Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m. (prop. 1990/91:9)
Betänkande 1990/91:FiU3
Finansutskottets betänkande
1990/91:FIU03
Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m. (prop. 1990/91:9)
Innehåll
1990/91 FiU3
Sammanfattning
I betänkandet tillstyrker utskottet en i proposition 1990/91:9 föreslagen höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden. Utskottet godtar också ett i propositionen redovisat förslag till ändring av valutafondens stadga. Genom stadgeändringen öppnas möjlighet för valutafonden att suspendera rösträtten för samarbetsovilliga medlemsländer med långvariga betalningseftersläpningar.
Tre motioner har väckts i ärendet, vilka avstyrks av utskottet. Detsamma gäller en under allmänna motionstiden väckt motion om valutafonden och Världsbanken.
Företrädare för centern, vänsterpartiet och miljöpartiet reserverar sig till förmån för sina resp. motioner.
Propositionen
I proposition 1990/91:9 har regeringen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Allan Larsson -- föreslagit
1. att riksdagen bemyndigar regeringen att öka Sveriges insats (kvot) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR till 1614,0 milj. SDR,
2. att riksdagen bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga erforderligt insatsbelopp,
3. att riksdagen bemyndigar regeringen att för Sveriges del biträda ändringen av Internationella valutafondens stadgar.
Motionerna
Motioner med anledning av proposition 1990/91:9
1990/91:Fi4 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Sveriges arbete i valutafonden för en ny ekonomisk världsordning.
1990/91:Fi5 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:9 punkterna 1 och 2 gällande höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden,
2. att riksdagen avslår proposition 1990/91:9 punkt 3 gällande föreslagen ändring av valutafondens stadgar,
3. att riksdagen hemställer hos regeringen om initiativ till reformer för demokratisering av IMF,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade sanktioner mot Sydafrika.
1990/91:Fi6 av Carl Frick (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den föreslagna höjningen av kvoten måste förknippas med krav på att den måste användas på ett ekologiskt ansvarsfullt sätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen ser till att Internationella valutafondens stadgar ändras så att det ekologiska ansvaret lyfts fram som ett huvudskäl för att kvoter skall användas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att varje användning av kvoter skall föregås av ekologiska konsekvensanalyser.
Motion från allmänna motionstiden 1990
1989/90:Fi731 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning till vad som anförts i motion 1989/90:U251 -- yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Världsbanken och IMF skall återföras till de uppgifter de ålades enligt överenskommelserna i Bretton Woods och stadgorna,
2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i Världsbanken och IMF för att åstadkomma mer demokratiska röstregler.
Utskottet
Höjning av Sveriges kvot i IMF
I propositionen föreslås att regeringen skall bemyndigas att öka den svenska kvoten i Internationella valutafonden (IMF) med 549,7 milj. till 1614,0 milj. SDR. Den föreslagna höjningen är resultatet av en allmän översyn av medlemsländernas kapitalinsatser.
Propositionens förslag i denna del avvisas av vänsterpartiet i motion Fi5. I motion Fi6 godtar miljöpartiet förslaget, men endast om höjningen förknippas med krav på att den används på ett ekologiskt ansvarsfullt sätt (yrkande 1). I samma motion begärs också att Sverige skall verka för en ändring av IMFs stadgar "så att det ekologiska ansvaret lyfts fram som ett huvudskäl för att kvoter skall användas" (yrkande 2). Riksdagen skall enligt motionen dessutom uttala "att varje användning av kvoter skall föregås av ekologiska konsekvensanalyser" (yrkande 3).
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Enligt valutafondens stadgar skall en översyn göras av medlemsländernas kvoter minst vart femte år. Den nu avslutade översynen är den nionde i ordningen sedan valutafondens tillkomst år 1945. Kvothöjningen innebär att valutafondens ordinarie resurser ökas från 90 miljarder till 135 miljarder SDR. Den svenska kvoten föreslås öka med drygt 50 % eller med ett belopp motsvarande 4,4 miljarder kronor.
En av valutafondens huvuduppgifter är att bistå medlemsländer som hamnat i betalningsbalansproblem med temporärt finansiellt stöd. Stödet är avsett att motverka en kris och underlätta en nödvändig ekonomisk anpassning. För att befrämja detta syfte är IMFs långivning vanligtvis förenad med ekonomisk-politiska villkor som är anpassade till låntagarnas ekonomiska, politiska och sociala förutsättningar. Betalningsbalansstödet finansieras i första hand med fondens ordinarie resurser, dvs. med medlemsländernas insatser.
Utskottet delar den i propositionen gjorda bedömningen att Sverige bör medverka i den förestående kvothöjningen. Valutafonden har en central roll i det internationella betalningssystemet och kan genom sin långivning motverka störningar som uppkommer i detta system. Såsom framgår av propositionen har efterfrågan på finansiellt stöd från valutafonden varit stor alltsedan den s.k. skuldkrisens början, och detta torde bli fallet även under de närmaste åren. Valutafondens långivning är av stor betydelse för att komma till rätta med de internationella skuldproblemen. För många medlemsländer har nämligen de av valutafonden stödda anpassningsprogrammen varit en förutsättning för att få lån eller annat stöd såsom skuldreglering även från andra kreditgivare. Därtill kommer att valutafonden under kommande år dessutom måste kunna hålla en finansiell beredskap för att klara av eventuellt uppkommande betalningsbalanskriser. Det är enligt utskottets mening därför av stor vikt att valutafondens permanenta resurser blir så stora att fonden kan fortsätta att spela en viktig roll i den internationella anpassningsprocessen.
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet den föreslagna kvothöjningen på 549,7 milj. SDR. Utskottet avstyrker därmed samtidigt motion Fi5 (v) yrkande 1.
Valutafondens långivning är, i enlighet med stadgarna, av mer kortfristig natur och har i första hand inriktats på att undsätta länder med akuta betalningsbalansproblem. Enligt utskottets mening ter det sig därför inte ändamålsenligt att förknippa vare sig den svenska kvothöjningen eller IMFs långivning med villkor av sådan speciell art som förordas i motion Fi6 (mp) yrkandena 1--3. Utskottet avstyrker därför även denna motion.
Ändring av IMFs stadgar
I propositionen begär regeringen också ett bemyndigande att för Sveriges del biträda en ändring av valutafondens stadgar. Ändringen syftar till att göra det möjligt att suspendera rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter för medlemsländer som under en längre tid har varit i betalningsdröjsmål till valutafonden och som inte är beredda att samarbeta med fonden för att komma till rätta med dessa dröjsmål. Förslaget avvisas av vänsterpartiet i motion Fi5. Centerpartiet framhåller i motion Fi4 att det är oklart vilka länder som skulle komma att beröras av den tilltänkta stadgeändringen. Om det är fråga om fattiga länder med skuldproblem är det enligt centerpartiet viktigt att de får behålla sin rösträtt, även om de inte har råd att betala.
Utskottet vill för egen del anföra följande. Ett för valutafonden tilltagande problem under senare år har varit att ett mindre antal medlemsländer inte fullgjort sina betalningsförpliktelser gentemot fonden. En rad åtgärder har vidtagits för att hjälpa dessa länder att återfå normala relationer till valutafonden, och en särskild samarbetsstrategi har utformats för ändamålet. Denna strategi grundas på att berörda medlemsländer är beredda att i samråd med IMF finna lösningar på sina dröjsmålsproblem gentemot fonden. I några fall har strategin varit framgångsrik. Det finns emellertid exempel på länder som fortsatt att ställa sig avvisande till samarbete med IMF trots den assistans de blivit erbjudna.
För närvarande kan ett medlemsland som inte fullgör sina åtaganden gentemot valutafonden avstängas från att nyttja fondens allmänna resurser. Ett sådant beslut följs av regelbundet återkommande diskussioner i direktionen, vid vilka uppmaningarna till landet i fråga gradvis skärps om inte förpliktelserna fullföljs. I ytterst grava fall kan slutligen styrelsen, med 85% av rösterna, uppmana ett samarbetsovilligt land att utträda ur organisationen.
Den nu föreslagna stadgeändringen syftar till att ge fonden en mellanform av sanktioner mot länder som fortsätter att ställa sig avvisande till samarbete. Sanktionsinstrumentet är sålunda inte avsett att användas mot medlemsländer som inte fullföljer sina inbetalningar av föreslagna kvotökningar enbart av det skälet att de saknar betalningsförmåga.
Det bör enligt utskottets mening också uppmärksammas att det för valutafondens vidkommande är av största betydelse att medlemsländerna fullgör sina betalningsförpliktelser för lån som tagits upp i fonden. Valutafonden är nämligen inte en bank i traditionell mening. Den lånar inte upp pengar från den internationella kreditmarknaden och arbetar inte heller med en vinstorienterad räntesättning. Valutafondens utlåningskapacitet grundas i första hand på de egna resurserna och på att dessa medel hela tiden återcirkuleras. Fondens möjligheter att bistå andra behövande medlemsländer begränsas således av att vissa länder inte sköter sina förpliktelser och återbetalar de lån som tagits upp i fonden. Till följd av dessa försummelser får andra medlemsländer också ökade kostnader för sina lån i fonden.
Våren 1990 uppgick de samlade betalningsdröjsmålen till drygt 3 miljarder SDR, vilket var en ökning med 16 % sedan föregående år. Beloppet kan jämföras med IMFs tillgängliga allmänna resurser som vid samma tidpunkt uppgick till 41,2 miljarder SDR.
I likhet med vad som sägs i propositionen anser utskottet att det övergripande målet alltid måste vara att nå en lösning utan att tillgripa sanktionsåtgärder. De tilltagande dröjsmålen kan emellertid få allvarliga konsekvenser för valutafondens fortsatta verksamhet. Dröjsmålen försvagar fondens möjligheter att upprätthålla sin monetära roll och bidrar till att framtida kvothöjningar kan bli svåra att få till stånd.
Även om en självklar utgångspunkt alltid måste vara att man i första hand försöker finna lösningar som är godtagbara för alla parter, är det som utskottet ser det också rimligt att man kan tillgripa ytterligare sanktionsåtgärder mot samarbetsovilliga medlemmar utan att behöva gå så långt som till uteslutning. Av medlemskapet följer ju inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Länder som under en följd av år inte fullgör sina förpliktelser mot fonden och som dessutom inte är villiga att med IMF diskutera någon lösning på problemet bör sålunda, som ett steg i en sanktionsskala, kunna tillfälligt gå miste om sin rätt att rösta. Liksom riksbanksfullmäktige och föredragande statsråd stödjer alltså utskottet en ändring av stadgarna i syfte att ge valutafonden vidgade sanktionsmöjligheter. Med det anförda avstyrker utskottet också bifall till motion Fi5 (v) yrkande 2.
Centerpartiet anser det viktigt att fattiga länder med skuldproblem får behålla sin rösträtt även om de inte haft råd att betala sin andel till valutafonden. Utskottet delar denna uppfattning. Som framgått av vad utskottet anfört är det nu aktuella sanktionsinstrumentet inte avsett att användas mot sådana medlemsländer utan endast mot dem som under en följd av år vägrat att samarbeta med valutafonden för att komma fram till en lösning. Motion Fi4 (c) påkallar därför inte någon åtgärd utan bör enligt utskottets mening i berörd del avstyrkas av riksdagen.
Övriga motionsyrkanden rörande Internationella valutafonden och Världsbanken
Valutafonden och en ny ekonomisk världsordning
Centerpartiet föreslår i motion Fi4 att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om att regeringen bör eftersträva en breddning av kompetensen hos våra representanter i valutafonden, liksom i Världsbanken och andra Bretton Woods-institutioner. Sveriges agerande i valutafonden bör enligt motionärerna vägledas av de biståndspolitiska målen, dvs. resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet, demokratisk samhällsutveckling samt framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön i mottagarländerna. Utskottet vill med anledning härav framhålla att valutafondens verksamhet på intet sätt står i strid med de mål som riksdagen lagt fast för biståndspolitiken. Som monetär institution måste emellertid valutafonden ta andra hänsyn än ett renodlat biståndsorgan, bl.a. i fråga om säkerheten för att dess resurser återflödar.
Sveriges representant i valutafondens styrelse är riksbankschefen. De nordiska länderna är företrädda av en gemensam representant i valutafondens direktion. I sitt arbete erhåller denne fortlöpande instruktioner från de nordiska länderna och kan på så sätt agera som nordisk talesman i frågor som rör valutafondens löpande verksamhet. I den interna svenska beredningen sker dessutom kontinuerligt samråd mellan berörda instanser. I detta samråd deltar inte enbart riksbanken och finansdepartementet utan även utrikesdepartementet.
De nordiska ländernas uppfattning stämmer väl överens i de flesta frågor, inkl. synen på biståndspolitiken. Genom att ta initiativ tillsammans med likasinnade länder och även verka för kompromisslösningar kan de nordiska länderna arbeta för att valutafondens verksamhet styrs i önskad riktning.
Utskottet anser att kompetensen hos våra representanter i valutafonden är till fyllest. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi4 (c) i berörd del.
IMF och Sydafrika
Vänsterpartiet begär i motion Fi5 att riksdagen skall göra ett tillkännagivande om att IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade sanktioner mot Sydafrika.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Sverige har länge varit pådrivande i FNs bojkott mot Sydafrika. Den svenska synen i denna fråga ligger fast. Det bör dock uppmärksammas att Sydafrika är medlem av valutafonden och har varit det alltsedan institutionen grundades i december 1945. Några lån har Sydafrika inte beviljats av valutafonden under senare år, och fonden har inte heller några utestående lånefordringar på Sydafrika. Enligt vad utskottet inhämtat är det inte heller aktuellt för fonden att lämna landet något finansiellt stöd. Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna det motiverat med ett uttalande av den innebörd som motionärerna begär. Utskottet avstyrker således motion Fi5 (v) yrkande 4.
Demokratisering av IMF
I samma motion begär vänsterpartiet också att regeringen skall ta initiativ till reformer för en demokratisering av IMF. Ett snarlikt motionsyrkande återfinns även i den av vänsterpartiet under allmänna motionstiden väckta motion 1989/90:Fi731. Där begär vänsterpartiet att regeringen skall ta initiativ i Världsbanken och IMF för att åstadkomma mer demokratiska röstregler. I samma motion uttalas också att Världsbanken och IMF skall återföras till de uppgifter de ålades enligt överenskommelserna i Bretton Woods och stadgorna.
Utskottet får i dessa frågor anföra följande. Såsom redovisas i motionen är valutafonden inte uppbyggd kring principen ett medlemsland, en röst. Ett lands röststyrka grundas i stället på kapitalinsatsens storlek. Förklaringen härtill står bl.a. att finna i att varje medlemslands kapitalinsats samtidigt utgör en del av landets valutareserv och att man genom den valda röstprincipen har velat skapa rimlig balans mellan å ena sidan rättigheten att få låna och rösta och å andra sidan skyldigheten att tillskjuta kapitalinsats. Frågan om öppenheten i valutafonden och Världsbanken har riksdagen behandlat vid upprepade tillfällen, senast våren 1990. I ett av riksdagen godkänt betänkande framhöll utrikesutskottet då (1989/90:UU15) bl.a. att det var helt naturligt att alla dokument som rör t.ex. Världsbankens samarbete med olika länder inte kan ges allmän spridning. Det skulle försvåra dialogen mellan banken och enskilda länder, vilket skulle leda till ett sämre beslutsunderlag och inte vara i mottagarländernas intresse. Däremot är naturligtvis samtliga dokument som utges av Världsbanken och IMF tillgängliga för institutionernas beslutande organ och därmed också för medlemsländerna. Finansutskottet instämmer i utrikesutskottets sålunda gjorda bedömning. Något skäl till ett riksdagsuttalande i frågan föreligger inte enligt utskottets mening. Utskottet finner det inte heller motiverat att riksdagen gör ett uttalande om valutafondens och Världsbankens ursprungliga uppgift av den innebörd motionärerna begär. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motionerna 1989/90:Fi731 (v) och Fi5 (v) yrkande 3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:9 mom. 1 och 2 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi5 yrkande 1 och 1990/91:Fi6 yrkandena 1--3 dels bemyndigar regeringen att öka Sveriges insats (kvot) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR till 1614,0 milj. SDR, dels bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga erforderligt insatsbelopp, res. 1 (v) res. 2 (mp)
2. beträffande ändring av IMFs stadgar att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:9 mom. 3 och med avslag på motionerna 1990/91:Fi4 i berörd del och 1990/91:Fi5 yrkande 2 bemyndigar regeringen att för Sveriges del biträda ändringen av Internationella valutafondens stadgar, res. 3 (v, mp)
3. beträffande valutafonden och en ny ekonomisk världsordning att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi4 i berörd del, res. 4 (c,mp)
4. beträffande IMF och Sydafrika att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi5 yrkande 4, res. 5 (v)
5. beträffande demokratisering av IMF att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Fi731 och 1990/91:Fi5 yrkande 3. res. 6 (v)
Stockholm den 15 november 1990
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Lisbet Calner (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp), Marianne Carlström (s), Sonia Karlsson (s), Ing-Britt Nygren (m), Maria Hed (s) och Börje Nilsson (s).
Reservationer
1. Höjning av Sveriges kvot i IMF (mom. 1)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med "En av" och på s. 4 slutar med "denna motion" bort ha följande lydelse:
Innan Sverige fattar beslut om att höja sin kvot i valutafonden är det nödvändigt att studera vad IMF-lånen hittills medfört för de skuldtyngda länderna i tredje världen.
U-länderna uppmanades att ta dessa lån under 1970-talet. IMF, Världsbanken och kommersiella banker drev på och lockade med bra villkor och låga räntor. Efter det att skuldkrisen kulminerade 1982 har u-ländernas skulder snabbt vuxit till en katastrofal nivå. Många länder har tvingats att betala mer i skuldtjänst än den ursprungliga skulden.
Skuldkrisen har medfört att kapital pumpas från u-länderna till i-länderna. Under åren 1982--1988 uppgick nettotransfereringarna av kapital från Syd till Nord till mellan 200 och 300 miljarder kronor årligen. I dag är det i praktiken u-länderna som ger bistånd till i-länderna. Skuldkrisen har resulterat i gigantiska nedskärningar i u-ländernas budgetar, vilket leder till en social utarmning som bl.a. kan mätas i ökad barnadödlighet.
Det finns inget som tyder på att IMF avser att förändra sin politik mot tredje världen. Man torde inte heller kunna räkna med en bättre politik mot de tilltänkta nya medlemmarna i Östeuropa.
En höjning av Sveriges kvot i IMF framstår enligt utskottets mening inte som motiverad mot bakgrund av de mål riksdagen har lagt fast för biståndspolitiken, nämligen resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk självständighet, demokratisk samhällsutveckling och omsorg om miljön. I enlighet med vad som förordas i motion Fi5 (v) anser utskottet sålunda att riksdagen bör avvisa regeringens förslag till höjning av kvoten i Internationella valutafonden.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 1 avslår proposition 1990/91:9 mom. 1 och 2 samt motion 1990/91:Fi6 yrkandena 1--3,
2. Höjning av Sveriges kvot i IMF (mom. 1)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med "Utskottet delar" och på s. 4 slutar med "denna motion" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar den i propositionen gjorda bedömningen att Sverige bör medverka i den förestående kvothöjningen. Valutafonden har en central roll i det internationella betalningssystemet och kan genom sin långivning motverka störningar som uppkommer i detta system. Enligt utskottets mening bör emellertid Internationella valutafonden liksom Världsbanken och andra internationella biståndsorgan lyfta fram ett ekologiskt synsätt i sina bedömningar. Sverige bör verka för att en sådan nyordning kommer till stånd. I enlighet med vad som förordas i motion Fi6 (mp) bör således det resurstillskott som den nu aktuella svenska kvothöjningen ger upphov till få tas i anspråk bara om medlen används på ett ekologiskt ansvarsfullt sätt. Enligt utskottets mening bör regeringen också arbeta för att få till stånd en ändring av valutafondens stadgar så att det ekologiska ansvaret lyfts fram som ett huvudskäl för de lån IMF beviljar. I IMFs låneprövning bör således alltid ingå att göra ekologiska konsekvensanalyser. Vad utskottet här anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi6 yrkandena 1--3 och med anledning av proposition 1990/91:9 mom. 1 och 2 samt med avslag på motion 1990/91:Fi5 yrkande 1 dels bemyndigar regeringen att öka Sveriges insats (kvot) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR till 1614,0 milj. SDR, dels bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga erforderligt insatsbelopp, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om ett ekologiskt synsätt i IMFs verksamhet,
3. Ändring av IMFs stadgar (mom. 2)
Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med "Utskottet vill" och på s. 5 slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för egen del anföra följande. En växande internationell opinion har vänt sig mot valutafondens och Världsbankens odemokratiska och slutna system. Förutom u-länderna själva har t.ex. Brundtlandkommissionen framfört krav på en demokratisering.
I detta läge väljer valutafonden att föreslå en stadgeändring som fråntar ett antal u-länder deras rösträtt och ger i-länderna en än mer stärkt kontroll över verksamheten.
Den föreslagna stadgeändringen har tillkommit sedan USA hotat med att inte gå med på någon höjning av sin egen kvotinsats. Om Sverige skulle delta i denna USAs utpressningspolitik innebär det att vårt land än tydligare lierar sig med de rika länderna i konflikten mellan de rika och de fattiga länderna i världen. Det skulle enligt utskottets mening vara olyckligt eftersom Sverige, kanske mer än något annat västerländskt land, har möjlighet att spela en progressiv roll i denna växande världskonflikt. Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi5 yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande ändring av IMFs stadgar att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 2 avslår proposition 1990/91:9 mom. 3 och motion 1990/91:Fi4 i berörd del samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Valutafonden och en ny ekonomisk världsordning (mom. 3)
Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Utskottet vill med anledning härav framhålla" och slutar med "i berörd del" bort ha följande lydelse:
Såsom framhålls i motion Fi4 (c) bör Sverige internationellt verka för att skapa rättvisa mellan den rika världen och världens majoritet, de icke-industrialiserade länderna. För att valutafonden skall kunna komma med konstruktiva förslag med denna inriktning krävs en breddad kompetens hos dess beslutsfattare.
Skuldkrisen, vilken kulminerade 1982, har medfört att de fattiga länderna hamnat i en skuldfälla som gjort dem beroende av valutafondens herravälde. Valutafonden och Världsbanken fordrar att länderna antar strukturanpassningsprogram för att de skall få hjälp med skulderna. Också Sverige har anslutit sig till dessa krav på u-länderna. I vissa fall har vi också knutit vår u-hjälp till valutafondens krav. Detta innebär som utskottet ser det en icke önskvärd policyförändring.
Valutafondens recept tar inte tillräckliga hänsyn till u-ländernas långsiktiga behov, och kan skapa allvarliga sociala problem. Teorin bakom strukturanpassningsprogrammen måste enligt utskottets mening sättas i fråga och anpassas till situationer i icke-industrialiserade länder. Programmen måste utformas mer lyhört för de organisatoriska systemen i u-länderna.
Den för dagen förhärskande neoklassiska ekonomiska skolan är inte den bästa för att få ordning på u-ländernas ekonomi. En blandekonomi av beprövad svensk modell borde i många fall vara effektivare. Sociologiska kunskaper och erfarenheter från verksamhet i u-länderna är lika viktiga kunskaper som strikt ekonomiska.
Regeringen bör i överensstämmelse med detta synsätt verka för en breddad kompetens i valutafonden liksom i Världsbanken. Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi4 (c) bör riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande valutafonden och en ny ekonomisk världsordning att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi4 i berörd del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en breddning av kompetensen hos beslutsfattarna i valutafonden och Världsbanken,
5. IMF och Sydafrika (mom. 4)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Utskottet vill med anledning härav anföra" och slutar med "yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Såsom framhålls i motion Fi5 (v) håller IMF på att ändra inställning till Sydafrika. Vissa uppgifter tyder på detta liksom på att beslutet från 1985 om att inte bevilja Sydafrika krediter håller på att omprövas.
I juni 1990 sammanträffade en IMF-delegation med Sydafrikas finansminister och centralbankschef. Dessa och andra möten har starkt kritiserats av FNs avkolonialiseringskommitté. Samtidigt som FN och anti-apartheidrörelsen manar till fortsatt bojkott av Sydafrika arbetar IMF i motsatt riktning. Enligt utskottet måste IMF som FN-organ ovillkorligen efterleva de sanktioner mot Sydafrika som FN fattat beslutat om.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande IMF och Sydafrika att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna att IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva de sanktioner mot Sydafrika som FN fattat beslut om,
6. Demokratisering av IMF (mom. 5)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet får" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:
Utskottet får i dessa frågor anföra följande. Internationella valutafonden och Världsbanken bildades på Bretton Woods-konferensen 1944-1945. Då handlade det inte om att bistå u-länderna utan om att underlätta det internationella kapitalets flöden. Valutafonden och Världsbanken kom in i FN-systemet först senare. Som en följd härav är valutafonden inte uppbyggd kring principen ett medlemsland en röst. Ett lands styrka grundas i stället på kapitalinsatsens storlek. Därmed domineras IMF helt av de västerländska staterna och då i synnerhet av USA samt på senare tid alltmer också av Japan. I-länderna med 16,5% av jordens befolkning har 60,4% av rösterna i IMF. U-länderna med 83,5% av jordens befolkning har bara 39,6% av rösterna.
Organisationens struktur, arbetssätt och rekrytering fungerar på ett mycket slutet sätt. Parlament och allmänhet har ringa insyn i fondens verksamhet och planer och saknar lagliga möjligheter att få veta hur fonden använder de skattemedel som medlemsländerna skjuter till.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande demokratisering av IMF att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Fi731 och 1990/91:Fi5 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om initiativ till reformer för demokratisering av IMF.