Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m.

Fru talman! I det här ärendet behandlas socialutskottets betänkande 2004/05:SoU10 Hälso- och sjukvårdsfrågor m.m. I betänkandet behandlas Riksrevisionens framställning 2004/05:RRS2 angående prioriteringar inom hälso- och sjukvården samt två motioner som väckts med anledning av denna. I betänkandet behandlas även 430 motionsyrkanden från allmänna motionstiden åren 2003 och 2004. Även från 2002 års allmänna motionstid återfinns en motion om hälso- och sjukvården som nu kommer att bli behandlad i detta betänkande. Utskottet föreslår tre tillkännagivanden med anledning av Riksrevisionens framställning och de behandlade motionerna. Utskottet föreslår med anledning av Riksrevisionens framställning angående prioritering inom hälso- och sjukvården ett tillkännagivande om dels behovet av en förbättrad styrning och uppföljning av riksdagens riktlinjer för prioritering inom hälso- och sjukvården, dels behovet av att utveckla återrapportering av resultat av verksamheten till riksdagen. Vidare föreslås riksdagen att, med bifall till en motion från Vänsterpartiet om prioriteringar, ge regeringen till känna att ett genusperspektiv bör anläggas på arbetet med att förbättra styrning, uppföljning och återrapportering av riktlinjerna för prioriteringar inom hälso- och sjukvård. Fyra motionsyrkanden från Moderaterna, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna bedöms åtminstone delvis falla inom ramen för vad Riksrevisionen tar upp i sin framställning och omfattas därmed av förslaget om tillkännagivande. Det andra tillkännagivandet rör också prioritering inom hälso- och sjukvården. Utskottet delar bedömningen i en motion från Vänsterpartiet att utgångspunkten i arbetet med prioriteringar inom hälso- och sjukvården måste vara att varje patient ska få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Varje fall är unikt och ska bedömas utifrån den enskilde patientens behov. Prioriteringar av enskilda patienter bör därför aldrig ske efter i förväg fastställda mallar eller kriterier. Detta är en viktig utgångspunkt som regeringen bör beakta i det fortsatta arbetet med prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Det tredje tillkännagivandet gäller frågan om hur ett förmånssystem för speciallivsmedel ska utformas. Flera motionsyrkanden från Folkpartiet, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna tar upp behovet av ett väl fungerande och rättvist system. Utskottet anser att regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag till förmånssystem för dem som av medicinska skäl är beroende av speciallivsmedel. Övriga motionsyrkanden avstyrks. I betänkandet finns 73 reservationer och 8 särskilda yrkanden. Fru talman! Med denna inledning överlämnar jag ärendet till debattörerna.

Fru talman! Ledamöter i socialutskottet och åhörare! Om det här betänkandet har vi hört en del redan, och jag tänkte berätta lite allmänt om vår sjukvårdspolitik. Även om de flesta av oss har glädjen att leva friska och med hälsan i behåll infinner sig i alla tider i livet behov av en väl fungerande sjukvård. För vissa av oss gäller detta mer eller oftare än för andra. Alla är vi emellertid beroende av att vården finns där, liksom att den kännetecknas av både trygghet och kvalitet. En framgångsrik sjukvårdspolitik måste även präglas av ett hälsofrämjande synsätt. Hälso- och sjukvården utgör med detta en del av den svenska välfärdens kärna. Hur ser det då ut i Sverige i dag? Ja, min uppfattning är att svensk sjukvård i många stycken är imponerande. Det finns en kunnig och engagerad personal, liksom hög standard när det gäller medicin och teknik, och det utförs dagligen stordåd för människors liv och hälsa. Ändå finns det mycket kvar att göra. I dag upplever vi att hälso- och sjukvården många gånger misslyckas i sitt trygghetsuppdrag. Trots goda förutsättningar tvingas människor vänta länge på operation eller behandling. Det är svårt att komma i kontakt med vården för något så enkelt som att boka tid eller konsultera en läkare. Personalen inom vården upplever därtill ofta att de har små eller obefintliga möjligheter att påverka sin arbetssituation till det bättre. De upplevda bristerna inom vården har fött en ny tids otrygghet i Sverige, en otrygghet som tar sig många olika uttryck. En del känner sig vilsna och vet inte vart de ska vända sig när de behöver vård. Hos andra växer otryggheten i rädsla att inte få hjälp vid sjukdom eller att tvingas vänta i månader eller år på en viktig operation. Politiken lever därmed inte upp till sitt ansvar. Nej, i stället kommer nu: Höj skatten, inför stopplagar och förbud. Det leder till sämre vård och sämre resursutnyttjande av skattemedel. För oss moderater är det en självklarhet att det inte ska slösas med våra gemensamma resurser, särskilt då pengarna går till att bota, lindra och trösta. Att finna en form för sjukvårdens finansiering som upplevs vara rättvis och rimlig är därför av yttersta vikt. Vår uppfattning är att en nationell finansiering av sjukvården skulle fungera bättre än dagens system med många och långa köer och bristande valfrihet. Fler och fler uttalar en liknande uppfattning. Vårdförbundet och Läkarförbundet är två exempel. Fru talman! Hur är det då med den förda politiken? Och var finns förslagen som ska förändra det som inte fungerar så bra? Finns förslagen i detta betänkande om hälso- och sjukvårdsfrågor? Finns förslagen i stopplagen, som är på väg till Lagrådet? Finns förslagen i den rapport som är på väg från regeringens tillsatta arbetsgrupp för att se över vårdens effektivitet? Gruppen leds av generaldirektör Jane Cederqvist på Finansdepartementet. Enligt rapporten finns det stora möjligheter till effektiviseringar inom dagens hälso- och sjukvård. Av en beräknad nettokostnad för sjukvården på 150 miljarder kronor bedöms det att det finns en besparingspotential om 30 miljarder kronor. Detta är en försiktig uppskattning, och vi tror egentligen att det är mycket mer, säger Jane Cederqvist. Vidare pekar hon på att ett av dagens problem är att de nationella målen inte är tillräckligt tydliga. Det spretar åt olika håll. En effektivare sjukvård skulle alltså kunna spara in en femtedel av nettokostnaderna. Men regeringens och stödpartiernas lösning är att införa stopplagar och höja skatter. Det finns ett annat exempel som är intressant, från Västra Götaland. Tre forskare har där gjort en studie som pekar på att krisen i sjukvården är en förklaring till de höga kostnaderna i sjukförsäkringen. Den genomsnittliga väntetiden för ett första besök var 170 veckor för besvär i ryggen, axlar och knän. Kostnaden för denna onödiga väntan är 90 miljoner i produktionsbortfall. Över 30 % har övergått från sjukersättning till sjukbidrag av de 483 som man har undersökt. Självklart skulle skattebetalarna tjäna på en snabbare behandling, och patienterna skulle få en bättre livskvalitet, säger forskarna. Vad säger Conny Öhman? Fru talman! En viktig del för en bättre sjukvård är att öka mångfalden av vårdgivare. I dag är alternativen få, vilket begränsar såväl patienternas valfrihet som vårdpersonalens möjlighet att välja arbetsgivare. Många inom vården med goda idéer känner också att de har små eller obefintliga möjligheter att förverkliga dem inom dagens system. Bristen på konkurrens fungerar som en hämsko både när det gäller att utveckla vården i fråga om kvalitet och när det gäller att nå ett bättre utnyttjande av skattebetalarnas pengar. I stället för att bejaka mångfalden inom sjukvården bedriver regeringen en politik som syftar till att stoppa, hindra och förbjuda de fristående alternativen. Med regleringar och stopplagar bevaras landstingens särställning som utförare av vård. Och ändå kan vi läsa i lagrådsremissen att det i sammanhanget är viktigt att framhålla att många av de nya privata alternativa vårdgivare som verkar inom den offentligt drivna vården har bidragit med nya idéer och erfarenheter som är viktiga för hälso- och sjukvårdens utveckling. Erfarenheterna har visat att sjukvårdspersonalen i många fall bland annat fått andra möjligheter att komma med egna initiativ och påverka vårdens innehåll än vad de fått när vården drivs av landstingen. Det kan vi läsa i stopplagsförslaget. Detta ska nu stoppas inte bara vad avser sjukhus, utan risken finns att det med Vänsterns starka påtryckning även kan komma att gälla primärvården. Det är en politik som inte gynnar vare sig patienternas möjlighet till god vård eller svensk sjukvårds framtida utvecklingsmöjligheter. Att stoppa eller avskaffa stopplagar inom sjukvården har därför ett egenvärde. Sverige går tvärtemot vad andra länder gör. Vi ser i stället en utveckling där alltfler länder har tydliga patienträttigheter och rätt att välja vårdgivare, offentlig eller privat. För att underlätta för patienterna att välja skapar man möjligheter för alla att läsa på nätet hur varje sjukhus eller klinik uppnår de nationella kvalitetskraven inom vissa givna områden. Det pågår även en snabb utveckling för att medborgarna ska få ta del av redovisningar av hälso- och sjukvårdens resultat och kvalitet genom öppna nationella kvalitetsregister. Resultaten visar att det bidrar till att utveckla kvaliteten och effektiviteten i sjukvården. Var finns då förslagen från regeringen och samarbetspartierna i dessa frågor? Miljöpartiet har ju självt lyft fram möjligheten med öppna kvalitetsregister, men sedan stöder man inte de förslag som kommer. Fru talman! Varje människas tillgång till en väl fungerande sjukvård borde vara en rättighet. I dagens Sverige upplever många dessvärre att de saknar valfrihet, möjlighet att påverka och rätt att ställa krav på sjukvården. Orsaken till detta är att den svenska sjukvården inte är uppbyggd med fokus på patienten. De lagar och regler som trots allt reglerar patientens rättigheter är ofta svåröverskådliga, utan verklig udd och ger inte utrymme för någon patientmakt värd namnet. Vi vill stärka patientens ställning inom hälso- och sjukvården genom att införa en sammanhållen patienträttighetslag. Den ska innehålla tydliga rättigheter om vård i tid, second opinion och rätten att göra egna val. Sverige är det enda land i Norden som inte har en sådan lag. Vår utgångspunkt är att svensk hälso- och sjukvård ska vara solidariskt finansierad via skatten, ges efter behov och vara tillgänglig för alla. Fru talman! Ett land med en väl fungerande sjukvård har ingen anledning att hindra sina medborgare att söka vård utomlands. Ett land med en dåligt fungerande sjukvård bör inte heller göra det, eftersom en sådan politik förvägrar medborgarna den bästa tillgängliga vården och dessutom tar bort trycket på en förbättring av den egna sjukvården. Den svenska regeringen försöker att på europeisk nivå förhindra en utveckling mot fri rörlighet över gränserna för patienter som behöver vård. Regeringens motstånd mot att tillåta sjukvård i utlandet hänger i grunden samman med att man är oroad över vilka konsekvenser rätten att söka vård utomlands kan få. Det är mer av omtanke om sjukvårdspolitikens former än av omtanke om patientens möjligheter till vård. En fri rörlighet ökar medborgarnas valfrihet och kortar kötiden till operation och behandling. Vi vill därför införa en valfrihet som fungerar både i Sverige och i Europa. Vården i Socialdemokraternas Sverige kännetecknas av både orättvisa och bristande jämlikhet. Att inte vara garanterad vård i tid leder naturligtvis till otrygghet och i förlängningen till misstro mot välfärdssystemet som sådant. Fru talman! Att återupprätta förtroendet för svensk sjukvård är mot denna bakgrund en prioriterad uppgift för oss moderater. I valet 2006 kommer vi i den borgerliga alliansen att söka mandat hos väljarna för en klart bättre hälso- och sjukvårdspolitik än vad vi ser i dag. Vi kommer tillsammans att visa på nya möjligheter inom detta så viktiga område. Vi kommer att stoppa stopplagen där den hör hemma, i papperskorgen. Fru talman! Till sist vill jag yrka bifall till vår moderata reservation 1 under punkt 1, men vi står naturligtvis bakom samtliga våra reservationer.

Fru talman! Det här betänkandet innehåller ca 430 motionsyrkanden. Utifrån dessa och Riksrevisionens skrivelse har betänkandet resulterat i tre tillkännagivanden. Dessa tillkännagivanden står vi i Folkpartiet bakom. De är bra. Det handlar, som vi har hört, om prioriteringar i sjukvården som, trots det riksdagsbeslut som har funnits ett antal år, inte fungerar bra i praktiken. Det handlar också om att socialutskottet av regeringen begär ett väl fungerande förmånssystem för speciallivsmedel, och det är också på tiden att det kommer. Men, fru talman, man kan fundera över varför det finns så många yrkanden i betänkandet och varför dessa yrkanden inte anses kunna tillstyrkas. Som vanligt hänvisar man till utredningar och annat, men det finns också en motvilja mot de nödvändiga förändringar som behövs inom svensk sjukvård. Den motviljan finns både hos socialutskottets majoritet och hos regeringen. Noteras bör att de motionsyrkanden som finns i betänkandet kommer från samtliga riksdagspartier. Det är inte bara oppositionen som har motionerat. Vad uträttar då regeringen för att komma till rätta med de problem som finns inom svensk sjukvård? Det vi nu känner till är ett tillskott av pengar, och det kan i och för sig behövas, men annars är det riktigt stora just nu införandet av en stopplag som förbjuder att sjukhus drivs med vinst. Vi har inte fått någon proposition. Lagrådsremissen har tydligen lämnats över. Den här frågan har ju funnits med i debatten länge, och i dag kan vi läsa i morgontidningarna att samarbetspartierna i stort sett är överens. Att sjukhus läggs ut på entreprenad - det är ju detta det handlar om och inte försäljning av sjukhus - och att entreprenören eventuellt skulle kunna göra en vinst genom att effektivt driva ett sjukhus är tydligen något som inte ska få förekomma. Det är fult. I Sverige har vi i dag ett fåtal sjukhus som är så kallade privata. S:t Görans sjukhus är ett exempel. Det tar emot patienter från Stockholms läns landsting och har minskat landstingets kostnader för vården av patienterna med 100 miljoner kronor. Lundby sjukhus har 22 % lägre kostnader än likvärdiga sjukhus i regionen. Capio, som är ett svenskt vårdföretag, driver några sjukhus i Sverige och många sjukhus i andra europeiska länder. I England bygger man upp och driver sjukhus på en speciell inbjudan av Labourregeringen som anser att de erbjuder en högklassig sjukvård till rimliga priser. I England har Labourregeringen tydligen inga bekymmer med att Capio eventuellt kan göra en vinst på sin verksamhet, men i Sverige vill den socialdemokratiska regeringen förbjuda Capio att verka. Detta ska ske efter år 2010, en tidsfrist på drygt fem år. Hur stort blir intresset för ett företag att investera i och utveckla en verksamhet med ett sådant hot över sig? Vilket annat företag riskerar att staten bestämmer att de inte får driva sin verksamhet som tidigare? Vad är det som är så fel med att lägga ut vård på privata vårdgivare som kan leverera bra vård till ett lägre pris och ge mer valuta för skattepengarna? Det är väl ganska naturligt att ett företag måste gå med vinst för att överleva. Det är väl bara inom den offentliga sektorn som man kan bedriva verksamhet som går med förlust. Vinst behövs ju också för att man ska kunna investera i ny utrustning med mera. Tycker Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet att den landstingsdrivna sjukvården med sina långa väntetider och sina ekonomiska problem är så överlägsen? Fru talman! I betänkandet under avsnittet om hälso- och sjukvårdens finansiering med mera anför utskottet bland annat att hälso- och sjukvården även i framtiden ska ges på lika villkor och vara solidariskt finansierad. Javisst, detta slår vi fast varje gång vi har ett betänkande om hälso- och sjukvård. Alla som läser betänkandet kan konstatera att det inte finns något parti som har en annan uppfattning. Det tycker jag är bra, men det förtjänar att påpekas under debatterna, för det kommer alltid anklagelser från de övriga partierna om att vi inte vill göra så. Det handlar inte om att vi i Sverige ska införa ett system med privat vård, där vården ges på olika villkor medicinskt och kostnadsmässigt för patienterna. Jag vill säga till de tre samarbetspartierna: Sluta skrämma medborgarna med att det handlar om privatvård som de själva ska betala om vården inte ges av landstingsanställd personal. Se i stället möjligheterna med nya aktörer inom vården. Låt patienterna få vara med och bestämma var de vill få sin vård. För att de ska kunna göra det krävs en mångfald av vårdgivare, både privata, kooperativa, ideella och offentliga. Det kan främja närheten för patienterna och en decentraliserad vårdstruktur. Fru talman! Släpp loss vårdpersonalen ur den stela landstingsstrukturen. Folkpartiet anser att sjuksköterskor med fortbildning i större utsträckning än i dag ska kunna ta ansvar för patienter med folksjukdomar som diabetes, astma och högt blodtryck. Det skulle kunna avlasta de hårt trängda husläkarna och kanske till och med ge dem möjlighet att göra hembesök, besök som är speciellt viktiga för äldre och barnfamiljer. Problemen i primärvården är i dag många och omfattande. Många patienter står utan den husläkare som de enligt hälso- och sjukvårdslagen har rätt till. Antalet läkare har minskat från ca 4 200 som fanns 1994 till mellan 3 500 och 4 000 år 2004. Socialstyrelsen skrev i sin rapport år 2004 i en uppföljning av den nationella handlingsplanen: "En mer bekymmersam utveckling kan ses bland annat när det gäller läkartätheten i primärvården, möjligheten för medborgarna att välja sin fasta läkarkontakt, utvecklingen av mångfalden av vårdgivare." I dag kan vi läsa i tidningen att även primärvårdens driftsformer ska ses över fram till år 2009. Är det en ny stopplag som ska komma då? Vad är anledningen till detta? Är det så att primärvård som utförs på entreprenad i stor utsträckning inte uppfyller de krav som de olika landstingen ställer på dem? Eller gör de vinst på sin verksamhet? De förändringar som nu diskuteras, med olika typer av stopplagar och uppföljningar, kommer att skapa stor oro bland personal som arbetar inom den primärvård som utförs på entreprenad: Hur kommer min framtid att se ut? Har jag något jobb om några år? Det gagnar verkligen inte utvecklingen av primärvården, och det gagnar inte patienterna. Dessutom innebär det att Socialdemokraterna, om man föreslår en stopplag också för primärvården, går ifrån det som fanns i den nationella handlingsplanen om att primärvården ska ha en mångfald av vårdgivare. Fru talman! Resultatet av den nationella handlingsplanen för primärvården är magert. För att uppnå målet om en läkartäthet på 1 läkare på 1 500 invånare behövs det 6 100 husläkare som arbetar heltid. Det behövs alltså minst 2 000 läkare till för att uppnå målet som fanns i handlingsplanen. Folkpartiet har och framför en bra lösning på problemet. Det är en husläkarlag och ett nationellt husläkarsystem. Vi har i en motion under allmänna motionstiden 2003/2004 utvecklat vårt förslag om ett husläkarsystem med stor tillgänglighet och kontinuitet. Det är med kännedom om det prekära läget inom svensk primärvård som vi föreslår att en modell för ett nationellt husläkarsystem snarast prövas minst i ett landsting eller en region. Ett sådant husläkarförsök skulle, enligt vår mening, kunna utformas i enlighet med familje- eller husläkarsystemet Protos som har tagits fram av Svenska distriktsläkarföreningen, Svensk förening för allmänmedicin, Svenska privatläkarföreningen och Sveriges yngre läkares förening. Protos stöds även av Läkarförbundet. Det är en styrka att modellen har en så bred uppslutning bland läkarnas organisationer. Det ökar förutsättningarna för att försök kan gå smidigt och med stort engagemang. Det är precis vad svensk primärvård behöver. Fru talman! Jag yrkar härmed bifall till reservation 10 under punkt 4. Folkpartiet har i det här betänkandet 15 reservationer som handlar om, förutom det jag nu anfört, personalförsörjning, IT inom vården, second opinion , jämställdhet inom vården, rehabilitering med mera. Det är också väldigt viktiga frågor som vi har tagit tag i, och vi känner oss inte nöjda med den behandling de har fått i utskottet. Det finns inte möjlighet för mig att beröra alla de områdena utan jag har koncentrerat mig på de frågor som vi i dag upplever är det största hotet mot att vi får en väl fungerande svensk sjukvård. Vi får inte tappa takten i utvecklingen utan måste se till att sjukvården får fortsätta utvecklas på ett sätt som den gör om vi har en mångfald av vårdgivare. Vi vill inte ha en stagnation och inte någon återgång till att det är landstinget som bestämmer vem som ska få vård, var och på vilket sätt. Vi vill inte vara landstingsmärkta. Vi vill vara patienter som också har möjlighet att ta vara på den rätt vi har att själva välja vilken läkare vi vill gå hos. Fru talman! Det var vad jag ville säga. Jag yrkar alltså bifall till reservation nr 10.

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservationerna 3 och 26. Det här är åter ett stort och viktigt betänkande. Vi vet att när man gör enkäter bland människor i Sverige så ligger vård och omsorg alltid på första eller andra plats när det gäller hur man vill prioritera. Självklart är människors hälsa, rätten och möjligheten att få hjälp när man blir sjuk, den allra viktigaste frågan för oss. Om vi hamnar i svåra situationer och blir allvarligt sjuka ställs hela livet på sin spets. Därför, fru talman, är det viktigt att de betänkanden som handlar om hälso- och sjukvård och goda förslag också lyfts fram i kammaren och att vi lägger fram förslag som möjliggör för människor att få vård och omsorg när de behöver det. Det är bland annat därför som Kristdemokraterna, och också övriga borgerliga partier, talar så varmt för en vårdgaranti. Alla ska veta att man får vård och omsorg när man behöver det. Jag är naturligtvis också glad för de tre tillkännagivanden som finns i betänkandet. Egentligen kan det kännas lite pinsamt att riksdagens beslut om prioriteringar i vården som antogs 1997 inte har fått ett bättre genomslag i landet. Riksrevisorerna påpekar ju att arbetet måste intensifieras. Jag är glad för att vi nu har fått ett tillkännagivande där det krävs att regeringen återkommer till riksdagen med förslag. Det andra tillkännagivandet är jag också väldigt glad för. Det handlar om att alla har rätt att få en medicinsk bedömning. Det tredje tillkännagivandet gäller ett ärende som vi har varit inkopplade på många gånger, både enskilt och politiskt. Det handlar om att även personer med kroniska sjukdomar, inte minst tarmsjukdomar, ska kunna få sina dyrare livsmedel subventionerade. Utifrån de tillkännagivandena vill jag göra några reflexioner om motioner som Kristdemokraterna har väckt som har utmynnat i reservationer. Reservation 3 handlar om hälso- och sjukvårdens organisation och finansiering. Både socialdemokraterna och vänsterpartisterna och ibland miljöpartisterna använder helt oriktiga uppgifter när man talar om hur vi vill ha vården finansierad. Man mörklägger och säger att privat vård eller mångfald i vårdformer är sådant man ska betala själv. Därför ska jag säga det återigen: Kristdemokraterna anser att vården även i framtiden ska finansieras solidariskt. Och det ska vara en solidariskt finansierad sjukvård som är byggd på människovärdes- och behovsprincipen, och därför krävs det en prioritering. Jag vet att alla de borgerliga partierna har den åsikten. Sedan kan jag fortfarande inte förstå hur man kan fortsätta att neka till att sjukvården får en mångfald. Vi vet vilka diskussioner det varit kring så kallade stopplagar. Därför tycker jag som politiker att det är lite pinsamt att inse att när vården inte fungerar tillfredsställande, så att människor får sina hälsobrister tillgodosedda, då föreslår den socialdemokratiska regeringen en stopplag. Jag kan passa på att ställa en fråga till Miljöpartiets företrädare. I medierna har det i dag sagts att Miljöpartiet accepterat något slags kompromiss om en stopplag. Vad betyder denna kompromiss? Vi hade nästan trott och haft förhoppningar om att Miljöpartiet skulle ha en lite sundare åsikt när det gäller mångfald i vården. Det är också märkligt att man vill förhindra en möjlig organisation som ger ökad kvalitet på alla områden när vi vet att vårdens kvalitet inte alltid är den bästa. Och varenda människa vet ju att konkurrens ger kvalitetsfördelar, så också i vården. Det är för patienternas skull som vi vill ha mångfald i vården, inte för Kristdemokraternas, Moderaternas, Folkpartiets eller Centerpartiets skull, utan för de enskilda medborgarnas skull så att de får frihet att välja. Då är det självklart att oavsett på vilken arbetsplats en legitimerad läkare, legitimerad sjuksköterska, undersköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut eller psykolog - jag skulle kunna räkna upp fler exempel - jobbar så har de sin kompetens med sig. Ibland låter det som om man tror att det är fråga om kvacksalveri i de olika verksamheter som finns, men det handlar ju om personer som har en kompetens. Dessutom har, så långt jag känner till, alla personalgrupper med glädje hälsat mångfalden välkommen. Jag vet att det var mycket gnissel när Kommunalarbetareförbundet gjorde en enkät ifall man var positiv till alternativa driftsformer, men trots allt vill personalen ha olika driftsformer i vården. Och hur ska vi kunna klara av att få en god personal, en kvalificerad personal, i vården om vi inte tillmötesgår vårdpersonalens egna önskemål? Det tredje argumentet till mångfald i vården är att vi har ett kommunalt självstyre. Vi har valt landstingspolitiker. Det gör vi vart fjärde år, precis som vi väljs för fyra år i riksdagen. Då är det besynnerligt att inte de personer som är folkvalda på fyra år ska kunna ha rätt att bedöma hur, på vilket sätt, de vill uppfylla hälso- och sjukvårdslagen. Jag tycker att det på något sätt känns förargligt om Socialdemokraterna ska komma och säga att landstingspolitikerna har mindre förnuft än vi i riksdagen. Det är inte Göran Persson som ska diktera på vilket sätt man arbetar och uppfyller målen i Arvidsjaur, i Ystad eller i mitt hemlän Kalmar. Det kan de politiker som styr där bäst. Jag hoppas fortfarande att regeringen inte ska lägga fram någon proposition även om de hotat med det till den 24 mars eller något sådant. Fru talman! Bland våra reservationer har vi också reservation nr 69. Den handlar om medicinska specialiteter. Det kan tyckas som en ganska oviktig sak i det stora hela, men det är den inte. Reservationen handlar framför allt om geriatriken, alltså om de personer, de läkare, som är specialister på åldrandets sjukdomar. Vi har ett jättebehov av geriatrisk kompetens i hela landet, vilket inte minst Socialstyrelsen påpekat. I varenda rapport som gjorts efter den så kallade ädelreformen, som genomdrevs för tolv tretton år sedan, har man sagt att det medicinska omhändertagandet av våra äldre är otillräckligt. Våra äldre får träffa alldeles för kort tid och alldeles för sällan geriatriker eller läkare. Vad gör vi åt detta? Jo, det ligger en utredning och guppar som skulle göra det ännu mer besvärligt för geriatriker i vårt land genom att ta bort geriatriken som specialitet. Det är därför Kristdemokraterna har reservation nr 69. Vi anser att geriatriken är en av de allra viktigaste specialiteterna inför framtiden. Som väl är har vi många i det här landet som är äldre äldre, alltså över 85 år. De över 75 år är naturligtvis ännu fler. Alla vet att när man är 85 år och till exempel får en hjärtinfarkt har man en annan symtombild än om man får en hjärtinfarkt när man är 45. Det finns en mängd sjukdomar som är speciella för just äldre, och då är den kompetensen för många A och O. Därför har, fru talman, Kristdemokraterna många gånger hävdat att geriatrikern bör kunna vara patientens egen läkare, för det är precis den kompetensen man behöver när man blir äldre. Vi tycker att det i våra särskilda boenden i kommunerna ska finnas en geriatriker som kan ha ansvar för hela boendet. Det skulle lyfta upp hela äldrevården och kunna skapa förutsättningar för en betydligt bättre kvalitet inom äldrevården. Därför hoppas jag, när beslutet kanske snart ska fattas, att just geriatriken för våra äldres skull ska få fortsätta att vara en egen specialitet.

Fru talman! Vänsterpartiet har 23 motioner i betänkandet varav två har blivit tillstyrkta och finns med i underlaget för två av de tillkännagivanden som socialutskottet enats om. Det är vi mycket nöjda med, men vi har ändå 19 reservationer kvar i betänkandet. I mitt anförande tänker jag beröra några av dem, men jag vill först säga några ord om Riksrevisionens styrelses framställning angående prioriteringar inom hälso- och sjukvården, vilket också behandlas i betänkandet. Prioriteringsarbetet har påbörjats i olika delar av landet. Arbetet har inneburit stora svårigheter vad gäller definitioner, förankring och relation till andra politiska beslut, till exempel tillgänglighetssatsningen och den nationella handlingsplanen. Det behövs en bättre styrning och uppföljning av prioriteringsbeslutet. Vi menar också att ett genusperspektiv ska beaktas i detta arbete. Jag tror att vi alla fortfarande har i färskt minne Socialstyrelsens rapporter förra året som pekade på att det finns skillnader i vården på grund av kön, skillnader som inte kan hänföras till medicinska skäl. Genusperspektivet ska inte glömmas bort när vi talar om prioriteringar. Vi är glada över att ett enigt utskott delar Vänsterpartiets bedömning att utgångspunkten i arbetet med prioriteringar måste vara att varje patient ska få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Vi ser fram emot att få ta del av regeringens åtgärder beträffande prioriteringar. Det är också positivt att vi i utskottet nu har enats om ett tillkännagivande beträffande frågan om ett förmånssystem för speciallivsmedel. Fru talman! Jag vill fortsätta lite till om jämställdhet inom vård och omsorg. En god vård på lika villkor över hela landet - som det står i hälso- och sjukvårdens portalparagraf - tycks enbart gälla män om vi hårdrar statistiken. Männen är normen också inom vården. Forskning som bedrivits har oftast haft männen som norm. Därmed har kvinnors hälsoproblem blivit osynliga. Ett område som särskilt uppmärksammats är kvinnors hjärtsjukdomar och behandlingen av dessa. Symtombilden till exempel vid hjärtinfarkt skiljer sig mellan män och kvinnor samtidigt som kurslitteraturen i sjukdomslära har mannens symtom som generell symtombild. Inte undra på att kvinnors symtom har tolkats fel och behandlingen inte satts in. Kvinnors sjukdomar och symtom ses som avvikande och diffusa, vilket också gör dem lättare att avfärda som oviktiga och ibland till och med icke existerande. Jag har tidigare nämnt Socialstyrelsens rapporter. Där har vi svart på vitt att det finns skillnader mellan kvinnor och män som inte har sin grund i skillnader vad gäller behov eller sjukdomar, utan skillnaderna har tydligt sin grund i vilket kön den sjuke har. Vänsterpartiet anser också att regeringen bör bereda dessa rapporter och att regeringen bör återkomma till riksdagen med en handlingsplan för att motverka ojämställdheten inom vård och omsorg. Vi menar inte, som majoriteten i utskottet, att det räcker med att få förbättrade kunskaper om jämställdhet tack vare rapporterna. Vi är inte heller så optimistiska som utskottsmajoriteten som tror att "dessa kunskaper skapar förutsättningar för berörda aktörer, på såväl nationell som lokal nivå, att vidta åtgärder". I en interpellationsdebatt dagarna före jul med statsrådet Ylva Johansson fick jag klart för mig att regeringen inte hade några konkreta förslag till åtgärder för att komma till rätta med den ojämställda hälso- och sjukvården. Nej, nu behöver vi en handlingsplan och konkreta åtgärder. Fru talman! Återigen vill jag påminna om den grundläggande paragrafen i hälso- och sjukvårdslagen, nämligen att hälso- och sjukvård ska ges på lika villkor i hela landet. Det betyder att ingen oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning eller socioekonomisk ställning ska särbehandlas utan ges hälso- och sjukvård utifrån behov. I vård och omsorg är språket en mycket viktig del. Språket ger information till den som ska vårda om vilka behov som finns och information till den vårdade om vilka insatser som ges. Att få kommunicera i vårdsituationen på sitt eget språk ger trygghet i en situation som i övrigt kan kännas som otrygg. Sedan fem år tillbaka ha vi en lagstiftning här i landet som förpliktar speciellt när vi talar om nationella minoriteter. Vänsterpartiet menar att det fortfarande finns en okunskap om vilka åtaganden Sverige förbundit sig till vad gäller minoritetsbefolkningens rätt att få vård och omsorg på sitt modersmål. Jag vågar påstå att det finns en okunskap på alla nivåer i samhället, och kommuner och landstingen är inte bättre än andra instanser. Som exempel kan jag nämna att det sällan eller aldrig i rapporter om folkhälsoläget i Sverige, hälso- och sjukvårdens insatser, socialtjänsten, handikappomsorgen eller äldreomsorgens verksamheter belyses utifrån hur dessa verksamheter uppfyller sina åtaganden avseende Sveriges nationella minoriteters behov. Europarådet rapporterar hur länder som ratificerat den europeiska konventionen om regionala språk och minoritetsspråk följer lagen. Europarådet har påpekat att Sverige har brustit i flera avseenden vad gäller sitt åtagande för de nationella minoriteterna. Därför är det bra att konstitutionsutskottet nu ska följa upp riksdagsbeslutet om nationella minoriteter. Det nämns i betänkandet. Vi tror inte att den uppföljningen på något sätt kommer att landa på Vänsterpartiets förslag att Socialstyrelsens bör få i uppdrag att se över hur hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och socialtjänsten uppfyller sina åtaganden i relation till Sveriges åtaganden för nationella minoriteter. Jag beklagar att utskottsmajoriteten inte delar Vänsterpartiets uppfattning. Fru talman! Vänsterpartiet har i betänkandet tre motioner som berör som berör ämnet plastikkirurgi. Då talar vi om icke-medicinskt motiverade operationer. Vi är bekymrade över rapporter både i kvällspress och i facktidningar som Läkartidningen som talar sitt tydliga språk. Alltfler svenska kvinnor och enstaka män betalar stora summor för att se snyggare eller yngre ut. Hur många det handlar om vet vi inte, men enbart det ökade antalet plastikkirurgiska kliniker visar på att antalet personer som genomgår skönhetsoperationer ökar. Den nya trenden är skönhetsoperationer i underlivet. Klinikerna gör reklam för operationer. I tv kan vi följa personer som "vunnit" en skönhetsoperation. Jag vet inte om intimkirurgin också ingår i konceptet. Vi anser att man måste reglera plastikkirurgin, att en åldersgräns ska införas och att det vid dessa ingrepp ska vara obligatoriskt för plastikkirurgen att muntligt och skriftligt informera om de risker som ett plastikkirurgiskt ingrepp kan innebära. I betänkandet hänvisar man bland annat till Socialstyrelsens mening från 2001 att skönhetsoperationer på underåriga över huvud taget är mycket ovanliga. Jag undrar om detta påstående överensstämmer med verkligheten i dag. Vänsterpartiet är också tveksamt till om det är möjligt att förena intimkirurgiska operationer med lagstiftningen om förbud mot könsstympning. Socialstyrelsens rådgivande nämnd för etiska frågor menar dock att intimkirurgiska ingrepp på kvinnor inte strider mot lagen mot könsstympning. Enligt tidningsuppgifter menar Socialstyrelsens etiska nämnd att dessa ingrepp är jämförbara med näs- eller bystoperationer. Jag har svårt att förstå Socialstyrelsens ställningstagande i frågan. Däremot sympatiserar jag med ordföranden för Svensk Förening för Obstetrik och Gynekologi, Margareta Hammarström, som menar att estetisk intimkirurgi inte har något berättigande eftersom det finns risker för komplikationer och för att det ur ett kvinnoperspektiv kan ifrågasättas om kvinnokroppen ska korrigeras på detta sätt. Jag beklagar att vi inte fick fler på vår linje i utskottet. Fru talman! Avslutningsvis stöder jag självklart samtliga Vänsterpartiets reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation nr 38.

Fru talman! Vi är nog överens på en del punkter, Elina Linna och jag, när det gäller lika villkor i hela landet för vård och så vidare. Vi är också överens om att vården ska finansieras solidariskt och att plånboken inte ska styra. Jag lyssnade uppmärksamt på Elina Linnas anförande, som innehöll många olika saker. Det är klart att man har många reservationer. Det som jag saknade och kanske kan få ett svar på är Vänsterpartiets vision för framtidens sjukvård. Jag menar då både primärvården och sjukvården. Ska det kunna finnas olika vårdgivare - privata, kooperativa och ideella? Om ni inte vill ha det på det viset så skulle jag vilja få ett klart svar från Elina Linna på frågan: Varför inte?

Fru talman! Jag lyssnade också med intresse på Kerstin Heinemanns anförande. Där tog hon tydligt fram detta att hon anser att det är viktigt att företagen får gå med vinst. Där hamnar vi i konflikt. När vi talar om hälso- och sjukvården som ska finansieras med offentliga medel så menar vi att det inte ska finnas möjlighet att profitera på de medlen. De medlen kommer från skattebetalarna, och de ska gagna skattebetalarna. Det finns en solidaritetstanke som jag har svårt att finna i diskussionen om man bejakar att hälso- och sjukvården kan drivas av företag som sedan kan dela ut vinst till aktieägarna. Vi talar om primärvården. Redan nu finns det rätt så många privata aktörer där. Det har inte på något sätt utvärderats vad denna konkurrensutsättning av primärvården har inneburit. Det finns ett mantra som de borgerliga gärna tar upp: Konkurrensutsättning innebär kvalitetshöjning, bättre primärvård och billigare primärvård! Men det vet vi inte.

Fru talman! Det var ganska klara besked som jag fick av Elina Linna. Jag har ändå lite svårt med det här med vad som menas med vinst. Det finns privata vårdföretag i dag som gör en vinst och använder den för att köpa ny utrustning eller vad man nu kan behöva ha. Var sätter man då gränsen för vinst? De som är privata vårdgivare får ju ingen utrustning från landstingen även om de är entreprenörer där. De har dessutom större kostnader eftersom de också får betala moms och inte dra av momsen som landstingen kan göra. Det där tycker jag är lite svårt att få ihop. Det är klart att det finns olika bra entreprenörer på primärvårdssidan likaväl som det finns olika bra vårdgivare på landstingssidan. Jag kan bara nämna den erfarenhet jag har från mitt eget landsting, Västmanland, där man på 80-talet tillät en privat vårdgivare på grund av att man själv inte hade råd att bygga en ny vårdcentral. Där blev primärvården verkligen stimulerad till nya arbetsformer som också ledde till att många ville starta eget när vi hade etableringsfrihet. Den landstingsdrivna primärvården fick också en verklig nytändning när man såg vad man kunde göra av primärvården som man inte hade kunnat göra inom landstingets ram. Det finns naturligtvis olika alternativ. Det kan vara bra för en patient att kunna få välja. Elina Linna talade också mycket om kvinnor och kvinnors sjukvård. Det är många kvinnor som arbetar inom vården. Ska inte de också ha en möjlighet att välja sin arbetsgivare? Annars blir det ungefär som med Fordbilarna - du får välja vilken färg du vill, bara det är svart. Du får välja vilken arbetsgivare du vill, bara det är landstinget. Jag tycker att det är lite synd om många kvinnor, som inte har en chans att få göra någonting annat än att jobba åt landstinget.

Fru talman! Jag har själv jobbat inom den offentliga vården under hela mitt yrkesverksamma liv, och det är rätt så många decennier redan nu. Jag har aldrig lidit av att jag har haft en offentlig arbetsgivare. Jag har mycket svårt att förstå behovet av att börja diskutera vilken typ av arbetsgivare man har. Det viktigaste är att verksamheten fungerar bra och att arbetsgivaren är mån om sina anställda. Jag förstår inte poängen med att man skulle ha ett så stort behov av att byta arbetsgivare. När vi talar om Västmanland vet ju Kerstin Heinemann likaväl som jag att det finns problem med entreprenörer och med offentlig upphandling. Nu vet vi att problemen är stora i Västmanland. De entreprenörer som fanns där inom primärvården räknade med att de har fått uppdraget för all evighet, men så fungerar ju inte lagen om offentlig upphandling. Nu saknar Västmanland ett stort antal primärvårdsläkare, och det finns problem där. Det finns alltså problem med att konkurrensutsätta primärvården och vården över huvud taget.

Fru talman! Jag ska börja lite grann i det replikskifte som Kerstin Heinemann och Elina Linna hade. Det är lite märkligt med Elina Linna. Jag tror att hon tillhör Vårdförbundet, och det gör jag också. Vårdförbundet har ju inte den synpunkt som Elina Linna har! Där vill man ha mångfald. Sjuksköterskor och övriga där vill ha alternativ att välja på, precis som Kerstin Heinemann sade. Det kan väl inte Elina Linna förneka? Det är så. Det är också så att Kommunal vill ha det. Det känns lite mossigt, måste jag säga, att hävda det som Elina Linna gör när hon säger: Vem skulle vilja ha det här? Det är ingen annan som vill det! Läs vad Vårdförbundet skriver; det tror jag vore väldigt bra. När det gäller jämställdhet tror alltid Vänsterpartiet att man ska knipsa en massa poäng. Jag tycker att det skulle vara genant att ha stött denna regering i över tio år nu och inte ha lyckats fixa jämställdhet vare sig med lika lön för lika arbete eller på sjukvårdens område. Vad i hela friden tycker Vänsterpartiet är det viktigaste, när man inte utnyttjar sin möjlighet att vara regeringssamarbetspartner? Jag undrar också över ett särskilt yttrande som handlar om de medicinska specialiteterna. Elina Linna och Vänsterpartiet tycker att riksdagen ska besluta om detta eftersom det är viktigt. Eftersom riksdagen ska besluta om detta måste jag fråga: Tycker Elina Linna att geriatriken ska vara en fortsatt specialitet? Det vore bra i så fall, för då finns det också möjlighet att yrka bifall till Kristdemokraternas reservation.

Fru talman! Jag är inte fackligt aktiv i Vårdförbundet. Jag tillhör Lärarförbundet också. Men jag kan gärna vara mossig; jag vidhåller mina åsikter om att jag inte ser poängen med att bara byta arbetsgivare. Jag anser att det är viktigt att ha god arbetsmiljö, fungerande lagstiftning och trygghet på arbetsplatsen. Det är det viktigaste. Det var intressant att Chatrine Pålsson tar upp jämställdheten. Nu är det alltså Vänsterpartiet som får ta ansvaret för att vi inte har kunnat bryta den patriarkala maktstrukturen eller hegemonin i Sverige under de här tio åren. Jag erkänner att vi inte har lyckats göra det. Det har ändå hänt väldigt mycket under de senaste åren. Under de senaste tio åren har det hänt väldigt mycket när det gäller jämställdheten. Vi har kommit långt, men det finns självklart mycket att göra när det gäller vården till exempel. Det tog jag upp i mitt anförande. Fortfarande saknas det statistik som är fördelad utifrån kön. Man har mannen som norm vid behandling av olika sjukdomar. Det finns mycket att göra. Men jag tycker att vi kan vara stolta över vad som har hänt de senaste tio åren. Vi har ju diskuterat specialisterna och var de skulle tas när det gäller geriatriken. Beslutet om vilka specialiteter som finns med är inte taget ännu så Chatrine Pålsson kommer inte att få vårt stöd på det här stadiet i alla fall.

Fru talman! Det var ju synd, men det är inget att göra åt det. När det gäller att påverka regeringen i jämställdhetsfrågorna är det väl märkligt att man inte har börjat med vården - som ju Vänsterpartiet tycker är viktig - och att man inte 1994 sade: Nu är det så viktigt att det blir jämställdhet i vården. Vi har vetat i bra många år att kvinnor och män till exempel inte får likvärdiga tabletter utskrivna. Vi har vetat länge att män har varit norm. Jag tycker att det har hänt väldigt lite på det här området. Den andra viktiga jämställdhetsfrågan är lika lön för lika arbete. Jag vet inte riktigt vad just Vänsterpartiet har lyckats förändra när det gäller jämställdheten här i landet. Det är möjligt att Elina Linna kan ge mig exempel på det. När det gäller geriatriken som specialitet är det ju ett besked att inte ge något besked. Vill man att den här frågan ska behandlas här i riksdagen och har ett särskilt yttrande om det hade jag nog trott att man också skulle kunna tala om vad man tycker om geriatriken, som är en av de allra viktigaste formerna för framtiden. När det gäller mångfalden går det an att säga att man inte har något behov av att byta arbetsgivare när man är medlem i två fackliga organisationer, vad jag förstår. Jag tror att Lärarförbundet också vill ha mångfald. Jag har aldrig hört att de bara vill ha en arbetsgivare. Jag tror inte att det håller riktigt. Om vården i Sverige ska utvecklas måste det till mångfald. Enfaldens tid är över för länge sedan.

Fru talman! Chatrine Pålsson undrade varför det inte har hänt mer inom vården när det gäller jämställdhet. Trots allt har vi de minsta löneskillnaderna hos vårdanställda. De flesta av dem arbetar inom den offentliga vården. Just där är det inte så stora skillnader. Hälso- och sjukvården är ju väldigt hierarkiskt uppbyggd. Där finns också den patriarkaliska strukturen som tar det lång tid att bryta. Jag tror att medvetenhet om detta och viljan att bryta strukturen inifrån finns i dag på ett annat sätt än tidigare. Det finns över huvud taget i samhället mycket större medvetenhet om behovet av jämställdhetsdebatt. Så till frågan om mångfald. Chatrine Pålsson sade i sitt anförande att vi förhindrar en möjlighet till kvalitetshöjning. Vi vet ju inte det. Det finns inte ordentligt utvärderat om det blir kvalitetshöjning bara för att man privatiserar vården. Det vet vi inte. Det är också ett mantra som den borgerliga sidan hävdar är sanning.

Fru talman! Det finns flera saker jag vill ställa frågor till Elina Linna om. Jag kan börja med att Elina Linna inte förstår att det skulle vara en poäng att ha en annan arbetsgivare. Om man formar politiken enbart efter vad man själv tycker och tänker blir jag oroad. Visst skiljer det ganska mycket mellan landstingen och hur duktiga eller dåliga arbetsgivare de är. Titta på sjukskrivningstalen. De är dubbelt så höga i Norrbotten som i Halland. Det har naturligtvis stor betydelse hur arbetsgivaren fungerar och är. Om det dessutom inte finns belägg för att det är bättre att kunna välja arbetsgivare, bara för att Elina Linna själv inte vill välja, blir jag väldigt oroad. Sjukskrivningstalen är väl en sådan bekymmersam sak som vi många gånger diskuterar och funderar över. Det andra som jag funderar över och kanske också vill ställa en konkret fråga om är jämställdheten. Jämställdheten har Elina Linna pratat mycket om. En jämställdhetsfråga för en kvinna är att få starta eget och att göra det inom den bransch där man har utbildat sig. Det vill Elina Linna förbjuda, som jag förstår det. I reservationen från Elina Linna och Gunilla Wahlén står det dessutom att de strukturella problem som finns inom primärvården kan och bör lösas inom ramen för offentlig drift. Egentligen innebär väl det att det ska bli totalt stopp för privata vårdgivare?

Fru talman! Anne Marie Brodén talar om att jag formar politiken enbart utifrån vad jag själv tycker. Det gör jag absolut inte. Mina tankar och det som jag formulerar kommer naturligtvis från Vänsterpartiets ideologi. Mina egna erfarenheter färgar självklart mina synpunkter. Jag kan inte siffrorna, men när det handlar om jämställdhet som ett kriterium för kvinnor att starta eget vill jag säga att jag tror att många av de företag som har startats den senaste tiden har startats av kvinnor. Många av dem har varit "enkvinnsföretag". Det finns många kvinnor som startar företag. När det gäller vår reservation beträffande primärvården vill jag säga att det finns ganska många privata primärvårdscentraler och även kooperativ. Vilka konsekvenser privatiseringen av primärvården har haft har inte utvärderats ordentligt. Det vill vi att man ska göra. Vår argumentation när det gäller sjukhusvården och primärvården går hand i hand. Man ska inte kunna dela ut vinst till aktieägare i primärvården heller.

Fru talman! Det innebär egentligen att starta eget bara handlar om andra verksamheter är sjukvården. Det andra jag undrar lite över är alla de bekymmersamma köerna, alla signaler som pekar på att det finns mycket pengar att spara på att effektivisera och erbjuda mer vård eller sänka kostnaderna. Vad har Elina Linna och Vänsterpartiet för förslag på det? Jag har inte sett några förslag. Jag är väldigt bekymrad över att stopplagen kommer att stoppa all typ av utveckling, effektivisering och förändring av sjukvården.

Fru talman! Så stor förändring tror jag inte att det kommer att bli med lagstiftningen. Jag kan inte tänka mig att hälso- och sjukvårdens utveckling raseras om vi reglerar driftsformerna inom sjukhusvården. Att det skulle bli så kan jag inte tänka mig. Köerna är ett bekymmer inom hälso- och sjukvården. Väldigt många landsting arbetar i dag effektivt för att få ned köerna. Vi får se hur det blir med vårdgarantin som ska införas senare i höst, om den också kommer att hjälpa till med köerna. Det finns ju en brist på läkare och vårdpersonal över huvud taget. Där finns alltså problem, men jag vet att det finns många landsting som arbetar effektivt för att minska köerna.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 5 och 26. Jag står självfallet även bakom övriga centerreservationer. Centerpartiets utgångspunkt för hälso- och sjukvården är ett helhetsperspektiv på hälsa där det förebyggande och hälsofrämjande arbetet ges ökat utrymme och där den enskildes delaktighet ses som en viktig resurs. Vi skissar Centerpartiets modell i reservation 5: Vi vill se en första linje som innebär en ökad personlig medvetenhet om hälsofrågor och egenvård samt ett folkhälsoarbete som är förankrat i den lokala och sociala miljön. I andra linjen ser vi en närvård där familjeläkare, vårdcentraler - teamet, företagshälsovården, skolhälsovården och den kommunala äldrevården samarbetar med patienten i centrum som viktigt både för ett aktivt lokalt förebyggande arbete och för kontakterna med den specialiserade vården. Den tredje linjen handlar om att specialistvården och sjukhusvården ges bättre förutsättningar att klara sina direkta uppgifter om närvården fungerar bättre, är tillgänglig och lyckas lotsa patienterna till rätt nivå. Även hälso- och sjukvården i Sverige behöver en ny regering med ett starkt Centerparti. De viktigaste utmaningarna för oss är att byta fokus mot en mer förebyggande hälso- och sjukvård, att minska vårdköerna och öka tillgängligheten, att sätta patienten i centrum, att göra hälso- och sjukvården till en attraktivare arbetsmiljö samt att nå en bättre och långsiktigt hållbar ekonomisk situation för hälso- och sjukvården. För att klara detta föreslår vi en rad åtgärder, såsom en kraftsamling på folkhälsan och en attitydförändring till förebyggande insatser och alternativa behandlingsmetoder. Vi föreslår en nationell vårdgaranti, användande av passiva sjukförsäkringspengar till att korta vårdköer och rehabilitera, en samlad patienträttighetslag och öppna kvalitetsregister samt en utökad möjlighet till second opinion eller förnyad medicinsk bedömning. Vi vill se fler entreprenörer i vården, och vi vill minska byråkratin. Vi vill satsa mer på IT i vården. Vi vill åtgärda jämställdhetsbristerna och satsa på personalen. Listan kan göras lång. Fru talman! Det är väntans tider i Vård-Sverige. Det man väntar på är propositionen om ägarformer i sjukvården, vänstermajoritetens stoppropp. Det är ingen rolig väntan. Till och med regeringens egen utredare, s-riksdagsledamoten Sahlberg, har avfärdat förslaget som dåligt grundat och otidsenligt. Många av de fackliga organisationerna - Vårdförbundet, Läkarförbundet, ja, till och med LO - riktar kritik. För de anställda på sjukhuset i Simrishamn, Lundby lasarett i Göteborg och S:t Göran i Stockholm är detta en bila som hänger över deras arbetsplatser. Man kan fråga sig hur ni som står bakom de här idéerna tänker. Ni känner ju till problemen att människor i behov av vård alltför ofta tvingas hanka sig fram i en utdragen kökedja, från telefonkö till väntan på besökstid, kö till specialister och slutligen en ofta lång väntan på operation, att gamla och sjuka förtärs av oro och ängslan samtidigt som sjukpenningkostnaderna tickar i väg och möjligheten till framgångsrik rehabilitering ofta minskar, att sjuksköterskor, läkare, undersköterskor och annan vårdpersonal känner sig maktlösa och uppgivna och i alldeles för hög grad blir utbrända och långtidssjukskrivna, att vårdsektorn har otillräckligt med resurser och de ansvariga politikerna får allt mindre utrymme att själva effektivisera, göra prioriteringar och finna flexibla lösningar i en ansträngd ekonomisk situation, att ansvariga förtroendevalda i landsting och regioner kommer i kläm mellan medborgarnas berättigade krav och en klåfingrig regering som lägger sig i hur man ska organisera hälso- och sjukvården och att de lokalt förtroendevalda förväntas ta sitt ansvar samtidigt som man fråntas de verktyg som man ska arbeta med. Ni som står bakom detta blundar för de här problemen. I stället blåser ni upp till strid mot framgångsrika vårdinrättningar som landstingen själva har valt att kontraktera. Centerpartiet säger inte att all vård ska läggas ut på entreprenad, men vi kräver att landstingen ska ha frihet att själva välja på vilket sätt man ska kunna leverera en bra vård till medborgarna. Vi vill ge ökat självstyre därför att vi behöver självstyre för att kunna ta ansvar och hitta olika lösningar som är anpassade till regionala förhållanden. Vi säger nej till enfald därför att vi tror på mångfald och vet att de många olika lösningarna också ger de bästa förutsättningarna för en utveckling av svensk vård. Vi vill stimulera till mer verksamhet i alternativa driftsformer. Vi bejakar entreprenörskapet även inom vården. Vi vill se en ökad mångfald. Vi är övertygade om att detta är bra för tillväxten, effektiviteten och valfriheten för både patienter och personal. Framför allt tycker vi att man ska respektera den kommunala självstyrelsen. Vi tror på våra förtroendevalda lokalt. I slutet av förra veckan skrev jag och Centerpartiet ett öppet brev till Peter Eriksson, språkrör för Miljöpartiet. Vi gjorde det därför att det har varit så många diskussioner och sådant surr fram och tillbaka om vad som är Miljöpartiets linje. Vi har försökt här i debatten att någon gång få svar på den frågan av vår ärade ledamot från Miljöpartiet, Jan Lindholm. Men det har uppriktigt sagt varit mest surr. För att få någon klarhet skrev vi ett öppet brev. Vi har naturligtvis inte fått något svar. Men svaret kom via medierna genom att det tydligen är så att Miljöpartiet har tagit ställning. Man har svalt det röda betet. Min fråga direkt till Miljöpartiet är: Varför har Miljöpartiet inte förtroende för de lokalt förtroendevalda? Jag tycker att det ändå är ett besked vi skulle kunna få av Jan Lindholm. Varför har ni inte förtroende för de lokalt förtroendevalda? Till Elina Linna skulle jag också vilja ställa en rak fråga. Du kryper lite undan frågan var ni står när det gäller primärvården. Ni säger att ni ska utvärdera, att ni inte vet vad ni får ut. Egentligen handlar det om att krypa undan. Det handlar om att sätta upp de ideologiska skygglapparna. Det handlar om att inte ge ett tydligt svar, vilket jag uppmanar dig att göra. Accepterar ni den primärvård som i dag är utlagd på entreprenad i vårt land? Ska den få fortsätta eller är den också i stöpsleven med övriga förbudstankar när det gäller den slutna vården? Hur gör ni när det gäller nya? Hur gör ni med alla dem som knackar på porten? Hur gör ni gentemot de landsting som faktiskt vill pröva att lägga ut fler verksamheter på entreprenad? Det tycker jag att Elina Linna borde ge svar på. Jag vill också säga att vi har ett antal förslag i övrigt som känns väldigt angelägna. Bland annat vill vi, tillsammans med ytterligare några partier, införa en samlad patienträttighetslag. Vi tror att det är av pedagogiskt värde att få ett samlat grepp och att visa på ökade rättigheter, framför allt att rättigheterna också ska kunna användas. Det finns i en reservation. Vi föreslår också ökade insatser när det gäller komplementärmedicin. Väldigt konkret har vi, vilket vi också har med i vårt budgetalternativ, förslag om ett nationellt center för komplementär medicin. Centret ska ägna sig åt värderingar av olika behandlingsmetoders effektivitet samt fungera som bas för att sprida information och kunskap om verksamma komplementära behandlingsmetoder till bland annat sjukvårdshuvudmännen med mera. Fru talman! Det finns många ytterligare områden som jag skulle ha velat nämna. Men jag har valt att ta fram de mest centrala. Det som absolut inte ska glömmas bort, som får bli min avslutning, är att vi måste klara den framtida personalförsörjningen. Vi ska uppvärdera vård- och omsorgsyrkena. Där måste vi finna lösningar. De insatser som är påbörjade är ett första steg, men vi måste intensifiera det arbetet. Det är Centerpartiets uppfattning.

Fru talman! Kenneth Johansson ställde en fråga till mig från talarstolen. Accepterar ni den primärvård som är utlagd på entreprenad? Det handlade om mina synpunkter på primärvården tidigare. Jag förstår att Kenneth Johansson ställer den frågan för att provocera fram svaret att nu ska vi lägga ned de befintliga vårdcentralerna bara för att de är utlagda på entreprenad. Men det har vi inte tänkt. Det finns naturligtvis också väldigt många vårdcentraler som fungerar bra och som inte kan läggas ned på en gång. Samtidigt måste vi problematisera det här lite vidare. Och vi vet till exempel vad som skedde under förra mandatperioden i Stockholm. Det var nästan tvångsprivatisering av primärvården. Jag bor inte i Stockholm själv, men blev trots det kontaktad av personal som arbetade inom primärvården i Stockholm som kände att de inte kunde jobba kvar i Stockholm därför att det endast gällde att bli privat entreprenör inom primärvården. Det fanns inte möjlighet att fortsätta som landstingsanställd. Kenneth Johansson tog också upp personalförsörjningen. Där tycker jag att det är viktigt att också ha i åtanke att det, mig veterligen, inte finns någon sådan enkel lösning som att alla offentliganställda skulle vilja bli egna företagare eller privata entreprenörer. Eller tycker Kenneth Johansson det?

Fru talman! Först och främst får jag å alla primärvårdsföreträdares vägnar som lagts ut på entreprenad tacka för att de får fortsätta. Det är i alla fall ett besked. Men det är nästan så att det känns som om det är på nåder. De ska utvärderas. De ska ifrågasättas. Det jag egentligen tror finns i Vänsterpartiets tankar är att de faktiskt ska avvecklas. Jag tror det. Det var det jag ville få ett besked om. Det jag också tycker är viktigt är hur ni ser på nya entreprenörer. De som finns får på nåder fortsätta, men hur ser det ut när det gäller de nya? Sedan pratar Elina Linna om tvångsprivatiseringar. Jag känner inte igen den bilden för fem öre. Det är ofta på marginalen på några ställen som borgerliga partier har lyckats få igenom att man som komplement till övrig landstingsdriven verksamhet inom primärvården kan få möjlighet att pröva alternativ. Även där är det många gånger på nåder. Min erfarenhet är att det har blivit jättepositivt på många ställen. På andra ställen har det gått mindre bra, precis som det är inom landstingsdriven verksamhet också. Var lite ödmjuk, tycker jag, för att det också kan fungera bra inom primärvården oavsett vad man väljer för form. Det tycker jag är viktigt. Sedan tycker jag att det är ett viktigt besked vilka signaler man skickar. De signaler som skickas från Vänsterpartiets sida till alla dessa tjejer och kvinnor, killar och män som är intresserade av att satsa på entreprenörskapet inom vården är att ni ska utvärderas, ni ifrågasätts. Det tycker jag är tråkigt.

Fru talman! Jag vill understryka, om jag var otydlig, att jag absolut inte menar att primärvården skulle fungera sämre eller bättre beroende på driftsformen. Det finns självklart utmärkta exempel både när det gäller privat och offentligt drivna vårdcentraler. Det har ingen betydelse. Jag tror att jag har rätt så goda kunskaper om hur vården fungerar. Jag vet att så gott som alla som arbetar inom vården gör sitt bästa för att patienterna ska få god vård. De anstränger sig verkligen bra. Men när det gäller primärvården är det också viktigt att hela tiden ha inte bara entreprenörskapet utan också områdesansvaret i åtanke. Det finns ett team som arbetar. Vi ska inte endast rikta oss mot entreprenörerna. Jag skulle vilja ställa en fråga till Kenneth Johansson som i förbifarten i sitt anförande tog upp second opinion . Vänsterpartiet har motionerat om att second opinion -möjligheten skulle tillämpas också för personer med svåra psykiska sjukdomar som först och främst psykoser och schizofreni. Den möjligheten infördes inte när lagen kom utan tvärtom ansågs det bli alldeles för svårt inom psykiatrin. Vi anser att det nu är dags att införa second opinion också inom psykiatrin. Vad anser Kenneth Johansson?

Fru talman! Det var ett bra klarläggande. Vi kan vara överens om att det inte fungerar vare sig bättre eller sämre beroende på driftsform, sade Elina Linna. Det är precis vad jag tror också. Men det ska finnas en möjlighet för en politiker lokalt att göra en upphandling, att gå ut på marknaden och se om det finns något alternativ till det som vi alltid har haft. Uppfyller detta två kriterier? Är kvaliteten lika bra eller bättre? Är priset lika eller kanske till och med lite bättre? Hur kan vi få ut det bästa möjliga för patientens räkning av de resurser som samhället har? Det är vad jag menar med upphandling. För att få möjligheten att jämföra måste man jobba med en form av konkurrensutsättning, en prövning av vad det finns för möjligheter. Sedan ska man göra valet utifrån vad som är det bästa för den enskilda individen, för patienten. Det är vad jag står för. Det är det som Elina Linna och Vänsterpartiet motverkar genom att säga nej till mångfald, genom att man inte vill pröva möjligheterna inom den slutna vården. I medierna står det att ni egentligen inte heller vill lägga ut verksamheter inom primärvården på privata kooperativa entreprenörer. När det gäller second opinion är vi överens. Vi från Centerpartiets sida - det framgår i en reservation - vill gå betydligt längre utöver de exempel Elina Linna tog upp. I princip vill vi att det ska gälla alla diagnoser. Det kanske inte går att klara alla diagnoser omedelbart i ett första steg. Men det är dit vi vill, och det är det som framgår av den reservationen. Där hoppas jag på stöd från Elina Linnas sida.

Fru talman! Hälso- och sjukvården är en grundpelare i vår välfärd. Medborgarna måste kunna känna sig trygga i att samhället bistår med den vård som var och en har behov av. Därför måste sjukvården vara solidariskt finansierad. Det får inte finnas risk att de som har tillräckligt med pengar kan köpa sig före i den medicinska prioriteringen. Därför måste sjukvården också vara offentligt organiserad. Dessa två konstateranden betyder dock inte att all sjukvård måste bedrivas i offentlig regi. Dels står det självklart fritt för var och en som så önskar att både ge och ta emot vård som finansieras med andra pengar än de offentliga. Dels kan det offentliga självklart bedriva vård genom upphandling i olika former. Det viktiga är att var och en ska kunna känna sig säker på att den gemensamt solidariskt finansierade vårdens resurser, som vi tillsammans byggt upp och underhåller, står till allas förfogande på lika villkor. Fru talman! Grön politik bygger på ett hushållningsperspektiv. Vårda, inte förbruka. Eftertanke, inte efterklokhet. Skonsam, inte våldsam. Humanism, inte egoism. Omtanke, inte girighet. I betänkandet finns tre tillkännagivanden. Miljöpartiet har sju reservationer och två särskilda yttranden. Jag är särskilt nöjd med det tredje tillkännagivandet om speciallivsmedel. Att tänka efter före är ett signum för grön politik. Därför känns, fru talman, själva ordet sjukvård inte så självklart för en grön politiker. Friskvård signalerar ett mer naturligt tänkande. Att ta vård om, är att med hänsyn upprätthålla något. Vi vill inte gödsla det sjuka utan vi vill vårda det friska. Förebyggande hälsovård måste därför få en mer framträdande plats inom hälso- och sjukvården. Att reparera skador är alltid dyrare än att förebygga deras uppkomst. Då tänker jag inte bara på själva kostnaden utan även på graden av livskvalitet. Allt tätare strömmar det in rapporter om biverkningar av läkemedel. Det finns debattörer som anser att den växande läkemedelsanvändningen är ett hot mot folkhälsan. Vi måste alltså hitta andra vägar. Att genom skolan förmedla kunskaper om egenvård och en sund livsstil ger ökade möjligheter för den enskilde att förbli frisk längre. Samhället kan hjälpa till och stödja genom att beskatta det osunda mer än det sunda. Skatt på tobak och alkohol har ganska stor acceptans i breda lager eftersom de flesta förstår att sådan konsumtion skapar stora kostnader för samhället. Att skatteväxlingen med höjd koldioxidskatt mot sänkt löneskatt inte har vunnit samma stöd beror troligen på att de flesta ännu inte har förstått sambandet mellan luftföroreningar och ohälsa. Jag skulle gärna se snabba utredningar om sockerskatt och fettskatt. Däremot är det svårare att beskatta osunt tv-tittande och dataspelande. Skattesubvention till ungdomsidrott är ett exempel på hur samhället kan stödja sunda fysiska aktiviteter som på sikt sparar stora pengar. Ett samhälle som stimulerar och uppmuntrar till sunda vanor och sunda konsumtionsmönster har goda förutsättningar att även få låga vårdkostnader. Men alla blir vi sjuka ibland, en del oftare än andra. Olyckor råkar en del av oss ut för, även då en del oftare än andra. Vi är ju olika. Ingen kan förutse när behovet av vård uppstår. Det är därför bra att vi i vårt land alla är med i ett solidariskt skyddsnät. Om skyddsnätet ska hålla och vara av bra kvalitet, gäller emellertid att vi inte var och en släpper vårt egenansvar. Det finns alltid gränser för solidariska lösningar. Att reformera i demokratiska former innebär oftast att gå fram försiktigt. Konsensus är naturligtvis idealet, men det är inte alltid möjligt. I betänkandet har utskottet, som jag uppfattar det, en ganska stor samsyn. Men det är också självklart att samtliga partier har delfrågor där de vill profilera sig. Jag har uppfattat att alla skiljaktigheterna inte har manifesterats i form av reservationer och särskilda yttranden. Jag uppfattar att viljan till lagom kompromisser är ganska stor i socialutskottet. För att synliggöra den gröna politiken, fru talman, vill jag ta fram några av de reservationer Miljöpartiet har och prata särskilt kring dem. Den psykiska ohälsan har blivit ett alltmer påtagligt problem de senaste årtiondena. Som medborgare möter man oftast vården genom primärvården. Tyvärr är fokus inom primärvården fortfarande mycket inriktad på fysiska kroppsliga symtom. Reservation 6, som jag yrkar bifall till, behandlar en motion om behovet av att utveckla ett särskilt nationellt handlingsprogram för den psykiska hälsovården inom primärvården. Det är i mitt tycke en väl avvägd motion som riksdagen borde kunna ställa sig bakom. Det är alltid bra att utvärdera. Det tycker i alla fall vi gröna. Vi har hört Kenneth Johansson ifrågasätta om man alls ska utvärdera, men det är inte vår politik. För såväl dem som producerar vård och dem som tyvärr ibland måste konsumera vård är det väldigt bra med tydliga modeller för utvärdering. Kvalitetsindikatorer kan hjälpa till både att styra och att välja. Reservation 33, som jag också yrkar bifall till, berör en motion som visar på många modeller och metoder att förbättra information och utvärdering och att stödja demokratiska processer. Vi anser att information är kunskap, och kunskap är makt. Därför har vi valt att i motionen och även i reservationen skriva om stärkt medborgarmakt över vården. Skolmedicinen har begränsningar men också ett oerhört övertag över komplementär och alternativ medicin. Sverige ligger efter när det gäller att ta till vara kunskaper inom det alternativmedicinska området. Reservation 60, som jag för tids vinnande inte yrkar bifall till men som jag vill prata om, bygger på den plan som WHO presenterade i maj 2002 för en ökad samverkan mellan skolmedicinen och komplementär- och alternativmedicinen. Sverige borde snarast, anser vi miljöpartister, bygga upp ett nationellt centrum för dessa frågor. Jag är övertygad om att det är den enskilt viktigaste åtgärd som man kan göra för att på bästa möjliga sätt bromsa upp de växande vårdkostnaderna. Ja, troligen skulle en sådan satsning leda inte bara till lägre kostnader utan även till högre välbefinnande. För tids vinnande tänker jag inte yrka bifall till flera av våra motioner, delvis därför att jag har förstått att det är långt kvar innan de övriga partierna inser det kloka i många gröna förslag. Jag ska då inte spilla kammarens tid på onödigt många och långa omröstningar där utfallet redan från början är förutsägbart. Jag ska däremot omnämna den motion och det särskilda yttrande som handlar om de eldrabbades problem. Vi i den gröna rörelsen har väldigt svårt att förstå den kompakta oviljan att inse och ta till sig nya kunskaper som just elöverkänslighetsområdet avslöjar. Frågan är ju inte om elektriska fenomen som högfrekventa varierande fält och mikrovågor även med extremt låga effekter påverkar oss människor eller inte. Frågan är i stället hur de gör det. Att inte erkänna de drabbades skador och organisera för den vård som de har samma rätt till som de som brutit ett ben i skidbacken är oförsvarbart. På samma sätt som vi arbetar med trafiksäkerhet, livsmedelssäkerhetsfrågor, brandskydd, kemikaliefrågor och så vidare borde vi lägga resurser på att även skydda oss från den påverkan som forskningen i dag visar tydliga samband på mellan vissa elektriska fenomen och det man ibland kallar elskadades symtom och skador. Att bygga upp kompetens för att erbjuda rehabilitering och omsorg borde vara en självklarhet. Eftersom vi tyvärr inte möter någon förståelse för denna problematik bland de övriga partierna i riksdagen har jag valt att denna gång lämna frågan med ett särskilt yttrande. Jag tycker emellertid att detta är så viktigt att jag ville ta upp det här. Med dessa exempel, fru talman, har jag försökt beskriva lite av vad gröna sunda värderingar kan vara mer konkret inom vårdområdet. Naturligtvis finns det utöver de två reservationer som jag har yrkat bifall till och de övriga markeringarna från Miljöpartiet en hel del övrigt som vi skulle önska. Men man ska hålla sig inom det som är politiskt möjligt - det är en del av konsten i denna kammare - så jag ställer mig bakom betänkandet i dess övriga delar. Jag har fått en hel del frågor. Debattformen är ju sådan att jag inte hade möjlighet att begära replik på de personer som talade före mig. Jag har förstått att vi inte har någon riktig tidsgräns, utan jag har nu möjlighet att svara på frågor om jag vill. Jag bjuder er därför på en bättre debatt, då ni slipper ställa samma frågor en gång till när ni ska replikera på mig. Jag ska försöka svara så gott jag kan på de frågor som har kommit. Det kanske också blir någon kommentar. Anne Marie Brodén nämnde att Miljöpartiet har tagit initiativ till en av de motioner som jag har reserverat mig för och yrkat bifall till, som handlar just om kvalitetsregister inom sjukvården. Om det är så att ni i Moderaterna menar allvar med det tycker jag att ni ska stödja Miljöpartiets reservation. Sedan talade du om andra länder som förebilder. Jag kan säga att jag har personlig erfarenhet genom att jag träffar många vårdpolitiker i både Tyskland, Holland, England och USA, som tittar med avundsjuka på svensk vård. Det är nog lite olika beroende på vilka man pratar med. Jag tycker att ni på den borgerliga sidan ska sluta skrämma medborgarna. Jag är fortfarande ny här och är inte van vid sättet att debattera. Jag upplever att det är väldiga rallarsvingar, med oerhörda överdrifter, och debatten är långt från verkligheten. För mig är det märkligt med de formuleringar som kommer kring det här. Ni diskuterar inte betänkandet utan det ni kallar stopplag, som inte alls är någon stopplag. För mig är det väldigt konstigt. Jag sysslade mycket med trafikpolitik innan jag hamnade här, och för mig är det självklart att man måste ha regler. Jag försöker jämföra det ni säger med trafiklagstiftning och har svårt att se att reglering av ett område skulle vara ett hot. För mig är det precis tvärtom. Om vi verkligen vill någonting med en utveckling av sjukvården måste vi se att det som är hindret i dag är att det inte finns några regler. Vi behöver reglera området för att vi ska kunna få dynamik och utveckling. Sluta skrämma medborgarna! Det talades också om anställningstrygghet. Min erfarenhet av privata vårdgivare - den är rätt stor inom vårdområdet - är att där minskar anställningstryggheten väsentligt. De entreprenörer som finns där i dag lider under aktiebolagslagen, där den grundläggande drivkraften är att leverera största möjliga vinst till ägarna. Den kan man inte bryta mot. Det leder till att man har ett ganska kortsiktigt perspektiv på sitt arbete, vilket ger osäkerhet för de anställda. Det är inget argument. Dessutom är lönespridningen större hos dem än hos den offentliga sektorn, vilket är ett jämställdhetsperspektiv där de är överlägsna. Kenneth pratade om att utvärderingar skulle vara ett hot. Det står om utvärdering i något förslag. Jag kan inte prata om det. Jag tänker inte prata om en lagrådsremiss som behandlas, utan jag pratar om Miljöpartiets politik och vad vi står för. För mig är det självklart att det är viktigt att man utvärderar verksamheter. Jag kan alltså inte se det som någonting negativt att vi jobbar för utvärderingssystem. Vi har en motion som vi har reserverat oss för, och vi vill naturligtvis att alla verksamheter ska utvärderas på något sätt, vare sig det handlar om primärvård, slutenvård eller någonting annat. De ska naturligtvis utvärderas. De som utför verksamheten ska ställas vid skranket och få stå till svars för det som de håller på med. Och så fick jag en konkret fråga om varför vi inte har förtroende. Det har vi verkligen. Om det är någonting vi har förtroende för så är det ju faktiskt våra politiker. Det är alltså ett oerhört starkt krav från landstingspolitiker i hela Sverige på att få det här området tydligt reglerat, så att man får spelregler. Det är därför vi ställer oss bakom den process som nu pågår. Vi gör det just därför att politikerna ute i landet, i landstingen, vill ha ett regelverk att arbeta efter. Jag tror att jag stannar där så länge.

Fru talman! Det var inte riktigt lätt att hänga med i Jan Lindholms anförande, men jag gjorde ett försök. Sluta skrämmas! Ja, Miljöpartiet har nu - din politik får du ju ändå stå för - gett besked, utifrån vad vi har läst om i medierna. I ett läge när det är vårdköer i vårt land är ni beredda att stänga väl fungerande och effektiva sjukhus. I ett läge där vi har stora problem med vantrivsel och sjukskrivningar stänger ni sjukhus där personalen trivs. I ett läge när landstingspolitikerna står inför svåra utmaningar inskränker ni redskapen för att klara dessa. Det här är faktum. Det här är väl inte att skrämmas. Det är en så nära objektiv konsumentupplysning som man kan tänka sig. Att skrämmas är att försöka sätta stopp för möjligheter att släppa fram entreprenörskap, att begränsa mångfalden och göra det på ett sätt så att medborgarna inte hänger med. Vi vill ha debatt. Vi ser att det här är konsekvenser för medborgarna som är mycket negativa. Och vi lovar att om det blir ett regimskifte så kommer ett eventuellt införande av stopplagen att läggas till handlingarna. Jag ställer frågan om varför inte Miljöpartiet och Jan Lindholm har förtroende för de lokalt förtroendevalda. I hälso- och sjukvårdslagen står det nämligen väldigt tydligt och klart att det är landstingen, ingen annan, som ska organisera hälso- och sjukvården. Då må det väl ändå vara de som har ansvaret att organisera som också ska kunna få avgöra vilka det är som ska utföra vården, med ansvar inför de lokala politikerna. Det handlar om en enkel entreprenad. Lägg det på Falu kommun-nivå - där lägger man ut entreprenadverksamheten på en entreprenör inom de områden du själv har haft ansvaret för. Då förstår du det här. Det är jag övertygad om.

Fru talman! Det räckte tydligen inte att jag svarade på Kenneths fråga tidigare. Jag trodde att man skulle kunna få lite ny debatt om jag svarade på frågan redan tidigare. Men då tar vi det en gång till då. Här kommer det stora rallarsvingar där man säger saker som för mig i varje fall är väldigt främmande. Inom landstingsvärlden finns det ett stort tryck på att utveckla och förändra sjukvården. För att klara det behövs det ett regelverk, och det regelverket försöker vi nu prestera. Jag tänker inte diskutera innehållet i det, eftersom det fortfarande inte är färdigförhandlat, vilket tydligen många tror. Även om vi från vår sida har sagt vad vi tycker om det finns det fler parter i en förhandling, och jag vill inte ställa dem mot väggen på något sätt. Från vår sida handlar det just om att ge de redskap som du talar om att vi tar ifrån dem. Det handlar precis om motsatsen, att just ge tydliga redskap, så att man faktiskt kan utveckla sjukvården. Vi kommer inte, som jag ser det, att stänga någon typ av vård. Vi kommer tvärtom att ge möjligheter för nytänkande, och vi kommer att ge möjligheter för landstingen att hitta nya former för att bedriva de uppdrag de har.

Fru talman! Kan Jan Lindholm ge svar på en fråga? Kommer Stockholms läns landsting, Västra Götalandsregionen och Skåneregionen att i en framtid, om de finner det lämpligt att lägga ut en fortsatt entreprenad på Lundby sjukhus, på S:t Görans sjukhus här i Stockholm och i Simrishamn i Skåne, att få fortsätta med detta med de intentioner som Jan Lindholm har? Kan han ge ett klart svar på den frågan? Jag har tolkat det som jag har tagit del av i lagrådsremiss med mera som att det handlar om att man inte kan fortsätta sin verksamhet, åtminstone inte efter ett antal år, och jag har tolkat det som att man tvingar landstingen att ha vissa verksamheter som är icke vinstdrivande, ett sjukhus per län. Jag har tolkat en rad andra saker som att det begränsar möjligheterna. Och det är klart i hälso- och sjukvårdslagen att landstingen ska organisera sin verksamhet, och det är frågan om var. Jag har ingen annan uppfattning än att det kan behövas regler och att det behövs regler. Men vet Jan Lindholm och regering och riksdag bättre hur de reglerna ska se ut än om man vill sätta upp regler i Dalarnas läns landsting eller något annat landsting när det gäller hur man ska organisera vården? Det tycker jag att vi måste få ett svar på. Vad det handlar om är signalerna. Det handlar om vi bejakar en mångfald. Det handlar om vi tror på valfrihet. Det handlar om vi vill att en patient ska ha möjlighet att göra ett val av vårdgivare och om en anställd ska ha möjlighet att välja. Det är det det handlar om, och det vill Jan Lindholm förvägra.

Fru talman! Det är så märkligt att få sådana ord sagda till sig: Det vill Jan Lindholm förvägra. Det är jättemärkligt att höra sådant. Det har ingenting med saken att göra. Jag tycker att det är lite konstigt. Tycker Kenneth Johansson då, skulle man kunna undra, att det vore praktiskt om landstinget i Dalarna hade sina trafikregler och Gästrikland sina, och så skulle man ta reda på vilka trafikregler som gäller när man kommer till nästa landsting? Det finns faktiskt regelverk som vi behöver ha på nationell nivå. Och även om jag företräder ett parti som är väldigt kritiskt till vår EU-underkastelse inser jag att det faktiskt finns regelverk som behöver vara globala. Var och en kan inte sitta och "fnutta" med allting i sitt landsting, så signalerna är ganska tydliga. Vi jobbar på att få fram ett regelverk - jag kan alltså inte gå in på detaljerna - som vi tror ger stora möjligheter för anställda inom vården att få bättre arbetsmiljö, bättre jämställdhet och så vidare. Kenneth Johansson tar upp det här med signaler. För mig är det väldigt viktigt också att säga att sjukvården inte ska vara en kvinnofälla. Jag hoppas att även män ska jobba inom vården. Entreprenörer kan vara även män inom vården. Det behöver inte bara vara kvinnor, så att jag tycker att man ska blanda ihop den frågan. Sedan tror jag inte att det var något mer att svara på.

Fru talman! Det är inte utan att jag blir lite förvånad, måste jag säga, när jag hör på Jan Lindholm. Det första gäller kanske lite grann självbilden. Det finns en fyrapartireservation som handlar om öppna kvalitetsregister, och Jan Lindholm tycker att vi fyra skulle stödja hans i stället för att han kanske skulle stödja vår, för då kunde det bli ett tillkännagivande i utskottet. Det tycker jag är lite intressant i sig. Det andra handlar om diskussionen om komplementärmedicin och nationellt center. Det är samma sak igen. Vi har lagt fram förslag. Vi har lagt fram förslag om att vi ska ha ett nationellt center, med pengar i budget, 10 miljoner. Miljöpartiet har inte stöttat detta. Hur kan man då ändå stå här och säga att man vill ha det? Jag skulle alltså vilja ha lite ordning i debatten. Men tillbaka till mina frågor. Är det här med mångfald i vården och medborgarmakt bara vackra ord? Nej, säger Jan Lindholm, det ska inte bli någon stopplag. Ja, säger Elina Linna, det ska visst bli en stopplag. Nej, säger Jan Lindholm, det ska bara bli spelregler och tydligt vad man ska göra och inte göra. Men finns inte det i dag? Vad är det här för resonemang, och är man inte klar över vad det är man egentligen gör? Man ska tänka efter före, säger Jan Lindholm. Jag tycker inte att det verkar som om man har tänkt efter före någon gång när det gäller det här förslaget. Dessutom säger han: Alla är överens. Mina miljöpartister i Halland - jag säger "mina" för vi samarbetar i en borgerlig allians - är minsann mycket kritiska, lika kritiska som majoriteten av alla dem som har fått lov att remissyttra sig över det här förslaget. Så det här med trafiken måste innebära att det är både stopp och förbud att köra.

Fru talman! Om Anne Marie Brodén menar allvar med sina förslag går det, som sagt, bra att stödja Miljöpartiets reservationer. Den här debatten ska egentligen inte handla om vårdens framtida ägarformer. Den kommer att göra det ändå fast vi egentligen debatterar en annan sak. Vårdens framtida ägarformer är just vad det heter, ett förslag att skapa spelregler för hur vårdens ägarformer ska se ut i framtiden. Det upplever jag ett starkt behov av. Jag hör inte bara från miljöpartister utan från landstingspolitiker från många partier runtom i landet att det här är en brist i dag. Om det skulle vara så olyckligt att det skulle bli en borgerlig regering efter nästa val tror jag att ni kommer att få en väldig protest om ni då försöker avskaffa det som faktiskt ger verktyg och möjligheter åt landstingspolitiker runtom i landet att bedriva den verksamhet de har ansvar för på ett bra sätt.

Fru talman! Jag är övertygad om att det blir ett borgerligt maktskifte vid 2006 års val. Det kan inte vara så att patientnämnd efter patientnämnd konstaterar att antalet patienter som klagar bara ökar och ökar. Vad klagar man då på? Jo, rätten att välja, valfriheten, möjligheten att komma till, att man inte kommer fram på telefon. Jag visade tidigare på möjligheten att sänka kostnaderna i sjukvården med 30 miljarder. Vad har Miljöpartiet för förslag för att komma åt att det är för höga kostnader i förhållande till vad man får ut? Är det att föreslå förbud, stoppa och hindra? Det kan inte vara rätt. Jag är mycket förvånad över att medborgarmakt bara var ett vackert ord. Det finns egentligen inget reellt i att ge människor mer makt, för då skulle man verkligen ge dem rätten att välja, inte bara personalen utan patienterna. Jag konstaterade också att Jan Lindholm var väldigt försiktig med att prata om patientmakt. Medborgarmakt och patientmakt kräver faktiskt konkreta förslag. Hur ser de förslagen ut? Hur ser Miljöpartiets förslag ut på område efter område när det gäller sjukvårdens framtid? Det är det vi debatterar i dag. Det är självklart att stopplag, förbud och hinder är en stor del i dagens debatt om hur sjukvården ska se ut nu och i framtiden.

Fru talman! Det är just därför som det inte behövs någon stopplag. Därför jobbar vi inte med det. Vi jobbar med vårdens framtida ägarformer, vilket är något helt annat. Det finns klagomål. Ja, det är väl därför vi behöver förändra sjukvården. Därför jobbar vi med det. Vi ser det som ett sätt att lägga ut en röd matta för människor att komma till tals, både som anställda, utförare och konsumenter inom vården. Vi tror att det här kommer att ge större möjligheter för medinflytande och demokrati. Det är för kort tid att prata om alla former av medinflytande, men jag kan säga kort att den grundläggande idé som vi jobbar med är att flytta besluten så nära brukarna som möjligt. Det är alltid det som vi tycker är det viktigaste. De som själva berörs av en fråga ska ta besluten om den. Då är det viktigt att det finns tydliga spelregler. Det farligaste för närdemokrati och decentralisering är om det råder anarki, om det inte finns något regelverk att hålla sig till.

Fru talman! Jag håller med om att det är en något rörig debatt. Man kanske inte ska tro allt som står i medierna och allt som sägs. Men jag har hört att en lagrådsremiss är skickad. Står inte Miljöpartiet bakom den? Det andra är att det finns reservationer i betänkandet som med Jan Lindholms stöd hade fått tillkännagivande. Jan Lindholm har alltså ett ganska stort ansvar när han står och säger att de andra fyra partierna skulle ställt upp bakom det. Sanningen är ju den, Jan Lindholm, att oavsett vad Jan Lindholm tycker måste han i princip alltid göra som Socialdemokraterna säger. Således handlar det varken om den gröna politiken eller om något annat utan om vad storebror har bestämt. Jag kan ha förståelse för att man har ett sådant synsätt, men då ska man vara rak och ärlig och säga det. Jan Lindholm talar också om att vi människor är olika, tycker att vi ska ha medborgarmakt och att det ska bli en bättre kvalitet i sjukvården. Efter alla de vackra orden säger Jan Lindholm att vi inte ska kunna ha den mångfald som växer fram av sig själv i samhället. Hur går det ihop? Man ska förkväva plantor och växtkraft som är på väg upp och säga: Ajabaja, dig trampar vi ned, och dig trampar vi ned. Det är väl inte att anamma mångfald, växtlighet och växtkraft? Det är att förkväva det som naturligt växer upp. Hur går det ihop med mångfald, speciellt när man är ett grönt parti, att förkväva allt som växer?

Fru talman! Det är möjligt att Chatrine Pålsson vet något som jag inte vet. Mig veterligt har det inte gått i väg någon lagrådsremiss. Vi har tagit ställning till ett förslag till lagrådsremiss i mitt parti. Jag vet inte hur det står till med de två övriga parterna. Jag har sagt tidigare att vi är tre parter som diskuterar det här. Jag vet inte om lagrådsremissen är godkänd av de andra parterna. Jag betraktar det som ett förhandlingsmaterial fortfarande. Det kan hända att det tar ytterligare tid innan vi är färdiga med det. Därför avstår jag från att diskutera innehållet i förslaget till lagrådsremiss. Jag försöker svara utifrån Miljöpartiets politik. Chatrine Pålsson påstår att det skulle vara någon brist på logik i att föreslå regelverk för nya idéer och utveckling. Det är möjligt att vi har olika syn på samhällsutveckling, historia och sådana saker, men jag kan inte se att spelregler någonsin har varit ett hinder. Jag ser det genomgående, vad jag än tittar på för århundrade i vår historia, som en av de viktigaste drivkrafterna för att utveckling och förnyelse över huvud taget ska komma i gång. Jag tror att det just när det gäller ett visst risktagande är ännu viktigare att det finns tydliga spelregler.

Fru talman! Vi kan ha olika åsikter om saker och ting. Vi kan också ha olika minnesbilder, men historien är ju som den är. Vi kan inte ha olika historiesyn. En kan inte säga att det här inte har hänt och nästa att det har hänt. Det som har hänt har ju hänt. Vi har en struktur i det här landet som gör att landstingen är ansvariga för sjukvården. Vi har inte tagit något beslut om att ha en statlig vård. Eftersom vi inte har det måste respektive landsting få fixa spelreglerna så att det fungerar. Det som fungerar i Stockholm i storstaden kanske inte alls fungerar hemma i Kalmar län som är en landsbygd. Det har vi varit överens om. Så långt jag nu förstår har Miljöpartiet också velat ha landstingen. Eller är det så att Miljöpartiet vill avskaffa landstingen och göra sjukvården statlig? Det kan möjligtvis rimma med det sätt som Jan Lindholm framför det på. Då behöver vi spelregler i hela landet som är tydliga. Men så länge varje enskilt landsting är huvudman och ansvarig för sjukvården enligt lag måste de folkvalda i landstingen få bestämma spelreglerna där. Det huvudsakliga är ju inte organisationsform eller driftsform, utan huvudfrågan är patienterna, vi alla medborgare som kommer att behöva sjukvård. Utifrån det perspektivet anser jag att det är de enskilda medborgarna som är huvudfrågan, och de vill ha mångfald.

Fru talman! Jag har svarat på den här frågan så många gånger att det känns lite tjatigt. Jag tog upp exemplet med trafik. Man kan använda sig av nästan vilket område som helst. Det är inte alls så att man i varje landsting eller i varje kommun bestämmer sina egna spelregler. Vi har faktiskt en nationell lagstiftning. Där har Chatrine Pålsson faktiskt fel. På nästan alla områden har vi nationella eller internationella spelregler som vi sedan tillämpar med ansvar, decentraliserat i vårt land. För att man ska kunna ha ett kraftfullt decentraliserat ansvarstagande i så stor omfattning som möjligt i samhället behövs det tydliga spelregler. Just när det gäller sjukvårdsområdet anser vi att det är väldigt lämpligt att spelreglerna är nationella och inte internationella. Att det skulle ge en ökad flexibilitet i till exempel Stockholm om de fanns på lägre nivå tror jag inte alls på. Tvärtom är det så att om man ska kunna dra nytta av varandras erfarenheter är det viktigt att man har samma grundförutsättningar att jobba utifrån. Dessutom finns det inte något landsting som klarar sin verksamhet på egen hand i dag. Man måste samarbeta, och då är det viktigt att man har samma grundförutsättningar och samma spelregler att jobba efter. Sedan är vi mycket väl införstådda med att det kommer att se väldigt olika ut ifrån landsting till landsting, eftersom man självklart kommer att tillämpa de föreslagna reglerna på väldigt olika sätt i olika landsting, men de kommer ändå att finnas under samma tak.

Fru talman! I det här betänkandet finns det en punkt om hälso- och sjukvårdens organisation, finansiering med mera. Folkpartiet har ett par reservationer som handlar om privat vård. Visst handlar det om stopplagen, även om den inte finns nämnd eftersom den ännu inte har kommit. När Jan Lindholm inledde sitt anförande tyckte jag att det lät fint. Han talade om hur Miljöpartiet såg på vården. Man skulle kunna ha alternativ. Det lät riktigt vackert, tycker jag. Jag skulle inte ha kunnat beskriva Folkpartiets politik på vårdområdet på ett bättre sätt än vad Jan Lindholm gjorde. Sedan vet jag inte riktigt vad Jan Lindholm menade. Det blev fullt av motsägelser. Det talas om att det behövs regler och att man ska göra utvärderingar av verksamheter. Som jag känner till det kommer de verksamheter inom sjukvården som i dag drivs på entreprenad från landstingen. Landstingen anger vad de vill ha utfört och är skyldiga att följa upp detta. Får landstingen det inte utfört på det sättet mister man sin entreprenad. Så är det i dag. Det finns ju regler för det. Vi har hälso- och sjukvårdslagen, och personalen har ansvar för att arbeta på ett visst sätt. Jag har lite svårt att förstå vad det är för regler som Jan Lindholm och Miljöpartiet är ute efter. Jag kan kanske få en kommentar från Jan Lindholm till det.

Fru talman! Det var ju trevligt att Kerstin Heinemann tyckte att en del av det jag sade inledningsvis var bra. Jag uppfattar att det inom det här området råder en ganska stor samstämmighet om vad riksdagen och alla dess partier vill med vården. Det präglar också betänkandet. Det är därför som jag är så förvånad över den här debatten med alla rallarsvingar och - i mitt tycke - överdrifter från oppositionens sida. Jag vet inte om jag kan hitta på något nytt sätt att svara på frågan. Jag får ju ungefär samma fråga hela tiden. Alltså: Vad är det för regler som vi eftersträvar? Det finns ett tryck från väldigt många ansvariga politiker ute i landet, från dem som arbetar inom vården och från dem som konsumerar vård på att vi på något sätt ska försöka att se till att det blir en bättre dynamik inom vården. Då behövs det någon form av struktur för den utvecklingen. Jag upplever att det här är ett sådant arbete. Jag är så förvånad. Varje gång som någon frågar om det här säger man: Varför använder ni ordet stopplag? Jag undrar då: Vad har ordet stopplag med det här att göra? För mig är det obegripligt. Också Kerstin Heinemann använde det ordet. Förmodligen är det ett retoriskt väldigt bra sätt att driva er linje. Ni vill att det ska vara total anarki inom vården, att man ska få göra precis som man vill ute i landet. För mig är detta bara osakligt.

Fru talman! Det som jag inte fick att gå ihop var att Jan Lindholm talade om att det ska finnas alternativ. Han sade att han ville se olika variationer i sjukvården. Sedan ställer han sig bakom en kommande lagstiftning där man förbjuder en viss del av detta. Det känns lite konstigt. Även om Jan Lindholm försöker att förklara har jag lite svårt att förstå vad det är för regler som landstingspolitikerna ute i landet ropar efter. I och för sig vet jag bättre vad patienterna ropar efter för regler. Det är vårdgaranti, att komma in till sin doktor i tid, att man inte vill vänta på röntgenundersökning, att man inte vill vänta på operationer. Vårdgaranti har ju varit totalt omöjligt, och det har inte heller Miljöpartiet tidigare ställt upp på. Nu ska det eventuellt komma en vårdgaranti den 1 november som Miljöpartiet stöder. Det är sådana rop som man hör från patienterna. Landstingspolitiker tycker snarare att vi från riksdagen lägger oss i alldeles för mycket vad de ska göra och inte göra. De upplever det snarare som ett problem. De vill ju jobba efter sina förutsättningar, och det tycker jag är alldeles riktigt. Som det har konstaterats tidigare här ser det väldigt olika ut. Det är helt annorlunda i Stockholm än vad det är i Norrland eller till och med hemma i Västmanland hur man behöver organisera vården. Jag tycker faktiskt att vi ska låta våra landstingspolitiker sköta det. Vi här i riksdagen ska vara mindre klåfingriga när det gäller både våra landstingspolitiker och våra kommunpolitiker.

Fru talman! Jag har ju sagt att jag inte ska prata om innehållet i det ärende som egentligen inte hör till dagens debatt. Men Kerstin Heinemann påstår att det är någonting som förbjuds. Vissa saker är ändå ute i pressen och har varit kända i samband med tidigare remissrundor. Visst finns det några saker där det handlar om förbud. Om man ska vara en skicklig beställare och verkligen kunna värdera de aktörer som finns på marknaden måste man ha en viss egen verksamhet. Vi anser att det är viktigt att säkerställa forskning och sådant. Därför tycker vi att det är viktigt att universitetssjukhusen och regionsjukhusen finns kvar i offentlig ägo. Där bör det alltså råda ett förbud. Vi anser inte att det skulle gagna samhället om dessa sjukhus lämnade samhällets ägo. Sedan finns det en, som jag upplever det, väldigt tydlig önskan från både personal och kunder, alltså de som konsumerar sjukvård, och från politiker - inte bara miljöpartister - om ett regelverk som säkerställer konkurrens i upphandling. Man får ju lokala monopol om entreprenörerna kan hantera de tunga infrastrukturbitarna som sina egna, och det finns ett önskemål att hitta ett regelverk som gör att de inte blir bollar i leken. Man har också erfarenheter som är väldigt negativa, att man i senare upphandlingar inte längre har möjligheter att agera i konkurrens.

Fru talman! Jag vill inleda med att yrka avslag på samtliga reservationer och bifall till förslaget till beslut i detta betänkande som innehåller en stor mängd sjukvårdsfrågor, alltifrån grundläggande sjukvårdsfrågor till en hel del detaljfrågor. Sjukvården är en kunskapsorganisation. Det finns få verksamheter i vårt samhälle som har en så hög andel människor med högskoleexamen som den svenska sjukvården. Antalet disputerade i svensk sjukvård ökar också rejält. Antalet publicerade forskningsresultat inom medicinområdet i hela världen ökar enormt. Under många år har det varit problem att rekrytera sommarvikarier till vården. I år är det väl första gången som personalavdelningarna tycker att det är möjligt att rekrytera sommarvikarier på ett hyggligt bra sätt. Kompetensen hos de anställda i svensk sjukvård är alltså utomordentligt stor och står sig mycket väl vid en internationell jämförelse. Detta är utomordentligt tillfredsställande. Produktionen ökar också i svensk sjukvård. Den som tar del av massmediernas rapportering om sjukvården kan ibland undra vad man håller på med i svensk sjukvård. Men den som tittar på siffrorna över vad som faktiskt produceras i svensk sjukvård ska upptäcka att på nästan samtliga områden producerar man i dag mer än tidigare. Antalet höft- och knäledsoperationer har tredubblats under tio år. Antalet starroperationer har ökat från 30 000 för tio år sedan till 82 000 år 2003. Spädbarnsdödligheten har halverats under 1990-talet. Vi har i dag världens lägsta spädbarnsdödlighet. Återstående livslängd för dem som drabbas av cancer har ökat ganska kraftigt. Och vi har en av världens lägsta dödlighet till följd av hjärtinfarkt. Kvaliteten i svensk sjukvård är bra. Det som orsakar mest debatt kring sjukvården är kanske de strukturförändringar som pågår inom landstingen. Varje landsting måste då och då göra ändringar i sin struktur. Mest debatt vållar självfallet förändringar i utbudet på sjukhus. Men vårdkedjan måste ändå ses i ett sammanhang. Det är viktigt med närhet till många sjukvårdsinsatser, men för komplicerade sjukdomar eller insatser som man kanske behöver en enstaka gång under livet är det rimligt att resa ett antal mil för att få del av de insatserna. Det finns ingen slutgiltig organisationsform för vården. I takt med nya innovationer och nya medicinska teknologier måste sjukvårdens organisation förändras. När man gör dessa förändringar är det dock viktigt med en dialog med medborgarna och att man talar om för medborgarna hur hela vårdkedjan ser ut. Ytterligare en faktor för en framgångsrik sjukvård handlar om sjukvårdens resurser. Helt nyligen kunde vi ta del av sjukvårdshuvudmännens bokslut för 2004. Jag minns tidigare, liknande debatter då man från borgerligt håll talade om resursbristen i sjukvården och om underskotten i de svenska landstingen. Ingen borgerlig företrädare har i dag tagit upp det temat. Kan det ha något samband med att de svenska sjukvårdshuvudmännen för 2004 redovisar att ekonomin i sjukvårdssektorn faktiskt går ihop, att man i princip har ett nollresultat i landstingens ekonomi just nu? Detta är utomordentligt glädjande och ger möjligheter för en fortsatt utveckling av svensk sjukvård. I år får svensk sjukvård dessutom en förstärkning av resurserna, dels via de beslut som har fattats här i riksdagen om nya statsbidrag, dels baserat på skatteunderlagstillväxten ute i de olika länen. Allra mest glädjande är självfallet den dramatiska förbättringen av ekonomin i Stockholms läns landsting från miljardunderskott under de borgerliga åren den förra mandatperioden till ett överskott som närmar sig 1 miljard. Jag vill säga från denna talarstol att det kanske svåraste och tuffaste uppdraget inom offentlig sektor i Sverige under de senaste åren har den nya majoriteten i Stockholms läns landsting haft, som har lyckats vända det ekonomiska moras som var under den förra mandatperioden till att i dag ha en ekonomi under kontroll. Vi kan aldrig driva sjukvård utan att ha en kostnadskontroll i sjukvården. Ytterligare en insatsvara i sjukvården som är viktig är självfallet läkemedlen. Under många år ökade läkemedelskostnaderna i Sverige med 10 % per år. Här i kammaren har vi under de senaste fem sex åren fattat ett antal beslut som berör förändringar inom läkemedelssektorn: inrättandet av Läkemedelsförmånsnämnden, inrättandet av läkemedelskommittéer, en statlig reglering för landstingen - hör och häpna - som de flesta partier ställde sig bakom och reglerna för utbyte på apotek. Detta har sparat pengar för svensk sjukvård. Detta har ökat effektiviteten när det gäller kostnaderna för en viktig insatsvara i sjukvården. Det är alltså helt klart att det går att genom politiska beslut påverka kostnadsbilden i sjukvården. Snart ska vi behandla ytterligare en proposition som handlar om läkemedel, nämligen den proposition som redan har kommit om register på läkemedelsområdet som ska hjälpa förskrivarna att skriva ut rätt läkemedel. Men visst har sjukvården också problem. Vi vill förstärka primärvården. Det skulle kunna gå snabbare. Vi har fattat beslut om folkhälsomål här i kammaren. Folkhälsoarbetet är oerhört viktigt. Jag håller med Miljöpartiet om detta. Det är bättre att förebygga än att reparera. Det arbetet skulle kunna vara intensivare på många håll i vårt land. Kapaciteten inom en del vårdområden är otillräcklig, och man kan säga att behovet av kapacitet med automatik ökar genom att vi får fler äldre. De multisjuka möter ej den helhetssyn som man kan kräva. Resurserna för psykiskt sjuka måste förstärkas på många håll i landet. Rehabiliteringsresurserna är knapphändiga. Dessutom har vi ett kunskapsläge när det gäller vad som är effektiv rehabilitering som fordrar ytterligare åtgärder för att vi ska komma fram till vad som faktiskt är effektiva rehabiliteringsåtgärder. IT-användningen inom sjukvården är fortfarande icke samordnad på det sätt som man skulle önska, ibland dessutom otillräckligt utbyggd. Här har nu tagits initiativ av ministern för att jobba med den frågan, och det tycker jag är bra. Kvaliteten på de sjukintyg som sjukvården lämnar ifrån sig fordrar förbättringar, enligt mitt sätt att se det. Men det pågår också oerhört mycket positivt jobb. Det handlar om utveckling inom vården, introduktion av nya vårdmetoder och att ge möjlighet till behandling av sådana sjukdomar som inte var möjliga att behandla för bara några år sedan. Det finns ett antal, ganska många, reservationer till det här betänkandet. Jag ska bara kommentera några av dem. Kristdemokraterna har så länge som jag har följt sjukvårdsdebatterna i riksdagen alltid haft synpunkten att det behövs fler vårdplatser. I år skriver man att det behövs inom i princip alla vårdområden, inklusive BB-vården. Förr satte kd en siffra på hur många ytterligare vårdplatser som man ansåg att det behövdes inom svensk sjukvård. Den siffran är borta nu. Det finns dessutom ingenting som talar om hur kd vill finansiera detta. Det är alltså, som jag ser det, en reservation rakt ut i luften. Alla borgerliga partier har också en reservation där man skriver att "extra kostsamma verksamheter bekostas med särskilda statliga medel". Då är min undran: Vilka verksamheter ska bekostas med särskilda statliga medel? Ska vi tudela finansieringen av svensk sjukvård eller vad är det man efterfrågar? Ska landstingen ha ansvar för en del behandlingar och staten för andra eller vad är det fråga om? Detta är också en reservation rakt ut i luften, för jag har inte kunna hitta någon finansiering i era ekonomiska motioner som skulle möjliggöra en sådan åtgärd som ni talar om i den här reservationen. Herr talman! För några år sedan infördes utökade valmöjligheter i vården. I dag talar ingen om detta. Då, innan vi införde detta, var det huvudtemat för de borgerligas kritik. Helt nyligen har det träffats en överenskommelse mellan staten och Landstingsförbundet om en nationell vårdgaranti. Det har varit huvudtemat från samtliga borgerliga partier under några tidigare sjukvårdsdebatter. I dag har ingen borgerlig företrädare pratat om nationell vårdgaranti och de resurser som nu i budgeten är kopplade till att det faktiskt ska gå att införa detta. I dag gör vi från socialutskottet tre tillkännagivanden. Först har vi frågan om speciallivsmedel. Många människor är för att må väl helt beroende av att äta speciell kost. Det är en fråga som har skvalpat i den vårdpolitiska debatten under snart 15 år. Olika regeringar, både mina egna regeringar och borgerliga regeringar, har inte lyckats hantera den här frågan på ett sätt som faktiskt utjämnar de kostnadsskillnader som finns för olika människor. Man får subventioner för läkemedel. Man får mycket begränsad hjälp om man behöver dyra speciallivsmedel. Jag är glad att vi nu faktiskt enigt går fram med ett tillkännagivande på den här punkten. När det gäller tillkännagivandet om genusperspektivet finns det ingen människa som argumenterar emot den självklarhet som ska gälla, nämligen att allt som sker i vården ska ha ett genusperspektiv. Samtidigt som vi säger detta och tar upp den här reservationen måste vi också, tycker jag, i ärlighetens namn säga att det pågår oerhört mycket i den svenska sjukvården på det här området i dag. Medvetenheten om den här frågan har ökat dramatiskt, skulle jag vilja säga. Kunskapen har ökat, men självfallet återstår ganska mycket att göra innan vi i praktiken är framme vid det tillstånd som vi önskar på det här området. Slutligen har vi frågan om prioriteringar. Riksdagens beslut är ett antal år gamla nu. Det pågår verksamheter i en hel del landsting och även i en del kommuner, som också är sjukvårdshuvudmän, för att diskutera frågan om hur man ska ta sig fram. Nu instämmer jag och socialdemokratin i att det är dags att summera vart vi har kommit i den här frågan efter att riksdagen 1997 fattade detta beslut. En sådan uppföljning och diskussion omkring vart vi har kommit kan säkert leda till att vi kan ta ytterligare ett steg i denna oerhört viktiga fråga.

Herr talman! Det är alltid spännande att lyssna på Conny Öhmans beskrivning av hur bra den svenska sjukvården är, hur hög kvalitet den håller. Om vi tittar internationellt kan vi väl säga att åtminstone i jämförbara material ligger vi ju inte på förstaplats, och inte på andra heller. Vi ligger en bit ned. Jag kan också hålla med om att de allra flesta som kommer till vården tycker att den har god kvalitet. Men hur är det med dem som inte kommer till vården utan får stå och vänta väldigt länge? Går man och talar med dem får ju sjukvården ett underbetyg många gånger om. Jag nämnde faktiskt ordet "vårdgaranti", men det har varit många, många löften. Jag vet inte hur många gånger man har givit löften om vårdgaranti. Nu, när den ska komma i november, tänkte jag att regeringen ska få visa om det verkligen blir allvar av vårdgarantin. Det var därför som jag inte tog upp det. Jag vet fortfarande att vårdgarantin är en otroligt viktig fråga för medborgarna. Och handen på hjärtat, Conny Öhman: Hade inte vi i de borgerliga partierna verkligen tålmodigt tagit upp frågan hade det aldrig kommit någon vårdgaranti. Sedan undrar Conny Öhman var Kristdemokraternas vårdplatsdiskussion är. Den kan jag också ta upp. Det är bara det att man inte kan ta upp allt. Det är inte alls längesedan som vi krävde 1 000 vårdplatser till. I det läget var det för psykiatrin, som vi vet är i behov av vårdplatser. Då kan jag säga apropå hur man ska finansiera dem att Kristdemokraterna faktiskt har lagt 925 miljoner kronor mer än regeringen efter att Anders Milton kom fram till detta. Men det är inte just budgetbetänkandet vi diskuterar i dag, och av den anledningen tog jag inte upp detta i mitt inledningsanförande.

Herr talman! En vårdgaranti är möjlig att genomföra när man har en finansiering och ett läge i sjukvården där man kan gå ut med ett konkret löfte och ha en möjlighet att faktiskt leva upp till det. Det är därför det kommer just nu oavsett vad de borgerliga har sagt i denna fråga tidigare, Chatrine Pålsson. Sedan har vi det här med vårdplatser. Jag skulle vilja uppmana alla att gå tillbaka till motsvarande betänkanden sju åtta år tillbaka i tiden och läsa Kristdemokraternas reservationer på den här punkten. Då ska ni se att det är olika siffror när det gäller vårdplatser varenda gång. Nu var det 1 000 vårdplatser. Jag minns när det var 10 000 nya vårdplatser som kd skrev om i sina reservationer. Om jag inte har helt fel, jag ska själv gå tillbaka och kolla det, har det varit 20 000 - alltså om man går tillbaka några år. Det här är ingen konsistent sjukvårdspolitik, Chatrine Pålsson. Det här är hugskottspolitik eller något annat. Med tanke på det ni krävde då, var har de 19 000 vårdplatser som saknas tagit vägen i dag?

Herr talman! Vi kanske inte ska ha någon matematikkurs här, men när vi lade fram detta första gången handlade det om tiden fram till 2010. Det lades alltså på många års sikt. Sedan har det naturligtvis varit så genom åren att allteftersom tiden går ser strukturen kanske lite olika ut. Vi är ju inte, som Conny Öhman och hans parti ibland, så rigida att vi inte kan ändra på någonting oavsett hur verkligheten ser ut. Jag har några frågor till. Elina Linna, som är er samarbetspartner, tyckte om jag förstod det rätt att intimkirurgi skulle förbjudas. Tycker Conny Öhman det också? Sedan undrar jag också: Kommer det någon proposition i mars, det vi kallar stopplagen, eller inte?

Herr talman! Socialdemokraterna är beredda att ändra ganska mycket över tiden när det gäller sjukvårdspolitiken. Det har vi gjort. Jag sade från talarstolen att nya utmaningar för sjukvården kräver nya organisationslösningar. Så har det varit under alla de år då jag har sysslat med detta ämnesområde. Så kommer det att fortsätta att vara. Självfallet kan vi inte ha gamla sanatorier kvar när det inte finns något behov av dem. Det inser väl var och en, Chatrine Pålsson. Det där var en billig poäng, tycker jag. Sedan var det så att när ni skrev om de här 10 000 eller 20 000 vårdplatserna var det inget tidsperspektiv med i de reservationerna. Gå tillbaka själv, Chatrine Pålsson, och fundera över att det kanske finns en och annan som läser era reservationer och jämför dem från år till år. De ska finna hur ihåligt detta faktiskt är. Det kan inte vara 10 000 vårdplatser ett år och 1 000 vårdplatser ett annat år. Sedan kommer det ingen stopplagsproposition i mars. Däremot kommer det förhoppningsvis en proposition som handlar om vårdens ägarformer. Det är något helt annat. Intimkirurgi är en fråga som Chatrine Pålsson känner till att vi har snuddat vid i Statens medicinsk-etiska råd några gånger. Den kräver självfallet ganska mycket diskussion, och förhållningssättet från dem som erbjuder detta är oerhört viktigt. Jag vill inte förbjuda det. Men jag vill ändå att det ska vara full insyn och kontroll över vad man faktiskt sysslar med och en tillsyn över på vilket sätt man marknadsför den här typen av kirurgi.

Herr talman! Ja, Conny Öhman, det är flera intressanta saker som du lyfter fram. Intressant är att du belyser sjukvården just som en kunskapsorganisation, för det handlar verkligen om att ge sjukvården den möjlighet att vara det som vi alla här har försökt att argumentera för. Jag uppfattar också nu att det inte kommer någon stopplag. Det ska bli intressant att se hur det slutliga förslaget ser ut. Några frågor har jag att ställa. En fråga handlar om Stockholm. Det överskott du nämnde hanteras egentligen på grund av att man har höjt skatten med ca 7 miljarder. Ca 1 000 kr har man blivit av med per familj här i Stockholm. Överskottet var väl inte riktigt så stort som jag minns från det du nämnde. 900 miljoner tror jag att överskottet är. En annan fråga som jag ställde till dig och som du inte svarat på är den om 170 veckors väntetid. Du har kanske också läst vad som skrivits om "var god dröj" och om att 90 miljoner försvinner i kötid. Vilka lösningar och förslag har alltså Conny Öhman och Socialdemokraterna? Att vi inte pratar lika mycket om vårdgaranti och valfrihet, trots att vi alla har nämnt det, ska jag kommentera. Det beror på att vi tror att ni äntligen har lyssnat. Men vi har ännu inte sett hur förslaget kommer att se ut. Risken är ganska uppenbar att indikationsgränserna förändras och att det blir svårare och svårare att få en vårdgaranti. Det där återstår väl att se. Det viktiga är i alla fall att höra vilka förslag Conny Öhman har för att lösa detta med de långa väntetiderna och för att komma till rätta med att vården faktiskt kostar mer än den kanske behöver göra. Jag tänker då på de rapporter som är på väg fram.

Herr talman! Ja, Anne Marie Brodén, vården i Stockholms läns landsting kostade under fyra år närmare 10 miljarder mer än som var budgeterat. Det var den lössläppthet som dina partibröder och partisystrar sysslade med under fyra års tid. Den nu sittande majoriteten har fått städa upp i det boet. Man har vidtagit ett antal åtgärder för att få kostnadskontroll över sjukvården här i Stockholm och dessutom lyckats . Är inte Anne Marie Brodén glad över det? Det hade varit omöjligt att fortsätta med den ekonomiska politik i Stockholms läns landsting som dina partivänner under fyra år sysslade med därför att då skulle Stockholms läns landsting i dag ha varit bankrutt. Var glad över att man fått ordning på ekonomin i Stockholms läns landsting, Anne Marie Brodén! Jag utgår från att invånarna i Stockholms läns landsting är utomordentligt glada över det därför att det ger möjligheter att utveckla sjukvården i Stockholms läns landsting. Självfallet är det så att vi inför en vårdgaranti - det gäller från och med senhösten. Den ger tidsgränser inom vilka sjukvårdshuvudmännen ska klara olika saker, såsom besök på en vårdcentral, besök hos en specialist samt behandling. Jag sade i mitt anförande här från talarstolen att det finns vårdområden där vi har otillräckliga resurser för att klara av en rimlig väntetid. Nu är det dessutom så att det blir ytterligare statliga bidrag till sjukvårdshuvudmännen. Vi har en hygglig skatteunderlagstillväxt. Tillsammans med ett fortsatt strukturarbete ger detta möjligheter att ytterligare öka produktionen, alltså utöver de siffror som jag nämnde i mitt inlägg - detta på sikt tillsammans med den möjlighet till samverkan med Försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten som det öppnades för den 1 januari i år gör det möjligt att myndigheter emellan aktivt arbeta med bland annat de grupper som behöver rehabilitering.

Herr talman! Conny Öhman, allt som beskrivs i fråga om Stockholm är väl inte riktigt sant. Sett till de synpunkter som kommer från patienterna har man ju stramat åt, försvårat valfriheten, infört remisstvång och gjort en massa andra saker. Det är klart att det alltid är möjligt att sänka kostnaderna om man också tar bort vård. Men det är väl egentligen inte det som det hela handlar om, utan det handlar om att ge vård. Det handlar också om ransoneringar på andra håll. Vi hör ofta ordet "prioriteringar" kopplat till Östergötland. I senaste numret av Dagens Medicin pekar man på att det är felaktiga prioriteringar som i dag leder till att döende cancerpatienter får en sämre vård. Man följer inte riksdagens prioriteringsbeslut. Jag är ganska orolig över att man förväxlar prioriteringar med just ransoneringar. Det är kanske vad som sker också i Stockholm. Är inte Conny Öhman också ganska orolig över detta, inte minst när det kommer från Östergötland där Conny Öhman själv bor?

Herr talman! Vad Anne Marie Brodéns partivänner sysslade med i Stockholm var inget av de två alternativ som du nämnde i ditt inlägg här, utan vad ni sysslade med var att ge vård utan finansiering. Världens lättaste uppgift är att ge vård till alla utan att ta något ansvar för den totala finansieringen. Det klarar vilket svenskt politiskt parti som helst att göra. Men det kan man bara göra kortsiktigt. Man kan göra det under en mandatperiod. Men om man ska ta ansvar för sjukvården under två eller tre mandatperioder går det inte att bedriva politiken med sjukvård utan finansiering. Kruxet är att bedriva en bra sjukvård med korta vårdtider och att samtidigt ha kostnadskontroll. Då har vi uppnått något som är beständigt, som det är möjligt att utveckla och som står sig för framtiden. Det är den läxan, Anne Marie Brodén, som jag hoppades att Moderaterna hade lärt sig efter det fyraåriga experimentet i Stockholms läns landsting. Uppenbarligen har man inte gjort det.

Herr talman! Mycket av det som Conny Öhman här tog upp är vi, som jag ser det, ganska mycket överens om. Visst, vi har en till stor del väldigt bra fungerande sjukvård. Det händer en hel del inom sjukvården. Nu får man där ytterligare pengar - landstingen har ju tidigare fått pengar. Folkpartiet har inte motsatt sig att det funnits ett visst behov av att tillskjuta medel. Men det finns också ett stort behov av att se över verksamheten och titta på kostnaderna och kostnadskontrollen. För ett antal år sedan när jag verkade i landstinget och man frågade vad sjukvården kostade inom ett visst område blev svaret: Man får inte sätta ett pris på sjukvård. Jag tycker att det är väldigt bra att vi nu kan få sätta ett pris på sjukvården. Visst är nollresultat bra, men man behöver kanske analysera nollresultatet med tanke på om den sjukvård verkligen kan ges som behövs. Ordet "efterfrågas" är fel ord. Det efterfrågas ju oändligt mycket sjukvård. Men när det gäller de behov som verkligen finns är frågan om det är ett bra resultat eller nollresultat. Jag menar inte att det ska gå med minus, men man måste också sätta behoven i förhållande till de resurser som finns. Vi hade en diskussion här med Miljöpartiets Jan Lindholm om den proposition som ska komma. Han talade om regler som efterfrågas av landstingspolitikerna. Känner Conny Öhman till de reglerna? Vad är det alltså för regler som våra landstingspolitiker efterfrågar? Det skulle vara väldigt bra att få veta det.

Herr talman! Kerstin Heinemann ställer frågor om ett ärende som socialutskottet så småningom får hantera. Dessutom blir det en särskild debatt om det här i kammaren. Jag kan ta samma exempel som Jan Lindholm, för jag har tänkt på precis det som han sade i sitt svar här. För statens del är det självfallet av oerhört stort intresse att det på de ställen där staten har sin utbildning av blivande läkare och där staten lägger ned oerhört stora resurser på medicinsk forskning finns ett regelverk för universitetssjukhusen så att de inte helt plötsligt ägs av ett multinationellt företag. Det måste väl ändå vara ett statligt intresse att slå vakt om det som är genuint statliga intressen, nämligen att svara för läkarutbildningen så att vi har en bra sådan och så att staten kan påverka innehållet och utformningen av läkarutbildningen, liksom att staten är förvissad om att de forskningsresurser som sätts av och som ska användas på de här ställena faktiskt tas om hand av en organisation som gör det på bästa sätt i stället för att behöva förhandla med ett multinationellt företag i Japan eller USA för att kunna reglera den här typen av frågor. Jag tycker att det är ganska uppenbart att det finns en efterfrågan på den typen av reglering. Jag vet inte om Kerstin Heinemann tycker att det vore fullt schyst, fullt okej, om alla sex sju svenska universiteten helt plötsligt var sålda, rakt av. Vore det en önskvärd utveckling, Kerstin Heinemann?

Herr talman! Nej, det tycker inte jag och inte heller Folkpartiet. Universitetssjukhusen, läkarutbildningen och så har vi aldrig sagt ska privatiseras. Men det som tagits upp i diskussionerna handlar även om andra sjukhus. Alla landsting har ju inte ett universitetssjukhus - inte ens ett regionsjukhus. Det var tydligen ett väldigt stort tryck på olika typer av regler från landstingspolitiker och även från patienter. Det var det som jag hade lite svårt att veta. Det behöver jag egentligen inte höra om förrän i en kommande proposition, men jag undrar om Conny Öhman också har hört om kraven på olika typer av regler inom sjukvården. Sedan nämnde Conny Öhman att det är problem inom primärvården, och det tycker jag också. Det tog jag upp i mitt anförande. Jag har framställt interpellationer och haft diskussioner med både Lars Engqvist och Ylva Johansson, som också anser att man kanske behöver göra någonting på området. Då vill jag fråga Conny Öhman: Är det den nationella handlingsplanen som gäller? Där var vi i stort överens om genomförandet. Eller kan vi förvänta oss att vi får en proposition eller att man vidtar ytterligare åtgärder för att få fram de 2 000 heltidsarbetande läkare som faktiskt krävs för att vi ska uppnå målet i den nationella handlingsplanen för primärvården?

Herr talman! Den nationella handlingsplanen gäller självfallet. Varje beslut gäller tills ett nytt beslut är fattat. Det är en av mina grundregler, och något nytt beslut är inte fattat i denna fråga. Så den gäller, det är min bestämda uppfattning. Jag tycker också att det på sina håll och kanter i det här landet skulle kunna gå ytterligare lite fortare att verkställa i enlighet med handlingsplanen. Jag delar den uppfattningen. Det är insatser som inte handlar om politiska beslut utan om marknadsföring, om att arbeta i primärvården, om att ge människor tillit till kompetensen inom primärvården och många andra insatser som behövs för att stärka primärvårdens position inom sjukvården, forskningsresurser till primärvården och mycket annat som definitivt inte är riksdagsfrågor men självfallet oerhört viktiga frågor för att primärvårdens ställning i svensk sjukvård ytterligare ska kunna stärkas så att primärvården kan vara någonting dit människor söker sig med ett mycket stort förtroende. Jag tror dock att de pågående strukturförändringarna i många landsting bygger på att man faktiskt måste stärka primärvården för att en hel del av strukturförändringarna ska vara möjliga. Tidigare har det i varje fall alltid varit så att när man gör strukturförändringar inom sjukvården är en viktig pusselbit att på olika sätt stärka primärvården. Strukturförändringarna handlar ju om att en del patientgrupper överförs från sjukhusen till vårdcentralerna. Även de pågående strukturförändringarna kommer att kräva sådana grepp i de flesta landsting, det är jag övertygad om.

Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja säga något om det Conny Öhman tog upp om utökade valmöjligheter och nationell vårdgaranti. Jag tycker att det är bra. Det handlar om att Conny Öhmans parti har lyssnat. Det ska man inte ha kritik för, utan det ska man ha hyllning för. Men det har inte precis varit någon lätt kamp att föra från vår sida, och Conny Öhman har definitivt inte varit någon dragare i det arbetet. Vi har haft flera debatter här i kammaren där den nationella vårdgarantin icke har fallit särskilt väl på Conny Öhmans läpp. Men jag tycker att det är bra att den kommer nu. Nu ska vi kritiskt granska och titta konstruktivt på de förslag som dyker upp så att vi får ett bra genomförande. En fråga som jag också skulle vilja föra fram är om Conny Öhman vill vara med och jobba för det som flera av oss driver, nämligen en samlad patienträttighetslagstiftning. Vi är, som har sagts förut, ensamma i Norden att inte ha det. Vi kan diskutera hur långt man ska gå. Det kan vi ha en dialog och en diskussion om, men det är av pedagogiskt värde att ha en samlad patienträttighetslagstiftning. Socialstyrelsen och andra har pekat på att där finns det i sig stora värden. Kan det bli nästa reform? Där är det ingen tvekan om nivå. Lagstiftning på patienträttighetens område är en fråga på nationell nivå. Sedan skulle jag vilja fråga om den så kallade stopplagen - jag uttrycker mig faktiskt så. Enligt medierna handlar det om att ett sjukhus inte ska kunna läggas ut till ett företag med ett vinstintresse. Då är det faktiskt en stopplag, Conny Öhman. Är det så att det stannar vid sjukhusförslaget, eller är också primärvården ifrågasatt? Är det så att det för socialdemokraterna är fult att tjäna pengar på vård?

Herr talman! När det gäller vårdgarantin, Kenneth Johansson, har jag inte - och jag tror inte någon annan socialdemokrat heller - någon principiell invändning. Vad det handlar om är att man faktiskt måste ha en vård som har ekonomin i balans och som är rimligt bemannad innan man ska gå ut med den här typen av utfästelser till patienterna. Vi vill inte bedriva en plakatpolitik inom svensk sjukvård. Finns det inte distriktsläkare, finns det inte möjligheter att leva upp till en sådan garanti, då ska man inte ge garantin. Men nu har vi ett stort antal pusselbitar på plats, som är en given förutsättning för den tidslimit som vi pratar om i fråga om vårdgarantin. Det är då man ska göra det. Därför kommer den nu, för nu anser vi de här pusselbitarna vara på plats. Jag tror att nästa sak som patienterna efterfrågar är vårdkvalitetsregistren. När de också är så pass utvecklade att alla står för resultaten och när de är så väl bearbetade att det inte finns några luckor i systemen är det någonting som patienterna vill ta del av. Det är jag beredd att medverka till den dag som de som sköter och kan de här systemen säger att nu är de så pass tillförlitliga att man som patient har möjlighet att läsa ut fakta ur dem. Då är det någonting som vi ska göra. Det finns, Kenneth Johansson, en möjlighet med den nya lagen att starta hur många Sophiahem man vill i detta land. Av den typen av sjukhus kan du öppna hur många du vill i dag, och det kommer du att kunna göra även i framtiden.

Herr talman! När det gäller den nationella vårdgarantin tror jag att vi har fått 16 nej här i kammaren. Dessutom rev ni upp den garanti som var införd av den förra borgerliga regeringen. Det var inför valet 2002 som det kändes nödvändigt för socialministern att gå ut och redovisa att det kanske kommer någonting. Men jag klagar inte på det nu; jag ser fram emot att det ska kunna bli någonting bra. Jag hoppas också att vi ska kunna gå vidare med olika steg, och då är en samlad patienträttighetslagstiftning någonting som vi vill föra fram och diskutera. Vi ser av erfarenheterna från övriga nordiska länder att det finns någonting positivt, framför allt ett pedagogiskt värde, i att ha det samlat på ett ställe för patienter, för personal och för alla parter. När det sedan gäller att lägga ut Sophiahemmet konstaterar jag att Peter Eriksson enligt ett TT-meddelande i går sade att det var en hygglig kompromiss om det förslag till en ny stopplag som nu är under diskussion. Det står i TT-meddelandet att sjukhus inte läggs ut till företag med vinstintressen. Det betyder väl att de som har ett vinstintresse inte får skriva ett avtal. Jag kan inte dra annan slutsats. Det är det som jag tycker är trist. Jag skulle vilja ställa en följdfråga. Vi har ett apoteksbolag som gör ett bra jobb och som jag vet att Conny Öhman värnar om. Det har ett avkastningskrav på sig på 7 %. Det betyder att Apoteket AB ska leverera ca 200 miljoner kronor per år till staten. Det handlar också om ta pengar i en form av vinst, fastän man kallar det för statliga avkastningskrav, av dem som är i behov av läkemedel - gamla, sjuka och andra. Vad är skillnaden?

Herr talman! Den stora skillnaden är att det överskottet inte går till några privata aktieägare. Det går till att utveckla statens verksamhet. Det är en oerhört stor principiell skillnad. Jag hoppas att Kenneth Johansson någon gång kan upptäcka den skillnaden själv utan att behöva fråga mig. Sedan har vi detta med vårdgaranti som vårdgaranti. Det är en skillnad som natt och dag mellan detta och den vårdgaranti som Kenneth Johansson hänvisar till och som fanns i början på 90-talet. Den omfattade tio diagnoser och bortsåg från multisjuka, vårdbehov i livets slutskede och väldigt många högprioriterade vårdgrupper i samhället. Den vårdgaranti som vi diskuterar just nu selekterar inte ut vissa patientgrupper och ställer dem mot andra, utan den ska omfatta alla invånare här i landet. Kenneth Johansson jämför natt och dag om han jämför den gamla borgerliga vårdgarantin med den som vi diskuterar just nu.

Herr talman! Nu någonting helt annat, som man säger. Jag ska använda mina minuter till att prata om ett krav som Vänsterpartiet inte fått gehör för i år heller, får man tyvärr säga. Det gäller vår motion med förslag till nationella regler för sponsring inom sjukvården. "Vi anser att alla - såväl företag, ideella organisationer, offentliga sektorn, som den enskilda människan - måste bry sig om och ta ansvar för vad som händer i samhället. Det viktiga är inte orden utan handlingen." Det är inte socialutskottet som har uttryckt sig så vackert, även om man skulle kunna tro det, utan det är Svenska McDonalds som på sin webbplats förklarar varför de håller på med sjukvårdssponsring. Företag som vill verka ta ett samhällsansvar blir fler och fler. Sedan början av 90-talet har sponsringen ökat kraftigt. Utvecklingen går dessutom mot ökad sponsring av kultur och sociala områden, däribland sjukvård. När sponsringen ökar så kraftigt på kort tid utan någon som helst reglering betyder det naturligtvis att en hel del exempel på sponsringens baksidor dyker upp. Man kan till exempel se ganska stora regionala skillnader. Stora, kända sjukhus i folktäta delar av landet drar till sig huvuddelen av sponsorpengarna. Det finns även en problematisk koppling mellan sponsring och särskilt publika och hjärtknipande verksamheter. Det är inte många företag som har velat bygga sitt varumärke med draghjälp av psykiatrin eller äldreomsorgen. Det är ingen slump att McDonalds är intresserade av just barnsjukvård. Det här leder förstås till en fördelning av resurser mellan sektorer inom sjukvården som inte är demokratiskt, politiskt beslutad och som inte utgår från människors behov. Herr talman! En av de allvarligaste synpunkterna på den oreglerade sponsringen är att sjukvårdsverksamheter riskerar att göra sig ekonomiskt beroende av sponsorer trots att det finns en bred politisk enighet om vikten av en i allt väsentligt offentlig finansiering. Låt mig ta ett exempel. I höstas kom Landstingsförbundet och Läkemedelsindustriföreningen överens om riktlinjer för kontakter mellan läkemedelsindustrin och läkarkåren. Överenskommelsen innebär att landstingen ska stå för en större del av kostnaderna för läkarnas fortbildning än tidigare. Det är ett område där sponsorsummorna tidigare varit ganska betydande. Jag tycker att bara det faktum att det här avtalet blev till visar att fler och fler delar Vänsterpartiets krav på en uppstramning på det här området. I en rundringning till landstingen som Dagens Nyheter gjorde efter det att det här avtalet undertecknats visade det sig att flera landsting inte alls hade någon beredskap för att börja finansiera de här vidareutbildningarna av läkarna själva. Man hade gjort sig beroende av läkemedelsföretagen för en sådan central uppgift. I Dagens Nyheter den 13 oktober i höstas citeras en verksamhetschef vid Karolinska Institutet som säger så här: "Jag tror inte att koncernledningen är medveten om vilka summor det handlar om. Vi kommer inte att kunna skicka så många läkare på kurs. På sikt får det naturligtvis konsekvenser för nivån på den vård vi kan ge." Man pratar ofta om att sponsringen bara ska vara ett komplement och att den inte ska ersätta den offentliga finansieringen. Men så har det alltså inte varit i det här fallet. Det finns säkert fler exempel. Ett sådant här beroende kan i värsta fall leda till en anpassning till sponsorns intressen. Det leder garanterat till att de ekonomiska konjunkturerna påverkar näringslivets möjligheter att sponsra, vilket i sin tur leder till en ryckig och osäker finansiering. Det här uttrycker bland annat Statskontoret i sin rapport Klara villkor för sponsring av statlig verksamhet från 2003. Slutsatsen är naturligtvis i det här avseendet även giltig för landstingens verksamhet. Herr talman! Riksdagens åsikt har hittills varit att frågan om att skapa ett enhetligt regelsystem för sponsorer i vården är en fråga som i första hand ska lösas av sjukvårdshuvudmännen själva. Vänsterpartiet kan inte riktigt se hur det går ihop med hälso- och sjukvårdslagens skrivningar om en vård på lika villkor för hela befolkningen. Det är också vår övertygelse att sjukvårdshuvudmännen själva i många fall skulle välkomna centrala riktlinjer. I andra frågor som gäller sjukvården brukar strävan efter nationell enhetlighet vara stark. Vänsterpartiet anser att det vore naturligt för staten att även här garantera en minsta gemensamma nämnare när det gäller synen på sponsring. Man borde lägga fast en ram inom vilken sponsringen kan ske. På andra verksamhetsområden inser man behovet. Ekonomistyrningsverket har tagit fram ett centralt vägledningsdokument i frågor om sponsring riktat till de statliga myndigheterna. På utbildningsområdet har Konsumentverket i samarbete med Skolverket och Kommunförbundet tagit fram en liknande vägledning för sponsring i skolan. Det är bra exempel som borde få en efterföljare även på hälso- och sjukvårdens område. Herr talman! Därmed ber jag att, precis som Elina Linna, få yrka bifall till Vänsterpartiets reservation nr 38.

Herr talman! Jag ska göra något som man egentligen inte ska göra i den här kammaren. Jag ska tala om en enskild sjukdom. Det måste man ibland få göra. Det är med stor besvikelse man ibland kan läsa vad man har skrivit om en motion om en enskild sjukdom. Utskottet säger att man inte tar ställning till de här motionerna som handlar om satsningar eller hur vården organiseras när det gäller olika sjukdomar. När jag har lyssnat på den här ibland lite snurriga debatten, får jag lov att säga, kan jag konstatera att väldigt många sjukdomar har nämnts. Man ska satsa på än det ena och än det andra. Jag undrar egentligen vad som är linjen när man säger att man inte ska satsa på enskilda sjukdomar. Det är lite förvirrande när man lyssnar på debatten. Den sjukdom jag vill prata om är epilepsi. Vi som har epilepsi, och framför allt barn som har epilepsi, har inte särskilt många kändisar att se upp till. Det finns inga som skriver böcker om epilepsi som det finns om till exempel ALS. De som har stroke är också en ganska stark grupp. De syns och hörs. Likadant är det med Parkinson, som också ligger inom vårt område. Med FN-stadgans regler och Prioriteringsutredningen som grund kan den mycket ojämna kvaliteten på vården för de allra svårast sjuka barnen med epilepsi föras fram. För närvarande finns det stora brister initialt när det gäller fastställande av diagnos, utredning och behandling. Det behövs ett övergripande samordningsansvar i specialistvården när det gäller barn med epilepsi. En förutsättning för att den här samverkan ska fungera är att patientens behov är väl utredda och diagnosen kan fastställas. Dessutom behövs det epilepsiteam som faktiskt fungerar. De här epilepsiteamen fungerar nästan inte någonstans i landet i dag. De har successivt fått mindre och mindre och resurser. På de allra flesta håll finns det i dag i bästa fall en epilepsisjuksköterska som kan svara på telefon, om det ens finns det. På de allra flesta håll i landet har man inte ens tillgång till neurologer. Tillgången på neurologer är det stora problemet, och där delar jag inte utskottets bedömning. En sak som är viktig i min motion är just att jag efterfrågar kompetensen, att det blir fler neurologer. Fler och fler neurologer går i pension, precis som när det gäller många andra grupper i den offentliga sektorn. Det är inte lika populärt att bli neurolog som att bli till exempel neurokirurg. Det blir allt färre neurologer som kan hjälpa till vid medicinbyte. Det finns en lång rad undersökningar som bland annat visar att vuxna personer med epilepsi upplever en sämre livskvalitet än andra grupper av funktionshindrade. Man har också konstaterat, enligt Socialstyrelsen 1993, en ökad risk för depression. Jag är en frisk epileptiker i den meningen att jag jobbar och finns med i samhället. Det som jag tycker är allvarligast är att jag har många bröder och systrar som inte gör det. De får inte en acceptabel rehabilitering. De är sjuka men vill inget hellre än att arbeta. Detta fortsätter år ut och år in. Ungefär 41 % av de personer med epilepsi som är registrerade arbetar. Resten arbetar inte. Man räknar med att ungefär 25 % är sjukskrivna. Det är inte helt lätt med rehabilitering. Vi vet att det finns ett problem, precis som Conny Öhman sade. Vi har inte hela kunskapen. Det finns en del som vi faktiskt skulle kunna lösa. Det gäller de som har varit långtidssjukskrivna så länge att det är oklart vem som har rehabiliteringsansvaret. Försäkringskassan känner inte ett ansvar. Framför allt känner inte arbetsförmedlingen något rehabiliteringsansvar. Det här är stora och svåra frågor. Jag tycker att det är viktigt att man gör det som jag har talat om. Jag tänker inte yrka på någonting. Jag kan dock konstatera en sak, efter att ha hört på Kenneth Johansson. Vi kanske inte behöver vänta så länge. Om det nu skulle bli ett maktskifte 2006 kommer man att ordna det. Då skulle ju alla problem lösas, direkt efter att man har vunnit valet. Det är jag väldigt tacksam för. Jag tackar för det, men jag tror ändå att jag kommer att vara aktiv i Socialdemokraterna och rösta på dem även nästa gång.