Immaterialrättsliga frågor
Betänkande 1996/97:LU12
Lagutskottets betänkande
1996/97:LU12
Immaterialrättsliga frågor
Innehåll
1996/97 LU12
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som tar upp olika immaterialrättsliga spörsmål. I fyra motioner föreslås åtgärder för att dels underlätta och initiera ansökningar om patent och varumärken, dels öka skyddet för immateriella rättigheter. Övriga motioner gäller patent som inte utnyttjas, patent på levande organismer, s.k. bruksmönster samt skydd av kommunvapen. Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till betänkandet har fogats tre reservationer.
Motionerna
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1994/95 1994/95:L805 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning vid användande av vapenmärke/igenkänningsmärke utan innehavarens skriftliga godkännande/tillstånd.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behoven av att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer som söker patent, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behoven av att höja patentets rättsliga skydd och status, 3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i patentlagen i enlighet med vad som anförts i motionen, 4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att internationellt verka för att konsekvensändringar kommer till stånd i patenträttskonventioner. 1996/97:L802 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning när det gäller användning av vapenmärke/igenkänningsmärke i kommersiellt syfte utan innehavarens godkännande. 1996/97:L803 av Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av bruksmönsterskydd. 1996/97:L804 av Barbro Johansson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en parlamentarisk utredning syftande till att återge uppfinnaren patenträtten till outnyttjade uppfinningar efter ett visst antal år. 1996/97:L805 av Bengt Hurtig (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rådgivning vid Patent- och registreringsverket för att förbilliga patentansökningar utomlands. 1996/97:Jo502 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att patent på liv ej skall vara möjligt, 7. att riksdagen beslutar om sådan ändring av patentlagen att de patent som redan beviljats på genetiskt modifierade organismer återkallas. 1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om internationell konvention som förbjuder patent på livsformer. 1996/97:N256 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas 15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att immateriella rättigheter måste ges bättre skydd genom stärkt lagstiftning och bättre möjligheter att försvara rätten till patent och varumärke.
Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3 Kulturpolitik 1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas 12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att upphovsrättsfrågorna noggrant bör bevakas vad avser den tekniska utvecklingen.
Utskottet
Inledning I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som tar upp olika immaterialrättsliga spörsmål. En av motionerna har väckts hösten 1996 med anledning av proposition 1996/97:3 om kulturpolitik och har av kulturutskottet överlämnats till lagutskottet. En motion har väckts under den allmänna motionstiden år 1995 och övriga under den allmänna motionstiden år 1996. I fyra motioner föreslås åtgärder i syfte att underlätta och initiera ansökningar om patent och varumärken samt öka skyddet för immateriella rättigheter. Övriga motioner gäller patent som inte utnyttjas, patent på levande organismer, s.k. bruksmönster samt skydd av kommunvapen. Immaterialrätt används som en sammanfattande beteckning för ett antal olika regler som skyddar intellektuella prestationer mot obehörigt utnyttjande. Immaterialrätten brukar delas in i upphovsrätt och industriellt rättsskydd. Till det industriella rättsskyddet hör patenträtt, varumärkesrätt, mönsterrätt och växtförädlarrätt. Patenträtt gäller för nya uppfinningar som kan utnyttjas industriellt. Föremål för varumärkesrätt är särskilda kännetecken i ord eller bild som näringsidkare använder som beteckning på sina varor eller tjänster. Mönsterskydd gäller utseendet (design) på en produkt antingen den betingas av estetiska eller nyttobetingade skäl. Växtförädlarrätt skyddar nya växtsorter som skapas genom förädling eller på annat sätt. I utländsk rätt finns ytterligare en form för att skydda en varas tekniska användbarhet. Den skyddsformen kallas bruksmönsterskydd, bruksmodellskydd eller skydd för nyttighetsmodeller. De svenska bestämmelserna på det immaterialrättsliga området finns i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patentlagen (1967:837), varumärkeslagen (1960:644), mönsterskyddslagen (1970: 485) och växtförädlarrättslagen (1971:392). I huvudsak innebär de olika immaterialrättsliga reglerna - både i Sverige och i andra länder - att den som skapat en skyddad produkt eller utfört en skyddad prestation har principiell ensamrätt att dra ekonomisk nytta av produkten eller prestationen. Utan tillstånd får andra inte kopiera skyddsobjektet och utnyttja det på olika sätt, t.ex. genom att marknadsföra det. Rättighetshavaren kontrollerar alltså i princip all användning av skyddsobjektet. Exempelvis kan en patenthavare hindra andra från att utnyttja uppfinningen i sin produktion, en författare måste lämna tillstånd innan hans verk kan tryckas upp och distribueras på marknaden och den som har rätt till ett varumärke kan hindra andra från att sätta varumärket på sina produkter. Ensamrätten kan vara inskränkt på olika sätt. Särskilt på det upphovsrättsliga området finns det åtskilliga regler som begränsar upphovsmannens rättigheter. Ett exempel på en sådan inskränkning är att privatpersoner som huvudregel har rätt att kopiera skyddade verk för enskilt bruk. Mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet finns två grundläggande skillnader. Den ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på vilket en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén. Patentskydd, skydd för varumärken, mönsterskydd och växtförädlarrätt skyddar däremot idén som sådan. Den andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så fort den skyddade prestationen utförts medan patent-, mönster- och växtförädlarrätt i princip förutsätter ett registreringsförfarande. Patentskydd uppkommer således först när rättighetshavaren ansökt om och beviljats patent på sin uppfinning. Varumärken intar en särställning genom att skydd kan uppkomma både genom registrering och genom faktisk användning. Den ensamrätt som följer med det immaterialrättsliga skyddet är tidsbegränsad. Enligt reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år räknat från upphovsmannens död eller beträffande vissa prestationer under 50 år från det prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den dag ansökan görs om registrering. I Sverige sträcker sig skyddstiden 20 år framåt i tiden. Mönsterskyddet räknas också från ansökningsdagen och gäller under fem år, men tiden kan förlängas upp till tio år. Växtförädlarskyddet gäller under 20 år från registreringsdagen. Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så länge de används. En registrering gäller dock bara under tio år men kan förnyas ett obegränsat antal gånger. Det immaterialrättsliga skyddet representerar betydande ekonomiska värden. Såvitt känt finns det inte några aktuella sammanställningar av hur stora dessa värden är. Beräkningar som gjordes i Sverige i början av 1980-talet visade att enbart den upphovsrättsligt relaterade delen av det svenska näringslivet då svarade för 6,5 % av BNP. Denna procentsats är med all sannolikhet betydligt högre i dag med hänsyn till utvecklingen av informationssamhället och datatekniken.
Skyddet för immateriella rättigheter Rätten till en immateriell ensamrätt skyddas genom ett system av olika sanktioner av såväl straff- som civilrättslig karaktär. Den som begår intrång i ensamrätten exempelvis genom att utan rättighetshavarens samtycke tillverka eller försälja en vara som rättighetshavaren har ensamrätt till kan därför drabbas av påföljder i form av straff och skadestånd. En domstol kan vidare förordna om vissa åtgärder för att förebygga fortsatt intrång. I två motioner begärs åtgärder från riksdagens sida i syfte att öka skyddet för immateriella rättigheter. Alf Svensson m.fl. (kd) anför i motion 1996/97: N256 att kopiering av produkter och varumärken är ett allt större problem. Lagstiftningen på detta område bör, enligt motionärernas mening, stärkas varvid ägare av immateriella rättigheter får bättre möjligheter att försvara sin rätt till patent och varumärke. I motionerna yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att immateriella rättigheter måste ges bättre skydd genom stärkt lagstiftning och bättre möjligheter att försvara rätten till patent och varumärke (yrkande 4). I motion 1996/97:Kr4, som väckts hösten 1996 med anledning av proposition 1996/97:3 om kulturpolitik, yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) tillkännagivande om att upphovsrättsfrågorna noggrant bör bevakas med hänsyn till den tekniska utvecklingen (yrkande 4). Motionärerna anför att den individuella upphovsrätten till konstnärliga verk inte får ifrågasättas i en tid av ökad internationalisering och åtkomlighet av skyddade verk genom IT. Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om nödvändigheten av att immateriella rättigheter skyddas mot intrång. Det är i dag allmänt omvittnat att det förekommer en massiv professionell olovlig kopieringsverksamhet som helt baserar sig på affärsmässiga överväganden. I vissa sammanhang har uppgetts att pirathandeln omfattar 5-10 % av världshandeln. En av huvudorsakerna till den ökade kopieringsverksamheten har angetts vara den utveckling som skett inom teknologin för reproducering. Otillåten kopiering skadar självfallet producenten av den äkta varan. Billigt producerade kopior orsakar förluster inte bara i form av förlorade marknadsandelar utan skadar också den goodwill som tillverkaren av den äkta varan har. Även för konsumenterna kan en olovlig kopieringsverksamhet vara till nackdel. Konsumenten får många gånger en vara som i kvalitetshänseende understiger den kvalitet som märkesproduktionen har. På upphovsrättens område innebär IT-utvecklingen helt nya krav på rättsskyddet. Upphovsrätten och skyddet för intellektuella äganderätter kan utsättas för betydande påfrestningar genom digitaliseringen. Denna gör det möjligt att, på sätt som inte varit möjligt tidigare, komprimera verk och annan information i multimediaform, överföra och kopiera information med stor hastighet och slutligen även manipulera informationen. Den nya tekniken kan medföra att upphovsmännen och andra rättighetshavare i hög grad förlorar kontrollen över användningen av sina verk och prestationer. Samtidigt finns det risker att IT:s långtgående kontrollmöjligheter utnyttjas på ett sätt som äventyrar olika intressen i informationsfrihet och som måste stämmas av mot ensamrättsanspråken. Vid ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna bör enligt utskottets mening beaktas att riksdagen så sent som våren 1994 beslutat om väsentligt skärpta åtgärder mot intrång i de immateriella ensamrätterna (prop. 1993/94:122, bet. LU17). Genom beslutet, som innebar ändringar i varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen, växtförädlarrättslagen, firmalagen och lagen om kretsmönster i halvledarprodukter, har domstolarna nu möjligheter att vid vite förbjuda fortsatt intrång inom hela det immaterialrättsliga området. Genom ändringar av skadeståndsbestämmelserna på det industriella rättsskyddets område har rättighetshavarnas ställning vid intrång förstärkts. Genomgående har vidare införts regler som innebär att ersättning skall betalas för utnyttjande av ensamrätten och för den ytterligare skada som intrånget kan ha medfört. Skadeståndets storlek kan bestämmas med hänsyn till omständigheter av annat än rent ekonomisk betydelse. Också straffbestämmelserna ändrades år 1994 så att intrång som begås av grov oaktsamhet är straffbara även på det industriella rättsskyddets område. Vidare höjdes maximistraffet för intrång i de industriella ensamrätterna från fängelse i sex månader till fängelse i två år. Därutöver infördes regler om straff för försök och förberedelse till intrång i de nämnda rättigheterna. De privaträttsliga säkerhetsåtgärderna på varumärkes- , växtförädlar- och firmarättens områden förstärktes i så måtto att också apparater, redskap m.m. som använts vid olovlig tillverkning utan att själva vara föremål för rättsskyddet kan bli föremål för säkerhetsåtgärder. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1994. Utskottet kan mot bakgrund av det redovisade konstatera att man på hela det immaterialrättsliga området numera i Sverige har samma skydd för ensamrätter som i många andra europeiska länder. Vidare har man fått till stånd ett så gott som enhetligt sanktionssystem på hela det immaterialrättsliga området. Vidare bör framhållas att lagstiftningen sedan länge bygger på internationella konventioner och att IT-utvecklingen i en allt högre grad kräver att de nödvändiga rättsliga åtgärderna får största möjliga internationella acceptans. Genom en grönbok år 1995 om upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället har EG-kommissionen inriktat debatten inom EU på de utmaningar mot upphovsrätten och närstående rättigheter som den nya tekniken medfört. I en uppföljning av grönboken i slutet av år 1996 uppger kommissionen att det beträffande rätten till mångfaldigande kommer att föreslås harmoniserade åtgärder för att fastställa tillämpningsområdet för de verk som skyddas av rätten till mångfaldigande, inbegripet begränsningar av rätten i de fall den ännu inte införts i gemenskapslagstiftningen. Det kommer också, enligt vad som anges i uppföljningsdokumentet, att behövas en viss differentiering mellan en obegränsad ensamrätt till mångfaldigande, rätt till ersättning (tvångslicens) och rätt till viss tillåten reproduktion utan ersättning. Detta betyder, enligt utskottets mening, att tyngdpunkten i de svenska aktiviteterna på området i framtiden måste fokuseras på det arbete som bedrivs inom EU och på andra internationella plan. Vid ett par tillfällen, senast våren 1994, har utskottet också vid behandlingen av liknande motioner pekat på det särskilda ansvar som lagstiftaren har att vaka över att det lagfästa upphovsrättsliga skyddet inte urholkas på grund av tekniska framsteg. Utskottet konstaterade därvid bl.a. att frågor om den tekniska utvecklingen i ökande grad har uppmärksammats internationellt samt utgick från att regeringen skulle ta de initiativ som resultatet i olika internationella sammanhang kunde ge anledning till (bet. 1993/94:LU16). Utskottet utgår från att regeringen i det internationella samarbetet verkar för ett ökat immaterialrättsligt skydd i linje med vad som förespråkas i de nu aktuella motionerna. Några ytterligare åtgärder från riksdagens sida är mot denna bakgrund för närvarande inte påkallade. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:N256 yrkande 15 och 1996/97:Kr4 yrkande 12.
Patent Gällande regler i patentlagen innebär, såsom ovan berörts, att den som gjort en ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt produktionssätt, eller på en produkt som sådan, exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna förutsättningar för patentbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den skall vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att den skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, dvs. att uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen. Som tidigare redovisats ger patentskyddet innehavaren en tidsbegränsad ensamrätt att utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan räkna med att under skyddstiden utan konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på annat sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets intresse av att det inte skapas ett alltför långtgående monopol när det gäller att dra nytta av en uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i tiden. Vidare finns möjlighet att under vissa förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man rätt att utan hinder av ett patent mot ersättning till patenthavaren utnyttja den patentskyddade uppfinningen. Patent söks i Sverige hos Patent- och registreringsverket. Varje ansökan som kommer in granskas av myndigheten. Vid granskningsförfarandet skall utrönas huruvida det föreligger hinder mot bifall till ansökningen med hänsyn till patentlagens bestämmelser. En väsentlig del av granskningen avser frågan huruvida uppfinningen är ny och fyller kravet på uppfinningshöjd. Om förutsättningarna för patent är uppfyllda, dvs. om ansökningen är fullständig och Patent- och registreringsverket gör bedömningen att det inte finns några hinder mot patent, skall sökanden underrättas om att ett patent kan meddelas. Sedan sökanden betalt en särskild avgift, meddelandeavgift, skall patentmyndigheten bifalla ansökningen och kungöra beslutet. När beslutet har kungjorts är patent meddelat. Därefter vidtar det s.k. invändningsförfarandet då allmänheten bereds tillfälle att inkomma med invändningar mot ett meddelat patent. Framförda invändningar kan under vissa närmare angivna förutsättningar leda till att ett meddelat patent upphävs. Förfarandet vid Patentverket är tämligen tidskrävande, och enligt uppgift tar det i genomsnitt omkring tre år från det att en patentansökan ges in till dess patent meddelats. Antalet ansökningar uppgår för närvarande till omkring 4 500 per år, varav omkring 2 000 bifalls. Av patentlagen framgår att det i patentärenden utgår avgifter av olika slag, bl.a. ansökningsavgifter och årsavgifter. Avgiftssystemet bygger på låga initialkostnader och progressiva årsavgifter. Tanken är att den som upprätthåller sitt patent även har framgång med sin uppfinning och då kan betala årsavgifter enligt en stigande skala. Avgifternas storlek fastställs av regeringen och framgår av en bilaga till patentkungörelsen (1967:838, ändrad senast 1997:42). Verksamheten vid Patent- och registreringsverket är helt avgiftsfinansierad (se prop. 1996/97:1, utg.omr. 24, bet. NU1 s. 27). I praktiken företräds sökanden i patentärenden nästan alltid av ombud, om sökanden inte är ett större företag med egen patentavdelning. Ett patentombud bistår uppfinnaren bl.a. med att formulera ansökan och göra förberedande nyhetsundersökningar. När patent meddelats brukar patentombudet hålla patentet vid liv genom att betala in årsavgifterna och hjälpa till med upprättandet av licensavtal m.m. Ett patent som meddelas av nationell patentmyndighet blir gällande endast i den staten. En uppfinnare som önskar få patentskydd i flera länder måste alltså i princip söka patent i varje land. Genom den europeiska patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en patentansökan samtidigt kan erhålla patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent. Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket som har sitt säte i München. Konventionen trädde i kraft år 1977 och har tillträtts av Sverige och ett flertal andra europeiska stater. I den svenska patentlagen har tagits in de särskilda regler som föranletts av tillträdet. En viss anpassning av de svenska patentreglerna till konventionens bestämmelser har också skett. Den europeiska patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av förutsättningarna att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid det europeiska patentverket. Regleringen i konventionen är fristående från konventionsstaternas lagstiftning. Konventionen innehåller också bestämmelser om bl.a. rättsverkningarna av ett europeiskt patent. I sistnämnda hänseende gäller att ett europeiskt patent skall ha samma rättsverkan i den stat för vilken patent beviljats som ett nationellt patent. Giltighetstiden för ett europeiskt patent är enligt konventionen 20 år från ansökningens ingivningsdag. Konventionen hindrar inte konventionsländerna att i sin nationella lagstiftning föreskriva en längre giltighetstid för ett patent. Europeiska patent kan dock inte genom nationella regler ges en längre giltighetstid än 20 år utom i vissa krissituationer såsom krig och krigsfara. År 1989 undertecknade EG:s medlemsstater en överenskommelse om gemenskapspatent. Avtalet innebär att det är möjligt för en uppfinnare att ansöka centralt om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är alltså i princip samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska patentkonventionen. Vissa skillnader finns dock. En skillnad är att frågor om ogiltighet av ett gemenskapspatent skall prövas enligt reglerna i överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras får det verkningar inte bara i den stat där ogiltighetsmålet prövats utan patentet förfaller i sin helhet i alla länderna. Enligt den europeiska patentkonventionen däremot prövas frågor om ogiltighet i varje stat. En ogiltigförklaring får bara verkan i den aktuella staten. Överenskommelsen har hittills ratificerats av sju medlemsländer. Om återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar kan frågan om ett tillträde för bl.a. Sverige aktualiseras. Förhandlingar måste dock föras med de tre nya medlemsländerna Finland, Sverige och Österrike om bl.a. fördelningen av inkomsterna från årsavgifter för patent. I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas tillkännagivande om att villkoren för uppfinnare och innovatörer som söker patent bör förbättras (yrkande 1) samt att patentens rättsliga skydd och status bör höjas (yrkande 2). Enligt motionärernas mening är patentansökningar och patentbevakning i Sverige förenade med alltför höga kostnader. I dag är det storföretagen som står för ökningen av antalet nya svenska patent. För många enskilda uppfinnare är patentkostnaderna i form av ersättning till patentombud och avgifter till Patent- och registreringsverket alltför höga. Motionärerna anser att ett system med differentiering av olika patentkostnader för olika sökarkategorier borde övervägas och hänvisar till vad som gäller i USA där enskilda uppfinnare och företag med mindre än 500 anställda inte behöver betala lika höga avgifter som stora företag. Vidare är det enligt motionärernas mening angeläget att finna någon form av försäkringsskydd när det gäller patentintrång. Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller patentens betydelse. För företag är patent ett av flera sätt att försäkra sig om att resultaten av satsningar på forskning och utveckling kan tillgodogöras och vidmakthållas. Patenten utgör ett sätt att exploatera ny teknik och när företag och samhället satsar allt större resurser på forskning och utveckling blir det också mer betydelsefullt att kunna säkra avkastningen på gjorda investeringar. Från organisationer som arbetar med patent- och uppfinnarfrågor har i olika sammanhang gjorts gällande att framför allt mindre företag har svårt att ta till vara sina rättigheter på patentområdet. Om patenthavare inte förmår hävda sina rättigheter leder detta till att respekten för patentsystemet som sådant urholkas. Följden kan bli att systemet inte fyller sin funktion. Vidare uppstår rättsförluster för enskilda företag och i vissa fall kan inte uteslutas att ett enskilt företags överlevnad äventyras vid ett patentintrång. Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund befogat med åtgärder i syfte att förhindra en sådan utveckling. Utskottet konstaterar att åtgärder också vidtagits med detta syfte och vill därvid peka på att Patent- och registreringsverket på uppdrag av regeringen under senare tid mer aktivt informerat näringslivet om patentsystemets möjligheter. Verket har därvid gjort individuella företagsbesök, erbjudit utbildning och kontinuerligt stöd till organisationer och andra organ som arbetar med små och medelstora företag. I uppdraget har också ingått att delta i mässor och annan utåtriktad verksamhet. Under budgetåret 1995/96 tillfördes Patent- och registreringsverket särskilda medel för en delvis finansiering av arbetet med att utöka den externa tillgängligheten av verkets dokumentation inom patentområdet. I proposition 1995/96:25, den s.k. tillväxtpropositionen, som överlämnades till riksdagen hösten 1995, uttryckte regeringen sin avsikt att undersöka möjligheterna till en svensk patentintrångsförsäkring byggd på kommersiella grunder. I proposition 1995/96:222, den s.k. sysselsättningspropositionen, aviserade regeringen sommaren 1996 åtgärder för att möjliggöra för svenska patentinnehavare att teckna en patentintrångsförsäkring. Hösten 1996 gav regeringen Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) i uppdrag att ta fram ett underlag med förutsättningar och förslag till utformning av en sådan försäkring. Uppdraget har nyligen redovisats i rapporten (R 1997:4) Rättsskyddsförsäkring för patent. I rapporten redovisar NUTEK en modell för en rättsskyddsförsäkring och föreslår lösningar med expansionsmöjligheter till nordisk och europeisk nivå. Vidare föreslås initiativ till åtgärder för att komma till rätta med patentprocessens problem. Därutöver föreslår NUTEK en försäkringslösning också när det gäller varumärken. Förslagen är nu föremål för beredning inom Regeringskansliet. När det gäller patentavgifterna torde dessa utgöra endast en mindre del av de totala kostnaderna i ett patentärende. De stora kostnaderna hänför sig till arbetet med utformningen av ansökningshandlingarna, exempelvis ombudsarvoden och översättningskostnader. I den tidigare redovisade NUTEK-rapporten anges att ansökningsavgiften till Patent- och registreringsverket uppgår till 3 800 kr, vartill kommer en tryckningsavgift om 900 kr. Ombudskostnaderna är den helt dominerande posten. Den totala kostnaden för att erhålla ett patent som meddelas av Patent- och registreringsverket beräknas i rapporten uppgå till 50 000 kr. Om patentskydd önskas under tio år tillkommer årsavgifter om drygt 10 000 kr. De sammantagna kostnaderna för ett patentskydd i Sverige under tio år uppgår, enligt NUTEK:s rapport, i ett normalfall till omkring 60 000 kr. Kostnaderna för att förvärva patentskydd i enlighet med den europeiska patentkonventionen i åtta länder anges uppgå till omkring 200 000 kr, varvid kostnader för årsavgifter tillkommer. De avgifter som utgår till Patent- och registreringsverket i ett patentärende synes, enligt utskottets mening, mot denna bakgrund knappast påverka antalet patentansökningar. En minskning av avgifternas storlek skulle leda till antingen att Patent- och registreringsverkets verksamhet måste finansieras på ett annat sätt än för närvarande eller att verksamheten fick skäras ned. Riksdagen har också sommaren 1996 avslagit en motion med yrkande om en sänkning av patentavgifterna (se bet. 1995/96:FiU15 s. 79 och yttr. 1995/96: LU6y). I sammanhanget går det emellertid inte att bortse från att EU-kommissionen i en grönbok om innovationer påpekat att de sammantagna myndighetsavgifterna för ett patentskydd inom alla EU-länder är omkring fem gånger högre än motsvarande avgifter för ett skydd inom USA. I samband med behandlingen av proposition 1995/96:222 noterade finansutskottet att patentkostnaderna kan innebära problem för i första hand de små företagen men utgick från att regeringen skulle komma att överväga hithörande frågor i samband med det då initierade arbetet med småföretagsutveckling. Lagutskottet kan nu för sin del konstatera att frågan om patentkostnadernas storlek torde rymmas inom det uppdrag som regeringen den 3 oktober 1996 gett till delegationen med uppgift att förbättra tillväxtförutsättningarna för småföretag - Småföretagsdelegationen (dir. 1996:70). Vidare bör upplysas att Patent- och registreringsverket i en skrivelse till regeringen år 1996 väckt förslag om vissa ändringar i patentlagen. Enligt vad som angetts i Justitiedepartementets verksamhetsplan 1997 kommer dessa förslag jämte frågor som bl.a. rör förenklingar och förbilligande av patentförfarandet att behandlas i en departementspromemoria tidigast hösten 1997. Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor som motionärerna aktualiserat är, eller kommer att bli, föremål för överväganden i olika sammanhang. Utskottet kan inte finna annat än att arbetets inriktning ligger helt i linje med motionsönskemålen. Några särskilda åtgärder från riksdagens sida är därför inte påkallade. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 1 och 2. I själva uppfinningsbegreppet ligger att en uppfinning skall vara ny. Det patenträttsliga nyhetskriteriet är strängt och det ställer krav på att uppfinningen skall utgöra en objektiv och absolut nyhet. Sålunda anges i 2 § patentlagen att patent meddelas endast på uppfinning som är ny i förhållande till vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Med begreppet ?blivit känt? avses allt som blivit allmänt tillgängligt, oavsett på vilket sätt så har skett och oberoende av var och när förhållandet blev allmänt tillgängligt och vidare även oberoende av om uppfinnaren känt till materialet eller ens haft en reell möjlighet att känna till dess existens. En invändning om att nyhetskravet inte är uppfyllt kan göras gällande när som helst, även efter det att patent har meddelats. Visar det sig att en sådan invändning är riktig, utgör den en ogiltighetsgrund. Den som överväger att söka patentskydd för en uppfinning i flera länder skulle ställas inför betydande svårigheter till följd av nyhetskravet, om inte särskilda regler hade utformats för att reglera den situationen. Det torde nämligen vara praktiskt taget omöjligt att sända in ansökningar så att de anländer vid samma tidpunkt till patentmyndigheterna i de olika länder som kan vara aktuella. Därtill kommer att det vid tiden för en första ansökan i regel inte torde vara möjligt att slutgiltigt bedöma den geografiska omfattningen av det skydd som uppfinningen kan komma att motivera. Pariskonventionen den 20 mars 1883 till skydd av den industriella äganderätten, vartill Sverige anslutit sig, innehåller vissa regler om prioritetsrätt som syftar till att avhjälpa sådana effekter (konventionsprioritet). Bestämmelserna innebär att uppfinnare som sökt skydd för en uppfinning i en konventionsstat har rätt att inom tolv månader söka skydd för uppfinningen i andra konventionsstater med verkan att ansökningarna i dessa stater anses gjorda samtidigt med den första ansökningen. I 6 § patentlagen regleras rätten att åtnjuta prioritet från tidigare ansökan om patent i Sverige eller från tidigare ansökan om patent eller vissa andra skyddsformer i främmande stat som är ansluten till Pariskonventionen. Ansökan om patent på uppfinning, vilken inom tolv månader före ansökningsdagen har angivits i ansökan som avser patent för Sverige eller patent i främmande stat som är ansluten till konventionen skall anses gjord samtidigt med den tidigare ansökningen, om sökanden yrkar det. I 22 § patentlagen behandlas offentliggörande av patentansökan. Av bestämmelsens första stycke framgår att handlingarna i ett patentärende skall hållas tillgängliga för var och en fr.o.m. den dag då patentet meddelas. För att förhindra att de långa handläggningstiderna för patentansökningar leder till att ansökningar hålls hemliga under lång tid, har införts en bestämmelse i 22 § andra stycket om obligatoriskt offentliggörande efter viss tid. Handlingarna i patentansökningsärenden skall hållas tillgängliga för envar när 18 månader har gått från ansökningsdagen eller, om prioritet yrkas, den dag från vilken prioritet begärs. I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs förslag till lag- ändringar som gäller prioritetsåret (yrkande 3). Motionärerna anser att tiden för prioritet bör förlängas till två år. Härigenom skulle man underlätta för sökanden dels att hitta lämpliga samarbetspartner inom landet eller utomlands för lämpliga produktions- och finansieringsformer, dels att ta ställning till om patent skall sökas även i andra länder. I samband med en förlängning av prioriteringsfasen måste givetvis tiden för offentliggörande av patent också utsträckas från nuvarande 18 månader till minst 24 månader. I konsekvens härmed bör Sverige internationellt verka för att motsvarande ändringar kommer till stånd i internationella konventioner på patenträttens område. I motionen yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 4). Utskottet kan i och för sig ha förståelse för tanken att en uppfinnare eller annan som söker patentskydd för en uppfinning skulle ha mycket att vinna på en förlängning av prioritetsperioden. Enligt utskottets mening måste emellertid frågan bedömas i ett vidare perspektiv och med beaktande av effekterna på villkoren för företagandet i stort. Från den utgångspunkten är det uppenbart att prioritetsperioden utgör ett betydande osäkerhetsmoment. Under ett år från den första ansökningen föreligger nämligen på grund av prioritetsreglerna i länder där patentskydd ännu inte sökts en latent möjlighet för att ett patentskydd kommer att etableras. En viktig funktion av patentförfarandet är att information om ny teknik på ett effektivt sätt snabbt blir tillgänglig för den som har ett behov av den i forskning, i kommersiell tillämpning eller på annat sätt. Om exempelvis en svensk företagare fått kännedom om en för honom värdefull uppfinning genom att patentskydd har sökts någonstans i utlandet, kan det vara riskabelt för honom att, så länge prioritetsfristen löper, ta initiativ till att kommersiellt utnyttja uppfinningen. Om en patentansökan lämnas in även i Sverige, skulle nämligen förutsättningarna för att utnyttja uppfinningen ändras radikalt. Enligt utskottets mening väger intresset tyngre av att det inom rimlig tid blir klarlagt i vilken omfattning en ny uppfinning slutligen blir patentskyddad än den enskilde uppfinnarens intresse av ytterligare utsträckt tid för att bedöma behovet av patentansökningar i andra länder. Den nuvarande prioritetsperioden på tolv månader är resultatet av internationella överläggningar och får enligt utskottets mening ses som en lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4. Utgångspunkten för nuvarande bestämmelser i patentlagen om det patenterbara området är att skillnad inte skall göras mellan olika teknologier. Patent kan sålunda meddelas också för biotekniska uppfinningar. En etisk gräns för vad som skall anses patenterbart finns i 1 § fjärde stycket som innehåller generellt förbud för patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot goda seder eller allmän ordning. Vidare föreskrivs i samma lagrum förbud mot patent på djurraser och växtsorter. Förbud gäller också för patent på ett väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur. Patent får dock meddelas på mikrobiologiskt förfarande och produkter av ett sådant förfarande. För växtsorter finns en särskild rättslig skyddsform, växtförädlarrätt, som regleras i växtskyddslagen (1971:392). I motion 1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett tillkännagivande om att Sverige internationellt skall verka för en konvention som förbjuder patent på livsformer (yrkande 8). Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkar i motion 1996/97:Jo502 tillkännagivande om att det inte skall vara möjligt att få patent på liv (yrkande 6) samt att riksdagen skall besluta om en ändring av patentlagen som innebär att gällande patent på genetiskt modifierade organismer återkallas (yrkande 7). Utskottet vill erinra om att det inom EU pågår ett arbete med att utforma ett direktiv om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar. Motivet för ett sådant direktiv är att garantera fri rörlighet av patenterade biotekniska produkter genom att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning så att de rättsliga förutsättningarna för patentskydd, liksom skyddets omfattning, klargörs. Innehållet i ett kommande direktiv kommer att vara bestämmande för utformningen av de svenska rättsreglerna på området. Beträffande direktivförslagets tillkomst och innehåll kan upplysas följande. Efter många års arbete på ett direktivförslag antog EG:s råd år 1994 en gemensam ståndpunkt. Europaparlamentet föreslog emellertid flera ändringar i rådsförslaget. Sedan en förlikningskommitté presenterat ett gemensamt utkast, röstades detta ned av parlamentet i mars 1995 med påföljd att direktivet inte kunde antas. Kommissionen har därefter lagt fram ett reviderat direktivförslag. Det nya direktivförslaget är föremål för det s.k. medbeslutandeförfarandet med Europaparlamentet. Förslaget har under våren och försommaren 1996 behandlats i en rådsarbetsgrupp. Inom Justitiedepartementet har ärendet beretts bl.a. genom att synpunkter inhämtats från berörda departement, myndigheter och organisationer. Arbetet i arbetsgruppen har nu avstannat i avvaktan på Europaparlamentets första yttrande, vilket dock kan förväntas senare under innevarande år. Förslaget bygger till övervägande delen på det tidigare direktivet som det kom att utformas i förlikningskommitténs gemensamma utkast. Det innehåller bestämmelser om de biotekniska uppfinningarnas patenterbarhet. Avsikten är att direktivet skall passa in i existerande nationell lagstiftning och det är alltså inte fråga om att introducera någon särskild patentlagstiftning för levande material. I förslaget har - med avseende på den mänskliga kroppen - markerats skillnaden mellan en uppfinning som är patenterbar och en upptäckt som inte är det. Vidare anges att växtsorter och djurraser som sådana inte skall vara patenterbara. Detsamma gäller i allt väsentligt biologiska förfaringssätt för produktion av växter eller djur. Däremot är avsikten att mikrobiologiska förfaranden och alster som är framställda genom sådana förfaranden skall vara patenterbara. Förslaget innehåller vidare en övergripande etisk regel som innebär att uppfinningar, vars utnyttjande skulle stå i strid mot allmän ordning och goda seder, inte skall vara patenterbara. Det anges också att ett förfarande som avser en modifiering av den genetiska identiteten hos djur inte skall patenteras såvida det inte råder en rimlig proportion mellan det lidande som djuret kan förorsakas och uppfinningens ändamål. Mot bakgrund av vad som sålunda redovisas kan utskottet notera - i likhet med vad utskottet gjorde våren 1996 då liknande motionsyrkanden behandlades - att de frågor som motionärerna tar upp har varit föremål för ett omfattande arbete inom EG. Utskottet konstaterar vidare att innehållet i ett kommande direktiv kommer att vara bestämmande vid utformningen av de svenska reglerna, men utgår från att regeringen självfallet arbetar för att få gehör för ett synsätt som överensstämmer med grundläggande svenska etiska värderingar. Några skäl för ett initiativ från riksdagens sida föreligger därför inte för närvarande. Enligt utskottets mening finns dock anledning att noga följa den framtida utvecklingen på ifrågavarande område. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:Jo502 yrkandena 6 och 7 samt 1996/97:Jo529 yrkande 8. I motion 1996/97:L804 av Barbro Johansson (mp) föreslås vissa åtgärder när det gäller outnyttjade patent. Motionären anför att motor- och oljeindustrin ofta har reagerat negativt mot nya tekniska landvinningar som innebär möjligheter att tillverka mer energieffektiva motorer och miljöanpassade drivmedel. Dessa branscher har, anför motionären, ofta valt vägen att köpa in nya patent och uppfinningar för att sedan skrinlägga dem så att man inte behöver ställa om sin affärsinriktning och tillverkning. Nya möjligheter att lösa miljöproblemen tas därför, enligt motionärens mening, inte till vara. Motionären anser att patent som inte utnyttjas bör återgå till den ursprunglige uppfinnaren om de inte efter viss närmare angiven tid lett fram till en kommersiellt tillgänglig produkt. Yrkandet i motionen innebär att riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att en parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att föreslå lagändringar som innebär att uppfinnare skall återfå patenträtten till outnyttjade uppfinningar efter ett visst antal år. Den omständigheten att ett patent inte utnyttjas är ofta tekniskt eller kommersiellt betingat. Det torde inte heller vara ovanligt att patenthavare för att vinna erforderligt skydd utverkar patent på flera lösningar av det föreliggande tekniska problemet, och patenthavaren måste då ha rätt att välja vilken eller vilka av dessa lösningar som han vill utöva i praktiken. Även outnyttjade patent innebär teknikspridning på så sätt att de genom offentliggörandet kommit till allmän kännedom och kan utgöra grund för vidare teknisk utveckling. I patentlagen finns en bestämmelse om tvångslicens vid underlåtet utövande av en patenterad uppfinning, s.k. undertryckande av patent (45 §). Har tre år förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år sedan patentansökan gjordes och utövas inte uppfinningen här i landet i skälig omfattning, får den som här vill utöva denna på tvångslicens, om det inte finns någon godtagbar anledning till underlåtenheten. Frågor om tvångslicens prövas av domstol. Bestämmelsen i 45 § har motiverats bl.a. utifrån en önskan att motverka att kapitalstarka företag köper upp patenträttigheter enbart för att inte utnyttja dem och därigenom skydda sin egen produktion och ställning på marknaden. Rättspraxis är mycket begränsad vilket, såvitt utskottet kan bedöma, talar för att sådana förfaranden som beskrivs i motionen knappast förekommer. Vidare bör anmärkas att en sådan inskränkning av den fria förfoganderätten över patent i enlighet med vad som förordas i motionen skulle komma i konflikt med grundläggande civilrättsliga principer. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L804.
Varumärken, m.m. Skydd för ett varumärke genom registrering i ett visst land förutsätter som huvudregel att en nationell ansökan görs hos landets varumärkesmyndighet. Myndigheten beslutar sedan om registrering av märket för en tid som är bestämd i landets varumärkeslag. Vill en varumärkeshavare ha skydd för sitt märke i flera länder måste ett motsvarande antal nationella ansökningar göras enligt de formkrav och på de språk som gäller i varje land och mot betalning av de nationella avgifterna. De registreringar som blir resultatet av sådana nationella ansökningar löper ofta ut vid olika tider. För en varumärkeshavare som önskar skydda sitt märke i flera länder kan systemet med nationella ansökningar och nationella registreringar upplevas som komplicerat, tidsödande och dyrbart. Mot bakgrund härav har vissa internationella registreringssystem för varumärken etablerats. I sådana system behöver varumärkeshavaren bara göra en enda ansökan och betala en enda avgift för att erhålla en registrering med samma giltighetstid i alla de länder i vilka varumärket skall ha skydd. De fördelar som sådana internationella system för registrering av varumärken kan föra med sig har fått större betydelse allteftersom den internationella handeln med varor och tjänster ökat. Den utveckling som har skett av internationell handel och samfärdsel under de senaste årtiondena har över huvud taget gjort att frågan om skydd för varumärken har kommit i ett annat ljus och fått en helt annan betydelse än tidigare, särskilt som en betydande del av handeln består i varor och tjänster som saluförs under varumärken eller andra typer av varukännetecken med därtill anknuten goodwill. De viktigaste av dessa internationella system är de som bygger på Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken och det som grundar sig på protokollet till Madridöverenskommelsen. Hösten 1994 beslutade riksdagen i enlighet med åtagande i EES-avtalet att ansluta sig till 1989 års protokoll till Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken (prop. 1994/95:59, bet. LU7). Härigenom är det möjligt för svenska företag att få skydd för sina varumärken i flera olika länder genom ett enda registreringsförfarande hos den internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO) i Genève i stället för ett antal nationella registreringar. Inom EU regleras varumärkesrätten i ministerrådets förordning (EG) nr 40/94 från den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken. Genom förordningen etableras ett gemenskapsrättsligt varumärkessystem som innebär att man genom en enda ansökan om registrering kan få ensamrätt till ett kännetecken i hela gemenskapen. Förordningen trädde i kraft den 15 mars 1994. Det gemenskapsrättsliga varumärkessystemet handhas av ett särskilt inrättat organ, Byrån för harmonisering av den inre marknaden, varumärken och mönster (Varumärkesbyrån). Ansökningar om registrering kan göras direkt hos byrån eller till registreringsmyndigheten i en medlemsstat. Det betyder att i Sverige kan en ansökan om ett gemenskapsvarumärke lämnas in till Patent- och registreringsverket som sedan, inom viss kortare tid, har att vidarebefordra ansökan till Varumärkesbyrån. Den nationella registreringsmyndigheten får för mottagandet av ansökan ta ut en avgift som inte får överstiga de administrativa kostnaderna. Förutsättningarna för registrering av ett gemenskapsvarumärke regleras uteslutande av EG-förordningen. Genom Sveriges medlemskap i EU är förordningen om gemenskapsvarumärken direkt tillämplig i Sverige. Förordningen medger emellertid i vissa avseenden och förutsätter i andra hänseenden att den kompletteras med nationella bestämmelser. Hösten 1995 beslutade riksdagen ändringar i varumärkeslagen som syftade till att EG-förordningen om gemenskapsvarumärken skall få avsedda verkningar i Sverige (prop. 1995/96:26, bet. LU6). De nya reglerna, som trädde i kraft den 1 januari 1996, innebär bl.a. att Patent- och registreringsverket får ta ut en avgift med belopp som regeringen bestämmer. Avgift får tas ut dels för ansökningar om gemenskapsvarumärken som görs via verket, dels för ansökningar om omvandling av ett gemenskapsvarumärke till en svensk ansökan, dels ock för ärenden om utfärdande av intyg för den som avser att vara ombud inför Varumärkesbyrån. En fråga som gäller gemenskapsvarumärken tas upp av Bengt Hurtig (v) i motion 1996/97:L805. I motionen anförs att det är förenat med stora kostnader för svenska företag att få skydd för varumärken i EU. Motionären menar att Patent- och registreringsverket bör biträda med rådgivning i frågor om ansökan om registrering av ett EU-varumärke, vilket skulle förbilliga förfarandet för svenska företag. I motionen yrkas ett tillkännagivande därom. Patent- och registreringsverket är en central förvaltningsmyndighet och de övergripande målen för verkets verksamhet är att erbjuda ändamålsenliga, kvalitativt högtstående och serviceinriktade tjänster på bl.a. de immaterialrättsliga områdena. Enligt förordningen (1995:1386) med instruktion för Patent- och registreringsverket får verket bedriva uppdragsverksamhet, såsom att tillhandahålla konsulttjänster för granskning och annan rådgivning, ombesörja bevakning av avgifter för bl.a. varumärken, bedriva kurs- och utbildningsverksamhet samt tillhandahålla tjänster avseende verkets dokumentation. Verket får också bedriva viss tjänsteexport inom sitt verksamhetsområde. Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall Patent- och registreringsverket, liksom andra förvaltningsmyndigheter, lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är lämpligt med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Utskottet utgår från att Patent- och registreringsverket inom ramen för gällande regler och tillgängliga resurser tillhandahåller information om förutsättningarna för ansökan om EU-varumärken i den utsträckning som efterfrågas. Någon möjlighet för verket att, såsom motionären synes vara inne på, i enskilda fall mer aktivt direkt hjälpa en sökande är inte förenligt med de grundläggande principerna som gäller vid myndighetsutövning. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L805. I motionerna 1994/95:L805 och 1996/97:L802 av Ronny Olander (s) behandlas frågor som gäller skydd för kommunvapen m.m. I motionerna anförs att bl.a. kommuner, staten, militären och sammanslutningar av officiella organ ofta har s.k. vapenmärken som återfinns på exempelvis bilar, brevpapper, flaggor och byggnader. Enligt motionärens mening krävs åtgärder för att säkerställa att dessa märken inte används av andra utan innehavarens tillstånd. I motionerna yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning när det gäller användning av vapenmärken eller andra igenkänningsmärken i kommersiellt syfte utan innehavarens godkännande. Regler om skydd för statsvapen och andra internationella emblem finns i artikel 6 i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd. Reglerna har omsatts i ett antal svenska lagar och förordningar. I lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar föreskrivs att statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem eller statlig kontroll- eller garantibeteckning inte utan tillstånd får användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och därigenom ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen, vilket är registrerat. Registrering av svenskt kommunalt vapen sker efter skriftlig anmälan i ett register som förs av Patent- och registreringsverket. Statsvapen får inte heller på annat sätt som kännetecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd. Dessa regler gäller också beteckningar som lätt kan förväxlas med skyddade beteckningar. Enligt förordningen (1976:100) om vissa officiella beteckningar gäller skyddet också i fråga om mellanstatliga organisationers vapen, flagga, emblem, benämning eller förkortning för benämning i den utsträckning som framgår av en särskild bilaga till förordningen. Av 14 § varumärkeslagen framgår att ett varumärke som innehåller en statlig eller internationell beteckning eller ett registrerat kommunalt vapen inte får registreras som varumärke. Enligt 4 § mönsterskyddslagen kan mönster som utan tillstånd innehåller bl.a. statsvapen, statsflagga, annat statsemblem, svenskt kommunalt vapen eller något som lätt kan förväxlas med något sådant inte registrerats. Utskottet kan inte finna annat än att de nu redovisade föreskrifterna innebär ett tillräckligt skydd mot att kommunala vapen och andra officiella kännetecken kommer till obehörigt utnyttjande i näringsverksamhet, och den nuvarande regleringen torde, såvitt utskottet är bekant, inte ha föranlett några olägenheter. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1994/95:L805 och 1996/97:L802.
Bruksmönster I motion 1996/97:L803 anför Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) att den ekonomiska utvecklingen inom EU och Sverige gjort att bruksmönsterfrågan kommit i ett annat läge. Livscykeln för nya produkter har blivit kortare och kommer troligen att bli ännu kortare de närmaste åren. Det blir också svårare att bedöma det kommersiella värdet på en innovativ produkt samtidigt som uppfinningarna på senare år haft en tendens att innehålla mindre tekniska framsteg trots stora kommersiella exploateringsmöjligheter. Enligt motionärernas mening har främst små företag behov av ett skydd för enklare tekniska uppfinningar. Patentsystemets långa handläggningstider, det komplicerade förfarandet och den kostnadskrävande hanteringen avskräcker småföretagare och enskilda uppfinnare från att ansöka om patent. I motionen redovisas pågående arbete inom EU varvid konstateras att det endast är Sverige, Storbritannien och Luxemburg som helt saknar lagstiftning om bruksmönsterskydd. Enligt motionärernas mening bör Sverige nu införa ett enkelt och billigt skydd för tekniska uppfinningar i rättslig harmoni med vad som gäller inom de flesta andra EU-länder. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om införande av bruksmönsterskydd. Frågan om införande av ett bruksmönsterskydd var under början av 1990-talet föremål för vissa överväganden i Sverige. Något behov av lagstiftning om bruksmönsterskydd för enklare tekniska idéer kunde då inte påvisas (se Nordiskt Immateriellt Rättsskydd, NIR, 1991 s. 362). Som redovisats i motionen är nu frågan om införande av ett särskilt skydd för s.k. nyttighetsmodeller (utility models) eller bruksmönster föremål för överväganden inom EU. År 1995 lade kommissionen fram en grönbok, som för närvarande behandlas i parlamentet. Skyddet för nyttighetsmodeller skall skiljas från mönsterskyddet, som är ett skydd för det yttre utseendet på en produkt. Skyddet för nyttighetsmodeller riktar sig mot själva den tekniska konstruktionen. Enligt grönboken är det särskilt små och medelstora företag med 100-600 anställda som har efterfrågat skyddet. Kraven för ett skydd för nyttighetsmodell bör, enligt grönboken, sättas lägre än vad som gäller patent. Skyddet skall också kunna erhållas genom ett enklare och snabbare förfarande än patentsystemet. Å andra sidan avses skyddet bli mer begränsat och kortvarigare än patentskyddet. Skyddsformen anses ha störst betydelse inom mekanisk industri samt för företag som sysslar med elektronik, precisionsinstrument och optik. I grönboken diskuteras behovet av en harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning, vilket skulle innebära en skyldighet för Sverige att införa bestämmelser om skydd för nyttighetsmodeller. Också behovet av en förordning om ett särskilt skydd på gemenskapsnivå tas upp i grönboken. Enligt kommissionens arbetsprogram för år 1996 skulle ett förslag om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om nyttighetsmodeller läggas fram samma år. Så har inte skett. Enligt uppgift kan ett förslag vara att vänta under första delen av år 1997. Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund inte skäl för riksdagen att nu ta några särskilda initiativ i frågan. Utskottet utgår från att regeringen vid arbetet med EG-reglerna om bruksmönster beaktar de synpunkter som framförts i motionen. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L803.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande skydd för immateriella rättigheter att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Kr4 yrkande 12 och 1996/97: N256 yrkande 15, 2. beträffande patentens betydelse att riksdagen avslår motion 1996/97:L801 yrkandena 1 och 2, res. 1 (mp) 3. beträffande prioritetsrätten att riksdagen avslår motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4, res. 2 (m) 4. beträffande patent på livsformer att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Jo502 yrkandena 6 och 7 och 1996/97:Jo529 yrkande 8, res. 3 (c, v, mp) 5. beträffande outnyttjade patent att riksdagen avslår motion 1996/97:L804, 6. beträffande gemenskapsvarumärken att riksdagen avslår motion 1996/97:L805, 7. beträffande skydd för kommunvapen m.m. att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L805 och 1996/97:L802, 8. beträffande bruksmönster att riksdagen avslår motion 1996/97:L803.
Stockholm den 4 mars 1997 På lagutskottets vägnar
Agne Hansson
I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin Kristiansson (s).
Reservationer
1. Patentens betydelse (mom. 2) Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Utskottet har? och på s. 10 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse: Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att villkoren för uppfinnare och innovatörer behöver förbättras. Patentansökningar är i dag förenade med alltför höga kostnader, och det är endast de stora företagen som står för ökningen av svenska patent. Enligt utskottets mening bör ändringar komma till stånd. En väg som därvid bör prövas är att införa ett system med differentierade avgifter. I USA finns det redan ett sådant system där företag med mindre än 500 anställda inte behöver betala lika höga avgifter som de större företagen. I samband med att den för Sverige unika patentintrångsförsäkringen har upphört finns inte heller någon trygghetsgaranti för mindre bemedlade uppfinnare och innovatörer. Enligt utskottets mening är det angeläget att någon form av liknande försäkringsskydd, bl.a. för juridiskt biträde, vid patentintrång tillskapas med skyndsamhet. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 1 och 2 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande patentens betydelse att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 1 och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Prioritetsrätten (mom. 3) Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Tomas Högström (alla m) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottet kan? och på s. 12 slutar med ?och 4? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening är det angeläget att förlänga det s.k. prioritetsåret från för närvarande 12 månader till förslagsvis 24 månader. Härigenom skulle man underlätta för sökanden att finna olika lämpliga samarbetspartner inom landet eller utomlands. Vidare skulle en sådan förlängning innebära bättre förutsättningar för den enskilde uppfinnaren att få fram produktions- och finansieringsformer och ta ställning till om patent skall sökas även i andra länder, vilket i sin tur medför extra kostnader. I samband med en förlängning av prioritetsfasen måste givetvis tiden för offentliggörandet av patent också utsträckas från för närvarande 18 månader till 24 månader. Enligt utskottets mening bör man från svensk sida också internationellt verka för att en harmonisering av de internationella reglerna kommer till stånd i enlighet med det anförda. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande prioritetsrätten att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Patent på livsformer (mom. 4) Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta Carlsson (c) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet vill? och på s. 13 slutar med ?yrkande 8? bort ha följande lydelse: Enligt utskottets mening finns det anledning att ifrågasätta rätten att patentera och att äga livsformer. Detta är en fråga både om etik och om praktiskt ansvar. En ordning med rätt till patent på livsformer innebär ett hot mot viktiga delar av den biologiska mångfalden och mot kulturarvet. De nationella reglerna och de internationella överenskommelserna på området bör ses över med inriktningen att det skall vara omöjligt att ta patent på och äga livsformer. Sverige bör internationellt också verka aktivt för skapandet av en konvention som förbjuder patenträtt på livsformer. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo529 yrkande 8 och med anledning av motion 1996/97:Jo502 yrkandena 6 och 7 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse: 4. beträffande patent på livsformer att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo529 yrkande 8 och med anledning av motion 1996/97:Jo502 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.