Handikappombudsman
Betänkande 1993/94:SoU27
Socialutskottets betänkande
1993/94:SOU27
Handikappombudsman
Innehåll
1993/94
SoU27
Sammanfattning
I betänkandet behandlas regeringens proposition 1993/94:219 Handikappombudsman, två motioner med anledning av propositionen och ett tjugotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994.
Utskottet tillstyrker förslaget att inrätta en Handikappombudsman fr.o.m. 1 juli 1994, liksom lagförslagen och medelsanvisningen. Utskottet föreslår med anledning av motioner att regeringen ges till känna dels att möjligheterna att Handikappombudsmannen också ges en processförande roll bör ytterligare belysas, dels att parlamentarisk medverkan i Handikappombudsmannens råd är önskvärd.
Utskottet avstyrker övriga motionsyrkanden.
S-ledamöterna har i fyra reservationer utvecklat sin syn på behovet av en solidarisk finansiering av omsorg och service, avgifterna inom handikappomsorgen, vårdhemsavvecklingen och resemöjligheter för funktionshindrade personer.
V-suppleanten redovisar i en meningsyttring sina ställningstaganden.
Propositionen
I proposition 1993/94:219 Handikappombudsman har regeringen (Socialdepartementet) föreslagit riksdagen att
1. anta förslaget till lag om Handikappombudsmannen,
2. anta förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),
3. godkänna det som regeringen förordar om inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet (avsnitt 6),
4. bemyndiga regeringen att ombilda Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen enligt de riktlinjer som regeringen förordar (avsnitt 7),
5. till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 8 374 000 kr.
Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för att Handikappombudsmannen skall kunna vara processförare i enskilda straff- och processmål samt i Arbetsdomstolen enligt vad i motionen anförts om vikten av att ombudsmannen skall kunna föra talan i för handikappade principiellt viktiga domstolsärenden,
2. att riksdagen till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anslår 1 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 9 374 000 kr enligt vad i motionen anförts om att ge ombudsmannen en hög juridisk kompetens,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att handikapporganisationerna får en representant i den kommitté som skall inrätta Handikappombudsmannen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det råd som skall inrättas skall ha en parlamentarisk sammansättning och att detta råd skall kompletteras med en bred representation från handikapporganisationerna.
1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur Handikappombudsmannen skall ges en processförande roll i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Handikappombudsmannen bör ha juridisk kompetens,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk medverkan i Handikappombudsmannens råd.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994
1993/94:So203 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabilitering för synskadade.
1993/94:So208 av Jan Andersson och Bo Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av och förslag till åtgärder för människor med funktionshinder som drabbas av avgiftshöjningar på flera områden.
1993/94:So227 av Britta Sundin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föreskrifter för ordinationsansvar och ordinationsrätt för olika hjälpmedel.
1993/94:So240 av Ulf Melin (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regringen till känna vad i motionen anförts om ändring av vistelsebegreppet i SoL.
1993/94:So245 av Lena Öhrsvik (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av handläggningsbestämmelser i ärenden rörande lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
1993/94:So246 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättandet av en Handikappombudsman,
5. att riksdagen till Handikappombudsman för budgetåret 1994/95 anslår 5 000 000 kr.
1993/94:So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) vari yrkas
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för färdtjänsten.
1993/94:So269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (nyd) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för enskild utvecklingsstörd att gentemot landsting och kommuner hävda sin rätt till särskilda omsorger.
1993/94:So271 av Märtha Gårdestig (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna av LSS bör uppmärksammas och tas upp till förnyad prövning.
1993/94:So275 av Jan Fransson m.fl. (s) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av utbildningsmaterial i handikappfrågor,
4. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av och förslag till förändringar i principerna för kommunernas avgiftssystem inom äldre- och handikappfrågor,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en skyddslagstiftning för personer i särskilt boende och på sjukhem,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsersättningen till vuxna med glutenintolerans,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att personer med mag- och tarmbesvär ges en garanti att ha tillgång till toalett på bestämda platser.
1993/94:So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om allas lika möjligheter att resa,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om boende för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behov av att tidigare fattat beslut ligger fast om att vårdhemmen för utvecklingsstörda skall avskaffas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om solidarisk finansiering av handikapprelaterad omsorg och service,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till inrättande av en Handikappombudsman enligt vad som anförts i motionen.
Utskottet
Bakgrund
Hösten 1988 tillkallades en utredning med uppgift att behandla frågor om samhällets stöd till personer med funktionshinder (dir. 1988:53). Utredningen antog namnet 1989 års handikapputredning (S 1988:03).
Handikapputredningen har avlämnat sex delbetänkanden, varav det sista -- Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) -- lades fram i juni 1992. I betänkandet föreslår utredningen bl.a. att en handikappombudsman inrättas för att bevaka funktionshindrades rättigheter i samhället.
Betänkandet har remissbehandlats och en sammanställning över remissvaren har publicerats i en särskild departementspromemoria (Ds 1993:95).
Propositionen i huvuddrag
Propositionen innehåller förslag till inrättande av en Handikappombudsman. Ombudsmannen skall bevaka frågor som rör funktionshindrades rättigheter och intressen på olika samhällsområden och verka för att funktionshindrade inte missgynnas. Ombudsmannen skall arbeta utifrån de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Andra principiella utgångspunkter är en miljörelaterad syn på handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade.
Handikappombudsmannen skall, enligt propositionen, ges en allmänt rådgivande, opinionsbildande och övervakande roll.
Ombudsmannens uppgifter föreslås regleras i en lag om Handikappombudsmannen. Enligt lagförslaget skall ombudsmannen bl.a. ha en uppföljande och utvärderande uppgift i frågor som angår funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Ombudsmannen skall också verka för att avhjälpa brister i lagstiftningar samt genom framställningar till regeringen väcka fråga om författningsförändringar m.m. Ombudsmannen skall vidare kunna inhämta uppgifter om verksamhet som rör funktionshindrade personers förhållanden i olika avseenden och ta initiativ till överläggningar med myndigheter, företag m.fl. i syfte att motverka missgynnande av funktionshindrade personer.
Ett tillägg föreslås i sekretesslagen (1980:100) så att sekretess kommer att gälla i Handikappombudsmannens verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Handikappombudsmannen föreslås till sitt förfogande ha ett råd vars ledamöter utses av regeringen. Ombudsmannen skall vara rådets ordförande.
I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen inrättas som en ny myndighet och ersätter Statens handikappråd. Den nya myndigheten föreslås få väsentligt ändrade arbetsuppgifter i förhållande till det nuvarande rådet. Handikappombudsmannen föreslås bli chef för den nya myndigheten.
I propositionen anförs att regeringen avser att tillsätta en organisationskommitté för att förbereda inrättandet av Handikappombudsmannen.
Enligt propositionen bör Handikappombudsmannen inrättas den 1 juli 1994 och att den nya lagen träda i kraft samma dag.
Inrättande av en Handikappombudsman
I två motioner från allmänna motionstiden begärs förslag om inrättande av en handikappombudsman, dels i motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkande 9, dels i motion So246 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkande 4.
Utskottets bedömning
Motionerna So246 (v) yrkande 4 och So276 (s) yrkande 9 är tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
Inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet
I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen skall bevaka frågor som rör funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Verksamhetsområdet skall omfatta både den offentliga och enskilda samhällssektorn. Ombudsmannen skall arbeta utifrån de handikappolitiska målen om full delaktighet och jämlikhet. Andra principiellt viktiga utgångspunkter är, enligt propositionen, en miljörelaterad syn på handikapp och FN:s standardregler för funktionshindrade som antogs i december 1993.
Huvudinriktningen på Handikappombudsmannens uppgifter föreslås ligga på det generella planet. Tyngdpunkten i arbetet bör ligga på uppföljning och utvärdering av handikappolitikens utveckling och måluppfyllelse på olika samhällsområden, nationella utvärderingar samt samordning. I propositionen framhålls att detta inte innebär någon inskränkning i andra myndigheters ansvar för uppföljning och utvärdering inom sina respektive områden. Ombudsmannens verksamhet bör också innefatta regelbundet återkommande utvärderingar av åtgärder som vidtagits för att förverkliga FN:s standardregler. Ombudsmannen bör i detta sammanhang följa forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs på handikappområdet i samarbete med forskningsinstitutioner, myndigheter och handikapporganisationer.
Handikappombudsmannen skall också följa och bevaka Europeiska unionens (EU) insatser på olika samhällsområden och analysera och beskriva vilka konsekvenser detta kan få för personer med funktionshinder.
Handikappombudsmannen skall vidare ha en allmänt rådgivande, upplysande, granskande och utredande funktion. Ombudsmannen skall kunna ta initiativ och göra uttalanden i olika frågor som rör det egna verksamhetsområdet. I propositionen föreslås att särskild uppmärksamhet skall ägnas barn med funktionshinder och deras föräldrars situation och behov liksom funktionshindrade föräldrar och deras situation. Också förhållandena för kvinnor med funktionshinder bör uppmärksammas. Genom opinionsbildande insatser bör medvetenheten om funktionshindrade personers villkor öka i samhället. Handikappombudsmannen skall också årligen avge en rapport över sin verksamhet till regeringen. I rapporten bör lyftas fram frågor som ombudsmannen anser regeringen behöver överväga.
En av de viktigaste uppgifterna för Handikappombudsmannen föreslås vara att följa rättstillämpningen på handikappområdet. Om det behövs skall ombudsmannen initiera förändringar i lagar och förordningar som kan ha betydelse för personer med funktionshinder. Ombudsmannen skall också aktivt förmå myndigheter och andra i samhällslivet att beakta funktionshindrade personers rättigheter och intressen och verka för att åtgärder vidtas på olika samhällsområden för att flytta fram positionerna för personer med funktionshinder.
För att Handikappombudsmannen skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter behövs tillgång till fakta. Ombudsmannen skall därför, enligt förslaget, kunna begära in uppgifter från myndigheter, organisationer, företag och andra vars verksamhet berör funktionshindrade personers rättigheter och intressen. Detta bygger i allmänhet på frivillighet. Myndigheter, landsting och kommuner som är skyldiga att fullgöra uppgifter som berör personer med funktionshinder skall dock på uppmaning lämna uppgifter om sin verksamhet. I propositionen framhålls att detta inte innebär att Handikappombudsmannen får någon form av tillsynsfunktion. Ombudsmannen skall inte heller uttala sig om huruvida en myndighets beslut är riktigt eller inte, eller om någon befattningshavare inom den offentliga förvaltningen begått tjänstefel. Sådana frågor bör handhas av JK, JO eller domstolarna.
Handikappombudsmannen bör däremot genom överläggningar med nämnda organ diskutera åtgärder för att förhindra att personer med funktionshinder missgynnas. De som är uppgiftsskyldiga bör därför också vara skyldiga att komma till sådana överläggningar. Om det behövs skall ombudsmannen försöka förmå de berörda att själva motverka eller upphöra med sådant som innebär att eller kan uppfattas som att en person får stå tillbaka för någon annan eller får en sämre behandling på grund av sitt funktionshinder.
Handikappombudsmannen föreslås inte ges möjlighet att driva processer i domstolar i vissa frågor. Handikapputredningen hade föreslagit detta. Enligt utredningen skulle ombudsmannen i principiellt betydelsefulla mål ha rätt att för egen eller annans räkning föra talan vid domstol i en straff- eller civilprocess. I propositionen framhålls att förutsättningen för att ombudsmannen skall kunna ha en processförande roll är att det finns sanktionerade förbudsbestämmelser inom de aktuella områdena. Utredningen föreslog sådana bestämmelser om förbud och sanktioner inom arbetslivsområdet och inom näringsverksamheten.
För närvarande pågår, enligt propositionen, ett utredningsarbete som direkt avser eller har nära samband med de förslag som Handikapputredningen lade fram inom de nu aktuella områdena. Sålunda har PBL-utredningen (M 1992:03) i uppdrag att göra en analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om tillgängligheten för personer med funktionshinder. Utredningen skall också i sina överväganden i tillgänglighetsfrågor ta del av de förslag som lagts fram av Handikapputredningen. Vidare har Samreseutredningen (K 1993:06) i uppdrag att lägga fram förslag för att åstadkomma en bättre samordning i fråga om resor med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med kollektiva färdmedel. Ett väsentligt motiv för en förbättrad samordning är att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för funktionshindrade personer. Vidare har 1992 års arbetsrättskommitté (A 1991:05) bl.a. i uppgift att göra en översyn av den nuvarande arbetsrätten, däribland lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder, den s.k. främjandelagen.
I propositionen framhålls också att remissopinionen har varit splittrad i frågan om Handikappombudsmannen bör ges en processförande roll. Flera remissinstanser anser att frågan behöver utredas ytterligare. Andra menar att utredningens förslag om en ny lagstiftning på t.ex. arbetslivsområdet kan innebära dubbelreglering och svårigheter att avgöra vilken lagstiftning som skall tillämpas eftersom flera lagar kommer att beröra varandra. Ett stort antal remissinstanser har, enligt propositionen, dessutom pekat på att det råder stor osäkerhet om de kostnadsmässiga konsekvenserna av utredningens förslag.
Mot den redovisade bakgrunden är regeringen inte nu beredd att lägga fram förslag som innebär att Handikappombudsmannen ges en processförande roll. Slutligen framhålls att Handikappombudsmannens verksamhet bör ses över och utvärderas efter en treårsperiod. I detta sammanhang bör prövas vilken betydelse ombudsmannen haft och om funktionen bör förändras i ett eller flera avseenden.
Riksdagen föreslås godkänna vad regeringen förordat om inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet.
I motion 1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur Handikappombudsmannen skall ges en processförande roll i enlighet med vad i motionen anförts (yrkande 1). Motionärerna pekar på att regeringen enligt propositionen inte nu är beredd att lägga förslag som innebär att Handikappombudsmannen ges en processförande roll. Skälen för detta anges vara att opinionen i frågan är splittrad. Motionärerna framhåller för sin del att en övervägande majoritet av remissinstanserna är positiva till Handikapputredningens förslag och att utredningen var helt enig. Socialdemokraterna har i sin partimotion från januari 1994 krävt att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag till lag som förbjuder diskriminering i arbetslivet av funktionshindrade. I samband med detta bör också ombudsmannatjänsten ges den processförande inriktning som Handikapputredningen föreslagit.
Även i motion 1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler för att Handikappombudsmannen skall kunna vara processförare i enskilda straff- och processmål samt i Arbetsdomstolen enligt vad i motionen anförts om vikten av att ombudsmannen skall kunna föra talan i för handikappade principiellt viktiga domstolsärenden (yrkande 1). Motionärerna anför att de vill ge Handikappombudsmannen större befogenheter än regeringen och föreslår att den nya myndigheten ges befogenhet att föra annans talan vid domstol. Motionärerna menar att regeringen gått på en svagt motiverad myndighetslinje som avvisat att Handikappombudsmannen ges processrätt. För att allsidigt ta tillvara handikappades rättigheter måste Handikappombudsmannen kunna anmäla och i domstol driva principiellt viktiga mål. Grunden för rättspraxis är oftast ett enskilt mål, varför möjligheten till processrätt bör finnas reglerad för myndigheten.
Utskottets bedömning
Utgångspunkt för Handikapputredningens arbete var att funktionshindrade har rätt till full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkor med andra samhällsmedborgare. Utredningen fann att det krävdes lagstiftning för att skapa det tillgängliga och öppna samhället som ger funktionshindrade samma möjligheter som andra medborgare.
Utskottet delar denna uppfattning och anser därför att utöver de arbetsuppgifter som föreslås i propositionen även möjligheterna att Handikappombudsmannen också ges en processförande roll ytterligare bör belysas. Grunden för rättspraxis är oftast ett enskilt mål, varför rätt att processa kan behöva finnas för myndigheten. Utskottet anser att regeringen bör belysa förutsättningarna för att ge ombudsmannen en processförande roll och ange de lagändringar ett sådant beslut skulle föranleda samt återkomma till riksdagen.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So57 (v) yrkande 1 och So58 (s) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Utskottet tillstyrker 1--4 §§ i förslaget till lag om Handikappombudsmannen.
Handikappombudsmannens råd
I propositionen föreslås att till Handikappombudsmannen bör knytas ett särskilt råd, vars ledamöter i likhet med ombudsmannen bör utses av regeringen på en bestämd tid. Ledamöterna i rådet föreslås tillsättas på personliga mandat och ha erfarenhet från olika samhällsområden. I propositionen framhålls att erfarenheter från handikappområdet självklart bör vara väl tillgodosett inom rådet.
I motion So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om parlamentarisk medverkan i Handikappombudsmannens råd (yrkande 3). Motionärerna framhåller att rådet bör ha parlamentarisk medverkan.
I motion So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det råd som skall inrättas skall ha en parlamentarisk sammansättning och att detta råd skall kompletteras med en bred representation från handikapporganisationerna (yrkande 4). Motionärerna anser att rådet bör ha en parlamentarisk sammansättning och kompletteras med bred representation från handikapporganisationerna och avslår därför förslaget om att regeringen skall utse rådet.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ledamöterna i Handikappombudsmannens råd bör tillsättas på personliga mandat och ha erfarenhet från olika samhällsområden. Enligt utskottets mening är parlamentarisk medverkan därvid önskvärd. Givetvis bör erfarenheter från handikappområdet vara väl tillgodosedda i rådet. Det ankommer på regeringen att utse ledamöterna. Vad utskottet anfört med anledning av propositionen och motionerna So57 (v) yrkande 4 och So58 (s) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet tillstyrker därmed 5 § i förslaget till lagen om Handikappombudsmannen liksom lagförslaget i övrigt.
Förslaget till ändring i sekretesslagen
I propositionen föreslås att en ny bestämmelse införs i sekretesslagen om att sekretess skall gälla i Handikappombudsmannens verksamhet för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs.
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Ombildning av Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen
I propositionen föreslås att Handikappombudsmannen inrättas som en ny myndighet och att denna nya myndighet ersätter Statens handikappråd. Omstruktureringen innebär att den nya myndigheten får väsentligt ändrade arbetsuppgifter i förhållande till det nuvarande rådet. Detta ställer krav på en annorlunda och utökad kompetens. T.ex. framhålls att Handikappombudsmannens uppgifter att bevaka rättstillämpningen kräver att rådet måste bredda sin juridiska kompetens. Uppgiften att arbeta utifrån FN:s standardregler och att ha en långsiktig bevakning av EU-frågorna kräver speciell kompetens liksom barn- och familjefrågorna.
Det framhålls att det därför är väsentligt att myndigheten får en flexibel organisation. Kompetensfrågorna bör enligt förslaget delvis kunna lösas genom att rådet disponerar sina resurser på ett sådant sätt att kunskap för kortare perioder kan hämtas utifrån och att ett kontaktnät byggs upp med andra myndigheter, forskningsinstitutioner och handikapporganisationer.
Vidare anförs att den nya inriktningen innebär att förslag till fördelning av statsbidrag till handikapporganisationerna bör överföras till Socialstyrelsen som redan i dag ansvarar för anslaget och utbetalningen av bidraget.
Riksdagen föreslås bemyndiga regeringen att ombilda Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen enligt de redovisade riktlinjerna och att till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisa ett ramanslag på 8 374 000 kr.
I motion 1993/94:So58 av Bo Holmberg m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Handikappombudsmannen bör ha juridisk kompetens (yrkande 2). Motionärerna anför vidare att då Handikappombudsmannen skall ha en processförande roll så är det viktigt att den person som utses har juridisk kompetens.
I motion So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anslår 1 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit eller således 9 374 000 kr enligt vad i motionen anförts om att ge ombudsmannen en hög juridisk kompetens ( yrkande 2).
I motion So246 av Gudrun Schyman m.fl. (v) från allmänna motionstiden yrkas att riksdagen till Handikappombudsman för budgetåret 1994/95 anslår 5 000 000 kr (yrkande 5).
Utskottets bedömning
Utskottet tillstyrker att regeringen bemyndigas att ombilda Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen i enlighet med de riktlinjer som redovisats i propositionen (avsnitt 8). Något formellt krav på att ombudsmannen skall vara lagkunnig bör inte upprättas. Däremot måste naturligtvis juridisk kompetens vara företrädd i ombudsmannen kansli och gärna hos ombudsmannen själv. Motion So58 (s) yrkande 2 avstyrks.
Utskottet tillstyrker även den föreslagna medelstilldelningen och avstyrker motionerna So57 (v) yrkande 2 och So246 (v) yrkande 5.
Organisationskommittén för inrättande av en Handikappombudsman
I propositionen anförs att regeringen avser att tillsätta en organisationskommitté med uppgift att förbereda inrättandet av en handikappombudsman. Kommittén kommer, enligt propositionen, bl.a. att få i uppgift att föreslå detaljutformning av Handikappombudsmannens organisation och arbetsformer samt en instruktion. Kommittén skall arbeta skyndsamt med hänsyn till att Handikappombudsmannen skall inrättas den 1 juli 1994.
I motion 1993/94:So57 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att handikapporganisationerna får en representant i den kommitté som skall inrätta Handikappombudsmannen (yrkande 3). Motionärerna framhåller att i propositionen anförs att en organisationskommitté skall tillsättas för att förbereda inrättandet av en Handikappombudsman, men enligt uppgift har denna kommitté redan haft sammanträde. Motionärerna anser det olyckligt att en kommitté har bildats innan riksdagen fattat beslut om den. Än olyckligare finner motionärerna det att handikapprörelsen inte har någon representant i kommittén. Regeringen bör nu snarast erbjuda en representant från handikapprörelsen en plats i kommittén. Motionärerna framhåller att kommittén gör ett bättre arbete om den får ta del av handikapprörelsens erfarenheter.
Regeringen fastställde direktiven för kommitténs arbete den 30 mars 1994 (dir. 1994:28) och förordnade ledamöterna i kommittén den 7 april 1994. Kommittén består av två representanter från regeringskansliet, kanslichefen för Statens handikappråd och en sakkunnig med erfarenhet från omstruktureringsarbete inom omsorgerna.
Organisationskommittén har bl.a. beslutat om en utfrågning med Handikappförbundens samarbetsorgan och representanter från de handikapporganisationer som inte ingår i samarbetsorganet samt en bredare utfrågning med representanter från handikapporganisationerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att handikapporganisationerna inbjudits att ge sina synpunkter på hur omorganisationen bör ske. Motion So57 (v) yrkande 3 är därmed i huvudsak tillgodosedd. Motionen avstyrks.
Solidarisk finansiering av omsorg och service
I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om solidarisk finansiering av handikapprelaterad omsorg och service (yrkande 7). Motionärerna framhåller att deras principiella utgångspunkt är att välfärden skall finansieras solidariskt över skattsedeln. Det är inte priset på den tjänst man behöver för att kunna leva ett accetabelt liv, som skall avgöra efterfrågan, utan enbart behovet.
I propositionen anförs att utgångspunkten för handikappolitiken är alla människors lika värde och lika rätt. Det betyder att personer med funktionshinder skall ha möjlighet att som andra delta i olika aktiviteter. Personer med funktionshinder skall, i likhet med andra, ges möjligheter att få en god utbildning, ha ett förvärvsarbete, ha ett tryggt och värdigt boende, delta i olika fritids- och kulturaktiviteter m.m. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet. Ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar hela samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen.
Vidare anförs att den beslutade särskilda rättighetslagen för personer med funktionshinder har varit ett viktigt steg på vägen. De individuella insatserna är avgörande för att åstadkomma oberoende och förbättra de personliga förutsättningarna för personer med funktionshinder. Det är emellertid lika viktigt att de individuella åtagandena följs upp med generella åtgärder för att funktionshindrade skall bli likställda med andra samhällsmedborgare. Den generella tillgängligheten inom varje samhällssektor behöver, enligt propositionen, utvecklas och säkerställas och ansvaret inom varje sektor måste göras tydligare. Regeringen har mot den bakgrunden i den senaste regeringsförklaringen lagt fast att 1994 års handikappreform skall följas upp med ytterligare reformförslag.
Utskottets bedömning
Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet i samhällslivet och jämlikhet i levnadsvillkoren för personer med funktionshinder. Utskottet delar uppfattningen i propositionen att ansvaret för att detta mål kan infrias åvilar hela samhället, men ytterst staten, kommunerna och landstingen. Utskottet anser inte att det behövs något tillkännagivande till regeringen med anledning av motion So276 (s) yrkande 7. Motionen avstyrks.
Avgifterna inom handikappomsorgen
I motion So208 av Jan Andersson och Bo Nilsson (båda s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om en översyn av och förslag till åtgärder för människor med funktionshinder som drabbas av avgiftshöjningar på flera områden. Motionärerna anför att kommuner och landsting tvingas till stora besparingar på grund av ansträngd ekonomi och därför höjer sina avgifter. Varje höjning i sig kan tyckas överkomlig för den enskilde. Problemet är, enligt motionärerna, att människor med funktionshinder drabbas av avgiftshöjningar på flera områden. Detta leder sannolikt till att många av dem lever på en levnadsnivå som inte kan betecknas som skälig. Det behövs därför en översyn av hur det samlade avgiftsuttaget slår för människor med behov av många insatser samt förslag på hur villkoren för dem kan förbättras.
Även i motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) berörs frågan om avgifterna. Motionärerna yrkar att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av och förslag till förändringar i principerna för kommunernas avgiftssystem inom äldre- och handikappfrågor (yrkande 4). Motionärerna anför att i det s.k. högkostnadsskyddet för sjukvård ingår inte den sjukvård som erhålls genom den kommunala hemsjukvården. Denna sjukvård har efter Ädelreformen blivit omfattande. Enligt motionärernas uppfattning är det självklart att patientkostnaden även för denna sjukvård bör omfattas av högkostnadsskyddet och att regeringen bör komma med förslag till förändringar som bättre svarar mot vedertagna fördelningspolitiska principer.
I samma motion yrkas också att riksdagen hos regeringen begär förslag på en skyddslagstiftning för personer i särskilt boende och på sjukhem (yrkande 6). Motionärerna anför att höjningen av avgiften vid sjukhemmen och i särskilt boende i många kommuner har blivit så stor att patienter och nära anhöriga inte kan ha kvar sin bostad där de kanske levt tillsammans större delen av sitt liv, därför behövs en skyddslagstiftning.
Med anledning av proposition 1992/93:129 om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen beslutade riksdagen om att särregleringen av avgifter som avsåg helinackordering i särskilda boendeformer för service och omvårdnad skulle upphävas och ett nytt avgiftssystem införas (betänkande 1992/93:SoU12, rskr. 132).
Socialstyrelsen fick i samband med beslutet om avgifter inom äldre- och handikappomsorgen i uppdrag att noga följa utvecklingen och utformningen av kommunernas avgiftssystem. Slutrapporten, Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1994:1 De nya avgifterna för äldre- och handikappomsorgen, grundar sig på en enkätundersökning till 95 kommuner och en djupstudie i 10 kommuner. Studien visar att drygt hälften av kommunerna redan har infört separata avgifter för boende, kost och omvårdnad i särskilda boendeformer. Merparten av dessa kommuner tar ut avgift för omvårdnad enligt kommunens hemtjänsttaxa oavsett boendeform. Inkomstrelaterade taxor blir allt vanligare liksom att avgiften bestäms dels av omsorgsbehovet, dels debiteras i procent av hjälptagarens inkomst. Socialstyrelsen pekar på att den fördelningspolitiska effekten av en sådan taxemodell är att personer med omfattande omvårdnadsbehov får betala en betydligt högre andel av sin inkomst i avgift än personer med mindre omvårdnadsbehov. Styrelsen konstaterar också att en fjärdedel av kommunerna gjort någon form av uppdelning av hemtjänstinsatserna i omvårdnads- respektive serviceinsatser. Den enskilde får betala enligt en högre taxa för serviceinsatserna.
Socialstyrelsen konstaterar vidare att det råder stora skillnader i kommunernas avgiftsuttag och att i många kommuner saknas generella riktlinjer för hur avgiften kan jämkas. Styrelsen anser att samtliga kommuner bör utarbeta anvisningar för individuell jämkning av avgifterna.
Styrelsen framhåller också att få kommuner har utarbetat regler, anvisningar eller praxis för avgiftsberäkning och avgiftsbeslut för yngre personer med funktionshinder. Socialstyrelsen noterar att behovet av individuella hänsyn och överväganden vad gäller avgifterna för yngre personer med funktionshinder särskilt har betonats i propositionen. Styrelsen anser mot bakgrund av detta att det är angeläget att kommunerna utarbetar regler och riktlinjer för avgiftsprövning för denna grupp.
I årets budgetproposition redovisar regeringen att den har för avsikt att ta initiativ till en överläggning med Svenska Kommunförbundet för att, mot bakgrund av Socialstyrelsens rapport, diskutera tillämpningen av avgiftsreglerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att regeringen arbetar aktivt med frågan om tillämpningen av avgiftsreglerna inom äldre- och handikappomsorgen. Något initiativ från riksdagen med anledning av motionerna So208 (s) och So275 (s) yrkandena 4 och 6 behövs inte. Motionerna avstyrks.
Kostnadsersättning till vuxna med glutenintolerans
I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kostnadsersättningen till vuxna med glutenintolerans (yrkande 9). Motionärerna anför att den försämrade ekonomin hos kommuner och landsting tenderar att leda till ökade levnadsomkostnader för enskilda människor. T.ex. har hälso- och sjukvården tidigare svarat för kostnadsersättning till vuxna med glutenintolerans. Det förekommer nu att hälso- och sjukvården inte längre är beredd att stå för denna kostnad.
Enligt lagen om begränsning av läkemedelskostnader m.m. gäller prisnedsättning för vissa speciallivsmedel till barn under 16 år enligt vad som finns angivet i förordningen (1979:1132) om prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar. Barn som lider av någon av de i förordningen upptagna sjukdomarna, bl.a. glutenintolerans, har rätt till nedsättning av priset på vissa livsmedel.
Regeringen tillsatte våren 1990 en kommitté med uppdrag att göra en utredning om det samlade förmånssystemet för försäkrade med betydande kostnader för sjukdom och handikapp (dir. S 1990:04). Enligt uppdraget skulle förslagen ta sikte på bl.a. systemet med läkemedelsförmåner, varvid bl.a. möjligheterna borde prövas att utvidga prisnedsättningen av läkemedel till vissa produkter för vilka den enskilde i dag helt får stå för kostnaderna samt ett slopande av åldersgränsen för prisnedsättning av speciallivsmedel vid vissa sjukdomar.
Utredningen redovisade sina förslag i betänkandet Merkostnader vid sjukdom och handikapp (SOU 1992:129). Utredningen föreslår att åldersgränsen 16 år för rätt till prisnedsatta speciallivsmedel avskaffas. Utredningen framhåller vidare att endast läkare som är specialiserade på sådana sjukdoms- och bristtillstånd som kan medföra rätt till prisnedsatta speciallivsmedel har förskrivningsrätt. Det finns därför enligt utredningen inte något egentligt skäl att bibehålla den diagnosförteckning som i grunden styr vilka diagnosgrupper som kan få speciallivsmedel till nedsatt pris. Enligt utredningens förslag bör också patientens kostnader för speciallivsmedel ingå i högkostnadsskyddet för vård och medicin. Samma regler som gäller för prisnedsättning av läkemedel och kostnadsbefrielse genom högkostnadsskyddet bör gälla också för beräkning av prisnedsättning av speciallivsmedel, dvs. en förskrivning av livsmedel får inte avse större mängd än som svarar mot det beräknade behovet för 90 dagar. Förslaget har beräknats öka försäkringens kostnader med högst 25 miljoner kronor.
Ärendet bereds efter remissbehandling i regeringskansliet.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att regeringens kommande ställningstagande på detta område inte bör föregripas. Motion So275 (s) yrkande 9 avstyrks därför.
Kommunernas kostnadsansvar för omsorg
I motion So271 av Märtha Gårdestig (kds) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna av LSS bör uppmärksammas och tas upp till förnyad prövning. Motionären anför att överföringen av omsorgerna från landstingen till kommunerna kommer att skapa ekonomiska problem för de kommuner som har vårdhem med många omsorgstagare från andra landsting/kommuner, som t.ex. Sävsjö. Hittills har hemlandstinget betalt för dessa omsorgstagare. När omsorgen kommunaliseras kommer kommunen där vårdhemmet ligger att vid en strikt tillämpning av LSS få ansvaret även för dessa boende. Motionären anser att detta måste lösas genom ändringar i LSS-lagstiftningen så att placeringskommunen kan stå för kostnaderna.
I motion So240 av Ulf Melin (m) begärs ett tillkännagivande om ändring av vistelsebegreppet i socialtjänstlagen (SoL). Avvecklingen av vårdhemmen för psykiskt utvecklingsstörda pågår runt om i landet och dessa flyttar ut till gruppbostäder eller eget boende. Denna process har skapat problem när det gäller ersättningsfrågorna. Socialtjänstkommittén har föreslagit ändring i socialtjänstlagen som innebär att vid placering i annan kommun skall bistånd ges enligt 6 § SoL. Kommuner skall träffa avtal om biståndsansvar vid överflyttning. Motsvarande skulle kunna göras för omsorgsverksamheten innebärande att hemortskommunen får ett ökat ansvar för kommuninvånare som placeras i annan kommun.
I Socialtjänstkommitténs delbetänkande Rätten till bistånd inom socialtjänsten, SOU 1993:30 diskuteras vistelsebegreppet och ansvarsfördelningen mellan kommunerna. Kommittén föreslår att vistelsekommunens ansvar för stöd och hjälp enligt socialtjänstlagen ligger fast. Från dessa regler görs vissa undantag. Undantagen gäller beslut om placeringar som verkställts utanför hemkommunen. I dessa fall har placeringskommunen ansvaret för det bistånd som den enskilde behöver. Ett annat undantag gäller personer som vistas på kriminalvårdsinrättning eller sjukvårdsinrättning i en annan kommun än hemortskommunen.
Betänkandet har remissbehandlats och ärendet bereds för närvarande inom regeringskansliet.
Södertälje kommun och Antroposofiska sällskapet har uppvaktat utskottet angående konsekvenserna av 16 § (vistelsebegreppet) i LSS och bl.a. framfört att ansvaret enligt 16 § LSS resulterar i att kommuner inte kan samarbeta om att bygga upp nödvändiga gemensamma boenderesurser av specialiserad karaktär. Det krävs enligt dem en lagändring som gör det möjligt för en kommun att ta ekonomiskt ansvar även för personer som är folkbokförda utanför kommunen i synnerhet om placeringen sker på initiativ av den kommunen.
Socialministern har i ett frågesvar i riksdagen den 15 april 1994 tagit upp frågan om de ekonomiska konsekvenserna av avvecklingen av vårdhemmen och då anfört följande:
Huvudmannaskapsförändringen kan innebära att en liten kommun i vilken en större institution är lokaliserad kan åsamkas höga kostnader för verksamhet enligt LSS. Jag har erfarit att frågan om kostnadsansvar på en del håll i landet utgör ett reellt problem i de pågående förhandlingarna om kommunalisering av omsorgerna. Svenska kommunförbundet har också aktualiserat frågan i Socialdepartementet, och den är för närvarande föremål för beredning.
Det är enligt min uppfattning viktigt att denna fråga får en tillfredsställande lösning, så att huvudmannaskapsförändringen kan genomföras på det sätt som planerats. Om detta fordrar lagändringar av teknisk natur har regeringen för avsikt att återkomma till riksdagen tidigt i höst med sådana förslag.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det angeläget att frågan om kostnadsansvaret vid överföring av vårdhemmen från landstingen till kommunerna snarast får en lösning. Utskottet konstaterar samtidigt att regeringen arbetar aktivt med frågan. Regeringen har för avsikt att återkomma till riksdagen under hösten om det behövs lagändringar av teknisk natur för att lösa frågan om huvudmannaskapsöverföringen. Frågan om rätten till bistånd och eventuella ändringar i socialtjänstlagen bereds inom regeringskansliet. Regeringens kommande förslag bör enligt utskottet avvaktas. Något initiativ med anledning av motionerna So240 (m) och So271 (kds) behövs inte. Motionerna avstyrks.
Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade
I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts dels om boende för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade (yrkande 5), dels om behov av att tidigare fattat beslut ligger fast om att vårdhemmen för utvecklingsstörda skall avskaffas (yrkande 6). Motionärerna pekar på att i samband med införandet av omsorgslagen uttalade riksdagen principen att vårdhemmen för utvecklingsstörda skulle avvecklas. När riksdagen tog beslut om LSS, som ersätter omsorgslagen, föll detta ställningstagande bort. För att ingen oklarhet skall råda om inriktningen vad gäller boendet för utvecklingsstörda anser motionärerna att riksdagen åter skall fastställa denna princip.
Sedan omsorgslagen infördes har stora förändringar skett till det bättre. Ett stort antal gruppbostäder har tillkommit. Fortfarande finns dock ett stort antal utvecklingsstörda kvar på vårdhemmen varför utbyggnaden av gruppbostäder måste fortsätta. Kommunerna måste också ges förutsättningar att bygga ut gruppboendet för psykiskt funktionshindrade. Inom ramen för det socialt inriktade investeringsprogram som också föreslås i motionen bör också ingå stöd till byggande av ändamålsenliga bostäder för både utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade.
I propositionen 1984/85:176 om en ny omsorgslag anfördes att en av de angelägnaste förändringar som bör ske är att avveckla vårdhemmen och ge psykiskt utvecklingsstörda ett bättre boende. I de särskilda omsorgerna föreslogs ingå rätt till bostad i familjehem eller i elevhem för barn och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet och bostad i grupphem för vuxna som inte kan bo självständigt.
Utskottet behandlade propositionen i betänkandet SoU 1984/85:27. Utskottet delade socialministerns uppfattning att vårdhem och specialsjukhus efterhand borde avvecklas. Avvecklingen av vårdhem för barn borde ske skyndsamt. Vad gällde avvecklingen av vårdhem för vuxna delade utskottet socialministerns uppfattning att utflyttningen från vårdhem och specialsjukhus måste ske med varsamhet och med hänsynstagande till och efter samråd med varje enskild individ. Utskottet tillstyrkte att nyintagning i specialsjukhus och vårdhem för vuxna endast får ske om det finns synnerliga skäl.
1989 års handikapputredning föreslog i betänkandet SOU 1991:46 att avvecklingsplaner för vårdhemmen skulle upprättas av kommuner och landsting senast den 31 december 1993 och att avvecklingen skulle vara slutförd senast den 1 januari 1998.
I proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade föreslogs att i lagen om införande av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade skulle skrivas in att kommuner och landsting gemensamt skall planera för avvecklingen av befintliga specialsjukhus och vårdhem och att avvecklingsplaner skall lämnas in till Socialstyrelsen senast den 31 december 1994. Nyintagning i specialsjukhus eller i vårdhem skall inte få ske i annat fall än när det är fråga om vård oberoende av samtycke. Kommunerna skall i samråd med landstingen regelbundet minst en gång om året överväga om boendet i vårdhem eller specialsjukhus för en person skall kunna ersättas av någon boendeform enligt den nya lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Socialministern framhöll i propositionen att avvecklingen av vårdhemmen borde påskyndas ytterligare. Vård oberoende av samtycke borde dock finnas kvar ännu en tid. Med anledning härav var han för sin del inte beredd att föreslå en definitiv tidpunkt när vårdhemmen och specialsjukhusen skulle vara helt avvecklade. Detta borde dock inte behöva påverka avvecklingstakten.
Utskottet behandlade propositionen i betänkandet 1992/93:SoU19. Utskottet tillstyrkte lagförslagen och anförde följande angående vårdhemmen (s. 29):
Utskottet delar i huvudsak förslaget i propositionen beträffande vårdhem och specialsjukhusen. Utskottet instämmer i att något slutdatum för avvecklingen av vårdhemmen och specialsjukhusen inte nu bör anges. Utskottet anser att större institutioner bör avvecklas.
I vissa fall kan dock, enligt utskottets mening, ett litet välfungerande vårdhem för dem som bor där utgöra en väl så god vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehoven är individuella och det är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems förutsättningar under avvecklingstiden kunna ta ställning till frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Vad utskottet nu anfört bör med avslag på motionerna So18 (s) yrkande 5, So19 (s) yrkande 2, So20 (v) yrkande 10 och So29 (fp) ges regeringen till känna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 321).
Av Socialstyrelsens statistik framgår att en kraftig utbyggnad av gruppbostäder för utvecklingsstörda skett under senare år. I november 1986 bodde 5 957 utvecklingsstörda personer i gruppbostäder, i september 1992 9 992. För perioden 1993--95 planeras ytterligare 2 100 lägenheter i gruppbostäder.
I slutet av december 1992 bodde 3 610 utvecklingsstörda på vårdhem. Enligt uppgift från Socialstyrelsen minskar antalet nu relativt snabbt.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att större institutioner bör avvecklas.
Utskottet vidhåller också uppfattningen att ett litet välfungerande vårdhem för dem som bor där utgör en väl så god vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehoven är individuella och det är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems förutsättningar under avvecklingstiden kunna ta ställning till frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Utskottet avstyrker därmed motion So276 (s) yrkandena 5 och 6.
Psykiskt utvecklingsstördas rätt till särskilda omsorger
I motion So269 av Arne Jansson och Laila Strid-Jansson (båda nyd) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att skapa bättre förutsättningar för enskild utvecklingsstörd att gentemot landsting och kommuner hävda sin rätt till särskilda omsorger. Motionärerna anför att Socialstyrelsen hösten 1991 gjorde en granskning av landstingens sätt att leva upp till omsorgslagen. Granskningen visade att en fjärdedel eller 241 av de domar som avkunnats sedan omsorgslagen trädde i kraft 1 juli 1986 fortfarande inte verkställts hösten 1991. Frågan om möjligheten att tvinga ett landsting eller en kommun att verkställa ett beslut fattat av förvaltningsdomstol har utretts av Kommunalansvarsutredningen (SOU 1989:64). Utredningens förslag om ett ekonomiskt sanktionssystem riktat mot kommun och landsting har inte lett till något lagförslag. Lokaldemokratiutredningen har senare fått i uppgift att bl.a. slutföra arbetet med hur ett sanktionssystem bör utformas (dir. 1992:12). Motionärerna oroas av att högarna av domstolsbeslut där landstingen trotsar beslut av länsrätten växer medan utredningsverksamheten pågår.
Frågan om sanktionssystem för att förmå kommuner att verkställa beslut av förvaltningsdomstol behandlades nyligen av utskottet i betänkande 1993/94:SoU29. Utskottet konstaterade då att Lokaldemokratikommitténs delbetänkande Förtroendevaldas ansvar vid domstolstrots och lagtrots (SOU 1993:109) remissbehandlades. Utskottet ansåg att beredningen inom regeringskansliet borde avvaktas och avstyrkte den aktuella motionen.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning och avstyrker därför motion So269 (nyd).
Handläggningsbestämmelser i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
I motion So245 av Lena Öhrsvik (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av handläggningsbestämmelser i ärenden rörande lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Motionären anför att det i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade saknas bestämmelser om att lagen är komplement till socialtjänstlagen (SoL). Detta gör att ärenden enligt LSS inte kan handläggas på samma sätt som enligt bestämmelserna i SoL. Det finns heller inga bestämmelser i LSS om vad som händer om t.ex. föräldrar inte betalar fastställda avgifter. Inte heller frågan om delegering berörs i lagtexten.
Av 22 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) framgår att kommunen själv bestämmer vilken nämnd som skall handlägga LSS-ärenden. Inte heller i den tidigare omsorgslagen fanns någon bestämmelse om vilken nämnd som hade att besluta i ärenden enligt omsorgslagen.
Om fastställda avgifter inte erläggs träder vanliga bestämmelser om indrivning in, dvs. ärendet överlämnas till tingsrätten för indrivning.
Frågan om delegering berörs inte i LSS. Här gäller bestämmelserna enligt kommunallagen (1991:900) 6 kap. 33--38 §§.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det angeläget att kommunerna själva kan välja vilken nämnd som skall handlägga LSS-ärenden. Inte heller i övrigt anser utskottet att motion So245 (s) bör föranleda något uttalande från riksdagens sida. Motionen avstyrks.
Resemöjligheter för funktionshindrade personer
I motion So276 av Ingvar Carlsson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om allas lika möjligheter att resa (yrkande 3). Motionärerna anför att det finns stora brister på kommunikationsområdet så att "hela kedjan" inte fungerar för funktionshindrade. En inventering av dessa brister bör omedelbart göras och en konkret investeringsplan läggas fram för att åtgärda bristerna. Det handlar om tillgänglighet vad gäller färdmedel, terminaler och vägar. Eftersom det berör många myndigheter och företag inom trafikområdet måste samtliga berörda medverka i någon form av gemensamt programarbete. Investeringsplanerna bör, enligt motionärerna, ingå som en del i tillämpningen av ansvars- och finansieringsprincipen inom trafikområdet, och staten bör ta fram en tioårig investeringsram som stöd för planernas genomförande.
I motion So264 av Claus Zaar och Leif Bergdahl (nyd) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för färdtjänsten (yrkande 10). Motionärerna anför att färdtjänsten måste behovsprövas i ökad omfattning och att en omprövning av regelsystemen inom färdtjänsten bör göras för att minska kostnaderna.
Utskottet behandlade senast frågan om färdtjänst i betänkandet 1992/93:SoU19. Utskottet konstaterade då att regeringen hade för avsikt att återkomma i frågan om färdtjänst i samband med beredningen av Handikapputredningens slutbetänkande. Betänkandet remissbehandlades då.
I budgetpropositionen redovisade regeringen att färdtjänst är den service inom socialtjänsten som omfattar flest personer och att nästan en fjärdedel av alla personer över 65 år hade färdtjänsttillstånd år 1992. Totalt hade 436 000 personer tillstånd detta år varav 16 % var under 65 år. Antalet personer med färdtjänsttillstånd har dock minskat under de senaste tre åren liksom antalet färdtjänstresor. Samtidigt har servicelinjer byggts ut snabbt under senare år och utgör ett viktigt komplement till färdtjänsten och den övriga kollektivtrafiken.
I budgetpropositionen bil. 7 (Kommunikationsdepartementet) anförs under rubriken Inriktningen av det fortsatta arbetet för att främja funktionshindrades rese- och kommunikationsmöjligheter följande sammanfattande bedömning (s. 160):
Målet bör vara att funktionshindrade personer skall kunna tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när det gäller möjligheter att förflytta sig och resa eller att utnyttja andra former av kommunikationer. En helhetssyn på funktionshindrades kommunikationsmöjligheter bör därvid eftersträvas. Olika vägar att tillgodose funktionshindrades behov måste prövas. Sådana åtgärder som kan väntas ge störst samlad effekt vid en given insatsnivå bör prioriteras. Åtgärdernas effekter på det totala utbudet av tjänster inom kommunikationsområdet och följderna för det internationella utbytet av varor och tjänster måste beaktas.
I budgetpropositionen föreslås att arbetet med att utfärda föreskrifter om anpassningen av kollektiva färdmedel med stöd av lagen om handikappanpassad kollektivtrafik bör gå vidare. I sammanhanget betonas att det finns en bred uppslutning bakom de ambitioner som ligger till grund för Handikapputredningens förslag om åtgärder för att öka tillgängligheten till olika färdmedel. Den konkreta utformningen av åtgärderna och de tidsplaner för ett genomförande som utredningen redovisat har däremot givit upphov till starka invändningar av främst ekonomisk eller teknisk natur från en rad olika remissinstanser. Regeringen framhåller att det i många fall finns anledning att ta hänsyn till den framförda kritiken. Utredningens förslag bör dock efter en ingående konsekvensprövning i vissa avseenden i väsentliga delar kunna ligga till grund för kommande föreskrifter på området.
Trafikutskottet konstaterade i sitt betänkande 1993/94:TU22 att en allmän enighet råder om att ett av de viktigaste målen för trafikpolitiken är att en tillfredsställande transportförsörjning skall finnas tillgänglig för alla. Utskottet godkände vad regeringen anfört och betonade att målet bör vara att funktionshindrade personer skall kunna tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när det gäller möjligheter att förflytta sig och resa eller att utnyttja andra former av kommunikationer. Riksdagen följde utskottet (rskr. 244).
I den nu aktuella propositionen redovisar regeringen att Samreseutredningen (K 1993:06) har i uppdrag att lägga fram förslag för att åstadkomma en bättre samordning i fråga om resor med kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och resor med kollektiva färdmedel. Ett väsentligt motiv för en förbättrad samordning är att göra kollektivtrafiken mer tillgänglig för funktionshindrade personer.
Vidare redovisas att PBL-utredningen (M 1992:03) har i uppdrag att göra en analys av vilka effekter de nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen (1987:10) har fått i fråga om tillgängligheten för personer med funktionshinder. Utredningen skall i sina överväganden i tillgänglighetsfrågan ta del av de förslag som lagts fram av Handikapputredningen.
Utskottets bedömning
Utskottet anser det angeläget att öka tillgängligheten till olika färdmedel. Målet bör vara att funktionshindrade personer skall kunna tillförsäkras samma villkor som andra medborgare när det gäller möjligheter att förflytta sig och resa eller att utnyttja andra former av kommunikationer. I den nu aktuella propositionen liksom i årets budgetproposition har redovisats det arbete som pågår inom regeringskansliet och inom olika utredningar för att åstadkomma en bättre samordning av kommunikationer och förbättra tillgängligheten för funktionshindrade. Utskottet anser att regeringens kommande förslag på området bör avvaktas. Motion So276 (s) yrkande 3 avstyrks.
Det ankommer på kommunerna att besluta om vilka kommuninvånare som skall ha rätt till färdtjänst. Utskottet delar inte uppfattningen i motion So264 (nyd) yrkande 10 att behovsprövningen måste skärpas. Motionen avstyrks.
Förflyttningsbesvär för personer med mag- och tarmbesvär
I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att personer med mag- och tarmbesvär ges en garanti att ha tillgång till toalett på bestämda platser (yrkande 10). Motionärerna anför att personer med mag- och tarmbesvär ofta får stanna i hemmet på grund av att de inte är säkra på att snabbt kunna nå en toalett, vilket de har behov av. Motionärerna föreslår att Socialstyrelsen skall få i uppdrag att i samarbete med ILCO (förening för stomiopererade) och RMT (Riksförbundet för mag- och tarmsjuka) träffa överenskommelser med Apoteksbolaget och Försäkringskassan att de under tiden de är bemannade anvisar toalett till människor med mag- och tarmbesvär.
Utskottets bedömning
Utskottet har förståelse för de mag- och tarmsjukas problem. Detta är dock en fråga som bör lösas på lokal nivå. Utskottet avstyrker motion So275 (s) yrkande 10.
Rehabilitering för vuxna synskadade
I motion So203 av Maud Ekendahl och Leif Carlson (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rehabilitering för synskadade. Motionärerna anför att rehabiliteringsinsatserna har försämrats genom att långträningskurserna har försvunnit. Genom den decentralisering som skett finns nu endast starkt yrkesinriktade AMI-kurser på tre veckor. Då det finns ett behov av ADL-träning för personer med grava synskador bör, enligt motionärernas mening, ansvarsfördelningen klargöras mellan stat, landsting och kommun för de utbildnings- och träningsinsatser som behövs.
I regeringens proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade föreslogs att sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilitering och rehabilitering skulle klargöras genom ett tillägg till hälso- och sjukvårdslagen. Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag föreslogs också för att påskynda utvecklingen av habilitering och rehabilitering och minska ojämlikheterna mellan länen. Bidraget föreslogs lämnas under fyra år med 425 miljoner kronor per år.
I betänkandet 1992/93:SoU19 tillstyrkte utskottet bl.a. regeringens förslag till ändringar i hälso- och sjukvårdslagen. Utskottet tillstyrkte också förslagen till statsbidrag. Utskottet uttalade med anledning av regeringens förslag och en motion om möjligheterna för synskadade att lära sig punktskrift att det föreslagna statsbidraget för att förstärka insatserna för habilitering och rehabilitering bl.a. skall kunna användas för att utveckla verksamheterna vid syn- och hörselcentralerna och för stöd till handikapporganisationernas versamhet för olika handikappgrupper. (Riksdagen följde utskottet, rskr. 321)
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att sjukvårdshuvudmännens ansvar för habilitering och rehabilitering sedan den 1 januari 1994 är reglerat i hälso- och sjukvårdslagen och att särskilda statsbidrag under en fyraårssperiod fr.o.m. år 1994 utgår för att bl.a. utveckla verksamheterna vid syn- och hörselcentralerna. Motion So203 (m) är därmed åtminstone delvis tillgodosedd. Motionen avstyrks.
Hjälpmedel för funktionshindrade personer
I motion So227 av Britta Sundin m.fl. (s) begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om föreskrifter för ordinationsansvar och ordinationsrätt för olika hjälpmedel. Motionärerna anför att ordinationsansvaret innebär ett medicinskt ansvar. För vård- och behandlingshjälpmedel skall ordinatören kunna diagnostisera/bedöma adekvat behandlingsåtgärd. För ordination av hjälpmedel för daglig livsföring skall ordinatören kunna bedöma möjlighet till rehabilitering före kompensatorisk åtgärd. Utprovning, anpassning och ordination av hjälpmedel ställer stora krav på kunskap hos de yrkesgrupper som skall utföra dessa uppgifter. Motionärerna anser därför att det krävs att Socialstyrelsen meddelar föreskrifter om vem som har ordinationsansvaret och ordinationsrätten för de olika hjälpmedlen.
I proposition 1992/93:159 föreslogs ett tillägg i hälso- och sjukvårdslagen om att sjukvårdshuvudmännen har en skyldighet att tillhandahålla hjälpmedel för funktionshindrade i deras dagliga livsföring och hjälpmedel för vård och behandling. Ett tidsbegränsat statligt stimulansbidrag föreslogs i syfte att påskynda utvecklingen av hjälpmedelsförsörjningen för grupper med mer omfattande och komplicerade hjälpmedelsbehov. I propositionen hänvisades också till tidigare uttalanden i propositionen 1990/91:14 om ansvaret för service och vård till äldre och handikappade m.m. där det uttalades att det var viktigt att upprätthålla specialistkompetensen inom hjälpmedelsförsörjningen, att hjälpmedelscentralerna inte får splittras och att den nya ansvarsfördelningen inte får försämra möjligheterna till att utveckla hjälpmedelsverksamheten i dess olika delar. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag. Riksdagen följe utskottet (bet. 1992/93:SoU19, rskr. 321).
Socialstyrelsen har i rapporten Rehabilitering inom hälso- och sjukvården -- för alla åldrar och diagnoser, SoS-rapport 1993:10 behandlat frågan om hjälpmedel. Styrelsen framhåller att god tillgång till väl fungerande hjälpmedel för många funktionshindrade är avgörande för deras möjligheter att aktivt och självständigt delta i samhällslivet. Väl fungerande hjälpmedel kan också medföra besparingar genom att andra samhällsinsatser i vissa fall inte behöver sättas in.
Socialstyrelsen anför att för att hjälpmedel skall utnyttjas så bra som möjligt krävs att den enskildes totala livssituation analyseras, hjälpmedelsbehovet relateras till andra åtgärder och att individuella åtgärdsprogram utformas, bl.a. träning i att använda hjälpmedel och uppföljning av hur hjälpmedel används och fungerar. Att ge generell information till brukare om olika hjälpmedel, deras förutsättningar, möjligheter och egenskaper är en utomordentligt viktig uppgift för de yrkesgrupper som är kompetenta för detta samt för ansvariga huvudmän. Det är också viktigt, framhålls det, att utprovning och anpassning av hjälpmedel utgår från den enskildes behov och att denne ges medinflytande. Så långt möjligt bör utprovningen ske i den miljö där hjälpmedlen skall användas och ses som en integrerad del av behandlingen och rehabiliteringen.
Vissa hjälpmedel tillhandahålls, utprovas, tränas in och följs upp via specialenheter som hörcentraler, syncentraler och ortopedtekniska avdelningar. Dessa är oftast knutna till enheter vid sjukhus eller motsvarande. Andra hjälpmedel tillhandahålls via hjälpmedelscentralerna men kan utprovas, tränas in och följas upp inom primärvården, den kommunala hälso- och sjukvården samt vid vissa enheter vid sjukhus. Främst gäller detta hjälpmedel för rörelsehindrade och personer med flera handikapp. I rapporten anförs att det är viktigt att den pågående decentraliseringen gör det möjligt att upprätthålla specialistkompetens och att utveckla insatser för grupper med kvalificerade hjälpmedelsbehov. Även ett enkelt hjälpmedel kan få oanade medicinska konsekvenser för den enskilde om det finns brister i bedömning, utprovning, inträning eller förskrivning.
Socialstyrelsen har också inom ramen för Ädelutvärderingen belyst hjälpmedelsförsörjningen i rapport 1993:10. Av denna framgår att det finns mycket stora olikheter över landet vad avser fördelningen av hjälpmedelsansvaret mellan kommuner och landsting. Ädelreformen har förstärkt den uppfattning som uppkommit under de senaste åren -- att betrakta hjälpmedelscentralens verksamhet som ren materialförsörjning och inte som en del av hälso- och sjukvården. Genom tillägget i hälso- och sjukvårdslagen fr.o.m. 1994 har det blivit tydligt att tillhandahållandet av hjälpmedel ingår i hälso- och sjukvårdshuvudmannens ansvar på samma villkor som övrig hälso- och sjukvård. Lagändringen innebär, enligt utvärderingen, en statushöjning för hjälpmedelsförsörjningen och ger även förutsättningar för att vända den negativa trend som synts.
Från Socialstyrelsens sida planeras till följd av lagregleringen om skyldigheten att tillhandahålla hjälpmedel ett Allmänt råd om hjälpmedel till hösten 1994. Styrelsen utarbetar för närvarande också ett Allmänt råd om liftar tillsammans med Arbetarskyddsstyrelsen.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att Socialstyrelsen förbereder Allmänna råd om hjälpmedel. Motion So227 (s) är därmed åtminstone delvis tillgodosedd. Motionen avstyrks.
Utbildning i handikappfrågor
I motion So275 av Jan Fransson m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anfört som behovet av utbildningsmaterial i handikappfrågor (yrkande 2). Motionärerna menar att en genomgående uppfattning är att politiska och administrativa företrädare för olika samhällsorgan har otillräckliga kunskaper i handikappfrågor. Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att tillsammans med handikapporganisationerna utarbeta utbildningsmaterial som lämpar sig för lokala aktiviteter. Resurser som stimulerar till sådana åtgärder bör också anvisas.
I propositionen anförs att Handikappombudsmannen skall arbeta för att öka insikten om gällande regler och de värderingar dessa bygger på samt aktivt förmå myndigheter och andra i samhällslivet att beakta funktionshindrade personers rättigheter och intressen samt verka för att flytta fram positionerna för personer med funktionshinder. Ombudsmannen skall även ha en allmänt informerande och rådgivande roll.
Ombudsmannen har en viktig roll som informatör, men han skall inte, framhålls det i propositionen, ta över den viktiga opinionsbildande roll som handikapprörelsen har. Det är främst de funktionshindrade själva som kan informera om vad det innebär att leva med ett funktionshinder. Handikapprörelsen har haft och har en betydelsefull roll för utformningen av de handikappolitiska insatserna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att förslaget att inrätta en Handikappombudsman i viss mån tillgodser motionärerna. Handikappombudsmannen skall arbeta för att öka insikten om gällande regler och de värderingar dessa bygger på och aktivt verka för att myndigheter och andra beaktar funktionshindrades rättigheter och intressen.
Utskottet vill också peka på den viktiga opinionsbildande roll handikapprörelsen har för att öka kunskapen i samhället om hur det är att leva med funktionshinder.
Utskottet anser inte att det behövs något initiativ med anledning av motion So275 (s) yrkande 2. Motionen avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande inrättandet av en Handikappombudsman att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So246 yrkande 4 och 1993/94:So276 yrkande 9, 2. beträffande processförande roll att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So57 yrkande 1 och 1993/94:So58 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, men. (v) - delvis 3. beträffande 1--4 §§ i förslaget till lag om Handikappombudsman att riksdagen antar 1--4 §§ i förslaget till lag om Handikappombudsman, 4. beträffande Handikappombudsmannens råd att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So57 yrkande 4 och 1993/94:So58 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört, men. (v) - delvis 5. beträffande förslaget till lag om Handikappombudsman i övrigt att riksdagen antar förslaget till lag om Handikappombudsman i den mån det inte behandlats under tidigare moment, 6. beträffande förslaget till ändring i sekretesslagen att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 7. beträffande ombildningen av Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen att riksdagen med avslag på motion 1993/94:So58 yrkande 2 bemyndigar regeringen att ombilda Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen enligt de riktlinjer som regeringen förordar, 8. beträffande medelsanvisningen till Handikappombudsmannen att riksdagen med avslag på motionerna 1993/94:So57 yrkande 2 och 1993/94:So246 yrkande 5 under femte huvudtiteln till Handikappombudsmannen för budgetåret 1994/95 anvisar ett ramanslag på 8 374 000 kr, 9. beträffande organisationskommittén att riksdagen avslår motion 1993/94:So57 yrkande 3, 10. beträffande solidarisk finansiering av omsorg och service att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 7, res. 1 (s) 11. beträffande avgifter inom handikappomsorgen att riksdagen avslår motion 1993/94:So208 och 1993/94:So275 yrkandena 4 och 6, res. 2 (s) 12. beträffande kostnadsersättning till vuxna med glutenintolerans att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 9, 13. beträffande kommunernas kostnadsansvar för omsorg att riksdagen avslår motionerna 1993/94:So240 och 1993/94:So271, 14. beträffande boendet för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkandena 5 och 6, res. 3 (s) 15. beträffande psykiskt utvecklingsstördas rätt till särskilda omsorger att riksdagen avslår motion 1993/94:So269, 16. beträffande handläggningsbestämmelser i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade att riksdagen avslår motion 1993/94:So245, 17. beträffande resemöjligheter för funktionshindrade personer att riksdagen avslår motion 1993/94:So276 yrkande 3, res. 4 (s) 18. beträffande behovsprövning av färdtjänst att riksdagen avslår motion 1993/94:So264 yrkande 10, 19. beträffande förflyttningsbesvär för personer med mag- och tarmbesvär att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 10, 20. beträffande rehabilitering för vuxna synskadade att riksdagen avslår motion 1993/94:So203, 21. beträffande hjälpmedel för funktionshindrade personer att riksdagen avslår motion 1993/94:So227, 22. beträffande utbildning i handikappfrågor att riksdagen avslår motion 1993/94:So275 yrkande 2.
Stockholm den 24 maj 1994 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp), Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Rinaldo Karlsson (s), Ingrid Hemmingsson (m), Jan Andersson (s), Jerzy Einhorn (kds), Leif Bergdahl (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans Karlsson (s) och Martin Nilsson (s).
Från Vänsterpartiet som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Eva Zetterberg (v) närvarat vid behandlingen av ärendet.
Reservationer
1. Solidarisk finansiering av omsorg och service (mom. 10)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 12 som börjar med "Målet för" och slutar med "Motionen avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion So276 (s) yrkande 7 att handikapprelaterad service och omsorg skall finansieras solidariskt över skattsedeln. Det är inte priset på den tjänst den enskilde behöver för att kunna leva ett acceptabelt liv som skall avgöra efterfrågan utan enbart behovet. Avgifterna får, enligt utskottets mening, inte sättas så högt att personer tvingas nöja sig med mindre hjälp än vad de egentligen behöver. Höga avgifter är ett hot mot den generella välfärdspolitiken och strider mot grundsynen om alla människors lika värde. Vad utskottet anfört med anledning av yrkandet bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 10 bort hemställa: 10. beträffande solidarisk finansiering av omsorg och service att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Avgifter inom handikappomsorgen (mom. 11)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 14 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "Motionerna avstyrks." bort ha följande lydelse:
Den svenska ekonomin är ansträngd. Därför tvingas staten, landsting och kommuner till stora besparingar genom neddragningar och avgiftshöjningar. Detta drabbar i många fall människor med funktionshinder. Varje avgiftshöjning i sig kan tyckas överkomlig för den enskilde. Problemet är emellertid den samlade effekten för människor som drabbas av avgiftshöjningar på flera områden.
Utskottet anser mot bakgrund av detta att det behövs en översyn av hur det samlade avgiftsuttaget slår för människor med behov av många insatser samt förslag på hur villkoren för dem kan förbättras. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So208 (s) och So275 (s) yrkandena 4 och 6 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 11 bort hemställa: 11. beträffande avgifter inom handikappomsorgen att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:So208 och 1993/94:So275 yrkandena 4 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade (mom. 14)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin Nilsson (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 18 som börjar med "Utskottet vidhåller" och på s. 19 slutar med "yrkandena 5 och 6." bort ha följande lydelse:
I samband med beslutet om införandet av omsorgslagen uttalade riksdagen principen att vårdhemmen för utvecklingsstörda skulle avvecklas. Vid riksdagens beslut om stöd och service till vissa funktionshindrade (prop. 1992/93:159, 1992/93:SoU19, rskr. 321) antogs förslaget till lagen om införande av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade enligt vilken landsting och kommunerna gemensamt skall planera för avveckling av befintliga specialsjukhus och vårdhem. Samtidigt gjorde utskottet vissa uttalanden om vårdhemmen. För att undanröja alla eventuella oklarheter anser utskottet att riksdagen med anledning av motion So276 (s) yrkandena 5 och 6 som sin mening bör ge regeringen till känna att alla vårdhem skall avvecklas och att riksdagens beslut från maj 1985 ligger fast.
dels att utskottet under mom. 14 bort hemställa: 14. beträffande boendet för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276 yrkandena 5 och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Resemöjligheter för funktionshindrade personer (mom. 17)
Anita Persson, Ingrid Andersson, Rinaldo Karlsson, Jan Andersson, Maj-Inger Klingvall, Hans Karlsson och Martin (alla s) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 22 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "Motionen avstyrks." bort ha följande lydelse:
Människor med funktionshinder bör ha samma möjligheter som andra medborgare att förflytta sig och resa eller utnyttja andra former av kommunikationer. Utskottet anser att det finns stora brister inom kommunikationsområdet. "Hela kedjan" i transporterna fungerar inte. Den enskilde kan inte ta sig från sin utgångspunkt till det avsedda resmålet. Det handlar om tillgängligheten vad gäller färdmedel, terminaler och vägar. Eftersom så många olika myndigheter och företag är inblandade inom trafikområdet måste samtliga berörda medverka i någon form av gemensamt programarbete. En inventering bör därför omedelbart göras av dessa brister och konkreta investeringsplaner läggas fram för att åtgärda bristerna. Investeringsplanerna bör ingå som en del i tillämpandet av ansvars- och finansieringsprincipen inom trafikområdet. Enligt utskottets mening bör staten ta fram en tioårig investeringsram som stöd för planernas genomförande.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So276 (s) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 17 bort hemställa: 17. beträffande resemöjligheter för funktionshindrade personer att riksdagen med anledning av motion 1993/94:So276 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Eva Zetterberg (v) anför:
Jag instämmer i reservationerna nr 1--4 som anmälts av s-ledamöterna i utskottet.
Processförande roll (mom. 2)
Enligt min mening borde utskottet föreslagit riksdagen att hos regeringen begära förslag till regler så att Handikappombudsmannen kan vara processförare i enskilda straff- och processmål samt i Arbetsdomstolen. Någon ytterligare belysning av frågan behövs inte. Den är grundligt utredd av Handikapputredningen. Jag anser också att utskottet borde ha begärt en översyn av brottsbalken så att näringsidkare inte får diskriminera människor med funktionshinder.
Handikappombudsmannens råd (mom. 4)
Jag anser att Handikappombudsmannens råd skall ha en parlamentarisk sammansättning och att rådet skall kompletteras med en bred representation från handikapporganisationerna.
Mot bakgrund av det anförda anser jag att utskottet under mom. 2 och 4 borde ha hemställt: 2. beträffande processförande roll att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So57 yrkande 1 och med anledning av motion 1993/94:So58 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts, 4. beträffande Handikappombudsmannens råd att riksdagen med bifall till motion 1993/94:So57 yrkande 4 och med anledning av motion 1993/94:So58 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad ovan anförts.
I propositionen framlagda lagförslag
Bilaga
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 2 Motioner väckta med anledning av propositionen 2 Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1994 2 Utskottet 4 Bakgrund 4 Propositionen i huvuddrag 4 Inrättande av en Handikappombudsman 5 Inriktningen av Handikappombudsmannens verksamhet 5 Handikappombudsmannens råd 9 Förslaget till ändring i sekretesslagen 9 Ombildning av Statens handikappråd till myndigheten Handikappombudsmannen 10 Organisationskommittén för inrättande av en Handikappombudsman 11 Solidarisk finansiering av omsorg och service 12 Avgifter inom handikappomsorgen 12 Kostnadsersättning till vuxna med glutenintolerans 14 Kommunernas kostnadsansvar för omsorg 15 Boendet för utvecklingsstörda och psykiskt funktionshindrade 17 Psykiskt utvecklingsstördas rätt till särskilda omsorger 19 Handläggningsbestämmelser i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) 19 Resemöjligheter för funktionshindrade personer 20 Förflyttningsbesvär för personer med mag- och tarmbesvär 22 Rehabilitering för vuxna synskadade 22 Hjälpmedel för funktionshindrade personer 23 Utbildning i handikappfrågor 25 Hemställan 26 Reservationer 28 Meningsyttring av suppleant 30 Bilaga I propositionen framlagda lagförslag 32