed bör Sverige internationellt verka för att motsvarande ändringar kommer till stånd i internationella konventioner på patenträttens område. I motionen yrkas ett tillkännagivande om detta (yrkande 4). Utskottet, som i mars 1997 hade att ta ställning till likalydande motionsyrkanden, anförde vid det tillfället i sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU12 i frågan följande. Utskottet kan i och för sig ha förståelse för tanken att en uppfinnare eller annan som söker patentskydd för en uppfinning skulle ha mycket att vinna på en förlängning av prioritetsperioden. Enligt utskottets mening måste emellertid frågan bedömas i ett vidare perspektiv och med beaktande av effekterna på villkoren för företagandet i stort. Från den utgångspunkten är det uppenbart att prioritetsperioden utgör ett betydande osäkerhetsmoment. Under ett år från den första ansökningen föreligger nämligen på grund av prioritetsreglerna i länder där patentskydd ännu inte sökts en latent möjlighet för att ett patentskydd kommer att etableras. En viktig funktion av patentförfarandet är att information om ny teknik på ett effektivt sätt snabbt blir tillgänglig för den som har ett behov av den i forskning, i kommersiell tillämpning eller på annat sätt. Om exempelvis en svensk företagare fått kännedom om en för honom/henne värdefull uppfinning genom att patentskydd har sökts någonstans i utlandet, kan det vara riskabelt för honom att, så länge prioritetsfristen löper, ta initiativ till att kommersiellt utnyttja uppfinningen. Om en patentansökan lämnas in även i Sverige, skulle nämligen förutsättningarna för att utnyttja uppfinningen ändras radikalt. Enligt utskottets mening väger intresset tyngre av att det inom rimlig tid blir klarlagt i vilken omfattning en ny uppfinning slutligen blir patentskyddad än den enskilde uppfinnarens intresse av ytterligare utsträckt tid för att bedöma behovet av patentansökningar i andra länder. Den nuvarande prioritetsperioden på tolv månader är resultatet av internationella överläggningar och får enligt utskottets mening ses som en lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Sedan utskottet gjorde den redovisade bedömningen för knappt ett år sedan har inget framkommit som föranleder en annan bedömning. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L801 yrkandena 3 och 4.
Biotekniska uppfinningar En utgångspunkt för patentlagens regler om det patenterbara området är att någon skillnad inte skall göras mellan olika tekniker. Patent kan sålunda meddelas också för biotekniska uppfinningar. En etisk gräns för vad som är patenterbart finns i patentlagens 1 § fjärde stycket, som innehåller ett generellt förbud för patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Vidare föreskrivs i samma lagrum förbud mot patent på djurraser och växtsorter. Förbud gäller också för patent på ett väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur. Patent får dock meddelas på ett mikrobiologiskt förfarande och på produkter som är ett resultat av ett sådant förfarande. För växtsorter finns en särskild rättslig skyddsform, växtförädlarrätt, vilken regleras i växtskyddslagen (1971:392). Sex motioner har väckts med yrkanden som riktar sig mot möjligheten att ta patent på livsformer. I motionerna L805 av Agne Hansson m.fl. (c), (yrkande 6), Jo511 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd), (yrkande 11) samt Jo542 av Gudrun Lindvall m.fl. (mp), (yrkande 9) begärs ett uttryckligt förbud mot patent på liv, och i Jo511 begärs därtill en lagändring av innebörd att de patent som redan har beviljats på genmanipulerade produkter återkallas (yrkande 12). I motionerna K715 av Alf Svensson m.fl. (kd), (yrkande 11) och Jo511 (yrkande 13) begärs att Sverige skall verka i ministerrådet för att stoppa förslaget till direktiv om patent på biotekniska uppfinningar. I Jo542 (yrkande 10) och Jo543 av Johan Lönnroth m.fl. (v) (yrkande 11) begärs att Sverige skall verka för en internationell konvention som förbjuder patent på liv. I motion L809 av Bodil Francke Ohlsson (mp) begärs att Sverige i FN skall driva frågan om patent på liv så att varje folk garanteras rätt till de egna generna, såväl till växter som till djur (yrkande 1) och att Sverige i alla sammanhang där det är möjligt skall verka för att patent på liv tas bort (yrkande 2). Utskottet vill erinra om att det inom EU sedan 1988 pågår ett arbete med att utforma ett direktiv om rättsligt skydd för de biotekniska uppfinningarna. Motivet för ett sådant direktiv är att garantera fri rörlighet på den inre marknaden av patenterade biotekniska produkter genom att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning så att de rättsliga förutsättningarna för patentskydd, liksom skyddets omfattning, klargörs och harmoniseras. Innehållet i ett kommande direktiv kommer att vara bestämmande för utformningen av de svenska rättsreglerna på området. Sedan EG:s ministerråd år 1994 i en gemensam ståndpunkt antog ett förslag till direktiv, krävde Europaparlamentet vid sin behandling av förslaget flera ändringar. En förlikningskommitté presenterade ett gemensamt utkast, vilket röstades ned av parlamentet i mars 1995 med påföljd att direktivet inte kunde antas. Kommissionen har därefter lagt fram ett reviderat direktivförslag. Europaparlamentet avslutade sin första behandling i det ärendet i juli 1997 med att anta 66 olika förslag till ändringar i kommissionens reviderade förslag. Kommissionen har därefter i augusti 1997 lagt fram ett ytterligare reviderat förslag till direktiv, i vilket Kommissionen har gjort omarbetningar på samtliga punkter utom en där parlamentet har begärt ändringar. Generellt kan sägas att Europaparlamentet har förordat en starkare betoning av de etiska aspekterna och att kommissionen i stor utsträckning har beaktat detta. Ministerrådet antog den 27 november 1997 i en gemensam ståndpunkt det nya direktivförslaget. Ärendet skall nu åter behandlas av Europaparlamentet inom ramen för det s.k. medbeslutandeförfarande som är tillämpligt i ärendet. Den behandlingen har ännu inte inletts. Direktivförslaget innehåller bestämmelser för harmonisering av medlemsstaternas nationella patentlagstiftning avseende biotekniska uppfinningar. Utgångspunkten är att alla medlemsstaterna i och för sig skall skydda sådana uppfinningar i sin nationella lagstiftning. Den föreslagna direktivtexten anger emellertid också vissa etiskt betingade undantag som innebär att patent på vissa slags uppfinningar inte kan komma i fråga. Vidare klargörs distinktionen mellan uppfinning och upptäckt både när det gäller biologiskt material i allmänhet och beträffande människokroppens beståndsdelar. Direktivet behandlar också ensamrättens omfattning, vilket har betydelse bl.a. för såväl användningen av skördat material som utsäde inom jordbruket. Djurraser och växtsorter, liksom väsentligen biologiska förfaranden för framställning av växter eller djur, utesluts enligt förslaget från patenterbarhet. När det gäller patentering av mänskligt material sägs att den mänskliga kroppen i sina olika bildnings- och utvecklingsstadier, liksom enbart upptäckten av någon av dess beståndsdelar, inte kan utgöra en patenterbar uppfinning. De regler som på etiska grunder utesluter patentering ha utökats i det ändrade förslaget. Ett uttryckligt förbud mot patent på kloning av människor har tagits in. Detsamma gäller förfaringssätt för modifiering av mänsklig arvsmassa. Likaså utesluts förfaranden som innebär industriellt utnyttjande av mänskliga embryon och foster från det patenterbara området. Sådana förfaranden som är till nytta för fostret, exempelvis metoder som underlättar konstgjord befruktning, skall dock vara patenterbara. Enligt den etiska regel som avser djurskyddshänsyn skall man fråga sig om ett förfarande som sannolikt förorsakar djuren lidande medför några påtagliga medicinska fördelar för människor eller djur. Blir svaret nej, skall patentskydd inte kunna komma i fråga. Detta torde innebära att genmodifiering av boskap för att t.ex. öka avkastningen inom jordbruket inte är ett patenterbart förfarande om det skulle förorsaka djuren lidande. Bestämmelserna om patentskyddets omfattning innebär att det skydd som patentet ger för ett biologiskt material också skall omfatta sådant biologiskt material som framställs genom förökning av det skyddade materialet, om de egenskaper som är ett resultat av uppfinningen finns med också i den nya generationen. Genom ett s.k. jordbruksundantag (farmer´s privilege) får bönder trots detta använda sin egen skörd som utsäde utan patenthavarens samtycke. När det gäller boskap skall lantbrukaren enligt föreslaget ha rätt att sälja avkomman av djur som omfattas av ett patent så länge som det sker inom ramen för normal jordbruksverksamhet och inte handlar om kommersiell avel. Det ändringsförslag från Europaparlamentet som kommissionen inte har beaktat gäller uppgifter om det genetiska materialets ursprung. Parlamentet förordade att om en uppfinning är baserad på växt- eller djurmaterial skall patentsökanden ange materialets geografiska ursprung samt visa att ursprungs- landets lagar angående tillträde till och export av genresurser har följts. Vidare föreslog parlamentet att om ett alster av en uppfinning består av biologiskt material av mänskligt ursprung, skall sökanden i patentansökan dels ange från vilken person materialet har tagits, dels lämna bevis om att personen i fråga har lämnat sitt samtycke. Anledningen till att kommissionen inte har följt den förstnämnda delen av förslaget anges vara att det går längre än konventionen om biologiskt mångfald kräver. Den andra delen av förslaget är enligt kommissionen inte förenlig med EG:s regler om skydd för personuppgifter. Utskottet kan konstatera att direktivförslaget ligger väl i linje med den gällande svenska patenträtten. Vissa ändringar kommer dock att krävas. Den etiska gränsdragningen måste förtydligas med mera konkreta bestämmelser om vad som inte kan komma i fråga för patentskydd. Vidare måste patentlagen kompletteras med bestämmelser om jordbruksundantag. Mot bakgrund av vad som sålunda redovisas kan utskottet notera - i likhet med vad utskottet gjorde våren 1997 då motionsyrkanden med samma inriktning behandlades - att de frågor som motionärerna tar upp har varit föremål för ett omfattande arbete inom EG och att innehållet i ett kommande direktiv kommer att vara bestämmande för utformningen av de svenska reglerna. Utskottet utgår emellertid alltjämt från att regeringen arbetar för att få gehör för ett synsätt som överensstämmer med grundläggande svenska etiska värderingar. Några skäl för ett initiativ från riksdagens sida föreligger därför inte för närvarande. Enligt utskottets mening finns dock anledning att också fortsättningsvis noga följa utvecklingen på detta område. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L805 yrkande 6, L809 yrkandena 1 och 2, K715 yrkande 11, Jo511 yrkandena 11-13, Jo542 yrkandena 9 och 10 samt Jo 543 yrkande 11.
Patentintrång Den som gjort sig skyldig till intrång i den ensamrätt som patentskyddet ger, patentintrång, skall enligt 9 kap. 7 § patentlagen dömas till böter eller fängelse i högst två år om intrånget har skett uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Patentintrång är ett s.k. angivelsebrott, vilket innebär att allmänt åtal får väckas endast om målsäganden anger brottet till åtal. En ytterligare förutsättning för att väcka allmänt åtal är enligt lagrummet att det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. I motion L806 anser Dan Ericsson m.fl. (kd) att straffbestämmelsen är otillräcklig. Den har hittills knappast använts eftersom begreppet ?särskilda skäl? enligt motionärerna har avskräckt åklagarna från att föra patentintrångsärenden till domstol. I motionen yrkas att riksdagen hos regeringen begär en sådan lagändring att särskilda skäl inte skall utgöra en nödvändig förutsättning för att väcka åtal med anledning av patentintrång. Utskotttet kan konstatera att samtliga immaterialrättsliga lagar innehåller bestämmelser om straff vid intrång som skett uppsåtligt eller av grov oaktsamhet. Straffsanktionen är normalt böter, men även fängelse ingår i straffskalan. Genom en lagändring år 1994 harmoniserades straffskalan över hela immaterialrätten genom att straffmaximum på två års fängelse infördes. Trots de harmoniserade straffbestämmelserna föreligger en viktig skillnad mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet i fråga om förutsättningarna för att väcka allmänt åtal. När det gäller brott mot upphovsrätten får allmän åklagare väcka åtal efter angivelse av målsäganden eller om det är påkallat från allmän synpunkt (59 § första stycket upphovsrättslagen). Allmän åklagare skall därför, efter angivelse från en målsägande och om förutsättningarna - grov oaktsamhet eller uppsåtligt intrång - föreligger, väcka åtal. På det industriella rättsskyddets område krävs för att väcka åtal, förutom angivelse från en målsägande, att det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt (se exempelvis 57 § andra stycket patentlagen och 37 § andra stycket varumärkeslagen). Ingenting hindrar dock att en straffprocess initieras genom ett enskilt åtal. Den restriktiva ordningen för att väcka allmänt åtal på det industriella rättsskyddsområdet skall ses mot bakgrund av det förhållandet att det där främst är företag som processar och att en generell åtalsregel skulle kräva stora resurser av det allmänna, eftersom mål om exempelvis patentintrång vanligen är mycket komplicerade. För företagen är det dessutom i regel inte den straffrättsliga påföljden som är det primära, utan de är i första hand intresserade av att få rättsläget fastställt, intrånget stoppat samt ersättning för eventuell skada. Att det är lättare att föra upphovsrättsliga tvister åtalsvägen beror bl.a. på att målsäganden, upphovsmannen, i regel är en enskild person och att det därför framstår som rimligt att åklagaren för talan. Målsäganden kan därigenom föra sin skadeståndstalan i brottmålet med åklagarens bistånd. Enligt utskottets mening finns det skäl för skillnaderna i åtalsreglerna mellan intrång i det industriella rättsskyddet och upphovsrättsintrång. Några påtagliga negativa effekter av de begränsade möjligheterna att väcka allmänt åtal vid patentintrång har, enligt vad utskottet kan bedöma, inte förekommit. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom den ändring som begärs i motionen. En sådan ändring torde dessutom i hög grad vara en resursfråga. Utskottet avstyrker med det anförda bifall till motion L806.
Bruksmönster I motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) sägs att ett särskilt bruksmönsterskydd bör införas i lagstiftningen. Många småföretagare är enligt motionärerna mer betjänta av ett enklare skydd för sina idéer än de mer omfattande och komplicerade former som följer av en patentansökan. Patentsystemets långa handläggningstider, det komplicerade och kostnadskrävande förfarandet avskräcker många småföretagare och enskilda uppfinnare från att söka patent. Detta förhållande kan enligt motionärerna få till följd att vad som kunde vara idén för en företagare till en framgångsrik sysselsättning förloras till något storföretag som har resurser och möjligheter att fullfölja patentet. Den typ av ett enklare skydd som bruksmönsterskyddet är finns redan i de flesta EU- länderna och, för att underlätta för småföretagen, bör det övervägas att införa den skyddsformen även i Sverige. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 4). Frågan om en harmonisering av reglerna om bruksmönsterskydd är föremål för överväganden inom EU. I juli 1995 lade kommissionen fram en grönbok om bruksmönsterskydd inom den inre marknaden. Grönboken har legat till grund för ett brett samråd om behovet och inriktningen av åtgärder på gemenskapsnivå på området. Kommissionen har nyligen, den 5 januari 1998, följt upp grönboken mot bakgrund av de synpunkter som har inkommit genom att lägga fram ett förslag till ett direktiv om tillnärmning av de rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för uppfinningar, KOM (97) 691. I direktivförslaget anges att de särskilda kännetecknen för den föreslagna skyddsformen skall vara en snabb och enkel registrering, lägre skyddsvillkor, en låg kostnad och möjligheten till ett preliminärt skydd i avvaktan på att ett patent meddelas. Den genomsnittliga tiden för meddelande av bruksmönsterskydd i de länder som redan har sådant skydd i någon form är sex månader, vilket skall jämföras med vad som gäller för patent, dvs. två till fyra år. Den snabba registreringen kan förstärka den konkurrensmässiga ställningen, främst för de små och medelstora företagen, och den möjliggör ett snabbt ekonomiskt utnyttjande av uppfinningen, såväl genom meddelande av licenser som genom en direkt användning av uppfinningen inom företaget. Villkoren för att erhålla ett bruksmönsterskydd är mindre strikta och lättare att uppfylla än de som gäller för patent, vilket gör det möjligt att skydda även uppfinningar som innebär endast smärre tekniska framsteg. Till skillnad från patent skall bruksmodellskydd meddelas utan förprövning av nyhet och uppfinningshöjd, vilket gör att skyddet blir billigare att erhålla. Förutsatt att uppfinningen uppfyller villkoren för båda skyddsformerna kan den snabba registreringen av en bruksmodell utnyttjas till att överbrygga den relativt långa tiden innan ett patent kan meddelas. De uppfinningar som enligt direktivförslaget skall kunna få bruksmodellskydd är nya uppfinningar som har uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet. Skyddstiden skall omfatta sex år från ansökningsdagen, med möjlighet till förlängning i två perioder och vardera två år, dvs. maximalt tio år. Enligt förslaget skall medlemsstaterna senast den 31 december 1999 ha antagit de lagar och andra författningar som krävs för att införliva direktivet. Mot bakgrund av vad som på området pågår inom EU, finns det inte skäl för riksdagen att ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker således bifall till motion L805 yrkande 4.
Växtförädlarrätt
Jordbruksundantag En ny lag om växtförädlarrätt trädde i kraft den 1 juli 1997 (1997:306). Genom den nya lagen har ensamrätten till nya växtsorter förstärkts och en anpassning har skett till den moderna bioteknikens möjligheter. I motion L805 tar Agne Hansson m.fl. (c) upp en fråga angående utformningen av den s.k. jordbruksundantaget i den nya lagen. Undantaget innebär att jordbrukare tillåts att använda sådant växtmaterial som de skördat på den jord de själva brukar till nytt utsäde inom den egna brukningsenheten, och i fråga om den närmare regleringen hänvisar lagen till den omfattning och de villkor som gäller för sorter som omfattas av EG:s växtförädlarrätt. Motionärerna framhåller att jordbruksundantaget omfattar en rätt för bonden att bearbeta eller låta någon annan bearbeta utsädet, och det förekommer i stor utsträckning att bönder legorensar åt varandra. Enligt motionärernas mening måste utgångspunkten vara att även den som utför rensning och betning av säd som omfattas av jordbruksundantaget skall vara undantagen. Det är nämligen själva användningen av det uppförökade materialet som sortägaren har rätt till ersättning för. Rensning och andra åtgärder med det skördade materialet faller utanför den sfären. Den nya lagen tar inte ställning till vad som gäller i förhållandet mellan sortägare respektive rensare. I stället har - i lagens förarbeten - hänvisats till vad EG-domstolen kan komma att tycka om frågan aktualiseras där. Detta är enligt motionärerna inte tillfredsställande. EG- reglerna bör tolkas så att de inte ger sortägarna möjlighet att av legorensare begära ersättning för det utsäde som ryms inom jordbruksundantaget. För att markera detta tydligt bör det framgå av förarbetena. Detta bör regeringen ges till känna (yrkande 5). Vid sin behandling i maj 1997 av regeringens proposition med förslag om ny växtförädlarrättslag hade utskottet att ta ställning till ett motionsyrkande med samma inriktning som det nu aktuella (se bet. 1996/97:LU20). Utskottet uttryckte i det sammanhanget en viss förståelse för motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att det av lagförslaget inte framgick vad som skall gälla i förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan legorensare och andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Som regeringen framhöll fanns det enligt utskottet anledning till kritik mot den lösning som valts inom EG-rätten. Utformningen av rättigheter och skyldigheter mellan sortinnehavare och jordbrukare är i många avseenden komplicerad, byråkratisk och svåröverskådlig. Andra lösningar skulle ligga närmare till hands enligt svensk rättstradition. Trots de invändningar som kunde resas mot utformningen av EG-rätten i nu diskuterat avseende delade utskottet regeringens bedömning att intresset av en samordning av de nationella reglerna med de bestämmelser som redan gäller på gemenskapsnivå borde vara utslagsgivande. Utskottet delade också regeringens bedömning att EG-rätten inte medger någon säker slutsats om vad som skall anses gälla i förhållandet mellan legorensare och sortinnehavare. Att i förarbetena till den nya lagstiftningen uttala att den aktuella bestämmelsen skall tillämpas på visst sätt borde dock enligt utskottets mening inte komma i fråga. Risken är nämligen uppenbar, anförde utskottet, att den svenska rättstillämpningen då kunde ledas i en riktning som sedermera visar sig vara oförenlig med EG-rätten. En sådan situation skulle enligt utskottet sannolikt innebära komplikationer av allvarligare slag än vad den tills vidare rådande osäkerheten kunde antas förorsaka. Utskottet utgick ifrån att representanter för de berörda parterna i den rådande situationen skulle komma att träffa avtal om vilka villkor som, i avvaktan på vägledande avgöranden, skall tillämpas. Utskottet har nu inte någon annan uppfattning i frågan och avstyrker således bifall till motion L805 yrkande 5.
Upphovsrätt
Inledning Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ger ett tidsbegränsat skydd åt den som skapat ett sådant verk. Skyddet innebär att skaparen av verket har rätt att utnyttja detta ekonomiskt, och han har ett visst ideellt betonat inflytande över hur och i vilka sammanhang det används. Har flera medverkat vid tillkomsten av det skyddade verket har var och en av dem upphovsrätt. Begreppen litterära och konstnärliga verk i lagen är mycket vidsträckta. Till litterära verk räknas bl.a. skönlitteratur och beskrivande framställningar i ord såsom vetenskapliga arbeten och handböcker. Som konstnärliga verk räknas i princip alla former i vilka verk skapas i syfte att nå en konstnärlig verkan, t.ex. i bild, rörelse eller toner. För att en produkt över huvud taget skall anses som ett verk och därmed komma i åtnjutande av skydd enligt lagen måste den ha vad man brukar kalla verkshöjd. Kravet på verkshöjd kan uttryckas så, att en produkt är ett verk om den praktiskt sett inte har kunnat framställas av två personer oberoende av varandra. Utanför skyddet faller därför idéer och uppslag som flera kan tänkas komma på, vanliga nyhetsmeddelanden, vardagliga samtal, enklare nyttoföremål och andra prestationer av rutinmässig eller alldaglig karaktär. Upphovsmannens rätt att ekonomiskt utnyttja sitt verk innefattar en principiell ensamrätt att framställa exemplar av verket och att göra verket tillgängligt för allmänheten, t.ex. genom att framföra eller visa det offentligt och sprida exemplar av verket. Som framställning av exemplar anses bl.a. inspelning av verket på band eller annan anordning från vilken det kan återges. Ett verk framförs offentligt när det presenteras för allmänheten i obeständig form, t.ex. när ett musikstycke spelas, en film visas eller ett verk sänds ut i radio eller television. Ett framförande är offentligt när det sker på en plats dit allmänheten äger tillträde. Härmed jämställs det fallet att framförandet anordnas i förvärvsverksamhet inför en större sluten krets, framför allt på en större arbetsplats (s.k. industrimusik). Ett uttryckligt skydd för datorprogram infördes i upphovsrättslagen först 1989. Innebörden av detta är att datorprogram i princip åtnjuter samma upphovsrättsliga skydd som andra verk. Det upphovsrättsliga skyddet gäller numera - till följd av lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1996 - som regel under upphovsmannens livstid och till utgången av det sjuttionde året efter hans död. Upphovsrättslagen innehåller också - efter lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1994 - regler om rätten till fotografier. Dessa innebär bl.a. att bilder som uppfyller kravet på verkshöjd skyddas på samma sätt som konstnärliga verk. Lagen innehåller vidare regler om s.k. närstående rättigheter, vilka ger musiker, skådespelare och andra utövande konstnärer ett rättsligt skydd då de framför litterära eller konstnärliga verk. Sådana framföranden får inte utan konstnärens samtycke spelas in på film, varmed jämställs videogram, på fonogram (grammofonskivor, kassettband, m.m.) eller på annan anordning genom vilken de kan återges. De får inte heller utan rättighetshavarens samtycke sändas ut i bl.a. radio eller TV. Inspelningar av framföranden får mångfaldigas endast med konstnärens medgivande. Vidare gäller att utövande konstnärer har rätt till ersättning då ljudinspelningar används vid radio- eller TV-sändningar eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. För de utövande konstnärerna gäller en 50-årig skyddstid, räknad från framförandet. Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juni 1995 fick de närstående rättighetshavarna en ensamrätt att göra exemplar av sina prestationer tillgängliga för allmänheten - även genom uthyrning - vilket innebär att samma grundbefogenheter numera gäller för dessa rättighetshavare som för upphovsmännen. Till de närstående rättigheterna räknas också det skydd som fonogramproducenter samt radio- och TV-företag har enligt upphovsrättslagen. Fonogram får inte utan producentens samtycke eftergöras eller föras över till andra anordningar genom vilka de kan återges. Vidare har fonogramproducenten rätt till ersättning då ljudupptagningen används vid radio- eller TV-sändning eller utnyttjas offentligt i förvärvssyfte. Skyddet för upphovsmän, utövande konstnärer m.fl. är i vissa avseenden inskränkt av hänsyn till allmänna eller enskilda intressen. Den som gör intrång i de rättigheter som lagen ger upphovsmän och andra rättighetshavare kan dömas till straff och förpliktas utge skadestånd. Den svenska lagstiftningen bygger på innehållet i flera internationella konventioner. Bland sådana konventioner kan här nämnas särskilt 1886 års Bernkonvention om upphovsrätt, 1952 års världskonvention om upphovsrätt och 1961 års internationella konvention om skydd för utövande konstnärer, framställare av fonogram samt radioföretag (Romkonventionen). Konventionerna bygger på i huvudsak två principer. Den ena är att varje konventionsstat skall ge samma skydd åt verk och prestationer från andra konventionsstater som staten i fråga ger åt sina nationella verk och prestationer. Den andra är att en konventionsstat är förpliktad att garantera de andra konventionsstaternas verk och prestationer ett visst minimiskydd. Den upphovsrättsliga lagstiftningen gäller främst svenska verk och prestationer. Genom Sveriges anslutning till de internationella konventionerna har Sverige förpliktat sig att ge skydd åt verk och prestationer med ursprung i ett stort antal andra länder.
Upphovsrätt för vissa översättningar Enligt 9 § första stycket upphovsrättslagen gäller upphovsrätt inte till författningar, beslut av myndigheter, yttranden av svenska myndigheter eller officiella översättningar av sådana texter. Med yttranden av svenska myndigheter avses bl.a. remissyttranden, förslag och utlåtanden, kommittébetänkanden, protokoll från riksdagen och andra organ, statliga och kommunala. Paragrafens andra stycke innehåller några undantag från huvudregeln i första stycket. Enligt detta undantag gäller upphovsrätt för kartor, alster av bildkonst, musikaliska verk och diktverk, även när de ingår i en handling, för vilken upphovsrätt inte gäller enligt första stycket. Skyddet för de nämnda typerna av verk är emellertid kraftigt inskränkt när de ingår i sådana handlingar som nämns i paragrafens första stycke. Enligt 26 a § får handlingarna nämligen återges av envar. När så sker har dock upphovsmannen rätt till ersättning. Utnyttjandet av sådana verk har således reglerats genom s.k. tvångslicens. När ett verk återges offentligt med stöd av den nämnda bestämmelsen skall, enligt 11 §, vissa ideella rättigheter beaktas. Källan skall anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver, vilket torde innebära att upphovsmannens namn skall anges. Vidare får verket inte ändras så att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks. Inte heller får det göras tillgängligt för allmänheten på ett sätt som är kränkande för upphovsmannen på sätt som nyss sagts. Att den ideella rätten i dessa fall är starkare än vad som gäller generellt har sin förklaring i att det är fråga om utnyttjanden som upphovsmannen inte har något inflytande över. I motion L808 av Lars Hjertén m.fl. (m, c, kd, fp) erinras om att riksdagen år 1961 tog initiativ till en nyöversättning av Bibeln. Bibelkommissionen, som fortfarande är i verksamhet, påbörjade sitt översättningsarbete år 1972. Nya testamentet utkom år 1981, Apokryferna år 1986 och Gamla testamentet kommer att publiceras i slutet av år 1999. Därefter kommer en komplett bibel, Bibel 2000, med noter och andra hjälpmedel att ges ut. Översättningsarbetet utgör enligt motionärerna ett av vår tids största forskningsprojekt på det humanistiska området. Bibel 2000, den tredje officiella svenska bibelöversättningen genom tiderna, står inför sin fullbordan, vilket enligt motionärerna är en unik litterär och kulturell händelse av betydelse inte endast för kyrkorna och trossamfunden. Det är också en angelägenhet av allmänkulturell betydelse. Staten har genom sina förordnanden av experter och ledamöter i styrelsen för Bibelkommissionen betonat arbetets strikt vetenskapliga karaktär och dess bredd ur kulturell och ekumenisk synvinkel. Ett allvarligt problem är, enligt vad som sägs i motionen, att den kommande bibelöversättningen står utan upphovsrättsligt skydd genom den nuvarande utformningen av lagstiftningen. Det är i första hand angeläget att beakta upphovsrättens ideella del, men även den ekonomiska aspekten är betydelsefull. Det skulle enligt motionärerna vara olyckligt om slutprodukten av Bibelkommissionens arbete, Bibel 2000, efter att ha publicerats i SOU-serien inte skulle åtnjuta upphovsrättsligt skydd. I en regeringspromemoria påtalades 1969 betydelsen av upphovsrätt i liknande sammanhang och en lagändring tillkom år 1973. Den då genomförda kompletteringen av lagen skedde för att tillgodose ett specifikt skyddsbehov i samband med tillkomsten av den nya psalmboken. Ett snarlikt skyddsbehov föreligger enligt motionärerna när nyöversättningen av Bibeln nu snart är klar, och de begär därför att riksdagen skall besluta att genom en ändring i upphovsrättslagen säkerställa att ett upphovsrättsligt skydd kommer att gälla för Bibelkommissionens översättningar. Utskottet kan konstatera att Bibelkommissionens översättningar i hittills tillgängliga delar har publicerats i SOU-serien och att texterna i dessa delar därför enligt gällande regler saknar upphovsrättsligt skydd. Det gäller (SOU 1981:56) Nya testamentet 1981, NT 81 och (SOU 1985:45) Tillägg till Gamla testamentet - de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna. Vad som således återstår att publicera är Gamla testamentets kanoniska böcker. Som sägs i motionen gjordes en ändring i upphovsrättslagen i anslutning till att 1969 års psalmbokskommitté, som hade i uppdrag att utarbeta tillägg till den svenska psalmboken avseende såväl psalmtexter som psalmmelodier, skulle komma att redovisa sitt förslag i ett betänkande i SOU-serien. I lagstiftningsärendet anfördes, mot bakgrund av att utredningens betänkande skulle komma att bedömas som yttrande av myndighet, att det inte skulle vara tillfredsställande om de i betänkandet intagna psalmmelodierna och psalmtexterna skulle kunna återges fritt utan att upphovsmännen blev berättigade till ersättning för utnyttjandet av verken (prop.1973:15 s. 139 f.). Mot den bakgrunden infördes år 1973 ett visst upphovsrättsligt skydd, i enlighet med den nyss lämnade redogörelsen, för musikaliska verk och diktverk även när de ingår i författning eller beslut eller yttrande av myndighet. Enligt utskottets mening går det knappast att - såsom görs i motionen - dra några paralleller mellan skyddsbehovet för Psalmbokskommitténs förslag och Bibelkommissionens översättningar. Skyddsbehovet i det förra fallet motiverades nämligen av att betänkandet innehöll musikaliska verk och diktverk som skapats av samtida upphovsmän, vilka enligt tidigare gällande regler inte skulle ha tillerkänts någon som helst upphovsrätt till sina verk. I motionen anförs att det är angeläget att skydda upphovsrättens ideella del, vilken tar sikte på upphovsmannens rätt att bli namngiven vid utnyttjandet av hans verk och hans möjligheter att motsätta sig kränkande ändringar och liknande förfaranden med verket. Med anledning härav vill utskottet peka på att om kommissionens översättningar skulle ges ett upphovsrättsligt skydd som motsvarar det som infördes år 1973 med anledning av psalmboksförslaget, så skulle upphovsrätten, inklusive den ideella rätten, tillkomma envar av dem som deltagit i det omfattande lagarbete som kommissionens översättningsarbete utgör. Till skillnad från den ekonomiska delen av upphovsrätten är den ideella rätten inte överlåtbar. Det skulle därför inte vara möjligt att, genom att överlåta de individuella ideella rättigheterna, ge något organ i uppgift att bevaka den ideella rätten till översättningarna. Utskottet kan således konstatera att det är förenat med betydande problem att åstadkomma ett upphovsrättsligt skydd som tillgodoser de syften som anges i motionen. Som motionärerna anför utgör Bibelkommissionens arbete utan tvekan ett av vår tids största forskningsprojekt på det humanistiska området. Mot den bakgrunden och med hänsyn till frågans principiella betydelse är det enligt utskottets mening angeläget att närmare analysera behovet av någon form av upphovsrättsligt skydd för översättningarna och andra liknande arbeten som på grund av publiceringssättet står utan sådant skydd enligt nuvarande regler. Regeringen bör därför skyndsamt överväga behovet av ett sådant skydd samt - om den finner anledning till det - ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som kan vara ändamålsenliga och förelägga riksdagen förslag till lagstiftning. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motion L808 som sin mening ge regeringen till känna.
Ersättningar för offentliga framföranden I motion L803 av Gullan Lindblad och Lennart Fridén (båda m) begärs en utredning om ungdomsföreningars skyldigheter enligt upphovsrättslagen när det gäller avgifter till STIM. Enligt motionärerna drabbas vissa ungdomsföreningar - små föreningar öppna för alla - av hårda pålagor genom avgifter till STIM, när man utövar fritidsintressen såsom dans, teater eller idrott. Föreningslivet brottas redan i dag med betydande ekonomiska problem på grund av sjunkande anslag, och föreningarna har helt enkelt inte pengar att betala till STIM. Med anledning av motionsyrkandet vill utskottet till en början erinra om att upphovsrätten är en del av förmögenhetsrätten och att det upphovsrättsliga skyddet bl.a. ger upphovsmannen ensamrätt att utnyttja det skyddade verket ekonomiskt. Detta gäller bl.a. offentliga framföranden av verk, vare sig det är fråga om levande framförande eller om framförandet förmedlas genom radio, TV, satellit, kabelnät, band- eller skivspelare. Innan skyddad musik framförs offentligt fordras således tillstånd av upphovsmännen eller deras rättsinnehavare. Även musik som spelas inom föreningar och liknande inte helt slutna kretsar räknas som offentligt framförd, och detta oavsett om tillställningarna anordnas regelbundet eller tillfälligt, och om publiken betalar entré eller ej. STIM (Föreningen Svenska Tonsättares Ekonomiska Musikbyrå) är en ekonomisk förening, till vilken tonsättare och författare genom ett anslutningsavtal upplåter sina rättigheter till offentligt framförande och inspelning på skiva, band, film osv. Föreningen tecknar avtal med musikanvändare och inkasserar och fördelar till rättighetshavarna ersättningen för offentliga framföranden och inspelningar. STIM, som har samarbete med liknande organisationer över hela världen, kontrollerar att skyddad musik inte spelas offentligt eller i förvärvsverksamhet utan tillstånd. Utskottet kan ha förståelse för den omtanke om ungdomsföreningarna som ligger bakom motionsyrkandet. När det gäller syftet med motionen måste det, enligt utskottets mening, vid ett ställningstagande till motionsyrkandet dock beaktas att STIM i sin verksamhet förvaltar de enskilda upphovsmännens ekonomiska rättigheter. Dessa rättigheter är att se som förmögenhetstillgångar, och det bör enligt utskottets mening inte komma i fråga att genom lagstiftningsåtgärder ingripa i upphovsmännens möjligheter i vissa fall att ta till vara sina rättigheter. Till följd härav avstyrker utskottet bifall till motion L803.
Kopiering av fotografiska verk I motion L807 av Åsa Stenberg m.fl. (s) diskuteras porträttfotografernas situation i upphovsrättslig mening. Motionärerna framhåller att Sveriges porträttfotografer under många år har byggt upp sin verksamhet på framställning av fotografier av hög kvalitet och genom att tillämpa en prispolitik grundad på sunda konkurrensförhållanden. Priserna har baserats på att det görs efterbeställningar av tidigare utförda arbeten. Huvudprincipen i upphovsrättslagen är att upphovsmannen ensam får förfoga över sitt verk genom att framställa exemplar av det genom att göra det tillgängligt för allmänheten. Ensamrätten är dock inte oinskränkt och ett av undantagen gäller rätten att för enskilt bruk framställa enskilda exemplar av offentliggjorda verk. Motionärerna pekar på att den tekniska utvecklingen har medfört att den privata kopieringen har ökat drastiskt till förfång för vissa upphovsmannagrupper. Upplagor har minskat med sämre försörjningsmöjligheter som följd. Sedan många år tillbaka är flera svenska näringsidkare verksamma med enda inriktning att sälja kopior av företrädesvis porträttfotografier till privatpersoner. Konkurrensförhållandena har därmed helt satts ur spel. Den enskilde porträttfotografen kan inte tävla med de priser en storindustri kan erbjuda. Motionärerna anför att om porträttfotograferna som yrkeskår skall överleva måste något göras och de erinrar om en ändring som infördes i upphovsrättslagen år 1994 och som innebär att det inte längre är tillåtet att vända sig till någon utomstående för kopiering för enskilt bruk av filmverk och musikaliska verk. Enligt motionärerna ligger det närmast till hands att på samma sätt införa ett förbud mot att anlita utomstående vid kopiering av porträttfotografier för enskilt bruk. Motionärerna begär ett tillkännagivande i enlighet med det anförda. Vid en uppvaktning i maj 1997 framförde företrädare för Porträttfotografernas Yrkesorganisation inför utskottet sina synpunkter i frågan, vilka ligger i linje med vad som anförs i motionen. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att utgångspunkten för den upphovsrättsliga lagstiftningen är att upphovsmännen skall vara förbehållna rätten att - bortsett från vissa inskränkningar - ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verken som har praktisk betydelse. Det är utan tvekan så att den tekniska utvecklingen har medfört att kopiering numera kan ske snabbt och enkelt samt att den nödvändiga utrustningen i många fall är tillgänglig för de flesta. Detta är bakgrunden till den inskränkning som införts beträffande rätten att kopiera filmverk och musikaliska verk för enskilt bruk och som motionärerna hänvisar till. I det lagstiftningsärendet anfördes bl.a. att rättighetshavarna till dessa kategorier av verk drabbas hårt av de konsekvenser som en omfattande privat kopiering har och att ändringsförslaget därför var avsett att i någon mån begränsa denna kopiering. Vidare angavs att det utomlands förekommer att näringsidkare driver verksamhet med inriktning på att verkställa kopiering av ljud- och bildupptagningar åt enskilda samt att förslaget innebar att sådan verksamhet inte skulle kunna etableras i Sverige (prop. 1992/93:214 s. 51). Utskottet kan konstatera att de problem som den genomförda lagändringen avsåg att förebygga i fråga om rätten till filmverk och musikaliska verk uppvisar tydliga likheter med de problem porträttfotograferna ställts inför på grund av den yrkesmässiga kopieringen av porträttfotografier. Mot den bakgrunden kan hävdas att samma skäl som motiverade den genomförda lagändringen kan åberopas till stöd för en motsvarande inskränkning när det gäller kopiering av porträttfotografier för enskilt bruk, dvs. ett förbud mot utnyttjande av någon utomstående. En komplikation i sammanhanget och en skillnad i förhållande till förutsättningarna till den lagändring som trädde i kraft 1994 är emellertid att ett antal företag redan är etablerade och har byggt upp sin verksamhet på de förutsättningar som lagstiftningen i nuvarande form ger. Utskottet, som kan konstatera att kopieringen för enskilt bruk av portträttfotografernas produktion har fått en omfattning som det inte var möjligt att förutse när reglerna om kopiering för enskilt bruk ursprungligen utformades, anser att situationen är sådan att det kan finnas skäl att överväga lagstiftningsåtgärder. Utskottet utgår från att regeringen närmare undersöker behovet av och förutsättningarna för att genomföra sådana åtgärder samt i förekommande fall återkommer till riksdagen med lagstiftningsförslag. Något formellt ställningstagande därom från riksdagens sida kan emellertid inte för närvarande anses vara påkallat och utskottet avstyrker därför bifall till motion L807.
Skydd för folkmusik I motion Kr304 av Kerstin Warnerbring (c) sägs att den traditionella folkmusiken har förlorat allt sitt upphovsrättsliga stöd och att det därför är angeläget att se över folkmusikens ställning inom upphovsrätten. Motionären begär ett tillkännagivande av denna innebörd (yrkande 3). Utskottet har senast vid 1991/92 års riksmöte behandlat motioner med begäran om upphovsrättsligt skydd för folkmusik. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1991/92:LU5 avstyrkte utskottet bifall till motionerna. Utskottet anförde i frågan följande. Med anledning av de nu aktuella motionerna vill utskottet än en gång stryka under att upphovsrättslagen gäller för alla former av litterärt och konstnärligt skapande och således också för folkmusik. Likaså skyddas de som bearbetar och framför folkmusik. Samtidigt förhåller det sig obestridligen så att åtskilliga verk inom folkmusiken faller utanför det skydd som upphovsrättslagen ger. En orsak härtill kan vara att skyddstiden, 50 år från upphovsmannens död, gått till ända. En annan anledning kan vara att verket inte kan tillskrivas någon viss upphovsman därför att det har kommit till genom långvarig utveckling i en viss trakt och under medverkan av en obestämd krets människor. I dessa hänseenden skiljer sig emellertid inte folkmusiken från andra former av konstnärligt skapande. För t.ex. många verk inom den seriösa musiken som allmänt utnyttjas har skyddstiden gått till ända, och inom jazzen är det inte ovanligt att verk saknar kända upphovsmän. Någon anledning till att just folkmusiken skulle ges ett mera långtgående upphovsrättsligt skydd än andra konstnärliga alster kan utskottet inte finna. Inte heller i övrigt har det enligt utskottets mening framkommit några omständigheter som föranleder utskottet att frångå sin tidigare bedömning av spörsmålet. Utskottet vidhåller sålunda sin uppfattning att några särskilda regler om skydd för folkmusik inte bör införas. En annan sak är att det kan finnas anledning att i ett vidare perspektiv överväga huruvida skyddet för litterära och konstnärliga verk bör förbättras med hänsyn till de intressen som gör sig gällande på bl.a. musikområdet. Denna fråga faller dock utanför ramen för det nu aktuella ärendet. Utskottet, som nu inte har någon annan uppfattning i frågan, avstyrker bifall till motion Kr304 yrkande 3.
Skydd för s.k. programformat I två motioner ställs krav på en översyn av den upphovsrättsliga lagstiftningen i syfte att stärka skyddet för s.k. programformat. Begreppet programformat har beskrivits som ?the common, unifying features appearing in each programme of a television or radio series? (se Karnell, TV-spel och upphovsrätt - om skyddet i Sverige för ett slags ?formats?, Festskrift till Stig Strömholm, s. 489). I motion K310 av Marianne Andersson m.fl. (c) anförs att en allt starkare trend inom TV-mediet är handeln med internationella programformat, dvs. en programidé för program med dess samtliga komponenter. De flesta av underhållningsprogrammen, även i Sveriges Television, bygger på köpta internationella format. Enligt svensk lag har ett format inte ett heltäckande immaterialrättsligt skydd som ett verk som skyddas av upphovsrättslagstiftningen. Inom den internationella TV-industrin har dock praxis för skydd av format skapats genom en betydande handel med formaträttigheter mellan produktionsbolag och TV-kanaler. Den svenska lagstiftningen bör enligt motionärerna ses över för att dessa programformat skall få ett starkare skydd. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 11). Detsamma begärs i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) (yrkande 3 delvis). Utskottet kan konstatera att programformat, i den mening som motionärerna beskriver, inte kan behandlas som ett enhetligt begrepp. Detta torde nämligen kunna innefatta allt från relativt obearbetade idéer om uppläggningen och inriktningen på en programserie till väl genomarbetade programkoncept, innefattande manus, musik, kostym, rekvisita, dekoranvisningar m.m. Beroende på vad ett enskilt programformat består av, kan det således redan enligt gällande regler vara upphovsrättsligt skyddat i flera avseenden. Såvitt utskottet kan bedöma har den omfattande handeln med programformat som motionärerna beskriver utvecklats på marknadsmässiga villkor och på avtalsmässiga grunder, i princip oberoende av vilket upphovsrättsligt skydd som skulle kunna åberopas för de enskilda objekten. Något reellt behov av ett sådant utökat skydd som motionärerna synes förorda föreligger därför, såvitt utskottet kan bedöma, inte. Inte heller i övrigt kan utskottet finna några skäl för att just programformaten skulle ges ett mer långtgående upphovsrättsligt skydd än vad som gäller för konstnärliga alster i övrigt. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna K310 yrkande 11 och L805 yrkande 3 (delvis).
Upphovsrätt och IT I motion L802 av Bengt Harding Olson (fp) anförs att upphovsrätten blir allt viktigare och värdefullare, samtidigt som den har blivit alltmer global genom den snabba IT-utvecklingen, särskilt när det gäller Internet. Det gällande regelsystemet fungerar enligt motionären hjälpligt i stora delar, medan det på viktiga punkter är helt otillfredsställande. Detta leder till ett ofrånkomligt behov av en bred utredning av upphovsrätten i den nya IT-världen och en global harmonisering av det regelverket. I motionen erinras om att lagutskottet redan våren 1993 framhöll att den tekniska utvecklingen har accelererat i en allt snabbare takt under tiden efter upphovsrättslagens tillkomst, vilket i många hänseenden innebär att lagreglerna har tillkommit under delvis andra förhållanden än dem under vilka de numera skall tillämpas. Enligt vad utskottet i det sammanhanget anförde ger denna omständighet lagstiftaren ett särskilt ansvar att vaka över att det lagstadgade upphovsrättsliga skyddet inte urholkas av i och för sig välkomna tekniska framsteg. Utskottet utgick därför från att regeringen uppmärksamt skulle följa utvecklingen på området och ta de initiativ som är påkallade för att det upphovsrättsliga skyddet skall tjäna sina syften (bet. 1992/93:LU44). Motionären erinrar vidare om att utskottet under våren 1996 underströk nödvändigheten av att Sverige i det internationella arbetet med kraft driver de upphovsrättsliga frågor som är angelägna från svensk utgångspunkt (utskottets yttrande till trafikutskottet med anledning av proposition 1995/96:125 Åtgärder för att bredda och utveckla användningen av informationsteknik, 1995/96:LU4y). Enligt vad som sägs i motionen har regeringen sedan år 1993 varit passiv. Det är därför, enligt motionärens mening, nu hög tid att göra en bred utredning av upphovsrätten i informationssamhället. Därigenom kan den svenska positionen i det nödvändiga globala harmoniseringsarbetet på upphovsrättsområdet fastställas. Motionären begär ett tillkännagivande med denna innebörd. Även i motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) pekas på att den tekniska utvecklingen inte minst på informationsområdet reser en rad frågor om det upphovsrättsliga skyddet. Upphovsrätten och skyddet för intellektuella äganderätter kan utsättas för betydande påfrestningar genom digitaliseringen och den nya tekniken medför enligt motionärerna att det är svårt för rättighetshavare och upphovsmän att behålla kontrollen över sina rättigheter och användningen av sina verk. Regeringen bör därför i det internationella sammanhanget såväl som i den nationella lagstiftningen verka för ett ökat immaterialrättsligt skydd i upphovsrättslagen. Detta bör regeringen ges till känna yrkande 3 (delvis). Utskottet har, senast i mars 1997, vid behandling av motioner med liknande inriktning som de nu aktuella understrukit att lagstiftningen sedan länge bygger på internationella konventioner och att IT-utvecklingen i en allt högre grad kräver att de nödvändiga rättsliga åtgärderna får största möjliga acceptans. Detta betyder, enligt vad utskottet uttalade, att tyngdpunkten i de svenska aktiviteterna på området i framtiden måste fokuseras på det arbete som bedrivs inom EU och på det internationella planet (bet. 1996/97:LU12). Det internationella konventionsarbetet på upphovsrättsområdet bedrivs huvudsakligen inom Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten, WIPO (World Intellectual Property Organization), ett FN-organ med säte i Genève. I december 1996 slutfördes vid en diplomatkonferens ett omfattande arbete inom ramen för WIPO:s verksamhet med att uppdatera Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk. Vid konferensen antogs två tilläggskonventioner, vilka utgör de första stegen mot att på en global nivå anpassa upphovsrätten till den digitala miljön. Den ena av de nya konventionerna rör den egentliga upphovsrätten och den andra producenternas och de utövande konstnärernas rättigheter. Sverige har skrivit på de båda tilläggskonventionerna och avsikten är att samtliga EU:s medlemsstater skall ratificera konventionerna samtidigt. Även gemenskapen kommer att ratificera för egen del, eftersom konventionerna innehåller sådant som faller inom dess kompetens. Frågan om antagandet av ytterligare ett tilläggsprotokoll som skall ta tillvara de utövande konstnärernas rätt i anslutning till audiovisuella produktioner behandlades vid diplomatkonferensen år 1996, utan att de deltagande nationerna kunde enas om att anta några regler. Sverige fortsätter att inom WIPO driva frågan. EG-kommissionen lade år 1995 fram en grönbok om upphovsrätten och närstående rättigheter i informationssamhället. Efter ett omfattande samrådsförfarande har kommissionen nu följt upp grönboken genom att den 10 december 1997 presentera ett förslag till direktiv om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (KOM (97) 628). Behovet av ytterligare harmoniseringsåtgärder av upphovsrätten på den inre marknaden samt en anpassning av dessa rättigheter till de nya utmaningar som digitalisering och multimediaprodukter innebär, har starkt betonats av berörda parter under den beredningsprocess som föregått direktivförslaget. Enligt direktivförslaget krävs vissa omedelbara lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå på grund av frågornas betydelse för den inre marknaden. Det gäller skyddet för mångfaldiganderätten, rätten till överföring till allmänheten, tekniska åtgärder och information som gäller förvaltningen av rättigheterna samt spridningsrätten av fysiska exemplar, inbegripet principen om konsumtion av rättigheterna. I direktivförslaget har inarbetats de lagändringar som krävs för tillträde till de båda WIPO-konventionerna från 1996. Förslaget, som kommer att bli föremål för samrådsförfarande med Europaparlamentet, skall behandlas av ministerrådet under mars 1998. I sammanhanget kan vidare nämnas att EG aktivt driver frågan om en internationell överenskommelse om skydd för databaser. Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet konstatera att det både inom EG och på det internationella planet sedan en tid pågått - och alltjämt pågår - ett omfattande arbete med att anpassa de upphovsrättsliga reglerna till de nya krav som digitaliseringen och informationstekniken ställer. Det är väl känt att Sverige aktivt och med framgång verkar i dessa sammanhang. Som utskottet tidigare framhållit i dessa sammanhang är det ofrånkomligt att tyngdpunkten i de svenska aktiviteterna på området i framtiden måste fokuseras på det arbete som bedrivs inom EG och på andra internationella plan. Utskottet utgår från att regeringen inom EG och i det internationella samarbetet verkar för ett ökat upphovsrättsligt skydd i linje med vad som förespråkas i motionerna. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna L802 och L805 yrkande 3 (delvis).
Skyddet för immateriella rättigheter Rätten till immateriella rättigheter skyddas genom ett system av olika sanktioner av såväl straff- som civilrättslig karaktär. Den som gör ett intrång i en ensamrätt kan därför drabbas av påföljder i form av straff och skadeståndsansvar. En domstol kan vidare i vissa fall vidta åtgärder för att förebygga ett fortsatt intrång. I två motioner begärs åtgärder från riksdagens sida i syfte att öka skyddet för immateriella rättigheter. I motion N274 av Alf Svensson m.fl. (kd) anförs att kopiering av produkter och varumärken är ett allt större problem och att lagstiftningen därför bör skärpas på det området (yrkande 14 delvis). I motion L805 av Agne Hansson m.fl. (c) anförs att villkoren för uppfinnare och innovatörer allmänt sett är dåliga och bör förbättras. Villkoren för dem som arbetat upp de betydande värden som det immaterialrättsliga skyddet representerar står enligt motionärernas mening inte i proportion till den samhällsnytta och betydelse för sysselsättningen som uppfinningarna representerar. En allmän översyn av bestämmelserna i upphovsrättslagen, patentlagen, varumärkeslagen, mönsterskyddslagen och växtförädlarrättslagen bör göras med utgångspunkt att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer. Detta bör ges regeringen till känna (yrkande 1). Utskottet avstyrkte motionsyrkanden med samma inriktning i mars 1997. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1996/97:LU12 anförde utskottet bl.a. följande. Vid ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna bör enligt utskottets mening beaktas att riksdagen så sent som våren 1994 beslutat om väsentligt skärpta åtgärder mot intrång i de immateriella ensamrätterna (prop. 1993/94:122, bet. LU17). Genom beslutet, som innebar ändringar i varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen, växtförädlarrättslagen, firmalagen och lagen om kretsmönster i halvledarprodukter, har domstolarna nu möjligheter att vid vite förbjuda fortsatt intrång inom hela det immaterialrättsliga området. Genom ändringar av skadeståndsbestämmelserna på det industriella rättsskyddets område har rättighetshavarnas ställning vid intrång förstärkts. Genomgående har vidare införts regler som innebär att ersättning skall betalas för utnyttjande av ensamrätten och för den ytterligare skada som intrånget kan ha medfört. Skadeståndets storlek kan bestämmas med hänsyn till omständigheter av annat än rent ekonomisk betydelse. Också straffbestämmelserna ändrades år 1994 så att intrång som begås av grov oaktsamhet är straffbara även på det industriella rättsskyddets område. Vidare höjdes maximistraffet för intrång i de industriella ensamrätterna från fängelse i sex månader till fängelse i två år. Därutöver infördes regler om straff för försök och förberedelse till intrång i de nämnda rättigheterna. De privaträttsliga säkerhetsåtgärderna på varumärkes-, växtförädlar- och firmarättens områden förstärktes i så måtto att också apparater, redskap m.m. som använts vid olovlig tillverkning utan att själva vara föremål för rättsskyddet kan bli föremål för säkerhetsåtgärder. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1994. Utskottet kunde mot bakgrund av det redovisade konstatera dels att man på hela det immaterialrättsliga området i Sverige har samma skydd för ensamrätter som i många andra europeiska länder, dels att man fått till stånd ett så gott som enhetligt sanktionssystem på hela det immaterialrättsliga området. Mot bakgrund av vad utskottet sålunda anförde vid föregående behandling av motsvarande motionsyrkanden, finner utskottet inte något skäl för riksdagen att nu ta något initiativ i frågan. Utskottet avstyrker därför bifall till motionerna N274 yrkande 14 (delvis) och L805 yrkande 1.
Utvärdering av reglerna om droit de suite Sedan några år ankommer det på utskotten att i större utsträckning än tidigare följa upp riksdagens beslut och att medverka till att utvärderingar av resultatet av verksamheter inom respektive utskotts beredningsområde kommer till stånd (se Riksdagsutredningens delbetänkande 1993/94 Reformera riksdagsarbetet 1 och bet. 1993/94:KU18). Lagutskottet har sedan hösten 1993 bedrivit flera utvärderingsprojekt och utskottet beslöt i mars 1996 att inleda tre nya projekt. Ett av dem gällde en utvärdering av reglerna om droit de suite i upphovsrättslagen. Det franska begreppet droit de suite är den vedertagna beteckningen för en till upphovsrätten knuten ersättning till bildkonstnärer när deras verk vidareförsäljs. Ett svenskt uttryck som numera används är följerätt. Genom ändringar i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (1960:729) infördes sådana bestämmelser i Sverige den 1 januari 1996. De nya bestämmelserna innebär att en konstnär har rätt till en ersättning på 5 % av försäljningspriset - om detta överstiger 5 % av basbeloppet - när hans konstverk vidareförsäljs yrkesmässigt (basbeloppet är för 1998 36 400 kr). Rätten till sådan ersättning gäller alla konstverk utom alster av brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemplar. Rätten till ersättning, som finns under hela verkets skyddstid, är personlig och kan inte överlåtas. Ersättningsrätten kan bara göras gällande av en organisation som företräder ett flertal upphovsmän på området och preskriberas om organisationen inte kräver den ersättningsskyldige inom tre år efter det år försäljningen ägde rum. Många - men inte alla - länder inom EU har någon form av bestämmelser om följerätt. Att ersättningssystemen skiljer sig åt har inom EG ansetts kunna inverka negativt på den gemensamma marknadens funktion. Mot den bakgrunden lade kommissionen den 3 mars 1996 fram förslag till ett direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonsverk, KOM (96) 97. Förslaget behandlas för närvarande i en rådsarbetsgrupp. I den proposition som ligger till grund för de nuvarande svenska reglerna om droit de suite fanns inga närmare uppgifter om hur uppbörd och distribution av ersättningarna skulle hanteras. I lagstiftningsärendet pekade utskottet därför på några betydelsefulla förutsättningar för att avgiftssystemet skall fungera som en upphovsrättsligt grundad inkomstkälla för konstnärerna och deras arvingar. Ett effektivt och smidigt samarbete måste etableras med konsthandeln. Den totala avgiftsvolymen måste vara tillräckligt stor för att bära de administrativa kostnaderna för systemet. En grundläggande förutsättning är vidare, framhöll utskottet, att rutinerna för att inkassera och dis-tribuera ersättningarna kan göras effektiva utan att de blir resurskrävande (bet. 1995/96:LU1). I mars 1996 ansåg utskottet att det borde vara möjligt att inom ramen för ett särskilt utvärderingsprojekt ta in information om hur den praktiska hanteringen är organiserad, särskilt vad gäller uppbörd och distribution av ersättningar. När en redovisning av de första verksamhetsåren föreligger kunde det enligt utskottets mening finnas anledning att närmare undersöka och bedöma systemets ekonomiska effektivitet mot bakgrund av de uttalanden som utskottet gjorde när de nya bestämmelserna antogs. Utskottet uppdrog åt en arbetsgrupp att genomföra utvärderingsprojektet. Arbetsgruppen, som bestått av ledamöter, sammanlagt sju, från samtliga inom utskottet representerade partier, inledde sitt arbete under hösten 1996. Gruppen har sammanträtt vid fyra tillfällen och till sammanträdena har bjudits in dels företrädare för konstnärsorganisationerna BUS (Bildkonst Upphovsrätt i Sverige) och KIF (Konstnärernas Intresse Förening) för att lämna synpunkter på reglerna om droit de suite samt informera gruppen om arbetet med uppbörden och distributionen av avgifterna. Vidare har företrädare för Stockholms Auktionsverk, Nordéns Auktioner AB och Bukowskis Auktioner AB inför arbetsgruppen lämnat synpunkter, liksom företrädare för Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Konstnärsförbundet. BUS, som representerar ca 4 000 konstnärer, är den organisation som inför ikraftträdandet av den nya lagstiftningen om följerätt hade förberett och organiserat sin verksamhet för att administrera inkasseringen och distributionen av ersättningsbeloppen. Några månader efter det att BUS startat sin verksamhet, bildades en ny organisation, KIF, för att bedriva samma verksamhet. KIF har sedermera ändrat sin firma till Konstnärernas Intresseförening för droit de suite upphovsrätt i Sverige (DUR). Den nya organisationen uppgavs vid starten ha ca 750 medlemmar, i huvudsak anslutna till Konstnärsförbundet. DUR:s etablering har föranlett fem rättsliga processer om rätten att administrera avgifterna. Stockholms tingsrätt har i en dom meddelad i mars 1997 funnit att såväl BUS som DUR har rätt att ta in ersättningarna. Den domen har överklagats och målet ligger för närvarande i Svea hovrätt i väntan på avgörande. Arbetsgruppen har funnit att det inte framstår som meningsfullt att gå vidare med utvärderingsarbetet så länge de rättsliga processerna pågår och rättsläget därmed är ovisst när det gäller förutsättningarna för inkasseringsverksamheten. I likhet med arbetsgruppen anser utskottet att projektet nu bör avslutas, men att utvärderingsarbetet på nytt bör kunna tas upp när inkasseringsverksamheten har fått fastare former.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande kostnaderna för patentansökning att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L801 yrkande 1 och 1997/98: L805 yrkande 2, res. 1 (m, c, mp) 2. beträffande patentintrångsförsäkring att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L801 yrkande 2, 1997/98: L804, 1997/98:N247 yrkande 10 samt 1997/98:N274 yrkande 14 (delvis), 3. beträffande prioritetsrätten att riksdagen avslår motion 1997/98:L801 yrkandena 3 och 4, res. 2 (m) 4. beträffande patent på biotekniska uppfinningar att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 6, 1997/98: L809 yrkandena 1 och 2, 1997/98:K715 yrkande 11, 1997/98:Jo511 yrkandena 11-13, 1997/98:Jo542 yrkandena 9 och 10 samt 1997/98: Jo543 yrkande 11, res. 3 (c, v, mp) 5. beträffande patentintrång att riksdagen avslår motion 1997/98:L806, 6. beträffande bruksmönster att riksdagen avslår motion 1997/98:L805 yrkande 4, res. 4 (c) 7. beträffande växtförädlarrätt att riksdagen avslår motion 1997/98:L805 yrkande 5, res. 5 (c, v, mp) 8. beträffande upphovsrätt för vissa översättningar att riksdagen med anledning av motion 1997/98:L808 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, 9. beträffande avgifter för vissa offentliga framföranden att riksdagen avslår motion 1997/98:L803, 10. beträffande porträttfotografier att riksdagen avslår motion 1997/98:L807, 11. beträffande folkmusik att riksdagen avslår motion 1997/98:Kr304 yrkande 3,
12. beträffande programformat att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 3 (delvis) och 1997/98:K310 yrkande 11, res. 6 (c, fp, mp) 13. beträffande upphovsrätt och informationsteknik att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L802 och 1997/98:L805 yrkande 3 (delvis), 14. beträffande skyddet för immateriella rättigheter att riksdagen avslår motionerna 1997/98:L805 yrkande 1 och 1997/98: N274 yrkande 14 (delvis). res. 7 (m, c, fp)
Stockholm den 10 mars 1998
På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m).
Reservationer
1. Kostnaderna för patentansökning (mom. 1) Agne Hansson (c), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Mot bakgrund? och på s. 9 slutar med ?yrkande 2? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det i hög grad otillfredsställande att kostnaderna för att ansöka om patentskydd är så höga att de innebär problem för enskilda uppfinnare och småföretagare. Även om frågan, enligt vad som ovan redovisats, övervägs i olika sammanhang, är det angeläget att åtgärder vidtas skyndsamt för att komma till rätta med situationen. En modell som enligt utskottet bör övervägas är att införa någon form av differentierade avgifter, innebärande en anpassning till de enskilda uppfinnarnas och de mindre företagens förhållandevis begränsade möjligheter att bära nuvarande kostnader. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L801 yrkande 1 och L805 yrkande 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande kostnaderna för patentansökning att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L801 yrkande 1 och 1997/98:L805 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Prioritetsrätten (mom. 3) Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Tomas Högström och Marietta de Pourbaix-Lundin (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet, som? och slutar med ?och 4? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det angeläget att förlänga det s.k. prioritetsåret från för närvarande 12 månader till förslagsvis 24 månader. Härigenom skulle man underlätta för sökanden att finna olika lämpliga samarbetspartner inom landet eller utomlands. Vidare skulle en sådan förlängning innebära bättre förutsättningar för den enskilde uppfinnaren att få fram produktions- och finansieringsformer och ta ställning till om patent skall sökas även i andra länder, vilket medför extra kostnader. I samband med en förlängning av prioritetsfasen måste givetvis tiden för offentliggörandet av patent också utsträckas från för närvarande 18 månader till 24 månader. Enligt utskottets mening bör man från svensk sida också internationellt verka för att en harmonisering av de internationella reglerna kommer till stånd i enlighet med det anförda. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande prioritetsrätten att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L801 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Patent på biotekniska uppfinningar (mom. 4) Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med ?Utskottet kan? och på s. 15 slutar med ?yrkande 11? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening finns det på goda grunder skäl att sätta i fråga rätten att patentera och äga livsformer. Det är i grunden en fråga om etik och om praktiskt ansvar. En ordning med rätt till patent på livsformer innebär ett hot mot viktiga delar av den biologiska mångfalden och mot kulturarvet. De nationella reglerna och de internationella överenskommelserna på området bör ses över med inriktningen att det inte skall vara möjligt att ta patent på och äga livsformer. Sverige bör vidare verka i ministerrådet för att stoppa förslaget till direktiv om patent på bioteknologiska uppfinningar och även verka internationellt för skapandet av en konvention som förbjuder patenträtt på livsformer. Som en konsekvens härav bör det enligt utskottet om möjligt genomföras en lagändring som innebär att de patent på genmanipulerade produkter som redan har beviljats kan avvecklas. I linje med det sagda bör Sverige vidare verka inom FN för att varje folk skall garanteras rätt till de egna generna, såväl när det gäller växter som djur. Till följd av det anförda bör riksdagen, med bifall till motionerna L805 yrkande 6, L809 yrkandena 1 och 2, K715 yrkande 11, Jo511 yrkandena 11- 13, Jo542 yrkandena 9 och 10 samt Jo543 yrkande 11, som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande patent på biotekniska uppfinningar att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 6, 1997/98:L809 yrkandena 1 och 2, 1997/98:K715 yrkande 11, 1997/98:Jo511 yrkandena 11-13, 1997/98:Jo542 yrkandena 9 och 10 samt 1997/98:Jo543 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Bruksmönster (mom. 6) Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Mot bakgrund? och slutar med ?yrkande 4? bort ha följande lydelse: Mot bakgrund av att det redan finns någon form av bruksmodellskydd i de flesta av Europas länder, bör det - som framhålls i motionen - snarast övervägas att, med tanke främst på småföretagarnas villkor, införa den skyddsformen även i Sverige. Detta bör riksdagen, med bifall till motion L805 yrkande 4, som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande lydelse: 6. beträffande bruksmönster att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L805 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Växtförädlarrätt (mom. 7) Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17 börjar med ?Vid sin? och på s. 18 slutar med ?yrkande 5? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är otillfredsställande att det av den nya växtförädlarrättslagen inte framgår vad som skall gälla i förhållandet mellan å ena sidan förädlare och å andra sidan legorensare och andra som på odlarnas uppdrag tar befattning med det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Eftersom det i grunden är själva användningen av det uppförökade materialet till utsäde som motiverar kompensationen till sortinnehavaren, bör enligt utskottets mening rensning och andra åtgärder med förökningsmaterialet falla utanför den ersättningspliktiga hanteringen. I linje med detta synsätt bör den enda rimliga tolkningen av EG-reglerna enligt utskottets mening vara att sortinnehavare inte skall ha rätt till ersättning av legorensare för det utsäde som omfattas av jordbruksundantaget. Utskottet förordar mot den bakgrunden att riksdagen, med bifall till motion L805, godkänner vad utskottet sålunda anfört. dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande lydelse: 7. beträffande växtförädlarrätt att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L805 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Programformat (mom. 12) Agne Hansson (c), Bengt Harding Olson (fp), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med ?Utskottet kan? och på s. 26 slutar med ?3 (delvis)? bort ha följande lydelse: Visserligen kan ett enskilt programformat, beroende på vad det består av, redan enligt gällande regler åtnjuta ett visst upphovsrättsligt skydd. Enligt utskottets mening finns det emellertid anledning att överväga ett mer enhetligt och heltäckande upphovsrättsligt skydd. Den svenska lagstiftningen bör ses över i sådant syfte, och Sverige bör också verka för ett ökat skydd för programformat i internationella förhållanden. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen, med bifall till motionerna K310 yrkande 11 och L805 yrkande 3 (delvis), som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande lydelse: 12. beträffande programformat att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 3 (delvis) och 1997/98:K310 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Skyddet för immateriella rättigheter (mom. 14) Agne Hansson (c), Stig Rindborg (m), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Tomas Högström (m), Birgitta Carlsson (c) och Marietta de Pourbaix-Lundin (m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med ?Mot bakgrund? och slutar med ?yrkande 1? bort ha följande lydelse: Även om således sanktionssystemet över hela det immaterialrättsliga området har förstärkts och i huvudsak harmoniserats med vad som gäller i de övriga europeiska länderna, finns det nu enligt utskottets mening skäl att ta ett bredare grepp på frågan om de allmänna villkoren för uppfinnare och innovatörer. Med tanke på den betydelse som uppfinnare och andra innovatörer har för framför allt nyföretagandet och utvecklingen av småföretagssektorn, finns det anledning att på olika sätt arbeta för ett allmänt stärkande av innovativa verksamheter. En översyn av den immaterialrättsliga lagstiftningen bör därför snarast komma till stånd i syfte att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motionerna L805 yrkande 1 och N274 yrkande 14 (delvis) som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande lydelse: 14. beträffande skyddet för immateriella rättigheter att riksdagen med bifall till motionerna 1997/98:L805 yrkande 1 och 1997/98:N274 yrkande 14 (delvis) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
LAGUTSKOTTET Kansliet 1998-03-10
Aktuella EU-frågor på immaterialrättens område
Mönsterskydd
Förslag till förordning och direktiv
I december 1993 lade kommissionen fram ett förslag till en förordning, KOM (93) 342 slutlig, och ett direktiv, KOM (93) 344 slutlig, om mönsterskydd. Den föreslagna förordningen innebär att ett gemensamt skyddssystem för industriella mönster inrättas. Avsikten är att denna gemenskapsmönsterrätt skall utgöra ett komplement till medlemsstaternas nationella mönsterskydd. Enligt förordningen skall i princip all slags design - estetisk såväl som funktionell - kunna skyddas i upp till 25 år. En förutsättning för detta skydd är dock registrering hos Harmoniseringskontoret i Alicante. För oregistrerade mönster föreslås ett mer begränsat, treårigt skydd. Direktivet syftar att harmonisera medlemsstaternas nationella mönsterskyddssystem. I båda rättsakterna föreskrivs regional konsumtion av rätten till vidarespridning. Under 1996 har direktivet varit föremål för fortsatt behandling i en rådsarbetsgrupp. Rådet träffade en principöverenskommelse i mars 1997 och antog en gemensam ståndpunkt i juni. Vid sin andra läsning i oktober 1997 lämnade Europaparlamentet 12 ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten och i december 1997 har kommissionen avgivit sitt yttrande över Europaparlamentets ändringsförslag. Kommissionen kunde dock inte godta alla ändringsförslagen, och det kunde inte heller rådet. Under våren 1998 kommer därför förlikningsförhandlingar att äga rum.
Närmare om direktivet
Direktivet syftar till en harmonisering av medlemsstaternas mönsterskyddslagar och gäller således endast det mönsterskydd som kan erhållas i varje land efter registrering hos den nationella myndigheten. I direktivförslaget finns två punkter som varit särskilt kontroversiella. Den ena gäller skyddet för bilreservdelar, den andra gäller förutsättningarna för registrering, dvs. vilka krav som skall ställas upp på att det nya mönstret skiljer sig från tidigare kända. Beträffande bilreservdelarna föreslog Europaparlamentet en inskränkning i mönsterrätten innebärande att var och en har rätt att tillverka och marknadsföra kopior av originaldelar under förutsättning att skälig ersättning betalas till rättighetshavaren. Flertalet medlemsstater har inte kunnat acceptera denna lösning. I stället enades medlemsstaterna i den gemensamma ståndpunkten om en kompromiss som innebär att reservdelar tills vidare utesluts från harmoniseringen. Kommissionen har inte kunnat ställa sig bakom denna kompromiss. Denna fråga kommer därför att ha central betydelse i förlikningsförhandlingarna.
Närmare om förordningen
Förordningen innebär att det skall skapas ett särskilt mönsterskydd på gemenskapsnivå. Man skall kunna ansöka om skydd vid EG:s myndighet i Alicante och mönstret blir efter registrering skyddat i alla medlemsstaterna. I sammanhanget kan nämnas att både beträffande varumärken och växtförädlarrätt har det tidigare genomförts ett skydd på gemenskapsnivå som är gällande i alla länderna efter endast en registrering. Förslaget till förordning innehåller i princip samma materiella regler som direktivförslaget. Förordningen innehåller emellertid också en nyhet för svensk del, nämligen att mönster skall kunna skyddas även utan registrering. Detta skydd, som främst torde ha betydelse för textilindustrin, gäller endast under tre år och har en mer begränsad räckvidd än det skydd som kan erhållas genom registrering. Vidare innehåller förordningen bl.a. regler om handläggningen av mönsterskyddsansökningen vid Harmoniseringskontoret. En kontroversiell fråga är vilket arbetsspråk som skall användas vid kontoret.
Positioner
I fråga om förutsättningarna för registrering är situationen den att flera länder, däribland Sverige, ställer högre krav på att mönstret skall skilja sig från andra mönster än vad som föreslås i direktivet. Vilka krav som skall gälla har direkt betydelse för rättighetshavarens möjligheter att förhindra att liknande produkter tillverkas och saluförs. Ju högre skillnadskravet är, desto svårare är det för andra att på ett lagligt sätt efterlikna den skyddade produkten. Saken kan också uttryckas så att ett högre skillnadskrav ger rättighetshavaren ett starkare skydd mot efterapningar samtidigt som det krävs mer för att han skall erhålla skyddet. Sverige har slutligen godtagit den föreslagna direktivtexten när det gäller skillnadskravet men har lyckats få igenom en beaktandesats där det anges att ett mönster för att kunna registreras måste skilja sig ?klart? (clearly) från tidigare kända mönster. Detta torde innebära att det i praktiken inte blir någon betydande sänkning av skillnadskravet. Europaparlamentet har dock föreslagit en strykning av ordet ?klart?. Även detta kommer alltså att diskuteras vid förlikningsförhandlingarna.
Skydd för s.k. bruksmodeller
Ett direktivförslag
En fråga som övervägs är införandet av ett särskilt skydd för s.k. bruksmodeller (utility models eller med ett tidigare använt svenskt uttryck bruksmönster. Kommissionen lade 1995 fram en grönbok i saken. Luxemburg, Storbritannien och Sverige saknar idag en motsvarighet till denna skyddsform medan övriga medlemsländer har regler på området, vilka dock skiljer sig åt.
Närmare om förslaget
Skyddet för bruksmodeller skall skiljas från mönsterskyddet som är ett skydd för det yttre utseendet på en produkt medan skyddet för nyttighetsmodeller riktar sig mot själva den tekniska konstruktionen. Enligt grönboken är det särskilt små och medelstora företag (100-600 anställda) som efterfrågar skyddet. Skyddsformen anses ha störst betydelse inom mekanisk industri samt för företag som sysslar med elektronik, precisionsintrument och optik. I grönboken diskuteras behovet av en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning, vilket skulle innebära en skyldighet för Luxemburg, Storbritannien och Sverige att införa bestämmelser om skydd för nyttighetsmodeller. Också behovet av en förordning om ett särskilt skydd på gemenskapsnivå tas upp. Enligt förslaget bör kraven för ett skydd för nyttighetsmodeller sättas lägre än vad som gäller för patentskydd. Skyddet skall också kunna erhållas genom ett enklare och snabbare förfarande än patentsystemet. Å andra sidan bör skyddet vara mer begränsat och kortvarigare än patentskyddet. Kommissionen har i december 1997 följt upp grönboken genom att lägga fram ett förslag till direktiv om tillnärmningen av de rättsliga ordningarna för bruksmodellskydd för uppfinningar. Direktivförslaget bygger på grönboken från 1995. I direktivförslaget anges att de särskilda kännetecknen för den föreslagna skyddsformen skall vara en snabb och enkel registrering, lägre skyddsvillkor, en lägre kostnad än för patent och möjligheten till ett preliminärt skydd i avvaktan på att ett patent meddelas. Den genomsnittliga tiden för meddelande av bruksmönsterskydd i de länder som redan har sådant skydd i någon form är sex månader, vilket skall jämföras med vad som gäller för patent, två till fyra år. Den snabba registreringen kan förstärka den konkurrensmässiga ställningen, främst för de små och medelstora företagen, och den möjliggör ett snabbt ekonomiskt utnyttjande av uppfinningen, såväl genom meddelande av licenser som genom en direkt användning av uppfinningen inom företaget. Villkoren för att erhålla ett bruksmönsterskydd är mindre strikta och lättare att uppfylla än de som gäller för patent, vilket gör det möjligt att skydda även uppfinningar som innebär endast smärre tekniska framsteg. Till skillnad från patent skall bruksmodellskydd meddelas utan förprövning av nyhet och uppfinningshöjd, vilket gör att skyddet blir billigare att erhålla. Skyddet ger dock en lägre rättssäkerhet. Förutsatt att uppfinningen uppfyller villkoren för båda skyddsformerna kan den snabba registreringen av en bruksmodell utnyttjas till att överbrygga den relativt långa tiden innan ett patent kan meddelas. De uppfinningar som enligt direktivförslaget skall kunna få bruksmodellskydd är nya uppfinningar som har uppfinningshöjd och industriell tillämpbarhet. Skyddstiden skall omfatta sex år från ansökningsdagen, med möjlighet till förlängning i två perioder om vardera två år, dvs. maximalt tio år. Enligt förslaget skall medlemsstaterna senast den 31 december 1999 ha antagit de lagar och andra författningar som krävs för att implementera direktivet.
Gemenskapspatent
Avtalet
Det europeiska patentsystemet är grundat på två internationella fördrag, Münchenkonventionen och Europeiska patent (EPC) från 1973 och Luxemburgkonventionen från 1975 om gemenskapspatent (CPC 1975) som tills vidare utgör en integrerad del av Avtalet om gemenskapspatent undertecknat 1989 (CPA 1989). Det var ursprungligen parternas avsikt att så mycket som möjligt minska tiden mellan de två konventionernas ikraftträdande. Med EPC skapas inte något enhetligt skydd, men det blir möjligt att få ett skydd i så många av de stater som är parter i konventionen som den sökande önskar. Systemet har fördelen att vara mycket flexibelt, men det har vissa nackdelar beroende på dess komplexitet och på kostnaden. Det föreskrivs inte någon behörig domstol på europanivå för att avgöra tvister om patent, vilket innebär att det finns en risk för att de behöriga domstolarna i medlemsstaterna kan fatta olika beslut. Med gemenskapspatent, som infördes med CPC, har man som mål att samla de olika skyddsdokument som utfärdas när ett europeiskt patent utställs i en enda enhetlig och fristående skyddshandling för hela gemenskapen med tolv medlemsstater, vilken regleras av bestämmelserna i Avtalet om gemenskapspatent, undertecknat 1989. Det har ännu inte trätt i kraft på grund av förseningar i ratificeringen av konventionen av de tolv medlemsstater som har undertecknat den. Konventionen har hitintills ratificerats av sju medlemsländer, nämligen Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Grekland, Danmark, Luxemburg och Nederländerna. Om återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar kan frågan om ett tillträde för Sverige, Finland och Österrike aktualiseras. Förhandlingar måste dock föras med de tre nya medlemsländerna om bl.a. fördelning av inkomsterna från årsavgifter för patenten. CPC innebär att det skall bli möjligt för en uppfinnare att ansöka centralt om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är alltså i princip samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska patentkonventionen. Det finns dock skillnader. En sådan är att frågor om ogiltighet av ett gemenskapspatent skall prövas enligt reglerna i överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras får det verkningar inte bara i den stat där ogiltighetsmålet prövas utan patentet förfaller i sin helhet i alla länderna. Enligt den europeiska patentkonventionen däremot prövas frågor om ogiltighet i varje stat. En ogiltigförklaring får bara verkan i den aktuella staten. De mål som åsyftas med EPC och CPA är skilda men konventionerna kompletterar varandra. EPC syftar till att rationalisera utställandet av patent genom ett centraliserat förfarande hos Europeiska patentverket i München. Den är därmed öppen för alla europeiska stater, en del efter inbjudan av styrelsen för Europeiska patentorganisationen. CPA syftar till att genomföra målen för den inre marknaden, särskilt vad gäller konkurrens på lika villkor och den fria rörligheten för varor.
Den svenska positionen
Införandet av ett gemenskapspatent har i vart fall tidigare gett anledning till vissa farhågor från svensk sida. Det har ansetts att ärendemängden hos vårt patentverk skulle kunna sjunka drastiskt, något som skulle minska våra möjligheter att bibehålla ett effektivt nationellt patentsystem. Sverige har emellertid, på detta tidiga stadium, ingen klar ståndpunkt i frågan, utan följer med intresse de diskussioner som förekommer.
Grönbok om gemenskapspatent och patentsystemet i Europa
När man på gemenskapsnivå började föra diskussioner om innovation, skydd för innovation och dess effekter på sysselsättningen, fann kommissionen det nödvändigt att sammanfatta läget vad gäller gemenskapspatent och patentsy- stemet i Europa (Första handlingsplanen för innovation i Europa, framlagd av kommissionen den 20 november 1996). I det syftet har kommissionen i juni 1997 lagt fram en Grönbok om gemenskapspatent och patentsystemet i Europa. Grönboken behandlar de brister som beror på frånvaron av gemenskaps-aspekter i det europeiska patentsystemet och hindren för dess ikraftträdande samt beskriver hithörande frågor av teknisk, juridisk och politisk art, bland annat den kompletterande harmoniseringen av patenträtten på gemenskapsnivå.
Grönboken eftersträvar tre huvudmål:
? Att göra en så fullständig sammanställning som möjligt av läget vad gäller skydd för innovationer genom patentordningen i den Europeiska gemenskapen
? Att bedöma nödvändigheten av nya gemenskapsåtgärder och/eller en anpassning av nuvarande ordningar
? Att analysera vilket innehåll och form sådana nya åtgärder skulle kunna ha
Kommissionen har uppmanat alla berörda parter att delta i en stor undersökning och att svara på de frågor som ställs i grönboken. Informationsinhämtningen avslutades med en hearing i Luxemburg den 25 och 26 november, varvid berörda organisationer fick ytterliga ett tillfälle att föra fram sina medlemmars synpunkter och önskemål. Som slutsats av vad som framkom vid hearingen har kommissionen konstaterat att det finns ett uttalat behov av en nytt enhetligt patentsystem som täcker hela Gemenskapen. Ett sådant system skulle stärka den inre marknadens funktion. Gemenskapspatentet bör ha samma effekt inom hela Gemenskapen och därför skall det endast kunna beviljas, överlåtas och upphävas med verkan i hela Gemenskapen. Ett gemenskapspatent måste enligt kommissionen vara billigt, både jämfört med ett amerikanskt patent och i förhållande till ett europeiskt patent som täcker ett mindre antal stater. Ett för staterna gemensamt rättssystem skall ge önskvärd juridisk stabilitet, liksom en enhetlig och rimligt snabb rättsskipning i patentmål. Tanken på en europeisk patentdomstol, som samtidigt skall kunna ta ställning till intrång och giltighet, fick stöd vid hearingen. Enligt kommissionen skall de nationella patentsystemen behållas och det europeiska patentet skall förbättras. Kommissionen har uppgett att den är övertygad om att de nationella patentmyndigheterna spelar en viktig roll, inte minst för små och medelstora företag. Kommissionen har upprättat ett frågeformulär till de nationella patentmyndigheterna för att få vetskap om hur dessa finansieras och hur verksamheten där bedrivs. Det Europeiska Patentverket skall administrera även Gemenskapspatentet. Enligt kommissionen skall frågan om en patentintrångsförsäkring studeras vidare. Kommissionen avser att i början av år 1998 publicera sina planer för den vidare hanteringen av ärendet.
Rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar
Bakgrund
Inom EG har arbetet med ett direktiv som skall reglera det rättsliga skyddet för biotekniska uppfinningar pågått sedan 1988 då kommissionen lade fram sitt ursprungliga förslag till direktiv. Efter många års arbete med direktivet antog Rådet i februari 1994 en gemensam ståndpunkt. Emellertid föreslog Europaparlamentet vid andra läsningen ett antal ändringar av direktivet som inte kunde accepteras av Rådet. En förlikningskommitté tillsattes då som i januari 1995 presenterade ett gemensamt utkast som dock röstades ned av Europaparlamentet den 1 mars 1995 med påföljd att det föreslagna direktivet inte kunde antas. Biotekniken har under senaste decennierna utvecklats snabbt och kommer utan tvekan att även i fortsättningen spela en mycket stor roll inom modern forskning och utveckling. Möjligheterna att få patent på en uppfinning har givetvis stor betydelse för den fortsatta utvecklingen inom området. Patentet stimulerar till teknisk utveckling genom att uppfinnaren under viss tid får rätt att utan konkurrens från andra njuta frukterna av sin uppfinning. Patentlagstiftningen i EU:s medlemsstater är visserligen i hög grad harmoniserad, bl.a. som en följd av att alla länderna numera (Finland fr.o.m. den 1 mars 1996) är anslutna till den europeiska patentkonventionen (EPC). Emellertid har patentlagstiftningen tillkommit under en tid då de möjligheter som modern bioteknik öppnar inte kunde förutses. Viss osäkerhet uppkommer därför om hur nuvarande patentsystem skall tillämpas med avseende på bioteknologiska uppfinningar. Svårigheter föreligger framför allt i att göra en avgränsning mellan vad som är patenterbart och vad som inte är det. Inte minst de etiska aspekterna gör att man kan befara att tolkningen av patentlagstiftningen i dessa fall kan komma att variera mellan medlemsstaterna. De enskilda staterna kan också finna behov av att på detta område anta särskilda rättsregler som ytterligare skulle bidra till olikheter mellan länderna i fråga om biotekniska uppfinningars patenterbarhet. Detta i sin tur kan få negativa konsekvenser för den fria rörligheten av biotekniska produkter och utvecklingen av den inre marknaden. Risken finns också att osäkerheten gör att de europeiska intressenterna på detta område kommer i en sämre position jämfört med de utanför EU, framför allt de i USA och i Japan. Detta är bakgrunden till att kommissionen 1996 för Europaparlamentet presenterade ett nytt förslag till direktiv om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar. Det nya förslaget byggde till övervägande delen på det tidigare direktivet såsom det kom att utformas i förlikningskommitténs gemensamma utkast. Europaparlamentet antog vid den första behandlingen av direktivförslaget 66 ändringsförslag vid en plenarsession i juli 1997. Dessa ändringsförslag ger uttryck för Europaparlamentets önskan att klargöra skillnaden mellan upptäckter och uppfinningar när det gäller patenterbarheten för material av mänskligt ursprung och nödvändigheten av att på ett lämpligt sätt införa den etiska dimensionen i direktivförslaget. Med anledning av Europaparlamentets ändringsförslag lade kommissionen i augusti 1997 fram ett ändrat förslag till direktiv. I det ändrade förslaget har kommissionen beaktat samtliga Europaparlamentets ändringsförslag, med undantag för ett, som kommissionen inte har ansett sig kunna beakta. Vad kommissionen inte har beaktat är Europaparlamentets förslag att införa en ny artikel 8a. Enligt första punkten i det förslaget krävs att om en uppfinning grundar sig på biologiskt material av växt- eller djurursprung, skall i patentansökan anges materialets geografiska ursprungsort samt bevis för att materialet har använts i enlighet med de lagar för tillträde och export som gäller på ursprungsorten. Enligt den andra punkten krävs i huvudsak att om en uppfinning grundar sig på biologiskt material av mänskligt ursprung skall i patentansökan offentliggöras namn och adress för den person från vilket materialet härstammar eller dennes juridiska ombud samt innehålla bevis för att materialet har använts och patentet ansökts med frivilligt samtycke från den person från vilket materialet härstammar eller dennes juridiska ombud. De skäl kommissionen har åberopat för att inte beakta Europaparlamentets förslag till en ny artikel 8a är att den första punkten i förslaget går utöver de internationella åtaganden som Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater har gjort inom ramen för godkännandet och ratifikationen av konventionen om biologisk mångfald den 5 juni 1992. Den andra punkten uppfyller enligt kommissionen bland annat inte kraven i fråga om skydd av personuppgifter. Ministerrådet antog den 27 november 1997 i en gemensam ståndpunkt det nya direktivförslaget. Ärendet skall nu åter behandlas av Europaparlamentet.
Rättslig grund
Kommissionens motiv för direktivet är att garantera fri rörlighet av patenterade biotekniska produkter genom att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning så att de rättsliga förutsättningarna för patentskydd på dessa produkter liksom skyddets omfattning klargörs.
Förslagets innehåll
Direktivförslaget innehåller bestämmelser för harmonisering av medlemsstaternas nationella patentlagstiftning avseende biotekniska uppfinningar. Utgångspunkten är därvid att alla medlemsstaterna i och för sig skall skydda sådana uppfinningar i sin nationella patentlagstiftning (jfr artikel 1.1). Förutom en rad smärre ändringar är det i huvudsak tre förändringar som har gjorts i förhållande till det tidigare förslaget: Man har med avseende på delar av den mänskliga kroppen klarare markerat skillnaden mellan en uppfinning, som alltså är patenterbar, och en upptäckt, som inte är det. Detta har skett genom att det i artikel 5.1 föreskrivs att den mänskliga kroppen i sina olika bildnings- och utvecklingsstadier, liksom enbart upptäckten av en av dess delar, inbegripet en gensekvens eller delsekvens av en gen, inte kan vara patenterbara uppfinningar. I det tidigare förslaget angavs i motsvarande artikel att den mänskliga kroppen och dess delar inte skall anses vara patenterbara uppfinningar. Vidare anges i artikel 5.2 att en uppfinning som grundar sig på en avskild del av den mänskliga kroppen kan vara patenterbar (givetvis krävs därutöver att alla ?vanliga? kriterier för patenterbarhet är uppfyllda, såsom kraven på uppfinningshöjd och nyhet). En annan ändring i det nya direktivförslaget är att den etiska regeln, dvs. bestämmelsen om att uppfinningar, vilkas kommersiella utnyttjande skulle stå i strid med allmän ordning eller goda seder är uteslutna från patenterbarhet, har utvidgats (artikel 6). Genom exemplifieringarna i artikel 6 anges att förfaringssätt för reproduktiv kloning av människa inte skall vara patenterbart. Detsamma gäller förfaringssätt för modifiering av människans könscellers genetiska identitet. Vidare anges som icke patenterbart, dels metoder som omfattar användningen av mänskliga embryon samt sådana förfaringssätt för modifiering av den genetiska identiteten hos djur som sannolikt kan förorsaka djuren lidande, utan att detta medför några påtagliga medicinska fördelar för människor eller djur, dels djur som frambringas genom sådana förfaringssätt. En tredje nyhet gäller den redan tidigare i direktivet intagna bestämmelsen om att jordbruksundantag (farmer´s privilege) skall gälla även vid patent som avser avelsboskap. Någon närmare reglering av detta undantag ges dock inte i direktivet utan denna lämnas till medlemsstaternas lagar och praxis. I det nya förslaget har omfattningen av undantaget vidgats genom att det direkt anges att det omfattar försäljning för bedrivande av jordbruksverksamhet, dock inte försäljning inom ramen för eller i syfte att bedriva kommersiell avelsverksamhet. Artiklarna 1-7 innehåller bestämmelser om biotekniska uppfinningars patentbarhet. Det konstateras inledningsvis att direktivet skall passa in i existerande patentlagstiftning och inte är avsett att introducera någon särskild patentlagstiftning för levande material. Däremot åläggs medlemsstaterna att anpassa sin befintliga patentlagstiftning till den speciella regleringen i direktivet. Det slås också fast att direktivet inte skall påverka lagstiftning - vare sig nationell eller gemenskapsrättslig - om övervakningen av forskningen på detta område eller utnyttjandet av resultatet av sådan forskning. Utöver vad som ovan sagts om patenterbarheten kan nämnas att avsikten är att växtsorter och djurraser som sådana inte skall vara patenterbara liksom inte heller väsentligen biologiska förfaringssätt för produktion av växter eller djur. Däremot skall mikrobiologiska förfaranden vara patenterbara. Artiklarna 8-11 innehåller bestämmelser om patentskyddets omfattning. Här framgår bl.a. att tanken är att det skydd som patentet ger ett biologiskt material också skall omfatta allt biologiskt material som är framställt ur det skyddade materialet - genom mångfaldigande eller förökning - och som har samma egenskaper. Särskilda regler om jordbruksundantag (farmer´s privilege) finns. Direktivet innehåller också regler om korsande tvångslicenser (art. 12) för det fall en växtförädlare inte kan få eller utnyttja växtförädlarrätt utan att göra intrång i ett patent, och omvänt. I direktivet finns också bl.a. bestämmelser om deponering av biologiskt material (artikel 13-14). Enligt förslaget skall medlemsstaterna senast den 1 januari 1999 ha genomfört de författningsändringar som direktivet ger anledning till.
Svensk rätt
Regler om uppfinningars patentbarhet finns i patentlagen (1967:837). Lagen härrör i betydande delar från den stora samnordiska lagreformen 1967. Sedan dess har dock genomförts många lagändringar som till stor del berott av den internationella utvecklingen. Bl.a. medförde Sveriges tillträde år 1978 till den europeiska patentkonventionen (EPC) en hel del ändringar. De lagändringar som då genomfördes avsåg dels den lagstiftning som behövdes för att Sverige skulle kunna tillträda konventionen, dels viss anpassning av vår nationella patentlagstiftning till vad som skulle komma att gälla i övriga europeiska industriländer. Det patenterbara området regleras i 1 § patentlagen. Utgångspunkten i patentlagstiftningen är att skillnad inte skall göras mellan olika teknologier. Patent har sålunda meddelats för åtskilliga biotekniska uppfinningar. En etisk gränsdragning för vad som skall anses patenterbart finns i bestämmelsen om generellt förbud mot patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Vidare finns i lagen ett förbud mot patent på växtsorter (för vilka det finns en särskild civilrättslig skyddsform, växtförädlarrätt) och djurraser. Förbud gäller också för patent på ett väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur. Patent får dock meddelas på mikrobiologiskt förfarande och produkter av sådant förfarande.
Förslagets effekter på svensk rätt m.m.
Direktivförslaget synes stå i god samklang med gällande svensk patenträtt och torde inte medföra behov av några betydande svenska författningsändringar. Vissa ändringar torde dock komma att krävas. De etiska gränserna för patenterbarheten måste preciseras. Svensk lagstiftning saknar t.ex. uttrycklig reglering av patentskyddets omfattning i de fall där det patenterade biologiska materialet förs vidare till senare generationer. Med undantag för 2 kap. 5 § växtförädlarrättslagen (1997:306) finns inte i svensk lagstiftning några regler om jordbruksundantag, farmer´s privilege. Viss anpassning kan också komma att behövas vad avser reglerna om deponering av biologiskt material som nu återfinns i patentlagen (8a och 22 §§) samt i patentkungörelsen (1967:836, 17a-17c och 25a-25d §§). Ett genomförande av direktivet kan inte förväntas medföra några kostnader för det allmänna.
Upphovsrätt
Direktivförslag om droit de suite (följerätt)
Kommissionen lade den 3 mars 1996 fram förslag till ett direktiv om upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (kommissionens dokument KOM(96) 97). Förslaget skall behandlas i en rådsarbetsgrupp. Inför det arbetet har Justitiedepartementet berett berörda myndigheter och organisationer tillfälle att lämna synpunkter på kommissionens förslag. Det faktum att många bildkonstnärer lever under knappa ekonomiska förhållanden samtidigt som det finns de som säljer exemplar av deras konstverk vidare till höga priser utan att de själva får något utbyte av den vinst som görs på deras arbete har sedan länge varit grunden för tanken att stärka deras ställning genom att ge dem en rätt till en andel av det ekonomiska utbytet som handeln med deras verk ger upphov till, en följerätt, droit de suite. Många - men inte alla - länder inom EU har bestämmelser om följerätt. Ersättningssystemen skiljer sig också åt i flera avseenden. Dessa förhållanden har ansetts inverka negativt på den gemensamma marknadens funktion. Enligt förslaget skall medlemsstaterna införa följerätt, som definieras som en icke överlåtbar rätt till ersättning med en procentandel av försäljningspriset vid all vidareförsäljning av verket med undantag för försäljningar som genomförs av privatpersoner. Endast originalkonstverk omfattas av följerätten. Begreppet ?originalkonstverk? avses innefatta exemplar som anses som originalkonstverk enligt sedvänja inom konstbranschen. Ersättning skall utgå vid försäljningar där priset är ecu 1.000 eller högre. Medlemsstaterna skall dock ha rätt att bestämma att ersättning skall utgå vid försäljningar där priset är lägre än ecu 1.000. Ersättningen skall motsvara fyra procent av försäljningspris som uppgår till högst ecu 50.000, tre procent av pris som uppgår till mellan ecu 50.000 och 250.000 och två procent på pris som överstiger ecu 250.000. Ersättningen skall betalas av säljaren. Denne skall vara redovisningsskyldig för gjorda försäljningar. Ersättningen skall tillfalla upphovsmannen och efter dennes död hans rätts- innehavare. Medlemsstaterna får bestämma att rätten skall förvaltas kollektivt. Direktivet skall enligt vad som föreslås vara genomfört den 1 januari 1999. En arbetsgrupp började en genomgång av direktivförslaget under sommaren 1996. Projektet har inte fullföljts.
De svenska reglerna
Bestämmelser om ersättning vid vidareförsäljning av exemplar av konstverk finns i 2a kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1996. Om ett exemplar av ett konstverk som har överlåtits säljs vidare inom upphovsrättens giltighetstid av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet, har upphovsmannen rätt till ersättning av säljaren. Upphovsmannen har rätt till ersättning även i annat fall, om försäljningen förmedlas av en näringsidkare i dennes yrkesmässiga verksamhet. I ett sådant fall skall ersättningen betalas av näringsidkaren. Ersättningen skall vara fem procent av försäljningspriset exklusive mervärdesskatt. Upphovsmannen har dock inte rätt till ersättning, om försäljningspriset exklusive mervärdesskatt inte överstiger en tjugondel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, om exemplaret är ett alster av byggnadskonst eller om exemplaret av konstverket är ett alster av brukskonst som har framställts i flera identiskt lika exemplar. Rätten till ersättning är personlig och kan inte överlåtas. Efter upphovsmannens död är, utan hinder av 10 kap. 3 § första stycket äktenskapsbalken, föreskrifterna om bodelning, arv och testamente tillämpliga på rätten. Endast en organisation som företräder ett flertal svenska upphovsmän på området har rätt att kräva in ersättningen. Organisationen skall kräva in ersättningen och betala beloppet till den ersättningsberättigade, efter avdrag för skälig ersättning till organisationen för dess omkostnader. Om organisationen inte kräver den ersättningsskyldige på ersättningen inom tre år efter utgången av det kalenderår då försäljningen ägde rum, är fordringen preskriberad. Den som är ersättningsskyldig skall på begäran av organisationen redovisa de ersättningsgrundande försäljningar som gjordes under de tre närmast föregående kalenderåren.
Direktivförslagets effekter på de svenska reglerna
Förslaget liknar mycket de svenska reglerna. Det finns dock vissa skillnader. Till skillnad från de svenska reglerna omfattar kommissionens förslag endast originalkonstverk. Enligt de svenska reglerna krävs det inte att det skall röra sig om originalexemplar för att ersättning skall utgå. En annan skillnad är att ersättningsrätten enligt de svenska reglerna slår till vid försäljningar som överstiger ungefär 1 700 kronor medan kommissionens förslag som utgångspunkt omfattar försäljningar där priset är ecu 1 000 eller högre, dock att medlemsstaterna har rätt att bestämma en lägre beloppsgräns. En ytterligare skillnad är ersättningens storlek. Enligt de svenska reglerna skall ersättningen alltid motsvara fem procent av försäljningspriset, medan kommissionens förslag innebär en ersättning på mellan två och fyra procent av priset beroende på hur högt detta är. Om kommissionens förslag till direktiv antas, måste de svenska reglerna ändras i enlighet med det sagda.
Direktivförslag om upphovsrätten i informationssamhället
År 1995 lade kommissionen fram en grönbok om upphovsrätten i informationssamhället och i december 1997 följdes denna upp med ett direktivförslag. I motiveringen till förslaget konstateras att utvecklingen av informationssamhället förutsätter att en mängd nya varor och tjänster skapas och att dessa i full utsträckning kan dra nytta av de ?elektroniska motorvägarna?. Skapandet av nya tjänster och varor bygger på betydande investeringar. Utan investeringar blir innehållet i tjänsterna begränsat. Vidare påpekas att ansträngningar för att främja investeringar endast är genomförbara om det finns ett tillräckligt skydd i den digitala miljön för upphovsrätt och närstående rättigheter. Det framhålls att stora skillnader i skyddsnivån kommer att innebära hinder för uppbyggandet av informationssamhället. Förslaget är avsett att dels förbättra den inre marknadens funktion, dels säkerställa ett samordnat genomförande av 1996 års WIPO-fördrag. Det är särskilt inriktat på - men inte begränsat till - användningen av den digitala tekniken. Reglerna är alltså generellt utformade.
Konsumtion av spridningsrätten
En övergripande fråga rör konsumtion av spridningsrätten och därmed möjligheterna till s.k. parallellimport. Förslaget är så utformat att det utesluter tillämpning av principen om global konsumtion inom upphovsrätten. Utskottet har vid ett par tillfällen haft att ta principiell ställning i frågan om val av konsumtionsregel och därvid framhållit att principen om global konsumtion ligger i linje med Sveriges strävanden att åstadkomma en friare världshandel och att den också är i konsumenternas intresse. En övergång till regional konsumtion bör, enligt vad utskottet framhållit, därför ske endast om Sveriges åtaganden med nödvändighet innebär att principen om global konsumtion måste överges (bet.1992/93:LU17 och 1994/95:LU4). I enlighet härmed har utskottet exempelvis avstyrkt regeringens förslag i proposition 1994/95:58 Uthyrning och utlåning av upphovsrättsligt skyddade verk m.m. om regional konsumtion av upphovsmännens spridningsrätt samt i samma syfte förordat ett tillkännagivande om att regeringen i den fria handelns intresse såväl inom EU som på det internationella planet i övrigt aktivt skall verka för principen om global konsumtion som huvudregel. Riksdagen följde utskottet (bet. 1994/95:LU4). Det bör i sammanhanget uppmärksammas att kommissionen på holländskt initiativ kallade till ett möte i april 1997 för att diskutera konsumtionen av de immaterialrättsliga ensamrätterna. Det var inte tolkningen av vissa direktiv som behandlades, utan den övergripande frågan om vilken princip som lämpligen bör tillämpas. I praktiken är det bara två olika principer som frågan gäller, nämligen internationell (global) respektive regional (EES-vid) konsumtion. Resultatet av mötet blev att kommissionen fick uppdraget att göra en studie i frågan och i det uppdraget ingår att via frågeformulär samla in och sammanställa de synpunkter som finns bland berörda organisationer och andra intressenter. Kommissionen har inlett arbetet. Det kan vidare nämnas att det i ett pågående mål vid en domstol i Österrike rörande parallellimport av glasögonbågar har begärts förhandsinformation från EG-domstolen när det gäller tolkningen av konsumtionsregeln i varumärkesdirektivet. Frågan gäller huruvida det strider mot direktivet att tillämpa principen om internationell konsumtion. Domstolen har hållit en muntlig förhandling och generaladvokatens yttrande har avgetts den 29 januari 1998. Besked från domstolen kan förväntas inom en snar framtid. Den danska Sø- och handelsretten har också begärt ett förhandsbesked av EG-domstolen gällande tolkningen av varumärkesdirektivets konsumtionsregel. Det målet kom in till EG- domstolen den 12 januari 1998 och gäller parallellimport av bl.a. underkläder av märket Calvin Klein. Om domstolen i sina förhandsbesked skulle stanna för ståndpunkten att direktivet utesluter internationell (global) konsumtion, uppkommer frågan om Sverige av det skälet skall nödgas ändra varumärkeslagens konsumtionsregel till att gälla regional konsumtion. I ytterligare en domstol i Österrike har man begärt förhandsbesked av EG-domstolen i samma fråga. Det målet gäller parallellimport av jeans.
Valet av konsumtionsregler och den territoriella avgränsningen
Det är viktigt att uppmärksamma att valet av konsumtionsregler måste ses i samband med den andra övergripande frågan, nämligen den territoriella avgränsningen. En tanke i grönboken är att lagstiftningen i rättighetshavarens hemland eventuellt skall vara styrande. Om den tanken fullföljs samtidigt som länderna tillåts ha olika konsumtionsregler innebär det konkurrensfördelar för operatörer i länder utan konsumtionsregler eller med endast nationell konsumtion. De kan med stöd av lagstiftningen ta ut ersättning för rätten till vidarespridning av sina tjänster, något som operatörer från länder med regional eller global konsumtion endast kan åstadkomma genom frivilliga överenskommelser med abonnenterna. För ?kunder? som utnyttjar tjänster från andra länder blir tillvaron mera komplicerad. När de vill utnyttja tillgången till endast en tjänst måste de fortsättningsvis undersöka vad som gäller i operatörens hemland rörande förfoganderätten i stället för att förlita sig på lagstiftningen i sitt eget hemland. I direktivförslaget finns regler om ensamrättens omfattning när det gäller exemplarframställning, överföring till allmänheten och tillhandahållande av verk. Vidare anges vilka inskränkningar som skall respektive får göras i dessa ensamrätter. En fråga som därvid bör uppmärksammas särskilt är om undantaget för handläggning av ärenden hos myndigheter är tillräckligt omfattande för att inte komma i konflikt med den svenska offentlighetsprincipen. Andra viktiga frågor rör utformningen av undantag för t.ex. biblioteks- och undervisningsverksamhet.
Kommissionens rapport 1995
Det kan vidare påpekas att kommissionen hösten 1995 i en rapport (KOM 95/492) om händelserna och utvecklingen på informationsmarknaden 1993-94 understrukit vikten av ett globalt informationssamhälle med tydliga och stabila regler bl.a. på immaterialrättsområdet. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om inte global konsumtion av spridningsrätten måste eftersträvas. Andra konsumtionsformer eller avsaknaden av konsumtion synes hindra utvecklingen och leda till en uppsplittring av marknaderna. För dem som tillhandahåller informationstjänster behöver global konsumtion inte innebära några mer påtagliga nackdelar eftersom de vid prissättningen på tjänsterna kan ta hänsyn till att tjänsten får spridas vidare. I anslutning till direktivförslaget kan det nämnas att frågan om privatkopiering av fonograminspelningar sedan länge övervägts inom kommissionen. Syftet med arbetet har varit att åstadkomma regler om ersättning till upphovsmän och andra rättighetshavare vid privat kopiering av fonogram. Vad som främst varit i åtanke är ett system där avgifter skulle tas upp på tomma kassettband och tillfalla rättighetshavarna. Enligt uppgift har arbetet ännu inte kunnat slutföras på grund av motsättningar mellan medlemsländerna. Efter ett omfattande samrådsförfarande har kommissionen följt upp grönboken genom att den 12 december 1997 lägga fram ett förslag till direktiv om harmoniseringen av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (KOM (97) 628). Behovet av ytterligare harmoniseringsåtgärder av upphovsrätten på den inre marknaden samt en anpassning av dessa rättigheter till de nya utmaningar som digitalisering och multimediaprodukter innebär, har starkt betonats av berörda parter under den beredningsprocess som föregått direktivförslaget. Enligt direktivförslaget krävs vissa omedelbara lagstiftningsåtgärder på gemenskapsnivå på grund av frågornas betydelse för den inre marknaden. Det gäller skyddet för mångfaldiganderätten, rätten till överföring till allmänheten, tekniska åtgärder och information som gäller förvaltningen av rättigheterna samt spridningsrätten av fysiska exemplar, inbegripet principen om konsumtion av rättigheterna. I direktivförslaget har inarbetats de lagändringar som krävs för tillträde till de båda WIPO-konventionerna från 1996. Förslaget, som kommer att bli föremål för samrådsförfarande med Europaparlamentet, skall behandlas av Ministerrådet under mars 1998.
Regeringens bedömning i skrivelsen 1996/97:83
I skrivelsen 1996/97:83 om Sverige och den inre marknaden gjorde regeringen bedömningen att Sverige även fortsättningsvis skall verka för ökad harmonisering inom det immaterialrättsliga området. Konkurrensen skall stimuleras genom arbete för principen om global konsumtion.
Innehållsförteckning
Sammanfattning........................................1 Motionerna............................................1 Utskottet.............................................3 Allmän bakgrund.....................................3 Patent..............................................5 Inledning.........................................5 Främjande av patent...............................7 Patentintrångsförsäkring..........................9 Prioritet........................................10 Biotekniska uppfinningar.........................12 Patentintrång....................................15 Bruksmönster.......................................16 Växtförädlarrätt...................................17 Jordbruksundantag................................17 Upphovsrätt........................................18 Inledning........................................18 Upphovsrätt för vissa översättningar.............20 Ersättningar för offentliga framföranden.........22 Kopiering av fotografiska verk...................23 Skydd för folkmusik..............................24 Skydd för s.k. programformat.....................25 Upphovsrätt och IT...............................26 Skyddet för immateriella rättigheter...............28 Utvärdering av reglerna om droit de suite..........29 Hemställan.........................................31 Reservationer........................................32 1. Kostnaderna för patentansökning (m, c mp).......32 2. Prioritetsrätten (m)............................33 3. Patent på biotekniska uppfinningar (c, v, mp)...33 4. Bruksmönster (c)................................34 5. Växtförädlarrätt (c, v, mp).....................34 6. Programformat (c, fp, mp).......................35 7. Skyddet för immateriella rättigheter (m, c, fp).35 Bilaga; PM om aktuella EU-frågor på immaterialrättens område37