Handläggning av ungdomsmål
Betänkande 1994/95:JuU1
Justitieutskottets betänkande
1994/95:JUU01
Handläggning av ungdomsmål
Innehåll
1994/95 JuU1
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om lagändringar när det gäller förfarandet vid lagföring av ungdomar som misstänks för brott.
Åtgärder föreslås bl.a. för att förbättra samarbetet mellan myndigheterna vid ungdomsmål och att öka snabbheten vid förfarandet hos polis, åklagare och domstol. Vid domstolarna skall mål mot ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av domare med särskild fallenhet för uppgiften. Domar i ungdomsmål skall, om det inte finns synnerliga hinder, avkunnas muntligen i samband med huvudförhandlingen. Vidare föreslås lagändringar som bl.a. syftar till att de ungas vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten i ökad utsträckning skall medverka i samband med lagföringen. Möjligheterna att meddela åtalsunderlåtelse vid återfall i brott begränsas.
Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens förslag. En mindre justering föreslås när det gäller avkunnandet av domar i ungdomsmål.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.
Till betänkandet har fogats tre reservationer (v), (m, c, fp, kds) och (v, kds).
Propositionen
I proposition 1994/95:12 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och
2. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga.
Motionerna
1994/95:Ju1 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av påföljdssystemet för unga lagöverträdare.
1994/95:Ju2 av Alice Åström m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1994/95:12 Handläggning av ungdomsmål,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de nya reglerna för handläggning av ungdomsmål,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktningen av kriminalpolitiken avseende ungdomar som begår kriminella handlingar.
Utskottet
Inledning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för Justitiedepartementet i juni 1990 en kommitté för att göra en översyn av det allmännas insatser vid brott av unga och för att utvärdera det nuvarande regelsystemet på området. Huvuduppgiften var att undersöka om den nuvarande fördelningen av uppgifter mellan socialtjänsten och rättsväsendet var väl avvägd när det gäller unga lagöverträdare och om samordningen mellan myndigheterna kan förbättras. Utredningen antog namnet Ungdomsbrottskommittén (Ju 1990:07; dir. 1990:53).
Kommittén lade i juni 1993 fram betänkandet (SOU 1993:35) Reaktion mot ungdomsbrott. I betänkandet behandlas hur reaktionssystemet mot ungdomar som begår brott bör vara utformat och hur handläggningen av ungdomsmålen skall gå till. Betänkandet har remissbehandlats. Betänkandets förslag om hur ungdomsmålen skall handläggas hos framför allt polis, åklagare och i domstol och remissbehandlingen därav ligger till grund för de i detta ärende aktuella lagförslagen. Kommitténs förslag när det gäller utformningen av påföljdssystemet bereds vidare inom Justitiedepartementet.
I propositionen tas också upp frågan om svensk lagstiftning behöver ändras för att stå i överensstämmelse med FN:s barnkonvention när det gäller rätten till offentlig försvarare för barn som misstänks för brott. Propositionen bygger i denna del på vad som föreslagits i den inom Justitiedepartementet upprättade promemorian (Ds 1993:80) Ökat skydd för barn och remissbehandlingen av promemorian.
I ärendet har inkommit en skrivelse från landets hovrättspresidenter.
Gällande ordning
Sedan länge särbehandlas unga lagöverträdare under arton år. Deras brottslighet skall i betydligt mindre utsträckning än de äldres bli föremål för domstolsprövning och åtgärder inom kriminalvården. Principen är i stället att de unga lagöverträdarna skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna och att dessa på olika sätt skall ge råd och stöd eller ingripa med andra åtgärder. Tanken är att åtal skall kunna underlåtas om lika goda eller bättre behandlingsmöjligheter för en ung lagöverträdare kan åstadkommas utan att åtal väcks. Den rättsliga regleringen finns i första hand i socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).
Särskilda bestämmelser om förfarandet i brottmål mot unga finns i den ovan nämnda LUL. Lagen har karaktären av komplement till rättegångsbalken och innehåller bl.a. bestämmelser om åtalsunderlåtelse, yttranden från socialnämnden, strafföreläggande, underrättelse om brottsmisstanke till vårdnadshavare och särskilda regler för unga som gripits av polis. Vidare finns särskilda bestämmelser som rör förfarandet i domstol, bl.a. om häktning, offentlig försvarare, personutredning och om vårdnadshavares medverkan. Det finns också en bestämmelse om en tidsfrist för hållande av huvudförhandling. Flertalet bestämmelser avser dem som är under arton år, men några gäller även för dem som har fyllt arton men inte tjugoett år. I lagen regleras också förfarandet när utredning inleds i fråga om den som misstänkts för att ha begått brott före femton års ålder.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ett antal lagändringar som syftar till att anpassa förfarandet vid lagföring av ungdomar som misstänks för brott till de speciella krav som ställs just i ungdomsmål.
Åtgärder föreslås för att förbättra samarbetet mellan myndigheterna vid handläggning av ungdomsmål och att öka snabbheten vid förfarandet hos polis, åklagare och domstol. Bland annat föreslås att särskilt lämpade poliser och åklagare skall leda förundersökningen i mål med ungdomar under arton år och att en tidsfrist för förundersökningen skall gälla i sådana mål. Vidare skall åklagare i ökad utsträckning vara förundersökningsledare i ungdomsmål. Vid domstolarna skall mål mot ungdomar under tjugoett år normalt handläggas av domare med särskild fallenhet för uppgiften. Domar i dessa mål skall, om det inte finns synnerliga hinder, avkunnas i samband med huvudförhandlingen. I propositionen föreslås också lagändringar som syftar till att de ungas vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten i ökad utsträckning skall medverka i samband med lagföringen.
Det föreslås också att beslut om åtalsunderlåtelse normalt skall meddelas den unge inom två veckor från det att beslutet fattades. Detta skall ske vid ett personligt sammanträffande med den åklagare som har fattat beslutet varvid den unges vårdnadshavare och företrädare för socialtjänsten om möjligt skall närvara.
Möjligheten att meddela åtalsunderlåtelse vid återfall i brott skall enligt förslaget begränsas.
I fråga om yttrande från socialtjänsten och frivårdsmyndigheten föreslås att dessa skall inhämtas av åklagare redan under förundersökningen. Målsättningen skall vara att förundersökningen och personutredningen i mål mot unga lagöverträdare är klara samtidigt.
En ändring föreslås i den särskilda bestämmelse om offentliga försvarare som gäller för unga lagöverträdare. Skälet är att regeln bättre skall överensstämma med FN:s barnkonvention.
I propositionen redovisas också beredningsläget beträffande arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara utformat i framtiden. Utgångspunkten för detta arbete är att reaktioner på brott som begås av unga skall vara en uppgift för rättsväsendet. Vidare bör eftersträvas att de påföljder som används för unga tillgodoser de grundläggande straffrättsliga principerna om förutsebarhet, enhetlighet och proportionalitet. Några lagförslag läggs inte fram i detta sammanhang.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 1995.
Utskottets överväganden
Avslag på propositionen
I motion Ju2 (v) yrkas dels avslag på propositionen, dels ett tillkännagivande om att lagförslagen, om de genomförs, försvårar möjligheterna för unga att bli dömda till vård inom socialtjänsten.
Utskottet har uppfattningen att samhällets reaktion på ungdomars brott skall vara snabb, enkel och tydlig. I propositionen föreslås också en rad åtgärder som kommer att medverka till att en sådan ordning kan uppnås. Socialtjänsten har huvudansvaret för de unga lagöverträdarna, och utskottet kan inte se att att det finns någon principiell motsättning mellan stöd, hjälp och vård å den ena sidan och tydliga snabba reaktioner mot ett inte acceptabelt beteende å den andra. Tvärtom kan sådana reaktioner ha ett pedagogiskt värde genom att inpränta och befästa normer som är grundläggande i samhället. Utskottet ställer sig således i princip bakom lagförslagen i propositionen och avstyrker därför bifall till nu behandlade motionsyrkanden. Till enskilda frågor i propositionen återkommer utskottet i det följande.
Reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare
Bakgrund
Som framgått ovan särbehandlas unga lagöverträdare sedan lång tid tillbaka. De yngsta lagöverträdarna blir föremål för domstolsprövning i betydligt mindre omfattning än de vuxna och sådana påföljder som verkställs inom kriminalvården döms ut i betydligt mindre utsträckning för unga än för vuxna. Brottsbalken (BrB) innehåller också en särskild påföljd för ungdomar under tjugoett år. Bestämmelsen härom, som finns i 31 kap. 1 § BrB, innebär att rätten får döma en ung person som begått en brottslig gärning till överlämnande till vård inom socialtjänsten. En förutsättning är att den unge kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen eller LVU. Ett sådant överlämnande innebär att det ankommer på socialnämnden att ensam besluta vilka åtgärder som skall vidtas beträffande den unge. Socialtjänstlagen möjliggör olika vårdinsatser under förutsättning att den unge frivilligt medverkar till dessa. Aktualiseras tvångsvård enligt LVU skall socialnämnden ansöka därom hos länsrätten, som beslutar i frågan. Socialnämnden bestämmer hur sådan tvångsvård av den unge skall ordnas, var han skall vistas under vårdtiden och hur länge vården skall pågå. Socialnämndens åtgärder anpassas helt till den unges behov. Domstolen, som fastlägger det straffrättsliga ansvaret, saknar i dessa fall i princip inflytande över innehållet i den utdömda påföljden. Om brottets straffvärde m.m. påkallar det finns dock möjlighet för domstolen att förena överlämnandet till vård med dagsböter, även om böter inte ingår i straffskalan för det aktuella brottet.
Myndigheterna inom rättsväsendet har teoretiskt sett möjlighet att utnyttja alla de alternativ som står till buds för vuxna lagöverträdare när det gäller att bestämma reaktionerna på ett brott som begåtts av en ung person. Genom den särreglering som finns för unga lagöverträdare är mellertid möjligheterna i praktiken väsentligt begränsade. Andra påföljder än överlämnande till särskild vård som kan komma i fråga är böter, villkorlig dom, skyddstillsyn och fängelse. Vissa begränsningar föreligger när det gäller att döma ungdomar till fängelse. För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Ungdomar mellan arton och tjugoett år som begått brott får dömas till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller det annars finns särskilda skäl för det.
Propositionen
I propositionen redovisas beredningsläget beträffandet arbetet med frågor om hur påföljdssystemet för ungdomar bör vara utformat i framtiden. Utgångspunkten för detta arbete är att reaktioner på brott som begås av unga skall vara en uppgift för rättsväsendet. Vidare bör det, enligt propositionen, eftersträvas att de påföljder som används för unga tillgodoser de grundläggande straffrättsliga principerna om förutsebarhet, enhetlighet och proportionalitet.
Utgångspunkten för ställningstagandena i propositionen i denna del är sammanfattningsvis att det finns starka skäl som talar för att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i dess nuvarande form bör tas bort och att även unga personer skall ådömas en påföljd för brottet av domstol i huvudsak inom ramen för det vanliga påföljdssystemet. Socialtjänstens ansvar för den unge i enlighet med socialtjänstlagen och LVU skall dock, enligt propositionen, bestå.
Några lagförslag läggs inte fram i dessa delar. Däremot görs en genomgång av de nuvarande brottspåföljderna, och det redovisas också hur dessa på olika sätt kan förändras och kombineras för att passa de unga bättre.
Motionerna
I motion Ju1 (s) begärs ett tillkännagivande om inriktningen av påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Enligt motionärerna bör principen vara att ungdomar under arton år så långt möjligt skall hållas utanför kriminalvården och att huvudansvaret för unga som begått brott bör ligga hos socialtjänsten. Ett liknande yrkande framställs i motion Ju2 (v).
Utskottets överväganden
Utskottet känner i likhet med motionärerna tveksamhet inför resonemanget i propositionen om att de principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning bör vara vägledande även vid bestämmandet av påföljder för de unga. Den särreglering som i dag finns beträffande unga människor som begår brott bygger på erfarenheten att påföljden för en ung lagöverträdare måste anpassas till den unges personliga mognad och särskilda förhållanden. Grundläggande för utskottets uppfattning är att fängelsestraff motverkar en ung människas möjlighet att föra ett laglydigt liv. Ungdomar under arton år som begår brott skall därför så långt möjligt hållas utanför kriminalvården och huvudansvaret för dessa bör även fortsättningsvis ligga hos socialtjänsten, även om tvångsåtgärder i vissa fall är nödvändiga för att förhindra den unge att fortsätta sin kriminella verksamhet. Mot bakgrund av vad utskottet nu anfört ser utskottet det som angeläget att det utvecklas metoder, inom ramen för såväl rättsväsendet som socialtjänsten, för att finna adekvata åtgärder som kan medverka till att barn och ungdomar som begått brott kan ledas in i ett laglydigt liv. Härför krävs också en utökad samverkan mellan socialtjänsten och rättsväsendet, som bör inriktas på att åstadkomma snabba, enkla och adekvata åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Det får ankomma på regeringen att i det fortsatta reformarbetet på påföljdsområdet när det gäller ungdomar beakta vad utskottet nu anfört med anledning av motionerna Ju1 och Ju2. Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Förfarandet i domstol
Domstolarnas organisation och sammansättning i ungdomsmål
I propositionen föreslås att brottmål mot den som inte har fyllt tjugoett år i tingsrätt och hovrätt skall, om inte hinder möter, handläggas av lagfarna domare med särskilt intresse och fallenhet för arbete med ungdomar. Enligt förslaget skall detta också gälla för de nämndemän som anlitas i dessa mål -- för närvarande gäller för dem i tingsrätt ett krav på insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom. Den föreslagna ordningen föreslås lagfäst genom en särskild bestämmelse härom i LUL (25 §). Från bestämmelsen undantas ungdomsmål där det är fråga om brott med enbart böter i straffskalan. Rent organisatoriskt bör, enligt propositionen, ungdomsmålen samlas på särskilda ungdomsrotlar. Den frågan skall, anförs det, regleras i förordningsform. Det skall ankomma på domstolschefen att utse den eller de domare vid domstolen som skall handlägga ungdomsmålen.
Enligt författningskommentaren till bestämmelsen (prop. s. 103) är möjligheten att låta ungdomsmål handläggas av en annan domare än den särskilde domaren avsedd att användas restriktivt. Det skall kunna ske i fall där det inte är praktiskt möjligt för den särskilde domaren att själv handlägga målet, t.ex. vid sjukdom eller i semestertider.
Den föreslagna ordningen kritiseras i skrivelsen från hovrättspresidenterna. Här anförs att förslaget i denna del redan av principiella skäl kan sättas i fråga. Det hävdas att de egenskaper, som domarna vilka skall handlägga ungdomsmålen förutsätts besitta, finns hos de allra flesta domare. I skrivelsen uppmärksammas dock främst att bestämmelsen för hovrätternas del skulle medföra betydande problem av praktisk natur.
Utskottet vill i denna del anföra följande. Som anförs i propositionen har erfarenheten visat att kontakter med barn och ungdomar som har problem kan inrymma särskilda svårigheter, inte minst när det gäller kommunikationen. I ungdomsmål ställs därför särskilda krav i dessa hänseenden på rättens ledamöter. Av stor betydelse är också att såväl ordföranden som rättens övriga ledamöter är väl insatta i kriminella ungdomars särskilda problem för att finna den adekvata påföljden. En fördel med ett begränsat antal domare i ungdomsmål är också att det kan vara lättare att låta dessa få särskild utbildning i olika frågor som har med ungdomar att göra. Mot att ha särskilda domare i ungdomsmål talar å andra sidan enligt utskottets mening huvudsakligen två skäl, dels att alla domare i princip bör anses vara lika väl skickade att handlägga alla slags mål, dels att vissa organisatoriska problem kan uppstå med en sådan ordning.
I fråga om ungdomsmålen gör sig också enligt utskottets mening särskilt behovet av god förmåga att kommunicera med ungdomar sig starkt gällande, och även övriga nyss anförda skäl har bärighet. Det handlar här, anser utskottet, dels om sådana färdigheter som intresse och fallenhet för uppgiften som kan uppövas, dels om kunskaper på det sociala området som bör inhämtas. Utskottet anser mot den bakgrunden det lämpligt med en viss specialisering i ungdomsmålen. Med det synsätt utskottet här anlägger uppstår inte heller någon konflikt med principen om alla domares allmänna lämplighet för alla typer av mål, och utskottet tillstyrker förslaget. Utskottet utgår från att de organisatoriska svårigheter som kan uppstå beaktas i samband med det av regeringen aviserade förordningsarbetet.
Avkunnande av dom
Regler om avkunnande av dom i brottmål finns i 30 kap. 7 § rättegångsbalken (RB). Huvudregeln är att dom i målet skall avkunnas omedelbart efter rättegångens avslutande. Enligt bestämmelsen gäller att överläggning skall hållas samma dag som huvudförhandlingen avslutas eller senast nästa arbetsdag, och om det kan ske, dom beslutas och avkunnas. Om det befinns oundgängligen nödvändigt, får rätten besluta anstånd för att besluta eller skriva domen. Domen skall i sådant fall meddelas inom två veckor, efter att förhandlingen avslutats. Om den tilltalade är häktad skall domen meddelas inom en vecka från förhandlingens avslutande. Detsamma gäller om den tilltalade inte fyllt arton år och är åtalad för ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Dessa tidsfrister får överskridas endast om det finns synnerliga skäl. Om domen inte avkunnas vid huvudförhandlingen skall den avkunnas vid annat rättens sammanträde eller meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli, s.k. kanslidom.
Det krävs således enligt ordlydelsen i den berörda bestämmelsen starka skäl för att underlåta att avkunna dom i anslutning till huvudförhandlingen. Enligt propositionen har emellertid praxis i domstolarna utvecklats därhän att bestämmelsen tillämpas mindre strikt.
Enligt propositionen är det för ungdomsmålen önskvärt att åstadkomma en stramare ordning än den som nu tillämpas. Det föreslås därför att det i LUL införs en bestämmelse (30 §) i fråga om avkunnande av domar mot ungdomar. Bestämmelsen tar närmast sikte på fall där den unge fälls till ansvar i målet och innebär att i mål mot den som är under tjugoett år domen skall avkunnas muntligen vid huvudförhandlingen eller annat rättens sammanträde, om det inte möter synnerliga hinder. Bestämmelsen hänvisar i övrigt till den ovan berörda regeln i 30 kap. 7 § RB.
Enligt författningskommentaren i propositionen till den föreslagna bestämmelsen (s. 104 f) krävs det mycket starka skäl för att underlåta att avkunna domen muntligen. Som exempel nämns att det är fråga om ett mycket stort mål med många tilltalade och ett stort antal särskilda yrkanden.
I skrivelsen från landets hovrättspresidenter kritiseras den föreslagna bestämmelsen. Det begärs att det ytterligare skall övervägas om den föreslagna bestämmelsen skall gälla för hovrätternas del.
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att det i mål mot unga är särskilt viktigt att domen, om den innebär att den unge fälls till ansvar, avkunnas efter huvudförhandlingen när denne är närvarande. Domen kan, som anförs i propositionen, förväntas göra ett starkare intryck på den unge om han får ta del av den muntligt och medan han har rättegången i färskt minne. Rättens ordförande har då också möjlighet att närmare förklara domens innebörd för den unge och även att framhålla betydelsen av att den unge iakttar vad som kan vara föreskrivet i domen.
Utskottet vill dock när det gäller möjligheterna att underlåta att avkunna domen muntligen understryka att vad som anförts därom i författningskommentaren inte kan anses utgöra en uttömmande uppräkning på situationer när detta kan inträffa. Givetvis kan även andra omständigheter än omfattningen av ett mål ha betydelse vid den bedömningen. Utskottet vill särskilt framhålla att komplicerade rättsfrågor aktualiseras i mål av vitt skilda omfång. Utskottet har som framgått förståelse för de pedagogiska synpunkter som ligger bakom förslaget i propositionen. Utskottet måste dock konstatera att pedagogiken inte kan tillåtas sättas före rättssäkerheten. Vad utskottet nu anfört hindrar dock inte att utgångspunkten skall vara en mycket restriktiv tolkning när det gäller möjligheten till undantag från huvudregeln om muntligt avkunnande av domar i ungdomsmål.
För ytterligare överväganden vill utskottet ta upp frågan om vad som skall gälla för det fall rätten vid överläggningen i ett ungdomsmål finner att synnerliga hinder möter mot att avkunna domen muntligen vid huvudförhandlingen och att det alltså behövs anstånd med domens avkunnande. Här synes motstridigheter föreligga mellan den föreslagna bestämmelsen och allmänmotiveringen i propositionen.
Enligt den föreslagna bestämmelsens ordalydelse skall domen i sådant fall avkunnas muntligen vid annat sammanträde som rätten håller om inte synnerliga hinder möter. Av allmänmotiveringen (prop. s. 91) framgår emellertid att regeringen har uppfattningen att det inte är praktiskt att mera regelmässigt hålla särskilda sammanträden för avkunnande av dom mot unga lagöverträdare. Utskottet delar denna uppfattning och anser således att rätten i en sådan situation, enligt bestämmelsen i 30 kap. 7 § RB, bör kunna välja mellan att avkunna domen muntligen vid ett särskilt sammanträde eller meddela s.k. kanslidom. Frågan är då om den föreslagna bestämmelsen kan anses ge uttryck för en sådan uppfattning. Utskottet anser att så inte är fallet och förordar en ändring av ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen (30 § LUL) i enlighet med vad som framgår av utskottets hemställan nedan. Härigenom hålls möjligheten öppen att avkunna dom vid särskilt sammanträde när det bedöms lämpligt.
I övrigt har utskottet inte något att anföra i anledning av propositionen eller motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen avslår motion 1994/95:Ju2 yrkandena 1 och 2, res. 1 (v)
2. beträffande avsnitt 4 i propositionen att riksdagen med anledning av dels propositionen i denna del, dels motionerna 1994/95:Ju1 och 1994/95:Ju2 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare, res. 2 (m, c, fp, kds)
3. beträffande särskilda ungdomsdomare att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare såvitt avser 25 §, res. 3 (v, kds)
4. beträffande avkunnande av dom att riksdagen antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt avser 30 § dock med den ändringen att orden "eller vid annat sammanträde som rätten håller" utgår,
5. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen dels antar det i moment 3 nämnda lagförslaget såvitt det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl.
Stockholm den 15 november 1994
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Görel Thurdin (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Lars Björkman (m), Kia Andreasson (mp), Rolf Åbjörnsson (kds), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m) och Widar Andersson (s).
Reservationer
1. Avslag på propositionen (mom. 1)
Alice Åström (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "det följande" bort ha följande lydelse:
Utskottet motsätter sig i likhet med motionärerna att de föreslagna lagändringarna antas av riksdagen. Utskottets inställning motiveras bl.a. av de negativa konsekvenser som kan bli följden av lagförslagen. Särskilt vill utskottet peka på att möjligheterna för de sociala myndigheterna att förbereda åtgärder enligt den sociala vårdlagstiftningen väsentligt skulle minska genom den förkortade handläggningstid i ungdomsmål som förslagen syftar till. Detta kan utskottet inte ställa sig bakom. Utskottet har nämligen alltjämt uppfattningen att de unga lagöverträdarna i största möjliga utsträckning bör hållas utanför kriminalvården. I stället bör de tas om hand av de sociala myndigheterna. Utskottet kan sålunda inte tillstyrka bifall till propositionen.
Ungdomsbrottsligheten är ett komplext problem. Här behövs inte nya processuella regler, utan för att komma till rätta med detta problem behövs bl.a. ökade möjligheter till individuella åtgärder och forskning på området. Detta bör regeringen beakta i det fortsatta beredningsarbetet. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju2 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande avslag på propositionen att riksdagen med anledning av motion 1994/95:Ju2 yrkandena 1 och 2 dels avslår proposition 1994/95:12, dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om åtgärder mot ungdomsbrottsligheten,
2. Avsnitt 4 i propositionen (mom. 2)
Gun Hellsvik (m), Görel Thurdin (c), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Lars Björkman (m), Rolf Åbjörnsson (kds) och Jeppe Johnsson (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Utskottet känner" och slutar med "till känna" bort ha följande lydelse:
Som anförs i propositionen bygger påföljdssystemet i brottsbalken på att straffvärdet hos ett brott eller hos den samlade brottsligheten skall utgöra grunden för bestämmandet av påföljd. Detta innebär att en handling bestraffas därför att den är straffvärd och att ju högre straffvärdet är desto allvarligare blir ingripandet enligt principen om proportionalitet. Dessa grundläggande principer gäller dock inte oinskränkt vid brott av ungdomar. Här finns, som utskottet redovisat ovan, en särreglering som kommer till särskilt uttryck genom påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten. I detta fall är det socialnämnden som beslutar vilka åtgärder som skall vidtas sedan överlämnandet väl ägt rum. Domstolen, som fastställer det straffrättsliga ansvaret, saknar i dessa fall i princip inflytande över innehållet i den utdömda påföljden.
Denna särreglering har fortfarande viss tyngd. Å andra sidan är det också för ungdomar viktigt att påföljdssystemet är klart, enkelt och överskådligt. Inte minst för unga personer är det av största betydelse att sambandet mellan brottet och påföljden framgår. Om den verkliga grunden för det straffrättsliga ingripandet inte tydligt anges, kan den unge få den felaktiga uppfattningen att brottet egentligen saknar betydelse för ingripandet mot honom. Det finns också en påtaglig risk för att den unge berövas ansvaret för sina handlingar, och det gagnar inte hans fortsatta utveckling mot ett ordnat liv. I motsats till motionärerna är det således utskottets uppfattning att de principer som ligger till grund för påföljdsbestämningen för vuxna i ökad utsträckning bör vara vägledande även vid utformandet av påföljder för unga. Straffrättskipningen också mot unga personer bör präglas av förutsebarhet, enhetlighet och proportionalitet. Samtidigt kan inte nog understrykas vikten av att påföljdssystemet vilar på humanitär grund. Alla möjligheter till hjälpande, stödjande och rehabiliterande åtgärder måste tas till vara, inte bara inom ramen för socialtjänstens verksamhet utan även under verkställigheten av påföljd för vilken kriminalvården ansvarar.
I likhet med vad som framförs i propositionen anser utskottet således att det fortsatta beredningsarbetet när det gäller påföljdssystemet för ungdomar bör ske efter de utgångspunkter som framförs i propositionen. Sammanfattningsvis går detta ut på att det finns starka skäl som talar för att påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten i sin nuvarande form bör tas bort. Detta innebär att även unga personer skall ådömas en påföljd för brottet av domstol i huvudsak inom ramen för det vanliga påföljdssystemet. Socialtjänstens ansvar för den unge i enlighet med socialtjänstlagen och LVU skall dock bestå enligt utskottets uppfattning. Förslag och tankar om hur de vanliga påföljderna kan förändras och förbättras för att passa de unga bättre redovisas i propositionen. Utskottet anser att det fortsatta beredningsarbetet när det gäller påföljdssystemet för unga bör bedrivas efter de utgångspunkter som redovisas i propositionens avsnitt fyra. Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det anförda leder till att utskottet avstyrker bifall till nu berörda yrkanden i motionerna Ju1 och Ju2.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande avsnitt 4 i propositionen att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag på motionerna 1994/95:Ju1 och 1994/95:Ju2 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare,
3. Särskilda ungdomsdomare (mom. 3)
Alice Åström (v) och Rolf Åbjörnsson (kds) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 8 slutar med "aviserade förordningsarbetet" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det en grundläggande princip att alla domare bör anses lika väl skickade att handlägga alla slags mål. Regeringsförslaget bryter mot den principen, något som utskottet inte kan godta. Härtill kommer de betydande problem av praktisk natur som den föreslagna bestämmelsen kan föra med sig för domstolarna. För de minsta tingsrätterna skulle bestämmelsen bli svår att tillämpa, och för de minsta hovrätterna skulle det med säkerhet vålla stora svårigheter att låta de för ungdomsmålen särskilt utsedda domarna delta i handläggningen av alla i hovrätten förekommande mål mot ungdomar. Därtill kommer andra problem av organisatoriskt slag vid de större hovrätterna, t.ex. när det gäller att hålla huvudförhandlingar utanför kansliorten i olika delar av domstolens upptagningsområde.
Det sagda leder utskottet till att avstyrka förslaget i propositionen i denna del.
Nuvarande bestämmelse om rättens sammansättning i ungdomsmål finns i 10 § LUL och uppställer en särskild kvalifikation endast beträffande nämndemän i tingsrätt. Bestämmelsen innebär att i mål mot den som inte har fyllt tjugoett bör företrädesvis anlitas nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom, om det finns anledning att döma till annan påföljd än böter. Utskottets ställningstagande innebär att den bestämmelsen kvarstår, dock som 25 § LUL.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande särskilda ungdomsdomare att riksdagen dels avslår det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare såvitt avser 25 §, dels beslutar att nuvarande 10 § i nämnda lag skall betecknas 25 §,
Regeringens förslag till lagtext
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motionerna 2 Utskottet 2 Inledning 2 Gällande ordning 3 Propositionens huvudsakliga innehåll 3 Utskottets överväganden 4 Avslag på propositionen 4 Reform av påföljdssystemet för unga lagöverträdare 4 Bakgrund 4 Propositionen 5 Motionerna 6 Utskottets överväganden 6 Förfarandet i domstol 7 Domstolarnas organisation och sammansättning i ungdomsmål 7 Avkunnande av dom 8 Hemställan 9 Reservationer 10 1. Avslag på propositionen 10 2. Avsnitt 4 i propositionen 11 3. Särskilda ungdomsdomare 12 Bilaga Regeringens förslag till lagtext 14