Handel med begagnade varor

Betänkande 1989/90:NU37

Näringsutskottets betänkande

1989/90:NU37

1989/90

NU37

Ärendet

I motion 1989/90:N215 av Margit Sandéhn (s) och Ingegerd Anderlund
(s) yrkas att riksdagen sorn sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förlängning av tiden i förordningen om handel
med begagnade varor.

Författningsbestämmelser
Gällande bestämmelser

Lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor har till
ändamål att förebygga avsättning av stulet eller eljest olovligen åtkommet
gods och att underlätta polisens efterspaning av sådant gods (1 §).
Enligt lagen får regeringen föreskriva att handel med begagnade varor,
i den omfattning som regeringen bestämmer, endast får drivas efter
registrering hos den myndighet som regeringen bestämmer (2 §).
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om skyldighet för den som är registrerad med stöd av
lagen att fora anteckningar som rör befattningen med förvärvat eller
eljest mottaget gods och att tillhandhålla myndighet anteckningar,
handlingar eller uppgifter därom; även andra föreskrifter får meddelas
för sådan person (3 §).

Regeringen har i anslutning till den nämnda lagen utfärdat förordningen
(1981:403) om handel med begagnade varor. Denna är tillämplig
bl.a. på yrkesmässig handel med begagnade varor av följande slag:

1. mopeder, cyklar, utombordsmotorer och motorsågar,

2. symaskiner,

3. kameror samt objektiv till kameror, projektorer, ur och kikare,

4. skrivmaskiner och räknemaskiner,

5. radio- och televisionsapparater, bandspelare, skivspelare, musikanläggningar
och musikinstrument,

6. pälsverk,

7. naturpärlor, naturliga och syntetiska ädelstenar samt föremål som
helt eller till väsentlig del består av guld, silver eller platina,

1 Riksdagen 1989/90. 17 sami. Nr 37

8. föremål som helt eller till väsentlig del består av koppar, mässing,
tenn, brons eller nysilver,

9. vapen med undantag av sådana skjutvapen som omfattas av
vapenlagen (1973:1176),

10. alster av bildkonst,

11. konstalster av glas, porslin och annan keramik.

En handlare Sr ta emot begagnade varor endast av den som är känd
för handlaren eller som på ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet
(10 §). När begagnade varor tas emot skall på särskilda numrerade
inköpsnotor göras anteckningar om bl.a. varornas art och beskaffenhet,
vissa kännemärken på varorna samt namn och postadress avseende den
som har överlämnat varorna samt, om denne inte är känd för handlaren,
även personnummer och identifikationshandlingens art (11 §).
Begagnade varor som har tagits emot får inte lämnas ut eller bearbetas
förrän tidigast en månad efter den dag då varorna togs emot (12 §).
Mottagna varor skall förses med beteckningar som hänvisar till motsvarande
inköpsnotor, och beteckningarna får inte avlägsnas förrän varorna
får lämnas ut eller bearbetas. Det finns också bestämmelser om
handlares skyldighet att lämna polismyndigheten uppgifter och undersökningsmöjligheter
(15, 17—19 §§). Brott mot föreskriften att mottagna
varor skall bevaras minst en månad är straffbelagt (21 §).

Bakgrund

Bestämmelser sorn i stort motsvarade de nu gällande fanns tidigare i
förordningen (1949:723) angående handel med skrot, lump och begagnat
gods, vilken i sin tur föregicks av förordningen (1918:386) angående
handel med vissa begagnade föremål m.m. Enligt 1949 års förordning
fick mottaget gods inte utlämnas eller förstöras och ej heller
nedsmältas eller underkastas annan bearbetning eller förändring förrän
efter sju dagar från den dag då godset kom i handlarens besittning.
Under ett år skulle handlaren göra anteckning om sådan bearbetning
eller förändring av en mottagen vara att denna inte kunde igenkännas
till sitt förutvarande bestånd och om förvärvarens namn m.m. när
handlaren avhände sig en vara. Polismyndigheten fick, om det fanns
särskilda skäl, medge undantag från dessa bestämmelser.

Skrothandelsutredningen föreslog i sitt betänkande (Ds H 1978:5,
bilaga 1 till prop. 1980/81:3) Handeln med skrot och handeln med
begagnade varor, vilket låg till grund för den nuvarande regleringen,
att sjudagarsregeln skulle bibehållas (s. 182). Tiden under vilken
uppgifter om försäljning m.m. skulle antecknas föreslogs emellertid bli
förkortad från ett år till en månad, något som, enligt vad utredningen
påpekade, skulle innebära en avsevärd lättnad för handeln. Möjligheten
att få dispens från de nämnda bestämmelserna skulle bibehållas.

I proposition 1980/81:3 om handeln med skrot m.m., vari förslag till
den inledningsvis nämnda lagen framlades, berördes inte frågan om
hur lång tid en handlare skulle vara skyldig att bevara mottagna varor
oförändrade; det skulle ankomma på regeringen att besluta hur den
nya regleringen skulle vara utformad i sina detaljer (s. 21). Som en

1989/90:NU37

allmän princip anfördes att en rimlig avvägning måste ske mellan, å
ena sidan, samhällets intresse av att förhindra och försvåra handel med
stöldgods och, å andra sidan, näringslivets och det allmännas intresse
av att handeln med begagnade varor inte onödigt försvåras genom
byråkratiskt krångel. Dessutom framhölls att samhällets resurser för
kontroll över efterlevnaden av den ifrågavarande regleringen var tämligen
begränsade.

Remissyttrandena över skrothandelsutredningens betänkande (se
prop. 1980/81:3 bil. 2) innehöll inga synpunkter på var tidsgränsen för
bevarande av mottagna varor skulle sättas. Sveriges juvelerare- och
guldsmeds®rbund begärde emellertid att tillsynsmyndigheten skulle få
lämna generell dispens från de angivna fristerna för de fall då kunden
var väl känd av guldsmeden.

Den bestämmelse om en månads väntetid innan en mottagen vara
får lämnas ut eller bearbetas som infördes genom 1981 års förordning
kan alltså sägas innebära en kombination av de båda begränsningsregler
som utredningen hade föreslagit i linje med vad som tidigare
gällde. Någon bestämmelse om rätt för polismyndigheten att bevilja
dispens finns inte i denna förordning.

Motionen

En tid av en månad innan den som handlar med begagnade varor —
t.ex. en juvelerare — får lämna ut eller bearbeta ett mottaget föremål
är alltför kort, hävdar motionärerna. Det händer mycket sällan att
under denna tid polisen får tag i en tjuv och tjuven erkänner brottet.
Den angivna tiden borde därför förlängas.

Tidigare behandling

Hosten 1986 avslog riksdagen på förslag av näringsutskottet (NU
1986/87:14) en motion enligt vilken förvaringsplikten enligt förordningen
om handel med begagnade varor borde gälla under tre månader.
Rikspolisstyrelsen anförde i yttrande till utskottet att den föreskrivna
tiden visserligen var kort men ändå fick anses fylla de krav
man kunde ställa. En förlängning till tre månader skulle troligen inte
förbättra situationen, eftersom effektiviteten i kontrollen också var
beroende av tillgången på personal. Frågan skulle emellertid bli föremål
för fortsatt uppmärksamhet inom rikspolisstyrelsen. Utskottet konstaterade
att den ifrågavarande föreskriften var uttryck för en avvägning
mellan olika intressen. Kravet på effektiv brottsbekämpning stod
mot köpmännens önskemål att förekommande restriktioner för handeln
inte skulle vara onödigt betungande. Utskottet noterade vad
rikspolisstyrelsen hade anfört och fenn inte skäl för riksdagen att ta
något initiativ i saken.

1989/90:NU37

Utskottet

1989/90:NU37

Den som bedriver handel med begagnade varor är, som den föregående
redogörelsen visar, skyldig att låta minst en månad gå innan han
lämnar ut eller bearbetar mottagna varor. Bestämmelsen har till syfte
att avsättningen av stöldgods skall försvåras och polisens spaning efter
sådant gods underlättas. Särskilt betydelsefull kan den vara när det
gäller föremål av ädelmetall, som kan smältas ned och sålunda bli
oåtkomliga.

Det är mycket sällan som en stöld hinner klaras upp inom en
månad, sägs det i motion 1989/90:N215 (s). Den tid under vilken
förvaringsplikten gäller är således alltför kort och borde förlängas.
Motionärerna vill att riksdagen skall göra ett uttalande till regeringen
av denna innebörd.

Utskottet och riksdagen tog hösten 1986 ställning till en liknande
motion, närmast avseende ädelmetallvaror (se s. 3). Rikspolisstyrelsens
uppfattning att den gällande ordningen representerade en rimlig avvägning
mellan olika intressen tillmättes då avgörande betydelse. Det
noterades att frågan var föremål för rikspolisstyrelsens uppmärksamhet.
Utskottet har nu erfarit att ingen framställning om ändrad tidsfrist
har kommit in till rikspolisstyrelsen från polismyndigheterna och att
styrelsen inte i övrigt har någonting nytt att anföra i ämnet.

Med hänvisning till vad här sagts avstyrker utskottet motion
1989/90:N215 (s).

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1989/90:N215.

Stockholm den 28 mars 1990
På näringsutskottets vägnar

Lennart Pettersson

Närvarande: Lennart Pettersson (s), Per Westerberg (m), Per-Ola Eriksson
(c), Birgitta Johansson (s), Inga-Britt Johansson (s), Bo Finnkvist
(s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg
(fp), Roland Larssonj), Rolf L Nilson (vpk), Lars Norberg (mp), Leif
Marklund (s), Sven-Åke Nygårds (s), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson
(fp) och Björn Kaaling (s).

gotab 96388, Stockholm 1990