Grundlagsfrågor
Betänkande 1990/91:KU32
Konstitutionsutskottets betänkande
1990/91:KU32
Grundlagsfrågor
Innehåll
1990/91 KU32
Sammanfattning
Utskottet behandlade i betänkandet 1990/91:KU1 ett antal motioner i skilda författningsfrågor. Riksdagen beslöt den 7 november 1990 jämlikt 4 kap. 9 § riksdagsordningen om återförvisning till utskottet för ytterligare beredning. I förevarande betänkande tas dels dessa motioner åter upp, dels behandlas ett antal motioner som väckts under allmänna motionstiden i år.
Därutöver behandlas i betänkandet regeringens skrivelse 1990/91:148 om pensionärernas medinflytande och en motion som väckts med anledning av denna.
Till betänkandet har fogats 22 reservationer och 1 särskilt yttrande. Framställningen har delats upp i följande avsnitt:
1. Övergång till republik 2. Förstärkt lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m. 3. Folkomröstningsinstitutet 4. Rösträttsregler m.m. 5. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen 6. Personval 7. Fyraprocentsspärren m.m. 8. Antalet ledamöter i riksdagen m.m. 9. Mångsyssleriet i politiken 10. Val av statsminister m.m. 11. Behörighetskrav för statsråd m.m. 12. Åtal mot domare m.m. 13. Etikregler för politiker m.m. 14. Regler för opinionsundersökningar 15. Ny grundlagsutredning 16. Pensionärernas medinflytande m.m.
Motioner
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989/90
1989/90:K203 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att efter ett riksdagsval den nya riksdagen alltid får pröva frågan om statsminister.
1989/90:K204 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att slopa begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14§ regeringsformen.
1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ökade möjligheter till personval i enlighet med vad i motionen anförts, 2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om minskat antal riksdagsmän i enlighet med vad i motionen anförts, 3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade möjligheter till rådgivande folkomröstningar i enlighet med vad i motionen anförts, 4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen för att skydda utlandssvenskarnas rösträtt, 5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas, 13. att riksdagen, för att vidga lagprövningsrätten, beslutar att ändra 11 kap. 14§ regeringsformen i enlighet med vad i motionen anförts, 14. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet av en författningsdomstol i enlighet med vad i motionen anförts.
1989/90:K210 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att 3 kap. 2§ regeringsformen skall ha följande lydelse: Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års ålder har ej rösträtt.
1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrade möjligheter till personval, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar, 3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade möjligheter till folkomröstningar, 4. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande lydelse av 3 kap. 2§ regeringsformen: Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års ålder senast på valdagen har ej rösträtt. Fråga huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grund av en före valet upprättad röstlängd., 6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagprövningsrätt, 12. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny grundlagsutredning.
1989/90:K216 av Bo Hammar och Rolf L Nilson (vpk) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av regeringsformen att riksdagens ombudsman ensam får rätt att väcka åtal eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten.
1989/90:K217 av Bo Hammar m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen beslutar att såsom vilande anta följande förslag till lag om ändring i regeringsformen: Endast den får vara statsråd som är svensk medborgare. Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom.
1989/90:K219 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar att mandatperioden för riksdagen, landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige skall vara fyra år, 2. att riksdagen beslutar att val till riksdagen sker vid ett tillfälle och att val till landsting och kommun sker två år därefter.
1989/90:K223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att invandrare/flyktingar skall få rösträtt även i riksdagsval utan att vara svenska medborgare, enligt vad som anförts i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf615.
1989/90:K226 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta förslag till handbok i etik för politiker.
1989/90:K230 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en parlamentarisk grundlagsutredning med de uppgifter som angetts i motionen.
1989/90:K233 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år. Motiveringen återfinns i motion 1989/90:L412.
1989/90:K240 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en övergång från ärftlig monarki i Sverige till ett republikanskt styrelseskick.
1989/90:K242 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkrörelsernas roll för demokratins utveckling och för ett vitalt samhällsklimat.
1989/90:K245 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mandatperiodens längd samt om skilda val till riksdag resp. landsting och kommuner.
1989/90:K247 av Hans Leghammar och Kent Lundgren (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar sådan ändring av regeringsformen och övriga berörda författningar att ordinarie domare skall kunna skiljas från sin tjänst endast genom dom i brottmål samt att påföljd för åsidosättande av tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i brottmål, 2. att, om hemställan under 1 ej bifalls, riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om sådana författningsändringar.
1989/90:K248 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ekonomiska hinder för nya partier, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att spärrarna till riksdagen skall sänkas.
1989/90:K251 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en svensk författningsdomstol.
1989/90:K254 av Gunnar Hökmark (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att frågan om ökade möjligheter till direkt medborgerligt inflytande, utökat skydd för individuella rättigheter och en förbättrad kontroll av den politiska makten bör utredas mot bakgrund av vad som ovan anförts.
1989/90:K257 av Karl Erik Olsson och Pär Granstedt (c) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att hos offentliga institutioner, myndigheter etc. stimulera till åtgärder för att ge etiska värderingar utrymme i myndighetsutövningen, 2. att riksdagen beslutar, på samma sätt som olika yrkesgrupper, att utarbeta etiska normer för politiker på sätt som föreslås i motionen.
1989/90:K304 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om talmannens befogenheter.
1989/90:K307 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas 1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning och lagförslag för att begränsa mångsyssleriet i politiken, 2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utredning och lagförslag för att begränsa antalet mandatperioder för politiska uppdrag.
1989/90:K323 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning av det förslag till förändrad riksdag som skisserats i motionen.
1989/90:K804 av Helge Hagberg och Lars Svensson (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om stöd till vissa gruppers engagemang.
1989/90:K807 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att ta till vara den resurs som inte minst folkrörelser, kyrkor och samfund utgör när det gäller att slå vakt om och konkretisera de normer och värderingar som är en förutsättning för en fungerande samhällsgemenskap.
1989/90:K813 av Per Gahrton (mp) vari yrkas 1. att riksdagen beslutar föranstalta om en kartläggning av gällande praxis beträffande insyn, kontroll, granskning och sanktioner i form av etiska kommittéer, etiska normer, parlamentariska förhör etc. beträffande höga makthavare i näringsliv, politik och offentlig tjänst i ett antal demokratier i olika delar av världen, däribland USA, Västtyskland och Japan, 2. att riksdagen beslutar föranstalta om en sammanställning av inträffade fall av maktmissbruk för privatekonomisk vinning inom privat och offentlig sektor i Sverige under 1980-talet (av typ de aktuella fallen SE-Banken-Palmstierna och FFV-Nyman).
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91
1990/91:K201 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att frågan om rätt för nyvald riksdag att alltid få pröva frågan om statsminister utreds och förslag framläggs.
1990/91:K202 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att slopa begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14 § regeringsformen.
1990/91:K205 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om förbättrade möjligheter till personval,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införandet av fyraåriga mandatperioder,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om införande av skilda valdagar,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ökade möjligheter till folkomröstningar,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkomröstningar om grundlagsförslag,
6. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande lydelse av 3kap. 2 § regeringsformen: Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års ålder senast på valdagen har ej rösträtt. Fråga huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgörs på grund av en före valet upprättad röstlängd,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagprövningsrätt,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av JK-ämbetet.
14. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny grundlagsutredning.
1990/91:K212 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bl.a. talmannens befogenheter.
1990/91:K214 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté med uppgift att utarbeta ett förslag till handbok i etik för politiker.
1990/91:K216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ökade möjligheter till personval i enlighet med vad som i motionen anförts,
2. att rikdagen hos regeringen begär utredning om minskat antal riksdagsmän i enlighet med vad som i motionen anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade möjligheter till rådgivande folkomröstningar i enlighet med vad som i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen för att skydda utlandssvenskarnas rösträtt,
6. att riksdagen uttalar att fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas,
11. att riksdagen, för att vidga lagprövningsrätten, beslutar att ändra 11 kap. 14 § regeringsformen i enlighet med vad som i motionen anförts,
12. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet av en författningsdomstol i enlighet med vad som i motionen anförts,
1990/91:K217 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen beslutar att 3 kap. 2 § skall ha följande lydelse: Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års ålder har ej rösträtt.
1990/91:K222 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur rösträttslösa barns och ungdomars politiska inflytande över framtiden skall kunna organiseras på ett demokratiskt rimligt sätt, mot bakgrund av vad i motionen anförts.
1990/91:K223 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär kartläggning av existerande regler eller praxis beträffande politisk etik i ett antal olika demokratier.
1990/91:K229 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om mandatperiodens längd samt om skilda val till riksdag resp. landsting och kommuner.
1990/91:K243 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om folkrörelsernas roll för demokratins utveckling och för ett samhällsklimat med mångfald och vitalitet.
1990/91:K245 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär ett förslag om rösträtt i riksdagsval för invandrare oberoende av medborgarskap.
1990/91:K248 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om fördjupning av demokratin,
3. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en parlamentarisk författningsutredning i enlighet med vad som anförs i motionen.
1990/91:K249 av Barbro Westerholm (fp) vari yrkas att riksdagen hos talmanskonferensen begär en utredning i enlighet med vad som anförts i motionen i syfte att åstadkomma en överenskommelse mellan de politiska partierna om etiska regler för politiker.
1990/91:K251 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en debatt om etik och etiska regler i samhällsarbetet bör initieras och konkretiseras i enlighet med vad i motionen anförts.
1990/91:K255 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de äldres möjligheter att delta i det politiska livet (avsnitt 2.2).
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf357.
1990/91:K256 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna att rösträttsåldern bör sänkas till 16 år.
Motiveringen återfinns i motion 1990/91:L427.
1990/91:K426 av Hans Leghammar och Gösta Lyngå (mp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär en utredning angående opinionsbildningens villkor, speciellt i förhållande till opinionsinstitutens verksamhet.
1990/91:K709 av Hans Leghammar m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att de ekonomiska förutsättningarna bör förbättras för nya partier,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att spärrarna till riksdagen bör sänkas.
1990/91:K710 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att invandrare/flyktingar skall få rösträtt även i riksdagsval utan att vara svenska medborgare, enligt vad som anförts i motionen. Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf627.
Motion med anledning av regeringens skrivelse 1990/91:148
1990/91:K94 av Margit Gennser (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de tankegångar som presenteras i skrivelsen inte bör föranleda några åtgärder.
Regeringens skrivelse
1990/91:148 varigenom riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i skrivelsen anförts om formerna för pensionärernas medinflytande.
Utskottet
1. Övergång till republik
Motionen
I motion 1989/90:K240 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) hävdas att monarkin för länge sedan har spelat ut sin roll i Sverige och snarast bör ersättas med ett demokratiskt statsskick, där statsöverhuvudet väljs av folket. Formerna för detta bör enligt motionärerna utredas.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen behandlat frågan om övergång till republik. Senast skedde det hösten 1989 (1989/90:KU12) då ett motionsyrkande från Lars Werner m.fl. (v) liksom tidigare avstyrktes under erinran om den ståndpunkt angående statsformen som intogs vid 1974 års författningsreform. Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motion 1989/90:K240.
2. Förstärkt lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.
Motionerna
Enligt 11 kap. 14 § regeringsformen gäller att om domstol eller annat offentligt organ finner att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning, eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften inte tillämpas. I flera motioner påpekas att det finns en begränsning i denna lagprövningsrätt. Om riksdagen eller regeringen beslutat om föreskriften skall tillämpningen nämligen underlåtas endast om felet är uppenbart.
Den nuvarande regleringen har enligt motionerna 1989/90:K206 yrkande 13 och 1990/91:K216 yrkande 11 båda av Carl Bildt m.fl. (m) skapat utrymme för lagstiftning som stämmer mindre väl överens med regeringsformens krav. En utvidgad lagprövningsrätt bör därför införas. Motionärerna menar att lagprövning bör kunna ske även om avvikelsen inte är uppenbar. I motionerna hemställs att detta ges regeringen till känna.
Lagprövningsrätten berörs också i motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). Enligt motionärerna bör man på grund av den kritik som framförts mot den gällande restriktionen överväga att ta bort den. Ingen kan vara betjänt av att det kan hävdas att riksdag och regering har ett visst utrymme för olagliga beslut, som inte kan påtalas i efterhand. Motionärerna vill dock samtidigt betona att ett tillstånd, där lagprövningsrätten kommer till vidsträckt användning, inte är önskvärt. Prövningen kommer i efterhand, ibland långt efter det att en omstridd bestämmelse antagits. Ett underkännande kan således få omfattande konsekvenser. Lagprövningsrättens utformning tillhör de frågor som enligt motionen bör behandlas av en ny grundlagsutredning. Yrkandet om en sådan behandlas under punkt 14 i detta betänkande.
Ett slopande av begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14§ begärs i motionerna 1989/90:K204 och 1990/91:K202 båda av Allan Ekström (m).
Även i motionerna 1989/90:K215 yrkande 6 samt 1990/91:K205 yrkande 8 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp) hävdas att en förstärkning av lagprövningsrätten är nödvändig. Hur lagprövningsrätten skall konstrueras bör dock bli föremål för ytterligare utredning. En tänkbar lösning är enligt motionärerna att införa en författningsdomstol, en annan är att lagprövningsrätten för de allmänna domstolarna blir mer generell genom att uppenbarhetsrekvisitet avskaffas i 11 kap. 14§ regeringsformen.
I motion 1989/90:K251 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att behovet av inrättandet av en svensk författningsdomstol noga bör övervägas. Författningsdomstolens maktbefogenhet skall vara att domstolen har rätt att upphäva ett beslut som den finner grundlagsstridigt. Antalet domare i domstolen skulle kunna bestämmas till nio, varav fem skall utses gemensamt av högsta domstolen och regeringsrätten. De återstående fyra bör enligt motionen utses av riksdagen.
Enligt motionerna 1989/90:K206 yrkande 14 samt 1990/91:K216 yrkande 12 båda av Carl Bildt m.fl. (m) kan det tänkas att en utvidgad lagprövningsrätt inte skulle vara tillräcklig för att garantera en grundlagsenlig lagstiftning och tillämpning. Frågan om lämpligheten av att inrätta en författningsdomstol, dess kompetens, sammansättning och verksamhet bör göras till föremål för en allsidig och inträngande utredning.
I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) ges däremot en rad argument mot införande av en författningsdomstol. Enligt motionärerna skulle man med en särskild författningsdomstol knappast kunna ha kvar lagprövningsrätten i sin nuvarande form. Författningsdomstolen skulle i så fall bli ett med högsta domstolen och regeringsrätten konkurrerande organ. Även lagrådets position skulle förändras med en särskild författningsdomstol.
Till detta kommer enligt motionen att en författningsdomstol till sin funktion vanligen blir en extra och ibland betydelsefull politisk instans. De känsligaste frågorna en författningsdomstol får ta ställning till är sådana som det råder politisk strid kring. En politisering av tillsättningen av domare är därför svår att undvika. Motionärerna hävdar att det i princip alltid måste anses diskutabelt att lägga politisk makt på instanser av vilka det inte kan utkrävas politiskt ansvar. Även frågan om inrättande av författningsdomstol bör enligt motionen behandlas av en ny grundlagsutredning (jfr punkt 15).
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrkte hösten 1989 liksom tidigare motioner om såväl förstärkt lagprövningsrätt som införande av författningsdomstol. Beträffande motiveringarna hänvisas till utskottets betänkande 1989/90:KU12.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206 yrkandena 13 och 14, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K204, 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K251, 1990/91:K202, 1990/91:K205 yrkande 8 samt 1990/91:K216 yrkandena 11 och 12 avstyrks.
3. Folkomröstningsinstitutet
Motionerna
Enligt motion 1989/90:K206 yrkande 3 av Carl Bildt m.fl. (m) talar starka skäl för att låta en del av riksdagens ledamöter, exempelvis en tredjedel, kunna kräva att rådgivande folkomröstning anordnas. Det är dock, enligt motionärerna, självfallet att sådan omröstning inte skall kunna ske i alla frågor. Exempelvis bör renodlade budgetfrågor vara undantagna. I motionen sägs också att det finns anledning öppna möjligheter till folkomröstning på initiativ av medborgarna. En tänkbar lösning är att om etthundratusen väljare kräver folkomröstning skall rådgivande sådan anordnas. Frågan om ett ökat användande av folkomröstningsinstitutet bör enligt motionärerna utredas snarast. Yrkandet får stöd i motion 1990/91:K216 yrkande 4 av samma motionärer.
Ett motsvarande krav framförs i motionerna 1989/90:K215 yrkande 3 och 1990/91:K205 yrkande 4 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Enligt motionärerna är skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning flera. Nya frågor kan bli aktuella där de politiska organisationerna inte kan göra anspråk på att tala för en samlad folkopinion. Vissa frågor skär genom partilinjerna eller följer inte traditionella skiljelinjer i politiken. Inriktning för en beredning av frågan bör enligt motionärerna vara att låta en minoritet på förslagsvis en tredjedel av riksdagens ledamöter få till stånd folkomröstning. Även andra former för att utlösa en sådan omröstning, t.ex. folkinitiativ, bör utredas.
Vilande grundlagsförslag bör enligt motion 1990/91:K205 yrkande 5 som huvudregel "brytas ut" ur valrörelserna och bli föremål för särskild folkomröstning i samband med det ordinarie valet. Endast okontroversiella förändringsförslag, t.ex. förslag som vid första omröstningen vunnit mer än fem sjättedels majoritet skulle enligt motionen kunna genomföras som i dag -- utan folkomröstning -- via ett andra beslut i riksdagen efter mellanliggande val.
Även i motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) berörs frågan om ett utökat folkomröstningsinstitut. I motionen erinras om att riksdagsupplösning och extra val ibland brukar förordas som en bättre metod än folkomröstning för att lösa tvister i påträngande viktiga politiska sakfrågor. Motionärerna är av annan mening. Enligt dem är det bästa sättet för att låta medborgarna direkt ta ställning i viktiga tvistefrågor att anordna folkomröstning. Utöver att ge medborgarna direkt beslutanderätt kan folkomröstningsinstitutet enligt motionen fungera som ett skydd för minoriteters åsikter och rättigheter. Av betydelse härvidlag är hur institutet utformas.
Motionärerna vidhåller sina tidigare framförda krav att de erfarenheter som vunnits i vårt land och i andra länder under efterkrigstiden skall sammanställas, utvärderas och utgöra grund för nya regler för folkomröstningar. Även denna uppgift bör ingå i uppdraget för den parlamentariska utredning som förordas i motionen (jfr punkt 15). Utredningen bör i denna del bl.a. överväga att göra de nu rådgivande folkomröstningarna beslutande, att ge en riksdagsminoritet rätt att få en omröstning till stånd samt att tillskapa en ordning som gör att flera olika alternativ inte kan förekomma i samma omröstning. Även möjligheten till s.k. folkinitiativ, dvs. rätt för ett i författningen angivet antal medborgare att få till stånd folkomröstning, bör enligt motionen prövas i utredningen.
Utskottets bedömning
Motionsyrkanden om en utvidgning av folkomröstningsinstitutet avstyrktes av utskottet hösten 1989 (1989/90:KU12). Utskottet konstaterade då som tidigare att frågan tagits upp av folkstyrelsekommittén, men att dess majoritet motsatt sig någon utvidgning med motiveringen att ett ökat inslag av folkomröstningar skulle försvaga det parlamentariska styrelseskicket och motverka strävandena att stärka riksdagens ställning.
Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motionerna 1989/90:K206 yrkande 3, 1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 4.
Utskottet vill med anledning av motion 1990/91:K205 yrkande 5 om beslutande folkomröstning rörande grundlagsförslag erinra om att sådan enligt bestämmelserna i 8 kap. 15 § regeringsformen skall anordnas om det begärs av minst en tiondel av riksdagens ledamöter och minst en tredjedel av ledamöterna röstar för bifall till yrkandet.
Rättighetsskyddsutredningen på vars förslag detta institut inrättades diskuterade (SOU 1978:34 s.152) huruvida det borde utgöra ett obligatoriskt inslag i grundlagsstiftningsproceduren eller om man skulle ge en riksdagsminoritet av viss storlek rätt att få till stånd en folkomröstning.
Beträffande valet mellan dessa båda alternativ anförde utredningen följande:
Av dessa alternativ kan det första från rent principiella utgångspunkter te sig mest tilltalande. Man måste emellertid beakta att många grundlagsändringar är av ganska detaljbetonad, teknisk karaktär och utan större betydelse för folkstyrelsen som sådan. De betydelsefulla grundlagsändringar som har gjorts under de senaste åren är undantagsföreteelser snarare än normalfall. Grundsatsen att folket bör ha möjlighet att delta i beslut som är av grundläggande betydelse för det demokratiska styrelseskicket eller för medborgarnas fri- och rättigheter kräver således inte att folkomröstningar äger rum i samband med varje grundlagsändring. Man kan tvärtom befara att institutet skulle forlora i värde om det kom till användning alltför ofta.
Utredningens slutsats blev att folkomröstningar av detta slag borde komma till stånd först efter särskilt beslut men att ett sådant beslut skulle kunna fattas redan av en minoritet av riksdagens ledamöter. Det antal som genomgående föreslagits -- en tredjedel av riksdagens ledamöter -- utgjorde enligt utredningen en lämplig avvägning i frågan.
Enligt utskottets mening innehåller den nuvarande ordningen ett tillfredsställande minoritetsskydd. Utskottet finner därför inte anledning att i enlighet med vad som förordas i motion 1990/91:K205 yrkande 5 föreslå en förändring av möjligheterna att få till stånd beslutande folkomröstning i grundlagsfråga. Yrkandet avstyrks.
4. Rösträttsregler m.m.
Motionerna
Grundlagsreglering av svenska medborgares rösträtt föreslås i motionerna 1989/90:K206 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 5 av Carl Bildt m.fl. (m), 1989/90:K210 och 1990/91:K217 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) samt 1989/90:K215 yrkande 4 och 1990/91:K205 yrkande 6 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Förslaget innebär att den särbestämmelse som nu finns i 3 kap. 2§ regeringsformen och som möjliggör förändring av utlandssvenskarnas rösträtt genom vallagen utgår.
I motionerna 1989/90:K223 och 1990/91:K710 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att riksdagen beslutar att utlänningar skall ges rösträtt till riksdagsval efter fem års vistelse i Sverige oavsett svenskt medborgarskap. Förslag om rösträtt för invandrare, oavsett medborgarskap, begärs också i motion 1990/91:K245 av Lars Werner m.fl. (v). I motionen påpekas att invandringen för Sveriges del inneburit att befolkningen inte längre är lika enhetlig som tidigare. Det finns flera hundra tusen invandrare och invandrarättlingar som saknar rösträtt i riksdagsval. En sådan rätt bör införas och i princip utformas efter samma regler som gäller för rösträtt vid kommunalval.
En sänkning av rösträttsåldern från 18 till 16 år förordas i motionerna 1989/90:K233 och 1990/91:K256 av Åsa Domeij m.fl. (mp). I motionerna erinras om att skolplikten upphör vid 16 års ålder och att den obligatoriska skolan bl.a. har till uppgift att informera om hur samhället, inkl. det politiska systemet, fungerar. En 16-åring skall alltså ha fått den information som staten anser behövs för att kunna aktivt delta i samhällslivet. Enligt motionärerna finns det därför ingen anledning att behöva vänta med att få rösträtt ända till 18 års ålder.
I motion 1990/91:K222 av Per Gahrton (mp) föreslås en utredning om ökat politiskt inflytande för barn och ungdom under 18 år. En möjlighet som nämns är sänkt rösträttsålder. En annan är en politisk "barnkammare", dvs. en beslutsförsamling som utses i allmänna val samtidigt med riksdagsvalen av alla ungdomar och barn över en viss minimiålder. Vilken den åldern skall vara anges inte i motionen. Enligt motionären skall "barnkammaren" antingen kunna vara remissinstans för olika sorters frågor eller fungera som ett sorts "överhus" med rätt att behandla alla frågor som behandlas i riksdagen, men med begränsad rätt att påverka riksdagens beslut.
Utskottets bedömning
Utskottet behandlade hösten 1989 yrkanden om grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt. Utskottet erinrade om att sambandet mellan rösträtt och medborgarskap behandlats i medborgarskapskommittén. Enligt utskottet borde den fortsatta beredningen av kommitténs förslag avvaktas innan ställning togs till frågan om grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt. Motionsyrkandena avstyrktes därför.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206 yrkande 4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205 yrkande 6 och 1990/91:K216 yrkande 5 avstyrks.
Utskottet avstyrkte hösten 1989 även motioner om rösträtt i riksdagsvalen för invandrare. Även i det fallet skedde det med hänvisning till den fortsatta beredningen av medborgarskapskommitténs förslag.
Inte heller på denna punkt finner utskottet anledning frångå sitt tidigare ställningstagande. Motionerna 1989/90:K223, 1990/91:K245 och 1990/91:K710 avstyrks.
Utskottet fann det 1989 heller inte befogat med något riksdagsinitiativ i fråga om rösträttsåldern. Utskottet erinrade om att grundlagberedningen när den föreslog den nuvarande rösträttsåldern hänvisade bl.a. till den omfattande civilrättsliga handlingsförmåga som var knuten till 18-årsåldern samt att värnpliktsåldern och rätt att ingå äktenskap inträdde vid samma ålder.
Utskottet gör samma bedömning nu. Utskottet finner det heller inte befogat med en utredning om inrättande av en beslutsförsamling för barn och med begränsad rätt att påverka riksdagens beslut av det slag som föreslås i motion 1990/91:K222. Det är i första hand en fråga för de politiska organisationerna att finna former för att de ungdomar som inte uppnått rösträttsåldern ändå skall kunna delta i politisk verksamhet. Motionerna 1989/90:K233, 1990/91:K222 och 1990/91:K256 avstyrks.
5. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen
Motionerna
En förlängning av mandatperioden vid de allmänna valen i förening med en övergång till skilda valdagar för riksdags- resp. kommunal- och landstingsvalen förordas i motionerna 1989/90:K206 yrkande 5 samt 1990/91:K216 yrkande 6 båda av Carl Bildt m.fl. (m), 1989/90:K215 yrkande 2 samt 1990/91:K205 yrkandena 2 och 3 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp), 1989/90:K219 av Ragnhild Pohanka (mp), 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c), 1989/90:K245 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) samt 1990/91:K229 av Hans Leghammar m.fl. (mp). Frågan berörs också i motion 1989/90:K624 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). Den senare motionen behandlas i betänkande 1990/91:KU3.
Motiveringarna i motionerna för en förlängning av mandatperioden är att med en sådan skulle förutsättningar skapas för en längre planeringsperiod. Med skilda valdagar skulle, enligt motionärerna, risken för att kommunalvalen kommer i skymundan för riksdagsvalen försvinna.
Bakgrund
Ordningen med treåriga mandatperioder och gemensam valdag för riksdags-, landstings- och kommunalvalen infördes genom den partiella grundlagsreformen som beslöts av riksdagen 1968--1969. Den nya regeringsformen som antogs av riksdagen 1973--1974 medförde inga förändringar av valsystemet i denna del. Efter antagandet av den nya regeringsformen kom dock utredningsarbetet på författningsområdet att fortsätta. Utredningsarbetet avsåg såväl frågorna om förstärkning av grundlagsskyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna som de grundläggande frågorna kring valsystemet, mandatperiodens längd, den gemensamma valdagen m.m.
1980 tillsatte regeringen en kommitté som antog namnet grundlagskommittén. De frågor som kommittén skulle behandla var främst den gemensamma valdagen, mandatperiodens längd, nyvalsinstitutet, regeringsbildningsproceduren och regeringens beslutsformer. I det betänkande som kommittén lade fram 1981 föreslog den borgerliga majoriteten att skilda valdagar för riksdagsval och kommunala val skulle införas och att mandatperioderna skulle förlängas till fyra år. Någon ändring i möjligheterna att anordna nyval föreslogs inte av majoriteten.
De socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig. De ansåg att kritiken mot den gemensamma valdagen var överdriven. Enligt deras mening krävdes ytterligare utredning innan tiden var mogen för ett definitivt ställningstagande. I avvaktan härpå var de socialdemokratiska ledamöterna dock beredda medverka till en effektivisering av nyvalsinstitutet. Även vpk-ledamoten reserverade sig. Han förordade att ordningen med gemensam valdag och treåriga mandatperioder skulle behållas.
Sedan grundlagskommitténs betänkande remissbehandlats hölls hösten 1981 överläggningar mellan riksdagspartierna för att diskutera den fortsatta behandlingen av frågorna. Vid överläggningarna enades man om att det arbete som grundlagskommittén hade inlett skulle fortsätta med sikte på en reform som riksdagen kunde ta ställning till i samband med 1985 års val. Beredningen skulle ske i justitiedepartementet under ledning av justitieministern och tillsammans med företrädare för de fem riksdagspartierna. De frågor som i första hand skulle tas upp var desamma som grundlagskommittén hade behandlat.
Den arbetsgrupp som tillsattes kom under sitt arbete in på en rad andra författningsfrågor som hade samband med huvudfrågorna. Bland dessa kan nämnas ökade möjligheter att anordna folkomröstningar, förstärkt skydd för en riksdagsminoritet, vitalisering av riksdagens arbetsformer och avskaffande eller uppmjukning av fyraprocentsspärren vid riksdagsval.
I början av 1984 stod det klart att det inte fanns förutsättningar för att uppnå enighet i huvudfrågorna i tid för att ett förslag till grundlagsändringar skulle kunna läggas fram för riksdagsbehandling i samband med 1985 års val. Arbetsgruppen var emellertid enig om att de frågor som hade behandlats av gruppen borde utredas ytterligare med sikte på att en författningsreform skulle kunna beslutas i parlamentarisk enighet. Det fortsatta arbetet borde enligt arbetsgruppen bedrivas i en parlamentarisk kommitté.
Även konstitutionsutskottet framhöll i ett betänkande våren 1984 att det var angeläget att utredningsarbetet på författningsområdet fortsatte på det sätt som arbetsgruppen föreslagit. Konstitutionsutskottet uttalade vissa önskemål om vilka frågor som skulle tas upp i det kommande utredningsarbetet. Riksdagen ställde sig bakom utskottet.
I juni 1984 beslöt regeringen tillkalla den kommitté som arbetsgruppen och riksdagen hade förordat. Kommittén skulle ha till huvuduppgift att överväga förutsättningarna för en författningsreform med syfte att förbättra folkstyrelsens villkor. Bland kommitténs uppgifter ingick att utreda förutsättningarna för en förlängning av mandatperioden för riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige från tre till fyra år liksom frågan om gemensamma eller skilda valdagar för riksdagsval, landstingsval och kommunalval. Kommittén antog namnet folkstyrelsekommittén. Dess slutbetänkande (SOU 1987:6) avgavs i januari 1987.
I folkstyrelsekommittén enade sig de fyra största partierna om att föreslå en förlängning av mandatperioden till fyra år. Däremot rådde det delade meningar i kommittén om huruvida riksdagsvalen och de kommunala valen skulle äga rum samtidigt eller ej. Kommitténs majoritet bestående av de socialdemokratiska ledamöterna förordade att den gemensamma valdagen bevarades. Företrädarna för de borgerliga partierna föreslog däremot att valen till riksdagen och till de kommunala församlingarna skulle hållas åtskilda med två års mellanrum. Vpk-ledamoten förespråkade ett bibehållande av det dittillsvarande systemet. Mot denna bakgrund avstod regeringen från att lägga fram förslag i denna fråga.
Utskottet har därefter vid två tillfällen, senast hösten 1989 (1989/90:KU12), behandlat motioner med förslag om en övergång till fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar. Utskottet beklagade vid båda tillfällena att folkstyrelsekommittén inte kunde enas om en lösning i denna fråga. Någon förnyad sakbehandling av frågan i utskottet eller i en ny kommitté fann utskottet inte vid någondera tidpunkten meningsfull.
Utskottets bedömning
Enligt utskottet är det viktigt att debatten fortsätter i denna liksom i en rad andra författningsfrågor. Syftet bör vara att nå lösningar vilka har stöd av en bred riksdagsmajoritet. Utskottet gör dock, liksom när frågan senast behandlades, bedömningen att förutsättningarna för en sådan lösning ännu inte föreligger och avvisar därför utredningskravet. Motionerna 1989/90:K206 yrkande 5, 1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245, 1990/91:K205 yrkandena 2 och 3, 1990/91:K216 yrkande 6 samt 1990/91:K229 avstyrks.
6. Personval
Motionerna
En utredning om förbättrade möjligheter till personval begärs i fyra motioner. I motion 1989/90:K206 yrkande 1 av Carl Bildt m.fl. (m) ges exempel från valsystemen i några västeuropeiska länder som enligt motionärerna visar att det går att åstadkomma valsystem som bygger på proportionalitet och personval. Ett sätt att i Sverige åstadkomma ett påtagligt inslag av personval med bevarande av riksproportionaliteten är enligt motionen att ge varje väljare två röster. Den ena rösten skulle i ett sådant system användas vid majoritetsval i enmansvalkretsar och den andra vid proportionella val i regioner. Ett liknande yrkande finns i motion 1990/91:K216 yrkande 1 av samma motionärer. Enligt den senare motionen bör frågan om ökade möjligheter till personval utredas snarast. Mot bakgrund av dess betydelse bör denna fråga utredas separat och inte tillsammans med övriga grundlagsfrågor.
Enligt motion 1989/90:K215 yrkande 1 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) var folkstyrelsekommitténs förslag för att åstadkomma ett ökat personval ett steg framåt. Det innebar dock inte i något väsentligt avseende någon förändring. Enligt motionärerna är det därför angeläget att riksdagen så fort som möjligt bereds tillfälle att ta ställning till ett nytt förslag som innebär att den enskilde väljaren inom ramen för partivalet får ökade möjligheter till personval. Frågan behandlas också i motion 1990/91:K205 yrkande 1 av samma motionärer. Enligt den senare motionen behövs ett nytänkande på detta område. En grundlagsutredning bör ges i uppdrag att utreda valsystem med kraftiga inslag av personval. I motionen hävdas att det valsystem som tillämpas i Finland är ett exempel på att högt ställda krav på personval kan kombineras med hög proportionalitet och traditionellt åsiktsval. Det finska valsystemet bör enligt motionen ligga till grund för den fortsatta diskussionen i personvalsfrågan. Den föreslagna utredningen bör dock ta ställning till om det för svensk del bör kompletteras med en möjlighet att rösta enbart på parti, utan angivande av personnamn.
I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) framhålls i denna del att det är viktigt att det proportionella valsystemet, med en rättvis fördelning av mandaten mellan de partier som passerat fyraprocentsspärren, behålls. Motionärerna avvisar därför de olika förslag som förts fram i den allmänna debatten om en övergång till majoritetsvalsystem.
Motionärerna anser dock att det samtidigt bör införas ett ökat inslag av personval inom det proportionella valsystemets ram. I motionen förordas ett fakultativt personvalssystem, dvs. ett system där väljaren antingen kan rösta på person eller på kandidaterna i den ordning som partiet nominerat dem. Personrösterna skall sedan vid sammanräkningen vägas mot partirösterna. Motionärerna påpekar att olika varianter av detta system används i flera med vårt land jämförbara länder, t.ex. i Danmark och Belgien.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare behandlat yrkanden om utredning av ökade möjligheter till personval inom ramen för det svenska valsystemet. Senast skedde det hösten 1989 (1989/90:KU12). Utskottet konstaterade då som tidigare att två kommittéer, först personvals- och valkretsutredningen (SOU 1977:94) och senare folkstyrelsekommittén, hade lämnat förslag till förstärkning av personvalsinslaget. Båda förslagen hade fått ett svalt mottagande och kritiserats från både principiella och tekniska utgångspunkter. Detta uppfattade utskottet som ett uttryck för att tillräckligt intresse för personvalsfrågan inte förelåg. Utskottet fann det därför vid den tidpunkten inte meningsfullt med ytterligare utredning av frågan.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206 yrkande 1, 1989/90:K215 yrkande 1 samt 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 samt 1990/91:K216 yrkande 1 avstyrks.
7. Fyraprocentsspärren m.m.
Motionen
I motionerna 1989/90:K248 av Inger Schörling m.fl. (mp) och 1990/91:K709 av Hans Leghammar m.fl. (mp) påpekas att det i dag inte ges något partistöd till de partier som inte har nått över 4% i riksdagsvalen. Enligt motionärernas mening måste det finnas ett grundstöd för alla partier, om de har registrerat ett visst antal namnunderskrifter. Vidare bör de partier som uppnått 1% av rösterna i föregående val också garanteras ett visst grundstöd.
I motionerna föreslås också att den nuvarande fyraprocentsspärren sänks till 2% i riksdagsvalet. En sådan spärr skulle underlätta för nya opinioner att få sin stämma hörd i riksdagen. Samtidigt skulle den vara en rimlig spärr för dagsländebetonade rörelser. I konsekvens med förslaget till sänkning av fyraprocentsspärren föreslår motionärerna att den nuvarande spärren på 12% av rösterna i en enskild valkrets sänks till 6%.
Utskottets bedömning
Utskottet har vid ett stort antal tillfällen avstyrkt yrkanden om slopande eller sänkning av fyraprocentsspärren. Senast skedde det hösten 1989. Beträffande motiveringen hänvisas till utskottets betänkande 1989/90:KU12. Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K248 yrkande 2 och 1990/91:K709 yrkande 2 avstyrks.
Vid beredningen av förslaget till statligt partistöd i 1988/89 års budgetproposition behandlade utskottet också ett motionsyrkande från Inger Schörling m.fl. (mp) om översyn av reglerna för partistödet. Utskottet fann inte att en sådan översyn var påkallad. Yrkandet avstyrktes. Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K248 yrkande 1 och 1990/91:K709 yrkande 1 avstyrks.
8. Antalet ledamöter i riksdagen m.m.
Motionerna
En utredning om minskat antal riksdagsledamöter föreslås i motionerna 1989/90:K206 yrkande 2 samt 1990/91:K216 yrkande 2 båda av Carl Bildt m.fl. (m). Om antalet riksdagsledamöter minskade skulle det enligt motionärerna inte endast medverka till att riksdagsmännen blev bättre kända av medborgarna. Det skulle också leda till en "arbetsdugligare" riksdag. 249 ledamöter vore ur dessa aspekter ett lämpligt antal, dock kan enligt motionerna intresset för att alla delar av landet får en god representation tala för fler ledamöter.
En halvering av antalet ledamöter i förening med att varje mandat besätts av två ledamöter föreslås i motion 1989/90:K323 av Paul Ciszuk. Den ene ledamoten skulle enligt förslaget tjänstgöra under höstarna, den andre under vårarna.
Utskottets bedömning
Vilket antal ledamöter i riksdagen som ur olika aspekter är lämpligt har behandlats av såväl författningsutredningen som grundlagberedningen och folkstyrelsekommittén. För en redogörelse för frågans bakgrund hänvisas till utskottets betänkande 1989/90:KU12.
Folkstyrelsekommittén ansåg (SOU 1987:6 s. 89) bl.a. att antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man ville behålla en rimlig representation för de rena glesbygdsområdena. Utskottet instämde hösten 1989 i detta uttalande. Motioner från allmänna motionstiden 1989 om minskat antal ledamöter i riksdagen avstyrktes därför.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna 1989/90:K206 yrkande 2, 1989/90:K323 samt 1990/91:K216 yrkande 2 avstyrks.
9. Mångsyssleriet i politiken
Motionen
Mångsyssleriet i politiken behandlas i motion 1989/90:K307 av Inger Schörling m.fl. (mp). Bl.a. påpekas i motionen att mångsyssleriet minskar möjligheterna för många att aktivt delta i politiskt arbete och försvårar särskilt för kvinnor att få uppdrag. Vidare hävdas att det är påfrestande för mångsysslarens hälsa, familj och fritid och ofta innebär att ärendena inte hinner att bli ordentligt förberedda. Motionärerna föreslår därför att en utredning tillsätts för att arbeta fram ett lagförslag mot mångsyssleriet.
I motionen sägs också att möjligheten att göra sitt förtroendeuppdrag till "yrke" måste begränsas. Främst män håller sig länge kvar på politiska uppdrag; också detta gör det svårt för kvinnor att göra sig gällande. Motionärerna föreslår en begränsning så att det inte skall vara möjligt att sitta mer än tre mandatperioder i sträck i samma beslutande församling.
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrkte hösten 1989 (1989/90:KU12) motionsyrkanden om förbud mot omval efter tre mandatperioder till riksdag, landsting eller kommunfullmäktige. Enligt utskottet stred de föreslagna begränsningarna i valbarheten mot den grundläggande principen om den fria nomineringsrätten.
Utskottet gör samma bedömning nu. Motion 1989/90:K307 avstyrks.
10. Val av statsminister m.m.
Motionerna
I motionerna 1989/90:K203 och 1990/91:K201 båda av Martin Olsson (c) påpekas att någon skyldighet inte föreligger för statsministern och regeringen att ställa sina platser till förfogande efter ett riksdagsval, så att den nyvalda riksdagen får pröva regeringsfrågan. Detta utgör ett undantag från vad som gäller praktiskt taget alla andra uppdrag som erhållits genom beslut av riksdagen, landstingen eller kommunfullmäktige.
Enligt motionärens mening talar starka skäl för att regeringsformen kompletteras med en regel innebärande att nyvald riksdag alltid ges tillfälle att pröva statsministerns ställning. Det viktigaste av dessa är att den nuvarande ordningen strider mot parlamentarismens princip.
Den förtroendeomröstning som enligt nuvarande författning skall äga rum efter talmannens nominering av regeringschef kan enligt motionerna 1989/90:K304 och 1990/91:K212 båda av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (båda s) närmast betecknas som kuriös. Därutöver belastas talmansfunktionen enligt motionärernas mening av en krånglig spärregel, avsedd att begränsa talmannens möjligheter att i vissa situationer föranstalta om riksdagsupplösning och nyval. Även om en parlamentarisk situation av så allvarlig art skulle uppstå att alla sakskäl talar för extraval, kan ett sådant inte åstadkommas med mindre än att talmannen fått fyra statsministerkandidater förkastade av riksdagen.
I motionerna framhålls den ordning som tillämpas i Västtyskland som ett alternativ värt att studera. Enligt den västtyska författningen väljer förbundsdagen på förslag av presidenten en förbundskansler som i sin tur utser regeringens övriga ledamöter. Om förbundskanslern väljs med absolut majoritet i första omgången måste presidenten utnämna den sålunda valde. I den händelse valet sker med relativ majoritet, är han inte bunden att bekräfta valet. Skulle presidenten anse att den tilltänkte förbundskanslern har ett alltför bräckligt parlamentariskt underlag kan han upplösa förbundsdagen och utlysa nyval.
Misstroendevotum kan i den västtyska författningen endast riktas mot regeringschefen, som sålunda bär hela regeringsansvaret. Detta måste enligt motionärerna betecknas som ett konstruktivt misstroendevotum som får effekt endast om förbundsdagen väljer en ny förbundskansler.
I motionerna hävdas att de framtidsutmaningar som Sverige står inför kräver både en stark parlamentarism och en stark och beslutsför regering. Detta förutsätter enligt motionärerna i sin tur att talmannen ges en starkare ställning än vad som medges enligt nuvarande författning.
Rätten att utlysa extra val berörs också i motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). I motionen erinras om att talmannen, om han misslyckas fyra gånger med att få majoritet i riksdagen för en statsministerkandidat, kan förordna om nyval. Motionärerna anser inte att det därutöver över huvud taget skall finnas någon rätt att anordna extra val. Om denna möjlighet skall finnas kvar för mycket extraordinära situationer, så skall beslutanderätten enligt motionärerna under alla omständigheter ligga hos riksdagen. Motionärerna föreslår att frågan om rätten att anordna extra val och upplösa riksdagen skall ingå i det uppdrag som ges till den parlamentariska grundlagsutredning som de påyrkar. Yrkandet om en sådan utredning behandlas under punkt 14.
Bakgrund
Grundlagberedningen (SOU 1967:26) diskuterade inför den partiella författningsreformen förfarandet vid regeringsbildningen. Enligt beredningen låg det nära till hands att förverkliga den parlamentariska grundsatsen om regeringens förankring hos folkrepresentationen genom att tillägga riksdagen ensam rätten att utse statsminister. Beredningen fann dock, liksom tidigare författningsutredningen, att det inte var möjligt att utforma ett i alla hänseenden tillfredsställande system för att utse statsminister genom val i riksdagen.
Beredningen konstaterade att utmärkande för ett parlamentariskt statsskick är att regeringen har riksdagens förtroende eller åtminstone tolereras av riksdagen. Den fråga beredningen hade att ta ställning till var om regeringen skulle stödja sig på ett uttalat förtroende från riksdagens sida (positivt parlamentariskt ansvar) eller förutsättas ha riksdagens förtroende tills riksdagen uttalat sitt misstroende (negativt parlamentariskt ansvar).
Grundlagberedningen fann problem med tillämpning av principen om positivt parlamentariskt ansvar. Regeringen kunde enligt beredningen visserligen åläggas författningsenlig skyldighet att begära riksdagens förtroende i vissa situationer, t.ex. i samband med att den tillträdde. Att närmare bestämma inte bara i vilka fall regeringen skall begära riksdagens förtroende utan också vad begäran skulle omfatta erbjöd emellertid stora svårigheter.
Beredningen kom liksom tidigare författningsutredningen till uppfattningen att en ordning med negativt parlamentariskt ansvar var mest ändamålsenlig för att klarlägga förhållandet mellan riksdag och regering. Initiativet till att kontrollera förhållandet mellan regering och riksdag läggs med en sådan ordning hos riksdagen, som praktiskt taget när som helst har möjlighet att uttala sitt misstroende mot regeringen.
I sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) konstaterade grundlagberedningen att den inte fått anledning frångå sin tidigare mening om svårigheten att utforma ett i alla hänseenden tillfredsställande system för att utse statsminister genom val inom riksdagen. Beredningen förordade därför att uppgiften att utse statsminister skulle anförtros riksdagens talman. Den synpunkten hade dock framförts att talmannen, särskilt i vissa situationer, icke skulle kunna befria sig från politiska bindningar. Som ett korrektiv mot ett från parlamentarisk synpunkt oriktigt val av statsminister och för att ge riksdagen sista ordet föreslog beredningen den ordning med utnyttjande av misstroendeinstitutet som nu gäller.
I grundlagberedningens förslag till procedur ingick också en skyldighet för talmannen att när ett förslag till statsminister förkastats av riksdagen inleda nya förhandlingar och lägga fram nytt förslag. Beredningen menade dock att om riksdagen ännu efter fyra förslag inte hade gett sitt godkännande borde försöken avbrytas och riksdagen automatiskt upplösas.
Regeringsbildningsproceduren och frågan om obligatorisk sådan i anslutning till riksdagsval behandlades av utskottet 1979 (KU 1979/80:32) med anledning av ett flertal motioner. Utskottet förklarade dessa och en rad andra motioner besvarade med hänvisning till den då av regeringen aviserade översynen av vissa grundlagsfrågor.
Den kommitté som utförde översynen, grundlagskommittén, behandlade frågan om regeringsbildningen. I betänkandet SOU 1981:15 Grundlagsfrågor angavs att enligt vad kommittén inhämtat systemet i stort sett fungerat bra och lett till snabba lösningar t.o.m. vid regeringsbildningen 1978, då det parlamentariska läget var oklart. Kommittén redogjorde för den kritik som riktats mot omröstningsförfarandet med anledning av talmannens förslag om ny statsminister. Den påpekade att denna omröstning tvingar riksdagen att ta ställning för eller emot en statsminister innan han trätt i funktion som regeringschef och att ett sådant ställningstagande i vissa situationer kan uppfattas som bindande inför framtida politiska ställningstaganden. Enligt kommitténs uppfattning innefattade dock inte ställningstagandet till ny statsminister något ställningstagande till den nya regeringens program.
Enligt grundlagskommitténs uppfattning erfordrades ingen ändring av de gällande grundlagsbestämmelserna.
Folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6) konstaterade att talmännen under den tid 1974 års regeringsform varit i kraft skött sina uppgifter vid regeringsbildningen med den oväld som alltid utmärkt deras agerande och som förutsattes vid utformningen av regeringsformens regler om utseende av statsminister. Deras förslag till statsminister hade i samtliga fall godkänts redan vid första omröstningen. Talmannens överläggningar med partiledarna hade lett till att han redan innan omröstningen ägt rum kunnat försäkra sig om att hans förslag skulle komma att godkännas.
Enligt kommittén kunde goda skäl åberopas för att slopa omröstningarna om talmannens förslag till statsminister. Genom att riksdagen alltid har möjlighet att rikta en misstroendeförklaring mot regeringen, skulle riksdagen ändå alltid kunna få sista ordet i frågan om regeringsbildare.
Även om ett slopande av de obligatoriska statsministeromröstningarna således inte skulle leda till några negativa konsekvenser, kunde det enligt kommittén samtidigt konstateras att olägenheterna med den dittillsvarande ordningen inte skulle överdrivas och att regeringsbildning efter ett val inte skulle gå att genomföra på mycket kortare tid än med den rådande ordningen även om rätten att utse statsminister lades direkt på talmannen. Kommittén stannade därför för att inte föreslå någon förändring av reglerna om statsministeromröstningar, men förutsatte att konstitutionsutskottet fortsatte att uppmärksamt följa hur reglerna tillämpades.
Utskottets bedömning
I förra årets granskningsbetänkande (1989/90:KU30) ges en redogörelse för regeringsskiftet i februari 1990. Av denna framgår bl.a. att talmannens förslag till ny statsminister även denna gång accepterades av riksdagen vid första omröstningen. Redovisningen föranledde inget uttalande från utskottets sida. Enligt utskottet finns heller inte anledning att nu föreslå några förändringar i reglerna för utseende av statsminister. Motionerna 1989/90:K203, 1989/90:K304, 1990/91:K201 samt 1990/91:K212 avstyrks.
Utskottet avstyrkte våren 1988 med hänvisning till folkstyrelsekommitténs betänkande (SOU 1987:6) ett motionsyrkande om att utredning skulle ske om att avskaffa regeringens rätt att utlysa nyval. Beträffande motiveringen hänvisas till utskottets betänkande KU 1987/88:32. Utskottet gör samma bedömning nu. Motion 1989/90:K230 yrkande 1 avstyrks i denna del.
11. Behörighetskrav för statsråd
Motionen
I 6 kap. 9 § regeringsformen föreskrivs att endast de som varit svenska medborgare i minst 10 år kan komma i fråga som ledamöter av regeringen. I motion 1989/90:K217 av Bo Hammar m.fl. (v) påpekas att något liknande krav inte ställs på riksdagens ledamöter. Enligt motionärerna är det svårbegripligt varför speciella krav om medborgarskapets längd skall ställas just i fråga om regeringens ledamöter.
Bakgrund
1809 års regeringsform uppställde behörighetskrav för statsråd. Där stadgades (4§):
Konungen skall utnämna ett statsråd, vartill Han kallar kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske medborgare. Ej må de som äro i rätt upp- och nedstigande skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara ledamöter av statsrådet.
Grundlagberedningen (SOU 1972:15 s. 147) ansåg, främst med tanke på faran för påtryckningar i ett spänt läge, det vara betydelsefullt att grundlagen ställde upp krav på att den som skulle vara minister skulle ha varit svensk medborgare under avsevärd tid dessförinnan. Å andra sidan syntes det enligt beredningen knappast nödvändigt att hålla fast vid den dittillsvarande regeln om svenskt medborgarskap alltsedan födseln.
Departementschefen (prop. 1973:90) förklarade sig biträda beredningens uppfattning och påpekade att den föreslagna regeln inte mött någon kritik under remissbehandlingen. I en motion av Per Ahlmark (fp) kritiserades kravet på att statsråd skall ha varit svensk medborgare i tio år. I motionen framhölls att motsvarande krav inte ställdes på någon annan yrkesgrupp och att det var en illusion att med en sådan regel söka skydd mot påtryckningar utifrån. Konstitutionsutskottet (KU 1973:26), som sade sig självfallet inte betrakta regeln som någon garanti mot utländska påtryckningar, anslöt sig till grundlagberedningens och departementschefens synsätt och fann det således motiverat med ett krav på att statsråd skall ha en formellt starkare anknytning till Sverige än som erfordras för andra i offentlig verksamhet. Utskottet avstyrkte motionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.
Utskottets bedömning
Utskottet finner det fortfarande motiverat att i detta avseende uppställa ett mera långtgående formellt krav för utnämning till statsråd än vad som gäller för annan offentlig verksamhet. Motion 1989/90:K217 avstyrks.
12. Åtal mot domare m.m.
I motion 1989/90:K247 av Hans Leghammar och Kent Lundgren (båda mp) påpekas att innan 1974 års regeringsform trädde i kraft kunde en ordinarie domare skiljas från sin tjänst -- bortsett från pensionering -- endast genom dom i brottmål. Den nya grundlagen (11 kap. 5§ regeringsformen) föreskriver i stället att en ordinarie domare -- fortfarande bortsett från pensionering -- kan skiljas från tjänsten om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten. Beslut om avsked kan meddelas av administrativ myndighet, men domaren skall i så fall kunna påkalla domstols prövning av beslutet.
Enligt motionärerna har den nya grundlagsregleringen, såsom den har omsatts i andra författningar, försvagat domarnas ställning i flera avseenden. De yrkar på en återgång till en ordning där domare endast kan skiljas från sin tjänst genom dom i brottmål samt där påföljd för åsidosättande av tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i brottmål.
Enligt 12 kap. 8 § får riksdagens ombudsmän eller justitiekanslern väcka åtal för brott i tjänsten resp. föra talan vid prövning av skiljande från tjänsten m.m. mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten.
I motion 1989/90:K216 av Bo Hammar och Rolf L Nilson (båda v) yrkas att denna rätt endast skall tillkomma riksdagens ombudsmän. Enligt motionärerna är det av principiella maktdelningsskäl av största vikt att värna om domstolarnas totala oberoende av regeringsmakten. Instruktionen för justitiekanslern (3§) fastslår att denne under regeringen bevakar statens rätt och även skall tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter. Av detta skäl bör enligt motionen justitiekanslern inte längre ha som uppgift att väcka åtal eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten.
I motion 1990/91:K205 yrkande 11 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) behandlas JK-ämbetets uppgifter. Motionärerna erinrar om att den utredning som beställdes 1989 av riksdagen ännu inte kommit till stånd. Enligt motionärerna bör regeringen snarast återkomma till riksdagen med förslag.
Bakgrund
Ungefär samtidigt med grundlagsreformen 1973--1974 genomfördes viktiga ändringar i fråga om statstjänstemännens rättsställning. Ändringarna rörde även domare. Frågor om ansvar för brott i tjänsten och om skiljande från tjänsten prövades tidigare i stor utsträckning i brottmålsprocess.
Ett fel i tjänsten som inte innebär ett allmänt brott betraktas numera som brott endast i grövre fall, nämligen om det innebär ett uppsåtligt eller grovt oaktsamt åsidosättande av vad som gäller för myndighetsutövning (20 kap. 1§ BrB).
Enligt grundlagberedningen borde grundlagen, i likhet med vad som gällt enligt 1809 års regeringsform, ge garantier för att beslut om avsked av innehavare av ordinarie domartjänst alltid skall kunna underställas domstol. Också ett beslut om avstängning av ordinarie domare eller om skyldighet för sådan domare att undergå läkarundersökning fick enligt beredningen anses som ett så betydande ingrepp i domarens ställning, att grundlagen även för sådana fall borde stadga en rätt för denne att få beslutet prövat av domstol.
Stadgandet i 11 kap. 5 § andra stycket är avsett att tillvarata denna rätt. Den realiseras genom stämning i tvistemål enligt bestämmelser i lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) och lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister.
Konstitutionsutskottet yttrade sig 1986 (KU 1986/87:2y) till arbetsmarknadsutskottet över tre motioner som gällde frågorna om domares rättsställning och instansordningen i disciplinmål m.m.
Utskottet anförde att frågorna om domares rättsställning och därmed sammanhängande spörsmål är av central betydelse mot bakgrund av den självständighet i rättstillämpningen som våra domstolar har tillagts enligt regeringsformen. Utskottet fann emellertid vid det tillfället inte anledning att överväga ändring och komplettering av gällande regler i regeringsformen.
Arbetsmarknadsutskottet redovisade (AU 1986/87:17) uppgifter om att ansvarsnämnden under den dittills gångna delen av 1980-talet fällt ett dussintal avgöranden rörande domare. I regel hade nämnden inte vidtagit någon åtgärd. Endast i ett fall hade en domare blivit avskedad (stöld, urkundsförfalskning m.m.). Arbetsmarknadsutskottet fann det inte befogat att föreslå nya forumregler för handläggning av disciplinmål m.m. rörande domare.
Justitie- och regeringsråd är undantagna från bestämmelserna i 10 kap. LOA om disciplinansvar för tjänsteförseelse. De är däremot liksom andra tjänstemän underkastade föreskrifterna i 7, 11 och 13 kap. LOA om tvångspensionering, avsked, avstängning och läkarundersökning. Talan mot justitie- eller regeringsråd om förtida tvångspensionering, avsked, avstängning eller skyldighet att undergå läkarundersökning kan endast föras inför högsta domstolen och väcks av justitiekanslern eller riksdagens ombudsmän (JO). Även vid prövning av åtal för brott i utövningen av tjänsten kan högsta domstolen gå in på frågan om avsked på grund av brottet endast efter uttryckligt yrkande av JO eller JK.
Utskottets bedömning
Utskottet vill på nytt betona att frågorna om domares rättsställning är av central betydelse för upprätthållande av principen om självständighet i rättstillämpningen. Stadgandet i 11 kap. 5§ regeringsformen ger garantier för att domare alltid skall ha möjlighet att få såväl frågor om avsked som beslut om avstängning eller skyldighet att genomgå läkarundersökning prövade i domstol. Enligt utskottet finns för närvarande inte anledning föreslå ändring i denna grundlagsreglering på sätt som förordas i motion 1989/90:K247. Motionen avstyrks.
Utskottet uttalade hösten 1989 (1989/90:KU15) med anledning av flera motionsyrkanden att det ansåg att tiden var inne för en översyn av JK-ämbetet. En sådan översyn borde enligt utskottet särskilt vara inriktad på de konflikter som kan uppkomma mellan JKs olika arbetsuppgifter och skulle även kunna innefatta en renodling av verksamheten. Centralt i detta sammanhang är givetvis att pröva frågan om justitiekanslerns rätt att väcka åtal på olika områden. Något särskilt uttalande av riksdagen av det slag som förordas i motion K216 är därför enligt utskottet inte befogat. Motionen avstyrks.
I årets budgetproposition anges att det nu inom justitiedepartementet övervägs i vilken form den av riksdagen begärda översynen av JK-ämbetet bör ske. Utskottet anser det angeläget att den begärda utredningen kommer till stånd.
13. Etikregler för politiker m.m.
Motionerna
Behovet av etikregler för politik och samhällsliv behandlas i flera motioner. I motion 1989/90:K257 av Karl Erik Olsson och Pär Granstedt (båda c) ges en översikt över etikdebatten under drygt två årtusenden. I motionen påpekas att några yrkesgrupper sedan gammalt enats kring etiska regler. Det gäller t.ex. läkare, advokater och journalister. I motionen erinras om att under senare år har ledande företrädare för olika samhällsintressen allt oftare kritiserats för oetiskt handlande.
Enligt motionärerna är det för att stärka förtroendet för det politiska livet angeläget att politikerna driver en etisk diskussion och enas om vissa grundläggande etiska förhållningsregler. Sådana regler kan utformas i samverkan mellan partierna, t.ex. i en arbetsgrupp under ledning av riksdagens talman. Reglerna kan sedan antas av partiernas styrelser, kongresser och stämmor och tjäna till ledning för det dagliga arbetet.
Enligt motionärerna är sådana etiska regler inte avsedda att ersätta väljarnas granskning av sina politiker genom den vanliga politiska processen -- i partier och i val. De skall i stället tjäna som ett instrument för självsanering och som en vägledning och ett stöd i politikernas dagliga arbete.
Motionärerna föreslår att riksdagen dels beslutar utarbeta en sådan regelsamling, dels hos regeringen begär en utredning för att stimulera till åtgärder för att ge etiska värderingar utrymme i myndighetsutövningen hos offentliga organ.
Även i motionerna 1989/90:K226 och 1990/91:K214 av Hugo Hegeland (m) påpekas att man på område efter område inser behovet av etiska grundregler för verksamheten. Enligt motionären borde det även på det politiska området vara angeläget med en handbok i etik. I motionerna yrkas att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta förslag till en sådan handbok.
Olika yrkesgruppers etiska regler men också bibelordet "Allt vad ni vill att människorna skall gör för er, det skall ni också göra för dem" kan enligt motion 1990/91:K249 av Barbro Westerholm (fp) vara en utgångspunkt för utarbetande av etiska regler för politiker. I motionen föreslås att en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp med både rikspolitiker och kommunalpolitiker bör utreda frågan och komma med förslag till etiska regler för politiker och hur man skall följa deras tillämpning. Riksdagens talman bör enligt motionen få i uppdrag att initiera en sådan utredning.
De etikregler som gäller för yrkesgrupper som läkare, advokater och journalister berörs också i motion 1990/91:K251 av Karl Erik Olsson m.fl. (c). Enligt motionärerna är dock den den politiska rollen speciell. Politikernas mandat omprövas av väljarna vart tredje år och det politiska uppdraget är inget "yrke" i gängse mening. De allra flesta som innehar politiska uppdrag är också "fritidspolitiker" med ett regelrätt yrke. Gemensamt för alla som är förtroendevalda är att de utför sitt uppdrag på mandat från väljarna. För att stärka förtroendet för det politiska livet och demokratin är det angeläget att det i den politiska debatten också förs en etisk diskussion kring den politiska verksamheten. Det är ett ansvar för de politiska partierna att initiera en sådan debatt.
I motion 1989/90:K813 av Per Gahrton (mp) erinras om att motionären under ett drygt årtionde då och då återkommit med förslag om en utredning om formerna för insyn i vissa makthavares privatekonomi. Enligt motionären är en viktig skillnad mellan Sverige och andra länder, inte minst USA, att man på andra håll försöker göra något åt den bristande etiken. I många länder är politiker och högre tjänstemän utsatta för mycket hård granskning av etiska kommittéer och parlamentsutskott. I motionen påpekas att den amerikanska kongressen t.ex. beslutat att förbjuda sina medlemmar att ha extrainkomster och att liknande regler finns på andra håll.
I motionen yrkas att riksdagen föranstaltar dels om en utredning av gällande praxis för insyn och kontroll m.m. beträffande höga makthavare i en rad länder, dels om en sammanställning av inträffade fall av maktmissbruk för privatekonomisk vinning i Sverige under 1980-talet. Ett liknande yrkande finns i motion 1990/91:K223 av samme motionär. I motionen sägs att ett första steg på väg mot en allmänt accepterad etisk codex för politisk verksamhet kunde tas genom en kartläggning av gällande praxis beträffande insyn, kontroll, etiska normer, parlamentariska förhör etc. beträffande höga politiska befattningshavare i ett antal demokratier i olika delar av världen.
Behovet av etiska värderingar i samhällslivet behandlas också i motion 1989/90:K807 av Ulla Tillander m.fl. (c). Enligt motionen utgör folkrörelser, kyrkor och samfund på detta område en resurs som det blir alltmer angeläget att man tar till vara.
Folkrörelsernas betydelse för demokratin diskuteras i motion 1989/90:K242 och 1990/91:K243 av Elver Jonsson m.fl. (fp). Motionärerna hävdar att svensk demokrati är ett barn av folkrörelserna och säger sig vara övertygade om att folkrörelserna kommer att bli avgörande för om demokratin skall förbli vital. Enligt motionärernas mening skall staten stödja men inte söka styra folkrörelserna. De tvingas dock konstatera att statens stöd till folkrörelserna minskat, t.ex. genom indragning av stöd till organisationstidningar.
I motion 1989/90:K804 av Helge Hagberg och Lars Svensson (båda s) påpekas att vissa grupper och bosatta i vissa områden kan ha svårigheter att följa den offentliga politiska verksamheten och att de har ett lågt valdeltagande. Motionärerna hävdar att dessa grupper ofta också kännetecknas av att de saknar kontakt med kulturupplevelser och att deras sociala relationer är dåligt utvecklade. Åtgärder måste enligt motionärerna vidtas för att komma till rätta med detta problem. Åtgärderna skall enligt motionen vara informella och komma på kvartersnivå. I motionen pekas bl.a. på den roll folkrörelser, folkbildningsorganisationer och folkhögskolor skulle kunna spela i detta sammanhang. Som lämplig huvudman för ett projekt syftande till försöksverksamhet i kommunerna föreslås regeringens storstadsutredning.
Utskottets bedömning
Utskottet avstyrkte hösten 1989 (1989/90:KU12) motioner om insyn i politikers och andra makthavares privatekonomi samt om införande av ett "politikeransvar". Utskottet erinrade liksom tidigare om de möjligheter till insyn i en persons privata ekonomiska förhållanden som svensk lagstiftning ger. Bl.a. är inkomst- och förmögenhetsuppgifter offentliga. Några särbestämmelser för politiska beslutsfattare i dessa hänseenden var enligt utskottet inte motiverade.
Utskottet ville i sammanhanget särskilt peka på partiernas centrala roll i det politiska systemet i Sverige. Det borde enligt utskottet ankomma på partierna att försäkra sig om att de kandidater de nominerar för olika politiska uppdrag -- till följd av privata ekonomiska förhållanden eller av annan orsak -- inte är mindre väl skickade att på ett förtroendefullt sätt sköta uppdragen.
Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motionerna 1989/90:K813 och 1990/91:K223.
När det gäller frågan om utarbetande av etiska handböcker eller regelsamlingar för politiker vill utskottet först betona den viktiga roll etik spelar för all politisk verksamhet. De ideologier på vilka de politiska partiernas program baseras utgår alla från grundläggande etiska värderingar. Givetvis är det viktigt att de som representerar partierna som ledamöter av riksdagen, landstingen eller kommunernas fullmäktigeförsamlingar, eller som innehar andra politiska förtroendeuppdrag, låter sitt handlande styras av dessa värderingar. Det är dock inte självklart att det som betraktas som etiskt riktigt och högtstående utifrån ett partis värderingar nödvändigtvis betraktas på samma sätt av dem som har andra politska värderingar. Som framhålls i motion 1990/91:K251 blir jämförelser med yrkesgrupper som läkare, advokater och journalister och de yrkesetiska regler som gäller för dessa grupper lätt missvisande. De politiska förtroendeuppdragen utgör för riksdagsledamöter och vissa ledande kommunpolitiker en heltidssysselsättning. Det är dock inget yrke att vara politiker. Som påpekas i motion 1990/91:K251 utövas uppdragen på mandat av väljarna och inom ramen för ett partipolitiskt system.
Utskottet vill i sammanhanget framhålla att en grundläggande strävan i det författningspolitiska arbetet har varit att i så liten utsträckning som möjligt reglera partiernas verksamhet och inre förhållanden. Vidare har det varit en bärande tanke att i ett representativt demokratiskt system bör de valda politikerna ges stor frihet att på det sätt de finner bäst representera sina väljare och de partier de företräder. Med denna frihet följer ett stort personligt ansvar för de enskilda politikerna att uppträda på ett sådant sätt att de inte skadar tilltron till det politiska systemet. Det ankommer på partierna och ytterst väljarna att tillse att deras företrädare i olika valda församlingar utövar sina uppdrag på ett moraliskt acceptabelt sätt.
Av vad som anförts framgår att utskottet inte finner det troligt att det skulle gå att uppnå enighet mellan alla politiska partier om annat än mycket allmänt hållna etiska regler för politisk verksamhet. Enligt utskottet skulle av statsmakterna initierade eller utfärdade regelsamlingar av det slag som föreslås i motionerna 1989/90:K257, 1989/90:K226, 1990/91:K214 och 1990/91:K249 kunna uppfattas som redskap för att på ett otillbörligt sätt påverka såväl partiernas inre liv som de förtroendevaldas möjligheter att driva sin politik och tillvarata sina väljares intressen. En detaljerad reglering skulle också kunna uppfattas som ett ingrepp i den grundlagfästa yttrandefriheten. Motionerna avstyrks. Enligt utskottets mening finns det heller inte anledning för riksdagen att göra något tillkännagivande av det slag som föreslås i motion 1990/91:K251.
Utskottet har tidigare, senast 1979 (KU 1979/80:3), framhållit vilken betydelsefull roll folkrörelserna spelar i samhällsarbetet.
Kulturutskottet har vid ett stort antal tillfällen behandlat motionsförslag om samhällets stöd till folkrörelserna. Vid samtliga tillfällen har kulturutskottet framhållit den viktiga roll som folkrörelserna har spelat och spelar för det svenska samhällets utveckling. Senast skedde det hösten 1989 (1989/90:KrU3) då utskottet ånyo framhöll att ett aktivt föreningsliv är av stor betydelse för att människor skall bli delaktiga i det fortsatta samhällsbyggandet.
Kulturutskottet erinrade också om att folkrörelseutredningen i sitt i september 1988 avlämnade slutbetänkande (SOU 1988:39) Mål och medel -- nya principer för det statliga stödet till föreningslivet föreslagit nya principer för den statliga bidragsgivningen till föreningslivet. Kulturutskottet ansåg att den fortsatta beredningen av utredningens förslag inte borde föregripas och att de då aktuella motionsyrkandena därför inte borde föranleda någon åtgärd.
Utskottet delar den i motionerna 1989/90:K807, 1989/90:K242, 1989/90:K804 och 1990/91:K243 framförda uppfattningen att folkrörelserna fortsatt har en betydelsefull roll att spela för att tillförsäkra en vital demokrati och medborgerligt deltagande i samhällslivet. Som utskottet framfört i tidigare sammanhang är det viktigt att samhällets stöd på detta område utformas på ett sätt som stämmer överens med folkrörelsernas krav på en fri och obunden ställning. Motionerna föranleder ingen annan åtgärd från utskottets sida.
14. Regler för opinionsundersökningar
Motionen
Opinionsbildningens villkor och opinionsinstitutens verksamhet behandlas i motion 1990/91:K426 av Hans Leghammar och Gösta Lyngå (båda mp). Motionärerna ser ett värde i opinionsundersökningar men pekar bl.a. på den risk som de menar ligger i att kapitalstarka intressenter kan styra opinionsundersökningar, dels genom frågor i undersökningarna, dels genom en vinklad presentation av resultaten. En annan risk är enligt motionärerna att opinionsundersökningar presenteras på ett sätt och vid en tidpunkt som gör att de tar bort intresset för sakfrågorna. I motionen erinras om att man i flera länder begränsat möjligheten av undersökningar av väljarsympatier i direkt anslutning till valen. De föreslår en utredning om möjligheten att lagstifta om en sådan begränsning även i Sverige. Därutöver bör utredningen behandla frågan om vilka krav som skall ställas på opinionsundersökningar. Motionärerna tror att en frivillig "hederskodex" ifrån instituten vore den bästa lösningen ur yttrandefrihetssynpunkt, men även frågan om eventuell lagstiftning bör enligt deras mening utredas.
Utskottets bedömning
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkande om att riksdagen skulle vädja till berörda parter att inte publicera väljaropinionsundersökninger senare än en månad före valdagen. Senast skedde det hösten 1983 (KU 1983/84:11). Utskottet anförde att frågan bl.a. hade tryckfrihetsrättsliga aspekter. Riksdagen kunde inte utan lagstiftning ge bindande direktiv i frågan. Det var enligt utskottets mening olämpligt att med förbigående av den beslutsform som anvisas i regeringsformen göra uttalanden angående publicering av väljaropinionsundersökningar på sätt som föreslogs i de då aktuella motionerna.
De företag som regelbundet utför väljaropinionsundersökningar är medlemmar i organisationen Svenska Marknadsinformationsföretag (SMIF). De SMIF-anslutna företagen har enats om att lojalt följa vissa leveransvillkor. Bland dessa villkor ingår bl.a. regler för publicering av intervjuundersökningar innebärande att följande uppgifter skall anges: företagets namn, målgrupp, bruttourval, antal genomförda intervjuer, kontaktform (besök, telefon, postal), urvalstyp, när fältarbetet genomfördes samt helst också frågornas exakta formulering. För rapporter som är allmänt spridda och kända bland användarna är det tillräckligt med en hänvisning till källan.
De SMIF-anslutna företagen omfattas också av den Internationella handelskammarens regler för marknadsundersökningar, vilka innehåller såväl regler att iakttas i syfte att bevara allmänhetens förtroende som rapporteringsföreskrifter. Därutöver har europeiska regler för opinionsundersökningar utarbetats av European Society for Opinion Surveys and Market Research (ESOMAR). Medlemskapet i ESOMAR är individuellt.
Europarådet tillsatte 1983 en utredningskommitté med syfte att harmonisera lagstiftningen om opinionsundersökningar i Europa. Kommittén avgav sin rapport 1985. Kommittén ansåg, efter att ha tagit del av en omfattande bevisföring, att skärpta kontroller varken var önskvärda eller nödvändiga och att det varken var nödvändigt eller värdefullt att eftersträva internationellt harmoniserad lagstiftning. En närmare redogörelse för kommitténs rapport och en översikt över debatten om opinionsundersökningarnas roll i opinionsbildningen ges i Forskningsrådsnämndens skrift Källa/23 Makten över opinionen.
Utskottet avvisar med hänvisning till det anförda tanken på en lagstiftning rörande opinionsundersökningar av det slag som diskuteras i motion 1990/91:K426. Utskottet vidhåller samtidigt sin tidigare intagna ståndpunkt att det från tryckfrihetsrättslig synpunkt vore olämpligt för riksdagen att utan lagstiftning ge bindande direktiv rörande exempelvis publiceringen av resultaten från opinionsundersökningar. Motionen avstyrks.
15. Ny grundlagsutredning
I motionerna 1989/90:K215 yrkande 12 och 1990/91:K205 yrkande 14 båda av Bengt Westerberg m.fl. (fp) erinras om det omfattande behov av översyn av grundlagen som redovisats i motionerna i övrigt. Det gäller valsystemet, de enskildas ställning i förhållande till staten, fri- och rättigheterna, kontrollmakten och tillsynen över myndigheterna. Därutöver finns enligt motionen behov av precisering av skattebegreppet, förbudet mot retroaktiv lagstiftning, myndighetsbegreppet samt normgivningsmaktens fördelning. Motionärerna anser att det nu behövs en ny grundlagsutredning. Enligt motionen borde den ökade kunskap om maktens fördelning i Sverige som maktutredningen ger kunna ge bidrag till en ny granskning av hur makten utövas i Sverige.
I motion 1989/90:K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) redovisas förslag till grundlagsändringar som enligt motionärerna syftar till reformer av det demokratiska systemet, förbättrat rättsskydd och klarläggande av omtvistade grundlagsbestämmelser. Utöver vad som redovisats under punkterna 2, 3, 5, 6 och 10 i detta betänkande innehåller motionen också förslag om exempelvis reglering i grundlag av beslutsformerna inom regeringen och om förstärkning av lagrådets ställning. Utredningen bör enligt motionärerna också göra en genomgång av de delar av grundlagen som gett upphov till tolkningstvister. Det gäller t.ex. myndighetsbegreppet, avgränsningen mellan skatter och avgifter, retroaktiv beskattning samt normgivningsmaktens fördelning. Kravet på en författningsutredning med denna inriktning upprepas i motion 1990/91:K248 yrkande 3 av samma motionärer. I motionens yrkande 1 diskuteras också en rad andra förändringar som enligt motionärerna krävs för en fördjupning av demokratin. Där hävdas bl.a. att genom beslut i bästa demokratiska ordning blir den enskilde i vardagslivets och tillvarons alla skiftande situationer helt beroende av lagar och förordningar, tillståndsgivning och myndigheters beslut. Enligt motionärerna är det av stor betydelse för demokratins vitalitet att den enskilde har en vidsträckt egen beslutsräjong som ger goda förutsättningar att ta ställning i samhället utan hänsyn till ett snävt egenintresse eller myndighetsberoende. I motionen hänvisas till en rad andra motioner som syftar till att ge den enskilde en starkare ställning och till att öka valfriheten för enskilda och familjer. Dessutom erinras om en motion rörande decentralisering av beslutsfattandet och till förbättring av den kommunala demokratin.
I motion 1989/90:K254 av Gunnar Hökmark (m) yrkas på en utredning av frågan om ökade möjligheter till direkt politiskt medborgerligt inflytande, utökat skydd för individuella rättigheter och en förbättrad kontroll av den politiska makten. Motionären hävdar att när man i 1974 års regeringsform till nackdel för maktdelningen lade tyngdpunkten på riksdagen, förbisågs behovet av kontroll av att de olika högsta statsorganen håller sig inom de gränser grundlagen uppställer. Den rättsliga tolkningen av grundlagen utövas enligt motionen i praktiken genom politiska majoritetsbeslut, vilket inte är förenligt med de principer som rättsstaten uppställer. I motionen redovisas ett förslag till ny grundlag som utarbetats av en sexmannagrupp i vilken motionären ingått.
Utskottets bedömning
Sedan grundlagsreformen genomfördes har utredningsarbetet som tidigare redovisats fortsatt på två huvudområden, dels rörande skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna, dels de grundläggande frågorna kring valsystemet, mandatperiodens längd, den gemensamma valdagen m.m. På det förra området ledde utredningsarbetet till att riksdagen i två omgångar, 1976 och 1979, beslöt om förstärkningar.
På det senare området har det trots utredningsarbetet hittills visat sig omöjligt att finna lösningar, vilka har ett brett politiskt stöd. Den senaste av grundlagsutredningarna, folkstyrelsekommittén, presenterade sitt slutbetänkande 1987. Dess förslag till förlängning av mandatperioderna för riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige kom som nämnts ovan (punkt5) aldrig att föreläggas riksdagen. Anledningen var att förutsättningarna saknades för att förslaget skulle få ett brett stöd i riksdagen. Inte heller kommitténs förslag för att åstadkomma en högre grad av personval (jfr punkt6) erhöll en sådan uppslutning att regeringen fann det meningsfullt att framlägga det för riksdagen.
Regeringen presenterade i oktober 1990 ett program på det ekonomisk-politiska området. Samtidigt tillkännagavs att man ämnade inbjuda till partiöverläggningar för att besluta om att tillsätta en beredning av författningsfrågan. Enligt regeringen visade erfarenheterna från de senaste två decennierna att det svenska politiska systemets beslutsförmåga var otillräcklig. Svåra och på kort sikt impopulära men nödvändiga beslut försvårades av att möjligheterna att forma handlingskraftiga majoriteter är små i ett parlament med starkt proportionell representation. Enligt regeringen var detta ett allvarligt problem för Sveriges långsiktiga ekonomiska utveckling.
Den tilltänkta beredningen skulle enligt vad som angavs vid detta tillfälle bl.a. behandla följande frågor: mandatperiodens längd, den gemensamma valdagen, valsystemet, upplösningsinstitutet och formerna för regeringsbildningen. Företrädare för regeringen har initierat sonderande samtal i frågan med representanter för samtliga riksdagspartier. Nyligen har dock statsministern meddelat att dessa samtal enligt hans bedömning visat att det för närvarande inte är meningsfullt att tillsätta den aviserade beredningen.
Enligt utskottet bekräftar det inträffade vad utskottet tidigare framhållit, nämligen att förutsättningarna för att nå fram till de önskade breda lösningarna inte ändrats sedan folkstyrelsekommittén avslutade sitt arbete. Utskottet finner därför inte anledning att nu föreslå tillsättandet av ytterligare en grundlagsutredning. Motionerna 1989/90:K215 yrkande 12, 1989/90:K230 yrkande 1, 1989/90:K254, 1990/91:K205 yrkande 14 samt 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3 avstyrks. Som framhållits ovan i avsnittet om den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd (punkt 5) är det dock angeläget att den författningspolitiska debatten fortsätter i syfte att nå de eftersträvade breda politiska lösningarna.
16. Pensionärernas medinflytande m.m.
Skrivelsen
I regeringens skrivelse 1990/91:148 erinras om att en särskilt utredare (f.d. förbundsordföranden Karl Erik Persson) haft i uppdrag att analysera formerna för pensionärernas medinflytande i vissa samhällsfrågor. Resultatet av utredningen redovisades i betänkandet (SOU 1988:65) Pensionärerna -- inflytande och medbestämmande. I detta förordades att en överläggningsrätt för pensionärsorganisationerna införs genom avtal på central nivå, i första hand på försöksvis fem år. Föredragande statsrådet säger sig i skrivelsen för egen del vara tveksam till att regeringen på det sätt utredaren föreslagit skulle binda sig för att överlägga på visst sätt i alla principiella frågor inom vidsträckta samhällsområden. Mot en sådan överläggningsrätt för vissa organisationer talar bl.a. att den kan ses som en inskränkning i den handlingsfrihet som regeringen har enligt 7 kap. 2§ regeringsformen när det gäller att lämna organisationer och enskilda tillfälle att yttra sig vid beredning av regeringsärenden.
I skrivelsen redovisas hur regeringen i stället avser att stärka pensionärernas inflytande i samhällsfrågorna på central nivå genom att en kommitté inrättas med representanter för regeringen och pensionärsorganisationerna. Denna kommitté skall utgöra ett forum för överläggningar mellan regeringen och representanter för organisationer som företräder pensionärerna.
Skrivelsen redovisar också regeringens syn på hur inflytandefrågor för pensionärerna på kommun- och landstingsnivå bör kunna lösas. Föredragande statsrådet säger sig i denna del inte vara beredd att föreslå någon reglering av hur samverkan bör ske. Denna bör enligt skrivelsen lämpligen utformas med utgångspunkt från lokala resp. regionala förutsättningar.
Motionerna
Tanken på en kommitté för överläggningar mellan regeringen och pensionärsorganisationerna avvisas i motion 1990/91:K94 av Margit Gennser (m). Konsekvensen av förslaget blir enligt motionären att en rad andra grupper i framtiden bör få rätt att träffa regeringen kontinuerligt för överläggningar i olika spörsmål. I motionen påpekas också att pensionärerna inte utgör någon enhetlig grupp. Att tro sig kunna genomföra överläggningar med denna grupp på det sätt som förordas i skrivelsen har enligt motionären bara ett syfte. Det är att centralisera och fördjupa den politiska makten på de enskilda människornas bekostnad, samtidigt som man tror sig kunna hävda att demokratin fördjupas.
De äldres möjlighet till ett aktivt engagemang inom de olika politiska partierna behandlas i motion 1990/91:K255 av Bengt Westerberg m.fl. (fp). I motionen som är från allmänna motionstiden 1991 påpekas att de äldre många gånger har stor erfarenhet och kunskap om samhället och att det är viktigt att denna kompetens bättre tas till vara. De äldre måste enligt motionen få delta i det politiska livet på samma villkor som de yngre. Därför måste alla oavsett ålder kunna bli nominerade till politiska förtroendeuppdrag.
Utskottets bedömning
Utskottet delar den tveksamhet på konstitutionella grunder som redovisas i skrivelsen rörande införandet av en särskild överläggningsrätt för vissa organisationer av det slag som föreslagits av den särskilde utredningsmannen. Någon särskild åtgärd till följd av skrivelsen eller den med anledning av denna väckta motionen är enligt utskottet för närvarande inte påkallad. Motion 1990/91:K94 avstyrks.
Utskottet behandlade hösten 1988 (1988/89:KU12) motionsyrkande om avskaffande av övre åldersgränser för innehav av offentliga uppdrag. Utskottet erinrade då om att riksdagen våren 1988 beslutat ur rättegångsbalken utmönstra den tidigare 70-årsgränsen för nämndemannauppdrag samt genom tidigare beslut den dåvarande 67-årsgränsen för ledamotskap i domkapitel. Vidare noterade utskottet att en 70-årsgräns existerade för taxeringsnämnderna, men att ingen åldersgräns föreslagits för valbarhet till de nya skattenämnderna som skulle komma att ersätta dessa.
Utskottet konstaterar att inga valbarhetshinder längre föreligger för pensionärer att inneha offentliga förtroendeuppdrag. Någon särskild riksdagens åtgärd är därför heller inte påkallad med anledning av motion 1990/91:K255.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande övergång till republik
att riksdagen avslår motion 1989/90:K240, res. 1 (v)
2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K204, 1989/90:K206 yrkandena 13 och 14, 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K251, 1990/91:K202, 1990/91:K205 yrkande 8 samt 1990/91:K216 yrkandena 11 och 12, res. 2 (fp, c) res. 3 (m)
3. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 3, 1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 4, res. 4 (m, fp, c, mp)
4. beträffande folkomröstning i grundlagsfråga
att riksdagen avslår motion 1990/91:K205 yrkande 5, res. 5 (fp)
5. beträffande utlandssvenskarnas rösträtt att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205 yrkande 6, 1990/91:K216 yrkande 5 och 1990/91:K217, res. 6 (m, fp, c)
6. beträffande invandrarnas rösträtt att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K223, 1990/91:K245 och 1990/91:K710, res. 7 (v, mp)
7. beträffande rösträttsåldern m.m. att riksdagen avslår motion 1989/90:K233, 1990/91:K222 och 1990/91:K256, res. 8 (mp)
8. beträffande mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 5, 1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245, 1990/91:K205 yrkandena 2 och 3, 1990/91:K216 yrkande 6 och 1990/91:K229, res. 9 (m, fp, c, mp)
9. beträffande personval att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 1, 1989/90:K215 yrkande 1, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 samt 1990/91:K216 yrkande 1, res. 10 (m, fp, c, mp)
10. beträffande fyraprocentsspärren att riksdagen avslår motion 1989/90:K248 yrkande 2 och 1990/91:K709 yrkande 2, res. 11 (v, mp)
11. beträffande partistödet att riksdagen avslår motion 1989/90:K248 yrkande 1 och 1990/91:K709 yrkande 1, res. 12 (mp)
12. beträffande antalet ledamöter i riksdagen att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 2, 1989/90:K323 och 1990/91:K216 yrkande 2, res. 13 (m)
13. beträffande mångsyssleriet i politiken att riksdagen avslår motion 1989/90:K307, res. 14 (mp)
14. beträffande val av statsminister att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K203, 1989/90:K304, 1990/91:K201 och 1990/91:K212, res. 15 (mp)
15. beträffande utlysande av extra val att riksdagen avslår motion 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, res. 16 (c)
16. beträffande behörighetskrav för statsråd att riksdagen avslår motion 1989/90:K217, res. 17 (v, mp)
17. beträffande domarnas arbetsrättsliga ställning att riksdagen avslår motion 1989/90:K247, res. 18 (mp)
18. beträffande åtal mot justitieråd och regeringsråd att riksdagen avslår motion 1989/90:K216, res. 19 (v)
19. beträffande utredning av JK-ämbetet att riksdagen avslår motion 1990/91:K205 yrkande 11,
20. beträffande etikregler för politiker m.m. att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K226, 1989/90:K257, 1989/90:K813, 1990/91:K214, 1990/91:K223, 1990/91:K249 och 1990/91:K251, res. 20 (mp)
21. beträffande folkrörelsernas roll att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K242, 1989/90:K804, 1989/90:K807 och 1990/91:K243,
22. beträffande regler för opinionsundersökningar
att riksdagen avslår motion 1990/91:K426, res. 21 (mp)
23. beträffande ny grundlagsutredning att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K215 yrkande 12, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K254, 1990/91:K205 yrkande 14 och 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3. res. 22 (fp, c, mp),
24. beträffande pensionärernas medinflytande m.m.
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K94 och 1990/91:K255 lägger regeringens skrivelse 1990/91:148 till handlingarna.
Stockholm den 2 maj 1991
På konstitutionsutskottets vägnar
Olle Svensson
Närvarande: Olle Svensson (s), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s)*, Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Ylva Annerstedt (fp), Bo Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Stig Bertilsson (m)*, Göran Ericsson (m)* och Hugo Andersson (c)*.
*Ej närvarande vid justeringen.
Reservationer
1. Övergång till republik (mom.1)
Bo Hammar (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "motion 1989/90:K240" bort ha följande lydelse:
Monarkin är en rest från det feodala ståndssamhället och strider mot principerna för ett demokratiskt statsskick och om alla människors lika värde. Även om konungens makt formellt sett är begränsad saknar monarkin inte maktpolitisk betydelse. Den är en ideologisk maktfaktor som tjänar att bevara en borgerlig livshållning och motverka strävandena mot jämlikhet och solidaritet. Statschefen är en av landets främsta företrädare och dennes uppgifter är således av stor betydelse. Det är därför enligt utskottets mening viktigt att statschefen är väl förankrad i landets politiska liv.
Monarkin har för länge sedan spelat ut sin roll i Sverige och bör snarast ersättas med ett demokratiskt statsskick, där statsöverhuvudet väljs av folket. Formerna för detta bör utredas.
dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
1. beträffande övergång till republik
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K240 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om övergång från en ärftlig monarki i Sverige till ett republikanskt styrelseskick.
2. Lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m. (mom.2)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt (fp) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "12 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet bör en översyn av reglerna för lagprövningsrätten komma till stånd. Ett borttagande av det s.k. uppenbarhetsrekvisitet bör i detta sammanhang övervägas. Ingen kan vara betjänt av att det kan hävdas att riksdag och regering har ett visst spelrum för olagliga beslut, som inte kan påtalas i efterhand.
Utskottet vill dock betona att ett tillstånd där lagprövningsrätten kommer till vidsträckt användning inte är önskvärt. Prövningen kommer i efterhand, ibland långt efter det att en omstridd bestämmelse antagits. Ett underkännande kan således få omfattande konsekvenser.
Skulle lagprövningen i ett stort antal fall leda till underkännande av utfärdade bestämmelser, måste det ses som ett mycket allvarligt tecken på besvärande brister i normgivningssystemet som helhet, inte minst vad gäller grundlagarnas utformning. Dessa brister måste enligt utskottet avhjälpas, i första hand genom förebyggande åtgärder.
Om en särskild författningsdomstol inrättades skulle man enligt utskottets mening knappast kunna ha kvar lagprövningsrätten i nuvarande form. Författningsdomstolen skulle i så fall bli ett med högsta domstolen och regeringsrätten konkurrerande organ.
Utländska erfarenheter visar att en författningsdomstol till sin funktion vanligen blir en extra och ibland betydelsefull politisk instans. De känsligaste frågorna en författningsdomstol får att ta ställning till är sådana som det råder politisk strid kring. En politisering av tillsättningen av domare är därför svår att undvika. Enligt utskottet måste det i princip alltid anses diskutabelt att lägga politisk makt på instanser av vilka det inte kan utkrävas politiskt ansvar.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt 1990/91:K205 yrkande 8 och med anledning av motionerna 1989/90:K204, 1989/90:K206 yrkandena 13 och 14, 1990/91:K202, 1990/91:K216 yrkande 11 samt med avslag på motionerna 1989/90:K206 yrkande 14, 1989/90:K251 och 1990/91:K216 yrkande 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m. (mom.2)
Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "12 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet finns det tydliga tecken på bristande respekt hos regeringen för grundlagens krav vad gäller såväl innehåll som beredning vid lagstiftning. Nuvarande reglering med krav på uppenbar avvikelse som grund för lagprövning har skapat utrymme för lagstiftning som stämmer mindre väl överens med regeringsformens krav. En utvidgad lagprövningsrätt bör därför införas. Lagprövning bör kunna ske även om avvikelsen inte är uppenbar. En sådan ändring skulle göra att domstolar och myndigheter fick större möjligheter att vägra tillämpa en grundlagsstridig lag. Enligt utskottet finns det emellertid anledning räkna med att en sådan lagprövning även i framtiden kommer att äga rum endast vid sällsynta tillfällen.
Det kan tänkas att en utvidgad lagprövningsrätt inte skulle vara tillräcklig för att garantera en grundlagsenlig lagstiftning och tillämpning. Det kan därför finnas skäl att utreda frågan om inrättande av en författningsdomstol.
En författningsdomstol i Sverige skulle enligt utskottets mening ha till främsta uppgift att vaka över att de i grundlagen förankrade fri- och rättigheterna inte kränks.
Behovet av att få vissa frågor med anknytning till grundlag och t.ex. vallag prövade, utifrån strikt juridiska utgångspunkter, framstår i dag som alltmer markerat.
dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkandena 13 och 14 samt 1990/91:K216 yrkandena 11 och 12 och med anledning av motionerna 1989/90:K204, 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K251, 1990/91:K202 samt 1990/91:K205 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Folkomröstningsinstitutet (mom. 3)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m), Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1990/91:K216 yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Den svenska författningen har -- jämfört med många andra länders -- ett begränsat minoritetsskydd. Det finns enligt vår uppfattning anledning att i olika sammanhang stärka minoriteternas rätt. Det ter sig naturligt att en minoritet i riksdagen i vissa lägen skall ha rätt att föra en fråga direkt till rådgivande folkomröstning.
Skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning är flera. Nya frågor kan bli aktuella där de politiska partierna inte kan göra anspråk på att tala för en samlad folkopinion. Vissa frågor skär genom partilinjerna eller följer inte traditionella skiljelinjer i politiken.
Mot denna bakgrund framstår det som viktigt att prova om t.ex. en minoritet inom riksdagen skall ges möjlighet att få till stånd folkomröstningar.
Enligt utskottets mening bör frågan snarast bli föremål för ny behandling i lämpligt sammanhang i syfte att ge den en mer inträngande och fullständig beredning.
dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
3. beträffande folkomröstningsinstitutet
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande 3, 1989/90:K215 yrkande 3, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 4 och 1990/91:K216 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Folkomröstning i grundlagsfråga (mom. 4)
Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "Yrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet bör huvudregeln vara att vilande grundlagsförslag blir föremål för särskild folkomröstning i samband med de ordinarie valen. Grundlagen -- spelreglerna för den politiska makten -- bör vara en angelägenhet för och ha en förankring i hela folket. Endast okontroversiella förändringsförslag, t.ex. förslag som vid första omröstningen i riksdagen vunnit mer än fem sjättedels majoritet skall kunna genomföras som i dag -- utan folkomröstning -- via ett andra beslut i riksdagen efter mellanliggande val.
dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
4. beträffande folkomröstning i grundlagsfråga att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K205 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Utlandssvenskarnas rösträtt (mom. 5)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Ylva Annerstedt (fp), Stig Bertilsson (m), Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 5 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt gällande lag har så gott som alla utlandssvenskar rösträtt, men den är inte grundlagsreglerad. De senaste årens debatt och utveckling har enligt utskottet visat att detta är otillfredsställande. Genom ett enda riksdagsbeslut med enkel majoritet kan svenska medborgare som vistas utomlands berövas möjligheten att utöva sin rösträtt. Det är därför av stor betydelse att skyddet för rösträtten förstärks. Detta bör enligt utskottets mening ske genom att nuvarande bestämmelser om utlandssvenskarnas rösträtt skrivs in i 3 kap. 2§ regeringsformen. Utskottet tillstyrker således motionerna 1989/90:K206 yrkande 4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205 yrkande 6 och 1990/91:K216 yrkande 5.
dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
5. beträffande utlandssvenskarnas rösträtt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande 4, 1989/90:K210, 1989/90:K215 yrkande 4, 1990/91:K205 yrkande 6, 1990/91:K216 yrkande 5 och 1990/91:K217 som vilande antar följande
Förslag till
Lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen att 3 kap. 2§ skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Rösträtt vid val till Rösträtt vid val till riksdagen tillkommer svensk riksdagen tillkommer svensk medborgare som är bosatt i medborgare som är eller riket. Om rösträtt någon gång varit bosatt för svensk medborgare som i riket. Den som icke har ej är bosatt i riket finns uppnått aderton års bestämmelser i lag. Den som ålder senast på valdagen icke har uppnått aderton har ej rösträtt. års ålder senast på valdagen har ej rösträtt.
Fråga om huruvida rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grundval av en före valet upprättad röstlängd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
7. Invandrarnas rösträtt (mom.6)
Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Inte heller" och slutar med "1990/91:K710 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Det är i dag vanligt att den situationen uppstår att av de människor som arbetar på samma arbetsplats och har gemensamma sociala och ekonomiska intressen är en del utestängda från möjligheten att politiskt påverka dessa intressen på grund av att de är utländska medborgare. Från demokratisk utgångspunkt är detta djupt otillfredsställande. Invandrarna bör därför ges rösträtt också i riksdagsvalen.
dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
6. beträffande invandrarnas rösträtt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K223, 1990/91:K245 och 1990/91:K710 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
8. Rösträttsåldern m.m. (mom. 7)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1990/91:K256 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Om det politiska systemet skall fungera på sikt är det enligt utskottet viktigt att människor intresserar sig för politik och tycker att politik är viktigt. Om yngre människor ges rösträtt kan det politiska intresset bland ungdomar stimuleras eftersom det känns meningsfullt att engagera sig i politik om rätten att rösta inte ligger alltför långt fram i tiden. Den nuvarande rösträttsåldern måste betraktas som hög. Skolplikten upphör vid 16 års ålder, och den obligatoriska skolan har bl.a. till uppgift att informera om hur samhället inkl. det politiska systemet fungerar. En 16-åring skall alltså ha fått den information som riksdagen har ansett behövas för att kunna delta aktivt i samhällslivet. Enligt utskottets mening finns det därför ingen anledning att behöva vänta med att få rösträtt ända till 18 års ålder. Rösträttsåldern bör därför sänkas till 16 år. Även om så sker finns dock enligt utskottet anledning att söka öka barns och ungdomars delaktighet i den politiska beslutsprocessen genom inrättande av en särskild politisk församling av det slag som föreslås i motion 1990/91:K222. Eftersom detta är ett helt nytt område för demokratin bör experiment få göras. Förslag måste alltså kunna tidsbegränsas. Motionerna 1989/90:K233, 1990/91:K222 och 1990/91:K256 tillstyrks.
dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
7. beträffande rösträttsåldern m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K233, 1990/91:K222 och 1990/91:K256 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
9. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen (mom.8)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m), Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 16 som börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "1990/91:K229 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet skulle fyraåriga mandatperioder skapa förutsättningar för en längre planeringsperiod och motverka den ryckighet som nuvarande korta mandatperioder skapar.
Knuten till frågan om mandatperiodens längd är frågan om valdagarna för riksdags- och kommunalval som i dag skall vara desamma eller om de skall vara åtskilda. Enligt utskottet är skilda valdagar en förutsättning för de fyraåriga mandatperioderna. Härigenom får väljarna tillfälle att vartannat år göra sin stämma hörd vad gäller politiska preferenser. Därtill kommer att skilda valdagar skulle öka intresset för de kommunala frågorna och medverka till att vitalisera den kommunala debatten. I tidigare genomförda utredningar finns ett omfattande underlag i denna fråga. Ett konkret beslutsunderlag bör således kunna tas fram utan alltför lång tidsutdräkt.
dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
8. beträffande mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande 5, 1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K245, 1990/91:K205 yrkandena 2 och 3, 1990/91:K216 yrkande 6 och 1990/91:K229 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
10. Personval (mom. 9)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp), Stig Bertilsson (m), Göran Ericsson (m) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Det svenska valsystemet ger väljarna små möjligheter att välja kandidater inom partierna. Särskilt i stora valkretsar och inom de stora partierna är detta påtagligt. Väljarna får lätt en känsla av att valet av personer är avgjort på förhand. Avståndet mellan väljare och valda ökar. Det är därför angeläget att denna fråga får ingå i ett fortsatt reformarbete på författningsområdet och att riksdagen så snart som möjligt får anledning att ta ställning till ett system som innebär att den enskilde väljaren får ökade möjligheter till personval. Folkstyrelsekommitténs förslag bör ingå bland de alternativ som övervägs i detta reformarbete.
dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
9. beträffande personval
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande 1, 1989/90:K215 yrkande 1, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1990/91:K205 yrkande 1 och 1990/91:K216 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Fyraprocentsspärren (mom.10)
Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Utskottet har" och slutar med "yrkande 2 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet bör den nuvarande fyraprocentsspärren vid riksdagsval sänkas till 2%. En spärr på den nivån skulle enligt utskottet underlätta för starka men mindre opinioner att göra sina stämmor hörda i riksdagen. I konsekvens härmed bör också den nuvarande spärren på 12% av rösterna i en enskild riksdagsvalkrets sänkas.
dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
10. beträffande fyraprocentsspärren
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K248 yrkande 2 och 1990/91:K709 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Partistödet (mom. 11)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Vid beredningen" och slutar med "yrkande 1 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Nya partier har i dag stora ekonomiska hinder för att kunna delta i den politiska debatten. Opinionsbildning och valrörelser kostar i dag stora summor, och detta har de etablerade partierna statligt partistöd för att kunna klara.
Enligt utskottets mening måste det finnas ett grundstöd för alla rikstäckande partier, om de har registrerat ett visst antal namnunderskrifter. Vidare bör de partier som uppnått 1% av rösterna i föregående val också garanteras ett visst grundstöd.
dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
11. beträffande partistödet
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K248 yrkande 1 och 1990/91:K709 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
13. Antalet ledamöter i riksdagen (mom.12)
Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "yrkande 2 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Sveriges riksdag omfattar i dag 349 ledamöter. Mot bakgrund av vårt lands folkmängd är detta i ett internationellt perspektiv ett alltför stort antal. Om antalet riksdagsledamöter minskade skulle detta inte endast medverka till att ledamöterna blev bättre kända av medborgarna. Det skulle också leda till en "arbetsdugligare" riksdag. Enligt utskottets mening vore 249 ledamöter ur denna synpunkt ett lämpligt antal.
Å andra sidan kan intresset för att alla delar av vårt land får en god representation tala för ett större antal ledamöter. Då en minskning av antalet riksdagsledamöter även medför andra nödvändiga ändringar i valsystemet bör frågan bli föremål för utredning.
dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
12. beträffande antalet ledamöter i riksdagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande 2 och 1990/91:K216 yrkande 2 samt med avslag på motion 1989/90:K323 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
14. Mångsyssleriet i politiken (mom.13)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "1989/90:K307 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är det väsentligt att innehav av politiskt förtroendeuppdrag inte blir att jämföra med att ha ett yrke vilket som helst på vilket man försörjer sig. En förändring av valbarhetsreglerna bör därför göras så att omval efter tre valperioder till riksdag, landsting eller kommunfullmäktige omöjliggörs. De politiska uppdragen måste enligt utskottet också spridas. Ju fler människor som tar aktiv del av politiska uppdrag, desto mer levande kan den parlamentariska demokratin bli. Frågan om det politiska mångsyssleriet bör därför utredas.
dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
13. beträffande mångsyssleriet i politiken
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K307 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
15. Val av statsminister (mom.14)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 22 som börjar med "I förra årets" och slutar med "1990/91:K212 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att i enlighet med parlamentarismens principer bör en nyvald riksdag alltid ges tillfälle till att pröva frågan om statsminister. Denne bör inte kunna sitta kvar automatiskt på grundval endast av det förtroende en tidigare riksdag gett. Motionerna 1989/90:K203 och 1990/91:K201 tillstyrks.
Några förändringar i reglerna i övrigt för utseende av statsminister är enligt utskottet för närvarande inte påkallade. Motionerna 1989/90:K304 och 1990/91:K212 avstyrks.
dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
14. beträffande val av statsminister
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K203 och 1990/91:K201 samt med avslag på motionerna 1989/90:K304 och 1990/91:K212 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
16. Utlysande av extra val (mom.15)
Bertil Fiskesjö och Hugo Andersson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22 börjar med "Utskottet avstyrkte" och på s. 23 slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:
Det finns enligt utskottet en rad skäl mot att regeringen skall ha rätt att anordna extra val. Denna möjlighet är ett obehörigt och principiellt felaktigt intrång i riksdagens beslutanderätt, och den kan särskilt i känsliga och instabila lägen vara till uppenbar skada.
Det är riksdagen som har ansvaret för vilken regering som skall finnas. Riksdagen kan också avsätta en regering. Om statsministern själv gör den bedömningen att han inte längre har riksdagens förtroende är den naturliga lösningen att han och därmed hela regeringen avgår. Det är därefter riksdagens uppgift att i den ordning som är föreskriven välja ny statsminister.
Regeringens rätt att anordna nyval och upplösa riksdagen bör således avskaffas.
dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
15. beträffande utlysande av extra val
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
17. Behörighetskrav för statsråd (mom.16)
Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 24 som börjar med "Utskottet finner" och slutar med "1989/90:K217 avstyrks" bort ha följande lydelse:
Det får enligt utskottets mening förutsättas att statsministern noga prövar kompetens, integritet och nationell pålitlighet hos dem som kan komma i fråga för medlemskap i regeringen. Riksdagen har därutöver alltid möjlighet att uttala sitt misstroende mot enskilt statsråd. Speciella kompetenskrav av det slag som kommer till uttryck i 6 kap. 9§ regeringsformen kan därför inte anses behövliga. Motion K217 tillstyrks.
dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
16. beträffande behörighetskrav för statsråd att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K217 som vilande antar följande
Förslag till Lag om ändring i regeringsformen
Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen att 6 kap. 9§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Endast den får vara Endast den får vara statsråd som är svensk statsråd som är svensk medborgare sedan minst tio medborgare. år.
Statsråd får icke utöva allmän eller enskild tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
18. Domarnas arbetsrättsliga ställning (mom.17)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet är det ostridigt att den nya grundlagsregleringen av domarnas arbetsrättsliga ställning, sådan den har omsatts i andra författningar, har försvagat domarnas ställning i flera avseenden. Ändringar bör vidtas i såväl regeringsformen som övriga berörda författningar så att ordinarie domare i fortsättningen kan skiljas från sin tjänst endast genom dom i brottmål samt att påföljd för åsidosättande av tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i brottmål. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
17. beträffande domarnas arbetsrättsliga ställning
att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K247 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
19. Åtal mot justitieråd och regeringsråd (mom.18)
Bo Hammar (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som börjar med "Utskottet uttalade" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Av principiella maktdelningsskäl är det av största vikt att värna om domstolarnas totala oberoende av regeringsmakten. Justitiekanslern bevakar under regeringen statens rätt och skall även tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska angelägenheter. Av detta skäl bör justitiekanslern enligt utskottets mening inte längre ha som uppgift att väcka åtal eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten. Riksdagens ombudsmän bör ensamma ha dessa uppgifter.
dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
18. beträffande åtal mot justitieråd och regeringsråd
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K216 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
20. Etikregler för politiker m.m. (mom.20)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som börjar med "Utskottet gör" och slutar med "och 1990/91:K223" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet visar en rad händelser under senare år att politikers och andra makthavares privatekonomi har betydelse för förtroendet för dem och deras handlande och därför är en offentlig angelägenhet. En utredning bör därför komma till stånd med uppgift dels att sammanställa inträffade fall av maktmissbruk för privatekonomisk vinning inom privat och offentlig sektor i Sverige under 1980-talet, dels att kartlägga gällande praxis vad gäller insyn, kontroll m.m. beträffande höga makthavare i näringsliv, politik och offentlig tjänst i ett antal demokratier i olika delar av världen.
dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
20. beträffande etikregler för politiker m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K813 och 1990/91:K223 samt med anledning av motionerna 1989/90:K226, 1989/90:K257, 1990/91:K214, 1990/91:K249 och 1990/91:K251 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
21. Regler för opinionsundersökningar (mom.22)
Hans Leghammar (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 31 som börjar med "Utskottet avvisar" och slutar med "Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:
Formerna för opinionsbildningen har de senaste årtiondena utvecklats enormt snabbt. Denna snabba utveckling har gett många människor som tidigare inte kom till tals ny möjlighet genom tekniska och praktiska landvinningar på mediaområdet. Enligt utskottet finns det dock risker med denna utveckling. En sådan risk är att det för den kapitalstarke intressenten ges möjlighet att styra opinionsundersökningar på ett tvivelaktigt sätt. En annan risk är att opinionsundersökningar presenteras på ett sätt och på tidpunkter som gör att de tar bort intresset för sakfrågorna. Ett exempel på det senare är opinionsundersökningar nära ett val, varvid man faktiskt påverkar det man skall mäta, en vetenskapligt ytterst tvivelaktig procedur.
Enligt utskottet bör en utredning tillsättas för att utreda möjligheterna att genom lagstiftning begränsa rätten att publicera opinionsundersökningar i direkt anslutning till valen. Utredningen bör också överväga vilka krav som bör ställas på hur opinionsundersökningar skall gå till.
dels att moment 22 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
22. beträffande regler för opinionsundersökningar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K426 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
22. Ny grundlagsutredning (mom.23)
Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt (fp), Hans Leghammar (mp) och Hugo Andersson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 33 som börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "politiska lösningarna" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottet föreligger behov av en översyn av grundlagen på en rad områden. Förändringar krävs i syfte såväl att stärka demokratin genom förändringar i reglerna för det politiska livet som att förstärka skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Därutöver bör de brister som visat sig vid tillämpningen av grundlagen rättas till och oklarheter som orsakat tolkningstvister undanröjas. Möjligheterna är också långt större att inom ramen för en sådan utredning med bredare mandat finna gemensamma lösningar på exempelvis frågorna om mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen, personvalsinslaget samt valsystemets utformning i övrigt. Översynen av grundlagen bör göras i en parlamentarisk utredning. Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
23. beträffande ny grundlagsutredning
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K215 yrkande 12, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga, 1989/90:K254, 1990/91:K205 yrkande 14 samt 1990/91:K248 yrkandena 1 och 3 som sin mening ger regeringen till känna att en ny grundlagsutredning bör tillsättas.
Särskilt yttrande
Ny grundlagsutredning (mom. 23)
Hans Nyhage, Stig Bertilsson och Göran Ericsson (alla m) anför:
Under det senaste decenniet har ett flertal utredningar arbetat med frågan om författningsrevision.
I huvudfrågan, fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar för riksdags- och kommunalval, har det på grund av socialdemokraternas motstånd inte varit möjligt att uppnå förändringar.
En ny författningsutredning framstår därför som mindre meningsfull så länge som socialdemokraternas motstånd mot skilda valdagar kombinerat med fyraåriga mandatperioder kvarstår. Skulle detta motstånd upphöra kommer frågan i ett annat läge.
På ett antal områden, t.ex. frågan om personval, finns det anledning att omedelbart starta ett utredningsarbete, oavsett om en ny författningsutredning kommer till stånd eller ej.