Handikappfrågor
Betänkande 1994/95:SoU25
Socialutskottets betänkande
1994/95:SOU25
Handikappfrågor
Innehåll
1994/95
SoU25
Sammanfattning
I betänkandet behandlas ett trettiotal motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1995 om olika handikappfrågor, bl.a. om utgångspunkten för handikappolitiken och arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade. Utskottet avstyrker samtliga motioner bl.a. med hänvisning till det beredningsarbete som pågår i regeringskansliet med anledning av Handikapputredningens slutbetänkande.
Till betänkandet har fogats 11 reservationer.
Motioner
1994/95:So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utgångspunkterna för handikappolitiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en hjälpmedelsgaranti,
6. att riksdagen hos regeringen begär utredning om erfarenheterna av den amerikanska Americans with Disabilities Act (ADA) i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ansvars- och finansieringsprincipen i enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de handikappade och Europeiska unionen.
1994/95:So211 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att personliga assistenter också samtidigt skall kunna vara anställda inom hemtjänsten,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kommunens ansvar klargörs när det gäller anställande av personliga assistenter där kommunen skall vara arbetsgivare.
1994/95:So214 av My Persson och Margareta E Nordenvall (m) vari yrkas
2. att riksdagen beslutar att små väl fungerande vårdhem skall få vara kvar som ett av många boendealternativ i enlighet med vad som anförts i motionen.
1994/95:So222 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Handikapputredningens förslag,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälpmedel.
1994/95:So224 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt utvecklingsstörda,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ensamarbetandes situation.
1994/95:So229 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att Handikappinstitutet gör en översyn av hjälpmedelsförsörjningen enligt vad i motionen anförts.
1994/95:So235 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en riksnorm för färdtjänsten enligt vad i motionen anförts om ökade möjligheter för människor att leva ett oberoende liv.
1994/95:So236 av Bengt Lindqvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om uppföljningen av Handikapputredningens slutbetänkande.
1994/95:So237 av Stig Sandström m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen fattar beslut om att avvecklingen av vårdhem för personer med utvecklingsstörning skall vara avslutad före den 1 januari 1998.
1994/95:So245 av Ulla-Britt Hagström (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att också personer över 65 år bör få rätt till personlig assistent,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till integrerat högkostnadsskydd för personer med handikapp,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om attitydförändring gentemot personer med funktionshinder.
1994/95:So249 av Lars Hjertén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av ett förtydligande av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
1994/95:So255 av Inger Lundberg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om samverkan inom EU för att utveckla metoder för stöd till människor med kommunikationshandikapp.
1994/95:So258 av Maud Björnemalm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftningen mot diskriminering av personer med funktionshinder.
1994/95:So275 av Rose-Marie Frebran (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt centrum för kunskap om kommunikationshandikapp.
1994/95:So287 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att aktivt delta i EU:s handikappforskning och standardarbete samt verka för att EU:s terminal- och upphandlingsdirektiv modifieras vad avser telefonautomater och handikapphjälpmedel.
1994/95:So291 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att samhället snabbare skall kunna tillgodogöra sig nya forskningsresultat och specialpedagogiska kunskaper om den autistiska handikappgruppen.
1994/95:So294 av Rune Backlund m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en genomförandeplan av Handikapputredningens förslag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Handikapputredningens förslag till ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade.
1994/95:So489 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ge sysselsättningsgaranti till psykiskt handikappade enligt vad i motionen anförts om behovet av sysselsättning för denna grupp.
1994/95:K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till införandet av sanktioner i brottsbalken vid diskriminering av funktionshindrade i näringsverksamhet,
8. att riksdagen beslutar att vid finansieringen av dessa åtgärder skall ansvarsfinansieringsprincipen tillämpas.
1994/95:A289 av Bo Nilsson och Bengt Kronblad (s) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lag om arbetslivets tillgänglighet och att främjandelagen i avvaktan på detta skall gälla.
Ärendets beredning i riksdagen
Biträdande statssekreterare Ann-Christin Tauberman, Socialdepartementet, och Åse Lidbeck, minister för sociala frågor vid Sveriges ständiga representation i Bryssel, och ytterligare några tjänstemän från Socialdepartementet informerade utskottet om EU-arbetet bl.a. inom handikappområdet vid ett sammanträde den 29 mars 1995.
Handikappombudsmannen och Handikappförbundens samarbetsorgan har vid sammanträde med utskottet lämnat synpunkter.
Utskottet
Utgångspunkter för handikappolitiken
I motion So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om utgångspunkterna för handikappolitiken (yrkande 1). Motionärerna anser att samhällets insatser för människors välfärd skall prioriteras för dem som har det svårast. De svagaste, inte de röststarkaste, skall stå i centrum för välfärdspolitiken. Stödet till fysiskt och psykiskt handikappade skall vara mångsidigt och anpassas till de handikappades förutsättningar. Det skall ge de handikappade valfrihet och goda möjligheter att påverka sin situation, t.ex. genom att de själva får fatta beslut om att anställa vårdpersonal och välja organisationsformer. Vidare pekas på vikten av att den yttre och inre miljön anpassas, att hjälpmedel utnyttjas effektivt och att de handikappade så långt det är möjligt får arbeta på den reguljära arbetsmarknaden. Det offentliga måste, enligt motionärerna, ta ett särskilt ansvar för gravt handikappade. Motionärerna anser att frivilligt socialt arbete med handikappade skall uppmuntras och stödjas. Medmänniskors personliga engagemang gör den handikappades liv rikare och ökar hans trygghet, heter det. Det offentligas insatser får aldrig bli en ersättning för medmänskligt engagemang enligt motionärerna.
I motion So224 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om dubbelhandikappade och svårt utvecklingsstörda (yrkande 4). De dubbelhandikappade och svårt utvecklingsstörda som är vårt samhälles allra svagaste och mest utsatta grupper skall uppmärksammas speciellt, anförs det.
I budgetpropositionen anförs att utgångspunkten för handikappolitiken är uppfattningen om alla människors lika värde och lika rätt. Innebörden av detta är att personer med funktionshinder skall beredas möjligheter att som andra vara med i samhällsgemenskapen och delta i olika aktiviteter, heter det. Strävan är att personer med funktionshinder -- precis som andra medborgare -- skall ges möjligheter att få god utbildning, ha ett förvärvsarbete och ett tryggt och värdigt boende, delta i olika fritids- och kulturaktiviteter osv. Målet för handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet. Staten, kommunerna och landstingen är ytterst ansvariga för att de handikappolitiska målen förverkligas enligt propositionen.
Under senare årtionden har levnadsvillkoren för personer med funktionshinder successivt förbättrats. En grundläggande förutsättning för detta har, enligt propositionen, varit utvecklingen av en generell välfärdspolitik. Den generella välfärdspolitiken, i kombination med särskilt riktade handikappolitiska insatser och åtgärder för en ökad tillgänglighet, kommer även fortsättningsvis att utgöra grundstenarna i handikappolitiken enligt propositionen.
I propositionen framhålls att tyngdpunkten i senare års reforminsatser inom handikappområdet har legat på att förbättra och utveckla det individuella stödet till personer med funktionshinder. Under de kommande åren måste även frågor om tillgängligheten i miljöer och olika verksamheter ges ökad uppmärksamhet, heter det. Regeringen har därför i årets regeringsförklaring uttalat att åtgärder skall vidtas för att öka tillgängligheten för funktionshindrade personer. De förslag som lämnades i Handikapputredningens slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) är en viktig utgångspunkt för regeringen i detta arbete, anförs det.
Utskottets bedömning
Utgångspunkten för handikappolitiken är, enligt utskottet, alla människors lika värde och lika rätt. Utskottet delar inställningen i budgetpropositionen att en generell välfärdspolitik, särskilt inriktade handikappinsatser och åtgärder för att uppnå ökad tillgänglighet i samhället även fortsättningsvis skall utgöra grundstenarna i handikappolitiken. Tyngdpunkten i de senaste årens reforminsatser har legat på att förbättra och utveckla det individuella stödet till personer med funktionshinder. Den funktionshindrade har härvid givits stort inflytande över utformningen av insatserna. Utskottet delar vidare regeringens uppfattning att ökad uppmärksamhet nu måste ägnas åt frågor om olika miljöers och verksamheters tillgänglighet för funktionshindrade. Handikapputredningens slutbetänkande utgör härvid ett viktigt underlag i det fortsatta arbetet. Motionerna So210 (m) yrkande 1 och So224 (mp) yrkande 4 avstyrks.
Handikapputredningens slutbetänkande
I åtta motioner förs fram olika förslag beträffande Handikapputredningens slutbetänkande.
I motion So236 av Bengt Lindqvist m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om uppföljning av Handikapputredningens slutbetänkande. Motionärerna framhåller att det är utomordentligt viktigt att regeringen omedelbart inleder uppföljningen av Handikapputredningens slutbetänkande, att en plan för uppföljning upprättas och att beslut fattas inom regeringen om hur arbetet skall samordnas. Enligt Handikapputredningens förslag skall ansvaret för tillgängligheten i samhället normaliseras. Den som har ansvaret för ett utbud, en verksamhet eller en aktivitet som vänder sig till allmänheten, skall också ha ansvaret för att verksamheten blir tillgänglig. Även kostnaderna för tillgänglighetsåtgärderna bör normaliseras och täckas inom budgeten för den aktuella verksamheten. Utredningen tar också upp frågan om hur samhället bör se på underlåtenhet att vidta nödvändiga tillgänglighetsåtgärder och föreslår en allmänt inriktad lag mot olaga diskriminering på handikappområdet.
I motion So258 av Maud Björnemalm m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagstiftning mot diskriminering av personer med funktionshinder. Motionärerna anför att målet om full delaktighet bara kan nås genom en lagstiftning mot diskriminering av personer med funktionshinder. En lagstiftning skulle tvinga den som driver service eller verksamhet som vänder sig till allmänheten att göra denna tillgänglig även för personer med funktionshinder. Lagstiftningen bör också, enligt motionärerna, föreskriva tillämpning av ansvars- och finansieringsprincipen, dvs. kostnaderna för att göra en verksamhet tillgänglig skall läggas på hela den aktuella verksamheten.
I motion A289 av Bo Nilsson och Bengt Kronblad (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lag om arbetslivets tillgänglighet och att främjandelagen i avvaktan på detta skall gälla (yrkande 5). Motionärerna anför att Handikapputredningen i sitt slutbetänkande föreslog en lag mot diskriminering av funktionshindrade i arbetslivet. Denna lag behövs, enligt motionärerna, för att inte attityden till funktionshindrades rätt till arbete skall hårdna. Motionärerna anför att lagen om anställningsfrämjande åtgärder är föremål för översyn och att arbetsrättsutredningens slutbetänkande kan förmodas innehålla förslag på att främjandelagen urholkas. Detta kan leda till att främjandelagens andemening försvinner och att det i sin tur leder till ökad utslagning av funktionshindrade från arbetsmarknaden.
I motion So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen hos regeringen begär utredning om erfarenheterna av den amerikanska Americans with Disabilities Act (ADA) (yrkande 6). Handikapputredningen berörde i sitt slutbetänkande den amerikanska lagstiftningen, men någon analys gjordes inte då det var för tidigt att analysera effekterna av lagen. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1990. Motionärerna pekar på att det nu gått ett antal år och att detta gör att det finns anledning att se på effekterna. Även inrättandet av en Handikappombudsman (HO) motiverar detta, då HO har delvis samma uppgift som ADA, dvs. att bevaka att handikappade inte diskrimineras.
I motionen yrkas vidare att riksdagen hos regeringen begär utredning om ansvars- och finansieringsprincipen (yrkande 7). Motionärerna anser att ansvars- och finansieringsprincipen bör studeras i detalj.
I motion So294 av Rune Backlund m.fl. (c) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en genomförandeplan för Handikapputredningens förslag (yrkande 2). Motionärerna framhåller att sedan ett år tillbaka finns LSS-lagen och att det nu är dags för nästa steg: att genomföra Handikapputredningens förslag om generella insatser i syfte att göra samhällets olika sektorer tillgängliga för alla. Handikapputredningens förslag bygger på att varje sektor i samhället, privat som offentlig, får ansvar enligt lag för att sektorns utbud av service och/eller tjänster blir tillgängliga för funktionshindrade på ett likvärdigt sätt som för andra invånare. Motionärerna anser att ett allmänt förbud mot diskriminering av funktionshindrade bör införas i grundlagen. Detta skulle innebära att funktionshindrade inte får missgynnas i lag eller annan föreskrift. Regeringen måste ta ett helhetsgrepp och utarbeta en plan för genomförandet både av lagförslagen och övriga förslag i Handikapputredningens slutbetänkande.
I motionen yrkas även att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Handikapputredningens förslag till ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade (yrkande 10). Motionärerna framhåller att det är angeläget att öppna vägar till arbetslivet för människor med funktionshinder för att uppnå målet om full delaktighet och jämlikhet. I dagens unikt svåra arbetsmarknadsläge är det av särskilt stor betydelse att Handikapputredningens förslag om en ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade fullföljs.
I motion So222 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om Handikapputredningens förslag (yrkande 1). Motionärerna pekar på att Handikapputredningens individinriktade del -- lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade -- genomförts av den borgerliga regeringen. Nu återstår Handikapputredningens slutbetänkande som innehåller en rad samhällsinriktade förslag, vilka syftar till att göra samhället tillgängligt för människor med funktionshinder. Förslagen grundar sig på den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen, vilket innebär att det inte är samhället som skall stå för alla handikappanpassningskostnader. Motionärerna anser att regeringen måste återkomma till riksdagen med en redovisning av vad regeringen avser att göra med Handikapputredningens förslag.
I motion K216 av Gudrun Schyman m.fl. (v) hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till en lag om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade (yrkande 2) och införandet av sanktioner i brottsbalken vid diskriminering av funktionshindrade i näringsverksamhet (yrkande 6). Vidare yrkas att riksdagen beslutar att vid finansieringen av Handikapputredningens förslag skall ansvarsfinansieringsprincipen tillämpas (yrkande 8). Motionärerna anför att många unga människor går direkt från skola till förtidspension och aldrig får en verklig möjlighet att komma in i samhället. Handikapputredningen visade att arbetslösheten bland personer med omfattande funktionshinder var så hög som 60--65 %. SCB har visat liknande siffror. Motionärerna anser att datoriseringen av arbetslivet och en alltmer förfinad teknik som gör datorerna tillgängliga som hjälpmedel och instrument för funktionshindrade borde ha lett till att fler kunnat beredas arbete. Detta har inte skett trots framgångsrika projekt. Arbetsgivarna väljer att anställa personer utan funktionshinder, anförs det. Samhället bidrar till diskrimineringen genom att kostnaderna för anpassningsåtgärder och arbetshjälpmedel i allt större utsträckning lagts på enskilda arbetsgivare. Det finns inte heller något krav på att arbetslokaler skall vara tillgängliga, vilket i hög grad påverkar funktionshindrades möjligheter att komma in i arbetslivet.
Tillgängligheten i butiker, restauranger, biografer m.m. visar samma problem. Neurologiskt handikappades riksförbund gjorde för ca ett år sedan en inventering i Strängnäs kommun och fann att 14 % av sådan verksamhet var tillgänglig för rullstolsbundna. Betydligt mer än hälften av återstoden skulle kunna göras tillgänglig med tämligen små och enkla medel. Det finns inte krav på att det skall ske, därför sker det inte. Motionärerna framhåller vidare att funktionshindrade i vissa fall avvisas från restauranger och andra verksamheter på grund av funktionshindret. Detta är inte värdigt ett civiliserat samhälle, anför motionärerna.
I motion So245 av Ulla-Britt Hagström (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om attitydförändringar gentemot personer med funktionshinder (yrkande 3). Motionären anför att funktionshindrade diskrimineras på grund av sitt handikapp. Statistiken visar att 80 % av unga handikappade är utan arbete oavsett vilken konjunktur som råder. Det behövs därför ett aktivt arbete med attitydförändringar för att ge handikappade samma möjligheter som andra, anför motionären. Arbetet måste också kompletteras med en antidiskrimineringslag.
Handikapputredningen anför i sitt slutbetänkande Ett samhälle för alla (SOU 1992:52) att satsningar måste göras för att utveckla och säkerställa en generell tillgänglighet och ett tydligt ansvarstagande inom varje samhällsområde för frågor som rör funktionshindrade. Sammanfattningsvis vill utredningen genom sina förslag stärka funktionshindrades ställning i samhället genom tydlig markering av ansvaret inom varje samhällsområde för frågor som rör funktionshindrade lagstiftning och uppföljning/utvärdering av dess effekter ekonomiska styrmedel attitydpåverkande insatser kunskapsutveckling, kunskapsspridning, kunskapsbanker
När det gäller styrande och stimulerande anställningsfrämjande åtgärder analyseras i utredningen alternativa former som lönesubventioner, kvotsystem och andra ekonomiska incitament för arbetsgivare. Handikapputredningen föreslår bl.a. en helt ny lagstiftning om arbetslivets tillgänglighet för människor med funktionsnedsättningar. Enligt förslaget skall lagen ställa krav på arbetsgivare att vidta såväl generella som individuella åtgärder för att främja anställnings- och arbetsmöjligheter för personer med funktionshinder. Lagen skall även fastställa att arbetsgivare inte får missgynna en arbetstagare eller arbetssökande på grund av dennes funktionshinder. Lagen skall ses som en pluslag i förhållande till befintlig arbetsrättslig lagstiftning. Vidare framhålls att ekonomisk kompensation för merkostnader vid tillgänglighetsskapande åtgärder på sikt bör finansieras inom sektorn som helhet via exempelvis arbetsgivaravgiften. Kortsiktigt föreslås bidrag via statsbudgeten.
Utredningen konstaterar att det för närvarande inte finns några lagbestämmelser som skyddar funktionshindrade mot diskriminering i näringsverksamhet. Utredningen föreslår därför ett skydd mot diskriminering av funktionshindrade genom att det införs en möjlighet att väcka allmänt åtal i de fall en person diskrimineras på grund av funktionshinder. Bestämmelsen föreslås införas som tillägg till stadgan om olaga diskriminering i brottsbalken (16 kap. 9 §).
Inom regeringskansliet förbereds enligt uppgift direktiv till en utredning om hur tillgängligheten till arbetslivet för funktionshindrade bäst främjas. Utredningen, som skall arbeta snabbt, skall bl.a. överväga hur en lagstiftning inom området skulle fungera. Härvid skall tas till vara erfarenheter från USA vad gäller Americans with Disabilities Act och det arbete som pågår med liknande lagstiftning i andra länder, t.ex. Storbritannien.
Vidare pågår ett arbete med förslag till ändringar i plan- och bygglagen för att öka tillgängligheten för funktionshindrade till offentliga lokaler och allmänna platser. En lagrådsremiss har nyligen avlämnats om ändringar i plan- och bygglagen, varvid även tillgängligheten för funktionshindrade behandlas.
I budgetpropositionen bilaga 7 konstateras att det ansvar som Televerket tidigare hade i form av s.k. särskilda åtaganden på bl.a. handikappområdet efter bolagiseringen inte åvilar Telia AB. Regeringen har dock erfarit att Telia AB har för avsikt att arbeta för att äldre och funktionshindrade skall erbjudas bra telekommunikationer även i fortsättningen. Telia AB kommer dock att ha en ny inriktning på arbetet med dessa frågor. Varje affärsenhet skall integrera handikappfrågorna i sin verksamhet och således ansvara för att kunder med speciella behov tas med i verksamheten. Telia AB kommer vidare att centralt hålla regelbundna kontakter på informationsnivå med berörda konsumentgrupper samt ha en central handikappfunktion inom Division Teletjänster för fortsatt samordning av verksamheten.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att samhällets tillgänglighet för funktionshindrade måste förbättras. Härvid bör ansvars- och finansieringsprincipen slås fast. Arbete pågår nu inom regeringskansliet med dessa frågor. Socialdepartementet samordnar arbetet. En lagrådsremiss har nyligen avlämnats om ändringar i plan- och bygglagen, varvid även tillgängligheten för funktionshindrade behandlas. Direktiv håller på att utarbetas till en utredning om hur tillgängligheten till arbetslivet för funktionshindrade bäst kan främjas, varvid även erfarenheterna från USA och andra länder skall tas till vara. Inom teleområdet har Telia AB påtagit sig ansvar för att äldre och funktionshindrade även i fortsättningen skall erbjudas bra telekommunikationer.
Utskottet anser att det pågående arbetet bör avvaktas innan utskottet tar något initiativ i denna fråga. Motionerna So210 (m) yrkandena 6 och 7, So222 (fp) yrkande 1, So236 (s), So245 (kds) yrkande 3, So258 (s), So294 (c) yrkandena 2 och 10, K216 (v) yrkandena 2, 6 och 8 och A289 (s) yrkande 5 är i huvudsak tillgodosedda och avstyrks.
Integrerat högkostnadsskydd
I motion So245 av Ulla-Britt Hagström (kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om möjlighet till integrerat högkostnadsskydd för personer med handikapp (yrkande 2). Motionären anser att den enskilde inte skall behöva ha merkostnader på grund av sitt funktionshinder. Restriktivitet bör gälla vid uttagande av avgifter. Ett rimligt system vore, enligt motionären, att införa ett integrerat högkostnadsskydd för kommunernas och landstingens tjänster till funktionshindrade. Detta skulle avsevärt förbättra för personer med stora service- och stödbehov som nu drabbas av höga avgiftsuttag. Motionären hänvisar till den studie av funktionshindrade personers socioekonomiska situation som utförts av Centrum för utvärdering av medicinsk teknologi (CMT) vid Linköpings Universitet på uppdrag av Handikapputredningen och som visar på betydande merutgifter för människor med funktionshinder.
Avgiftsutredningen har i april 1995 avlämnat betänkandet Avgifter inom handikappområdet (SOU 1995:35). Utredningen har haft i uppdrag att göra en översyn av de olika avgiftssystemen inom handikappområdet.
Avgiftsutredningen anser att ett integrerat högkostnadsskydd mellan huvudmän är både teoretiskt och praktiskt svårt att genomföra om utgångspunkten tas i nuvarande system för avgifter. Teoretiskt är detta svårt eftersom systemen är alldeles för olika. Det går, enligt utredningen, inte att koppla samman ett system med enhetliga avgifter och högkostnadsskydd som har en taknivå, med ett system där avgifter tas ut på en mängd olika sätt -- inkomstrelaterade, insatsrelaterade, insats- och inkomstrelaterade och enhetliga -- och där dessutom skyddet mot höga avgifter utgörs av ett töjbart förbehållsbelopp "i botten". Praktiskt går det inte på grund av de stora olikheterna i systemen och de höga kostnaderna för förhandlingar och administration som blir en följd av detta. Även svårigheter att finna klara och motsägelsefria legitimeringsprinciper för personer som skall få tillgång till skyddet är ett hinder. Utredningens slutsats är att ett fullödigt integrerat skydd förutsätter dels förändringar av avgiftssystemen som sådana så att en större enhetlighet uppnås, dels att de praktiska svårigheterna med bl.a. legitimering för skyddet kan lösas.
Utredningen föreslår dock ett flertal förändringar vad gäller bl.a. skydd mot höga avgifter inom de olika systemen såsom hälso- och sjukvård, vissa hjälpmedel, service och omvårdnad och färdtjänst.
Betänkandet kommer att remissbehandlas.
Kommittén (S 1992:04) om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) skall, enligt sina tilläggsdirektiv (1994:152), pröva vilka förändringar av högkostnadsskyddet som behöver vidtas. Kommittén bör redovisa ett huvudalternativ som bygger på att patientavgifter för öppenvårdsbesök, förskrivna prisnedsatta läkemedel, förbrukningsartiklar och speciallivsmedel inordnas i ett samlat högkostnadsskydd. Vidare bör kommittén överväga om även sjukresor kan inordnas i detta högkostnadsskydd och om det finns möjligheter att utforma ett system där den enskildes kostnader sprids jämnare över tolvmånadersperioden. Kommittén bör vid sina överväganden om högkostnadsskyddet ta del av det förslag som Avgiftsutredningen redovisat. Förslagen i dessa delar skall enligt direktiven redovisas i ett delbetänkande senast den 31 maj 1995.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att Avgiftsutredningen har avlämnat sitt betänkande till regeringen och att betänkandet nu skall remissbehandlas. Vidare kommer HSU 2000 under våren att avlämna ett delbetänkande som bl.a. berör frågan om ett högkostnadsskydd. Utskottet vill inte föregripa regeringens kommande förslag i dessa frågor och avstyrker därmed motion So245 (kds) yrkande 2.
Hjälpmedel
I motion So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen til känna vad i motionen anförts om en hjälpmedelsgaranti (yrkande 2). Motionärerna oroas över att köerna för att erhålla hjälpmedel är alltför långa. Orsaken är dels att de ekonomiska åtstramningarna inom landstingen slagit också mot hjälpmedelsförsörjningen, dels att landstingens monopol på hjälpmedel är kostnadsdrivande. Alla vägar måste prövas, enligt motionärerna, för att komma till rätta med dagens kösituation och brist på flexibilitet inom hjälpmedelsområdet. Ett sätt är att öppna upp hjälpmedelsmarknaden genom införande av en hjälpmedelsgaranti för den som har rätt till hjälpmedel och inte anser sig kunna vänta i kön eller inte har denna möjlighet beroende på t.ex. svårt handikapp. Garantin skall kunna utnyttjas för inköp av hjälpmedel hos andra än landstingen.
Hjälpmedelsgarantin föreslås ingå som en del i socialförsäkringen men inte inom ramen för den sjukvårdsförsäkring som motionärerna förordat i annat sammanhang. Rätten till hjälpmedel skall enligt motionärerna ges av hjälpmedelscentralernas konsulenter. Men även läkare skall kunna utfärda intyg för hjälpmedel, speciellt om det är fråga om handikapp som har sin grund i ålderdom. Den praktiska utformningen av garantin måste, enligt motionärerna, bli föremål för särskild utredning där noggranna analyser och avvägningar görs. Ett problem i sammanhanget är de stora kostnadsskillnaderna för olika hjälpmedel på ända upp till flera hundratusen kronor. Nivån på garantin måste därför sannolikt variera beroende på vilken typ av hjälpmedel som behövs. Motionärerna anser att kostnaden för garantin kommer att rymmas inom de nuvarande utgifterna för hjälpmedel och att konkurransen kommer att leda till lägre kostnader och att samtidigt den tekniska utvecklingen påskyndas. Det arbete med att närmare studera en hjälpmedelsgaranti som inleddes av den förra regeringen måste nu fortsätta och intensifieras.
I motion So222 av Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om hjälpmedel (yrkande 7). Tillgången på hjälpmedel är en viktig förutsättning för ett bra liv för många med funktionshinder anför motionärerna. De oroas dock av att det finns en rad problem inom hjälpmedelsområdet. Det görs inte alltid en avvägning mellan kostnaden för hjälpmedlet och kostnaden för hemtjänsten. Det som kortsiktigt är billigt kan visa sig långsiktigt dyrt. Det föreligger också stora skillnader i bedömningen av hjälpmedelsbehovet över landet. Motionärerna anser att åtgärder bör vidtas för en mer enhetlig behovsbedömning. Det behövs också underlag om vilka hjälpmedelsinsatser som är mest effektiva från en hälsoekonomisk utgångspunkt.
Även i motion So229 av Stig Sandström m.fl. (v) tas frågan om hjälpmedelsförsörjningen upp. Motionärerna vill att riksdagen hos regeringen begär att Handikappinstitutet gör en översyn av hjälpmedelsförsörjningen. Motionärerna anser att det finns en rad problem inom hjälpmedelsområdet. Kommunerna tittar alltför mycket på kostnaden och gör ingen avvägning mellan t.ex. kostnaden för hjälpmedlet och kostnaden för hemtjänsten. Det föreligger stora olikheter mellan olika kommuner när det gäller bedömningen av hjälpmedelsbehovet. Det saknas ofta riktlinjer för verksamheten och kompetensen är på väg att försvinna både beträffande behovsbedömning och beställning av hjälpmedel. Motionärerna anser att åtgärder behöver vidtas för att få en mer enhetlig behovsbedömning över landet och att det kan finnas skäl att åter överväga frågan om enhetligt huvudmannaskap.
Alla nya hjälpmedel som utvecklats med ny teknik, såsom programmerbara hörapparater, datautrustning för synskadade och dyslektiker, telefax för döva, öppnar nya möjligheter. Ordinatörerna saknar dock ofta kunskap om de nya tekniska landvinningarna och har svårt att göra bedömningar om kvalitet och priser. Motionärerna anser att en väg vore att genom Handikappinstitutets försorg återupprätta en sortimentsförteckning med koncentration på de nya tekniska hjälpmedlen. Institutet borde också kunna erbjuda utbildningsinsatser.
I budgetpropositionen anförs att förtydligandena i hälso- och sjukvårdslagen om huvudmännens ansvar för habilitering och rehabilitering samt hjälpmedel i kombination med de tillfälliga stimulansbidragen innebär goda möjligheter att påskynda utvecklingen av verksamheterna. Vidare framhålls att regeringen avser att på basis av Socialstyrelsens och Handikappinstitutets fortsatta uppföljningsarbete ingående följa resultaten av stimulansbidragen.
Socialstyrelsen har i uppdrag att i samråd med Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och Handikappinstitutet utreda de praktiska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för en hjälpmedelsgaranti enligt vilken den enskilde inte skall behöva vänta mer än en viss angiven tid för att få ett hjälpmedel. Uppdraget skall återrapporteras till regeringen senast den 1 september 1995.
Handikappinstitutet har sedan den 1 januari 1995 i uppdrag att vara Sveriges informations- och samordningscenter för Handynet. Handynet är ett datoriserat flerspråkigt informations- och distributionssystem inom EU om bl.a. handikapphjälpmedel som finns tillgängliga i medlemsländerna. I Handikappinstitutets uppgift ingår bl.a. att koordinera och ansvara för informationsinsamlingen vad gäller svenska handikapphjälpmedel samt att se till att uppgifterna förmedlas och hålls aktuella i Handynetsystemet. Vidare skall institutet informera om Handynet till sjukvårdshuvudmännen, personer med funktionshinder och andra intressenter.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att en god tillgång till väl fungerande hjälpmedel är en grundläggande förutsättning för att personer med funktionshinder skall kunna leva ett så aktivt och självständigt liv som möjligt. Genom det förtydligande i hälso- och sjukvårdslagen som gjorts i kombination med de tillfälliga stimulansbidragen har utvecklingen av hjälpmedelsverksamheten påskyndats. Utskottet konstaterar vidare att Socialstyrelsen har i uppdrag att utreda de praktiska, ekonomiska och organisatoriska förutsättningarna för en hjälpmedelsgaranti. Utskottet vill inte föregripa Socialstyrelsens kommande förslag på området och avstyrker därmed motionerna So210 (m) yrkande 2, So222 (fp) yrkande 7 och So229 (v).
Färdtjänst
I motion So235 av Stig Sandström m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till en riksnorm för färdtjänsten enligt vad i motionen anförts om ökade möjligheter för människor att leva ett oberoende liv. Motionärerna anser att förhållandena inom färdtjänsten är kaotiska. Allt fler kommuner ser över sina kostnader för färdtjänsten, vilket leder till försämringar. Det har lett till längre förbeställningstider, obekväma samordningssystem vilket lett till långa restider, åkförbud på sena kvällar, begränsning i fritidsresorna m.m. Detta drabbar i första hand unga människor och kan leda till passivisering och minskade sociala kontakter. Motionärerna anser att det behövs en generös riksnorm för färdtjänsten och att varje kommun därutöver kan bestämma vilka regler som skall gälla.
Socialstyrelsen skall, enligt regleringsbrevet för budgetåret 1994/95, systematiskt följa upp och beskriva utvecklingen inom områdena boende och social hemtjänst samt färdtjänst för äldre och funktionshindrade personer med avseende på verksamhetens omfattning, kvalitet och grad av behovstäckning samt finansiering och kostnader. Utgångspunkt är de nya styrformerna för kommunal verksamhet som bl.a. tagit sig uttryck i att flera specialdestinerade statsbidrag upphört samt decentralisering av beslutsfattande och administration.
Avgiftsutredningen har i betänkandet Avgifter inom handikappområdet (SOU 1995:35) föreslagit att en avgift för färdtjänst i nivå med kollektivtrafiktaxan etableras i hela landet i syfte bl.a. att förbättra möjligheterna till jämlikhet och delaktighet för personer som saknar alternativ till färdtjänst för att förflytta sig.
Betänkandet kommer att remissbehandlas.
Samreseutredningen (K 1993:06) har i uppdrag att bl.a. pröva förutsättningarna att lagstifta om ett enhetligt huvudmannaskap för kommunal färdtjänst, riksfärdtjänst, sjukresor och kollektivtrafik. Ett väsentligt motiv för ett samordnat system är att öka tillgängligheten i kollektiva färdmedel för personer med funktionshinder. Samreseutredningens arbete beräknas kunna avslutas sommaren 1995.
Utskottets bedömning
Utskottet vill inte föregripa regeringens kommande förslag om färdtjänsten. Motion So235 (v) avstyrks.
Personlig assistans för vissa funktionshindrade
I motion So211 av Sigge Godin och Kenth Skårvik (fp) begärs tillkännagivanden om att personliga assistenter också samtidigt skall kunna vara anställda inom hemtjänsten (yrkande 1) och att kommunens ansvar klargörs när det gäller anställande av personliga assistenter där kommunen skall vara arbetsgivare (yrkande 2). Att vara personlig assistent är ett ensamarbete som är mycket krävande inte minst psykiskt. Arbetet utförs i en annan människas hem med den hänsyn som då måste tas. Motionärerna anser att det ofta är en fördel om assistenten kan ha en kombinerad tjänst dels som anställd inom hemtjänsten, dels som personlig assistent. Personalen kan få bättre arbetsschema och assistentens tjänster kan lättare tas till vara vid t.ex. sjukhusvistelse för den handikappade. Det finns inget i nuvarande regler som förhindrar detta, men vissa kommuner tillåter det inte.
Motionärerna oroas av att det förekommer att kommunen överlåter på den enskilde att själv anskaffa assistent trots att den enskilde uttryckligen sagt att kommunen skall vara arbetsgivare. Detta agerande från kommunens sida gör att den handikappade känner sig utlämnad och sätter också en svår press på många anhöriga. Det är nödvändigt att kommunerna tar sitt ansvar och underlättar för den enskilda människan anser motionärerna.
I motion So245 av Ulla-Britt Hagström (kds) begärs ett tillkännagivande till regeringen om att också personer över 65 år bör få rätt till personlig assistent (yrkande 1). Motionären anser att det är helt felaktigt att ha en gräns vid 65 års ålder för rätt till personlig assistans. Behovet av personlig assistans upphör inte för att en person fyller 65 år. Motionären framhåller att funktionshindrades självklara rättigheter i samhället inte får göras till en socialpolitisk fråga.
Vid utskottets behandling av proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade, betänkande 1992/93:SoU19, anförde utskottet följande angående rätten till personlig assistans och åldersgränsen vid 65 år (s. 16):
Utskottet anser att införandet av en åldersgräns för rätt till personlig assistent när vårdbehovet kvarstår är tveksamt ur principiell synpunkt. Utskottet är dock medvetet om de begränsningar som det statsfinansiella läget medför. Utskottet vill också understryka vad som sägs i propositionen om smidighet och hänsyn till den enskildes önskemål vid övergången från personlig assistans till annan stödform för en funktionshindrad efter uppnådd pensionsålder och att det ofta kan vara lämpligt att huvudmannen fortsätter att ge insatser enligt socialtjänstlagen i former som liknar personlig assistans enligt den nya lagen. Utskottet förutsätter också att denna del av reformen noga följs samt att beslutet om en åldersgräns omprövas om de statsfinansiella förutsättningarna tillåter det och erfarenheterna i övrigt visar att ett ändringsbehov föreligger. Med det ovan anförda tillstyrks sålunda propositionen i denna del och avstyrks motionerna.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 321).
I 2 § lagen (1993:387) om stöd och serivce till vissa funktionshindrade föreskrivs att varje kommun, om inte något annat avtalats enligt 17 §, har att svara för insatsen personlig assistans. Av 17 § i lagen framgår att ett landsting och en kommun som ingår i ett landsting får träffa avtal om att överlåta ansvaret för en eller flera uppgifter enligt lagen från landstinget till kommunen eller från kommunen till landstinget.
Socialstyrelsen har i uppdrag att noga följa upp och utvärdera hela handikappreformen. Riksdagen avsatte 3 miljoner kronor per år under en treårsperiod för detta ändamål.
Regeringen har mot bakgrund av kostnadsutvecklingen för statlig assistansersättning beslutat tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över frågan om assistansersättningens finansiering och regelsystem. I uppdraget ingår att utarbeta förslag som gör det möjligt att tydligare än för närvarande avgränsa dels själva insatsen personlig assistans från andra närliggande verksamheter, dels den personkrets som skall vara berättigad till stödformen (dir. 1995:66).
Utskottets bedömning
Utskottet vill än en gång understryka sitt tidigare uttalande om behov av smidighet och hänsyn till den enskildes önskemål vid övergången från personlig assistans till annan stödform för en funktionshindrad efter uppnådd pensionsålder och att det ofta kan vara lämpligt att huvudmannen fortsätter att ge insatser enligt socialtjänstlagen i former som liknar personlig assistans enligt den nya lagen. Utskottet förutsätter att denna del av reformen noga följs samt att beslutet om en åldersgräns omprövas om de statsfinansiella förutsättningarna tillåter det och erfarenheterna i övrigt visar att ett ändringsbehov föreligger.
Utskottet konstaterar att en särskild utredare kommer att se över finansiering och regelsystem för den statliga assistansersättningen. Utskottet utgår från att de frågor som berörs i motion So211 (fp) därvid kommer att kunna behandlas samt att även de samhällsekonomiska kostnaderna vid ett borttagande av 65-årsgränsen bör kunna belysas. Utskottet vidhåller dock sin tidigare inställning att det av statsfinansiella skäl inte är möjligt att nu ta bort åldersgränsen för rätt till personlig assistans. Motion So245 (kds) yrkande 1 avstyrks. Även motion So211 (fp) avstyrks.
Sysselsättningsgaranti för psykiskt handikappade
I motion So489 av Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om en sysselsättningsgaranti till psykiskt handikappade (yrkande 19). Stora delar av den psykiatriska verksamheten övergår nu från landsting till kommuner. Motionärerna anser att regeringen måste ta på sig ett särskilt uppföljningsansvar och se till att de psykiskt sjukas behov av sysselsättning, rehabilitering, fritid, boende och adekvat behandling blir tillgodosett. Motionärerna yrkar att sysselsättningsgarantin i LSS utvidgas till att även omfatta de psykiskt sjuka.
Utskottet diskuterade ingående frågan om daglig verksamhet för LSS-personkrets i betänkande 1992/93:SoU19. Utskottet delade uppfattningen i propositionen att de grupper som redan tidigare (enligt omsorgslagen) hade rätt till daglig verksamhet också borde få denna rätt enligt den nya lagstiftningen. Utskottet delade också uppfattningen att det statsfinansiella läget inte möjliggjorde att en lagstadgad rätt till daglig verksamhet infördes för hela personkretsen. Utskottet fann det mycket angeläget att frågan om en laglig rätt till daglig verksamhet för hela den nya lagens personkrets prövas så snart den ekonomiska situationen så medger. Utskottet utgick vidare från att regeringen i samband med uppföljningen av reformen också följer hur sysselsättning och daglig verksamhet utvecklas för hela personkretsen. En försöksverksamhet på området borde också kunna övervägas. Utskottet ansåg inte att något tillkännagivande i frågan behövdes och avstyrkte de då aktuella motionerna.
Utskottet återkom till frågan också i betänkande 1993/94:SoU28 om psykiskt stördas villkor. Utskottet konstaterade då att regeringen i propositionen som sin mening uttalat att Socialstyrelsen borde ges i uppdrag att följa upp LSS med avseende på psykiskt störda. Resultatet av uppföljningen skulle utgöra underlag för regeringens framtida bedömning av om utformningen av LSS är ändamålsenlig när det gäller stödet till de psykiskt störda. Utskottet delade denna uppfattning och anförde att det var angeläget att Socialstyrelsen vid sin uppföljning särskilt uppmärksammar frågan om daglig verksamhet för människor med psykiska funktionshinder. Styrelsen borde, enligt utskottet, även beräkna de samhällsekonomiska kostnader som är förenade med att ge psykiskt störda rätt till daglig verksamhet.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att det är angeläget att Socialstyrelsen vid sin uppföljning av LSS särskilt uppmärksammar frågan om daglig verksamhet för människor med psykiska funktionshinder. Utskottet vidhåller samtidigt sin tidigare uppfattning att det statsfinansiella läget inte nu möjliggör att en lagstadgad rätt till daglig verksamhet införs för LSS hela personkrets. Motion So489 (v) yrkande 19 avstyrks.
Rådgivning och annat personligt stöd
I motion So249 av Lars Hjertén (m) begärs ett tillkännagivande till regeringen om behovet av ett förtydligande av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Motionären anser att begreppet "rådgivning och annat personligt stöd" i 9 § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade behöver förtydligas, då det i praktiken har visat sig vara svårt att ange vad som avses härmed.
I 9 § lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade föreskrivs att en av insatserna för särskilt stöd och särskild service är rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder.
I specialmotiveringen (prop. 1992/93:159) anfördes att det är fråga om stödinsatser av övergripande natur som till viss del ligger hälso- och sjukvården nära. Det rör sig om expertstöd där såväl medicinska, psykologiska och sociala som pedagogiska aspekter av funktionshindret beaktas. Insatserna kan vara av rådgivande och allmänt stödjande art och ges av bl.a. kurator, psykolog, dietist, sjukgymnast, talpedagog, logoped, arbetsterapeut, förskolekonsulent m.fl. yrkeskategorier vilka kan behövas för att erbjuda ett fullgott stöd. För att kunna bedöma insatsernas karaktär kan det också vara lämpligt att ha tillgång till konsultläkare. Vidare framhålls att stödet också kan och bör utformas som rådgivning och personligt stöd till hela familjen.
Socialstyrelsen skall, som tidigare nämnts, noga följa upp och utvärdera handikappreformen.
Utskottets bedömning
Utskottet utgår från att Socialstyrelsen vid sin uppföljning och utvärdering överväger om oklarheter om tolkningen av lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade föreligger och vilka åtgärder som i så fall bör vidtas. Motion So249 (m) avstyrks.
EU:s handikapparbete
I motion So210 av Gullan Lindblad m.fl. (m) begärs ett tillkännagivande om vad i motionen anförts om de handikappade och Europeiska unionen (yrkande 8). Motionärerna konstaterar att det inom EU finns ett antal projekt vars syfte är att komplettera nationella åtaganden. Sverige har i dag en mycket avancerad handikappolitik och är världsledande när det gäller habilitering och rehabilitering men Sverige har också mycket att lära av EU. Enligt motionärerna är det viktigt att Sverige, med den erfarenhet och den kunskap som finns inom landet, aktivt är med och utvecklar EU:s samarbetsformer bl.a. i Helios, Handynet och Horizon. Det är också viktigt att informera de handikappade i Sverige om alla de möjligheter som öppnar sig genom medlemskapet. Den fria rörligheten gäller självfallet också de handikappade, och genom de olika program som EU utarbetar ges de handikappade möjlighet att arbeta och studera över hela Europa.
I motion So287 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att Sverige bör aktivt delta i EU:s handikappforskning och standardarbete samt verka för att EU:s terminal- och upphandlingsdirektiv modifieras vad avser telefonautomater och handikapphjälpmedel. Motionärerna anför att IT:s genombrott innebär att gränserna mellan länderna utplånas till förmån för ett fritt flöde av kunskap och vetande. IT ökar möjligheterna till kommunikation och samarbete. Samtidigt finns en risk att utvecklingen går så snabbt att många människor, t.o.m. grupper av människor, hamnar utanför de möjligheter som en användning av den nya tekniken för med sig och som skulle ha kunnat bidra till en bättre livskvalitet. Det är, enligt motionärerna, viktigt att IT blir tillgängligt för alla och lätt att använda för alla och envar. Utvecklingen inom tele- och IT-tekniken under 1980- och 1990-talen har inneburit väsentligt förbättrade möjligheter att kompensera funktionsbrister för handikappade. Ett exempel är E-mailen som i dag utgör ett billigt och väl fungerande alternativ för hörselskadade att kommunicera inbördes och med hörande över det vanliga telenätet. Sverige bör utnyttja den nya potential som EU-medlemskapet utgör för att medverka i europeisk forskning och standardisering på telehandikappområdet. För att få bra och billiga hjälpmedel krävs att viktiga tillverkande industrier deltar i arbetet. Motionärerna anser att detta bör garanteras genom att t.ex. NUTEK och landstingens gemensamma fond för teknikutveckling bekostar sådant deltagande.
I lagen (1992:1528) om offentlig upphandling föreskrivs i 1 kap. 22 § följande:
En upphandlande enhet skall anta antingen det anbud som har lägst anbudspris eller det anbud som är det ekonomiskt mest fördelaktiga med hänsyn till samtliga omständigheter såsom pris, driftkostnader, funktion, miljöpåverkan m.m. Enheten skall i förfrågningsunderlaget eller i annonsen om upphandling ange vilka omständigheter den tillmäter betydelse. Omständigheterna skall om möjligt anges efter angelägenhetsgrad, med den viktigaste först.
I specialmotiveringen i proposition 1992/93:88 framhålls att regeln om lägst pris är enkel och lättillämpad för såväl upphandlande enhet som leverantör, men att den inte alltid passar i upphandlingar där man av nödvändighet måste ta hänsyn till flera faktorer än pris. I motiveringen redovisas hur t.ex. specifika miljökrav kan tillgodoses med utgångspunkt i regeln om det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. Detta bör gälla även kvalitetskrav som ställs med hänsyn till tillgängligheten för funktionshindrade.
Näringsutskottet behandlade i sitt betänkande 1993/94:NU15 en motion med begäran om forskningsmedel för att finansiera svensk medverkan i det s.k. TIDE-projektet inom EU. Svenskt deltagande hade tidigare finansierats genom NUTEK. Näringsutskottet anförde att det såg det angeläget att Sverige deltar i det arbete som bedrivits inom TIDE. I EU:s fjärde ramprogram för FoU kommer dock det svenska deltagandet i motsvarigheten till TIDE att finansieras av EU-kommissionen, under förutsättning att Sverige betalar in programavgiften för det totala ramprogrammet. Utskottet ansåg därmed att det inte behövdes något initiativ med anledning av motionen. Denna avstyrktes.
Handikappinstitutet har, som tidigare nämnts, i uppdrag att vara Sveriges informations- och samordningscenter för Handynet, ett datoriserat flerspråkigt informations- och distributionssystem inom EU:s handikapprogram Helios. Syftet med Handynet är att via datamedia möta funktionshindrade personers och andra intressenters behov av information om bl.a. de handikapphjälpmedel som finns tillgängliga i medlemsländerna. I Handikappinstitutets uppgift ingår bl.a. att koordinera och ansvara för informationsinsamlingen vad gäller svenska handikapphjälpmedel samt att se till att uppgifterna förmedlas och hålls aktuella i Handynetsystemet. Vidare skall institutet informera om Handynet till sjukvårdshuvudmännen, personer med funktionshinder och andra intressenter.
Regeringen beslöt den 12 april 1995 att tillkalla en kommitté med uppgift att samordna Sveriges aktiviteter med anledning av Helios II-programmet. Kommittén skall vara ett rådgivande organ till regeringen, och dess arbete skall syfta till att skapa ett gemensamt synsätt i frågor som rör programmet samt säkerställa samordningen på nationell nivå av det svenska deltagandet i Helios olika verksamheter och arbetsgrupper. Kommittén skall inte ha någon överordnad funktion eller överta uppgifter från departement, myndigheter, organisationer eller liknande. Uppgiften skall vara att verka för en sådan samordning av insatserna som ger alla berörda parter största möjliga förutsättningar att genomföra sina delar av programmet. Kommittén skall till regeringen den 1 mars 1996 lämna en första redovisning av sitt arbete samt en slutrapport senast den 1 mars 1997.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att Sverige bör aktivt delta i EU:s handikapparbete för att föra ut svenska kunskaper och erfarenheter men också för att lära av EU och övriga medlemsländer. Ett sådant arbete har tidigt inletts. Handikappinstitutet har i uppdrag att vara Sveriges informations- och samordningscenter för Handynet. Regeringen har nyligen vidtagit ytterligare åtgärder genom att tillkalla en kommitté med uppdrag att samordna Sveriges aktiviteter med anledning av Helios II-programmet. Utskottet konstaterar vidare att gällande upphandlingsregler ger utrymme för att ställa kvalitetskrav på produkter. Motionerna So210 (m) yrkande 8 och So287 (s) är i huvudsak tillgodosedda. Motionerna avstyrks.
Kommunikationshandikapp
I två motioner behandlas frågor kring kommunikationshandikapp och Örebro läns speciella kompetens på detta område.
I motion So255 av Inger Lundberg m.fl. (s) begärs ett tillkännagivande till regeringen om samverkan inom EU för att utveckla metoder för stöd till människor med kommunikationshandikapp. Motionärerna anför att Sverige befinner sig i den absoluta fronten av utvecklingen av stöd och kunskap om kommunikationshandikapp. En mycket stor del av resurserna för statligt stöd till människor med kommunikationshandikapp är förlagda till Örebro län. Här finns inte bara specialskolor för döva/hörselskadade och synskadade utan också en avancerad audiologisk klinik, Sveriges största tolkcentral och väl fungerande samverkan vad gäller hjälpmedel i övrigt. Landstinget har tillsammans med statliga och kommunala myndigheter tagit initiativ till en samverkansorganisation för frågor inom området. Motionärerna anför att regeringen bör ta initiativ till att analysera förutsättningarna för att Örebro med sin unika kompetens inom området kommunikationshandikapp skall kunna komma att spela en viktig roll i ett europeiskt utvecklingsarbete. En kraftfull och för stat och landsting/kommuner gemensam satsning på utveckling av arbetet skulle kunna leda till samverkan runt institutioner som Ekeskolan och Birgittaskolan. En tänkbar förlängning är kanske ett europeiskt universitet för döva och hörselskadade anför motionärerna.
I motion So275 av Rose-Marie Frebran (kds) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ett nationellt centrum för kunskap om kommunikationshandikapp. Också denna motionär pekar på Örebro läns unika kompetens vad gäller kommunikationshandikapp. Motionären fokuserar särskilt på de kulturella insatser som gjorts för människor med kommunikationshandikapp. Synskadade erbjuds att bevista länsteaterns föreställningar som tolkas. Före föreställningen inbjuds blinda/synskadade för genomgång: de får höra skådespelarnas röster, känna på kläder, peruk etc. och scenbilden beskrivs. För hörselskadade finns hörslinga i teaterlokalen.
Motionären pekar också på det regionala centrumet för datorbaserade hjälpmedel för handikappade, Sprida, och på Datateket som syftar till att initiera användningen av och spridande av kunskap om datorernas möjligheter för barn och ungdomar med speciella behov. Motionären anser att ett nationellt centrum för kommunikationshandikappade bör syfta till att dels utveckla nya medier anpassade till olika handikappgruppers behov, dels att utveckla metoder -- apparater för handikappade för att lättare ta del av det utbud som finns i dag.
Utbildningsutskottet har tidigare behandlat ett yrkande om att stödja utvecklingen av ett nationellt/europeiskt teckenspråkscentrum i Örebro i betänkande 1993/94:UbU8. Utbildningsutskottet konstaterade då att större delen av de resurser som finns i Örebro för att erbjuda en teckenspråkig miljö är statligt finansierade. Utskottet framhöll att om önskemål finns att Högskolan i Örebro skall engagera sig i Centrum för kommunikationshandikapp, eller eventuellt medverka i bildandet av ett nytt centrum för teckenspråk, kan detta ske genom beslut av högskolan och inom ramen för de resurser som högskolan disponerar. Den aktuella motionen avstyrktes därmed.
Socialutskottet uttalade sig i betänkande 1993/94:SoU20, med anledning av en motion, för att regeringen skulle se över fördelningsprinciperna för statsbidraget till tolkanvändare. Detta för att inte Örebro län skulle missgynnas av sitt tidigare mycket aktiva arbete för människor med kommunikationshandikapp. Vid behandlingen av budgeten för 1995/96 har också särskild hänsyn tagits till Örebro län.
Utskottets bedömning
Utskottet anser att det omfattande arbete som bedrivs i Örebro län för människor med kommunikationshandikapp är mycket värdefullt. Detta är dock frågor som kommun och landsting främst har att ansvara för. Utskottet vill vidare framhålla, vad utbildningsutskottet tidigare uttalat, att Högskolan i Örebro har stora möjligheter att inom ramen för de resurser som högskolan disponerar själv besluta om medverkan i ett centrum för kommunikationshandikapp. Utskottet anser det angeläget att de erfarenheter som görs i länet också tas till vara i Sveriges EU-arbete med handikappfrågor. Motionerna So255 (s) och So275 (kds) avstyrks.
Vårdhem
I motion So237 av Stig Sandström m.fl. (v) yrkas att riksdagen fattar beslut om att avvecklingen av vårdhem för personer med utvecklingsstörning skall vara avslutad före den 1 januari 1998. Handikapputredningen föreslog bl.a. att vårdhem för personer med utvecklingsstörning skulle avvecklas successivt med slutdatum 1 januari 1998. Motionärerna anser att vårdhemsboendet aldrig varit något bra alternativ. De önskar en snabb avveckling av vårdhemmen och en statlig kontroll över att gruppboendet utvecklas på ett tillfredsställande sätt.
I motion So214 av My Persson och Margareta E Nordenvall (båda m) hemställs att riksdagen beslutar att små väl fungerande vårdhem skall få vara kvar som ett av många boendealternativ (yrkande 2). Motionärerna anför att psykiatrireformen inneburit vissa problem. Eftersom vårdhemman avskaffas och läggs ned och alltför många av de psykiskt sjuka helt enkelt inte klarar ett eget boende så blir många bostadslösa och hänvisade till gatan eller tillfälliga övernattningsställen. Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen påpekat det olämpliga i att helt och hållet avskaffa små väl fungerande vårdhem, såväl de offentliga som de privata. Motionärerna anför att avvecklingen av små väl fungerande vårdhem bör avbrytas och att vårdhemmen skall ses som ett av många boendealternativ.
Utskottet behandlade en motion om avvecklingen av vårdhemmen i betänkande 1994/95:SoU7. Utskottet gjorde då följande redovisning och bedömning:
I proposition 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade föreslogs bl.a. att specialsjukhusen och vårdhemmen för utvecklingsstörda skall avvecklas och ersättas med andra boendeformer (6 § införandelagen).
I anledning av flera motionsyrkanden med krav på en precisering av slutdatum för avveckling uttalade utskottet följande (SoU19 s. 29).
Utskottet delar i huvudsak förslaget i propositionen beträffande vårdhem och specialsjukhusen. Utskottet instämmer i att något slutdatum för avvecklingen av vårdhemmen och specialsjukhusen inte nu bör anges. Utskottet anser att större institutioner bör avvecklas.
I vissa fall kan dock, enligt utskottets mening, ett litet välfungerande vårdhem för dem som bor där utgöra en väl så god vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehov är individuella och det är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems förutsättningar under avvecklingstiden kunna ta ställning till frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Vad utskottet nu anfört bör med avslag på motionerna So18 (s) yrkande 5, So19 (s) yrkande 2, So20 (v) yrkande 10 och So29 (fp) ges regeringen till känna. (Res. s)
Riksdagen följde utskottet (rskr. 321).
Socialstyrelsen har i inledningen till föreskrifter beslutade den 8 juni 1994 Avvecklingsplaner för vårdhem (SOSFS 1994:16) anfört bl.a. följande.
Det har inte satts någon tidpunkt då avvecklingen skall vara avslutad. Vid behandlingen av propositionen till lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) beslutade Riksdagen, enligt Socialutskottets betänkande (1992/93:SoU19), att det vid avvecklingen av mindre och innehållsmässigt välfungerande vårdhem kan vara befogat att ta särskilda hänsyn till den enskildes behov av vård.
Utskottets bedömning
Enligt 6 § nämnda lag (införandelagen) skall landstingen och kommunerna gemensamt planera för avveckling av befintliga specialsjukhus och vårdhem. Avvecklingsplaner skall upprättas och lämnas in till Socialstyrelsen senast den 31 december 1994. Utskottet anser inte att bestämmelsen bör ändras och avstyrker därför motionerna So2 (m) yrkande 2 och So3 (kds) yrkande 2.
Socialstyrelsens kartläggning av avvecklingsplanerna visar att den 1 januari 1995 bodde 1 800 utvecklingsstörda personer på vårdhem. Enligt planerna som insänts till Socialstyrelsen kommer ca 500 personer att flytta under år 1995 och ytterligare ca 500 personer under år 1996.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare uppfattning att vårdhemmen skall avvecklas. Utskottet konstaterar att avvecklingen fortsätter och att avvecklingsplanerna inom föreskriven tid sänts in till Socialstyrelsen. Något slutdatum för avvecklingen bör inte nu fastställas enligt utskottet. Motionerna So214 (m) yrkande 2 och So237 (v) avstyrks därmed.
Ensamarbetandes situation
I motion So224 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ensamarbetandes situation (yrkande 7). Motionärerna anser att något större gruppboendeenheter än för 4--5 personer bör eftersträvas. Alternativt kan flera enheter seriekopplas. Detta för att ge större stimulans åt de boende och undvika ensamarbete för de anställda. Det har enligt motionärerna visat sig att de grupper som klarar sig med endast en vårdare sällan får behålla den anställde någon längre tid, då ensamarbete hör till det mest påfrestande som finns.
Utskottet behandlade en likalydande motion i betänkande 1991/92:SoU4. Utskottet redovisade då följande bakgrund:
Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat en kungörelse (AFS 1982:3) om ensamarbete. Enligt föreskrifterna skall åtgärder vidtas för att så långt som möjligt ordna ensamarbetet så att den som utför arbetet ensam inte löper större risk för skada än om flera personer gemensamt utför arbetet. Arbetarskyddsstyrelsen har även utfärdat en kungörelse (AFS 1990:18) om omvårdnadsarbete i enskilt hem. Bl.a. föreskrivs följande: "När arbetet innebär påtaglig risk för att arbetstagaren utsätts för våld, hot eller andra starkt psykiskt påfrestande förhållanden får arbetet inte utföras som ensamarbete."
Tidigare behandling
Arbetsmarknadsutskottet har i betänkandet 1990/91:AU22 behandlat liknande motioner. Utskottet pekade på att fr.o.m. april 1991 gäller arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter för omvårdnadsarbete i enskilt hem (AFS 1990:18). Utskottet framhöll vidare att de föreslagna ändringarna i 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen (AML 1977:1160) hade betydelse för dessa frågor. Enligt den föreslagna lagtexten skall det eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Med hänvisning till det anförda ansåg utskottet att det inte borde påkalla någon åtgärd från riksdagens sida.
Socialutskottet har tidigare behandlat personalpolitiska frågor bl.a. i betänkandet 1989/90:SoU13. Utskottet konstaterade då att ett omfattande arbete med personalfrågorna hade inletts på hela vårdområdet genom regeringsinitiativ, offentliga utredningar, arbete inom socialstyrelsen, Spri, Landstingsförbundet, enskilda landsting och kommuner. Utskottet erinrade om uttalande som utskottet gjort vid tidigare tillfällen om behovet av insatser på det personalpolitiska området och att dessa insatser måste ges hög prioritet. Med hänvisning till det omfattande utredningsarbetet som pågick på området ansåg inte utskottet att det fanns anledning till något uttalande från riksdagens sida.
Utskottets bedömning
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att insatser på det personalpolitiska området måste ges hög prioritet. Omfattande arbete pågår redan på det personalpolitiska området inom hela vårdområdet. Mot denna bakgrund bör riksdagen, enligt utskottets mening, inte nu ta något initiativ i denna fråga. Den då aktuella motionen avstyrktes därmed.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det enligt arbetsmiljölagen skall eftersträvas att arbetet ger den anställde möjligheter till variation, social kontakt och samarbete samt sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Arbetsgivaren skall vidare beakta den särskilda risk för ohälsa och olycksfall som kan följa av att arbetstagaren utför arbetet ensam. Utskottet vidhåller sin tidigare inställning att insatser på det personalpolitiska området måste ges hög prioritet i detta sammanhang. Detta är dock en fråga för arbetsgivaren/kommunen. Motion So224 (mp) yrkande 7 avstyrks.
Aspergers syndrom
I motion So291 av Eva Johansson m.fl. (s) yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om åtgärder för att samhället snabbare skall kunna tillgodogöra sig nya forskningsresultat och specialpedagogiska kunskaper om den autistiska handikappgruppen. Motionärerna framhåller att det är viktigt för handikappade barn och ungdomar att deras handikapp upptäcks tidigt och diagnostiseras korrekt. Eftersom tidig upptäckt är av avgörande betydelse för framgångsrika behandlingsprogram måste förskolan och skolan på ett mera aktivt sätt kunna uppmärksamma autistiska störningar hos de små barnen. Både lärar-, förskollärar- och barnskötarutbildningarna bör ge kunskap om autism och om Aspergers syndrom anförs det. De enskilda barnen och samhället har stora vinster att finna om förebyggande åtgärder kan komma barn i riskzonen till del.
Riksdagens beslut om handikappreformen våren 1993 innebar också att sjukvårdshuvudmännen ålades att ansvara för habilitering och rehabilitering genom en lagändring i hälso- och sjukvårdslagen. För att påskynda utvecklingen av habiliterings- och rehabiliteringsverksamheterna och minska ojämnheterna i landet och mellan olika grupper av funktionshindrade beslutades samtidigt om ett fyraårigt statligt stimulansbidrag på 425 miljoner kronor per år. Vidare ålades Socialstyrelsen att dels fördela bidragen, dels ingående följa bidragens användning och årligen rapportera till regeringen om bidragen ger avsedd effekt.
I proposition 1992/93:159 om stöd och service till vissa funktionshindrade framhölls att habiliterings- och rehabiliteringsverksamheten ofta bör ha ett nära samarbete med annan verksamhet som i vid mening har habiliterings- och rehabiliteringsansvar, t.ex. förskolor, skolor och pedagogisk konsultverksamhet, försäkringskassor, region- och rikssjukvård, arbetsmarknadsorgan och socialtjänst samt med verksamheter som har ansvar för insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Utskottets bedömning
Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget att nya forskningsresultat och specialpedagogiska kunskaper om olika handikappgrupper snabbt sprids i samhället. För att bemöta människor med Aspergers syndrom på ett riktigt sätt krävs särskild kunskap. Utskottet konstaterar samtidigt att handikappreformen inneburit en förstärkning av insatserna på området genom stimulansbidragen till habilitering och rehabiliteringsinsatser. Socialstyrelsen har ansvar för att fördela bidrag och ingående följa bidragens användning samt rapportera om effekten av bidragen. Motion So291 (s) är i huvudsak tillgodosedd och avstyrks.
Hemställan
Utskottet hemställer 1. beträffande handikappolitiken att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So210 yrkande 1 och 1994/95:So224 yrkande 4, res. 1 (m, c, fp, kds) 2. beträffande Handikapputredningens slutbetänkande att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So210 yrkandena 6 och 7, 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236, 1994/95:So245 yrkande 3, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkandena 2 och 10, 1994/95:K216 yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5, res. 2 (m) res. 3 (c, fp) res. 4 (v) res. 5 (kds) 3. beträffande integrerat högkostnadsskydd att riksdagen avslår motion 1994/95:So245 yrkande 2, 4. beträffande hjälpmedel att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So210 yrkande 2, 1994/95:So222 yrkande 7 och 1994/95:So229, res. 6 (fp) res. 7 (v) 5. beträffande färdtjänst att riksdagen avslår motion 1994/95:So235, 6. beträffande åldersgränsen för personlig assistans att riksdagen avslår motion 1994/95:So245 yrkande 1, res. 8 (kds) 7. beträffande anställning av personlig assistent att riksdagen avslår motion 1994/95:So211, 8. beträffande sysselsättningsgaranti för psykiskt handikappade att riksdagen avslår motion 1994/95:So489 yrkande 19, res. 9 (v) 9. beträffande rådgivning och annat personligt stöd att riksdagen avslår motion 1994/95:So249, 10. beträffande EU:s handikapparbete att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So210 yrkande 8 och 1994/95:So287, 11. beträffande kommunikationshandikapp att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So255 och 1994/95:So275, 12. beträffande vårdhem att riksdagen avslår motionerna 1994/95:So214 yrkande 2 och 1994/95:So237, res. 10 (m, c, fp, mp, kds) 13. beträffande ensamarbetandes situation att riksdagen avslår motion 1994/95:So224 yrkande 7, res. 11 (mp) 14. beträffande Aspergers syndrom att riksdagen avslår motion 1994/95:So291.
Stockholm den 9 maj 1995 På socialutskottets vägnar Sten Svensson
I beslutet har deltagit: Sten Svensson (m), Bo Holmberg (s), Ingrid Andersson (s), Rinaldo Karlsson (s), Hans Karlsson (s), Liselotte Wågö (m), Christina Pettersson (s), Roland Larsson (c), Marianne Jönsson (s), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Conny Öhman (s), Stig Sandström (v), Mariann Ytterberg (s), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kds).
Reservationer
1. Handikappolitiken (mom. 1)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m) och Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 5 som börjar med "Utgångspunkten för" och slutar med "4 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att utgångspunkten för handikappolitiken är alla människors lika värde och lika rätt. Utskottet delar också Prioriteringsutredningens inställning att samhällets resurser bör satsas där behoven är störst. Samhället bör särskilt beakta behoven hos de svagaste som har mindre möjligheter än andra att göra sina röster hörda eller utnyttja sina möjligheter. Det är, enligt utskottets mening, de svagaste, inte de röststarkaste, som skall prioriteras. Stödet till fysiskt och psykiskt handikappade skall vara mångsidigt och anpassas till de handikappades förutsättningar. Det skall ge de handikappade valfrihet och goda möjligheter att påverka sin situation, t.ex. genom att de själva får fatta beslut om att anställa vårdpersonal och välja organisationsformer.
Utskottet vill samtidigt understryka betydelsen av frivilligt socialt arbete med handikappade. Utskottet anser att detta arbete skall uppmuntras och stödjas. Medmänniskors personliga engagemang gör den handikappades liv rikare och tryggare. Det offentligas insatser får aldrig bli en ersättning för medmänskligt engagemang.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So210 (m) yrkande 1 och So224 (mp) yrkande 4 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 1 bort hemställa 1. beträffande handikappolitiken att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkande 1 och 1994/95:So224 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
2. Handikapputredningens slutbetänkande (mom. 2)
Sten Svensson, Liselotte Wågö, Leif Carlson och Birgitta Wichne (alla m) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med "Direktiv håller" och på s. 10 slutar med "och avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att det finns anledning att nu analysera den amerikanska lagstiftningen -- ADA -- och se vilka effekter den fått. Detta är särskilt angeläget eftersom det efter initiativ från den borgerliga regeringen tillsattes en handikappombudsman med uppgift bl.a. att bevaka att handikappade inte diskrimineras.
Utskottet anser att riksdagen med bifall till motion So210 (m) yrkande 6 och med anledning av motionerna So210 (m) yrkande 7, So222 (fp) yrkande 1, So236 (s), So245 (kds) yrkande 3, So258 (s), So294 (c) yrkandena 2 och 10, K216 (v) yrkandena 2, 6 och 8 och A289 (s) yrkande 5 som sin mening bör ge regeringen till känna vad utskottet anfört.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa 2. beträffande Handikapputredningens slutbetänkande att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So210 yrkande 6 och med anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkande 7, 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236, 1994/95:So245 yrkande 3, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkandena 2 och 10, 1994/95:K216 yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
3. Handikapputredningens slutbetänkande (mom. 2)
Roland Larsson (c) och Barbro Westerholm (fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med "Utskottet anser" och på s. 10 slutar med "och avstyrks." bort ha följande lydelse:
Handikapputredningens individuella del -- lagen om stöd och service -- genomfördes under den borgerliga regeringen. Utskottet anser att det nu är dags för nästa steg, att genomföra Handikapputredningens förslag om generella insatser i syfte att göra samhällets olika sektorer tillgängliga för alla. Härvid bör ansvars- och finansieringsprincipen slås fast. Regeringen måste, enligt utskottets mening, utarbeta en plan för genomförandet av Handikapputredningens förslag och därefter återkomma till riksdagen med en redovisning för vad regeringen avser att göra.
Vad utskottet anfört med bifall till motionerna So222 (fp) yrkande 1, So236 (s) och So294 (c) yrkande 2 och med anledning av motionerna So210 (m) yrkandena 6 och 7, So245 (kds) yrkande 3, So258 (s), So294 (c) yrkande 10, K216 (v) yrkandena 2, 6 och 8 och A289 (s) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa 2. beträffande Handikapputredningens slutbetänkande att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236 och 1994/95:So294 yrkande 2 och med anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkandena 6 och 7, 1994/95:So245 yrkande 3, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkande 10, 1994/95:K216 yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Handikapputredningens slutbetänkande (mom. 2)
Stig Sandström (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med "Utskottet anser" och på s. 10 slutar med "och avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet oroas av att alltför många unga människor i dag går direkt från skolan till en förtidspension och aldrig får en möjlighet att komma in i samhället. Arbetsgivarna väljer att anställa personer utan funktionshinder och samhället bidrar till diskrimineringen genom att kostnaderna för anpassningsåtgärder och arbetshjälpmedel i allt större utsträckning lagts på enskilda arbetsgivare. Det finns heller inga krav på att arbetslokaler skall vara tillgängliga för funktionshindrade. Tillgängligheten i butiker, restauranger, biografer m.m. har också brister. Utskottet anser därför att Handikapputredningens förslag nu måste genomföras och att ansvars- och finansieringsprincipen därvid bör slås fast. Riksdagen bör enligt utskottets mening hos regeringen begära förslag dels till en lag om arbetslivets tillgänglighet för funktionshindrade, dels begära förslag till införandet av sanktioner i brottsbalken vid diskriminering av funktionshindrade i näringsverksamhet.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So210 (m) yrkandena 6 och 7, So222 (fp) yrkande 1, So236 (s), So245 (kds) yrkande 3, So258 (s), So294 (c) yrkandena 2 och 10, K216 (v) yrkandena 2, 6 och 8 och A289 (s) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa 2. beträffande Handikapputredningens slutbetänkande att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkandena 6 och 7, 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236, 1994/95:So245 yrkande 3, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkandena 2 och 10, 1994/95:K216 yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Handikapputredningens slutbetänkande (mom. 2)
Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 9 som börjar med "Utskottet anser" och på s. 10 slutar med "och avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So245 (kds) att det behövs ett aktivt arbete med attitydförändringar gentemot personer med funktionshinder. Inte minst när det gäller unga handikappades möjlighet till inträde i arbetslivet krävs ett aktivt arbete med attitydförändring. Detta arbete måste kompletteras med en antidiskrimineringslag. Statistiken visar att ca 80 % av unga handikappade är utan arbete oavsett konjunkturläget.
Vad utskottet anfört med bifall till motion So245 (kds) yrkande 3 och med anledning av motionerna So210 (m) yrkandena 6 och 7, So222 (fp) yrkande 1, So236 (s), So258 (s), So294 (c) yrkandena 2 och 10, K216 (v) yrkandena 2, 6 och 8 och A289 (s) yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 2 bort hemställa 2. beträffande Handikapputredningens slutbetänkande att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So245 yrkande 3 och med anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkandena 6 och 7, 1994/95:So222 yrkande 1, 1994/95:So236, 1994/95:So258, 1994/95:So294 yrkandena 2 och 10, 1994/95:K216 yrkandena 2, 6 och 8 och 1994/95:A289 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Hjälpmedel (mom. 4)
Barbro Westerholm (fp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 13 som börjar med "Genom det" och slutar med "So229 (v)." bort ha följande lydelse:
Utskottet kan samtidigt konstatera att det finns en rad problem inom hjälpmedelsområdet. Det görs inte alltid en avvägning mellan kostnaden för hjälpmedlet och kostnaden för hemtjänsten. Det som kortsiktigt är billigt kan visa sig långsiktigt bli dyrt. Utskottet oroas av de stora skillnaderna i bedömningen av hjälpmedelsbehovet över landet. Åtgärder bör vidtas för att åstadkomma en mer enhetlig behovsbedömning. Det behövs vidare underlag för vilka hjälpmedelsinsatser som är mest effektiva från en hälsoekonomisk utgångspunkt.
Vad utskottet anfört med bifall till motion So222 (fp) yrkande 7 och med anledning av motionerna So210 (m) yrkande 2 och So229 (v) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa 4. beträffande hjälpmedel att riksdagen med bifall till motion 1994/95:So222 yrkande 7 och med anledning av motionerna 1994/95:So210 yrkande 2 och 1994/95:So229 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Hjälpmedel (mom. 4)
Stig Sandstöm (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 13 som börjar med "Utskottet anser" och slutar med "So229 (v)." bort ha följande lydelse:
Utskottet oroas över de problem som finns inom hjälpmedelsområdet. En del har sitt ursprung i Ädel-reformen som innebar att kommunerna övertagit en stor del av hjälpmedelssortimentet från landstingen. Kommunerna saknar erfarenhet från hjälpmedelshantering. En del tittar alltför mycket på kostnaderna och gör inte någon avvägning mellan t.ex. kostnader för hjälpmedlet och kostnaden för hemtjänsten. Det finns stora olikheter mellan olika kommuner när det gäller bedömningen av hjälpmedelsbehovet. Det saknas ofta riktlinjer för verksamheten. Kompetensen är på väg att försvinna både beträffande behovsbedömning och beställning av hjälpmedel. Utskottet anser att Handikappinstitutet bör få i uppdrag att göra en översyn av hjälpmedelsförsörjningen. Av särskild vikt är det att de nya tekniska hjälpmedlen uppmärksammas. De ställer stora krav på utbildning och kompetens hos upphandlare, ordinatörer och användare. En bra introduktion av dessa nya hjälpmedel kräver centrala insatser och samordning.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna So222 (fp) yrkande 7 och So229 (v) och med avslag på motion So210 (m) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 4 bort hemställa 4. beträffande hjälpmedel att riksdagen med anledning av motionerna 1994/95:So222 yrkande 7 och 1994/95:So229 och med avslag på motion 1994/95:So210 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Åldersgränsen för personlig assistans (mom. 6)
Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 15 som börjar med "Utskottet vill" och på s. 16 slutar med "1 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet anförde redan när beslutet om personlig assistans togs att det är principiellt felaktigt att införa en åldersgräns för rätt till personlig assistans när vårdbehovet kvarstår. Åldersgränsen innebär en diskriminering av äldre. Det måste vara den enskildes behov av personlig assistans som är avgörande och inte personens ålder. Utskottet konstaterar att en särskild utredare kommer att se över finansiering och regelsystem för den statliga assistansersättningen. Utskottet anser att utredaren bör få i uppdrag att även utreda förutsättningarna för att ta bort åldersgränsen för rätten till personlig assistans. Regeringen bör därefter återkomma till riksdagen med sina förslag.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So245 (kds) yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 6 bort hemställa 6. beträffande åldersgränsen för personlig assistans att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So245 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Sysselsättningsgaranti för psykiskt handikappade (mom. 8)
Stig Sandström (v) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 17 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "19 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Stora delar av den psykiatriska verksamheten övergår nu från landsting till kommun. Utskottet delar inställningen i motion So489 (v) att regeringen nu måste ta ett särskilt uppföljningsansvar och se till att de psykiskt sjukas behov av sysselsättning, rehabilitering, fritid, boende och adekvat behandling blir tillgodosett. Utskottet anser därför att sysselsättningsgarantin i LSS bör utvidgas till att omfatta även de psykiskt handikappade.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So489 (v) yrkande 19 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 8 bort hemställa 8. beträffande sysselsättningsgaranti för psykiskt handikappade att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So489 yrkande 19 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Vårdhem (mom. 12)
Sten Svensson (m), Liselotte Wågö (m), Roland Larsson (c), Leif Carlson (m), Barbro Westerholm (fp), Birgitta Wichne (m), Thomas Julin (mp) och Chatrine Pålsson (kds) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 23 som börjar med "Utskottet vidhåller" och slutar med "avstyrks därmed." bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att i vissa fall ett litet välfungerande vårdhem för dem som bor där kan utgöra en väl så god vårdmiljö som ett gruppboende. Vårdbehoven är individuella, och det är viktigt att alla vårdbedömningar utgår från den enskilde individens behov. Huvudmännen bör därför utifrån varje vårdhems förutsättningar kunna ta ställning till frågan om nedläggning eller fortsatt drift. Vad utskottet anfört med anledning av motion So214 (m) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen til känna.
Utskottet anser inte att något slutdatum för avvecklingen av vårdhemmen och specialsjukhusen bör anges. Motion So237 (v) avstyrks.
dels att utskottet under mom. 12 bort hemställa 12. beträffande vårdhem att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So214 yrkande 2 och med avslag på motion 1994/95:So237 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Ensamarbetandes situation (mom. 13)
Thomas Julin (mp) anser
dels att det avsnitt i betänkandet på s. 24 som börjar med "Utskottet konstaterar" och slutar med "7 avstyrks." bort ha följande lydelse:
Utskottet delar inställningen i motion So224 (mp) att ensamarbete bör undvikas. Arbetsgivaren bör i sin planering eftersträva att ensamarbete i så stor utsträckning som möjligt undviks. Ett sätt att lösa detta är t.ex. att gruppboendeenheterna byggs för lite fler än 4--5 personer eller att flera gruppboenden seriekopplas. Härigenom undviks ensamarbete för de anställda, och de boende erbjuds större stimulans i form av fler kontakter.
Vad utskottet anfört med anledning av motion So224 (mp) yrkande 7 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottet under mom. 13 bort hemställa 13. beträffande ensamarbetandes situation att riksdagen med anledning av motion 1994/95:So224 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Motioner 1 Ärendets beredning i riksdagen 4 Utskottet 4 Utgångspunkter för handikappolitiken 4 Handikapputredningens slutbetänkande 5 Integrerat högkostnadsskydd 10 Hjälpmedel 11 Färdtjänst 13 Personlig assistans för vissa funktionshindrade 14 Sysselsättningsgaranti för psykiskt handikappade 16 Rådgivning och annat personligt stöd 17 EU:s handikapparbete 18 Kommunikationshandikapp 20 Vårdhem 21 Ensamarbetandes situation 23 Aspergers syndrom 24 Hemställan 25 Reservationer 26