Handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism

Herr talman! På bordet har vi en handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Det är bra. Den behövs. Lika välkommet som det är att den finns här på vårt bord, lika bedrövligt är det att den över huvud taget behövs. Vi kan bara hoppas att den visar sig bli framgångsrik när den omsätts i faktisk handling, för den berör ett oerhört väsentligt område när det gäller att värna vår demokrati. Jag tycker att det är särskilt glädjande att man skriver så klart hur man ser på den grundläggande frågan. Det står så här: "I skrivelsen redovisar regeringen sin syn på demokrati och på våldsbejakande extremism samt presenterar de åtgärder som regeringen har vidtagit och avser att vidta under mandatperioden för att stärka medvetenheten om demokratin och värna den mot våldsbejakande extremism." Man fortsätter med följande: "Ordet extremism används i skrivelsen för att beskriva rörelser, ideologier eller personer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning. En person anses som våldsbejakande om han eller hon vid upprepade tillfällen bedöms ha uppvisat ett beteende som inte bara accepterar våldsanvändning, utan stödjer eller utövar ideologiskt motiverat våld för att främja en sak." Sådana här grupper lever inte i ett vakuum, utan de är beroende av en kontext, som det heter numera, ett samhällssammanhang. Jag är i den ålder då man har sett en samhällsutveckling under en tid. Jag minns ett tv-program från 1968, tror jag att det var. Tage Erlander var i varje fall statsminister, och det fanns en kanal att titta på. Där satt en programledare med ett antal unga män som sade att de tyckte att den Erlanderska skendemokratin inte gav folket dess rättmätiga plats. De menade att den bör avskaffas, och eftersom den inte torde låta sig avskaffas i allmänna val skulle man använda våld för att göra detta. Programledaren sade: Det var intressanta tankegångar. Tack för att ni kom hit! Jag såg ingen läsarstorm i tidningar eller hörde något om detta på radio. Saker kunde sägas på den tiden. Om man däremot - vid den här tiden bodde jag i Uppsala - hörde talas om att någon faktiskt hade slagit någon reagerade man väldigt mycket och tyckte att det var helt på tok. I dag har våldet blivit så vanligt att det egentligen bara är gratistidningarna som delas ut i olika stadsdelar som under rubriken Polisrapporter rapporterar om väpnat rån på öppen gata, misshandel och liknande. En sak som jag tyckte var ganska skrämmande var när jag för någon vecka sedan tog del av en undersökning som man hade gjort på en skola. Man hade ställt den här frågan till killar i tonåren: Om du hör någon säga någonting som du inte vill höra, är det då okej att slå ned honom och fortsätta att sparka även med risk för allvarliga skador eller för att personen rent av dör? Nästan hälften svarade: Ja, ungefär, typ. I ett sådant sammanhang är det mycket viktigt att stor vikt läggs vid den här planen. Vår demokrati förutsätter trots allt att vi känner oss fria att uttrycka våra åsikter. Jag har inga som helst problem med planen. Det är bara på en punkt som vi skulle vilja se en annan skrivning. Det gäller det vi skriver i vår reservation, som jag yrkar bifall till. Vi skriver att undersökningar visar att ungdomar som ansluter sig till vänsterautonoma eller våldsbejakande islamistiska organisationer inte lämnar dessa när de blir äldre i samma omfattning som individer som ansluter sig till andra ideologiska våldsmiljöer. Vi anser därför att det är viktigt att bygga upp verksamheter som bedrivs för att förebygga rekrytering till dessa grupper samt stödja individer som vill lämna sådana grupper. I dag har vi ingen organisation som bedriver en sådan verksamhet. Med det sagt yrkar jag bifall till förslaget i KU18 med undantag för vår reservation.

Herr talman! Våldsbejakande extremism ska alltid bekämpas på det mest effektiva sättet. Den målsättningen är vi helt övertygade om att även regeringen delar. Det är bra att regeringen redovisar de åtgärder man vidtagit - det mesta startade ju under den förra S-regeringen, men det har fortsatt - och vad man tänker göra för att värna demokratin mot just våldsbejakande extremism. Men, herr talman, vi tycker att handlingsplanen är tunn, och det har vi reagerat på. Den innehåller en hel del utredningar och studier och väldigt få konkreta åtgärder. Det är alltid bra att skaffa sig mer kunskap i olika sammanhang, men vi anser att det redan finns en hel del kunskap som bör tas till vara och att det i skrivelsen saknas en helhetssyn på de bakomliggande orsakerna. Det går inte att bara åtgärda symtomen, utan handlingsplanen och det förebyggande arbetet måste bygga på en genomarbetad samhällsanalys för att leda till effektiva åtgärder. Herr talman! Det är vår grundsyn att väldigt få människor under normala omständigheter frivilligt väljer att bli kriminella eller våldsbejakande extremister. Däremot är det väldigt många som upplever att de inte är en önskvärd del av samhället och därför väljer att vända sig ifrån det på olika sätt. Klyftorna i samhället har ökat. Utbildningsnivå, betygens betydelse och den klassegregering som skapas i utbildningssystemet är nyckelfaktorer som låser in individer. Andra faktorer är nedmonteringen av de sociala skyddsnäten som slår hårdast mot de individer som har en låg utbildningsnivå och är arbetslösa. En ökande segregation, inte minst i boendet, och en hög arbetslöshet, speciellt bland unga, leder till att fler och fler upplever ett utanförskap i samhället och känner sig diskriminerade. Denna utveckling leder fram till en ökad rekryteringsbas för all sorts kriminalitet och självfallet även för den våldsbejakande extremismen. För att komma till rätta med problemen med våldsbejakande extremism måste det förebyggande arbetet i form av skapandet av ett samhälle med ökad integration och minskade sociala spänningar inta en central position. Detta är ingen nyhet. Det finns redan en bred kunskap om dessa förhållanden. Det är alltså oerhört viktigt att regeringen agerar kraftfullt mot de ökade klyftorna i samhället och mot den massarbetslöshet som gör att människor hamnar i utanförskap. I vår motion och i vårt särskilda yttrande tar vi framför allt upp tre områden som det är nödvändigt att ta ett helhetsgrepp på. Det handlar om den ökande segregeringen i skolan, arbetslösheten bland ungdomar och den organiserade brottsligheten. Vårt mål är en sammanhållen skola där elever med olika bakgrund lär av varandra och där alla elever ges samma chans att lyckas. Skolhuvudmännen måste arbeta för att sammansättningen av elever i varje skola ska vara heterogen när det gäller kön och social och etnisk bakgrund. För att kunna ha förståelse och tolerans för alla människors sätt att vara och leva måste man ha möjlighet att vistas tillsammans, och där har skolan en oerhört viktig roll. De som är unga i dag ska bära upp samhället i morgon. Det är ett ekonomiskt och mänskligt slöseri att låta många unga börja sitt vuxenliv med arbetslöshet. Har de inget arbete att gå till förlorar många känslan att vara behövda. Det behövs inga rutiner för att få livet att fungera, och risken är stor att man förlorar tron på samhällets förmåga till stöd och hjälp. Förlorar du den tron blir demokratin och dess uttryck och former oväsentliga och andra former och uttryck för att föra fram ditt budskap och dina åsikter ett alternativ. Fler än jag har säkert läst om Maslows behovstrappa under sin utbildning. Alla har behov. Det handlar inte bara om de primära behoven av mat och sömn, utan det handlar också om behov av trygghet, kontakt, gemenskap och uppskattning. Nästa steg i trappan är prestationsbehovet. Det handlar om att kunna påverka sin egen situation och ägna sig åt det man själv tycker är meningsfullt. Det är när det gäller de två sistnämnda trappstegen i behovstrappan som det i de flesta fall går åt fel håll för dem som ansluter sig till våldsbejakande grupper. Kan du inte vinna respekt och bli omtyckt för vad du kan eller vem du är kan du kanske sätta dig i respekt genom hot och våld. Har du inte ett socialt kontaktnät som accepterar de demokratiska värdena och samhällets uppbyggnad ansluter du dig till något annat nätverk eller någon annan grupp. Dessa är i många fall kriminella eller har extrema och snäva åsikter och en extrem och snäv världsbild. Herr talman! Det är viktigt att ha en tillhörighet och att någon ser en. Därför är det så otroligt viktigt att de unga får möjlighet att möta och lära känna andra elever från andra uppväxtförhållanden och får börja sitt vuxna liv på en arbetsplats. Det tredje området är organiserad brottslighet. Tar vi inte tag i unga lagöverträdare och sätter in åtgärder snabbt löper denna grupp stor risk att hamna i grövre kriminalitet och att ansluta sig till extrema rörelser. Även här handlar det om att bli sedd, respekterad och accepterad. Det måste finnas en rejäl och trygg möjlighet att lämna extrema och våldsbejakande miljöer. Jag hoppas att den satsning som polisen har gjort med en jourtelefon dygnet runt kan vara till någon hjälp. För att stödja dem som lämnar fängelset och få dem att bryta med gamla kriminella miljöer har vi också tagit fram ett förslag om en särskild utslussningspeng. Det är mycket viktigt att bryta gamla mönster och förhindra återrekrytering i de grupper som ägnar sig åt våldsbejakande extremism. Även segregerade bostadsområden kan skapa en grogrund för känslor av utanförskap och diskriminering hos dem som bor där. Invånarna upplever ofta en hopplöshet och en stark känsla av att vara satta på undantag i samhället. Ett sätt att bryta detta mönster kan vara att rusta upp själva bostadsområdena och försöka skapa en blandad bebyggelse. Herr talman! Regeringen skriver i skrivelsen att man avser att fördela medel till organisationer som har en verksamhet som stärker ungas demokratiska värderingar, och det är gott. Men vi anser att det också behövs medel för speciella insatser inför valet 2014. Demokratin måste vinnas av varje generation. Får vi inte de unga att gå och rösta och tycka att det demokratiska system vi har är ett bra verktyg för påverkan och styrning ger de uttryck för sina åsikter på annat sätt, och i en del fall sker det på ett våldsamt sätt. Som distriktsordförande för Unga Örnar i Jönköpings län var jag med på en Unga Örnar-kongress i Älvsbyn samma helg som kravallerna i Göteborg ägde rum. Våra unga stod i talarstolen och argumenterade för sina förslag och sina åsikter medan ungdomarna i Göteborg kastade sten för att visa sitt ställningstagande och motstånd mot både toppmötet och det sätt de tyckte sig bli behandlade på av ordningsmakten. Den helgen kände jag hur viktigt det är att vi fortsätter att jobba för de demokratiska former som vi har i Sverige och att vi aldrig får göra avkall på dem eller ge efter för hot och våld eller extremgrupper som tar till andra medel för att få sin vilja igenom och skapar rädsla i samhället. Herr talman! Eftersom vi inte har någon reservation utan bara ett särskilt yttrande ställer jag mig bakom att KU:s betänkande nr 18 läggs till handlingarna.

Herr talman! Regeringen tar arbetet med att förebygga våldsbejakande extremism på extremt stort allvar. Den viktigaste byggstenen i det arbetet är, som tidigare talare har nämnt, att värna demokratin och det demokratiska systemet. Det kan verka fullständigt självklart och är det för oss som sitter här, men det kräver arbete och engagemang hela tiden. Demokratin är aldrig självklar. Enligt Säpo och Brå som har bidragit med fakta till den här handlingsplanen finns det ett antal olika extremistiska inriktningar. Jag tror att det är viktigt att man betonar det eftersom vi gärna ser all extremism som uttryck för ungefär samma typer av förhållanden. Enligt Säpo och Brå finns det de nynazistiska grupperingarna som förespråkar våld i största allmänhet utifrån något slags antidemokratisk, rasistisk världsbild. Där finns till exempel de aktiva inom den svenska vitmaktmiljön. Man har även identifierat de så kallade vänsterautonoma grupperna. De anser också att våld är ett fullständigt legitimt medel för att förändra det samhälle som de tycker illa om - rättstat, marknadsekonomi och frihet betraktar man som fientliga. Därtill har Säkerhetspolisen också identifierat ett antal personer som aktivt stöttar och deltar i våldsbejakande islamistisk extremism. Herr talman! Vi tror gärna att även om uttrycken skiljer sig åt är grunderna för extremismen desamma. Extremister blir extremister på grund av fattigdom och på grund av att de står utanför det etablerade samhället och inte anser sig ha andra medel att ta till. Det finns något slags determinism här som gör att man tänker att somliga människor inte har något annat val än att hamna i extremistiska miljöer. Men så är det inte, eller i varje fall är det absolut inte så enkelt. Det råder visserligen delade meningar inom forskningen om varför människor hamnar i den här typen av miljöer och om orsakerna till att vissa människor lockas att ta till våld för att förändra samhället. Socioekonomisk exkludering och utanförskap är viktiga faktorer för somliga men inte så viktiga som debatten ibland kan ge sken av. I den vänsterautonoma miljön till exempel förekommer ofta unga som kommer från familjer med hög utbildningsnivå och hög inkomstnivå. Där handlar det inte alls om socioekonomiskt exkluderande, utan där handlar det om helt andra saker. För dem som ansluter sig till våldsbejakande islamistisk extremism finns det ingenting som tyder på att religiositeten i sig har särskilt stor betydelse. Det visar sig att det är personer med rätt lågt eller alldeles nyfunnet intresse för religionen som ansluter sig till de grupperna. Här finns ett delaktighetsproblem. På grund av att de här grupperna ser så olika ut är det viktigt med en plan som har stor bredd bland åtgärderna, och det är det som regeringen fokuserar på i sin handlingsplan. Målet är att motverka tendenser som på sikt kan utgöra hot mot demokratin. De här rörelserna utgör i dag inget hot mot det demokratiska systemet. Däremot är de ofta utomordentligt obehagliga för de människor som hamnar i vägen för dem eller som rörelserna hamnar i vägen för. Det handlar om att stärka medvetenheten om de demokratiska värderingarna. Det handlar om att öka kunskapen om våldsbejakande extremism och vilka människor som ansluter sig, vad de vill och hur de fungerar. Det handlar om att stärka samverkansstrukturer mellan kommuner, det civila samhället och de offentliga myndigheterna, och det handlar om förebyggande arbete med att se till att människor inte hamnar i extremistgrupperna. Handlingsplanen har också till syfte att motverka grogrunderna för det ideologiskt motiverade våldet och försöka fördjupa internationellt samarbete. Extremismen känner inga nationsgränser. Arbetet berör väldigt många olika politikområden. Föregående talare var inne på hur viktigt det är att arbeta med de här frågorna i skolan, och jag instämmer i detta. Skolan har ett självklart uppdrag som arena för ungdomar. Skolan har också enligt skollagen ett självklart demokratiuppdrag där både demokrati och mänskliga rättigheter ska genomsyra utbildningen på alla nivåer. Herr talman! Redan i dag pågår ett intensivt arbete för att motverka extremismen, men det arbetet måste fördjupas, och det är det som handlingsplanen handlar om. Regeringen delar in åtgärderna i sex områden. Det handlar om att stärka medvetenheten om de demokratiska värderingarna. Det handlar om att öka kunskaperna om våldsbejakande extremism. Det handlar om vikten av samverkan. Det handlar om att samverka med myndigheter, kommuner, civila organisationer och andra aktörer som spelar roll. Det förebyggande arbetet vill jag speciellt betona. Det är utomordentligt viktigt, och där ingår också att hantera människor som väljer att hoppa av de här grupperingarna. Det finns organisationer som gör det. De gör ett fantasiskt arbete, men det behövs mer. Också åtgärder för att motverka grogrunderna för det ideologiskt motiverade våldet och att fördjupa det internationella samarbetet ingår i handlingsplanen. En väl fungerande demokrati är det främsta skyddet mot all form av extremism, och det är vårt ansvar - vi som sitter här och alla våra kolleger - att värna och skydda demokratin. Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Det är första gången som jag står här i riksdagens talarstol, och det känns väldigt ärofyllt. Jag är glad att jag hittade hit, för jag började arbeta för bara en timme sedan här i riksdagen. Jag har haft kort förberedelsetid, men just den här frågan var bra att få börja med, för det finns många kopplingar till kommun- och landstingsnivå som jag är aktiv på. Jag läste rapporterna från Brå och Säkerhetspolisen redan 2009 och 2010, och när jag nu har läst regeringens handlingsplan har jag haft en händelse i bakhuvudet från valrörelsen i Norrköping i augusti 2010. En av våra kampanjarbetare blev nedslagen. Han blev sparkad i huvudet och hotad till livet. Anledningen till det var att han var folkpartist och hade engagerat sig för Folkpartiet i valrörelsen. När vi efter den händelsen pratade med personer som kände till mannen som hade misshandlat kampanjarbetaren sade de att han ofta pratade om otäcka saker, som de uttryckte det. Några påstod att han hade kopplingar till islamister och al-Shabab, och andra sade att han själv var islamist. Hur det var med den saken vet inte jag i dag, men som ni förstår påverkade detta vår valrörelse mycket. Vi fick en allvarlig påminnelse om hur konkret det här är. Se bara på det som hände i Eskilstuna i går när vänsterautonoma och vit makt drabbade samman där. Herr talman! Jag tycker att den här planen innehåller många bra och konkreta punkter. Jag ska inte rabbla upp alla dessa, utan jag vill framför allt framhålla en av dem, och det är den som handlar om avhopparverksamheten. Av de här tre grupperna som vi pratar om - vit makt, de vänsterautonoma och islamisterna - finns det ett naturligt avhopp i de två första grupperna. Det är inte alls många som fortsätter efter 25-årsåldern. Men i islamistgruppen kan vi se att det naturliga avhoppet inte riktigt finns. Därför känns det extra viktigt med en avhopparverksamhet där, och därför tycker jag att det är bra att regeringen skjuter till pengar till Ungdomsstyrelsen. I år finns det 2,7 miljoner kronor att ansöka om till avhopparverksamhet och andra insatser mot våldsbejakande extremism. Förra året avsattes ½ miljon kronor för att bygga upp en nationell plattform till avhopparverksamheten. Inom vitmaktområdet finns en mycket bra avhopparverksamhet i form av Exit, men stöd till avhopparverksamhet för den vänsterautonoma gruppen och islamistgruppen finns inte i dag. Det tas upp i handlingsplanen, och det finns pengar. Det är viktigt att detta blir av och att det kommer till i samarbete med civilsamhället. Herr talman! Jag vill kort kommentera oppositionens synpunkter och yttrande, och jag inser jag att jag nu låter som en lite naiv kommunpolitiker. På kommunnivå är vi nämligen duktiga på att i denna typ av mycket allvarliga frågor lyckas lyfta oss över det partipolitiska poängtagandet. Jag kanske är lite orättvis om jag hårdrar Socialdemokraternas yttrande, men om man genomför Socialdemokraternas budgetmotion försvinner dessa problem. Det är en orättvis beskrivning, men jag är lite orättvis just för att peka på att den här debatten ska handla om de specifika, konkreta punkter som finns i planen. Det är inget fel att diskutera de underliggande orsakerna i samhället, men där tror vi i Alliansen att vår politik är bäst för att komma till rätta med dem och ni rödgröna tror att er politik är bäst för att komma till rätta med dem. Jag tycker att man kan debattera det i andra sammanhang. Nu bör vi fokusera på dessa punkter och måna om att komma fram till en samsyn. Det är mycket viktigt. Jag tror inte att det är bra om vi uppträder splittrade i den här frågan. Eftersom man yrkar bifall till handlingsplanen ställer man sig därmed bakom den. Jag tycker att det är bra om vi kan uppnå en sådan samsyn och kan jobba i den andan.

Herr talman! Eftersom vi blev apostroferade begärde jag replik. De saker som finns i handlingsplanen ska det självklart jobbas med. Vi tycker att de är bra. Det vi angriper är att man inte tar vara på lite mer av den kunskap som vi anser finns. Man tillsätter ytterligare studier och utredningar. En av de saker som jag reagerat på - jag har min bakgrund bland annat i skolan - är att man plockar fram material för att man ska kunna ta diskussionerna ute i skolorna, vilket givetvis är jättebra. Vi gjorde så när det gällde Förintelsen. Då gav regeringen ett uppdrag till Forum för levande historia. Man fick ut ett material till skolorna. Men när vi har skolor som är så segregerade som de är i dag talar man om olika grupperingar, olika människor som man aldrig möter. Det är den stora biten vi måste angripa. Skolan har en enorm betydelse. Går du i en skola där det bara finns en homogen grupp elever - du vistas med dem i skolan, på eftermiddagarna, på kvällarna, du kanske tillhör samma religiösa gruppering, samma kvarter eller vad som helst - får du aldrig en chans att visa tolerans för en annan grupp människor. Jag menar att man måste ta tag i det, och det är därför vi i vårt yttrande och vår motion så starkt betonar de bakomliggande orsakerna.

Herr talman! När Helene Petersson säger till en folkpartist att skolan är viktig träffar hon helt rätt. Jag instämmer naturligtvis i det. Där finns inga skiljaktigheter. Forum för levande historia nämns i handlingsplanen just för att de ska ta fram nytt material. Segregering och andra underliggande orsaker är givetvis ett problem, men jag tycker att ert yttrande, Helene Petersson, och även en stor del av ditt anförande, handlar om de övergripande - eller underliggande kanske man ska säga - orsakerna. Det är inget fel i sig, men vi har i handlingsplanen nu ett antal konkreta, specifika punkter som jag tycker är viktiga att diskutera och hitta en samsyn kring. Ni nämner några saker i ert yttrande, bland annat bättre samverkan mellan polis och skola. Jag kan tänka mig att det är en viktig del för att det inte ska bli så dramatiskt med polisen senare i livet; då kanske man inte känner sådant stort avstånd till polisen och så vidare. Det är en bra punkt, men det låter lite grann som att ifall vi genomför förslagen i er budgetmotion blir det bättre. Där har vi i grunden olika politiska uppfattningar, men här är det viktigt att vi anstränger oss för att komma fram till en samsyn.

Herr talman! Att angripa orsakerna måste vara det primära för att inte någon ska hamna i våldsbejakande extremism. Mathias Sundin tog själv upp avhopparverksamheten, som är jätteviktig. Speciellt viktigt är att den finns i alla grupperingar, att det finns stöd och hjälp för alla grupper att kunna lämna. Det är ett stort steg att ta. Det kan vara ett stort steg att lämna en gruppering som är mindre extrem, men har du hamnat i denna grupp har du kanske även samhällets ögon på dig på ett helt annat sätt och då blir det ännu svårare. Jag tog upp behovstrappan, att du har ett behov av att bli sedd, respekterad och uppfattas som trovärdig. Därför får dessa personer ännu större problem. Vi tycker fortfarande att vi måste börja med grundorsakerna, och sedan ska vi ta det andra. Vi måste bygga upp kunskap. Vi måste se till att värna demokratin. Därför tycker vi att valen är viktiga. Vår regering anslog före valet 2006 pengar för att man speciellt skulle jobba med ungdomar och öka valdeltagandet. Vi ville se till att de sätt på vilka vi arbetar med demokrati blev mer kända, mer accepterade. Det är den sortens demokratiutveckling som även ungdomarna ska vilja ansluta sig till i fortsättningen. Vi tycker att det är illa att man inte anslagit speciella pengar till det. Nu är det ett par år kvar till valet så det finns möjlighet för denna regering att ändra åsikt. Vi har även några konkreta idéer om hur man ska kunna gå vidare. Framför allt måste vi börja underifrån.

Herr talman! Det finns ingen brist på debatter om underliggande orsaker. Det är den stora debattfrågan. Det var den det talades om i går på första maj. Det är alltid det vi debatterar när det gäller jobbpolitik och så vidare. Det är inte jobbskatteavdraget som avgör om någon blir våldsbejakande extremist eller inte. När vi nu har en konkret, specifik plan tycker jag att vi huvudsakligen ska debattera den och försöka hitta en samsyn i de frågorna. Sedan har vi gott om tid att debattera alla andra frågor, såsom de underliggande orsakerna.

Herr talman! Vi diskuterar en skrivelse från regeringen som handlar om hur regeringen har för avsikt att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Det finns några följdmotioner till skrivelsen och några motioner från den allmänna motionstiden. Vad gäller handlingsplanen finns bara ett förslag. Ingen har yrkat på någonting annat beträffande själva handlingsplanen, även om man kunde tro det med tanke på det tidigare replikskiftet. Däremot finns ett särskilt yttrande skrivet av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Bakgrunden till yttrandet är för Vänsterpartiets del att om man ska anta en handlingsplan mot våldsbejakande extremism till skydd för demokratin vore det logiskt att tänka sig att den smartaste och mest effektiva ingången vore att fokusera en del på orsakerna och bakgrunden till att människor väljer att ställa sig bredvid samhället, på orsakerna till att man ger upp tron på demokratin och i stället väljer att bekämpa den. Det gäller alltså att verkligen satsa på det förebyggande arbetet. Inom många politikområden anses det vara helt självklart; sjukvården är väl ett klassiskt exempel på det. När det gäller att värna demokratin mot våldsbejakande extremism väljer regeringen emellertid att framför allt fokusera på vad man ska göra när människor redan blivit extremister, dragits till grupperingar runt extremister eller på andra sätt verkar vara på väg åt det hållet i stället för att motverka att de över huvud taget dras till de grupperingarna. Vi vet att människor som har vuxit upp med arbetslösa föräldrar med dålig ekonomi och tillhör socioekonomiskt utsatta grupper oftare vänder sig mot samhället än personer som känt sig delaktiga i det gemensamma samhällsbygget under sin barndom. Vi hörde tidigare här ett inlägg om vikten av att ha en skola där man träffar människor från olika grupperingar och har möjligheter att skapa en gemensam syn med alla människor runt sig på hur vi ska bygga vårt samhälle. Det är inget konstigt med det. Det beskrivs också i handlingsplanen. Även om det inte ser exakt likadant ut för alla de olika grupperingarna är det tydligt att socioekonomisk utsatthet är en viktig grogrund för extremism. I handlingsplanen anges också att det övergripande syftet är att värna och stärka demokratin och att göra samhället mer motståndskraftigt mot våldsbejakande extremism. Det anges att det förutsätter ett långsiktigt arbete för att öka den demokratiska medvetenheten och insatser för att förebygga uppkomsten av våldsbejakande extremistmiljöer. Ändå väljer man att framför allt fokusera på repressiva åtgärder i efterskott i stället för att på allvar ta itu med den arbetslöshet och de stora ekonomiska skillnader som drar isär vårt samhälle och delar upp det alltmer i "vi" och "de". Det finns väldigt mycket att göra innan. Det finns ingenting i handlingsplanen som är direkt fel, inget som är direkt dåligt. Det är bara lite för sent i processen, och det har fel fokus. Vänsterpartiet står bakom utskottets förslag, men vi har som sagt tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet ett särskilt yttrande om vikten av att arbeta för ökad jämlikhet om vi på allvar ska kunna motverka extremism och antidemokratiska grupperingar.

Herr talman! Vår svenska demokrati är det kanske starkaste fundamentet i vårt gemensamma samhällsbygge. Demokratin åtnjuter ett nästan totalt stöd hos befolkningen och efterlevs i stort sett oberoende av kön, ålder, religion, partifärg och så vidare. Vi tar den mer eller mindre för given och utgår ofta från att så kommer det alltid att förbli. Tyvärr är det inte så. Den våldsbejakande extremismen, terrorismen och grovt organiserade brottsligheten har nått Sverige, och den vill bara expandera. Detta är och förblir oacceptabelt. Lite drastiskt uttryckt är vår demokrati därför utsatt för en hotbild. Det handlar inte om något militärt hot från något annat land eller några andra länder. Hotbilden har fått den moderna världens karaktär och verkar och sprids därför främst genom sociala medier och via gräsrotsaktivism. Den utnyttjar de friheter och möjligheter som vår svenska demokrati innebär - allt i syfte att sprida våld, hat och förödelse. Hotbilden har även en annan karaktär än tidigare samhällsomstörtande grupper haft under efterkrigstiden. I dag räcker det tyvärr ofta med en ensam galning vars illdåd kan både skada enskilda människor och åstadkomma stor materiell skada. Detta är ingenting som längre är begränsat till utlandet, till avlägsna militärdiktaturer eller utvecklingsländer på andra sidan klotet. Nej, denna nya typ av terror har tyvärr redan hemsökt vårt land flera gånger - bland annat även häromåret mitt i vår huvudstad. Många av dessa grupper vill inte bara fortsätta. De vill även utöka och förvärra terrorn för att sprida sitt hatiska budskap och skada de människor vars åsikter eller utseende de ogillar. Herr talman! Sverige är ett öppet, tolerant och inkluderande land och ska så förbli. Men vår demokrati varken kan eller får stå still inför hotet från den våldsbejakande extremismen. Vi måste agera preventivt så att den aldrig uppstår, och vi måste agera om den trots allt skulle uppstå. Vi måste också lära oss av egna och andras erfarenheter av hotet från våldsbejakande extremister. Här måste vi samla alla goda krafter till det gemensamma försvaret av vår demokrati och frihet. Demokratin kan därför aldrig tas för given, utan måste ständigt utvecklas, stärkas och värnas. Detta arbete mot våldsbejakande extremism känner jag personligen extra starkt för. Jag har själv tvingats fly två gånger från länder som drabbats av extremism och terror. Mot denna bakgrund är det därför välkommet att regeringens skrivelse debatteras här i kammaren. Herr talman! Arbetet med att öka den demokratiska medvetenheten och förebygga uppkomsten av extremistmiljöer är ett långsiktigt arbete. Det är viktigt att påpeka att våldsbejakande extremism, grovt organiserad brottslighet och terror ofta beror på utanförskap, bristande integration och ekonomiskt underläge. Därför handlar kampen mot dessa samhällshot inte enbart om traditionell brottsbekämpning eller om påföljder. Skrivelsen tar fasta på att framgång kräver en bred portfölj av åtgärder. Sådana åtgärder måste tillsammans skapa och uppmuntra de känslor av inkludering, gemenskap och hopp som troligen utgör det starkaste vapnet mot extremismens, kriminalitetens och terrorns grogrunder. Här har givetvis vi politiker ett stort ansvar att fatta rätt beslut och fördela mandat och resurser till de bäst lämpade myndigheterna, organisationerna och företrädarna. Samtidigt har även civilsamhället ett stort ansvar att förvalta, utveckla, utföra och följa upp de åtgärder som de har ålagts av regering och riksdag. Denna syn delas i allt väsentligt av justitieutskottet och kulturutskottet i deras yttranden. Med dessa avslutande ord, herr talman, vill jag yrka avslag på motionerna och yrka på att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet, men i går var första maj och jag höll förstamajtal i Strängnäs. Det var strålande väder, ovanligt många mötesdeltagare och bra stämning. Därefter tog jag bilen för att åka till Stockholm och mötte 10-15 polispiketer med blåljus, den största polisutryckning jag har sett någon gång. Jag undrade vad som hade hänt. Strax därefter blev jag uppringd på telefonen från min hemstad Eskilstuna, där det just då surrade en helikopter över staden. Polispiketbilarna var på väg till Eskilstuna, där Svenskarnas parti och något slags autonoma vänstergrupper hade kravaller. Tillresta från hela landet hade de här grupperna kidnappat min hemstad, och rena stridsscener utspelades på stadens gator. Det är klart att detta får en att fundera över vad det är som gör att sådana tendenser dyker upp. Cecilia Brinck var inne på att det kanske inte är så enkelt som att det bara finns en grogrund, och det är rätt. Jag läste just en bok om döda vita män som jag kan rekommendera för läsning. Den handlar om engelska aristokrater av olika sorter med bra kläder. De engelska fascisternas ledare Mosley var född i aristokratin och gift med ölmiljarderna från Guinness, men lyckades ändå bli fascistledare, så visst finns det olika bakgrunder till att man kan hamna i konstiga miljöer. Men nog finns det någonting som är gemensamt. När vi ser tendenser till särhälle i stället för samhälle, när människor inte möter människor som är annorlunda än de själva är, då är det mycket enklare att skapa bilder av hur människor är och därigenom också ta avstånd totalt från de människorna. Jag tror att det handlar väldigt mycket om att hata idéerna och älska människorna. Vi får inte hamna i att vi tar avstånd från de människor som har hamnat i extremism. Det handlar också om att arbeta med den internationella utvecklingen. Självklart har väldigt mycket av extremismen internationella dimensioner. Fredsarbete är alltså en del av arbetet mot extremism också på hemmaplan. En fred i Mellanöstern skulle säkert minska tendenserna till exempelvis islamisk extremism. Det handlar också om internationell ekonomisk utveckling. Minskade ekonomiska klyftor skapar mindre spänning. Det handlar även om en rimlig fördelning i samhället, inte bara i Sverige utan också internationellt. Nog behöver man arbeta med grogrunden för extremism också, Cecilia, och det är det som vårt särskilda yttrande handlar om.