Höjt inkomsttak vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst och höjd lägstanivå för hel föräldrapenning

Fru talman! När man blickar ut över denna ocean av intresse som finns i kammaren denna majafton är det inte utan att man slås av att vi ibland står i begrepp att fatta ganska så omfattande beslut i kammaren i Sveriges riksdag trots att kanske intresset från allmänhet och från dem som lyssnar är ganska så begränsat. I reservation nr 1, som jag härmed yrkar bifall till, i betänkande SfU15 yrkar Allians för Sverige avslag på det föreliggande förslaget från regeringen om höjning av inkomsttaket i sjukförsäkringen. Det finns mycket man kan säga om regeringens förslag på området. Jag ska begränsa mig till några få punkter. För det första vill vi framhålla att en takhöjning, som nu föreslås från regeringen, innebär i realiteten att skattebetalarna får ta över kostnadsansvaret från de kollektivavtalsslutande parterna. Det tycker vi är helt fel. Det bör alltid vara en grundläggande princip att den som står risken också är den som betalar. Så blir det inte med förslaget. För det andra innebär detta, och det är också en väldigt viktig invändning som vi vill göra, att låginkomsttagarna de facto får vara med och finansiera höginkomsttagarnas högre ersättning när dessa har frånvaro från arbetsmarknaden på grund av sjukdom. Hur regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet egentligen motiverar det ur fördelningspolitisk synvinkel förstår jag inte riktigt. Men jag ser fram emot den valrörelse som ligger framför oss när detta ska debatteras mer i detalj. För det tredje betalar arbetsgivarna genom förslaget olika höga avgifter till sina respektive försäkringsbolag beroende på att sjukfrånvaron är olika hög beroende på vilket avtalsområde som man är verksam inom. Avgiften varierar dessutom över tiden beroende på hur hög sjukfrånvaron är. Vi tycker att det är ganska synd att man tar bort incitamentet för arbetsgivarna att minska sjukfrånvaron, som systemet faktiskt innebär. Inte heller här tycker vi att det föreliggande förslaget från regeringen och dess stödpartier egentligen förklarar vad som ska ersätta incitamentsstrukturen. Vilka morötter blir egentligen kvar för arbetsgivarna för att åstadkomma några förändringar på området? Det är inte klart vad det innebär. För det fjärde innebär den förestående takhöjningen att samtliga avtalsområden får en lika hög ersättning över taket som i de sektorer där sjukfrånvaron är som högst. Det riskerar i slutänden att leda till en ökad sjukfrånvaro. Men den risken tycks man inte vara särskilt intresserad av att diskutera från regeringens sida. Vår slutsats från alliansens sida och från Moderaternas sida inom alliansen blir att frågan om sjukpenningtaket förs fram i en helt felaktig takt. Den skulle inte alls brytas ut på det vis som nu sker. Den skulle i stället föras in i den parlamentariska utredning om socialförsäkringssystemen i sin helhet som vi slåss för. I själva verket är den politik som regeringen nu ägnat sig åt bara ägnad att förvärra det lapptäcke av överlappande bestämmelser och dessutom motstridiga bestämmelser som finns inom ramen för det nuvarande socialförsäkringssystemet. Detta är olyckligt. Det är någonting som man borde vara mer intresserad av att förändra. Avslutningsvis kommer dessutom en höjning av inkomsttaket i sjukförsäkringen att leda till ökade sjukskrivningar bland höginkomsttagare. Det finns all anledning att befara att så kommer att bli fallet. Då löper vi också risken att förslaget de facto blir mycket dyrare för statskassan än vad regeringen egentligen räknar med och som kommer till uttryck i texterna. Om det blir dyrare är det någon som måste betala. Andra sektorer i samhället kommer att betala för det tillfälliga valfläsket som förslaget de facto representerar. Effekterna av det är att vi måste göra omfördelningar i statsbudgeten från andra områden. Det kan vara skolan, sjukvården eller andra sektorer på det sociala området. Vi måste göra de omfördelningarna och i stället flytta över pengarna för att finansiera höginkomsttagarnas sjukfrånvaro. Effekten av det kommer inte att märkas förrän på andra sidan den 17 september. Det är precis det, kan man utgå ifrån, som regeringen och stödpartierna räknar med. Det är ett ganska fult spel, för att tala klartext. Fru talman! Vi är motståndare till det här förslaget. Det är mycket glädjande att Allians för Sverige har en tydlig och klar motbild om vad vi vill göra i stället. Vi satsar mycket kraftfullt på rehabilitering för att få människor tillbaka från sjukfrånvaron. Det bör vara det största och viktigaste riktmärket för varje politik på området. Det är mycket tråkigt att regeringen har bestämt sig för en helt annan kurs. Inför den 17 september, när det är dags att färdigställa räkenskaperna, och efteråt, oavsett vilken majoritet som än styr i den här kammaren, finns det all anledning att summera vad förslaget egentligen förde med sig i ryggsäcken. Vi ser fram emot den debatten på alla sätt och vis.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation nr 1. Vi i Folkpartiet tycker att socialförsäkringar är en hörnsten i vårt samhällsbygge. Det är en garant för trygghet för oss alla om något inträffar. En rejäl sjukförsäkring skapar trygghet. Även den som drabbas av sjukdom får genom försäkringen möjlighet att klara sin ekonomi. Den generella välfärdspolitiken ger stöd för människors självbestämmande och vidgar ofta friheten för den enskilda människan att själv forma sitt liv. Hur våra liv utvecklas avgörs inte bara av duglighet och ansträngningar, utan också till viss del av tur och otur. Vi råkar ut för saker som ligger utanför vår egen kontroll men som på olika sätt vidgar eller inskränker vårt självbestämmande och vår frihet. Ingen väljer sina föräldrar eller sin genuppsättning. Vi föds med olika resurser, och på liknande sätt uppstår olika risker - för sjukdom, invaliditet, arbetsskada eller arbetslöshet - ur omständigheter som ofta ligger utanför individens kontroll. Många av de riskerna hör till livet självt och kan inte elimineras genom mänskliga konstruktioner. I obligatoriska socialförsäkringar mot inkomstbortfall sker en fördelning av sådana riskkostnader. Denna fördelning uppnås genom att alla är med. Den som löper mindre risk att bli sjuk får vara med och betala till samma försäkring som den som har mycket större risk. Personer med ärftliga sjukdomar, kroniskt sjuka och människor med större sjuklighet än genomsnittet slipper därmed betala avsevärt högre premier än unga friska människor. De slipper också, i värsta fall, att nekas försäkring. Fördelen är alltså att premiernas storlek inte påverkas av den individuella risken att bli sjuk eller av den individuella chansen att bli gammal utan av den genomsnittliga risken eller chansen samt av den försäkrade inkomstens storlek. Under senare årtionden har samtliga socialförsäkringar byggt på inkomstbortfallsprincipen. Men förmånstaket har inte stigit i takt med lönerna. Inkomstbortfallsprincipen har alltmer kommit att brytas ned. Den statsfinansiella situationen har gjort det svårt att råda bot på det problemet. Vi har från Folkpartiets sida också tvingats vänta med att föreslå den utformning som vi ser som riktig. Men det är då viktigt att inte tappa bort kompassriktningen. Fru talman! Sjukförsäkringen har varit en av de avgörande frågorna för den svenska statsbudgeten de senaste tio åren. Den kostnadsexplosion som skedde i försäkringen efter år 1997 och framåt fick fortgå alltför länge utan åtgärder från regeringen. Avsaknaden av rehabilitering och kontroll har lett till att flera hundratusen människor i onödan har ställts utanför arbetsmarknaden, ett utanförskap som i efterhand är mycket svårt att häva. Först under de senaste åren har den socialdemokratiska regeringen vaknat och satt in vissa försiktiga insatser. Och sedan några månader tillbaka arbetar nu också ett ökat antal personer på Försäkringskassan med att spåra och motverka fusk och felaktigt nyttjande av socialförsäkringarna. Genom att i större utsträckning följa de regler som redan finns har utvecklingen kunnat vändas. Folkpartiet valde i höstens budgetmotion att ansluta sig till de prognoser för sjukförsäkringen som Försäkringskassan då hade publicerat, vilket innebär en kraftig minskning av utgifterna till 2008. Att den minskning som pågår ska kunna fortsätta i oförändrad takt i ytterligare tre år utan några nya åtgärder verkar dock överdrivet optimistiskt. Vi menar ändå att prognoserna kan hålla även för kommande år, men då på villkor att ytterligare åtgärder genomförs. Jag vill därför påminna om de förslag som vi har lagt fram. De handlar om tidig kontroll av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov, samordning av resurser för sjukförsäkring och sjukvård, nationella riktlinjer för sjukskrivningar, ökade möjligheter till samkörning av register, kontrollanter som gör hembesök med mera. Folkpartiet har föreslagit ett antal åtgärder för att minska fusk och felutnyttjande av sjukförsäkringen. Utvecklingen inom sjukförsäkringen går i rätt riktning, men vi ser fortfarande exempel på missbruk. Det finns till exempel stora skillnader i hur sjukskrivning och förtidspensionering, eller sjuk- och aktivitetsersättning som det heter, används i olika delar av landet. Allt talar för att sjukförsäkringen används när problemet egentligen är arbetslöshet. Det finns också stora brister i rehabiliteringen. Socialförsäkringsutredningens skrift Rehabilitering - ett långt lidandes historia beskriver väl situationen. Vi ser också exempel på rent fusk som inte motarbetas så särskilt kraftfullt som det borde. Det senaste exemplet var brevbäraren som använde sjukskrivning som protest på arbetsplatsen. Så länge dessa brister kvarstår har vi onödigt höga kostnader för sjukförsäkringen. Och en rimlig princip tycker vi är att staten tar itu med brister i de åtaganden som finns innan man tar på sig ytterligare utgifter. Det innebär inte att vi ska sänka ersättningsnivån eller införa fler karensdager. Ersättningsnivåerna ska ligga kvar kring 80 % eftersom vi tror att det är en nivå som de flesta av oss behöver om vi blir sjuka eller arbetslösa. Utvecklingen som pågår bekräftar vår tes om att det går att nå en god kostnadskontroll genom bättre kontroll av arbetsförmåga och liknande. Utvecklingen av sjukförsäkringskostnaderna kan sägas vara i ett hoppfullt men osäkert läge. Att i detta skede öka statens kostnader genom att höja taket för sjukpenningen utan att samtidigt vidta ytterligare åtgärder är inte rimligt. Däremot instämmer vi i bedömningen att en höjning av taket bör ske. Precis som det konstateras i propositionen var det från 1975 till 1995 mycket få som hade inkomster över taket. Sedan dess har reallönerna höjts, vilket innebär att omkring 1,4 miljoner personer nu har inkomster över taket. Det är inte förenligt med tanken om generella socialförsäkringar. Vi konstaterade redan inför valet 2002 att taket borde höjas, men de dåliga statsfinanserna gjorde att det inte var lämpligt just då. Vi tror att de åtgärder som vi föreslår snabbt kommer att ge märkbara effekter. Vi utgår från att ett antal förändringar ska kunna genomföras den 1 januari 2007, och då bör det synas i utvecklingen av sjukförsäkringskostnaderna under året. Vi tycker inte att det är orimligt att taket höjs efter det, förhoppningsvis den 1 januari 2008. Fru talman! Den andra delen i propositionen handlar om föräldraförsäkringen. Ett höjt tak i den försäkringen bör däremot införas snarast eftersom det är en mycket angelägen åtgärd för ökad jämställdhet. I nuvarande lagstiftning styrs både sjukpenning och föräldrapenning av samma beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Vi begär därför att riksdagen ändrar lagen om allmän försäkring, så att det finns skilda beräkningar för dessa två försäkringar, och att taket för föräldrapenningen höjs till tio prisbasbelopp redan nu.

Fru talman! Det var en glädjedag på Mynttorget här i riksdagens räjonger i eftermiddags. Det var inte lite glädje när man kunde konstatera att många föräldrar nu får höjd ersättning i föräldraförsäkringen. Det tycker vi kristdemokrater är bra. Vi tycker att det är viktigt att båda föräldrarna kan få möjlighet att ta ett större ansvar för att gemensamt ta hand om barnen. Jag står naturligtvis bakom alliansens reservation i SfU15, och jag yrkar bifall till den, alltså reservation 1 under punkt 1 i betänkandet. Tobias Billström har på ett mycket tydligt och bra sätt förklarat vad vi tycker i dessa frågor. Och vi tycker att det är viktigt att man lite grann ifrågasätter det system som Socialdemokraterna och regeringen nu har ställt sig bakom i denna proposition. En höjning av inkomsttaket för beräkning av sjukpenninggrundande inkomst är ju lovvärt. Men den kommer väldigt märkligt i tiden. Just under dessa månader före riksdagsvalet i september är det ännu en gåva till svenska folket. Kristdemokraterna anser att en höjning av inkomsttaket i föräldraförsäkringen är önskvärt och bra för familjer. Men det är lite annorlunda med sjukpenningen. Vi ser positivt på höjningen som möjliggör att fler pappor får möjlighet att av ekonomiska skäl stanna hemma lite längre och ta del i det viktiga föräldraansvaret som vi ska dela. Det är bra om vi på sikt kan få en mer rättvis ersättningsnivå för de personer som tjänar mer än sju och ett halvt prisbasbelopp och som nuvarande lagstiftning ger vid handen. En höjning av ersättningsnivåerna kommer för många föräldrar att bli ett välkommet inslag i deras familjeekonomi. Men det är lite märkligt att vi just nu några månader före valet ska flörta med föräldrarna på detta sätt. Men jag ska lämna det därhän och ändå glädjas med väldigt många som får del av detta. Däremot är det lite märkligt att regeringen inte har insett att svenska skattebetalare ändå tvingas vara med och finansiera den högre kostnaden för sjukförsäkringsförmånerna. Kristdemokraterna anser att det vore på sin plats att först komma till rätta med de höga kostnaderna för såväl ohälsan generellt som dagens rehabilitering som egentligen inte är värd namnet. Gång på gång blir jag i mitt uppdrag i Försäkringskassan påmind om att rehabiliteringen inte fungerar. Vi hade sammanträde i veckan. Och i förra veckan var jag på besök i Göteborg, och återigen bevisas det att rehabiliteringen inte är värd namnet. Frågor som man kan ställa sig är: Vem är det egentligen som bär ansvaret? Vem är det som ska vara ansvarig för rehabiliteringen? Är det Försäkringskassan, eller är det arbetsgivaren, eller vem ska vi egentligen fördela detta ansvar till? Vore det inte bättre om vi på detta område rättade till problemen och misstagen i stället för att ta på oss fler problem i framtiden? Jag skulle vilja fråga Tomas Eneroth om han har funderat över effekterna och förhållandet till avtalsförsäkringarna, och hur det allmänna försäkringssystemet egentligen kommer att relateras när det gäller kostnaderna till detta. Det skulle vara bra om vi får svar på det. Vad blir effekten av en höjning utan andra åtgärder för att stimulera till bättre rehabilitering och minskning av kostnaderna för ohälsan? Jag ser fram mot ett svar på det lite senare i debatten. Kristdemokraterna anser att vi måste satsa mer på rehabilitering och verkligen anstränga oss för att få ned kostnaderna för ohälsan. Det är fortfarande alldeles för många människor som tvingas att stå utanför arbetsmarknaden just denna dag. Det är många av dem som inget annat vill än att gå tillbaka till någon form av arbete. Men insatser och åtgärder saknas fortfarande. Därför har Kristdemokraterna på olika sätt lyft fram frågan om rehabiliteringens betydelse - avstämningsmöten är någonting annat - och stimulanser för att komma åter till arbetet. Varför vill inte Socialdemokraterna och stödpartierna i stället satsa på ordentliga sänkningar av dessa kostnader för ohälsan innan man höjer taket för sjukpenninggrundande inkomster? Fru talman! Låt mig ställa en fråga om det är trovärdigt att höja taket, som troligtvis får till följd att ännu fler får råd eller anser sig ha råd att stanna hemma trots att de egentligen kanske borde gå tillbaka till jobbet i stället. Är det en bra modell? Tycker Tomas Eneroth att detta är förenligt med en bra lösning av problemen med ohälsokostnaderna? Det är här som Kristdemokraterna har lyft fram behovet av att få rätsida på de ohälsosamt höga kostnaderna för ohälsan. Och vi måste på ett tillfredsställande sätt hitta en lösning på detta snarast möjligt. Fru talman! Jag vill också lite grann ta upp den fråga som vi kristdemokrater har lyft fram i detta betänkande. Det handlar om lägstanivån i föräldraförsäkringen. Kristdemokraterna har på denna punkt ett eget förslag om rätt till barndagar. Dagens regler om 90 dagar med den lägsta nivån vill vi ersätta med ett för såväl barnen som föräldrarna mer flexibelt system. Vårt förslag går ut på att man skulle få 300 dagar med ungefär 200 kr i ersättning per dag. Det skulle ge ett mer flexibelt system. Det skulle också ge möjlighet för föräldrarna att själva bestämma hur man på bästa sätt, enligt deras uppfattning, kan använda dessa pengar. Barndagarna skulle kunna användas för att ges till en annan person. De skulle självfallet även kunna användas för att finansiera en annan form av dagisplats än den kommunala. Om man så önskar ska man också kunna plocka samman de här dagarna till färre dagar och ta ut ett högre ersättningsbelopp. I så fall skulle man kunna minimera dem till två och en halv månad och maximera beloppet till 800 kr per dag för den person som plockar ut dem. Fru talman! Detta system gör det mer flexibelt för föräldrarna. Jag tror att det är bra att man kan sitta i lugn och ro hemma vid köksbordet och planera hur man ska använda sin tid och sin ekonomi på bästa sätt för sin lilla dotter eller son. Man ska till exempel kunna komplettera med en egen barnomsorg eller använda det dagis som man tycker är förenligt med den egna uppfattningen. Det tycker jag är lovvärt. Jag yrkar inte bifall till den reservationen av tidsskäl, men jag vill ändå aktualisera det förslag som vi har lagt fram i utskottet för kammaren. Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation 1 under punkt 1 i SfU15.

Fru talman! Det svenska socialförsäkringssystemet bygger på det som kallas inkomstbortfallsprincipen, det vill säga att den som blir sjuk eller får en arbetsskada eller, det mer positiva, föder ett barn ska kunna känna sig trygg i att han eller hon inte måste sälja allt man äger och har för att kunna överleva under den tid man, av olika skäl, är borta från arbetet. Försäkringen ska ge en ersättning som täcker standarden. I dag ligger nivån på ersättningen på 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Socialförsäkringssystemet betalas av avgifter som arbetsgivaren förmedlar till staten. Avgifterna är avstått löneutrymme, det vill säga i stället för högre lön avstår arbetstagarna en del av sin lön för att betala till de olika delarna av försäkringarna för att få en rimlig ersättning när de behöver. En av orsakerna till varför det är så står att finna långt tillbaka till tiden för folkpensionens införande. Redan då menade borgerligheten att en socialförsäkring, och i det här fallet var det folkpensionen, skulle leda till att arbetarna blev lata och skulle fuska sig till pensionen. Klart var att arbetarna skulle avstå av sin lön och betala pensionsavgift i förhållande till lönen till en särskild kassa. Men man insåg ganska snart att frivillighet inte var någon framkomlig väg. Den som var rik kunde förstås betala, medan de fattiga inte skulle ha råd att avstå någon del av sin lön - den behövdes till mat. Kommunerna tvingades därför att inkassera avgiften. Socialavgifterna eller arbetsgivaravgifterna är därför avstått löneutrymme och inte något annat. En tredje grundpelare i systemet är det som kallas för klasskontraktet. För att ett försäkringssystem ska bli stabilt och utjämnande mellan grupper bör det omfatta så många betalande försäkringstagare som möjligt. De som har förslitande arbetsuppgifter tvingas på grund av detta att använda sjukförsäkringen oftare, medan de som har lättare arbetsuppgifter, och ofta högre lön i kombination med det, måste få en skälig ersättning när de blir sjuka. Risken är annars uppenbar att den som bidrar mycket till försäkringen vägrar att betala till den och genom sina ombud, oftast partier från den borgerliga kartellen, driver sänkningar av avgifter eller nivåer eller fler karensdagar därför att de kan försäkra sig privat. Det är bara att läsa kartellens budgetmotion, så står det klart att om de får styra så blir det försämringar för dem som ofta är sjuka. Att, som nu regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet föreslår, höja taken i försäkringarna är därför ett sätt att stärka försäkringen. Taket på sju och ett halvt basbelopp i socialförsäkringen infördes 1974 och har inte förändrats sedan dess. Då omfattades de flesta löntagarna av försäkringen. I dag motsvarar den försäkrade inkomsten en månadslön på drygt 24 800 kr. Den genomsnittliga lönen för alla sektorer är 23 700 kr, 21 500 för kvinnor och 25 800 för män. Över 34 % av de manliga löntagarna och nästan 15 % av de kvinnliga löntagarna har i dag en inkomst över taket, vilket sammantaget motsvarar ca 1,4 miljoner arbetstagare. Av dessa har 500 000 eller knappt 9 % av samtliga försäkrade en årsinkomst som överstiger det nu föreslagna taket på tio basbelopp. Försäkringen håller därmed på att förlora karaktären av en inkomstbortfallsförsäkring, och därmed också legitimiteten, och närmar sig en grundtrygghet. För att medborgarna ska vilja vara med att finansiera välfärden är det viktigt att kvaliteten i verksamheterna är god och att taken i socialförsäkringarna höjs. Att höja taket är nödvändigt för att behålla det folkliga stödet för välfärdssystemet och förhindra att de privata försäkringarna ökar. Den kritik som riktats mot förslaget har främst varit att vi borde stärka botten i försäkringen och att en höjning av taken endast förbättrar för dem som redan har det bra. Det är ju förstås riktigt. En höjning av taken gynnar dem som har en hygglig lön. Men om vi avstår från att höja taken skulle vi ganska snart ha en försäkring som fungerar som en grundtrygghet, det vill säga att de sämst ställda är hänvisade till den allmänna, generella och obligatoriska försäkringen, medan de rika kan ta privata försäkringar för att skydda sin inkomst. Med dagens tak ser vi att förekomsten av privata och kompletterande försäkringar ökar. Mot bakgrund av kritiken mot att takhöjningen gynnar dem med hygglig lön tycker jag att det nästan blir obegripligt att den borgerliga kartellen avslår en höjning av taken, om det inte är så att man inte vill ha kvar våra socialförsäkringar utan har för avsikt att montera ned trygghetssystemen och förstöra dem på samma sätt som man var med och förstörde ATP-systemet. Resonemanget om föräldraförsäkringen är likadant. Vi behöver barn i Sverige för att samhället ska fungera. Nativiteten har varit låg under flera år, mestadels som en reaktion på hur arbetsmarknaden behandlar unga kvinnor med hänvisning till att de föder barn och därmed förväntas ta ut den största delen av föräldraförsäkringen och sedan gå ned till deltid. Vänsterpartiet vill därför att föräldraförsäkringen ska individualiseras så att föräldraskapet blir obligatoriskt för båda föräldrarna. Då först får vi en föräldraförsäkring värd namnet, en försäkring som är modern och anpassar sig till de ändrade förhållandena vad gäller kvinnors deltagande i arbetskraften. Fru talman! Vänsterpartiet har länge arbetat för att taken i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen ska höjas. Det är några år sedan nu som vi första gången lyckades få detta klart sagt i en budgetproposition. Att det dröjt beror på att det fanns ett tillägg som sade: När ekonomin så tillåter. Nu tillåter ekonomin. Alla taken i socialförsäkringen höjs utom ett, nämligen taket i sjuk- och aktivitetsersättningen, det vill säga det som tidigare kallades förtidspensionering. Och det är faktiskt en skam. Det är bara att erkänna att Vänsterpartiet inte lyckades i förhandlingarna, vare sig i höstas eller nu i vår. Motståndet från Socialdemokraterna och Miljöpartiet i förhandlingsgruppen var för starkt. Men vi släpper inte kravet på att taket i förtidspensioneringen i anständighetens namn ska höjas till samma nivå som i de andra socialförsäkringarna. Vi återkommer, var så säkra på det. Helt klart är att det är de med de hårdaste arbetsuppgifterna som oftast förslits och inte kan jobba längre. De straffas nu genom att taket i sjuk- och aktivitetsersättningen inte höjs samtidigt med de andra socialförsäkringarna. Och inte nog med det, om den borgerliga kartellen, eller trygghetssänkaralliansen som de också skulle kunna kallas, får som de vill så kommer pensionen att sänkas för dem som är förtidspensionärer. Genomsnittspensionsåldern för en LO-arbetare är 58 år. Då har han eller hon ofta arbetat i 40 år. Det är precis samma livsarbetstid som förväntas av en akademiker fram till pensionen. Fru talman! Debatten nu handlar även om SfU16 Vissa socialförsäkringsfrågor , och jag vill kort beröra det och lyfta fram två av förslagen där. Det ena handlar om en utvidgad rätt till tillfällig föräldraförsäkring, så kallad VAB. Med anledning av ett par uppmärksammade fall där föräldrarna nekats tillfällig föräldrapenning för att vårda sina svårt sjuka barn föreslår vi nu att ska lagen vidgas. Ett av många förtidspensionärer efterlängtat förslag är att ersättningen ska kunna vila vid studier i upp till 24 kalendermånader. Förtidspensionen kan ju vila när man prövar att arbeta, och det är inte mer än rätt att den också kan vila när man studerar för att kunna skaffa sig ett nytt jobb. Fru talman! Vänsterpartiet har motionerat om att Försäkringskassan ska se över enhetligheten och rättssäkerheten i bedömningarna vad gäller elallergi och elöverkänslighet. Majoriteten i socialförsäkringsutskottet anser att rättssäkerheten vid bedömningarna är tillräcklig, och vill därför inte göra något tillkännagivande. Vi delar inte den uppfattningen, och jag yrkar därför bifall till reservation 2 i SfU16 och tackar härmed för ordet.

Fru talman! Som jag sade i mitt inledningsanförande delar vi i Folkpartiet uppfattningen att en takhöjning skulle behöva ske. Men innan staten tar på sig nya utgifter måste man klara av att hantera dem man har. Vi ser att rehabiliteringen inte fungerar. Mängder av människor finns kvar i systemen därför att man inte får hjälp med att komma tillbaka på arbetsmarknaden. Samordningen mellan olika aktörer fungerar inte. Där har vi haft förslag som Ulla Hoffmann och hennes parti har varit med om att avslå. Det finns ett arbete som är alldeles nyligen påbörjat trots att vi ganska länge har påpekat att det skulle behöva göras, nämligen kontrollen av hur försäkringarna används. Jag lyssnade häromkvällen till bland andra företrädare för Försäkringskassan som berättade om vilka åtgärder man nu sätter in. Det är ganska många som man ska granska. Man ska göra mörkertalsundersökningar. Det räknades upp ett antal delar i försäkringen, där man hela tiden vartefter som man sätter in åtgärder hittar nya ärenden som inte borde finnas i försäkringen. I det läget väljer vi att vänta tills det här får ordentligt genomslag och vi vet att det bara är de som verkligen behöver försäkringen som också får det. Då vill jag med anledning av det Ulla säger här fråga: Tycker du och Vänsterpartiet att rehabiliteringen fungerar bra? Vet ni från Vänsterpartiet att alla de som i dag kan använda sig av försäkringen är berättigade till att göra det?

Fru talman! För att svara på den direkta frågan från Linnéa Darell kan jag säga att jag delar uppfattningen att rehabiliteringen inte fungerar. Det vet Linnéa Darell. Men om jag förstår det hela rätt handlar det inte om pengar, utan det handlar om att man inte gör det som man egentligen ska göra. Samordningen fungerar inte heller så som vi vill att den ska fungera. Däremot är den finansiella samordningen på gång, och där den finns fungerar den bra. Så har jag förstått av dem som jag har träffat och som jobbar med den frågan. Vad jag däremot inte förstår är Folkpartiets tvekan att ställa sig bakom takhöjningen i sjukförsäkringen nu, alltså att höja det till tio basbelopp, med hänvisning till att vi först ska se till att rehabiliteringen fungerar och först se till att, som Linnéa Darell säger, kontrollen av de sjuka fungerar riktigt. Vi ska vänta tills allt detta är gjort. Jag vet att ni i Folkpartiet är ärliga när det gäller socialförsäkringssystemen och att ni faktiskt vill värna om dem och tycker att de är bra. Jag har en känsla av att orsaken till att Folkpartiet har ställt sig bakom reservationen från alliansens eller kartellens sida är just att ni ska försöka hålla ihop, och det är hedervärt i sig. Samtidigt får ni släppa på er ideologi. För min del är till exempel rättsosäkerheten i sjukförsäkringen ett större problem än att försöka vårda försäkringen och se till att den har den stabila grund som den ska ha och att den har förtroendelegitimitet hos medborgarna genom att vi höjer taket.

Fru talman! Ulla Hoffmann sade tidigare att nu kunde man höja, för nu tillåter ekonomin det. Vår uppfattning i Folkpartiet är att så länge vi har höga kostnader och vi inte säkert vet att det bara är kostnader som är nödvändiga till försäkringen ska vi vänta med att dra på staten ytterligare kostnader. Men det är en skillnad i synsätt som Vänsterpartiet och Folkpartiet alltid har. Ni har alltid pengar, inte minst när det är valår, oavsett vad konsekvenserna blir. Om man har förslag till åtgärder, som vi har och som ni har avstyrkt, vill man se konsekvenserna av åtgärderna först. Det förväntar vi oss att vi ska göra under 2007. Jag är förvånad över att Ulla samtidigt håller med om att det finns mycket som inte fungerar. Det innebär väl att en försäkring kostar mer än vad den borde - det är ändå skattepengar som används - och att man drar på staten nya utgifter.

Fru talman! Det är inte säkert att den enda lösningen till att det är mycket som inte fungerar är mer pengar. Det kan också vara så att den nya myndigheten har svårt att komma i gång med rehabiliteringsarbetet på det sätt som vi hade önskat. Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet sett över sjukskrivningsprocessen. Vi har genomfört en mängd olika åtgärder för att det ska fungera. Men dessvärre funkar det inte alls så som vi hade velat att det skulle göra. Jag tror inte att lösningen på det är mer pengar, utan först måste man få en ordentligt fungerande organisation och se till att myndighetens praxis vad gäller till exempel sjukskrivningar, utförsäkringar och sådana saker blir på det sätt som vi tycker att det ska vara. Jag blir också lite förvånad över det som Linnéa Darell säger. För något år sedan figurerade det en siffra att avgifterna som kommer in till sjukförsäkringen är högre än utgifterna för försäkringen och att man under en femårsperiod kunde se att det fanns ett överskott på 100 miljarder kronor. Det är själva budgetlagen med takbegränsade utgifter och så vidare som gör att vi inte kan använda pengarna på det sättet. Vi tycker att skulle det vara så att försäkringen går med överskott ska pengarna gå tillbaka för att stödja försäkringen såsom vi vill ha det, nämligen en generell och obligatorisk allmän försäkring som medborgarna kan känna sig trygga med.

Fru talman! Jag blir lite - bestört är ett lite för kraftfullt ord - orolig när Ulla Hoffmann säger att vi vill montera ned välfärden och montera ned det ansvar för sjukskrivningar som ändå finns i det här landet och som är bra. Det är inte sant ett ringaste dugg. Det finns i stället ett ekonomiskt ansvarstagande inom alliansen där vi vill se till vad det nya systemet kostar om vi höjer taket på sjukpenningssidan. Vi tycker att det är allvarligt att riksdagen förmodligen i morgon kommer att besluta om att vi inte först och främst tittar på ekonomin utan höjer taket utan att ta det ekonomiska ansvar för helheten som vi inom alliansen ändå vill bevisa att vi gör inom detta område. Jag vill frita Ulla Hoffmann från farhågorna att alliansen skulle vara någon form av trygghetssänkande allians. Det är det absolut inte tal om. Snarare tar vi ett holistiskt grepp över kostnaderna för socialförsäkringen på detta område. Jag skulle vilja fråga om Ulla Hoffmann är nöjd. Linnéa Darell tog upp flera av de punkter som jag hade kunnat ta upp med Ulla Hoffmann. Är det tillfredsställande med till exempel den rehabiliteringsmodell som vi har i dag? Kristdemokraterna lägger fram ett förslag till en rehabiliteringsförsäkring som skulle bli lite kraftfullare än det system som vi har i dag. Är Ulla Hoffmann tillfreds med det system som vi har i dag inom rehabiliteringsområdet? Det skulle jag vilja höra ytterligare om.

Fru talman! Jag tyckte att det blev ganska klart när jag svarade på Linnéa Darells fråga, att jag tycker att det finns mycket mer man skulle kunna göra inom rehabiliteringen. Många av de människor som är sjuka och skulle behöva rehabilitering får inte det. Det allra största problemet är att det är kvinnor med så kallat utmattningssyndrom som inte får det av den enkla anledningen att forskningen inte har kommit i gång. Det kanske till och med är så att Försäkringskassans tjänstemän inte känner igen de symtom som kvinnorna har. Jag ska inte spekulera i vad orsakerna kan vara till att det mestadels är kvinnor som får de här utmattningssyndromen. Jag tror att det är tillräckligt med svar på Kenneth Lantz fråga. I de motioner som Kristdemokraterna och andra partier har lagt fram tidigare har det funnits förslag om fler karensdagar och sådana saker. När jag ser de här disparata motionerna blir jag lite fundersam: Hur ska ni få ihop det egentligen? Den goda viljan, som Kenneth Lantz ger uttryck för, att ni absolut inte har för avsikt att sänka eller montera ned välfärden blir inte helt klar. Det känns inte riktigt tryggt när Kenneth Lantz säger på det sättet om man jämför till exempel med vad Moderaterna skriver i sina motioner. Jag kommer fortsättningsvis att stå bakom det generella socialförsäkringssystem vi har som betalas via skatterna och via avstått löneutrymme. Jag tror att det ger medborgarna den absolut största tryggheten vid sjukdom, när olyckan är framme eller när man föder barn.

Fru talman! Jag fick svar, egentligen innan jag ställde frågan. Det finns ett program som gör så också på tv-skärmarna. Ulla Hoffmann nämnde att många kvinnor drabbas av utmattningssyndrom. Det är beklagligt. Det kan vi inte annat än känna väldigt stor besvikelse över. Det är kanske just den grupp i vårt samhälle som drabbas hårdast av detta. Men det finns en kvinna som aldrig har visat något tecken på utmattningssyndrom, och det är Ulla Hoffmann själv. Jag får passa på tillfället här nu och säga tack, farväl och lycka till. Jag hörde att det viskades att detta är sista debatten för Ulla Hoffmann i Sveriges riksdag. Lycka till och en angenäm pensionstid när den dagen kommer!

Fru talman! Jag tackar Kenneth Lantz för det. Om det är någon som skulle ha sagt det så är det faktiskt du. Jag kommer att få en behaglig pension så småningom, men först har jag förhoppningsvis en mandatperiod i kommunfullmäktige i Tyresö, där jag ska föra vidare de här frågorna som vi har haft uppe i riksdagen ned på det kommunala planet. Det ska bli jättespännande. Eftersom det finns tv-kanaler där man kan följa vad ni gör, så lita på att jag kommer att hålla koll på er! Tack, Kenneth!

Fru talman! Jag börjar mitt anförande med att yrka bifall till reservation nr 1 i SfU15. Jag står givetvis bakom alla de reservationer där jag finns med, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till den här. Den snabba ökningen av sjukfrånvaro och förtidspensioneringar under perioden 1997-2005 har stabiliserats, och något lite har den minskat. Delvis beror detta på ökad medvetenhet bland befolkningen om de negativa konsekvenserna av ett allmänt utnyttjande av de sociala förmånerna. Till en annan del är det också konsekvenserna av en tydligare och mer strikt bedömning av vad som är godtagbart som grund för sjukskrivning från bland annat Försäkringskassans sida. Den ökning av personer med sjuk- och aktivitetsersättning som skett de senaste åren har givetvis också haft betydelse. Men det finns också anledning att känna oro för att nedgången inte blir bestående. Tillståndet när det gäller rehabilitering och uppföljning av sjukskrivna är knappast förbättrat i dag jämfört med tidigare. Det tar normalt alldeles för lång tid innan åtgärder sätts in, vilket leder till att många i praktiken slås ut från arbetsmarknaden. Samarbetet mellan Försäkringskassan, sjukvården och arbetsförmedlingen fungerar på de flesta håll mycket dåligt. I stället har Försäkringskassan med regeringens goda minne ensidigt skärpt villkoren. Ett resultat av detta är att personer som tappat sugen eller drabbats av ohälsa skrivs ut från sjukförsäkringen utan att accepteras som arbetssökande på arbetsförmedlingen. Denna utveckling förstärks genom införandet av arbetsgivarnas medfinansieringsansvar som medför att många personer med hög sjukdomsrisk, till exempel personer med kroniska sjukdomstillstånd eller en historik med tidigare sjukskrivningar, blir en oacceptabel risk för arbetsgivarna. Därför försvinner många av dessa ut från arbetslivet. Fru talman! Därför anser vi i Centerpartiet att i stället för att höja taket i sjukförsäkringen bör regeringen dra slutsatsen att arbetet med sjukskrivningar måste ges förnyad kraft. Tydligare regler för sjukskrivningarna måste kombineras med kraftfulla insatser för en snabbare och bättre rehabilitering och uppföljning. Centerpartiet har under många år arbetat för en rehabiliteringsgaranti med personliga rehablotsar och rehabplaner redan efter en kortare tids sjukdom. Samarbetet mellan Försäkringskassan, sjukvården och arbetsförmedlingen, och i vissa fall socialtjänsten, måste förbättras. Det måste förbättras dramatiskt så att man med insatserna kan ta ett samlat grepp kring individens problem. Ett höjt tak i sjukförsäkringen är helt fel signal i ett skede när antalet sjukskrivningar är så högt. Det är viktigt att stärka människors motivation att komma tillbaka i förvärvsarbete. Personer med höga inkomster har goda möjligheter att själva ta ett ansvar för en del av sin ekonomiska standard. I praktiken ombesörjs detta redan i dag av arbetsmarknadens parter för en majoritet av de förvärvsarbetande. Ett ökat statligt ansvar är knappast motiverat. Centerpartiets linje i den här frågan framförs i vår budgetmotion liksom i den gemensamma reservationen från partierna i Allians för Sverige. Fru talman! Centerpartiet välkomnar däremot förslaget om höjt golv och höjt tak i föräldraförsäkringen. Centerpartiet har under flera år lagt fram förslag om ännu större förbättringar av föräldraförsäkringen. Vi anser att golvet bör uppgå till minst 200 kr per dag och att taket bör nås vid en inkomst på elva basbelopp eller en månadslön på knappt 37 000 kr. Golvet behöver höjas för att säkerställa att föräldrar som ännu ej hunnit skaffa en inkomst - många av dem är studenter - får en godtagbar grundtrygghet under sin föräldraledighet. Taket behöver höjas bland annat för att dagens låga tak leder till att alltför många pappor med höga inkomster väljer att inte ta ut sin del av föräldraförsäkringen. I dag är pappor bättre på att ta ut föräldraförsäkring ju högre inkomst de har - fram till dess att de slår i taket. Sedan minskar uttaget av dagar. Vi menar att en höjning av taket skulle gynna ett jämnare uttag av föräldraledigheten mellan föräldrar och därmed också förbättra jämställdheten. Det är viktigt för familjer, som Kenneth Lantz lyfte fram, att både mammor och pappor tar del i den ledighet som man har rätt till kring ett barns uppväxt. Även om regeringens förslag inte går riktigt så långt som det som vi i Centerpartiet tidigare har föreslagit välkomnar vi att steg tas i rätt riktning och att regeringen inte hållit sig för god för att ta intryck av våra ihärdigt framförda argument. Centerpartiets förslag om förändrade nivåer i föräldraförsäkringen har vi ännu en gång fört fram i vårbudgetmotionen. Fru talman! Det är några frågor i det här betänkandet om vissa socialförsäkringsfrågor som vi också tycker är bra. Jag nämner bara några av dem. När det gäller rätt till tillfällig föräldrapenning vid vård av allvarligt sjukt barn tycker jag att det är bra att regeringen kommer med det förslaget nu. Vi har haft uppe den frågan tidigare i utskottet. Det visade sig att föräldrar som verkligen hade sjuka barn inte hade möjlighet att ta den ledighet som de behövde. Det känns väldigt bra att det förslaget har kommit. Dessutom gäller det förslaget om vilande sjuk- och aktivitetsersättning vid studier. Det är också viktigt att det kommer fram och att möjligheter ges att ha ersättningen vilande under tiden. Det gäller också vilande sjukpenninggrundande inkomst för personer som deltar i interpraktik. Mycket av de förslag som vi nu debatterar i de här två betänkandena står vi alltså bakom, men inte allt.

Fru talman! Nu blir det höjda inkomsttak inom sjukpenning, rehabiliteringspenning och närståendepenning. Jag återkommer till det som handlar om föräldrapenningen lite längre fram i anförandet. Först vill jag säga att jag tycker att det hade varit önskvärt att höja även för dem med riktigt låga ersättningar, dem med sjuk- och aktivitetsersättning. Jag vill därför instämma i det yttrande som Vänsterpartiet har i betänkandet. Vi i Miljöpartiet vill se ett system med lika ersättning inom alla försäkringsområden. Vi anser att människor ska få hjälp att komma tillbaka och inte behöva gå sjukskrivna länge. Man ska tidigt få hjälp och stöd. Är det nu så att man trots hjälp och stöd får en bestående nedsättning av arbetsförmågan och inte kan försörja sig själv fullt ut ska man ha en ersättning som det går att leva ett bra liv på. En förbättring finns trots allt i betänkandet för dem som har sjuk- och aktivitetsersättning: Från och med den 1 januari 2007 blir det möjligt att ha sin ersättning vilande i upp till 24 månader om man studerar. Många har inte vågat satsa på studier av rädsla för att mista sin ersättning ifall man inte klarar av att studera. Nu får de möjlighet att våga studera för att kanske komma ut på arbetsmarknaden, till ett arbete som just den enskilda personen klarar, och då i förlängningen också möjlighet till högre inkomst. Jag vill här också ta tillfället att rätta till en ryktesspridning. Det gäller Miljöpartiets medverkan till att minska utbetalningen från socialförsäkringen. LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin uttalade i Göteborgs-Posten för drygt en vecka sedan att Miljöpartiet skulle ha stoppat regeringens propositioner om både företagshälsovård och rehabilitering. Inget kan vara mer felaktigt. I den samarbetsgrupp som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet har om ohälsa har jag själv varit en av de mest pådrivande vad gäller att komma till en lösning för just företagshälsovården och rehabiliteringsfrågan. Vad gäller rehabilitering handlar det speciellt om rehabiliteringen för de kvinnor med så kallade diffusa, eller ofta kanske felaktigt benämnt psykiatriska, symtom som inte får hjälp och stöd för att komma tillbaka till egenförsörjning. Fru talman! Höjningen i föräldraförsäkringen gäller föräldrapenningen vid föräldraledighet, den tillfälliga föräldrapenning som betalas ut för vård av sjukt barn, havandeskapspenning och de tio pappadagarna. Det innebär en ökning av den maximala ersättningen i föräldrapenningen från 652 kr till 875 kr per dag. Dessutom förbättrar vi för de familjer som har svårt sjuka barn. Beslutet handlar om en utvidgning av rätten till tillfällig föräldrapenning när man har ett allvarligt sjukt barn under 18 år och barnet genomgår behandling för att ges en möjlighet att bli botat. En höjning av inkomsttaket kan vara ett sätt att öka uttaget av dagar bland de pappor som i dag har inkomst över taket. Jag tycker dock inte att den höjningen räcker som åtgärd för att få fler pappor att stanna hemma med sina barn utan vill se ytterligare åtgärder. Undersökningar visar att det i större utsträckning är pappor med lägre inkomster som inte tar ut pappadagar. Mycket beror på synsätt och traditioner hos både pappor, mammor och arbetsgivare. För att ändra detta krävs att man jobbar på många andra sätt än genom höjningar av inkomsttak. I betänkandet föreslås också att lägstanivån för hel föräldrapenning ska höjas från 60 kr till 180 kr per dag från och med den 1 juli 2006. Det är bra. Miljöpartiet har sedan länge fört fram att det vi kallar golven, det vill säga den lägsta ersättningen i försäkringarna, bör höjas. I detta fall är alltså höjningen från 60 till 180 kr per dag. Höjningen gäller också havandeskapspenningen. Fru talman! I flera av Försäkringskassans regioner godkänns inte elöverkänslighet som sjukdom. Skillnaderna i Försäkringskassans bedömningar av elöverkänslighet är oacceptabla och måste ses över. Ett syfte med Försäkringskassan var att skapa enhetliga och rättssäkra bedömningar i hela landet. Vi är nu tre partier som anser att Försäkringskassan måste få i uppdrag att se över hur man behandlar människor med elöverkänslighetsproblematik. Det råder visserligen delade meningar bland forskare om diagnosen elöverkänslighet, men de som drabbas lider. Så får det inte vara. I helgen läste jag om en arbetsplats vid ett tekniskt universitet i Melbourne där flera anställda fått hjärntumörer konstaterade. Nyligen hade man konstaterat att en sjunde person fått en hjärntumör. Arbetsplatsen ligger på översta våningen i en byggnad som har mobilmaster på taket. Majoriteten av dem som drabbats hade varit anställda och jobbat där i mer än tio år. Nu har man för säkerhets skull flyttat till en annan byggnad. Miljöpartiet anser att försiktighetsprincipen ska råda överallt och att man måste ta människor med dessa diagnoser på största allvar. Med en del anpassning kan många av de drabbade komma i arbete igen. Inte minst viktigt är att förebygga för att inte utsätta flera människor enligt försiktighetsprincipen. Fru talman! Till sist yrkar jag bifall till reservation 2 under punkt 3 i SfU16.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslagen i socialutskottets betänkanden, både nr 15 och nr 16, och därmed avslag på samtliga reservationer. Så var det avklarat. Av inläggen i dagens debatt märks det tydligt att det finns en vattendelare i synen på våra trygghetssystem - en vattendelare mellan oss som vill värna våra gemensamma försäkringssystem och dem som inte riktigt ser behovet av att stärka dessa framöver. Så enkelt skulle debatten kunna beskrivas. Regeringens förslag handlar om att vi ska höja taken i sjuk- och föräldraförsäkringen till tio basbelopp. Det innebär att vi socialdemokrater fullföljer ännu ett av de löften vi gick till val på i valet 2002. På samma sätt som vi hållit löftena om höjda barnbidrag, flerbarnstillägg, bostadstillägg för pensionärer och höjt underhållsstöd fullföljer vi nu med att också höja taken i sjuk- och föräldraförsäkringen. Vi gör detta i ett läge där sjukkostnaderna och sjukskrivningarna sjunker stadigt. Jag tror att det är 10 miljarder lägre sjukpenningkostnader än 2002 i dagens siffror. Vi har kommit en bra bit på väg mot vårt mål att halvera sjukskrivningen. Vi har nått mer än halvvägs till det mål vi satte upp för 2008. Vi har dessutom gjort det utan att sänka ersättningsnivåer, införa extra karensdagar eller allting annat som borgerliga partier, ekonomer och ledarskribenter har tyckt vara den enda möjliga vägen. Vi har gjort det med medfinansiering, ökad uppmärksamhet och ny sjukskrivningsprocess. Nu höjer vi taken i sjuk- och föräldraförsäkringen. Vi gör det för att vi värnar våra försäkringar, värnar våra gemensamma trygghetssystem. Som Sture Nordh, TCO:s ordförande, sade i dag ute på Mynttorget: Det är en länge efterlängtad reform. I dag är det 1,4 miljoner löntagare som har inkomster över taken. De betalar in avgifter till försäkringen men får inte ut därefter. Det finns inte en tydlig försäkringsmässighet. De får inte de 80 % de faktiskt bör ha rätt till enligt den princip om inkomstbortfall vi har i våra försäkringar, och det är naturligtvis otillfredsställande. Det är helt rimligt av den samlade svenska fackföreningsrörelsen, inte minst TCO som i dag demonstrerar utanför Riksdagshuset, att kräva att vi höjer taken. Och naturligtvis, Kenneth Lantz, för att svara på din fråga, är det inga som helst problem när det gäller avtalsförsäkringarna, tvärtom. I dag betalar man ju dubbelt. Man betalar både sina avgifter och dessutom sin avtalsförsäkring. Nu slipper man det, och jag kan garantera att fackföreningsrörelsen tycker att det är bra. Jag tror dessutom att parterna generellt på arbetsmarknaden gillar läget. För oss socialdemokrater är det två huvudsakliga skäl som ligger bakom att vi tycker att detta är en bra reform. Först och främst är sjukförsäkringen en viktig grundpelare i trygghetssystemen. Vi har en obligatorisk försäkring som omfattar alla. Det innebär också att det sker en riskutjämning från dem med låg risk för sjukskrivning till dem med hög risk för sjukskrivning. Anna Hedborgs socialförsäkringsutrednings häften har säkert många av oss läst. Om ni tar fram nr 5 och där läser om riskutjämning kan ni tydligt se vilken fantastisk riskutjämning vi har i våra försäkringar. Det är en solidarisk omfördelning på 29 miljarder kronor - 29 miljarder kronor som förs från män till kvinnor, från friska till sjuka, från dem med hög inkomst till dem med låg inkomst. Det är en riskutjämning som inte kan ske i marknadsbärande försäkringar. Alternativet hade ju varit att vi allihop hade vår egen försäkring, att vi hade en riskdifferentiering. Av Tobias Billströms inlägg kan man nästan tro att Moderaterna är inne på en modell med ökad riskdifferentiering. Han tyckte att detta var viktiga ekonomiska incitament. Vad innebär det? Det innebär att fastighetsskötaren har en försäkringspremie, läkaren en och metallarbetaren en. Människor med olika risker har olika premier, olika kostnader. Vi vet vad ett sådant samhälle innebär. Vi vet att det innebär att flera grupper ställs utanför rätten att ens få ta en sjukförsäkring. Vi vet att det innebär krav på hälsoprövning där man måste vägas enligt marknadens principer för om man faktiskt är tillräckligt lönsam för att försäkras. Vi ställer inte upp på den modellen. Vi värnar våra standardförsäkringar. Vi gör det genom att också stärka inkomstbortfallsprincipen, alltså den grundläggande princip som säger att blir du sjuk ska du inte behöva gå från hus och hem, utan du ska ha en standard som motsvarar den du har i dag. Det ska inte vara några fattigdomsfällor, vilket alla modeller med grundtrygghet innebär. Då trillar man ned på en väldigt låg ersättningsnivå. Här handlar det om en 80-procentig ersättningsnivå. Genom att höja taken så att även 1,4 miljoner löntagare på arbetsmarknaden får möjlighet att närma sig 80-procentsgränsen ser vi till att säkra legitimiteten i våra försäkringar. Det här är bra. Det är bra för den enskilda, men det är också bra för arbetsmarknaden. Det skapar en trygghet, och det skapar något som skiljer ut svensk och nordisk arbetsmarknad från många andra länder i världen. Det skapar också en acceptans av att det sker omstruktureringar och omställningar. Det är inte hela världen om mitt jobb eller min bransch kanske försvinner eftersom det finns en chans att komma tillbaka. Så är det inte i många andra delar av världen. I den meningen tror jag att detta är ännu mer angeläget eftersom vi kommer att leva i ett samhälle med allt större omställningar på arbetsmarknaden. Det här var de mer principiella argumenten på samhällsnivå för höjning av taken, om de ideologiska principerna bakom våra generella försäkringar. Det är tråkigt att höra att åtminstone ett borgerligt parti inte längre alls ställer upp på de grundläggande principerna. Men höjningen av taken är också viktig för enskilda personers trygghet. För en adjunkt som drabbas av cancer och går på cellgiftsbehandling handlar 80 % ersättning om ganska viktiga saker. Det är inte fråga om de 60 % som ges i dag utan om en takhöjning som innebär att man inte får en kraftig standardförsämring. Det innebär en ekonomisk trygghet i en svår tid när man är sjuk. För en banktjänsteman som råkar ut för en whiplashskada när han blir påkörd bakifrån är det oerhört viktigt att veta, med den värk som finns och den behandling som behövs för en sådan skada, att det finns en ekonomisk trygghet. Här får man en 80-procentig ersättning i stället för en väsentligt lägre ersättningsnivå. För civilingenjören som drabbas av en utmattningsdepression med psykisk ohälsa som följd, med alla besök hos läkare och alla försök att komma tillbaka - som det inte är säkert lyckas - blir det oerhört viktigt med den ekonomiska tryggheten. Jag tycker att en grundläggande princip måste vara att om jag betalar in till försäkringen ska också jag omfattas av försäkringsvillkoren. När vi höjer taken grundlägger vi den principen. Att säga nej till det innebär att man accepterar att de som är med och betalar försäkringen inte ska få något ut från den. Legitimiteten och tryggheten ska finnas där för mig när jag behöver den. Det ska finnas en riskutjämning eftersom riskerna är olika. Det är så samhällssolidariteten fungerar. Det är därför takhöjningen är viktig - även för dessa enskilda personer. Alliansen är emot detta. Det råder inget tvivel om det efter de inlägg jag har hört här, även om Folkpartiet darrar på manschetten. Alliansen kommer samlad att rösta emot förslagen om höjda tak i sjukförsäkringen. Man kommer också att gå till val på att sänka taken ned till sju och ett halvt basbelopp. Eftersom detta förslag genomförs redan den 1 juli innebär det att man går till val på att försämra och sänka ersättningarna och taken till sju och ett halvt basbelopp. Det är inte nog med att ersättningsnivåerna allmänt ska försämras genom en omräkning av SGI och inte nog med att man diskuterar införandet av fler karensdagar. Dessutom är det fråga om en sänkning av taken till sju och ett halvt basbelopp - vilket för banktjänstemannen, för civilingenjören och för adjunkten innebär sänkta ersättningar på tusentals kronor i månaden. Argumenten för att inte vara med på en takhöjning är faktiskt inte riktigt bra. Fredrik Reinfeldt sade i tv-debatten att de inte ska göra det lönsammare för höginkomsttagare att stanna hemma. Är det så man hanterar en så viktig principiell frågeställning som handlar om legitimiteten i våra trygghetssystem? Är det så man svarar på ett krav som den samlade svenska fackföreningsrörelsen har ställt och stora delar av det politiska etablissemanget? Eller är det så man faktiskt bemöter adjunkten, civilingenjören eller banktjänstemannen som drabbats av ohälsa? Moderaterna har kanske aldrig varit intresserade av att de gemensamma försäkringarna ska stärkas. De är mer inne på en modell där du ska ha din egen privata försäkring eller avtalsförsäkring. I den meningen var kanske motståndet mot en höjning av taken väntat. Men det trista är att även övriga borgerliga partier faktiskt verkar glida in i den fällan. Det märker vi tydligt i Bankerydsförslagen. Moderaterna argumenterar dessutom - även Tobias Billström - på ett intressant sätt i motionen. Man menar att de höjda taken inte ger tillräckliga incitament för arbetsgivarna att minska sjukfrånvaron eftersom avtalsförsäkringarna har olika premier. Det är ett obegripligt resonemang som jag tror att inte ens ni själva kan förklara. Om man är angelägen om incitament och drivkrafter i försäkringen ska man ställa upp på medfinansieringen. Den är tydlig. Där blir det tydliga ekonomiska effekter om inte ohälsan minskas på en arbetsplats. Men avtalsförsäkringarna har inte de drivkrafterna. Däremot finns en tydlig riskdifferentiering, men det är något helt annat. Men så hävdar också Moderaterna i motionen att en höjning av taken skulle leda till ökade sjukskrivningar. Okej - kan ni berätta det för adjunkten som drabbats av cancer och måste stanna hemma under cellgiftsbehandlingen? Berätta det för banktjänstemannen med whiplashskadan eller för civilingenjören med utmattningsdepression! Är det på grund av höjda ersättningstak som de stannar hemma? Är det på grund av för höga ersättningar? Är det därför de inte ska få 80 %, vilket många andra på arbetsmarknaden faktiskt får, trots att de har betalat in sina avgifter till försäkringen? Motsvarande fråga ställer jag inte bara till Moderaterna utan självklart också till Centerpartiet och Kristdemokraterna. Bankerydsöverenskommelsen får den effekten. Vilket svar ger ni på legitimitetsproblemet? När det gäller Folkpartiet hade jag hoppats, verkligen och innerligt, att läget skulle vara ett annat. Folkpartiet har länge krävt höjda tak. I rapporten som TCO presenterade i dag finns många härliga goda citat från Lars Leijonborg, Bo Könberg, Maria Leissner och Karin Pilsäter om vikten av att höja taken för att säkra legitimiteten. Det är uppenbart att Folkpartiet nu sviker, inte bara principerna bakom försäkringarna utan också alla dem som trodde att Folkpartiet i detta läge stod för värderingarna. Det är kanske den förändring som Folkpartiet har genomfört under mandatperioden med både språktest och nedtonad social profil som nu också märks i synen på våra sociala försäkringar - allt för att passa in i det som är alliansens allt trängre högerbur. Linnéa Darell! Jag har en fråga till dig. Är det inte angeläget att även de 1,4 miljoner som betalar in avgifter till socialförsäkringssystemet också får en ersättning på 80 %? Är inte det viktigt för försäkringens legitimitet? Om man som folkpartist argumenterar att det är fusk och överutnyttjande som man först måste komma till rätta med, vilka åtgärder anser Folkpartiet krävs för att man ska ställa sig bakom kravet på höjda tak? Kan vi få en lista på vilka krav som ska redovisas? Är det ett särskilt ekonomiskt läge för försäkringen? Eller är det särskilda åtgärder som måste vidtas för att Folkpartiet till slut ändå ska våga ställa sig bakom det partiet har krävt nästan så länge partiet har funnits? Jag tror att det viktigaste för vår del är att konstatera att vi behöver en takhöjning för att säkra legitimiteten. Vi behöver den för att enskilda ska känna att tryggheten finns där för dem. Den här debatten visar att det blir en tydlig vattendelare. Jag läste en insändare där någon gjorde liknelsen om rivningsföretaget Alliansen AB, som börjar med att riva taken och sedan river andra principer. Kvar blir något slags grundpelare där man ska ha sina privata försäkringar. Jag tror inte att det går så långt. Jag tror inte så illa om alliansen. Men jag är mycket oroad över att alliansens ekonomer nästan enbart talar om fusk och överutnyttjande, om lägre ersättningar, om fler karensdagar och om hårdare krav. Det talas alltmer sällan om gemensamma trygghetssystem, om vikten av ekonomisk trygghet när man är sjuk, allt mindre om solidaritet och alltmer om soliditet. För oss socialdemokrater är höjningen av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen en viktig del i att skapa legitimitet i trygghetsförsäkringarna. Fru talman! I regeringens proposition finns också förslaget om höjda tak i föräldraförsäkringen och höjd lägstanivå och ersättningsnivå i densamma. Som flera talare har sagt är det en angelägen reform. Både höjda golv och höjda tak är viktiga för föräldraförsäkringen. Det gäller bland annat ur legitimitetssynpunkt. Här gäller samma argument som för sjukförsäkringen. Men det gäller naturligtvis också för att det ökar förutsättningarna för ett mer jämställt uttag i föräldraförsäkringen. Det har påpekats från flera håll i föräldraförsäkringsdebatten. Jag delar Mona Jönssons uppfattning att det naturligtvis inte är hela svaret. Karl-Petter Thorwaldssons utredning om föräldraförsäkringen visar att en minst lika viktig del är att kvinnorna också släpper in männen i försäkringen. Låt oss fundera framöver hur vi ska reformera försäkringen på ett sådant sätt. Men takhöjningen är viktig eftersom den ändå ger en signal om de ekonomiska villkoren som familjen har för att utnyttja föräldraförsäkringen. Det är ett viktigt steg. Det är bra. Det är en populär reform. Föräldraförsäkringen är också en populär försäkring. Desto allvarligare är det att det när det gäller föräldraförsäkringen inte fullt ut finns en uppslutning generellt om familjepolitiken från alliansens sida. Här har vi i kammaren tidigare pratat om vårdnadsbidrag, barnkonton och jämställdhetsbonus. Listan kan göras lång. Faktum är att utöver höjda tak är det enda vi vet om alliansens syn på föräldraförsäkringen att ersättningsnivåerna ska sänkas. Det blir effekten av förändrad ersättning eller beräkningsgrund för sjukpenninggrundande inkomst. Sedan finns då Moderaternas förslag om att ta bort fyra månader ur föräldraförsäkringen och sänkt ersättningsnivå till 75 %. Det är antagligen någonting som övriga allianspartier skulle riskera att ställa sig bakom om olyckan är framme i höst. Därför har jag en enkel fråga till Tobias Billström. Ni moderater motiverar sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen med att det skulle minska utnyttjandet av försäkringen. Ska vi tolka det som att ni också tycker att föräldraförsäkringen överutnyttjas? Är föräldrarna hemma för mycket med sina barn? Är det därför ni vill ta bort fyra månader och sänka ersättningsnivåerna? Fru talman! Avslutningsvis: Vi behandlar också socialförsäkringsbetänkande nr 16, och där föreslås en mängd olika detaljregler som jag inte tänker räkna upp här. Det finns inte heller några skilda uppfattningar i kammaren om förslagen. För tv-tittare som i morgon ser debatten men också för åhörare vill jag nämna att regeringen nu förtydligar den viktiga reform som togs av riksdagen för över ett år sedan: rätten att vara hemma med mycket svårt sjuka barn med tillfällig föräldrapenning under obegränsat antal dagar. Det är en angelägen reform. Vi förtydligar nu reglerna så att tillämpningen blir så pass generös som den var tänkt redan från början. Det handlar om mycket få fall, men för de föräldrar som det gäller är det naturligtvis en oerhört angelägen reform eftersom det handlar om möjligheten att vara hemma med sina mycket svårt sjuka barn. Här finns en bred uppslutning i hela utskottet. Här är alla engagerade. Jag vet att inte minst Kurt Kvarnström i Dalarna har arbetat med den här frågan i flera år. Jag är väldigt nöjd och glad över att vi nu kan få en bättre tillämpning av försäkringen. För att summera: Dagens debatt är viktig, även om den förs i sena kvällstimmen, eftersom det handlar om våra trygghetssystem. Jag har försökt argumentera för att en höjning av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen är en viktig reform. Det är dels för att säkerställa försäkringens legitimitet. 1,4 miljoner löntagare har inkomster över taken men betalar ändå in avgifter. Det är rimligt att de också får fullt ut från sin försäkring. Det är dels för att säkerställa att enskilda personer får ekonomisk trygghet vid sjukdom, även adjunkten, banktjänstemannen och civilekonomen. Jag har försökt ta dem som exempel för att göra lite tydligt vad detta handlar om - inte bara om principer och system utan också om enskilda människors behov av trygghet, även om man har inkomster som ligger över sju och ett halvt basbelopp. Deras behov av ekonomisk trygghet måste kunna finnas där när sjukdomen inträffar. Trygghetssystemen måste kunna finnas där när vi behöver dem, och de ska finnas där för alla, inte bara några. I detta anförande instämde Mona Berglund Nilsson, Anita Jönsson, Lennart Klockare, Kerstin Kristiansson Karlstedt, Kurt Kvarnström, Göte Wahlström och Mariann Ytterberg (alla s).

Fru talman! Retoriken strömmar fram från Tomas Eneroth, och man håller nästan på att blåsa omkull av all varmluft som kommer emot en. Jag skulle ändå vilja ställa ett par frågor till Tomas. För det första kan man fundera: Om den ekonomiska situationen på global nivå inte varit så positiv, hade du då stått här i talarstolen och lagt fram samma gentila erbjudande som nu? Det är en inte helt oviktig fråga att fundera över. För det andra är det den fråga som du ställde till mig och som rör legitimiteten i försäkringssystemen. Ytterst är den kostnadsbild som regeringen presenterar inte fullständig. Det finns delar som mörkas i det här förslaget. De delarna handlar framför allt om den förändring av fördelningspolitiken som förslaget innebär, där kostnaderna förs från höginkomsttagarna till låginkomsttagarna. När direktören sjukskriver sig, Tomas Eneroth, och skickar vidare räkningen till undersköterskan är det du som blir svaret skyldig. Vari ligger rättvisan i detta? Vi kan konstatera från alliansens sida att den förskjutning från låg- till höginkomsttagaren som sker i det här förslaget inte är rättvis, och därför motsätter vi oss den. Jag tycker att du ska svara på frågan var du tycker att rättvisan ligger i ett sådant förslag. När olyckan är framme, som du själv brukar tala om fast i ett annat sammanhang, vet vi who's to blame . När kostnaderna kanske stiger för dem som utnyttjar det här systemet tycker jag att det finns anledning att fundera över hur pass rättvist det egentligen kommer att vara.

Fru talman! Jag kan då notera att Tobias Billström bekräftar det som jag anade, det vill säga att Moderaterna helt och hållet har lämnat den grundläggande inställning som vi har haft i svensk politik om försäkringsmässighet, om vikten av att det du betalar in i avgifter ska du också kunna få ut från försäkringen. Det gäller inte bara på marknaden utan också i våra trygghetssystem. I detta fall handlar det om 1,4 miljoner löntagare som betalar in men inte får ut. I den meningen är reformen i allra högsta grad finansierad, om man skulle uttrycka det så. Dessutom sker, vilket Anna Hedborg visar väldigt tydligt i socialförsäkringsrapporten, en riskutjämning som är väldigt stor - 29 miljarder kronor - inte minst från hög- till låginkomsttagare. Jag är knappast osäker på den delen av argumentationen. Däremot kan man ställa sig frågan om Moderaterna verkligen är medvetna om att man nu kommer att gå fram och tala om för en stor del på svensk arbetsmarknad att de inte är berättigade till 80 %, inte är berättigade till den sjukförsäkring de betalar till, att Moderaterna inte tycker att det är viktigt utan att det är bättre att de själva betalar. Fast de har betalat avgifter vill Moderaterna att de därutöver en gång till från sitt löneutrymme ska betala särskilda avtalsförsäkringar eller privata avtalsförsäkringar. Mitt ideologiska motstånd mot det handlar om att vi då får ett samhälle med riskdifferentiering, där olika grupper har olika risker och där många riskerar att stå utan försäkring. Men det principiella handlar också om att vi tar bort grundtron på legitimiteten i våra försäkringar. För att ställa en enkel fråga tillbaka till Tobias Billström: Tycker Moderaterna att det är rimligt att en adjunkt som blir sjuk inte ska få 80 % i sjukpenning utan bara få 60 eller 50 %, och efter en moderatseger i valet, om olyckan skulle vara framme, ska drabbas av en sänkning på 5 000-6 000 kr i månaden?

Fru talman! Jag hoppas att kammaren lägger märke till hur Tomas Eneroth glider över den förändring av den fördelningspolitiska profilen som förslaget innebär. Det är så att det sker en överflyttning från låginkomsttagare till höginkomsttagare vad gäller ansvaret och en förflyttning i andra riktningen när det gäller kostnaderna. Det är inte rimligt att göra det. Det finns ingen - varken jag, Moderaterna eller Allians för Sverige - som har pratat om att förändra de grundläggande trygghetssystemen på det vis som Tomas Eneroth vill göra gällande. Jag märker att för varje gång som vi kör de här replikskiftena sjunker antalet procent som folk kommer att få i ersättning med en borgerlig regim, trots att det inte finns några sådana förslag lagda på bordet. Det går från 70 till 60 till 50 till 40 % när Tomas Eneroth svarar. Håller vi på lite till är det säkert nere på 10 och 5 % den 17 september. Verkligheten är den att vi i vår politik slåss för att människor ska vara mindre sjuka och mindre borta från arbetsmarknaden, att sjukfrånvaron ska minska. Vi satsar på rehabiliteringsinsatser. Men Tomas Eneroth är mest intresserad av att bara prata om hur bidragssystemen ska vara utformade. Det märker man också när han försöker plocka fram sina exempel. När man tittar på realiteten, när man tittar på utvecklingen av sjukfrånvaron, och framför allt den överflyttning som i dag sker från dem som har sjukpenning till dem som bara har aktivitetsersättning, är det förskräckande siffror. Kanske borde Tomas Eneroth någon gång när vi har de här debatterna fundera lite över varför utfallet av regeringens politik ser ut som det gör, varför det sker så lite på just det här området trots att vi vet att det inte är förrän människor de facto kommer tillbaka i arbete som vi vänder den onda spiral som innebär att vi betalar ut mer pengar i ersättningssystemen än vad som kommer in i andra ändan. Det är riktigt förskräckande. Avslutningsvis ska jag svara på den fråga jag fick om föräldraförsäkringen och utnyttjandet. Nej, jag tycker inte att den överutnyttjas. Det tycker inte heller mitt parti. Däremot tycker vi att det är rimligt att göra en överflyttning på det vis som vi har sagt i våra förslag.

Fru talman! Det är intressant att höra Tobias Billströms tolkning av en fördelningspolitisk profil, inte minst om man till detta skulle lägga ett förslag om att sänka skatter med först 50 och sedan 250 miljarder kronor - med en någorlunda taskig fördelningspolitisk profil, skulle man kunna uttrycka sig. Även om man bara håller sig till försäkringen svarade jag på frågan. Jag tycker att Anna Hedborgs skrift nr 5 i Socialförsäkringsutredningen pekar väldigt tydligt på vikten av riskutjämning och vilka effekter det har, och det faktum att dessa 1,4 miljoner löntagare faktiskt redan betalar in avgifter men inte får ut dem. Återigen: Tobias Billström har inte svarat på frågan - och har nu inte heller möjlighet att svara eftersom jag inte tror att han har någon ytterligare replik - varför Moderaterna tycker att det är angeläget att bryta en sådan grundläggande viktig princip som att först betalas avgifter ut eller in och sedan har man rätt att få sin sjukförsäkring. Jag konstaterar att det för Moderaternas del är viktigare att lägga pengarna någon annanstans än att se till att vi har legitimitet bakom våra trygghetssystem. När det gäller föräldraförsäkringen och överutnyttjandet är det intressant att höra vilken ordlek det handlar om. Man argumenterar för sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen med argument som fusk och överutnyttjande, men i fråga om föräldraförsäkringen måste man i stället uppfinna andra argument. Frågan är om inte det enda Moderaterna egentligen är intresserade av är att minska kostnaderna i det som inte är bidragssystem, utan försäkringssystem, och sedan använda dessa minskade kostnader till andra, för moderater angelägna, områden - traditionellt gäller det givetvis skattesänkningar.

Fru talman! Jag vet inte om jag ska vara imponerad eller beklämd över Tomas Eneroths förmåga att tolka Kristdemokraternas förslag i detta ärende. Vi har absolut inte sagt nej till någon höjning. Snarare sade jag att vi ställer oss bakom det, men inte just nu. Varför vi inte nu säger ja har jag vid olika tillfällen redogjort för, men jag vill återigen ta upp den tråden, som en liten fråga till Tomas Eneroth. Jag har fått tillfälle att både till Försäkringskassan och i andra sammanhang ställa frågan varför vi inte kan få veta vad det blir av de människor som bidrar till sänkningen av sjukförsäkringskostnaderna. Vi kan konstatera att kostnaderna för ohälsotalen är allt lägre, och vi kan också konstatera att färre människor är sjukskrivna. Vart försvinner de människorna, eftersom fler bevisligen hamnar i långtidssjukskrivningar och fler går till sjuk- och aktivitetsersättningar? Min fråga är - och jag skulle bli väldigt glad om Tomas Eneroth kunde svara på den - om Tomas Eneroth, till skillnad från Försäkringskassan och andra som jag ställt frågan till, kan säga vart människorna tar vägen när de inte längre finns kvar i siffrorna och i tabellerna över dem som är långtidssjukskrivna och i sjuk- och aktivitetsersättning. Går de till åtgärder eller till riktiga jobb?

Fru talman! Först till frågan om att Kristdemokraterna säger sig stå bakom en höjning av taken i sjukförsäkringen, men inte just nu. Därför infinner sig automatiskt följdfrågan: När då? Om det är 2008, som Folkpartiet talar om, blir det hela intressant, för då har vi helt plötsligt en alliansförhandling inför öppen ridå. Det vore ju intressant. Eller är det 2009? Eller ska man införa särskilda villkor om att vidta extraåtgärder, i likhet med dem som Linnéa Darell från Folkpartiet presenterat, alltså åtgärder mot fusk eller liknande? Jag efterlyser i så fall samma kravlista från Kristdemokraterna, för detta är viktigt. Om vi ska reformera socialförsäkringssystemen under den kommande mandatperioden behöver vi nämligen veta om det över huvud taget finns förutsättningar att föra en sådan diskussion. Jag tror att en grundläggande förutsättning för det är att det finns en uppslutning bakom höjda tak. Därför måste vi kunna veta vilka grundförutsättningar Folkpartiet, som vi kommer till senare, och nu även Kristdemokraterna vill ha för att kunna ställa sig bakom en takhöjning. När det gäller det minskade inflödet till försäkringen är en viktig orsak till det att människor faktiskt kommit in på arbetsmarknaden. En annan viktig orsak är att vi gjort insatser. Vi har Piloten i Västra Götaland där man i ökad takt nu kan komma tillbaka till arbetsmarknaden eller gå i rehabiliteringsåtgärder. Ett gemensamt bekymmer för oss alla är emellertid arbetsmarknadens bristande engagemang i rehabiliteringen. Regeringen har en särskild utredning som ser över vilket ansvar arbetsgivarna ska ta för just rehabiliteringen. Låt dock inte frågan om rehabilitering glida undan det faktum att Kristdemokraterna nu säger nej till höjda inkomsttak och därmed går till val på att grupper som tjänar mer än 24 000 kr i månaden inte ska ha rätt till 80 % i ersättning. Tvärtom ska de få kraftiga sänkningar om alliansen skulle råka vinna valet.

Fru talman! Ja, det är vår ambition att alliansen ska vinna valet. I likhet med Socialdemokraterna kommer vi att presentera ett kraftfullt manifest om hur detta ska lösas och hur det ska fungera när det blir dags. Det är precis den modellen som vänsterkartellen hittills arbetat med, det som vi har upplevt. Vi har också frågat hur det ska fungera framöver men inte fått tillräckligt tydliga svar på det. Återigen till frågan, Tomas Eneroth. Var befinner sig de människor som försvinner ut ur tabellerna, när de inte längre finns kvar i aktivitetsersättningar eller på långtidssjukskrivningslistorna? Går de till riktiga jobb? Det finns inga tydliga svar från Tomas Eneroth om detta. Jag tycker att det är genant att inte få ett exakt svar när man frågar var dessa människor befinner sig, människor som förbättrar statistiken så pass mycket för Socialdemokraterna. Varken Försäkringskassan eller andra myndigheter kan ge svar på den frågan. Min fråga i den första repliken var: Var har Tomas Eneroth placerat dessa människor? Finns de i riktiga jobb eller är det i konstgjorda sysselsättningsåtgärder vi hittar dessa människor, som inget hellre vill än att gå tillbaka till ett riktigt arbete?

Fru talman! Det är frestande att ta en längre debatt om begreppet "riktiga jobb". Jag för min del tycker att till exempel en lönebidragsanställning, som innebär att människor med funktionshinder kan utföra ett arbete och arbetsgivarna får en viss subvention, är ett riktigt jobb som ger möjlighet för människor att komma in på arbetsmarknaden. Jag kallar inte det för Amsjobb, tramsjobb eller påhittade jobb. Också de är för mig riktiga jobb - och inte minst för dem som på så sätt kommer in på arbetsmarknaden. Det kanske är mer genant att Kenneth Lantz inte kan vara tillräckligt tydlig i sin fråga, vare sig till Försäkringskassan därhemma eller till myndigheterna nationellt, så att de ska veta vilken grupp han egentligen avser. Men det är klart att om man ser på de en och en halv miljon utanför, som alliansen brukar tala om, kanske man ska leta bland högskolestuderande, värnpliktiga och föräldralediga, för det är ju där de brukar samla ihop folk för att försöka få fram just siffran 1,5 miljoner. Det jag vet är att inflödet minskar. Det är den stora framgången under dessa år, och det har skett tack vare ett förbättrat arbete inte minst på grund av reformen om medfinansiering. När det gäller det som sagts om att vi skulle mörka våra förslag inledde jag debatten med att säga att vi i enlighet med vårt valmanifest 2002 gick till val på ett antal löften. Ett av dem var höjda tak i sjuk- och föräldraförsäkringen. Vi hymlade inte om det. Vi har genomfört det. Nu går vi till riksdagen med förslaget och ser till att genomföra det den 1 juli - precis som med barnbidrag, flerbarnstillägg och alla andra förslag som vi faktiskt fullföljer. Det är skillnaden mot alliansen, som ännu inte kan tala om ifall de vill ha höjda tak framöver. Folkpartiet har knystat om 2008, och Kenneth Lantz har lämnat dörren öppen men säger inte riktigt när. Inte heller i detta replikskifte fick jag någon hint om ifall Kristdemokraterna, och i så fall när och på vilka villkor, kan tänka sig höjda tak i sjukförsäkringen. Jag återkommer till det. Det är viktigt. Vi måste nämligen veta det när vi i regeringsställning under nästa mandatperiod ska hantera en socialförsäkringsreform.

Fru talman! Tomas Eneroth talar sig varm för hur viktigt det är att adjunkten, civilingenjören och vilka det nu var verkligen får den höga ersättningen. Hur är det för lokalvårdaren, undersköterskan och metallarbetaren, som inget hellre önskar än att komma tillbaka i arbete, som får vänta och vänta innan han eller hon får hjälp med rehabilitering? Är det inte lika viktigt att de människorna får hjälp? Det har ju visat sig att av dem som går över från sjukskrivning till långtidssjukskrivning går närmare 60 % senare över i sjuk- och aktivitetsersättning. Där hamnar väldigt många i den gruppen människor som redan i dag betraktas som arbetare inom låglöneyrken. Hur hög är ersättningen då? Det känns som om det viktigaste för Socialdemokraterna just nu är att fria till väljarna inför valet, att visa att man höjer nivåerna för höginkomsttagarna. Men vad görs för låginkomsttagarna? Där lyser förslagen med sin frånvaro. Tomas Eneroth talar vackert om att förslaget omfattar alla. Jag tycker inte man kan säga att Socialdemokraternas förslag omfattar alla. Just nu verkar höginkomsttagarna vara de mest intressanta.

Fru talman! Det skulle vara intressant att veta vilka Birgitta Carlsson och Centerpartiet inte tycker omfattas av vår sjukförsäkring. Jag kan bara konstatera att de som vi nu talar om, och som Birgitta Carlsson tog upp i sitt anförande, knappast får det lättare att komma tillbaka i arbete om man sänker deras ersättning. Det tycker Birgitta Carlsson att man ska göra genom modellen från Bankeryd, som innebär sänkt beräkning av sjukpenninggrundande inkomst. Det blir knappast lättare att komma tillbaka i arbete om man tar bort stora delar av trygghetsreglerna på arbetsmarknaden. Tvärtom tror jag att det försvårar möjligheterna. Vi har under den här mandatperioden lyckats se till att färre går in i längre sjukskrivningsperioder. Vi har ett pågående arbete, inte minst med medfinansieringen, som innebär att vi har allt bättre förutsättningar att nå målet om en halvering av sjukskrivningarna till 2008. Den här debatten handlar om höjda tak. Den handlar om det faktum att lokalvårdaren får 80 %. Det får också en hel del av metallarna, fastän inte alla. Men det får kanske inte alltid banktjänstemannen, adjunkten eller civilingenjören. Jag tar dessa grupper eftersom det är de som faktiskt omfattas av det förslag som ligger till grund för dagens debatt. En höjning av taken innebär att 1,4 miljoner löntagare också får rätt till 80 % ersättning. Det är viktigt att de ska kunna ha den ekonomiska tryggheten. Varför är det inte viktigt att också de omfattas av detta, Birgitta Carlsson?

Fru talman! Det jag lyfte fram var att människor inte får rehabilitering snabbare. Det innebär att väldigt många, alldeles för många, går från sjukskrivning till långtidssjukskrivning och sedan vidare in i förtidspension, det vill säga sjuk- och aktivitetsersättningen. Det är där du hamnar på den lägre ersättningen även med Socialdemokraternas förslag. Det är självklart så att försäkringar ska gälla för alla. Men det som var viktigt för oss i alliansen var något vi var överens om. Där trodde jag att även Socialdemokraterna och de andra partierna var med. Vi skulle göra en parlamentarisk utredning och utifrån den lägga fram förslag inom området. Socialdemokraterna valde då att tillsätta en enmansutredning som arbetade med frågan. Det är djupt beklagligt att man inte ser till och är angelägen om detta. Det är en viktigt för samtliga partier att få vara med i en så viktig fråga som att reformera trygghetssystemen i Sverige. Det är oerhört viktigt att det är trygghetssystem som ger ersättning. Jag tror inte att Centerpartiet kommer att möta motstånd den dagen det visar sig att man har den ekonomiska möjligheten. Vi menar att med den statsskuld vi har i dag och hur systemet ser ut är det med lånade pengar man lovar den här reformen.

Fru talman! Det sista var kanske inte så välbetänkt. Det är inte så att vi lånar till den här reformen. Uppenbarligen väljer Centerpartiet och övriga borgerliga partier att göra andra ekonomiska prioriteringar. Då är det väl bättre att säga det, och inte säga att det inte finns pengar. Ni väljer i era budgetförslag att lägga pengarna någon annanstans, företrädesvis på skattesänkningar eller förvärvsavdrag för dem som är på arbetsmarknaden. Vi tycker att det är oerhört viktigt att vi nu säkrar systemen. Genom att höja taken i sjuk- och föräldraförsäkringen får även de som tjänar över sju och ett halvt basbelopp en chans att omfattas de generella trygghetssystemen. Sedan kanske det är ovant för Centern. Men det kan knappast vara någon överraskning för någon annan att vi ändå fullföljer det vi gick till val på år 2002. Då sade vi att vi ska höja taken. Det påverkar inte vår inställning om vikten av att reformera socialförsäkringarna. Det är angeläget, inte minst med den alltmer rörliga arbetsmarknad vi har framöver. Jag vill ändå påpeka det en gång till. För att vi ska kunna göra det, för att vi ska kunna veta om det finns förutsättningar för en bred socialförsäkringsreform, måste vi också veta att det finns en acceptans bakom det som ändå är de grundläggande principerna bakom. Det är inkomstbortfallsprincipen, standardtryggheten men också riskutjämningen. Jag märker på Moderaternas inlägg i dagens debatt att de inte ställer upp bakom de principerna. Jag märker en svag nyans hos Kristdemokraterna och kanske Folkpartiet. Jag är stilla nyfiken på vad Centern framöver kommer att säga i detta.

Fru talman! Nej, Tomas Eneroth, Folkpartiet sviker inte vare sig den socialliberala ideologin eller vår grundsyn när det gäller inkomstförsäkringar vid sjukfrånvaro. Du säger här att kostnaderna sjunker stadigt. Det har varit en sänkning av kostnaderna. Det instämmer jag i. Men hur ser det ut nu? I den senaste prognosen från Försäkringskassan säger man i rubriken: Osäker prognos för sjukförsäkringen, nedgången bromsas något. Man justerar upp prognosen för kostnaderna för året. Det handlar inte bara om kostnader för takhöjningen. Den har man beräknat. Det handlar också om den osäkerhet som man nu känner. När det gäller kontrolldelarna, som jag nämnde i mitt anförande, vill vi se att det blir ordning och reda i socialförsäkringen och hur den hanteras innan vi går vidare. Ni har tillsatt en bidragsbrottsutredning som alldeles nyligen har lämnat sitt betänkande. Det är väl meningen att de förslagen ska bearbetas och omsättas i någon praktisk handling, antar jag. Ni har tillsatt en delegation för åtgärder mot felaktiga utbetalningar från trygghetssystemen. Den delegationen har tid på sig fram till juni år 2008. Borde man inte vänta och se lite? Det tycker i varje fall vi. Det gäller också det som har diskuterats, rehabiliteringen. Du tog som exempel i ett annat perspektiv Anna Hedborgs utredning. Jag kan ta ett annat exempel från den utredningen. Det är många små goda skrifter som har kommit ut därifrån. En är Rehabilitering - ett långt lidandes historia . Det tyder på att det finns åtskilligt mycket mer kvar att göra där. Det finns också åtskilligt mer kvar att göra när man tittar på hur sjukförsäkringen tillämpas. Eller tycker du att det är bra att vi har olika tillämpning i olika delar av landet? Är det bra att man kan använda sjukförsäkringen i stället för att skriva in sig som arbetslös? Tycker du att det är bra att det fortfarande händer att anställda i sina protester mot arbetsgivaren använder sjukskrivningen för att klara att vara hemma några dagar?

Fru talman! Jag ska svara på det sista. Nej, jag tycker inte att det är bra att det är olika tillämpning av försäkringen här i landet. Det var därför jag ställde mig bakom att reformera Försäkringskassan så att det blev en gemensam myndighet i hela landet. Jag vill minnas att just Linnéa Darell i den debatten tyckte att vi gick lite för fort fram och borde ha väntat med att göra en gemensam myndighet ytterligare något år. Jag är tacksam att vi inte lyssnade på Folkpartiet i den debatten utan jäktade på med skapandet av en gemensam myndighet just för att få en lika tillämpning av försäkringen. Det är oerhört viktigt att vi gör detta. Jag fick också svaren från Linnéa Darell. Delegationen mot fusk, och sedan var det någon liten sak till här, tycker Folkpartiet att det är viktigt att man genomför. Men min grundfråga är egentligen: Vad är det som är avgörande för att Folkpartiet ska kunna ställa sig bakom höjda tak, om man nu säger sig vilja genomföra det redan år 2008? Kan ni lista upp kraven så att vi kan se om det finns en möjlighet att kunna genomföra dem? Det kanske är så att det är flera partier som ser att detta är naturliga eller bra krav. Det är viktigt. Jag tror att väldigt många liberaler är väldigt oroliga över om Folkpartiet verkligen menar allvar med att höja taken i sjukförsäkringen. I den skrift som TCO presenterade i dag är det en bjärt kontrast mellan det som Lars Leijonborg, Bo Könberg och andra sade för några år sedan och det som man säger i dag. Jag vill inte riktigt påstå att det ekonomiska läget i landet är så oerhört mycket sämre i dag än för några år sedan. Det är snarare så att det nu finns ett reformutrymme att till exempel säkra legitimiteten i försäkringarna. Men Folkpartiet väljer annorlunda. Det är därför jag misstänker att man också sviker. Min grundfråga är: Varför vill Folkpartiet inte höja taken i sjukförsäkringen nu? Vilken lista vill man redovisa för att kunna ställa sig bakom en höjning av taken? Fram med listan!

Fru talman! Den listan finns i vår motion, och den nämnde jag också i mitt anförande. Det handlar om att få ordning kring rehabiliteringen. Det handlar om att få samordning. Ni införde under protest denna begränsade finansiella samordning, som det inte har blivit särskilt mycket av, trots att den har varit i gång i flera år nu. Ni avbröt den när den var i sin fungerande form. Det finns några exempel kvar som i dag kallas Sosam. De är nu på väg in i sista spåret. En del har valt att lämna den framgångsrika samordningen. Där hade man bland annat klarat rehabiliteringsfrågorna. Det handlar också, som jag sade tidigare här och i mitt förra replikskifte, om att få ordning och reda i hur försäkringen används. Jag tror faktiskt att vi är överens om det. Socialdemokraterna vill bara inte erkänna att man tycker att det är ett problem med att försäkringen ibland felutnyttjas. Om det inte är så att ni tycker det, varför tillsätter ni en utredning med till och med ett ganska grovt namn, Bidragsbrottsutredningen, och en delegation som ska se över hur systemen över huvud taget fungerar? Detta är mitt sista inlägg. När det gäller möjligheterna att få en socialförsäkringsutredning till stånd är det väl bekant att det är vi som har drivit den frågan. Efter många turer kring det och många diskussioner och frågor från Bo Könberg här i kammaren sade statsministern helt plötsligt: Jo, det skulle man tänka sig. Sedan svek Socialdemokraterna i alla fall och tillsatte en enmansutredning. Vi utgår ifrån att det blir en socialförsäkringsutredning och att alla parter är intresserade, även om det nu skulle vara så att en del går in med lite olika förutsättningar. Men det ska finnas en diskussion om möjligheterna att jobba med en översyn. Om ni skulle få fortsätta regera efter höstens val, göm er inte bakom att det skulle finnas delade meningar. Det är inte sant. Det går att föra en bred socialförsäkringsreform i hamn om viljan finns. Och vi kommer i regeringsställning att sätta i gång den ganska snabbt.

Fru talman! Nej, vi kommer inte att tveka att påbörja ett arbete med en socialförsäkringsreform. Men våra grundläggande krav gäller att det faktiskt handlar om ett system med en solidarisk omfördelning, med en inkomstbortfallsprincip och med en obligatorisk försäkring. Och jag noterar att man från ett annat parti i ett tidigare inlägg framförde att man inte längre ställer sig bakom dessa principer. Det tycker jag är en viktig grundförutsättning och därmed också förslagen om höjda tak i försäkringen. Att vi tillsätter en bidragsbrottsutredning handlar om att vi vill göra klart hur rättsläget är i fråga om bidragsbrott i stället för att det blir en allmänt slarvig debatt om fusk. Jag måste ändå säga att jag blir störd, och jag möter väldigt många människor som är sjuka och som är förtidspensionerade och som känner sig kränkta över den debatt som ibland förs, inte bara här utan på andra ställen där man utpekas som enbart fuskare. Har man jobbat under ett hårt liv, har man slitit ut sig i armar och axlar, och har man inte någon möjlighet att återkomma i arbete ska försäkringen finnas där för en. Det är det som försäkringen är till för. Jag vill att vi värnar den grundläggande principen i stället för att insinuera att det ständigt skulle vara ett överutnyttjande. Vi fick till slut en lång lista från Linnéa Darell. Och vi ska väl ta den till oss från socialdemokratisk sida och läsa den. Men jag är rädd att listan är så pass lång att det kommer att ta väldigt lång tid innan Folkpartiet kan ställa sig bakom höjda tak. Och det vore synd. Nu driver vi igenom det med Miljöpartiet och med Vänsterpartiet. Och 1,4 miljoner löntagare i det här landet är tacksamma för det, men också alla som ställer upp bakom att vi ska ha socialförsäkringar och trygghetssystem med bred legitimitet på svensk arbetsmarknad.

Fru talman! Jag skulle vilja ställa en fråga till Tomas Eneroth om sjuk- och aktivitetsersättningen och taket i den. Tomas Eneroth sade i replikskiftet med Linnéa Darell att när människor inte har någon möjlighet att komma tillbaka till arbete ska socialförsäkringen finnas där för dem. En grupp människor som det gäller i allra högsta grad är de som har sjuk- och aktivitetsersättning, eller de som vi förut kallade förtidspensionärer. Jag kommer att fortsätta att kalla dem förtidspensionärer eftersom det känns enklare. Vi vet att det är de som har de absolut hårdaste arbetsuppgifterna på arbetsmarknaden som förslits och som inte orkar och inte klarar av att arbeta längre. Bara var tionde metallare klarar av att jobba fram till pensionsåldern. Och genomsnittspensionsåldern för en LO-arbetare är 58 år. Då har han eller hon arbetat i 40 år, lika länge som en akademiker förväntas jobba före pension, som jag sade tidigare. När vi talar generellt om socialförsäkringssystemen och höjningen av taket och så vidare låter det som om det bara handlar om sjukpenningen och föräldraförsäkringen. Men det handlar om sjukpenning, rehabiliteringspenning, havandeskapspenning, föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning och närståendepenning. Men taket för antagandeinkomsten vid beräkning av förtidspension ska även fortsättningsvis vara sju och ett halvt basbelopp. Jag skulle vilja veta, Tomas Eneroth: Varför höjer vi inte generellt? Varför höjs inte detta tak?

Fru talman! Jag tror att Ulla Hoffmann och jag här kan vara gemensamt engagerade i att få till stånd en sådan förändring framöver. Här finns ett utrymme för en framtida socialförsäkringsreform att ta tag i de grupper som lever på sjukersättning eller det som många kallar förtidspension och deras ekonomiska möjligheter. Jag tycker att det är viktigt att vi belyser det. Och jag vet att det ligger i Anna Hedborgs uppdrag att också göra detta. Det är därför som det är viktigt att vi snarare hittar förslag som förbättrar deras möjlighet att komma in på arbetsmarknaden eller, om det inte är möjligt, att få en dräglig ekonomisk ersättning. Det är en gemensam inriktning som jag tycker att man skulle kunna ha. Men jag tycker också att det är viktigt att man konstaterar att de politiska alternativ som vi har inför detta val handlar om att det är fyra andra partier, inte Ulla Hoffmanns, inte mitt och inte heller Miljöpartiet, som snarare vill göra kraftiga försämringar för just den grupp som vi talar om och som har sjuk- och aktivitetsersättning. Jag ska svara på Ulla Hoffmanns fråga. Ja, jag hoppas att vi kan hitta ett sådant utrymme framöver. Det är angeläget.

Fru talman! Det låter väldigt positivt, och jag blir väldigt glad över att Tomas Eneroth säger på det sättet. Men tyvärr vågar jag inte riktigt lita på det. Det talas om att man ska ta tag i detta i en utredning, att risken finns och så vidare. Det finns en stor risk att det blir likadant som det blev med pensionssystemet. Jag känner mig inte trygg med den utredning som kommer att komma. I dag vet vi ju att det är kvinnor i offentlig sektor som är mest sjukskrivna. Vi diskuterade tidigare utmattningssyndrom, och det har också Tomas Eneroth tagit upp. Vi vet också att det är kvinnor som i stor utsträckning blir förtidspensionärer. Det känns märkligt. Jag har fortfarande inte fått någon förklaring till att taket i sjuk- och aktivitetsersättningen inte höjs när vi höjer taken i alla andra försäkringar i socialförsäkringssystemet. Det sägs att det är en förhoppning att det ska kunna höjas framdeles. Vi avger ett löfte i vår reservation i betänkandet att vi kommer att fortsätta att driva den här frågan. Och jag är glad över att Tomas Eneroth säger att han också tänker göra det. Då gäller det bara att se till att få med sig resten av partiet i dessa frågor.

Fru talman! Nej, jag noterar att de som förhandlade om både budgeten och den här propositionen från Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Socialdemokraternas sida var överens om de ekonomiska förutsättningarna för en reformering och föreslog en höjning av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen. Sedan blir jag lite fundersam när jag hör att Ulla Hoffmann hävdar att hon inte vill att det ska bli samma problem, eller risk, som det var med pensionssystemet. Jag tillhör dem som ändå tycker att pensionssystemet faktiskt var ganska bra. Jag tillhör dem som tycker att vi faktiskt har en pensionsöverenskommelse som har en bred förankring i riksdagen och som dessutom ger inte minst kvinnor bättre ekonomiska möjligheter och bättre ekonomisk trygghet än det gamla ATP-systemet. Det har vi i utskottet vid ett flertal tillfällen kunnat påvisa, både hur det har gynnat inte minst ensamstående kvinnor som på detta sätt har fått en bättre ekonomisk situation och hur det har varit bra för hela pensionssystemet med den trygghet och stabilitet som vi faktiskt har sedan vi reformerade systemet. Det är det som också ligger inom räckhåll när vi ser på socialförsäkringsreformen framöver. Och även om Ulla Hoffmann nu väljer att lämna riksdagen är det möjligt att man även som ledamot i fullmäktige i Tyresö har möjlighet att delta i något arbetsgruppsmöte om de kommande socialförsäkringarna. Jag önskar i varje fall Ulla Hoffmann lycka till med den kommunalpolitiska vardagen hemma i Tyresö.

Fru talman! Jag ska ägna mig åt socialförsäkringsutskottets betänkande 16. Där framkommer det att Folkpartiet vill ha en utredning om alkoholrelaterad sjukskrivning. Vi och Centerpartiet har en gemensam reservation. Försäkringskassan bedömer att alkoholkonsumtionen kommer att öka, vilket kommer att motverka ansträngningarna att sänka de höga sjuktalen. Vid längre sjukskrivningar anser vi i Folkpartiet att det alltid bör undersökas om det finns en bakomliggande alkoholproblematik så att den enskilde får rätt hjälp. Här har naturligtvis hälso- och sjukvården och andra aktörer en viktig roll, men även Försäkringskassan bör uppmärksamma problemet. Nästan alla av oss har någon i bekantskapskretsen som har alkoholproblem. Men ofta tassar vi bara omkring detta problem eftersom det upplevs som så integritetskränkande och känsligt att röra vid det. Man räknar i dag med att 5-10 % av befolkningen har alkoholproblem. Svenskarna dricker i dag mer än vad de har gjort på hundra år. Många har lagt två dryckeskulturer på varandra. Vi har en tradition av berusningsdrickande, men vi har även fått mer kontinentala vanor som innebär att vi även dricker i veckorna. Detta tillsammans med införselregler och annat har inneburit en större alkoholkonsumtion. Alkoholkonsumtionen tog framför allt fart 1996. Det var samma år som långtidssjukskrivningarna började öka markant. Vid ungefär samma tid kom också bag in box -vinet. Man kunde vid denna tidpunkt konstatera en kraftig ökning av alkoholkonsumtionen bland medelålders kvinnor. Det var också i denna grupp som långtidssjuksskrivningarna blev påtagliga. En forskningsrapport från Stockholms universitet 2005 visar att alkoholkonsumtionen inverkar på sjuktalen. En ökning av drickandet med en liter ren alkohol beräknas ge en ökad sjukfrånvaro på ca 13 % hos den manliga befolkningen. Eftersom konsumtionen har ökat med närmare två liter per person sedan 1996 skulle det kunna betyda att alkoholen ligger bakom ungefär 25 % av den ökande sjukfrånvaron. Sambandet mellan alkohol och långtidssjukskrivning är lika starkt som mellan alkohol och våld, säger alkoholforskaren Håkan Leifman i tidningen Arbetsliv. Marianne Upmark, även hon forskare, har i ett par undersökningar på 90-talet funnit tydliga samband mellan sjukskrivningar, förtidspensioneringar och alkoholkonsumtion. De visade att en tredjedel av alla långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar var alkoholrelaterade. Hon hade då systematiskt gått igenom ett stort antal sjukskrivningsfall med utlåtanden och journalanteckningar. Trots detta nämndes alkoholmissbruk som sjukskrivningsorsak endast i 1,5 % av fallen. Enligt Upmarks forskning är det styrkt att alkoholproblem är betydligt vanligare bland de långtidssjukskrivna. Att det skulle vara annorlunda i dag är inte sannolikt. Med en alkoholkonsumtion som är högre än på 100 år kan man tvärtom befara att antalet sjukskrivningar som är alkoholrelaterade har ökat. Som jag sade är det ovanligt att det här finns upptaget i journalerna. Upmark anför också att det knappast är troligt att långtidssjukskrivna skulle ha en lägre alkoholkonsumtion och mindre alkoholproblem än befolkningen i övrigt. I dag är debatten om orsaken till ökningen av långtidssjukskrivningarna ibland ganska diffus. Jag hörde Mona Jönsson prata om diffusa sjukdomar. Det beskrivs också i den här forskningen. Jag tycker att det är dags att söka olika förklaringar till den ökande ohälsan. Det är inte bara arbetslivet som ger ohälsa. Missbruk eller riskbruk av alkohol är därför ett område som man inte kan blunda för om man menar allvar med att man vill göra någonting åt sjukskrivningarna. När Försäkringskassan ska göra sin bedömning för att kunna gå vidare borde det till exempel finnas en möjlighet att få information om läkaren misstänker alkoholproblem. Det kan räcka med ett kryss på en blankett. Ser man på Försäkringskassans statistik beror en väldigt låg procent av alla nybeviljade förtidspensioner på alkoholmissbruk. Sunt förnuft säger att de egentligen är för få om man jämför med verkligheten. Folkpartiet tycker att det är dags att lyfta fram problemet med den ökande alkoholanvändningen för att kunna förebygga, uppmärksamma missbruk och riskbruk och kunna ge långtidssjukskrivna rätt behandling. Vi kan inte längre gå som katten kring het gröt när det gäller alkoholens samband med långtidssjukskrivningarna. Jag tycker att vi måste ha mer forskning om detta. Vi måste få veta mer om sambandet. Jag ställer mig förstås bakom vår reservation men gör inget yrkade för att spara tid.

Fru talman! Det som Solveig Hellquist sade är väldigt bra. Det är väl ingen som kan säga emot själva innehållet i anförandet eller tycka annorlunda. Frågan är bara om det är Försäkringskassan som ska ha det ansvaret eller om det är hälso- och sjukvården som ska ha ansvaret. Solveig Hellquist säger att om läkaren misstänker alkoholism eller att någon konsumerar för mycket alkohol kan man sätta ett kryss på blanketten när man sjukskriver. Jag tycker att det är fel väg. Det vore bättre om läkaren tog hand om detta. Den grupp kvinnor som Mona Jönsson pratade om är kvinnor med utmattningssyndrom. Där finns de här diffusa symtomen som läkarna inte känner igen, förmodligen därför att det är kvinnor som har dem. Jag håller också med om att man ska lyfta fram problemet med ökande alkoholintag och försöka att göra någonting åt det. Men jag undrar om det inte vore bättre att höja alkoholskatten, bevara Systembolaget, avskaffa lördagsöppet, minska införselkvoterna och sådana åtgärder.

Fru talman! Den här problematiken är ett faktum. Det finns siffror och statistik på en mängd olika områden som visar hur alkoholen flödar och påverkar alltifrån ungdomar till äldre kvinnor som har börjat dricka mer. Om vi pratar om vilken alkoholpolitik vi ska ha vill jag naturligtvis se till att man har andra införselregler så att det blir svårare att ta in alkohol. Tillgängligheten är naturligtvis ett problem. Men det är ganska många människor i vardagen som i ett stressat liv kan ta sig ett, två eller flera glas vin helt enkelt för att koppla av eller för att man inte tycker att livet är tillräckligt meningsfullt utan alkoholen. Vi har visserligen alldeles för lite forskning, men de här två forskarna som jag har pratat om ger ändå en signal om att man måste se det som en tänkbar orsak till att människor är långtidssjukskrivna. Det finns så många tabun kring alkohol i dag att man har svårt att ställa frågan. Därför tycker jag att det är självklart att en läkare ska fråga om alkoholvanorna. Men Försäkringskassan har ju också ett ansvar. De siffror som jag har angivit är på tok för låga när det gäller alkoholrelaterade sjukdomar. Jag menar att det inte bara är en aktör som bör agera utan flera, och även Försäkringskassan, för att kunna ge de här människorna den hjälp de faktiskt behöver.

Fru talman! Jag håller fortfarande med om det mesta som Solveig Hellquist säger, men jag tycker fortfarande att det är fel ställe. Jag håller också med om att det finns många tabun kring alkoholintag. Jag tror också att läkarna faktiskt bangar, om jag får uttrycka det så, för att ställa frågor kring det därför att man inte riktigt kan hantera svaret. Vi får försöka lära oss att prata kring detta att människor kan dricka för mycket. Jag håller också med om att en del av långtidssjukskrivningarna beror på ett ökat alkoholintag. Men varför är det då inte hälso- och sjukvården som ska utreda orsakerna till att man rekommenderar en långtidssjukskrivning? Jag tror också på det omvända, som Solveig Hellquist har tagit upp, att det många gånger är så att långtidssjukskrivningen i sig kan leda till att man dricker för mycket just därför att man befinner sig i en situation som är ganska jobbig. Jag tror att vi är väldigt eniga i synen på det här och att någonting måste göras. Men jag delar inte uppfattningen att detta är någonting som kan läggas över på Försäkringskassan, utan det är fortfarande hälso- och sjukvården som ska ha det ansvaret. Jag invänder inte emot det andra som Solveig Hellquist säger, utan det gäller just precis bara var ansvaret ska ligga någonstans.

Fru talman! Jag är glad att Ulla Hoffmann håller med mig på så många punkter. Det är självklart väldigt bra om läkarna vågar ställa frågor till sina patienter. Men Försäkringskassan ska ju ändå pröva sjukskrivningarna, och därför kan man signalera. Jag tycker att det som Ulla Hoffmann säger ger lite uttryck för tabu. Om man skulle börja misstänka att långtidssjukskrivna hade vitaminbrist eller järnbrist skulle ingen tycka att det på något sätt var kränkande om man frågade om kosten eller något sådant. Det är just att det handlar om alkohol som gör att det blir så oerhört svårt. Om jag röker kan jag säga att jag ska försöka sluta röka men att jag misslyckats och återfallit. Det finns enormt många värderingar kring alkoholen som man ofta har problem med i dag. Jag tycker att det är dags att vi gör upp med den synen så att vi kan ge människor det stöd de behöver och kan prata öppet om detta.

Fru talman! Jag begärde ordet när socialförsäkringsutskottets ordförande Tomas Eneroth svingade sig upp på de höga principiella höjderna. Han svingade sig så högt upp att han glömde bort att politik handlar om att prioritera. I ett läge när vi behöver få fler människor i arbete och när det finns stora revor i välfärden väljer alliansen att prioritera viktiga välfärdstjänster, satsa på skola, på vårdgaranti och på åtgärder för att förbättra rättsväsendet, medan Socialdemokraterna väljer att krama de statliga bidragssystemen. Det blir väldigt tydligt i det här ärendet. I ett läge när vi behöver bli fler som arbetar väljer vi att lägga fram förslag om kraftiga skattesänkningar särskilt för låg- och medelinkomsttagare som väljer att arbeta, medan Socialdemokraterna väljer att gå till val på mer ersättning till höginkomsttagare som inte arbetar. Sedan försökte Tomas Eneroth få det här att låta som en jättestor principfråga. Det är väldigt principfast plötsligt att ha 80 % ersättningsnivå upp till 33 000 kr i månadslön. Jag vill erinra om att ett inkomsttak på sju och ett halvt basbelopp har vi nu haft i 32 år. Sedan 1974 har det varit väldigt principfast att ha ett tak på sju och ett halvt basbelopp. Nu plötsligt sex månader före valet kräver principen tio basbelopp. Det är klart att de medlemsgrupper i TCO och Saco som har en månadslön på 28 000-33 000 blir nöjda och glada över detta. Men det är inte fråga om principer, utan det är fråga om kameralt valfläsk. På den punkten finns det ingen anledning att hymla. Det är en prioritering att lägga pengarna där i stället för att lägga pengarna på att lära våra elever att lära sig att läsa i grundskolan. Sedan hade Tomas Eneroth något slags läxförhör också. Han skulle klarlägga förutsättningarna för en socialförsäkringsreform. Jag vill bara informera kammaren om att de fyra allianspartierna redan för ett år sedan i den gemensamma borgerliga reservationen med anledning av finansutskottets betänkande om 2005 års vårproposition angav ett grundläggande gemensamt synsätt på det svenska socialförsäkringssystemet, hur förändringsriktningen bör se ut på längre sikt och hur vi bör skapa en ökad försäkringsmässighet i socialförsäkringssystemen. Direktiv för en sådan utredning kommer vi att jobba fram.