Höjd pensionsålder m.m.
Betänkande 1992/93:SfU15
Socialförsäkringsutskottets betänkande
1992/93:SFU15
Höjd pensionsålder m.m.
Innehåll
1992/93
SfU15
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1992/93:155 med förslag om höjd pensionsålder samt två motioner som väckts med anledning av förslaget. Vidare behandlas två motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93 vilka tar upp frågor som rör pensionsåldern.
Förslaget om höjd pensionsålder utgör ett led i den uppgörelse som träffades mellan regeringen och Socialdemokratiska arbetarepartiet den 20 september 1992 i syfte att stabilisera den svenska ekonomin och minska det strukturella underskottet i statsbudgeten.
I propositionen föreslås att en försäkrad skall ha rätt till ålderspension fr.o.m. den första månaden i kvartalet efter det då han fyllt 66 år. Denna tidpunkt benämns i propositionen den allmänna pensioneringstidpunkten. Ändringen föreslås genomförd den 1 oktober i år. Höjningen av pensionsåldern föreslås ske med ett kvartal i taget fr.o.m. den 1 januari 1994, vilket innebär att höjningen är fullt genomförd år 1997. Rätt att uppbära anslutande förmåner som förtidspension, efterlevandepension, pensionstillskott etc. förlängs till den allmänna pensioneringstidpunkten.
Förslaget innebär vidare ändringar i ett stort antal författningar där pensionsåldern har betydelse för dessas tillämpning.
Utskottets uppfattning är att flera faktorer talar för en höjning av pensionsåldern. Bl.a har den ökade medellivslängden och det förhållandet att ungdomar i dag studerar betydligt längre än tidigare medfört att relationen mellan den yrkesverksamma delen av befolkningen och övriga försäkrade förändrats så att de yrkesverksamma får bära en ökad andel av kostnaderna för pensionssystemet. Enligt utskottets uppfattning är det därför en principiellt riktig åtgärd att höja pensionsåldern.
Utskottet har dock efter en omfattande beredning av frågan om höjd pensionsålder kunnat konstatera att mot bakgrund av den för närvarande höga arbetslösheten några besparingar i en storleksordning som gör det motiverat att redan den 1 oktober i år påbörja en ändring av pensioneringstidpunkten inte finns. Enligt utskottets uppfattning föreligger tvärtom en risk att de besparingar som beräknats uppkomma inom pensionssystemet helt uteblir till följd av ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringarna. Utskottet föreslår därför att pensionsarbetsgruppen får i uppdrag att ytterligare bereda frågan om en höjd pensionsålder för att frågan skall få en samlad bedömning i anslutning till arbetsgruppens överväganden om flexibel pensionsålder. Vidare anser utskottet att det får ankomma på regeringen att göra den slutliga bedömningen av när en höjning av pensionsåldern lämpligen kan ske. Riktpunkten har varit att den successiva höjningen skall vara fullt genomförd den 1 januari 1997. Huruvida denna riktpunkt fortfarande kan äga giltighet beror till stor del på arbetsmarknadsläget under de kommande åren. Utskottet kan för sin del tänka sig att höjningen av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod, antingen genom att höjningen sker med fyra månader i taget eller sex månader i taget, om arbetsmarknadsläget förbättras i sådan grad att de åsyftade besparingarna kan uppnås vid den nämnda tidpunkten.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår den föreliggande propositionen och gör ett tillkännagivande till regeringen om vad som anförts om höjd pensionsålder. Utskottet föreslår också ett tillkännagivande om åtgärder för att höja den faktiska pensionsåldern.
I proposition 178 föreslås att den nya kompensationsnivån för sjukpenning efter den 365:e dagen i sjukperioden inte skall tillämpas när en försäkrad genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. I stället skall sjukpenning kunna utges med 80% av den sjukpenninggrundande inkomsten. Vidare föreslås en sammanläggningsregel med innebörd att sjukpenning skall utges med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten om den försäkrade under de senaste 450 dagarna haft sjukperioder som sammanlagt omfattar minst 365 dagar. Utskottet tillstyrker förslagen med ett förtydligande av vad som skall avses med medicinsk behandling och rehabilitering samt avslår en motion som berör dessa ersättningsnivåer. Utskottet föreslår också ett tillkännagivande om att effekterna av att kompensationsnivån sänkts till 70% noga följs upp och snarast möjligt utvärderas.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande (nyd) och meningsyttring (v).
Propositionerna
Proposition 1992/93:155
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:155 om höjd pensionsålder föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, 2. lag om ändring i lagen (1969:205) om pensionstillskott, 3. lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till folkpension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn, 4. lag om ändrig i lagen (1962:392) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension, 5. lag om ändrig i lagen (1992:1745) om allmän sjukförsäkringsavgift, 6. lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter, 7. lag om ändring i lagen (1990:659) om särskild löneskatt på vissa förvärvsinkomster, 8. lag om ändring i lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring, 9. lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, 10. lag om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd, 11. lag om ändring i lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring, 12. lag om ändring i lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
Utskottet har vid beredningen av propositionen inhämtat arbetsmarknadsutskottets yttrande. Yttrandet har fogats till betänkandet som bilaga 3.
Proposition 1992/93:178
Regeringen (Socialdepartementet) har i proposition 1992/93:178 föreslagit riksdagen att anta det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, såvitt avser 3 kap. 4 § c och d.
Propositionen i övriga delar har behandlats i betänkande 1992/93:SfU17.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1992/93:155
1992/93:Sf23 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition om höjd pensionsålder enligt vad i motionen anförts om att genom rehabiliteringsinsatser minska antalet förtidspensioneringar.
1992/93:Sf24 av Lennart Brunander (c) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar avslå förslaget om ändrade regler för utbetalning av ålderspension, 2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, beslutar att de ändrade reglerna för utbetalning av ålderspension skall träda i kraft den 1 januari 1994.
Motion väckt med anledning av proposition 1992/93:178
1992/93:Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas 5. att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i lag om ändring i lagen om allmän försäkring, 3 kap. 4 §, enligt vad i motionen anförts om att inte sänka ersättningsnivån i sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna, 6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i lag om ändring i lagen om allmän försäkring (1962:381) 3 kap. 4 §, med följdändringar så att sjukpenningnivån höjs till 80 % från första dagen,
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1992/93
1992/93:Sf261 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas 4. att riksdagen beslutar att återföra pensionsåldern till 65 år enligt vad i motionen anförts om att avvakta pensionsarbetsgruppens förslag om rörlig pensionsålder,
1992/93:Sf286 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att göra pensionsåldern flexibel.
Utskottet
Förslagen i proposition 1992/93:155
Gällande bestämmelser om ålderspension
Enligt nu gällande regler har en försäkrad rätt till ålderspension fr.o.m. den månad han fyller 65 år. Ålderspension enligt den allmänna försäkringen kan utges från folkpensioneringen och försäkringen för tilläggspension (ATP). Till ålderspension kan utges särskilda folkpensionsförmåner, bl.a. kommunalt bostadstillägg (KBT), pensionstillskott och särskilt pensionstillägg. Övergångsvis utges också som särskilda pensionsförmåner, hustrutillägg och barntillägg.
Berättigad till folkpension i form av ålderspension är en försäkrad som är bosatt i Sverige. För rätt till hel pension krävs enligt regler som trätt i kraft den 1 januari 1993 (bet. 1992/93:SfU4, rskr. 1992/93:69) antingen att den försäkrade under tiden fr.o.m. det år han fyller 16 år t.o.m. det år han fyller 64 år varit bosatt i Sverige under 40 år eller att han har 30 år med ATP-poäng.
En försäkrad har också möjlighet att göra förtida resp. uppskjutet uttag av ålderspension. Förtida uttag kan ske tidigast fr.o.m. den månad då den försäkrade fyller 60 år. Pensionsbeloppet minskas då med 0,5 % för varje månad pensionen tas ut före den månad den försäkrade fyller 65 år. Minskningen av pensionsbeloppet blir sedan livsvarigt. På motsvarande sätt innebär uppskjutet uttag av ålderspensionen att pensionsbeloppet höjs med 0,7 % för varje månad som uttaget skjuts upp efter den månad den försäkrade fyller 65 år. Hänsyn tas dock inte till tid efter ingången av den månad under vilken den försäkrade fyllt 70 år. Förtida resp. uppskjutet uttag av pension måste i förekommande fall avse såväl folkpension som tilläggspension.
Propositionen
Höjd pensionsålder
I propositionen anförs att sedan det allmänna pensionssystemet trädde i kraft år 1960 har betydande förändringar skett både beträffande regelverk och förutsättningar för systemets stabilitet. Till följd av den allt bättre folkhälsan har medellivslängden för både män och kvinnor ökat i betydande utsträckning. Detta och att den allmänna pensionsåldern år 1976 sänktes från 67 år till 65 år har inneburit en omfattande ökning av antalet ålderspensionärer som omfattas av pensionssystemet.
Vidare framhålls i propositionen att förmånsnivåerna inom folkpensioneringen successivt har höjts. Genom tillkomsten av pensionstillskotten har de som saknar eller har låg ATP garanterats en rimlig ekonomisk standard. Utbyggnaden av KBT innebär att de som vid sidan av folkpensionen har låga eller inga inkomster får större delen av bostadskostnaderna täckta. Sammantaget innebär detta för de yrkesverksamma en ökad ekonomisk belastning samt betydande svårigheter att på 2000-talet finansiera pensionerna.
Mot bakgrund härav är det enligt propositionen motiverat att redan nu söka reducera kostnaderna för det allmänna pensionssystemet. För dem som planerat sin tillvaro utifrån en pensionsålder på 65 år kan ett års höjning av denna innebära svåra påfrestningar. I propositionen föreslås därför att höjningen av pensionsåldern från 65 år till 66 år sker successivt med ett kvartal per år fr.o.m. den 1 januari 1994. Höjningen av pensionsåldern är därmed fullt genomförd den 1 januari 1997.
Den föreslagna pensionsåldershöjningen innebär följdändringar såväl inom som utom socialförsäkringssystemet. Enligt vad som framhålls i propositionen är det av praktiska skäl inte möjligt att genomföra dessa följdändringar steg för steg utan åldersgränsen bör ändras med ett år på en gång. I propositionen föreslås därför att åldersgränsen för förtida resp. uppskjutet uttag av ålderspension fr.o.m. den 1 januari 1994 ändras till att avse den månad varunder den försäkrade fyller 61 år resp. månaden före den varunder han fyller 71 år. Vidare bör fr.o.m. den 1 januari 1994 det sista år som en försäkrad kan tillgodoräkna sig bosättningstid och särskilt pensionstillägg höjas från 64 till 65 år. Gränsen för hur lång tid egenavgifter och arbetsgivaravgifter beräknas bör på samma sätt höjas från 65 år till 66 år. I konsekvens härmed bör även gränsen från vilken ålder den särskilda löneskatten skall betalas höjas till det år vid vars ingång den försäkrade är 66 år eller äldre. Slutligen bör den allmänna sjukförsäkringsavgift som beräknas på inkomst av anställning eller annat förvärvsarbete erläggas även för det år den försäkrade fyller 65 år.
Ändrade regler för utbetalning av pension
Som ovan nämnts gäller för närvarande att ålderspension betalas ut fr.o.m. den månad varunder den försäkrade fyller 65 år. I propositionen framhålls att det svåra statsfinansiella läget innebär att alla möjligheter att minska statens utgifter måste prövas och att en sådan möjlighet är att ändra utbetalningsreglerna för ålderspension.
Regeringen föreslår därför att fr.o.m. den 1 oktober 1993 skall ålderspension utbetalas den första månaden i kvartalet efter det att den försäkrade uppnått pensionsåldern. I propositionen benämns denna tidpunkt den allmänna pensioneringstidpunkten. Förslaget innebär att de som uppnår 65 års ålder under tiden den 1 oktober--den 31 december 1993 får en första utbetalning av ålderspension i januari 1994 oberoende av när de under perioden fyller 65 år. Fr.o.m. den 1 januari 1994 höjs pensionsåldern enligt förslaget med ett steg till 65 år och 3 månader vilket innebär att de som uppnår denna ålder under tiden den 1 januari--den 31 mars 1994 får en första utbetalning av pension i juli 1994. På motsvarande sätt kommer utbetalning av ålderspension att förskjutas under åren 1995 och 1996 när pensionsåldern höjs till 65 år och 6 månader resp. 65 år och 9 månader.
De föreslagna förändringarna för utbetalning av ålderspension innebär att följdändringar måste göras i ett stort antal författningar bl.a. lagarna om pensionstillskott, särskilt pensionstillägg till folkpension för vård av långvarigt sjukt eller handikappat barn, hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension, delpensionsförsäkring och arbetsskadeförsäkring. Reglerna föreslås utformade så att rätten att uppbära dessa förmåner utsträcks från 65 år till den tidpunkt då rätten till ålderspension enligt de nya reglerna inträder.
Särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension
Ett förslag om höjd pensionsålder kan enligt vad som anförs i propositionen för vissa försäkrade få vittgående ekonomiska konsekvenser. Exempel på sådana försäkrade är de som genom avtal är tvungna att ta ut ålderspension före den allmänna pensionsåldern eller genom egna dispositioner har förberett en tidigarelagd pensionsålder eller äldre arbetslösa som före ordinarie pensionsålder uppburit arbetslöshetsersättning under den längsta tid sådan ersättning kan utges. Vidare kan en försäkrad som gjort förtida uttag av pension med de föreslagna reglerna om höjd pensionsålder komma att få en ytterligare reducering av pensionen med som mest 7,5 %. I propositionen föreslås därför att vissa försäkrade övergångsvis skall få göra en särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension.
Förtida uttag av ålderspension
För den som har förtida uttag av ålderspension kan som redan nämnts en höjning av pensionsåldern innebära en ytterligare ekonomisk belastning. I propositionen föreslås därför att personer som den 21 september 1992 -- dagen efter överenskommelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna att höja pensionsåldern -- uppbar eller senast denna dag ansökt om förtida uttag skall få tillämpa särskilda beräkningsregler för förtida uttag av ålderspension. Reglerna föreslås utformade så att pensionens storlek före 65-årsmånaden och efter den allmänna pensioneringstidpunkten inte påverkas av att förtida uttag tas ut för tiden däremellan. Enligt regeringens förslag är det dock rimligt att pensionens storlek mellan de nämnda tidpunkterna påverkas av den höjda pensionsåldern. I propositionen föreslås en reducering av pensionen under mellantiden med 0,5 % per månad.
De föreslagna bestämmelserna innebär samtidigt att den som efter den 21 september 1992 ansöker om förtida uttag före oktober 1993 fr.o.m. denna månad får pensionen omräknad så att pensionsbeloppet från denna tidpunkt livsvarigt reduceras med 0,5 % per månad.
De nya bestämmelserna om att förtida uttag fr.o.m. den 1 januari 1994 endast kan utges till den som fyllt 61 år skall enligt förslaget inte tillämpas på den som senast den 31 december 1993 uppbär eller uppburit förtida uttag.
Tjänstepension
Bland framför allt offentligt anställda förekommer avtal där pensionsåldern är lägre än 65 år. I propositionen framhålls också att på senare tid har många företag på grund av den rådande ekonomiska situationen tvingats att minska personalstyrkan, och i många fall har detta skett genom att de anställda erbjudits någon form av tjänstepension. Även för dessa personer kan den föreslagna höjningen av pensionsåldern innebära ekonomiska problem, och i propositionen föreslås att även dessa skall få utnyttja den särskilda beräkningen av förtida uttag av pension. En förutsättning för detta är dock att den försäkrade senast den 21 september 1992 uppbar tjänstepension eller omfattades av ett tjänstepensionsavtal som innebär avgångsskyldighet före 65 års ålder eller har träffat avtal med sin arbetsgivare om att lämna anställningen före 65 år och då erhålla tjänstepension. Som ytterligare förutsättningar för särskild beräkning i dessa fall föreslås att den försäkrade senast den 21 september 1992 skall ha fyllt 58 år samt att tjänstepensionsförsäkringens belopp utgör en väsentlig del av den försäkrades försörjning, vilket innebär att pensionen lägst motsvarar vad den försäkrade skulle ha fått i ålderspension från den allmänna försäkringen eller, om tjänstepensionen kombineras med förtida uttag, lägst motsvarar minskningen av den allmänna pensionen till följd av uttaget före 65--årsmånaden.
Privat pensionsförsäkring
Under senare tid har det blivit allt vanligare att teckna privata pensionsförsäkringar. I propositionen anges att dessa försäkringar vanligen är utformade så att de avser att utgöra ett komplement till ålderspensionen eller ett förtida uttag. Det förekommer även att den privata försäkringen utgör den försäkrades hela försörjning ett visst antal år innan ordinarie pensionsålder. De personer som tecknat privata pensionsförsäkringar har vid sina ekonomiska kalkyler utgått från förutsättningen att pensionsåldern skall vara 65 år och därför kan även dessa ekonomiskt komma att drabbas av den föreslagna höjningen av pensionsåldern. I propositionen föreslås på motsvarande sätt som vid tjänstepensioner att särskild beräkning av förtida uttag skall få göras. Förutsättning härför är att ett avtal om försäkring träffats senast den 21 september 1992 och att försäkringen innebär att månatliga belopp kommer att utges för tid före den månad den försäkrade fyller 65 år eller att när den försäkrade kan välja tidpunkt för utfall av försäkringen, senast den 21 september 1992 meddelat bolaget att han avser att påbörja uttag före 65 års ålder. Som ytterligare förutsättningar föreslås att även här skall gälla att försäkringen skall utgöra en väsentlig del av den försäkrades försörjning samt att han senast den 21 september 1992 fyllt 58 år.
Äldre arbetslösa som inte uppbär arbetslöshetsersättning
I propositionen anförs att äldre personer som är uppsagda eller arbetslösa och uppbär arbetslöshetsersättning och som kommer att gå miste om denna ersättning innan de når den allmänna pensioneringstidpunkten kan komma att drabbas av den föreslagna höjningen av pensionsåldern. Det är därför motiverat att dessa personer i vissa fall blir berättigade till särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension. Regeringen föreslår att den, som senast den 21 september 1992 har fyllt 62 år och för tid efter det att han uppnått åldern 64 år och 6 månader uppburit arbetslöshetsersättning eller kontant arbetsmarknadsstöd under den längsta tid sådan ersättning kan utges innan han når den allmänna pensioneringstidpunkten, skall vara berättigad till särskild beräkning av förtida uttag av pension.
Motioner
Två motioner tar direkt sikte på frågan om höjd pensionsålder. I motion 1992/93:Sf23 av Berith Eriksson m.fl. (v) föreslås avslag på propositionen. I motionen framhålls att den genomsnittliga pensionsåldern för närvarande är 59 år och att ett sätt att höja denna pensionsålder är att satsa på rehabilitering och på så sätt undvika förtidspensioneringar. Detta kommer också att ge en samhällsekonomiskt större vinst än de 325 miljoner kronor som regeringen i propositionen räknar med att förslaget skall ge. I motion 1992/93:Sf261 yrkande 4 av Gudrun Schyman m.fl. (v) framhålls att förslaget om att höja pensionsåldern inte bör genomföras, eftersom det inte innebär några egentliga besparingar då antalet förtidspensionerade i stället kommer att öka. Motionärerna anser att man bör avvakta pensionsarbetsgruppens förslag om rörlig pensionsålder innan någon ställning tas till frågan om höjd pensionsålder.
Lennart Brunander (c) anför i motion 1992/93:Sf24 yrkande 1 att regeringens förslag om ändrad utbetalning av ålderspension bör avslås, då detta innebär orättvisor genom att pensionsutbetalningen blir beroende av när under året den försäkrade är född. I ett yrkande 2 hemställer motionären att vid avslag på yrkande 1 bör de ändrade reglerna om utbetalning av pension träda i kraft först den 1 januari 1994.
I motion 1992/93:Sf286 av Lennart Nilsson och Sverre Palm (s) begärs ett tillkännagivande om flexibel pensionsålder. Motionärerna uppger att många personer inte klarar att arbeta fram till ordinarie pensionsålder medan andra väl kan arbeta efter denna. På grund härav bör en rörlig pensionsålder införas.
Utskottets bedömning
Den föreslagna höjningen av pensionsåldern ingår som ett led i uppgörelsen mellan regeringen och Socialdemokraterna den 20 september 1992 i syfte att stabilisera den svenska ekonomin. I den s.k. krispropositionen 1992/93:50 uppgavs bl.a. att en höjning av den allmänna pensionsåldern med ett år och en förändring av pensioneringstidpunkten till att denna inträder kvartalet efter det att pensionsåldern uppnåtts beräknades minska utgifterna inom folkpensions- och ATP-systemen med ca 6 miljarder kronor när full effekt nåtts år 1997.
Enligt utskottets uppfattning finns det mycket som talar för att pensionsåldern bör höjas. Sedan ATP-systemet infördes har medellivslängden höjts med 3,5 år för män och 5,6 år för kvinnor på grund av en fortlöpande förbättrad folkhälsa. Stora resurser har också satsats inom utbildningsområdet, vilket medfört att dagens ungdomar studerar betydligt längre än tidigare och kommer ut senare i förvärvslivet. Detta innebär att relationen mellan den yrkesverksamma delen av befolkningen och övriga försäkrade förändrats så att de yrkesverksamma får bära en ökad andel av kostnaderna för pensionssystemet och övriga försäkringsförmåner. Denna utveckling kommer framöver att ytterligare accentueras.
År 1976 sänktes den allmänna pensionsåldern från 67 till 65 år. Detta skedde mot bakgrund av bl.a. att det skulle finnas möjlighet för den som så önskade att med oreducerad ålderspension dra sig tillbaka från arbetet vid en tidigare tidpunkt än den dåvarande pensionsåldern 67 år. En annan faktor av betydelse var den utveckling inom arbetslivet som ägt rum genom pensionsanordningar vid sidan om den allmänna pensioneringen, och som tillförsäkrat de flesta arbetstagarna en lägre pensionsålder än 67 år. Pensionsålderssänkningen beräknades därför medföra ett förhållandevis litet produktionsbortfall men höga kostnader för den allmänna försäkringen. Sänkningen av pensionsåldern kombinerades med ett samtidigt utbyggt system för rörlig pensionsålder och väsentligt förbättrade förmåner för försäkrade med ingen eller låg ATP.
De nämnda förhållandena och en successivt växande andel förtidspensionärer har gjort att basen för finansieringen av pensionssystemet blivit mindre än vad som förutsattes vid systemets införande samtidigt som kostnaderna för systemet har ökat.
Enligt utskottets uppfattning är det mot bakgrund av det anförda en principiellt riktig åtgärd att höja pensionsåldern. Det rådande arbetsmarknadsläget tillsammans med att hela pensionssystemet för närvarande är föremål för överväganden inom pensionsarbetsgruppen gör emellertid att den föreslagna tidpunkten för när detta skall börja ske kan ifrågasättas.
I den nu föreliggande propositionen anges att ca 82 000 personer beräknas fylla 65 år under budgetåret 1993/94. Av dessa har ca 34 000 personer redan förtidspensionerats. Ca 8 000 personer uppbär dessutom sjukpenning sedan en längre tid före 65-årsmånaden. Ca 9 000 personer har delpension, ca 4 000 har hustrutillägg och ca 5 000 har någon form av efterlevandepension. Ersättning till samtliga kategorier utges från den allmänna försäkringen.
Som en följd av förslaget om höjd pensionsålder beräknas enligt propositionen det samlade värdet av ej utbetalda ålderspensioner under det kommande budgetåret utgöra ca 440 miljoner kronor för folkpension och ca 980 miljoner kronor för ATP.
Utgifterna för förtidspension under budgetåret 1993/94 beräknas i propositionen öka med ca 220 miljoner kronor för folkpension och ca 330 miljoner kronor för ATP. Utgifterna för efterlevandepensioner beräknas öka med ca 26 resp. 23 miljoner kronor och utgifterna för delpension beräknas öka med ca 80 miljoner kronor. Beträffande arbetsskadelivränta och sjukpenning beräknas utgifterna öka med ca 40 resp. 160 miljoner kronor. De ökade utgifterna för arbetslöshetsersättningen beräknas i propositionen till ca 80 miljoner kronor.
I propositionen anges vidare att det totala antalet personer som lämnar arbetsmarknaden före 65 års ålder med någon form av tjänstepension beräknas till mellan 12 000 och 14 000 personer. Av dessa beräknas ca 8 000 komma i fråga för särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension. Med beaktande av reducering av pensionen för förtida uttag beräknas utgifter tillkomma i form folkpension med 40 miljoner kronor och i form av ATP med 95 miljoner kronor.
De sammanlagda besparingarna med anledning av förslaget beräknas i enlighet med det anförda i propositionen till ca 325 miljoner kronor under budgetåret 1993/94. Hänsyn har då inte tagits till ökade sociala avgifter eller ökade möjligheter att tjäna in ATP och inte heller till ökade skatteintäkter.
Enligt propositionen kommer de föreslagna reglerna om höjd pensionsålder också att öka de administrativa kostnaderna såväl för genomförande av förslaget som för den löpande handläggningen av de nya reglerna.
Sedermera har utskottet från företrädare för Socialdepartementet erhållit nya beräkningar angående besparingseffekterna. Enligt dessa beräkningar kan den försäkringsmässiga besparingen för nästkommande budgetår i stället för 325 miljoner kronor bli så hög som 430 miljoner kronor och för budgetåret 1997/98 3 900 miljoner kronor. På grund av att riksdagen avslog regeringens förslag om förändringar i delpensionsförsäkringen skall beloppen justeras ned i någon omfattning. Det anges vidare att de beräknade beloppen är mycket konjunkturkänsliga. Utskottet har också från företrädare för Socialdepartementet fått uppgift om, att under förutsättning att varje person som till föjd av propositionens förslag är kvar på arbetsmarknaden efter 65 års ålder hindrar ungdomar som erhåller ersättning i form av kontant arbetsmarknadsstöd (KAS) och utbildningsbidrag med en medelersättning på 5 000 kr beräknas de ökade utgifterna för arbetslösa ungdomar till 250 miljoner kronor för nästkommande budgetår.
Utskottet har begärt arbetsmarknadsutskottets yttrande, dels över i vilken omfattning förslaget om ändrad pensioneringstidpunkt beräknas påverka arbetslöshetstalen för nästa och närmast följande budgetår, dels över vilka åldersgrupper som kan beräknas bli berörda av en ökad arbetslöshet till följd av förslaget, dels över vilka merkostnader som en sådan ökad arbetslöshet kan beräknas medföra i form av såväl direkta utgifter för ersättningar till arbetslösa som för arbetsmarknadsåtgärder.
Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) yttrande. AMS har i sitt yttrande anfört att sysselsättningsgraden bland 64-åringar successivt har sjunkit och att den under första kvartalet 1993 låg på 36 %. Enligt AMS kommer antalet sysselsatta 64-åringar att fortsätta att sjunka under de kommande två budgetåren. I sina beräkningar har AMS antagit att sysselsättningsgraden kommer att stanna på 35 %. Med hänsyn till bl.a. konkurrensen om lediga platser är det enligt AMS rimligt att anta att en utebliven höjning av pensionsåldern i första hand påverkar arbetslösheten bland erfaren arbetskraft, men att sysselsättningstillfällen för ungdomar kan komma att öppnas i ett andra eller tredje steg, i interna eller externa anställningskedjor. Den beräkning i form av kostnader som redovisas i socialförsäkringsutskottets promemoria och som enbart utgår från att ungdomarbetslösheten påverkas (KAS) underskattar enligt AMS mening kostnaderna. AMS anser det vara ett rimligt antagande att de genom förslaget om höjd pensionsålder tillkommande arbetslöshetsmånaderna fördelar sig på KAS, ersättning från arbetslöshetskassa, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som arbetslösheten i stort. AMS beräknar mot bakgrund härav de arbetsmarknadsrelaterade utgifterna för den föreslagna höjningen av pensionsåldern till 494 miljoner kronor för budgetåret 1993/94 och till 1 263 miljoner kronor för budgetåret 1994/95.
Arbetsmarknadsutskottet uppger i sitt yttrande att enligt de bedömningar AMS gör i sin vårprognos 1993 kommer arbetslösheten att fortsätta att öka under år 1993 och första halvåret 1994 trots större insatser än någonsin inom arbetsmarknadspolitiken. För år 1993 beräknas den genomsnittliga arbetslösheten till 8,4 % mot 5,3 % under år 1992. Arbetslösheten förväntas fortsätta att öka under första halvåret 1994 till uppemot 11 %. Inräknat personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan 16,5 % av arbetskraften då komma att stå utanför den reguljära arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutskottet anser att de antaganden som AMS utgår från i sin beräkning av kostnadsökningen för arbetsmarknadsinsatser de närmaste åren till följd av det föreliggande förslaget om höjd pensionsålder framstår som rimliga. Arbetsmarknadsutskottet framhåller vidare att enligt utskottets mening måste ansträngningarna främst vara inriktade på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår, och att för detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.
Pensionsarbetsgruppen har i en promemoria (Ds 1992:89) redovisat vissa preliminära ståndpunkter för sitt arbete. Enligt denna skiss är det väsentligt att pensionssystemet behåller sin väsentliga funktion att tillförsäkra en inkomsttrygghet åt hela befolkningen för ålderdomen. En annan grundläggande fråga är om den framtida ålderspensioneringen skall vara ett obligatorium eller om den för framtiden skall utformas med större eller mindre inslag av frivillighet. Ett nytt system bör enligt arbetsgruppen vara konstruerat så att det kan bestå under mycket lång tid. Andra utgångspunkter för gruppens arbete är att åstadkomma en ökad direkt koppling mellan avgifter och förmåner och att ett nytt system bör präglas av stor flexibilitet när det gäller övergången från förvärvsarbete till ålderspension samt att stor valfrihet bör medges de försäkrade i detta hänseende. Avsikten är att pensionsarbetsgruppen skall lämna sitt förslag om det framtida penionssystemet under hösten 1993.
Utskottet anser att vad som numera framkommit genom arbetsmarknadsutskottets yttrande talar för att några besparingar i en storleksordning som gör det motiverat att redan den 1 oktober i år påbörja en ändring av pensioneringstidpunkten inte finns. Tvärtom finns en risk att de besparingar som har beräknats uppkomma inom pensionssystemet helt uteblir till följd av ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringarna. Även merparten av övriga förväntade statsfinansiella effekter i form av ökade socialavgifter och höjda skatteintäkter skulle utebli, om 65-åringar som blir kvar i förvärvslivet hindrar arbetslösa att få arbete i den omfattning som AMS förutsatt. Några socialavgifter betalas inte för ersättningar från det statliga trygghetssystemet och skatteintäkterna ökar även från varje arbetslös person som bereds plats på arbetsmarknaden.
Det anförda innebär att utskottet inte av besparingsskäl kan förorda att pensioneringstidpunkten ändras redan fr.o.m. den 1 oktober eller ens från den 1 januari 1994.
Enligt utskottets mening talar mycket för att pensionsarbetsgruppen bör få i uppdrag att ytterligare bereda frågan om en höjd pensionsålder för att frågan skall få en samlad bedömning i anslutning till arbetsgruppens överväganden om ett utvecklat system för en flexibel pensionsålder. Det får ankomma på regeringen att göra den slutliga bedömningen av när en höjning av pensionsåldern lämpligen bör ske. Riktpunkten har varit att den successiva höjningen skall vara fullt genomförd den 1 januari 1997. Huruvida denna riktpunkt fortfarande kan äga giltighet beror till stor del på arbetsmarknadsläget under de kommande åren. Utskottet kan för sin del tänka sig att höjningen av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod, antingen genom att höjningen sker med fyra månader i taget eller sex månader i taget, om arbetsmarknadsläget förbättras i sådan grad att de åsyftade besparingarna kan uppnås vid den nämnda tidpunkten.
Det anförda innebär att den föreliggande propositionen bör avslås av riksdagen. Härigenom tillgodoses motionsyrkandena.
Utskottet vill i övrigt ge några synpunkter på det föreliggande förslaget som kan tjäna som ledning för ett kommande förslag. Arbetsmarknadens parter har genom detta förslag fått en mycket kort tid på sig att omförhandla gällande pensionsavtal. Utskottet anser det rimligt att ett kommande förslag ger parterna bättre rådrum för att överväga nödvändiga ändringar i avtalen. Utskottet anser också att den konstruktion som den senarelagda utbetalningstidpunkten för pensionerna fått, och som innebär att pensionen skulle börja utbetalas kvartalet efter det att den försäkrade fyllt 66 år, är mindre tillfredsställande. Utskottet förutsätter att man försöker finna en konstruktion som är mer rättvis mellan olika försäkrade, t.ex. att pensionsutbetalningarna påbörjas månaden efter den då den försäkrade fyller 66 år.
Den faktiska pensionsåldern till följd av samtliga allmänna förtidspensioner, sjukbidrag, långa sjukfall, förtidspension på grund av avtal m.m. är för närvarande 59--60 år. Alla faktorer som bidragit till detta bör prövas förutsättningslöst. Utskottet är övertygat om att en höjning av den faktiska pensionsåldern med ett eller fler år genom att framför allt förtidspensioneringar för yngre och medelålders personer undviks i möjligaste mån är den bästa åtgärden för att långsiktigt minska kostnaderna för pensionssystemet. Fr.o.m. den 1 januari 1992 infördes i AFL regler om rehabiliteringspenning och rehabiliteringsersättning. Avsikten med dessa regler var bl.a. att minska antalet förtidspensioner. Enligt utskottets uppfattning har arbetet i dessa avseenden ännu inte lyckats så som var förutsatt. Detta kan till stor del bero på att arbetsgivarna har det omedelbara ansvaret för rehabiliteringen, och att det rådande arbetsmarknadsläget försvårar för dem att leva upp till detta ansvar. För att ett rehabiliteringsarbete skall ha framgång krävs också betydande resurser hos försäkringskassorna i form av såväl kompetent personal som ekonomiska tillgångar. Utskottet anser det vara av största vikt att dessa synpunkter beaktas vid utvecklingen av det fortsatta arbetet med rehabilitering.
Utskottet föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om åtgärder för att höja den faktiska pensionsåldern.
Proposition 1992/93:178
Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning
Riksdagen beslöt i december 1992 (prop. 1992/93:31, bet. SfU9, rskr. 157) att införa en karensdag och ändrade kompensationsnivåer för ersättning vid sjukdom. Enligt beslutet, som i denna del kommer att tillämpas först fr.o.m. den 1 juli 1993, skall sjukpenning fr.o.m. den 366:e dagen i en sjukperiod utges med 70 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
I proposition 1992/93:31 förutskickade föredragande statsrådet, i anslutning till förslaget om en sänkning av kompensationsnivån efter den 365:e dagen i ett sjukdomsfall, att han avsåg att, innan den nya kompensationsnivån började tillämpas, återkomma till riksdagen med förslag om särskilda regler för dels personer som varit sjukskrivna mer än ett år men som efter en begränsad tids medicinsk behandling kom att återgå till arbete, dels personer som hade livshotande sjukdomar. Vidare anförde han att det kunde finnas ett behov av en spärr genom sammanläggning av sjukperioder så att den åsyftade effekten av nivåsänkningen uppnåddes.
I proposition 1992/93:178 föreslås att för tid under vilken en försäkrad på grund av sjukdom genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering skall sjukpenning med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten kunna utges även efter den 365:e dagen i sjukperioden. I propositionen framhålls att någon ändring av möjligheterna att erhålla sjukbidrag eller förtidspension inte är avsedd. Motivet till införandet av sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen är regeringens strävan att minska omfattningen av de mycket långa sjukfallen. Bland de försäkrade som varit sjukskrivna mer än ett år finns de som antingen kommer att återgå i arbete eller vara föremål för arbetslivsinriktad rehabilitering eller prövas för sjukbidrag eller förtidspension. För den övriga gruppen som varit sjukskriven mer än ett år finns, enligt propositionen, de som ännu inte är medicinskt färdigbehandlade eller vars arbetsförmåga inte beräknas vara nedsatt ytterligare minst ett år. Enligt statsrådets uppfattning bör bestämmelsen om sänkt ersättningsnivå till 70 % inte tillämpas för vissa av dessa personer och en undantagsregel införas så att sjukpenning i vissa särskilda fall kan utges med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten även efter den 365:e dagen i sjukperioden. En sådan undantagsregel kan, anför han, ge upphov till svåra avgränsningsproblem. För att inte sjukdomens art skall avgöra ersättningsnivån har han valt att knyta nivån till tid då den försäkrade genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering. Som villkor för att få ersättning enligt den högre nivån föreslås gälla att behandlingen ordinerats av läkare och ingår i en behandlingsplan som har godkänts av försäkringskassan. Avsikten är dock inte att försäkringskassan skall godkänna behandlingen som sådan. I en behandlingsplan bör enligt statsrådet ställas krav på att den försäkrade har regelbunden kontakt med den behandlande läkaren, varvid det är lämpligt att föreskriva att läkarbesök skall företas i vart fall en gång per månad. Sjukpenning med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten bör enligt propositionen kunna utges så länge behandlingen pågår.
I propositionen föreslås också regeländringar som skall förhindra att en försäkrad på ett alltför enkelt sätt undgår en sänkning av ersättningsnivån till 70 %. Förslaget i denna del innebär att sjukpenning på denna nivå skall utges om den försäkrade under de senaste 450 dagarna haft sjukperioder som sammanlagt omfattar minst 365 dagar. Tid före ett 30-dagarsuppehåll räknas inte. Sjukpenning på nivån 70 % skall utges till dess att friskanmälan följs av en period som överstiger 30 dagar i följd. Spärregeln har enligt propositionen utformats så att den inte motverkar rehabilitering och skall vara lätt att administrera för försäkringskassorna samt lätt att förstå för den försäkrade.
I motion Sf25 av Berith Eriksson m.fl. (v) yrkande 5 begär motionärerna avslag på propositionens förslag till ändringar i bestämmelserna avseende kompensationsnivån 70 % med hänvisning till att de anser att kompensationsnivån under hela sjukperioden skall vara 80 %. I yrkande 6 begär de förslag från regeringen härom. Motionärerna anför att den nyligen sänkta ersättningsnivån kommer att öka förtidspensioneringarna. De menar även att det regelsystem som nu tillskapats genom de olika åtgärder och förslag som den sittande regeringen åstadkommit gör socialförsäkringssystemet än mer snårigt.
Utskottet anser att riksdagen bör vidhålla sitt nyligen fattade beslut om sänkta kompensationsnivåer inom sjukförsäkringen och avstyrker bifall till motion Sf25 yrkandena 5 och 6.
Vad avser propositionens förslag om att sjukpenning skall utges med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten även efter den 365:e dagen i sjukpenningperioden till en försäkrad som genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering har utskottet ingen annan erinran än att utskottet anser att begreppen medicinsk behandling och medicinsk rehabilitering bör preciseras närmare för att undvika tolkningsproblem. Med medicinsk behandling skall avses aktiva insatser som syftar till att bota eller förbättra sjukdomstillståndet och återställa arbetsförmågan. Den som med hjälp av sjukvårdspersonal regelbundet får behandling i form av t.ex. injektioner, omläggning antingen i hemmet eller på sjukvårdsinrättning skall anses genomgå medicinsk behandling. Behandling i form av samtalsterapi kan ingå i planen i de fall terapin ges av psykiater, leg. psykolog eller leg. psykoterapeut. Däremot anser utskottet att behandling i form av kostregim under viss tid i bantningssyfte eller liknande inte skall godkännas i planen. Inte heller bör enstaka besök för åtgärder hos sjukvårdspersonal godkännas i planen. I propositionen uttalas i detta hänseende att i planen bör ställas krav på regelbunden kontakt med den behandlande läkaren, varvid det är lämpligt att föreskriva att läkarbesök skall företas i vart fall en gång per månad. Utskottet kan acceptera att så lång tid som en månad kan förflyta mellan läkarbesöken under förutsättning att det mellan dessa besök också sker annan medicinsk behandling. Med medicinsk behandling skall vidare avses behandling av sådana sjukdomar som fortlöpande försämrar patientens hälsotillstånd och som kan bedömas som livshotande. Behandlingen kan i de senare fallen även bestå av enbart smärtlindring.
Med medicinsk rehabilitering skall enligt utskottets uppfattning avses aktiva åtgärder som syftar till att förkorta sjukdomstiden och att helt eller delvis häva nedsättningen av arbetsförmågan. De aktiviteter som skall kunna godkännas av försäkringskassan i en plan skall vara sådana som kräver insats av sjukvårdspersonal och den försäkrade tillsammans. Egen träning på gymnastikinstitut eller liknande bör sålunda inte godkännas. Enstaka besök för åtgärder hos sjukvårdspersonal bör heller inte kunna godkännas i planen. Inte heller bör alltför oregelbundna aktiviteter kunna godkännas.
Utskottet vill i sammanhanget understryka att det för den enskilde är av största vikt att möjlighet till såväl medicinsk som arbetslivsinriktad rehabilitering erbjuds den som önskar få rehabilitering och för vilken rehabilitering är meningsfull, eftersom det inte är acceptabelt att den försäkrade skall få ersättning enligt en lägre sjukpenningnivå på grund av att samhällets rehabiliteringsresurser är otillräckliga. Utskottet förutsätter att Riksförsäkringsverket fortlöpande följer upp utvecklingen i detta avseende och, om det skulle visa sig att tillräckliga resurser saknas för rehabilitering av vissa grupper försäkrade, uppmärksammar regeringen på detta.
Utskottet har i sitt yttrande SfU4y till finansutskottet över kompletteringspropositionen tagit upp frågan om vilka ekonomiska effekter som kan följa av kompensationsnivån på 70% efter den 365:e dagen i ett sjukfall, och utskottet vill även i detta sammanhang beröra denna fråga.
I proposition 1992/93:31 beräknades de årliga besparingarna inom sjukpenningförsäkringen med anledning av denna lägre nivå till 1200 miljoner kronor. I samband med beslutet om en kompensationsnivå på 70% för längre sjukfall uttalades såväl i propositionen som av riksdagen att målet borde vara att ingen långtidssjukskriven som passerar ettårsgränsen får sin sjukpenning sänkt utan att andra alternativ än fortsatt sjukpenning prövats.
De alternativ som kommer att finnas med de förslag som nu lagts fram i proposition 178 är medicinsk rehabilitering och behandling på en kompensationsnivå av 80%, arbetslivsinriktad rehabilitering på en kompensationsnivå av 95% och -- om arbetsskadelivränta beviljas för den tid rehabilitering sker -- 100%, eller förtidspension/sjukbidrag när rehabilitering inte är meningsfull och nedsättningen av arbetsförmågan kan väntas bli varaktig eller bestående under avsevärd tid. Dessutom kan den som vägrar att underkasta sig rehabilitering utan giltig anledning få sin sjukpenning helt indragen. Med dessa alternativ förutser utskottet att relativt få personer vid en avsedd och riktig tillämpning av reglerna kommer att få sjukpenning på kompensationsnivån 70%. Besparingarna torde därmed bli blygsamma i förhållande till vad som tidigare beräknats. Däremot kan förekomsten av den lägre nivån som sådan påskynda en rehabilitering, vilket har ett värde i sig. Den kan å andra sidan också påskynda en förtidspensionering. Mot denna bakgrund anser utskottet att det är angeläget att effekterna av nivåsänkningen till 70% noga följs upp och snarast möjligt utvärderas. Utskottet anser att riksdagen som sin mening bör ge regeringen detta till känna.
Med det anförda tillstyrker utskottet propositionens förslag i nu berörd del. Utskottet tillstyrker också förslaget om en sammanläggningsregel.
Övriga frågor
Riksdagen har den 6 maj (rskr. 321) på förslag av socialutskottet i betänkande 1992/93:SoU19 beslutat om ändringar i 2 kap. 6 § och 4 kap. 10 § lagen (1982:381) om allmän försäkring vilka skall träda i kraft den 1 januari 1994. Riksdagen har därefter den 12 maj (rskr. 335) på förslag av socialförsäkringsutskottet i betänkande 1992/93:SfU17 beslutat om andra ändringar i samma lagrum redan fr.o.m. den 1 juli 1993.
Socialförsäkringsutskottet föreslår att riksdagens förenämnda beslut den 6 maj vad avser de nämnda lagrummen anpassas till beslutet den 12 maj i enlighet med vad som framgår av bilaga 2.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande höjd pensionsålder
att riksdagen med anledning av motionerna 1992/93:Sf23, 1992/93:Sf24, 1992/93:Sf261 yrkande 4 och 1992/93:Sf286 dels avslår proposition 1992/93:155, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om höjd pensionsålder och om åtgärder för att höja den faktiska pensionsåldern,
2. beträffande kompensationsnivån inom sjukförsäkringen att riksdagen avslår motion 1992/93:Sf25 yrkandena 5 och 6, men. (v) - delvis
3. beträffande medicinsk behandling m.m. att riksdagen med bifall till proposition 1992/93:178 i denna del dels antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om uppföljning och utvärdering av kompensationsnivån 70 %, men. (v) - delvis
4. beträffande övriga frågor att riksdagen med ändring av sitt beslut den 6 maj 1993 (rskr. 321) såvitt gäller lagen om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring beslutar att 2 kap. 6 § och 4 kap. 10 § sistnämnda lag skall ha de som utskottets förslag betecknade lydelserna som framgår av bilaga 2.
Stockholm den 19 maj 1993
På socialförsäkringsutskottets vägnar
Gullan Lindblad
I beslutet har deltagit: Gullan Lindblad (m), Doris Håvik (s), Margit Gennser (m), Birgitta Dahl (s), Sigge Godin (fp), Börje Nilsson (s), Karin Israelsson (c), Lena Öhrsvik (s), Hans Dau (m), Nils-Olof Gustafsson (s), Pontus Wiklund (kds), Arne Jansson (nyd), Margareta Israelsson (s), Maud Björnemalm (s) och Liselotte Wågö (m).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Berith Eriksson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Särskilt yttrande
Arne Jansson (nyd) anför:
Såsom framgår av utskottets betänkande skulle betydligt större besparingar inom pensionssystemet kunna uppkomma genom en höjning av den faktiska pensionsåldern än genom en enbart formell höjning av den allmänna pensionsåldern med ett år.
Möjligheterna att höja den faktiska pensionsåldern är i hög grad beroende av om arbetslösheten kan minskas. Jag anser därför att det är av vital betydelse att villkoren för företagen -- speciellt de små och medelstora företagen -- förbättras och att arbetsmarknadslagstiftningen reformeras för att man skall kunna få en positiv utveckling på arbetsmarknaden, och Ny demokrati kommer att i annat sammanhang verka för detta.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Berith Eriksson (v) anför:
I betänkandet anges att det får ankomma på regeringen att göra den slutliga bedömningen av när en höjning av pensionsåldern lämpligen kan ske samt att utskottet kan tänka sig att höjningen av pensionsåldern sker i snabbare takt än över en fyraårsperiod.
Jag anser att utskottet borde ha föreslagit riksdagen att avslå regeringens förslag om höjd pensionsålder utan angivande av nämnda åsikter. Enligt min mening kan åsikterna verka hämmande för pensionsarbetsgruppen i det fortsatta arbetet med en reformering av pensionssystemet. I betänkandet borde därför det stycke på s. 2 som börjar med "Vidare anser" och slutar med "nämnda tidpunkten" samt det stycke på s. 12 som börjar med "Det får" och slutar med "nämnda tidpunkten" utgå.
Vad gäller kompensationsnivån inom sjukförsäkringen och medicinsk behandling m.m. (mom. 2 och 3) befarar jag att den redan genomförda sänkningen av ersättningsnivåerna till 70 och 80 % kommer att leda till ökad förtidspensionering och till ett ännu mer snårigt system. För att få en bättre fördelningspolitisk effekt och för att bibehålla sjukförmånerna för människor med inkomster under 190000 kronor per år, anser jag att lägsta kompensationsnivå skall vara 90 % och att man i stället skall sänka ersättningstaket från 7,5 basbelopp till 5,5 basbelopp. Därmed behöver man inte göra särlösningar för personer som genomgår medicinsk rehabilitering m.m. och något tillkännagivande om uppföljning och utvärdering av kompensationsnivån 70% behövs inte heller. Regeringen bör snarast lägga fram förslag om höjning av kompensationsnivån och sänkning av ersättningstaket i enlighet med det anförda.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2 och 3 borde ha hemställt:
2. beträffande kompensationsnivån inom sjukförsäkringen att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Sf25 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts i denna del,
3. beträffande medicinsk behandling m.m. att riksdagen antar det av utskottet i bilaga 1 framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga 1
Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
Härigenom föreskrivs att i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall införas två nya paragrafer 3 kap. 4 c och 4 d §§ av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap. 4 c §
Om den försäkrade under
de närmast föregående
450 dagarna haft sjukperioder
som omfattat sammanlagt minst
365 dagar, skall hel
sjukpenning för dag utges
med högst 70 procent av den
försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst
delad med 365 eller, vid
sjukpenningberäkning enligt
10 a §, med motsvarande
arbetstidsfaktor. Detta
gäller till dess 30 dagar
förflutit sedan en
sjukperiod avslutats utan att
en ny sjukperiod
påbörjats.
Vid beräkningen av antalet
sjukperioddagar under
450-dagarsperioden beaktas
inte dagar före ett
uppehåll mellan
sjukperioder på mer än
30 dagar.
Högre sjukpenning kan utges
enligt 4 b, 4 d och 7 b
§§.
4 d §
Den allmänna
försäkringskassan kan
efter ansökan av den
försäkrade besluta att
hel sjukpenning för dag som
annars skulle ha utgivits med
70 procent i stället skall
utges med 80 procent av den
försäkrades
sjukpenninggrundande inkomst
delad med 365 eller, vid
sjukpenningberäkning enligt
10 a §, med motsvarande
arbetstidsfaktor. Ett
sådant beslut får
meddelas för en period
när den försäkrade
på grund av sjukdom
genomgår medicinsk
behandling eller medicinsk
rehabilitering. Som villkor
gäller att behandlingen
eller rehabiliteringen har
ordinerats av läkare och
ingår i
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
en av försäkringskassan
godkänd plan.
Beslutet gäller från och
med den dag då ansökan
gjordes hos
försäkringskassan, om
inte annat sägs i beslutet.
Beslutet gäller för tid
som anges i beslutet eller, om
det finns särskilda
skäl, tills vidare.
Beslutet skall upphävas
när villkoren enligt
första stycket inte
längre är uppfyllda.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. Vid tillämpning av 3 kap. 4 c § bortses från tid före den 1 juli 1992.
Av utskottet framlagt förslag till ändringar i 2 kap. 6§ och 4 kap. 10 § lagen (1962:381) om allmän försäkring
Bilaga 2
Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag beslut (rskr. 1992/93:321)
2 kap.
6 §
För resekostnader i samband med läkarvård eller annan sjukvårdande behandling, som avses i 2 eller 5 §, eller sjukhusvård enligt 4 §, utges ersättning enligt grunder som regeringen fastställer. Detsamma gäller resekostnader i samband med 1. tillhandahållande av hjälpmedel åt handikappad, 2. tandvård som avses i 3 §,
3. besök med anledning av 3. besök med anledning av sjukdom hos läkare eller sjukdom hos läkare inom sjukgymnast inom studerandeorganisationernas företagshälsovård, hälsovård, för vilken för vilken bidrag lämnas statsbidrag betalas ut av efter beslut av högskolestyrelse, yrkesinspektionen,
4. besök med anledning av sjukdom hos läkare inom studerandeorganisationernas hälsovård, för vilken statsbidrag utbetalas av högskolestyrelse,
5. konvalescentvård som 4. konvalescentvård som lämnas i konvalescenthem lämnas i konvalescenthem som har tagits upp på som har tagits upp på förteckning som förteckning som fastställs av regeringen fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen eller den myndighet som bestämmer, regeringen bestämmer,
6. besök för 5. besök för sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som ges i omedelbart samband med ges i omedelbart samband med insats enligt lagen (1993:000) insats enligt lagen (1993:000) om stöd och service till om stöd och service till vissa funktionshindrade, vissa funktionshindrade,
7. besök för 6. besök för sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som ges med stöd av ges med stöd av bestämmelserna om den bestämmelserna om den kommunala hälso- och kommunala hälso- och sjukvården i hälso- och sjukvården i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), sjukvårdslagen (1982:763),
8. besök för 7. besök för läkarvård eller annan läkarvård eller annan sjukvårdande behandling som sjukvårdande behandling som ges med stöd av lagen ges med stöd av lagen (1991:1136) om (1991:1136) om försöksverksamhet med försöksverksamhet med kommunal primärvård. kommunal primärvård.
Ersättning för sjuktransporter utges enligt grunder som regeringen fastställer.
Lydelse enligt riksdagens Utskottets förslag
beslut (rskr. 1992/93:321)
4 kap.
10 §
En förälder har rätt till tillfällig föräldrapenning för vård av ett barn, som inte har fyllt tolv år, om föräldern behöver avstå från förvärvsarbete i samband med
1. sjukdom eller smitta hos barnet, 2. sjukdom eller smitta hos barnets ordinarie vårdare, 3. besök i samhällets förebyggande barnhälsovård, 4. vårdbehov som uppkommer till följd av att barnets andra förälder besöker läkare med ett annat barn till någon av föräldrarna, under förutsättning att sistnämnda barn omfattas av bestämmelserna om tillfällig föräldrapenning.
För vård av ett barn vars levnadsålder understiger 240 dagar utges tillfällig föräldrapenning enligt första stycket endast om tillsynen av barnet är stadigvarande ordnad eller om barnet vårdas på sjukhus. För vård av ett barn som är äldre än som nyss sagts utges tillfällig föräldrapenning enligt första stycket inte för tid under vilken annars föräldrapenning skulle ha uppburits; undantag gäller dock om barnet vårdas på sjukhus.
En förälder till barn En förälder har rätt
som fyllt fyra år har, till till tillfällig
och med det kalenderår föräldrapenning från
under vilket barnet fyller och med det kalenderår
tolv år, rätt till under vilket barnet fyller
tillfällig fyra år till och med det
föräldrapenning även kalenderår under vilket
när föräldern barnet fyller tolv år
avstår från även när föräldern
förvärvsarbete i samband avstår från
med föräldrautbildning, förvärvsarbete i samband
besök i barnets skola eller med föräldrautbildning,
besök i förskole- eller besök i barnets skola eller
fritidsverksamhet inom besök i förskole- eller
samhällets barnomsorg, i fritidsverksamhet inom
vilken barnet deltar samhällets barnomsorg i
(kontaktdagar). En vilken barnet deltar
förälder till barn som (kontaktdagar). En
omfattas av 1 § lagen förälder till barn som
(1993:000) om stöd och omfattas av 1 § lagen
service till vissa (1993:000) om stöd och
funktionshindrade har dock service till vissa
rätt till kontaktdagar funktionshindrade har dock
från barnets födelse rätt till kontaktdagar
till dess att det fyller från barnets födelse
sexton år. till dess att det fyller
sexton år.
Rätt till tillfällig föräldrapenning tillkommer även en fader som avstår från förvärvsarbete i samband med barns födelse för att närvara vid förlossningen, biträda i hemmet eller vårda barn. Motsvarande gäller i tillämpliga delar för en fader vid adoption av barn, om barnet inte fyllt tio år. Som adoption anses även att någon tar emot ett barn i avsikt att adoptera det.
Arbetsmarknadsutskottets yttrande Bilaga 3
1992/93:AU7y
Höjd pensionsålder
Till socialförsäkringsutskottet
Socialförsäkringsutskottet behandlar för närvarande proposition 1992/93:155 om höjd pensionsålder jämte motioner. Genom beslut den 2 april 1993 har socialförsäkringsutskottet berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle att yttra sig i ärendet i enlighet med vad som anges i en bilagd promemoria.
Av promemorian framgår att socialförsäkringsutskottet önskar få arbetsmarknadsutskottets synpunkter i första hand på frågan om effekterna av en ändrad pensioneringstidpunkt på arbetslöshetstalen främst under nästa budgetår. Socialförsäkringsutskottet vill också ha synpunkter på vilka grupper som närmast kan beräknas bli berörda av en ökad arbetslöshet till följd av den ändrade pensioneringstidpunkten och vilka merkostnader en sådan arbetslöshet beräknas medföra i form såväl av direkta utgifter för ersättningar till arbetslösa som för arbetsmarknadsåtgärder.
Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat yttrande från AMS.
Enligt de bedömningar som AMS gör i sin vårprognos 1993 kommer arbetslösheten att fortsätta öka under 1993 och första halvåret 1994 trots större insatser än någonsin inom arbetsmarknadspolitiken. För 1993 beräknas den genomsnittliga arbetslösheten till 8,4 % mot 5,3 % under 1992. Arbetslösheten väntas fortsätta att öka under första halvåret till uppemot 11 %. Inräknat personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan 16,5 % av arbetskraften då komma att stå utanför den reguljära arbetsmarknaden.
Enligt utskottets mening måste ansträngningarna främst vara inriktade på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår. För detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.
Att en senarelagd pensioneringstidpunkt i nuvarande arbetsmarknadsläge medför en ökning av arbetslöshetstalen torde vara klart, liksom att de ökade kostnader som föranleds av detta minskar den besparing som skulle åstadkommas genom att pensioner inte behöver betalas ut.
En mer exakt beräkning av effekterna i dessa hänseenden låter sig knappast göras. Med överlämnande av AMS yttrande anser arbetsmarknadsutskottet emellertid -- utan att ta ställning till förslaget som sådant om en höjning av pensionsåldern -- att de antaganden som AMS utgår från i sin beräkning av kostnadsökningen för arbetsmarknadsinsatser de närmaste åren framstår som rimliga.
Stockholm den 13 maj 1993
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén
I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Georg Andersson (s), Lahja Exner (s), Charlotte Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson (fp), Johnny Ahlqvist (s), Marianne Jönsson (c) och Hans Lindblad (m).
Laila Strid-Jansson (nyd), som har närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet, har avstått från att delta i beslutet.
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Avvikande mening
Ingela Thalén, Georg Andersson, Lahja Exner, Sten Östlund, Monica Öhman och Johnny Ahlqvist (alla s) anser att den del av yttrandet som börjar med "Enligt de" och slutar med "som rimliga" bort ha följande lydelse:
I det huvudalternativ i den långsiktiga konsekvenskalkyl för perioden 1993/94--1997/98, vilken ingår som bilaga till kompletteringspropositionen, görs bedömningen att man år 1998 kan räkna med ca 11% total arbetslöshet.
Att en senarelagd pensioneringstidpunkt i nuvarande arbetsmarknadsläge medför en ökning av arbetslöshetstalen torde vara klart. Kostnaderna för denna ökning av arbetslöshet kommer att minska den besparing som skulle kunna åstadkommas genom en fortsatt inbetalning av socialavgifter, ökad skatteförmåga och att pensioner inte behöver betalas ut. En mer exakt beräkning av effekterna i dessa hänseenden låter sig knappast göras. Utskottet anser dock att de antaganden som AMS utgår ifrån i sitt yttrande framstår som rimliga.
Enligt utskottets mening måste ansträngningarna främst vara inriktade på att motverka utvecklingen mot de synnerligen höga arbetslöshetstal som kan förutses under nästa budgetår. För detta talar både samhällsekonomiska och sociala skäl.
Utan att ta ställning till förslaget som sådant att höja pensionsåldern får arbetsmarknadsutskottet -- med överlämnande av AMS yttrande -- som sin mening uttala att det i nuvarande arbetsmarknadsläge inte är tillrådligt att genomföra den föreslagna höjningen av pensionsåldern.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Hans Andersson (v) anför:
Jag biträder den av Socialdemokraterna avgivna avvikande meningen.
Särskilt yttrande
Laila Strid-Jansson (nyd) anför:
Anledningen till att jag inte deltagit i beslutet är att jag anser att beslutsunderlaget är ofullständigt.
Arbetsmarknadsstyrelsen Bilaga Yttrande 1993-04-28 Dnr U 9-18/93 CR 23/93
Riksdagen Arbetsmarknadsutskottet 100 12 Stockholm
Ank. arbetsmarknadsutskottet 1993-04-29 Dnr 1992/93:137
Yttrande angående senarelagd pensionstidpunkt
Arbetsmarknadsutskottet har hemställt om yttrande från AMS över frågor som ställs i PM 1993-04-01 från socialförsäkringsutskottet om hur föreslagen förändring av pensionstidpunkt påverkar arbetslösheten samt kostnaderna för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I det följande redovisas AMS yttrande med anledning av de i nämnda promemoria angivna frågorna.
1) Hur påverkas arbetslösheten 1993/94 och 1994/95?
Antalet personer som uppnår 65 år under budgetåret 1993/94 uppgår till omkring 82 000, och ungefär samma antal uppnår 65 år budgetåret 1994/95.
Sysselsättningsgraden bland 64-åringar har sjunkit successivt och låg första kvartalet 1993 på 36 procent. Med all sannolikhet kommer antalet sysselsatta 64-åringar fortsätta att sjunka under de närmaste två budgetåren. I följande beräkningar har antagits att sysselsättningsgraden kommer att stanna på 35 procent. Antalet sysselsatta 64-åringar skulle då uppgå till 30 000. En del av dessa har säkert redan någon form av pension, och andra, såsom egna företagare, kommer sannolikt att fortsätta sitt arbete även efter pensionen. Andra sysselsatta kommer troligen inte att ersättas med en rekrytering när de går i pension. Som rimligt räkneexempel antas att två av tre lämnar över ett sysselsättningstillfälle till någon annan när de går i pension, och att således motsvarande antal ökar arbetslösheten vid senare pensionering.
Förslaget att pensionering inträder fr o m ingången av kvartalet efter att pensionsåldern uppnåtts berör de som uppnår 65 år under fjärde kvartalet 1993 eller senare. För dem som uppnår 65 år under januari--september 1994 höjs pensionsåldern med tre månader och för dem som uppnår 65 år under tiden oktober 1994--juni 1995 höjs pensionsåldern med sex månader.
Förslaget innebär för den kohort som med nuvarande bestämmelser skulle pensionerats under budgetåret 1993/94 att pensionen kommer att senareläggas med i genomsnitt 2,25 månader. Då har endast den del av senareläggningen som infaller under nämnda budgetår räknats med. Den del som infaller under påföljande budgetår har tagits med i beräkningarna för detta senare budgetår.
För budgetåret 1994/95 innebär förslagen att pensionen skjuts upp i genomsnitt 5,75 månader.
Om 20 000 sysselsättningstillfällen berörs av förändringarna skulle pensionsåldersförändringarna medföra att 4 500 sysselsättningsår tillkommer under budgetåret 1993/94 och 11 500 sysselsättningsår under budgetåret 1994/95. Effekten på den genomsnittliga arbetslösheten resp budgetår torde vara i samma storleksordning.
2) Vilka åldersgrupper berörs av ökad arbetslöshet?
Under de närmaste två budgetåren väntas arbetslösheten och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kvarstå på en mycket hög nivå. Konkurrensen om lediga platser kommer därmed att vara stor. Det är svårt att med säkerhet uttala sig om åldersfördelningen bland de arbetslösa som skulle erbjudas arbete om ändringen av pensioneringstidpunkt inte genomfördes under de aktuella åren. Med hänsyn bl a till konkurrensen om lediga platser är det dock rimligt att anta att en utebliven höjning av pensionsåldern i första hand skulle påverka arbetslösheten bland erfaren arbetskraft, men sysselsättningstillfällen för ungdomar kan komma att öppnas i ett andra eller tredje steg, i interna eller externa anställningskedjor. Den beräkning av kostnaderna som redovisas i socialförsäkringsutskottets promemoria och som enbart utgår från att ungdomsarbetslösheten påverkas (KAS) underskattar således, enligt AMS mening, kostnaderna.
3) Merkostnaden för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Kostnaderna för en ökad arbetslöshet genom de föreslagna förändringarna i pensionsåldern beror på om det framför allt är erfaren och arbetslöshetsförsäkrad arbetskraft som påverkas eller ungdomar. Ett rimligt antagande är att de genom förslaget om höjning av pensionsåldern tillkommande arbetslöshetsmånaderna fördelar sig på KAS, ersättning från arbetslöshetskassa, och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som arbetslösheten i stort. Varje personår i arbetslöshet belastar därmed statsfinanserna med 109 800 kronor (brutto, d v s utan hänsyn tagen till att omkring 15 procent återgår till statskassan i form av moms). För budgetåret 1993/94 skulle således de arbetsmarknadsrelaterade utgifterna för höjningen av pensionsåldern uppgå till 494 miljoner kronor och för budgetåret 1994/95 blir motsvarande utgifter 1,263 miljarder kronor.
Beslut i detta ärende har fattats av undertecknad Jangenäs, planeringsdirektör. Ärendet har föredragits av avdelningsdirektör Karl Martin Sjöstrand.
00>(Namnteckning) 49>(Namnteckning) 00>Bo Jangenäs 49>Karl Martin Sjöstrand
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionerna 2 Motionerna 3 Utskottet 4 Förslagen i proposition 1992/93:155 4 Gällande bestämmelser om ålderspension 4 Propositionen 5 Höjd pensionsålder 5 Ändrade regler för utbetalning av pension 6 Särskild beräkning av förtida uttag av ålderspension 6 Förtida uttag av ålderspension 7 Tjänstepension 7 Privat pensionsförsäkring 8 Äldre arbetslösa som inte uppbär arbetslöshetsersättning 8 Motioner 8 Utskottets bedömning 9 Proposition 1992/93:178 14 Sjukersättning vid långvarig sjukskrivning 14 Hemställan 17 Särskilt yttrande 18 Meningsyttring (v) 18 Bilaga 1 av utskottet framlagt lagförslag 20 Bilaga 2 av utskottet framlagt förslag till ändringar i AFL 22 Bilaga 3 Arbetsmarknadsutskottets yttrande 1992/93:AU7y 24