Hemlig kameraövervakning
Betänkande 1995/96:JuU11
Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU11
Hemlig kameraövervakning
Innehåll
1995/96 JuU11
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet dels proposition 1995/96:85 med förslag om införande av ett nytt straffprocessuellt tvångsmedel benämnt hemlig kameraövervakning, dels proposition 1995/96:14 med förslag till en förlängning av giltighetstiden för 1952 års tvångsmedelslag.
Förslaget beträffande hemlig kameraövervakning innebär i korthet att spaning mot en för grövre brottslighet skäligen misstänkt person i vissa fall skall kunna bedrivas genom användande av dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror. Utskottet, som anser att regeringen i förslaget funnit en lämplig avvägning mellan intresset av att dels effektivt kunna bekämpa den grova brottsligheten, dels upprätthålla ett starkt skydd för den personliga integriteten och rättssäkerheten, tillstyrker propositionen. Utskottet avstyrker i samband härmed bifall till fyra motioner varav tre väckts med anledning av propositionen och en väckts under den allmänna motionstiden i år. I denna del föreligger fyra reservationer varav en från (v, mp) och tre från (fp) samt ett särskilt yttrande från (fp).
Utskottet tillstyrker regeringens förslag om förlängning av giltighetstiden för 1952 års tvångsmedelslag. I samband härmed avstyrker utskottet bifall till två motioner. I denna del föreligger en reservation från (v, mp).
Propositionerna
I proposition 1995/96:14 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
I proposition 1995/96:85 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda, av Lagrådet granskade, förslagen till
1. lag om hemlig kameraövervakning,
2. lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
4. lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,
5. lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.
Lagförslagen har fogats till betänkandet, se bilaga 1-2.
Motionerna
Motioner väckta med anledning av proposition 1995/96:14
1995/96:Ju2 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1995/96:14.
1995/96:Ju3 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår proposition 1995/96:14 om fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag.
Motioner väckta med anledning av proposition 1995/96:85
1995/96:Ju9 av Kia Andreasson m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1995/96:85.
1995/96:Ju10 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens proposition 1995/96:85 om hemlig kameraövervakning enligt vad i motionen anförts om integritetskränkning.
1995/96:Ju11 av Siw Persson och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas
1. att riksdagen antar regeringens förslag med den ändring av 3 § andra stycket lagen om hemlig kameraövervakning i enlighet med vad som har anförts i motionen,
2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, avslår regeringens proposition 1995/96:85,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om redovisning av tillämpningen av lagen om hemlig kameraövervakning,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det fortsatta utredningsarbetet om hemlig kameraövervakning.
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1995
1994/95:Ju712 av Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som tillåter kamerabevakning utanför bank- och postlokaler.
Utskottet
Inledning
I 1 kap. 2 § tredje stycket regeringsformen (RF) finns en grundläggande bestämmelse om skydd för den enskildes personliga integritet. Där sägs bl.a. att det allmänna skall värna den enskildes privatliv och familjeliv. Skyddet för den personliga integriteten regleras genom ett flertal bestämmelser på olika konstitutionella nivåer i grundlag, vanlig lag, förordningar och myndig hetsföreskrifter.
I 2 kap. RF finns bestämmelser om skydd för medborgarna mot tvångsmedel från det allmänna. Bestämmelserna innebär att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot bl.a. husrannsakan och liknande intrång, mot undersökning av brev eller andra förtroliga försändelser samt mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller andra förtroliga meddelanden (2 kap. 6 § RF). Dessa grundläggande fri- och rättigheter får begränsas endast genom lag och endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt eller utgöra hot mot den fria åsiktsbildningen. Begränsningar av det nu angivna skyddet finns i bl.a. rättegångsbalken (RB) och hänför sig där till förfarandet vid förundersökning i brottmål. Reglerna i 27 kap. 18 och 19 §§ RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning utgör exempel på sådana lagreglerade begränsningar.
Någon begränsning av grundlagsskyddet mot hemlig avlyssning, s.k. buggning, lik den som gäller för hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning finns inte. Buggning är kriminaliserad genom straffbestämmelsen om olovlig avlyssning i 4 kap. 9 a § brottsbalken (BrB).
Mot hemlig optisk övervakning saknas grundlagsskydd. Det finns inte heller någon bestämmelse i BrB som kriminaliserar hemlig optisk övervakning. Förbud mot sådan övervakning följer av bestämmelserna i lagen om övervakningskameror m.m.
Europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) med tilläggsprotokoll inkorporerades i svensk rätt år 1994 (prop. 1993/94:117, KU24, rskr. 246, 1994/95:KU5, rskr. 11, SFS 1994:1219). I konventionens artikel 8 första punkten tillförsäkras envar rätt till skydd för sitt privatliv och familjeliv, sitt hem och sin korrespon dens. Begränsningar i dessa rättigheter får ske endast om åtgärden är förenlig med de undantag som ställs upp i artikel 8 andra punkten, vari sägs att offentlig myndighet icke må störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning eller brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.
I 2 kap. 23 § RF har intagits en bestämmelse som föreskriver att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.
Proposition 1995/96:85
Bakgrund
Polisens användning av övervakningskameror i sin brottsutredande verksamhet m.m.
År 1977 infördes lagen (1977:20) om TV- övervakning (prop. 1975/76:194, 1976/77:JuU14, rskr. 93). Dessförinnan saknades i princip lagstiftning om sådan övervakning. Lagen kom till för att förstärka den enskildes skydd mot integritetskränkningar i samband med övervakning och bevakning med hjälp av TV-apparatur. I lagstiftningsärendet diskuterades huruvida även polisens användning av övervakningskameror skulle omfattas av den nya lagen. Departementschefen uttalade därvid att det var av betydelse att regler om polisens och andra myndigheters TV- övervakning inte var eller kunde framstå som mer liberala än de som gällde för övriga (prop. s. 25). Den i lagen föreskrivna tillståndsplikten för TV-övervakning kom således att gälla även för polisen.
Lagen om övervakningskameror (prop. 1989/90:119, JuU34, rskr. 320) trädde i kraft den 1 juli 1990 och ersatte då lagen om TV-övervakning. Lagen inleds med en legaldefinition av begreppet övervakningskameror. Med övervakningskameror avses TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument och därmed jämförbara utrustningar som är uppsatta så att de, utan att manövreras på platsen, kan användas för personövervakning (1 §). I lagen uppställs ett generellt krav på att övervakningskameror skall användas med tillbörlig hänsyn till enskildas personliga integritet (2 §). Vidare föreskrivs att upplysning om en övervakningskamera skall lämnas genom tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt (3 §). Undantag från upplysningsplikten görs för övervakningskameror som används till skydd av en anläggning eller ett område som enligt 4 § 2-5 eller 5 § lagen (1990:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. förklarats utgöra skyddsobjekt samt för övervakningskamera som används av en polismyndighet vid automatisk hastighetsövervakning. Länsstyrelsen får dessutom i andra fall medge undantag från upplysningsplikten, om det finns synnerliga skäl för det.
Lagen om övervakningskameror gäller i likhet med föregångaren all användning av fjärrstyrda övervakningskameror och reglerar således även polisens hantering av denna apparatur. Detta innebär att förbudet mot att använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror vid en förundersökning finns kvar. Lagen omfattar dock inte användningen av handmanövrerade övervakningskameror, och polisen är således oförhindrad att använda sådana kameror i sin verksamhet.
Eftersom polisens användning av övervakningskameror präglas av att den i många fall måste ske dolt för att fylla sin funktion, innebär det anförda att polisen i dag huvudsakligen är hänvisad till att använda dolda handmanövrerade TV-kameror. Det finns enligt regeringen dock flera olägenheter med en sådan arbetsmetod. Den är bl.a. mycket personal- och kostnadskrävande.
Lagen om övervakningskameror m.m. ger emellertid en viss möjlighet för polisen och andra att använda dolda övervakningskameror. Enligt 3 § tredje stycket kan Länsstyrelsen som nyss nämnts medge undantag från skyldigheten att meddela upplysningar om övervakningskamerans existens om det finns synnerliga skäl för det. Det anges i propositionen (1989/90:119 s. 43) att det skall vara fråga om undantagssituationer där det finns ett starkt behov av att använda en övervakningskamera utan att behöva informera om den, bl.a. fall där hänsynen till allmän ordning och säkerhet gör sig särskilt starkt gällande, t.ex. vid övervakning av här i landet anordnade internationella sammankomster, vissa utländska statsbesök och liknande arrangemang.
Polisens användning av övervakningskameror har alltsedan tillkomsten av 1977 års lag om TV- övervakning varit föremål för diskussion i olika sammanhang, bl.a. i ett flertal utredningar. Tvångsmedelskommittén anförde i delbetänkandet (Ds Ju 1981:22) Hemlig avlyssning m.m. att övervakning med dold fjärrstyrd TV-kamera kan ses som den optiska motsvarigheten till hemlig avlyssning genom dold mikrofon med den skillnaden att medborgarna inte är skyddade mot TV-övervakning genom grundlagen eller BrB utan endast genom lagen om TV-övervakning. Kommittén uttalade att TV-övervakning av det slag som regleras i lagen om TV-övervakning (övervakning av plats som är upplåten för eller eljest nyttjas av allmänheten ) inte är av så integritetsvådlig natur att det fanns anledning att på ett mera påtagligt sätt begränsa tvångsmedlets användning inom polisens brottsutredande verksamhet. I linje härmed föreslog kommittén att polisen skulle få använda övervakningskameror vid utredning av brott för vilka det endast var föreskrivet fängelse.
År 1982 tillsattes Narkotikakommissionen med uppgift att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbruket. I kommissionens PM nr 5, Polisens insatser mot narkotikan, föreslog kommissionen att lagen om TV- övervakning skulle ändras så att den inte gällde kameror som polisen använde vid spaning och utredning av narkotikabrott. Kommissionen ansåg att det från integritetssynpunkt knappast kunde vara någon avgörande skillnad om polisen vid sidan av kikare och andra kameror också fick utnyttja TV-kameror. Kommissionen menade vidare att TV- övervakning på en plats där man ändå alltid löper risk att iakttas med andra metoder inte kunde vara alltför integritetskränkande, även om den inte skedde öppet.
Utredningen om TV-övervakning m.m. fick år 1985 i uppdrag att se över lagen om TV-övervakning. Enligt direktiven (dir. 1985:39) skulle utredaren bl.a. uppmärksamma de särskilda problem som kunde vara förenade med polisens användning av TV- övervakning. I betänkandet (SOU 1987:74) Optisk-elektronisk övervakning föreslog utredningen att polisen skulle få rätt att efter tillstånd från domstol använda dold vvervakningsapparatur vid förundersökning i brottmål. Enligt förslaget skulle domstolen kunna meddela sådant tillstånd endast om någon var skäligen misstänkt för brott för vilket det inte var stadgat lindrigare straff än fängelse i två år och under förutsättning att åtgärden var av synnerlig vikt för utredningen. Vidare föreslog utredningen att tvångsmedlet skulle omfattas av bestämmelserna i 1952 års tvångsmedelslag, dvs. att övervakning med dolda TV-kameror skulle få användas vid utredning av vissa allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet, även om det för brottet var föreskrivet ett straffminimum på mindre än två år.
Samtliga dessa förslag om polisens rätt att få använda dolda fjärrmanövre rade TV-kameror i den brottsutredande verksamheten togs under övervägande i proposition 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor. Departementschefen uttalade där att hon inte ansåg att användningen av sådana kameror borde införas som metod i det reguljära polisarbetet mot narkotikabrottslighet och annan grov brottslighet. Hon poängterade dock att detta ställningstagande i första hand tog sikte på förundersökningar i allmänhet. Såvitt avsåg Säkerhetspolisens arbetsmetoder hänvisade hon till SÄPO- kommitténs då pågående arbete.
I sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet tog SÄPO-kommittén upp till behandling bl.a. frågor om Säkerhetspolisens arbetsmetoder. Så behandlades t.ex. frågan om det borde införas en möjlighet för Säkerhetspolisen att i vissa situationer få använda dels hemlig teknisk avlyssning med hjälp av dolda mikrofoner, s.k. buggning, dels övervakning med dolda fjärrstyrda kameror. Kommittén kom i betänkandet fram till att Säkerhetspolisen under vissa förutsättningar borde få använda såväl dolda mikrofoner som dolda fjärrmanövrerade kameror vid brottsutredningar. Kommittén motiverade sitt ställningstagande vad gäller användningen av kameror bl.a. med att övervakning med handmanövrerade kameror kan vara riskfylld för den som sköter kameran och att användningen kan innebära att en pågående utredning avslöjas. Enligt kommittén borde reglerna för användningen av dolda kameror utformas på motsvarande sätt och efter samma grundprinciper som gäller för tvångsmedel.
Säkerhetspolisen överlämnade i december 1994 en promemoria till Justitiedepartementet (dnr 94/4922), där man uppger att Säkerhetspolisen behöver få tillgång till moderna tekniska hjälpmedel för att kunna bedriva en effektiv spaningsverksamhet och att dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror utgör ett sådant hjälpmedel. Säkerhetspolisen föreslog i promemorian vissa lagändringar.
I ärendet föreligger en skrivelse från Generaltullstyrelsen i vilken hemställs om riksdagens uttalande att den nya regleringen om hemlig kameraövervakning skall vara tillämplig inte endast i polisens brottsutredande verksamhet utan också när tullen bedriver förundersökning.
Pågående utredning m.m.
Den 16 februari 1995 beslutade regeringen att tillsätta en särskild utredare för att se över frågor om användningen av övervakningskameror. Enligt direktiven (dir. 1995:18) skall utredningen, som antagit namnet Utredningen om användningen av övervakningskameror, göra en genomgripande översyn av reglerna i lagen om övervakningskameror m.m. I utredningens uppdrag ingår att särskilt överväga bl.a. frågan om en utvidgad rätt för polisen att använda övervakningskameror. Utredningen överlämnade i juli 1995 delbetänkandet (SOU 1995:66) Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. Betänkandet har remissbehandlats. Propositionen bygger på utredningens förslag.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att ett nytt tvångsmedel, hemlig kameraövervakning, införs. Förslaget innebär att polisen skall kunna bedriva spaning mot en person genom att använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror. Den föreslagna regleringen ansluter nära till bestämmelserna i RB om hemlig teleavlyssning.
Dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror skall få användas vid förundersökning angående brott för vilket minimistraffet inte understiger två års fängelse samt vid försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott om gärningen är straffbar. Beslut om tillstånd till hemlig kameraövervakning skall fattas av rätten på ansökan av åklagaren. Hemlig kameraövervakning får användas endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Domstolens tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och viss plats. Enligt förslaget skall alla de platser som det kan antas att den misstänkte kommer att uppehålla sig på kunna övervakas.
Förslaget innehåller också regler om hävande av beslut och granskning och bevarande av upptaget bildmaterial. Även i dessa delar ansluter förslaget till reglerna om hemlig teleavlyssning.
Vidare föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall omfatta också hemlig kameraövervakning. Det nya tvångsmedlet skall således i vissa fall kunna användas även vid utredning av allmänfarliga brott, vissa högmålsbrott och vissa brott mot rikets säkerhet även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.
I propositionen föreslås att bestämmelserna om hemlig kameraövervakning tas in i en ny lag vars giltighet begränsas till elva månader. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.
Utskottets överväganden
Hemlig kameraövervakning
I motionerna Ju9 (mp) och Ju10 (v) yrkas avslag på propositionen. I motionerna anförs sammanfattningsvis att det saknas tillräckliga skäl att införa ett så starkt integritetskränkande tvångsmedel som hemlig kameraövervakning. I motionerna ifrågasätts också om förslagen är förenliga med bestämmelserna i RF om skydd för den enskildes personliga integritet och Europakonventionen till skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna.
I motion Ju11 (fp) framhålls att det i propositionen uppställda kravet på anknytning mellan den misstänkte och den plats som kan komma att bli föremål för kameraövervakning är så lågt ställt att det innebär en påtaglig risk för att övervakningen huvudsakligen kommer att omfatta personer som inte har något som helst samband med brottsutredningen och att många oskyldiga personer därigenom kommer att bli utsatta för betydande integritetskränkningar. I motionen yrkas att 3 § andra stycket i regeringens lagförslag ändras så att omfattningen av kameraövervakningen begränsas. Om detta yrkande inte skulle vinna bifall yrkas i andra hand avslag på propositionen i dess helhet.
Lagen om övervakningskameror m.m. omfattar, som tidigare framgått, även polisens användning av dolda fjärrstyrda övervakningskameror. Detta innebär att den i lagen föreskrivna tillståndsplikten i princip gäller också för polisens verksamhet. Eftersom polisens användning av övervakningskameror präglas av att den i många fall måste vara hemlig för att fylla sin funktion, innebär det att polisen i dag huvudsakligen är hänvisad till att använda handmanövrerade TV- kameror. Av propositionen (s. 19) framgår att denna metod, som är oreglerad, är förenad med en rad olägenheter. I vissa situationer är det inte möjligt att bedriva övervakning med spanare utrustade med handmanövrerade kameror, t.ex. därför att förhållandena på platsen inte tillåter att en spanare håller sig dold. Även om det i och för sig skulle vara möjligt att dölja en spanare kan det vara omöjligt att avlösa denne utan risk för upptäckt. I andra fall måste övervakningen pågå under så lång tid att man inte kan avvara nödvändiga personalresurser. Detsamma gäller övervakningar som kräver att många spanare tjänstgör samtidigt, vilket exempelvis kan vara fallet när övervakningen avser en byggnad med flera in- och utgångar. Ett annat problem vid spaning - som hänger samman med att antalet spanare är begränsat - är enligt regeringen att det finns risk för att spanaren blir igenkänd om han måste befinna sig i den övervakade personens närhet. Det kan i sådana fall vara svårt för en spanare att undvika att bli avslöjad. Övervakning med handmanövrerade kameror kan enligt regeringen också medföra fara för spanarens personliga säkerhet. I dessa fall innebär en övervakning helt enkelt en alltför stor risk för att han skall angripas av dem som övervakas. I sådana situationer måste man av säkerhetsskäl avstå från övervakning. I de nu beskrivna situationerna skulle övervakning med dolda övervakningskameror enligt regeringens uppfattning vara mycket värdefull.
En fördel med dolda övervakningskameror är enligt regeringen att de i vissa avseenden är överlägsna människan i registreringsförmåga. En dold övervakningskamera kan av tekniska skäl registrera händelser som en handmanövrerad kamera inte registrerar, eftersom den spanare som bemannar kameran aldrig upptäcker att det finns något intressant att dokumentera. Det är emellertid ofrånkomligt att det i de flesta fall är en fördel att ha personal på platsen. Användningen av dolda övervakningskameror kan enligt regeringen alltså inte ersätta användningen av handmanövrerade TV- kameror utan får snarare ses som ett komplement till sådana kameror.
Problemen med handmanövrerade kameror gäller enligt regeringen såväl för den öppna polisen som för Säkerhetspolisen. För Säkerhetspolisens del är användning av dolda övervakningskameror särskilt intressant i arbetet med att avslöja brott mot rikets säkerhet och bekämpa terrorism. I detta arbete bedrivs spaning i olika former, varav en är s.k. objektsspaning, som bedrivs mot såväl personer som platser. Syftet med spaningen är oftast att observera en persons förehavanden, att identifiera de personer som vederbörande träffar eller att se vad som händer på en viss plats. En förutsättning för att detta skall kunna genomföras effektivt är att personen eller platsen kan övervakas under en längre tid. Vid spaningsinsatser av detta slag används i dag i relativt stor utsträckning övervakning med handmanövrerade TV- kameror.
Regeringen anser att en rätt att använda dolda övervakningskameror skulle innebära att polisen dels kan utföra spaningsuppgifter mot mål där detta hittills inte varit möjligt, dels utföra en effektivare spaning med större precision samt dessutom frigöra spaningspersonal för andra insatser.
I propositionen konstateras (s. 21) att all tvångsmedelsanvändning utgör intrång i den privata sfären. Beroende på vilket tvångsmedel som används blir det fråga om ingrepp i den personliga integriteten i fysisk mening (skyddet för den personliga friheten), den kroppsliga integriteten (skyddet för kroppens integritet mot ingrepp i kroppen eller våld mot kroppen) eller den personliga integriteten i ideell mening (skyddet för privatlivet och för personligheten). Exempel på tvångsmedel som innebär intrång av sistnämnda slag är hemlig teleavlyssning.
Vid en jämförelse mellan hemlig teleavlyssning och användningen av dolda övervakningskameror finner man enligt regeringen vissa likheter. Båda metoderna är hemliga till sin natur och måste ske dolt för att fylla sin funktion. Detta innebär att den person som tvångsmedlet riktas mot inte har någon möjlighet att ifrågasätta beslutet. Det skydd mot missbruk av olika tvångsmedel som ligger i att den som drabbas av åtgärden kan få saken prövad av domstol faller bort. Rätten att överklaga blir illusorisk. Inte heller kan någon kontroll ske från allmänhetens sida, eftersom reglerna om sekretess hindrar massmedia och allmänheten från insyn i ärendet.
Hemlig teleavlyssning och användning av dolda övervakningskameror företer stora likheter även med avseende på omfattningen av det intrång i den personliga integriteten som kan bli följden av tvångsmedelsanvändningen. Enligt regeringens mening kan övervakning med dold övervakningskamera i vissa situationer vara ett väl så ingripande tvångsmedel som hemlig teleavlyssning. Vid bedömningen av om en användning av dolda övervakningskameror bör tillåtas måste därför en avvägning göras mellan intresset av effektivitet i den brottsutredande verksamheten och ett starkt skydd för den personliga integriteten.
När det gäller frågan huruvida samtliga platser som den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig på skall kunna övervakas eller om det bör införas någon begränsning härvidlag noterar regeringen inledningsvis att vissa begränsningar redan följer av reglerna i 4 kap. BrB om brott mot frihet och frid. Att t.ex. tränga in i någons hem för att där montera en dold övervakningskamera är således förbjudet. Enligt regeringens mening saknas skäl att göra några ändringar i detta avseende. En annan sak är att sådana utrymmen och platser kan bevakas så länge kameran placeras på något annat ställe. Vidare är t.ex. en privatperson oförhindrad att frivilligt upplåta sin bostad eller trädgård för att polisen där skall kunna montera en övervakningskamera och övervaka någon annan. Frågan är emellertid om användningen av det föreslagna tvångsmedlet bör begränsas ytterligare, t.ex. till övervakning endast av allmänna platser eller platser dit allmänheten har tillträde. En annan tänkbar begränsning är enligt regeringen att förbjuda övervakning med dolda övervakningskameror av vissa särskilt integritetskänsliga platser.
Regeringen anser att det skulle innebära ett allvarligt avbräck från effektivitetssynpunkt om användningen av dolda övervakningskameror begränsades på något av dessa sätt. Enligt regeringens uppfattning förefaller det tämligen onyanserat att t.ex. förbjuda en övervakning som består i att övervakningskameran riktas mot fönstret i en bostad, eftersom omständigheterna ibland uppenbarligen kan vara sådana att tvångsmedlet bör kunna komma i fråga även för bostadsutrymmen. Samma resonemang gör sig enligt regeringen också gällande avseende platser som kan antas vara särskilt integritetskänsliga.
Regeringen föreslår således ingen begränsning av de platser som får övervakas med dolda övervakningskameror utom de som följer av att åtgärden endast får avse sådan plats där den misstänkte kan antas komma att uppehålla sig och av de allmänna principer som gäller för all tvångsmedelsanvändning.
Allmänna principer för tvångsmedelsanvändning är i första hand ändamålsprincipen, behovsprincipen och proportionalitetsprincipen, vilka anknyter till innehållet i 2 kap. 12 § RF. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets befogenhet att använda tvångsmedlet skall vara bunden till det ändamål för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i 24-27 kap. RB, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden.
Regeringen finner för sin del att den omständigheten att dolda övervakningskameror endast får användas för utredning av grova brott, att åtgärden endast får avse den som är skäligen misstänkt, att åtgärden måste vara av synnerlig vikt för utredningen samt att bl.a. proportionalitetsprincipen skall tillämpas vid tillståndsgivningen utgör tillräckliga garantier för att tvångsmedlet endast kommer att användas i de fall det kan anses befogat.
Utskottets ställningstagande
När det gäller frågan om införande av en möjlighet till användande av dolda övervakningskameror i brottsutredande syfte föreligger i ärendet tre huvudlinjer. Dessa är bifall till regeringsförslaget, bifall till användande av dolda övervakningskameror med ett i förhållande till regeringsförslaget inskränkt användningsområde och slutligen avslag på propositionen i dess helhet.
Utskottet konstaterar inledningsvis att den föreslagna lagstiftningen, vilken är avsedd att vara tidsbegränsad i avbidan på slutförandet av den pågående översynen av lagen om övervakningskameror m.m., har utformats efter mönster av reglerna i 27 kap. RB om hemlig teleavlyssning. I lagen uppställs garantier för att tillstånd endast ges, om åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen och avser allvarligare brottslighet för vilken någon är skäligen misstänkt, samt för att övervakningen inte blir alltför omfattande eller långvarig.
Utskottet vill i sammanhanget tillägga att Lagrådet har att granska huruvida föreslagna lagar är förenliga med grundlagarna bl.a. med avseende på innehåll. Det i 2 kap. 23 § RF grundlagsfästa skyddet mot lagstiftning som strider mot Europakonventionen innebär att Lagrådet haft att granska även frågan om det aktuella lagförslaget uppfyller Europakonventionens krav. Lagrådet har inte funnit skäl till erinran mot förslagen i propositionen.
Enligt utskottets mening är det från kriminalpolitisk synpunkt angeläget att hemliga övervakningskameror kan ingå som ett tekniskt hjälpmedel vid utredning av så grova brott som den föreslagna lagstiftningen tar sikte på. Eftersom hemlig kameraövervakning till sin natur är starkt integritetskränkande är det från rättssäkerhetssynpunkt viktigt att förutsättningarna för dess användning är noggrant avvägda och preciserade. Det är också angeläget att ha regler som inte är tänjbara och att eftersträva ett beslutsförfarande som så långt det är möjligt garanterar en korrekt tillståndsgivning. Regeringen har i förslaget bemästrat uppkommande problem rörande rättssäkerheten och den personliga integriteten, samtidigt som den tillgodoser intresset av att effektivt kunna bekämpa den allvarliga brottsligheten. Utskottet tillstyrker således propositionen. Utskottets ställningstagande innebär att motionerna Ju9, Ju10 och Ju11 i nu behandlade delar avstyrks. Till enskildheter i förslaget återkommer utskottet i det följande.
I sammanhanget konstaterar utskottet att den aktuella lagstiftningen torde vara tillämplig såväl när tullen som när polisen biträder åklagaren vid en förundersökning.
Mot bakgrund av dold kameraövervaknings starkt integritetskränkande natur vill utskottet avslutningsvis understryka den utomordentliga vikten av att användningen av tvångsmedlet begränsas så långt det är möjligt beträffande såväl omfattning som den tid som åtgärderna pågår. Av särskild betydelse i sammanhanget är, såsom regeringen också understrukit i propositionen, att personer som är ovidkommande för en brottsutredning i möjligaste mån inte drabbas av tvångsmedlet.
Parlamentarisk kontroll
I motion Ju11 (fp) yrkas ett riksdagens tillkännagivande om att regeringens redovisning till riksdagen om de brottsutredande myndigheternas tillämpning av bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning skall ske kvartalsvis i stället för årligen som föreslås i propositionen. I motionen understryks även vikten av att regeringens redovisning också belyser i vilken omfattning personer som är ovidkommande för en brottsutredning har drabbats av tvångsmedlet.
I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55, JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen årligen hur reglerna i RB om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har tillämpats (se senast skr. 1995/96:9, JuU1, rskr. 17). Detsamma gäller tillämpningen av lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll (se senast skr. 1994/95:132, JuU10, rskr. 197).
I propositionen anför regeringen att den redovisning som lämnas till riksdagen angående hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning allmänt sett torde vara av stort värde. Regeringen anser därför att motsvarande redovisning bör lämnas när det gäller det nya tvångsmedlet hemlig kameraövervakning och att redovisningen bör omfatta uppgifter om bl.a. antalet ärenden och meddelade tillstånd, vilka brott det varit fråga om, vilka tillståndstider som har förekommit, hur länge tvångsmedelsanvändningen i det enskilda fallet rent faktiskt har pågått samt i vilken utsträckning hemlig kameraövervakning har fyllt avsett ändamål. Därutöver bör redovisningen enligt regeringen också belysa i vilken omfattning personer som är ovidkommande för en brottsutredning har drabbats av tvångsmedlet.
I det ovannämnda ärendet från våren 1982 (JuU 1981/82:54) rörande parlamentarisk kontroll i fråga om teleavlyssning upprepade utskottet ett uttalande som utskottet gjort i ett ärende rörande telefonavlyssning tidigare samma år (JuU 1981/82:35), bl.a. att det är ett viktigt intresse från demokratisk synpunkt att diskussionen om enskildas integritet i förhållande till myndigheterna alltid hålls levande, inte minst mot bakgrund av den utveckling som enligt utskottet hade lett till teknik som innebar betydligt större risker för integritetskränkningar än tidigare. Utskottet anförde vidare att en minskad vaksamhet när det gäller integritetsfrågor kan leda till en avtrubbning i den allmänna uppfattningen att integritetskränkningar endast undantagsvis kan godtas i ett samhälle av den typ vi har. Utskottet förordade att den parlamentariska insynen när det gällde telefonavlyssning borde ske i form av en årlig redovisning i proposition eller skrivelse till riksdagen.
Utskottet, som i sammanhanget återigen vill slå fast att betydelsen av vaksamhet i integritetsfrågor inte nog kan understrykas, anser att regeringens redovisningar när det gäller tillämpningen av reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning varit mycket värdefulla och nödvändiga för att den parlamentariska kontrollen skall kunna upprätthållas.
Erfarenheterna av den kontroll riksdagen utövar, vilken sträcker sig över en lång följd av år, har dock givit vid handen att de förändringar av antal tillstånd m.m. som förekommit skett så långsamt över tiden att det enligt utskottets uppfattning inte står något att vinna på att införa en ordning med tätare redovisningar än vid ett tillfälle årligen. Enligt utskottets uppfattning torde samma förhållanden kunna förväntas när det gäller hemlig kameraövervakning.
Utskottet delar regeringens uppfattning rörande redovisningens omfattning och innehåll samt att den bör ske vid ett tillfälle årligen. Utskottet tillstyrker således propositionen också i denna del. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker bifall till motion Ju11 i nu behandlad del.
Lagteknisk utformning
I motion Ju11 (fp) yrkas riksdagens tillkännagivande att det fortsatta utredningsarbetet bör inriktas på att reglerna om hemlig kameraövervakning skall införas i RB i stället för att giltighetstiden för den aktuella lagstiftningen skall förlängas.
Regeringen anför i propositionen (s. 37) bl.a. att den naturliga platsen för en reglering av hemlig kameraövervakning skulle vara RB. Med hänsyn till lagstiftningens provisoriska karaktär och till att den föreslås få begränsad giltighetstid är en sådan placering enligt regeringen dock mindre lämplig. Med tanke på att utredningen om användningen av övervakningskameror fortsätter sitt arbete rörande den kameraövervakning som inte sker dolt, vilket kan påverka regleringen om den dolda kameraövervakningen, kommer frågan om användning av sådana övervakningskameror enligt regeringen emellertid att få behandlas på nytt i ett större sammanhang.
Regeringen anför vidare att det för närvarande också pågår en relativt omfattande översyn av olika straffprocessuella tvångsmedel. Resultatet av denna översyn kan få betydelse även för regleringen av hemlig kameraövervakning. När utredningsarbetet är avslutat kan beslut fattas i frågan huruvida lagstiftningen skall permanentas eller giltighetstiden för densamma förlängas.
Utskottet delar regeringens uppfattning såväl i fråga om att den aktuella regleringen rörande hemlig kameraövervakning naturligen hör hemma i RB som att den tills vidare bör vara intagen i en särskild lag med begränsad giltighetstid. I likhet med regeringen anser utskottet att det först när det pågående utredningsarbetet m.m. har avslutats är aktuellt att ta ställning till om, och i sådant fall hur, regleringen skall permanentas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju11 också i nu behandlad del.
Kameraövervakning utanför post- och banklokaler
I motion Ju712 (fp) förespråkas att kameraövervakning skall tillåtas utanför bank- och postlokaler så att det bl.a. skall kunna vara möjligt att identifiera rånare som utanför lokalen förberett sig för brottet.
Banker och postkontor som ansöker om att få sätta upp en övervakningskamera inne i lokalen får regelmässigt tillstånd till det. För områdena utanför lokalen medges i dag normalt inte tillstånd att använda övervakningskamera.
Utskottet behandlade liknande motionsyrkanden i ett ärende hösten 1993 (1993/94:JuU4 s. 5f). Utskottet anförde då att syftet med gällande lagstiftning är att ge enskilda skydd mot integritetskränkningar. Kravet på tillstånd för att använda övervakningskameror hade, anförde utskottet, tillkommit för att garantera integritetsskyddet. Utskottet konstaterade att införandet av lagen om övervakningskameror innebar, i förhållande till vad som tidigare gällt, att integritetsskyddet för den enskilde hade stärkts, bl.a. genom att tillståndskravet hade utvidgats. Denna förstärkning hade enligt utskottet dock medfört nya avgränsningsproblem av den typ som nu aktualiseras i motion Ju712. Enligt utskottets mening borde frågor härom tas upp i lämpligt sammanhang. Utskottet avstyrkte de då föreliggande motionerna.
I direktiven till den översyn av lagen om övervakningskameror, vilka utskottet i det föregående redovisat, sägs bl.a. att utgångspunkten för uppdraget är att rätten att använda övervakningskameror bör utvidgas i sådana fall där intresset av att bekämpa brott väger särskilt tungt. I direktiven nämns bl.a. frågan om kameraövervakning av närområdet utanför bank- och postkontor. Utredningen skall vara avslutad före utgången av maj månad 1996.
Utskottet, som anser att resultatet av det pågående utredningsarbetet bör avvaktas innan ställning tas till den aktuella frågan, avstyrker bifall till motion Ju712.
Övrigt
I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av proposition 1995/96:85 och till denna hänförliga motioner.
Proposition 1995/96:14
Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa andra grova brott. Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till utgången av år 1995 (prop. 1994/95:33, JuU4, rskr. 42, SFS 1994:1489).
1952 års lag gäller vid förundersökning angående dels allmänfarliga brott, t.ex. mordbrand och sabotage, dels vissa högmålsbrott såsom uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott mot rikets säkerhet, t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till dessa brott om sådan gärning är straffbar. I förhållande till regleringen i RB innebär lagen utvidgade möjligheter att använda tvångsmedlen häktning, beslag, kvarhållande av postförsändelse m.m. samt hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
SÄPO-kommittén kom i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet fram till slutsatsen att det föreligger ett permanent behov av sådana särskilda möjligheter till tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller. På sikt borde, ansåg kommittén, bestämmelserna arbetas in i RB.
Säkerhetspolisen har genom en skrivelse den 1 september 1995 till regeringen, under åberopande av att 1952 års lag är av utomordentlig vikt för Säkerhetspolisens verksamhet, hemställt om att lagen ges fortsatt giltighet. Säkerhetspolisen har därvid anfört att lagen alltjämt utgör en nödvändig grund för Säkerhetspolisens verksamhet för bekämpning av brott mot rikets säkerhet och att de möjligheter till tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger också har utnyttjats i stor omfattning.
I likhet med Säkerhetspolisen anser regeringen att lagen, som gäller till utgången av år 1995, fortfarande behövs.
Av propositionen framgår bl.a. att Polisrättsutredningens slutbetänkande (SOU 1995:47) Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen, som bl.a. innehåller förslag till ändringar av reglerna om beslag och kvarhållande av postförsändelse m.m., bereds inom Justitiedepartementet.
Regeringen gör i propositionen den bedömningen att resultatet av det pågående översynsarbetet kan vara avgörande för frågan om, och i sådant fall hur, bestämmelserna i 1952 års lag skall permanentas.
I propositionen föreslås att 1952 års lag skall fortsätta att gälla till utgången av år 1996.
Motionerna
I motionerna Ju2 (mp) och Ju3 (v) yrkas avslag på propositionen. I motion Ju2 anförs bl.a. att en tvångslagstiftning bör grundas på sakliga förhållanden och permanentas om behovet av den inte är övergående. I motion Ju3 kritiseras den redovisning som lämnas i propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag. Motionärerna, som efterlyser en redovisning av i vilken utsträckning lagen använts och varför den behövs, anser att det bristfälliga beslutsunderlaget bör leda till att propositionen avslås.
Utskottets överväganden
Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den reglering som 1952 års lag innehåller i likhet med föregående år erinra om SÄPO-kommitténs ovan redovisade ställningstagande.
I fråga om redovisningen i propositionen för lagens tillämpning vill utskottet påminna om utskottets ställningstagande i det initiativärende våren 1982 rörande parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning som utskottet nämnt i det föregående. I ärendet efterlyste utskottet en årlig redovisning till riksdagen i fråga om telefonavlyssning. Utskottet undantog emellertid sådana brottmål som avses i 1952 års lag från redovisningskravet. Utskottet uttalade att utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den information som anses behövlig (JuU 1981/82:54 s. 5; jfr 1988/89:JuU21 s. 9 f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det bör också nämnas att utskottet regelmässigt och med viss periodicitet brukar inhämta upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos Säkerhetspolisen eller vid utfrågning med företrädare för Säkerhetspolisen.
Utskottet, som konstaterar att reglerna om straffprocessuella tvångsmedel för närvarande undergår betydande förändringar samtidigt som regelsystemet delvis fortfarande är föremål för översyn, delar regeringens uppfattning att resultatet av översynen, i likhet med vad som gäller för hemlig kameraövervakning, kan vara avgörande för frågan om och i så fall hur bestämmelserna i 1952 års lag skall permanentas. Ett ställningstagande i denna fråga bör därför anstå tills detta arbete har avslutats. I avvaktan därpå bör giltighetstiden för 1952 års lag förlängas. Utskottets ställningstagande innebär att utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju2 och Ju3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande hemlig kameraövervakning
att riksdagen med bifall till proposition 1995/96:85 och med avslag på motionerna 1995/96:Ju9, 1995/96:Ju10 och 1995/96:Ju11 yrkandena 1 och 2 antar regeringens förslag till
a) lag om hemlig kameraövervakning,
b) lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
c) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
d) lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,
e) lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.,
res. 1 (v, mp)
res. 2(fp)
2. beträffande den parlamentariska kontrollen
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju11 yrkande 3,
res. 3 (fp)
3. beträffande lagteknisk utformning
att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju11 yrkande 4,
res. 4(fp)
4. beträffande kameraövervakning utanför post- och banklokaler
att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju712,
5. beträffande fortsatt giltighet av 1952 års lag
att riksdagen med bifall till proposition 1995/96:14 och med avslag på motionerna 1995/96:Ju2 och 1995/96:Ju3 antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
res. 5 (v, mp)
Stockholm den 5 december 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c) och Bengt Harding Olson (fp).
Reservationer
1. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med Enligt utskottets och slutar med av tvångsmedlet bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning kan åtgärder som kränker medborgarnas integritet endast undantagsvis godtas. Stora värden äventyras om samhället flyttar fram sin toleransgräns vad gäller användning av olika tvångsmedel. Det anförda innebär att det, innan ett nytt tvångsmedel kan införas, krävs mycket noggranna analyser av såväl behovet härav som utformningen av regelsystemet och de konsekvenser som användning av tvångsmedlet kan leda till.
I jämförelse med vad som är fallet beträffande den hemliga telefonavlyssningen föreligger i fråga om hemlig kameraövervakning ett betydligt större mått av integritetsinskränkning och därmed en konflikt med bestämmelserna i 2 kap. 6 § RF om skydd mot hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Enligt 2 kap. 12 § RF får begränsningar av detta skydd endast göras för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den. En prövning av huruvida dessa förutsättningar föreligger har inte skett i propositionen.
I 2 kap. 23 § RF stadgas att lag eller föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna konvention får därmed karaktären av att vara en del av den svenska grundlagens fri- och rättighetskatalog och skall därmed beaktas vid införandet av ny lagstiftning. Artikel 8 i konventionen stadgar att envar har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. I propositionen saknas överväganden om förenligheten mellan den föreslagna lagstiftningen och ifrågavarande artikel.
Utskottet anser, i linje med vad som anförs i motionerna Ju9 och Ju10, att det inte är klarlagt att det föreligger något behov av hemlig kameraövervakning. Inte heller har utformningen av regleringen eller de konsekvenser som kan bli följden av ett införande av tvångsmedlet blivit föremål för tillräckligt genomgripande analyser. Lagstiftningen bör enligt utskottets uppfattning inte genomföras i avsaknad av sådana analyser. Utskottet är således kritiskt till förslaget och inte berett att tillstyrka bifall till propositionen.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hemlig kameraövervakning
att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:Ju9 och 1995/96:Ju10 samt med avslag på motion 1995/96:Ju11 yrkandena 1 och 2 avslår proposition 1995/96:85,
2. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med Enligt utskottets och slutar med av tvångsmedlet bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av den grova brottsligheten och de allvarliga samhällsproblem som denna ger upphov till måste, enligt utskottets uppfattning, hemlig kameraövervakning i någon form accepteras trots de risker från integritetssynpunkt som därvid gör sig gällande. Huruvida regeringens förslag skall godtas eller inte är således en fråga om utformningen av den föreslagna regleringen.
Vid en bedömning härav finner utskottet att det av regeringen föreslagna kravet i fråga om anknytning mellan den misstänkte och den plats där övervakningen skall äga rum är så lågt satt att det innebär en påtaglig risk för att övervakningen huvudsakligen kommer att omfatta personer som inte har något som helst samband med brottsutredningen. Enligt utskottets uppfattning måste möjligheterna att använda hemlig kameraövervakning begränsas mer än regeringen föreslagit. Sambandet mellan den misstänkte, hans brottslighet och den plats där övervakning får ske bör förstärkas.
Utskottet anser, i linje med vad som framförs i motion Ju11, att användningsområdet för det aktuella tvångsmedlet måste begränsas till miljöer som typiskt sett kan betraktas som kriminella, dvs. platser där grov brottslighet mera generellt bedrivs. Med en sådan ordning blir det möjligt med övervakning där det verkligen behövs, t.ex. i MC- och spelklubbar samt den misstänktes hem m.m. medan kameraövervakning undviks i andra fall. Utskottet är således inte berett att tillstyrka att riksdagen antar regeringens förslag på denna punkt. I stället bör en justering göras i lagtexten i enlighet med vad utskottet nu anfört.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande hemlig kameraövervakning
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju11 yrkande 1 och med avslag på motionerna 1995/96:Ju9, 1995/96:Ju10 och 1995/96:Ju11 yrkande 2 antar regeringens förslag till
a) lag om hemlig kameraövervakning med den ändringen att 3 § erhåller följande som utskottets förslag betecknade lydelse:
Regeringens Utskottets förslag förslag 3 §
Hemlig kameraövervakning får användas endast om
1. någon är skäligen misstänkt för brottet,
2. åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen samt
3. skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Åtgärden får Åtgärden får endast avse sådan endast avse sådan plats där den plats där det kan misstänkte kan antas att den antas komma att misstänkte kan uppehålla sig. komma att uppehålla sig och grov brottslighet bedrivs.
b) lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
c) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
d) lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,
e) lag om ändring i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m.,
3. Den parlamentariska kontrollen (mom. 2)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med Erfarenheterna av och slutar med behandlad del bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning rörande redovisningens omfattning och innehåll. Utskottet vill dock ytterligare understryka att det i redovisningen skall belysas i vilken omfattning personer som är ovidkommande för brottsutredningen har drabbats av tvångsmedlet.
När det gäller hur ofta regeringen skall inkomma till riksdagen med redovisning måste det enligt utskottets uppfattning skapas möjligheter för riksdagen att reagera snabbare på felaktig tillämpning av reglerna än som är möjligt om redovisningen sker en gång årligen. Med tätare redovisningar kan riksdagen omgående vidta korrigerande åtgärder. Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion Ju11 att regeringens redovisning bör äga rum kvartalsvis. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande den parlamentariska kontrollen
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju11 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Lagteknisk utformning (mom. 3)
Bengt Harding Olson (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med Utskottet delar och slutar med behandlad del bort ha följande lydelse:
Utskottet delar regeringens uppfattning att regleringen rörande hemlig kameraövervakning naturligen hör hemma i RB. Enligt utskottets mening är det angeläget att sådan lagstiftning som behövs också är permanent. Detta är särskilt betydelsefullt i fråga om tvångsmedelslagstiftning. Utskottet anser, i likhet med vad som framförs i motion Ju11, att det pågående utredningsarbetet rörande kameraövervakning och den översyn av de straffprocessuella tvångsmedlen som för närvarande äger rum bör bedrivas med inriktning på att regleringen om hemlig kameraövervakning skall föras in i RB i stället för att i nuvarande form bli föremål för en förlängning. I utredningsarbetet bör enligt utskottets uppfattning vidare noggrant bedömas verkningarna och nyttan av hemlig kameraövervakning samt åtgärdens förenlighet med Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Det ankommer på regeringen att under år 1996 till riksdagen återkomma med förslag i enlighet med vad utskottet nu anfört. Detta bör riksdagen med bifall till motion Ju11 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande lagteknisk utformning
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju11 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Fortsatt giltighet av 1952 års lag (mom. 5)
Alice Åström (v) och Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15 börjar med Utskottet, som och på s. 16 slutar med och Ju3. bort ha följande lydelse:
1952 års tvångsmedelslag innehåller bestämmelser om straffprocessuella tvångsmedel som innebär att den enskildes rättsliga skydd är väsentligt svagare än vad som gäller enligt rättegångsbalkens regler. Lagen är bl.a. på grund härav tidsbegränsad.
I propositionen redovisas på några rader att Säkerhetspolisen anser lagen vara nödvändig, att den utnyttjas i stor omfattning samt att det är av utomordentlig vikt att giltighetstiden förlängs. Även om utskottet i och för sig har möjligheter att självt inhämta information om lagens tillämpning m.m. anser utskottet att det underlag som redovisas i propositionen för den föreslagna förlängningen av lagens giltighetstid är otillräckligt. Med tanke bl.a. på att insynen i hur lagen används är begränsad, vilket utgör ett hot mot rättssäkerheten, och på att tillämpningen innebär stora risker för integritetskränkningar, anser utskottet att beslut om en förlängning av giltighetstiden inte kan fattas utan att regeringen närmare redovisar i vilken utsträckning lagen använts och mera ingående utvecklar skälen till att den behövs. Utskottet är sålunda kritiskt mot regeringsförslaget, och utskottet är, i linje med vad som framförs i motionerna Ju2 och Ju3, inte berett att tillstyrka förslaget i propositionen om en förlängning av 1952 års lag.
dels att utskottets hemställan under moment 5 bort ha följande lydelse:
5. beträffande fortsatt giltighet av 1952 års lag
att riksdagen med bifall till motionerna 1995/96:Ju2 och 1995/96:Ju3 avslår det i proposition 1995/96:14 framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål.
Särskilt yttrande
Hemlig kameraövervakning (mom. 1)
Bengt Harding Olson (fp) anför:
Av tekniska skäl ställde det sig inte möjligt att anmäla reservation till förmån för andrahandsyrkandet i motion 1995/96:Ju11 om avslag på propositionen. För det fall förstahandsyrkandet i motionen om ändringar i propositionen (se reservation 2) inte skulle vinna kammarens gillande kommer Folkpartiet liberalerna i stället att stödja reservation 1 om avslag på propositionen.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionerna 1
Motionerna 2
Motioner väckta med anledning av proposition 1995/96:14 2
Motioner väckta med anledning av proposition 1995/96:85 2
Motion väckt under den allmänna motionstiden 1995 2
Utskottet 2
Inledning 2
Proposition 1995/96:85 4
Bakgrund 4
Propositionens huvudsakliga innehåll 7
Utskottets överväganden 7
Övrigt 14
Proposition 1995/96:14 14
Motionerna 15
Utskottets överväganden 15
Hemställan 16
Reservationer 17
1. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)17
2. Hemlig kameraövervakning (mom. 1)18
3. Den parlamentariska kontrollen (mom. 2) 19
4. Lagteknisk utformning (mom. 3) 20
5. Fortsatt giltighet av 1952 års lag (mom. 5) 20
Särskilt yttrande 21
Hemlig kameraövervakning (mom. 1)21
Gotab, Stockholm 1995