Historiska arrenden
Betänkande 1997/98:LU8
Lagutskottets betänkande
1997/98:LU08
Historiska arrenden
Innehåll
1997/98 LU8
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet en motion från den allmänna motionstiden år 1997, vari framställs önskemål om lagstiftning angående friköp av historiska arrenden. I ärendet har en uppvaktning ägt rum med företrädare för Willands arrendatorsförening. Med hänvisning till tidigare ställningstagande avstyrker utskottet bifall till motionsyrkandet. Till betänkandet har fogats en reservation.
Motionen
1997/98:L502 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköp av historiska arrenden.
Utskottet
Med historiska arrenden avses sådana arrenden som innehafts av arrendatorn och hans släkt under flera generationer. Frågan om friköp av sådana arrenden har varit föremål för överväganden vid åtskilliga tillfällen. Med anledning av ett riksdagsbeslut hösten 1989 (bet. 1989/90:LU6, rskr. 39) tillkallade regeringen år 1990 en kommitté med uppgift att se över vissa regler i arrendelagstiftningen. Kommittén, som antog namnet 1990 års Arrendekommitté, föreslog i betänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden en särskild lag om friköpsrätt vid historiska arrenden. Lagförslaget innebar att en arrendator till jord som omfattas av begreppet historiskt arrende under vissa särskilda förutsättningar har rätt att lösa in den fasta egendom som omfattas av arrendet även om jordägaren motsätter sig det. Arrendatorn skulle när som helst kunna påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot jordägaren vid fastighetsdomstol. Enligt förslaget skulle historiskt arrende anses föreligga när det är sannolikt att den helt övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt brukats av fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsades dock till att avse vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. Friköp skulle enligt förslaget få ske, om huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den dag då talan om friköp väckts innehafts och stadigvarande bebotts av arrendatorn eller någon honom närstående. I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109) Investeringar i arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor lämnades förslag till bl.a. regler om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendestället. Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens proposition 1994/95:155 om investeringar i arrendejordbruket m.m. I propositionen föreslogs, på grundval av Arrendekommitténs utredningsarbete, generella regler till skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen. Riksdagen antog regeringens lagförslag och de nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1995 (bet. 1994/95:LU26, rskr. 361). I propositionen togs också upp frågan om rätt till friköp vid historiska arrenden. Regeringen ansåg att någon sådan rätt inte borde införas, och något förslag till lagstiftning i ämnet lades sålunda inte fram. Som skäl för sitt ställningstagande påpekade regeringen att arrendatorerna redan erhållit en mycket stark ställning i arrendeförhållandet och att förslaget i den då aktuella propositionen om ett generellt skydd för jordbruksarrendatorers investeringar skulle förstärka jordbruksarrendatorernas ställning gentemot jordägarna ytterligare. Bedömningen av lagstiftningsfrågan borde enligt regeringen göras dels mot bakgrund av vad som sålunda sagts om arrendatorernas villkor och förslaget till generell reglering till skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar, dels med hänsyn till hur en friköpsrätt skulle förhålla sig till Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och till regeringsformen. På närmare anförda skäl kom regeringen till slutsatsen att det i fråga om friköp av historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett sådant angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenligt med regeringsformens egendomsskydd. Regeringens ställningstagande föranledde ett antal motioner, vari begärdes att en rätt till friköp vid historiska arrenden skulle införas. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU26 framhöll utskottet bl.a. att det vid bedömningen av om ett tillräckligt angeläget allmänt intresse borde föranleda en friköpsrätt, hänsyn rimligen måste tas till de redan uppnådda och föreslagna förbättringarna för jordbruksarrendatorerna. Likaså måste de ytterligare fördelar som genom en friköpsrätt uppnås för innehavare av historiska arrenden vägas mot det ingrepp i äganderätten som en sådan lagstiftning innebär. Utskottet framhöll därutöver att de reformer som vidtagits på arrenderättens område inriktats på att förbättra ställningen för stora grupper av arrendatorer inom det befintliga arrendeinstitutets ram utan att några direkta ingrepp i äganderätten skett. En friköpsrätt innebar enligt utskottets mening ett brott mot denna utveckling genom att ett tvångsmässigt omhändertagande av annans egendom möjliggjordes för ett begränsat antal intressenter. Med hänvisning till det anförda och på de skäl regeringen i övrigt anfört ansåg utskottet i likhet med regeringen att det i fråga om friköp av historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett sådant angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenlig med regeringsformens egendomsskydd. Utskottet avstyrkte sålunda de då aktuella motionerna om införande av en rätt till friköp vid historiskt arrende, och riksdagen följde utskottet. När frågan om friköp av historiska arrenden senast behandlades av utskottet våren 1997 med anledning av motioner (bet. 1996/97:LU10) ansåg utskottet att vad som anförts i motionerna inte utgjorde skäl att då göra någon annan bedömning än den riksdagen gjorde våren 1995. Utskottet avstyrkte sålunda motionerna, och riksdagen följde utskottet. I den nu aktuella motion 1997/98:L502 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) anförs att utvecklingen, sedan riksdagen i maj 1995 avslog motioner om friköpsrätt till historiska arrenden, tagit en oroväckande vändning. Övertygade om att friköpsfrågan avförts från den politiska dagordningen har, anför motionärerna, jordägarna på många håll chockhöjt arrendeavgifterna. I flera fall har dock frivilliga uppgörelser om friköp ingåtts mellan godsägare och arrendatorer. Domänverket och Svenska kyrkan som jordägare har visat en positiv inställning till frivilliga avtal om friköp. Mot bakgrund härav anser motionärerna att diskrimineringen av de kvarstående arrendatorerna av historiska arrenden framstår som allt klarare. Nuvarande förhållanden innebär att en arrendators rätt till friköp avgörs godtyckligt. En lösning för de återstående arrendatorerna av historiska arrenden skulle, enligt motionärernas mening, kunna vara att friköpet får omfatta endast byggnader och omkringliggande tomt. Motionärerna anser att regeringen bör utreda hur många arrendatorer som har ett verkligt intresse av att friköpa sina gårdar och vilka fall som kan anses särskilt ömmande. På grundval av en sådan utredning bör ett lagförslag utarbetas om friköp för den krets arrendatorer som på detta sätt preciseras. I motionen yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det anförda. Utskottet har nu samma principiella inställning i frågan om lagstiftning angående friköp av historiska arrenden som åren 1995 och 1997, och de skäl som utskottet därvid fört fram har alltjämt giltighet. Vad som anförts i den nu aktuella motionen utgör, enligt utskottets mening, inte skäl för riksdagen att frångå sina tidigare ställningstaganden. Det förhållandet att frivilliga uppgörelser numera kommer till stånd i många fall och att antalet återstående historiska arrenden minskat utgör snarast ytterligare skäl mot en friköpslagstiftning. Ett av många argument som tidigare förts fram mot lagstiftning är nämligen att det är endast ett begränsat antal personer som kan ha intresse av åtgärden (se prop. 1994/95:155 s. 56). En begränsning av friköpsrätten på sätt som föreslås i motionen löser inte heller, enligt utskottets mening, de konflikter som föreligger i förhållande till regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd. Beträffande vad som i motionen anförts om höjningar av arrendeavgifterna vill utskottet erinra om att parterna i ett arrendeförhållande alltid har möjlighet att påtala ändringar av villkoren hos arrendenämnden. Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L502.
Hemställan
Utskottet hemställer beträffande historiska arrenden att riksdagen avslår motion 1997/98:L502. res. (s, v, mp) Stockholm den 20 januari 1998
På lagutskottets vägnar
Anita Persson
I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c), Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt (c).
Reservation
Historiska arrenden Bengt Kronblad (s), Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ?Utskottet har? och slutar med ?motion 1997/98:L502? bort ha följande lydelse: Utskottet vill för sin del framhålla att vid historiska arrenden har det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Där arrendestället i generationer bebotts och brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt har, som 1990 års arrendekommitté underströk, arrendatorerna och deras familjer fått mycket starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället. Motsvarande bindningar är typiskt sett betydligt svagare på jordägarsidan. Enligt utskottets mening motiverar mot denna bakgrund det långvariga ansvaret för arrendeställets brukande och utveckling att vid historiska arrenden den nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till en äganderätt. På senare år har också frivilliga uppgörelser om friköp ingåtts mellan godsägare och arrendatorer. Som framhålls i motion 1997/98:L502 innebär det emellertid att diskrimineringen av de kvarstående arrendatorerna av historiska arrenden framstår som allt klarare. Nuvarande förhållanden innebär sålunda att en arrendators rätt till friköp avgörs godtyckligt. En lösning för de återstående arrendatorerna av historiska arrenden skulle, i enlighet med vad som föreslås i motionen, kunna vara att friköpet får omfatta endast byggnader och omkringliggande tomt. Enligt utskottets mening skulle en lagstiftning om en sådan mer begränsad friköpsrätt, med tanke på den historiska bakgrunden, inte strida mot regeringsformens egendomsskydd. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att den nyligen beslutade lagen om kärnkraftens avveckling, som innebär att regeringen får besluta att rätten att driva en kärnkraftsreaktor skall upphöra, inte ansetts strida mot regeringsformens och Europakonventionens egendomsskydd (prop. 1996/97:176, bet. NU5). Mot den angivna bakgrunden bör, som anförs i motion L502, regeringen utreda hur många arrendatorer som har ett verkligt intresse av att friköpa sina gårdar och vilka fall som kan anses särskilt ömmande. På grundval av en sådan utredning bör ett lagförslag utarbetas om friköp för den krets arrendatorer som på det viset preciseras. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till motion L502 som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse: beträffande historiska arrenden att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L502 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.