Lagutskottets betänkande2001/02:LU2

Handlingsplan för konsumentpolitiken 20012005

Sammanfattning

I   betänkandet   behandlar   utskottet  regeringens
proposition     2000/01:135    Handlingsplan     för
konsumentpolitiken   20012005   jämte   9  motioner
innehållande  40  motionsyrkanden  som  väckts   med
anledning  av  propositionen.  Vidare  behandlas  12
motionsyrkanden   som   väckts  under  den  allmänna
motionstiden  år  2000 och  22  motionsyrkanden  som
väckts under den allmänna motionstiden år 2001.

I propositionen föreslår  regeringen att riksdagen
skall godkänna dels regeringens  förslag  i fråga om
mål för konsumentpolitiken, dels regeringens förslag
att delmål skall anges för konsumentpolitiken,  dels
ock   regeringens   förslag   i  fråga  om  mål  för
Konsumentverket.
Regeringens  förslag  innebär  att  de  nationella
målen   för   konsumentpolitiken  skall   vara   att
konsumenternas ställning och inflytande på marknaden
skall stärkas (inflytandemålet), att hushållen skall
ha goda möjligheter att utnyttja sina ekonomiska och
andra resurser  effektivt  (hushållningsmålet),  att
konsumenternas  hälsa  och  säkerhet  skall  skyddas
(säkerhetsmålet),   att   sådana   konsumtions-  och
produktionsmönster   skall  utvecklas  som   minskar
påfrestningarna  på  miljön   och   bidrar  till  en
långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet) samt att
konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning,
information och utbildning (kunskapsmålet).
I  förhållande  till  vad  som  gäller  i  dag  är
kunskapsmålet  nytt medan inflytandemålet bygger  på
det  tidigare  marknadsmålet.  Övriga  mål  kvarstår
oförändrade.
Propositionen     är    en    handlingsplan    för
konsumentpolitiken. I  propositionen föreslås därför
att  delmål  skall  anges  för   konsumentpolitikens
verksamhetsinriktning  under en viss  tidsperiod.  I
propositionen redovisar  regeringen sina bedömningar
av  vilka  delmål  som  bör gälla  för  tidsperioden
20012005  och  vilka åtgärder  som  bör  genomföras
under respektive delmål.
I  övrigt  innebär   regeringens  förslag  att  de
övergripande  målen för Konsumentverkets  verksamhet
anpassas   till  de   nya   nationella   målen   för
konsumentpolitiken.
Utskottet  föreslår  att  riksdagen  skall bifalla
regeringens     förslag     och    avslå    samtliga
motionsyrkanden.
Till betänkandet har fogats  sexton  reservationer
och tre särskilda yttranden.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut



1. Principiella frågor

Riksdagen avslår motion 2001/02:L2  yrkandena 1
i denna del och 3.
Reservation 1 (m)

2. Mål för konsumentpolitiken

Riksdagen  godkänner vad regeringen föreslår  i
propositionen     i     fråga    om    mål    för
konsumentpolitiken (avsnitt 4.1).
Riksdagen  avslår  därmed  motionerna  2001/02:L2
yrkande  1  i  denna del, 2001/02:L4  yrkande  1,
2001/02:L6 yrkandena  1 och 2, 2001/02:L7 yrkande
1,   2001/02:L9  yrkande  1,   2000/01:L715   och
2000/01:L721 yrkande 1.
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (kd)

3. Mål och inriktning för EU-arbetet

Riksdagen  avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande
5 och 2001/02:L9 yrkandena 2 och 3.

4. Delmål för konsumentpolitiken

Riksdagen godkänner  vad  regeringen föreslår i
propositionen  i  fråga om att  ange  delmål  för
konsumentpolitiken (avsnitt 4.3.1).

5. Kommunal konsumentverksamhet

Riksdagen avslår  motionerna 2001/02:L2 yrkande
2 i denna del, 2001/02: L7 yrkande 4, 2001/02:L8,
2000/01:L707, 2000/01:L721  yrkande 2 i denna del
och 2001/02:L295.
Reservation 4 (m)

6. Information om dagligvaror

Riksdagen avslår motion 2000/01:L721  yrkande 2
i denna del.

7. Märkning av livsmedel

Riksdagen    avslår    motionerna   2001/02:L3,
2001/02:L4   yrkandena  2  och   3,   2001/02:L5,
2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande 4.
Reservation 5 ( kd)
Reservation 6 (c)

8. Konsumentundervisning

Riksdagen avslår  motionerna 2001/02:L2 yrkande
2 i denna del, 2001/02:  L4 yrkande 4, 2001/02:L7
yrkande   3,   2000/01:L705   yrkande    3    och
2001/02:L265.
Reservation 7 (m)
Reservation 8 (c)

9. Ideella organisationer

Riksdagen    avslår    motionerna   2001/02:L1,
2001/02:L4 yrkande 5, 2000/01:L705  yrkande 2 och
2000/01:L721 yrkande 3.
Reservation 9 (m)
Reservation 10 (c)

10. Finansiella tjänster

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7  yrkande
7,  2001/02:L230, 2001/02:L298, 2001/02:L317  och
2001/02:L360.

11. Skuldfällor och skuldsanering

Riksdagen  avslår motionerna 2001/02:L7 yrkande
9  i  denna  del,   2001/02:  L9  yrkande  8  och
2001/02:L351.

12. Konsumentskydd vid kreditgivning

Riksdagen avslår motion  2001/02:L7 yrkande 9 i
denna del.

13. Betalningsansvar vid obehörigt
utnyttjande av kontokort, m.m.

Riksdagen avslår motionerna  2001/02:L7 yrkande
9 i denna del och 2001/02:L312.

14. Etiska fonder, m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L7  yrkande
8 och 2001/02:L338.

15. Produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde

Riksdagen  avslår motionerna 2001/02:L2 yrkande
6 och 2000/01:L706.
Reservation 11 (m)

16. Standardisering

Riksdagen avslår  motionerna 2001/02:L6 yrkande
3 och 2001/02:L243.

17. Konsumentforskning

Riksdagen avslår motion 2001/02:L2 yrkande 5.
Reservation 12 (m)

18. Prisinformation

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L9
yrkande 5 och 2001/02:L254.

19. Nya marknader

Riksdagen    avslår    motionerna    2001/02:L9
yrkandena  6  och  7, 2000/01:L704,  2000/01:L721
yrkande 4 och 2001/02:L246.

20. Etisk märkning

Riksdagen avslår motionerna  2001/02:L2 yrkande
7,  2001/02:L4  yrkandena  6  och  7,  2001/02:L7
yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5, 2001/02: L251,
2001/02:L252,   2001/02:L278,  2001/02:L346   och
2001/02:L366.
Reservation 13 (m)
Reservation 14 (c)

21. Mål för Konsumentverket

Riksdagen godkänner  vad  regeringen föreslår i
propositionen i fråga om mål  för Konsumentverket
(avsnitt 13).
Riksdagen  avslår  därmed  motionerna  2001/02:L2
yrkande 4, 2001/02:L9 yrkande  9 och 2000/01:L705
yrkande 1.
Reservation 15 (m)

22. Tvistlösning utom domstol

Riksdagen avslår motion 2001/02:L2 yrkande 8.

Reservation 16 (m)

Stockholm den 13 november 2001


På lagutskottets vägnar


Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i  beslutet: Tanja
Linderborg  (v),  Rolf  Åbjörnsson  (kd),   Christel
Anderberg  (m),  Rune  Berglund  (s), Karin Jeppsson
(s),  Henrik  S Järrel (m), Nikos Papadopoulos  (s),
Elizabeth  Nyström   (m),   Marina  Pettersson  (s),
Christina  Nenes  (s), Tasso Stafilidis  (v),  Kjell
Eldensjö (kd), Berit  Adolfsson  (m), Anders Berglöv
(s), Viviann Gerdin (c) och Raimo Pärssinen (s).
Ärendet och dess beredning



I januari 1999 beslutade regeringen direktiv till en
parlamentarisk  kommitté  med  uppgift   att   lämna
förslag om hur den framtida konsumentpolitiken skall
utformas  för att kunna ge människor förutsättningar
att känna sig  trygga  som  konsumenter  och  ha ett
starkt  inflytande  över  sin  vardag (dir. 1999:1).
Kommittén antog namnet Konsumentpolitiska  kommittén
2000.

Enligt  direktiven  hade  kommittén i uppgift  att
identifiera konsumentpolitikens långsiktiga innehåll
och   prioriteringar.   För  det  ändamålet   skulle
kommittén  göra  en utvärdering  och  analys  av  de
konsumentpolitiska  målen  och vid behov föreslå hur
målen,  mot bakgrund av de nya  förutsättningarna  i
samhället,  kan  utvecklas  och  fungera  bättre.  I
uppdraget ingick också att avväga vilka medel i form
av  lagstiftning  och  ekonomiska och andra resurser
som  bör utnyttjas för att  nå  dessa  mål.  Arbetet
skulle, enligt direktiven, utföras i ett tydligt EU-
perspektiv med det nordiska samarbetet som en viktig
bas. Kommittén  redovisade sitt uppdrag i april 2000
i slutbetänkandet (SOU 2000:29) Starka konsumenter i
en gränslös värld.
I december 1997 tillkallade regeringen en utredare
med  uppdrag  att  göra  en  analys  av  existerande
problem och omfattningen  av  dessa  när  det gäller
märkning    och    annan   konsumentinformation   på
dagligvaruområdet samt  att  föreslå vilka principer
som bör gälla vid utformningen av information om och
märkning av dagligvaror (dir. 1997:151). Utredningen
antog        namnet       Utredningen       gällande
konsumentinformation  om dagligvaror. I oktober 1998
fick utredningen genom  tilläggsdirektiv  i  uppdrag
att  särskilt  studera och analysera situationen  på
dagligvarumarknaden   för   personer   med   svårare
synnedsättning  (dir.  1998:94). I tilläggsuppdraget
ingick att föreslå principer  för  hur  märkning och
annan  information  skall  utformas för att  man  på
bästa sätt skall nå de synskadade  och undersöka hur
den moderna informationstekniken bäst  kan utnyttjas
i   kommunikationen  med  denna  grupp.  Utredningen
redovisade   sitt   uppdrag   i   februari   1999  i
betänkandet (SOU 1999:7) Märk väl!.
Båda  betänkandena har remissbehandlats och ligger
till grund för regeringens förslag och bedömningar i
förevarande  proposition  2000/01:135  Handlingsplan
för konsumentpolitiken 20012005.
I propositionen föreslår regeringen att  riksdagen
skall  godkänna dels regeringens förslag i fråga  om
mål för  konsumentpolitiken  (propositionens avsnitt
4.1),  dels  regeringens förslag  att  delmål  skall
anges för konsumentpolitiken (propositionens avsnitt
4.3.1), dels ock  regeringens förslag i fråga om mål
för  Konsumentverket  (propositionens  avsnitt  13).
Regeringens förslag återfinns i bilagan.
Regeringen  redovisar  i  propositionen även  sina
bedömningar i fråga om vilka  delmål  som  bör gälla
för konsumentpolitiken.

Med anledning av propositionen har 9 motioner väckts
innehållande  40 motionsyrkanden. I detta sammanhang
behandlar utskottet  även   12  motionsyrkanden från
den   allmänna   motionstiden   år   2000   och   22
motionsyrkanden  från den allmänna  motionstiden  år
2001. Förslagen i motionerna återges i bilagan.

Som ett led i ärendets  beredning  har utskottet vid
ett studiebesök hos Konsumentverket  den  23 oktober
2001  inhämtat  upplysningar  om verkets verksamhet.
Utskottet   har  även  inhämtat  upplysningar   från
företrädare för  Sveriges  Konsumentråd och Sveriges
Konsumenter i Samverkan. Vidare  har företrädare för
Svensk   Energi  lämnat  synpunkter  såvitt   gäller
regeringens   bedömning  om  ett  branschfinansierat
organ för information  och  vägledning  på elområdet
(propositionens   avsnitt   11.5).  I  ärendet   har
inkommit en skrivelse från Synskadades Riksförbund.


Propositionens huvudsakliga innehåll


I  propositionen föreslår regeringen  att  riksdagen
skall  godkänna  regeringens  förslag  till  mål för
konsumentpolitiken.   Målen  för  konsumentpolitiken
skall enligt regeringens förslag vara följande.

1. Konsumenternas  ställning   och   inflytande   på
marknaden skall stärkas, inflytandemålet.
2.
·  Hushållen  skall ha goda möjligheter att utnyttja
sina ekonomiska  och  andra  resurser  effektivt,
hushållningsmålet.
·
1. Konsumenternas   hälsa   och   säkerhet   skall
skyddas, säkerhetsmålet.
2.
3. Sådana   konsumtions-   och  produktionsmönster
skall utvecklas som minskar  påfrestningarna på
miljön  och bidrar till en långsiktigt  hållbar
utveckling, miljömålet.
4.
5. Konsumenterna   skall   ha  tillgång  till  god
vägledning,    information   och    utbildning,
kunskapsmålet.
6.
Dessa  mål  skall  vara   styrande   såväl  för  det
nationella   konsumentpolitiska  arbetet   som   för
Sveriges  arbete  i  EU  och  andra  internationella
forum.

Regeringen   föreslår   vidare   att   målen   för
Konsumentverkets  verksamhet  anpassas  till  de nya
målen för konsumentpolitiken.
Propositionen     är    en    handlingsplan    för
konsumentpolitiken. I  propositionen föreslås därför
att  delmål  skall  anges  för   konsumentpolitikens
verksamhetsinriktning  under en viss  tidsperiod.  I
propositionen  redogör  regeringen   också  för  sin
bedömning   av  vilka  delmål  som  bör  gälla   för
verksamhetsinriktningen under perioden 20012005 och
vilka åtgärder  som  bör genomföras under respektive
delmål.

2001/02

LU2

Utskottets överväganden


Principiella frågor

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör avslå två  motionsyrkanden  som
innebär  en  annan inriktning på den framtida
konsumentpolitiken    än    den    regeringen
föreslår. Jämför reservation nr 1 (m).

Motionerna

I  motion 2001/02:L2 förespråkar Christel  Anderberg
m.fl.  (m)  en  annan  inriktning  på  den  framtida
konsumentpolitiken    än    den   som   föreslås   i
propositionen.  I  motionen anförs  att  regeringens
politik på området är uttryck för ett planekonomiskt
tänkande   och   en  förmyndarmentalitet   och   att
konsumenterna,    genom     en     mer    avreglerad
konsumentpolitik samt ett sunt underifrånperspektiv,
bör ges tillbaka förtroendet och makten. Den princip
som, enligt motionärerna, måste ligga till grund för
all  politik, inklusive konsumentpolitiken,  är  att
kunden  alltid  har rätt och att det är den enskilde
medborgaren som skall  få  göra  sitt val och tryggt
kunna förlita sig på sin egen kunskap,  sunda  lagar
och  en  lyhörd och ansvarstagande marknad som stöd.
Motionärerna anser att regeringens politik tar ifrån
den  enskilde   konsumenten  dennes  inflytande  och
bestämmanderätt och  således  minskar  den  verkliga
konsumentmakten.  Konsumentpolitiken  måste,  anförs
det  i  motionen,  i  sin helhet decentraliseras och
konkurrensens    betydelse     för     konsumenterna
poängteras.  I  motionen begärs ett tillkännagivande
om  mål  och  inriktning   av  konsumentpolitiken  i
enlighet med det anförda (yrkande 1, delvis).

I   samma   motion   anförs   det    vidare    att
konsumentpolitiken   bör  syfta  till  att  öka  den
konkurrensutsatta sektorn,  vidga området för privat
näringsverksamhet, avveckla offentliga  monopol  och
minska  offentligt  ägande  i  näringsverksamhet.  I
motionen  begärs  ett  tillkännagivande om vikten av
strukturförändringar   i   konkurrenshöjande   syfte
(yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Inför    ställningstagandet    till    ifrågavarande
principiella spörsmål vill utskottet först erinra om
att den svenska konsumentverksamheten  har  en  lång
tradition   och  att  den  förda  politiken  vid  en
internationell   jämförelse  måste  anses  ha  varit
framgångsrik.  Flera   olika   statliga   organ  har
inrättats  för  att  hjälpa  hushållen att effektivt
kunna    utnyttja    sina   resurser   och    stärka
konsumenternas ställning  på  marknaden. Under årens
lopp har vidare ett fruktbart samarbete  mellan  den
statliga  organisationen  och  den  som  bedrivs  av
frivilliga   organisationer  vuxit  fram.  På  många
områden  har  också   etablerats   ett  konstruktivt
samarbete med näringslivet.

Utskottet konstaterar att förevarande  proposition
bygger  vidare  på  denna  tradition,  och utskottet
delar för sin del den grundsyn på konsumentpolitiken
som  regeringen  ger  uttryck  för.  Som  anförs   i
propositionen  är  det  sålunda en förutsättning för
att marknaden skall fungera att det finns starka och
välinformerade  konsumenter.  Konsumentpolitiken  är
därför en viktig  förutsättning  för  en  fungerande
marknadsekonomi.   Marknadsmekanismerna  utgör   ett
snabbt och smidigt signalsystem  för producenter och
konsumenter och gör det möjligt för  nya företag att
växa  fram  som  svar på konsumenternas efterfrågan.
Marknadens inneboende  tendenser  till koncentration
motverkar   den  mångfald  och  variation   som   är
marknadsekonomins  förutsättning.  Den  prismekanism
genom vilken marknaden arbetar kan inte alltid skapa
de  stabila  spelregler  som krävs för att marknaden
skall   fungera  på  ett  tillfredsställande   sätt.
Statens  uppgift   måste   vara   att   skapa  dessa
spelregler     och     att     tillhandahålla     de
marknadsoberoende   organ   som   behövs   för   att
upprätthålla   marknadsekonomin.  Marknaden  behöver
starka  och  välinformerade   konsumenter   för  att
marknadsekonomin  skall  fungera. Konsumentpolitiken
är  också  en  del  av välfärdspolitiken  och  skall
stödja  enskilda  människor   i  deras  egenskap  av
konsumenter för att ge dem ett större inflytande och
för  att få dem att känna sig trygga  på  marknaden.
Den har  även  ett fördelningspolitiskt inslag i det
att den främjar  människors möjligheter att hushålla
med sina resurser.
Det   anförda   innebär   sammanfattningsvis   att
utskottet inte delar den uppfattning om den framtida
konsumentpolitiken som förs fram i motion 2001/02:L2
yrkandena 1 i denna  del  och  3. Utskottet föreslår
därför att motionsyrkandena avslås.

Mål för konsumentpolitiken


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   godkänna   vad   regeringen
föreslår i propositionens avsnitt 4.1  om mål
för  konsumentpolitiken. Motionsyrkanden  med
krav     på     andra     eller     utvidgade
målformuleringar     bör    avslås.    Jämför
reservationerna nr 2 (m) och nr 3 (kd).

Bakgrund

Riksdagen    har    fastställt    konsumentpolitiska
riktlinjer vid fyra tillfällen  år 1972, 1975, 1986
och 1995 (prop. 1972:33, bet. NU40, rskr. 225, prop.
1975:40, bet. NU26, rskr.  170,  prop.  1985/86:121,
bet.  LU34,  rskr.  292 och prop. 1994/95:140,  bet.
LU32, rskr. 438).

Därutöver har riksdagen  år 1996 lagt fast mål och
inriktning    för    det    svenska   arbetet    med
konsumentfrågor  inom  EU  (skr.  1995/96:181,  bet.
LU26,  rskr.  292)  och  år 1998  ställt  sig  bakom
regeringens förslag till handlingsplan  för  att  nå
det     år     1995     beslutade    miljömålet    i
konsumentpolitiken  (skr.   1997/98:67,  bet.  LU21,
rskr. 220).
Nu gällande riktlinjer är avsedda  att  ange målen
för  och  inriktningen  av den konsumentpolitik  som
behövs för att möta de förändringar som sker och att
stärka  konsumenternas  ställning.   Vissa   områden
skall,  enligt riktlinjerna, vara prioriterade.  Dit
hör   hushållens   baskonsumtion   och   stöd   till
konsumentgrupper  som  är  ekonomiskt  eller socialt
utsatta  eller  som  av  andra  skäl  har  behov  av
särskilt stöd. Det gäller också åtgärder som främjar
konsumentintressena     i     det    internationella
samarbetet.
De mål som lagts fast för konsumentpolitiken är
1.  att  hushållen skall ha goda  möjligheter  att
utnyttja  sina   ekonomiska   och   andra   resurser
effektivt, hushållningsmålet,
2.  att  konsumenterna skall ha en stark ställning
på marknaden, marknadsmålet,
3. att konsumenternas  hälsa  och  säkerhet  skall
skyddas, säkerhetsmålet,
4.  att sådana konsumtions- och produktionsmönster
utvecklas  som minskar påfrestningarna på miljön och
bidrar  till   en  långsiktigt  hållbar  utveckling,
miljömålet.
De fyra målen är likställda.

Propositionen

I propositionen  föreslår  regeringen  att målen för
konsumentpolitiken fortsättningsvis skall vara

1. att konsumenternas ställning och inflytande  på
marknaden skall stärkas, inflytandemålet,
2.  att  hushållen  skall  ha goda möjligheter att
utnyttja   sina   ekonomiska   och  andra   resurser
effektivt, hushållningsmålet,
3.  att  konsumenternas hälsa och  säkerhet  skall
skyddas, säkerhetsmålet,
4. att sådana  konsumtions- och produktionsmönster
skall  utvecklas  som   minskar  påfrestningarna  på
miljön  och  bidrar  till  en   långsiktigt  hållbar
utveckling, miljömålet,  samt
5.  att konsumenterna skall ha tillgång  till  god
vägledning,      information     och     utbildning,
kunskapsmålet.

Enligt  förslaget skall  målen  vara  styrande  för  såväl  det
nationella  arbetet  som Sveriges arbete inom EU och
andra internationella forum.

Tre  av  de föreslagna  målen,  hushållningsmålet,
säkerhetsmålet  och  miljömålet, är identiska med nu
gällande mål. Inflytandemålet bygger på det tidigare
marknadsmålet medan kunskapsmålet är nytt.

Motionerna

I ett tiotal motionsyrkanden  begärs  att  riksdagen
skall göra vissa uttalanden som bl.a. innebär  andra
eller  utvidgade  målformuleringar  för  den svenska
konsumentpolitiken.   I  fem  av  motionerna  begärs
tillkännagivanden   som   innebär    delvis    andra
målformuleringar än de som regeringen föreslagit.

Christina   Axelsson  m.fl.  (s)  begär  i  motion
2000/01:L721 ett  tillkännagivande om behovet av ett
nytt konsumentpolitiskt  mål  som  tar  sikte på att
tillgodose  konsumenternas  behov av bra utbildning,
information och vägledning (yrkande 1).
I  motion 2001/02:L2 av Christel  Anderberg  m.fl.
(m) anser  motionärerna att kunskapsmålet torde vara
det övergripande  medlet för att uppnå samtliga mål,
varför kunskapsmålet  bör sättas främst  (yrkande 1,
delvis).
Lars  Leijonborg  m.fl.   (fp)   anser   i  motion
2001/02:L9  att  de  nya mål som regeringen föreslår
innebär  att  konsumentens  ställning  som  den  ene
aktören  på  marknaden   blir  otydlig.  En  marknad
består,  anförs  det  i  motionen,   av  köpare  och
säljare, producenter och konsumenter.  Att devalvera
detta   till   dels  ett  inflytandemål,  dels   ett
kunskapsmål  skulle,   enligt   motionärerna,   leda
konsumentpolitiken i fel riktning. I motionen begärs
ett    tillkännagivande    om    att    det   första
konsumentpolitiska målet även fortsättningsvis skall
vara  att  stärka konsumenternas ställning  och  att
kunskap är ett  sätt  att  nå  detta mål (yrkande 1,
delvis).
I motion 2000/01:L715 av Ulla  Wester  (s)  tycker
motionären   att   det   är   mycket  glädjande  att
konsumentpolitiken  åter  lyfts fram,  men  beklagar
samtidigt att det sker i en  anda  som uttrycker att
bara resurssvaga grupper är i behov av konsumentråd.
Därmed  bibehålls, enligt motionären,  fördomen  att
konsumentkunskap  inte  behövs  för den välutbildade
och välavlönade konsumenten. Motionären anser att en
tydligare statlig fokusering och  marknadsföring  av
konsumentpolitiken  som  ett  område  som berör alla
skulle öka intresset för frågorna. I motionen begärs
ett tillkännagivande om behovet av att  marknadsföra
konsumentpolitiken  och klargöra dess betydelse  för
hela  konsumentgruppen   i   syfte   att   driva  på
tillkomsten av en stark konsumentrörelse.
Kia   Andreasson   m.fl.   (mp)   anför  i  motion
2001/02:L7  att det är olyckligt att inflytandemålet
utformats som  en process i stället för ett önskvärt
tillstånd  och förordar  att  inflytandemålet  skall
formuleras på  så  sätt  att  konsumenterna skall ha
inflytande  och  en  stark ställning  på  marknaden.
Motionärerna begär vidare  att  utskottet, i samband
med  att  det  omformulerade  inflytandemålet  läggs
fast,  skall uttala att konsumenternas  ställning  i
dag  inte  kan  anses  tillfredsställande  stark.  I
motionen  begärs  ett  tillkännagivande  i  enlighet
härmed (yrkande 1, delvis).
Kia  Andreasson  m.fl.  (mp)  framhåller vidare  i
motion      2001/02:L7     betydelsen     av     att
konsumentpolitiken  bidrar  till  att göra människor
mer  medvetna  om  att  deras handlande  har  etiska
aspekter         vad        gäller        exempelvis
produktionsförhållanden  för människor och djur, val
av material m.m. Miljömålet bör därför, anförs det i
motionen, kompletteras med  en  etisk aspekt i syfte
att ta till vara och stödja det ökade  intresset för
etiska aspekter av konsumtion och göras  om till ett
hållbarhetsmål.   Den  globala  aspekten  bör  också
tydliggöras   genom  ett   tillägg.   Vidare   anser
motionärerna att  regeringen  årligen skall redovisa
hur hållbarhetsmålet efterlevs.  I  motionen  begärs
ett  tillkännagivande  i  enlighet  med  det anförda
(yrkande 1, delvis).
Tre motioner innehåller yrkanden som tar  sikte på
funktionshindrade  konsumenter.  I motion 2001/02:L9
av   Lars   Leijonborg   m.fl.   (fp)   begärs   ett
tillkännagivande   om   att   det   av  motionärerna
föreslagna  första konsumentmålet skall  förtydligas
med   en  hänvisning   till   tillgängligheten   för
funktionshindrade  på  alla konsumentområden och att
handikappanpassningen inte  kan  försummas  i  detta
sammanhang (yrkande 1, delvis).
Viviann Gerdin m.fl. (c) anför i motion 2001/02:L4
att  det  bör  införas ett sjätte konsumentpolitiskt
mål, nämligen Tillgänglighet  och  användbarhet för
funktionshindrade konsumenter. Detta skulle, enligt
motionärerna,  innebära  att Konsumentverket  får  i
uppdrag  att  beakta funktionshindrade  konsumenters
intressen  inom   all   sin   verksamhet   och   att
utvecklingsarbete  bedrivs för att utveckla tekniska
förutsättningar för de funktionshindrade. I motionen
begärs ett tillkännagivande  i  enlighet  med det nu
anförda (yrkande 1).
Också  Kjell  Eldensjö  m.fl.  (kd) förespråkar  i
motion  2001/02:L6  att det bör införas  ett  sjätte
konsumentpolitiskt mål  som går ut på tillgänglighet
och  användbarhet för funktionshindrade  konsumenter
(yrkande  1)  och  att Konsumentverket ges i uppdrag
att    i   all   sin   verksamhet    också    beakta
tillgängligheten      och     användbarheten     för
funktionshindrade kunder i enlighet med ambitionen i
proposition   1999/2000:79    Från    patient   till
medborgare,    en   nationell   handlingsplan    för
handikappolitiken  och  FN:s  standardregler  på det
handikappolitiska området (yrkande 2).

Utskottets ställningstaganden

Som  redovisats i det föregående innebär regeringens
förslag  att  säkerhetsmålet  och  hushållningsmålet
kvarstår  oförändrade  i  förhållande till  vad  som
gäller  enligt  1995 års konsumentpolitiska  beslut.
Regeringens förslag  i  denna del har inte föranlett
något motionsyrkande. Enligt  utskottets  mening  är
säkerhets-   och  hushållningsmålen  i  högsta  grad
alltjämt relevanta,  varför  de bör ligga till grund
även  för  det framtida konsumentpolitiska  arbetet.
Utskottet  ställer  sig  således  bakom  regeringens
förslag i denna del.

Det   föreslagna    kunskapsmålet   är   nytt.   I
propositionen framhålls  att  konsumenterna  för att
kunna  göra  väl  avvägda val på marknaden måste  ha
tillgång  till  god  vägledning,   information   och
utbildning.  Vägledning,  information och utbildning
är, enligt regeringen, inte  endast  olika  sätt att
arbeta  för  att  uppnå de övriga konsumentpolitiska
målen utan även, i  vart  fall  på  kort  sikt,  att
betrakta som ett eget mål.
Utskottet  ser  för sin del med tillfredsställelse
på att de konsumentpolitiska  målen  nu kompletteras
med  ett  kunskapsmål.  I takt med att konsumenterna
får ett större utbud av varor  och  tjänster och ett
allt större eget ansvar för sina val ökar behovet av
vägledning  på  olika  områden.  God information  om
produkter och tjänster är vidare nödvändigt  för att
konsumenterna skall kunna göra väl överlagda val  på
marknaden.  Behovet  av  information  ökar  också då
konsumenterna ställer allt större krav på exempelvis
kunskap  om  produktionsmetoder,  miljöaspekter  och
etiska  aspekter.  Som framhålls i propositionen  är
utbildningsinsatser nödvändiga, särskilt för grupper
som     saknar    grundläggande     kunskaper     om
konsumentfrågor    och    vilka    rättigheter   och
skyldigheter  man  har som konsument i  det  svenska
samhället.
Det anförda innebär  att  utskottet  ansluter  sig
till   regeringens   bedömning   också  i  fråga  om
kunskapsmålet.  Motion  2000/01:L721  yrkande  1  är
därmed tillgodosedd. Utskottet finner inte skäl att,
som föreslås i motion 2001/02:L2  yrkande  1 i denna
del,   ge   kunskapsmålet   försteg  framför  övriga
konsumentpolitiska mål.
Också inflytandemålet är till viss del nytt. Målet
bygger på det i dag gällande  marknadsmålet  som går
ut  på att konsumenterna skall ha en stark ställning
på marknaden.  Som  framhålls i propositionen är det
viktigt  att  alla  konsumenter   har   ett   starkt
inflytande  och  att  deras  ställning  på marknaden
stärks   ytterligare.   Genom   förstärkningen    av
marknadsmålet  inarbetas  den  nu gällande särskilda
prioriteringen av s.k. utsatta grupper  i  ett av de
övergripande  målen,  vilket  utskottet ser som  ett
framsteg. Detta innebär nämligen  att  även  grupper
som    kan    ha    särskilda    behov,   exempelvis
funktionshindrade, invandrare och ekonomiskt utsatta
men  även  barn  och  ungdomar, måste  tillförsäkras
möjligheter till inflytande  på  marknaden  genom en
aktiv politik på konsumentområdet.
Utskottet  delar  alltså  inte den kritik mot  det
föreslagna inflytandemålet  som  förs  fram i motion
2001/02:L9  yrkande  1  (delvis).  Inte  heller  ser
utskottet  att det i sak skulle föreligga någon  mer
avgörande skillnad  i  synsätt mellan regeringen och
de  motionärer  som i motion  2001/02:L7  yrkande  1
(delvis)    anser    att    inflytandemålet    borde
omformuleras.  Det  anförda  innebär  att  utskottet
ställer  sig  bakom  propositionen   såvitt   gäller
inflytandemålet.   Motion  2000/01:L715  får  därmed
anses tillgodosedd.
Mot  bakgrund  av det  samband  som  finns  mellan
konsumtion och miljö är det enligt utskottets mening
självklart att de  konsumentpolitiska  målen  även i
fortsättningen skall innehålla ett miljömål.
I  propositionen  föreslås  att  miljömålet  skall
kvarstå oförändrat i förhållande till vad som gäller
sedan  tidigare.  Med  anledning  av  det krav på en
förändring av miljömålets utformning och uppföljning
som förs fram i motion 2001/02:L7 yrkande 1 (delvis)
erinrar utskottet om att miljömålet följdes  upp  av
regeringen våren 1998 i skrivelsen Konsumenterna och
miljön    en  handlingsplan  för hållbar utveckling
(skr.   1997/98:67).   I   skrivelsen   presenterade
regeringen  sin  syn  på  centrala  frågor  som  rör
miljömålet och lade fram en handlingsplan med en rad
olika  åtgärder  för  att  uppfylla   målet.  Enligt
skrivelsen  skall miljömålets utveckling  utvärderas
på olika sätt.  Sålunda  skall Konsumentverket varje
år redovisa för regeringen  vilka  åtgärder  som har
vidtagits  på  området  och  vid lämpliga tidpunkter
redovisa   effekterna   av   dessa.   Vidare   skall
regeringen år 2001 återkomma till  riksdagen  med en
lägesrapport   om   hur   arbetet   med   miljömålet
fortskrider  och  senast år 2002 redovisa effekterna
av detta arbete.
Skrivelsen behandlades av utskottet våren 1998 och
föranledde därvid inte någon erinran från utskottets
sida. Utskottet gav  i  stället, i sitt av riksdagen
godkända betänkande 1997/98:LU21,  uttryck  för  sin
tillfredsställelse    över    den   åtgärdsinriktade
handlingsplan för förverkligandet  av miljömålet som
regeringen presenterat och menade att  en  plan  för
att  inleda en process som syftar till att uppmuntra
och underlätta  för  hushållen  att  ta  ansvar  för
miljön   var  av  betydande  värde.  Till  följd  av
riksdagens beslut gav regeringen, i enlighet med vad
som aviserats i skrivelsen, i juli 1998 i uppdrag åt
Konsumentverket   att   vara   sektorsmyndighet  för
miljörelaterade konsumentfrågor.
Yrkanden   med   önskemål   om   förändringar   av
miljömålet   inom   konsumentpolitiken   och    dess
uppföljning  har  avstyrkts  av  utskottet vid flera
tillfällen under senare år, senast  våren 2000 (bet.
1999/2000:LU5).  Utskottet  har  därvid  funnit  att
miljömålet, som det kommit till uttryck  i  1995 års
konsumentpolitiska  beslut,  bör ligga fast och  att
den   uppföljning  av  miljömålet   som   regeringen
aviserat i skrivelsen om konsumenterna och miljön är
tillräcklig.  Enligt vad utskottet erfarit pågår för
närvarande arbete  inom Regeringskansliet med siktet
inställt  på  att en lägesrapport  skall  överlämnas
till riksdagen under senare delen av hösten 2001 och
att en utvärdering  av  miljömålet skall presenteras
för riksdagen under år 2002.
Utskottet är inte heller  i dag berett att förorda
något annat ställningstagande  från  riksdagens sida
när  det  gäller  miljömålets  utformning  och  dess
uppföljning utan anser att resultat  av det pågående
arbetet inom Regeringskansliet först bör avvaktas.
Utskottet ansluter sig således till propositionens
förslag såvitt nu är i fråga.

Avslutningsvis  i detta avsnitt behandlar  utskottet
motionskraven på  att funktionshindrade konsumenters
situation  särskilt   skall   uppmärksammas   i   de
konsumentpolitiska målen.

Inför ställningstagandet till motionskraven på att
funktionshindrade  konsumenters  situation  särskilt
skall  uppmärksammas  i  de konsumentpolitiska målen
vill utskottet först påminna  om  att  riksdagen  så
sent  som  våren 2000 beslutat om nationella mål och
inriktning på handikappolitiken (prop. 1999/2000:79,
bet. SoU14,  rskr.  240).  Enligt  riksdagens beslut
gäller      följande      nationella     mål     för
handikappolitiken, nämligen
 en samhällsgemenskap med mångfald som grund,
  att samhället utformas  så  att  människor  med
funktionshinder i alla åldrar blir fullt delaktiga i
samhällslivet, och
  jämlikhet  i  levnadsvillkor  för  flickor  och
pojkar, kvinnor och män, med funktionshinder.
Arbetet  skall, enligt riksdagens beslut, inriktas
på att identifiera  och  undanröja  hinder  för full
delaktighet    i   samhället   för   människor   med
funktionshinder,    att    förebygga   och   bekämpa
diskriminering mot personer  med funktionshinder och
att ge barn, ungdomar och vuxna  med funktionshinder
förutsättningar     för     självständighet      och
självbestämmande.  Riksdagsbeslutet  innebär även en
prioritering av följande tre arbetsområden;  att  se
till   att   handikappperspektivet  genomsyrar  alla
samhällssektorer,   att   skapa   ett   tillgängligt
samhälle   samt   att   förbättra   bemötandet.   De
nationella  målen för handikappolitiken bygger på de
standardregler  för att säkerställa att personer med
funktionshinder som medborgare har samma rättigheter
och  skyldigheter  som  andra  medborgare  som  FN:s
generalförsamling,    efter    svenskt    initiativ,
fastställde år 1993.
Riksdagsbeslutet    innebär    också   att   vissa
myndigheter utsetts till sektorsmyndigheter  med ett
särskilt       ansvar      för      handikappfrågor.
Sektorsmyndigheternas   uppgift   är  att  samordna,
stödja och vara pådrivande i förhållande till övriga
aktörer  inom sektorn och att utse samrådsorgan  med
handikapprörelsen. Vidare skall sektorsmyndigheterna
utarbeta förslag  till uppföljningsbara etappmål för
respektive sektor,  vilka sedan skall fastställas av
regeringen. Etappmålen bör, enligt riksdagsbeslutet,
vara uppfyllda senast år 2010. Konsumentverket är en
av de myndigheter som anförtrotts uppgiften att vara
sektorsmyndighet, vilket  har  förtydligats genom en
ändring i verkets instruktion som  beslutades  den 1
november 2001.
Utskottet   har   självfallet   inte  någon  annan
uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av
att frågor kring tillgänglighet och användbarhet för
konsumenter   med   någon  form  av  funktionshinder
uppmärksammas    och   beaktas    också    på    det
konsumentpolitiska  området.  Detta  synsätt  ligger
helt  i  linje  med  de nyligen beslutade nationella
målen för handikappolitiken.  Som  redovisats  i det
föregående  är  dessa mål tvärsektoriella och gäller
således    på   alla   områden,    även    på    det
konsumentpolitiska  området.  Utskottet  kan  vidare
konstatera  att  de  mål  för konsumentpolitiken som
regeringen  föreslår  i förevarande  proposition  är
generellt utformade och  således  tar  sikte på alla
konsumenter,  däribland  givetvis  också konsumenter
med  funktionshinder.  Ett  uttryck  för   detta  är
utformningen av det nya inflytandemålet som,  enligt
vad  utskottet konstaterat i det föregående, innebär
en  välkommen   integrering   av  alla  konsumenter,
däribland s.k. utsatta grupper  som  tidigare  varit
föremål för regeringens särskilda prioriteringar,  i
ett  av  de  övergripande konsumentpolitiska  målen.
Som närmare kommer  att  beröras  i det följande kan
särskilda riktade insatser göras inom  ramen  för de
delmål  som  formulerats i syfte att förverkliga  de
övergripande målen.  Ett  exempel  på detta är det i
propositionen      aviserade      uppdraget     till
Konsumentverket    att    i   samråd   med   Statens
livsmedelsverk utreda om det  finns behov av och, om
så  är  fallet,  vilka  möjligheterna   är   att  ge
konsumenterna      tillgång      till     IT-baserad
konsumentinformation om dagligvaror.  Enligt vad som
anförs i propositionen bör situationen  för  grupper
med  särskilda behov, exempelvis synskadade, bli  en
viktig utgångspunkt i det uppdraget.
Utskottet  är  mot  bakgrund  av  vad  som  nu har
anförts  inte  berett att inom ramen för förevarande
ärende  ställa  sig   bakom   kraven  på  förändrade
konsumentpolitiska  mål  i  enlighet   med  vad  som
föreslås  i  de  nu  aktuella  motionerna. Utskottet
förutsätter dock att regeringen  följer  frågan  och
vidtar de åtgärder som visar sig vara erforderliga.
Med  hänvisning  till vad som ovan framförts under
utskottets ställningstagande  föreslår utskottet att
riksdagen  godkänner  vad  regeringen   föreslår   i
propositionens    avsnitt    4.1    om    mål    för
konsumentpolitiken samt avslår motionerna 2001/02:L2
yrkande   1  i  denna  del,  2001/02:L4  yrkande  1,
2001/02:L6   yrkande   1,   2001/02:L7   yrkande  1,
2001/02:L9  yrkande 1, 2000/01:L715 och 2000/01:L721
yrkande 1.

Kravet i motion 2001/02:L6 yrkande 2
får anses tillgodosett genom det
sektorsansvar på det
handikappolitiska området som
Konsumentverket redan givits. Också
detta yrkande bör därför avslås.


Mål och inriktning för EU-arbetet


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller mål och inriktning
för det svenska  EU-arbetet bör avslås. En av
regeringen till våren  aviserad  skrivelse om
framtida    svenska    strategier    på   det
konsumentpolitiska   området   inom   EU  bör
avvaktas.

Bakgrund

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i  kraft  i maj
1999,  har tydliggjorts att konsumentfrågorna numera
är ett självständigt  politikområde  inom EU och att
konsumentskyddskraven skall beaktas vid utformningen
och genomförandet av gemenskapens övriga politik och
verksamhet.  Amsterdamfördraget  innebär  också  att
miljöpolitiken skall integreras i  gemenskapens alla
politikområden.

Som  redovisats inledningsvis beslutade  riksdagen
år 1996  om  mål  för  och inriktning av det svenska
arbetet   med   konsumentfrågor    inom   EU   (skr.
1995/96:181, bet. LU26, rskr. 292). Det övergripande
målet  för Sveriges arbete skall, enligt  riksdagens
beslut, vara att ge konsumenterna en stark ställning
på marknaden och att främja konsumenternas intressen
och inflytande i ett integrerat Europa. Den grundsyn
på konsumentpolitikens  syfte  som  riksdagen  givit
uttryck  för  i  1995  års konsumentpolitiska beslut
ligger således även till  grund  för  vad  som skall
gälla för arbetet inom EU.

Konsumentpolitiska kommittén

I  Konsumentpolitiska  kommitténs uppdrag låg  bl.a.
att      värdera     strategier     för      svenska
konsumentpolitiska     insatser    inom    EU    och
internationellt. Kommittén  konstaterade  att de mål
som  gällt  för  det  nationella  konsumentpolitiska
arbetet  visat sig fungera väl som utgångspunkt  för
såväl arbetet  inom  EU  som  annat  internationellt
arbete och föreslog att den generella utgångspunkten
för  de  svenska  insatserna  även  fortsättningsvis
borde vara dessa nationella mål.

Kommittén ansåg bl.a. att Sverige bör  arbeta  för
en    fungerande    europeisk    marknad   som   har
konsumenternas förtroende samt att  Sverige  inom EU
bör  verka  för  att konsumenterna blir medvetna  om
sambandet mellan konsumtionsmönster  och  miljö  och
att   de  ges  en  reell  möjlighet  att  genom  sin
konsumtion främja en långsiktigt hållbar utveckling.

Propositionen

I propositionen anförs att regeringen i fråga om det
svenska  arbetet  inom  EU  avser att återkomma till
riksdagen i särskild ordning.  Ett  skäl  för  detta
ställningstagande   är,  enligt  propositionen,  att
kommissionen under hösten 2001 kommer att presentera
ett nytt konsumentpolitiskt  handlingsprogram för de
närmast kommande åren. Andra skäl  är  att frågan om
harmoniseringen  av EU:s marknadsrätt kommit  i  ett
delvis  annat läge  genom  införandet  av  den  s.k.
ursprungslandsprincipen  vid  elektronisk handel och
att kommissionen aviserat en grönbok om den framtida
konsumentpolitiken.

Mot bakgrund av att den svenska konsumentpolitiken
genom Sveriges medlemskap i EU  också  är  en del av
EU:s konsumentpolitik gör regeringen bedömningen att
en  svensk strategi för EU-arbetet bör utformas  med
hänsyn tagen till det redovisade arbetet inom EU.

Motionerna

Frågor  kring  det framtida svenska agerandet på det
konsumentpolitiska  området  inom  EU  tas upp i två
motioner.

Lars   Leijonborg  m.fl.  (fp)  påpekar  i  motion
2001/02:L9  att  internationaliseringen  starkt  har
bidragit     till     nya     förutsättningar    för
konsumentpolitiken. Genom Sveriges  medlemskap  i EU
har  svensk konsumentpolitik blivit djupt integrerad
med  den   gemensamma  konsumentpolitiken  inom  EU,
varför den svenska och europeiska konsumentpolitiken
måste ses i  ett  sammanhang.  I motionen begärs ett
tillkännagivande om att Sverige  mot  denna bakgrund
mer kraftfullt bör verka för att befintliga  och nya
konsumenträttsregler  inom EU blir enkla och tydligt
utformade (yrkande 2).  I  samma  motion begärs även
ett tillkännagivande som går ut på att Sverige skall
verka  för  att  det konsumenträttsliga  regelverket
inom EU på vissa områden skall harmoniseras (yrkande
3).
Kia  Andreasson  m.fl.   (mp)   anser   i   motion
2001/02:L7 att riksdagen, inför regeringens kommande
skrivelse      om     Sveriges     agerande     inom
konsumentpolitiken  inom  EU,  skall  lägga fast att
alla  EU-bestämmelser  om  konsumentskydd  bör  vara
utformade som minimiregler och  att konsumentskyddet
skall  gå  före  hänsynen  till den inre  marknaden.
Motionärerna vill också att  Regeringskansliet skall
ge ut en nyhetstidning om konsumentpolitiken inom EU
och om svenska initiativ och insatser  på området. I
motionen  yrkas ett tillkännagivande i enlighet  med
vad  som nu  anförts  om  Sveriges  agerande  i  det
konsumentpolitiska arbetet inom EU (yrkande 5).

Utskottets ställningstagande

Med  anledning  av  vad  som  anförts  i  motionerna
2001/02:L7  yrkande  5 och 2001/02:L9 yrkande 3 vill
utskottet peka på att de mål som riksdagen beslutade
våren 1996 innebär att Sverige bl.a. skall verka för
att subsidiaritetsprincipen tillämpas på så sätt att
medlemsstaterna har frihet  att ge konsumenterna ett
starkare    skydd    än    vad    som   följer    av
gemenskapsreglerna  så länge detta inte  leder  till
hinder för den fria rörligheten  för varor, tjänster
och kapital. Vidare skall, enligt riksdagens beslut,
den  svenska linjen vara att i största  möjliga  mån
verka för minimiregler, varigenom medlemsländerna på
nationell   nivå   tillåts   behålla   eller  införa
strängare    krav    än    vad    gemenskapsreglerna
föreskriver.

I   sammanhanget   bör  erinras  om  att   den   i
propositionen omnämnda  grönboken  om  det  framtida
konsumentskyddet  har  presenterats  av kommissionen
den  2  oktober  2001,  KOM  (2001)  531 slutlig.  I
grönboken  analyseras  den nuvarande situationen  på
det konsumenträttsliga området  och diskuteras olika
framtida lagstiftningstekniker.
Enligt  utskottets  mening bör den  av  regeringen
aviserade skrivelsen avvaktas  innan  riksdagen  tar
ställning  till frågan om framtida strategier på det
konsumentpolitiska   området  inom  EU.  Enligt  vad
utskottet  har  erfarit  pågår  för  närvarande  ett
beredningsarbete  som syftar till att en skrivelse i
ämnet skall kunna överlämnas  till  riksdagen  under
våren 2002.
Med  det anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L7 yrkande 5 och  2001/02:L9 yrkandena 2 och
3 avslås.

Delmål för konsumentpolitiken


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   godkänna   vad   regeringen
föreslår  i  propositionens avsnitt 4.3.1  om
att ange delmål för konsumentpolitiken.

Propositionen

För att kunna  utvärdera de insatser som görs på det
konsumentpolitiska  området  bör, enligt regeringens
mening, särskilt anges verksamhetsinriktning och vad
som faktiskt skall uppnås. Av  detta  skäl  föreslår
regeringen  att  delmål skall anges för verksamheten
under en viss tidsperiod.  Delmålen  skall  i första
hand gälla det nationella arbetet, men i den mån det
är möjligt och ändamålsenligt bör de också gälla för
inriktningen   av   Sveriges   arbete   i   EU   och
internationellt.

Delmålen  syftar  till  att  bidra till att de fem
övergripande  målen  för  konsumentpolitiken   skall
uppnås.  Enligt  vad  som anförs i propositionen bör
delmålen  representera  verksamhetsområden   som  är
särskilt  viktiga för konsumenterna och avse områden
där det  finns konsumentpolitiska verktyg att tillgå
för att faktiskt  uppnå  konkreta  förbättringar för
konsumenterna.
I  propositionen  gör  regeringen bedömningen  att
följande      delmål      skall      gälla       för
verksamhetsinriktningen under perioden 20012005.
*   Vägledning,   information  och  utbildning  till
konsumenterna skall vidareutvecklas.
* Ideella organisationer skall ges  möjligheter till
ökat inflytande i konsumentpolitiken.
* Konsumenterna skall  ges  en starkare ställning på
de finansiella marknaderna.
* Arbetet med produktsäkerhet  och marknadskontroll,
särskilt  när  det  gäller  barns  säkerhet,   skall
förstärkas.
* Konsumentforskningen skall stödjas.
* Konsumenterna skall ges förbättrad information  om
priser.
* Konsumenterna skall ges bättre förutsättningar att
agera på nyligen konkurrensutsatta marknader.
* Miljömärkningen och den etiska märkningen skall få
större spridning.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  har för sin del inte något att erinra mot
regeringens  förslag i denna del och föreslår därför
att riksdagen skall godkänna vad regeringen föreslår
i propositionens  avsnitt  4.3.l  om att ange delmål
för konsumentpolitiken.

Utskottets förslag i denna  del  innebär  inte att
riksdagen  därmed  tar  ställning till val av delmål
och den närmare utformningen  av  dessa.  I  den mån
delmålen  i  framtiden  skulle  komma att formuleras
annorlunda  än  vad  som  framgår  av  propositionen
förutsätter utskottet att regeringen återkommer till
riksdagen.

Kommunal konsumentverksamhet


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden     som    gäller    kommunal
konsumentverksamhet bör avslås. Resultatet av
det nyss avslutade utredningsarbetet  rörande
statliga  insatser  för  att  stödja kommunal
konsumentverksamhet  bör avvaktas.  Utskottet
kommer   att   noga  följa   frågan.   Jämför
reservation nr 4 (m).

Bakgrund

Lokal  konsumentverksamhet  har  varit  föremål  för
överväganden     i    samtliga    konsumentpolitiska
riksdagsbeslut   sedan   år   1972.   I   1972   års
konsumentpolitiska    beslut     förespråkades    en
utbyggnad   av  den  lokala  konsumentorganisationen
(prop. 1972:33,  bet.  NU40, rskr. 225). Ytterligare
riktlinjer  för den kommunala  konsumentverksamheten
drogs upp i 1975  års  beslut.  Intentionerna var då
att   kommunernas   medverkan  i  konsumentpolitiken
skulle  byggas ut väsentligt  (prop.  1975:40,  bet.
NU26, rskr. 170).

I 1986  års  konsumentpolitiska beslut bekräftades
att den lokala verksamheten skulle ges hög prioritet
(prop. 1985/86:121, bet. LU34, rskr. 292). Utskottet
framhöll att den lokala konsumentverksamheten spelar
en  central  roll   inom  konsumentpolitiken.  Detta
förhållande hade, menade  utskottet, sin grund i att
det  är  på  lokal  nivå  man  lättast   fångar  upp
konsumentproblem  och  når  dem  som  i första  hand
behöver  hjälp  samt  finner de flesta företag  vars
verksamhet berör konsumenterna. Utskottet underströk
också vikten av en fortsatt,  snabb utbyggnad av den
lokala  konsumentverksamheten,  men   gav  samtidigt
uttryck för en förståelse för att man i  särskilt de
minsta  och  resurssvagaste  kommunerna tvekade  att
använda      de      knappa      resurserna     till
konsumentverksamhet. Någon anledning  att införa ett
obligatorium på området kunde utskottet inte finna.
Regeringen   redovisade   i   en  skrivelse   till
riksdagen våren 1991 hur den kommunala  verksamheten
hade  utvecklats (skr. 1990/91:43, bet. LU37,  rskr.
334). I skrivelsen lade regeringen fram en rad olika
förslag  till  åtgärder för att komma till rätta med
det då aktuella  problemet  med  allt färre kommuner
med konsumentverksamhet, bl.a. ökad  kunskap  om den
kommunala   verksamheten   och   ett  effektiviserat
statligt    stöd   till   verksamheten.   Skrivelsen
föranledde ingen erinran från riksdagens sida.
1995  års konsumentpolitiska  beslut  innebar  att
1986 års  riktlinjer  skulle  ligga  fast. Utskottet
uttalade     därutöver     att     den     kommunala
konsumentverksamheten även fortsättningsvis bör vara
ett  frivilligt  åtagande  för kommunerna. Riksdagen
följde  utskottet  (prop.  1994/95:140,  bet.  LU32,
rskr. 438).
Enligt  nu  gällande  riktlinjer  för  den  lokala
konsumentverksamheten  ingår   i   uppgifterna  dels
rådgivningsarbete,    dels   förebyggande    arbete.
Rådgivningen    kan    avse   att    informera    om
konsumentlagstiftningen,       att      medla      i
reklamationstvister  och  att  ge hushållsekonomiska
råd. Det förebyggande arbetet innefattar  bl.a.  att
bevaka     den     lokala    marknaden,    genomföra
marknadsundersökningar,  informera  näringslivet  om
lagar och regler och att stimulera och stödja lokala
föreningar och organisationer.
År  1975  fanns  kommunal konsumentverksamhet i 69
kommuner. Därefter steg antalet till 271 kommuner år
1989. För närvarande finns konsumentverksamhet i 251
av landets 289 kommuner,  vilket  innebär  en ökning
från   240  kommuner  år  2000.  40  kommuner  köper
tjänster  från  andra kommuner. Omkring 350 personer
är  anställda  i  verksamheten   och  delar  på  220
årsarbetskrafter.
Konsumentvägledningen erhåller visst statligt stöd
via  Konsumentverket  i  form  av bl.a.  utbildning,
rådgivningsstöd och utvecklingsstöd.  Även  Allmänna
reklamationsnämnden    stöder   verksamheten   genom
telefonrådgivning,  materialservice,   deltagande  i
kurser och information om avgjorda ärenden.

Konsumentpolitiska kommittén

Konsumentpolitiska kommittén gjorde bedömningen  att
den   lokala   konsumentverksamheten    är   en   av
grundstenarna  i det konsumentpolitiska systemet och
en förutsättning  för  att  konsumentpolitiken skall
bli framgångsrik. Med hänsyn  bl.a. till att närmare
en  miljon  av  landets  innevånare   saknade  lokal
konsumentverksamhet  och  att verksamheten  i  många
fall  var  mycket varierande  till  kvalitet,  ansåg
kommittén  att  kommunal  konsumentverksamhet  borde
göras till en obligatorisk uppgift för kommunerna.

Kommittén  menade vidare att Konsumentverkets stöd
borde utökas och  förstärkas  samt  att staten borde
bidra  till finansieringen av kommunernas  kostnader
för löner och driftskostnader m.m. med 50 %.

Propositionen

I propositionen  gör  regeringen bedömningen att ett
av   delmålen   för  konsumentpolitiken   för   åren
20012005 bör vara  att  vägledning, information och
utbildning till konsumenterna skall vidareutvecklas.
I     den    delen    behandlas    den     kommunala
konsumentverksamheten.  Regeringen  konstaterar  att
den kommunala konsumentvägledningen är nödvändig och
att  det är viktigt att alla människor i Sverige har
tillgång  till  sådan verksamhet. Enligt regeringens
uppfattning är det  glädjande  att alltfler kommuner
nu  satsar  på  någon  form  av konsumentvägledning.
Ambitionen  måste dock, enligt  propositionen,  vara
att       alla       kommuner        tillhandahåller
konsumentvägledning   som   håller   hög   kvalitet.
Regeringen  ser  positivt  på att kommuner som  inte
själva  har möjlighet att ordna  konsumentvägledning
samarbetar  med andra kommuner. Det är dock viktigt,
anförs  det  i   propositionen,   att  närheten  och
tillgängligheten   blir  så  bra  som  möjligt   för
konsumenterna   och   att    inte    kvaliteten   på
rådgivningen äventyras.

Regeringen   konstaterar   att   omfattningen   på
verksamheten i de kommuner som i dag tillhandahåller
vägledning varierar kraftigt, från några  timmar per
vecka till en eller flera heltidstjänster.  För  att
den  kommunala  konsumentvägledningen  skall fungera
tillfredsställande    bör    det,   anförs   det   i
propositionen, finnas vissa basresurser  i kommunen.
En  heltidsanställd  handläggare  per        20  000
invånare  är enligt Konsumentverkets beräkningar  en
rimlig resursnivå,  exklusive  resurser  för budget-
och skuldrådgivning.
När   det   gäller  Konsumentpolitiska  kommitténs
förslag att göra  konsumentvägledningen obligatorisk
konstaterar regeringen  att  förslaget i denna del i
viss  mån innebär en inskränkning  i  den  kommunala
självstyrelsen.  Enligt  regeringens  mening  är det
viktigt  att  alla  sådana  inskränkningar  övervägs
noggrant. Endast om starka skäl talar för det bör en
sådan  inskränkning  godtas.  Mot  bakgrund  av  att
antalet  kommuner  med  konsumentvägledning ökar gör
regeringen bedömningen att  det  för närvarande inte
finns  sådana  starka  skäl  för  att inskränka  den
kommunala  självbestämmanderätten  och   införa   en
obligatorisk      kommunal      konsumentvägledning.
Regeringen  ser  det  i  stället som  angeläget  att
arbeta  för  att  kvaliteten   på  vägledningen  kan
fortsätta att utvecklas.  En  sådan kvalitetshöjning
uppnås,  menar  regeringen, inte  nödvändigtvis  med
hjälp av lagstiftning, utan bör ske på frivillig väg
genom olika former av samarbete och eventuellt hjälp
av förbättrat statligt  stöd.  Regeringen avser dock
att noga följa utvecklingen av konsumentvägledningen
i kommunerna och om behov av lagstiftning  uppkommer
återkomma till riksdagen.
I  budgetpropositionen  för  år  2002 föreslås  en
engångssatsning om 20 miljoner kronor  under år 2002
för  att stärka den kommunala konsumentvägledningen,
samt härutöver  en  bas  om  5  miljoner  kronor för
framtida  arbete på området. Därutöver föreslås  att
Konsumentverket  skall  ges ytterligare medel för en
satsning  på  att öka informationen  i  boendefrågor
till konsumentvägledare  (prop.  2001/02:1, utg.omr.
24).
Regeringen  anser att det också finns  andra  sätt
att   förbättra   konsumenternas    tillgång    till
konsumentvägledning,   exempelvis  genom  förbättrad
utåtriktad verksamhet och  genom samverkan med andra
lokala aktörer. Sådana åtgärder  är, framhålls det i
propositionen,  möjliga  att stödja  genom  statliga
insatser. I maj 2001 tillkallades därför en utredare
för  att biträda Regeringskansliet   med  att  finna
former för sådant stöd (Ju 2001:H).

Utredarens rapporter

I början  av  augusti  2001 överlämnade utredaren en
delrapport över utredningsuppdraget.  I delrapporten
läggs fram förslag till utformning och  finansiering
av   projekt   för  utvecklingen  av  den  kommunala
konsumentvägledningen.   Sammanfattningvis  föreslår
utredaren att det statliga  stödet  skall  ges i två
former,  nämligen utvecklingsstöd och kvalitetsstöd.
Utvecklingsstödet  avser, enligt utredarens förslag,
bl.a.    utveckling    av     konsumentvägledningens
arbetsformer   och   organisation,   utveckling   av
samarbete mellan kommuner,  utveckling  av samverkan
mellan olika grenar i den kommunala verksamheten och
utveckling av samverkansformer mellan vägledare  och
myndigheter.     Kvalitetsstöd    är    avsett   för
kvalitetsförbättringar med avseende på verktyg  inom
konsumentvägledningen,  såsom  materialservice,  IT-
stöd  och annat teknikstöd, utbildning av vägledare,
information  om den kommunala konsumentvägledningen,
kurser och konferenser.

I en slutrapport,  som  överlämnades  i  början av
november 2001, analyserar utredaren riktlinjerna för
den   kommunala   konsumentvägledningen.   Utredaren
konstaterar   att  nu  gällande  riktlinjer  i  allt
väsentligt  saknar  kriterier  och  definitioner  av
kvalitet  och   kvalitetsindikatorer  i  den  lokala
konsumentvägledningen. Enligt utredaren borde frågan
om den lokala verksamhetens  kvalitet  integreras  i
riktlinjerna  för  att  möjliggöra  att  det går att
avgöra hur kvaliteten på verksamheten utvecklas.
Mot  denna  bakgrund föreslås i slutrapporten  att
regeringen skall ge Konsumentverket i uppdrag att på
egen  hand  eller   i   samarbete   med  kommuner  i
projektform utarbeta förslag till kvalitetskriterier
och indikatorer på kvalitet som senare kan tillföras
riktlinjerna         för        den        kommunala
konsumentvägledningen.

Motionerna

Carin Lundberg och Rinaldo Karlsson (båda s) anser i
motion     2000/01:L707     att      den      lokala
konsumentverksamheten  är en av grundstenarna i  det
konsumentpolitiska systemet och en förutsättning för
att konsumentpolitiken skall bli framgångsrik. Lokal
konsumentverksamhet  är,   hävdas  det  i  motionen,
nödvändig för att konsumenternas problem skall kunna
fångas upp, för att problem  skall  kunna  lösas  så
nära  källan  som möjligt och för att konsumenternas
behov  av information,  utbildning  och  stöd  skall
kunna  tillgodoses.   Mot   denna   bakgrund   begär
motionärerna ett tillkännagivande som går ut på  att
konsumentverksamhet  skall  göras till en lagstadgad
obligatorisk kommunal uppgift.

Motsvarande  uppfattning  framförs   av  Christina
Axelsson m.fl. (s) i motion 2000/01:L721 (yrkande 2,
delvis).
I motion 2001/02:L295 av Lisbet Calner  och  Märta
Johansson  (båda  s)  anförs  att  en väl fungerande
konsumentrådgivning  är  en  förutsättning   för  en
framgångsrik   konsumentpolitik.   Med  en  bra  och
fungerande konsumentverksamhet är det,  hävdas det i
motionen, möjligt att förverkliga ambitioner  om att
arbeta  förebyggande och utåtriktat genom exempelvis
uppsökande  verksamhet  i  skolor, på arbetsplatser,
föreningar  och  forum  där  kapital-,   fond-   och
aktieförvaltning  diskuteras. Enligt motionärerna är
den  lokala konsumentverksamhetens  organisation  en
fråga som bör överlämnas till respektive kommun, men
att det  är  viktigt  att  konsumenterna  över  hela
landet  har tillgång till en konsumentverksamhet som
uppfattas   som   varaktig,   kvalificerad  och  som
omfattar    alla.    I    motionen    begärs     ett
tillkännagivande  om  vikten  av  en  väl fungerande
kommunal konsumentverksamhet.
Kia   Andreasson   m.fl.   (mp)   anför  i  motion
2001/02:L7  att  alla  kommuner skall kunna  erbjuda
sina kommunmedlemmar vägledning  i  konsumentfrågor,
antingen via samarbete med andra kommuner, samarbete
med   ideella   organisationer   eller  genom   egen
verksamhet.    Motionärerna    stödjer   regeringens
uppfattning   att   detta  inte  skall   ske   genom
införandet av ett kommunalt  obligatorium. I stället
bör,  anförs det i motionen, medel  avsättas  i  den
statliga  budgeten för  att i första hand stödja den
uppsökande  verksamheten inom konsumentrådgivningen.
I motionen begärs  ett tillkännagivande om stöd till
uppsökande   verksamhet   inom   konsumentvägledning
(yrkande 4).
I motion 2001/02:L8  av  Per  Erik  Granström  (s)
framhålls   att  konsumentpolitiken  är  en  del  av
välfärdspolitiken     och    att    den    kommunala
konsumentrådgivningen har  visat  sig  vara  ett bra
verktyg  för  att  nå  svaga  grupper.  De  positiva
erfarenheter    som    finns    av   den   kommunala
konsumentvägledningen  är,  enligt   motionären,  så
stora  att  det borde vara en tydlig uppmaning  till
alla    ansvarsfulla     kommuner     att    anordna
konsumentvägledning.    I   motionen   begärs    ett
tillkännagivande om att regeringen noga bör överväga
införande av en statlig stimulans  till  de kommuner
som   satsar   på   konsumenterna  och  på  kommunal
konsumentvägledning.
Christel  Anderberg   m.fl.  (m)  anser  i  motion
2001/02:L2      att     offentligt      finansierade
konsumentrådgivare  inte  är  det  bästa  sättet att
använda  skattemedel eller att hjälpa konsumenterna.
Uppkomna  problem  och  missförstånd  torde,  enligt
motionärerna,  i  de  flesta  fall kunna hanteras av
representanter     för     ortens     handel     och
konsumentföreträdare,      exempelvis     frivilliga
organisationer. Konsumentvägledarnas kunskap bygger,
anförs  det vidare i motionen,  på  Konsumentverkets
databaser.  Dessa  bör,  enligt motionärerna, öppnas
för   allmänheten   så   att   informationen    blir
lättillgänglig.  För  den som inte har tillgång till
Internet  kan  datorer  ställas   ut  på  bibliotek.
Konsumenterna  kan  även  ringa till Konsumentverket
eller liknande. På så sätt kan kommunerna spara både
personal   och   pengar.  I  motionen   begärs   ett
tillkännagivande  om  konsumentkunskap  (yrkande  2,
delvis).

Utskottets ställningstagande

Utskottet     delar     helt     regeringens     och
Konsumentpolitiska  kommitténs   bedömning  att  den
kommunala  konsumentvägledningen  är  nödvändig  för
konsumenterna  och  att  det  är  viktigt  att  alla
människor   i   Sverige  har  tillgång  till   sådan
verksamhet. Som utskottet  konstaterat inledningsvis
är konsumentpolitiken en del  av  välfärdspolitiken,
och den kommunala konsumentverksamheten  har, enligt
utskottets   mening,   en   central   roll  i  detta
sammanhang.

I  likhet  med  regeringen  anser  utskottet   att
situationen  inte  är  sådan  att det för närvarande
föreligger  tillräckliga skäl för  att  förorda  att
konsumentverksamheten   görs  till  en  obligatorisk
uppgift  för  kommunerna.  I  stället  är  det,  som
regeringen framhåller, angeläget  att arbeta för att
kvaliteten   på   vägledningen  kan  fortsätta   att
utvecklas.     Utskottet      ser      också     med
tillfredsställelse  på att regeringen initierat  ett
utvecklingsarbete i fråga om former för det statliga
stödet för den kommunala konsumentverksamheten.
Utskottet  kommer  för  sin  del  att  noga  följa
utvecklingen.  Ambitionen  måste  enligt  utskottets
mening  vara  att  alla  landets  kommuner  inom  en
överskådlig framtid bedriver konsumentverksamhet och
att vägledningen  håller  hög kvalitet. Om det visar
sig att det skulle föreligga  behov  av lagstiftning
om    kommunal    konsumentvägledning,   förutsätter
utskottet  att  regeringen   omgående  återkommer  i
frågan till riksdagen.
Några   ytterligare  uttalanden   i   saken   från
riksdagens sida är inte påkallade. Enligt utskottets
mening  bör  riksdagen  nu  i  första  hand  avvakta
resultatet  av  det pågående utvecklingsarbetet, och
utskottet  föreslår   att   riksdagen   skall  avslå
motionerna   2001/02:L2   yrkande  2  i  denna  del,
2001/02:L7  yrkande  4,  2001/02:L8,   2000/01:L707,
2000/01:L721 yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295.

Information om dagligvaror


Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande om konsumentinformation  i
dagligvaruhandeln    ligger   i   linje   med
regeringens uppfattning och bör avslås.

Propositionen

I propositionen konstaterar  regeringen  att en stor
del av konsumenternas inkomster används för inköp av
dagligvaror   och   att,   enligt   Konsumentverkets
beräkningar,    endast    boendet   är   en   större
utgiftspost.  Regeringen  gör   mot  den  bakgrunden
bedömningen    att    konsumenterna   behöver    god
information om dagligvaror  för  att  kunna göra väl
överlagda  val. Konsumenternas krav på informationen
om t.ex. etiska aspekter och miljöaspekter är vidare
berättigade och bör i möjligaste mån tillgodoses.

I propositionen redovisar regeringen att man avser
att lämna ett  uppdrag  till  Konsumentverket  att i
samråd med Statens livsmedelsverk och övriga berörda
myndigheter     utreda    möjligheterna    att    ge
konsumenterna     tillgång      till      IT-baserad
konsumentinformation  om  dagligvaror.  I  uppdraget
skall  ingå  att överväga hur behovet av s.k.  etisk
information  och   information   till   grupper  med
särskilda behov kan tillgodoses.

Motionen

Christina   Axelsson   m.fl.   (s)  anför  i  motion
2000/01:L721  att  det  är  ytterst   angeläget  att
information  finns  tillgänglig  på alla upptänkliga
sätt  om  dagligvaror.  Enligt  vad  som   anförs  i
motionen  är  det  därför  viktigt,  inte  minst för
konsumenter     med     särskilda     behov,     att
butiksförsäljarna  har  god  utbildning,  vet vad de
säljer  och  vet  var  de lätt kan hämta ytterligare
information. Näringslivet  bör,  menar motionärerna,
ges  ett  ansvar  att  utbilda  sina  försäljare  om
varorna   de   säljer   för  att  kunna  ge  korrekt
konsumentinformation  till   kunderna.   I  motionen
begärs  ett  tillkännagivande om behovet av  fullgod
konsumentinformation   till  alla  konsumenter  från
såväl statliga och kommunala organisationer som från
producenter och ideella  organisationer  (yrkande 2,
delvis).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan för sin del inte se att det föreligger
någon  motsättning  mellan motionärernas uppfattning
och  den  principiella  inställning  som  regeringen
redovisar i  propositionen  i fråga om vikten av god
information  om  dagligvaror. Utskottet  kan  därför
inte  se något behov  av  ytterligare  åtgärder  och
föreslår   därför   att   riksdagen   avslår  motion
2000/01:L721 yrkande 2 i denna del.


Märkning av livsmedel


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden   som   gäller   märkning  av
livsmedel  bör  avslås.  Yrkandena  ligger  i
linje  med  regeringens  uppfattning.  Jämför
reservationerna nr 5 (kd) och nr 6 (c).

Bakgrund

Livsmedelsområdet  är  i  hög  grad föremål  för  en
totalharmonisering på EG-nivå. Detta innebär att det
inte är tillåtet för ett medlemsland att ha vare sig
strängare eller mer liberala bestämmelser än vad som
framgår av EG:s rättsakter.

EG:s    regler    bygger   i   stora   delar    på
internationella    rekommendationer    från    Codex
Alimentarius, som är  samlingsnamnet för FAO:s (FN:s
livsmedelsorgan Food and  Agriculture  Organization)
och  WHO:s  gemensamma program för bl.a. standarder,
riktlinjer och  råd.  Till  grund för EG:s regler om
ursprungsmärkningen    av   nötkött    ligger    två
förordningar, nämligen Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 1760/2000  av den 17 juli 2000 om
upprättande  av  ett  system  för identifiering  och
registrering av nötkreatur samt  märkning av nötkött
och nötköttsprodukter samt kommissionens  förordning
(EG)   nr  1825/2000  av  den  25  augusti  2000  om
fastställande    av   tillämpningsföreskrifter   för
tidigare nämnd förordning.  Motsvarande  system  för
märkning  och  identifiering av kött från andra djur
än  nöt  finns  för   närvarande  inte.  Arbete  har
emellertid inletts med  ett liknande, enklare system
för grisar. Obligatorisk  märkning  av griskött till
konsument   är   emellertid   inte   aktuellt    för
närvarande.   I  Sverige  finns  sedan  år  1995  en
frivillig         branschöverenskommelse          om
ursprungsmärkning av allt kött.
Grundläggande     bestämmelser     om    genetiskt
modifierade   livsmedel  (GMO-livsmedel)   finns   i
Europaparlamentets  och  rådets  förordning  (EG) nr
258/97  av den 27 januari 1997 om nya livsmedel  och
livsmedelsingredienser.     I    denna    förordning
föreskrivs bl.a. att vad som  skall  räknas  som nya
livsmedel, om ansökningsförfarandet för att få sälja
och  marknadsföra  GMO-livsmedel  och  vad som skall
märkas.  Det  finns  ytterligare tre EG-förordningar
som  reglerar  olika  delar   av  märkning  av  GMO-
livsmedel.  Dessa innehåller bl.a.  bestämmelser  om
obligatoriska   uppgifter   vid  märkning  av  vissa
livsmedel  som  framställs av genetiskt  modifierade
livsmedel och märkning  av tillsatser som innehåller
genetiskt modifierade tillsatser och aromer.
I juli 2001 antog kommissionen ett förslag till ny
förordning om livsmedel och  foder  som  framställts
med  hjälp  av  genmodifierade organismer. Förslaget
omfattar   både  en   ny   godkännandeprocedur   för
livsmedel  som   foder   samt  nya  märkningsregler.
Förslagets  syfte är att uppnå  ett  gott  skydd  av
människors  liv   och   hälsa,   djurens  hälsa  och
välbefinnande  samt  miljö-  och konsumentintressena
gentemot genetiskt modifierade  livsmedel och foder,
och  samtidigt  slå vakt om att den  inre  marknaden
fungerar väl.
I sammanhanget  bör  även nämnas att rådet nyligen
träffat en politisk överenskommelse  vad  gäller  en
förordning   om  allmänna  principer  och  krav  för
livsmedelslagstiftningen  och  om  inrättandet av en
europeisk livsmedelsmyndighet.

Motionerna

Michael  Hagberg  (s) anser i motion 2001/02:L3  att
det skall vara naturligt  för  en  konsument  att få
veta  vad en produkt innehåller genom en tydlig  och
lättförståelig   märkning.  I  motionen  begärs  ett
tillkännagivande   om    vikten    av   ett   stärkt
konsumentperspektiv inom livsmedelspolitiken.

Viviann Gerdin m.fl. (c) menar i motion 2001/02:L4
att en av grundförutsättningarna för  att  människor
skall kunna utnyttja sin konsumentmakt är att de får
god  information  om den mat de köper. Konsumenterna
blir därmed, enligt  motionärerna,  ett  verktyg för
att   stoppa   plågsam   djuruppfödning   och  andra
produktionsmetoder. Motionärerna anser att det måste
finnas en kontroll som förhindrar att livsmedel  som
inte  uppfyller  de  krav  som  gäller i Sverige kan
importeras och saluföras här. I motionen  begärs ett
tillkännagivande   om  att  ursprungsmärkningen   av
livsmedel skall utvecklas (yrkande 2).
Också  Caroline  Hagström   (kd)  pekar  i  motion
2001/02:L5  på att märkning av livsmedel  är  viktig
för konsumenternas produktval. Motionären erinrar om
att sedan den  15  september  2000  gäller särskilda
svenska regler för märkning av nötkött  som  innebär
att märkningen svenskt nötkött betyder att  köttet
kommer från djur som är fött, uppfött och slaktat  i
Sverige.  Detta  är  enligt  motionären  bra, varför
regeringen  bör  utreda  om även andra köttslag  kan
märkas  på  samma  sätt.  I  motionen   begärs   ett
tillkännagivande  om  vad som anförts om märkning av
kött.
I motion 2001/02:L9 av  Lars Leijonborg m.fl. (fp)
anförs att kraven på korrekt  information måste vara
tydliga för att konsumenterna skall kunna vara säkra
på  vad  de  köper.  Det  är därför,  anförs  det  i
motionen,  nödvändigt att utveckla  ett  system  för
kontroll av  märkningen;  säljaren  och  producenten
skall kunna bevisa att alla påståenden om en vara är
sanna. Detta kräver, enligt motionärerna, ett enkelt
och  tydligt  ansvarstagande från dem som producerar
och säljer livsmedelsprodukter eller andra varor.  I
motionen begärs  ett tillkännagivande i enlighet med
vad som anförts om  korrekt information och kontroll
av märkning inom EU (yrkande 4).
Kia  Andreasson  m.fl.   (mp)   anför   i   motion
2001/02:L7 att regeringen bör arbeta inom EU för att
ursprungsmärkning  skall  finnas  på  alla livsmedel
inom  en  snar  framtid.  I  den mån genmanipulerade
livsmedel över huvud taget skall  tillåtas  är  det,
enligt   motionärerna,   av  största  vikt  att  ett
fungerande   märkningssystem   snarast   införs.   I
motionen yrkas  ett  tillkännagivande om märkning av
produkter (yrkande 6).
Även  Viviann Gerdin  m.fl.  (c)  begär  i  motion
2001/02:L4     ett     tillkännagivande    om    att
genmodifierade livsmedel skall märkas (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet  har  inte  någon   annan  uppfattning  än
motionärerna  vad  gäller  vikten   av   ett  starkt
konsumentperspektiv  när  det gäller livsmedel  samt
önskvärdheten av ursprungsmärkning  och  märkning av
genetiskt   modifierade  livsmedel.  Utskottet   kan
heller inte se  att  det  föreligger någon avgörande
motsättning mellan motionärerna  och inriktningen på
regeringens   arbete   i   nu  aktuella  frågor.   I
propositionen   anförs   att  ursprungsmärkning   av
livsmedel är en viktig fråga  och att sådan märkning
bör   utvecklas   samt  att  genetiskt   modifierade
livsmedel bör märkas så långt som det är möjligt.

I budgetpropositionen  för  år  2002 anförs vidare
att  säkra livsmedel är ett prioriterat  område  för
regeringen  och  att  det är viktigt att konsumenten
sätts  i centrum i detta  arbete  (prop.  2001/02:1,
utg.omr. 23). Därutöver kan utskottet konstatera att
det pågår  ett  lagstiftningsarbete  inom  EU med en
inriktning    som   synes    ligga   i   linje   med
motionsönskemålen.
Mot bakgrund  av  vad  som  nu  har anförts finner
utskottet  inte  skäl  att  förorda  någon  särskild
åtgärd från riksdagens sida  med  anledning av de nu
aktuella motionerna. Utskottet föreslår  därför  att
motionerna 2001/02:L3, 2001/02:L4 yrkandena 2 och 3,
2001/02:L5,  2001/02:L7  yrkande  6  och  2001/02:L9
yrkande 4 avslås.

Konsumentundervisning


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden           som          gäller
konsumentundervisning    bör    avslås    med
hänvisning till pågående arbete och  tidigare
ställningstaganden   från   riksdagens  sida.
Jämför reservationerna nr 7 (m) och nr 8 (c).

Propositionen

I propositionen anför regeringen  att  kunskaper  i
konsumenträtt   och  privatekonomi  är  viktiga  för
ungdomar och att  konsumentundervisningen  i  skolan
därför   bör  utvecklas.  Konsumentfrågorna bör även
fortsättningsvis,   enligt  regeringens   bedömning,
behandlas i grundskolan  såväl  inom  ämnet hem- och
konsumentkunskap som inom andra ämnen i  grund-  och
gymnasieskolan.

Regeringen anser dock inte att det är aktuellt att
överväga någon utökning av timplanen med hänsyn till
att    det   för   närvarande   pågår   en   femårig
försöksverksamhet   med   utbildning  utan  fastlagd
timplan.   Regeringen   anser   inte    heller   att
konsumentkunskap   bör   utgöra   ett   kärnämne   i
gymnasieskolan.  I  stället  bör,  aviseras  det   i
propositionen,   Statens  skolverk  tillsammans  med
Konsumentverket pröva om de är lämpligt att utveckla
en   särskild   kursplan    i    konsumenträtt   och
privatekonomi eller om någon eller  några befintliga
kurser  bör  förtydligas  så  att de inrymmer  denna
aspekt.  En  sådan  kursplan skulle,  anförs  det  i
propositionen, kunna rymmas inom ramen för elevernas
individuella val.

Motionerna

Christel  Anderberg  m.fl.   (m)   anser   i  motion
2001/02:L2 att den bästa konsumentsatsningen  är att
ge barn och ungdomar ökade kunskaper i grundläggande
konsumentkunskap   och  privatekonomi.  Motionärerna
pekar    på    att    undersökningar    visar    att
konsumentfrågorna ofta  har en otydlig roll i skolan
och  att  den  gränsöverskridande   karaktären  ofta
medför att området inte prioriteras i undervisningen
samt    att    skolans    ansvar   för   vikten   av
hushållsplanering och budgetering inte är tydlig och
att  ämnet  inte  prioriteras.   Motionärerna  menar
därför att skolungdomar bör ges möjlighet  att  lära
sig  privatekonomi på ett konkret och praktiskt sätt
i grundskolan  och  att privatekonomi bör kunna vara
ett  möjligt  tillvalsämne   i   gymnasieskolan.   I
motionen     begärs    ett    tillkännagivande    om
konsumentkunskap i enlighet med det anförda (yrkande
2, delvis).

Ett  liknande   yrkande   förs   fram   i   motion
2000/01:L705 yrkande 3 av Stig Rindborg m.fl. (m).
Kia   Andreasson   m.fl.   (mp)   anser  i  motion
2001/02:L7  inte  att  konsumentfrågor bör  bli  ett
obligatoriskt skolämne.  Enligt  motionärerna är det
dock   av   största   vikt   att  undervisningen   i
konsumentfrågor radikalt förbättras  i dagens skola.
För att konsumentundervisningen skall  fungera måste
det,   hävdas   det   i   motionen,  finnas  tydliga
riktlinjer i kursplanen och  krav  på  att kunskap i
viktiga konsumentfrågor skall ha inhämtats  för  att
erhålla  godkänt  betyg. Frågor av särskild vikt att
lyfta  fram  anser motionärerna  vara  grundläggande
konsumenträtt, privatekonomi och kritiskt granskande
av såväl öppna som dolda reklambudskap. Motionärerna
förutsätter  att   regeringen   kommer  att  besluta
tilläggsdirektiv  till Gymnasiekommittén  och  begär
ett tillkännagivande  i enlighet med vad som anförts
om konsumentundervisningen i skolan (yrkande 3).
I motion 2001/02:L4 av  Viviann  Gerdin  m.fl. (c)
påpekas  att  dagens unga står inför en marknad  med
stora möjligheter  och utmaningar. Genom att ge barn
och ungdomar bra konsumentundervisning läggs grunden
till en stärkt konsumentroll  i  vuxenlivet.  Enligt
motionärerna skall eleverna under skoltiden utbildas
till självständiga och kunniga konsumenter genom att
få  kunskap om kost och hälsa, konsumtion och miljö,
konsumenträtt,  personlig ekonomi, globala resurser,
boende, kläder, pris  och kvalitet samt om reklamens
påverkan på konsumtion. Konsumentundervisningen bör,
menar motionärerna, brytas ned på ämnesområden och i
princip finnas med i varje  ämne.  Vissa  delar bör,
fortsätter motionärerna, komma in som egna ämnen men
detta  bör  vara  upp till varje enskild kommun  och
skola  att  prioritera.   I   motionen   begärs  ett
tillkännagivande  om vikten av skolundervisning  för
elever från grundskolan till gymnasieskolan (yrkande
4).
Gunnel Wallin och  Rigmor Stenmarck (båda c) anför
i motion 2001/02:L265  att klyftorna ökar vad gäller
kunskaperna om att klara  av  hushållets ekonomi och
att  sköta de dagliga arbetet med  mat,  boende  och
kläder.   Mot   denna   bakgrund   är   det,  enligt
motionärernas  uppfattning,  viktigt  att  ge  denna
kunskap till alla på ett tidigt stadium och  med ett
större  utrymme.   Motionärerna menar att först  när
ämnet konsumentkunskap  ges ett ordentligt utrymme i
grund- och gymnasieskolan kan målet att ungdomar och
invandrare ges tillgång till god konsumentutbildning
för  att  kunna agera som konsumenter  på  marknaden
uppnås. Motionärerna  begär  ett tillkännagivande om
att   konsumentkunskap   skall   införas   som   ett
obligatoriskt ämne i gymnasieskolan  (yrkande  2). I
samma  motion  begärs  även ett tillkännagivande som
går ut på att regeringen  skall  vidta  åtgärder för
att  råda  bot  på  bristen  på  lärare  i hem-  och
konsumentkunskap (yrkande 1).

Utskottets ställningstagande

Enligt  utskottets mening har såväl grundskolan  som
gymnasieskolan  en  viktig  roll  att  spela när det
gäller att ge barn och ungdomar förutsättningar  att
agera  på  marknaden  som självständiga, kunniga och
starka   konsumenter.   Utskottet    delar    därför
motionärernas    och   regeringens   bedömning   att
konsumentundervisningen  är  viktig  och att den bör
utvecklas.

När  det  gäller  kraven  på  att konsumentkunskap
skall  göras  till  ett  obligatoriskt   kärnämne  i
gymnasieskolan  och  på  utökade  timplaner  erinrar
utskottet  om  att  liknande  yrkanden  avslagits av
riksdagen   så   sent   som   våren  2001  (se  bet.
2000/01:UbU10 och 2000/01:UbU13).  Lagutskottet  kan
från sina utgångspunkter inte finna skäl att nu göra
en annan bedömning än den riksdagen tidigare gjort.
Vad  särskilt gäller gymnasieskolan bör erinras om
att man  i  propositionen  aviserar ett uppdrag till
Statens skolverk och Konsumentverket  att  pröva  om
det  är lämpligt att utveckla en särskild kursplan i
konsumenträtt och privatekonomi eller om någon eller
några  befintliga  kurser  bör förtydligas så att de
inrymmer   denna   aspekt.   Därtill    kommer   att
gymnasieskolans  studievägar  för närvarande  utreds
inom den s.k. Gymnasiekommittén  (dir.  2000:35) och
att  konsumentfrågorna,  enligt  vad  som  anförs  i
propositionen, behandlas i detta sammanhang.
Med  det  anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall avslå motionerna  2001/02:L2 yrkande 2 i denna
del,  2001/02:L4 yrkande 4,  2001/02:L7  yrkande  3,
2000/01:L705 yrkande 3 och 2001/02:L265.

Ideella organisationer


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden     som     gäller    ideella
organisationers    möjligheter   till    ökat
inflytande i konsumentpolitiken  bör  avslås.
Yrkandena  ligger  i  linje  med  regeringens
uppfattning. Jämför reservationerna  nr 9 (m)
och nr 10 (c).

Propositionen

I  propositionen  gör  regeringen  bedömningen   att
folkrörelsernas  och  övriga ideella organisationers
deltagande  i  konsumentpolitiken   är  viktigt  och
önskvärt. Ett sådant deltagande tillför  kunskap och
en nödvändig lokal förankring samt kan bidra till en
livaktig  dialog  mellan  medborgare  och  politiker
eller  myndigheter.  Regeringen  anser  att  det  är
viktigt  att  konsumenterna  så långt det är möjligt
bör    representeras    av   egna   företrädare    i
organisationer   av  olika  slag,   nationellt   och
internationellt, t.ex.  i  myndigheters styrelser, i
standardiseringsprocessen och  i relevanta EU-organ.
Denna  representation  är, menar regeringen,  viktig
för   att   konsumenterna   skall    kunna   påverka
spelreglerna   för  marknaden  och  för  att   deras
inflytande därmed skall kunna stärkas.

Regeringen behöver  också, enligt vad som anförs i
propositionen, organisationernas syn på olika frågor
och bereder  därför organisationerna  möjlighet  att
lämna  synpunkter  på  remisser och liknande. Vidare
förekommer   att   konsumentorganisationerna   finns
representerade  i  myndigheters  styrelser  eller  i
andra organ. Enligt  regeringens  uppfattning är det
en  viktig  demokratisk fråga att de  organisationer
som   arbetar  med   konsumentfrågorna   också   får
möjlighet   till   inflytande   och   delaktighet  i
politikens utformning. Regeringen avser, redovisas i
propositionen, att tillsätta en särskild arbetsgrupp
inom   Regeringskansliet   med  representanter   för
myndigheter  och  organisationer   med  uppdrag  att
utforma förslag till hur konsumentorganisationer kan
ges     möjlighet    till    ökat    inflytande    i
konsumentpolitiken.
Enligt  vad  som  anförs  i  propositionen  är det
viktigt   att    de   båda   paraplyorganisationerna
Sveriges  Konsumenter  i  Samverkan   och   Sveriges
Konsumentråd ges möjligheter att utföra sitt  arbete
med bl.a. EU-frågor. Sådant arbete innehåller moment
av  långsiktigt  påverkansarbete  som måste bedrivas
kontinuerligt. Regeringen anför i propositionen  att
båda  organisationerna  även i fortsättningen bör få
statligt ekonomiskt stöd  för sin verksamhet. Stödet
är   viktigt,   menar   regeringen,   för   att   ge
organisationerna möjlighet  till  inflytande  i  EU-
arbetet.  Ett  nytt  budgetanslag  har inrättats och
inom  ramen för detta har en viss resursförstärkning
skett.  Utöver  detta,  redovisas  i  propositionen,
disponerar Konsumentverket en del av anslaget i form
av projektmedel som alla organisationer  som arbetar
med konsumentfrågor kan söka.

Motionerna

Frågor som berör konsumentorganisationer tas  upp  i
fyra  motionsyrkanden. Sålunda anser Anita Johansson
och Christina  Axelsson (båda s) i motion 2001/02:L1
att det behövs en  balans  mellan  statliga verk och
folkrörelser med aktiva och kunniga  konsumenter för
att  påverka  utbud  och produktionssätt  av  varor.
Staten bör, enligt motionärerna,  ha  ett ansvar för
att  ideella  organisationer kan arbeta med  att  ta
fram och sprida  information  till  konsumenterna så
att  de  får  underlag  till  debatt  för att  kunna
påverka. Motionärerna delar regeringens  uppfattning
att   de   båda   paraplyorganisationerna   Sveriges
Konsumentråd  och  Sveriges  Konsumenter i Samverkan
bör få ekonomiskt stöd för sin respektive verksamhet
även  i fortsättningen. Stödet  är  dock,  anförs  i
motionen,  alldeles  för lågt för att de skall kunna
leva  upp  till de förväntningar  som  konsumenterna
ställer  på  dem   att   hålla  en  hög  kvalitet  i
undersökningar  och  opinionsspridning.   Mot  denna
bakgrund begär motionärerna ett tillkännagivande  om
att  stödet  till  konsumentorganisationerna på sikt
bör öka.

Stig   Rindborg   m.fl.   (m)   anför   i   motion
2000/01:L705 att det krävs att den statliga insatsen
på  det  konsumentpolitiska  området  gradvis  måste
tonas ned för att konsumentsammanslutningar av olika
slag skall  kunna  bildas, växa och ta på sig större
uppgifter. Motionärerna  anser  att  det  inte finns
någon     egentlig     frivillig    och    oberoende
konsumentrörelse i Sverige  och yrkar i motionen att
regeringen  skall ges i uppdrag  att  återkomma  med
förslag  om  hur   framväxten   av   frivilliga  och
oberoende konsumentorganisationer kan  stimuleras  i
enlighet med det anförda (yrkande 2).
I motion 2001/02:L4 av Viviann Gerdin m.fl. (c) är
motionärerna   överens   med   regeringen   om   att
folkrörelsernas  och  övriga ideella organisationers
deltagande  i  konsumentpolitiken   är  viktigt  och
önskvärt.  Det  tillför,  enligt  vad som  anförs  i
motionen,  såväl  kunskap  som  en  oumbärlig  lokal
förankring  och  kan  bidra  till en livfull  dialog
mellan   medborgare,   politiker  och   myndigheter.
Motionärerna delar dock inte regeringens uppfattning
att det bör tillsättas en  särskild  arbetsgrupp med
uppgift  att  lämna  förslag till hur organisationer
kan  få  ett ökat inflytande.  Detta  är,  anförs  i
motionen,  ett  ovanifrånperspektiv som motionärerna
inte kan ställa sig  bakom.  I  stället  förordas  i
motionen  ett  underifrånperspektiv  där  det  måste
tillåtas   flera   olika   sätt   att   påverka  och
organisationerna    själva    tillåts    att   skapa
förutsättningar  för  ökat  inflytande.  I  motionen
begärs  ett  tillkännagivande  som  går  ut  på  att
folkrörelserna  och de ideella organisationerna  bör
ges  ökade  möjligheter   att   skapa  inflytande  i
konsumentpolitiken (yrkande 5).
Christina  Axelsson  m.fl.  (s) påpekar  i  motion
2000/01:L721 att Sverige är starkt  beroende  av det
konsumentpolitiska arbetet inom EU och att det ur en
demokratisk     synvinkel     är     viktigt     att
frivilligorganisationerna    kan   delta   i   detta
samarbete. Motionärerna menar  att  detta  dock  kan
vara  svårt  på  grund  av de stora kostnader som är
förenade med exempelvis utrikes resor och uppehälle.
Motionärerna  anser att det  är  angeläget  att  det
inrättas möjligheter  för ideella organisationer att
erhålla bidrag för att  delta  i  det allt viktigare
konsumentpolitiska internationella  arbetet,  och  i
motionen  begärs  ett tillkännagivande om betydelsen
av   att   det   ges   möjligheter    för    ideella
konsumentorganisationer att verka (yrkande 3).

Utskottets ställningstagande

Utskottet delar för sin del helt regeringens syn  på
konsumentorganisationerna  och  deras  betydelse för
konsumentpolitiken.        Konsumentorganisationerna
fyller, som närmare utvecklas  av regeringen, en rad
viktiga  funktioner,  inte minst ur  en  demokratisk
synvinkel. Som anförs i  propositionen är det därför
av stor vikt att det finns  vägar  till inflytande i
konsumentpolitiken  för  folkrörelserna   och  andra
ideella    organisationer.   Den   i   propositionen
aviserade  arbetsgruppen   kan,   enligt  utskottets
mening, bli ett värdefullt instrument  för att finna
sådana vägar. Ett annat viktigt instrument  för  att
kunna nå inflytande är givetvis ekonomiska resurser.

Det  är  enligt utskottets mening naturligt att de
båda paraplyorganisationerna på konsumentområdet ges
statligt stöd även fortsättningsvis. Mot bakgrund av
organisationernas  stora  betydelse  anser utskottet
att det i framtiden noga bör övervägas  om  inte det
ekonomiska stödet kan öka.
Utskottet   kan  för  sin  del  inte  se  att  det
föreligger någon  avgörande motsättning mellan å ena
sidan de synpunkter  som  förs  fram  i i motionerna
2001/02:L1,  2001/02:L4  yrkande  5 och 2000/01:L721
yrkande 3 och å andra sidan regeringens inställning.
Det  saknas  därför anledning för utskottet  att  ta
initiativ till någon särskild åtgärd från riksdagens
sida med anledning  av  motionerna,  som  därför bör
avslås.
Vad  gäller  motion  2000/01:L705  yrkande  2   är
innebörden  den  att  det statliga engagemanget inom
konsumentpolitiken skall  dras  ned och ersättas med
verksamhet    inom    konsumentorganisationer.    Av
utskottets tidigare ställningstaganden  i  fråga  om
den  allmänna inriktningen på konsumentpolitiken och
det statliga  engagemanget  på  området  följer  att
motionsyrkandet bör avslås.
Med  det  anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion 2000/01: L705 yrkande 2.

Finansiella tjänster


Utskottets förslag i korthet

Med hänvisning till pågående arbete i Sverige
och   inom   EU   föreslår    utskottet   att
motionsyrkanden  med  krav på olika  åtgärder
rörande finansiella tjänster avslås.

Bakgrund

Bestämmelser  om distansförsäljning  finns  i  lagen
(2000:274) om konsumentskydd  vid  distansavtal  och
hemförsäljningsavtal,  den  s.k. distansavtalslagen.
Lagen,  som  bygger  på  EG-direktivet   97/7/EG  om
konsumentskydd    vid    distansavtal,    innehåller
bestämmelser  om  bl.a. krav på den information  som
skall lämnas inför  och  vid  ett  avtalsslut och om
ångerrätt. Lagen omfattar inte distansförsäljning av
finansiella tjänster.

Regler som direkt tar sikte på det  civilrättsliga
ansvaret för finansiell rådgivning finns  endast när
det gäller försäkringar. I 13 § lagen (1989:508)  om
försäkringsmäklare  föreskrivs  att en mäklare skall
utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande
av  god försäkringsmäklarsed. Om försäkringsmäklaren
uppsåtligen  eller  av  oaktsamhet  åsidosätter sina
skyldigheter enligt 13 § skall mäklaren  ersätta den
skada som drabbar uppdragsgivaren.
I  övrigt  saknas i huvudsak regler om ansvar  för
finansiell rådgivning. Detta innebär att konsumenten
är hänvisad till  allmänna  regler  om  sysslomän  i
18 kap.  handelsbalken och allmänna skadestånds- och
avtalsrättsliga principer.

Konsumentpolitiska kommittén

Konsumentpolitiska  kommittén  ansåg  att  nuvarande
bestämmelser inte ger konsumenterna ett tillräckligt
skydd   vid   vårdslös   finansiell  rådgivning  och
föreslog  därför  att  konsumentskyddet  på  området
borde   stärkas   genom   tvingande    civilrättslig
lagstiftning. Viktiga inslag i en sådan lagstiftning
borde,   enligt   kommittén,   vara  en  lättnad   i
konsumentens bevisbörda, en skyldighet för rådgivare
att  dokumentera  uppdraget och att  med  omsorg  ta
tillvara     konsumentens      intressen.     Vidare
uppmärksammade kommittén frågan  om  vilka  krav som
bör  ställas  på  rådgivare i fråga om praktisk  och
teoretisk utbildning.

Kommittén       redovisade        inte       något
författningsförslag utan ansåg att frågan  borde bli
föremål för en djupare och mer noggrann analys.

Propositionen

I  propositionen  gör  regeringen    i  likhet  med
kommittén  och  flera  remissinstanser  bedömningen
att frågan om ansvar för  finansiell  rådgivning bör
bli  föremål för en djupare och mer noggrann  analys
än den som kommittén haft möjlighet att genomföra.

När  det gäller frågor kring distansförsäljning av
finansiella    tjänster    erinrar    regeringen   i
propositionen  om  det pågående lagstiftningsarbetet
inom EU på området.

Pågående arbete

Genom beslut den 10  maj 2001 tillkallade regeringen
en särskild utredare med  uppgift  att kartlägga och
analysera frågor om konsumentskyddet  vid finansiell
rådgivning (dir. 2001:41).

Enligt  direktiven skall utredaren kartlägga  dels
de åtgärder  som  vidtas av de finansiella företagen
för att uppnå en hög  kvalitet på rådgivningen, dels
berörda    myndigheters    arbete     på    området.
Kartläggningen skall följas av en analys  av  frågan
om  vilka  åtgärder  som kan vara lämpliga att vidta
för  att  stärka  konsumentskyddet   i  samband  med
finansiell   rådgivning.  Utredaren  skall   i   det
sammanhanget  undersöka   om   det  finns  behov  av
särskilda  bestämmelser  av  näringsrättslig   eller
civilrättslig  natur.  Om  utredaren  finner att ett
sådant behov finns, skall denne också lämna  förslag
till  reglering.  Utredaren skall dessutom undersöka
behovet av andra lämpliga  åtgärder som kan vidtas i
syfte att stärka konsumenternas ställning på området
och får lämna förslag även till  sådana  åtgärder. 
Uppdraget skall redovisas senast den 30 juni 2002.
År  1998  lade kommissionen fram ett förslag  till
direktiv   om  distansförsäljning   av   finansiella
tjänster.  Sedan   dess  har  ett  antal  reviderade
förslag diskuterats  inom  EU:s institutioner, och i
slutet  av september 2001 nådde  rådet  en  politisk
överenskommelse  om  en gemensam ståndpunkt. I denna
ingår  regler  om  bl.a.   ångerrätt   och  krav  på
information. Vidare finns bestämmelser som  reglerar
under   vilka   förutsättningar   en  konsument  får
kontaktas utan att denne dessförinnan  bett  om det.
Den   gemensamma  ståndpunkten  kommer  nu  att  bli
föremål  för  Europaparlamentets andra läsning under
hösten 2001.

Motionerna

Kia Andreasson  m.fl.  (mp)  är  i motion 2001/02:L7
kritisk  till de utredningsdirektiv  som  regeringen
beslutat i fråga om finansiell rådgivning. I stället
för att  tillsätta  ytterligare  en utredare för att
utreda  samma  sak som Konsumentpolitiska  kommittén
redan  har  utrett,   borde   utredaren,   anförs  i
motionen,  ha fått i uppdrag att snarast möjligt  ta
fram  förslag   på  hur  den  av  Konsumentpolitiska
kommittén  förordade  civilrättsliga  lagstiftningen
skulle kunna utformas så att konsumentskyddet stärks
vid finansiell  rådgivning.  Motionärerna  anser att
utredaren  bör  få förnyade direktiv, och i motionen
begärs  ett  tillkännagivande  i  enlighet  med  det
anförda om ansvar vid finansiell rådgivning (yrkande
7).

Marianne Andersson (c) anser i motion 2001/02:L230
att   det   bör   införas    ett   regelsystem   för
telefonförsäljning av finansiella  produkter med ett
sanktionssystem  och  begär ett tillkännagivande  om
att regeringen skyndsamt  skall  utreda  frågan  och
återkomma till riksdagen med ett förslag.
Lena  Sandlin-Hedman och Lars Lilja (båda s) anför
i  motion  2001/02:  L317  att  många  människor,  i
åtskilliga   fall  pensionärer,  har  fått  se  sitt
sparkapital försvinna  sedan  de blivit uppringda av
försäljare av finansiella tjänster  som  utgett  sig
för  att  vara rådgivare och som uppmanat kunden att
placera pengar  i   högriskfonder. Sådan försäljning
sker, enligt vad som  anförs  i motionen, utan någon
form  av  skriftligt  avtal,  utan   att   skriftlig
information   lämnats,   utan  betänketid  och  utan
möjlighet  för  kunden  att ångra  sig.  I  motionen
erinras vidare om att det  i  Storbritannien inte är
tillåtet   att   sälja  aktiefonder   per   telefon.
Motionärerna  begär   ett  tillkännagivande  om  att
konsumentskyddet    vid   försäljning    av    vissa
banktjänster   är   alltför    bräckligt   och   att
lagändringar  måste  komma  till  stånd,   där   det
engelska   regelverket   kan   tjäna  som  förebild.
Dessutom     måste    Finansinspektionen,     enligt
motionärerna,    utfärda   klarare   etikregler  för
bankerna när det gäller agerandet mot  kunderna.   I
motionen  begärs  ett tillkännagivande om behovet av
ett stärkt konsumentskydd  vid  försäljning av vissa
banktjänster.
Mats Odell (kd) anför i motion 2001/02:L360 att nu
gällande  regelverk för försäljning  av  aktiefonder
gör  det  svårt  för  kunden  att  veta  om  bankens
representant  är rådgivare eller säljare. Motionären
anser  att  den svenska  lagstiftningen  på  området
måste stramas  upp  och  att  det i princip bör vara
förbjudet att sälja finansiella  tjänster som fonder
och   aktier   via   telefon  utan  ångervecka   och
skriftligt avtal. Motionären  är  positiv  till  det
pågående lagstiftningsarbetet inom EU, men anser att
även  Sveriges  nationella  lagstiftning bör stramas
upp. I motionen begärs ett tillkännagivande  om  att
riksdagen  skall begära förslag till ändringar i den
svenska lagstiftningen i enlighet med vad som anförs
i motionen.
Också Margit  Gennser  (m)  aktualiserar  i motion
2001/02:L298  frågor  kring  distansförsäljning   av
finansiella  tjänster.  Motionären  anser  det  vara
orimligt   att   konsumentskyddet   är   bättre  vid
telefonförsäljning   av   dammsugare   och  liknande
produkter   än   vid   motsvarande  försäljning   av
finansiella tjänster. Bäst  vore, enligt motionären,
om  marknaden  i samarbete med  Konsumentverket  och
Finansinspektionen  tar  fram  ett  eget  frivilligt
regelverk  och  genom självsanering utrotar oarterna
inom branschen. Om  så  inte  sker snabbt måste dock
lagstiftning tillgripas. Motionären  anser  att  ett
sådant  frivilligt  eller lagstadgat regelverk bl.a.
bör innehålla regler  om  att  alla telefonkontakter
för att marknadsföra finansiella tjänster endast får
ske om kunden uttryckligen begärt att bli kontaktad,
att   telefonförsäljning  av  finansiella   tjänster
endast skall kunna komma till avslut när konsumenten
undertecknat   och   till   säljaren   återsänt  ett
skriftligt  godkännande,  att  en  ångervecka  eller
annan   tröghetsmekanism  bör  övervägas   och   att
obligatorisk  legitimering  av finansiella rådgivare
bör införas liksom ett krav på  att  försäljarna och
rådgivarna    har    utbildning    och   betryggande
erfarenhet.  I  motionen begärs ett tillkännagivande
om  behovet av självsanering  av  marknadsföring  av
finansiella tjänster i enlighet med det anförda.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   har   för   sin  del  inte  någon  annan
uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av
ett   fullgott   konsumentskydd    vid    finansiell
rådgivning  och  distansförsäljning  av  finansiella
tjänster.  Av  propositionen  framgår att regeringen
har samma inställning.

Vad först gäller motion 2001/02:L7  yrkande  7 kan
utskottet    konstatera   att   den   civilrättsliga
lagstiftning som  skisseras i den konsumentpolitiska
kommitténs betänkande  väcker  en  rad  komplicerade
frågeställningar  av  rättslig  natur  som kommittén
inte haft möjlighet att närmare överväga.  Utskottet
ansluter  sig därför till regeringens bedömning  att
frågan om rådgivaransvaret  bör  bli  föremål för en
djupare  och  noggrannare  analys. Utskottet  finner
inte skäl att  förorda nya direktiv.  I  stället bör
nu  resultatet  av den nyligen påbörjade utredningen
avvaktas.
När  det  sedan  gäller   övriga   motionsspörsmål
rörande  distansförsäljning av finansiella  tjänster
kan konstateras  att  utredningsdirektiven  är brett
upplagda   och  ger  utrymme  för  en  allsidig  och
grundlig analys  av  frågeställningarna  i linje med
motionsönskemålen.  Därtill kommer att det  inom  EU
för närvarande pågår  lagstiftningsarbete  som synes
ligga helt i linje med motionsönskemålen.
Sammanfattningsvis  anser utskottet att resultaten
av de arbeten som nu pågår i Sverige och inom EU bör
avvaktas.
Med det anförda föreslår  utskottet att motionerna
2001/02:L7  yrkande  7, 2001/02:L230,  2001/02:L298,
2001/02:L317 och 2001/02:L360 skall avslås.

Skuldfällor och skuldsanering


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav  på åtgärder i syfte
att förhindra överskuldsättning  bör  avslås.
Utskottet  förutsätter att regeringen beaktar
motionsspörsmålen  i  pågående  och  kommande
arbete.

Bakgrund

I  samband  med  avregleringar på finansmarknaden  i
mitten av 1980-talet ökade bankernas möjligheter att
ge  lån utan säkerhet.  Lättheten  att  skaffa  lån,
exempelvis  s.k.  blancolån,  under  vissa  perioder
under 1980-talet och 1990-talet ledde till att många
konsumenter   skaffade   sig   oöverlagda  och  dyra
krediter som undergrävde hushållsekonomin.

Genom skuldsaneringslagen (1994:334), som trädde i
kraft den 1 juli 1994, har införts  möjligheter  för
privatpersoner  att under vissa förutsättningar helt
eller delvis befrias  från en övermäktig skuldbörda.
Som allmänna villkor för en skuldsanering gäller att
gäldenären är insolvent  och  så  skuldsatt  att han
eller hon inte inom överskådlig tid kan betala  sina
skulder.  Därtill  kommer  att  det  vid  en  allmän
bedömning    skall    vara   skäligt   att   bevilja
skuldsanering.     Skuldsaneringsförfarandet     och
ärendehandläggningen   har   i   skilda   sammanhang
diskuterats och kritiserats.
Med   anledning   av   ett  antal  motionsyrkanden
förordade utskottet våren  2001  i sitt av riksdagen
godkända  betänkande  2000/01:LU12  att   regeringen
skall ta initiativ till en förutsättningslös, samlad
och övergripande utvärdering av skuldsaneringslagen.
Enligt  vad  utskottet  har  erfarit  är frågan  för
närvarande     föremål     för     beredning    inom
Regeringskansliet.

Propositionen

I    propositionen   konstaterar   regeringen    att
lättheten  att  skaffa lån inte sällan lett till att
konsumenter skaffat sig oöverlagda och dyra krediter
som undergräver många  hushålls ekonomier. Mot denna
bakgrund  gör  regeringen  bedömningen  att  det  är
viktigt  att det  finns  kunskap  om  konsumenternas
beteenden  och  överväganden  i samband med krediter
för att nödvändiga åtgärder skall  kunna  vidtas för
att   förhindra  att  konsumenterna  hamnar  i  s.k.
skuldfällor.

Enligt  vad  som  redovisas  i  propositionen  har
regeringen  för  avsikt  att  ge  Konsumentverket  i
uppdrag   att   närmare   analysera  orsakerna  till
skuldfällor och att föreslå  lämpliga  åtgärder  för
att begränsa problemet.

Motionerna

Kia  Andreasson  m.fl.  (mp)  ställer  sig  i motion
2001/02:L7  positiva  till det arbete som inletts  i
fråga om skuldfällor och  skuldsanering. Det finns i
dag, anförs i motionen, lockelser  i  form av snabba
lån med höga räntor som inte är lätta att  motstå  i
en  pressad  ekonomisk  situation.  En genomgripande
analys   av   och   forskning   om  orsakerna   till
skuldfällor  kan,  enligt motionärerna,  ligga  till
grund  för  förändrad   lagstiftning   eller   andra
åtgärder  så  att  problemen  till största delen kan
förebyggas. I motionen begärs ett tillkännagivande i
enlighet med det anförda  (yrkande 9, delvis).

Lilian   Virgin   m.fl.   (s)   anser   i   motion
2001/02:L351  att  det inte skall vara  möjligt  att
samla på sig stora skulder  utan  att någon reagerar
eller att den skuldsatte får hjälp  med  att reda ut
sin    situation.   Motionären   ger   som   exempel
förvalsreformen  inom  teleområdet som medför att en
telefonabonnent kan dra  på sig stora skulder och få
abonnemanget avstängt för  att  därefter  gå  vidare
till  nästa  telefonbolag.  Enligt vad som anförs  i
motionen  är regeringens förslag  om  att  analysera
orsakerna till uppkomsten av skuldfällor och föreslå
åtgärder för  att  begränsa problemet välkommet, och
motionärerna yrkar ett  tillkännagivande  om vad som
anförs om risken för skuldfällor.
I  motion 2001/02:L9 uppmärksammar Lars Leijonborg
m.fl.  (fp)  situationen  för  långvarigt arbetslösa
personer med stora skulder som erhåller  arbete.  Om
kronofogden omedelbart efter att de fått anställning
kräver återbetalning av stora belopp sänds, anförs i
motionen,   dessa   personer   på  nytt  tillbaka  i
arbetslöshet.  Kontentan  kan, enligt  motionärerna,
bli att det inte lönar sig att ta ett arbete och att
arbetslöshet  är att föredra.  Konsumentverket  bör,
enligt vad som anförs i motionen, ta upp frågan i en
kontinuerlig    diskussion    med    de    exekutiva
myndigheterna, etablera  ett  arbetssamtal som leder
till  en  rationell,  dvs. mjukare  och  lindrigare,
utformning     av     återbetalningsreglerna     för
långtidsarbetslösa som äntligen får chans att ta ett
arbete. I motionen begärs  ett  tillkännagivande  om
behovet    av   en   fördjupad   diskussion   mellan
Konsumentverket och kronofogdemyndigheterna angående
återbetalning  av  skulder för långvarigt arbetslösa
(yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Av propositionen framgår  att  regeringen  ämnar  ge
Konsumentverket  i  uppdrag  att  närmare  analysera
orsakerna  till  skuldfällor  och  föreslå  lämpliga
åtgärder  för att begränsa problemet. Vidare framgår
att   skuldsaneringslagen    är   föremål   för   en
förutsättningslös,    samlad    och     övergripande
utvärdering. Utskottet har skäl att utgå från att de
nu  aktuella  motionsspörsmålen kommer att  tas  upp
inom ramen för  dessa  arbeten  och anser därför att
motionsyrkandena  inte  påkallar  någon   riksdagens
vidare åtgärd.

Med  det anförda föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L7 yrkande 9 i denna del, 2001/02:L9 yrkande
8 och 2001/02:L351 avslås.

Konsumentskydd vid kreditgivning


Utskottets förslag i korthet

Ett  motionsyrkande  med  krav  på  omedelbar
lagstiftning  rörande  konsumentkrediter  bör
avslås.   Utskottet   anser  att  frågan  bör
beredas ytterligare.

Bakgrund

Konsumentkreditlagen (1992:830) trädde i kraft den 1
januari    1993   och   ersatte    då    1977    års
konsumentkreditlag  (prop. 1991/92:83, bet. LU28). I
lagen   finns   bl.a.  bestämmelser   om   hur   ett
konsumentkreditavtal  skall  upprättas,  vad avtalet
får  innehålla,  i  vilken utsträckning avtalet  kan
ändras under avtalstiden,  hur  avtalet  kan fås att
upphöra och vad som gäller när avtalet upphör.

Lagen bygger på rådets direktiv 87/102/EEG  av den
22   december  1986  om  konsumentkrediter  med  den
utformning  direktivet  fått  efter  vissa ändringar
genom direktiv 90/88/EG av den 22 februari 1990. För
närvarande pågår en revidering av direktivet och ett
förslag  till  nytt  direktiv  har  aviserats   till
innevarande  år.  Frågan har, i likhet med frågor om
överskuldsättning och  skuldfällor,  prioriterats av
det belgiska ordförandeskapet.

Konsumentpolitiska kommittén

Konsumentpolitiska kommittén föreslog flera åtgärder
i    syfte    att    stärka   konsumentskyddet   vid
kreditgivning, bl.a. införandet  av  ett uttryckligt
krav på kreditprövning, en bestämmelse  av  innebörd
att den totala kostnaden för en kredit skall anges i
kronor  och att lagens bestämmelser om kontantinsats
borde ses över.

Motionen

I motion 2001/02:L7 anser Kia Andreasson m.fl. (mp),
i  likhet   med  Konsumentpolitiska  kommittén,  att
kreditkostnaden  alltid skall anges i kronor och att
regeringen  utan att avvakta utvecklingen inom EU 
bör ta ställning för  att  en  sådan  regel införs i
svensk     rätt.    Vidare    stöder    motionärerna
Konsumentpolitiska  kommitténs  förslag  om  att ett
uttryckligt  krav  på  kreditprövning bör införas  i
konsumentkreditlagen  och   att  lagens  regler  för
kontantinsat  bör ses över. I  motionen  begärs  ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda (yrkande
9, delvis).

Propositionen

Av propositionen  framgår  att  regeringen  har  för
avsikt   att   verka   för   att   de   frågor   som
Konsumentpolitiska kommittén tagit upp uppmärksammas
under      den      pågående     revideringen     av
konsumentkreditdirektivet.

Oavsett om kommissionens  översyn  och  eventuella
framtida  direktivförslag  ger  anledning  till  det
avser  regeringen  att  inleda  egna överväganden  i
frågan om huruvida konsumentkreditlagen  bör  ändras
så   att,  i  likhet  med  vad  kommittén  föreslog,
kreditkostnaden  alltid  skall  anges  i  kronor och
samtidigt   ta   ställning  till  kommitténs  övriga
förslag.

Utskottets ställningstagande

Utskottet  har  för   sin   del   inte  någon  annan
uppfattning än motionärerna när det gäller vikten av
ett    starkt    konsumentskydd   i   samband    med
kreditgivning. Mot  bakgrund  av vad som redovisas i
propositionen kan utskottet inte  heller  se att det
föreligger någon avgörande skillnad i synsätt mellan
regeringen och motionärerna i denna fråga.

Enligt  utskottets  mening  behöver  frågan om  ny
lagstiftning beredas ytterligare. Även om  utskottet
har  viss  förståelse  för  de synpunkter som  förts
fram i motionen, särskilt vad  gäller  angivandet av
kreditkostnaden  i kronor, är utskottet inte  berett
att  i  dag  ställa  sig   bakom   kravet   på   att
lagstiftningen  skall  ändras i enlighet med vad som
krävs i motionen. I stället  bör  resultatet  av  de
aviserade  övervägandena  inom Regeringskansliet och
inom EU avvaktas.
Med det anförda föreslår  utskottet  att riksdagen
avslår motion 2001/02:L7 yrkande 9 i denna del.

Betalningsansvar vid obehörigt
utnyttjande av kontokort, m.m.


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden     med    krav    på    ökat
konsumentskydd  när  det   gäller   obehörigt
utnyttjande   av   kontokort   och   liknande
förfaranden bör avslås. Utskottet förutsätter
att motionsspörsmålen beaktas inom ramen  för
pågående arbete.

Bakgrund

Bestämmelser  om kontohavarens betalningsansvar  vid
förlust    av    kontokort     finns    i    34    §
konsumentkreditlagen (1992:830). Bestämmelsen bygger
på  att  betalningsansvaret skall  vara  reglerat  i
avtal och  innebär  att  ett avtalsvillkor som anger
att en kontohavare skall vara  betalningsskyldig för
belopp som påförts kontot genom  att  ett  kontokort
har  använts  av  någon  obehörig person endast  får
göras  gällande  mot kontohavaren  om  denne  lämnat
ifrån  sig  kortet  till  någon  annan,  genom  grov
oaktsamhet förlorat kortet,  eller  på  något  annat
sätt   förlorat  besittningen  av  kortet  och  inte
snarast   efter   upptäckten  anmält  förlusten  hos
kreditgivaren. En motsvarande bestämmelse fanns i 24
§ i 1977 års konsumentkreditlag.

I  likhet  med  vad   som   är   fallet   i  annan
civilrättslig  lagstiftning  berörs  inte frågor  om
bevisbördor varken i förarbetena till 1977 års eller
1992 års konsumentkreditlag.
När  det gäller kontohavarens betalningsansvar  då
kontot obehörigen  utnyttjats  utan att det är fråga
om en transaktion med ett kontokort  saknas särskild
lagstiftning.

Betaltjänstutredningen

I  mars  1992  tillkallade  regeringen  en  särskild
utredare   med   uppgift   att   utreda  behovet  av
näringsrättslig  normgivning  och tillsyn  över  nya
betaltjänster.  I oktober 1994 utvidgades  uppdraget
till  att  även  omfatta  behovet  av  civilrättslig
reglering för betaltjänster.  Därvid skulle särskilt
beaktas  behovet  av  ett  starkt konsumentskydd  på
betaltjänstområdet.   Utredningen    antog    namnet
Betaltjänstutredningen.   Uppdraget   redovisades  i
augusti   1995   i  slutbetänkandet   (SOU  1995:69)
Betaltjänster.

I betänkandet föreslog utredningen en särskild lag
om     betaltjänster     som      skulle     omfatta
betalningsförmedling  och  andra  betaltjänster  som
utförs med hjälp av kontokort, personlig  kod  eller
annan  legitimationshandling.  Den  föreslagna lagen
innehöll   bestämmelser  om  bl.a.  en  kontohavares
betalningsansvar   vid   obehöriga  utnyttjanden  av
konton som innebar att kontohavaren svarade fullt ut
för transaktioner som genomförts  av någon endast om
han  lämnat  ut  sitt kontokort, sin personliga  kod
eller annat legitimationsmedel  som hör till kontot,
genom  grov  oaktsamhet  möjliggjort  transaktionen,
underlåtit  att  göra spärranmälan,  eller  förfarit
svikligt mot den betaltjänstansvarige.  Kontohavaren
skulle  vidare,  om  han gjort transaktionen  möjlig
genom oaktsamhet som inte  var att anse som grov och
oavsett om kontohavaren varit  oaktsam eller ej i de
fall en personlig kod använts, svara  för ett belopp
upp till 1 500 kr.
Förutom  i  sveksituationer  skulle  kontohavaren,
enligt   förslaget,   ha   möjlighet   att  mot  den
betaltjänstansvarige      göra     invändning     om
säkerhetsbrist i betalsystemet.
Betaltjänstutredningens       betänkande       har
remissbehandlats,   men   ännu   inte   lett    till
lagstiftning.

Motionerna

I  motion  2001/02:L7  av  Kia Andreasson m.fl. (mp)
anser motionärerna att konsumenternas  ställning bör
stärkas vid obehöriga utnyttjanden av kontokort.  Så
länge bankerna inte kan erbjuda fullgod säkerhet vid
kortuttag  är  det,  anförs  det  i  motionen,  inte
rimligt    att    konsumenterna   skall   ha   något
betalningsansvar då  den  personliga  koden använts.
Motionärerna  anser  således  att Konsumentpolitiska
kommitténs förslag inte bör genomföras  i denna del.
I  motionen  begärs ett tillkännagivande i  enlighet
med det anförda (yrkande 9, delvis).

Närliggande    frågor    aktualiseras   i   motion
2001/02:312   av   Tasso   Stafilidis   m.fl.   (v).
Motionärerna   anför   att  för  det   fall   pengar
försvinner från ett bankkonto har kontohavaren i dag
små  möjligheter att få tillbaka  dem,  särskilt  om
kortet finns i behåll. Kontohavaren är i dag, hävdas
i motionen,  ansvarig  för  uttag  som  görs  på ett
konto,  oavsett  om kontohavaren gjort uttaget eller
ej, och det krävs  att  kontohavaren bevisar att han
eller hon inte tagit ut pengarna  eller  inte  varit
grovt   oaktsam   med   kort   eller   kod.   Enligt
motionärerna  bör  skyddet för konsumenterna stärkas
vid bankuttag och bankerna  åläggas  bevisbördan för
att kontohavaren gjort ett visst uttag.  I  motionen
begärs  ett tillkännagivande om behovet av ett  ökat
skydd  för  konsumenter  vid  obehöriga  uttag  från
bankkonton.

Propositionen

Konsumentpolitiska     kommittén     föreslog    att
Betaltjänstutredningens förslag skulle  genomföras i
fråga    om   kontohavarens   betalningsansvar   vid
obehöriga utnyttjanden.

Propositionen  innehåller  inte något lagförslag i
denna  del. Av propositionen framgår  att  man  inom
Regeringskansliet  våren  2001 påbörjat en inledande
översyn  av lagstiftningen vad  gäller  konsumentens
betalningsansvar  då  någon obehörigen har utnyttjat
hans eller hennes kontokort  eller  dylikt.  Ett  av
syftena    med   översynen   är   bl.a.   att   göra
bestämmelserna mer teknikoberoende.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har  kunnat  konstatera att det från olika
håll har förts fram krav  på  att lagstiftningen vad
gäller betalningsansvar vid obehörigt utnyttjande av
konton   bör   bli   föremål  för  en  översyn   med
utgångspunkt i Betaltjänstutredningens  förslag.  Nu
gällande   lagstiftning   på   området   bygger   på
motsvarande      bestämmelser     i     1977     års
konsumentkreditlag.  Redan  vid  tillkomsten av 1992
års lag gavs uttryck för att bestämmelserna  i  34 §
endast  var  provisoriska (prop. 1991/92:83 s. 93 f,
bet. LU28). Bestämmelserna  kom  till  i  en  tid då
dagens  omfattning av olika slags betaltjänster  och
den  explosionsartade   tekniska  utvecklingen  inte
kunde förutses.

Mot  denna  bakgrund  finns  skäl  att  frågan  om
betalningsansvar  vid  obehöriga   utnyttjanden   av
konton  blir  föremål  för  överväganden.  Naturliga
utgångspunkter   för   ett   sådant  arbete  är  att
konsumentskyddet  bör  stärkas på  området  och  att
regleringen bör vara så  teknikneutral  som möjligt.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse  på  att
man inom Regeringskansliet nu påbörjat en översyn av
nu  aktuella frågeställningar och förutsätter att de
förevarande motionsspörsmålen beaktas inom ramen för
detta arbete.
Med  det  anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion  2001/02:L7  yrkande 9 i denna del och
motion 2001/02:L312.

Etiska fonder, m.m.


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller s.k. etiska fonder
bör avslås. Konsumentverket skall nämligen få
i    uppdrag   att   verka   för   förbättrad
information rörande sådana fonder.

Bakgrund

Med   s.k.    etiska   fonder   avses   fonder   där
fondförvaltaren   undviker  företag  som  producerar
exempelvis  vapen,  alkohol,   möbler   av  tropiska
träslag,  energi  baserad  på  olja  eller kärnkraft
eller  företag  som  tillåter barnarbete  eller  har
undermåliga arbetsvillkor för de anställda.

Fonderna  kan  även avstå  från  att  investera  i
företag där det förekommer  diskriminering  på grund
av  kön,  etisk  tillhörighet eller religion. Vidare
finns på marknaden också fonder med miljöinriktning.

Propositionen

Regeringen   konstaterar    i    propositionen   att
marknadsföringen av etiska fonder  och miljöfonder i
dag  förefaller  vara  relativt omfattande  och  att
konsumenternas  intresse   för   att   placera  sina
tillgångar i aktiefonder som gör placeringar utifrån
etiska ställningstaganden förefaller ha ökat.

I  likhet  med Konsumentpolitiska kommittén  anser
regeringen  att   det   är   viktigt   att   berörda
myndigheter  noga följer denna utveckling och verkar
för  att  informationen  är  klar  och  tydlig  samt
utformad på ett sådant sätt att konsumenter kan göra
väl avvägda  val  på  marknaden  för  etiska fonder.
Regeringen  gör  mot denna bakgrund bedömningen  att
Konsumentverket bör  ges  i uppdrag att verka för en
förbättring av informationen om etiska fonder.

Motionerna

Kia Andreasson m.fl. (mp) anför  i motion 2001/02:L7
att konsumenter måste kunna lita på  de  fonder  som
säger  sig  placera  sina  tillgångar  etiskt  eller
miljöriktigt,      varför     det     behövs     ett
certifieringssystem  där  det  specificeras  vad som
krävs  för att få kallas etisk fond eller miljöfond.
Regeringen  bör,  enligt  motionärerna, ta initiativ
till diskussioner med berörda  parter inom branschen
och med konsumentorganisationer  om  hur  ett sådant
system  skall  se ut. Tills ett sådant system  finns
anser motionärerna att det skall ställas krav på den
som  erbjuder en  etisk  fond  eller  miljöfond  att
redovisa   hur   den   etiska   aspekten  respektive
miljöaspekten tillgodoses vid placering  av  fondens
medel. I motionen begärs ett tillkännagivande om vad
som anförs om etiska fonder och miljöfonder (yrkande
8).

I motion 2001/02:L338 av Ulla-Britt Hagström  (kd)
anförs  att  det är viktigt att kunna avstå från att
investera i företag  som  diskriminerar  på grund av
kön,  sexuell  identitet  och religiös eller  etnisk
tillhörighet,    och   i   motionen    begärs    ett
tillkännagivande om  vikten  av  etiska  regler  för
fonder och aktier.

Utskottets ställningstagande

Utskottet,   som   ser   positivt   på  det  uppdrag
regeringen avser att lämna till Konsumentverket, kan
inte finna att det föreligger skäl för riksdagen att
för  närvarande  vidta  någon  särskild  åtgärd  med
anledning   av   de   nu   aktuella   motionerna.  I
sammanhanget   bör   erinras   om  att  ovederhäftig
information  om  etiska fonder och  miljöfonder  kan
utgöra otillbörlig  marknadsföring  som  således kan
angripas redan i dag av Konsumentverket och KO.

Med  det  anförda föreslår utskottet att riksdagen
skall  avslå motionerna  2001/02:L7  yrkande  8  och
2001/02:L338.

Produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden  med krav på en utvidgning av
produktsäkerhetslagens tillämpningsområde bör
avslås.  Utskottet   hänvisar  till  tidigare
ställningstaganden. Jämför  reservation nr 11
(m).

Bakgrund

I produktsäkerhetslagen (1988:1604),  som  trädde  i
kraft den 1 juli 1989, finns bestämmelser som syftar
till  att  motverka  att  farliga varor och tjänster
orsakar person- och egendomsskada. I detta syfte får
en      näringsidkare     åläggas     att      lämna
säkerhetsinformation     eller     förbjudas     att
tillhandahålla  varor och tjänster. En näringsidkare
kan  också  åläggas  att  lämna  varningsinformation
eller att återkalla  varan. Genom en lagändring, som
trädde i kraft den 1 juli 1991, kan en näringsidkare
vidare förbjudas att exportera varor.

I   3  §  produktsäkerhetslagen   föreskrivs   att
ålägganden  eller  förbud inte får meddelas om det i
en annan författning  eller i beslut av en myndighet
har meddelats särskilda  bestämmelser om varan eller
tjänsten med samma ändamål  som  ett åläggande eller
förbud  enligt lagen skulle fylla.  Som  exempel  på
sådana  bestämmelser   kan  nämnas  livsmedels-  och
läkemedelslagstiftningen,    kemikalielagstiftningen
och fordonslagstiftningen.
Ursprungligen omfattade lagens  tillämpningsområde
endast   varor   och   tjänster  tillhandahållna   i
näringsverksamhet. År 1996  utvidgades  dock  lagens
tillämpningsområde  till  att  även  avse  varor som
tillhandahålls   i   offentlig   verksamhet   (prop.
1995/96:123, bet. LU21, rskr. 211).
År  1992 antog EG:s ministerråd direktiv 92/59/EEG
om allmän  produktsäkerhet. Direktivet, som trädde i
kraft den 29  juni 1994, syftar till att säkerställa
att produkter som släpps ut på marknaden är säkra. I
direktivet finns  bestämmelser  som  uppvisar  stora
likheter med  den svenska produktsäkerhetslagen. Det
finns  dock  vissa  skillnader, bl.a. när det gäller
tillämpningsområdet.  Sålunda  tar direktivet endast
sikte på varor, medan tjänster har  lämnats  utanför
tillämpningsområdet.   Vid  sidan  av  det  allmänna
produktsäkerhetsdirektivet   finns   en   rad  olika
specifika   produktdirektiv,   bl.a.  för  leksaker,
personlig skyddsutrustning och elmateriel.
Under år 1998 påbörjade kommissionen en översyn av
produktsäkerhetsdirektivet i syfte  att bl.a. stärka
regelverket    på   området   och   klargöra   vissa
otydligheter i direktivet.  Revideringsarbetet ledde
fram till att ett nytt direktiv  antogs av rådet och
Europaparlamentet i början av oktober  2001. Det nya
direktivet  kommer  att  träda i kraft under  hösten
2001  och  skall  vara genomfört  i  medlemsländerna
senast inom två år  från ikraftträdandet. Direktivet
innebär   bl.a.   en   uttrycklig   skyldighet   för
tillverkare och distributörer  att  endast släppa ut
säkra konsumentprodukter på marknaden. Vidare ställs
i  direktivet  upp bestämda krav på medlemsländernas
marknadsövervakning och skapas ett system för snabbt
informationsutbyte    mellan   medlemsstaterna   och
kommissionen för att möjliggöra  akuta  åtgärder när
så  krävs.  I direktivet föreskrivs att kommissionen
senast  den  1  januari  2003  skall identifiera och
rapportera  till  rådet  och  Europaparlamentet   om
behoven,   möjligheterna  och  prioriteringarna  för
gemenskapens   åtgärder  när  det  gäller  tjänsters
säkerhet.

Propositionen

I propositionen  anförs  att produktsäkerhetsarbetet
behöver  förstärkas  på flera  punkter  och  att  en
översyn bör göras av den  svenska  lagstiftningen på
produktsäkerhetsområdet i samband med  genomförandet
av det nya produktsäkerhetsdirektivet.

Motionerna

Christel Anderberg m.fl. (m) aktualiserar  i  motion
2001/02:L2                    produktsäkerhetslagens
tillämpningsområde. Motionärerna  påpekar i motionen
att  Sverige  är  inne  i  en  period av  omfattande
strukturomvandlingar   som  innebär   att   tidigare
gränsdragningar   mellan   offentlig    och   privat
verksamhet   suddas  ut  allt  mer.  I  allt  större
utsträckning,    anförs    i    motionen,    erbjuds
motionärerna  ett utbud av tjänster från privat  och
offentlig utsträckning inom samma verksamhetsområde.
Enligt motionärerna  innebär  nuvarande lagstiftning
påtagliga  nackdelar  när  det  gäller   att   kunna
överblicka  regelverken  och  en  risk för att vissa
tjänster faller utanför produktsäkerhetsskyddet. Den
nuvarande  lagstiftningen  är,  menar  motionärerna,
inte heller konkurrensneutral eftersom  den  innebär
en  risk för att likartade verksamheter kan utsättas
för olika  slags  kontroll  beroende  på  vem som är
huvudman  för  verksamheten.  I motionen begärs  att
regeringen  skall  ges  i  uppdrag  att  lägga  fram
lagförslag  som  innebär  att  produktsäkerhetslagen
skall omfatta varor och tjänster  som tillhandahålls
av den offentliga sektorn (yrkande 6).

Ett   motsvarande   yrkande  framförs   i   motion
2000/01:L706 av Stig Rindborg m.fl. (m).

Tidigare ställningstaganden

Riksdagen har vid flera tidigare tillfällen avslagit
motioner med samma inriktning som de nu aktuella (se
bl.a.   bet.   1995/96:LU21,    1995/96:LU26,   bet.
1996/97:LU13,    1997/98:LU21,   1998/99:LU10    och
1999/2000:LU5).

Utskottet  har  därvid  bl.a.  hänvisat  till  att
sådana offentliga tjänster som det är fråga om i hög
grad är föremål för  specialreglering  och  att  det
inte  framkommit  något  behov av att låta lagen bli
tillämplig på tjänster som  tillhandahålls  inom den
offentliga sektorn.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   finner   inte  skäl  att  nu  ändra  sin
inställning i förevarande  fråga.  Som  redovisats i
det  föregående  har  frågan  om  tjänsters säkerhet
uppmärksammats inom EU i samband med revideringen av
produktsäkerhetsdirektivet. Utskottet utgår från att
regeringen tar initiativ till förnyade  överväganden
i den nu aktuella frågan om utvecklingen  inom EU på
området   eller   den   i  propositionen  redovisade
översynen  av produktsäkerhetslagstiftningen  skulle
föranleda det.

Med det anförda  föreslår  utskottet att riksdagen
avslår   motionerna   2001/02:L2   yrkande   6   och
2000/01:L706.

Standardisering


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på åtgärder  rörande
standardiseringsarbetet bör avslås. Utskottet
kan   inte   se   att  det  föreligger  några
meningsmotsättningar  mellan motionärerna och
regeringen.

Bakgrund

Standardisering   syftar   till   förenklingar   och
besparingar  och  innebär   att  företag  och  andra
intressenter inom en bransch  enar sig om gemensamma
regler  för hur en produkt eller  ett  system  skall
vara utformat.  Standarder, som numera ofta utformas
som krav på funktion,  kan  bidra till en lönsammare
produktion och handel. Standarder  kan  också  syfta
till  ökad  säkerhet  och bättre skydd för hälsa och
miljö.

Arbetet  med standardisering  är  i  hög  grad  en
internationell   verksamhet.  Omkring  95  %  av  de
svenska standarder  som  fastställs  i  dag  är helt
eller delvis baserade på internationella standarder.
Under    de   senaste   åren   har   den   svenska
standardiseringens   organisation   förändrats.  Den
tidigare  organisationen med SIS  Standardiseringen
i      Sverige      och      åtta      auktoriserade
standardiseringsorgan   har   ersatts  av  tre  från
varandra oberoende organ som vart  och  ett  arbetar
mot     sina    europeiska    och    internationella
organisationer.   Det   ombildade   SIS     Swedish
Standards   Institute  är  det  största  av  de  tre
organen. På det elektrotekniska området bedrivs även
fortsättningsvis   arbetet   inom   SEK     Svenska
Elektriska  Kommissionen och på tele- och IT-området
av    ITS,    den    svenska    Informationstekniska
Standardiseringen.
Den svenska organisationen motsvarar den som finns
i  Europa  och  internationellt.  I  ett  nyinrättat
organ, SSR  Sveriges  Standardiseringsråd,  har den
svenska   standardiseringens  huvudmän,  staten  och
Svenskt Näringsliv,  ett  inflytande  i övergripande
frågor.   Det  praktiska  arbetet  med  att  utforma
standarder    sker   i   tekniska   kommittéer   och
arbetsgrupper       som       administreras       av
standardiseringsorganen.    I   kommittéerna   finns
företrädare   för   tillverkare,    användare    och
myndigheter.  Till SSR har knutits SIS Konsumentråd.
Rådets syfte är att stärka konsumenternas deltagande
i     standardiseringsverksamheten      och     höja
medvetenheten om konsumentfrågornas betydelse  i det
tekniska   standardiseringsarbetet.   Konsumentrådet
består  av företrädare för bl.a.  handikapprörelsen,
företagare,  Konsumentverket,  konsumentrörelsen och
fackliga  organisationer. SIS Konsumentråd  förfogar
över  ett  årligt   anslag  som  bl.a.  används  för
aktiviteter  för  att  främja   brukardeltagandet  i
standardiseringen  och  resebidrag  till  fristående
konsumentexperter för att  dessa skall kunna delta i
internationella arbetsgrupper.
På  global  nivå  samordnas  standardiseringen  av
bl.a.    ISO    (International   Organization    for
Standardization)      och     IEC     (International
Electrotechnical Commission)  samt på europeisk nivå
av  CEN (Comité Européen de Normalisation),  Cenelec
(Comité  Européen de Normalisation Électrotechnique)
och  ETSI  (European   Telecommunications  Standards
Institute). Utmärkande för  den  internationella och
europeiska  standardiseringen är att  deltagandet  i
det  tekniska  arbetet  i  huvudsak  sker  genom  de
nationella  standardiseringsorganen.  Beslut  om  ny
standard  tas  genom  omröstning bland de nationella
standardiseringsorganen.
År 1978 inrättades inom  ISO  en särskild kommitté
för  konsumentfrågor  benämnd  Copolco.   Kommitténs
syfte är bl.a. att främja konsumentinflytandet i det
nationella            och            internationella
standardiseringsarbetet, att informera  och  utbilda
och att vara ett forum för utbyte av erfarenheter  i
frågor  som  rör  konsumenter  och  standardisering.
Sverige   representeras   inom   Copolco   av    SIS
Konsumentråd.  En  fråga som har uppmärksammats inom
Copolco  är  beaktandet   av  handikappaspekter  vid
utformningen av standarder.
Inom EG beslutades år 1985  att införa en ny metod
för att precisera de säkerhets-  och  miljökrav  som
produkter    måste    uppfylla   enligt   de   olika
produktdirektiven för att  fritt  få  säljas på hela
EG-marknaden,  The  New Approach. Dessförinnan  hade
produktkrav   fastställts   i   mycket   detaljerade
direktiv som beslutades  med  enhällighet  enligt en
tidsödande  procedur. I produktdirektiv som utformas
enligt den nya  metoden  anges  i stället väsentliga
säkerhetskrav som ställs på produkten.  Det överlåts
sedan  till  de  europeiska standardiseringsorganen,
exempelvis    CEN,    att     utarbeta    europeiskt
harmoniserade   standarder   med  närmare   tekniska
specifikationer för produkten.  Dessa  standarder är
frivilliga, men om en produkt tillverkas  i enlighet
med dessa standarder presumeras den uppfylla  kraven
i direktiven.
Konsumentverket  och vissa konsumentorganisationer
deltar  sedan flera år  tillbaka  i  det  europeiska
standardiseringsarbetet.   Deltagandet  har  framför
allt  rört leksaker, småbarnsprodukter och personlig
skyddsutrustning.
För  att samordna konsumentinflytandet  inom  EES-
området  och  för  att  därmed ge större kraft åt de
europeiska    konsumentorganisationerna    i    CEN-
standardiseringen   deltar   Konsumentverket   i  en
organisation för koordinering av konsumentinflytande
i    standardiseringen,    ANEC    (Association   de
Normalisation  Européenne  pour  les  Consommateurs)
vilken  finansieras  av Europeiska kommissionen  och
EFTA.  ANEC  bildades  år   1995   och   består   av
företrädare  för  nationella konsumentorganisationer
från   medlems-  och    EFTA-länderna   samt   några
ansökarländer.  Sverige  representeras  av  Sveriges
Konsumentråd. Det tekniska arbetet inom ANEC bedrivs
inom   sex  olika  arbetsgrupper  som  täcker  olika
ansvarsområden,  exempelvis  barns  säkerhet, miljö,
trafiksäkerhet,  informationsteknik och  konsumenter
med särskilda behov.  Sistnämnda arbetsgrupp arbetar
med   frågor   som   rör  handikappade   och   äldre
konsumenter.  Inom gruppen  samordnas  även  arbetet
kring konceptet  Design for all, som går ut på att
vardagliga varor och  tjänster  skall utformas på så
sätt  att  så  många konsumenter som  möjligt  skall
kunna använda dem, oavsett ålder och förmåga.

Motionerna

I motion 2001/02:L243  av  Ingegerd Saarinen och Ewa
Larsson  (båda mp) aktualiseras  olika  aspekter  på
konsumentinflytandet  inom standardiseringen såväl i
Sverige  som  inom EU och  i  andra  internationella
sammanhang. Motionärerna  anser  att  konsumenternas
intressen    allt    oftare    blir    överkörda   i
standardiseringssammanhang eftersom alla aktörer som
kan  betala  får  delta i standardiseringsprocessen.
Det  gör,  hävdar motionärerna,  att  industrin  kan
mobilisera  deltagare   i  kommittéerna  och  därmed
blockera konsumentsidans krav, vilket leder till att
säkerhetstänkandet  alltmer  hamnar  i  underläge  i
arbetet. En orsak till  detta  är,  enligt  vad  som
anförs  i  motionen,  att konsumentsidan i de flesta
EU-länder lider brist på  resurser, såväl ekonomiska
som   personella.   En   annan   orsak   är   enligt
motionärerna att själva systemet gynnar industrin. I
motionen begärs att regeringen skall  ges  i uppdrag
att  lägga  fram förslag till ändringar i syfte  att
öka  konsumentinflytandet   i   den  internationella
produktstandardiseringen (yrkande  1).  Motionärerna
yrkar  även  att regeringen skall ges i uppdrag  att
lägga fram förslag till ändringar för att åstadkomma
ett  ökat  intresse   och   fler   möjligheter   för
konsumentrepresentanter   i   Sverige  att  delta  i
produktstandardiseringen (yrkande 2), att regeringen
skall ges i uppdrag att lägga fram  förslag  för att
förmå     de    nationella    och    internationella
standardiseringsorganen att ta hänsyn till obalansen
mellan olika parter i standardiseringen av varor och
produkter (yrkande  3) samt att regeringen skall ges
i uppdrag att lägga fram  förslag till ändringar för
att  uppmärksamma  kommissionen   på  obalanserna  i
partssammansättningen      av      standardiserings-
kommittéer (yrkande 4).

I motion 2001/02:L6 av Kjell Eldensjö  m.fl.  (kd)
anförs  att  det  i  dag  krävs  kunskap  men  också
ekonomiska     resurser     för    att    delta    i
standardiseringsarbetet.          Funktionshindrades
organisationer har, enligt motionärerna, i dagsläget
varken  kompetens  eller  ekonomiska förutsättningar
att       delta      i      det      internationella
standardiseringsarbetet.  Motionärerna anser att det
är   synnerligen  viktigt  att   de   personer   som
företräder        svenska        myndigheter       i
standardiseringsarbetet också arbetar i enlighet med
FN:s standardregler och andra nationella  beslut  om
tillgänglighet  och  användbarhet  som  tillämpas  i
Sverige.  I  motionen begärs ett tillkännagivande om
att  hänsyn  skall   tas   till   användbarhet   och
tillgänglighet för funktionshindrade konsumenter vid
utformningen  av  standarder för såväl produkter som
tjänster (yrkande 3).

Propositionen

I   propositionen   konstaterar    regeringen    att
konsumentsidan     är     underrepresenterad    inom
standardiseringsarbetet    i    förhållande     till
näringslivet, vilket bl.a. beror på de kostnader som
är  förbundna  med deltagandet i arbetet. Regeringen
anser att när demokratiskt  valda  aktörer överlåter
den  detaljerade  utformningen  av  regelverk   till
standardiseringsorganen  måste  vissa  grundläggande
krav  på  t.ex.  konsumentintressets  representation
uppfyllas.

Standardiseringverksamhetens     anseende      och
legitimitet  kan  också,  enligt  vad  som  anförs i
propositionen,       påverkas       negativt      om
konsumentintressena inte beaktas i tillräckligt stor
omfattning. Standardiseringsorganen i  Europa  borde
därför  ha intresse av ett ökat konsumentinflytande.
Regeringen     avser     att     verka    för    att
konsumentintressena i större utsträckning  beaktas i
det europeiska standardiseringsarbetet.
I   samband   med   den   kommande   översynen  av
produktsäkerhetslagstiftningen med anledning  av det
nya produktsäkerhetsdirektivet avser regeringen  att
också  göra  en översyn av Sveriges deltagande i det
standardiseringsarbete som berör konsumentprodukter,
i  syfte att finna  vägar  för  att  öka  konsument-
intressenas inflytande.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan för sin del konstatera att insikten om
nödvändigheten av ett brett konsumentinflytande inom
såväl   det   europeiska   som  det  internationella
standardiseringsarbetet vuxit  under  senare  år. En
rad   åtgärder   har   sålunda  vidtagits  i  skilda
sammanhang  för att stärka  konsumentinflytandet.  I
likhet  med  regeringen  anser  dock  utskottet  att
konsumentinflytandet  måste  stärkas  ytterligare på
området.   Enligt   utskottets   mening  finns   det
anledning att därvid särskilt betona  vikten  av att
de      kunskaper      och      erfarenheter     som
handikapporganisationerna besitter tas till vara och
får  komma  till  uttryck i standardiseringsarbetet.
Utskottet förutsätter  att  regeringen  noga  följer
frågan  och  överväger  vilka  ytterligare insatser,
utöver  de  som redovisas i propositionen,  som  bör
komma till stånd för att konsumentinflytandet, såväl
genom  Konsumentverket   som   genom  de  frivilliga
organisationernas arbete, skall  kunna förbättras på
området.

Utskottet kan inte finna att det  föreligger någon
motsättning  mellan nu aktuella motionsyrkanden  och
den   inställning   som   regeringen   redovisar   i
propositionen.  Det föreligger därför för närvarande
inte behov av någon  åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionsyrkandena.
Med det anförda föreslår  utskottet att motionerna
2001/02:L6 yrkande 3 och 2001/02:L243 skall avslås.

Konsumentforskning


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden som gäller konsumentforskning
bör    avslås.   Utskottet   hänvisar    till
riksdagens  tidigare  ställningstaganden  och
att ett vetenskapligt råd kommer att inrättas
vid Konsumentverket. Jämför reservation nr 12
(m).

Bakgrund

Forskning på det konsumentpolitiska området  tillhör
inte    någon    särskild    akademisk    disciplin.
Verksamheten  bedrivs  inom en rad områden med  vitt
skilda  teoretiska  och metodologiska  ansatser  som
naturvetenskap,     ekonomi,      beteendevetenskap,
företagsekonomi,   statsvetenskap,   sociologi   och
miljövetenskap  och  teknik.  Sedan  länge  har  det
ingått  i  Konsumentverkets  uppgifter  att   stödja
konsumentforskning,  och verket har alltsedan mitten
av 1970-talet haft särskilda  medel  för  att stödja
detta    ändamål.    Den    1   januari   1997   tog
Forskningsrådsnämnden, numera  Vetenskapsrådet, över
ansvaret för stödet till konsumentforskningen.

År  1997  inrättades  i Göteborg  ett  nätverk  av
forskare    kallat    FIK,    forskarnätverk     för
interdisciplinär  konsumentforskning. FIK består för
närvarande  av  omkring   90   forskare  från  olika
ämnesdiscipliner  med  representanter   från   olika
universitet  och högskolor runt om i Sverige. Syftet
med nätverket är att bidra till att tvärvetenskaplig
forskning genereras  och  att  möjliggöra  samarbete
över ämnesgränserna.
På  initiativ  av FIK inrättades i Göteborg  våren
2001  Centrum för konsumentvetenskap  (CFK).  Syftet
med  verksamheten   är   att  initiera  och  bedriva
flerdisciplinär    forskning    som    utgår    från
konsumenternas perspektiv.  Etableringen har skett i
form av en centrumbildning vid Göteborgs universitet
och Chalmers tekniska högskola  AB.  Forskningen vid
CFK skall inriktas på exempelvis hushållens ekonomi,
varuförsörjning,  reklamens  påverkan  samt  teknik,
funktion, miljö och säkerhet hos produkter.  CFK har
till    uppgift    att    skapa   möjligheter   till
forskningssamarbete  mellan   forskare   från  olika
fakulteter  och institutioner, bidra till utveckling
av kunskap och  nya  infallsvinklar  genom att skapa
ett    forum    för    kontakter    nationellt   och
internationellt  mellan forskare  men  också  mellan
forskare     och    företag,     myndigheter     och
organisationer,  medverka  i  forskarutbildning samt
anordna kurser, seminarier och s.k. workshops.

Propositionen

I propositionen anför regeringen  att  forskning med
ett   tydligt  konsumentperspektiv  är  viktig   för
möjligheten  att  utveckla en aktiv konsumentpolitik
och ett gott konsumentskydd.

Syftet  med  forskning   om   konsumenter  ur  ett
konsumentperspektiv     är,    enligt    regeringens
bedömning,  bl.a.  att  uppmärksamma   såväl   olika
konsumentgruppers svårigheter att agera på marknaden
som  strukturproblem  på marknaden som försvårar för
hushållen  ett dra nytta  av  den.  Forskningen  kan
vidare, anförs det i propositionen, användas för att
påvisa påfrestningar  för  enskilda hushåll orsakade
av samhälleliga strukturförändringar  och belysa hur
en  snabb samhällsutveckling påverkar konsumenternas
situation. Forskningen kan, menar regeringen, därmed
peka   på  politiska  reformbehov  och  föreslå  hur
reformer blir så effektiva som möjligt.
Regeringen  gör mot denna bakgrund bedömningen att
Centrum för konsumentvetenskap  kommer  att  ha goda
möjligheter  att på sikt utvecklas till ett verkligt
kraftcentrum för  svensk  konsumentforskning och för
kontakter   med   universitet  och   högskolor   och
motsvarande  forskningscentrum   i   andra   länder.
Regeringen  har  därför  beslutat  att   under  åren
20012003  stödja CFK med totalt 3,7 miljoner kronor
för att verksamheten  skall komma i gång och för att
initiativtagarna skall  få möjlighet att under några
år   etablera   kontakter  med   andra   alternativt
långsiktiga finansiärer.

Motionen

Kritiska   synpunkter    på   regeringens   syn   på
konsumentforskningen framförs i motion 2001/02:L2 av
Christel Anderberg m.fl. (m). Motionärerna anser att
regeringen    i   alltför   hög   grad    detaljstyr
forskningen.  En   fri   forskning   skulle,  enligt
motionärerna, ha bättre förutsättningar  att lyckas,
varför    statens    mål    bör   vara   att   skapa
förutsättningar för utveckling  och  bibehållande av
starka och självständiga forskningsinstitutioner.  I
motionen  begärs  ett  tillkännagivande om vikten av
starka  och  självständiga   forskningsinstitutioner
(yrkande 5).

Utskottets ställningstagande

Utskottet erinrar om att riksdagen  i  december 2000
lagt fast riktlinjer för forskningspolitiken  (prop.
2000/01:3,  bet.  UbU6,  rskr. 98).  En utgångspunkt
för   forskningspolitiken  är,   enligt   riksdagens
beslut,  behovet  av  kraftsamling  inom strategiska
forskningsområden  och  stimulans  till   tvär-  och
mångvetenskaplig  forskning.  Utskottet noterar  att
riksdagen,  i  samband  med  att riktlinjerna  lades
fast,  avslog ett motionsyrkande  som  motsvarar det
nu aktuella.

Lagutskottet  har  från  sina utgångspunkter  inte
någon annan grundsyn på konsumentforskningen  än den
som kommer till uttryck i propositionen. Inte heller
kan  utskottet  finna att det skulle föreligga någon
motsättning mellan  propositionens  förslag  och  de
riktlinjer  som  riksdagen  nyligen  lagt  fast  för
inriktningen    på    forskningspolitiken.   I   det
sammanhanget  bör  även  erinras   om   att   det  i
propositionen  aviserats  att  ett vetenskapligt råd
kommer att inrättas vid Konsumentverket  fr.o.m.  år
2002  och  att  regeringen  avser  att verka för att
begreppet  konsumentforskning etableras  och  stärks
inom Europa.
Med det anförda  avstyrker  utskottet  bifall till
motion 2001/02:L2 yrkande 5.

Prisinformation


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden  rörande prisinformation till
konsumenter  bör avslås.  Utskottet  hänvisar
bl.a. till pågående utredningsarbete.

Bakgrund

Prisinformationslagen  (1991:601) trädde i kraft den
1  april  1992  och  kompletterar  bestämmelserna  i
marknadsföringslagen                     (1995:450).
Prisinformationslagen  är  i  stor  utsträckning  en
kodifiering  av  marknadsföringslagens  praxis,  men
innehåller också preciseringar  och  mer långtgående
krav.

Lagens syfte är att näringsidkare i
detaljhandelsledet skall lämna god
prisinformation till konsumenterna.

Pågående arbete

Den 13 juni 2001 beslutade regeringen  att tillkalla
en särskild utredare med uppgift att göra en översyn
av  prisinformationslagen (dir. 2001:51).  Utredaren
skall,  enligt  direktiven,  analysera behovet av en
utvidgning  av  lagens tillämpningsområde  till  att
avse  andra  produkter   än   varor   och  tjänster,
exempelvis  el, krediter och  rättigheter  av  olika
slag. Om utredaren  kommer  fram  till att det finns
ett  sådant  behov,  skall utredaren också  göra  en
översyn av lagens övriga bestämmelser.

I uppdraget ingår också att belysa de konsekvenser
för    konkurrensen    som    en     breddning    av
prisinformationslagens tillämpningsområde  kan komma
att medföra. Utredaren skall vidare analysera  i vad
mån  jämförpris  bör  kunna  krävas  även  för andra
produkter  än varor, t.ex. för vissa tjänster  eller
nyttigheter.   Ytterligare   en  fråga  som,  enligt
direktiven,  skall  utredas är om  bestämmelserna  i
lagen behöver kompletteras i fråga om marknadsföring
via Internet och TV.  Utredaren  skall lämna förslag
till  de  lagändringar  som behövs. Uppdraget  skall
redovisas senast i mars 2002.

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:L9
att prisinformationslagen  är  exempel på regler som
driver  upp kostnaderna. Det är därför,  enligt  vad
som anförs  i motionen, glädjande att regeringen har
tillkallat en  utredare  med  uppgift  att  se  över
prisinformationslagen.   I   motionen   begärs   ett
tillkännagivande  om  att  syftet  med denna översyn
skall vara att ta bort onödiga detaljregler  i lagen
(yrkande 5).

I  motion  2001/02:L254  tar Magnus Jakobsson (kd)
upp frågan om dubbel prismärkning i euro och svenska
kronor.  Motionären anser att  det  är  viktigt  att
Sverige inte  hamnar efter övriga medlemsländer i EU
och förlorar de  positiva  effekter  som  finns  för
konsumenterna  med ett gemensamt valutaområde. Detta
kan, hävdar motionären, uppnås genom att den svenska
handeln  börjar  använda   sig   av   samma   dubbla
prismärkning  såväl i euro som i svenska kronor  som
redan tillämpas  på  flyg,  färjor  eller  längs med
gränserna. I motionen begärs ett tillkännagivande  i
enlighet med vad som anförs om dubbel prismärkning.

Utskottets ställningstagande

Enligt  direktiven  till den särskilde utredaren med
uppgift att göra en översyn av prisinformationslagen
ingår i uppdraget att,  i  samråd  med Näringslivets
nämnd   för   regelgranskning,   särskilt    granska
konsekvenserna  för  små  företags  villkor. Vad som
anförts i motion 2001/02:L9 yrkande 5  utgör  därför
inte skäl att förorda förändrade utredningsdirektiv,
varför motionsyrkandet bör avslås.

Lagstadgade krav på dubbel prismärkning i euro och
svenska  kronor  i  enlighet med vad som föreslås  i
motion   2001/02:L254  skulle   innebära   betydande
kostnader   för   detaljhandeln.   Med  det  anförda
föreslår utskottet att motionen skall avslås.

Nya marknader


Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden        rörande        nyligen
konkurrensutsatta   s.k.  nya  marknader  bör
avslås.  Resultatet av  pågående  arbete  bör
avvaktas.

Bakgrund

Under senare  år  har  fler  och  fler  tjänster som
tidigare  tillhandahållits i offentlig regi  utsatts
för  konkurrens.  Verksamheterna  har  mer  och  mer
kommit att utföras antingen av privata företag eller
av statliga  eller  kommunala  bolag  på kommersiell
basis.  Tendenserna  har  varit  desamma  över  hela
Europa.  Syftet  har  varit  att  rationalisera  och
effektivisera verksamheten, att bättre  ta till vara
resurser och sänka kostnader och priser.

Förändringarna  har  normalt  inte  inneburit  att
staten  eller kommunerna har släppt kontrollen  över
tjänster  som  har  ett  allmänt  intresse,  men att
kontrollen  sker  i nya former. Den avreglering  som
har skett i Sverige har i många fall sin grund i EG-
direktiv, medan Sverige i andra fall har gått steget
före övriga EU-länder.

Propositionen

I propositionen anförs  att  avregleringen  har lett
till   stora   förändringar   och   också   påverkat
medborgarnas roll som konsumenter. I  många fall har
förändringsprocessen  varit  positiv  men  samtidigt
även skapat problem i form av försämrade villkor för
konsumenter  och småföretagare. I propositionen  gör
regeringen    bedömningen     att    den    pågående
liberaliseringen av tjänster i allmänhetens intresse
bör fortsätta eftersom den leder  till  lägre priser
och  större  valfrihet.  Det är samtidigt, anförs  i
propositionen,   viktigt   att    konsumentpolitiken
utvecklas  i  samma takt och att tillgång  för  alla
säkras. Med hänsyn härtill finns, enligt regeringen,
anledning att närmare  studera  vilka  effekter  som
uppstår  för  konsumenterna  då marknader öppnas för
konkurrens.  Sådana  studier skulle,  anförs  det  i
propositionen, vara ett  värdefullt  instrument  vid
bedömningen     av     vilka     konsument-    eller
näringspolitiska åtgärder det finns behov av och kan
samtidigt ge näringslivet värdefull  information  om
vad som krävs i form av egenåtgärder.

Regeringen redovisar i propositionen att man avser
att ge Konsumentverket i uppdrag att i samarbete med
Konkurrensverket  och övriga sektorsmyndigheter från
ett   konsumentperspektiv   genomföra   systematiska
studier   av   marknader  som  nyligen  öppnats  för
konkurrens.  I  propositionen   anförs   vidare  att
informationen  till  konsumenterna om marknader  som
nyligen utsatts för konkurrens  bör  förbättras  och
tillsynsmyndigheternas insatser skärpas.

Motionerna

Lars Leijonborg m.fl. (fp) anför i motion 2001/02:L9
att  många  av  de  tjänster  som  betyder  mest för
medborgarna  i  vardagen  är  offentligt producerade
eller   offentligt   styrda,   samtidigt   som   den
konsumentmakt  och  konsumenträtt   som  gäller  för
livsmedel,  kläder eller semesterresor  inte  gäller
för   sjukvård,    utbildning,    barnomsorg   eller
äldreboende.  Konsumenterna  är  på  dessa  områden,
enligt  motionärerna, helt utlämnade till  politiska
eller administrativa  beslut.  I motionen begärs ett
tillkännagivande   om   betydelsen  av   en   stärkt
kvalitetskontroll och bättre valmöjligheter inom den
offentliga tjänsteverksamheten  (yrkande 6). I samma
motion    anförs    att   tillämpningsområdet    för
konsumentköplagen   och   konsumenttjänstlagen   bör
utvidgas så att lagarna  så  långt  som möjligt även
omfattar   offentligt   finansierade   och    styrda
verksamheter.     I     motionen     begärs      ett
tillkännagivande   om   att   regeringen   skall  ta
initiativ  till  en  utredning  med denna inriktning
(yrkande 7).

I motion 2000/01:L721 av Christina  Axelsson m.fl.
(s)  anser  motionärerna att den offentliga  sektorn
måste finna jämförelsetal  så  att  medborgarna  ges
vägledning  när  de  skall  välja  mellan exempelvis
skolor   och   sjukvård.   I  motionen  begärs   ett
tillkännagivande   om   de   nya  marknaderna   inom
konsumentpolitiken (yrkande 4).
I motion 2001/02:L246 av Ingegerd  Saarinen  m.fl.
(mp) anförs att om marknaden skall fungera effektivt
är   det   inte  tillräckligt  att  det  finns  goda
förutsättningar   för  konkurrens.  Därutöver  krävs
också,  enligt  motionären,   aktiva,  kritiska  och
välinformerade    konsumenter.    Alltfler     stora
ekonomiska  beslut  med  betydelse  för den framtida
välfärden  ligger  nu på den enskildes  ansvar.  Att
välja  pensionssparande,   elleverantör,  telebolag,
försäkringsbolag banklåneinstitut  och  liknande  är
enligt  vad  som  anförs  i  motionen  en övermäktig
uppgift.  I  motionen yrkas ett tillkännagivande  om
att  det  bör  införas   en   statlig   databas  för
konsumentinformation    om   marknaderna   för   el,
försäkringar,  telefoni  och  pensionssparande.  Ett
motsvarande    yrkande    framställs     i    motion
2000/01:L704 av Ingegerd Saarinen m.fl. (mp).

Utskottets ställningstagande

Utskottet  är  i  dag  inte  berett   förorda  något
särskilt   initiativ   från   riksdagens  sida   med
anledning av motion 2001/02:L9  yrkandena 6 och 7. I
stället   bör   resultatet  av  de  i  propositionen
aviserade studierna av avregleringarnas effekter för
konsumenterna först avvaktas. Först därefter kan det
bli meningsfullt  att  ta upp en diskussion om vilka
eventuella lagändringar eller andra åtgärder som bör
komma till stånd. Med det anförda föreslår utskottet
att motionen skall avslås i nu aktuella delar.

Vad   sedan   gäller   motionerna    2000/01:L704,
2000/01:L721  yrkande  4   och 2001/02:L246  erinrar
utskottet  om  att regeringen  i  propositionen  gör
bedömningen att  informationen till konsumenterna om
marknader som nyligen  utsatts  för  konkurrens  bör
förbättras  och  att tillsynsmyndigheternas insatser
bör  skärpas.  I det  sammanhanget  bör  nämnas  att
regeringen för åren  20012003  anslagit 20 miljoner
kronor   för   att  vidareutveckla  Konsumentverkets
satsning på en webbplats  för  konsumentinformation.
Syftet  med  webbplatsen är att den  skall  vara  en
kunskapsbas och mötesplats för enskilda konsumenter,
myndigheter, organisationer  och  andra.  Vidare kan
pekas  på  att  Konsumenternas  Bankbyrå  avser  att
utvidga sin verksamhet till att även avse fond-  och
värdepappersmarknaden  och  att arbete pågår med att
inrätta ett branschfinansierat organ för information
och vägledning på elområdet.  Utskottet  kan för sin
del   inte   se   att  det  skulle  föreligga  någon
motsättning  mellan  regeringens  och  motionärernas
grundinställning  i frågan. Det saknas därmed enligt
utskottets mening skäl för riksdagen att vidta någon
åtgärd med anledning av motionerna.
Med det anförda föreslår  utskottet  att riksdagen
skall  avslå  motionerna  2000/01:L704, 2000/01:L721
yrkande 4 och 2001/02:L246.

Etisk märkning


Utskottets förslag i korthet

Utskottet  kan  inte  finna skäl  till  några
riksdagens  vidare åtgärder  när  det  gäller
s.k. etisk märkning. Samtliga motionsyrkanden
bör avslås. Jämför  reservationerna nr 13 (m)
och nr 14 (c).

Bakgrund

Under  senare  år  har  det  vuxit  fram  ett  antal
märkningssystem som syftar  till  att visa att vissa
produkter   eller   tjänster   uppfyller   särskilda
kriterier,  exempelvis  vad  gäller  miljöbelastning
eller  produktionsförhållanden.   På   så  sätt  ges
konsumenten en möjlighet att genom ett aktivt val av
produkt  eller  tjänst  göra  ett ställningstagande,
exempelvis  i en viss etisk fråga.  Som  exempel  på
sådan     märkning      kan     nämnas     frivillig
rättvisemärkning,    positiv    miljömärkning    och
jämställdhetsmärkning.

Rättvisemärkningen  lanserades   våren   1997  och
garanterar odlare och lantarbetare i tredje  världen
en  skälig  ersättning  för  sitt  arbete och bättre
betalt  än  vad  det  akutella  världsmarknadspriset
medger. Inköpen sker direkt från   producenten,  som
har  rätt  till  avtal på minst ett år och möjlighet
till förskottsbetalning.  Dessutom ges en premie för
ekologisk odling. För anställda  krävs  minimilöner,
och barnarbete får inte förekomma. Bakom den svenska
rättvisemärkningen  står bl.a. fackliga och  kristna
organisationer.
Positiv miljömärkning innebär att de produkter som
är minst miljöbelastande  inom en produktgrupp lyfts
fram med hjälp av ett miljömärke.  Märkningen bygger
på    att    kriterier    fastställs    för    olika
produktgrupper.  Kriterierna  anger vilka miljö- och
funktionskrav som skall vara uppfyllda  för  att  en
produkt skall kunna tilldelas miljömärket. Runt om i
världen  finns  en  rad olika miljömärken, bl.a. den
nordiska svanmärkningen och EU:s Blommanmärkning.
Jämställdhetsmärkning  har  som syfte att utveckla
kvaliteterna på produkter och tjänster på ett sådant
sätt att könsaspekterna beaktas.  En  märkning skall
visa att en produkt eller tjänst är utformad  på ett
sådant  sätt  så  att  den  är  anpassad  till  både
kvinnors  och mäns behov och villkor eller genom att
tillverkaren  tillhandahåller  produktvarianter  för
båda könen.

Pågående arbete

I  februari  1999 tillkallade regeringen en särskild
utredare med uppgift  att  förutsättningslöst utreda
förutsättningarna för och möjligheterna  att  införa
en frivillig jämställdhetsmärkning av produkter  och
tjänster (dir. 1999:13).

Utredningen  har  antagit  namnet  Utredningen  om
frivillig  jämställdhetsmärkning  av  produkter  och
tjänster  och skall redovisa sitt uppdrag senast den
31 december 2001.
Svanmärkningen  har  nyligen  varit föremål för en
utvärdering ur ett konsument- och miljöperspektiv av
en    arbetsgrupp    inom    ramen    för   Nordiska
ministerrådet.   Arbetsgruppen  har  föreslagit   en
strategi    för    den   framtida    svanmärkningen.
Utvärderingen och den föreslagna strategin behandlas
för närvarande inom Nordiska ministerrådet.

Propositionen

I propositionen  anförs  att miljömärkning och etisk
märkning är viktiga verktyg  för  att  konsumenterna
skall kunna göra väl överlagda val på marknaden.  De
frivilligorganisationer   som   ansvarar  för  olika
former av märkningsordningar har, enligt regeringen,
behov  av  ökade medel för att utveckla  kriterierna
för  dessa märkningar  för  att  märkningarna  skall
kunna  få  en  ökad  spridning.   Medel  bör  därför
avsättas  för  att  organisationer  skall kunna söka
medel för att utveckla kriterier för olika former av
miljömärkning och etisk märkning, framför  allt  vad
beträffar märkning av livsmedel.

När    det    gäller    miljömärkning   anförs   i
propositionen att regeringen  kommer att återkomma i
denna   fråga   i   samband  med  uppföljningen   av
regeringens skrivelse  1997/98:67  Konsumenterna och
miljön  en handlingsplan för hållbar utveckling.

Motionerna

I  motion  2001/02:L7 av Kia Andreasson  m.fl.  (mp)
anser  motionärerna   att   det   är  glädjande  att
regeringen föreslår ett delmål om ökad  spridning av
miljömärkning    och    etisk    märkning.    Enligt
motionärernas    uppfattning   bör   dock   delmålet
kompletteras med ett  mål  om kriterieutveckling och
kriteriebreddning. Märkningssystemen  skall,  anförs
det   i   motionen,   både   vägleda   den  medvetne
konsumenten och fungera pådrivande på producenterna,
något  som  kräver  att  systemen är trovärdiga  och
ligger  i  framkanten  med  utvecklingen   inom  det
aktuella     produktområdet.     Möjligheten     att
kontinuerligt   utveckla   märkningskriterierna   är
alltså,  menar  motionärerna,  grundläggande för att
systemet skall kunna fungera. Motionärerna anser att
regeringens  begränsning  av  de  medel   som  skall
avsättas  till kriterieutveckling till livsmedel  är
helt felaktig  och  förutsätter att 3 miljoner av de
extra   10   miljoner   kronor   som   avsatts   för
konsumentområdet under åren 20022004 skall användas
för kriterieutveckling inom  alla  befintliga system
för miljömärkning och etisk märkning  som  uppfyller
krav på oberoende, öppenhet och allmännytta. Berörda
organisationer bör, anser motionärerna, få vara  med
vid  bedömningen av vilka märkningssystem som bör få
bidrag  till  kriterieutveckling.  I motionen begärs
ett tillkännagivande i enlighet med  vad som anförts
om delmål för konsumentpolitiken (yrkande 2).

Christina Axelsson m.fl. (s) understryker i motion
2001/02:L346 vikten av rättvisemärkningen  och anför
att statliga myndigheter och organisationer borde gå
i  bräschen  för rättvisemärkta produkter i så  stor
utsträckning som  möjligt.  I  motionen  begärs  ett
tillkännagivande     om     rättvis    handel    och
rättvisemärkning. Ett motsvarande  yrkande om vikten
av  att rättvisemärkningen skall fortgå  framförs  i
motion  2000/01:L721 av Christina Axelsson m.fl. (s)
(yrkande 5).
Rättvisemärkningen   tas   upp   även   i   motion
2001/02:L278  av  Michael  Hagberg  (s).  Motionären
anser  att rättvisemärkningen dels ger konsumenterna
en  möjlighet   att   bidra   till   en   rättvisare
världshandel, dels bidrar till att social, ekonomisk
och  demokratisk utveckling gynnas i de områden  där
de märkta  produkterna  framställs.  Regeringen  bör
därför,    enligt    motionären,   verka   för   att
rättvisemärkningen av  produkter  skall  uppvärderas
och  få större uppmärksamhet. I motionen begärs  ett
tillkännagivande om rättvis handel.
Christel  Anderberg  m.fl.  (m)  hävdar  i  motion
2001/02:L2  att  det  finns en risk att hysterin med
etisk  märkning, jämställdhetsmärkning  eller  andra
detaljmärkningar  leder till minskat utbud och ökade
kostnader. Självreglering och god branschsedvänja är
enligt motionärerna  bättre  än  lagar och regler om
statlig märkning. Märkning av varor  bör, anförs det
vidare, tillåtas vara ett konkurrensverktyg  snarare
än ett statligt kontrollmedel. I motionen begärs ett
tillkännagivande  om  frivillig  märkning  av  varor
(yrkande 7).
I  motion  2001/02:L366  av  Barbro Feltzing m.fl.
(mp) yrkas ett tillkännagivande om att regeringen, i
den aviserade propositionen om jämställdhetsmärkning
av varor och tjänster, skall lägga  fram förslag som
innebär    att    det   skall   vara   möjligt   att
jämställdhetsmärka även företag och reklam.
I motion 2001/02:L252  av  Ingemar  Vänerlöv  (kd)
anförs  att  konsumenterna  har svårt att välja bort
produkter som är testade på djur  eftersom  det inte
finns   någon   obligatorisk   märkning   av  sådana
produkter.  Motionären  anser  att  en  märkning  av
djurtestade      produkter     skulle     underlätta
konsumenternas   produktval   utifrån   ett   etiskt
perspektiv men även innebära en konkurrensfördel för
icke djurtestade produkter  och  i  förlängningen en
minskad  försöksdjursanvändning.  I motionen  begärs
tillkännagivanden   om   behovet   av  märkning   av
djurtestade produkter (yrkande 1) och  om att sådana
regler bör harmoniseras på EU-nivå (yrkande 2).
Viviann Gerdin m.fl. (c) anför i motion 2001/02:L4
att det ofta är svårt att ta reda på var  ett  plagg
är   tillverkat  och  med  vilken  produktionsmetod.
Motionärerna  begär  därför  ett tillkännagivande om
att  alla  textilier  och kläder,  utöver  pris  och
skötselråd, även skall  märkas  med  produktionsland
(yrkande 6). I samma motion pekar motionären  på att
textilier kan innehålla farliga restprodukter,  dels
bekämpningsmedel,   dels   farliga  färgämnesrester.
Motionären anser därför att  Sverige  inom  EU skall
verka  för  att  alla  textilier  skall  miljömärkas
(yrkande 7).
Elisebeht Markström pekar i motion 2001/02:L251 på
problemet   med  s.k.  krogsnusk  och  matförgiftade
restauranggäster.    Motionären    anser   att   ett
offentliggörande    av    negativa    resultat    av
tillsynsmyndigheternas hygienkontroll i  form av ett
märke uppsatt på restaurangdörren skulle fungera som
en god konsumentupplysning vid val av restaurang.  I
motionen   begärs  ett  tillkännagivande  om  aktivt
offentliggörande av tillsynsmyndigheternas resultat.

Utskottets ställningstagande

Utskottet   delar    regeringens   uppfattning   att
miljömärkning och etisk  märkning är viktiga verktyg
för att konsumenterna skall  kunna  göra väl avvägda
val  på  marknaden.  Det  är  därför  positivt   att
regeringen   avser   att   avsätta   medel  för  att
organisationer  skall  kunna  söka  medel   för  att
utveckla   kriterier.   Det   bör  inte  ankomma  på
utskottet att göra några uttalanden  vad  gäller den
närmare  fördelningen  av dessa medel eller formerna
för  detta. Inte heller i  övrigt  finner  utskottet
skäl föreslå  någon  riksdagens åtgärd med anledning
av motion 2001/02:L7 yrkande 2.

När   det   gäller   önskemålen    i    motionerna
2000/01:L721    yrkande    5,    2001/02:L278    och
2001/02:L346   om  en  stärkt  rättvisemärkning  kan
utskottet  inte  finna   att  det  föreligger  någon
motsättning  mellan  motionärernas  uppfattning  och
inriktningen på regeringens arbete på området.
Beträffande yrkandet  i motion 2001/02:L366 om att
jämställdhetsmärkning även  skall  avse  företag och
reklam   konstaterar   utskottet  att  det  pågående
utredningsarbetet, enligt sina direktiv, är inriktat
på  märkning  av  produkter  och  tjänster  och  att
riksdagen   så   sent  som   våren   2000   avslagit
motionsyrkanden  med   samma  innebörd  som  det  nu
aktuella  (bet. 2000/01:AU03).  Lagutskottet  finner
inte skäl att  göra  någon  annan bedömning i dag än
den riksdagen nyligen gjort i frågan.
Såvitt utskottet är bekant förekommer varken etisk
märkning eller miljömärkning  som  är  obligatorisk.
Ett bifall till yrkandet i motion 2001/02:L2 yrkande
7  om  frivillig  märkning skulle därmed inte  tjäna
något syfte.
Vad gäller frågan  om  märkning  av  produkter som
testats  på  djur som tas upp i  motion 2001/02:L252
erinrar  utskottet   om   motsvarande   yrkande  som
avstyrktes   av   utskottet  våren  2000.  Utskottet
hänvisade  därvid  i   sitt  av  riksdagen  godkända
betänkande 1999/2000:LU5  till  att  frågan  om  att
införa   en   nationell   obligatorisk  märkning  av
djurtestade produkter redan  utretts och avvisats av
Konsumentverket.  Vidare  hänvisades  till  pågående
lagstiftningsarbete som, enligt  utskottets  mening,
låg  i  linje  med  motionsönskemålen  och som borde
avvaktas. Utskottet har i dag samma inställning.
I fråga om ursprungsmärkning av kläder som tas upp
i motion 2001/02:L4 erinrar utskottet om  att  lagen
(1982:736)  om  ursprungsmärkning  av kläder innebar
att kläder vid yrkesmässig försäljning  skulle  vara
märkta   med  uppgift  om  tillverkningsland  (prop.
1981/82:148,  bil.  1,  bet.  NU59,  rskr.  402).  I
regeringens proposition med förslag till godkännande
av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
gjorde regeringen bedömningen att lagen utgjorde ett
otillåtet   handelshinder  och  föreslog  att  lagen
skulle    upphävas.     Regeringen    hänvisade    i
propositionen till att EG-domstolen  i en dom den 25
april   1985   i   mål   20/783,  Kommissionen   mot
Storbritannien, underkänt  en  motsvarande  brittisk
lag eftersom lagen, enligt EG-domstolen, utgjorde en
s.k.  åtgärd  med  motsvarande  verkan  i  strid mot
artikel 30 i EG-fördraget (numera artikel 28).
EES-utskottet  delade i sitt av riksdagen godkända
betänkande 1992/93:EU1 regeringens bedömning, varför
lagen upphävdes med  verkan från den 1 januari 1993.
Riksdagen behandlade senast motionskrav om införande
av obligatorisk ursprungsmärkning  av  textilier och
kläder våren 1998. Näringsutskottet avstyrkte  då  i
sitt  av  riksdagen godkända betänkande 1997/98:NU17
bifall till motionsyrkandet med hänvisning dels till
riksdagens  tidigare  ställningstaganden  i  frågan,
dels till att ursprungsmärkning av kläder förekommer
på frivilligt initiativ av vissa tillverkare,  något
som utskottet såg positivt på.
Lagutskottet  finner  inte  skäl att förorda något
annat  ställningstagande  än  det  riksdagen  gjorde
våren 1998.
När  det  gäller  önskemålet om  miljömärkning  av
textilier  i  motion  2001/02:L4   yrkande   7   kan
utskottet      upplysa      om      att     Nordiska
Miljömärkningsnämnden  i december 1999  beslutat  om
kriterier för svanmärkning av textilier. Kriterierna
ställer       inte      bara      miljökrav       på
tillverkningsprocessen  utan  även  på  den  färdiga
produkten som sådan. Sålunda finns flera gränsvärden
som  inte  får överskridas när det gäller kemikalie-
och metallinnehåll  i  textilierna.  Även  inom EU:s
miljömärkningssystem  Blomman fastställdes kriterier
för textilområdet år 1999.  Dessa  är för närvarande
föremål för en revidering som syftar  till att bl.a.
utvidga kriteriernas tillämpningsområde.  Det saknas
enligt utskottet skäl för riksdagen att vidta  någon
åtgärd med anledning av motionsyrkandet.
Utskottet  finner  inte  skäl föreslå någon åtgärd
från  riksdagens  sida i den fråga  om  märkning  av
restauranger som tas upp i motion 2001/02:L251.
Med det anförda föreslår  utskottet att motionerna
2001/02:L2 yrkande 7, 2001/02:L4  yrkandena 6 och 7,
2001/02:L7  yrkande  2,  2000/01:L721   yrkande   5,
2001/02:L251,       2001/02:L252,      2001/02:L278,
2001/02:L346 och 2001/02: L366 skall avslås.

Mål för Konsumentverket


Utskottets förslag i korthet

Riksdagen   bör   godkänna   vad   regeringen
föreslår i propositionens  avsnitt  13 om mål
för   Konsumentverket.  Motionsyrkanden   som
gäller  verkets  organisation  och  uppgifter
m.m.  bör  avslås.  Jämför reservation nr  15
(m).

Propositionen

Regeringen föreslår att  målen  för Konsumentverkets
verksamhet  skall anpassas till de  i  propositionen
föreslagna målen  för konsumentpolitiken och således
vara  följande  att  konsumenternas   ställning  och
inflytande     på     marknaden     skall    stärkas
(inflytandemålet),  att  hushållen  skall   ha  goda
möjligheter  att utnyttja sina ekonomiska och  andra
resurser    effektivt    (hushållningsmålet),    att
konsumenternas  hälsa  och  säkerhet  skall  skyddas
(säkerhetsmålet),   att   sådana   konsumtions-  och
produktionsmönster   skall  utvecklas  som   minskar
påfrestningarna  på  miljön   och   bidrar  till  en
långsiktigt hållbar utveckling (miljömålet) samt att
konsumenterna skall ha tillgång till god vägledning,
information och utbildning (kunskapsmålet).

Målen    skall    vara    styrande    såväl    för
Konsumentverkets    nationella    konsumentpolitiska
arbete  som  för  verkets  arbetet  i EU  och  andra
internationella forum.
Vad  gäller Konsumentpolitiska kommitténs  förslag
att regeringen  bör  se  över möjligheterna att föra
över   vissa   av   verkets   uppgifter,   däribland
energifrågor,  frågor  med  anknytning   till   EU:s
miljömärkningssystem   och   lagstiftning   om   TV-
signaler,   till   andra   myndigheter   konstaterar
regeringen    att    kommitténs   analys   inte   är
tillräckligt omfattande  för  att  regeringen  skall
kunna    göra    någon    sådan    omfördelning   av
arbetsuppgifter  i  dagsläget. Regeringen  för  dock
inom   ramen  för  myndighetsdialogen   en   löpande
diskussion  med Konsumentverket om vilken inriktning
verksamheten  skall  ha och vilka prioriteringar som
bör göras. Inom Regeringskansliet förs också löpande
diskussioner     om    hur    uppgifterna     mellan
myndigheterna bör fördelas.

Motionerna

Verksamheten  vid  Konsumentverket  aktualiseras  av
Stig Rindborg m.fl.  (m)  i  motion  2000/01:L705. I
motionen  anförs  att  ett  allomfattande   statligt
ansvarstagande  leder till passivitet och skapar  en
dyr och oftast otymplig  byråkrati  som  hela  tiden
ligger  efter utvecklingen på de områden där den  är
satt att  verka.  Motionärerna  anser  att mycket av
Konsumentverkets verksamhet kan privatiseras,  bl.a.
förlagsverksamheten     liksom     provnings-    och
forskningsverksamheten.   I   motionen   yrkas   ett
tillkännagivande  om  att  regeringen  skall  ges  i
uppdrag    att    lägga    fram   begränsningar   av
Konsumentverkets verksamhet (yrkande 1).

Christel  Anderberg  m.fl. (m)  framför  i  motion
2001/02:L2  liknande  synpunkter.   Enligt  vad  som
anförs i motionen är Konsumentverkets  uppgifter för
närvarande  alltför  omfattande,  vilket leder  till
splittring       av       verksamheten.      Verkets
myndighetsfunktion    bör,    menar    motionärerna,
begränsas  till  produktkontroll  och  tillsyn  över
efterlevnaden     av     den      konsumenträttsliga
lagstiftningen.  I  motionen  yrkas  att  regeringen
skall  avyttra förlags- och provtagningsverksamheten
vid Konsumentverket (yrkande 4).
I motion  2001/02:L9 av Lars Leijonborg m.fl. (fp)
anser  motionärerna   att  myndighetsutövningen  vid
Konsumentverket     bör    separeras     från     de
opinionsbildande uppgifterna.  En  bättre uppdelning
av  dessa uppgifter skulle, anförs det  i  motionen,
främja  marknadens  funktionssätt. I motionen begärs
ett   tillkännagivande   om   att   Konsumentverkets
myndighetsorganisation skall ses över (yrkande 9).

Utskottets ställningstagande

Enligt    utskottets    mening    bör    målen   för
Konsumentverkets verksamhet anpassas till de nya mål
för   konsumentpolitiken   som   utskottet   i   det
föregående  ställt  sig  bakom.  Utskottet  föreslår
därför   att   riksdagen  godkänner  vad  regeringen
föreslår i propositionens  avsnitt  13  om  mål  för
Konsumentverket.

Av      detta      och     utskottets     tidigare
ställningstaganden   i   fråga   om   den   allmänna
inriktningen på konsumentpolitiken  och det statliga
engagemanget   på   området  följer  att  motionerna
2000/01:L705 yrkande  1 och 2001/02:L2 yrkande 4 bör
avslås.
I  övrigt  förutsätter   utskottet   att   verkets
uppgifter  och organisation kontinuerligt diskuteras
inom ramen för myndighetsdialogen och att regeringen
tar de initiativ som kan vara erforderliga.
Med det anförda  föreslår utskottet att motionerna
2001/02:L2  yrkande  4,  2001/02:L9  yrkande  9  och
2000/01:L705 yrkande 1 skall avslås.

Tvistlösning utom domstol


Utskottets förslag i korthet

Ett  motionsyrkande som  gäller  tvistlösning
utom domstol  bör  avslås. Pågående arbete på
såväl  nationell  som   internationell   nivå
ligger  väl  i  linje  med motionsönskemålen.
Jämför reservation nr 16 (m).

Motionen

Christel  Anderberg  m.fl.   (m)   anser   i  motion
2001/02:L2  att  det  är  viktigt  att  modeller för
tvistlösning  utom  rätta  stimuleras.  Motionärerna
ställer  sig bakom arbetet som för närvarande  pågår
med  att  inrätta   ett   nätverk  för  utomrättslig
gränsöverskridande  tvistlösning,   och  i  motionen
begärs    ett   tillkännagivande   om   vikten    av
utomrättslig tvistlösning (yrkande 8).

Utskottets ställningstagande

Utskottet  har   inte  någon  annan  uppfattning  än
motionärerna vad gäller  det  angelägna  i att skapa
tvistlösningsmekanismer     i     vilka     särskilt
gränsöverskridande  tvister kan lösas på ett enkelt,
snabbt, billigt men också rättssäkert sätt.

Frågan har också under  senare år uppmärksammats i
en  rad  olika  sammanhang. Inom  EU  har  alltsedan
mitten av 1980-talet  uppmärksammats  de problem som
kan  möta  konsumenter  när det gäller möjligheterna
att  hävda  sin rätt vid gränsöverskridande  handel.
Därefter har  en lång rad åtgärder vidtagits i syfte
att underlätta  för  konsumenter  att  få  sin  rätt
prövad   och   att   undvika  långdragna,  dyra  och
besvärliga förfaranden.  Bland  dessa  åtgärder  kan
nämnas  de  nätverk  av tvistlösningsorgan från hela
EU, EEJ-Net och FIN-Net,  som nyligen har inrättats.
Under  senare  år  har  även  inletts   försök   med
tvistlösningsmodeller     online     på    Internet.
Kommissionen  har  åtagit  sig  att  senast  den  31
december   2001   lägga   fram  ett  meddelande   om
främjandet av tvistlösning på Internet.
I  regeringens  skrivelse  år   1996  om  mål  och
inriktning    för    det    svenska   arbetet    med
konsumentpolitiska frågor inom  EU anfördes sålunda,
utan erinran från riksdagens sida, att Sverige skall
verka för åtgärder och samarbete  på  gemenskapsnivå
som  gör  att konsumenterna snabbt, enkelt,  billigt
och rättssäkert  skall  kunna  hävda  sin  rätt  vid
handel  över  gränserna  (skr.  1995/96:LU181,  bet.
LU26).
Mot  bakgrund  av  vad  som  nu har redovisats kan
utskottet inte finna annat än att pågående arbete på
såväl internationell som nationell nivå ligger väl i
linje med vad som anförs i den nu aktuella motionen.
Någon riksdagens vidare åtgärd kar därför inte anses
påkallad.
Med  det  anförda  föreslår utskottet  att  motion
2001/02:L2 yrkande 8 skall avslås.

Reservationer
1. Principiella frågor (punkt 1)
av Christel Anderberg,  Henrik  S Järrel, Elizabeth Nyström och
Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 1 borde
ha följande lydelse:

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen   bifaller    därmed   motion   2001/02:L2
yrkandena 1 i denna del och 3.

Ställningstagande

Vi anser att tiden nu är mogen för en annan grundsyn
på konsumentpolitiken än den som kommer till uttryck
i propositionen. Regeringens  inriktning   bygger på
ett  centralistiskt och planekonomiskt tänkande  och
en förmyndarmentalitet  som  tar  ifrån den enskilde
medborgaren dennes verkliga konsumentmakt.

Konsumentpolitiken bör enligt vår uppfattning vara
inriktad  på att öka den konkurrensutsatta  sektorn,
att vidga området  för privat näringsverksamhet, att
avveckla offentliga  monopol  och  minska offentligt
ägande    i    näringsverksamhet   och   att   genom
strukturella förändringar  i  form  av avregleringar
stimulera  marknaden och företagandet.  Den  princip
som  måste  ligga   till   grund  för  all  politik,
inklusive konsumentpolitiken,  är  att kunden alltid
har rätt och att det är den enskilde medborgaren som
skall ges tillbaka inflytandet och bestämmanderätten
och få göra sitt val och tryggt kunna förlita sig på
sin  egen  kunskap,  sunda lagar och en  lyhörd  och
ansvarstagande marknad.  För  att  uppnå detta måste
konsumentpolitiken i sin helhet decentraliseras  och
det offentliga engagemanget tonas ned.
Enligt     vår    mening    bör    den    framtida
konsumentpolitiken   utformas  i  enlighet  med  den
principiella inställning som här redovisats.
Vad  som  sålunda  anförts   i  reservationen  bör
riksdagen,   med   bifall  till  motion   2001/02:L2
yrkandena 1 i denna  del  och  3,  som sin mening ge
regeringen till känna.



2. Mål för konsumentpolitiken (punkt 2)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen godkänner därmed vad regeringen föreslår i
propositionen i  fråga om mål för konsumentpolitiken
(avsnitt 4.1), bifaller  motion 2001/02:L2 yrkande 1
i  denna  del  samt  avslår  motionerna   2001/02:L4
yrkande  1, 2001/02:L6 yrkandena 1 och 2, 2001/02:L7
yrkande 1,  2001/02:L9  yrkande  1, 2000/01:L715 och
2000/01:L721 yrkande 1.

Ställningstagande

Vårt  principiella  ställningstagande   i  fråga  om
inriktningen av den framtida konsumentpolitiken  (se
reservation  1)  innebär  att vi inte kan ställa oss
bakom  de mål för konsumenpolitiken  som  regeringen
föreslår  i  propositionen.  Regeringen  bör  därför
snarast  återkomma  till  riksdagen med förslag till
nya mål i linje med vad som  anförs i reservation 1.
I avvaktan på ett sådant förslag  har  vi  valt att,
som  en  tillfällig  lösning,  inte  yrka avslag  på
propositionen  i  denna  del. När det gäller  de  av
regeringen föreslagna målen bör kunskapsmålet sättas
främst.


Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2
yrkande 1 i denna del och med avslag på
motionerna 2001/02:L4 yrkande 1,  2001/02:L6
yrkandena 1 och 2, 2001/02:L7 yrkande 1,
2001/02:L9 yrkande 1, 2000/01:L715 och
2000/01:L721 yrkande 1, som sin mening ge
regeringen till känna.


3. Mål för konsumentpolitiken (punkt 2)

av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag  under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  godkänner   därmed  vad  som  föreslås  i
propositionen i fråga om  mål för konsumentpolitiken
(avsnitt 4.1), bifaller motion  2001/02:L6 yrkande 1
och avslår motionerna 2001/02:L2  yrkande  1 i denna
del,  2001/02:L4  yrkande  1, 2001/02:L6 yrkande  2,
2001/02:L7   yrkande   1,  2001/02:L9   yrkande   1,
2000/01:L715 och 2000/01:L721 yrkande 1.

Ställningstagande

Vi har inget att erinra  mot  de  konsumentpolitiska
mål   som  föreslås  i  propositionen.  Enligt   vår
uppfattning   bör   dock   målen   kompletteras  med
ytterligare  ett  mål,  nämligen tillgänglighet  och
användbarhet   för  funktionshindrade   konsumenter.
Konsumentområdet  omfattas visserligen, i likhet med
alla    samhällssektorer,     av    de    nationella
handikappolitiska målen. Det krävs  dock  kraftfulla
insatser   och   politiska   initiativ  för  att  nå
jämlikhet  och delaktighet i konsumentpolitiken  för
människor med  funktionshinder.  För att ytterligare
understryka    vikten   av   att   funktionshindrade
konsumenters situation  uppmärksammas  och beaktas i
alla  sammanhang  på det konsumentpolitiska  området
bör ett särskilt konsumentpolitiskt mål införas. Det
är  således  viktigt   att   handikappolitiken  inte
stannar   vid   den   nationella   handikappolitiska
handlingsplanen, utan implementeras i sitt naturliga
sammanhang.

Regeringen bör mot denna bakgrund  ges  i  uppdrag
att   omgående  återkomma  till  riksdagen  med  ett
förslag  till nytt konsumentpolitiskt mål i enlighet
med vad som nu har uttalats.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L6
yrkande 1 och med avslag på  motionerna
2001/02:L2 yrkande 1 i denna del, 2001/02:L4
yrkande 1, 2001/02:L6 yrkande 2, 2001/02:L7
yrkande 1, 2001/02:L9 yrkande 1,
2000/01:L715 och 2000/01: L721 yrkande 1,
som sin mening ge regeringen till känna.

4. Kommunal konsumentverksamhet (punkt 5)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att  utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande
2  i  denna del  och  avslår  motionerna  2001/02:L7
yrkande  4,  2001/02:L8,  2000/01:L707, 2000/01:L721
yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295.

Ställningstagande

Vi  delar  inte  regeringens  positiva  syn  på  den
kommunala  konsumentvägledningen   och   anser   att
offentligt  finansierade  konsumentvägledare inte är
det bästa sättet att använda  skattemedel  på  eller
att   hjälpa  konsumenterna.  Uppkomna  problem  och
missförstånd  kan enligt vår mening i de flesta fall
lösas  av  representanter   för  ortens  handel  och
konsumentföreträdare,     exempelvis      frivilliga
organisationer.

Konsumentvägledarnas     kunskaper    bygger    på
Konsumentverkets databaser.  Dessa  borde öppnas för
konsumenterna     så    att    informationen    blir
lättillgänglig. På så sätt kan kommunerna spara båda
pengar och personal.
Vad  som  sålunda  anförts   i  reservationen  bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2 yrkande
2   i  denna  del  och  med  avslag  på   motionerna
2001/02:L7   yrkande  4,  2001/02:L8,  2000/01:L707,
2000/01:L721 yrkande 2 i denna del och 2001/02:L295,
som sin mening ge regeringen till känna.


5. Märkning av livsmedel (punkt 7)

av  Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets  förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

7. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  bifaller  därmed  motion  2001/02:L5  och
avslår  motionerna 2001/02:L3,  2001/02:L4 yrkandena
2 och 3, 2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande
4.

Ställningstagande

För att konsumenterna  skall kunna göra medvetna val
och etiska ställningstaganden  som  påverkar  miljön
och  den  egna  hälsan  krävs  god information om de
varor och tjänster som finns på  marknaden. Märkning
av livsmedel är därför viktig för  konsumentens  val
av produkt. Det är i dag svårt för konsumenterna att
veta  varifrån  kött  egentligen  kommer.  I Sverige
gäller sedan den 15 september 2000 särskilda  regler
för  nötkött.  Dessa regler innebär att nötkött från
boskap som är uppfödd  och  slaktad  i Sverige skall
vara märkt med köttets ursprung. Detta  är  bra  och
underlättar för konsumenterna. Enligt vår mening bör
dock  regeringen  ta  initiativ  till att även andra
köttslag märks på samma sätt.

Vad  som  sålunda  anförts  i  reservationen   bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L5 och med
avslag    på   motionerna   2001/02:L3,   2001/02:L4
yrkandena  2   och   3,  2001/02:L7  yrkande  6  och
2001/02:L9 yrkande 4,  som  sin mening ge regeringen
till känna.

6. Märkning av livsmedel (punkt 7)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

7.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen    bifaller   därmed   motion   2001/02:L4
yrkandena 2 och  3 och avslår motionerna 2001/02:L3,
2001/02:L5,  2001/02:L7  yrkande  6  och  2001/02:L9
yrkande 4.

Ställningstagande

Svenska livsmedel  produceras med mycket höga miljö-
och djurskyddskrav, vilket gör att konsumenterna kan
känna trygghet vid inköp  och  konsumtion  av sådana
varor. För att stärka konsumenternas ställning krävs
en   konsekvent   märkning   av  livsmedel  avseende
produktionsland,    förekomst   av    genmodifierade
produkter,   antibiotika,   hormoner,   bestrålning,
färgämnen och andra tillsatser. Sådan märkning är en
grundförutsättning för att konsumenterna skall kunna
utöva sin konsumentmakt  och  bli  verktyg  för  att
stoppa    plågsam   djuruppfödning   och   tveksamma
produktionsmetoder.

Mot bakgrund av vad som nu uttalats bör regeringen
än mer kraftfullt arbeta för att ursprungsmärkningen
av  livsmedel   utvecklas   och   att   märkning  av
genmodifierade livsmedel kommer till stånd.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4
yrkandena 2 och 3 och med avslag på
motionerna 2001/02: L3, 2001/02:L5,
2001/02:L7 yrkande 6 och 2001/02:L9 yrkande
4, som sin mening ge regeringen till känna.

7. Konsumentundervisning (punkt 8)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt  8 borde
ha följande lydelse:

8.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  bifaller  därmed  motionerna   2001/02:L2
yrkande 2 i denna del och 2000/01:L705 yrkande 3 och
avslår  motionerna  2001/02:L4 yrkande 4, 2001/02:L7
yrkande 3 och 2001/02:L265.

Ställningstagande

Vi anser att den bästa konsumentsatsningen är att ge
barn och ungdomar ökade  kunskaper  i  grundläggande
konsumentkunskap          och         privatekonomi.
Konsumentfrågorna har ofta en otydlig roll i skolan,
och den gränsöverskridande  karaktären  på  frågorna
medför att området inte prioriteras i undervisningen
i tillräckligt hög grad.

Det   finns   en   omedvetenhet   i  samhället  om
betydelsen  av  hushållsplanering och privatekonomi.
Skolungdomar bör  därför  ges möjlighet att lära sig
privatekonomi på ett konkret  och  praktiskt  sätt i
grundskolan. Privatekonomi bör också kunna vara  ett
möjligt   tillvalsämne  i  gymnasieskolan.  Det  bör
ankomma på  regeringen att initiera arbete med denna
inriktning.
Vad  som  sålunda   anförts  i  reservationen  bör
riksdagen,  med  bifall till  motionerna  2001/02:L2
yrkande 2 i denna del och 2000/01:L705 yrkande 3 och
med  avslag  på  motionerna  2001/02:L4  yrkande  4,
2001/02:L7  yrkande  3  och  2001/02:L265,  som  sin
mening ge regeringen till känna.

8. Konsumentundervisning (punkt 8)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

8. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen   bifaller  därmed  motionerna  2001/02:L4
yrkande 4 och  2001/02:  L265  yrkande  1 och avslår
motionerna   2001/02:L2   yrkande  2  i  denna  del,
2001/02:L7  yrkande 3, 2000/01:L705  yrkande  3  och
2001/02:L265 yrkande 2.

Ställningstagande

Jag anser att  det  är  glädjande  att regeringen nu
förespråkar   att   konsumentundervisningen    skall
utvecklas. Konsumentkunskap handlar om att man skall
kunna   hantera  vardagliga  situationer  och  skall
utgöra en  grund  för  att  man skall kunna välja en
livsstil  som  står  i  samklang   med   en  hållbar
konsumtion och utveckling. Det handlar också  om att
man  skall  kunna  ta till vara sina rättigheter och
skyldigheter  som konsument  och  medborgare.  Under
skoltiden skall eleverna utbildas till självständiga
och kunniga konsumenter genom att få kunskap om kost
och  hälsa,  konsumtion  och  miljö,  konsumenträtt,
personlig ekonomi, globala resurser, boende, kläder,
pris  och  kvalitet   samt   reklamens  påverkan  på
konsumtionen. Konsumentundervisningen bör brytas ned
på ämnesområden och i princip  finnas  med  i  varje
ämne.  Vissa  delar bör komma in som egna ämnen, men
det bör vara varje  enskild  kommuns  sak att avgöra
detta.  Hushållning  med  våra resurser, återvinning
och källsortering bör gå som  en röd tråd genom hela
skolutbildningen. Mot denna bakgrund  är det av stor
vikt  att konsumentundervisningen kommer  alla  till
del, såväl  i  grundskolan som i gymnasieskolan. Det
är vidare angeläget  att  regeringen  tar  initiativ
till åtgärder för att råda bot på bristen på  lärare
i hem- och konsumentkunskap.

Vad   som  sålunda  anförts  i  reservationen  bör
riksdagen,  med  bifall  till  motionerna 2001/02:L4
yrkande 4 och 2001/02:L265 yrkande  1 och med avslag
på  motionerna  2001/02:L2  yrkande 2 i  denna  del,
2001/02:L7  yrkande 3, 2000/01:L705  yrkande  3  och
2001/02:L265 yrkande 2, som sin mening ge regeringen
till känna.

9. Ideella organisationer (punkt 9)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att  utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad som anförs i reservationen.
Riksdagen   bifaller   därmed   motion  2000/01:L705
yrkande   2   och   avslår   motionerna  2001/02:L1,
2001/02:L4 yrkande 5 och 2000/01:L721 yrkande 3.

Ställningstagande

I dagens Sverige finns, till skillnad  från  vad som
är fallet i många andra länder, inte någon egentligt
fri och självständig konsumentrörelse som utgår från
den  enskildes  behov. Av vårt tidigare principiella
ställningstagande  i  fråga  om  inriktningen av den
framtida   konsumentpolitiken  (se  reservation   1)
följer  att  det   offentliga  engagemanget  på  det
konsumentpolitiska området bör tonas ned. På så sätt
kan  konsumentsammanslutningar   ges  möjlighet  att
bildas,  växa  och ta på sig ytterligare  uppgifter.
Genom   sådana   organisationer   finns   det   goda
betingelser  för konsumenterna  att  gemensamt  vara
pådrivande  i  angelägna  konsumentfrågor  på  såväl
nationell som internationell  nivå,  något  som även
skulle främja en verklig marknadsekonomi. Regeringen
bör,  mot  bakgrund  av vad som nu har sagts, ges  i
uppdrag att återkomma  till  riksdagen  med  förslag
till  hur  framväxten  av  frivilliga  och oberoende
konsumentorganisationer kan stimuleras.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion
2000/01:L705 yrkande 2 och med avslag på
motionerna 2001/02:L1, 2001/02:L4 yrkande 5
och 2000/01:L721 yrkande 3, som sin mening
ge regeringen till känna.

10. Ideella organisationer (punkt 9)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som anförs i  reservationen.

Riksdagen bifaller  därmed motion 2001/02:L4 yrkande
5  och  avslår motionerna  2001/02:L1,  2000/01:L705
yrkande 2 och 2000/01:L721 yrkande 3.

Ställningstagande

I   likhet    med    regeringen    anser   jag   att
folkrörelsernas  och  andra  ideella organisationers
deltagande  i  konsumentpolitiken   är  viktigt  och
önskvärt.   Ett  sådant  deltagande  tillför   såväl
kunskap som en  oumbärlig  lokal  förankring och kan
bidra till en livfull dialog mellan  medborgare  och
konsumenter.  Det  är  dock  inte  rätt väg att, som
aviseras  i  propositionen,  tillsätta  en  särskild
arbetsgrupp inom Regeringskansliet  med  uppgift att
lämna  förslag  till hur organisationer kan  få  ett
ökat    inflytande.    Detta    synsätt    är    ett
ovanifrånperspektiv  som  jag  inte  kan  ställa mig
bakom.   I   stället  bör  ett  underifrånperspektiv
anläggas  som  innebär  att  flera  olika  sätt  att
påverka   tillåts.   Konsumentorganisationerna   vet
själva hur  de kan få ett ökat inflytande. Problemet
är    att    det   saknas    ekonomiska    resurser.
Organisationerna  bör  ges  möjligheter  att  själva
skapa    förutsättningar    för   ökat   inflytande.
Regeringen  bör  i  det  fortsatta  arbetet  på  det
konsumentpolitiska  området   verka   för  en  sådan
utveckling.

Vad   som   sålunda  anförts  i  reservationen   bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4 yrkande
5   och  med  avslag   på   motionerna   2001/02:L1,
2000/01:L705  yrkande  2 och 2000/01:L721 yrkande 3,
som sin mening ge regeringen till känna.



11. Produktsäkerhetslagens tillämpningsområde
(punkt 15)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

15. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen   bifaller  därmed  motionerna  2001/02:L2
yrkande 6 och 2000/01: L706.

Ställningstagande

Enligt  vår mening  bör  konsumenter  inte  i  något
sammanhang  utsättas för farliga varor och tjänster.
Därvid är produktsäkerhetslagen  av  stor betydelse.
Den  nuvarande  lagstiftningen  är dock förenad  med
påtagliga nackdelar. De tjänster  som tillhandahålls
konsumenterna kan nämligen vara behäftade  med samma
risker,  oavsett om huvudmannen för verksamheten  är
enskild eller offentlig. Med den nuvarande ordningen
är  risken  stor  att  vissa  tjänster  helt  faller
utanför  skyddslagstiftningen.  En  annan aspekt som
måste     beaktas     är     att    den    nuvarande
produktsäkerhetslagen  inte  är   konkurrensneutral.
Sverige  genomgår  för  närvarande en  genomgripande
strukturomvandling som innebär  att gränserna mellan
privat och offentlig verksamhet suddas  ut  alltmer,
vilket  innebär  att  samma  tjänster  kan komma att
underkastas olika lagstiftning,  beroende på vem som
är huvudman för verksamheten. Från såväl  konsument-
som konkurrenssynpunkt är det således nu hög tid att
utvidga produktsäkerhetslagens tillämpningsområde så
att   lagen  är  tillämplig  även  på  tjänster  som
produceras i offentlig regi. Regeringen bör omgående
låta   utreda   frågan   och   återkomma   med   ett
erforderligt    lagförslag.   I   sammanhanget   bör
understrykas   vikten   av   att   utredningsarbetet
påbörjas omgående  och  att det saknas anledning att
avvakta den i propositionen  aviserade  översynen av
produktsäkerhetslagen  med anledning av det  nyligen
antagna produktsäkerhetsdirektivet.

Vad  som  sålunda  anförts   i  reservationen  bör
riksdagen,  med  bifall  till motionerna  2001/02:L2
yrkande  6  och  2000/01:L706,  som  sin  mening  ge
regeringen till känna.

12. Konsumentforskning (punkt 17)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:

17. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande
5.

Ställningstagande

Vi  anser  att   regeringen   i   alltför  hög  grad
detaljstyr forskningen. Detaljstyrning  med  krav på
ökad  samhällsnytta  av  det  ena eller andra slaget
begränsar  den  akademiska  friheten   och  riskerar
dessutom   att  få  motsatt  verkan.  Forskning   är
naturligtvis  centralt  på  ett  sådant  område  som
konsumentpolitiken. En fri forskning har dock bättre
förutsättningar  att  lyckas, varför statens mål bör
vara att skapa förutsättningar  för  utveckling  och
bibehållande    av    starka    och    självständiga
forskningsinstitutioner.

Vad  som  sålunda  anförts  i  reservationen   bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L2 yrkande
5, som sin mening ge regeringen till känna.

13. Etisk märkning (punkt 20)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde
ha följande lydelse:

20.  Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen bifaller därmed motion  2001/02:L2 yrkande
7 och avslår motionerna 2001/02:L4  yrkandena  6 och
7,  2001/02:L7  yrkande  2,  2000/01:L721 yrkande 5,
2001/02:L251,       2001/02:L252,      2001/02:L278,
2001/02:L346 och 2001/02:L366.

Ställningstagande

Vi  anser  att märkning  av  varor  skall  vara  ett
konkurrensverktyg    snarare    än    ett   statligt
kontrollmedel. Lagstadgade krav på märkning  innebär
merkostnader för konsumenterna och ett mindre utbud.
Seriösa   företag  övervakar  sin  tillverkning  och
informerar  sina kunder. Medvetna konsumenter väljer
bäst själva vilka  företag som producerar sina varor
på  ett sätt som passar  deras  intressen  och  val.
Regeringen     bör      verka     för    att    alla
märkningsordningar skall vara frivilliga.

Vad  som  sålunda  anförts  i  reservationen  om
frivillig  märkning bör riksdagen, med  bifall  till
motion  2001/02:L2  yrkande  7  och  med  avslag  på
motionerna  2001/02:L4 yrkandena 6 och 7, 2001/02:L7
yrkande 2,  2000/01:L721  yrkande  5,  2001/02:L251,
2001/02:L252,    2001/02:L278,   2001/02:L346    och
2001/02:L366  som  sin  mening  ge  regeringen  till
känna.

14. Etisk märkning (punkt 20)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag  anser att utskottets  förslag  under  punkt  20
borde ha följande lydelse:

20. Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen    bifaller   därmed   motion   2001/02:L4
yrkandena 6 och  7  och avslår motionerna 2001/02:L2
yrkande  7,  2001/02:L7   yrkande   2,  2000/01:L721
yrkande 5, 2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,
2001/02:L346 och 2001/02:L366.

Ställningstagande

Jag  anser att det är viktigt för konsumenterna  att
veta var ett klädesplagg är tillverkat och med vilka
produktionsmetoder.   Det  bör  därför  införas  ett
system  på  EU-nivå  för ursprungsmärkning  av  alla
kläder och textilier.  Regeringen  bör verka för att
ett sådant märkningssystem inrättas på EU-nivå.

Textilier    kan    vidare    innehålla    farliga
restprodukter      som      bekämpningsmedel     och
färgämnesrester    eller    andra   kemikalierester.
Visserligen  förekommer  i viss  utsträckning  såväl
svan- som blommanmärkning av textilier i dag. Det är
dock   angeläget   att   alla   kläder   miljömärks.
Regeringen  bör  ta  initiativ  till  att  en  sådan
märkningsordning införs på EU-nivå.

Vad som sålunda anförts i reservationen bör
riksdagen, med bifall till motion 2001/02:L4
yrkandena 6 och 7 och med avslag på
motionerna 2001/02:L2 yrkande 7, 2001/02:L7
yrkande 2, 2000/01:L721 yrkande 5,
2001/02:L251, 2001/02:L252, 2001/02:L278,
2001/02:L346 och 2001/02: L366, som sin
mening ger regeringen till känna.

15. Mål för Konsumentverket (punkt 21)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:

21.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen godkänner därmed vad regeringen föreslår i
propositionen  i  fråga  om  mål för Konsumentverket
(avsnitt  13) samt bifaller motionerna  2001/02:  L2
yrkande 4 och  2000/01:L705  yrkande  1  och  avslår
motion 2001/02:L9 yrkande 9.

Ställningstagande

Av   vår   principiella   inställning   i  fråga  om
inriktningen av den framtida konsumentpolitiken  (se
reservation  1)  följer  att  motionerna  2001/02:L2
yrkande 4 och 2000/01:L705 yrkande 1 bör bifallas. I
linje  med  vad  som anförs i reservation 1 bör  det
statliga  engagemanget   på  det  konsumentpolitiska
området föras över till andra  aktörer,  som på sikt
kan    driva    en   både   bättre   och   billigare
konsumentpolitik  än  vad staten någonsin kommer att
kunna  göra.  Konsumentverkets   uppgifter   är  för
närvarande  alltför  omfattande  och  leder dessutom
till    en    splittring    av    verksamheten.   De
myndighetsutövande  uppgifterna  bör   skiljas  från
verkets  övriga  uppgifter  och myndighetsfunktionen
begränsas till det rent produktkontrollerande,  samt
tillsyn över efterlevnaden av den konsumenträttsliga
lagstiftningen.        Förlagsverksamheten       och
provtagningsverksamheten bör privatiseras.

Mot bakgrund av att vi  i  det föregående inte har
yrkat avslag på regeringens förslag  i  fråga om mål
för   konsumentpolitiken   har   vi   valt  att  för
tillfället godta propositionens förslag  också  i nu
aktuellt  avseende.  Regeringen  bör dock, i samband
med  att den lägger fram förslag till  nya  mål  för
konsumentpolitiken, även lägga fram förslag till nya
mål för  verksamheten  vid Konsumenverket i enlighet
med vad som nu har uttalats.
Vad  som  sålunda  anförts   i  reservationen  bör
riksdagen,  med  bifall  till motionerna  2001/02:L2
yrkande 4 och 2000/01:L705  yrkande 1 och med avslag
på motion 2001/02:L9  yrkande  9,  som sin mening ge
regeringen till känna.

16. Tvistlösning utom domstol (punkt 22)

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström och Berit Adolfsson (alla m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 22 borde
ha följande lydelse:

22.  Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad som anförs i reservationen.

Riksdagen  bifaller därmed motion 2001/02:L2 yrkande
8.

Ställningstagande

Regeringen   har   under   det   senaste   decenniet
successivt  infört   utökade  möjligheter  till  att
processa i domstol i konsumenttvister.  Vi anser att
det  är  en  bättre  modell att i stället anamma  de
moderna  principerna  om   utomrättslig  lösning  av
konsumenttvister,    s.k.    alternative     dispute
resolution (ADR). Härigenom ges konsumenterna större
egenmakt  att  lösa  problem utan att behöva gå till
domstol.  Nyligen  har  införts   ett   nätverk  för
utomrättslig tvistlösning, de s.k. EEJ-Net  och FIN-
Net.   Vi   ställer   oss   bakom  dessa  initiativ.
Regeringen bör med större kraft  främja  inrättandet
av    system   för   utomrättslig   tvistlösning   i
konsumenttvister.

Vad som sålunda anförts i reservationen
bör riksdagen, med bifall till motion
2001/02:L2 yrkande 8, som sin mening ge
regeringen till känna.





Särskilda yttranden


1. Mål och inriktning för EU-arbetet
2.
av Tanja  Linderborg  och  Tasso Stafilidis (båda
v).

EU:s  övergripande  mål  om  varors,  tjänsters  och
kapitalets  fria rörlighet innebär  i  praktiken  en
begränsning av  medlemsländernas  möjligheter att ge
ett   fullgott   konsumentskydd   och   att    värna
miljöintressena.   Vi   anser   att  konsument-  och
miljöhänsynen skall gå före hänsynen  till  den fria
rörligheten  för  varor  och  tjänster. Vidare skall
medlemsländerna ha möjlighet att ha strängare regler
till  skydd för konsumenterna och  miljön  än  andra
medlemsländer  har.  EU:s  lagstiftning  bör således
utformas  som  minimiregler.  Enligt vår mening  bör
regering  och riksdag med kraft  verka  för  den  nu
beskrivna ordningen.

Mot bakgrund  av  att  det  för  närvarande  pågår
arbete  inom Regeringskansliet med att formulera  en
framtida  strategi  för  det  svenska arbetet på det
konsumentpolitiska området inom  EU  finner  vi inte
skäl att formellt yrka bifall till motion 2001/02:L7
yrkande 5. Vi förutsätter dock att regeringen  i det
pågående  beredningsarbetet noga beaktar vad som  nu
har anförts.



3. Standardisering
4.
av Rolf Åbjörnsson och Kjell Eldensjö (båda kd).

Funktionshindrades   organisationer   har  i  dagsläget  varken
tillräcklig kompetens eller ekonomiska  resurser för
att    kunna    delta    i    det    internationella
standardiseringsarbetet.  Enligt vår uppfattning  är
det  synnerligen  angeläget  att   de  personer  som
företräder        svenska        myndigheter       i
standardiseringsgrupper också arbetar i enlighet med
FN:s standardregler och andra nationella  beslut  om
tillgänglighet  och  användbarhet  som  tillämpas  i
Sverige.    Sverige    bör    verka    för   att   i
standardiseringsarbetet, och särskilt i den standard
som  leder  till  bindande  direktiv, utöver  hälsa,
säkerhet  och miljö också skall  beakta  ett  fjärde
kriterium,  nämligen tillgänglighet och användbarhet
för personer med funktionshinder.

Mot bakgrund  av att regeringens uppfattning synes
ligga i linje med vad som anförs i motion 2001/02:L6
yrkande 3 finner  vi  inte  skäl  att  formellt yrka
bifall  till motionsyrkandet. Vi vill dock  klargöra
att vi noga  kommer  att följa regeringens arbete på
området  och återkomma  i  ett  annat  sammanhang  i
frågan om så skulle krävas.

5.
Nya marknader

6.
av Rolf Åbjörnsson  (kd),  Christel  Anderberg  (m),
Henrik  S  Järrel  (m), Elizabeth Nyström (m), Kjell
Eldensjö  (kd),  Berit  Adolfsson  (m)  och  Viviann
Gerdin (c).

Vi kan konstatera  att  många  av  de  tjänster  som
betyder   mest   för   medborgarna   är   offentligt
producerade  eller offentligt styrda, samtidigt  som
den konsumentmakt  och  konsumenträtt som gäller för
exempelvis  kläder,  livsmedel  eller  semesterresor
dock   inte   gäller   för   sjukvård,   utbildning,
barnomsorg  eller äldreboende.  Konsumenterna  är  i
dessa avseenden  helt utlämnade till politiska eller
administrativa    beslut.     Konsumentmakten    och
kvalitetskontrollen måste därför  stärkas  på  dessa
områden.   Som   ett   led   i   denna  strävan  bör
tillämpningsområdet  för  konsumenttjänstlagen   och
konsumentköplagen  utvidgas  till  att  även omfatta
offentligt finansierade och styrda verksamheter.  På
så   sätt   ges   konsumenterna   en   rätt  att  på
civilrättsliga  grunder  reklamera  och  ifrågasätta
även offentligt finansierade och styrda tjänster.

I  avvaktan  på  resultatet  av de i propositionen
aviserade studierna av effekterna  för konsumenterna
av att marknader öppnas för konkurrens väljer vi att
inte  formellt  yrka  bifall till motion  2001/02:L9
yrkandena  6 och 7. Vi avser  dock  att  noga  följa
frågan och återkomma  i  ett  annat sammanhang om så
skulle visa sig erforderligt.


Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Propositionen

I   proposition   2000/01:135  föreslår   regeringen
(Justitiedepartementet) att riksdagen:

1. godkänner vad  regeringen  föreslår  om mål för
konsumentpolitiken (av-snitt 4.1),
2.  godkänner  vad  regeringen föreslår om att  ge
delmål för konsumentpolitiken (avsnitt 4.3.1),
3. godkänner vad regeringen  föreslår  om  mål för
Konsumentverket (av-snitt 13).

Följdmotioner


2001/02:L1 av Anita Johansson och Christina Axelsson
(s)  vari  föreslås  att  riksdagen  fattar följande
beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om behovet av stöd till
konsumentorganisationer.

2001/02:L2  av  Christel Anderberg  m.fl.  (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om mål  och  inriktning
av konsumentpolitiken.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om konsumentkunskap.
3.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om strukturförändringar
i konkurrensfrämjande syfte.
4. Riksdagen beslutar  att ge regeringen i uppdrag
att    avyttra   Konsumentverkets    förlags-    och
provtagningsverksamhet.
5. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om   starka   och
självständiga forskningsinstitutioner.
6. Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger  fram
förslag  till  ändring  av produktsäkerhetslagen, så
att  denna  skall  omfatta varor  och  tjänster  som
tillhandahålls av den offentliga sektorn.
7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om frivillig  märkning
av varor.
8. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motitonen  anförs  om   utomrättslig
tvistlösning.

2001/02:L3 av Michael Hagberg (s) vari föreslås  att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om vikten av ett stärkt
konsumentperspektiv i livsmedelspolitiken.

2001/02:L4 av Viviann Gerdin m.fl. (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening  vad i motionen  anförs  om  att  införa  ett
sjätte konsumentpolitiskt  mål:  Tillgänglighet  och
användbarhet för funktionshindrade konsumenter.
2.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening    vad    i   motionen    anförs    om    att
ursprungsmärkning av livsmedel skall utvecklas.
3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad i motionen anförs om att  genmodifierade
livsmedel skall märkas.
4. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening      vad     i     motionen     anförs     om
konsumentundervisning  för  elever  från grundskolan
till gymnasieskolan.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om   att   ge
folkrörelserna och de ideella organisationerna ökade
möjligheter      att      skapa     inflytande     i
konsumentpolitiken.
6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  märkning   av
produktionsland på alla kläder och textilier.
7. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om  miljömärkning  av
textilier.

2001/02:L5 av  Caroline  Hagström (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om märkning av kött.

2001/02:L6  av  Kjell  Eldensjö   m.fl.   (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen beslutar om ett sjätte huvudmål  för
konsumentpolitiken, vilket handlar om tillgänglighet
och användbarhet  för  funktionshindrade konsumenter
enligt vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om   att   ge
Konsumentverket     i     uppgift     att     beakta
tillgängligheten      och     användbarheten     för
funktionshindrade inom all sin verksamhet.
3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening    vad    i    motionen    anförs    om   att
standardiseringsarbetet   skall   ta   hänsyn   till
användbarhet       och       tillgänglighet      för
funktionshindrade konsumenter  vid  utformningen  av
standarder av såväl produkter som tjänster.

2001/02:L7   av   Kia  Andreasson  m.fl.  (mp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i motionen anförs om konsumentpolitiska
mål.
2. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om   delmål   för
konsumentpolitiken 20012005.
3. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening      vad     i     motionen     anförs     om
konsumentundervisningen i skolan.
4. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om stöd till uppsökande
verksamhet inom konsumentvägledning.
5. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om Sveriges agerande  i
det   konsumentpolitiska   arbetet  inom  Europeiska
unionen.
6. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om  märkning   av
produkter.
7. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening   vad  i  motionen  anförs  om   ansvar   vid
finansiell rådgivning.
8. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om  etiska  fonder  och
miljöfonder.
9.  Riksdagen  tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen  anförs  om övriga finansiella
tjänster.

2001/02:L8  av  Per Erik Granström  m.fl.  (s)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs   om   kommunal
konsumentrådgivning.

2001/02:L9  av  Lars  Leijonborg   m.fl.  (fp)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen   anförs  om  målen  för
konsumentpolitiken.
2. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om att kraftfullt verka
för att befintliga och nya konsumentregler i EU blir
enkla och tydligt utformade.
3.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  en  starkare
harmonisering av de konsumenträttsliga reglerna inom
EU.
4. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om krav  på  korrekt
information och system  för  kontroll  av märkningen
inom EU.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att syftet med den
särskilda utredaren,  vars  uppgift  är  att se över
prisinformationslagen,   skall   vara  att  ta  bort
klåfingriga detaljregler.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening    vad    i   motionen   anförs   om   stärkt
kvalitetskontroll och bättre valmöjligheter inom den
offentliga tjänsteverksamheten.
7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om en  utredning  av
konsumentköplagen  och  konsumenttjänstlagen för att
möjliggöra att en utvidgning  av  lagarna  så  långt
möjligt  även  skall omfatta offentligt finansierade
och offentligt styrda verksamheter.
8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  en   fördjupad
diskussion      mellan      Konsumentverket      och
kronofogdemyndigheten   angående   återbetalning  av
skulder för långvarigt arbetslösa.
9. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  en  översyn av
Konsumentverkets myndighetsorganisation.

Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 2001/02


2001/02:L230 av Marianne Andersson (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om införande av regelverk  och
ansvar   för   telefonförsäljning   av   finansiella
produkter.

2001/02:L243  av  Ingegerd Saarinen och Ewa  Larsson
(mp) vari föreslås  att  riksdagen  fattar  följande
beslut:

1.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag     till     ändringar     för    att    öka
konsumentinflytandet     i    den    internationella
produktstandardiseringen.
2.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag till ändringar för  ett  ökat  intresse  och
fler   möjligheter   för  konsumentrepresentanter  i
Sverige att delta i produktstandardiseringen.
3.  Riksdagen  begär att  regeringen  lägger  fram
förslag till ändringar  för  att förmå de nationella
och internationella standardiseringsorganen  att  ta
hänsyn   till   obalansen   mellan  olika  parter  i
standardiseringen av varor och produkter.
4.  Riksdagen  begär  att regeringen  lägger  fram
förslag  till  ändringar för  att  uppmärksamma  EG-
kommissionen på  obalanserna i partssammansättningen
av standardiseringskommittéer.

2001/02:L246 av Ingegerd  Saarinen  m.fl.  (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om en statlig databas
för  konsumentinformation  om  marknaderna  för  el,
försäkringar,       telefoni,       banklån      och
pensionssparande.

2001/02:L251   av   Elisebeht  Markström  (s)   vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen    anförs    om   aktivt
offentliggörande av tillsynsmyndigheternas resultat.

2001/02:L252 av Ingemar Vänerlöv (kd) vari  föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening   vad   i  motionen  anförs  om  märkning  av
djurtestade produkter.
2. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening  vad  i  motionen anförs om harmonisering  av
reglerna inom EU.

2001/02:L254 av Magnus  Jacobsson (kd) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad som  i  motionen  anförs  om införande av
dubbel prismärkning i såväl svenska kronor som euro.

2001/02:L265  av  Gunnel Wallin och Rigmor  Stenmark
(c)  vari  föreslås att  riksdagen  fattar  följande
beslut:

1. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utbildning av lärare
i hem- och konsumentkunskap.
2. Riksdagen tillkännager för  regeringen  som sin
mening vad i motionen anförs om att konsumentkunskap
skall vara obligatoriskt i gymnasieskolan.

2001/02:L278  av  Michael  Hagberg (s) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad som i motionen anförs  om  att uppvärdera
rättvisemärkningen av produkter.

2001/02:L295  av  Lisbet Calner och Märta  Johansson
(s)  vari  föreslås att  riksdagen  fattar  följande
beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   som  anförs  i  motionen  om  en  väl
fungerande kommunal konsumentverksamhet.

2001/02:L298 av Margit Gennser (m) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs om behovet av sanering
av  viss  marknadsföring  av  finansiella  tjänster,
helst genom en självfinansiering  inom branschen men
om den dröjer genom en lagstiftning  för  att skydda
konsumenternas intressen.

2001/02:L312  av  Tasso  Stafilidis  m.fl. (v)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs om ökat  skydd  för
konsumenter vid obehöriga uttag från bankkonton.

2001/02:L317 av Lena Sandlin-Hedman  och  Lars Lilja
(s)  vari  föreslås  att  riksdagen  fattar följande
beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen anförs om behovet av förstärkt
konsumentskydd    vid    försäljning    av     vissa
banktjänster.

2001/02:L338   av   Ulla-Britt  Hagström  (kd)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om  etiska regler för
fonder och aktier.

2001/02:L346  av Christina Axelsson m.fl.  (s)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening vad i motionen  anförs  om rättvis handel och
rättvisemärkt.

2001/02:L351  av  Lilian  Virgin  m.fl.   (s)   vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  risken  för
skuldfällor.

2001/02:L360 av Mats  Odell  (kd)  vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till   ändrad   lagstiftning   om   försäljning   av
finansiella tjänster via telefon i enlighet  med vad
som anförs i motionen.

2001/02:L366  av  Barbro  Feltzing  m.fl.  (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening   att  förslag  om  jämställdhetsmärkning  av
företag och  reklam  ingår i kommande proposition på
området.

Motioner väckta under den allmänna
motionstiden 2000/01


2000/01:L704 av Ingegerd  Saarinen  m.fl.  (mp) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  som  i  motionen  anförs  om en statlig
databas  för  konsumentinformation om marknaden  för
el,      försäkringar,       telefoni,      banklån,
pensionssparande m.m.

2000/01:L705  av  Stig  Rindborg   m.fl.   (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1.  Riksdagen  begär  att  regeringen  lägger fram
förslag   om   begränsningar   av   Konsumentverkets
verksamhet i enlighet med vad som anförs i motionen.
2.  Riksdagen  begär  att  regeringen lägger  fram
förslag   om   hur  framväxten  av  frivilliga   och
oberoende konsumentorganisationer  kan  stimuleras i
enlighet med vad som anförs i motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening   vad   i   motionen  anförs  om  behovet  av
undervisning i konsumentfrågor.

2000/01:L706  av  Stig   Rindborg   m.fl.  (m)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring av produktsäkerhetslagen i enlighet med
vad som anförs i motionen.

2000/01:L707 av Carin Lundberg och Rinaldo  Karlsson
(s)  vari  föreslås  att  riksdagen  fattar följande
beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening    vad    i    motionen    anförs    om   att
konsumentverksamhet   görs   till   en  obligatorisk
kommunal uppgift genom särskild lag.

2000/01:L715  av Ulla Wester (s) vari  föreslås  att
riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen  tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad i motionen  anförs  om  behovet  av  att
marknadsföra  konsumentpolitiken  och  klargöra dess
betydelse  för  hela  konsumentgruppen  i syfte  att
pådriva tillkomsten av en stark konsumentrörelse.

2000/01:L721  av Christina Axelsson m.fl.  (s)  vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen  tillkännager  för regeringen som sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om   nytt   mål  i
konsumentpolitiken.
2.  Riksdagen tillkännager för regeringen som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  behovet  av en
fullgod  konsumentinformation  till alla konsumenter
såväl från statliga och kommunala  institutioner som
från producenter och ideella organisationer.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om möjligheter för
ideella konsumentorganisationer att verka.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen anförs om den nya marknaden
inom konsumentpolitiken.
5. Riksdagen tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rättvis handel.


Elanders Gotab, Stockholm  2001

Handlingsplan för konsumentpolitiken 20012005

Handlingsplan för konsumentpolitiken 20012005

Handlingsplan för konsumentpolitiken 20012005

Handlingsplan för konsumentpolitiken 20012005