Handelsagentur
Betänkande 1990/91:LU25
Lagutskottets betänkande
1990/91:LU25
Handelsagentur
Innehåll
1990/91 LU25
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet proposition 1990/91:63, vari föreslås en lag om handelsagentur som skall ersätta bestämmelserna om handelsagentur i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen).
Företrädare för Förbundet Sveriges handelsrepresentanter har inför utskottet framfört synpunkter på lagförslaget.
Någon motion har inte väckts med anledning av propositionen, och utskottet tillstyrker bifall till propositionen.
Propositionen
I proposition 1990/91:63 föreslår regeringen (justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om handelsagentur, 2. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande, 3. lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361), 4. lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748).
Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.
I propositionen bereder regeringen riksdagen också tillfälle att ta del av vad föredragande statsrådet anfört om internationella konventioner (avsnitt 2.11).
Utskottet
Nuvarande bestämmelser om handelsagentur finns i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande -- vanligen benämnd kommissionslagen. Lagen innehåller också bestämmelser om andra merkantila mellanmän, nämligen kommissionärer, handelsresande och platsförsäljare samt dessas förhållande till sina kommittenter eller huvudmän.
Med kommissionär förstås enligt kommissionslagen den som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn sälja eller köpa varor, värdepapper eller annan lös egendom.
Med handelsagent avses enligt kommissionslagen den som har åtagit sig uppdrag att för huvudmannens räkning verka för avsättning av varor genom att ta upp order till huvudmannen eller genom att i huvudmannens namn sluta försäljningsavtal. Kommissionslagens bestämmelser avser således endast försäljningsagentur -- inte inköpsagentur. Bestämmelserna om handelsagentur gäller endast om verksamheten drivs av en självständig yrkesidkare, som har ett eget kontor eller liknande. Avtalet mellan agenten och huvudmannen brukar benämnas agenturavtal.
Utmärkande för en handelsresande är enligt kommissionslagen att denne har åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning verka för avsättning av varor genom att resa från ort till ort och söka upp kunder och därvid ta upp order till huvudmannen eller sluta avtal i huvudmannens namn. På sina resor medför en handelsresande inga varor, som är avsedda att säljas. I lagen skiljs mellan sådana handelsresande som är anställda i huvudmannens tjänst och sådana som är självständiga uppdragstagare.
För att anses som platsförsäljare gäller samma förutsättningar som för en handelsresande med den enda skillnaden att platsförsäljaren arbetar endast inom den ort där huvudmannen driver sin rörelse. Också platsförsäljaren kan antingen vara anställd i huvudmannens tjänst eller verka som självständig uppdragstagare.
Kommissionslagen, som är tillkommen efter nordiskt samarbete, reformerades år 1974 varvid agentens ställning gentemot huvudmannen stärktes. På begäran av riksdagen (bet. LU 1977/78:4) tillsatte regeringen år 1978 en kommitté (Ju 1978:10) med uppdrag att få till stånd en tidsenlig lagstiftning på området. Kommittén, som antog namnet kommissionslagskommittén, avlämnade år 1984 delbetänkandet (SOU 1984:85) Handelsagentur och kommission. Betänkandet har remissbehandlats. Det i betänkandet presenterade lagförslaget innehåller en fullständig reglering av frågor om handelsagentur men är inte heltäckande med avseende på kommission. När det gäller kommission kompletteras och revideras kommitténs överväganden i dess slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt.
År 1986 antog EGs ministerråd ett direktiv om samordning av medlemsstaternas lagsiftning rörande handelsagenter (86/653/EEC). Direktivet reglerar det interna förhållandet mellan agenten och huvudmannen. Frågor om förhållandet till tredje man lämnas utanför direktivet. Även vissa andra frågor överlämnas till medlemsländernas egen beslutssfär, t.ex. frågor om skadestånd och förtida uppsägning. I vissa fall erbjuder direktivet alternativa modeller, t.ex. när det gäller avgångsvederlag. I övrigt rör det sig om ett s.k. maximidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna inte får välja andra lösningar än dem som valts i direktivet. Medlemsstaterna skulle med vissa undantag anpassa sin lagstiftning till direktivet före den 1 januari 1990. Detta har hittills skett i endast ett fåtal länder. I Danmark trädde en ny lag om handelsagenter (lov nr. 272 af 2 maj 1990) i kraft i maj 1990. Lagen bygger på EG-direktivet. I Finland och Norge är siktet inställt på att införa nya regler om handelsagentur, och under förevarande lagstiftningsärendes beredning i justitiedepartementet har överläggningar hållits med företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Island och Norge.
I propositionen läggs fram förslag till en lag om handelsagentur som skall ersätta bestämmelserna om handelsagentur i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande. Gällande bestämmelser om kommission kvarstår tills vidare oförändrade. Alla som är självständiga uppdragstagare kommer i framtiden att falla under definitionen på handelsagent, och deras förhållanden avses följaktligen att regleras av de i propositionen föreslagna reglerna om handelsagenter. Lagregleringen rörande handelsresande och platsförsäljare som är löneanställda eller provisionsanställda föreslås bli upphävd.
De bestämmelser som föreslås bli upphävda och som gäller alla handelsresande och platsombud, avser uppsägningstid och ersättning för resor, traktamente m.m. (86 § och 86 a § första stycket). Bestämmelsen om uppsägningstid innebär rätt till tre månaders uppsägningstid men får åsidosättas i kollektivavtal. De övriga bestämmelserna är helt tvingande till den anställdes förmån. I kommissionslagen erinras om att längre uppsägningstid kan följa av lagen (1982:80) om anställningsskydd. Enligt denna lag är uppsägningstiden, borsett från helt kortvariga anställningar, lägst två och högst sex månader, beroende av arbetstagarens ålder. De bestämmelser som bara gäller provisionsanställda handelsresande och platsförsäljare och som också föreslås bli upphävda handlar om rätt till provision och provisionsnota (86 a § tredje stycket jämfört med 68, 70 och 71 §§). Dessa bestämmelser, som är tvingande till den anställdes förmån när det gäller rätt till efterprovision men i övrigt dispositiva, överensstämmer i stort med motsvarande regler rörande handelsagenter.
I propositionen föreslås att den nya lagen skall omfatta både inköps- och försäljningsagentur. Tillämpningsområdet för lagstiftningen föreslås vara handel med varor. Något krav på att agenten skall ha eget kontor eller liknande ställs inte upp. Förslaget innebär att agentens ställning gentemot huvudmannen stärks i olika hänseenden. De nya bestämmelserna är i större utsträckning tvingande till agentens förmån än kommissionslagens regler om handelsagentur. Huvudregeln i lagförslaget är emellertid att lagens bestämmelser är dispositiva. De dispositiva bestämmelserna får vika inte bara för avtal mellan parterna utan också för praxis som utbildats mellan parterna och för handelsbruk eller annan sedvänja. Kan en bestämmelse inte åsidosättas genom avtal, gäller den däremot också framför praxis som utbildats mellan parterna och framför handelsbruk eller annan sedvänja. Bestämmelser som är tvingande till förmån för agenten skall inte kunna kringgås genom att parterna avtalar att ett annat lands lag skall vara tillämplig på deras mellanhavanden (s.k. lagvalsklausul).
I propositionen föreslås vidare att parterna skall ha en ömsesidig lojalitetsplikt och informationsskyldighet. Agenten skall göra skäliga ansträngningar vid utförandet av uppdraget och följa skäliga instruktioner från huvudmannen. Denne skall tillställa agenten nödvändigt material. Bestämmelser om detta förs in i den nya lagen och görs tvingande för båda parterna. I propositionen föreslås också dispositiva bestämmelser om agentens skyldighet att vårda huvudmannens egendom, att hålla den försäkrad och att hålla den avskild från annan egendom. Vidare föreslås vissa dispositiva bestämmelser om agentens redovisningsskyldighet.
Beträffande provision innehåller propositionen bestämmelser som innebär att agenten skall ha rätt till provision för avtal som ingås under uppdragstiden, om agenten har medverkat till avtalet, om han tidigare har skaffat kunden eller om kunden hör till ett område eller en kundkrets som tilldelats agenten. Detsamma föreslås gälla om avtalet ingås senare men anbudet har kommit in under uppdragstiden. Vid kolliderande anspråk efter agentskifte föreslås att den tidigare agentens krav normalt skall gå för den nyes. Rätten till provision bortfaller om tredje man drar sig ur avtalet utan att detta kan skyllas på huvudmannen. Lagförslagets bestämmelser om rätt till provision är dispositiva medan bestämmelserna om bortfallande av sådan rätt är tvingande till agentens förmån. När det gäller redovisning av provisionsbelopp föreslås att provisionen skall betalas ut kvartalsvis. Intjänad provision och bortfall av rätt till provision skall redovisas i kvartalsvis utställda provisionsnotor. Huvudmannen skall enligt förslaget vara skyldig att lämna agenten upplysningar som behövs för kontroll av provisionsnotan. Om han vägrar eller det kan antas att hans uppgifter är oriktiga, får agenten låta granska huvudmannens bokföring i erforderliga delar. Bestämmelserna härom föreslås nästan fullt ut tvingande till agentens förmån.
Agenten skall vidare enligt förslaget ha rätt att innehålla huvudmannens varor, material och handlingar som säkerhet för fordringar gentemot huvudmannen vilka härrör ur samma uppdrag som den innehållna egendomen. Varor -- men inte material och handlingar -- som innehållits på detta sätt i tre månader får säljas. Vissa varor får dock säljas tidigare. Agenten får sedan använda de medel som erhålls vid försäljningen för att skaffa sig betalning för fordringarna. Dessa bestämmelser föreslås bli tvingande till agentens förmån.
De i propositionen föreslagna bestämmelserna om agenturavtals upphörande innebär bl.a. att tidsobestämda agenturavtal får sägas upp av endera parten med en uppsägningstid på en till sex månader, beroende på hur länge avtalsförhållandet varat. Tidsbestämda avtal omvandlas till icke tidsbestämda avtal, om parterna fortsätter agenturförhållandet efter avtalstidens slut. Bestämmelserna föreslås tvingande fullt ut till agentens förmån och delvis till huvudmannens. Man får inte avtala om längre uppsägningstid vid uppsägning från agentens sida än vid uppsägning från huvudmannen. En part föreslås vidare ha rätt att säga upp agenturavtalet med omedelbar verkan, om motparten har gjort sig skyldig till ett avtalsbrott av väsentlig betydelse för den andra parten under förutsättning att motparten insåg eller borde ha insett avtalsbrottets betydelse för den andra parten. En part föreslås vidare ha rätt att säga upp avtalet med omedelbar verkan, om det föreligger någon annan viktig grund för att frånträda avtalet i förtid. Lagförslagets bestämmelser i dess frågor om förtida uppsägning är tvingande till agentens förmån.
Agentens nuvarande rätt till efterprovision och ersättning för investeringar då avtalet upphör föreslås i propositionen bli ersatt av en rätt till avgångsvederlag. De nya reglerna innebär bl.a. att agenten har rätt till avgångsvederlag för bestående värden som han tillfört huvudmannen i form av upparbetade kundförbindelser. Avgångsvederlaget skall vara skäligt och föreslås uppgå till högst ett belopp motsvarande ett års ersättning. Rätten till avgångsvederlag är beroende av orsaken till att avtalet upphör. Sådan rätt föreligger t.ex. inte vid förtida uppsägning på grund av agentens väsentliga avtalsbrott och i många fall inte heller vid uppsägning från agentens sida. Krav på avgångsvederlag måste framställas inom ett år från det att uppdraget upphörde. Bestämmelserna om avgångsvederlag föreslås bli tvingande till agentens förmån.
Enligt lagförslaget har såväl agenten som huvudmannen rätt till ersättning för skada på grund av motpartens avtalsbrott, om motparten inte visar att avtalsbrottet inte beror på försummelse från hans sida (presumtionsansvar). Vidare föreslås att en part skall ha rätt till ersättning för skada till följd av motpartens konkurs. Också dessa bestämmelser är tvingande till agentens förmån.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.
Utskottet vill för sin del framhålla att en betydelsefull del av vår inrikes och utrikes handel sker genom förmedling av handelsagenter och andra merkantila mellanmän. Särskilt handelsagenternas verksamhet rör ofta internationella affärsförhållanden och då speciellt med inriktning på Europa. Trots den alltmer ökande handeln över gränserna har vår svenska lagstiftning om handelsagenter och andra mellanmän i sina huvuddrag varit oförändrad alltsedan kommissionslagen infördes år 1914. Bestämmelserna om mellanmännens rätt till ersättning, om uppdragets upphörande samt om parternas rättigheter och skyldigheter när deras mellanhavande avslutas ändrades dock i väsentliga avseenden år 1974. Reformen syftade till att ge i första hand handelsagenterna en ställning som var mera jämbördig med den som agenterna i de större europeiska industriländerna hade vid denna tid. Det visade sig emellertid ganska snart att dessa ändringar inte var tillräckliga och att det alltjämt fanns brister i uppdragstagarnas rättsskydd vid avtalets upphörande. Frågan om en mer genomgripande reform aktualiserades i riksdagen år 1977 med anledning av en motion rörande ändrade regler om efterprovision alternativt ett införande av avgångsvederlag enligt kontinentalt mönster. I sitt av riksdagen godkända betänkande i ärendet (bet. LU 1977/78:4) framhöll utskottet att en översyn av bl.a. bestämmelserna om efterprovision var motiverad. Utskottet anförde vidare att översynsarbetet borde ske i nordiskt samarbete. Utskottet pekade också på att kommissionslagen i flera stycken var föråldrad och tämligen svårtillgänglig. En förenkling av bestämmelserna och en modernisering i språkligt hänseende borde därför eftersträvas vid en översyn. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Behovet av en reform i ovan angivna hänseenden har enligt utskottets mening inte minskat under årens lopp. Därtill kommer att den internationella utvecklingen under senare år nödvändiggör en reform. EFTA-länderna befinner sig för närvarande i en omfattande integrationsprocess med målet att skapa ett dynamiskt europeiskt samarbetsområde, EEA (European Economic Area) där samtliga EGs och EFTAs medlemsländer skall ingå. Ett led i denna process är att EFTA-länderna skall anpassa sin lagstiftning till de delar av EGs regelverk som parterna gemensamt definierat som relevanta. Till sådana s.k. relevant acquis communautaire hör det ovan redovisade EG-direktivet från år 1986 om handelsagenter.
Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att det sedan länge förelegat ett uttalat behov av en mera allmän förstärkning av handelsagenternas ställning gentemot sina huvudmän. Enligt utskottets mening behöver lagstiftningen om handelsagenter också ges en mera tidsenlig utformning som harmonierar med det regelsystem som håller på att växa fram inom EG. Med hänsyn till den pågående integrationsprocessen är det vidare angeläget att en reform kommer till stånd snarast möjligt. Av denna anledning bör arbetet med en översyn av reglerna om kommisssion m.m. inte avvaktas. Utskottet kan inte finna några nackdelar med att en särskild lagstiftning om handelsagentur nu genomförs och att den nuvarande regleringen av kommissionsuppdrag tills vidare behålls oförändrad.
De förslag som läggs fram i propositionen tillgodoser enligt utskottets mening till fullo det reformbehov som föreligger. Utskottet konstaterar också att förslaget i propositionen är väl ägnat att läggas till grund för en ny lag om handelsagentur. Lagrådet har också lämnat förslagen utan erinran.
Ett spörsmål som utskottet ägnat särskild uppmärksamhet gäller frågan om konsekvenserna av att lagregleringen rörande handelsresande och platsförsäljare tas bort. Företrädare för Förbundet Sveriges handelsrepresentanter -- en facklig specialorganisation för handelns och industrins representanter med 10000 medlemmar -- har inför utskottet kritiserat förslaget att provisionsanställda handelsresande inte längre skall ha en lagstadgad rätt till provision. Förbundet har därvid anfört att nuvarande regler om efterprovision innebär ett skydd och att propositionen utgör en väsentlig försvagning för många provisionsanställda.
Som skäl för ett slopande av lagregleringen avseende handelsresande och platsförsäljare anför departementschefen bl.a. att kommissionslagens bestämmelser bör ses i sitt historiska sammanhang. De aktuella bestämmelserna har väsentligen tillkommit före eller samtidigt med lagstiftningen om anställningsskydd. Enligt statsrådet har de förlorat i betydelse genom att arbetstagarna numera har tillförsäkrats ett omfattande skydd genom de arbetsrättsliga lagarna. I propositionen hänvisas också till att det i gällande rätt inte förekommer speciella lagbestämmelser för några andra provisionsanställda och till att det även för provisionsanställda handelsresande är tillräckligt med det skydd som tillhandahålls genom allmänna lagregler om anställningsförhållanden.
Utskottet har i och för sig viss förståelse för att slopandet av den nuvarande särbestämmelsen om efterprovison för handelsresande bland de berörda uppfattas som en försämring. Utskottet anser sig dock kunna godta de skäl som anförs i propositionen för att den nuvarande lagregleringen rörande handelsresande och platsförsäljare bör upphöra. Utskottet finner således inte anledning för riksdagen att nu införa några särskilda regler om provisionsanställda handelsresande. Skulle det emellertid visa sig att avsaknaden av lagbestämmelser leder till tydliga nackdelar för denna yrkesgrupp får emellertid frågan övervägas ånyo. Utskottet vill därför understryka vikten av att regeringen noga följer utvecklingen på området och tar de initiativ som kan visa sig erforderliga.
Som en konsekvens av att samtliga lagregler rörande handelsresande i fortsättningen kommer att finnas i den nya lagen om handelsagentur och att särregleringen i kommissionslagen rörande handelsresande och platsförsäljare upphör föreslås i propositionen att rubriken till kommissionslagen ändras till lag (1914:45) om kommission. Rubrikändringen föranleder enligt propositionen en redaktionell ändring i 2 § fondkommissionslagen (1979:748). Sistnämnda ändring liksom övriga lagförslag i proposition 1990/91:63 föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. I proposition 1990/91:142 om handel och tjänster på värdepappersmarknaden, som nyligen bordlagts och remitterats till näringsutskottet, föreslås en ny lag om värdepappersrörelse som skall ersätta bl.a. fondkommissionslagen. Lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1991. I förslaget till lag om värdepappersrörelse finns i 1 kap. 9 och 10 §§ hänvisningar till lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande.
För att en samordning av den lagstiftning som föreslås i propositionerna 63 och 143 skall kunna åstadkommas förordar utskottet att riksdagen avslår det i propositon 63 framlagda förslaget till ändring av fondkommissionslagen samt att i stället en ny övergångsbestämmelse införs i förslaget till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande av innebörd att om det i lag hänvisas till lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande hänvisningen i stället skall avse lagen (1914:45) om kommission.
Utöver det anförda föranleder lagförslagen i proposition 63 inte några uttalanden från utskottets sida. Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen med nyss nämnda ändringar.
I propositionen bereder regeringen också riksdagen tillfälle att ta del av vad departementschefen anfört om 1978 års Haagkonvention och 1983 års UNIDROIT-konvention. Den förstnämnda konventionen (Convention on the Law Applicable to Agency), som har tillträtts av Frankrike, Nederländerna och Portugal, innehåller lagvalsregler för de olika förhållanden som uppstår i ett mellanmansförhållande. Mot bakgrund av att konventionen inte vunnit någon större anslutning och att man i våra nordiska grannländer intar en avvaktande hållning till ett eventuellt tillträde till konventionen förordas att man från svensk sida i dagsläget inte tillträder konventionen.
UNIDROIT-konventionen (Convention on Agency in the International Sale of Goods) träder i kraft när den har tillträtts av minst tio stater. Hittills har endast sex stater anslutit sig till konventionen, nämligen Chile, Frankrike, Italien, Marocko, Schweiz och Vatikanstaten. Konventionen innehåller materiella regler avseende förhållandet mellan huvudmannen och mellanmannen, å ena sidan, och tredje man å den andra. Den omfattar i princip alla fullmakts- och kommisssionsförhållanden vid internationella köp av saker. Såvitt gäller agenturförhållanden har konventionen bara betydelse för fullmaktsfrågor. Vid nordiska överläggningar har framkommit att inget av de andra nordiska länderna står i begrepp att tillträda konventionen, och i propositionen uttalar föredragande statsrådet att det framstår som tveksamt om Sverige bör tillträda konventionen. I vart fall bör ställningstagandet anstå tills frågan om lagstiftning rörande kommission har beretts inom regeringskansliet. I dagsläget är därför inte departementschefen beredd att föreslå att Sverige tillträder konventionen.
Vad sålunda anförts i propositionen föranleder inga erinringar från utskottets sida. Utskottet ansluter sig således till departementschefens bedömningar i frågan om internationella konventioner.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande handelsagentur m.m. att riksdagen antar regeringens förslag till lag om handelsagentur och lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361),
2. beträffande kommissionslagen m.m. att riksdagen dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748), dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande med den ändringen att det i övergångsbestämmelserna införs en ny punkt, 3, med följande lydelse:
3. Om det i en lag hänvisas till lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande skall hänvisningen i stället avse lagen (1914:45) om kommission.
3. beträffande internationella konventioner att riksdagen lämnar utan erinran vad föredragande statsrådet har anfört om internationella konventioner (avsnitt 2.11).
Stockholm den 9 april 1991
På lagutskottets vägnar
Lennart Andersson
Närvarande: Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Lena Boström (s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabet Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s), Charlotte Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c).
Bilaga