Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning
Betänkande 2001/02:KU10
Konstitutionsutskottets betänkande2001/02:KU10
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärende-nas handläggning
Sammanfattning Utskottets granskning av Regeringskansliets utveckling i vissa hänse- enden har fortsatt. Antalet anställda i Regeringskansliet ökar sedan lång tid. Utskottet följer denna utveckling med uppmärksamhet. Ett inslag i utskottets granskning avser antalet politiskt tillsatta tjänste- män, ett annat integrationsfrågor. Också utvecklingen i fråga om jämställdheten mellan könen inom Regeringskansliet följs uppmärk- samt av utskottet. Granskningen av Regeringskansliet avser också vissa andra frågor, såsom användningen av konsulter och anställdas bisysslor. I fråga om användningen av konsulter konstaterar utskottet att det fortfarande finns vissa brister när det gäller upphandlingen. Granskningen av frågor om bisysslor föranleder inte något utta- lande av utskottet. Utskottet kommer att fortsätta sin granskning av Regeringskansliet som myndighet. Vid granskningen av regeringens protokoll har utskottet upp- märksammat vissa brister i formellt hänseende. Utskottet under- stryker vikten av god ordning i regeringsprotokollen. Det är av stor vikt att propositioner avlämnas senast vid den tidpunkt som framgår av regeringens propositionsförteckning. Under våren 2001 uppstod en betydande anhopning en vecka i mars då 30 propositioner avlämnades. Utskottet anser det anmärk- ningsvärt att regeringen inte kan planera propositionsavlämnandet så att anhopningar undviks. Utskottet förutsätter att regeringen i fortsättningen tar erforderliga initiativ för att dels undvika anhop- ningar av propositioner till vissa tidpunkter, dels inte avlämna andra än med budgeten sammanhängande propositioner för be- handling under hösten. Möjligheten att framställa interpellationer till statsråd enligt 12 kap. 5 § regeringsformen är en del av kontrollmakten som ger riksdagens ledamöter insyn i regeringens politiska arbete. Huvud- regeln enligt riksdagsordningen är att en interpellation skall besva- ras inom två veckor från det att den ingetts. Utskottet konstaterar att denna regel åsidosatts i fråga om mer än hälften av alla inter- pellationer. Utskottet anser att detta är anmärkningsvärt och att regeringen inte kan undgå kritik för detta. Utskottet har granskat de allmänna rutinerna för svar på brev som kommer in till Regeringskansliet. Det är enligt utskottet vik- tigt att skrivelser från enskilda, till regeringen eller Regerings- kansliet, som kräver ett brevsvar får ett sådant utan dröjsmål. Det är angeläget att rutinerna för dessa uppgifter är ändamålsenliga. Under granskningen har framkommit att departementen i viss mån tillämpar olika rutiner. Utskottet ifrågasätter om detta är nödvän- digt, men konstaterar att gemensamt för alla departement är att svar skall lämnas utan dröjsmål. Utskottet går vid sina granskningar som regel igenom någon eller några grupper av förvaltningsärenden som avgjorts av reger- ingen. Årets granskning har gällt vissa ärenden som handlagts inom Näringsdepartementet under år 2000. Det gäller överklagan- deärenden som handlagts vid Näringsdepartementets enheter för arbetsmarknad och transportpolitik. Formella brister har iakttagits i flera av fallen. Flertalet iakttagelser rör dröjsmål av olika slag i handläggningen. I dessa ärenden har det varit fråga om myndig- hetsutövning mot enskilda. Som förklaring till bristerna har från Regeringskansliet anförts en ansträngd arbetssituation för medar- betarna och omsättning av personal. Utskottet framhåller att det inte är godtagbart att det uppkommer ett sådant läge i ett departe- ment att handläggningen av ärenden fördröjs på grund av att per- sonalsituationen inte är tillfredsställande. Under granskningen har de ca 40 ärenden enligt lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting, i vilka regeringen fattat beslut sedan lagens ikraftträ- dande år 1980, gåtts igenom. Akternas innehåll har inte givit an- ledning till någon vidare granskning från formella utgångspunkter. Ett sakregister för konstitutionsutskottets granskningsbetänkan- den 1971-2000 finns i betänkandet 2000/01:KU10. Ett nytt sakre- gister kommer att införas i ett kommande granskningsbetänkande.
7. Utskottets anmälan Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 § regeringsformen för riksdagen resultatet av den i det föregående redovisade gransk- ningen. Stockholm den 12 december 2001 På konstitutionsutskottets vägnar Per Unckel Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala Nordlund (s), Pär Axel Sahlberg (s), Ingvar Svensson (kd), Inger René (m), Mats Berglind (s), Kerstin Kristiansson Karlstedt (s), Mats Einarsson (v), Björn von der Esch (kd), Nils Fredrik Aurelius (m), Per Lager (mp), Åsa Torstensson (c), Helena Bargholtz (fp), Britt-Marie Lindkvist (s), Margareta Nachmanson (m) och Peter Pedersen (v).
2001/02 KU10 Inledning Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas hand- läggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut protokollen över beslut i regeringsärenden och de handlingar som hör till dessa ärenden. Det åligger konstitutionsutskottet att när skäl föreligger till det, dock minst en gång om året, meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning har funnit förtjäna uppmärksamhet. I det betänkan- de som nu läggs fram behandlar utskottet vissa allmänna, admi- nistrativt inriktade granskningsuppgifter angående regeringsarbe- tet. Utöver konselj-, regerings- och statsministerprotokoll har vid granskningen funnits att tillgå material som tagits fram av utskottets kansli och av Regeringskansliet. Ett antal akter i regeringsärenden har varit tillgängliga. Väsentliga delar av det material som funnits att tillgå återges i bilaga 1-6.2.1.
1. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation I tidigare granskningsbetänkanden har utskottet beskrivit viktigare förändringar i både regeringens sammansättning och i regeringsar- betets organisation. Den senaste redogörelsen avsåg i huvudsak år 2000. I det följande redogör utskottet för vad som ägt rum i detta hänseende från december 2000 t.o.m. november 2001. Utskottets granskning av Regeringskansliet i egenskap av myndighet redovi- sas i ett annat avsnitt av detta betänkande (avsnitt nr 2.4). 1.1 Regeringen Enligt 6 kap. 1 § regeringsformen består regeringen av statsminis- tern och övriga statsråd, som tillsätts av statsministern. Statsmi- nistern utser enligt 7 kap. 5 § bland statsråden chefer för departementen. Enligt 7 kap. 5 § kan statsministern också förordna att ett ärende eller en grupp av ärenden, som hör till visst departement, skall föredras av annat statsråd än departementschefen. Under perioden för utskottets granskning har åtta förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen förekommit, därtill har ett statsråd förordnats och ett entledigats (se bilaga 1). Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet Britta Lejon att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Justitiedeparte- mentets ställe föredra vissa förvaltnings- och lagstiftningsärenden. Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet Maj-Inger Klingvall att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Utrikesdepartementets ställe föredra vissa förvaltnings- och lag- stiftningsärenden. Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet Ul- rica Messing att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Näringsde- partementets ställe föredra vissa förvaltnings- och lagstiftnings- ärenden. Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet Mona Sahlin att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Näringsde- partementets ställe föredra vissa förvaltnings- och lagstiftnings- ärenden. Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet In- gela Thalén att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Socialde- partementets ställe föredra vissa förvaltnings- och lagstiftnings- ärenden. Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet Ingegerd Wärnersson att fr.o.m. den 1 januari 2001 i chefen för Utbildningsdepartementets ställe föredra vissa förvaltnings- och lagstiftningsärenden. Statsministern förordnade den 20 december 2000 statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet Thomas Östros att fr.o.m. den 1 januari 2001 i respektive departementschefs ställe föredra ärenden om samordning av forskning och därmed sammanhäng- ande budgetfrågor. Statsministern förordnade den 30 november 2001 Jan O. Karls- son att från och med den 7 januari 2002 vara statsråd. Statsminis- tern förordnade samtidigt statsrådet Jan O. Karlsson att fr.o.m. den 7 januari 2002 i chefen för Utrikesdepartementets ställe föredra vissa förvaltnings- och lagstiftningsärenden. Statsministern entledigade den 16 november 2001 statsrådet Klingvall med verkan fr.o.m. samma dag. 2. Regeringskansliet 2.1 Personal Konstitutionsutskottet har under en följd av år i sina gransknings- betänkanden redogjort för personalutvecklingen i Regeringskansli- et. Vid de senaste granskningarna har utskottet bl.a. riktat upp- märksamheten mot frågor som gäller andelen politiskt tillsatta tjänstemän, jämställdhetsfrågor och personalutvecklingen inom Regeringskansliet. Granskningen detta år avser tiden från och med december 2000 t.o.m. november 2001. Antalet tjänstgörande i Regeringskansliet utom Utrikesdepar- tementet var 2 550 personer den 31 oktober 2001. En samman- ställning av personalutvecklingen mellan den 30 juni 1999 och den 31 oktober 2001 visar följande personalfördelning: 1999-06-30 2000-06-30 2001-10-31 Statsrådsberedningen 55 54 (-1) 59 (+5) Justitiedepartementet 219 243 (+24) 282 (+39) Försvarsdepartementet 118 114 (-4) 127 (+13) Socialdepartementet 180 168 (-12) 190 (+22) Finansdepartementet 392 388 (-4) 382 (-6) Utbildningsdepartementet 160 164 (+4) 172 (+8) Jordbruksdepartementet 119 127 (+8) 124 (-3) Kulturdepartementet 116 120 (+4) 74 (-46) Näringsdepartementet 328 348 (+20) 408 (+60) Miljödepartementet 150 164 (+14) 160 (-4) Regeringskansliets förvaltningsavdelning 470 545 (+75) 572 (+27) Totalt 2 307 2 435 (+128) 2 550 (+115) Antalet tjänstgörande i Regeringskansliet exklusive Utrikesdeparte- mentet 19992001 Som framgår av sammanställningen har Regeringskansliets personal ökat i antal även under denna granskningsperiod. När- ingsdepartementet är det departement som har flest anställda vid tidpunkten för årets granskning. Den största ökningen i antalet anställda har Näringsdepartementet följt av Justitiedepartementet. Antalet anställda på Kulturdepartementet har däremot nästan hal- verats. Utskottets tidigare granskningar visar att Regeringskansli- ets personal från år 1956 till 1974 ökat med 90 % (1997/98:KU10 s. 4). Ökningen från 1974 till 1999 är även den avsevärd: 85 %. Mot bakgrund av tidigare granskningar kan utskottet se att ök- ningen av antalet anställda i Regeringskansliet utvecklat sig på följande sätt: År Antal 1974 1 250 1982 2 022 1984 1 942 1986 1 856 1987 1 799 1988 1 782 1990 1 786 1991 1 803 1992 1 720 1993 1 849 1994 1 846 1996 2 157 1997 2 233 1999 2 307 2000 2 435 2001 2 550 Antalet tjänstgörande i Regeringskansliet exklusive Utrikesdepartementet åren 19742001 Politiskt tillsatta tjänstemän Granskningen omfattar i detta avsnitt även Utrikesdepartementet. I juli 1999 fanns inom Regeringskansliet 155 politiskt tillsatta tjänstemän. Den 30 juni 2000 var antalet 153, och i oktober 2001 uppgick antalet politiskt tillsatta tjänstemän till 166. Utvecklingen gestaltar sig på följande sätt: 1999-07 2000-06-30 2001-10 Assistenter 6 13 11 Kabinettssekreterare 1 1 1 Planeringschefer 3 5 4 Politiskt sakkunniga 75 68 81 Pressekreterare 20 22 22 Sakkunniga 0 2 1 Statsminister 1 1 1 Statsråd 18 16 19 Statssekreterare 29 24 25 Biträdande statssek- reterare 2 1 1 Totalt 155 153 166 Antalet politiskt tillsatta tjänstemän inklusive Utrikesdepartementet Som synes har antalet politiskt tillsatta tjänstemän ökat. Den största ökningen har skett i kategorin politiskt sakkunniga. Jämställdhetsfrågor I regeringsformen finns föreskrifter vilkas ändamål bl.a. är att jämställdhet mellan män och kvinnor skall tillförsäkras (1 kap. 2 §, 2 kap. 16 § och 11 kap. 9 § andra stycket). Bland de vanliga la- garna är det jämställdhetslagen (1991:433) som syftar till att främja jämställdheten i arbetslivet. Det är framför allt arbetsför- hållandena för kvinnor i jämförelse med män som jämställdhetsla- gen inriktar sig på att förbättra, genom att bland annat främja jämn könsfördelning och jämställda arbetsförhållanden, kartlägga löne- skillnader samt förbättra rekryteringsprocessen. Konstitutionsutskottet har i sin granskning av personalutveckling- en inom Regeringskansliet berört frågan om jämställdhet ett antal gånger (1991/92: KU30 s. 39, 1993/94:KU30 s. 9, 1994/95:KU30 s. 30, 1997/98:KU10 s. 5, 1999/2000:KU10 s. 6 samt 2000/01:KU10 s. 6). Under årets granskning har utskottet inhämtat vissa statistiska uppgifter om Regeringskansliet, som i stort motsvarar de statistis- ka uppgifter som använts vid tidigare granskningar. En direkt jämförelse mellan förra årets och årets statistik kan dock försvåras något, då de distinktioner som förut användes för att jämföra olika personalgruppers löner inte längre används i statistiken. Utskottet har i år därför granskat några utvalda och mer definierade perso- nalgruppers löner, nämligen personal som sysslar med juridiskt utredningsarbete och allmänt utredningsarbete i åldersgrupperna 3049 och 50. För att underlätta den statistiska jämförelsen används ålders- grupp 3049 och 50 i förekommande fall, då de är de två största åldersgrupperna inom Regeringskansliet. Varje personalgrupp (TNS-familj) består av flera kvalifikationsnivåer. Utskottet grans- kar två kvalifikationsnivåer i två utvalda personalgrupper. Detta ger en bild av hur löneförhållandena ser ut i gruppen, samt hur könsfördelningen ser ut. Av de uppgifter som utskottet inhämtat framgår följande. Inom chefsbefattningarna inom personalgrupperna juridiskt utred- ningsarbete respektive allmänt utredningsarbete ser löneskillna- derna mellan män och kvinnor ut enligt tabellerna nedan. 1. Personalgrupp juridiskt utredningsarbete (urval) Kvinnor Antal Medianlön Medellön 30-49 12 42 750 43 783 50- 4 43 500 44 250 Män Antal Medianlön Medellön 30-49 17 43 200 43 241 50- 16 47 150 47 413 Källa: TNS 303 nivå 3 2. Personalgrupp allmänt utredningsarbete (urval) Kvinnor Antal Medianlön Medellön 30-49 18 43 500 43 233 50- 21 44 000 44 083 Män Antal Medianlön Medellön 30-49 38 42 650 43 092 50- 48 44 000 44 241 Källa: TNS 305 nivå 3 Utskottet kan mot bakgrund av statistiken se att bland chefsbefatt- ningarna inom juridiskt utredningsarbete respektive allmänt utred- ningsarbete finns 33 % respektive 31 % kvinnor. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor är inom juridiskt utredningsarbete i ålderskategorin 3049 år ca 500 kr, och i ålderskategorin 50 finns en större löneskillnad mellan könen, där männen tjänar ca 3 000 kr mer än kvinnorna. I personalgruppen allmänt utredningsarbete är löneskillnaderna mellan män och kvinnor endast marginella, i ålderskategorin 30 49 år ca 140 kr respektive ca 150 kr i ålderskategorin 50. I ålders- kategorin 3049 år har kvinnorna högre median- och medellöner än männen. Utskottet har också valt att granska en lägre kvalifikationsnivå inom respektive personalgrupp i tabellerna nedan. 3. Personalgrupp juridiskt utredningsarbete (urval) Kvinnor Antal Medianlön Medellön 30-49 158 32 000 31 950 50- 19 35 000 35 647 Män Antal Medianlön Medellön 30-49 118 33 000 32 909 50- 25 39 000 38 724 Källa: TNS 303 nivå 4 4. Personalgrupp allmänt utredningsarbete (urval) Kvinnor Antal Medianlön Medellön 30-49 328 25 800 25 952 50- 89 27 200 27 754 Män Antal Medianlön Medellön 30-49 268 26 350 26 837 50- 71 27 800 28 709 Källa: TNS 305 nivå 5 Tillsammans utgör dessa två utvalda personalgrupper 25 % av Regeringskansliets tjänstgörande (inklusive UD), 1 076 personer. Det totala antalet kvinnor är 55 %, männen utgör 45 %. Löneskill- naderna mellan män och kvinnor i den första personalgruppen, juridiskt utredningsarbete, är ca 900 kr i ålderskategorin 3049 år. I den andra ålderskategorin, 50 , finns en större löneskillnad mellan könen, ca 3 000 kr. I den andra personalgruppen, allmänt utredningsarbete, är löne- skillnaderna mellan män och kvinnor i ålderskategorin 3049 år ca 800 kr, och i ålderskategorin 50 ca 900 kr. Andra personalgrupper inom Regeringskansliet uppvisar mera ojämn fördelning mellan kvinnor och män i arbetet. Det material som utskottet inhämtat ger vid handen att i kategorin lokalvårdare är det totala antalet tjänstgörande 91 % kvinnor, inom utbildnings- arbete är 80 % av de anställda kvinnor, och i personalgruppen telefonist- och receptionsarbete är 77 % av de anställda kvinnor. I kategorin fordonsförare är 100 % av de anställda män och i kate- gorin teknisk service är 82 % av de anställda män. På handläggarnivå är båda könen i stort sett lika representerade enligt det statistiska urval utskottet har tagit del av. Regeringskansliets policy angående jämställdhet Som omnämndes i förra årets granskningsbetänkande (2000/01:KU10 s. 5), har Regeringskansliet år 1997 och 1999 genomfört två attitydundersökningar avseende jämställdhet och andra frågor. Dessa följdes i december 2000 av antagandet av en ny jämställdhetsplan för åren 20002002 inom Regeringskansliet. Personalenheten inom Regeringskansliets förvaltningsavdel- ning sammanställde i december 2000 en skrift med titeln Verktyg för kartläggning och analys av löneskillnader i Regeringskansliet som skall fungera som ett hjälpmedel departementen kan använda vid analyser av löneskillnader ur ett jämställdhetsperspektiv. Där löneskillnader har observerats bör lönejämförelser baseras på ett antal fastställda variabler, till exempel tjänstgöringsomfattning, ålder, utbildning, kompetens och anställningstid. Jämförelsen mellan de anställdas löner i respektive personal- kategori kan göras med stöd av den statistik som Regeringskansli- ets förvaltningsavdelning sammanställer. Statistiken presenteras inom organisationen enligt TNS-systemet (Tjänste Nomenklatur Staten), ett resultat av samarbetet mellan det statliga avtalsområ- dets parter. Departementen skall kartlägga löneskillnader bland de anställda med hjälp av denna statistik, och där löneskillnader mel- lan kvinnor och män upptäcks skall analyserna utgå från TNS- nivåerna och åldersgrupperna. Dessa avvikelser kan härstamma från sakliga eller osakliga löneskillnader mellan anställda med lika eller likvärdiga arbetsuppgifter. Arbetet för förbättrad jämställdhet inom Regeringskansliet kan enligt Jämställdhetsplanen karakteriseras som fokusering på de områden som är mest angelägna. I likhet med vad som nämndes i utskottets granskning förra året är de prioriterade områdena det låga antalet kvinnor i chefspositioner, problematiken med att kombinera arbete och föräldraansvar samt stress- och problemre- laterade situationer inom arbetsmiljöområdet. Utöver arbetet inom dessa områden sker inom Regeringskansliet en fortlöpande bevak- ning av osakliga löneskillnader mellan könen samt av löneutveck- lingen för respektive kön. En del av Regeringskansliets jämställdhetsplan är Regerings- kansliets policy för att förebygga och förhindra sexuella trakasse- rier, vilken har som mål att samtliga anställda skall ta avstånd från och inte tolerera någon form av sexuella trakasserier. Detta tar sig uttryck i skriften Handlingsplan för att förebygga och förhindra sexuella trakasserier. Varje departement skall informera om policy och handlingsplan, nyanställda inom Regeringskansliet skall utbil- das i handlingsplanen inom ramen för introduktionsutbildningen och Regeringskansliets chefsutbildning skall ge kunskap om hur sexuella trakasserier skall förebyggas och hanteras. Den som utsätts för sexuella trakasserier inom Regeringskansli- et har ett antal möjligheter att anmäla och dokumentera trakasseri- erna, vilket sedan ligger till grund för arbetsgivarens bedömning av situationen. Arbetsgivaren skall alltid lyssna på alla berörda parters redogörelser och har en skyldighet att stå för en lyhörd och korrekt hantering av varje anmälan samt att hantera frågorna kon- fidentiellt. Den som utfört trakasserier kan enligt Regeringskansli- ets jämställdhetsplan bli föremål för olika disciplinpåföljder såsom varning, löneavdrag, omplacering inom Regeringskansliet, upp- sägning eller avskedande, eller i extrema fall åtalsanmälan. Integrationsfrågor Regeringskansliets förvaltningschef förordnade i juli 1999 en arbetsgrupp som hade till uppgift att överlämna förslag till Reger- ingskansliet om hur ett aktivt främjande av etnisk och kulturell mångfald skulle kunna se ut. Resultatet av arbetsgruppens förslag är en skrift kallad Handlingsplan för att främja etnisk och kultu- rell mångfald i Regeringskansliet som utkom i februari 2000. Handlingsplanen skall betraktas som ett första steg i ett långsiktigt arbete inom Regeringskansliet och innehåller ett antal åtgärder som skall genomföras mellan åren 2000 och 2002. Arbetet med att främja den etniska och kulturella mångfalden skall ske med hänsyn till verksamhetens krav och utan att kompe- tenskravet eftersätts. Den etniska och kulturella mångfalden skall vara en integrerad del av personalpolitiken och personalarbetet och därmed också en integrerad del av departementens arbete. Med mångfald i detta avseende menas att det inom alla nivåer inom organisationen bör finnas personer med olika etnisk eller nationell tillhörighet, trosbekännelse, hudfärg, kulturell bakgrund eller stor förtrogenhet med ett lands eller en folkgrupps kultur. De anställdas olikheter skall betraktas som en tillgång i verksamheten och som sådan också aktivt tas till vara. Handlingsplanens mål är att verksamheten i Regeringskansliet avseende rekryteringsarbetet skall utformas så att det bidrar till att öka den etniska och kulturella mångfalden, samt att den kvalitets- och kompetenshöjning som kan uppnås i Regeringskansliet genom en ökad sådan mångfald aktivt utnyttjas. Detta kan göras genom att utformningen av annonser, valet av kriterier, meritvärderingen samt intervjuerna avspeglar en allsidig kompetensförsörjning och ett aktivt jämställdhetsarbete. Departementen ansvarar för att handlingsplanens mål skall uppfyllas inom respektive enhet. Re- geringskansliets förvaltningsavdelning bidrar därutöver med ett antal aktiva åtgärder såsom seminarier, informationsmaterial till de anställda, workshops och uppföljning samt eventuell komplette- ring av handlingsplanen. Under året har två kvartalsuppföljningar av verksamheten skett avseende jämställdhet och etnisk och kulturell mångfald. Depar- tementen har under det andra kvartalet arbetat med jämställdhets- frågor genom att kartlägga och analysera löneskillnader, förberett integrering av jämställdhetsfrågor i utbildningar och arbetat fram program för föräldralediga kvinnor och män. En fördjupning och revidering av arbetet för den etniska mångfalden har ägt rum. Arbetet har även fokuserats på introduktionsprogram för de nyan- ställda samt utarbetandet av ett PM angående positiv särbehand- ling. Under det tredje kvartalet har departementen tagit fram åt- gärdsprogram för att främja jämställdheten, bl.a. genom att genomföra en enkät om och utbildning i jämställdhetsfrågor. Re- geringskansliets förvaltningsavdelning har under året förberett en kartläggning och analys av löneskillnader som skall avslutas inom kort. Utbildningar och dialogseminarier har behandlat jämställd- hetsfrågor. Under hösten år 2000 genomfördes vissa åtgärder i handlings- planen för etnisk och kulturell mångfald. Detta har resulterat i en uppföljning i juni 2001 med ett uppföljningsseminarium med Bengt Westerberg. För närvarande arbetar departementen med att utveckla och fördjupa mångfaldsarbetet samt att revidera hand- lingsplanen för etnisk och kulturell mångfald. Utskottets bedömning Regeringskansliets sammanlagda antal tjänstgörande fortsätter även i år att öka. En del av förklaringen till detta kan vara att ar- betsuppgifterna har blivit fler. Utskottet anser att antalet tjänstgö- rande inte kan eller bör vara statiskt, men ser med uppmärksamhet på den fortgående ökningen. Organisationen bör kunna anpassas till arbetsuppgifterna på andra sätt än att antalet tjänstgörande ständigt ökar. I likhet med föregående års granskning kan utskottet se att kvinnor fortfarande är starkt överrepresenterade i traditionella kvinnoyrken och underrepresenterade i traditionella mansyrken. Under årets granskning har utskottet granskat löneförhållandena för 25 % av Regeringskansliets tjänstgörande. Granskningen har medfört att utskottet uppmärksammats på löneskillnader mellan könen i de granskade personalgrupperna. Utskottet kan konstatera att det, mot bakgrund av det insamlade materialet, uppvisas en lönebild som ger anledning till fortsatt uppmärksamhet från ut- skottets sida. Dock saknas underlag för att utskottet skall kunna bedöma om löneskillnaderna i de enskilda fallen kan motiveras av sakliga skäl eller ej. 2.2 Konsulter i Regeringskansliet Omfattningen av konsultanvändningen Regeringskansliets användning av konsulter beskrivs i Riksdagens revisorers förslag 2000/01:RR13. Regeringskansliet anlitar kon- sulter när man behöver en viss typ av expertkunskap eller resurs som inte finns tillgänglig på departementen. Det kan exempelvis röra sig om särskilda satsningar, såsom informationskampanjer och konferenser, verksamhetsutveckling, utbildning, utredningar, ekonomisk och strategisk rådgivning, datorstöd etc. Departementens och Förvaltningsavdelningens konsultkostna- der exklusive Utrikesdepartementets uppgick under år 2000 till 327 miljoner kronor. Beloppen omfattar bl.a. ekonomiska och juridiska tjänster, datakonsulter, seminarier, översättningstjänster, utbildningar och organisationsutredningar. Den dominerande posten utgörs dock av övriga konsulter. I nedanstående tabell redovisas fördelningen av konsultkostna- der på olika departement. Näringsdepartementet, vars verksamhet i särskilt hög grad ställer krav på affärsmässiga överväganden, anlitar konsulter för avsevärt större belopp än övriga departement. År 2000 anlitade Näringsdepartementet konsulter för 165 miljoner kronor. Det motsvarar 50 % av Regeringskansliets totala konsult- kostnader exklusive UD. Motsvarande siffror för 1999 var 216 miljoner kronor och 66 %. Den beloppsmässigt mest omfattande upphandlingen genomförs vid enheten för statligt ägande. Utrikes- departementets konsultkostnader uppgick år 2000 till 91 miljoner kronor. Regeringskansliet anlitar ofta andra statliga myndigheter som konsulter. Av ekonomiredovisningen framgår att exempelvis Näringsdepartementet under 1999 köpte konsulttjänster från andra myndigheter för ca 12,3 miljoner kronor och att Finansdeparte- mentet betalade ut ersättningar för konsultuppdrag till statliga myndigheter på ca 5,4 miljoner kronor. Tabell 1 Konsultkostnader per departement (tkr) Departement 1999 2000 Finansdepartementet 18 398 18 146 Försvarsdepartementet 1 327 3 371 Jordbruksdepartementet 3 144 2 470 Justitiedepartementet 11 597 7 688 Kulturdepartementet 6 803 4 449 Miljödepartementet 17 813 17 316 Näringsdepartementet 215 624 164 900 Socialdepartementet 13 517 13 693 Utbildningsdepartementet 13 354 11 648 Utrikesdepartementet 62 041 91 359 Förvaltningsavdelningen 26 578 85 502 Promemoria från Regeringskansliet Från Regeringskansliet har som svar på en fråga från utskottet överlämnats en promemoria från den 23 oktober 2001, bilaga 2.2.1, i vilken framhållits att Regeringskansliets utgångspunkt är att en uppdragstagare inte anlitas om behovet kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. inom ramen för den befintliga organisationen. I denna bedömning ingår att avgöra om behovet är permanent eller endast tillfälligt samt kostnaden för nyanställning jämfört med kostnaden för att anlita en uppdragstagare. Skäl som talar för att anlita en uppdragstagare är t.ex. om det med kort varsel behövs en omfattande insats inom ett visst område eller om det med under begränsad tid krävs särskild kompetens som inte finns i Reger- ingskansliet och som inte kan tillgodoses genom korttidsanställ- ning. I vissa fall kan det enligt promemorian vara svårt att knyta rätt kompetens till Regeringskansliet på något annat sätt än genom ett uppdrag. Personer med den aktuella kompetensen finns i sådana fall ej tillgängliga för en anställning och härtill kommer att kost- naderna utslaget på längre tid för en anställning kan bli betydligt högre än kostnaderna för ett i tiden begränsat uppdrag. Det kan därför inte generellt sägas att kostnaderna skulle kunna minskas inom ett visst område genom att kompetens tillförs genom nyan- ställd personal i stället för att uppdragstagare anlitas. Vissa upphandlingar i Finans- och Näringsdepartementen Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång av åtta slumpvis utvalda upphandlingar inom Finans- och Näringsdepartementen. Bland Finansdepartementets betalningar till konsulter valdes ut Mercer Sweden AB, Företagsjuridik Nord & Co AB, Consultus, Ekebacka konsult och Futurniture. Vidare studerades Näringsde- partementets upphandlingar av Inregia och Eurofutures samt Nauclér AB. Två av konsulterna anlitades inom ramen för ramavtal, nämli- gen med Futurniture och med Nauclér AB. Ramavtalen ingicks efter en mycket stor upphandling på informations- och kommuni- kationsområdet där avtal slöts med 32 konsultföretag efter upp- handling i två steg och med 121 ursprungliga anbudsgivare. Enligt ramavtalet skall avrop (beställningar) bekräftas skriftligen av Regeringskansliet, och leverantören skall skriftligen offerera priset för det aktuella uppdraget. Två fakturor på 178 960 kr respektive 157 650 kr avsåg upp- drag till Nauclér AB inom ramen för ramavtal. Uppdraget gällde upprättande av en kvartalsrapport och av en verksamhetsberättelse för Näringsdepartementets enhet för statligt ägande. Nauclér AB fick uppdraget på grundval av lämnade offerter. Någon dokumen- tation med bekräftelse har dock inte kunnat återfinnas. Fyra fakturor på 191 250 kr, 203 750 kr, 112 500 kr respektive 173 750 kr gällde ersättning till Futurniture inom ramen för ett ramavtal. Ett uppdragsavtal samt ett avtal om förlängning förelig- ger. Upphandlingarna av Mercer Sweden, Consultus, Ekebacka konsult, Inregia och Eurofutures upphandlades i konkurrens i enlighet med upphandlingslagens regler. Av de åtta slumpvis utvalda upphandlingarna har en inte skett i konkurrens. Upphandlingen gjordes av Utredningen om fördel- ningen av AP-fondens tillgångar. Den gällde Företagsjuridik Nord & Co (357 300 kr) som ursprungligen direktupphandlades efter- som arvodet beräknades understiga två basbelopp, vilket enligt Regeringskansliets regler då var gränsen för direktupphandlingar. Företaget fick emellertid utan särskild konkurrensupphandling ett brådskande tilläggsuppdrag som innebar att arvodet klart översteg gränsen för direktupphandling. Efter det att konsulternas rapport lämnades under hösten fann utredningen ett angeläget behov av att anlita konsulten även under genomförandet av omfördelningen av AP-fonderna och för assistering i avtalsskrivandet. Detta uppdrag gavs till Företagsjuridik Nord & Co den 1 december 2000. I ett departementsbeslut den 4 december 2000 medgavs kommittén att anlita Företagsjuridik Nord & Co för att belysa juridiken runt överföringen av tillgångar mellan AP-fonderna. Kostnaderna beräknades därvid till högst 360 000 kr exklusive moms. Sederme- ra har ett ramavtal tecknats med Företagsjuridik Nord & Co efter upphandling i konkurrens. Utskottets bedömning Utskottet har tidigare konstaterat att det inom Regeringskansliet funnits brister i upphandlingsrutinerna (jfr bet. 1994/95:KU30, bet. 1996/97:KU25, bet. 1999/2000:KU20 och bet. 2000/01:KU20). Den nu genomförda granskningen av åtta slumpvis utvalda upp- handlingar ger intrycket att större vikt numera fästs vid upphand- lingsrutinerna. Fortfarande finns dock vissa brister. Som utskottet tidigare framhållit utgör bristande planering inte ett godtagbart skäl för direktupphandling. Det kan mot den bak- grunden ifrågasättas om Finansdepartementet bort medge att Fö- retagsjuridik Nord & Co med mycket kort varsel fick anlitas för ett fortsatt uppdrag utan upphandling i konkurrens. Om det finns återkommande akuta behov av ett visst slag av konsulttjänster bör, enligt utskottets mening, tjänsterna upphandlas i förväg och såda- na ramavtal tecknas att det enkelt och snabbt kan göras avrop. Vidare vill utskottet peka på att ofta återkommande direktupp- handlingar av en och samma konsult kan strida mot syftet med upphandlingsbestämmelserna även om upphandlingarna var för sig rör belopp under gränsen för direktupphandling. Utskottet kan konstatera att Företagsjuridik Nord & Co under en följd av år återkommande anlitats inom Regeringskansliet. Enligt utskottets mening har det funnits anledning att tidigare teckna ett ramavtal med företaget. Utskottet ser med tillfredsställelse att det numera efter upphandling i konkurrens tecknats ett ramavtal med konsult- bolaget. Utskottet kan konstatera att det fortfarande förekommer brister när det gäller dokumentationen. I ett fall har en sådan skriftlig bekräftelse av ett avrop som förutsätts i ramavtalet inte kunnat återfinnas utan finns enligt uppgift från Regeringskansliet troligen som ett elektroniskt lagrat dokument, dock ej hos registratorn. Någon skriftlig bekräftelse till Nauclér AB har inte diarieförts. Inte heller tycks de inkomna offerterna ha diarieförts. Utskottet vill understryka att offerter som inkommit till Regeringskansliet och skriftliga bekräftelser till konsulter är allmänna handlingar som bör diarieföras. Granskningen ger inte anledning till något uttalande i övrigt. 2.3 Anställdas bisysslor Bakgrund Enligt 1 kap. 9 § regeringsformen skall domstolar samt förvalt- ningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den of- fentliga förvaltningen i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. I lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) finns särskilda föreskrifter om arbetstagare hos bl.a. riksdagen och dess myndig- heter samt myndigheterna under regeringen. Lagen gäller inte statsråden. Enligt lagens 7 § får en arbetstagare inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. Enligt 11 § anställningsförordningen (1994:373) skall en myn- dighet informera sina arbetstagare om vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning inte är förenliga med 7 § LOA. Myn- digheten skall, enligt förordningens 12 §, på begäran av en arbets- tagare lämna ett skriftligt besked huruvida en bisyssla enligt myn- dighetens bedömning är förenlig med 7 § LOA. Regeringen har i proposition 2000/01:147 Offentliganställdas bisysslor lämnat förslag till ändringar i lagen (1994:260) om of- fentlig anställning. Bland annat skall kontrollsystemet för förtro- endeskadliga bisysslor skärpas, förtydligas och göras mer öppet. Följande nya bestämmelser föreslås i lagen om offentlig anställ- ning. Arbetsgivaren skall på lämpligt sätt informera arbetstagarna om vilka slags förhållanden som kan göra en offentliganställds bisyssla otillåten enligt bestämmelsen om förbud mot förtroende- skadliga bisysslor enligt 7 §. En offentliganställd skall på arbetsgi- varens begäran lämna de uppgifter som behövs för att arbetsgiva- ren skall kunna bedöma tillåtligheten av arbetstagarens bisysslor. En arbetsgivare skall besluta att en arbetstagare, som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 §, skall upphöra med eller inte åta sig bisysslan. Beslutet skall vara skriftligt och innehålla en motivering. Ordinarie domare, chefer för myndigheter som lyder omedelbart under regeringen samt direktörer för all- männa försäkringskassor skall på eget initiativ till arbetsgivaren anmäla vilka typer av bisysslor de har. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2002. Skrivelser från Regeringskansliet I en promemoria av den 23 oktober 2001 från Regeringskansliet har svar lämnats på frågor från utskottet, bilaga 2.3.1. Av prome- morian framgår följande. Regeringskansliets syn på förtroendeskadliga bisysslor återges i skriften Etiska riktlinjer för Regeringskansliet. Riktlinjerna delas ut till de anställda i skriftlig form och finns tillgängliga på Reger- ingskansliets intranät. Information om de etiska riktlinjerna ingår som en del i Regeringskansliets utbildning av nyanställda. Regler- na om bisysslor presenteras dessutom i Regeringskansliets förvalt- ningskontors skrift Regler för bisysslor. Regleringen av förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor i la- gen om offentlig anställning ger den anställde ett betydande ansvar att själv bedöma om en bisyssla är förenlig med huvudanställning- en eller inte. Vid minsta tveksamhet bör den anställde, enligt de etiska riktlinjerna för Regeringskansliet, ta upp frågan till diskus- sion med sin chef. Det anges även att den anställde kan vända sig till expeditionschefen eller motsvarande. Om den anställde är tveksam till om en viss bisyssla är förtro- endeskadlig kan denne begära ett skriftligt s.k. bisysslebesked från arbetsgivaren med stöd av anställningsförordningen (1994:373). Bisysslebeskedet kan överklagas hos regeringen. Det förekommer att anställda i Regeringskansliet i samtal med arbetsgivaren tar upp frågan om en viss bisyssla är förtroende- skadlig. Parterna når därvid regelmässigt en samsyn i frågan om vilka bisysslor som är otillåtna enligt lagen om offentlig anställ- ning, varefter den anställde upphör med eller inte åtar sig sådana bisysslor. Det finns inte någon författningsreglerad skyldighet för offent- liganställda att på begäran lämna arbetsgivaren uppgifter om sina bisysslor. Däremot skall en myndighet informera sina arbetstagare om vilka bisysslor som enligt myndighetens bedömning inte är förenliga med förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor. På begä- ran av arbetstagaren skall myndigheten lämna ett skriftligt besked om en bisyssla är förenlig med 7 § LOA. I skriften Etiska riktlinjer Till de anställda i Regeringskans- liet framgår följande under rubriken Bisysslor. Det ställs särskilda krav på objektivitet och integritet hos dem som arbetar i offentlig tjänst. Lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) innehåller därför ett allmänt förbud mot s.k. förtroendeskadliga bisysslor (7 §). Förbudet innebär alltså att Du vid sidan av Ditt arbete i Regeringskansliet inte får ägna Dig åt någon verksamhet som kan rubba allmänhetens förtroende för Din eller någon annan anställds opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighe- tens anseende. Den som är tjänstledig för att pröva annat ar- bete eller starta egen verksamhet omfattas i princip också av förbudet mot bisysslor. För att ett uppdrag eller något annat extraknäck skall vara otillåtet behöver Du inte ha agerat el- ler ha för avsikt att agera på ett otillbörligt sätt. Det räcker att det finns risk för att allmänheten kan komma att ifrågasätta objektiviteten i myndighetens verksamhet. Det finns ingen förteckning över vilka bisysslor som är förtroendeskadliga utan risken för skada får bedömas från fall till fall. En och samma bisyssla kan vara otillåten för Dig men tillåten för en annan tjänsteman. Det som har betydelse för bedömningen är bl.a. vilka eventuella beröringspunkter som finns mellan departementets verksamhet och Din uppgift här och bisysslan. Om Du arbetar i Finansdepartementet och får ett erbjudande av ett företag om att utanför tjänsten arbeta som konsult i skattefrågor eller om Du arbetar i Näringsde- partementet och blir erbjuden av någon annan att arbeta med frågor om företagsetablering, bör Du helt klart tacka nej. All- mänt sett gäller att ju mer kvalificerad, omfattande och väl- betald en bisyssla är desto större anledning kan det finnas att ifrågasätta den. Det händer att anställda i Regeringskansliet erbjuds att mot betalning medverka som föredragshållare eller lärare i ämnen som berör verksamhetsområdet för det departement där man är placerad. Om det gäller en kortare informations- eller ut- bildningsinsats vid något enstaka tillfälle som ligger i Reger- ingskansliets intresse och syftet med arrangemanget inte är av kommersiell natur, kan Du efter samråd med Din chef i regel få fullgöra uppdraget i tjänsten, inom ramen för Dina vanliga anställningsvillkor, dvs. utan att något särskilt arvode tas ut. Det kan ligga i Regeringskansliets intresse att även mer om- fattande uppdrag, någon gång också sådana med kommersiella inslag, fullgörs i tjänsten. I så fall kan det vara lämpligt att skäligt arvode tas ut vilket tillfaller staten. Om uppdraget av- ser upprepad eller omfattande schemabunden verksamhet bör det dock inte fullgöras i tjänsten. I ett sådant fall bör tjänste- mannen ta semester eller tjänstledigt för den aktuella tiden. Eventuellt arvode tillfaller tjänstemannen. Uppdraget måste dock självfallet först ha prövats och bedömts tillåtet vad gäller risken för förtroendeskada. Ett exempel på en godtagbar bisyssla är att Du på fritiden författar artiklar i fackpress eller lagkommentarer i ett ämne som har med Ditt departement att göra under förutsättning att Du inte uppfattas som företrädare för Regeringskansliet. Det finns också s.k. arbetshindrande bisysslor. Med det av- ses sådana bisysslor som enligt arbetsgivarens bedömning medför att Du inte klarar av Ditt ordinarie arbete på ett till- fredsställande sätt. Det är först och främst Du själv som måste bedöma om en bisyssla är lämplig. Är Du det minsta tveksam bör Du ta upp frågan till diskussion med Din chef. Du kan också vända Dig till expeditionschefen eller motsvarande. Ytterligare information om bisysslor finns i Regerings- kansliets förvaltningskontors skrift Regler för bisysslor (juni 1991) och Arbetsgivarverkets Cirkulär 1996:A 16 Tema Bi- sysslor. Etisk riktlinje: Det bör vara den enskildes ansvar att öka säkerheten i be- dömningen av risken för förtroendeskada enligt 7 § lagen om offentlig anställning genom att diskutera bisysslor med sin chef. I en promemoria av den 21 november 2001 från Regeringskansliet, bilaga 2.3.2, har som svar på frågor från utskottet anförts följande. Det förekommer i Regeringskansliet att arbetstagare i samtal med arbetsgivaren tar upp frågan om en viss bisyssla är förtroen- deskadlig. Parterna når därvid regelmässigt en samsyn i frågan om vilka bisysslor som är otillåtna enligt lagen om offentlig anställ- ning, varefter arbetstagaren upphör med eller inte åtar sig sådana bisysslor. Samtalen är informella eftersom det inte finns någon författningsreglerad skyldighet att på begäran lämna arbetsgivaren uppgift om förtroendeskadliga bisysslor. Något krav på att samta- len skall dokumenteras finns därför inte heller. Det är av den an- ledningen inte möjligt att ge ett exakt svar på frågan. Med ledning av uppgifter från departementen kan det uppskattningsvis sägas ha förekommit ett sextiotal gånger under innevarande år att anställda frågat om en bisyssla är förenlig med huvudanställningen. Det är inte möjligt för Regeringskansliet att förbjuda en arbets- tagare att åta sig eller att upphöra med en otillåten bisyssla. I de fall arbetstagare själva tar upp saken brukar emellertid, som ovan angivits, arbetsgivaren ange sin inställning till den aktuella bi- sysslan. I de sextiotal fall under innevarande år där anställda tagit upp frågor om bisysslor har inställningen från arbetsgivaren varit posi- tiv i ungefär hälften av fallen och negativ i den andra hälften. Om den anställde är tveksam till om en bisyssla är förtroende- skadlig kan denne begära ett skriftligt s.k. bisysslebesked från arbetsgivaren med stöd av 12 § anställningsförordningen (1994:373). Bisysslebeskedet kan överklagas hos regeringen. Under innevarande år har anställda i Regeringskansliet begärt bisysslebesked vid endast ett tillfälle. Arbetsgivarens besked i frågan var positivt. Utskottets bedömning Granskningen föranleder inget uttalande från utskottet. 2.4 Regeringskansliet som myndighet Den 1 januari 1997 omorganiserades Regeringskansliet till en myndighet. Efter ändringar i departementsindelningen består Re- geringskansliet i dag av Statsrådsberedningen och tio departement samt förvaltningsavdelningen. Skälet till omorganisationen uppgavs i budgetpropositionen för 1997 (prop. 1996/97:1 utg.omr. 1) vara att det var nödvändigt att anpassa Regeringskansliets organisation och arbetsformer till de stora krav som ställs på statsförvaltningens högsta ledning, inte minst mot bakgrund av den ökade internationaliseringen och de pågående stora omställningarna inom den offentliga sektorn. Re- geringen ansåg att regeringsformens krav på en indelning av Re- geringskansliet i departement kunde tillgodoses inom ramen för konstruktionen samtidigt som ökad flexibilitet skulle vinnas. Utskottet har konstaterat att riksdagen inte har något direkt in- flytande över Regeringskansliets organisation och verksamhet men att det trots detta finns anledning för utskottet att även framgent följa Regeringskansliets verksamhet, eftersom det är viktigt att Regeringskansliet fungerar väl oavsett vilken den sittande reger- ingen är (1998/99:KU10). Utskottet har bl.a. granskat i vilken omfattning det uppgivna syftet med förändringen uppnåtts (bet. 1998/99:KU10) samt frågor om kompetensförsörjning och Regeringskansliets resultatredovis- ning (bet. 1999/2000:KU10). Även i granskningen 2000/01 tog utskottet upp frågorna om ef- fekterna av 1997 års reform och om Regeringskansliets resultatre- dovisning. Utskottet konstaterade att den förhoppning som ut- skottet hade gett uttryck för i sin granskning 1999/2000 om att Regeringskansliet borde kunna tillhandahålla en samlad bild av effekterna av 1997 års reform inte hade infriats och att frågan om Regeringskansliets resultatredovisning inte hade förts framåt (bet. 2000/01:KU10). I rapporten Vad kostar det att regera? En studie av Regerings- kansliets dimensionering nu och i framtiden (Ds 2000:27) drog en utomstående utredare slutsatsen att Regeringskansliet med nuva- rande arbetsuppgifter var underfinansierat. Enligt rapporten var resursgapet ca 300400 årsarbetskrafter. Mot bakgrund av rapp- orten föreslog regeringen i 2001 års ekonomiska vårproposition en ökning av anslaget till Regeringskansliet med 160 miljoner kronor för år 2002, ytterligare 80 miljoner kronor för år 2003 samt ytterli- gare 100 miljoner kronor för år 2004 (prop. 2000/01:100). Riksda- gen biföll förslaget. I budgetpropositionen för 2002 (prop. 2001/02:1 utg.omr. 1), under rubriken Regeringskansliets verksamhet, beskriver regering- en bl.a. genomförda och pågående förändringar i Regeringskansli- ets organisation och verksamhet. Beträffande 1997 års omorgani- sation av Regeringskansliet anför regeringen att ett syfte med sammanslagningen var att effektivisera Regeringskansliets arbete, inte minst på den administrativa sidan. Det interna utvecklingsar- betet behövde effektiviseras. Sammanslagningen skedde enligt regeringen också mot bakgrund av att Regeringskansliet ansågs vara sektoriserat och att sektorsövergripande politiska prioritering- ar har svårt att få fäste. Ett annat skäl till sammanslagningen, anför regeringen vidare, var att den dåvarande organisationen formades när de internationella aspekterna inte var tillnärmelsevis lika starka som nu. Enligt regeringen är uppgiften att effektivisera, samord- na och utveckla Regeringskansliet en komplicerad uppgift som kräver långsiktighet, uthållighet och målmedvetenhet. För att lyckas måste förändringsarbetet enligt regeringen präglas av en helhetssyn och ett gemensamt agerande och utvecklingsarbetet måste pågå fortlöpande. I propositionen anför regeringen också att dimensioneringen av Regeringskansliet kontinuerligt behöver ses över och att det därtill ständigt måste prövas om arbetet i Reger- ingskansliet utförs på ett tillräckligt effektivt sätt och om Reger- ingskansliets egen resursanvändning är optimal. Riksdagens revisorer beslutade den 4 oktober 2001 rapporten Regeringskansliet En myndighet, tio departement eller hundra enheter? (rapport 2001/02:4). I rapporten anför revisorerna angå- ende 1997 års sammanslagning av Regeringskansliet att det borde varit möjligt för Regeringskansliet att lämna mer uttömmande information till riksdagen om utvecklingsarbetets resultat m.m. Vad gäller sammanslagningens betydelse för verksamheten i Re- geringskansliet konstaterar revisorerna att det arbete som bedrivs av de minsta operativa enheterna i Regeringskansliet, sakenheter- na, i allmänhet fungerar väl. Samtidigt menar revisorerna att ut- vecklingsarbetets påverkan på verksamheten är låg. Kärnverksam- heten i Regeringskansliet står enligt revisorerna opåverkad av sammanslagningen av departementen. När det gäller frågan om Regeringskansliets resultatredovisning konstaterar revisorerna att Regeringskansliet är en stor myndighet med över 4 000 anställda som verkar i en komplex miljö med ett mycket stort antal sakom- råden. Regeringskansliet skall kunna reagera snabbt på politiska frågor som uppstått med kort förvarning. Detta är dock, enligt revisorernas mening, inget som hindrar en mer utvecklad resultat- analys och redovisning av Regeringskansliets verksamhet. Ut- gångspunkten för en sådan redovisning bör enligt revisorerna vara procedurer och processer på och mellan Regeringskansliets nästan 200 enheter. I rapporten tar revisorerna också upp frågor om bl.a. förvaltningsavdelningens roll och uppgifter, införande av en be- fattning som förvaltningschef på varje departement som departe- mentets högste tjänsteman, Regeringskansliets ekonomi- och personaladministration samt kompetensförsörjningssituationen i Regeringskansliet. Utskottets bedömning Revisorernas rapport är för närvarande föremål för remissbehand- ling. I ett förord till rapporten anges att revisorernas slutliga ställ- ningstaganden och förslag därefter kommer att utformas genom en skrivelse till riksdagen. Remissutfallet och revisorernas slutliga ställningstaganden och förslag till riksdagen bör avvaktas. Ut- skottet kommer nästa år att fortsätta sin granskning av Regerings- kansliet som myndighet. 3. Regeringsprotokollen Statistik Antalet registrerade ärenden som avgjorts vid regeringssamman- träde har fortsatt att minska, från 9 007 år 1999 till 8 272 år 2000. Som framgår av nedanstående uppställning har antalet ärenden som avgjorts vid regeringssammanträde långt mer än halverats under den senaste tolvårsperioden. En väsentlig orsak till denna nedgång torde vara det sedan lång tid pågående arbetet med att föra över ärenden om överprövning av förvaltningsärenden från regeringen till allmän förvaltningsdomstol (se bet. 1999/2000:KU10). 1988 20 279 1989 19 293 1990 20 650 1991 21 394 1992 13 990 1993 13 992 1994 12 981 1995 11 691 1996 10 241 1997 9 373 1998 9 946 1999 9 007 2000 8 272 I bifogade tabeller (bilaga 3.1-2) redovisas antalet avgjorda reger- ingsärenden under år 2000 och deras fördelning på ärendegrupper. Av tabellen framgår att den största ärendegruppen (1 954) var regleringsbreven samt anslags- och bidragsärenden, som nu mins- kat med 84 sedan föregående år men ändå blivit en större grupp än gruppen dispensärenden och övriga partsärenden (1 865) som minskat med 293. Även anställningsärendena har minskat i antal, från 1 809 till 1538, liksom antalet överklagandeärenden som minskat med 59 till 934. De ärendegrupper som ökade i antal var propositionerna, som ökade från 156 till 184, och författningar, som ökade från 865 till 922. Av Regeringskansliets årsbok för år 2000 framgår att Justitie- departementet hade det största antalet regeringsärenden (1 754), därefter kom Näringsdepartementet (1 231) och Miljödeparte- mentet (1 121). Det minsta antalet regeringsärenden hade Jord- bruksdepartementet (301) och Kulturdepartementet (484). Av årsboken framgår också antalet propositioner från de olika departementen. Det största antalet propositioner kom från Finans- departementet (41) Justitiedepartementet (32) och Näringsdepar- tementet (31). Det minsta antalet propositioner kom från Kultur- departementet (4), Försvarsdepartementet (5) och Jordbruksde- partementet (7). Formell granskning av regeringsprotokollen För konstitutionsutskottet granskning av statsrådens tjänsteutöv- ning och regeringsärendenas handläggning har utskottet rätt att utfå protokollen över beslut i regeringsärenden och handlingar som hör till dessa ärenden. Utskottet har återkommande gått igenom regeringsprotokollet och har vid vissa tillfällen konstaterat brister. Våren 1991 (bet.1990/91:KU30) anmärkte utskottet att beslut fattats som för- valtningsbeslut i stället för normgivningsbeslut. Våren 1994 (bet. 1993/94:KU30) riktade utskottet kritik mot lång handlingstid i ett visst fall och mot det förhållandet att försvarsministern bl.a. av- gjort ett ärende i den ordning som anges i 7 kap. 3 § andra me- ningen regeringsformen och fattat beslut i en fråga som borde ha handlagts som regeringsärende. Våren 1996 (bet. 1995/96:KU30) riktade utskottet anmärkningar mot att grunden för avskrivning inte framgick av protokollets avskrivningsbeslut. Under gransk- ningen hösten 1997 (bet. 1997/98:KU10) uppmärksammades att protokollen från regeringssammanträdena ibland innehöll rättelser eller strykningar som gjorts för hand på protokollsexemplaren av föredragningslistorna och som inte var signerade eller särskilt bestyrkta på annat sätt än genom att protokollet är justerat. Hösten 1998 (bet. 1998/99:KU10) riktade utskottet anmärkningar mot brister i motiveringen av beslut (Socialdepartementet) och mot det förhållandet att regeringsbeslut undertecknats av ett statsråd som inte deltagit i det aktuella regeringssammanträdet (Arbetsmark- nadsdepartementet). Regeringsprotokollen år 2000 Regeringsprotokollen år 2000 från Justitiedepartementet, Utrikes- departementet och Näringsdepartementet har gåtts igenom över- siktligt inom utskottets kansli. Genomgången har avsett de proto- kollerade besluten, inte de handlingar som hör till besluten. Genomgången av protokollen från Utrikesdepartementet och När- ingsdepartementet har inte visat några formella brister. När det gäller Justitiedepartementet har framkommit brister i vissa avseen- den. Ett beslut om ändring i en förordning var inte undertecknat av vederbörande statsråd (prot. 42, beslut nr 13). Protokoll nr 30 fanns i två exemplar inklusive tillhörande beslut. Båda protokollen liksom samtliga aktuella beslut var undertecknade. Nämnas kan vidare att anteckningar med karaktär av korrekturrättningar gjorts med blyerts på originalbeslut och att två statsråd undertecknat ett beslut men att det ena statsrådets namnteckning överstrukits med blyerts (prot. 48, beslut nr 31). Slutligen kan nämnas att två un- dertecknade beslut som kan antas borde ha sänts till adressaterna låg kvar bland handlingarna från ett annat beslutstillfälle. Utskottets bedömning Utskottet vill starkt understryka vikten av god ordning i regerings- protokollen. Det finns annars en uppenbar risk att beslut kan ifrå- gasättas som icke giltiga. Enligt 7 kap. 7 § regeringsformen gäller att författningar, förslag till riksdagen och andra expeditioner av regeringens beslut för att bli gällande skall skrivas under av stats- ministern eller annat statsråd på regeringens vägnar om inte re- geringen genom förordning föreskrivit att tjänsteman i särskilda fall får skriva under expedition. Det är enligt utskottet anmärk- ningsvärt att beslut om ändring i en författning inte undertecknats av statsrådet. Utskottet anser vidare att det inte bör förekomma att anteckningar i originalbeslut även om det bara gäller korrektur- rättelser görs med blyerts. Utskottet vill också understryka att det förhållandet att det finns två originalprotokoll med beslut från samma beslutstillfälle inte är godtagbart bl.a. mot bakgrund av att det inger osäkerhet om de skilda besluten är helt likalydande och vilket av dem som annars är giltigt. Genomgången av regeringsprotokollen från Utrikesdepartementet och Näringsdepartementet har inte visat några brister i formellt hänseende medan genomgången av protokollen från Justitiedepartementet ger intrycket att alltför liten vikt fästs vid att rutinerna för hanteringen av regeringsärenden skall fungera felfritt. Utskottet vill understryka att rutinerna i Justitiedepartementet för hanteringen av regeringsärenden måste stramas upp. 4. Propositionsavlämnandet Anmälan I en anmälan, bilaga 4.1, begärs att konstitutionsutskottet skall granska regeringens rutiner för propositionsavlämnande. Enligt anmälaren finns det en tendens till en koncentration kring vissa tidpunkter. Ett stort antal propositioner kan presenteras för riksdagen inom ett och samma utskottsområde på mycket kort tid. Ett sådant förfarande är, enligt anmälaren, hämmande för en seriös behandling i riksdagen. Anmälaren ger som exempel på en sådan period den 2022 mars 2001, då minst nio propositioner avlämnades inom justitieutskottets område. Bakgrund Av 3 kap. 3 § riksdagsordningen (RO) framgår att riksdagen på förslag av talmannen fastställer när propositioner, som regeringen anser bör behandlas under pågående riksmöte, senast skall avläm- nas i de fall icke särskild tidpunkt föreskrivs i RO. Enligt vad utskottet inhämtat från kammarkansliet ledde detta till att proposi- tioner våren 2001 skulle avlämnas senast den 22 mars. I 3 kap. 5 § RO föreskrivs att regeringen bör avlämna sina pro- positioner på sådana tider att anhopning av arbete hos riksdagen om möjligt förebyggs. Regeringen skall samråda med talmannen därom. Arbetsrytmen i riksdagen har tidigare behandlats bl.a. av Grund- lagberedningen, Budgetutredningen och Folkstyrelsekommittén. Därvid har bl.a. kartlagts vilka konsekvenser en förändrad årsrytm skulle få för riksdagen, Regeringskansliet och myndigheterna. Folkstyrelsekommittén gjorde i betänkandet Folkstyrelsens villkor (SOU 1987:5) följande bedömning av fördelarna med kalenderårsbudget: Enligt vår uppfattning skulle en omläggning av budgetåret innebära fördelar för arbetsrytmen i riksdagen. Riksdagens viktigaste arbetsmaterial budgetpropositionen och motionerna under allmänna motionstiden skulle föreligga vid riksmötets start. Före juluppehållet skulle budgetarbetet vara av- slutat och våren kunna ägnas åt propositioner och övriga motio- ner. I betänkandet Reformera riksdagsarbetet! från Riksdagsutred- ningen (betänkandet återges i sin helhet i talmanskonferensens skrivelse 1993/94:TK1) uttalas att Folkstyrelsekommitténs be- dömningar alltjämt är giltiga. Genom att lägga om budgetåret skulle det skapas en möjlighet för utskotten att koncentrera sig på budgetarbetet under hösten och skjuta upp fristående motioner utan direkt anknytning till budgetförslaget för beredning under våren. Då skulle riksdagen också kunna ägna våren åt lagstiftning. Konstitutionsutskottet (bet. 1993/94:KU18 s. 9) instämde i de bedömningar Riksdagsutredningen gjort avseende fördelarna med en övergång från brutet år till kalenderår för statsbudgeten. Riks- dagsutredningens förslag om att budgetåret skulle läggas om till kalenderår antogs av riksdagen. I februari 2001 presenterade Riksdagskommittén sitt huvudbe- tänkande Riksdagen inför 2000-talet (2000/01:RS1). I betänkandet framförs bl.a.: Vår slutsats blir emellertid att Riksdagsutredning- ens ambitioner om en jämnare arbetsrytm inte har uppfyllts. Pro- positionerna lämnas i stort antal under mars månad, vilket leder till att arbetet med dessa koncentreras till slutet av varje riksmöte. I kombination med att vårpropositioner kräver mycket arbete för både ledamöter och utskott innebär det att slutet av riksmötet fortsatt är alltför arbetstyngt. Av Riksdagskommitténs betänkande framgår vidare att det pågår ett arbete i Regeringskansliet med syfte att minska anhopningen av propositioner under mars månad. I stället bör propositioner avlämnas under perioden november t.o.m. februari. Detta arbete utförs i samråd mellan Statsrådsberedningen och kammarkansliet i riksdagen. Propositionsavlämnandet riksmötet 2000/01 Under hösten 2000 avlämnades sammanlagt 59 propositioner. Anhopningar förekom under vecka 43 (23-27 oktober) samt under vecka 50 (1115 december) då 8 respektive 9 propositioner avlämnades. Under våren 2001 avlämnades 91 propositioner. Tidsgränsen för propositioner avsedda att behandlas före sommaruppehållet var den 22 mars. Betydande anhopningar förekom under vecka 12 (1922 mars) då 30 propositioner avlämnades. Efter den 22 mars avlämnades sammanlagt 43 propositioner. Med anledning av 15 av dessa avlämnades 15 betänkanden som också justerades av berört utskott och beslutades av riksdagen före sommaruppehållet. Omfattningen av dessa propositioner varierade mellan 8 och 252 sidor. Promemoria från Regeringskansliet Genom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt yttrande över granskningsanmälningen. Regeringskansliet, Stats- rådsberedningen, har översänt en den 14 november 2001 upprättad promemoria, bilaga 4.2. Av promemorian framgår följande. Regeringen strävar efter att avlämna sina propositioner på så- dana tider att arbetsanhopningar hos riksdagen förebyggs. Denna strävan är förankrad i regeringens arbetsplanering. Tidsplaneringen av propositioner utgår från de stoppdagar för avlämnandet som riksdagen har bestämt och tar bl.a. sikte på att riksdagens arbetsrytm skall bli så jämn som möjligt. En annan utgångspunkt vid planeringen är att det generellt sett finns bara ett mycket begränsat utrymme för att få andra proposi- tioner än sådana som avser budgeten riksdagsbehandlade under hösten. Detta utrymme kan emellertid variera från tid till annan och är också beroende av vilket utskott som en fråga hör till. Det är viktigt att man använder sig av det utrymme som finns så att reformer inte försenas i onödan. Ett sätt att jämna ut riksdagens arbetsbörda är att avlämna pro- positioner under hösten för riksdagsbehandling under våren. Re- geringen utvecklar sin planering i den riktningen. Antalet proposi- tioner som avlämnas under tiden november december för riks- dagsbehandling under våren tenderar att öka. Propositionsavlämnandet under ett valår planeras med hänsyn till riksdagsordningens regel om att ärenden normalt skall avgöras under den valperiod då de väckts (5 kap.10 §). Möjligheten att skjuta upp behandlingen till nästa valperiod skall, enligt vad lagstiftaren har förutsatt, användas endast undantagsvis (1993/94:TK1 s. 107). Detta väger regeringen in vid sin bedömning av när en proposition skall läggas fram. Planerna för propositionsavlämnandet måste naturligtvis bygga på prognoser om utvecklingen i olika avseenden och omprövas när förutsättningarna förändras. Oförutsedda händelser i vår omvärld gör det också nödvändigt med omprioriteringar. Terroristdåden i USA är ett exempel. Allmänt gäller att utvecklingen i omvärlden ställer allt högre krav på flexibilitet i regeringens och riksdagens arbete. Erfarenheterna visar att ett system med stoppdagar ofrånkomligen leder till en viss koncentration av propositioner till tiden kring stoppdagarna. Ändrade förutsättningar och prioriteringar påverkar tidsplanerna och gör att propositioner i ett antal fall inte kan avlämnas tidigare. En del propositioner måste också planeras och läggas fram med så kort varsel att en annan tidpunkt för avlämnandet är utesluten av den anledningen. Under valår då utrymmet för avlämnandet efter stoppdagen i mars är mindre än annars på grund av reglerna i 5 kap. 10 § riksdagsordningen blir det särskilt svårt att undvika en koncentration i anslutning till stoppdagen. För att underlätta riksdagens arbetsplanering och framförhållning lämnar Statsrådsberedningen med jämna mellanrum till riksdagen en förteckning över planerade propositioner. Detta görs två gånger per år, när riksmötet börjar och när riksdagsarbetet återupptas efter juluppehållet. Förteckningen anger för varje proposition en beräknad senaste tidpunkt för avlämnandet. Stor omsorg ägnas åt att göra uppgifterna i propositionsförteckningarna så hållbara som möjligt. En given begränsning är att de bygger på förutsättningar som fanns och prioriteringar som gjordes när förteckningarna upprättades. Förteckningarna kompletteras därför med information och samråd genom muntliga kontakter fortlöpande, allteftersom beredningen av propositionerna framskrider och planerna uppdateras. Varje departement håller kontakt med sina utskott. Företrädare för Statsrådsberedningen och kammarkansliet har också regelbundna möten för att förebygga arbetsanhopningar och förseningar i reformarbetet. Utskottets bedömning Enligt utskottets mening är det av stor vikt att propositioner avlämnas senast vid den tidpunkt som framgår av regeringens propositionsförteckning. Under våren 2001 uppstod en betydande anhopning under vecka 12 (1922 mars) då 30 propositioner avlämnades. Enligt utskottet är det anmärkningsvärt att regeringen inte kan planera propositionsavlämnandet så att anhopningar undviks. Utskottet förutsätter att regeringen i fortsättningen tar erforderliga initiativ för att dels undvika anhopningar av propositioner till vissa tidpunkter, dels inte avlämna andra än med budgeten sammanhängande propositioner för behandling under hösten. 5. Besvarandet av interpellationer Anmälan I en skrivelse till utskottet anmäls 17 statsråd för att de regelmäs- sigt bryter mot riksdagsordningens regel om att interpellationer skall besvaras inom två veckor. Statistik framtagen av riksdagens utredningstjänst (vilken bifogats anmälningen) visar enligt anmä- laren att det är mer regel än undantag att interpellationer besvaras senare än den stadgade tvåveckorsperioden. Det förefaller, enligt anmälaren, som om statsråden systematiskt bryter mot en av de regler i riksdagsordningen som ska garantera att riksdagen kan fullgöra sin uppgift som kontrollmakt. Enligt anmälaren är det synnerligen viktigt för det allmänna rättsmedvetandet att regering- ens ledamöter visar respekt för de lagar som instiftats av riksda- gen. Konstitutionsutskottet bör således granska om de angivna statsrådens regelmässigt för sent avlämnade interpellationssvar är i överensstämmelse med riksdagsordningen. Granskningsanmäl- ningen, se bilaga 5.1. Bakgrund Enligt 12 kap. 5 § regeringsformen (RF) får riksdagsledamot, enligt bestämmelser i riksdagsordningen (RO), framställa inter- pellation eller fråga till statsråd i angelägenhet som angår dennes tjänsteutövning. Enligt 6 kap. 1 § första stycket RO skall en interpellation ha ett bestämt innehåll och vara försedd med motivering. Enligt samma paragraf andra stycket besvaras interpellation inom två veckor från det att den ingetts. Gör kammaren under tvåveckorsperioden up- pehåll i sitt arbete förlängs tiden med vad som motsvarar uppe- hållet. Om svar inte lämnas inom den tid som anges i 1 § andra stycket skall stadsrådet enligt tredje stycket meddela riksdagen varför svaret uteblir eller anstår. En interpellation förfaller om den ej besvarats vid det riksmöte då den väcktes. Statistik framtagen av riksdagens utredningstjänst Till granskningsanmälningen finns bifogat interpellationsstatistik framtagen av riksdagens utredningstjänst, se bilaga 5.2. Av stati- stiken framgår bl.a. följande. Under våren 2001 inlämnades 247 interpellationer av vilka 133 besvarades senare än inom den utsatta 14-dagarsperioden, med hänsyn tagen till plenifria dagar/veckor. Som skäl till fördröjda svar har t.ex. i 34,6 % av fallen angetts utlandsresor, i 12,8 % angetts tjänsteresa, i 9 % av fallen angetts resa, i 19,5 % av fallen angetts inbokade arrangemang, i 14,3 % av fallen angetts svårt att finna debattdag som passar interpellant och statsråd, i 13,5 % av fallen angetts hög arbetsbelastning. Ofta har flera skäl lämnats till fördröjningen. Av de 133 fördröjda svaren lämnades t.ex. 19 svar efter två veckor, 36 svar efter tre veckor, 47 svar efter fyra veckor och 19 svar efter fem veckor. När det gäller hur de fördröjda svaren har fördelat sig per stats- råd i förhållande till hur många interpellationer respektive statsråd erhållit har riksdagens utredningstjänst funnit att t.ex. att 88,2 % av statsrådet Ingegerd Wärnerssons svar var fördröjda, 84,6 % av utrikesminister Anna Lindhs svar, 75 % av statsrådet Britta Lejons svar, 75 % av finansminister Bosse Ringholms svar och 68 % av socialminister Lars Engqvists svar. Svar på interpellation Vice statsminister Lena Hjelm-Wallén lämnade den 13 mars 2001 svar på interpellation 2000/01:288 om försenade svar på interpellationer av Gunnar Axén (m). Lena Hjelm-Wallén sva- rade bl.a. Jag vill i detta sammanhang försöka att ge en förklaring till varför svarstiderna ibland överstiger den föreskrivna tvåveck- orsperioden. Det handlar inte om att regeringen inte prioriterar sina skyldigheter gentemot riksdagen, utan det hänger i hög grad samman med arbetssituationen i Regeringskansliet. Först och främst har antalet interpellationer och skriftliga frågor kraftigt ökat under en följd av år. Riksdagsåret 1994/95 var antalet interpellationer 154 stycken. 1995/96 var siffran 261. 1996/97 var det 372. 1997/98 var det 313. Och 1998/99 var det 370. Föregående riksdagsår var det 416. Ökningen av antalet interpellationer mellan riksdagsåren 1994/95 och 1999/2000 är alltså 270 %! Även antalet skriftliga frågor har ökat. I genomsnitt lämna- des 952 skriftliga frågor riksdagsåren 1994/951998/99. Riksdagsåret 1999/2000 var antalet skriftliga frågor 1 418, dvs. en ökning med nästan 49 % i förhållande till genomsnit- tet. Till det kommer att arbetsbelastningen i Regeringskansliet också generellt ökat under samma period. Detta visas mycket tydligt i en studie av Regeringskansliet som utförts av Kim Forss (Ds 2000:27 Vad kostar det att regera). Han skriver bl.a. att Regeringskansliets kompetens och resurser urholkats under det senaste årtiondet. Nya uppgifter har tillkommit, ar- betsmängden har ökat och ambitionsnivån har stigit, men re- surserna har inte ökat i proportion till detta. En förklaring till varför svar inte har kunnat lämnas till riksdagen inom två veckor har i vissa fall varit att det berörda statsrådet varit på resa, inte sällan utomlands. De ökade kra- ven på internationellt engagemang från regeringens ledamöter har gjort att möjligheten till flexibilitet i planeringen minskat. Regeringen har för avsikt att ge ledamöterna fylliga och innehållsrika svar, även när detta kräver relativt stora utred- ningsinsatser. Det är min bestämda uppfattning att ledamöter- na har rätt att förvänta sig detta från regeringen och att debat- terna i kammaren blir mycket bättre med bra underlag. Jag vill understryka att regeringens ambition är att inter- pellationer ska besvaras inom två veckor. Undantag från den- na regel ska vara motiverade utifrån gällande regelverk. Vi kommer nu att inom Regeringskansliet ytterligare se över hur vi kan förbättra vårt arbete för att korta svarstiderna. Jag hoppas också att den just inledda diskussionen mellan Re- geringskansliet och riksdagen om procedurerna kring inter- pellationssvar ska underlätta att interpellationer besvaras inom föreskriven tid. Några frågeställningar som jag tror kan vara intressanta att behandla i ett sådant sammanhang är att inter- pellationer inte sällan gäller angelägenheter som rör mer än ett statsråd eller är ställda till fel statsråd, att riksdagsledamöterna inte alltid kan ta emot svaren när det passar bäst för statsrå- den, att tiden som avsätts för interpellationsdebatter ibland är så begränsad att statsråden inte har möjlighet att svara på samtliga av sina interpellationer liksom att de tillfällen då in- terpellationer kan besvaras i kammaren är begränsade till vis- sa dagar. Det tar nästan en vecka att utarbeta svaret i Regerings- kansliet, eftersom det krävs ett ordentligt svar. Det ska bere- das på alla departement och förfärdigas. Då är det bara ett par dagar som står till buds för oss att svara på. Detta måste man nog ha klart för sig i riksdagen när man diskuterar denna frå- ga. Vi ser också igenom våra rutiner i Regeringskansliet just nu. Det är framför allt ett ansvar för rättschefen i Statsrådsbe- redningen, som möter sina kolleger i kammarkansliet för att diskutera detta, men det är också samtliga rätts- och expedi- tionschefer och även statssekreterare som har en väsentlig del i detta. Promemoria från Regeringskansliet Genom en skrivelse till Regeringskansliet har utskottet begärt ett yttrande över granskningsanmälningen. Regeringskansliet, Statsrådsberedningen, har översänt en den 12 november 2001 upprättad promemoria, bilaga 5.3. Av promemorian framgår följande. Interpellationsinstitutet är ett gemensamt intresse och ansvar för regeringen och riksdagen. Interpellationsdebatterna ger riksdagens ledamöter insyn i regeringens arbete och möjlighet att påverka regeringens politik. För regeringen är debatterna ett sätt att föra ut sin politik och informera i olika ärenden. För att en interpellation skall vara ett verksamt instrument krävs att frågeställningen vid besvarandet och den efterföljan- de debatten fortfarande är aktuell. Under angiven tid har in- terpellationssvaren till viss del lämnats efter den i riksdags- ordningen stipulerade tvåveckorsperioden. Det är beklagligt att så har varit fallet. En sådan ordning är i längden inte bra vare sig för riksdagen eller för regeringen. De främsta skälen till att svaren lämnats sent är den gene- rellt ökade arbetsbelastningen i Regeringskansliet och att det ökade internationella engagemanget har minskat flexibiliteten i planeringen. Därtill kommer att antalet interpellationer kraf- tigt har ökat under en följd av år. Ytterligare en orsak till långa svarstider är att det inte sällan förekommer att en inter- pellation omfattar angelägenheter som rör mer än ett statsråd eller att den är ställd till fel statsråd. Frågan om svarstider på interpellationer diskuteras fortlö- pande inom Regeringskansliet samt mellan Regeringskansliet och riksdagen. Även rutinerna i samband med interpellations- svaren ses över i Regeringskan- sliet. Därutöver kan det för minskade svarstider behövas en ytterligare utveckling av samarbetet mellan Regeringskansliet och riksdagen, särskilt såvitt gäller vilket statsråd som berörs av en viss interpellation. Det kan även behöva övervägas att förbättra möjligheterna för interpellanten och statsrådet att hitta gemensamma tillfällen för svar och debatt. Vidare bör tillfälle ges för statsråden att svara på samtliga aktuella inter- pellationer vid ett enda tillfälle. Tiden för och antalet tillfällen för att besvara interpellationer kan således behöva ökas. Det måste starkt betonas att ambitionen är att en interpella- tion skall besvaras inom den i riksdagsordningen föreskrivna tiden. Enligt vad utskottet inhämtat från riksdagens kammarkansli är utgångspunkten för planeringen att riksdagsledamöterna skall kunna ställa upp vid de tillfällen för interpellationssvar som ges inom de fjorton dagarna och att riksdagsledamöterna också gör det. Utskottets bedömning Riksdagsledamöternas möjlighet att framställa interpellationer till statsråd, enligt 12 kap. 5 § regeringsformen, är en del av kontroll- makten som ger riksdagens ledamöter insyn i regeringens politiska arbete. Huvudregeln enligt riksdagsordningen är att en interpellation skall besvaras inom två veckor från det att den ingetts. Utskottet kan konstatera att bestämmelsen åsidosätts i fråga om mer än hälften av alla interpellationer. Utskottet anser att detta är anmärkningsvärt samt att regeringen inte kan undgå kritik för detta. 6. Vissa förvaltningsärenden Trots att regeringen inte är en förvaltningsmyndighet i förvalt- ningslagens (1986:223) mening har det ansetts viktigt att även i regeringsärenden följa de principer som förvaltningslagen ger uttryck för. Viktiga sådana principer är offentlighetsprincipen och kommunikationsprincipen. Förvaltningslagen innehåller också viktiga regler om myndigheternas serviceskyldighet. Utskottet går vid sina granskningar som regel igenom någon eller några grupper av förvaltningsärenden som avgjorts av regeringen. Årets granskning har avsett rutinerna för hur brev och skrivelser som kommer till Regeringskansliet hanteras, vissa förvaltningsärenden som handlagts i Näringsdepartementet och ärenden enligt lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting. 6.1 Brevsvar Utskottet har undersökt rutinerna för hur brev och skrivelser som kommer till Regeringskansliet hanteras. Enligt 1 kap. 2 § regeringsformen (RF) skall den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Enligt 1 kap. 9 § RF skall domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen i sin verksam- het beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opar- tiskhet. Enligt 4 § förvaltningslagen (FL) skall varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndighetens verksamhetsområde. Hjäl- pen skall lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verk- samhet. Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt. Om någon enskild av misstag vänder sig till fel myndighet, bör myndigheten hjälpa honom till rätta. Skrivelse från Regeringskansliet Som svar på frågor från konstitutionsutskottet har i en skrivelse från Regeringskansliet framförts följande, bilaga 6.1.1. En första åtgärd, sedan en skrivelse från allmänheten inkommit till Regeringskansliet, är givetvis att läsa igenom och registrera handlingen. En tidig kontroll av att den har kommit rätt ingår också i rutinerna. Hur den sedan hanteras är beroende av dess innehåll. I Statsrådsberedningens publikation Gula boken hand- läggningen av ärenden i Regeringskansliet (Ds 1998:39) finns riktlinjer om när ett brev bör leda till ett formellt beslut av reger- ingen eller Regeringskansliet och när det räcker med en mindre formell behandling, t.ex. genom ett brevsvar. Huvudprincipen är att allmänheten får svar på sina frågor och synpunkter. Om ett brev gäller något som regeringen och Reger- ingskansliet inte kan eller bör uttala sig om, brukar svaret inne- hålla en upplysning om detta. Den som vänt sig till fel myndighet får hjälp att hitta rätt i möjlig och lämplig utsträckning. Reger- ingskansliet tillämpar förvaltningslagens serviceregler med råge. En anledning till att det är överflödigt att besvara ett brev kan vara att det inte innehåller något yrkande utan bara en ren opini- onsyttring, rena upplysningar eller liknande. Ett annat typfall då svar inte lämnas är att någon som fått svar en eller flera gånger upprepar sina synpunkter i ett nytt brev. Brev utan tydbart innehåll eller begripligt syfte lämnas också obesvarade. Samma sak gäller brev vars uppenbara syfte är att misskreditera regeringen eller enskilda statsråd. Kampanjbrev, dvs. många likalydande brev från olika avsändare, besvaras i allmänhet inte heller. Gemensamt för samtliga departement är att svar skall lämnas utan dröjsmål. Varje departement sätter upp sina närmare riktlinjer för detta. De flesta brev besvaras inom några veckor. I undantags- fall kan brevsvar dröja längre. Antalet inkommande brev varierar kraftigt under året. Periodvis kan därför arbetsbelastningen vara hög. Vid sådana tillfällen kan särskilda insatser förekomma. Vissa departement anordnar brevsvarardagar för att bringa ned brev- balanserna. Brevhanteringen och kontrollen över att skrivelser besvaras är organiserad på olika sätt i olika delar av Regeringskansliet. Vissa departement har en sammanhållande enhet för brevsvar eller en särskilt ansvarig tjänsteman. I andra departement ligger ansvaret för brevsvar på sakenheterna. Allmänt gäller dock att diariet är ett viktigt hjälpmedel. Ett brev förs av som färdigbehandlat i diariet först när det har besvarats eller när en behörig tjänsteman har antecknat på brevet att det skall läggas till handlingarna. Med jämna mellanrum inventeras med hjälp av diariet de ännu inte färdigbehandlade breven. Departementen upprättar också vid varje årsskifte förteckningar över alla ärenden som har väckts för mer än ett år sedan och som ännu inte har avgjorts. Regler om detta finns i 52 § förordningen (1996:1515) med instruktion för Regerings- kansliet. Förteckningarna granskas av rättschefen i Statsrådsbered- ningen. Granskningen tar sikte på att klarlägga förutsättningarna för att skynda på handläggningen. Den sker i form av en dialog med departementen. Meddelanden per fax behandlas på samma sätt som vanliga postbefordrade försändelser. E-postmeddelanden skrivs ut när de diarieförs och behandlas fortsättningsvis som om de kommit in på papper. En tendens i praxis är dock att svar på e-postmeddelanden ges något snabbare och blir något mindre fylliga. Utskottets bedömning Utskottets undersökning har enbart gällt Regeringskansliets all- männa rutiner för brevsvar. Med anledning av vad som kommit fram vid denna granskning vill utskottet framföra följande. Det är enligt utskottet viktigt att skrivelser från enskilda, till regeringen eller Regeringskansliet, som kräver brevsvar besvaras utan dröjs- mål. Det är angeläget att rutinerna för dessa uppgifter är ända- målsenliga. Av svaret från Regeringskansliet framgår att departe- menten i viss mån tillämpar olika rutiner. Utskottet ifrågasätter om detta är nödvändigt, men kan konstatera att gemensamt för samtli- ga departement är att svar skall lämnas utan dröjsmål. 6.2 Vissa förvaltningsärenden i Näringsdepartementet Granskade ärenden Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång av slumpvis utval- da akter i vissa regeringsärenden som handlagts inom Näringsde- partementet och som avgjorts av regeringen under år 2000. Det gäller överklagandeärenden som handlagts vid Näringsdeparte- mentets enheter för arbetsmarknad och transportpolitik. Gällande regler Förvaltningslagen uppställer som allmänt krav att varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts (7 §). Vid handläggning- en skall myndigheten beakta möjligheten att själv inhämta upplys- ningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Myndigheten skall sträva efter att uttrycka sig lättbegripligt. Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med den att göra. I 15 § föreskrivs att uppgifter som en myndighet får på annat sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i ärendet skall antecknas av myndigheten, om ärendet avser myn- dighetsutövning mot någon enskild. Kommunikationsprincipen behandlas i förvaltningslagen i 16 och 17 §§ om parts rätt att få ta del av uppgifter. Enligt 16 § har en sökande, klagande eller annan part rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, om detta avser myndighetsut- övning mot någon enskild. I 17 § föreskrivs att ett ärende inte får avgöras utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en upp- gift som tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och han fått tillfälle att yttra sig över den, om ärendet avser myndig- hetsutövning mot någon enskild. Ärendet får emellertid avgöras utan att så skett, bl.a. om avgörandet inte går parten emot, om uppgiften saknar betydelse eller om åtgärderna av någon annan anledning är uppenbart obehövliga. Andra skäl för att underlåta kommunikation med part är att det annars skulle bli avsevärt svå- rare att genomföra beslutet i ärendet eller om ärendet inte kan uppskjutas. Myndigheten bestämmer om underrättelse skall ske muntligt, genom vanligt brev, delgivning eller på annat sätt. Vissa begränsningar i den rätt som föreskrivs i 16 och 17 §§ finns i 14 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100). Vidare finns i 20 § bestämmelser om motivering av beslut. En- ligt dessa gäller som huvudregel att ett beslut varigenom en myn- dighet avgör ett ärende skall innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser myndighetsutövning mot någon en- skild. Resultatet av genomgången av ärendena En genomgång har gjorts av 35 av de ärenden som har handlagts på enheterna för arbetsmarknad och transportpolitik inom När- ingsdepartementet och som har avgjorts av regeringen under år 2000. Vid enheten för transportpolitik har de granskade ärendena bl.a. rört frågor om återkallelse av ärenden hos kronofogdemyn- dighet (t.ex. rörande fordonsskatt), beslut om hastighetsbegräns- ning och undantag från registreringsplikt. Ärendena vid enheten för arbetsmarknad har bl.a. rört ansökningar om näringshjälp eller arbetsbiträde. Under granskningen har vissa iakttagelser från formella ut- gångspunkter gjorts. I ett antal fall har det förlöpt relativt lång tid mellan det att överklagandet med underinstansens yttrande har kommit in till departementet och det att klaganden kommunicerats underinstansens yttrande. Vidare har det noterats att det i ett antal fall har förlöpt relativt lång tid mellan det att skriftväxlingen har avslutats och det att regeringen har fattat beslut i ärendet. Det- samma har kunnat iakttas i en grupp av ärenden som rör återkallel- se av indrivningsärenden hos kronofogdemyndighet (i fråga om fordonsskatt eller parkeringsavgift). Dessa ärenden har kommit in till dåvarande Kommunikationsdepartementet under år 1998. Samtliga har därefter flyttats över till Näringsdepartementet den 1 januari 1999. Någon handläggning synes därefter inte ha vidtagits i dessa ärenden förrän i slutet av 1999 eller början av 2000. Re- geringsbeslut har i de granskade ärendena fattats under första halvåret 2000. Vid genomgången har vidare uppmärksammats att klaganden i ett ärende vid flera tillfällen har kommit in med förfrågningar om när ärendet kan komma att avgöras, vilka inte har besvarats. Promemoria från Regeringskansliet Utskottet har i en skrivelse till Regeringskansliet begärt ett yttran- de avseende de iakttagelser som utskottskansliet har gjort vid genomgången av ärendena. I en promemoria upprättad inom Näringsdepartementet, bilaga 6.2.1, anförs som svar att en övervägande del av de ärenden som utskottskansliet har granskat kom in till Kommunikationsdeparte- mentet och Näringsdepartementet under en period då arbetssitua- tionen för medarbetarna var ansträngd, inte minst för dem som handlade överklagande- och dispensärenden inom transportområ- det. Vidare anförs att den handläggare som sedan lång tid i Kom- munikationsdepartementet hade ansvarat för överklagande- och dispensärendena slutade sin anställning i Näringsdepartementet strax efter departementets bildande. Rekryteringsförfarandet av en ersättare drog ut på tiden, och när väl ersättaren var på plats tog det en viss tid för denne att sätta sig in i ärendena. Något år senare slutade ersättaren sin anställning och det uppkom på nytt en va- kans. Enligt promemorian ledde dessa omständigheter sammanta- get till att överklagande- och dispensärendena inom transportom- rådet inte kunde prioriteras på ett godtagbart sätt. Departementet framhåller att de angivna omständigheterna be- skriver situationen i departementet under den aktuella perioden, men kan inte försvara den långa handläggningstiden i de granska- de ärendena. Sedan hösten 2000 fungerar enligt promemorian beredningen av dessa förvaltningsärenden på ett normalt sätt. Ärendebalanserna har minskat. Handläggningstiderna har kortats avsevärt. Promemo- rian påpekar att dessutom har antalet inkommande överklagande- och dispensärenden minskat kraftigt på transportområdet det se- naste åren. Detta är enligt promemorian en följd av att nya författ- ningar på området i de flesta fall föreskriver att överklagande skall ske hos allmän förvaltningsdomstol. Ofta finns det inte längre möjlighet att få dispens från författningens bestämmelser. Beträffande några av de granskade ärendena lämnas i prome- morian vidare följande kommentarer. Vissa ärenden avser överklaganden av Vägverkets föreskrifter om tillfällighetsbegränsning på vissa vägar. Sedan dessa före- skrifter hade upphört att gälla och överklagandena ännu inte hade prövats har ärendena vid en prioritering fått stå tillbaka för andra ärenden som mera direkt påverkade ingivaren. När det gäller de ärenden som avser överklaganden av Vägver- kets beslut angående återkallelse av hos kronofogdemyndigheten begärd indrivning framhåller departementet att det under en rela- tivt kort period under 1998 kom in mer än 50 överklaganden av samma typ som i de granskade ärendena. Detta var enligt prome- morian en ny typ av ärenden som inte tidigare hade förekommit i Regeringskansliet. Bakgrunden till den nya ärendekategorin var att Upplysningscentralen hade sänkt det belopp som föranledde an- teckning i centralens register. Därmed kom vissa av dem som hade underlåtit att betala fordonsskatt och felparkeringsavgifter att antecknas i registret. I promemorian anförs att det inledningsvis analyserades om överklagandet skulle ske hos regeringen eller hos allmän förvaltningsdomstol. Några av ärendena lämnades också över till allmän förvaltningsdomstol eftersom det visade sig att tidpunkten för Vägverkets beslut var avgörande för vilken instans som skulle pröva överklagandet. I promemorian anförs vidare att mot bakgrund av att det rörde sig om en stor mängd ärenden av samma typ hade departementet dessutom en ambition att avgöra samtliga ärenden inom en kort tidsperiod för att så långt som möj- ligt göra en samlad bedömning av ärendena. I fråga om ett ärende där departementet inte har besvarat ingi- varens förfrågningar när ärendet kan komma att avgöras anförs i promemorian att detta naturligtvis är oacceptabelt. När det gäller ett ärende där överklagandet kom in till departe- mentet den 2 februari 2000 och underinstansens yttrande kommunicerats med klaganden först den 23 mars 2000 anförs i promemorian att under denna tid skedde ett byte av handläggare. Detta kan ha bidragit till att tiden blev alltför lång. Utskottets bedömning Som redovisats ovan föreskrivs i 7 § förvaltningslagen att alla ärenden skall avgöras så enkelt, snabbt och billigt som möjligt. Vid den nu företagna granskningen av slumpvis utvalda förvalt- ningsärenden i Näringsdepartementet har vissa iakttagelser från formella utgångspunkter gjorts i ungefär hälften av de granskade ärendena. Flertalet iakttagelser rör dröjsmål av olika slag i hand- läggningen. Merparten av iakttagelserna gäller vidare ärenden från den transportpolitiska enheten. I promemorian från Näringsdepar- tementet anförs bl.a. att en övervägande del av de granskade ären- dena kom in till Kommunikationsdepartementet och Näringsde- partementet under en period då arbetssituationen för medarbetarna var ansträngd. I promemorian framhålls också att det har varit viss omsättning på tjänsten som ansvarig handläggare för överklagan- de- och dispensärenden. Utskottet vill härvid, särskilt i perspekti- vet av att det i nu aktuella ärenden har varit fråga om myndighets- utövning mot enskilda, framhålla att det inte är godtagbart att det uppkommer ett sådant läge i departementet att handläggningen av ärenden fördröjs på grund av att personalsituationen inte är till- fredsställande. I Näringsdepartementets promemoria anförs att sedan hösten 2000 fungerar beredningen av de aktuella förvaltningsärendena på ett normalt sätt. Ärendebalanserna har minskat och handlägg- ningstiderna minskats avsevärt. Granskningen föranleder därmed inget ytterligare uttalande från utskottets sida. 6.3 Indelningsärenden Ärenden om ändringar i den kommunala indelningen Utskottet har granskat regeringens handläggning av ärenden enligt lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting indelningslagen. Bakgrund I regeringsformen anges att det i riket finns primärkommuner och landstingskommuner (1 kap. 7 §). Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner skall, enligt 8 kap. 5 § regeringsformen, bestämmas i lag. Enligt 1 kap. 1 § kommunallagen (1991:900) är Sverige indelat i kommuner och landsting. Indelningslagen reglerar förutsättning- arna för indelningsändringar. Där finns också bestämmelser om förfarandet, om ekonomisk reglering samt om ikraftträdande och beslutanderätt m.m. För att en ändring i kommunindelningen skall genomföras gäller, enligt 1 kap. 1 § indelningslagen, att den skall antas medföra be- stående fördel för en kommun eller en del av en kommun eller andra fördelar från allmän synpunkt. Vid prövning av frågan om indelningsändring skall särskild hänsyn tas till önskemål och syn- punkter från den eller de kommuner som närmast berörs av änd- ringen. Om en sådan kommun motsätter sig en indelningsändring, får beslut om ändring meddelas endast om det finns synnerliga skäl. Särskilda hänsyn skall också tas till befolkningens önskemål och synpunkter. Enligt 1 kap. 4 § indelningslagen får Kammar- kollegiet avslå en ansökan om indelningsändring om kollegiet finner att ändringen inte bör ske. Ett sådant beslut får överklagas till regeringen. När det gäller förutsättningarna för en indelningsändring fram- hölls i pro-position 1978/79:157 att en indelningsändring inte bör få genomföras utan att det föreligger från allmän synpunkt objek- tivt bärande skäl för ändringen. Det är enligt propositionen på grund av de skilda förhållanden som gäller från fall till fall inte möjligt att dela upp indelningsändringar i väl avgränsade kategori- er för vilka bestämda förutsättningar för genomförandet av en ändring skall gälla. Föredragande statsråd framhöll att bestämmel- sernas huvudsyfte bör vara att säkerställa att olika intressen som vägs mot varandra beaktas i tillräcklig utsträckning. Vilka skäl för en indelningsförändring som måste föreligga och hur tungt de skall väga i förhållande till eventuella skäl mot en ändring måste enligt propositionen i huvudsak överlämnas åt praxis. Enligt propositionen borde bestämmelsen om förutsättningarna för en indelningsförändring inte innehålla någon exemplifiering av omständigheter som kunde utgöra skäl för en indelningsändring. I stället borde som en allmän förutsättning för en ändring gälla att ändringen kunde antas medföra bestående fördel för en kommun eller del av kommun eller andra fördelar från allmän synpunkt. En grundtanke borde vidare vara att kommunernas inställning borde ges särskilt stor tyngd. I specialmotiveringen till 1 kap. 1 § indelningslagen framhölls att vid prövningen av en indelningsfråga bör alla omständigheter som talar för eller mot en indelningsändring uppmärksammas. En rad olika faktorer inverkar på bedömningen, t.ex. befolkningsut- veckling, näringsgeografiska förhållanden, indelningsändringens påverkan på den kommunala servicen och de kommunalekono- miska konsekvenserna. Fördelar av enbart kommunaldemokratisk karaktär är enligt propositionen inte tillräckliga, utan den nybilda- de kommunen bör också uppfylla rimliga krav i fråga om de övri- ga faktorerna. Regeringen beslutade i februari 1992 att tillkalla en kommitté med parlamentarisk förankring med uppgift att överväga olika åtgärder för att stärka den lokala demokratin (dir. 1992:12). I direktiven påpekade regeringen bl.a. att ett sätt att stärka den lokala demo- kratin var att dela kommuner där det finns ett starkt önskemål hos befolkningen om en delning och där det finns förutsättningar, inte minst ekonomiska, för detta. Kommittén gavs därför i uppgift att studera de allmänna erfarenheterna av dittills genomförda kom- mundelningar. I anslutning till detta skulle kommittén analysera gällande regler och former för kommundelningar och, om kom- mittén fann det befogat, lämna förslag till sådana ändringar som kunde underlätta framtida kommundelningar. Lokaldemokratikommittén (SOU 1993:90) ansåg sig inte kunna uttala sig om huruvida de kommundelningar som genomförts sedan år 1980 medfört bestående fördelar från kommunalekono- misk eller kommunaldemokratisk synpunkt. Kommittén ansåg emellertid att de nya, mindre kommuner som uppkommit genom de genomförda delningarna inte hade sämre ekonomiska förutsätt- ningar än flertalet andra, jämförbara kommuner. Något behov av att reformera indelningslagen ansåg kommittén att det inte fanns. Eventuella inskränkningar i regeringens sköns- mässiga prövning och införande av t.ex. obligatorisk delning under vissa förutsättningar skulle enligt kommittén få negativa effekter. Kommittén redovisade också en genomgång av de beslut re- geringen fattat i indelningsärenden fram till i början av 1993, sammanlagt 22 ärenden, och drog därav vissa slutsatser om utsik- terna för att en delningsansökan skall beviljas. Bland omständig- heter som hade en avgörande betydelse hade kommittén funnit att den ursprungliga (odelade) kommunen skall vara positiv till en delning, att det bör finnas en ganska bred politisk enighet i den del som vill bryta sig loss och att de ekonomiska förutsättningarna bör vara uppfyllda. Vidare framhölls betydelsen av att en folkomröst- ning, som bör föregå ansökningen, bör ha högt valdeltagande och visa en stor ja-andel i den del av kommunen som vill bryta sig loss samtidigt som ett eventuellt nej i den övriga delen inte bör vara för kraftigt. Ju fler av dessa förutsättningar som uppfylldes, desto större var enligt kommittén möjligheten att en delning kommer till stånd. Regeringen beslutade i november 1999 att tillkalla en parlamenta- riskt tillsatt kommitté med uppgift att föreslå åtgärder som dels ökade medborgarnas möjligheter till insyn och deltagande i den kommunala demokratin, dels stärkte den kommunala representati- va demokratins funktionssätt och former (dir. 1999:98). Kommit- tén gavs bl.a. i uppgift att göra en översyn av procedurerna för ändringar av den kommunala indelningen. Enligt Kommundemokratikommitténs bedömning (SOU 2001:48) var någon förändring av själva proceduren från ansökan till eventuellt beslut om indelningsändring inte påkallad. Vidare gjorde kommittén bedömningen att det inte vore lämpligt att regle- ra remisstiderna vid Kammarkollegiets remisser till kommunerna och andra instanser i indelningslagen. Kommundemokratikommittén beskrev proceduren, dvs. det praktiska förfarandet inför ett beslut om delning av en kom- mun vilket regleras i 1 kap. 2026 §§ indelningslagen, på föl- jande sätt: Av 1 kap. 20 § indelningslagen framgår att fråga om indel- ningsändring kan väckas av en kommun, eller en medlem av en kommun, som skulle beröras av ändringen. Ansökningar om indelningsändringar inges till Kammarkollegiet. Det van- ligaste är att ansökningar om indelningsändringar görs av en- skilda, normalt en grupp av kommunmedlemmar. Även re- geringen, Kammarkollegiet och länsstyrelsen kan enligt 1 kap. 21 § på eget initiativ ta upp en fråga om indelningsändring. Kammarkollegiet är utredande myndighet. Om ansökan om en indelningsändring givits in av enskilda personer, skickar Kammarkollegiet normalt en remiss till fullmäktige i den aktuella kommunen för att utröna inställ- ningen till en indelningsändring. Om fullmäktige är negativ till en indelningsändring beslutar Kammarkollegiet normalt att avslå ansökan om indelningsändring med motiveringen att det saknas skäl för vidare utredning. Om kommunfullmäktige däremot ställer sig positiv till att en utredning om förutsätt- ningarna för en indelningsändring görs, beslutar Kammarkol- legiet om fortsatt utredning i ärendet. För genomförandet av en sådan utredning får Kammarkollegiet anlita länsstyrelsen eller en särskild utredare (1 kap. 21 §). Om vidare utredning blir aktuell är en viktig del i denna att undersöka hur befolkningen i den aktuella kommunen ställer sig till en indelningsändring. Detta kan ske genom en opini- onsundersökning eller folkomröstning. Av 1 kap. 1 § framgår att särskild hänsyn skall tas till befolkningens önskemål och synpunkter. Efter det att man undersökt befolkningens inställning görs en ny remiss till kommunen. Därefter gör Kammarkollegiet sitt ställ- ningstagande. Om Kammarkollegiet anser att någon ändring inte bör ske får Kammarkollegiet, enligt 1 kap. 4 §, avslå ansökan. Ett sådant beslut kan med stöd av 1 kap. 5 § överklagas till regeringen. Om Kammarkollegiet där- emot anser att en ändring bör ske, fattar Kammarkollegiet inte beslut om ändring, utan överlämnar ärendet till regeringen med ett eget yttrande (SOU 2001:48 s. 476). Den 12 juni 2001 biföll riksdagen vad bostadsutskottet hemställt i sitt betänkande Ändring i läns- och landstingsindelningen (bet. 2000/01:BoU13). I betänkandet föreslogs att riksdagen som sin mening skulle tillkännage för regeringen att en utredning skall göras med syfte att öka medborgarnas inflytande över sådana förändringar i läns- och landstingsindelningen som gäller deras kommun. Enligt utskottets mening tillgodosåg inte lagstiftningen rimliga krav på inflytande för den befolkning som närmast skulle beröras av ett beslut om ändrad läns- och landstingstillhörighet, dvs. medborgarna i den kommun indelningsändringen gällde. Med anledning av tillkännagivandet från riksdagen har regeringen den 27 september 2001 beslutat tilläggsdirektiv till Kommunde- mokratikommittén (dir. 2001:75). Enligt tilläggsdirektiven skall kommittén se över förutsättningarna för och förfarandet vid änd- ringar i landstings- och kommunindelningen samt lämna förslag till behövliga lagändringar. Översynen skall bl.a. innefatta över- väganden om huruvida förfarandet vid ändringar i länsindelningen bör lagregleras samt om regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall kunna föranstalta om folkomröstning i sådana områden som indirekt berörs av en ansökan om indel- ningsändring. Utskottets bedömning Utskottet har gått igenom de ca 40 indelningsärenden som regeringen fattat beslut i sedan indelningslagens ikraftträdande år 1980. Akternas innehåll har inte givit anledning till någon vidare granskning från formella utgångspunkter.
Bilaga 1 Förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen Bilaga 2.2 Promemoria från Regeringskansliet den 23 oktober 2001 om konsulter i Regeringskansliet Bilaga 2.3.1 Promemoria från Regeringskansliet den 23 oktober 2001 om anställdas bisysslor Bilaga 2.3.2 Promemoria från Regeringskansliet den 21 november 2001 om anställdas bisysslor Bilaga 3.1 Utvecklingen av antalet regeringsärenden avgjorda vid regeringssammanträden 1999-2000 BILAGA 3.2 Statistik över regeringsärenden per ärendegrupp år 2000 BILAGA 4.1 Granskningsanmälan till konstitutionsutskottet angående regeringens rutiner för propositionsavlämnandet Bilaga 4.2 Promemoria från Regeringskansliet den 14 november 2001 angående propositionsavlämnandet Bilaga 5.1 Granskningsanmälan till konstitutionsutskottet angående statsrådens dröjsmål med att besvara interpellationer Bilaga 5.2 Interpellationsstatistik från riksdagens utredningstjänst Bilaga 5.3 Promemoria från Regeringskansliet den 12 november 2001 angående interpellationer Bilaga 6.1.1 Skrivelse från Regeringskansliet den 23 oktober 2001 angående brevsvar Bilaga 6.2.1 Promemoria från Näringsdepartementet den 23 oktober 2001 angående förvaltningsärenden hos Näringsdepartementet Elanders Gotab, Stockholm 2002 2001/02:KU10 KU10 KU10 2001/02:KU10 2 1 1 2001/02:KU10 2001/02:KU10 60 77 2001/02:KU10 40 2001/02:KU10 BILAGA 2.2 BILAGA 2.2 2001/02:KU10 62 79 2001/02:KU10 61 2001/02:KU10 BILAGA 2.3.1 BILAGA 2.3.1 2001/02:KU10 64 82 2001/02:KU10 63 2001/02:KU10 BILAGA 2.3.2 BILAGA 2.3.2 2001/02:KU10 70 85 2001/02:KU10 66 2001/02:KU10 BILAGA 3.1 BILAGA 3.1 BILAGA 3.1 2001/02:KU10 98 86 2001/02:KU10 72 2001/02:KU10 BILAGA 3.1 BILAGA 3.1 2001/02:KU10 76 87 2001/02:KU10 73 2001/02:KU10 BILAGA 3.1 BILAGA 3.1 2001/02:KU10 76 88 2001/02:KU10 74 2001/02:KU10 BILAGA 4.2 BILAGA 4.2 2001/02:KU10 76 91 2001/02:KU10 75 2001/02:KU10 BILAGA 5.1 BILAGA 5.1 2001/02:KU10 84 98 2001/02:KU10 78 2001/02:KU10 BILAGA 5.2 BILAGA 5.2 2001/02:KU10 88 102 2001/02:KU10 85 2001/02:KU10 BILAGA 5.3 BILAGA 5.3 2001/02:KU10 90 105 2001/02:KU10 89 2001/02:KU10 BILAGA 6.1.1 BILAGA 6.1.1 2001/02:KU10 94 108 2001/02:KU10 92 2001/02:KU10 BILAGA 6.2.1 BILAGA 6.2.1 2001/02:KU10 98 112 2001/02:KU10 95