Grovt rattfylleri m.m.
Betänkande 1993/94:JuU11
Justitieutskottets betänkande
1993/94:JUU11
Grovt rattfylleri m.m.
Innehåll
1993/94 JuU11
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag som innebär skärpningar av trafiknykterhetslagstiftningen. Bl.a. föreslås att promillegränsen för grovt rattfylleri skall sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet och motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften. Vidare föreslås att maximistraffet för grovt rattfylleri skall höjas från ett till två års fängelse. Motsvarande höjning av maximistraffet föreslås för bl.a. grovt sjöfylleri.
I propositionen görs vidare uttalanden angående principerna för påföljdsvalet vid grovt rattfylleri som i princip innebär en återgång till vad som gällde före den 1 juli 1990.
Propositionen innehåller också förslag om ett nytt rekvisit för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom samt om höjda maximistraff för dessa brott.
Utskottet tillstyrker regeringsförslagen men föreslår att ikraftträdandet flyttas fram till den 1 februari 1994.
Socialdemokraterna tillstyrker förslaget om en sänkning av promillegränsen och går i huvudsak emot övriga förslag.
I samband med propositionen behandlar utskottet ett antal motioner som väckts med anledning av propositionen samt yrkanden i ett antal motioner från den allmänna motionstiden år 1993 med anknytning till trafiknykterhetslagstiftningen. Med anledning av en av motionerna föreslår utskottet en regel om bl.a. protokoll vid s.k. sållningsprov. Utskottet avstyrker bifall till övriga motioner.
I ärendet föreligger ett yttrande från lagutskottet, se bilaga 2.
Till ärendet har fogats sju reservationer (s resp. nyd) och ett särskilt yttrande (nyd).
Propositionen
I proposition 1993/94:44 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om ändring i brottsbalken,
2. lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott,
3. lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
4. lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov,
5. lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1.
Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 7 f.
Motioner
Motioner väckta med anledning av propositionen
1993/94:Ju11 av Sten-Ove Sundström m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att straffbelägga s.k. eftersupning.
1993/94:Ju12 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen beträffande s.k. drogfylleri enligt vad som anförts i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att ytterligare utreda frågan om drograttfylleri,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad Lagrådet anfört om att lagstifta genom motivuttalanden.
1993/94:Ju13 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen beslutar om ändring av 2 § lagen om utandningsprov i enlighet med vad i motionen anförts.
1993/94:Ju14 av Elver Jonsson och Rune Thorén (fp, c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om promillegräns vid sjöfylleri.
1993/94:Ju15 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det budgetåret 1994/95 bör satsas 30 miljoner kronor extra på ökad trafikövervakning och trafiknykterhetskontroller,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om valet av påföljder vid rattfylleribrott,
3. att riksdagen beslutar avslå förslaget om straffskärpning vid grovt rattfylleri samt motsvarande bestämmelser i 30 § järnvägssäkerhetslagen samt 325 a § sjölagen om grovt sjöfylleri,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en fortsatt beredning av bestämmelserna i 3 kap. 7--8 §§ brottsbalken,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om de ekonomiska konsekvenserna av förslagen.
Motioner väckta under den allmänna motionstiden år 1993
1992/93:Ju603 av Lotta Edholm och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om alkohol och trafik.
1992/93:Ju605 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagskärpning avseende förverkansregler.
1992/93:Ju606 av Ulla Tillander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående behovet av kraftfulla åtgärder mot rattfylleri.
1992/93:Ju610 av Ian Wachtmeister m.fl. (nyd) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att straffen måste skärpas för vållandebrott med dödlig utgång eller allvarliga personskador,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att straffmaximum för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom måste höjas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att det görs en översyn av rekvisiten och de omständigheter som grundar straffbarhet för vållandebrott, särskilt i fråga om brott med dödlig utgång eller allvarliga personskador i trafiken,
4. att riksdagen hos regeringen begär ett utarbetat lagförslag till en särskild brottstyp som kallas bildråp, att utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad i motionen anförts.
1992/93:Ju611 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram blir huvudregel vid rattfylleribrott.
1992/93:Ju621 av Oskar Lindkvist m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan lagändring att tillfälligt beslag av fordon blir möjligt enligt vad i motionen anförts.
1992/93:Ju623 av Ingrid Andersson och Gunnar Thollander (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om "Uppsalamodellen" som metod för att förhindra återfall i rattfylleribrott,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en lagändring så att även de som förblir körkortslösa efter rattfylleribrott nås med medicinsk rehabilitering i samband med brottet.
1992/93:Ju626 av Kenneth Lantz (kds) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående omräkningsfaktorn vid alkoholutandningsprov,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av att se över säkerhetsavdraget vid blodprov.
1992/93:Ju638 av Karl Gustaf Sjödin m.fl. (nyd) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den som gjort sig skyldig till rattfylleri omgående skall tas om hand och frihetsberövas i syfte att finna lämplig vårdform om det är påkallat,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vård av missbrukare skall kunna ske med missbrukarens personliga ansvar för ett positivt vårdresultat,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att straffskalan skall vara utformad så att den som inte är mottaglig för vård mot missbruk eller där annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga skall ådömas ett kännbart och avskräckande fängelsestraff,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staffen bör göras starkt progressiva vid återfall i likartad trafikbrottslighet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att vid allvarliga trafikbrott får böter, som ensamt straff eller i förening med annan påföljd, bara utdömas om beloppet med all sannolikhet kan drivas in, i stället skall annan mera ingripande påföljd kunna väljas,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att reglerna måste ändras så att det blir betydligt större möjligheter att förverka fordon som varit inblandade i trafikbrottslighet, oavsett bilens värde,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att utreda förutsättningarna för att införa särskilt medhjälpsbrott för passagerare och andra i ett fordon som framförs av en berusad person,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att dödsoffrets anhöriga alltid skall få rätt att processa på statens bekostnad i såväl brottmål som tvistemål rörande rattfylleri,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om rapportering till den dömdes trafikförsäkringsbolag.
1992/93:Ju639 av Åke Carnerö (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försök med inmontering av alkolås i bilar.
1992/93:Ju641 av Gudrun Norberg och Sigge Godin (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär att den snabbt förelägger riksdagen en proposition byggd på Väg- och sjöfyllerikommitténs betänkande i avsikt att förbättra trafiksäkerheten på väg.
1992/93:Ju646 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en förändring av lagstiftningen om omhändertagande av fordon vid trafiknykterhetsbrott så att polisen får lagstöd för åtgärd som är både lämplig och praktisk.
1992/93:Ju703 av Lars Biörck (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om prövning av trafikmål och körkortsingripande.
Utskottet
Rattfylleri
Allmän bakgrund
Trafiknykterhetslagstiftningen har genomgått en betydande utveckling alltsedan de första straffbestämmelserna efter initiativ från riksdagen infördes på 1920-talet (prop. 1925:114, 1LU 34, rskr. 303). Ansvarsområdet har successivt utvidgats, och kravet på nykterhet i trafiken har efter hand skärpts. Ett betydelsefullt led i utvecklingen var när frihetsstraff år 1934 infördes som en regelmässig påföljd för rattfylleri (prop. 1934:208, 2LU 35, rskr. 286).
År 1941 infördes de s.k. promillebestämmelserna (prop. 1941:159, 1LU 36, rskr. 287). Dessa regler medförde att möjligheterna att bekämpa trafiknykterhetsbrott förbättrades eftersom det inte längre behövde föras bevisning om att förarens körförmåga varit nedsatt i det särskilda fallet, utan straffansvaret kunde direkt knytas till alkoholkoncentrationen i förarens blod. Reformen år 1941 innebar också att trafiknykterhetsbrotten delades in i två svårhetsgrader, av vilka det svårare brottet senare fick beteckningen rattfylleri och det lindrigare i allmänhet kom att benämnas rattonykterhet. Straffskalorna för dessa brott -- fängelse i högst ett år, eller, vid mildrande omständigheter, böter för rattfylleri resp. böter eller fängelse i högst sex månader för rattonykterhet -- förblev oförändrade fram till den 1 juli 1990.
Genom lagstiftning år 1951 (prop. 1951:30, 2LU 30, rskr. 336) fördes bestämmelserna om trafiknykterhetsbrott till en ny lag, lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). I trafikbrottslagen infördes samtidigt en föreskrift om s.k. drograttfylleri.
Trafiknykterhetsbestämmelserna har sedan år 1951 ändrats flera gånger. År 1957 sänktes den nedre promillegränsen vid rattonykterhet från 0,8 till 0,5 promille (prop. 1957:72, 1LU 16, rskr. 240). Promillereglerna ändrades på nytt år 1975, då så att straffansvar inträder även när promillegränsen för rattfylleri eller rattonykterhet inte har uppnåtts under själva färden utan först efter dennas slut (prop. 1974:154, JuU37, rskr. 352). Därmed försvann praktiskt taget det s.k. tillbakaräkningsproblemet som tidigare ofta komplicerade utredningar om brott av denna typ. I samband med lagändringen infördes vidare en tidsbegränsad lagstiftning om försöksverksamhet med rutinmässiga alkoholutandningsprov. Denna lagstiftning ersattes år 1976 av lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov (prop. 1975/76:162, JuU 1976/77:15, rskr. 94).
Promillereglernas tillämpningsområde omfattade fram till år 1978 inte vissa traktorer, men genom en lagändring detta år utvidgades tillämpningsområdet så att det numera omfattar alla motordrivna fordon utom sådana som är avsedda att föras av gående (prop. 1977/78:77, JuU21, rskr. 156).
År 1982 gjordes bestämmelserna om rattfylleri och rattonykterhet tillämpliga även på förare av maskindrivna järnvägsfordon och tunnelbanetåg (prop. 1981/82:204, JuU58, rskr. 331). Dessa bestämmelser fördes i maj 1985 med vissa ändringar in i järnvägstrafiklagen (1985:192) som då trädde i kraft (prop. 1983/84:117 och 1984/85:33, LU 1984/85:27, rskr. 201). Dessutom infördes ett straffansvar också för andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av berusningsmedel att det måste antas att uppgiften inte har kunnat utföras på ett betryggande sätt.
Möjligheter att förverka fordon som har använts vid bl.a. trafiknykterhetsbrott infördes den 1 juli 1987 (prop. 1986/87:81, JuU24, rskr. 200).
Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1989 får alkoholutandningsprov användas som bevismedel i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott; samtidigt utökades polisens möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov (prop. 1988/89:118, JuU27, rskr. 314).
De senaste lagändringarna företogs år 1990. Då sänktes gränsen för straffbar alkoholpåverkan i trafiken från en blodalkoholhalt på 0,5 till 0,2 promille. En motsvarande sänkning gjordes beträffande alkoholhalten i utandningsluften där gränsen för straffbarhet nu är 0,10 milligram per liter utandningsluft. Liksom tidigare delades trafiknykterhetsbrotten in i två svårhetsgrader. Det s.k. enkla brottet, som närmast är att jämföra med det brott som tidigare betecknades rattonykterhet, benämns rattfylleri medan det allvarligare brottet, som närmast är att jämföra med det brott som tidigare betecknades rattfylleri, benämns grovt rattfylleri.
1990 års ändringar i trafikbrottslagen innebar i princip en skärpt syn på trafiknykterhetsbrotten; såväl ansvarsområdet som möjligheten att bedöma ett brott som grovt utvidgades.
Det brott som före den 1 juli 1990 benämndes rattfylleri hör till de brott som i tidigare rättspraxis och uttalanden i olika lagstiftningsärenden normalt ansetts föranleda fängelsestraff. I förarbetena till den nu gällande trafiknykterhetslagstiftningen gavs emellertid uttryck för ett nytt synsätt, som lämnar större utrymme för icke frihetsberövande påföljder än tidigare (prop. 1989/90:2 s. 39 f, JuU2 s. 23 f). Bl.a. framhöll dåvarande departementschefen att de principer för val av påföljd som kommit till uttryck i den nya (från och med den 1 januari 1989 gällande) strafflagstiftningen (30 kap. 4 § första stycket brottsbalken, BrB) var allmänt tillämpliga och således gällde även valet av påföljd för rattfylleri.
Uttalandena beträffande principerna för påföljdsvalet vid grovt rattfylleri som gjordes i förarbetena till 1990 års ändringar medförde en förändrad påföljdspraxis. Användningen av fängelsestraff för grovt rattfylleri minskade och antalet villkorliga domar ökade. En uppskärpning har senare skett.
Förändringen av domstolspraxis föranledde kritik, främst avseende ökningen av andelen villkorliga domar.
Även domstolarnas praxis beträffande brottet vållande till annans död i samband med trafiknykterhetsbrott har uppmärksammats i olika sammanhang. Kritik har riktats mot dels påföljdsvalet, dels längden av utdömda fängelsestraff. Påföljderna har enligt den kritik som framförts inte stått i proportion till brottets allvar.
Den mildring av påföljdspraxis som den nya regleringen medförde ledde till att regeringen i december 1991 tillsatte en parlamentarisk kommitté med uppdrag att skyndsamt se över lagstiftningen om grovt rattfylleri samt reglerna om sjöfylleri. Översynen skulle avse dels promillegränsen och påföljden för grovt rattfylleri, dels frågan huruvida promilleregler skulle införas för sjötrafiken. Kommittén antog namnet Väg- och sjöfyllerikommittén. I december 1992 överlämnade kommittén sitt betänkande (SOU 1992:131) Grovt Rattfylleri och Sjöfylleri.
De nu aktuella förslagen bygger på Väg- och sjöfyllerikommitténs betänkande och Trafikpolisutredningens betänkande (SOU 1992:81) Trafikpolisen mer än dubbelt bättre (såvitt avser alkoholutandningsprov). Betänkandena har remissbehandlats. Härutöver föreligger en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria -- Ansvar för grovt vållande till annans död m.m. samt Förverkande av fordon. Ytterligare åtgärder mot de grova trafiknykterhetsbrotten. Promemorian har varit föremål för en hearing i Justitiedepartementet.
Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.
I propositionen läggs fram förslag till ändringar i bl.a. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen), vilka syftar till att främja trafiksäkerheten.
Enligt förslaget skall gränsvärdet för grovt rattfylleri sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet med motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften. Motsvarande ändring föreslås i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).
Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs enligt förslaget från ett till två års fängelse. Motsvarande ändring föreslås beträffande grovt sjöfylleri och trafiknykterhetsbrott som faller under järnvägssäkerhetslagen.
I propositionen uttalar regeringen att normalpåföljden för grovt rattfylleri skall vara fängelse. En icke frihetsberövande påföljd skall kunna väljas endast om det föreligger särskilda skäl. Villkorlig dom skall -- i likhet med vad som gällde före 1990 års ändringar i trafikbrottslagen -- användas med mycket stor restriktivitet.
Enligt förslaget bör fängelsedömda trafiknykterhetsbrottslingar genomgå alkoholavvänjande behandling under anstaltsvistelsen.
Yttrande från frivårdsmyndighet bör, enligt regeringens bedömning, normalt infordras i mål om grovt rattfylleri.
I propositionen föreslås vidare en ändring i BrB som innebär en skärpt bedömning av brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom, när gärningarna begåtts i samband med trafiknykterhetsbrott. Förslaget innebär att sådana brott som huvudregel skall bedömas som grova om gärningsmannen var berusad.
Maximistraffet för vållande till annans död och för vållande till kroppsskada eller sjukdom höjs enligt förslaget till sex resp. fyra år.
I propositionen föreslås också en ändring i 7 § trafikbrottslagen som ökar möjligheterna att förklara fordon förverkade när de använts vid brott mot den lagen.
Lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov föreslås ändrad så att polisen ges generell rätt att ta alkoholutandningsprov på bl.a. förare av motordrivet fordon.
Några promillegränser för sjötrafiken föreslås för närvarande inte. I stället bör Brottsförebyggande rådet få i uppdrag att utvärdera de ändringar i sjöfylleribestämmelserna som trädde i kraft den 1 juli 1991.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Gällande bestämmelser
Trafikbrottslagen
De nu gällande bestämmelserna trädde i kraft den 1 juli 1990.
Enligt 4 § första stycket trafikbrottslagen skall den dömas för rattfylleri som fört ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen under eller efter färden uppgått till minst 0,2 promille i hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans utandningsluft (s.k. promillerattfylleri). Regeln bygger uteslutande på alkoholkoncentrationen i förarens blod eller utandningsluft. För rattfylleri skall vidare enligt 4 § andra stycket den dömas som vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet (s.k. kliniskt rattfylleri). Den senare regeln tillämpas främst i de fall då det inte finns någon bevisning om alkoholhalten i blodet eller utandningsluften. Dessutom tillämpas den då någon har fört ett fordon under påverkan av annat medel än alkohol. Regeln kan tillämpas också i de sällsynta fall där alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften ej är så hög att föraren kan dömas för promillerattfylleri men föraren likväl bevisligen varit så påverkad som förutsätts för kliniskt rattfylleri (jämför Lagrådets yttrande i prop. 1989/90:2 s. 64 f).
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet att anse som grovt, skall föraren enligt 4 a § trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till fängelse i högst ett år.
Frågan huruvida ett rattfylleribrott är att anse som grovt skall avgöras med beaktande av samtliga omständigheter vid brottet. Emellertid skall särskilt beaktas, om
1. föraren har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft,
2. föraren annars har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, eller
3. framförandet av fordonet har inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Även andra omständigheter kan kvalificera brottet som grovt. Det är å andra sidan också möjligt att brottet inte är att anse som grovt trots att någon av de särskilda omständigheter som nämnts har förelegat, exempelvis vid förande av moped då föraren utgjort en fara huvudsakligen för sig själv.
Bestämmelserna om trafiknykterhetsbrotten är tillämpliga på förare av motordrivna fordon och spårvagnar. Begreppet motordrivet fordon har samma innebörd i trafikbrottslagen som i vägtrafikkungörelsen (1972:603) och avser alltså motorfordon, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. Från den 4 § första stycket trafikbrottslagen intagna promilleregelns tillämpningsområde har emellertid i 4 § tredje stycket undantagits förare av motordrivna fordon, som är avsedda att föras av gående, t.ex. motorgräsklippare.
Enligt 4 § fjärde stycket trafikbrottslagen gäller straffbestämmelserna inte när förandet av fordonet har ingått som ett led i en vetenskaplig eller därmed jämförlig undersökning som regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer har lämnat tillstånd till. Syftet med denna bestämmelse är att ge möjligheter till experimentella försök inom ramen för forskning kring prestationsnedsättande effekter av olika slags droger.
Försök till trafiknykterhetsbrott är inte straffbelagt. Däremot har i rättspraxis de allmänna reglerna om ansvar för medverkan ansetts vara tillämpliga (se t.ex. NJA 1949 s. 689 och NJA 1985 s. 496).
Straffbestämmelser, motsvarande dem i 4 och 4 a §§ trafikbrottslagen, finns i 30 § järnvägsssäkerhetslagen (1990:1157) såvitt gäller förare av maskindrivet spårfordon på järnväg eller i tunnelbana. Där föreskrivs straffansvar också för andra järnvägs- och tunnelbanetjänstemän som utför uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten och därvid är så påverkade av alkohol eller annat medel att det kan antas att dessa uppgifter inte kan utföras på ett betryggande sätt. För brott av denna personalkategori är straffet böter eller fängelse i högst ett år.
Vållande till annans död m.m.
I 3 kap. 7 § BrB anges att den som av oaktsamhet orsakar annans död skall dömas för vållande till annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. Om brottet är grovt kan enligt andra stycket dömas till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Bestämmelsen infördes i samband med BrB:s tillkomst och har sedan dess varit oförändrad.
Ansvar för vållande till annans död förutsätter att gärningsmannen orsakat den dödliga utgången och att detta har skett genom oaktsamhet. Det krävs dessutom att oaktsamheten varit relevant i förhållande till den inträffade effekten.
Brottet vållande till annans död kan förekomma i olika situationer av mycket skiftande karaktär. Inte sällan döms för brottet i konkurrens med annat brott, särskilt misshandel. Ofta förekommer emellertid brottet vållande till annans död i samband med vägtrafik. En inte obetydlig andel av dessa fall utgör situationer där den vållande varit påverkad. Av propositionen framgår att av totalt sammanlagt 542 fall av vållande till annans död under åren 1989--1991, hade 74 fall samband med trafiknykterhetsbrott.
I flertalet av de fall där det döms till ansvar för vållande till annans död som huvudbrott bestäms påföljden till villkorlig dom, vanligen i kombination med ett bötesstraff. De fall då fängelse utdöms för sådant brott torde huvudsakligen utgöras av fall då också annan samtidig brottslighet, särskilt misshandels- eller rattfylleribrott, förekommit.
I lagtexten har inte angivits vilka omständigheter som bör föranleda att ett brott bedöms som grovt. Ett exempel på grovt brott kan vara att någon utövat grovt våld mot annan, utan att uppsåt förelegat i förhållande till den dödliga effekten (se t.ex. NJA 1992 s. 85). I övrigt torde som anförs i propositionen grovt brott föreligga särskilt när gärningsmannen gjort sig skyldig till medvetet risktagande av allvarlig art, exempelvis genom att resa livsfarligt vapen mot annan.
Enligt 3 kap. 8 § BrB döms den som av oaktsamhet åsamkar annan sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt kan dömas till fängelse i högst två år. Straffbestämmelsen är utformad på i huvudsak samma sätt som bestämmelsen om vållande till annans död, med den skillnaden, att den brottsliga effekten skall vara en kroppsskada eller sjukdom. Någon ringa form av brottet finns emellertid inte. Även vållande till kroppsskada eller sjukdom förekommer inte sällan i samband med onykterhet i trafik. Av den statistik som redovisas i Väg- och sjöfyllerikommitténs betänkande framgår att det under åren 1989--1991 förekom sammanlagt 773 fall av vållande till kroppsskada eller sjukdom, varav 77 fall tillsammans med trafiknykterhetsbrott.
Inte heller när det gäller vållande till kroppsskada eller sjukdom anges i lagtexten vilka omständigheter som skall beaktas vid bedömningen av om en gärning skall anses utgöra grovt brott. I propositionen anförs att samma bedömningsgrunder därvid måste tillämpas som när det gäller vållande till annans död.
Överväganden
Allmänna synpunkter
Som framhållits i tidigare lagstiftningsärenden har trafiknykterhetsfrågan under lång tid stått i förgrunden när det gällt att förbättra trafiksäkerheten i vårt land. Sverige får också sägas tillhöra föregångsländerna på detta område. Här har tidigare än i de flesta andra länder insetts vikten av att genom en sträng lagstiftning inskärpa respekten för nykterheten i trafiken. Efterlevnaden av trafiknykterhetsbestämmelserna torde i allmänhet i dag vara relativt god, och tillgänglig forskning talar för att Sverige vid en internationell jämförelse har en god situation när det gäller trafiknykterheten. Detta innebär emellertid inte att vi kan slå oss till ro. Dels måste trafiknykterhetsarbetet bedrivas fortlöpande för att situationen inte skall försämras, dels bör allt som är möjligt göras för att ytterligare öka nykterheten i trafiken och minska de alkoholrelaterade trafikolyckorna.
Enligt gjorda uppskattningar begås varje år mellan tre och fyra miljoner trafiknykterhetsbrott, många av dessa brott begås av personer som tidigare kört berusade. Enligt den officiella statistiken skadas eller dör varje år mellan 1 500 och 2 000 personer vid trafikolyckor där i vart fall en av förarna misstänks ha varit alkoholpåverkad. Det verkliga antalet dödade och skadade vid alkoholrelaterade trafikolyckor torde dock i realiteten vara betydligt större. Trafiknykterhetsbrotten utgör följaktligen -- trots vidtagna åtgärder -- alltjämt ett betydande samhällsproblem. Samtidigt är, som ovan antytts, nykterheten i trafiken något som låter sig påverkas av lagstiftningsåtgärder. Den norm- och moralbildande funktion som Sveriges relativt sett stränga trafiknykterhetslagstiftning haft skall således inte underskattas.
Med hänsyn till det lidande och de kostnader som trafikolyckor med berusade förare vållar framstår ytterligare åtgärder av detta slag som såväl mänskligt som samhällsekonomiskt mycket väl motiverade.
Gränsvärdet för grovt rattfylleri
I propositionen föreslås att gränsvärdet för grovt rattfylleri skall sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet samt från 0,75 till 0,50 milligram alkohol per liter utandningsluft.
Utskottet anser i likhet med regeringen att det av flera skäl finns anledning att sänka gränsen för grovt rattfylleri och tillstyrker regeringsförslaget i denna del.
I motion Ju626 (kds) anförs att omräkningsfaktorn för relationen mellan alkoholkoncentrationen i blodet och i utandningsluften är godtyckligt vald och bör ses över. Likaså anförs att det s.k. säkerhetsavdraget vid alkoholutandningsprov är för generöst tilltaget och att även detta bör ses över.
Sedan den 1 juli 1989 är det möjligt att använda alkoholutandningsprov som bevismedel i mål om ansvar för trafiknykterhetsbrott (prop. 1988/89:118, JuU27, rskr. 314).
Gränsen för straffbar alkoholhalt i utandningsluften är i dag 0,10 milligram per liter utandningsluft, och gränsen för grovt rattfylleri går vid 0,75 milligram per liter utandningsluft. Dessa gränsvärden anses motsvara 0,2 resp. 1,5 promille alkohol i blodet.
Rikspolisstyrelsen har i en rapport från år 1991 (Alkoholutandningsprov som rättsligt bevismedel, RPS Rapport 1991:2 Pb I) på grundval av de resultat som dittills erhållits inom alkoholutandningssystemet, och efter samråd med experter, dragit slutsatsen att det tillämpade säkerhetsavdraget vid alkoholutandningsprov, 0,07 milligram per liter utandningsluft, bör bibehållas tills vidare.
I rapporten anges vidare att dittills genomförda försök angående relationen luft/blod inte bör föranleda någon ändring i gällande lagstiftning. I rapporten redovisas bl.a. undersökningar vid Statens provningsanstalt som bekräftat riktigheten av det i lagen fastställda gränsvärdet 0,10 milligram alkohol per liter luft i relation till 0,20 promille alkohol i blod.
Varken omräkningsfaktorn eller säkerhetsavdraget har varit föremål för överväganden av Väg- och sjöfyllerikommittén.
Utskottet konstaterar att det för närvarande inte finns anledning att ändra reglerna i de hänseenden som aktualiseras i motion Ju626, och utskottet avstyrker bifall till den.
Maximistraffet för grovt rattfylleri
I propositionen föreslås att maximistraffet för grovt rattfylleri skall höjas från ett till två års fängelse. Motsvarande höjning föreslås beträffande maximistraffet enligt 30 § järnvägssäkerhetslagen.
I motion Ju15 (s) yrkas avslag på propositionen i denna del. Motionärerna som hänvisar till Lagrådets yttrande anför bl.a. att straffskalans övre del sällan kommer till användning och att den straffskala som finns i dag är tillräcklig.
Lagrådet anför i sitt yttrande att det inte finns tillräckliga skäl att höja straffmaximum för grovt rattfylleri. Lagrådet anser att det rent allmänt borde vara en strävan att undvika straffskalor som är så vida att deras övre del nästan aldrig kommer till användning. Lagrådet anför vidare att det är svårt att tänka sig enstaka fall av enbart grovt rattfylleri som har så högt straffvärde att den nuvarande ettårsgränsen behöver överskridas. De särskilt straffvärda fallen torde, enligt Lagrådet, vara antingen sådana där föraren har begått fler rattfylleribrott eller sådana där hans framfart utgör även annat brott, t.ex. grov vårdslöshet i trafik eller vållande till annans död eller till kroppsskada, och i dessa fall kan straffet för gärningarna redan i dag sättas högre än ett år. Lagrådet anser vidare att den nuvarande skalan för grovt rattfylleri ger tillräckligt utrymme för den i och för sig önskvärda nyanseringen av straffen för rattfylleribrott med olika straffvärden.
I propositionen anförs bl.a. att även om straffskalans övre del sällan kommer till användning kan det förekomma fall där exceptionellt försvårande omständigheter föreligger och där det nuvarande straffmaximum framstår som alltför lågt. Det anförs vidare att en utvidgning av straffskalan även i övrigt ger möjligheter till en ökad nyansering vid straffmätningen. Vidare framhålls också att straffskalan för grovt rattfylleri genom den föreslagna höjningen kommer i bättre samklang med straffskalorna för andra jämförbara brott, t.ex. framkallande av fara för annan och grov vårdslöshet i trafik, vilka brott har ett straffmaximum på två års fängelse.
I propositionen anförs beträffande straffmätningen att sänkningen av gränsvärdet inte bör medföra den konsekvensen att längre fängelsestraff än i dag automatiskt utmäts vid alkoholhalter som ligger på 1,5 promille i blodet eller däröver. Avsikten är således inte, enligt propositionen, att utöver vad som kan följa av den nyansering som vidgningen av straffskalan ger, påverka den i dag tillämpade straffmätningen vid vad som kan sägas utgöra normala fall av grovt rattfylleri där promillehalten motsvarar dagens gränsvärde eller strax däröver.
Enligt utskottets uppfattning finns allmänt sett skäl att se strängt på grovt rattfylleri. Utskottet som ansluter sig till vad som nyss angetts om straffmätningen finner på av regeringen anförda skäl att straffmaximum bör höjas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 i nu aktuell del och tillstyrker regeringsförslaget.
Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri
I propositionen uttalas att normalpåföljden vid grovt rattfylleri skall vara fängelse och att det bör finnas särskilda skäl för att en icke frihetsberövande påföljd skall väljas samt att villkorlig dom skall användas med mycket stor restriktivitet. Det sagda innebär i princip en återgång till vad som gällde före 1990 års ändringar i trafikbrottslagen.
Därutöver sägs i propositionen att yttrande från frivårdsmyndighet normalt bör inhämtas i mål om grovt rattfylleri samt att fängelsedömda rattfyllerister under anstaltsvistelsen bör genomgå alkoholavvänjande behandling.
I motion Ju15 (s) ifrågasätts det lämpliga i att nu gå ifrån de allmänna principer för val av påföljd som genom 1990 års reform blev tillämpliga även vid rattfylleri. I motion Ju12 (s) ansluter sig motionären till vad Lagrådet i sitt yttrande anfört angående påföljdsval med stöd av motivuttalanden.
Lagrådet framför i sitt yttrande beträffande påföljdsvalet kritik såväl mot de skärpningar som regeringens uttalanden kan föranleda som mot metoden att genom motivuttalanden styra valet av påföljd.
Lagrådet hänvisar bl.a. till att praxis på området efter ett inledningsskede kommit att utvecklas i restriktiv riktning. Här pekar Lagrådet på att de rättsfall i vilka Högsta domstolen har tillämpat de nya påföljdsprinciperna ger intryck av att domstolen är återhållsam med att frånkänna grova rattfylleribrott egenskapen av artbrott samt att andelen fängelsestraff i tingsrätterna ökat med 10 procentenheter till 57 procent från andra halvåret 1991 till år 1992, medan antalet villkorliga domar minskat med fem procentenheter till 18 procent. Redan genom en sådan tillämpning markeras, enligt Lagrådets mening, med tillräckligt eftertryck samhällets bestämda avståndstagande från bilkörning under alkoholpåverkan, och några ytterligare nämnvärda vinster från allmänpreventiv synpunkt torde inte kunna uppnås genom en än strängare praxis. Lagrådets slutsats är att statsmakterna bör avstå från att genom motivuttalanden förmå domstolarna att i fråga om påföljdsvalet för grovt rattfylleri ytterligare avlägsna sig från normala principer. Det bör, enligt Lagrådet, kunna anförtros domstolarna att utveckla praxis vidare på grundval av de riktlinjer som har dragits upp genom Högsta domstolens domar.
I propositionen anförs i anledning av Lagrådets yttrande bl.a. följande (s. 35 och s. 23).
Enligt regeringens mening innebär ett grovt rattfylleribrott alltid ett sådant abstrakt faromoment att fängelse bör vara normalpåföljd. Genom detta synsätt sätts själva beteendet -- att köra påverkad -- mera bestämt i centrum.
Det finns därutöver anledning anta att en konsekvent upprätthållen sträng påföljdspraxis har positiva effekter för den allmänna laglydnaden. Den förhållandevis regelmässiga användningen av fängelsestraff vid rattfylleribrott före den 1 juli 1990 motiverades främst av intresset av att upprätthålla en hög allmän laglydnad. Att påföljspraxis hade betydelse i det hänseendet kan knappast betvivlas och framhålls också i förarbetena till 1990 års ändringar i trafikbrottslagen. Även om betydelsen av en sträng domstolspraxis inte skall överdrivas -- -- -- anser regeringen att de allmänpreventiva effekterna här gör sig gällande med särskild styrka.
Grovt rattfylleri bör således generellt anses vara ett sådant brott vars art i enlighet med 30 kap. 4 § BrB, talar för fängelse.
Regeringen delar vidare i och för sig Lagrådets allmänna anmärkningar mot lagstiftning genom motivuttalanden. Det förtjänar dock att anmärkas att det i förarbetena till 1990 års ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen gjordes långtgående uttalanden om påföljdsvalet, utan att någon förändring av de grundläggande bestämmelserna härom företogs. Att dessa uttalanden ledde till en olycklig uppluckring av påföljdspraxis styrks också av att, såsom Lagrådet påpekar, Högsta domstolen på senare tid sett sig föranlåten att iaktta en allt större restriktivitet vid påföljdsvalet för grovt rattfylleri. Det bör betonas att de uttalanden som görs i denna fråga i detta lagstiftningsärende syftar till att, förutom att ge vägledning för straffmätning och påföljdsval på grund av föreslagna ändringar, ge påföljdspraxis den stadga och konsekvens den hade före 1990 års ändringar. I detta avseende tjänar förslagen till att öka likformigheten i rättstillämpningen, något som också Lagrådet medger.
Utskottet delar regeringens bedömning angående valet av påföljd för grovt rattfylleri. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju12 och Ju15 i aktuella delar och tillstyrker regeringsförslaget.
I motion Ju611 (s) anförs att skyddstillsyn i kombination med behandlingsprogram bör vara normalpåföljden vid rattfylleribrott.
Även om normalpåföljden för grovt rattfylleri, som ovan framgått, föreslås bli fängelse utesluter detta enligt regeringens mening inte att en icke frihetsberövande påföljd kan väljas. I propositionen anförs bl.a. att domstolen vid valet av påföljd skall fästa vikt inte bara vid brottets art utan även vid om det i det enskilda fallet finns omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Främst avses då sådana omständigheter som anges i 29 kap. 5 § och 30 kap. 9 § andra stycket BrB. Förutom kontraktsvårdsfallen är det fråga om situationer där den bedömningen görs att en framgångsrikt påbörjad rehabilitering avseende missbruk eller annat förhållande som kan antas ha haft samband med brottsligheten, skulle kunna spolieras eller allvarligt försvåras genom verkställigheten av ett fängelsestraff. Finns ett sådant särskilt skäl bör den tilltalade, trots att fängelse bör följa på grund av brottets art, kunna erhålla skyddstillsyn.
Utskottet ansluter sig till regeringens synpunkter i denna del. Motion Ju611 bör inte härutöver föranleda något uttalande från riksdagens sida. Motionen avstyrks.
I motion Ju623 (s) framhålls vikten av att rattfyllerister kan nås med medicinsk rehabilitering i samband med brottet.
I propositionen uttalas i denna del att alla personer som tas in i kriminalvårdsanstalt med ett trafiknykterhetsbrott som huvudbrott under verkställigheten bör genomgå en alkoholavvänjande behandling. Denna behandling är enligt propositionen att se som ett första steg i ett rehabiliteringsprogram. Ambitionen bör vara att lägga en grund så att den dömde efter frigivningen av egen kraft skall komma att vilja fortsätta med behandling eller andra åtgärder för att komma till rätta med sina alkoholproblem. Särskild uppmärksamhet bör därför, enligt propositionen, ägnas åt att den dömde under fängelsevistelsen får hjälp med att knyta de kontakter som behövs för en sådan uppföljning.
Önskemålet i motion Ju623 får genom den nu föreslagna ordningen anses tillgodosett, och utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del.
I motion Ju638 (nyd) framförs ett flertal förslag angående åtgärder mot rattfylleri.
I motionen föreslås att rattfyllerister omgående skall frihetsberövas i avvaktan på en lämplig vårdform. Frihetsberövandet bör enligt motionen ske i form av obligatorisk häktning för rattfyllerister med mycket hög promille samt vid återfall.
Regler om obligatorisk häktning finns i 24 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken (RB). Om det för ett brott inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas.
Utskottet har nyligen, i betänkandet om processrättsliga frågor (1993/94:JuU4, s. 11), behandlat en motion med liknande innehåll. Utskottet avstyrkte då bifall till den då aktuella motionen med hänvisning till att det saknades anledning att utvidga nu gällande häktningsgrunder. Utskottet har fortfarande samma uppfattning och avstyrker bifall till motion Ju638 i denna del.
I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att rattfyllerister bör ha ett personligt ansvar för ett positivt vårdresultat och att den som inte är mottaglig för vård eller av annat skäl inte kan få annan påföljd än fängelse skall ådömas ett kännbart och avskräckande fängelsestraff. Det anförs vidare att straffen vid återfall bör vara starkt progressiva.
Enligt propositionen skall den alkoholavvänjande behandling som rattfyllerister avses undergå under anstaltsvistelsen bygga på frivillighet. Detta innebär således att ett personligt ansvar läggs på den dömde. Däremot avses inte fängelsestraff bli längre av den anledningen att vederbörande inte kan eller vill bli föremål för alkoholavvänjande behandling.
Beträffande återfall i brott är detta enligt gällande regler i BrB en omständighet som talar för fängelse. I propositionen sägs vidare att det vid upprepade återfall i grova rattfylleribrott kan finnas skäl att i något utökad utsträckning låta detta påverka straffmätningen.
Enligt utskottets mening saknas anledning till något riksdagens uttalande med anledning av nu behandlade yrkanden. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i dessa delar.
I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att vid allvarliga trafikbrott bör bötesstraff bara ådömas, som ensam påföljd eller i förening med annan påföljd, om det är sannolikt att de kan drivas in. I annat fall skall, enligt motionen, en mer ingripande påföljd väljas.
När det gäller grovt rattfylleri ingår inte böter i straffskalan. Böter kan i dessa fall endast bli aktuellt i samband med en villkorlig dom. Villkorlig dom skall enligt propositionen användas mycket restriktivt och komma i fråga endast i klara undantagsfall. I dessa fall bör den villkorliga domen enligt förslaget kombineras med ett kraftigt bötesstraff.
När dagsböter utdöms skall dagsbotens belopp bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till den tilltalades ekonomiska förhållanden (25 kap. 2 § BrB).
Enligt utskottets uppfattning strider förslaget om att utdöma en mer ingripande påföljd av det skälet att den tilltalade har en svag ekonomi mot grundläggande straffrättsliga principer.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i denna del.
Vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom
I propositionen föreslås att om någon vid förande av motorfordon gör sig skyldig till vållande till annans död under påverkan av alkohol eller något annat medel skall den omständigheten att gärningsmannen varit påverkad särskilt beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. Motsvarande föreslås gälla beträffande vållande till kroppsskada eller sjukdom.
Vidare föreslås att straffmaximum för grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom skall höjas till fängelse sex resp. fyra år.
Någon översyn av brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom ingick inte i Väg- och sjöfyllerikommitténs uppdrag. Kommittén uttalade dock i sitt betänkande att det kan ifrågasättas om inte brotten vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom, som inte sällan förekommer i samband med onykterhet i trafik, bedöms mildare än vad som kan anses rimligt. Enligt kommittén skulle en strängare bedömning av dessa i egentlig mening grova brott kunna främjas om det i lagtexten angavs vilka omständigheter som särskilt bör beaktas vid bedömningen av om ett sådant brott skall anses som grovt och om det förhållandet att brottet begåtts i trafik eller annan därmed jämförbar verksamhet under självförvållat rus angavs som en av dessa omständigheter.
Kommittén anförde vidare att även om straffmaximum kan överskridas när fängelse ådöms som gemensamt straff för flera brott, t.ex. om gärningsmannen också gjort sig skyldig till trafiknykterhetsbrott, borde det övervägas att höja straffmaximum för brotten grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom.
Mot bakgrund bl.a. av att Väg- och sjöfyllerikommittén i sitt betänkande redovisat uppskattningar enligt vilka mellan 1 500 och 2 000 personer varje år dör eller skadas svårt vid trafikolyckor där i vart fall en av förarna misstänks ha varit alkoholpåverkad har regeringen funnit det angeläget att snarast markera det allvarliga i den nu aktuella typen av vållandebrott.
I propositionen framhålls att det redan i dag finns möjlighet att beakta berusning som ett försvårande moment vid vållande till annans död i samband med trafiknykterhetsbrott. Enligt propositionen bör dock denna princip komma till klart uttryck i lagtexten, och regeringen föreslår därför att det i lagtexten uttryckligen anges att det är en försvårande omständighet att den som orsakat en trafikolycka varit berusad.
Till grund för förslagen i denna del ligger, som ovan nämnts, en inom Justitiedepartementet utarbetad promemoria -- Ansvar för grovt vållande till annans död, m.m. samt förverkande av fordon. Ytterligare åtgärder mot de grova trafiknykterhetsbrotten. Promemorian var den 17 augusti 1993 föremål för en hearing i Justitiedepartementet.
Lagrådet har i sitt yttrande angående förslaget om berusning som ett kvalificerande rekvisit anfört att det är beklagligt att en så principiellt viktig lagändring inte varit föremål för sedvanligt remissförfarande utan endast beretts genom en hearing i Justitiedepartementet.
I motion Ju15 (s) anförs att regeringsförslaget i denna del är otillräckligt berett och att det inte bör leda till lagstiftning.
Till hearingen i Justitiedepartementet var ett flertal instanser inbjudna och vid hearingen närvarade representanter från -- förutom Justitiedepartementet och Kommunikationsdepartementet -- Riksåklagaren, Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, Åklagarmyndigheten i Stockholm, Rikspolisstyrelsen, Hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, Brottsförebyggande rådet (BRÅ), Sveriges Advokatsamfund, Sveriges domareförbund och Svenska polisförbundet.
Skriftliga yttranden över promemorian har avgivits av Domstolsverket och Göteborgs tingsrätt. Därutöver har muntliga yttranden, vilka antecknats i ärendet, avgivits från Länsrätten i Stockholms län och Juridiska fakulteten vid Lunds universitet.
Utskottet delar i och för sig Lagrådets uppfattning om vikten av att regeringsförslag blir föremål för ett sedvanligt remissförfarande. Utskottet anser sig dock kunna godta den beredning som förevarit i den nu aktuella delen av regeringens förslag.
Utskottet delar på de av regeringen anförda skälen uppfattningen att det är angeläget att snarast markera att berusning särskilt skall beaktas vid bedömningen av om nu aktuella vållandebrott skall anses som grova.
Utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 i nu behandlad del och tillstyrker regeringsförslaget.
I motion Ju610 (nyd) önskas ett lagförslag om ett nytt brott, bildråp. Ansvar för sådant brott skall, enligt motionen, ådömas en förare som på grund av sitt körsätt eller andra omständigheter framstår som likgiltig för andra människors liv och hälsa. Om körningen skett under inverkan av alkohol eller annat berusningsmedel bör detta tillmätas särskild betydelse. Brottet bör, enligt motionen, betraktas som ett mellanting mellan uppsåtligt dödande och grovt vållande till annans död.
Enligt utskottets uppfattning tillgodoser utskottets nyss gjorda ställningstagande beträffande grovt vållande till annans död m.m. i stort motionsönskemålet. Motion Ju610 bör inte föranleda någon ytterligare åtgärd och utskottet avstyrker bifall till den i denna del.
Alkoholutandningsprov
I propositionen föreslås att polisens möjligheter att ta alkoholutandningsprov skall utvidgas.
Polisen har i dag enligt lagen om alkoholutandningsprov möjlighet att genomföra rutinmässiga alkoholutandningsprov utan att det föreligger misstanke om trafiknykterhetsbrott. Denna möjlighet föreligger vid beordrad trafikkontroll, vid trafikolyckor samt i samband med misstanke om vissa trafikbrott. För att alkoholutandningsprov skall få tas rutinmässigt vid en trafikkontroll krävs att kontrollen har beslutats av en polisman i befälsställning.
Polisen har successivt ökat antalet rutinmässiga alkoholutandningsprov; från cirka 250 000 prov år 1976 till över 900 000 prov år 1991. I Trafikpolisens betänkande anges att denna verksamhet bör prioriteras så att det fr.o.m. budgetåret 1993/94 i landet tas 1,8 miljoner särskilda alkoholutandningspov per år.
I propositionen föreslås att enskilda polismän skall ges en generell rätt att ta alkoholutandningsprov utan att någon trafikkontroll har beordrats. Syftet med den föreslagna ändringen är att öka upptäcktsrisken vid trafiknykterhetsbrott.
De alkoholutandningsprov det här är fråga om får endast avse s.k. sållningsprov, vilket innebär att bara instrument som kan brukas utan dröjsmål och som endast anger om eventuell alkoholkoncentration överstiger ett visst gränsvärde får användas.
I motion Ju13 (m) aktualiseras en fråga om bl.a. protokollföring vid alkoholutandningsprov.
Denna fråga bör enligt utskottets mening regleras. Regleringen bör ske i lagen om alkoholutandningsprov och utformas i enlighet med vad som framgår av utskottets hemställan.
Ekonomiska konsekvenser
I motion Ju15 (s) anförs kritik mot redovisningen av kostnaden för och finansieringen av reformen. Vidare föreslås att det för budgetåret 1994/95 skall satsas 30 miljoner kronor extra på trafikövervakning och ökat antal alkoholutandningsprov.
I propositionen anges att de direkta kostnaderna för genomförandet av reformen har beräknats uppgå till cirka 130 miljoner kronor för budgetåret 1994/95. Någon finansiering anvisas inte nu utan regeringen avser att återkomma till dessa frågor i 1994 års budgetproposition.
I propositionen uppges vidare att reformen sammantaget beräknas leda till vinster för samhället totalt sett. Med hänsyn till att det i dag är svårt att förutse reformens konsekvenser avser regeringen att återkomma till denna fråga i senare sammanhang. För att ge underlag för mer långsiktiga ställningstaganden avser regeringen att ge BRÅ i uppdrag att göra en fördjupad utvärdering av reformen avseende såväl kostnader som effekter av denna.
Utskottet utgår ifrån att frågan om kostnaderna för reformens genomförande och finansieringen av dessa närmare kommer att belysas i 1994 års budgetproposition. I det sammanhanget bör också kostnaderna för trafikövervakningen belysas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju15 även i här aktuella delar.
Motionsönskemål som tillgodosetts genom propositionsförslagen
I sex motioner som väckts under den allmänna motionstiden år 1993, Ju603 (fp), Ju605 (m), Ju606 (c), Ju610 (nyd), Ju638 (nyd) och Ju641 (fp), begärs ändringar av trafikbrottslagen, förverkandereglerna i 36 kap. BrB och reglerna i 3 kap. 7--8 §§ BrB vilka ligger i linje med vad som föreslagits i propositionen. Dessa motionsönskemål har således blivit tillgodosedda, och utskottet avstyrker därför bifall till motionerna i dessa delar.
Övrigt
Drograttfylleri
I motion Ju12 (s) krävs ytterligare utredning av frågan om s.k. drograttfylleri.
S.k. drograttfylleri innebär att om påverkansrekvisitet enligt 4 § andra stycket trafikbrottslagen är uppfyllt kan ansvar såsom för rattfylleri ådömas även förare som varit påverkade av annat berusningsmedel än alkohol.
Utskottet har tidigare behandlat frågor om drograttfylleri, senast i samband med 1990 års reform av rattfyllerilagstiftningen (1989/90:JuU2 s. 30). I propositionen i det ärendet uttalade dåvarande justitieministern bl.a. att hon var medveten om att det beträffande bestämmelsen om drograttfylleri fanns en rad problem, bl.a. avseende tillämpningen, vilka var värda en närmare belysning. I det ärendet saknades dock enligt justitieministern underlag som möjliggjorde några mer genomgripande överväganden i denna fråga.
Utskottet hänvisade för sin del till att Nordiska rådet år 1985 antagit en rekommendation om att låta utreda omfattningen av drogproblemet i trafiken i de nordiska länderna och låta utveckla metoder för en snabb och effektiv analys av förekomsten av narkotika och andra medel som verkar på det centrala nervsystemet. Utskottet utgick ifrån att åtgärder, utan några uttalanden av riksdagen, skulle vidtas för att en sådan utredning som förordats av Nordiska rådet skulle komma till stånd samt att beredningsläget beträffande drograttfylleri kunde komma att förändras i framtiden.
Inom BRÅ pågår för närvarande ett forskningsprojekt med sikte på att kartlägga kunskapen om droger och trafikfarliga läkemedel. Detta arbete kommer att belysa bl.a. de tillämpningssvårigheter som kan uppkomma i dessa sammanhang. En första del av rapporten, avseende kartläggning av kunskapsläget, beräknas vara klar i början av år 1994.
I den nu aktuella propositionen har frågan om drograttfylleri inte särskilt behandlats, och utskottet finner inte skäl att göra något uttalande i denna fråga. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju12 i denna del.
Beslag av fordon
I motion Ju621 (s) begärs en lagändring innebärande att det under vissa närmare angivna förutsättningar skall bli möjligt att tillfälligt beslagta fordon. En liknande uppfattning framförs i motion Ju646 (m) där det begärs en lagändring som ger polisen möjlighet att omhänderta fordon i samband med trafiknykterhetsbrott.
Reglerna om beslag i RB och de regler i polislagen som har nära samband med dessa utreds för närvarande av Polisrättsutredningen (tilläggsdir. 1993:33). Utredningens uppdrag beräknas vara slutfört senast den 1 december 1994.
Det pågående utredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju621 och Ju646.
Medverkan till rattfylleri
I motion Ju638 (nyd) begärs en utredning om förutsättningarna för att kunna döma en medpassagerare för medhjälp till rattfylleri.
Reglerna i 23 kap. BrB om medverkan till brott gäller enligt sin ordalydelse endast brott som är upptagna i BrB. Inom specialstraffrätten är i princip medverkansansvaret oreglerat. I praxis tillämpas dock 23 kap. 4 § BrB i de fall straffskalan för det specialstraffrättsliga stadgandet innehåller fängelse. Det är således i dag möjligt att döma för medverkan till rattfylleri.
I en nyligen avlämnad lagrådsremiss från Justitiedepartementet föreslås för övrigt att medverkansansvaret inom specialstraffrätten skall lagregleras.
Den i motionen efterlysta ordningen gäller således redan. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju638 i denna del.
Juridiskt biträde
I motion Ju638 (nyd) anförs vidare att dödsoffers anhöriga alltid bör ha rätt till juridiskt biträde när de för talan i anledning av rattfylleribrott.
När det gäller ett enskilt anspråk som grundas på brott som hör under allmänt åtal är åklagaren på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat (22 kap. 2 § RB).
Enligt lagen (1988:609) om målsägandebiträde har målsäganden, beträffande vissa typer av brott, möjlighet att på statens bekostnad få ett eget juridiskt biträde -- målsägandebiträde -- under förundersökning och rättegång. Dessa bestämmelser föreslås bli utvidgade i proposition 1993/94:26 som för närvarande behandlas av riksdagen.
Utskottet finner inte anledning att föreslå några särskilda regler för de fall som aktualiseras i motion Ju638 och avstyrker bifall till den.
Rapport till försäkringsbolag
I motion Ju638 (nyd) föreslås, som en åtgärd mot rattfylleri, en utredning om möjligheten av att till rattfylleridömdas trafikförsäkringsbolag skicka rapport om domen så att försäkringsbolaget därigenom får möjlighet att höja försäkringspremien.
Någon allmän skyldighet för domstolar att expediera domar till försäkringsbolag föreligger inte.
Utskottet är inte berett att med anledning av vad som anförts i motion Ju638 i denna del föreslå en sådan ordning. Utskottet avstyrker bifall till motionen.
Körkortsfrågor
I motion Ju703 (m) anförs att trafikmål och körkortsmål bör handläggas gemensamt vid en domstol.
I dag handläggs trafikmål vid tingsrätt och körkortsmål vid länsrätt.
Frågan om vilken myndighet som skall handlägga mål om körkortsingripanden har diskuterats under många år (se bl.a. SOU 1972:70--72 Rätten till ratten och SOU 1978:27 Fortsatt körkortsreform). Domstolsutredningen behandlar frågan ingående i sitt betänkande (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet. Domstolsutredningen anser inte att körkortsmålen skall flyttas över till de allmänna domstolarna utan anser att de skall ligga kvar hos förvaltningsdomstolarna. I betänkandet föreslås att beslutanderätten i första instans i fråga om körkortsingripanden skall flyttas från länsrätt till länsstyrelse och att länsstyrelsens avgöranden skall kunna överklagas till länsrätten.
Enligt uppgift från Justitiedepartementet avses en lagrådsremiss i frågan överlämnas i december 1993. En proposition beräknas kunna lämnas till riksdagen i januari 1994.
Motion Ju703 bör således inte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet avstyrker bifall till den.
Motion Ju623 (s) tar upp frågan om s.k. utvidgad lämplighetsprövning som infördes den 1 juni 1991.
Den utredning av skötsamheten i nykterhetshänseende som tidigare gjordes vid ansökan om körkortstillstånd bestod normalt av en kontroll i person- och belastningsregistret. Den 1 juni 1991 skärptes dock de krav som gäller för att en person som har dömts för ett trafiknykterhetsbrott skall få körkortstillstånd. Denna s.k. utvidgade lämplighetsprövning innebär bl.a. att en person som dömts för rattfylleri eller grovt rattfylleri och därvid haft en alkoholkoncentration om minst 1,5 promille i blodet eller 0,75 milligram per liter utandningsluft till sin ansökan om körkortstillstånd måste foga ett särskilt utlåtande som styrker att han uppfyller körkortslagens krav på nyktert levnadssätt.
Väg- och sjöfyllerikommittén har i sitt betänkande föreslagit att den s.k. utvidgade lämplighetsprövningen skall gälla alla som döms för rattfylleri eller grovt rattfylleri. Förslaget utreds för närvarande inom Kommunikationsdepartementet tillsammans med andra frågor avseende körkortsreglerna.
Det fortsatta beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju623 i denna del.
I motion Ju639 (kds) föreslås en försöksverksamhet med inmontering av alkolås i bilar.
Frågan om alkolås ingår i den översyn av körkortsreglerna som för närvarande görs i Kommunikationsdepartementet. Departementet avser att under innevarande höst ge Vägverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för ett genomförande av en försöksverksamhet med alkolås.
Det pågående beredningsarbetet bör avvaktas. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju639.
Eftersupning
I motion Ju11 (s) tas frågan om s.k. eftersupning upp. Motionärerna önskar en lagstiftning i Sverige efter mönster av vad som gäller i t.ex. Norge.
I Norge får en förare av motorfordon inte inta alkohol eller något annat berusande eller bedövande medel under de första sex timmarna efter en avslutad körning om han förstår eller måste ha förstått att körningen kan leda till polisundersökning. Förbudet mot s.k. eftersupning gäller dock inte efter det att blodprov eller alkoholutandningsprov tagits eller polisen har beslutat att något sådant prov inte skall tas.
Motioner angående eftersupning har behandlats av utskottet vid flera tidigare tillfällen, senast i samband med 1991 års ändringar i trafiknykterhetslagstiftningen (se 1989/90:JuU2, s. 31 och där gjorda hänvisningar). Utskottet har därvid avstyrkt bifall till aktuella motioner bl.a. med hänvisning till att problemet med påstådd eftersupning torde vara relativt litet, sett i förhållande till samtliga trafiknykterhetsbrott samt till att tungt vägande invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan åberopas mot att införa en lagstiftning om förbud mot eftersupning.
I propositionen anges att frågan om eftersupning i och för sig är av intresse vid övervägande av rattfyllerilagstiftningens utformning, men att denna fråga, bl.a. med hänsyn till beredningsunderlaget i ärendet, inte kunnat prövas på ett fullständigt sätt.
Utskottet som inte finner skäl att nu göra något ytterligare uttalande i frågan avstyrker bifall till motion Ju11.
Sjöfylleri
Allmän bakgrund
Frågan om en särskild bestämmelse om ansvar för onykterhet till sjöss övervägdes redan på 1920-talet. Först år 1967 infördes emellertid en uttrycklig bestämmelse i ämnet. Denna bestämmelse togs in i 325 § sjölagen (1891:35 s. 1) och behölls i sak oförändrad fram till den 1 juli 1991, då de nuvarande bestämmelserna om onykterhet till sjöss infördes (prop. 1990/91:128, LU35).
Före år 1967 lagfördes den som varit onykter till sjöss genom åberopande av den dåvarande sjötrafikförordningens bestämmelser om vårdslöshet i trafik till sjöss eller sjölagens och dåvarande sjömanslagens bestämmelser om ansvar för den som genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållat en sjöolycka.
I det straffstadgande som infördes år 1967 stadgades straff för den som på fartyg fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat berusningsmedel, att det måste antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom. Straffet var böter eller fängelse i högst ett år. Genom lag (1986:297) omformulerades bestämmelsen för att tydligare framhäva att den även avsåg dem som framförde fritidsbåtar.
Genom 1991 års ändringar i sjölagen gavs straffbestämmelserna om sjönykterhetsbrott en likartad lagteknisk uppbyggnad som motsvarande bestämmelser i trafikbrottslagen och järnvägssäkerhetslagen. Ändringarna innebar en skärpt syn på onykterhet till sjöss. Bl.a. infördes särskilda brottsbenämningar. Vidare delades den brottsliga gärningen in i två grader, sjöfylleri och grovt sjöfylleri. Några gränsvärden för alkoholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften infördes emellertid inte i sjölagens bestämmelser.
Gällande rätt
De nu gällande bestämmelserna i sjölagen om nykterhetsbrott till sjöss trädde, som ovan framgått, i kraft den 1 juli 1991.
Sjöfylleribrottet delas in i två grader, sjöfylleri (325 §) och grovt sjöfylleri (325 a §). För sjöfylleri skall den dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom.
Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.
Straffskalan för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.
Bakgrunden till det nu aktuella förslaget
Som ovan framgått innehåller sjölagen i motsats till trafikbrottslagen och järnvägssäkerhetslagen inte några promillegränser.
Frågan om att införa promilleregler för sjötrafikens del har aktualiserats vid ett flertal tillfällen men hittills avvisats, framförallt med hänsyn till de starkt skiftande och särpräglade förhållanden som råder inom sjötrafiken.
Sjölagens bestämmelser om onykterhet till sjöss omfattar inte enbart förare av fartyg utan även andra som fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Bestämmelserna är vidare tillämpliga på alla typer av fartyg oavsett om fråga är om båtar eller skepp. Det har antagits att en straffbarhet som är baserad på en promilleregel, mot bakgrund härav riskerar att kunna leda till en alltför onyanserad rättskipning när det gäller förhållandena till sjöss.
Frågan om införande av promillegränser också för sjötrafiken övervägdes senast i samband med 1991 års lagändringar. I propositionen gjordes emellertid bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt beslutsunderlag för ett sådant förslag. Departementschefen ansåg det samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål för förnyade överväganden och att en utredning därför borde få i uppdrag att överväga promilleregler till sjöss.
Vid riksdagsbehandlingen delade lagutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande departementschefens uppfattning att det då saknades ett tillräckligt beslutsunderlag för att bestämmelser om promilleregler skulle kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till vad som anförts i propositionen utgick utskottet från att direktiven för utredningen på området skulle komma att utformas så att arbetet inriktades på frågan om en promillereglering. En lagstiftning om promilleregler till sjöss var dock, enligt utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter, bl.a. beroende på att förhållandena till sjöss i väsentlig mån avviker från dem till lands. Utskottet påpekade att sjölagens nykterhetsbestämmelser har ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var enligt utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening eller alla de ombordvarande som den nuvarande trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna. Åtskilliga avgränsningsproblem måste alltså, enligt utskottet, lösas innan sjölagen skulle kunna tillföras bestämmelser om promillegränser.
Förslaget m.m.
I propositionen föreslås inte några promillegränser för sjötrafiken.
I propositionen anförs i denna del att de svårigheter som är förknippade med införandet av sådana regler till sjöss kan hänföras till de särpräglade och mycket varierande förhållanden som råder inom sjötrafiken. Medan nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare, gäller för sjölivet dessutom att nykterhetskravet ombord inte omfattar enbart den som framför ett fartyg, utan även den som i övrigt fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss.
Vidare anförs i propositionen att ett eventuellt behov av promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom vissa slag av sjötrafik. I första hand torde detta gälla nöjestrafik med snabbgående motorbåtar och även annan sjötrafik i situationer som påminner om trafik till lands. Också sjötrafik som innefattar yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig last kan i många fall vara hänförlig till denna kategori. Att i en lagbestämmelse särskilja de situationer där ett behov av promilleregler kan sägas föreligga från situationer där något sådant behov inte finns är dock enligt propositionen förenat med betydande svårigheter.
Mot denna bakgrund bör, enligt propositionen, något nedre gränsvärde för sjöfylleri inte införas och inte heller något gränsvärde för grovt sjöfylleri. Till detta kommer, enligt propositionen, att effekterna av 1991 års ändringar ännu inte klarlagts. Man bör därför avvakta med att införa nya regler på området. I stället avser regeringen att ge Brottsförebyggande rådet i uppdrag att snarast utvärdera 1991 års ändringar på sjöfyllerilagstiftningens område. När detta underlag föreligger får, enligt vad som anförs i propositionen, frågan om ytterligare skärpningar t.ex. i form av promilleregler tas upp på nytt.
Lagutskottet har i sitt yttrande (1993/94:LU1y) angående införande av promillegränser anfört bl.a. följande:
Utskottet vill, i linje med vad utskottet uttalade i 1991 års lagstiftningsärende, framhålla att de ändringar som då gjordes i lagstiftningen om sjöfylleri innebar en strängare syn på onykterhet till sjöss genom att brottet delades in i två grader och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades. Samtidigt innebar ändringarna att det gavs utrymme för en nyanserad bedömning i varje enskilt fall av påföljdsfrågan. I likhet med regeringen anser utskottet att effekterna av dessa tämligen omfattande regeländringar bör klarläggas innan man överväger att ytterligare skärpa lagstiftningen på området i form av t.ex. en promillereglering. För detta talar också att själva frågan om gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss, såsom framgår av den förevarande propositionen, kan behöva övervägas ytterligare i olika avseenden. Med hänsyn till det anförda har utskottet inget att erinra mot att Brottsförebyggande rådet får i uppdrag att utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen om sjöfylleri och att det i uppdraget får ingå att göra en utvärdering av ändringarna även i påföljdshänseende. I avvaktan på denna utvärdering bör, i enlighet med regeringens bedömning, någon promillereglering på sjötrafikens område nu inte införas.
Bedömning
Utskottet delar regeringens och lagutskottets bedömning att promillegränser för sjöfylleri inte nu bör införas. Utskottet har inget att erinra mot att BRÅ får i uppdrag att göra en utvärdering av 1991 års ändringar av sjöfyllerilagstiftningen. Det sagda innebär att utskottet, liksom lagutskottet, avstyrker bifall till motion Ju14 (fp, c), vari yrkats att promillegränser snarast bör införas.
Maximistraffet för grovt sjöfylleri
I propositionen föreslås att maximistraffet för grovt sjöfylleri skall höjas från ett till två års fängelse. Skälen för en höjning är, enligt propositionen, desamma som anförts för förslaget att höja straffmaximum för grovt rattfylleri. En höjning av straffmaximum för grovt sjöfylleri står också, enligt propositionen, i överensstämmelse med principen att grundsynen på olika trafiknykterhetsbrott bör vara densamma, oavsett om brotten begås till lands eller till sjöss.
Lagrådet har i sitt yttrande i denna del hänvisat till vad Lagrådet anfört beträffande förslaget om höjning av maximistraffet för grovt rattfylleri. Lagrådet anser således att det inte finns tillräckliga skäl att höja maximistraffet för grovt sjöfylleri.
Lagutskottet har i sitt yttrande anfört att lagutskottet inte har något att erinra mot förslaget att höja straffmaximum för grovt sjöfylleri. Lagutskottet vill dock, i linje med vad lagutskottet tidigare förespråkat om en samsyn på olika trafiknykterhetsbrott, understryka vikten av att en överensstämmelse med straffskalan för grovt rattfylleri bibehålls.
Bedömning
Utskottet delar regeringens och lagutskottets bedömningar angående förslaget om höjning av maximistraffet för grovt sjöfylleri. Detta innebär att utskottet, liksom lagutskottet, avstyrker bifall till motion Ju15 (s), vari yrkats att propositionsförslaget i denna del skall avslås. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget.
Ikraftträdande m.m.
Med hänsyn till den tid som åtgår för riksdagsbehandlingen samt utfärdande och kungörande av de nya bestämmelserna bör ikraftträdandet för den nya regleringen skjutas fram till den 1 februari 1994.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra i anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande säkerhetsavdrag m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju626,
2. beträffande grovt rattfylleri m.m. att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 3 i denna del antar dels förslaget till 4 a § i lagen om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, dels förslaget till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157), dock med den ändringen för sistnämnda lag att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994, res. 1 (s)
3. beträffande principer för påföljdsvalet att riksdagen avslår motionerna 1993/94:Ju12 yrkande 3 och 1993/94:Ju15 yrkande 2, res. 2 (s)
4. beträffande behandlingsprogram att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju611,
5. beträffande rehabilitering att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju623 yrkande 2,
6. beträffande häktning för rattfylleri att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 2,
7. beträffande personligt ansvar m.m. att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkandena 3--5,
8. beträffande bötesstraff att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 6,
9. beträffande grovt vållande till annans död m.m. att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 4 antar förslaget till lag om ändring i brottsbalken, dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994, res. 3 (s)
10. beträffande bildråp att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju610 yrkande 4, res. 4 (nyd)
11. beträffande alkoholutandningsprov att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju13 antar 2 § i förslaget till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov, dock att ett nytt tredje stycke med följande lydelse tillfogas: Om den undersökte begär det skall protokoll föras vid provtagningen och bevis om utförd åtgärd utfärdas,
12. beträffande ekonomiska konsekvenser att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju15 yrkandena 1 och 5, res. 5 (s)
13. beträffande tillgodosedda motioner att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju603, 1992/93:Ju605, 1992/93:Ju606, 1992/93:Ju610 yrkandena 1--3, 1992/93:Ju638 yrkande 7 och 1992/93:Ju641 yrkande 1,
14. beträffande drograttfylleri att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju12 yrkandena 1 och 2,
15. beträffande beslag att riksdagen avslår motionerna 1992/93:Ju621 och 1992/93:Ju646,
16. beträffande medverkan till rattfylleri att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 8,
17. beträffande juridiskt biträde att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 9,
18. beträffande rapport till försäkringsbolag att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju638 yrkande 10, res. 6 (nyd)
19. beträffande körkortsmål att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju703,
20. beträffande lämplighetsprövning att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju623 yrkande 1,
21. beträffande alkolås att riksdagen avslår motion 1992/93:Ju639,
22. beträffande eftersupning att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju11,
23. beträffande promillegränser vid sjöfylleri att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju14,
24. beträffande grovt sjöfylleri att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju15 yrkande 3 i denna del antar förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1), dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994, res. 7 (s)
25. beträffande trafikbrottslagen i övrigt att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994,
26. beträffande lagen om alkoholutandningsprov i övrigt att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov i den mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen att tidpunkten för ikraftträdandet bestäms till den 1 februari 1994.
Stockholm den 30 november 1993
På justitieutskottets vägnar
Britta Bjelle
I beslutet har deltagit: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Bengt-Ola Ryttar (s), Ingbritt Irhammar (c), Nils Nordh (s), Göran Magnusson (s), Liisa Rulander (kds), Karl Gustaf Sjödin (nyd), Sigrid Bolkéus (s), Siw Persson (fp), Alf Eriksson (s), Kristina Persson (s) och Tomas Högström (m).
Reservationer
1. Grovt rattfylleri m.m. (mom. 2)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "tillstyrker regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning finns allmänt sett skäl att se strängt på grovt rattfylleri. Såsom Lagrådet anfört bör det dock vara en strävan att undvika straffskalor som är så vida att deras övre del nästan aldrig kommer till användning. Utskottet anser, i likhet med Lagrådet, att det är svårt att tänka sig enskilda fall av enbart grovt rattfylleri som har så högt straffvärde att den nuvarande ettårsgränsen behöver överskridas. Utskottet ansluter sig även i övrigt till vad Lagrådet anfört i denna del. Utskottet anser således att dagens straffskala för grovt rattfylleri är tillräcklig. Det anförda innebär att motion Ju15 i denna del bör tillstyrkas och regeringsförslaget avstyrkas.
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande grovt rattfylleri m.m. att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 3 i denna del avslår dels förslaget till 4 a § i lagen om ändring i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, dels förslaget till lag om ändring i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).
2. Principer för påföljdsvalet (mom. 3)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening råder det i och för sig ingen tvekan om att grovt rattfylleri är ett så allvarligt brott att det normalt bör leda till en fängelsepåföljd. Såsom Lagrådet anfört har också praxis, efter ett inledningsskede, utvecklats i mer restriktiv riktning och nu stabiliserats, innebärande att mer än hälften av de grova rattfylleribrotten i dag leder till en fängelsedom. Detta innebär att andelen fängelsedomar för grovt rattfylleri är betydligt större än andelen fängelsedomar för andra brott med motsvarande straffvärde.
De uttalanden angående valet av påföljd som görs i propositionen innebär, som ovan nämnts, i princip en återgång till vad som gällde före 1990 års ändringar, då allmänna principer för val av påföljd blev tillämpliga även vid rattfylleri. Det kan enligt utskottets mening ifrågasättas om domstolarnas möjligheter i detta avseende nu bör inskränkas, särskilt i belysning av nuvarande påföljdspraxis. Som Lagrådet påpekat torde inte några ytterligare nämnvärda vinster från allmänpreventiv synpunkt kunna uppnås genom en än strängare praxis. Domstolarna bör därför inte genom motivuttalanden förmås att avlägsna sig från normala principer vid val av påföljd. Enhetlighet i tillämpningen bör i stället främjas genom fortsatt prejudikatbildning, återkommande kartläggningar av domstolarnas praxis och genom praxisdiskussioner inom och mellan domstolarna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande principer för påföljdsvalet att riksdagen med anledning av motionerna 1993/94:Ju12 yrkande 3 och 1993/94:Ju15 yrkande 2 godkänner vad utskottet anfört,
3. Grovt vållande till annans död m.m. (mom. 9)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 18 med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:
Utskottet som delar Lagrådets uppfattning om vikten av att regeringsförslag blir föremål för ett sedvanligt remissförfarande anser att det kan ifrågasättas om regeringen i rimlig utsträckning levt upp till beredningstvånget i 7 kap. 2 § RF beträffande nu aktuella förslag.
Bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom har vida tillämpningsområden. De förslag om skärpt bedömning och höjning av maximistraffen för dessa brott som läggs fram i propositionen är också av stor principiell betydelse. De framlagda förslagen innebär bl.a. att straffet för en rattfyllerist kommer att bestämmas utifrån brottets effekter, oavsett vilket uppsåt som förelegat samt att en omständighet som inte har med själva vårdslösheten att göra ges betydelse vid bedömningen av vårdslöshetens allvar. Detta strider enligt utskottets uppfattning mot straffrättens principer. Det är enligt utskottets mening en allvarlig brist att dessa frågor inte berörts i propositionen. Inte heller skälen för att höja maximistraffen för grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom har enligt utskottets mening blivit tillräckligt belysta. Propositionens förslag i dessa delar bör därför, såsom yrkats i motion Ju15, bli föremål för fortsatt beredning. Det ankommer på regeringen att föranstalta härom. Det anförda innebär att motion Ju15 i dessa delar bör tillstyrkas och regeringens förslag i motsvarande delar avstyrkas.
dels att utskottets hemställan under moment 9 bort ha följande lydelse:
9. beträffande vållande till annans död m.m. att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 4 avslår regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken,
4. Bildråp (mom. 10)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Utskottet har som ovan framgått tillstyrkt att straffmaximum för nu aktuella vållandebrott höjs. Därutöver bör, såsom föreslås i motion Ju610, en ny brottsform, bildråp, införas för vilket ansvar skall kunna ådömas i enlighet med vad som sägs i motionen. Det ankommer på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag i enlighet härmed. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha följande lydelse:
10. beträffande bildråp att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju610 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. Ekonomiska konsekvenser (mom. 12)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar med "Utskottet utgår" och slutar med "aktuella delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet ställer sig mycket tveksam till regeringens uppskattning av kostnaden för genomförandet av förslagen. Av propositionen framgår att det dagliga platsbehovet inom anstaltsorganisationen initialt kommer att öka med omkring 360 anstaltsplatser. Enligt utskottets uppskattning torde bara kostnaden för anskaffande och drift av dessa tillkommande anstaltsplatser överstiga 130 miljoner kronor för nästkommande budgetår. Därutöver tillkommer ökade kostnader för åklagar- och domstolsväsendet samt ökade rättshjälpskostnader.
Enligt utskottets mening är det vidare nödvändigt att rejäla satsningar görs på åtgärder som leder till ökad upptäcktsrisk för trafikbrott. För detta ändamål bör därför redan för budgetåret 1994/95 satsas 30 miljoner kronor extra på trafikövervakning och ökat antal alkoholutandningsprov.
Enligt utskottets mening är det också otillfredsställande att regeringen inte i propositionen angivit hur kostnaderna för förslagen skall finansieras.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag i dessa delar. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju15 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha följande lydelse:
12. beträffande ekonomiska konsekvenser att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju15 yrkandena 1 och 5 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
6. Rapport till försäkringsbolag (mom. 18)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 21 som börjar med "Utskottet är" och slutar med "till motionen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening skulle dock en sådan rapporteringsskyldighet, som borde resultera i förhöjda försäkringspremier för personer som dömts för trafikbrott, såsom föreslås i motion Ju638, kunna fungera som en effektiv åtgärd mot rattfylleri. Det får ankomma på regeringen att återkomma till riksdagen med förslag härom. Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju638 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha följande lydelse:
18. beträffande rapport till försäkringsbolag att riksdagen med anledning av motion 1992/93:Ju638 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
7. Grovt sjöfylleri (mom. 24)
Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Nils Nordh, Göran Magnusson, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla s) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26 börjar med "Utskottet delar" och slutar med "tillstyrker regeringsförslaget" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser det i och för sig önskvärt att möjligheter ges till en nyanserad bedömning av påföljden vid brott mot sjönykterheten med hänsyn till att brotten kan ha olika straffvärden. Som nämnts tidigare finns det dock -- särskilt efter 1991 års ändringar i sjöfyllerilagstiftningen -- redan enligt gällande regler utrymme för en sådan nyansering. Enligt utskottets mening bör man inte förekomma en angelägen utvärdering av dessa ändringar genom att nu skärpa straffskalan för grovt sjöfylleri. Det anförda innebär att yrkandet i motion Ju15 såvitt avser sjölagen bör tillstyrkas och regeringsförslaget i denna del avstyrkas.
dels att utskottets hemställan under moment 24 bort ha följande lydelse:
24. beträffande grovt sjöfylleri att riksdagen med bifall till motion 1993/94:Ju15 yrkande 3 i denna del avslår förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1),
Särskilt yttrande
Alkoholutandningsprov (mom. 11)
Karl Gustaf Sjödin (nyd) anför:
Införandet av en regel om att polisen på begäran av den undersökte skall vara skyldig att föra protokoll över provtagning eller utfärda bevis om utförd provtagning kan få olyckliga konsekvenser rent praktiskt. En viss risk finns att denna regel kan komma att missbrukas, vilket skulle få till följd att den ökning av effektiviteten som är syftet med regeringsförslaget avseende de s.k. sållningsproven kommer att motverkas. Om detta skulle bli fallet får denna fråga tas upp till förnyad prövning.
Propositionens lagförslag
Bilaga 1
Lagutskottets yttrande 1993/94:LU1y Bilaga 2 Sjöfylleri
Till justitieutskottet
Justitieutskottet har den 26 oktober 1993 beslutat att bereda lagutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition 1993/94:44 Grovt rattfylleri m.m. jämte eventuella motioner i den del ärendet avser sjölagen.
I propositionen läggs fram förslag till vissa ändringar i bl.a. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och sjölagen (1891:35 s. 1), vilka syftar till att främja trafiksäkerheten. Förslaget bygger i nämnda delar på Väg- och sjöfyllerikommitténs betänkande (SOU 1992:131) Grovt rattfylleri och sjöfylleri.
Enligt propositionen skall gränsvärdet för grovt rattfylleri sänkas från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet med motsvarande sänkning för alkoholhalten i utandningsluften. Maximistraffet för grovt rattfylleri höjs enligt förslaget från ett till två års fängelse. Motsvarande ändring föreslås beträffande grovt sjöfylleri enligt 325 a § sjölagen (1891:35 s. 1) och trafiknykterhetsbrott som faller under järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).
I propositionen föreslås inte några promillegränser för sjötrafiken.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1994.
Propositionen har, såvitt avser lagutskottets beredningsområde, föranlett ett motionsyrkande avseende maximistraffet för grovt sjöfylleri samt en motion som rör frågan om promilleregler inom sjötrafiken.
Lagutskottet, som beslutat att avge yttrande i ärendet, får anföra följande.
För sjötrafikens del infördes först år 1966 en uttrycklig straffbestämmelse om trafikonykterhet. De nu gällande bestämmelserna i sjölagen om trafiknykterhetsbrott till sjöss trädde i kraft den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:128, bet. LU35).
Trafiknykterhetsbrottet delas in i två grader, sjöfylleri (325 §) och grovt sjöfylleri (325 a §). För sjöfylleri skall den dömas som framfört ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgjort uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom. Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gärningsmannen har varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel, om den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Straffskalan för sjöfylleri är böter eller fängelse i högst sex månader och för grovt sjöfylleri fängelse i högst ett år.
Sjölagen innehåller i motsats till trafikbrottslagen och järnvägssäkerhetslagen inte några promillegränser. Frågan om införande av sådana gränser också för sjötrafiken övervägdes i samband med 1991 års lagändringar. I propositionen gjordes emellertid bedömningen att det då inte fanns ett tillräckligt beslutsunderlag för ett sådant förslag. Departementschefen ansåg det samtidigt angeläget att frågan snarast blev föremål för förnyade överväganden och att en utredning därför borde få i uppdrag att överväga promilleregler till sjöss.
Vid riksdagsbehandlingen delade utskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande departementschefens uppfattning att det då saknades ett tillräckligt beslutsunderlag för att bestämmelser om promilleregler skulle kunna införas i sjölagen. Med hänsyn till vad som anförts i propositionen utgick utskottet från att direktiven för utredningen på området skulle komma att utformas så att arbetet inriktades på frågan om en promillereglering. En lagstiftning om promilleregler till sjöss är emellertid, fortsatte utskottet, förenad med åtskilliga svårigheter, vilka bl.a. har samband med att förhållandena till sjöss i väsentlig mån avviker från dem till lands. Utskottet påpekade att sjölagens trafiknykterhetsbestämmelse har ett betydligt mer vidsträckt tillämpningsområde än trafikbrottslagens. Det var enligt utskottet varken lämpligt eller motiverat att regler om promillegränser fick omfatta samtliga fartyg i sjölagens mening eller alla de ombordvarande som den nuvarande trafiknykterhetsbestämmelsen kan tillämpas på. Också andra skillnader mellan trafikförhållandena till lands och till sjöss måste beaktas liksom övervaknings- och kontrollaspekterna. Åtskilliga avgränsningsproblem måste alltså enligt utskottet lösas innan sjölagen kunde tillföras bestämmelser om promillegränser. Med hänvisning till vad utskottet anfört om inriktningen av utredningsarbetet rörande promilleregler avstyrkte utskottet ett antal motioner med önskemål om införande av sådana regler för sjöfarten.
Som framgått ovan har Väg- och sjöfyllerikommittén (Ju 1992:03) haft i uppdrag att göra en utvärdering av bestämmelserna om grovt rattfylleri och frågan om införande av gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss. Kommittén presenterade i slutet av år 1992 resultatet av sitt arbete i betänkandet (SOU 1992:131) Grovt rattfylleri och sjöfylleri.
Vad gäller sjöfylleridelen ansåg sig kommittén inte böra föreslå införandet av något nedre gränsvärde för alkholkoncentrationen i blodet eller utandningsluften. Straffbarheten fick enligt kommittén som dittills prövas genom s.k. klinisk bedömning.
Kommittén ansåg däremot att det är både möjligt och lämpligt att genom ett övre gränsvärde bestämma vad som skall straffas som grovt sjöfylleri. Gränsvärdet skall vara detsamma som för grovt rattfylleri, nämligen 1,0 promille alkohol i blodet eller 0,50 milligram per liter utandningsluft. För att brottet skall anses som grovt måste det emellertid också begås i en syssla som efter omständigheterna ställde höga krav på gärningsmannen.
Regeringens nu föreliggande förslag innehåller som nämnts tidigare inte några promillegränser för sjötrafiken. De svårigheter som är förknippade med införandet av sådana regler till sjöss kan enligt regeringen hänföras till de särpräglade och mycket varierande förhållanden som råder inom sjötrafiken. Medan nykterhetskravet i vägtrafiken endast avser förare, gäller för sjölivet dessutom att nykterhetskravet ombord inte omfattar enbart den som framför ett fartyg, utan även den som i övrigt fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss.
Vidare anför regeringen att ett eventuellt behov av promilleregler på sjön främst gör sig gällande inom vissa slag av sjötrafik. I första hand torde detta gälla nöjestrafik med snabbgående motorbåtar och även annan sjötrafik i situationer som påminner om trafik till lands. Också sjötrafik som innefattar yrkesmässig befordran av passagerare eller farlig last kan i många fall vara hänförlig till denna kategori. Att i en lagbestämmelse särskilja de situationer där ett behov av promilleregler kan sägas föreligga från situationer där något sådant behov inte finns är dock enligt regeringen förenat med betydande svårigheter.
Regeringen delar, mot bakgrund av det anförda, Väg- och sjöfyllerikommitténs uppfattning att något nedre gränsvärde för sjöfylleri inte bör införas. Enligt regeringen kan givetvis de argument som anförts mot införande av ett nedre gränsvärde i princip åberopas jämväl mot att införa ett gränsvärde för grova brott. Detta gäller också -- om än i mindre grad -- kommitténs förslag till ett sådant gränsvärde. Den av kommittén föreslagna lagtekniska lösningen förefaller enligt regeringen i många stycken tilltalande. Regeringen anser emellertid att det är svårt att bortse från att den av kommittén föreslagna konstruktionen av 325 a § sjölagen skulle kunna medföra vissa tillämpningsproblem, t.ex. i fråga om gränsdragningen mellan uppgifter som ställt höga krav på gärningsmannen och andra uppgifter.
Mot bakgrund av den tveksamhet som kan framföras mot kommitténs lagförslag och med beaktande av att effekterna av 1991 års lagändringar ännu inte är klarlagda, anser regeringen att man bör avvakta med att införa nya lagändringar på området. I stället bör Brottsförebyggande rådet få i uppdrag att snarast utvärdera 1991 års ändringar på sjöfyllerilagstiftningens område. När detta underlag föreligger får frågan om ytterligare skärpningar -- t.ex. i form av promilleregler -- tas upp på nytt. Det finns därför enligt regeringen -- med ett undantag -- inte skäl att nu genomföra de av kommittén föreslagna ändringarna av sjöfyllerilagstiftningen.
Nämnda undantag innebär att regeringen föreslår en höjning av straffmaximum för bl.a. grovt rattfylleri och grovt sjöfylleri från ett år till två år. Regeringen anser att man härigenom kommer i bättre samklang med straffskalorna för andra, i straffvärdehänseende, jämförbara brott. Därutöver anför regeringen att grovt sjöfylleri i likhet med vad som gäller för grovt rattfylleri är ett brott som generellt sett innebär fara för människors liv och hälsa. En grundinställning är därför att man måste se strängt på detta brott. En höjning av straffmaximum för brottet står i överensstämmelse med principen att grundsynen på olika trafiknykterhetsbrott så långt det är möjligt bör vara densamma. Den föreslagna höjningen av straffmaximum för grovt sjöfylleri kan -- på samma sätt som vid grovt rattfylleri -- enligt regeringen också bidra till en ökad nyansering av straffmätningen.
I motion Ju14 av Elver Jonsson (fp) och Rune Thorén (c) anförs, med hänvisning till Väg- och sjöfyllerikommitténs förslag, att man inte bör vänta med att införa en promillegräns för sjötrafiken. Varje sommar skördas många dödsoffer på sjön i olika typer av olyckor beroende på att offren varit påverkade av alkohol. Riksdagen bör därför enligt motionärerna ge regeringen till känna att den snarast återkommer till riksdagen med förslag till promillegräns vid sjöfylleri.
I motion Ju15 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) yrkas bl.a. att förslaget om straffskärpning vid grovt rattfylleri samt motsvarande bestämmelser i järnvägssäkerhetslagen och sjölagen om grovt sjöfylleri avslås (yrkande 3). Motionärerna anser att dagens straffskala är tillräcklig.
Utskottet vill, i linje med vad utskottet uttalade i 1991 års lagstiftningsärende, framhålla att de ändringar som då gjordes i lagstiftningen om sjöfylleri innebar en strängare syn på onykterhet till sjöss genom att brottet delades in i två grader och genom att förutsättningarna för ansvar vidgades. Samtidigt innebar ändringarna att det ges utrymme för en nyanserad bedömning i varje enskilt fall av påföljdsfrågan. I likhet med regeringen anser utskottet att effekterna av dessa tämligen omfattande regeländringar bör klarläggas innan man överväger att ytterligare skärpa lagstiftningen på området i form av t.ex. en promillereglering. För detta talar också att själva frågan om gränsvärden för alkoholkoncentrationen till sjöss, såsom framgår av den förevarande propositionen, kan behöva övervägas ytterligare i olika avseenden. Med hänsyn till det anförda har utskottet inget att erinra mot att Brottsförebyggande rådet får i uppdrag att utvärdera 1991 års ändringar av lagstiftningen om sjöfylleri och att det i uppdraget får ingå att göra en utvärdering av ändringarna även i påföljdshänseende. I avvaktan på denna utvärdering bör, i enlighet med regeringens bedömning, någon promillereglering på sjötrafikens område nu inte införas. Motion Ju14 bör därför avstyrkas.
Utskottet har inget att erinra mot förslaget att höja straffmaximum för grovt sjöfylleri. Utskottet vill dock, i linje med vad utskottet tidigare förespråkat om en samsyn på olika trafiknykterhetsbrott, understryka vikten av att en överensstämmelse med straffskalan för grovt rattfylleri bibehålls. Det anförda innebär att utskottet anser att motion Ju15 yrkande 3 såvitt avser lagutskottets område bör avstyrkas.
Stockholm den 11 november 1993
På lagutskottets vägnar
Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Hans Stenberg (s), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m), Stina Eliasson (c) och Kenneth Lantz (kds).
Avvikande mening
Maj-Lis Lööw, Owe Andréasson, Inger Hestvik, Gunnar Thollander, Hans Stenberg och Carin Lundberg (alla s) anser att den del av lagutskottets yttrande som börjar med "Utskottet har" och slutar med "bör avstyrkas" bort ha följande lydelse:
Vad därefter gäller regeringens förslag att höja straffmaximum för grovt sjöfylleri anser utskottet att det i och för sig är önskvärt att möjligheter ges till en nyanserad bedömning av påföljden vid brott mot sjönykterheten med hänsyn till att brotten kan ha olika straffvärden. Som nämnts tidigare finns det dock -- särskilt efter 1991 års ändringar i sjöfyllerilagstiftningen -- redan enligt gällande regler utrymme för en sådan nyansering. Denna uppfattning ligger också i linje med vad som anförs i motion Ju15. Enligt utskottets mening bör man inte förekomma en angelägen utvärdering av dessa ändringar genom att nu såsom regeringen föreslår skärpa straffskalan för grovt sjöfylleri. Det anförda innebär att motion Ju15 yrkande 3 såvitt avser sjölagen bör tillstyrkas och regeringens förslag i ifrågavarande del avstyrkas.
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1 Propositionen 1 Motioner 2 Utskottet 5 Rattfylleri 5 Allmän bakgrund 5 Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 7 Gällande bestämmelser 8 Trafikbrottslagen 8 Vållande till annans död m.m. 10 Överväganden 11 Allmänna synpunkter 11 Gränsvärdet för grovt rattfylleri 11 Maximistraffet för grovt rattfylleri 12 Påföljdsvalet vid grovt rattfylleri 13 Vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom 16 Alkoholutandningsprov 18 Ekonomiska konsekvenser 19 Motionsönskemål som tillgodosetts genom propositionsförslagen 19 Övrigt 19 Drograttfylleri 19 Beslag av fordon 20 Medverkan till rattfylleri 20 Juridiskt biträde 21 Rapport till försäkringsbolag 21 Körkortsfrågor 21 Eftersupning 22 Sjöfylleri 23 Allmän bakgrund 23 Gällande rätt 24 Bakgrunden till det nu aktuella förslaget 24 Förslaget m.m. 25 Bedömning 26 Maximistraffet för grovt sjöfylleri 26 Bedömning 26 Ikraftträdande m.m. 27 Hemställan 27 Reservationer 29 1. Grovt rattfylleri m.m. (mom. 2) 29 2. Principer för påföljdsvalet (mom. 3) 29 3. Grovt vållande till annans död m.m. (mom. 9) 30 4. Bildråp (mom. 10) 31 5. Ekonomiska konsekvenser (mom. 12) 31 6. Rapport till försäkringsbolag (mom. 18) 32 7. Grovt sjöfylleri (mom. 24) 32 Särskilt yttrande 33 Alkoholutandningsprov (mom. 11) 33 Bilaga 1. Propositionens lagförslag 34 Bilaga 2. Lagutskottets yttrande 40