Grundskolan

Herr talman! I detta betänkande speglas den betydande enighet som finns inom Allians för Sverige vad gäller svensk skolpolitiks utveckling. Vi har presenterat över 140 gemensamma punkter att bygga en ny regerings skolpolitik på som vi här följer upp i gemensamma reservationer. Tillgång till god utbildning borde vara en grundläggande rättighet för barn och ungdomar i Sverige. Vi ser att skolans kvalitet många gånger är hög, men den är också väldigt ojämn. Det finns många bra skolor i Sverige. Det finns däremot inte längre en likvärdig skola. Tvärtom är skillnaderna betydande. Vi har skolor där samtliga elever når grundskolans samtliga kunskapsmål. Det finns också ett stort antal skolor i Sverige där mindre än hälften når fram. Ansvaret för att skolor har tillåtits att falla igenom, för att mindre än hälften av eleverna på vissa skolor når målen, bär regeringen. Regeringens svar när svensk skola dras isär blir att från Rosenbad peka ut landets hundra sämsta skolor som på mycket tveksamma urvalsgrunder ska ges extra pengar. Trots Göran Perssons kommunalisering av skolan ska regeringen tydligen stå på tornets tak i Rosenbad och peka ut vilka skolor som ska få extra resurser. Det är också kommunerna som borde stå för resultaten. Regeringen har som vanligt systemlösningar på individers problem och saknar kvalitativa åtgärder för att stärka skolans måluppfyllelse. År efter år har vi sett att det bara är tre av fyra elever som uppnår minimikraven för kunskaper i grundskolan. Denna socialdemokratiska trekvartsskola är oacceptabel för oss moderater och för alliansen. Den drabbar främst elever som inte får stöd hemifrån och elever som behöver extra stöd men inte får. Vi menar att alla barn ska ges förutsättningar att nå kunskapsmålen. Om inte eleverna når kunskapsmålen är resten av skolpolitiken mer eller mindre irrelevant. Resultaten är nu så långt ifrån att alla når fram att regeringen är på väg att förvandla Sveriges skola till en ren treämnesskola. Man intresserar sig bara för hur stor andel som får gymnasiebehörighet. Det är en ren kapitulation, särskilt i en tid när Sverige befinner sig i ett kunskapssamhälle. En del elever behöver extra stöd för att nå målen. Andra behöver större utmaningar för att känna sig motiverade. Det kräver flexibilitet och individuellt anpassade lösningar, välutbildade behöriga lärare, en skolledning med utbildning bra nog att klara av att leda det pedagogiska arbetet och en trygg arbetsmiljö på skolan. Vi måste också få ett stopp på regeringens underfinansiering av den svenska skolan. Därför lägger vi från moderat sida 6,7 miljarder kronor mer än regeringen på skolan. Det krävs alltså både ökade resurser, via kommunerna, och nya verktyg för skolan för att individanpassa undervisningen så att alla kan ledas mot målen. Alliansen inför därför kontrollstationer vid år 3, 5 och 8 med tidig fokusering på läsförståelse, som är förutsättningen för allt annat lärande. Redan vid år 5 menar vi att svenska, matte och engelska ska prövas. Detta tar regeringen fasta på först i nian när det i många fall är för sent att kunna ge nytt och tillräckligt stöd. Från år 8 menar alliansen att en bred måluppfyllelse ska speglas. Vi vägrar att acceptera att någon elev kan gå osedd genom grundskolan. Vi föreslår betyg från år 6, i fler steg än i dag för att de ska bli mer rättvisande - ett tidigt och tydligt signalsystem. Ingen vinner på att problem osynliggörs. Behov av extra stöd måste tidigt synas för skolan och tas tag i. Vi måste få bort den socialdemokratiska skicka-vidare-mentalitet som har präglat skolpolitiken. Vi stärker elevens rätt till extra stöd, hjälp och tid. Herr talman! Både tiden i skolan och tiden för att börja skolan måste anpassas efter elevens behov. Lagen hindrar i dag individanpassad skolstart. Även om det formellt finns en möjlighet att börja vid sex eller åtta års ålder utnyttjas den sällan och utgör ett undantag. Det finns dock både barn som skulle behöva börja skolan lite senare och barn som skulle vilja börja skolan lite tidigare, men lagen utgår från att skolstart kan ske bara på höstterminen. Ett år är en mycket lång tid i en sex- eller sjuårings liv. Skillnaden i mognad mellan barn som är födda i januari respektive december kan vara mycket stor. Ändå förutsätts man börja skolan samtidigt, oavsett mognad, och gå i samma klass i nio år. Då riskerar det något yngre barnet att få en sämre skolstart än vad som kunde vara möjligt. I en del fall kan det innebära att en elev går igenom hela skoltiden med en ständig känsla av att ligga efter. Barn ska börja skolan när föräldrar och skola bedömer att barnet är redo för det. Social, motorisk och intellektuell mognad är individuell för oss alla. Det är något naturligt att barn inte utvecklas i exakt samma takt. Det ligger varken något utpekande eller något bedömande i att konstatera att vi alla växer i olika rytm, också jämfört med oss själva, och skolan måste anpassas efter det. När kommuner velat pröva höst- och vårintagning till skolan för att anpassa skolan efter eleven har dock regeringen stoppat det, vilket är helt orimligt. Skollagen och grundskoleförordningen måste ändras så att en flexibel skolstart markeras som en bra lösning för dem som så önskar. Vår- och höstintagning ska uttryckligen accepteras. Vi hoppas få en bred majoritet kring detta, även om regeringen fortsätter att motsätta sig individanpassning av skolan. Herr talman! Vi vill se en skolpolitik som står på tre ben. För det första vill vi se en nationell målstyrning av skolan. Det har varit avsikten med dagens skollag, men den har inte uppfyllts. I stället har skolan på många håll kommit att präglas av en detaljstyrning på lokal nivå via skolplaner och beslut om vardagsarbetet. Vi menar att skolan ska fokusera på kunskap och vill därför se förtydligade kunskapsmål där processmålen, det vill säga hur eleverna ska lära, tonas ned till förmån för de mer renodlade kunskapsmålen. Vad elever ska lära sig bör förtydligas nationellt; hur elever ska lära sig bör i högre grad överlåtas till skolans lärare och rektorer att avgöra. För det andra ska uppdraget att se till att eleverna når målen riktas inte till politiker i första hand utan till lärare och rektorer. I dag finns det en mängd beslutsnivåer ovanför läraren som var och en adderar mål och styrning. Det blir till slut väldigt lite inflytande kvar för många lärare. Det var väl på 80-talet, med herr talmannens goda minne, som SAS-chefen Janne Carlzon skrev boken Riv pyramiderna. Det finns en sektor i Sverige där inga pyramider har rivits, och det gäller dessvärre den offentliga sektorn och skolan. Friheten för dem som jobbar i skolan måste alltså öka, liksom friheten för elever att välja skola och profil efter intresse och inriktning. Friheten måste öka för medarbetare att profilera och etablera skolor och också påverka resursanvändningen. För det tredje ska hur skolan klarar att nå målen granskas i en nationell utvärdering som sker minst vart tredje år för varje svensk skola. De ska också granskas med samma ögon oavsett huvudman. Det är nämligen kvaliteten och inte huvudmannaskapet som är det centrala. Vem som äger eller driver en skola är mindre intressant; däremot spelar resultaten all roll i världen. Vi vill därför se huvudmannaneutrala spelregler för skolor och lika villkor för verksamheten. Det kräver olika förändringar. Det kräver ökad rättssäkerhet för friskolor och ökad frihet för kommunala skolor från politisk detaljstyrning. Vi menar att Skolverket ska ges möjlighet att rikta sanktioner mot skolor där kvaliteten återkommande brister och att dessa ska vara lika för alla skolor. Vi ser att fem partier står bakom den reservation där vi begär att Skolverket ska ges möjlighet att förena ett föreläggande med vite. Vi har tagit fram och lagt fram ett lagförslag om hur ett sådant system skulle kunna se ut. I dag har Skolverket i praktiken inga sanktionsmöjligheter alls om kommunala skolor missköts eller om huvudmannen inte rättar sig efter verkets förelägganden. Ytterst finns det en möjlighet för regeringen att börja tvångsförvalta kommunala skolor, men den har aldrig använts och förefaller föga realistisk. Regeringen kan i teorin meddela vilka åtgärder som kommunen ska vidta, man kan se till att vidta åtgärder som kommunen får betala och man kan ge föreskrifter för skolan. Det är alltså en skarp möjlighet som aldrig använts. Friskolor däremot kan få tillståndet indraget på direkten. För dem innebär en chans till vite en möjlighet att åtgärda bristerna i verksamheten innan godkännandet kan återkallas. Vi eftersträvar lika villkor för kommunala och fristående skolor så långt denna skollag gör det möjligt. Fem partier kommer vid voteringen att ge i uppdrag åt regeringen att återkomma till riksdagen med förslag om detta baserat på vår reservation. Jag vill med det, herr talman, yrka bifall till reservationerna 61 och 110.

Herr talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 2 under punkt 2 och reservation 110 under punkt 104. Jag undrar hur mycket folk som inte sysslar med skolpolitik dagligen - den vanliga människan, eleven och läraren - kan följa våra debatter. Jag ska försöka använda mig av de här två reservationerna för att förklara, så enkelt jag kan, skillnaderna i tänkandet om skolan. Jag är glad att vi för en gångs skull har riktiga, levande åhörare på plats och önskar dem välkomna. Det är för folk som ni vi arbetar. Skillnaden i sättet att se på kunskap reflekteras i den första reservation som vi har skrivit. Det gäller struktur. Kunskap utan struktur kan inte bli kunskap. Om jag plockar olika erfarenheter och tankar lite härifrån och lite därifrån betyder det inte att jag har fått kunskap om vissa processer i livet. Kunskap får jag om jag koncentrerar mig under lång tid, med mycket precis fokusering och ett mycket precist objekt för min uppmärksamhet, och långsamt samlar mer och mer insyn i de processer jag tittar på. Det var detta som blev mer och mer otydligt under en lång tid i den svenska skolpolitiken, och det är detta som vi vill gå tillbaka till. Progressivitet i inlärandet, om vi ska använda komplicerade ord, betyder helt enkelt att man kan låta kunskapen växa inom sig genom att möta olika svårighet i kunskapsinlärningen, självklart också genom att hela tiden etablera dialog för att nå andra erfarenheter och andra synsätt. Det här är väldigt viktigt för den skolpolitik vi vill ha i alliansen. Det har varit lite för mycket tal i den svenska skolpolitiken om att vi här ska bestämma vad man ska lära sig. Snälla barn! Jag lovar att jag inte skulle ha stått här om jag själv hade bestämt hur jag skulle lära mig svenska språket. Då skulle jag inte ha kunnat tala här. Jag fick lära mig utantill alla "ett-ord" och alla "en-ord", och jag fick jobba oerhört hårt för att få in ordföljden som en reflex, för det ska vara tankereflex. Om jag vid varje steg måste tänka på var jag ska placera orden kan jag varken tala eller skriva, och jag har skrivit flera böcker på svenska, fast jag lärde mig språket vid 34 års ålder. Men det som hjälpte mig var grunden som jag fick när jag var liten och när jag lärde mig andra språk. Förståelsen av språkets levande organism, intresset för nyanser, nyfikenheten på strukturer som finns på svenska men inte på de andra språk jag kan, lusten, för också lusten att lära sig kan man lära sig, kan man träna fram. Detta angående reservation nr 2, om kunskap. Det är vad vi vill åstadkomma. Struktur i kunskap och lust och glädje i inlärningen. De går hand i hand. Den andra reservationen har att göra med - nu måste jag använda det där konstiga språket - sanktioner för skolor och kommuner som inte uppfyller sin plikt. Jag ska försöka en gång till att tala enkelt. Vi har i Sverige en hel samling av lagar och regler om arbetsmiljön och arbetslivet, kanske till och med lite för många lagar och regler av det här slaget. Men det finns en arbetsplats i Sverige, en av de viktigaste, skolan, där just lagar och regler är dimmiga. Under den debatt som just avslutades fick vi höra minst tio hänvisningar till en skollag som skulle skrivas på nytt men som inte har blivit skriven. Varför? Därför att enligt en hel del konstiga uppfattningar om skolan ville man inte precisera vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet i skolan. Därför har vi så stora problem med till exempel mobbningen, och därför har vi fortfarande osäkerhet och otrygghet i vardagen i skolan. Det är det som vi med den här fempartireservationen försöker rätta till. Det är bara ett litet steg på vägen, men det är ett steg i rätt riktning, för att upprepa det jag redan har sagt i förra debatten. Nu börjar till och med Socialdemokraterna, som under så lång tid har styrt och inspirerat den svenska skolpolitiken, begripa att vi saknar lagar och regler för en sund arbetsmiljö i skolan. Det var inte länge sedan som skolministern gick ut och föreslog tydliga regler. Men fortfarande var hans förslag lite osäkra, lite dimmiga. Man säger att skolk ska rapporteras till föräldrarna. Man säger att skolorna ska ha ordningsregler, men man säger inte vilka. Ska en skola ha helt andra ordningsregler än en annan skola? Det odlas fortfarande en illusion om att man inom skolan får skapa sin egen moral. Men det är helt omöjligt. Vi har grundläggande ställningstaganden i hela samhället som inte accepterar vissa företeelser. Detta måste sägas klart och tydligt också i skolan. Jag ska ta ett exempel. Sexuella trakasserier accepteras inte i arbetslivet på någon arbetsplats, men det finns fortfarande oklarheter när det gäller till exempel mycket grova attityder mot flickor i skolan. Ska då skolan samlas och skapa egna regler om det här, när vi vet att sexuella trakasserier betraktas som oacceptabla i hela samhället? Man accepterar inte heller i samhället etniska trakasserier. Det finns i lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet mycket klara och tydliga beskrivningar av på vilket sätt man ska bekämpa etniska trakasserier. Men någonting motsvarande finns inte i skolan. Ska varje skola sitta i möten och bestämma hur detta ska bekämpas inom skolan? Därför tycker jag att det är mycket bra att vi har kommit så långt som till reservation 110 under punkt 104. Det finns massor av reservationer i det här betänkandet.

Herr talman! Tack, Ana Maria, för en spännande utläggning om kunskap och innehållet i skolan. Det är alltid intressant att lyssna på dig. Det vill jag gärna säga. Dagens debatt om grundskolan är den sista för den här mandatperioden, och dessvärre har det inte kommit så mycket från Socialdemokraterna i Regeringskansliet på skolans område under de fyra år som har gått. Jo, skolministern har bytts ut, det är sant. Men med samma politik blir det inte så stora förändringar ändå. Jag gick tillbaka och läste igenom en del av de inlägg som gjorts i skoldebatten under den här perioden, och jag kunde bara konstatera att det går att upprepa de flesta av de förslag Kristdemokraterna och de övriga i alliansen fört fram eftersom de förändringar och förbättringar som vi efterlyst ännu inte har kommit till stånd. Det stora misslyckandet har vi ju redan varit inne på. Det är att regeringen med sina stödpartier inte har lyckats skriva ihop sig om en ny skollag, trots att utredningen som skulle ligga till grund för den presenterades redan under förra mandatperioden. Det mesta har i stället rullat på i gamla hjulspår, trots att rapporterna har avlöst varandra om att läget i alltför många av våra skolor är allt annat än ljust, varken när det gäller elevernas kunskaper eller ordningen och arbetsron. Det borde ha lett till krafttag och en omläggning av politiken för länge sedan, om det hade funnits handlingskraft kvar hos regeringen. Några små förändringar kunde jag ändå notera. Den första gäller utvecklingssamtalen. Tänk att vi fick slåss för att de skulle få dokumenteras skriftligt. Det var otänkbart för bara några år sedan. Nu har de dessutom utvecklats till individuella utvecklingsplaner. Det är ytterligare ett steg i rätt riktning. Men fortfarande betonar regeringen att utvecklingsplanerna bara ska vara framåtsyftande. Att inte utvärdera de resultat som eleverna har uppnått och påvisa vad som inte har uppnåtts gör fortfarande arbetet med planerna ganska meningslöst, tyvärr. Att börja från noll varje gång är inte särskilt effektivt. Skolministern gjorde i höstas ett försök att få till en avstämning av elevernas resultat i årskurs 3, får jag väl säga till hans försvar. Men det avslogs bryskt av s-kongressen, så det blev aldrig något sådant förslag. Och betyg är förstås ingenting att tänka på från det hållet. Det ses fortfarande som något nödvändigt ont som ska ges så sent som möjligt, om det över huvud taget ska ges. Kristdemokraterna vill att betyg ska börja ges från årskurs 6. Det är trist att det ska behöva gå med sådan snigelfart när det gäller att få fram förändringar som effektivt skulle hjälpa eleverna att uppnå de mål som vi politiker kräver att de ska uppnå. Då är det faktiskt vår skyldighet att också ge dem verktygen för att kunna göra det. I de yttersta dagarna av det här riksmötet gjorde regeringen också plötsligt en förordningsförändring, som innebär att alla skolor ska ha ordningsregler och att föräldrarna ska meddelas om en elev skolkar. Vilket framsteg! Det tillkom under galgen efter att allianspartierna under åratal vart för sig lyft fram frågor om trygghet och arbetsro i skolan. Vi har under våren också lagt fram ett gemensamt förslag som bland annat innehåller just de här kraven. Det måste vara lite jobbigt för s-ledamöterna i utskottet som stått och debatterat mot oss under tre år att tvingas byta fot, men bättre sent än aldrig. Visserligen har debatten i sig om de här frågorna lett till att de allra flesta skolor faktiskt redan har infört ordningsregler på eget initiativ, men i alla fall. Och något ska ju finnas att visa upp under valrörelsen som kan mäta sig med alliansens förslag på det här området, för vi har många, många fler. I höst hoppas jag att allianspartierna får ta över och se till att lärare och skolledare också får de befogenheter de behöver för att se till att reglerna följs, så att arbetsron och tryggheten, som eleverna har rätt att få, kan upprätthållas. Inte en enda elev ska behöva gå till skolan med en klump i magen därför att det råder allmänt kaos och oreda i korridorerna, ute på skolgården och kanske till och med i klassrummet. En trygg miljö är förutsättningen för att eleverna ska lära sig. Det är också förutsättningen för att värdeförmedlingen ska fungera. Att eleverna får med sig normer och värderingar gör inte bara skolarbetet lättare, utan det gör faktiskt också livet lättare att leva. Etik kan inte bara sägas, etik måste levas. Respekten för andra människors integritet och människovärde måste upprätthållas hela tiden, varje dag i all skolverksamhet. Det kräver också stöd från föräldrar och andra vuxna i samhället och från oss politiker. Lärarna ska inte behöva stå ensamma i arbetet med att försöka upprätthålla normer, värderingar och värden som resten av samhället inte lever upp till. Vi måste faktiskt hjälpas åt. En elev som beter sig illa mot andra måste få ett tydligt besked om att det uppförandet inte accepteras. Elever som är omtänksamma och anstränger sig för att passa tider och visa civilkurage genom att ställa upp för sina kompisar måste också uppmuntras i sitt beteende. Därför anser Kristdemokraterna att ett omdöme om elevens uppträdande och ordning ska skrivas in i betyget. Det är inte märkvärdigare än att man senare i livet får ett arbetsintyg som berättar hur man fungerar i samspel med andra. Det är också ett sätt för vuxenvärlden att visa att varje elev är sedd och att ens handlande uppmärksammas. En fast hand och ett varmt hjärta går mycket bra att kombinera. Herr talman! Under våren kom regeringens enda nya lag på grundskolans område under den här perioden. Det var lagen mot diskriminering och kränkande behandling i skolan. Jag tror att den var nödvändig, men samtidigt är den också ett bevis på Socialdemokraternas misslyckade skolpolitik. Utvecklingen har tillåtits att gå så långt åt fel håll att ett utökat rättsskydd för eleverna ses som en förutsättning för att motverka den mobbning och de trakasserier och kränkningar som många tvingas leva med dag ut och dag in. Men lagen erbjuder ingen lösning på själva grundproblemet utan är riktad mot de konsekvenser som år av värdeneutralitet i skolan lett till. Den börjar alltså i fel ände. Och jag är den första att beklaga att den behövs över huvud taget. Eftersom det är som det är i många skolor, har lärarna länge efterfrågat att få mer kunskap om konflikthantering. Erfarenheten visar att det går att komma långt den vägen för att hantera motsättningar. Rätt utformad kan den engagera elever och personal tillsammans på ett positivt sätt utan att fokus behöver sättas på det negativa beteendet, men det kräver kunskap. Konflikthantering borde därför för länge sedan ha varit en självklar del av lärarutbildningen och borde ha funnits som ett delmål i examensordningen. Jag tycker faktiskt att det är en skymf, inte bara mot lärarna utan också mot en majoritet här i riksdagen, att regeringen har struntat i att genomföra denna förändring som riksdagen har krävt. Herr talman! En av de viktigaste anledningarna till att det behövs ett regeringsskifte efter höstens val är att situationen är som den är i alltför många av våra skolor. Jag tycker att det är beundransvärt att lärare och skolledare i de flesta skolor klarar sin uppgift så bra som de gör, trots bristen på stöd i form av regler och lagar och bristen på engagemang från de styrande politikernas sida. Skiljelinjerna är tydliga inom skolpolitiken. Kristdemokraterna ser fram emot att tillsammans med de tre övriga partierna i Allians för Sverige få möjlighet att lägga grunden för en skola där varje elev möts med höga förväntningar och får komma till sin rätt. Vi vill lägga grunden för en skola där alla lär sig det som de behöver kunna genom att kunskaperna följs upp och stöd sätts in så snart behoven visar sig, en skola där ett tydligt regelverk stöder lärare, rektorer och övrig personal i deras arbete för att skapa ordning och trivsel i skolan, en skola där kunskap och respekt för varje människas egenvärde är de viktigaste ledstjärnorna - helt enkelt en skola som både lärare och elever kan vara stolta över och längta till. Jag yrkar bifall till reservationerna 3, 61 och 110.

Herr talman! Först ska jag instämma i Inger Davidsons vision att varje lärare och varje elev har rätt att varje morgon vakna och längta till skolan. Den tror jag att vi är överens om. Skrivningarna om skolans värdegrund i läroplanerna, den för den obligatoriska skolan och den för de frivilliga skolorna, innehåller formuleringar om demokrati, varje människas egenvärde, miljö, individens frihet, jämlikhet, jämställdhet samt solidaritet med svaga och utsatta. Dessutom sägs det att undervisningen ska vara icke-konfessionell och att skolan ska låta varje enskild elev finna sin särart. Alla som verkar i skolan ska hävda de grundläggande värden som uttrycks i läroplanen och "klart ta avstånd från det som strider mot dem". Men i läroplanens formulering av värdegrunden ingår också: "I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande." Herr talman! Jag som vänsterpartist finner den här formuleringen problematisk och att den ger en del felaktiga signaler till lärare, elever, föräldrar och andra samhällsmedborgare. Jag vill alltså stryka formuleringen om kristen tradition och västerländsk humanism. Kristen tradition och västerländsk humanism innehåller givetvis viktiga etiska värden som vänsterpartister och stora delar av samhället sluter upp bakom. För många i dag troende kristna, däribland många vänsterpartister, innebär den kristna tron en stark uppmaning till ett radikalt samhällsengagemang för demokrati, frihet, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Samma sak gäller för många som tagit ställning för västerländsk humanism. Om det är de här värdena som det syftas på måste man fråga sig varför formuleringen finns över huvud taget. Just de värden som det syftas på finns ju redan upptagna i läroplanens värdegrund, konkret och tydligt formulerade. Men det som gör formuleringen lite olycklig är att kristen tradition och västerländsk humanism också innehåller helt andra värden. Inom ramen för kristen tradition såväl som med hänvisning till västerländsk humanism har stora brott begåtts. De positiva delarna i den kristna traditionen och den västerländska humanismen har tydliga motsvarigheter i varje annan betydande religion och världsåskådning. Mot den bakgrunden är utpekandet av just den kristna traditionen och västerländska humanismen olycklig. Herr talman! Många lärare, barn och föräldrar tillhör varken kristen tradition eller västerländsk humanism. De tillhör andra traditioner och kulturer. Men de bor i Sverige. De är födda i Sverige. De omfattar läroplanens övriga grundläggande värden lika väl som någon etnisk svensk. Dessa barn omfattas också av skolplikten. Dessutom rimmar formuleringen illa med bestämmelsen, som jag tidigare nämnt, om att undervisningen ska vara icke-konfessionell och med regeringsformens värn om minoriteters "möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv". Med anledning av det yrkar jag bifall till reservation 4, punkt 3. Herr talman! Är det så att du måste ha vissa talanger eller tillräckligt med pengar för att få gå i den klass du vill eller den grundskola du vill? Min och Vänsterpartiets ståndpunkt är att inträdesprov som testar vissa talanger eller avgifter på obligatorisk verksamhet inte ska förekomma i grundskolan. Är verksamheten obligatorisk, vilket grundskolan är, kan inte elever utestängas för att de inte spelar fotboll tillräckligt bra eller inte kan betala för biljetter av något slag. Att utbildningen ska vara kostnadsfri är en princip som gäller i Sverige. Undersökningar har visat att landets grundskolor inte har någon policy när det gäller att ta ut avgifter och att avgifter förekommer i olika sammanhang. Eleverna får själva betala allt från studiebesök till fritidsverksamhet. I skollagen står att utbildning i grundskola ska vara avgiftsfri men att det också kan förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna. Vad en obetydlig kostnad är vet vi varierar från familj till familj. En hundring till en skolutflykt kan vara en oöverstiglig kostnad för en familj med knappa eller inga ekonomiska marginaler. Det finns enligt rapporten Ekonomiskt utsatta barn ca 155 000 fattiga barn i Sverige. De lever i familjer som inte har några marginaler för oförutsedda utgifter. Naturligtvis är det dessa barn som drabbas hårt när skolor väljer att ta ut avgifter för vissa aktiviteter; utflykter, studiebesök och skolresor är mycket positiva inslag i skolans verksamhet. Men sker verksamheten inom skolans ram ska den också finansieras inom skolans ram. Herr talman! Skolan behöver arbetsro, och eleverna behöver en trygg, säker och varm arbetsmiljö. Lärarna har naturligtvis en avgörande betydelse. De är och ska vara auktoriteter. I det tror jag att många av os kan vara överens, men sedan kommer det ett antal skiljelinjer. Medlemmar i den borgerliga alliansen talar med begrepp som skriftliga varningar, kvarsittning, avstängning, att avvisa, skriftliga omdömen i ordning och uppförande och drogtester. Ska jag vara ärlig misstror jag inte ambitionerna att skapa en god miljö för Sveriges elever, men jag tror att man är inne på fel väg. Herr talman! För mig handlar det om att ge demokratin en verklig innebörd även i skolans värld. Jag tror inte att mer katederundervisning, mer av så kallade hårdare tag eller olika former av bestraffnings- och sanktionsåtgärder leder till en tryggare och bättre skola. Jag är övertygad om fördelen med ett arbetssätt som gör det möjligt att ha ett reellt inflytande för eleverna, ett arbetssätt som involverar och engagerar eleverna i det dagliga arbetet i skolan. Jag tror mig veta att lärarna utifrån sin profession med rätt stöd av en ny skollag klarar att skapa det lugn och den arbetsro som så väl behövs. I det sammanhanget måste jag ge den borgerliga oppositionen rätt beträffande detta med en ny skollag. Det är ett misslyckande att vi inte under den här mandatperioden har lyckats få fram en ny skollag. Sveriges elever och Sveriges lärare har rätt till en ny och modern skollag. Herr talman! Avslutningsvis har vi här i riksdagen som företrädare för medborgarna att ange skolans mål och uppgifter. Ett problem uppstår när vi på flera punkter kan se att kommunerna faktiskt har stora svårigheter att genomföra det som riksdagen i lagstiftning och styrdokument ålägger dem som är ansvariga för förskola, grundskola och gymnasieskola. Vi kan inte heller se att de så kallade fristående skolorna klarar uppdraget bättre. Man kan som ett annat exempel nämna de stora skillnaderna mellan kommunerna när det gäller hur mycket pengar som satsas på en genomsnittlig elev, på skolmat och på skolskjutsar. Enligt Skolverkets statistik, om den nu har rätt, varierar kommunens satsning på en elev år 2004, när man har rensat från skolskjuts, från 54 000 till 90 000 kr. Därför menar vi att det är dags att utifrån något slags jämlikhetssträvan åter ta frågan om skolans styrning och finansiering på allvar. Regeringen borde därför tillsätta en utredning med uppdrag att utreda skolans styrning och finansiering. Jag yrkar bifall till reservation 14, punkt 14. Herr talman! Eftersom det här troligen är den sista skoldebatt som vi har ska jag tillåta mig att komma med en vision från mig som vänsterpartist om skolan. I en skola för alla går alla elever i en vanlig klass eller grupp. Undervisningen är anpassad efter individen och inom gemenskapen. Det är en skola där medbestämmande är en viktig princip och där alla deltar i och bidrar till gemenskapen efter egna förutsättningar. En skola för alla upplever alla barn som sin skola där var och en får personligt utbyte i form av självförtroende, insikt, kompetens, attityder, kunskap och inte minst ett socialt nätverk.

Herr talman! Det är inte första gången som Lennart Gustavsson och jag diskuterar innehållet i värdegrunden i läroplanen, men eftersom du nu fortfarande strider för att få en ändring ska jag också strida för att ha formuleringarna kvar. Jag ska motivera med att det här är en idéhistorisk hänvisning. Etik finns inte i ett lufttomt rum utan etik måste kopplas till en religion eller filosofi. I vårt samhälle har det varit den kristna idétraditionen som etiken har kopplats till, och den hänvisningen görs därför i vår läroplan. Det är inte ett dugg märkvärdigt. Så är det i de flesta andra länder också. Så min fråga till Lennart Gustavsson är egentligen: Vad skulle vi ha i stället? Vilken hänvisning skulle han vilja se?

Herr talman! Då blir det korta svaret att vi har en läroplan för förskolan som inte innehåller samma hänvisning och som jag tycker fungerar alldeles utomordentligt. Så mitt konkreta svar på den frågan är: Anpassa läroplanen för grundskolan och läroplanen för de frivilliga skolformerna till läroplanen för förskolan.

Herr talman! Lennart Gustavsson tycker att det fungerar bra nu, men det finns ingen hänvisning där. En ny regering eller en annan konstellation skulle mycket väl kunna lägga in andra värden. Hänvisar vi inte till något har vi ju inte bestämt oss för varifrån vi ska hämta de etiska principerna. Demokratin lever inte utan att man har etiska principer som till exempel handlar om människolivets helgd och alla människors lika värde. Det är basen för att hela demokratin ska fungera. Och då är det väl inte mer än rätt att vi talar om att det här vill vi fortsätta med. Oavsett vilken regering som sitter och oavsett vilka politiska konstellationer som ska styra det här landet tycker vi att de här grundreglerna är viktiga. Jag vill påminna om att både företrädare för muslimerna och den judiska församlingen här i Stockholm uppvaktade utbildningsutskottet när vi höll på att diskutera den här frågan och uppmuntrade till att det skulle bli just de här skrivningarna i läroplanen. Jag tror ingen känner sig överkörd av att man hänvisar idéhistoriskt till principer som bygger just på människovärdesfrågor och där också viktiga principer som yttrandefrihet och religionsfrihet ingår.

Herr talman! Jag förstod inte riktigt. Mitt resonemang om att anpassa skolans skrivningar runt värdegrund till förskolans var inte bra eftersom man kunde ändra i förskolans läroplan. Men man kan ju också ändra i skolans skrivningar. Båda är ju underkastade politiska beslut. Jag förstår inte, och jag är ärlig, vad just de här hänvisningarna till specifikt kristen tradition och västerländsk humanism tillför till de andra skrivningar som vi har runt värdegrunden. Jag uppmanar Inger Davidsson och Kristdemokraterna att tillsammans med sina borgerliga kolleger, och troligen alla andra politiska partier utom Vänsterpartiet, sätta sig ned och studera läroplanen för förskolan och se vad det är som saknas där när vi ska beskriva basen för värdegrundsarbetet.

Herr talman! Många inom skolans värld gör ju ett fantastiskt arbete. Det är skolledare och lärare som brinner av iver för elevernas välbefinnande och kunskap. Samtidigt ser det inte ut riktigt så överallt i vårt land. Jag besökte nyligen en skola där flera i skolledningen på fullt allvar menade att det vore bättre om vi tog bort kravet på godkänt i grundskolan. Då skulle ju inte eleverna behöva känna sig dåliga om de inte uppfyllde godkäntnivån. Det skulle räcka om vi hade mål att sträva mot, sade man. Kunskapsluckorna skulle kunna fyllas på ett eller annat sätt på gymnasiet. Det menade man på fullaste allvar. Om du som ledare i en verksamhet har inställningen att vad man gör inte är så viktigt och att vilka mål man når inte är så viktigt är det inte konstigt att den personal som jobbar i verksamheten - eleverna i det här fallet - inte uppfyller de krav som ändå faktiskt finns. Denna enskilda skola är tragisk i sig. Men det är ännu mer anmärkningsvärt att vi har en skolminister som skulle kunna uttrycka något liknande. Laga och lappa, sänk kraven, ta igen kunskaperna på gymnasiet, öka det individuella programmet och resurserna dit, har ju varit och är Socialdemokraternas budskap. Det är totalt förkastligt att ha en sådan politik. Det vänder ju upp och ned på hela målsättningen och resonemanget. I stället för att ta tag i problemen har ju skolministern och regeringen blundat för utanförskapet i skolan. Det har gjort att vi i socialdemokratisk ledning har fått en sorteringsskola. Det är ett faktum i vårt land. Under Socialdemokraternas senaste tolv år har kunskapssegregeringen i vår skola ökat mer och mer. Vi har halkat efter, både jämfört med andra länder och jämfört med oss själva. I stället för de krafttag som borde sättas in har man kommit med uttalanden som: Det är inte så tokigt i alla fall. Eleverna mår ju bra. Det ser ju lite konstigt ut med kunskapsresultaten, men det fixar sig. Det verkar vara Socialdemokraternas nya grepp: Tysta ned det som är problematiskt. Så gjorde statsministern när han på första maj talade om arbetslösheten. Pratar man inte om det kanske det inte finns till slut. Vi i Centerpartiet är övertygade om att det är i början av skoltiden som de stora insatserna ska komma och inte i slutet av skoltiden. Om alla elever ska ha en ärlig chans att lyckas måste vi få en likvärdig skola som tillåter individuella möjligheter. Vi ska ha en skola där elevens behov sätts i centrum, en skola som satsar på kunskap och på att eleven blir sedd och mår bra. Ingen ska behöva gå osedd under nio års skolgång. Varje elev ska direkt få den uppbackning den behöver. Likvärdighet betyder ju inte likadant, utan det betyder lika möjligheter att lyckas. Vi vill ha en skola som sätter fokus på kunskap, ger möjlighet till flexibel skolstart - både höst och vår - en skola där kunskapen är det viktigaste, inte hur lång tid det tar att ta till sig kunskapen. Vi vill ha en skola med både ramar och kramar. Det låter inte särskilt konstigt, men faktum är att skolministern fortfarande håller fast vid stöpa-i-samma-form-mentaliteten trots att det är uppenbart att vi måste hitta andra vägar för att möta varje elev. Skolministern är inte heller särskilt intresserad av de tidiga insatser och de kontinuerliga uppföljningar som vi i Allians för Sverige har föreslagit. Man satsar i stället på senare åtgärder. Det tycker man är en bättre idé. I Centerpartiets skola finns det inga motsättningar mellan insatser och utvärdering. Vi ser att det går hand i hand. Vi i Centerpartiet satsar stort, 1,2 miljarder, på en läsa-och-skriva-satsning som vi vill ha de första tre åren. Vi vill ha fler kontrollstationer, år 3, 5 och 8, som en tydlig uppföljning där man kan se hur eleven klarar sig så att man direkt kan sätta in stöd. Det här tycker regeringen, Socialdemokraterna och Vänstern inte är intressant. Varför satsa tidigt, när man har det individuella programmet, verkar de tycka. Herr talman! Vi har ett läge där vi behöver ta krafttag för den svenska skolan så att vi får en likvärdig chans från start för våra elever. Jag vill lyfta fram några saker. Vi måste, som jag har nämnt tidigare, ha en skola som utgår från kunskap i stället för tid. I dag är antalet år eleverna går i skolan viktigare än den kunskap de får med sig. Eleverna ska ha tillräcklig bas från grundskolan innan de lämnar för gymnasiet, annars får vi den snedvridning som vi har i dag. Vi behöver en mer elevanpassad skola. För att klara det behöver vi satsa stort redan från början med extra stöd och hjälp direkt och flexibel skolstart från sex års ålder där man kan börja både höst- och vårtermin. Vi vill ha individuella utvecklingsplaner som fungerar som ett samspel mellan skolan, föräldrarna och eleven. Vi behöver också fler kontrollstationer, år 3, 5 och 8. Vi behöver tydliga insatser för de elever som kommer till Sverige mitt under skoltiden med satsningar på svenska språket men också med möjlighet att läsa till exempel matematik på sitt hemspråk. Vi vill satsa på dem som jobbar i skolan. Utan duktiga och engagerade lärare fungerar inte skolans verksamhet. Vi ska ha bra utbildade lärare med möjlighet till fortbildning vilket Allians för Sverige nu föreslår. Ge lärarna tydliga befogenheter och ansvar både i klassrummet och i den skola man arbetar i. Vi vill också inrätta speciallärartjänsterna igen. I betänkandet om grundskolan finns det en stor enighet i Allians för Sverige. Vi är övertygade om att skolan kan så mycket bättre och vi är övertygade om att med rätt redskap går mycket att göra för att eleven ska få den ärliga chansen att lyckas och för att vi ska få en likvärdig skola som är värd namnet. Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 61 och 110.

Herr talman! Det var ju en ganska traditionell eländesbeskrivning som vi har hört under ganska lång tid. Vi som är ute i verkligheten vet att det fungerar väldigt bra på många ställen. Vi har väl fungerande skolor. Vi har engagerade lärare och engagerade elever. Jag begärde replik när det gäller frågan om vikten av tidiga insatser - en inställning som jag till fullo delar. Även om det här betänkandet handlar om grundskolan är jag intresserad av att höra Centerpartiets inställning till den satsning och de förslag som man under den här perioden har tagit fram för att lyfta fram förskolan och förskolans roll. Det har ju koppling till hur man hanterar det senare.

Herr talman! Vänstern och Socialdemokraterna brukar vara experter på att försöka fokusera på något annat än det vi verkligen pratar om. Vad gäller grundskolan har vi i Centerpartiet och Allians för Sverige oerhört tydligt sagt att det är de första åren som är viktiga och att det är där vi ska satsa. Vi ska inte lägga de stora resurserna och pengarna på efterhandslösningar och en lappa-och-laga-politik. Vänstern har tillsammans med Socialdemokraterna föreslagit att satsa mer på det individuella programmet. Det är självfallet viktigt att vi har en bra grund i förskolan. Det är där det ska startas. Regeringen har tillsammans med Vänstern föreslagit att specialdestinerade pengar ska gå till uppföljning och annat. Det har visat sig att mycket av de pengarna har gått till administrativa tjänster i stället för till fler inne i verksamheten. Det är inte särskilt bra. Vänstern har varit med under de senaste åren och sett till att vi har fått en sorteringsskola i stället för en skola där alla har en ärlig chans att lyckas.

Herr talman! Att prata om andra saker än dem vi egentligen pratar om är inte unikt för Vänsterpartiet. Det finns andra partier som är minst lika duktiga på det. När det gäller förskolesatsningens effekter, tror jag att det finns statistik som visar att det har haft effekt, om nu Centerpartiets representant tror på Skolverkets kontroll. Ser inte Centerpartiet något som helst problem i att många av de förslag som läggs fram av en enig borgerlighet är av repressiv karaktär? Det handlar alltså om mer ordning och disciplin, tidigare betyg, betyg i fler steg, ordnings- och uppförandeintyg, nivågrupperingar och flyttning av elever. Det handlar även om att återinföra speciallärarutbildning, även om det inte är av repressiv karaktär. Men det är ändå ett steg tillbaka. Jag tycker att den borgerliga alliansen många gånger försöker möta de utmaningar som vi står inför, och som vi i närtid måste fatta beslut om, med gårdagens metoder. Eftersom detta troligen är den sista skoldebatten ska jag passa på att tacka dem som har varit mina med- och motdebattörer under ett antal år eftersom jag inte kommer att finnas i denna kammare efter valet. Det har varit intressant och givande. Tack ska ni ha. Men nu får du svara på dessa frågor.

Herr talman! Tack själv, Lennart. Det är alltid trevligt att debattera med dig. Vi i Centerpartiet och Allians för Sverige är övertygade om att Sverige kan mycket bättre och att den svenska skolan kan mycket bättre. Vi vill inte vara med och föra vidare den det-spelar-ingen-roll-mentalitet som bland annat ditt parti har fört fram inom skolpolitiken. Man säger att man fixar det i efterhand, till exempel om betyget Godkänd inte har uppnåtts. Man ska inte ha några betyg. Det fixar sig ändå. Men det fixar sig ju inte ändå. Det ser vi på den kunskapssegregering som vi har fått i den svenska skolan. Då måste vi se till att vi får en likvärdighet och likvärdiga möjligheter för varje enskilt barn att lyckas. Det är vår främsta uppgift. Och det vill vi lyfta fram, och det lyfter vi också fram i Allians för Sverige. Det handlar både om de tidiga insatserna och om kontrollstationer. Vi ser nämligen att dessa saker går hand i hand. Det är inte farligt att se hur det går för varje enskild elev om man sätter in tydliga insatser. Vi säger att det är oerhört viktigt att man har med sig kunskaperna i sitt bagage när man går vidare i stället för att man hela tiden skjuter det på framtiden. Tidiga insatser och en ärlig chans att lyckas, det är alliansens förslag.

Herr talman! Den svenska skolan måste förbättras. Jag tror att förbättring uppnås genom att man bättre tar till vara den kompetens som finns lokalt på varje skola. Genom att ge ökad lokal frihet kombinerad med skärpt tillsyn och med möjlighet till sanktioner kan man komma till rätta med de skolor som brister i sin verksamhet. Jag är faktiskt djupt oroad över delar av utvecklingen i skolan. Enligt nationella och internationella utvärderingar har elevernas kunskaper i matematik, läsförståelse och svenska försämrats under det senaste decenniet. Enligt nationella utvärderingar kan bara 60 % av landets manliga 15-åringar läsa på den nivå som är önskvärd för att klara sig i vuxenlivet. Alltfler finns på det individuella programmet, ett faktum som med all önskvärd tydlighet visar att den svenska skolan i dag inte ger alla elever den kunskap som de behöver. Vägen ur den situationen tror jag inte är mer likriktning och detaljstyrning, tvärtom tror jag att den centralstyrda skolpolitiken har nått vägs ände. Nej, det behöver i stället tas steg för ökat lokalt inflytande, mångfald och frihet. Jag tror inte heller att vi så att säga lyfter skolan eller förbättrar resultaten genom mer reglering, hårdare tag mot elever eller en lärarkår som agerar Säpoagenter i stället för att fokusera på kunskapsuppdraget. Det krävs nya idéer för att bryta den negativa utvecklingen i skolan, idéer som ger alla skolor ökad frihet. Det krävs en väsentligt ökad individualisering, där varje elev blir sedd, där varje elev får utvecklas och lära utifrån sina egna förutsättningar och behov. För att kunna se och lyfta varje individ krävs en större pedagogisk mångfald och en större lokal frihet att utforma arbetet på just det sätt som passar den skolan och just de eleverna. Då tror jag att skolan är fri att fokusera på kunskaper och hitta kreativa sätt att utveckla undervisning. Både försöket att arbeta utan timplan och friskolornas bättre resultat visar att ökad lokal frihet leder till ett bättre kunskapsfokus. Herr talman! Vi vill från Miljöpartiet se en skola som utvecklar barns kreativitet och förmåga att tänka självständigt och kritiskt. Det amerikanska flygvapnet gagnar sig av ett kreativitetstest för att ta ut de allra bästa piloterna. Detta kreativitetstest går till så att följande fråga ställs: Vad kan man använda en tegelsten till? Man ska nämna fem olika användningsområden. Svaren är vitt skilda beroende på om det är vuxna eller barn som har svarat. Detta test har nämligen prövats på barn. 99 av 100 vuxna misslyckas, medan 99 av 100 barn lyckas. Vet ni vad de vuxna svarar? Jo, de vuxna svarar att en tegelsten kan användas som vapen, bokstöd, grill eller byggnadsmaterial. Barnen i sin tur svarar att den kan användas som nagelfil, flugsmälla, drinkunderlägg eller hårfärgningsråvara. Alltså: Vi vuxna ger förutsägbara svar om användningsområden som är väl kända och som vi känt till sedan tidigare. Barnen tänker mer fritt och mindre förutsägbart. Men någonting händer på vägen till vuxenlivet. Någonting händer under den tid som man spenderar i skolan. Vi vill se en skola som uppmuntrar detta fritänkande och som hindrar att man hjärntvättas av vad som alltid är rätt och riktigt. Då tror jag att vi skapar en skola med individer som är rustade för en framtid där det krävs mycket kreativitet. För att skolan ska fungera bättre måste vi sätta större tilltro till lokala kompetenser, det vill säga rektorer, lärare, elever och föräldrar. Om varje enskild skola själv får bestämma hur man vill arbeta tas den lokala kompetensen bäst till vara. Ett system där inget utrymme lämnas för alternativa pedagogiker och med centralt fastställda timplaner tar dålig hänsyn till det faktum att barn är individer med olika behov, olika viljor och olika förutsättningar. Därför anser vi att alla skolor, fristående såväl som kommunala, bör få arbeta efter alternativa läroplaner och kursplaner, om Skolverket bedömer att de i allt väsentligt motsvarar de nationella styrdokumenten. Denna möjlighet har i dag enbart de fristående skolorna. På det sättet skulle även kommunala skolor ha en chans att profilera sig och utveckla alternativa pedagogiker och arbetssätt i högre grad än i dag. Herr talman! Det är dags att avskaffa den nationella timplanen. Det är mycket tråkigt, tycker jag, att vi i dag är ensamma om detta krav i kammaren. Skolorna måste få större utrymme att lägga upp undervisningen så att den passar elevernas verkliga förmåga. Elevkåren består av olika individer som har olika svårigheter. Under flera år har en omfattande försöksverksamhet med slopad timplan genomförts på 900 skolor i 79 olika kommuner. Eleverna i dessa skolor har förbättrat sina studieresultat mer än vad landets elever i genomsnitt har gjort. Särskilt markant har förbättringen varit för dem som har haft det svårast i skolan - pojkar och elever med utländsk bakgrund. Vi anser att skolan ska anpassas efter eleverna och inte tvärtom. Alla kan inte stöpas i en form. Ett sådant här lyckat försöksprojekt måste leda till att timplanen avskaffas i hela Sverige. Vi vill också öka möjligheterna att inrätta profilklasser för att på ett bättre sätt ta till vara elevers intresse och motivation. En elev som är engagerad och motiverad gör bättre ifrån sig i alla ämnen. Givetvis måste det då också vara möjligt att använda sig av tester i urvalet till profilklasser. Vi har i dag en fempartireservation om att stärka Skolverkets tillsyn genom möjlighet att utdöma vite. I dag finns inga reella sanktioner att ta till för Skolverket oavsett hur stora brister som finns i verksamheten i kommunala skolor. För fristående skolor finns den yttersta sanktionen att återkalla ett tillstånd. Jag tycker att det är rimligt att sanktionerna blir mer lika mellan olika huvudmän och att gränserna för när sanktioner tas till måste vara desamma. Det är också rimligt att det finns någon sanktion på vägen till att dra tillbaka ett tillstånd, vilket är en ganska radikal åtgärd. Vi måste kunna kräva att alla huvudmän lever upp till de krav som ställs och fullgör sina åtaganden. Därför är det viktigt att Skolverket ges möjlighet att utdöma vite till skolor som har brister i verksamheten då dessa brister inte åtgärdas trots påpekanden. Herr talman! Elevernas rättssäkerhet behöver stärkas genom att de ges reell möjlighet att få sina betyg omprövade. Betygsättning är myndighetsutövning, och det måste finnas en möjlighet att få betygen omprövade om man upplever sig felbehandlad. Men vi anser också att elever och föräldrar bör få möjlighet att överklaga åtgärdsprogram. När en elev riskerar att inte nå målen och få godkänt i ett ämne är skolan redan i dag skyldig att upprätta ett åtgärdsprogram för att få eleven fram till godkänt. Det finns dock signaler om att inte alla får denna rättighet tillgodosedd eller att åtgärdsprogrammen har en alldeles för undermålig kvalitet. De som har rätt till åtgärdsprogram är kanske de svagaste och mest utsatta eleverna. Deras chanser att nå kunskapsmålen måste stärkas genom möjligheten att överklaga beslut och uteblivet beslut om åtgärdsplan. En annan fempartireservation i betänkandet rör införandet av flexibel skolstart. Barn mognar i olika takt. Skolan måste anpassa sig efter att barn är olika. Barn bör därför kunna börja i skolan både höstterminen och vårterminen det år de fyller sex eller sju år. Att det inte har kunnat nås total enighet i utskottet om det här förslaget är faktiskt för mig rätt obegripligt. Det känns så självklart att anpassa skolan på det här sättet, efter barn, och så enkelt och smidigt. Varför man från Socialdemokraternas sida motsätter sig detta är för mig en gåta och något som jag hoppas att Mikael Damberg i sitt kommande anförande kan reda ut. Men först tänker han tydligen hinna ut en liten sväng. Herr talman! Vi har en mängd reservationer i betänkandet. Men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservationerna 61, 66 och 110.

Herr talman! Jag får rädda Mikael så att han hinner tillbaka till kammaren. Nej, jag begärde egentligen replik för att få ett tydliggörande från Miljöpartiet vad gäller er positiva inställning till profilklasser. Mikaela, du sade att det naturligtvis ska få finnas prov och tester för att välja ut de elever som ska in i dessa profilklasser. Jag tänkte ge dig chansen att utveckla det lite mer, alltså vilka profilklasser ni pratar om och vilken typ av prov och tester ni pratar om.

Herr talman! Det gör jag med nöje. Vi har tyckt att det är rimligt att kunna använda sig av tester för att bättre kunna anpassa undervisningen efter de elever som ska gå där. Vi tycker inte att det finns skäl att ha en särskild skiljelinje mellan olika ämnen, utan vi anser att det bör kunna vara tester i såväl estetiska, konstnärliga, ämnen där det av tradition finns flera tester redan i dag - jag tänker då på musik och teater - som i ett sådant ämne som matematik till exempel. Vi ser inte att det finns avgörande skillnad mellan färdigheter i musik eller matematik. Däremot har vi så att säga satt ett litet varningens tecken - vi skulle vilja vara restriktiva med tester. Det handlar då inte om en skillnad mellan tester utan mellan ålder på barnen. Vilka är de allra tidigaste åldrarna? När man påbörjar skolår 1, 2 och 3 tycker vi att man ska vara mer restriktiv med tester. Men i praktiken finns det inte så många profilklasser med tester i de åldrarna, utan det brukar gälla från skolår 4.

Herr talman! Miljöpartiets inställning till tester i det här fallet måste jag säga skrämmer mig som vänsterpartist en aning. Nu nämnde du själv fjärde årskursen. Det ska vara fullt möjligt att testa utifrån idrottsliga egenskaper för att komma in i någon form av profilklass. Men vi vet ju hur olika barn är, hur olika barn utvecklas. Därför är det för mig bekymmersamt att tänka mig en offentlig skolgång med skolplikt där vi ska ha vissa profilklasser där man, i mina ögon, till viss del "testas in" på väldigt osäkra grunder.

Herr talman! Jag tror inte att man behöver vara så orolig. Det är ju också så att här ges en möjlighet att ha tester, men det är inget tvång. Det finns redan i dag profilklasser på olika nivåer, även på gymnasiet, där man väljer att inte ha tester, utan de inriktas på en annan grupp. För att ha bästa möjliga undervisning som utgår från de enskilda eleverna och där man på bästa sätt kan hjälpa dessa att utvecklas är det inte jättekonstigt att ha tester. Jag tror fortfarande att det kommer att förekomma i liten omfattning, men möjligheten kan finnas.

Herr talman! Jag blev räddad av replikskiftet. Det var skönt. Innan jag sprang ut ur kammaren och kom tillbaka hit hörde jag Mikaelas underbart kreativa inlägg om barn som använder tegelstenar. Jag tror att vi vuxna också lite grann skulle behöva tänka så. När jag åker runt och besöker många skolor träffar jag barn som är underbart kreativa. Jag ser många olika skolor och träffar duktiga lärare som bedriver ett fruktansvärt bra arbete. Jag är stolt över både de skolledare och de lärare som finns i svenska skolor, men jag är också stolt över de elever som gör underbara prestationer i våra skolor. Det grundskolebetänkande som vi debatterar här i dag omfattar 360 olika motionsyrkanden som inkommit under allmänna motionstiden. Eftersom denna debatt med stor sannolikhet är den sista riksdagsdebatten om grundskolan under den här mandatperioden vill jag passa på att sammanfatta några av de viktigaste besluten som vi har fattat under de här fyra åren och som har varit viktiga för skolan. Jag vill peka ut en av de största utmaningarna som jag tycker att svensk skola står inför. Men för att inte glömma bort det vill jag först yrka bifall till utbildningsutskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga yrkanden i övrigt. Under de här fyra åren har ganska mycket hänt på skolans område. Det viktigaste och den största satsningen som skolan varit med om under de här fyra åren är att vi har anställt 15 000 fler lärare och andra specialister i skolan. Det har betytt väldigt mycket. Det har betytt att lärartätheten ökat och att de lärare som har tid att jobba med de elever som har största behovet av stöd och hjälp har kunnat hjälpa just de barnen mest. Det var ett av de viktigaste vallöftena från Socialdemokraterna i förra valrörelsen, och det har genomförts genom att vi har öronmärkt resurser till kommunerna för att just anställa lärare. Detta har inte varit helt okontroversiellt i riksdagen. En annan satsning som kommer att betyda mycket för skolans utveckling och som Lennart var inne på är den satsning på förskolan som har gjorts och som fortfarande så att säga faller ut. Den innebär att vi ska anställa 6 000 fler förskollärare och barnskötare i förskolan. Vi ser att förskolan alltmer blir det första steget i det livslånga lärandet. Klarar vi att kunskapsresan börjar ordentligt redan i förskolan genom att lärandet och leken bildar en helhet kan det bli mycket bättre, och vi kan komma mycket längre också i skolan. Vi har stärkt kvalitetsarbetet. Vi har inrättat individuella utvecklingsplaner. Vi har också satsat på de ungdomar som hade det svårt i grundskolan på 1990-talet och som inte kom in i gymnasieskolan, på dem som går på det individuella programmet. Vi har satsat 450 miljoner kronor på en kvalitetshöjning av det individuella programmet. Det har tidigare diskuterats här om det är rätt satsning eller inte. Ja, man kan alltid tycka att insatserna borde ha skett tidigare. Men de elever som gick i skolan på 1990-talet och som lämnade skolan utan fullständiga betyg måste få hjälp att komma tillbaka, få en ärlig chans att göra det. Vi inför en laglig rätt till heltidsstudier. Vi förstärker kvaliteten i de yrkesförberedande programmen och ökar kontakterna med arbetslivet, bland annat genom en ny lärlingsutbildning för alla yrkesförberedande program. Trots alla de här satsningarna - det finns många fler som jag senare kommer till - kan man se att det finns problem i den svenska skolan. Många elever går till skolan med en liten klump i magen, som Inger Davidson förut talade om. Man är oroad för hur stämningen är. Det kan gälla att man blir mobbad eller mår dåligt i skolan. Det finns elever som inte får det stöd och den hjälp som de behöver i skolan och som känner sig frustrerade över att inte få den hjälp de borde ha rätt till. Jag ser en växande skillnad, en skolsegregation, något som också lite grann har diskuterats här i dag. Jag vet inte om ni såg tv-programmet i går - egentligen borde jag ha förberett mitt inledningsanförande. I alla fall började jag titta på Janne Josefssons uppföljning av inslaget om på andra sidan älven. Jag vet inte hur många gånger jag har sett ursprungsprogrammet - det är många gånger. Det är en av de tv-dokumentärer från Göteborg som berört mig mest i mitt politiska liv. För varje gång jag ser Janne Josefssons film från Biskopsgården och Örgryte blir jag både upprörd och lite förbannad. Jag blir upprörd när jag ser att ungdomarna i Biskopsgården inte ens på allvar vågar drömma om framtiden. Men i Örgryte vill ungdomarna bli direktörer och segla på semestern. Redan innan ungdomarna gått ut skolan drömmer de om olika saker. Men vad hände med de två klasserna i Örgryte respektive Biskopsgården? Ja, en av eleverna i Biskopsgården pluggade faktiskt senare vidare på universitetet. Han är taxichaufför i dag. Men Örgryteklassen ville inte ställa upp på tv-intervjuer. De tyckte att det bara bekräftar bilden av att de haft det så lätt i livet. Men efteråt kunde man se vad de jobbade med. De hade välavlönade och framgångsrika jobb. Det här borde skoldebatten handla mycket mer om. Den borde handla om att alla barn och ungdomar i Sverige har rätt att drömma stora, underbara drömmar om framtiden. Men chanserna och möjligheterna att förverkliga sina drömmar måste också jämnas ut. Här vill Socialdemokraterna att skolan ska spela en större roll i framtiden. Vi vill ändra skollagen så att det faktiskt skrivs in i skollagen att skolan har ett mål att uppväga skillnader i förutsättningar och att det blir tydligt. Jag tror också att vi måste se att det generella behovet i skolan i dag kanske inte är ett generellt resursbehov efter de stora satsningar vi nu har gjort på skolan. Det handlar kanske mer om ett fördelningspolitiskt behov och att se att det finns lärare som inte har möjlighet att sätta in de åtgärder de skulle vilja göra för att hjälpa alla elever, och att alla elever därför inte får samma chans. Det finns skillnader mellan olika skolor. Jag läste högeralliansens program till utbildningspolitik och tyckte att det här med en växande skolsegregation inte behandlades särskilt väl. Först funderade jag på om det var så att man hade glömt bort det eller att man inte riktigt ville se det. Jämlikhetspolitik är ju vanligtvis inte prio 1, i alla fall inte för Moderaterna. Men sedan hittade jag ett resonemang i er skrivning som förklarade varför ni inte vill göra några omfördelande insatser mellan skolor. Ni skriver så här: Närmare 90 % av alla variationer i kunskapsresultat förklaras av skillnader mellan elever inom skolor, medan 10 % förklaras av skillnader mellan skolor. Den slutsats vi drar av detta är att skolpolitiken i första hand ska fokuseras på insatser som påverkar resursfördelning och arbete för att kompensera elevers skilda förutsättningar inom skolor. Det är logiken bakom det programmet. Jag blir väldigt konfunderad över det. Jag köper inte alls den beskrivningen. Jag tror att det är en felsyn. Jag tror att man har tolkat statistiken, Pisa och internationella studier totalt fel. Det räcker att titta på verkligheten i mitt hemlän, Stockholms län. I Skolverkets Salsaundersökning tittar man på vilka förutsättningar eleverna har i skolan och jämför dem med resultaten. Där kan man se att de två skolkommuner i Stockholms län som presterar bättre än de borde göra är Botkyrka och Danderyd. Det är ganska roligt för det är den fattigaste kommunen och den rikaste kommunen. Det är de två kommuner som presterar bäst utifrån sina förutsättningar. Men sedan kan man titta på vilka genomsnittliga meritvärden det blir. Jo, i Danderyd blir det 244 och i Botkyrka 195. Det kan ju inte vara så att lärarna i Botkyrka har så stora problem att prioritera resurserna i tidiga år och att rektor och lärare inte vet vad man ska göra med eleverna i Botkyrka. Jag ska också säga att Botkyrka kommun i allmänna termer betraktas som en ganska progressiv skolkommun. Det är inte inom skolorna i Botkyrka problemet ligger, utan problemet ligger i att Botkyrkas lärare och rektorer har helt andra förutsättningar att jobba med eleverna än vad man har i Danderyd. Ser man inte detta, och förstår man inte det, förstår jag varför man inte lägger något förslag om detta. Jag menar att det här är den stora utmaningen för svensk skolpolitik under nästa mandatperiod. Vi har gjort en del den här mandatperioden. Vi har infört ett stöd på 225 miljoner kronor till de skolor som ligger i utsatta bostadsområden. I vårbudgeten gör vi en ny satsning för att anställa 1 000 resurspersoner i de 100 skolor som har störst utmaningar. Det handlar framför allt om skolor som har hög andel elever med utländsk bakgrund eller väldigt låg måluppfyllelse. Det handlar om att vi har satsat på försöksverksamhet med ämnesundervisning på modersmålet, precis som Sofia Larsen var inne på som en viktig insats. Vi har sagt att vi behöver en nationell strategi för att ta hand om elever som anländer till Sverige sent i grund- och gymnasieskolan. Jag menar att detta bara är början. Det här är några insatser för att rätta till det här. Vi kommer att behöva göra mycket mer om vi menar allvar med att vi ska ha en likvärdig skola. Jag hoppas att skoldebatten inför och efter valet kommer att handla om detta. Men det finns ju skiljelinjer i svensk skolpolitik också. Vid sidan om den här frågan om fördelningspolitik i skolan och att alla ska ges samma förutsättningar finns det en tro just nu i högeralliansen som innebär att man på något sätt ska sortera eleverna. Nioåringar som inte håller måttet ska få lite kvarsittning i lågstadiet och sorteras bort från sina klasskamrater. Sedan ska man ha betygsliknande omdömen, gärna från första klass. Man ska öppna för skolmognadsprov. Man ska sänka kunskapskraven i de yrkesförberedande gymnasieprogrammen och dra ned ganska kraftigt på vuxenutbildningen. IV-programmet ska tas bort på sikt. Allt det här skapar en sortering som innebär att nioåriga skolelever redan börjar välja väg vart de ska i livet. Jag tror att det är alldeles på tok för tidigt. Precis som Lennart Gustavsson säger utvecklas barn och ungdomar väldigt olika, och man har olika förutsättningar också när man är liten. Herr talman! Vi socialdemokrater tror på en skola där barn med olika erfarenheter och bakgrund möts och utbyter tankar med varandra. Vi är övertygade om att denna modell är bäst både för de elever som har det svårt och för de elever som klarar sig bra. Vi socialdemokrater vill utveckla en kunskapsskola för alla där trygghet, lärande och studiero står i främsta rummet och där alla elever har möjligheter och förutsättningar att lyckas. Vi kommer aldrig att acceptera en skolpolitik där utmaningar och svårigheter möts med sänkta kunskapskrav, nedsatta ambitioner och ökade klyftor mellan olika elever.

Herr talman! Att fortsätta att göra som man alltid har gjort brukar alltid medföra att det blir som det alltid har varit. Socialdemokraterna har misslyckats med sin skolpolitik under sin maktsejour på tolv år. Kunskapssegregeringen har ökat markant. Jag skulle vilja fråga Mikael Damberg om han kan förklara hur mer av samma vara kommer att ge bättre resultat i svensk skola.

Herr talman! Jag tror inget parti kan säga att man har alla lösningar på skolans alla problem. Jag tror inte heller att man kan säga att ett parti bär ansvar för allting som sker i samhället. Det vi har lyckats med i den svenska skolan på senare år är att vi har fokuserat resurser på skolan. Vi har ökat lärartätheten. Det finns fler lärare i dag som jobbar med de elever som har störst behov. Det är förutsättningarna för att skolan ska fungera. Jag tog flera exempel på hur man har utvecklat kvalitetskraven i skolan, till exempel uppföljningen och de individuella utvecklingsplanerna. Det tror jag är viktiga steg mot en skola som ska möta framtiden. Men jag sade också att det finns problem i skolan som inte bara präglas av vad lärarna och rektorn gör i den enskilda skolan. Skolor i utsatta bostadsområden drabbas också av detta. Därför blir skolans problem inte bara en fråga om vad rektorn och lärarna har gjort utan också en fråga om hur samhällsutvecklingen sker. Dras skillnaderna i samhället isär, får vi också problem i skolan. Det är det vi ser. Jag vill med bestämdhet hävda att alliansens program inte har några svar på den här ödesfrågan för skolans framtid. Men er ekonomiska politik i övrigt, med sänkta a-kasseregler och annat, skulle absolut inte öka tryggheten och stabiliteten i de skolor som har störst problem att lyckas i dag. För oss hänger skolpolitiken ihop med samhället i övrigt. Vi bestämmer inte över allt. Vi har gjort mycket så här långt, men vi kan göra mycket mer. Och det tror jag att vi kan göra tillsammans.

Herr talman! Skolans resultat är inte bara en fråga om vad rektorn har gjort, säger Mikael Damberg. Det är helt riktigt. Det beror också på vad de som har det riktiga ansvaret, nämligen du, Mikael Damberg, och ditt parti, Socialdemokraterna, som sitter i regeringen, har gjort. De tolv senaste åren som ni har suttit vid makten har vi fått en sorteringsskola i Sverige. Vi har fått en kunskapssegregering som har blivit mer tydlig än den har varit tidigare. Det kanske är så att Mikael Damberg tycker att Socialdemokraterna har haft dåligt med tid, men faktum är ju att Sverige är unikt bland de demokratiska länderna. Vi är i stort sett en enpartistat där Socialdemokraterna har haft makten att förändra, men de har inte gjort det. Inför varje val säger man att man ska lägga grunden för samma politik igen. Det är mer slagord, men sedan blir resultaten inte bättre. Jag har svårt att förstå hur Mikael Damberg kan stå här och mena att ytterligare politik av samma sort ska ge någonting annat än det som vi redan har sett i dag. Trots de insatser som Damberg pratar om här har ju resultatet inte blivit bättre i svensk skola. Vi har fått fler utan tillräckliga kunskaper och fler som inte klarar gymnasieskolan. Den har i stället nästan blivit ett uppsamlingsheat för misslyckandet i grundskolan. Vi har fått fler unga i utanförskap och fler ungdomar i arbetslöshet. Då säger Mikael Damberg: Vi satsar på efterhandslösningar! Se till mer på individuella programmet! Lappa och laga! För Centerpartiet och Allians för Sverige handlar en likvärdig skola om lika rättigheter att lyckas i livet. Vi vill satsa stort från start. Det är en tydlig skillnad mot vad regeringen och Socialdemokraterna säger: Satsa i efterhand - vi har inget ansvar i alla fall!

Herr talman! Alliansen är ju inte ens överens om finansieringen av skolan. Jag läser här att ni inte är överens på den lilla punkten om hur skolan ska finansieras. Det var ju en liten punkt, höll jag på att säga. Då kan man ju fundera på vad som är möjligt att genomföra i övrigt, om man inte ens är överens på den punkten. Det blir lite väl hårda slagord från Centerpartiet. Om de borgerliga förslagen hade gått igenom i riksdagen så hade vi inte fått de öronmärkta medlen till 15 000 fler lärare i skolan. Jag tror att det hade betytt väldigt mycket negativt för svensk skolutveckling. Ni verkar säga så här: Nu ska vi ändra regelverk, betygssystem och vissa ordningsregler, så löser vi problemen i Biskopsgården eller i Rinkeby. Ja, det är möjligt att ni tror det, men har ni frågat lärarna och rektorerna i Rinkeby och Biskopsgården om det är det enda de behöver - om de behöver en ny lag som säger åt dem exakt vilka ordningsregler som ska gälla eller om de behöver mer resurser att sätta in för de elever som har behov av stöd och hjälp? Ställ den frågan ute på de skolor som har de här problemen, så förstår ni att era lösningar inte alls är lösningen på skolans problem.

Fru talman! Det är väldigt intressant att Mikael Damberg tar upp exemplet Rinkebyskolan. Den fanns ju nämligen med på Utbildningsdepartementets hemliga lista över vad man påstod vara Sveriges 100 sämsta skolor - trots att den presterar bra mycket bättre än den borde göra, sett till dess sociala förutsättningar. Den borde snarare vara med på listan över Sveriges duktigaste skolor. Jag är oerhört oroad över att Sverige har en skola som allt sämre klarar att kompensera elever för social bakgrund. Vi har förlorat den förmågan samtidigt som behoven har ökat. I Socialdemokraternas Sverige har vi fått en skola som bara kallt överför föräldrarnas situation på nästa generation, barnen. Det är alldeles riktigt så att utanförskapet påverkar skolresultatet enormt. Den dryga miljon svenskar som av olika skäl är utanför arbete i dag är också föräldrar. Om föräldrar är uppgivna, långsiktigt bidragsberoende eller sjuka så påverkar det möjligheterna att ge stöd till barnen. Jag har besökt skolor som får ha sovrum, därför att barnen har det så stökigt hemma att de måste inleda dagen med att få vila för att över huvud taget kunna ta till sig någon undervisning - i Socialdemokraternas Sverige. Det är bara kunskap som kan utjämna och ge livschanser, och det är därför vi, precis som Tony Blair, använder exakt det exempel som Mikael Damberg nu avfärdade: Det är skillnader inom skolor som är det stora problemet, när man inte ser varje elevs möjligheter att utvecklas, inte varje elevs kunskapsresultat, inte varje elevs behov av extra stöd, utan bara sitter i Rosenbad, i sitt elfenbenstorn, och där tror att man kan peka ut sämsta skolor som ska ges extra resurser. Jag hävdar att Socialdemokraterna underfinansierar den svenska skolan och samtidigt misslyckas med att ge varje elev möjlighet att bli sedd och få rätt till det stöd som han eller hon behöver för att nå resultaten. Vi ändrar på båda de sakerna så att alla elever i den svenska skolan kan nå kunskapsmålen. Det är det enda som kan återupprätta och ge nya möjligheter i ett kunskapssamhälle.

Fru talman! Det blir svårt att hänga med i Moderaternas tankegångar, eftersom de säger att segregationen är stor mellan skolorna och sedan inte föreslår några åtgärder för att hjälpa de skolor, lärare och rektorer som skulle behöva extra mycket stöd för de elever det gäller. Man motarbetar de satsningar som vi gör just nu, de 225 miljoner kronorna, och man motarbetar de 1 000 extra resurspersonerna som kan betyda jättemycket för de 100 skolor som inte är sämst utan som har tuffast förutsättningar. Jag delar helt din bedömning att Rinkebyskolan är en bra skola, på samma sätt som jag delar uppfattningen - jag försökte göra en poäng av det - att Botkyrkas skola i dag presterar bättre än den borde göra enligt Salsamodellen men ändå inte når ända fram. Då är frågan om man ska resonera så: Jaha, Botkyrkas skola presterar bättre än den borde göra. Bra, då behöver de ingen mer hjälp! Och ändå blir resultatet efter skolan att eleverna inte når upp ens i närheten av Danderyds skolors resultat. Menar ni allvar med att utjämna skillnader för eleverna så måste ni göra mycket mer än ha de ambitioner som ni tyvärr saknar.

Fru talman! Det är ett resultat av en konsekvent socialdemokratisk politik att se till allt annat än kunskap i skolan. Det är det som gör att ni sorterar för livet, att var fjärde svensk elev inte längre når grundskolans kunskapsmål, att man inte blir sedd, att man inte har kontrollstationer som tidigt upptäcker problem och att man inte har en ovillkorlig rätt till stöd för att nå fram till målen. Det är det som gör att bara var femte elev som börjar på individuella programmet tar sig igenom det och sedan tar sig igenom gymnasieskolan. Det är detta bristande kunskapsfokus som gör att 25 % inte ens tar sig igenom gymnasiet på fyra år. Tala om sorteringsskola! Vilka hittar vi i bidragsberoende i morgon, Mikael Damberg - de som kan läsa eller de som inte kan läsa? Vilka hittar vi i utanförskap eller arbetslöshet - de som har gått en fullständig gymnasieutbildning eller de som inte har gjort det? Vi har en enorm arbetslöshet som naturligtvis påverkar också utfallet i skolan, men det krävs kvalitativa åtgärder för att följa upp varje enskild elev och tillföra stöd, och det krävs också ny finansiering. Då är det intressant att Socialdemokraterna konsekvent och gravt underfinansierar den svenska skolan. Vi tillför 6,7 miljarder kronor mer än vad regeringen gör till den svenska skolan, därför att det behövs både nya verktyg, nya kvalitetskrav och nya pengar. Damberg tillför ingenting av detta. Vi lägger 840 miljoner mer än Damberg på att se över målen och ta fram nya nationella prov och utvärderingar. Vi lägger en kvarts miljard på skolnära forskning, 680 miljoner på specialskolor för de elever som har det svårast, 30 miljoner på att se till att få in vad forskningen säger om hur man kan få bort mobbningen, 150 miljoner på att få bättre utbildade pedagogiska ledare, 2,6 miljarder på fortbildning av lärare för att få djup i både akademiska ämnen och i pedagogiken, 350 miljoner på att lärare ska få möjlighet att forska och fördjupa sig inom sitt yrke, 1,1 miljarder mer på förskolan för att tidigt förbereda barn för läs- och skrivinlärning och 240 miljoner på att rikta extra stöd vid kontrollstationerna till dem som inte når målen. Damberg har ingenting av detta. Han har tomhet och viss retorik.

Fru talman! Sten Tolgfors säger: Vi tillför. Det är alltså Moderaterna i sin budgetmotion. I alliansens program säger ni att ni inte är överens om finansieringen. Ni har alltså inte de här satsningarna gemensamt - du råkar ha dem. Det är väl intressant att veta vad det blir av det efteråt. Det är lite provocerande att tro att lärarna i Biskopsgården, på Rinkebyskolan eller i Botkyrka inte har prioriterat kunskapsmålen. De har inte hajat varför de är lärare. De har inte förstått vad som är viktigt för eleverna. Kan det vara så att deras förutsättningar att jobba är något annorlunda än förutsättningarna för deras kompisar på Danderydsskolorna? Kan det vara så? Om vi drar den slutsatsen kan man inte skriva som ni gör, att 90 % av 100 % beror på skillnader inom skolan. Det är inte rätt analys, och då kommer man aldrig att kunna lösa de problem som svensk skola står inför. Det är inte konstigt att Moderaterna står för den här politiken just på det här området. Ni brukar inte vara så intresserade av att jämna ut villkor på andra områden heller.

Fru talman! Det har varit en lång skoldebatt i dag, så vi ska inte hålla på i all evighet. Det är något mycket intressant som kommer upp just nu, i slutet av den här debatten, och det är tanken på klassamhället och skolan och hur man ska agera. Det intressanta är att sedan slutet av 60-talet, framför allt, arbetar socialdemokratin för att använda skolan som redskap för att avskaffa klassamhället. Alltså: Det är nästan 50 år, och resultatet är det som du har beskrivit. Har ni aldrig ställt er frågan om inte själva tanken att göra skolan till ett redskap i kampen för det klasslösa samhället är fel? Jag vet att den skola som ni inte ville ha, den tidigare svenska skolan, producerade en stor grupp skapande människor som gjorde att Sverige från att ha varit ett fattigt land blev ett rikt land. Den producerade också en fantastisk grupp proletärförfattare, liksom utmärkta sätt att arbeta på i skolan, vilket bland annat speglas i en av de vackraste barnböcker som skrivits i världen, Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige . Har ni inte gått fel till väga från början?

Fru talman! Nej, jag tror absolut inte att det är fel tanke att göra skolan till ett redskap för att uppnå jämlikhet i samhället, och jag trodde inte att jag skulle få den frågan från Folkpartiet liberalerna. Det är klart att jag ser att det finns en begåvningsreserv i de utsatta bostadsområdena. Runtom i Sverige finns skolelever, barn och ungdomar, som i dag inte får chansen, som inte tas till vara, och som därmed döms till en framtid som de egentligen inte borde ha. Man kunde givetvis önska att vi hade kommit längre på den resan eftersom allt inte är bra. När ni i kammaren beskriver allt som ett elände kunde ni väl någon gång också tänka på att Sverige fortfarande är ett av de länder i världen som har minst inkomstskillnader mellan människorna. Jag tror att svensk skola, förskola, högskola, men också vår arbetsmarknadspolitik, haft oerhört stor betydelse för den jämlikheten, och jag vill inte ge upp den tanken.

Fru talman! Vi har tyvärr för lite tid för att nu kunna fördjupa oss i det, men vi kommer att ha gott om tid under valkampanjen. Inkomstskillnaderna visar på i första hand skattepolitiken, på sätt att behandla entreprenörer. Då förstår vi också varför vi i Sverige har en så statisk utveckling av inkomsterna, något som inte alls är av godo. Om man, när det gäller barnens möjligheter, redan under de första åren hade satsat ordentligt, såsom vi vill göra, på kunskaper i läsning, skrivning och räkning, om man hade haft modet att se vad som kan åstadkommas och vad som inte kan åstadkommas, i stället för att i jämställdhetens, jämlikhetens och alla de stora idealens namn blunda inför verkligheten i skolarbetet, blir frågan: Hade ni inte då gett dessa elever en mycket bättre chans? Också vi satsar massor av pengar. Vi skulle kunna inveckla oss i det - en miljard här och så många hundra miljoner där - men det är inte huvudproblemet. Huvudproblemet är att från första skoldagen inrätta en skapande miljö i skolan. Det kan man dock inte göra om man blundar inför skolarbetets konkreta verklighet dag för dag.

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att vi nog är överens om ganska mycket. Att redan från första dagen inrätta en skapande miljö för barnen måste vara målet för skolan. Jag, liksom även landets lärare och skolledare, instämmer helt i att de första åren i skolan måste handla om att lära sig att läsa, skriva och räkna. Det är självklart. Sedan får man inte blunda för förutsättningarna, precis som Ana Maria Narti säger. Det hoppas jag att vi kan vara överens om. Sverige är ett av de länder som satsar mycket på skolan. Vi tror nämligen att om alla elever får möjlighet att komma med så skapar vi i slutändan också ett mer jämlikt samhälle, och vi tar vara på de begåvningsresurser som finns. Om vi ser på Sverige i dag har vi för stora klyftor i det svenska skolsystemet. Min kritik av alliansen är inte bara att ni inte har en gemensam finansiering utan att ni faktiskt inte ser att vi måste utjämna villkoren mellan olika skolor för att kunna ge lärarna, rektorerna och eleverna samma chans. Det är min huvudkritik av den borgerliga alliansen.

Fru talman! Ibland förstår jag mig inte på Socialdemokraterna. Jag såg också dokumentären På andra sidan älven och upprördes över att ingenting hänt, och jag tänkte: Tänk om man fått vara med och förändra politiken under den tid som gått så att vi hade kunnat visa att dessa barn och ungdomar kan få drömma, något som de nu inte får. Hur kan man som socialdemokrat, som så länge haft chansen, ta fram det som exempel? Klassklyftorna ökar i dagens samhälle, hur sorgligt det än är. Vi kan konstatera att de ökar, inte minskar. Det gäller även inom skolan. Det finns en segregation inom skolorna som bland annat handlar om svenskfödda elever och elever födda utanför Sverige. Det är inte alls ovanligt i stora skolor i närheten av Stockholm att den ena gruppen lever på ena sidan och den andra gruppen på andra sidan. De möts bara på lektionerna, när de är tvungna, och det förekommer bråk mellan dem. Så ser segregationen inom skolorna ut i dag. Lärarna får inte det stöd som de skulle behöva. Det är det som är problemet. Jag fattar inte hur ni ska kunna lura i dem en gång till att det är det ni vill ge - och att vi inte skulle vilja göra det, att vi inte ser den problematiken. Det är där bristen finns. Lärarna får inte stöd av den politiska världen, och inte heller av det omgivande samhället, när de befinner sig i svåra situationer i de skolor som Mikael Damberg gett exempel på. Skillnaden i Danderyd beror kanske på att föräldrarna där ställer upp mer - eller vad det nu kan bero på - men lärarna behöver stöd, och det har de inte fått från den politiska världen. Som gammal lärare vet jag att det är så.

Fru talman! Jag tog upp exemplet På andra sidan älven för att jag upprörs över det. Det är bra att Inger Davidson också upprörs över det. Klassklyftorna har ökat i Sverige och i skolan, men inte för att vi anställt 15 000 fler lärare i skolorna, inte för att vi anställt 6 000 fler förskollärare, inte för att vi sänkt avgifterna i förskolan så att fler barn i dag har möjlighet att gå där än tidigare. Det är inte därför klassklyftorna ökat i det svenska skolsystemet. Om du menar att ni har en politik för att minska klassklyftorna i skolan undrar jag: Kan du ge några exempel, några krav, på sådant som minskar klassklyftorna genom att ni tillför resurser till de skolor som har störst behov?

Fru talman! Jag tycker att Mikael Damberg borde vara lite mer försiktig. Har ni anställt 6 000 nya lärare i förskolan? Har ni gjort det? Ni gick till val på att ni skulle göra det, och de föräldrar som då hade barn som var två år har i dag barn som är sex år. Nu har ni börjat anställa, och ni har lyckats komma en liten bit på väg. I höst är det val igen, och då kan ni ju ta om den valsen. Ni har börjat anställa lite grann. Jag vet inte om ni är färdiga med de 15 000 lärarna heller. Det är möjligt; jag har inte kollat upp det. I vilket fall som helst bör Mikael Damberg vara lite mer försiktig. Barn och elever, ungdomar, behöver strukturer, och lärare behöver känna att de har det omgivande samhällets och politikernas stöd för att skapa de strukturerna. Där ligger det stora misslyckandet i socialdemokratisk skolpolitik. De har skapat en osäkerhet hos personalen i skolan om vad som gäller och vad som inte gäller. Det har lett till att många hellre tittar bort när det händer saker för att inte utsättas för att göra fel, kanske bli anmälda och dras in i något som de inte alls vill dras in i. I stället borde lärarna få känna att de har politikernas stöd för att skapa ordning och trygghet. Det handlar ju inte om att slå eleverna i huvudet utan om att skapa strukturer som gör att de kan fungera i vardagen och som gör det lättare för dem att ta till sig kunskap. Om det inte är ordning i skolan kan eleverna inte lära sig. De sitter och funderar på var de ska gömma sig på rasten, de har ingen toalett att gå på för den är trasig, allt är kaos. Hur ska de då kunna ta in den kunskap som de behöver just för att få möjlighet till det som vi båda nu efterlyser, att kunna drömma om en ny framtid? Jag förstår inte det.

Fru talman! Jag ska börja med att ge Inger Davidson rätt på två punkter. För det första: Ordning och trygghet är helt avgörande för elevernas möjlighet att ta till sig kunskap. Inte minst är det viktigt för de elever som har störst problem i skolan. Tryggheten och studieron är jätteviktig för att de ska kunna ta till sig kunskap. För det andra har Inger Davidson rätt i att jag kanske slarvade när jag sade att vi hade anställt 6 000. Vi har öronmärkt pengar för att anställa 6 000. Det har också gått mycket bra med de 15 000. De kommer att vara klara i år. De allra flesta kommuner - dock inte min hemkommun Solna, tyvärr - har tagit emot alla pengarna, alltså de pengar som ska gå till skolan. Solna, som är en moderatstyrd kommun, har valt att inte anställa, men det kan vi ta i en annan debatt. Det intressanta är att Inger Davidson lyckades undvika ett enda exempel ur det nämnda papperet, det som ger mer resurser till de skolor som har störst behov av hjälp. Jag tror att skolan kommer att bli en av de stora valfrågorna, för svensk skolas största utmaning är att ge eleverna i Biskopsgården samma chans som eleverna i Örgryte.