Konstitutionsutskottets betänkande 1997/98:KU25

Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

Innehåll

Sammanfattning
Reservationer

1997/98
KU25

Inledning
Enligt   12   kap.   1   §   regeringsformen   skall
konstitutionsutskottet      granska      statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.
Utskottet  har  rätt  att  för  detta ändamål få  ut
protokollen över besluten i regeringsärenden  och de
handlingar som hör till ärendena.
I  betänkande 1997/98:KU10 har utskottet behandlat
vissa  administrativt inriktade granskningsuppgifter
angående  regeringsarbetet.  I det betänkande som nu
läggs fram behandlas särskilda  frågor  som  anmälts
till utskottets granskning.
Som  underlag  för granskningen har utskottet haft
att tillgå material  som  tagits  fram av utskottets
kansli   och,   på   begäran   av   utskottet,    av
Regeringskansliet.   Väsentliga   delar   av   detta
material presenteras i bilaga A 1.1- A 8.1.
För  att  inhämta  ytterligare  upplysningar  har
utskottet    företagit    ett    antal    offentliga
utfrågningar.   Uppteckningar   från  utfrågningarna
utgör bilaga B 1-B 8.
I  det  följande  lämnas  först  en sammanfattande
redogörelse  för  det granskningsarbete  som  ligger
till    grund    för    betänkandet.     De    olika
granskningsfrågorna     behandlas     därefter     i
betänkandets    huvudavsnitt.    Därpå   följer   de
reservationer  och  särskilda yttranden  som  fogats
till betänkandet.

Sammanfattning

Behandlade frågor
I  detta  betänkande redovisas  den  granskning  som
utskottet slutfört  under 1997/98 års riksmöte efter
det  administrativt inriktade  granskningsbetänkande
som justerades i december 1997 (1997/98:KU10). Vissa
anmälningar har inte kunnat slutbehandlas nu.
Det gäller anmälningar om regeringens kontroll över
Vägverkets   verksamhet,  regeringens  agerande  vid
Europadomstolens  prövning  av  målet  mellan Torgny
Gustavsson och svenska staten samt vissa  frågor  om
statsministerns tjänsteresor m.m.
I dessa fall har utskottet ansett sig böra avvakta
utfallet   av   vissa   rättsliga  prövningar  eller
pågående utredningar.
Betänkandet inleds med ett  avsnitt om vissa frågor
som  berör regeringens förhållande  till  riksdagen.
Där  redovisas   utskottets   granskning  av  om  de
uppgifter  som  den  dåvarande  skolministern  Göran
Persson lämnade till konstitutionsutskottet  vid  en
offentlig utfrågning år 1990 om kommunaliseringen av
skolan var korrekta. I samma avsnitt redovisas också
utskottets granskning av försvarsministerns agerande
och  ansvar  i fråga om vissa ekonomiska problem som
uppstått inom  Försvarsmakten.  Även  den granskning
som  har genomförts beträffande statsråden  Winbergs
och Åhnbergs hantering av frågan om fastställande av
ett gränsvärde  för radon i dricksvatten redovisas i
detta avsnitt.
I  det  närmast  följande   avsnittet   redovisas
utskottets   granskning  av  vissa  frågor  som  har
samband  med  Sveriges   medlemskap   i   Europeiska
unionen, EU. Anmälningarna har gällt statsrådet Leif
Pagrotskys   handläggning   av  en  fråga  i  EU  om
samarbetet inom turismpolitiken,  regeringens beslut
om  sekretess  beträffande  en  studie  om  Sveriges
genomförande  av  vissa  direktiv  på  miljöområdet,
utebliven    redovisning   från   regeringen    till
jordbruksutskottet  av  samma  studie, miljöminister
Anna Lindhs agerande i en fråga i EU om växthusgaser
och    regeringens   användning   av   medel    till
Europainformation.
Utskottet  har  granskat  handläggningen  av  vissa
andra  regeringsärenden.  Granskningen  redovisas  i
avsnitt   3.   Granskningsanmälningarna  har  avsett
regeringens  beslut  om  permutation  av  Stiftelsen
Bostadskooperationens  Garantifond,  ett  beslut  av
regeringen om medel till Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund      till      ett      riksomfattande
sysselsättningsprojekt,  beredningen av  ett  ärende
som     gällt    bevarande    av    Skeppsholmsbron,
handläggningen av frågan om tillstånd för anläggande
av en likströmskabel  mellan  Sverige och Polen, ett
beslut av regeringen om sekretess  beträffande vissa
handlingar rörande Scientologikyrkan, beredningen av
propositionerna   om   uthållig   energiförsörjning,
kärnkraftens    avveckling    och   en   ny   ellag,
handläggningen  av ärendet om en  ny  tandvårdstaxa,
ett   beslut   om   ändring    av    reglerna    för
skogsavverkning  och  en fråga om statsråds kännedom
om en ersättningsfråga.
Vissa  granskningsärenden  har  gällt  regeringens
ansvar för  förvaltningen  m.m.  Dessa  redovisas  i
avsnitt  4  av  betänkandet.  Granskningen har gällt
regeringens          utnämningspolitik          samt
kommunikationsminister Ines Uusmanns handläggning av
ärendena om Citytunneln i Malmö, projektet att bygga
en  tunnel  genom  Hallandsåsen  och  hanteringen av
statens ägarroll i Posten AB. Granskningen har också
avsett statsrådet Leif Pagrotskys roll i samband med
export  till  Indien  av  vissa i Bofors tillverkade
vapenkomponenter.
Två  granskningsärenden  har   gällt   frågor  med
anknytning  till rikets säkerhet. Dessa redovisas  i
betänkandets   avsnitt   5.  De  gäller  regeringens
föreskrifter om Säkerhetspolisens  register  och den
svenska regeringens handläggning av målet Leander vs
Sverige vid Europadomstolen i Strasbourg.
I ett följande avsnitt 6 behandlas vissa frågor  om
gåvor  och  liknande  förmåner  till  statsråd.  Det
gäller statsminister Göran Perssons lån av ett hus i
Spanien  sommaren  1997  och  vissa  gåvor m.m. till
Anders Björck under hans tid som försvarsminister.
Avsnitten  7  och  8  innehåller redogörelser  för
utskottets behandling av  två anmälningar, som gällt
det  svenska  biståndet till  kampen  mot  apartheid
respektive hanteringen av kronförsvaret år 1992.
Vissa resultat av granskningen
Utskottets majoritet  har  inte funnit anledning att
ifrågasätta   de   uppgifter   som   den   dåvarande
skolministern Göran Persson lämnade  inför utskottet
vid utfrågningen år 1990 i det granskningsärende som
gällde vissa frågor angående 1989 års  avtalsrörelse
och kommunaliseringen av skolan.
I en reservation anför de ledamöter som  företräder
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna
att  det  uppenbart  finns två versioner av vad  som
skedde  i  1989 års avtalsförhandling  och  att  den
version som statsminister Göran Persson lämnat i sin
bok Den som  är  satt  i  skuld  är icke fri stämmer
bättre överens med  bl.a. den version som omfattades
av reservanterna till utskottets betänkande i frågan
år 1990.
Enligt  vad  utskottet  funnit  har försvarsminister
Björn  von  Sydow  omgående  agerat  på   grund   av
information  om  ekonomisk obalans som han fått från
Försvarsmakten under  våren 1997. Han vidtog både då
och senare adekvata åtgärder för att klarlägga såväl
omfattningen    av    som   orsakerna    till    och
konsekvenserna av obalansen.  Försvarsministern  har
inte    undanhållit    riksdagen   någon   väsentlig
information i frågan under  den tid som granskningen
avser.  Han  har  haft en enligt  utskottets  mening
vällovlig ambition att informera riksdagen först när
precisionen  i  underlaget   var   säkerställd.   En
konsekvens av detta var att informationen inte fanns
tillgänglig  före  riksdagens  beslut  om  1998  års
budget.  Detta uppvägs dock enligt utskottets mening
av planmässigheten i försvarsministerns agerande och
det långsiktiga  betraktelsesätt som anlades i fråga
om Försvarsmaktens ekonomiska villkor. Utskottet har
inte    funnit    anledning    till    kritik    mot
försvarsministern.
I en reservation anför  de ledamöter som företräder
Moderata  samlingspartiet,  Folkpartiet  liberalerna
och  Miljöpartiet  de  gröna  att  försvarsministern
borde ha drivit frågan om besked från Försvarsmakten
om obalansens storlek och de bakomliggande orsakerna
mera energiskt  så  att  denna  information  funnits
tillgänglig för riksdagen före den 5 december  1997.
Reservanterna ifrågasätter vidare om inte regeringen
på   försvarsministerns  initiativ  borde  ha  tagit
hänsyn    till    synpunkter    som    ÖB   delgivit
Försvarsdepartementet      vid      delningen     av
budgetpropositionen  för  budgetåret  1998.   Enligt
reservanternas bedömning kan försvarsministern  inte
undgå att kritiseras för sin brist på agerande.
Beträffande   statsråden  Winbergs  och  Åhnbergs
hantering  av  frågan   om   fastställande   av  ett
gränsvärde  för  radon  i  dricksvatten  konstaterar
utskottet   att   nya  omständigheter  som  påverkat
handläggningen  uppstått   efter  hand.  Statsrådens
uppgifter  till  riksdagen under  vissa  fråge-  och
interpellationsdebatter  framstår  inte som orimliga
utifrån de förutsättningar som statsråden  hade  att
utgå  från vid tidpunkten för respektive debatt. Den
tid som  gått  åt  för  handläggningen av frågan kan
inte  från konstitutionella  utgångspunkter  bedömas
vara obefogad.
Med  anledning   av  vad  som  kommit  fram  under
granskningen   av   statsrådet    Leif    Pagrotskys
handläggning av frågan om turismsamarbetet  inom  EU
erinrar  utskottet om att utskottet tidigare uttalat
att man kan utgå från att regeringen inte vid mötena
i Europeiska  unionens  råd  kommer att företräda en
ståndpunkt som står i strid med  vad  EU-nämnden har
gett  uttryck  för  i det samråd med regeringen  som
skall  äga rum. Samtidigt  kan  situationer  uppstå,
t.ex.  på   grund  av  ändrade  omständigheter,  som
innebär  att  regeringen  kan  bedöma  att  Sveriges
intressen  bäst  företräds  genom  att  den  svenska
ståndpunkten    avviker    från   nämndens   mandat.
Regeringen måste ha ett visst  handlingsutrymme  vid
rådssammanträdena. Enligt utskottets bedömning måste
det   emellertid  föreligga  mycket  goda  skäl  för
regeringen  att  göra  en sådan avvikelse. Utskottet
utgår  vidare från att sådana  rutiner  tillämpas  i
Regeringskansliet  att de personer som representerar
Sverige  i  rådet  får   fullständig   och   korrekt
information  om  vad  som  förevarit vid EU-nämndens
sammanträde.
Regeringens  beslut  om  sekretess   beträffande  en
studie om Sveriges genomförande av vissa direktiv på
miljöområdet har inte föranlett något  uttalande  av
utskottet.
Med  anledning av vad som förekommit efter det att
jordbruksutskottet  till Miljödepartementet framfört
ett  önskemål  om  information   om   samma  rapport
understryker  konstitutionsutskottet att  regeringen
är skyldig att  lämna  information  i EU-frågor inom
respektive utskotts ämnesområde, om utskottet  begär
det.  För  det  fall  en begäran om viss information
inte  innehåller  begränsningar,  får  detta  enligt
konstitutionsutskottets   mening  uppfattas  så  att
regeringens företrädare skall  lämna all tillgänglig
information som begärts under en utfrågning så länge
det   håller   sig   inom   ramen   för   utskottets
framställning.  Utskottet konstaterar att regeringen
genom ansvarigt statsråd  i  det  fall  som  nu  har
granskats  har  brustit  i detta avseende. Utskottet
tar emellertid fasta på att miljöminister Anna Lindh
inför  utskottet förklarat  att  önskemål  från  ett
utskott  om  information inom EU-området i framtiden
kommer    att    tillgodoses    i    enlighet    med
lagstiftningen.  Konstitutionsutskottet  förutsätter
därvid att det aktuella  utskottet ges möjlighet att
komplettera eller precisera sin framställning om det
behövs.
Utskottet  har  inte funnit  anledning  att  rikta
kritik  från  konstitutionella   utgångspunkter  mot
miljöminister Anna Lindhs sätt att  handlägga frågan
om  växthusgaser  inom  ramen  för  en gemensam  EU-
strategi för reduktion av utsläppen av sådana gaser.
I  ett  särskilt  yttrande  anför  (m,  fp)   med
beklagande  att  Sveriges roll som föregångsland för
att  främja det globala  miljöarbetet  till  en  del
reducerats  genom  regeringens  agerande i frågan om
växthusgaserna.
Utskottets majoritet har inte funnit  stöd för någon
kritik  i   fråga  om regeringens användning  av  de
medel som riksdagen anslagit för Europainformation.
I en reservation (c, v, mp) anförs att den broschyr
med  namnet  Jag  är  nyfiken   EU   som  givits  ut
innehåller  en  ensidig  och partisk beskrivning  av
innebörden  av Amsterdamfördraget  och  att  den  är
behäftad   med   sakfel   på   flera   punkter.   De
informationsfilmer  som  sänts i Sveriges television
har vidare enligt reservanterna  hänvisat  till  den
osakliga    informationen   i   broschyren.   Enligt
reservanternas    mening   är   det   stötande   att
skattemedel används till framställning av en ensidig
politisk    inlaga.    Reservanterna    anser    att
utrikesminister  Lena Hjelm-Wallén  inte  kan  undgå
kritik för Utrikesdepartementets hantering av medlen
till Europainformation.
Beträffande regeringens  beslut  om  permutation  av
Stiftelsen   Bostadskooperationens  Garantifond  har
utskottet uttalat  att  ärendet har handlagts enligt
rådande bestämmelser och  att  regeringen  inte  har
överskridit   sina  befogenheter.  Utskottet  finner
ingen anledning  att rikta kritik mot handläggningen
av  ärendet.  Enligt  utskottets  mening  finns  det
anledning att återkomma  till en generell granskning
av regeringens handläggning av permutationsärenden.
I ett särskilt yttrande (m)  anförs att regeringens
beslut i ärendet om Stiftelsen Bostadskooperationens
garantifond i sak är olämpligt. Enligt yttrandet kan
de ledamöter som står bakom det  inte  undandra  sig
tanken  att det bakomliggande skälet för regeringens
beslut  i  icke  ringa  grad  har  sin  grund  i  de
närstående  organisatoriska och personella sambanden
mellan  HSB  och  Riksbyggen  å  ena  sidan  och  de
socialdemokratiska statsråden å den andra.
Regeringens     beslut      att      ge     Sveriges
socialdemokratiska  kvinnoförbund  medel   till  ett
riksomfattande   sysselsättningsprojekt   har   inte
föranlett något uttalande av utskottet.
Beträffande    handläggningen    av    ärendet    om
Skeppsholmsbron konstaterar utskottet att regeringen
haft ett tillräckligt beslutsunderlag.
I ett särskilt yttrande (m) anför s att regeringen
borde    ha   iakttagit   större   noggrannhet   vid
beredningen  av  ärendet.  Regeringen  hade i större
utsträckning  kunnat  förvissa sig om de ekonomiska,
byggnadstekniska och antikvariska  konsekvenserna av
ett jämkande av skyddsföreskrifterna för bron.
Näringsminister  Anders  Sundströms handläggning  av
frågan   om   tillstånd   för   anläggande   av   en
likströmskabel mellan Sverige och  Polen  har enligt
utskottets majoritet inte givit anledning till någon
kritik.  Utskottet  finner  dock anledning att  ånyo
framhålla    vikten    av   att   förvaltningslagens
jävsregler  iakttas  vid beredningen  av  ärenden  i
Regeringskansliet. Utskottet  erinrar  vidare om sin
tidigare uttalade avsikt att vid kommande granskning
ta  upp  frågan  om  det  finns  risker för jäv  när
tjänstemän  i  Regeringskansliet  har   uppdrag  som
ledamöter  av  styrelser  för  statliga företag  och
affärsverk.
I  en  reservation  (fp,  mp)  anförs   att   den
försiktighet  i fråga om jäv som är påkallad för att
regeringens objektivitet  och opartiskhet inte skall
kunna ifrågasättas inte fullt  ut har iakttagits vid
handläggningen av ärendet om tillstånd  att  anlägga
likströmskabeln till Polen.
Såvitt   gäller   regeringens  beslut  om  sekretess
beträffande      vissa      handlingar       rörande
Scientologikyrkan    konstaterar    utskottet    att
regeringen  tillämpat  gällande rätt. Utskottet  har
inte funnit anledning till  kritik mot den bedömning
som regeringen därvid har gjort.
I  en  reservation (v, mp) anförs  att  regeringen
ändrat sin  inställning  i  frågan  om sekretess för
Scientologimaterialet efter utländska påtryckningar.
Reservanterna anser att regeringen inte bort besluta
om sekretess för att komma ifrån sådana  svårigheter
i förhållandet till en annan stat som föranleddes av
att Scientologimaterialet kunde lämnas ut  i Sverige
med   stöd   av  reglerna  om  allmänna  handlingars
offentlighet.     Konflikter     mellan     Sveriges
internationella  åtaganden  och  svensk  lag  bör  i
stället   avhjälpas   genom  ändringar  av  Sveriges
internationella förpliktelser eller genom ändring av
svensk lag.
Utskottets majoritet har inte funnit skäl för kritik
mot regeringens beredning  av  propositionerna om en
uthållig  energiförsörjning,  lag   om  kärnkraftens
avveckling och en ny ellag.
I  en  reservation  (m,  fp)  riktas  kritik   mot
beredningen  av  propositionen  1996/97:176  Lag  om
kärnkraftens  avveckling. I reservationen anförs att
lagens förenlighet  med  EG-rätten  inte  har blivit
tillräckligt beredd.
I ett särskilt yttrande (m) riktas kritik  mot  att
en departementstjänsteman som också var suppleant  i
styrelsen  för Vattenfall AB utarbetat en promemoria
om konsekvenser  för  bl.a.  Vattenfall  AB  av  ett
beslut    att    stänga    av    en    av   bolagets
kärnkraftsreaktorer.   Det  inträffade  ger   enligt
reservationen anledning att ånyo framhålla vikten av
att   förvaltningslagens  jävsregler   iakttas   vid
beredningen av ärenden inom Regeringskansliet.
Granskningen   av   statsrådet   Margot   Wallströms
handläggning  av ärendet om en ny tandvårdstaxa  har
givit utskottet  anledning  att  på  nytt  framhålla
vikten av att författningar kommer ut i tillräckligt
god  tid  innan  de  skall  börja  gälla.  Utskottet
erinrar om sin tidigare uttalade avsikt att  även  i
fortsättningen granska författningsutgivningen.
Regeringens   beslut  om  ändring  av  reglerna  för
skogsavverkning  har inte givit anledning till någon
kritik från utskottets sida.
I ett särskilt yttrande  (m)  anförs  att  det utan
allvarligare  men för skogsvården hade varit möjligt
att  bestämma  ikraftträdandet   av  ändringarna  av
föreskrifterna  om skogsavverkning  till  en  senare
tidpunkt   eller   också    förena    ändringen    i
skogsvårdsförordningen   med  övergångsbestämmelser.
Möjlig-heterna  för  den  enskilde   att  överblicka
konsekvenserna  av  en rättshandling som  förutsatte
avverkning har enligt  det särskilda yttrandet varit
alltför små.
Utskottet  har  vid  sin  granskning   inte   funnit
någonting  som  ger  anledning  att  anta att Ingvar
Carlsson   medverkat till eller varit informerad  om
att Björn Borg  under  1980-talet skulle ha erhållit
skattefri   ersättning   för   sina   insatser   som
"turistambassadör".
Beträffande   regeringens  utnämningspolitik   anför
utskottets majoritet  att  de utnämningar som gjorts
sedan  mars 1997 är förenliga  med  regeringsformens
föreskrift   att   endast   sakliga   grunder  såsom
förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid
tillsättning av statligt tjänst.
I en reservation (m) anförs att granskningen  givit
vid   handen   att   regeringen   Persson  utnyttjat
utnämningspolitiken  till det egna partiets  fördel.
Reservanterna anser att förfarandet vid tillsättning
av statliga befattningar  är  en fråga som det inför
framtiden kan finnas anledning att se över.
I en reservation (fp, v) anförs  att  en översyn av
tillsättningsförfarandet bör gälla även  frågan  hur
fler  kvinnor  skall  kunna rekryteras till statliga
chefsbefattningar.
I  en reservation (mp) anförs  att  utnämningar  med
rent  politiska  utgångspunkter måste undvikas. Även
(mp) anser att det  kan  finnas  anledning att inför
framtiden  se över förfarandet vid  tillsättning  av
statliga chefsbefattningar.
Granskningen av kommunikationsminister Ines Uusmanns
handläggning  av  ärendet  om den s.k. Citytunneln i
Malmö har givit vid handen att  det inte finns grund
för påstående att Ines Uusmann utövat  ministerstyre
gentemot Banverket. Granskningen föranleder i övrigt
inte något uttalande från utskottets sida.
Inte       heller       granskningen       av
kommunikationsministerns  tjänsteutövning  i samband
med projektet att bygga en tunnel genom Hallandsåsen
har enligt utskottets majoritet givit anledning till
kritik.
I en reservation (m) anförs att den tidsutdräkt  på
cirka  ett  halvt  år  som  förevarit  när det gällt
återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och
chef för Banverket inte är acceptabel.
I  en  reservation (fp) anförs att det inte  finns
grund för  kritik  av  regeringens  handläggning  av
ärendena om tillsättning av generaldirektör och chef
för  Banverket.  Reservanterna  finner dock skäl att
betona  att  vakanserna  lade ett större  ansvar  på
Kommunikationsdepartementet  vad gäller verksamheten
vid Banverket än vad som annars är normalt.
Ines  Uusmann  kan  enligt  vad  som   anförs   i
reservationerna  (m,  fp)  inte undgå kritik för att
regeringen inte tagit tillräckligt allvarligt på sin
roll som ytterst ansvarig för Banverkets verksamhet.
Enligt       reservanternas       mening       borde
kommunikationsministern     ha    informerat     sig
beträffande konsekven-serna av  övergången  till  en
annan  teknik  för tunnelbygget än den ursprungligen
planerade,  både  vad  gäller  tunneldrivningen  och
användningen  av  tätningsmedlet  Rhoca-Gil.  Hennes
uppfattning  om  ansvarsförhållandena  i  frågan  om
tunnelprojektet  innebär  att  regeringen  inte  har
något  ansvar  vare  sig  för införande av ny teknik
eller  för  den inträffade miljökatastrofen.  Enligt
reservanternas   mening   är   denna   tolkning   av
ansvarsförhållandena inte rimlig.
I en reservation (mp) anförs att den tidsutdräkt på
cirka  ett  halvt  år  som  förevarit när det gäller
återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och
chef för Banverket inte är acceptabel.  Ett  viktigt
skäl  för ett snabbt agerande från regeringens  sida
är enligt reservationen att en vakans på den ledande
befattningen    riskerar    att    menligt   påverka
ledningsfunktionen.    Regeringen    borde    enligt
reservationen ha ansträngt sig mera för  att  snabbt
fylla   vakansen  i  Banverkets  ledning  i  de  här
aktuella fallen.
Enligt utskottets majoritet har det vid granskningen
av Ines Uusmanns  hantering  av  statens  ägarroll i
Posten AB inte framkommit något som föranleder något
särskilt uttalande från utskottets sida.
I  en  reservation  (m, fp) anförs att kontakterna
mellan Kommunikations-departementet  och  Posten  AB
dokumenterats       bristfälligt       och       att
kommunikationsministerns agerande gentemot Posten AB
kan karaktäriseras som passivt.
Efter  att  ha  granskat  statsrådet Leif Pagrotskys
roll i samband med export av  vapenkomponenter  från
Bofors till Indien har utskottet konstaterat att det
saknas  grund  för konstitutionell kritik vad gäller
handläggningen i Sverige.
Beträffande     regeringens      föreskrifter     om
Säkerhetspolisens register har utskottet  inte gjort
någon  annan  bedömning än de instanser som tidigare
granskat frågan  och  som  funnit att föreskrifterna
inte inneburit att förbudet  mot  åsiktsregistrering
överträtts. Utskottet anför därutöver  att  vad  som
kommer  fram  vid de utredningar som nyligen inletts
eller   kommer   att   inledas   beträffande   bl.a.
Säkerhetspolisens  arbete kan ge utskottet anledning
att återkomma till denna granskningsuppgift.
I en reservation (fp)  anförs  att vad som hittills
framkommit   vid  utskottets  granskning   inte   är
underlag  nog  för   att   bedöma   om   de  hemliga
föreskrifternas       innehåll      stridit      mot
grundlagsförbudet mot anteckning  enbart på grund av
politisk  åskådning.  Frågan  om  åsiktsregistrering
förekommit  och  i  så fall i vilken omfattning  bör
enligt reservationen bli föremål för undersökning av
en särskild oberoende kommission.
I en reservation (v,  mp)  i  frågan om regeringens
föreskrifter  om Säkerhetspolisens  register  anförs
att regeringens  hemliga  föreskrifter  möjliggör en
mer extensiv registrering än som har varit  avsikten
enligt de öppna föreskrifter som finns i ämnet.  Mot
denna  bakgrund  anser  reservanterna att de hemliga
föreskrifterna inte kan anses förenliga med vare sig
den        tidigare        gällande        2       §
personalkontrollkungörelsen   eller   förbudet   mot
åsiktsregistrering  i  2  kap.  3 § regeringsformen.
Regeringarna  har alltså enligt reservanterna  under
den  tid  som  granskningen   avser  möjliggjort  en
omfattande åsiktsregistrering av  svenska medborgare
i  strid med grundlagen och trots att  flertalet  av
dessa  personer  knappast  kan ha utgjort någon fara
för rikets säkerhet. Reservanterna  anför vidare att
granskningen har utvisat att Säkerhetspolisen  synes
vara den instans som i första hand tagit initiativ i
beredningsfrågor  kring  de aktuella föreskrifterna.
Enligt   reservanternas  mening   har   regeringarna
intagit en  alltför  passiv  roll och inte tagit ett
tillräckligt   politiskt  ansvar   när   det   gällt
föreskrifternas    innehåll.    Sammantaget   finner
reservanterna att vad som kommit fram i granskningen
föranleder   skarp   kritik   av   de  ifrågavarande
regeringarna.
Beträffande   regeringens  handläggning   av   målet
Leander vs Sverige  anför utskottet att det inte går
att nu bortse från att  en  annan tidsanda än dagens
präglade  synen  på  det angelägna  i  att  försvara
personalkontrollsystemet   generellt.  Utskottet  är
därför inte berett att rikta någon kritik mot sättet
att föra Sveriges talan i kommissionen och domstolen
i Strasbourg.
I  en reservation (fp, v, mp)  ifrågasätts  själva
utgångspunkten  att så konsekvent som skett försvara
ett system som innebar  att harmlösa uppgifter kunde
registreras och lämnas ut  på  det  sätt  som  skett
beträffande  Torsten  Leander.  Enligt reservanterna
kan  i  hög  grad  ifrågasättas  det rimliga  i  att
regeringen  hösten 1984 valde att föra  processen  i
stället för att  söka  nå  en uppgörelse med Torsten
Leander.
Den granskning som har genomförts  med  anledning av
en  anmälan som gäller statsminister Göran  Perssons
lån av  ett  hus  i Spanien sommaren 1997 har enligt
utskottets majoritet inte lett till att någon kritik
kan riktas mot statsministern  från konstitutionella
utgångspunkter.
I en reservation (fp) anförs att  statsministern  -
för   att   undgå  att  hamna  i  en  situation  där
allmänhetens  förtroende för honom kunde riskera att
rubbas  -  borde  ha  visat  större  försiktighet  i
samband med  den rekreation i Spanien vid vilken han
bodde i det lånade  huset.  Enligt  vad som anförs i
reservationen kunde statsministern t.ex. i förväg ha
inhämtat  vad hyran skulle uppgå till  och  vid  ett
eventuellt  besked  att  husägaren  ej önskade någon
hyra ha valt ett annat semesteralternativ.  Det  som
hänt  i ärendet visar  enligt reservanten att det är
önskvärt  att det utarbetas tydligare normer för vad
som är godtagbart  och inte godtagbart i samband med
alla slag av gåvor och  andra förmåner till statsråd
i olika regeringar.
Under  sin  tid som försvarsminister  mottog  Anders
Björck tre officiella  gåvor i form av vapen. Det är
enligt utskottets mening uppenbart att Anders Björck
mottog  vapnen i egenskap  av  försvarsminister  och
inte som  privatperson.  Utan att rikta någon kritik
mot  Anders  Björck  för att  han  inte  överlämnade
pistolerna  till Försvarsdepartementet  understryker
utskottet vikten  av  att  de  rekommendationer från
Etikkommittén  som  numera  finns  i  fortsättningen
beaktas i fall som det nu aktuella.
Granskningen  av det svenska biståndet  till  kampen
mot apartheid har  givit  vid  handen att regeringen
synes ha uppfyllt de formella krav  som  kan ställas
från konstitutionell synpunkt.
I  frågan  om  försvaret  av  kronan  år  1992 anför
utskottet    att   den   konstitutionellt   grundade
principen   om   likabehandling    inte    utesluter
ställningstaganden   från   rent  samhällsekonomiska
utgångspunkter. En annan fråga  är  enligt utskottet
om finansministerns eller regeringens agerande varit
det mest lämpliga. En sådan bedömning  måste  enligt
utskottet    grunda    sig    på    ett   omfattande
forskningsarbete  med  perspektiv långt  tillbaka  i
tiden och analyser av vad  kronförsvaret  kan ha för
betydelse   i   framtiden.   En  allmän  debatt  och
forskning rörande kronförsvaret pågår för närvarande
och    frågan   ligger   också   inom   ramen    för
Demokratikommitténs  uppdrag. I dessa sammanhang kan
det   enligt   utskottet  självfallet   komma   fram
uppgifter som kan ge utskottet anledning att närmare
granska   förhållanden    som    har   samband   med
kronförsvaret.
I  en  reservation (c, v, mp) anförs  att  det  är
angeläget  att  undersöka om det förekommit särskild
information från  regeringens  eller  statsråds sida
till  vissa  utvalda  aktörer  för  att ge just  dem
möjlighet att vidta åtgärder för att skydda sig från
valutaförluster   eller   göra  rena  valutavinster.
Reservanterna anser att en  sådan  undersökning  bör
genomföras    i   granskningsarbetet   under   nästa
riksmöte.
1 Regeringens förhållande till
riksdagen

1.1 Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid
utfrågningen om skolans kommunalisering år
1990
Ärendet
Frågan om statsrådet Göran Perssons uppgifter vid en
utfrågning  i  konstitutionsutskottet   om   skolans
kommunalisering  år 1990 har anmälts till granskning
av utskottet. I anmälan  bilaga A 1.1 refereras dels
valda delar av konstitutionsutskottets utfrågning av
Göran Persson våren 1990,  dels valda delar av Göran
Perssons bok "Den som är satt  i  skuld är icke fri"
som kom ut under 1997. Enligt anmälan finns det skäl
för utskottet att granska om de uppgifter  som  gavs
av den dåvarande skolministern vid utfrågningen 1990
var korrekta. Med anledning av anmälan har utskottet
inhämtat  en  promemoria  från  Statsrådsberedningen
daterad  1998-03-18  bilaga  A  1.2.  Härutöver  har
utskottet genomfört en utfrågning med statsministern
den 28 april 1997 bilaga B 8.
Ärendets bakgrund i korthet
Den  dåvarande  socialdemokratiska   regeringen,   i
vilken    Göran    Persson   innehade   posten   som
skolminister, lade i  början  av  år  1989  fram  en
proposition   om  skolans  utveckling  och  styrelse
(prop. 1989/90:4).  I  propositionen  aktualiserades
frågan   om   en   kommunalisering  av  lärar-   och
skolledartjänster, ett  led  i  avskaffandet  av det
dubbla  huvudmannaskapet för den svenska lärarkåren.
Propositionen innehöll emellertid inget förslag till
ändring på det aktuella området (1988/89:UbU4, rskr.
95).
I kompletteringspropositionen  (prop.  1988/89:150)
anförde regeringen att kommunerna borde få det fulla
arbetsgivaransvaret   för   lärarna.  Ett  kommunalt
huvudmannaskap skulle för kommunerna innebära ansvar
också  för  frågor om löne- och  anställningsvillkor
för lärare och  skolledare.  Inställningen  i frågan
bland     kommunernas    och    lärarnas    fackliga
organisationer  var  enligt propositionen viktig att
beakta vid utformningen av arbetsgivaransvaret.
I proposition 1988/89:41,  som  förelades riksdagen
hösten 1989, föreslogs att den statliga  regleringen
av  löne-  och  anställningsvillkor  för de aktuella
tjänsterna  skulle  upphöra  med  1990  års  utgång.
Utbildningsutskottet    tillstyrkte    propositionen
(1989/90:UbU9).   I   en  reservation  (m  och   fp)
avstyrktes  propositionen   med   motiveringen   att
propositionen utgjorde ett otillbörligt inhopp i den
pågående   avtalsrörelseen.   I   en  mp-reservation
framhölls det olyckliga i att kommunaliseringsfrågan
tagits  upp i avtalsrörelsen innan riksdagen  fattat
beslut  i   frågan.  Både  (mp)  och  (c)  avstyrkte
propositionen. I särskilda yttranden (m, fp, c resp.
vpk)   kritiserades    att    kommunaliseringsfrågan
blandats samman med avtalsrörelsen. Riksdagen beslöt
i   enlighet   med   utskottets  hemställan   (rskr.
1989/90:58).
Avtalsrörelsen år 1989  på  skolans  område  var en
långt utdragen process. Under våren informerades  de
fackliga   organisationerna   i  olika  omgångar  om
regeringens    ambitioner    vad    gällde   skolans
kommunalisering och att regeringen hade  för  avsikt
att lägga fram en proposition i ärendet. Den 7 april
1989  presenterades för de fackliga organisationerna
ett dokument  där  Arbetsgivarverkets utgångspunkter
för avtalsrörelsen lagts  fast.  I  verkets  förslag
till  principöverenskommelse  den  23 september 1989
angavs som en av förutsättningarna för förslaget att
parterna skulle förklara sig införstådda med att den
statliga regleringen av tjänsterna i  det  kommunala
skolväsendet skulle upphöra vid utgången av år 1990.
I    en   skrivelse   av   den   18   oktober   från
Arbetsgivarverkets t.f. generaldirektör till SACO/SR
framhölls  att  frågan  om  ett beslut om ett samlat
huvudmannaskap  inte  var  en  förhandlingsfråga   i
avtalsrörelsen utan en sak som det ankom på regering
och riksdag att ta ställning till.
Arbetsgivarverket lade den 30 oktober 1989 fram två
alternativa   bud,   varav  det  ena  förutsatte  en
övergång  till ett samlat  kommunalt  huvudmannaskap
och  en omreglering  av  lärarnas  arbetstider  m.m.
Skillnaden  i lönehänseende mellan detta bud och det
bud som innebar  status  quo i huvudmannaskapsfrågan
beräknades  till  drygt  5  %.  TCO-S  godtog  efter
medlemsomröstning det förstnämnda  budet i slutet av
november.  SACO/SR  godtog efter konfliktåtgärder  i
mitten  av  december ett  avtal  som  innebar  vissa
förändringar   i   förhållande  till  budet  den  30
oktober.
Konstitutionsutskottets behandling våren 1990 av
frågan om relationerna mellan regeringen och
Arbetsgivarverket
Konstitutionsutskottet   tog  i  sin  granskning  av
regeringen  våren  1990  upp   frågan  om  1989  års
förhandlingar  på  lärarområdet med  utgångspunkt  i
relationerna mellan regeringen och Arbetsgivarverket
(1989/90:KU30  s. 63  f.).  I  ärendet  förelåg  två
promemorier  upprättade   inom   civil-   respektive
utbildningsdepartementet.   Offentliga  utfrågningar
ägde rum inför utskottet med  generaldirektör Birger
Bäckström   och   förhandlingschef    Peter   Stare,
Arbetsgivarverket, förhandlingschefen vid TCO-S Jack
Elwing,  ordföranden  i  Sveriges lärarförbund  (SL)
Solveig   Paulsson   och  ordföranden   i   Sveriges
facklärarförbund    (SFL)     Christer     Romilson,
ordföranden  och  förhandlingschefen i SACO/SR  Lars
Dahlberg, ordföranden  i  Lärarnas  riksförbund (LR)
Ove  Engman,  ordföranden i Statsanställdas  förbund
(SF) Curt Persson  samt  med civilminister Bengt K Å
Johansson och skolminister  Göran  Persson. Samtliga
utfrågningar har återgivits i bilaga B till 1990 års
granskningsbetänkande.
Den  29  mars 1990 höll konstitutionsutskottet  en
offentlig utfrågning  med  civilminister  Bengt  K Å
Johansson    och    skolminister    Göran   Persson.
Utfrågningen    varade    nära    2,5   timmar   och
uppteckningen av utfrågningen omfattar  36  sidor  i
KU:s  handlingar  (bilaga  B 13). Här återges endast
vissa  frågeställningar  och  svar   från  dåvarande
skolministern som fått förnyad aktualitet  genom den
skildring  av förspelet till skolans kommunalisering
som ges i Göran Perssons 1997 utgivna bok Den som är
satt i skuld är icke fri.
Skolministern  tillfrågades  om han ställt ut några
löften (till Lärarnas riksförbund,  LR) om pengar på
villkor att LR gick med på kommunalt  huvudmannaskap
för    skolan.    Frågan    hade   anknytning   till
skolministerns  möte med LR den  16  mars  1989.  På
denna fråga svarade Göran Persson bl.a.:
Självfallet har varken  löften eller hot förekommit.
Träffen den 16 mars var en  överläggning som jag tog
initiativ till. Jag ville träffa  LR:s  ledning  för
att  redovisa  regeringens syn på skolpolitiken. Jag
hade    ett    tillfälle     i     och    med    att
distriktsordförandena var samlade. Jag utvecklade då
ett  resonemang  som  jag sedan höll fast  vid  hela
våren, sommaren och hösten  och  sedan  byggde  mitt
riksdagsanförande  på  när  riksdagen fattade beslut
den 8 december om kommunaliseringspropositionen. - -
-  Jag var mycket tydlig då jag  sade  att  vi  inte
resonerade  om  årets  avtalsrörelse  -  självfallet
inte. Jag hade varken mandat eller befogenhet att ha
någon   uppfattning   om   den.   Men  för  mig  som
skolminister är det viktigt att göra tydligt hur jag
långsiktigt bedömer utvecklingen i  gemensam sektor,
eftersom det får en sådan strategisk  konsekvens för
skolans personal. (- - -)
På frågan om kommunaliseringen av skolan i praktiken
kom att utgöra en del i löneförhandlingarna  svarade
Göran Persson:
Elisabeth  Fleetwood  är  nu  inne  på  den  del som
Arbetsgivarverket har att hantera. De har att  fånga
upp  det  allmänna  resonemang av skolpolitisk natur
som jag har fört. Hur de tolkar det och omsätter det
till bud till motparterna är deras ansvar. (- - -)
Med anledning av de två skilda förhandlingsbud - ett
med större lönepåslag  plus  kommunalisering och ett
annat  med lägre lönepåslag utan  kommunalisering  -
som SAV  lagt  fram för de fackliga organisationerna
tillfrågades Göran  Persson  om hur han såg på budet
med det lägre lönepåslaget. Persson svarade:
Jag kan göra svaret ganska kort.  Det fanns inslag i
båda buden som jag tyckte bra och mindre bra om. När
jag  under den perioden fick uppmaningar  att  lägga
mig i  förhandlingarna  sade  jag  att det kunde jag
inte  göra,  utan här var det Arbetsgivarverket  som
skötte förhandlingarna  och fick ta ansvaret. Det är
likadant  nu efteråt: det  tjänar  inget  som  helst
syfte att recensera  det  ena eller det andra budet.
Det  var  Arbetsgivarverkets   uppgift  att  hantera
saken, och det gjorde det på sitt  sätt. Det tolkade
från sina utgångspunkter de signaler  som  skickades
från  regeringskansliet.  Jag har där ingenting  att
erinra.
Göran Persson tillfrågades  om  det  var riktigt att
några       direkta       förhandlingar       mellan
personalorganisationerna    och    företrädare   för
regeringen inte hade ägt rum. Göran  Persson svarade
(på  den  direkta  frågan  "Jag  förmodar  att  både
löneministern   och   skolministern  anser  att  det
påståendet är riktigt?"):
Ja, självklart. Det finns  nog få organisationer som
är    så    professionella    som    de     fackliga
organisationerna på lärarområdet. Även om det  fanns
ett  statsråd  som  skulle  förfara  på  det sättet,
skulle  de  aldrig  sätta  sig  i en sådan vansinnig
sits.
På en liknande fråga, om det funnits  direkta  eller
indirekta     kontakter    med    skolministern    i
avtalsrörelsen, svarade Göran Persson:
För  deras  del varade  avtalsrörelsen  kanske  från
början  av mars  månad  fram  till  dess  att  avtal
teckandes.  Det  var  en oerhört lång avtalsrörelse.
Under den tiden träffade  jag  Christer Romilson och
Solveig  Paulsson  bl.a.  den  4 april.  Självfallet
förde vi den 4 april samtal av det  slag som jag här
redovisat, och de kan naturligtvis dra slutsatser av
det för sin avtalsrörelse, men det är deras sak. Jag
har  aldrig  fört  samtal  med  honom som  har  rört
avtalsfrågor av typen arbetstidsfrågor. Det har inte
varit min uppgift eller min ambition.
På  frågan  om  det  förts  samtal  i slutskedet  av
avtalsrörelsen svarade Göran Persson:
Något sådant kan jag inte erinra mig.  Som  jag sade
förut    har    jag    respekt   för   de   fackliga
organisationerna. De är ytterst professionella. (- -
-)  När  de träffar ett statsråd  för  de  ingenting
annat än samtal som rör skolpolitiken.
Utskottet  framhöll  i  sitt utlåtande bl.a. att det
låg  i  sakens  natur  att  vissa  kontakter  mellan
Arbetsgivarverket och civilministern  men även andra
berörda  statsråd  måste  kunna förekomma  före  och
under  en  avtalsrörselse.  Det   var  också  enligt
utskottets  mening  angeläget  att Arbetsgivarverket
hade klara riktlinjer för sitt agerande.
Beträffande  avtalsrörelsen innebar  förhållandena
att man i förhandlingsarbetet  helt  naturligt  inte
kunde  bortse  från konsekvenserna av ett eventuellt
ändrat huvudmannaskap.  På  grund av det tidsmässiga
sambandet mellan regeringens strävanden att finna en
lösning på huvudmannaskapet för skolans personal och
de pågående förhandlingarna uppkom  enligt utskottet
uppenbart    på   sina   håll   vissa   missförstånd
beträffande   regeringens   och   Arbetsgivarverkets
avsikter.  Utskottet   hade   funnit   att   vid  de
tillfällen  då  regeringen  informerade  de fackliga
organisationerna i kommunaliseringsfrågan i enlighet
med  medbestämmandeavtalet  diskuterades  i  princip
inte  löne-  och  anställningsvillkor.  Granskningen
hade  visat att Arbetsgivarverkets avtalsbud  hösten
1989  överensstämde   med   målsättningarna   i  den
personalpolitiska propositionen och att verket  helt
naturligt  utgått  från  att förändringar i fråga om
huvudmannaskapet för lärarna  kunde  komma  i fråga.
Kommunaliseringsfrågan  var  enligt  vad civil-  och
skolministern   uppgett   för   utskottet   av   den
karaktären   att   åtgärden  krävde  riksdagsbeslut.
Granskningen  föranledde  utöver  det  anförda  inte
något uttalande från utskottet.
Mot majoritetens  uppfattning  reserverade sig dels
representanterna    för    (m)   och   (fp),    dels
representanterna  för  (c).  De   förstnämnda  ansåg
sammanfattningvis att granskningen  givit vid handen
att  skolministern  ingripit i avtalsförhandlingarna
på ett sätt som skadat avtalsförhandlingarna, vilket
det fanns anledning kritisera. C-ledamöterna anförde
bl.a.       att      det      förhållandet       att
kommunaliseringsfrågan    genom    det   tidsmässiga
sambandet drogs in i avtalsrörelsen  var synnerligen
olyckligt   och   ledde   till  att  resultatet   av
avtalsrörelsen   kom   att   stå    i   mindre   god
överensstämmelse     med    riktlinjerna    i    den
personalpolitiska  propositionen   i   fråga  om  de
samhällsekonomiska  konsekvenserna.  I ett  särskilt
yttrande  framförde  Miljöpartiets representant  att
granskningen   inte   gett    anledning   att   från
konstitutionella    utgångspunkter    rikta    någon
anmärkning mot berörda  statsråd. Det var dock djupt
olyckligt att kommunaliseringsfrågan  togs upp innan
riksdagen fattat beslut i frågan.
Aktuellt avsnitt i Göran Perssons bok
Det aktuella avsnittet i Göran Perssons  bok Den som
är  satt  i  skuld  är  icke fri finns på s. 156-162
under rubriken Hur kommunerna tog över skolan.
I ett inledande avsnitt  beskrivs  utgångsläget vad
gäller skolans kommunalisering på följande sätt:
Hur    skulle    det    mångåriga   motståndet   mot
kommunaliseringen mjukas  upp? Lösningen låg, trodde
jag,  i  den  avtalsrörelse  som  skulle  genomföras
senare under 1989. Lärarna hade  länge  klagat  över
att    de    halkat    efter     andra   grupper   i
löneutvecklingen.  Om de kunde erbjudas  ett  rejält
lyft skulle de kanske  vara  beredda att ge upp sitt
motstånd mot en kommunalisering.  Strategin  var att
sockra lönebudet så mycket att det skulle bli  svårt
för  lärarfacken  att  inför sina medlemmar försvara
att man inte förhandlat hem det.
Reaktionerna från lärarnas  fackliga  organisationer
beskrivs på följande sätt:
När   jag   först   kontaktade   de   båda  fackliga
lärarorganisationerna  möttes jag av stort  intresse
för  tanken  på  en  byteshandel  mellan  löner  och
kommunalisering. Framför  allt TCO-lärarna såg stora
möjligheter... Även Lärarnas Riksförbund var till en
början  avvaktande positivt.  -  -  -  TCO-förbundet
meddelade att man kunde acceptera en kommunalisering
om lärarna  fick  rejäla  lönelyft  och  förbättrade
villkor.  Det  var  en  viktig delseger. Om en  enad
lärarkår hade sagt nej hade  det  aldrig  gått.  För
Saco-lärarna  var  själva  tanken på kommunalisering
omöjlig.   De  krävde  att  frågan   avfördes   från
avtalsrörelsen  och  gick  ut i en enorm kampanj mot
mig.
I   en  reflexion  över  sammankopplingen   av   den
politiska  och  den fackliga processen skriver Göran
Persson:
Jag kritiserades av Lärarnas Riksförbund för att jag
hade fräckheten att blanda mig i en lönerörelse. Som
om inte motsatsen  -  att det fackliga intresset var
rakt inne i politiken -  gällt  hela  tiden.  Med då
reagerade   ingen.  När  jag  använde  den  fackliga
processen i politiskt  syfte  protesterade  man. Jag
tycker inte att det är något fel att koppla ihop den
politiska och den fackliga processen. Vi har  starka
fackliga organisationer. Det är ett konstruktivt och
bra    inslag   i   vår   demokrati.   De   fackliga
organisationerna  påverkar  politiken.  Det är i sin
ordning.  Då  tycker  jag  det  är bara rimligt  att
regeringsmakten också kan påverka organisationerna.
Rapport-intervju
I en intervju i Rapport SVT 2 den  2  februari  1998
tillfrågades Göran Persson om han ångrade att han  i
boken  så  öppet  beskriver  hur det egentligen gick
till  med skolans kommunalisering.  Persson  svarade
nej på  frågan  och  menade  att det var känt och är
känt  och  redovisat  till  KU  i  en   inlaga  från
Utbildningsdepartementet redan 1990.
På frågan om det inte hade varit bättre att Persson
sagt i KU vad han säger i boken svarade Persson  att
KU  inte  frågade  om förspelet till avtalsrörelsen.
Persson menade att KU  påstått  att  han  gått  in i
själva  förhandlingarna  och  förhandlat med lärarna
och   att   det  var  detta  granskningen   av   det
konstitutionella gällde.
På reporterns  fråga  om  Persson i boken bekräftar
påståendet  att  han  bedrivit  byteshandel  svarade
Persson att han aldrig bedrivit någon byteshandel.
Statsrådsberedningens promemoria
Utskottet  har berett statsministern  tillfälle  att
lämna synpunkter  på ärendet, och svaret har lämnats
i en promemoria upprättad  inom Statsrådsberedningen
den 18 mars 1998.
Av promemorian framgår bl.a.  att Göran Persson vid
utfrågningen  i  KU  redovisade relationerna  mellan
honom   och   de   fackliga    organisationerna    i
avtalsförhandlingarna.    Arbetsgivarverket   skötte
kontakterna med de fackliga organisationerna i dessa
förhandlingar. Vid Göran Perssons  kontakter  med de
fackliga  organisationerna,  som  gällde  frågan  om
kommunaliseringen,  förde  Persson  ett principiellt
resonemang  om  tillväxt  i kommunal verksamhet,  om
förutsättningarna för en bättre  personalpolitik med
ett  renodlat  huvudmannaskap  för lärarna  samt  om
lönenivåns   betydelse   för   läraryrkets   status.
Samtidigt informerade han organisationerna om att en
kommunalisering  kunde  påverka avtalsrörelsen.  Han
diskuterade enligt promemorian  dock  aldrig  sådana
löne-  och  andra avtalsfrågor som Arbetsgivarverket
ansvarade för.
I  sin bok beskriver  enligt  promemorian  Persson
endast  just  dessa långsiktigt positiva effekter av
ett   ändrat   huvudmannaskap.    Det    är    denna
"byteshandel" han syftar på i det aktuella avsnittet
och inget annat.
De avsnitt ur boken som har citerats i anmälan  bör
enligt  promemorian  förstås  mot bakgrund av den då
rådande  förhandlingsordningen  inom   den  statliga
sektorn,   där   Arbetsgivarverket  förberedde   och
genomförde   förhandlingar    och   regeringen   och
riksdagen    beslutade    om    de    anslagsmässiga
konsekvenserna  av  träffade  avtal.  Det  låg   som
konstitutionsutskottet           uttalat           i
granskningsbetänkandet 1990 i sakens natur att vissa
kontakter     måste     kunna    förekomma    mellan
Arbetsgivarverket och beröda statsråd före och under
en  avtalsrörelse. Arbetsgivarverket  gjorde  enligt
promemorian   en  självständig  bedömning  av  vilka
förändringar i  anställnings-  och  lönevillkor  som
skulle  krävas  vid  ett  kommunalt  huvudmannaskap.
Inget   statsråd   gav   några  instruktioner   till
Arbetsgivarverket om att regeringen  önskade en viss
nivå på det kommande läraravtalet.
Däremot  bedömde  Persson  att  ett  avtal  enligt
Arbetsgivarverkets beräkningar passade mycket väl in
i en strategi som gick ut på att bryta det  fackliga
motståndet  mot  en  kommunalisering. Därför agerade
Göran  Persson inom regeringen  också  för  att  det
skisserade lönebudet skulle vara möjligt att lägga.
De uppgifter  som Persson lämnade inför KU 1990 var
och är enligt promemorian  korrekta. Det finns ingen
motsättning mellan dessa uppgifter  och innehållet i
Perssons bok, framhålls det i promemorian.
Utfrågning med statsministern
Statsministern anförde inledningsvis  att  det  inte
fanns någon motsättning mellan beskeden han gav till
KU  1990  och  den  version  som  ges i den aktuella
boken. Enligt statsministern var frågan  om lärarnas
möjligheter till löneökningar vid en kommunalisering
endast  en  del av dåvarande skolministerns  budskap
1990. En del  av  resonemanget  gällde den kommunala
sektorns   kommande  utveckling  jämfört   med   den
statliga,      en       annan       del       bättre
fortbildningsmöjligheter    och    en   tredje   del
förändringar av undervisningsskyldigheten.   Det var
enligt  statsministern  en  rad  stora skolpolitiska
frågor som konvergerade våren 1989.
Statsministern ombads sammanfatta  de  svar han gav
till  KU  på  frågor  som  rörde  påståenden om  att
lärarna skulle få mer statliga pengar i lönerörelsen
om  de ändrade uppfattning i kommunaliseringsfrågan.
Enligt  statsministern  ryms det i dagens diskussion
en del missförstånd om vilket  inflytande regeringen
hade   på   avtalsrörelserna  jämfört   med   dagens
situation.   Skillnaden    bestod   främst   i   att
Regeringskansliet  på  den tiden,  bl.a.  genom  att
statssekreteraren   i  Civildepartementet   satt   i
Arbetsgivarverkets styrelse,  var djupt involverat i
avtalsrörelserna tills Arbetsgivarverket  gick  in i
förhandlingsarbetet.     Perssons     uppgift    som
skolminister   var   att  driva  sina  skolpolitiska
ståndpunkter och göra dem kända. Han sade sig aldrig
ha  gått över gränsen mellan  vad  Arbetsgivarverket
skulle  göra  och vad han själv borde och kunde göra
som  politiker  före   den   formella   starten   av
avtalsrörelsen.
Statsministern  avvisade  påståenden  om  att  det
skulle  ha  förekommit  löften  om  pengar  till  de
fackliga    organisationerna   med   koppling   till
kommunaliseringen  av  skolan.  I  detta  sammanhang
beskrev statsministern skillnaderna mellan  hur  han
uttryckt detta och annat i boken jämfört med vad som
yttrades  i  KU.  Enligt  Persson  har  han tagit ut
svängarna  litet mer i boken. Även om det  inte  rör
sig om ett skönlitterärt  försök,  är  det  dock ett
annorlunda sätt att behandla samma fråga jämfört med
utfrågningen i utskottet.
I frågan om skillnaderna i nivå mellan de två  bud
som  Arbetsgivarverket  lade  var  att  betrakta som
"priset för kommunaliseringen" bör beaktas  att  det
även             gällde            arbetstidsfrågor,
undervisningsskyldighet   och   fortbildningsfrågor,
menade statsministern.
Budskapet  som  dåvarande skolministern  framförde
till lärarna och deras  fackliga organisationer  var
enligt  statsministern i stort  sett  detsamma  från
mars 1989  fram  till  riksdagsbeslutet  i  december
samma  år.  Ett drygt hundrafemtital möten hölls  på
detta samma tema.
Utställdes det  några  löften  om  extra  statliga
pengar i lönerörelsen 1989? I boken talas det om "en
byteshandel  mellan  löner  och kommunalisering" och
att  finansministern  ställt särskilda  pengar  till
förfogande för lärarlönerna.  Är detta samma sak som
den analys om framtiden som Persson  talat  om i KU-
utfrågningen?  Enligt  statsministern lovades aldrig
några extra pengar för lärarna  och  deras  fackliga
organisationer.  När  budet  från  Arbetsgivarverket
skulle  läggas  var  det  emellertid nödvändigt  att
övertyga Finansdepartementet  om att pengar behövdes
för detta ändamål.
Hade  de  två  skilda nivåerna i  lönebudet  samma
innebörd som att skolministern  hade  ambitionen att
höja    lärarnas    löner    i   allmänhet?   Enligt
statsministern var det Arbetsgivarverkets  bedömning
att man skulle lägga buden på det sättet. Därmed var
det   inte   skolministerns  ansvar.  Statsministern
menade att om Arbetsgivarverket inte lagt ett bud på
den högre nivån,  hade skolministern varit politiskt
"förbrukad".
Ett relativt omfattande  meningsutbyte  förekom vid
utfrågningen  om  de  två lönebuden och skillnaderna
mellan dessa samt vad som  utgjorde  vad som kallats
"socker" i budet som låg på högre nivå.  En tolkning
var  att  lärarna,  om  de godtog kommunaliseringen,
därmed  också fick ändrade  villkor  avseende  bl.a.
reglerad  arbetstid etc. Kan man tala om "socker" om
den   högre   ersättningen   svarar   mot   faktiska
prestationer?     Statsministern      antog      att
Arbetsgivarverket  gjorde en total sammanvägning och
baserade  sitt  bud  på   denna.   Som  skolminister
uppfattade han budet som alldeles för dåligt när det
lades.     Både     arbetstidsförändringarna     och
förändringarna   av  undervisningsskyldigheten   var
positiva   faktorer    åtminstone   för   delar   av
kollektivet, och vissa förändringar  kostade  pengar
som inte avspeglades i de högre lönerna.
Var   det   så   att   de  som  tackade  ja  till
kommunaliseringen fick mer  i  någon  rimlig  mening
eller  fick  de  mindre?  Enligt  statsministern var
utfallet  av  lönerörelsen  väldigt  bra  genom  att
lärarlönerna som länge släpat efter höjdes  allmänt.
Alla  var  inte  nöjda  eftersom  det skedde en viss
utjämning av lönerna också.
Är det så att den bild statsministern  givit  i sin
bok stämmer väl överens med den bild SACO-facket gav
1990,  nämligen  att  ett  av facken hade ställt sig
positivt  genom  löftet  om extra  lönehöjningar?  I
boken var det närmast ett skeende som statsministern
beskriver. Det han skrivit om i boken handlar om det
dåvarande skolministern gjorde  och  som låg inom de
gränser konstitutionen satt upp.
Fanns det, trots ansträngningar i Regeringskansliet
att   komma  bort  från  en  politisk  styrning   av
Arbetsgivarverket,  fortfarande  en sådan tendens år
1989? Statsministern trodde inte att  så var fallet,
med referens till bl.a. de personer som  satt  i SAV
på  den  tiden  och  som var måna om att regelverket
respekterades.      En     av     de      "tuffaste"
generaldirektörerna satt  dessutom  som ordförande i
SAV:s styrelse.
Statsministern    förnekade    att   det   fanns
formuleringar  i boken som skulle tyda  på  att  han
befann sig farligt  nära gränsen för sammanblandning
mellan politiken och lönerörelsen. Men boken är inte
alls lika stringent som  utfrågningen i KU. I en bok
är man inte så noga med detaljer.  Det  är  mer  ett
skeende  och ett förhållningssätt som beskrivs. Dock
har statsministern  inte skrivit något annan i boken
än vad han sade till KU. Det finns ingen motsättning
mellan innehållet i boken och i KU-protokollet, sade
statsministern.
Statsministern förnekade  att vissa formuleringar i
boken  kan  tolkas  så att det  är  fritt  fram  för
regeringen att blanda  sig  i  lönerörelser  och att
statsministern   medger   att  han  blandade  sig  i
lönerörelsen  på  lärarområdet   1989.   Finns   det
någonstans  i  KU:s fyrtiosidiga protokoll någonting
som  gäller  den uppläggning  som  är  den  centrala
enligt boken?  Enligt statsministern finns det i den
politiska bakgrunden,  hur  avtalsrörelsen lades upp
och i vissa dokument som fogades  till utfrågningen,
bl.a. en promemoria från Statsrådsberedningen.
Utskottets bedömning
I granskningsanmälan anförs att det, mot bakgrund av
den skildring som ges i statsminister Göran Perssons
bok av avtalsrörelsen 1989 på skolans  område, finns
skäl  att  granska om de uppgifter som gavs  av  den
dåvarande skolministern  vid  utfrågningen  1990 var
korrekta.   Utskottet   har   i  detta  syfte  givit
statsministern tillfälle att lämna  synpunkter  till
utskottet  med anledning av anmälan. Statsministerns
synpunkter har  överlämnats  i form av en promemoria
från     Statsrådsberedningen.     Härutöver     har
statsministern  utfrågats av utskottet,  där  frågor
ställdes  om bl.a.  överensstämmelsen  mellan  Göran
Perssons svar  vid utfrågningen 1990 och skildringen
av 1989 års avtalsrörelse  på  skolområdet i den bok
av statsministern som gavs ut 1997.
1990 års granskning utgick från  relationen  mellan
regeringen  och  Arbetsgivarverket under de aktuella
förhandlingarna år 1989. Utskottsmajoriteten anförde
i   detta  sammanhang   inte   någon   kritik   från
konstitutionella    utgångspunkter    mot    berörda
statsråd,  civilminister  Bengt  K  Å  Johansson och
skolminister Göran Persson. Utskottsmajoriteten lade
de uppgifter som de nämnda statsråden meddelat  till
utskottet  till  grund  för  sin bedömning utan att,
såvitt     utskottet    kan    finna,    ifrågasätta
sanningshalten i dessa uppgifter. Statsministern har
vid årets granskning  vitsordat  de sakuppgifter han
lämnade  vid utfrågningen 1990. Mot  denna  bakgrund
finner utskottet  ingen anledning att ifrågasätta de
uppgifter som dåvarande  skolministern  lämnade till
utskottet 1990.
Statsministern   har   under   den  här  aktuella
granskningen uttalat att det i sak  inte finns någon
motsättning mellan de uppgifter han lämnade 1990 och
skildringen  i  boken  1997.  Vad  som skulle  kunna
tolkas som skillnader i detta hänseende beror enligt
statsministern främst på att han i boken  lämnat  en
friare  och  mindre detaljerad och nyanserad bild av
1989 års händelser.
Granskningen  föranleder i övrigt inget ytterligare
uttalande av utskottet.
1.2 Försvarsministern och Försvarsmaktens
ekonomiska problem
Ärendet
I en granskningsanmälan  som  inlämnades  i december
1997,     bilaga     A     1.3,     hemställs    att
konstitutionsutskottet          bör          granska
försvarsministerns agerande och ansvar i samband med
de ekonomiska problem som uppstått i Försvars-makten
sedan   försvarsbeslutet   1996.  Med  anledning  av
anmälan har utskottet inhämtat  en  promemoria  från
Statsrådsberedningen,         upprättad         inom
Försvarsdepartementet,  bilaga  A 1.4. Härutöver har
genomförts utfrågningar med dels överbefälhavare Owe
Wiktorin och konteramiral Torsten Lindh den 15 april
1998,  bilaga B 5, dels försvarsminister  Björn  von
Sydow den 17 april 1998, bilaga B 6.
Allmän bakgrund
1995 och 1996 års försvarsbeslut
Försvarsbeslutet  för  perioden 1997-2001 fattades i
två  etapper.  Den  första  etappens  försvarsbeslut
avseende  perioden 1997-2001  fattades  hösten  1995
(prop.   1995/96:12,    bet.   1995/96:FöU1,   rskr.
1996/97:44-46). Den andra etappens beslut fattades i
december  1996  (prop. 1996/97:1,  prop.  1996/97:4,
skr. 1996/97:199, bet. 1996/97:FöU1).
1995  års  beslut   utgick   från   de   radikala
säkerhetspolitiska förändringar som skett i Sveriges
omvärld  efter  det att uppdelningen i två maktblock
upphört. Mot denna  bakgrund  borde  totalförsvaret,
enligt riksdagens mening, utformas med  utgångspunkt
i   ett   vidgat   säkerhetsbegrepp,   som   förutom
försvarets  traditionella  uppgifter även innefattar
uppgifterna     att     genomföra    internationella
fredsfrämjande   och   humanitära    insatser.    De
riktlinjer som riksdagen drog upp för totalförsvaret
sammanfattas  i  nyckelorden anpassning, helhetssyn,
folkförsvar och internationella uppgifter.
Proposition 1996/97:4  utarbetades  på  grundval av
bl.a.   Försvarsberedningens   bedömningar  av   det
säkerhetspolitiska    läget   och   de    ekonomiska
förutsättningarna    för   totalförsvaret.    Enligt
propositionen delade regeringen Försvarsberedningens
slutsats att riktlinjerna  för  totalförsvaret borde
bestå.  Enligt  regeringens mening  fanns  det  inte
heller anledning  att i någondera riktningen föreslå
en ändring av den ekonomiska ram riksdagen beslöt år
1995, innebärande en besparing om 4 miljarder kronor
på   de   årliga  försvarsutgifterna   jämfört   med
budgetåret  1994/95,  en  besparing  som  skall vara
genomförd  år  2001.  Anslaget  inom  utgiftsområdet
avseende  budgetåret 1997 uppgick enligt  riksdagens
beslut till 42 373 miljoner kronor.
1997 års försvarsbeslut
I budgetpropositionen  för  1998  (prop.  1997/98:1)
avseende  utgiftsområde 6 Totalförsvar föreslogs  en
utgiftsram  för år 1998 på 41 244 miljoner kronor. I
propositionen  framhölls  två allvarliga problem som
regeringen   uppmärksammat  och   som,om   de   inte
åtgärdades,  kunde  äventyra  totalförsvarsbeslutet.
Det första problemet  gällde  en  kraftig nedgång av
kompetensen  inom  befälskåren. Det andra  problemet
gällde att det i Försvarsmaktens  planläggning finns
verksamhetskostnader om ca 300-500  miljoner  kronor
per  år utöver den ram som riksdagen bestämt. Enligt
Försvarsmakten   kunde   endast  ambitionssänkningar
åstadkomma balans på kort  sikt. Försvarsmakten hade
vidare  anmält  att  det  inte kunde  uteslutas  att
förslag  om  strukturella  åtgärder  avseende  såväl
krigs-   som  grundorganisation   måste   föreläggas
riksdagen för att åstadkomma balans mellan uppgifter
och resurser.
Det  framhölls   vidare   i   propositionen   att
Försvarsmakten i april 1997 fått i uppdrag att hålla
regeringen  informerad  om  hur  man  avsåg lösa den
aviserade  obalansen.  Efter  en  redovisning   från
Försvarsmakten   i   augusti  1997  hade  regeringen
beslutat att ge myndigheten  i  uppdrag att förklara
hur obalansen uppkommit och lämna  en redovisning av
alternativa  åtgärder för att komma till  rätta  med
den. Regeringen avsåg att återkomma till riksdagen i
denna fråga under år 1998.
Försvarsutskottet  anslöt sig i sitt betänkande med
anledning  av  propositionen   (1997/98:FöU1)   till
regeringens  bedömning  att  de nämnda problemen var
allvarliga och anförde vidare  att detta förhållande
underströks av att utskottet fått information om att
obalansen kunde visa sig betydligt större än vad som
redovisats  i propositionen. Utskottet  hade  därför
ingen erinran  mot  de  uppdrag som regeringen givit
Försvarsmakten. Utskottet  förutsatte att regeringen
skulle återkomma till riksdagen  under  år  1998 med
sin bedömning och eventuella förslag till beslut för
det   fall   det  krävdes  en  annan  inriktning  av
Försvarsmaktens verksamhet än den som fastställdes i
1996 års totalförsvarsbeslut.
Utskottets förslag  till  beslut  avseende anslaget
inom utgiftsområde 6 avvek något från propositionens
förslag   men   överensstämde   med  den  föreslagna
totalramen.    Vänsterpartiet    och    Miljöpartiet
reserverade sig till förmån för en minskad totalram.
I kammardebatten den 5 december 1997 inför beslutet
om  Sveriges  totalförsvar  1998  (prot. 1997/98:41)
togs frågan om försvarets ekonomiska  situation  upp
av  Henrik  Landerholm  (m), Lennart Rhodin (fp) och
Sven Lundberg (s), innan försvarsministern gick in i
debatten.  Med  anledning  av  de  larmrapporter  om
underskottet i försvarsbudgeten  i storleksordningen
10  miljarder  kronor  som  Landerholm   och  Rhodin
refererat  i  sina  inlägg  anförde försvarsminister
Björn von Sydow bl.a. följande:
Det  är riktigt att vi i budgetpropositionen  anmält
att det  kan röra sig om 300-500 miljoner kronor. De
uppgifter  som  cirkulerat  de  senaste veckorna och
månaderna  om  ytterligare stora uppifter  vill  jag
inte lägga till  bas  för  en  diskussion  i  dag  i
Sveriges   riksdag,   eftersom   det  ännu  inte  är
utklarerat vari de består, hur stora de är eller vad
de   har  för  karaktär.  Jag har heller  inte  haft
samtal  med överbefälhavaren  under  senare  tid  på
denna   punkt.    Jag    vet    därför    inte   vad
överbefälhavaren   i   sin   egenskap  av  chef  för
Försvarsmakten har att säga till  regeringen i detta
sammanhang. (Anförande 35)
- - -
Så  fort  det  under  tidig  höst  anmäldes   från
högkvarteret  att  det  kunde  röra  sig  om  större
överbudgetering   eller   underskott   har  vi  haft
diskussioner  inom  ramen  för  en  arbetsgrupp  som
tillsattes genom ett regeringsbeslut  och som består
av    representanter    för    Försvarsmakten    och
Regeringskansliet.
Jag  kan  säga  att  det  har  varit  mycket olika
innebörd  i  de  siffror  som  diskuterats  och  som
framförts.  Det finns fortfarande mycket arbete  att
göra för Regeringskansliet för att få genomlyst vari
dessa möjliga underskott består. Det gör att jag för
dagen icke är  beredd  att  göra några utsagor, vare
sig om s.k. ansvar eller mera  precist och i så fall
hur  beslut  skall  föreslås,  om  regeringen  skall
föreslå  riksdagen, om regeringen skall  fatta  egna
beslut   eller   om   beslut   skall   fattas   inom
Försvarsmakten.  Jag  är icke beredd att göra sådana
uttalanden   innan   jag   känner   att   regeringen
kunskapsmässigt  står på en fastare  grund  när  det
gäller  vari  dessa   ekonomiska   problem   består.
(Anförande 39)
- - -
Ingen  försvarsminister kan väl vara nöjd med  ett
ekonomiskt styrsystem av den art som vi upplever när
vi får den  här  typen av dialoger och oklarheter om
vad som egentligen  är kostnadsbudget och vad som är
utfall. Självfallet anser jag att ingen i riksdagens
försvarsutskott skall vara nöjd med något sådant.
Jag har förhoppningen  att  vi den här gången skall
kunna  ta  rejäla  tag  för att få  till  stånd  ett
ekonomiskt styrsystem som  gör  att vi inte hamnar i
den här situationen igen. - - - Jag  avser att i det
fortsatta arbetet också försöka tränga  ned i frågan
om  vad  det  är  för  strukturella fel som gör  att
regering efter regering  och  riksdag  efter riksdag
ställs inför den här typen av underskott. (Anförande
45)
Frågor till regeringen/försvarsministern i kammaren
den 11 december 1997
Vid  frågestunden  den  11 december, dvs. knappt  en
vecka  efter  försvarsbeslutet,   togs   frågan   om
försvarets  ekonomiska  problem  (prot.  1997/98:45)
ånyo upp. Frågor ställdes av Henrik Landerholm  (m),
Lennart  Rhodin  (fp),  Carl B Hamilton (fp) och Åke
Carnerö (kd).
Landerholm   frågade   hur  det   kom   sig   att
försvarsministern  inte kunde  diskutera  frågan  om
Försvarsmaktens ekonomi  vid debatten den 5 december
med  hänsyn  till  att  uppgifterna   om   bristerna
redovisats   för   Försvarsdepartementet   redan   i
oktober.  Försvarsministern  svarade  att  han den 8
oktober fått en föredragning av en befattningshavare
inom Försvarsmakten om läget och att det fanns många
oklarheter. Först i slutet av föregående vecka  hade
försvarsministern   haft  tillgång  till  en  skrift
ingiven   av   en   högre   befattningshavare   inom
Försvarsmakten där det hade redovisats ståndpunkter.
På  grund  av  att  ÖB  var  på  resa  dagarna  före
riksdagsdebatten hade försvarsministern  inte kunnat
samråda med honom.
Landerholm undrade vidare varför försvarsministern
i debatten  den  5  december  uppgivit  att  ÖB inte
personligen    stod   bakom   uppgifterna   när   ÖB
personligen i försvarsutskottet  tillsammans med sin
planeringschef redovisat vidden och  innehållet i de
aktuella bristerna. Försvarsministern  sade  att han
inte  kunnat använda uppgifter som inte förelegat  i
form av  skrivelser  från  chefen för Försvarsmakten
som  underlag  för  ställningstaganden.   En   sådan
tjänsteskrivelse  skulle inlämnas nästa dag, den  12
december.
I  svar på en fråga  från  Lennart  Rhodin  uppgav
försvarsministern att han träffat ÖB den 10 december
och att  han då bett om en skriftlig redogörelse med
utförligare  svar på en del av de aktuella frågorna.
En sådan redogörelse  skulle som nämnts inlämnas den
12   december.   I   ett   senare   svar   meddelade
försvarsministern  att  det  så   sent  som  den  20
november  inte  förelåg  något precist  underlag  om
underskotten.  Dock hade regeringen  vid  den  tiden
kännedom  om  att  underskottet  enligt  preliminära
bedömningar inom Försvars-makten kunde vara mellan 1
och 2 miljarder kronor per år.
I ett svar på  en  fråga från Åke Carnerö (kd) sade
försvarsministern  bl.a.   att   det   enligt   ÖB:s
föredragning   föregående   dag   inte  fanns  någon
substansskillnad  mellan  plus-  och  minusposter  i
Försvarsmaktens   plan   och   regeringens   förslag
respektive  riksdagens  beslut 1996. Skillnaden  var
hur    man    skulle   använda   möjligheten    till
rationaliseringar, beträffande vilken Försvarsmakten
sagt sig ha gjort en felbedömning i förhållande till
riksdagsbeslutets intentioner.
Försvarsministerns information till riksdagen den 18
december 1997 om Försvarsmaktens ekonomi
Den  18  december   (prot.  1997/98:50)  informerade
försvarsministern  riksdagen  om  det  uppdrag  till
Försvarsmakten som regeringen  beslutat om samma dag
med anledning av ÖB:s redogörelse till regeringen om
den   ekonomiska   obalansen,  en  redogörelse   som
överlämnats till regeringen  den 12 december. Enligt
försvarsministern  var  det regeringens  avsikt  att
återställa   den  ekonomiska   balansen   för   hela
försvarsbeslutet  med början med 1998 års budget och
successiva uppföljningar  av  försvarsbudgeten under
hela perioden fram till år 2001.
Information från ÖB respektive Försvarsdepartementet
till försvarsutskottet
Utskottet   har   från   försvarsutskottets   kansli
inhämtat   uppgifter  om  vilken   information   som
försvarsutskottet   fått  om  försvarets  ekonomiska
problem inför beslutet om totalförsvarets budget för
1998 den 5 december 1997.  Det har därvid framkommit
att  försvarsutskottet  fått  särskild  information,
dels från ÖB vid en föredragning  i utskottet den 21
oktober 1997, dels från Försvarsdepartementet  genom
statssekreterare Lena Jönsson vid en föredragning  i
utskottet  den  21  oktober 1997 avseende frågor med
anknytning till budgetpropositionen  och regeringens
skrivelse   1997/98:1   Totalförsvar   i  förnyelse.
Statsekreteraren   har   dessutom   lämnat  särskild
information   om   Försvarsmaktens   ekonomi    till
försvarsutskottet den 17 december.
Promemoria från Försvarsdepartementet
En   av   de   frågor  som  utskottet  ställde  till
försvarsministern    angående    För-   svarsmaktens
ekonomiska problem gällde om försvarsministern ansåg
att   det   siffermässiga   underlaget   beträffande
utgiftsområde  6  Totalförsvar i budgetpropositionen
för 1998 var till fyllest  i  fråga om den obalans i
försvarsbudgeten som indikerats redan våren 1997.
Av Försvarsdepartementets promemoria  framgår bl.a.
att   departementet   redan   i   april  1997  ålagt
Försvarsmakten att senast den 1 juni  och därefter i
kommande  kvartalsrapporter  under 1997 redovisa  de
åtgärder som vidtogs för att minska  kostnaderna för
förbandsproduktionen.  Denna  åtgärd föranleddes  av
att  Försvarsmakten  i  budgetunderlaget   för  1998
anmält     att     det    i    planläggningen    för
försvarsbeslutsperioden fanns verksamhetskostnader i
storleksordningen 300-500  miljoner  kronor  per  år
utöver   den   ekonomiska  ram  som  riksdagen  hade
bestämt.
Den 4 september  1997 gav regeringen Försvarsmakten
i uppdrag att lämna  en  redovisning  av alternativa
åtgärder  för  att komma till rätta med obalansen  i
budgetunderlaget  för  1998. Enligt promemorian från
Försvarsdepartementet   förelåg    vid   tiden   för
budgetpropositionen inte något underlag i ämnet från
Försvarsmakten   som   siffermässigt   avvek    från
budgetunderlaget   för   1998.   Den   obalans   som
Försvarsmakten  hade  anmält  under våren 1997 kunde
inte   anges   på   ett   mer   precist   sätt    då
budgetpropositionen beslutades.
Utskottet  hade  också frågat försvarsministern om
hans  kännedom  om storleken  på  och  orsaken  till
obalansen inför riksdagens  beslut  den  5  december
1997  om  1998  års  försvarsbudget.  Av promemorian
framgår  att  departementet  under  hösten  1997,  i
likhet  med  försvarsutskottet,  fick uppgifter  som
tydde  på  att  obalansen  var  större  än  vad  som
tidigare hade anmälts. ÖB uppgav  den  8 oktober för
departementsledningen att underskottet för  perioden
1997-2002  utgjorde  9  900  miljoner  kronor. Sedan
Försvarsmakten   den  21  oktober  rapporterat   att
kostnaderna för förbandsverksamheten i princip var i
balans  för  1997  men   att   obalansen   för  1998
uppskattades  till 635-835 miljoner kronor ägde  ett
antal särskilda  möten  rum  mellan  tjänstemän från
Försvarsmakten    och    Försvarsdepartementet    om
Försvarsmaktens ekonomi under  perioden  8 oktober-3
december.  En betydande osäkerhet rådde dock  enligt
promemorian  om storleken av obalansen från tid till
annan. I samband  med  ett  regeringsbeslut  den  20
november om att avbryta arbetet med att anskaffa ett
resursledningssystem  antecknades  att  storleken av
obalansen   inte   var  känd  men  att  den,  enligt
preliminära bedömningar  från  Försvarsmakten, kunde
uppgå till mellan 1 och 2 miljarder kronor  per år.
På frågan om försvarsministern  ansåg att riksdagen
blivit tillräckligt informerad inför  beslutet den 5
december  har  departementet svarat att tillräckligt
säkra uppgifter  som  kunde  läggas  till  grund för
information  från  regeringen  till  riksdagen  inte
fanns  förrän  den  12  december  1997, då Försvars-
makten   ingav   en   skrivelse   undertecknad    av
överbefälhavaren    som    beskrev   den   planerade
ekonomiska utvecklingen under perioden 1997-2001.
Utskottet ville också veta  hur  försvarsministern
hade  agerat  för  att  få kontroll över de aktuella
problemen.      Enligt      promemorian       bedrev
Försvarsdepartementet  ett intensivt arbete med  att
få  fram  ett säkrare underlag  för  bedömningen  av
Försvarsmaktens     ekonomiska     problem.    Sedan
Försvarsmakten  som nämnts lämnat sin  rapport  till
departementet den 12 december ålade regeringen i ett
beslut  den  18 december  Försvarsmakten  att  bl.a.
redovisa ett nytt  förslag  till  budget för år 1998
samt konsekvenserna av detta för planeringen  av den
resterande    försvarsbeslutsperioden.   Samma   dag
informerades riksdagen  genom  försvarsministern  om
beslutet.    Sedan    Försvarsmakten    lämnat   sin
redovisning  den  16  februari  1998  har regeringen
räknat med att omfattande ändringar därefter behöver
göras i regleringsbrevet till Försvars-makten för år
1998.  Regeringen har sedermera, den 19  mars,  lagt
fram   en    proposition   (prop.   1997/98:84)   om
Försvarsmaktens  ekonomi och verksamhet år 1998 m.m.
med anledning av Försvarsmaktens  redovisning den 16
februari.
På grundval av de här redovisade erfarenheterna  av
svårigheterna att få fram bra underlag för prognoser
har     Regeringskansliet,     på    initiativ    av
Försvarsdepartementet,  vidtagit  åtgärder  för  att
bättre  anpassa  Försvarsmaktens   planerings-   och
budgetprocess  till den statliga budgetprocessen och
för att förbättra  kvaliteten i prognosunderlag från
Försvarsmakten    och    Försvarets    materielverk.
Regeringen har också under  våren  1998 lagt fram en
proposition (prop. 1997/98:83) Förändrad styrning av
Försvarsmakten   m.m.  Förslaget  går  ut   på   att
förbättra statsmakternas  möjligheter till insyn och
kontroll och därmed styrning av verksamheten.
Utfrågning av ÖB
Vid utskottets utfrågning biträddes  ÖB Owe Wiktorin
av konteramiral Torsten Lindh.
I   en   inledande  översiktlig  redovisning   av
Försvarsmaktens    ekonomi   och   planeringsprocess
meddelade  Wiktorin  att   han   vid   delningen  av
budgetpropositionen i början av september  1997 hade
till  departementet  yttrat  att  han mycket bestämt
avrådde regeringen från att gentemot  riksdagen hårt
binda  sig  för  en lösning som med stor sannolikhet
inte skulle komma  att  vara genomförbar. Regeringen
föreslog  emellertid  i propositionen  varken  någon
förändring av målen för  verksamheten  eller  av den
ekonomiska ram som riksdagen bestämt.
Regeringens   beslut   1996   om   att  den  s.k.
anslagsförordningen  skulle tillämpas fullt  ut  för
Försvarsmakten från den 1 januari 1997 har enligt ÖB
spelat   en   mycket  viktig   roll   i   fråga   om
Försvarsmaktens   ekonomiska  situation.  Enligt  ÖB
skapades  stora problem  därigenom.  Förändringen  i
anslagsförordningens   tillämpning   har  enligt  ÖB
dramatiskt försvårat planeringen och styrningen i en
redan  besvärlig situation. Effekterna  av  beslutet
var  enligt   ÖB  inte  penetrerade  innan  beslutet
fattades.
På  frågan  om  hur  regeringen  reagerade  på  de
synpunkter   ÖB   framförde    vid    delningen   av
budgetpropositionen   svarade   ÖB   att  han   hade
förväntat  sig  en  något  mjukare  och  mer   öppen
skrivning  så  att regeringen av riksdagen hade fått
en handlingsfrihet  på  den  aktuella punkten. Denna
förhoppning infriades inte.
ÖB  medgav att berättigad kritik  kan  riktas  mot
Försvarsmaktens    hantering   av   beräkningen   av
obalansen. Det dröjde  emellertid till en bra bit in
i  februari  1997, innan Försvarsmakten  visste  hur
stort det slutliga  anslaget var för budgetåret 1997
med  konsekvenser  även   för  1998.  Försvarsmakten
försökte dock att stabilisera  läget  så  snabbt som
möjligt    i    och    med    föredragningarna   för
försvarsministern  och försvarsutskottet  i  oktober
1997.
Torsten Lindh meddelade   att  nivån  på  obalansen
varit  relativt  konstant  under de beräkningar  som
gjordes hösten 1997. Variationerna  låg  inom fältet
8,4,  9,9  och 10,6 miljarder kronor, vilket  enligt
Lindh   får   anses    som    ett   ganska   normalt
osäkerhetsfält,   om   man   ser   till    budgetens
omslutning.
På     frågan     om     Försvarsmakten     och
Försvarsdepartementet  numera  har samma uppfattning
om problemets storlek svarade ÖB  att i fråga om hur
stor   del   av   obalansen   som  är  betingad   av
regeringsbeslut  råder  fortfarande  viss  oenighet.
Enligt Torsten Lindh är man  också  oense i fråga om
huruvida  rationaliseringar  skall  intecknas  eller
inte. I övrigt är man, enligt Lindh,  i  stort  sett
överens.
Under   utfrågningen   framkom  också  att  någon
föredragning för regeringen  i allmän beredning inte
hade förekommit i fråga om Försvarsmaktens  ekonomi.
Samarbetet  mellan  Försvarsmakten och departementet
hade enligt ÖB fungerat  väl  under  hösten 1997. ÖB
medgav dock att det i vissa delar varit svårt att nå
fram      till      departementsföreträdarna     med
Försvarsmaktens budskap.
ÖB tillfrågades också  om  vissa  förhållanden  med
anknytning   till  1996  års  försvarsbeslut,  bl.a.
beträffande         fredsorganisationen          och
ambitionsförändringarna.                 Beträffande
fredsorganisationen   hade  ÖB  lämnat  de  militära
sakskälen i Försvarsmaktsplan  97  i  mars 1996. Den
politiska  prövningen  ledde enligt ÖB till  oväntat
stora förändringar. Försvarsmakten  hade hösten 1996
ingen  uppfattning om vilka ekonomiska  konsekvenser
som  förändringarna   i  fredsorganisationen  skulle
medföra. Först fram på vårkanten 1997 började man få
klarhet i detta.
På  frågan  om  det  finns  en  tillfredsställande
ordning för hur de internationella kostnaderna skall
betalas svarade ÖB bl.a.  att  regeringen borde haft
större  framförhållning  i  beslut   med  ekonomiska
konsekvenser   av   det   internationella   militära
engagemanget.   Någon   ersättning  för  slitage  av
materielen får Försvarsmakten inte.
Kommer  det  aktuella  försvarsbeslutet   med   de
justeringar  som gjorts att kunna genomföras? Enligt
ÖB ligger förbandsverksamheten  på  en  för låg nivå
långsiktigt,  och materielanskaffningen kommer  inte
att vara tryggad  på  lång sikt. Enligt ÖB krävs ett
nytt inriktningsbeslut våren 1999 med verkan från år
2000. Förutsättningarna  för  att  ett sådant beslut
leder till framgång är enligt ÖB dels  att  man inte
lägger in högre ambitioner än vad ekonomin tål, dels
att  osäkerheterna  kring t.ex. anslagsförordningens
tillämpning löses upp.
ÖB ombads kommentera  om  huruvida  det i början av
september    1997    fanns    något   underlag   som
siffermässigt avvek från budgetunderlaget  för 1998.
Enligt  ÖB  hade  Försvarsmakten vid detta tillfälle
inte levererat något  nytt sifferunderlag. ÖB utgick
från att regeringen kände  till konsekvenserna av de
beslut   man   själv   fattat.   Enligt   ÖB   borde
Försvarsdepartementet   vid  tiden  för   riksdagens
behandling  av  1998 års försvarsbudget  varit  lika
uppdaterat  på obalansen  som  Högkvarteret  och  ÖB
själv, dvs. känt till att obalansen var någonstans i
storleksordningen 8,4-10,6 miljarder kronor.
Utfrågning av försvarsministern
Försvarsministern   fick   frågan   varför  han  och
departementet,    trots   att   man   fått   tydliga
indikationer från Försvarsmakten  på  att  det fanns
ett  balansproblem,  lade  fram  en proposition  som
byggde      på     felaktiga     grunder.     Enligt
försvarsministern   fanns   det   mycket   skiftande
bedömningar under tiden från den 8 oktober till  den
12   december.   Försvarsministern  fick  successiva
redovisningar men  bilden  av  beloppens storlek var
inte entydig. Inte förrän den 12  december  fanns en
omfattande  och systematisk redovisning av orsakerna
till obalansen.
En efterföljande  fråga gällde varför departementet
inte agerade efter ÖB:s  synpunkter vid delningen av
propositionen och i stället  hänvisade  till att man
inte fått exakta siffror från Försvarsmakten. Enligt
försvarsministern   hade  regeringen  redan  den   4
september ånyo givit  Försvarsmakten  i  uppdrag att
förklara  hur  obalansen uppkommit och att lämna  en
redovisning av alternativa  åtgärder  för  att komma
till rätta med den. Försvarsministern ansåg  att det
inte var möjligt på grund av den korta tiden och med
det  bräckliga underlag som stod till buds att  göra
förändringar  i utgiftsposterna. Det viktiga var att
departementet avsåg att gå vidare med analysen.
Försvarsministern     framhöll     också     att
försvarsutskottet    hade   alla   möjligheter   att
aktualisera  olika  åtgärder,  t.ex.  när  utskottet
behandlade budgetpropositionen.  Men  utskottet hade
inga  invändningar  mot  den  ordning som regeringen
föreslagit  i propositionen, att  regeringen  skulle
återkomma till riksdagen under 1998.
Bör man inte  som  politiskt  ansvarig ta initiativ
snarare än att vänta och se? Försvarsministern  sade
att  först  från  oktober och framåt var det möjligt
för departementet och  Försvarsmakten att lokalisera
möjliga  beslutsmöjligheter.  Ett  sådant  tillfälle
infann   sig    då   frågan   om   investeringar   i
resursledningssy-stemet Sirius blev aktuell i slutet
av november. Regeringens  beslut  blev  att  avbryta
projektet    med    hänvisning   till   oklarheterna
beträffande resursläget.  I detta sammanhang passade
regeringen på att informera  om  att  det  fanns  en
budgetobalans på mellan 1 och 2  miljarder.
Var  det  inte väl fegt att, som försvarsministern
gjorde vid riksdagsdebatten  den  5 december, skylla
på  Försvarsmakten  för  att  man inte  hade  agerat
tidigare? Försvarsministern citerade  som  svar  vad
han yttrade i riksdagen vid detta tillfälle, att det
rådde  oklarhet  om  såväl  storleken på som orsaken
till  obalansen.  Fram  till  den  12  december,  då
Försvarsmakten   lämnade  sin  officiella   rapport,
varierade  beräkningarna rejält enligt rapporter som
försvarsministern     fick    från    departementets
tjänstemän. Relationerna  mellan  departementet  och
Försvarsmakten  var  under  denna tid helt korrekta,
försäkrade försvarsministern.
På frågan om vem som styr Försvarsmaktens  ekonomi
svarade    försvarsministern    att    den   normala
konstitutionella kedjan gäller - riksdagen  beslutar
om  inriktningen,  regeringen styr och myndigheterna
följer de anvisningar  som regeringen med riksdagens
medgivande ger myndigheterna.
Försvarsministern     fick      frågan      om
regeringen/departementet och Försvars-makten hade en
gemensam  uppfattning  om  att det fanns en obalans.
Försvarsministern bekräftade att så var fallet sedan
våren  1997 men att omfattningen  av  obalansen  var
okänd för Försvarsdepartementet tidigare under 1997.
Omfattningen  på ca 10 miljarder var inte ömsesidigt
klart dokumenterad förrän i mitten av december 1997.
Enligt  försvarsministern   hade   diskussionerna
väsentligen    kretsat    kring   tre   saker:   att
Försvarsmaktens   inre   kostnadsutveckling    varit
ungefär   6  miljarder  kronor,  vem  som  hade  att
disponera effekterna  av rationaliseringspotentialen
inom försvaret och den  komplexa övergången till den
nya anslagsförordningen.
Försvarsministern  träffar   ÖB  ungefär  varannan
vecka,  ibland  oftare. Försvarsministern  sade  sig
vara nöjd med den  information  som lämnas vid dessa
tillfällen. På frågan vems uppgift  det  är  att slå
larm    om    ekonomin   inte   utvecklas   på   ett
tillfredsställande  sätt  svarade  försvarsministern
att   det   är   både   hans   och   ÖB:s   uppgift.
Föredragningen den 8 oktober av ÖB var den första  i
sitt   slag  som  försvarsministern  varit  med  om.
Försvarsministern  förnekade  att  ÖB/Försvarsmakten
medvetet skulle ha försökt undanhålla  uppgifter för
försvarsministern.     Förklaringen     till     att
ekonomiproblemet   kunnat   uppkomma   hade   enligt
försvarsministern   att   göra   med  kunskapen  och
styrmöjligheterna inom Försvarsmakten  och samspelet
mellan  Regeringskansliet  och Försvars-makten,  där
försvarsministern    inte   var   nöjd    med    den
dittillsvarande utvecklingen. Propositionen om en ny
styrning  av  Försvarsmakten   är   en   del  i  den
förvaltningsmässiga  reformering som försvarssektorn
bör genomgå, sade försvarsministern.
Huvudansvaret  för den  akuta  situationen  ligger
enligt  försvarsministern   på   regeringen  som  är
ansvarig    inför    riksdagen.   Försvarsministerns
personliga ansvar ligger  i  att  han medverkat till
beslut  som  syftar  till att komma till  rätta  med
problemen. Försvarsministern  framhöll  att det hade
varit  möjligt  för försvarsutskottet att gå  vidare
med  ytterligare utfrågningar  etc.,  men  utskottet
anslöt  sig  till  den handlingslinje som regeringen
förespråkat i budgetpropositionen.
Försvarsministern  svarade   på   frågan  om  inte
handlingskraft går före formalia i akuta situationer
att hans syfte var att riksdagens beslut om budgeten
skulle hållas, vilket i det konkreta  fallet innebar
att det var möjligt att ta tillräckligt  med tid för
att  komma  till klarhet om ekonomin för 1998.  Alla
åtgärder     som      vidtas      kommer,     enligt
försvarsministern,  att  leda  till  att  riksdagens
beslut  respekteras  och  kommer  att  förverkligas.
Enligt    försvarsministern    är    rutinerna   och
bemanningen på Försvarsdepartementet sådana  att man
med  viss  marginal  kan tro att problem av det slag
det här är tal om inte ska behöva upprepas.
Försvarsministern    tillfrågades     om    ÖB:s
underhandssynpunkter på budgetpropositionen  var att
anse  som  "mjuka  formuleringar". Försvarsministern
ansåg att det kunde   sägas  vara tydliga men att de
saknade  den  siffermässighet som  krävdes  för  att
åtgärder  skulle   kunna   vidtas.   Tillfrågad   om
variationerna  i siffrorna som uttryckte obalansen i
försvarsbudgeten   svarade   försvarsministern   att
skillnaderna  varit  större än vad som uppgetts från
ÖB. Vid ett tillfälle var siffrorna hälften så stora
för att därefter knytas  till  hur man skall beräkna
anslagsförordningens    fulla    genomförande    för
Försvarsmaktens del.
Hade det inte varit lämpligt att  försvarsministern
sett till att det material som ÖB levererade  den 12
december   hade   varit  framme  något  tidigare,  i
anslutning till riksdagsbeslutet den 5 december? Det
hade     säkerligen     varit     önskvärt,     sade
försvarsministern,   som   emellertid    inte   haft
tillfälle  att samråda med ÖB på grund av att  denne
befunnit sig på en längre utlandsresa. Ett enhälligt
försvarsutskott   indikerade  att  försvarsministern
fullgjort    sin   uppgift    att    samspela    med
riksdagsmajoriteten.
Försvarsministern  tillfrågades  om  det  politiska
ansvaret  blir  större  om  det ansvariga statsrådet
förklarar sig ha fullt förtroende  för  den  som har
ansvaret  för  en  viss  verksamhet, dvs. ÖB i detta
fall.   På   detta  svarade  försvarsministern   att
parlamentarismens   principer   är  bestämmande  för
relationerna   mellan   riksdagen,  regeringen   och
myndigheterna   och   att  regeringen   utövar   sin
auktoritet  att  styra  riket   på  förtroende  från
riksdagen.
Frågor ställdes också om försvarsutskottets  roll i
det  aktuella  sammanhanget. Måste försvarsutskottet
framgent stämma  av  och kontrollera den information
det  får  från  departementet  med  fackmyndigheter?
Kunde utskottet fatta  beslut  på  grundval  av  det
underlag   det   fått   från  departementet?  Enligt
försvarsministern  fanns det  alla  möjligheter  för
utskottet att begära  ytterligare redovisningar. Det
material som departementet  presenterar  syftar till
att  vara  korrekt  och  fullödigt i alla avseenden.
Utskottet fick information  om  att  den obalans som
redovisades  i  budgetpropositionen kunde  visa  sig
vara  betydligt  större   och   förklarade   i  sitt
betänkande  att  det inte hade någon erinran mot  de
uppdrag  som  departementet   givit  Försvarsmakten.
Regeringen har här, enligt von Sydow, i god samklang
med    parlamentarismens   regler   samspelat    med
riksdagen.
Utskottets bedömning
Inledningsvis    vill    utskottet    klargöra   att
granskningen  av  det  här  aktuella  ärendet  avser
försvarsministerns  agerande  med  anledning  av  de
ekonomiska  problem  som  uppstått  efter  1996  års
försvarsbeslut. Granskningen koncentreras  på frågan
om  beskaffenheten  av den information som riksdagen
erhöll   inför   behandlingen    hösten    1997   av
utgiftsområde  6  Totalförsvar i budgetpropositionen
för år 1998 och hur  denna  information  förhöll sig
till försvarsministerns kännedom om storleken på och
orsakerna till obalansen i försvarsbudgeten.  Frågan
om  Försvarsmaktens  ekonomi  i  sig  ligger utanför
utskottets granskning. Den frågan är en  uppgift för
försvarsutskottet.
När  det gäller detaljerna i fråga om obalansen  i
försvarsbudgeten     hänvisar     utskottet     till
redovisningen  i det föregående. Utskottet vill dock
här  erinra  om  vissa  sakförhållanden  som  är  av
särskild betydelse för granskningen.
I  det  budgetunderlag  för  budgetåret  1998  som
Försvarsmakten lämnade in till Försvarsdepartementet
i mars 1997  anmäldes  en  brist på 300-500 miljoner
kronor  per  år.  Med  anledning  av  detta  uppdrog
regeringen  i  april 1997  till  Försvarsmakten  att
senast den 1 juni  och därefter kvartalsvis redovisa
de åtgärder som vidtogs  för att minska kostnaderna.
Regeringen   gav   i   början  av   september   1997
Försvarsmakten i uppdrag  att  redovisa  alternativa
åtgärder  för  att komma till rätta med den  obalans
som redovisats i budgetunderlaget för 1998.
Vid delningen av budgetpropositionen för budgetåret
1998 i början av  september  1997 meddelade ÖB under
hand till departementet att Försvars-makten  bedömde
att     en    oförändrad    ekonomisk    ram    utan
ambitionssänkningar  som  konsekvens var orealistisk
och avrådde bestämt regeringen  från  att  binda sig
för en lösning som, enligt ÖB, sannolikt inte skulle
kunna genomföras.
I  budgetpropositionen anmälde regeringen att  det
fanns  en  obalans i Försvarsmaktens planläggning på
300-500 miljoner  kronor  per  år utöver den ram som
riksdagen bestämt. Regeringen avsåg  att  under 1998
återkomma  till  riksdagen bl.a. i fråga om åtgärder
för  att  komma  till   rätta   med   obalansen.   I
propositionen  förmedlades Försvarsmaktens bedömning
att  endast  en  sänkning   av   ambitionerna  kunde
åstadkomma balans på kort sikt och  att strukturella
åtgärder inte kunde uteslutas på längre sikt.
Försvarsutskottet  hade  ingen  erinran   mot  vad
regeringen  beslutat  med  anledning av de uppgifter
som redovisats i budgetpropositionen  och förutsatte
att   regeringen   skulle  återkomma  1998  med   en
bedömning    och   eventuella    förslag    angående
Försvarsmaktens ekonomi.
Sedan ÖB i början  av  oktober funnit att det fanns
en    obalans    på   9,9   miljarder    kronor    i
försvarsbudgeten fram  till  år  2002,  informerades
departementet  respektive  försvarsutskottet  den  8
oktober respektive den 21 oktober  om  detta.  Under
perioden  8 oktober till den 3 december penetrerades
frågan  om  underskottets  storlek  och  orsaker  av
tjänstemän vid Försvarsmakten och Regeringskansliet,
varvid   uppgifterna    om   underskottets   storlek
varierade från tid till annan.
I debatten i kammaren den 5 december inför beslutet
om  1998 års försvarsbudget  sade  försvarsministern
att han inte ville lägga de uppgifter som cirkulerat
under   de   senaste  veckorna  till  grund  för  en
redovisning i  riksdagen  med  hänvisning  till  att
storleken  på  obalansen  och  dess orsaker inte var
tillräckligt klarlagda.
Den     12     december     inlämnades     till
Försvarsdepartementet    från   Försvars-makten   en
officiell skrivelse med uppgifter om Försvarsmaktens
ekonomiska utveckling under  perioden  1997-2001. En
knapp  vecka  senare,  den  18 december, informerade
försvarsministern riksdagen om  ÖB:s  redogörelse av
den 12 december.
Utskottet övergår nu till att ge sin syn på vad som
förevarit i det aktuella ärendet.
När  det  gäller  frågan  om  den information  som
riksdagen hade tillgång till inför  beslutet om 1998
års   försvarsbudget   finner   utskottet  följande:
Regeringen hade i budgetpropositionen anmält att det
fanns  en  obalans  i  Försvars-maktens   budget   i
storleksordningen  300-500  miljoner  kronor per år.
Även Försvarsmaktens bedömning av vilka åtgärder som
krävdes för att åstadkomma balans på kort och längre
sikt  redovisades.  Regeringen redovisade  också  de
uppdrag  som  lämnats till  Försvarsmakten  och  att
regeringen avsåg  att  återkomma  till riksdagen med
förslag  om  åtgärder  under 1998. Försvarsutskottet
fick  vid  en särskild föredragning  av  ÖB  den  21
oktober 1997  veta att ÖB uppskattade obalansen till
9,9 miljarder kronor för försvarsperioden 1997-2001.
I slutet av november  meddelade regeringen i samband
med ett beslut om att avbryta  arbetet  med ett s.k.
resursledningssystem    för    Försvarsmakten    att
obalansen  i försvarsbudgeten enligt Försvarsmaktens
preliminära   beräkningar   kunde   uppgå  till  1-2
miljarder  kronor  per  år.  Detta  beslut   delgavs
försvarsutskottet.
I  fråga  om  huruvida riksdagen kan anses ha fått
tillräcklig och rättvisande information om obalansen
i försvarsbudgeten vill utskottet anföra följande.
Vid utfrågningen  med  ÖB framkom att beräkningarna
av  obalansens storlek under  hösten  1997  varierat
mellan 8,4 och 10,6 miljarder kronor. Uppgiften 10,6
miljarder   var  den  som  lämnades  av  ÖB  den  12
december.  I  detta  perspektiv  kan  uppgiften  9,9
miljarder kronor,  som  delgavs  försvarsutskottet i
oktober 1997, enligt utskottets mening inte anses ha
varit missvisande.
Till   detta   kan   läggas   att  både  ÖB   och
försvarsministern  vid  utfrågningarna   vittnat  om
svårigheterna   att   mera   precist   beräkna  både
storleken    på    obalansen   och   dess   orsaker.
Försvarsministern  har   också  starkt  betonat  att
bedömningarna från början  av  oktober och fram till
ÖB:s officiella redovisning den  12  december  varit
mycket  skiftande.  Inte förrän i ÖB:s skrivelse vid
denna tidpunkt fanns det enligt försvarsministern en
omfattande och systematisk redovisning av orsakerna.
Försvarsministern  har   också   betonat   att   ett
ställningstagande från departementets sida borde ske
på  grundval  av ett officiellt ställningstagande av
chefen för Försvarsmakten.
Av vad som här  redovisats  drar utskottet följande
slutsatser. Försvarsministern  agerade  omgående  på
grund   av   den   information  om  en  obalans  som
Försvarsmakten  meddelade   våren  1997  och  vidtog
adekvata  åtgärder,  både  vid detta  tillfälle  och
senare, för att klarlägga såväl  omfattningen av och
orsakerna  till  som  konsekvenserna  av  obalansen.
Försvarsministern har inte  under  den här granskade
perioden   undanhållit  riksdagen  någon   väsentlig
information.   Ambitionen  att  informera  riksdagen
först när precisionen  i  underlaget var säkerställd
var,   enligt  utskottets  mening,   vällovlig.   En
konsekvens   av   detta  tillvägagångssätt  var  att
informationen inte fanns tillgänglig före riksdagens
beslut  om  1998 års  budget.  Detta  uppvägs  dock,
enligt  utskottets   mening,  av  planmässigheten  i
agerandet  och det långsiktiga  betraktelsesätt  som
anlades  vad   gäller   Försvarsmaktens   ekonomiska
villkor.  Utskottet  finner  sålunda ingen anledning
till kritik mot försvarsministern.
Granskningen föranleder i övrigt  inget ytterligare
uttalande.
1.3 Statsråden Winbergs och Åhnbergs
hantering av frågan om fastställande av
gränsvärdet för radon i dricksvatten
Anmälan
I  en  anmälan  den  12 mars 1997 hemställt  om  att
konstitutionsutskottet   granskar   hur   statsråden
Margareta Winberg och Annika Åhnberg handlagt frågan
om   fastställande   av   gränsvärde   för  radon  i
dricksvatten  bilaga  A  1.5. Enligt anmälaren  hade
dessa ministrar vid tidpunkten för anmälan under två
års tid i riksdagen vid upprepade tillfällen utlovat
att ett gränsvärde inom kort skulle fastställas utan
att  så  skedde. Anmälaren anser  att  statsråden  i
denna fråga  visat allvarlig försumlighet och att de
vilselett riksdagens ledamöter.
Ärendet
Den  8  maj  1995   besvarade  statsrådet  Margareta
Winberg  en  fråga  av Sven  Bergström  (c)  och  en
interpellation av Dan  Ericsson (kd) om åtgärder mot
radon  i  dricksvatten och  eventuella  bidrag  till
saneringskostnader.  Statsrådet  svarade  att  sedan
1980   lämnas   statligt  ekonomiskt  stöd  för  att
avhjälpa radonproblem  i  bostäder  och  att  bidrag
utgår    till    åtgärder    i    egna    hem,   där
radondotterhalten     överstiger    Socialstyrelsens
gränsvärde. Hon sade vidare  att  regeringen  i  det
årets  budgetproposition  har pekat på att metoderna
för en effektiv radonsanering av vatten ännu inte är
färdigutvecklade.  Därför  vidtog  regeringen  ingen
åtgärd   med   anledning  av  en  framställning   av
Boverket,  att  ett  bidrag  i  fortsättningen  även
skulle kunna lämnas  till  radonsanering  av vatten.
Hon meddelade vidare att sedan januari 1994 arbetade
en  arbetsgrupp  bestående  av  representanter   för
Statens  livsmedelsverk, Statens strålskyddsinstitut
och   Socialstyrelsen   med   att   fastställa   och
presentera  ett  förslag till gränsvärde för radon i
dricksvatten.  Förslaget   skulle   presenteras  för
regeringen i början av juni 1995. Först därefter var
det  möjligt  för  regeringen  att  ta ställning.  I
följande   replikskiften   anförde   hon   att   när
gränsvärdet   är  satt  och  när  lämplig  metod  är
färdigprövad  skall  regeringen  ta  ställning  till
vilken  typ  av  bidrag  man  skall  kunna  få.  Hon
betonade att så fort  ett  sådant  underlag  som hon
väntar  på  kommit  skall hon se till att ett beslut
fattas. "Var så säker på det!"
Radon i dricksvatten  togs  därefter upp i följande
frågor:
----------------------------------------------------
Fråga         Åtgärder mot radon i  av   Eva   Goës
1995/96:184   dricksvatten          (mp)
----------------------------------------------------
Fråga         Radon i dricksvatten  av Dan Ericsson
1995/96:238                         (kds)
----------------------------------------------------
Fråga         Radonhaltigt          av   Eva   Goës
1995/96:355   dricksvatten          (mp)
----------------------------------------------------
Fråga         Nya  gränsvärden för  av Dan Ericsson
1995/96:524   radon i dricksvatten  (kds)
----------------------------------------------------
Fråga         Radon i dricksvatten  av   Eva   Goës
1996/97:99                          (mp)
----------------------------------------------------
De  två  förstnämnda besvarades av Margareta Winberg
medan de övriga tre besvarades av Annika Åhnberg.
Regeringen  lade  ett  förslag  till  riksdagen  om
statsbidrag       till      saneringsåtgärder      i
vårpropositionen (prop.  1996/97:150  s. 170, 176) i
april 1997. Förslaget vann riksdagens gillande,  och
den  11 juni beslöt riksdagen att 60 miljoner kronor
skulle få disponeras för ändamålet. Därefter fattade
regeringen  den  26  juni beslut om bemyndigande för
Livsmedelsverket  att  fastställa  föreskrifter  med
gränsvärden för radon i dricksvatten.
Promemoria från Statsrådsberedningen
Utskottet  beslöt  att  ställa   två   frågor   till
Statsrådsberedningen  under ärendets beredning. Dels
frågades  hur  ärendet  om   radon   i  dricksvatten
beretts, dels varför regeringens förslag dröjde till
den   ekonomiska   vårpropositionen   1997.   I   en
promemoria    av   den   23   september   1997   har
Statsrådsberedningen  som  svar på utskottets frågor
förmedlat  en  promemoria av den  15  augusti  1997,
upprättad vid Jordbruksdepartementet bilaga A 1.6.
I   promemorian   redogörs    för    regeringens
handläggning.   Av   redogörelsen   framgår  att  en
framställning från Livsmedelverket om  fastställande
av gränsvärden för radon i dricksvatten  inkom  till
Jordbruksdepartementet    den    4 december    1995.
Motiveringen  till  att  ärendet  överlämnades  till
regeringen var att en myndighet enligt 14 § i den då
gällande  verksförordningen (1987:1100) skall begära
regeringens  medgivande att besluta en föreskrift om
den leder till  inte oväsentligt ökade kostnader för
den   som   berörs   och   att   enligt   56   §   1
livsmedelsförordningen   (1971:807)  föreskrift  som
meddelas enligt förordningen  och  som uppenbarligen
har  väsentlig  ekonomisk betydelse eller  på  annat
sätt  är  av  större   vikt,  skall  fastställas  av
regeringen.
Statsrådet Winberg besvarade  skriftligen  den  16
januari  1996 en fråga av Eva Goës om vad statsrådet
avsåg göra  för att de som har radon i dricksvattnet
skall  kunna åtgärda  detta  med  hjälp  av  bidrag.
Svaret innebar,  anförs i promemorian, att i samband
med att regeringen skulle fatta beslut om införandet
av  gränsvärden  för  radon  i  dricksvatten  skulle
frågan  om  bidrag  för   att   avhjälpa   radon   i
dricksvatten    komma   att   noga   övervägas.   På
interpellation av Dan Ericsson hur Livsmedelsverkets
förslag   till   nya   gränsvärden   för   radon   i
dricksvatten  skulle   hanteras  svarade  statsrådet
Winberg  den 30 januari 1996  att  ärendet  bereddes
skyndsamt inom Regeringskansliet med avsikt att före
utgången av mars månad ta ställning till förslaget.
Regeringen   träffade   under   våren   1996   en
överenskommelse   med  Svenska  kommunförbundet  och
Landstingsförbundet  om  att de kommunala utgifterna
inte skulle ökas utan att kompensation lämnades. Vid
departementets   beredning   av    Livsmedelsverkets
förslag  bedömdes  att  beslut  om gränsvärden  inte
borde   fattas   med  mindre  än  att  bidrag   till
saneringsåtgärder   ställdes   till  förfogande  för
kommunernas kostnader för sådana åtgärder.
Den  20  juni  1996  besvarade statsrådet  Åhnberg
skriftligen en fråga av  Dan  Ericsson hur hon avsåg
att hantera Livsmedelsverkets förslag. Innebörden av
svaret var, enligt promemorian, att ärendet bereddes
i  Regeringskansliet  med  målsättning   att  beslut
skulle fattas inom kort.
Under hösten 1996 bildades en informell arbetsgrupp
med representanter för berörda departement  för  att
behandla   bl.a.  finansieringsfrågan.  Arbetet  med
budgetpropositionen  avseende budgetåret 1997 var då
redan slutfört.
Den 20 november 1996  besvarade  statsrådet Åhnberg
skriftligen en fråga av Eva Goës om  ersättning  vid
radon  i  dricksvatten.  Svaret  var  att  frågan om
bidrag     till    sanering    av    radonförorenade
dricksvattenbrunnar var svårlöst med hänsyn till det
statsfinansiella  läget,  men att utgångspunkten var
att så snart som möjligt kunna  finna  en  för  alla
parter bra lösning.
Regeringen lade sedan förslaget om statsbidrag till
saneringsåtgärder i vårpropositionen 1997. Förslaget
innebar  att  statens  utgifter  för  bidrag  skulle
betalas  från  det  under  fjortonde huvudtiteln för
budgetåret  1995/96  uppförda   reservationsanslaget
Investeringsbidrag för främjande  av  omställning  i
ekologiskt hållbar riktning.
Efter  riksdagsbeslutet  den  11 juni 1997 fattade
regeringen  den 26 juni beslut om  bemyndigande  för
Livsmedelsverket  att  fastställa  föreskrifter  med
gränsvärden   för  radon  i  dricksvatten.  Beslutet
innehåller  viss   jämkning   i   förhållande   till
Livsmedelsverkets   förslag.   Samtidigt  beslutades
förordning  (1997:638) om bidrag  till  sanering  av
radon i dricksvatten.  Förordningen  trädde  i kraft
den 1 oktober 1997.
Gällande regler beträffande svar i frågestund och
interpellationsdebatt
Enligt   12   kap.   5   §  regeringsformen  får  en
riksdagsledamot  framställa   interpellation   eller
fråga  till statsråd i angelägenhet som angår dennes
tjänsteutövning.     Närmare     bestämmelser     om
frågeinstituten finns i 6 kap. riksdagsordningen.
Någon   skyldighet   för   statsråd  att  besvara
interpellation eller fråga föreligger  inte.  Om ett
statsråd  inte  besvarar en interpellation inom fyra
veckor från det att talmannen eller riksdagen medgav
att interpellationen  fick  framställas,  skall  ett
statsråd  före utgången av denna tid muntligen eller
skriftligen  meddela  riksdagen  varför svar uteblir
eller anstår.
Frågor och interpellationer är inte riksdagsärenden
i  riksdagsordningens  mening.  De föranleder  inget
beslut och inget ställningstagande av riksdagen. Den
ordning som finns i vissa parlament,  att  svar från
regeringsmedlem  blir  föremål  för  någon  form  av
godkännande, förekommer således inte i riksdagen.
Någon   särskild   bestämmelse  om  att  svar  på
interpellationer    eller    frågor    skall    vara
sanningsenliga  finns   ej.   Svaret   lämnas  under
parlamentariskt ansvar, inte rättsligt. Det får dock
förutsättas   att   ett   statsråd   lämnar  riktiga
upplysningar   till  riksdagen.  Ett  statsråd   som
medvetet lämnar  oriktiga  upplysningar  i  ett svar
torde   därigenom   förverka   sitt  förtroende.  Om
riksdagen förklarar att ett statsråd  inte  åtnjuter
dess  förtroende skall talmannen enligt 6 kap.  5  §
regeringsformen entlediga statsrådet.
Utskottets bedömning
Utskottet  konstaterar  att  nya  omständigheter som
påverkat  handläggningen  av  ärendet  har  uppstått
efter  hand.  Statsrådens uppgifter  till  riksdagen
under fråge- och  interpellationsdebatterna framstår
inte  som orimliga utifrån  de  förutsättningar  som
statsråden  hade  att  utgå  från vid tidpunkten för
respektive   debatt.   Den   tid  som   åtgått   för
handläggningen  kan  inte  utifrån  konstitutionella
utgångspunkter bedömas vara obefogad.
Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.
2 Vissa frågor med anknytning till
EU
2.1 Statsrådet Leif Pagrotskys handläggning
av en fråga i EU om samarbetet inom
turismpolitiken
Anmälan
I en granskningsanmälan, bilaga  A  2.1,  begärt att
utskottet    prövar   statsrådet   Leif   Pagrotskys
handläggning av  en  fråga  i  EU om samarbetet inom
turismpolitiken. Bakgrunden till  anmälan är att EU-
nämnden  vid sitt sammanträde den 21  november  1997
samrådde  med   statsrådet   Pagrotsky   inför   ett
ministerrådsmöte  den  26  november  om ett planerat
samarbete   inom  turismpolitiken.  Enligt   anmälan
framgår det av  de stenografiska uppteckningarna att
det vid sammanträdet  fanns  en  majoritet  inom EU-
nämnden  som av subsidiaritetsskäl förespråkade  att
Sverige  i  ministerrådet  borde  motsätta  sig  det
föreslagna     samarbetet.     Av    Närings-    och
handelsdepartementets        återrapport        från
ministerrådsmötet  framgår  emellertid  att  Sverige
inte motsatte sig förslaget när  det  behandlades  i
ministerrådet.  Anmälaren  anser  att  utskottet bör
pröva  om  statsrådet Pagrotskys instruktioner  till
den  svenske   representanten   vid   ministerrådets
sammanträde  utformats  i  enlighet  med EU-nämndens
ställningstagande.
EU-ärendet
År 1996 presenterade kommissionen ett  förslag  till
ett  nytt  flerårigt  program för turism (1997-2000)
kallat Philoxenia. Till grund för förslaget låg dels
utvärderingen av den genomförda  handlingsplanen för
stöd till turism inom unionen (1993-1995),  dels den
grönbok  om  turismens framtida roll i unionen,  som
kommissionen lade fram våren 1995.
Grönboken   presenterades    vid    turismrådets
sammanträde  den 13 maj 1996. Inför det sammanträdet
hade  statsrådet   Björn  von  Sydow,  som  vid  den
tidpunkten   var   ansvarig    i    regeringen   för
turismfrågor, den 10 maj informerat och  samrått med
EU-nämnden.  På  sammanträdet sade statsrådet  bl.a.
följande: "Förslaget  från  vår sida är att vi skall
vara måttfullt aktivistiska på denna punkt. Vi skall
inte  vara  helt  negativa.  Man  inser  att  turism
uppenbart   är   en   väldigt  stor  del   av   både
nationalprodukt och sysselsättning  i  andra länder.
Man kan förstå att de vill sätta turism på agendan."
Efter   den  efterföljande  diskussionen,  där   det
framkom delade  meningar  om  hanteringen  av turism
inom  EU,  sammanfattade  ordföranden  med följande:
"Jag bedömer ändå att rådet från nämnden  är  ganska
enigt: att visa en betydande återhållsamhet men  dra
nytta av de möjligheter som finns."
Vid ministerrådets sammanträde den 13 maj framhöll
Sveriges    företrädare,    enligt    återrapporten,
turismens    betydelse.    Turismen    bidrar   till
kunskapsutveckling  och kulturell utveckling.  Vissa
insatser  kan  vara  värdefulla  på  det  gemensamma
planet, andra på nationella och regionala nivåer. De
svenska företrädarna menade  också att fördraget ger
en   tillräcklig   legal   bas  för  de   gemensamma
åtgärderna.
Förslaget behandlades vid sex  möten  i den berörda
rådsarbetsgruppen,   vilket   resulterade   i    ett
kompromissförslag  från  ordförandelandet  (Irland).
Två  turismråd,  den  5  november  1996  och  den 18
december  1996, ställdes in på grund av att Tyskland
meddelade sin avsikt att rösta emot förslaget. Under
Nederländernas   tid   som   ordförandeland,  första
halvåret 1997, togs frågan inte upp till behandling,
men på hösten samma år väckte Luxemburg den igen och
lade  fram det här aktuella ändrade  förslaget  till
Philoxenia.
Det  övergripande  målet  för  programmet  är  att
stimulera  kvalitet  och  konkurrenskraft  inom  den
europeiska   turistnäringen   genom  samordning  och
samarbete  så  att  den  bidrar  till  tillväxt  och
sysselsättning.   De   specifika   målen    i    det
ursprungliga förslaget var:
Förbättra kunskaperna inom turismområdet.
Förbättra de rättsliga och ekonomiska villkoren för turismen.
Öka den europeiska turismens kvalitet.
Öka antalet turister från tredje land.
I  det  ändrade  förslaget  från  Luxemburg återstod
endast  de  två  förstnämnda.  Det  första  delmålet
avsågs  kunna  nås  genom  att information  som  rör
turismnäringen  skall utarbetas  och  sammanställas,
utbyte   av   sakkunskap   skall   underlättas   och
resultatet skall spridas. Det andra målet skulle nås
genom att turismnäringens intressen beaktas i övriga
tillämpliga gemenskapsprogram.  Vidare  skall  övrig
tillämplig      gemenskapspolitik     bevakas     ur
turismsynpunkt och  samarbetet  med medlemsstaterna,
turismnäringens   företrädare   och   andra   parter
förstärkas.
Ordförandelandet   föreslog   att  budgeten   för
programmet skulle omfatta 15 miljoner  ecu  för  fem
år.
Förslaget  behandlades  vid  tre  sammanträden  i
rådsarbetsgruppen.  Vid det sista tillfället, den 20
oktober,   meddelade   Tyskland    att   landet   av
finansiella skäl inte kunde acceptera förslaget. Det
luxemburgska     ordförandeskapet    utlyste     ett
ministerrådsmöte den  26 november 1997 och förde upp
beslut om förslaget till Philoxenia på dagordningen.
För beslut krävs enhällighet  enligt  artikel 235 i
Romfördraget.
Samrådet i EU-nämnden den 21 november 1997
Inför  EU-nämndens sammanträde den 21 november  1997
upprättades   en   promemoria   vid   Närings-   och
handelsdepartementet  där  ett  förslag  till svensk
ståndpunkt    presenterades.    Enligt   promemorian
bedömdes  förslaget  från ordförandelandet  ligga  i
linje med de synpunkter  som Sverige har beträffande
samarbetet  inom  unionen på  turismområdet.  Vidare
anförs att Sverige vid olika tillfällen har framfört
att  det  inom  vissa   områden  är  värdefullt  att
gemenskapen  genomför  aktiviteter  medan  det  inom
andra  områden  är  naturligt   att   insatser   och
aktiviteter   avseende   turism   helt   baseras  på
nationella program och förhållanden.
Vid  EU-nämndens sammanträde samrådde nämnden  med
statsrådet Leif Pagrotsky. Samrådet inleddes med att
departementssekreterare   Ann-Charlotte  Bernhard  i
korthet  föredrog ärendet och  Sveriges  ståndpunkt.
Därefter vidtog  en  diskussion  där företrädare för
alla   partier  utom  Socialdemokraterna   framförde
åsikten  att  Sverige borde rösta nej till förslaget
vid rådets möte. Ordföranden konstaterade då att det
saknas majoritet  för  att  stödja  förslaget.  Leif
Pagrotsky sade då att han menade att det är en fråga
som  Sverige  inte  har någon entusiasm för. Däremot
har regeringen inte ansett  att  det finns anledning
att hindra de länder som vill genomföra  programmet.
Om  Sverige  skulle  lägga  in ett veto vore det  en
ganska offensiv åtgärd som riskerar  att  skapa  ett
antal  "ovänner".  "Att  inta  en så hög profil i en
fråga  där man har ganska svagt engagemang  är  inte
riktigt  kutym."  Han anser att Sverige koncentrerar
sig  på frågor där vi  har  ett  starkt  engagemang.
"Några  allmänna bråkstakar i stort och smått i alla
möjliga frågor som vi inte är så angelägna om brukar
vi inte tycka  att  vi  skall  vara."  Han fortsatte
därefter  med  att erinra om att ett annat  land  av
allt att döma kommer  att  säga  nej till förslaget.
Eftersom förslaget kräver enighet för att genomföras
skulle det innebära att förslaget inte kommer att få
stöd  i  rådet.  I  ett  av  de  följande   inläggen
kommenterar  Lars Tobisson (m) Pagrotskys inlägg  på
följande   sätt:    "Jag    uppskattar   statsrådets
inställning att Sverige skall tänka på sitt anseende
och inte bråka i enskilda frågor  där man har dåligt
på  fötterna." Han tillade att "man  väl  får  ha  i
åtanke  att  vi  tidigare  inte  har uppträtt på ett
sådant  sätt  att vi avvisat dessa saker".  Därefter
säger han: "Om  det  inträffar  att  vi blir ensamma
finns det ingen anledning att lägga in ett veto. Men
vi  skall klart och tydligt låta framgå  att  vi  är
skeptiska   till   att   låta   turismen   vara  ett
samarbetsområde inom unionen. Är det så att Tyskland
gör allvar av sin avsikt att gå emot skall också  vi
tillsammans  med  Tyskland  göra en markering så att
det framgår var vi står."
Ordföranden sammanfattade diskussionen  på följande
sätt: "Jag konstaterar att det finns ett utrymme för
att  du  använder  sunt förnuft. Det finns ändå  ett
svängrum."
Regeringens återrapportering
Av  Närings-  och handelsdepartementets  återrapport
framgår  att vid  turismrådets  sammanträde  den  26
november 1997  företräddes  Sverige  av tre personer
från  permanenta representationen i Bryssel.  (Ingen
av dessa  var närvarande vid EU-nämndens sammanträde
den 21 november.)  Av rapporten framgår att Tyskland
och Storbritannien sade  nej  till förslaget, varför
det  föll. Sveriges representanters  ståndpunkt  vid
mötet sammanfattas i återrapporten på följande sätt:
Åtgärder  för turism ligger främst på det nationella
planet. På  vissa  områden  som att öka kunskapen om
turism  kan  det  vara  motiverat   med   gemensamma
åtgärder.  Vi kan acceptera programmet då det  är  i
linje med vad  vi  anser  vara  rimligt.  Budget: 10
MECU.
Bestämmelser om samrådsförfarandet
Riksdagen  fattade den 7 juni 1994 ett principbeslut
om  att  införa   en   EU-nämnd.  I  samband  därmed
formulerades   nämndens  uppgift.   Regeringen   bör
underrätta  nämnden   om   frågor   som   avses  bli
behandlade  i  Europeiska  unionens råd samt rådgöra
med  nämnden om hur förhandlingarna  i  rådet  skall
föras   inför  beslut  som  regeringen  bedömer  som
betydelsefulla   och  i  andra  frågor  som  nämnden
bestämmer   (bet.   1993/94:KU18).   Den   rättsliga
regleringen av regeringens  skyldighet  att  samråda
med    EU-nämnden    finns    i    10   kap.   5   §
riksdagsordningen.
Samrådsförfarandet  i  EU-nämnden  har   sedermera
behandlats    av    konstitutionsutskottet   i   två
betänkanden. I betänkandet  Samverkan mellan riksdag
och  regering med anledning av  Sveriges  anslutning
till Europeiska  unionen  (1994/95:KU22)  behandlade
utskottet förslaget från talmanskonferensen  om  att
inrätta   en  EU-nämnd.  Utskottet  erinrade  i  det
sammanhanget   om   att   det   av   1   kap.   4  §
regeringsformen  framgår  att  det  är riksdagen som
stiftar  lag,  beslutar  om  skatt  till staten  och
bestämmer hur statens medel skall användas. Sveriges
relationer till andra länder är däremot  regeringens
prerogativ. Det är således regeringen som företräder
Sverige vid ministerrådets möten. Ett uttalande från
ett  riksdagsorgan  kan  inte bli bindande för  hela
riksdagen   och   ett   sådant   uttalande    saknar
konstitutionell     betydelse.     Med     nuvarande
grundlagsreglering  är  det  inte  möjligt  att till
något   eller   några   riksdagens   organ  delegera
uppgiften att fatta för regeringen bindande  beslut.
Utskottet  gjorde  emellertid  den  bedömningen  att
riksdagen  genom  EU-nämnden  i  praktiken  får  ett
inflytande  när det gäller Sveriges ståndpunkter vid
mötena i Europeiska  unionens  råd. Man bör nämligen
kunna  utgå  från  att  regeringen inte  kommer  att
företräda en ståndpunkt som  står  i  strid  med vad
nämnden har gett uttryck för i samrådet.
I  betänkandet EU-frågornas behandling i riksdagen
(1996/97:KU2)       återkom      utskottet      till
samrådsförfarandet.  Utskottet   tog  då  bl.a.  upp
frågan  om  vem  som  bör  företräda regeringen  vid
nämndens sammanträden. I ett yttrande till utskottet
anförde EU-nämnden (bet. 1996/97:KU2,  bil.  3)  att
det  är  angeläget  att statsråden är närvarande vid
nämndens sammanträden. Nämndens erfarenheter var att
diskussioner om Sveriges  förhandlingspositioner  är
meningsfulla  endast  om de förs med den som bär det
faktiska ansvaret för positionerna.  Nämnden tillade
emellertid   att   om   en  statssekreterare   skall
företräda  regeringen vid  rådsmötet  kan  det  vara
lämpligt att  också  hon  eller  han  är närvarande.
Konstitutionsutskottet   instämde   till   fullo   i
nämndens   uppfattning   om  värdet  av  statsrådens
närvaro. Vidare anförde utskottet  att de uttalanden
som nämnden gjorde i sitt yttrande borde kunna tjäna
som riktlinjer i denna fråga.
Utskottet tog även upp förhållandet att ordföranden
gör           sammanfattningar           beträffande
majoritetsförhållandena   i   syfte   att   klargöra
opinionsläget  i  nämnden.  Ett sätt att ytterligare
förtydliga   detta   opinonsläge    skulle,   enligt
utskottets  mening,  vara att nämnden avslutar  sina
överläggningar  med  regeringen  med  att  anta  ett
skriftligt uttalande.  Detta  uttalande  kan vara en
ren   tillstyrkan  eller  avstyrkan  av  regeringens
ståndpunkter.  Det  kan också innebära en förändring
och/eller       tillägg       till       regeringens
förhandlingspositioner. Föreligger flera meningar om
vad nämnden bör uttala får ordföranden avgöra vilken
mening som har de flestas stöd. Utskottet underströk
emellertid vad utskottet tidigare  anfört om att ett
uttalande  av  detta  slag  saknar formell  rättslig
betydelse.
Promemoria från Statsrådsberedningen
I   en   promemoria   av  den  24  mars   1998   har
Statsrådsberedningen som  svar  på  några frågor som
konstitutionsutskottet    ställt    förmedlat     en
promemoria     upprättad     vid     Närings-    och
handelsdepartementet, bilaga A 2.2.
När det gäller den ståndpunkt Sverige  har drivit i
frågan   innan   ärendet  kom  upp  till  beslut   i
ministerrådet  den   26   november   1997  anförs  i
promemorian   att   den  svenska  ståndpunkten   vid
rådsarbetsgruppens  tre  sammanträden  under  hösten
1997 har varit att ordförandeskapets  förslag hösten
1997 låg mer i linje med de synpunkter  som  Sverige
haft   beträffande   samarbetet   inom   unionen  på
turismområdet. På sammanträdena framfördes  dessutom
synpunkten  att det inom vissa områden är värdefullt
att gemenskapen  genomför aktiviteter medan det inom
andra  områden  är  naturligt   att   insatser   och
aktiviteter  för  turism  helt baseras på nationella
program och förhållanden.
Som  framgått  ovan  innehöll   det   ursprungliga
förslaget  fyra  punkter,  medan  det  förslag   som
Luxemburg   lade  fram  endast  innefattade  de  två
förstnämnda.  Av  promemorian  framgår  att  Sverige
bestämt har motsatt sig förslaget att EU bör bedriva
bl.a.  marknadsföring  i  USA  och Asien för att öka
antalet  turister  från  tredje  land.  Skälet  till
ståndpunkten är att det skulle innebära  en  kostsam
aktivitet  som  framför  allt skulle gynna de större
turistländerna. Vidare framgår  av  promemorian  att
Sverige har prioriterat ner det tredje förslaget att
öka  den europeiska turismens kvalitet. Motiveringen
är att  kvalitetsarbete  i  första  hand bör vara en
fråga för företagen inom näringen.
Vad avser Sveriges ståndpunkter till de två förslag
som återstod i Luxemburgs kompromissförslag anförs i
promemorian  att  beträffande det första  förslaget,
att förbättra kunskaperna  inom  turismområdet,  har
Sverige  ansett att det är viktigt med ett samarbete
inom  gemenskapen   när  det  gäller  att  förbättra
kunskapen  om  turismnäringen,  framför  allt  genom
statistik  och  forskning.   Beträffande  den  andra
punkten, att förbättra de rättsliga  och  ekonomiska
villkoren  för  turismen,  anförs att innebörden  av
förslaget  är  att turismnäringens  intressen  skall
beaktas i övriga  tillämpliga  gemenskapsprogram och
skall  bevakas i övrig tillämplig  gemenskapspolitik
samt   att    samarbetet   mellan   medlemsstaterna,
turismnäringens företrädare och andra berörda parter
bör förstärkas.  Det  har,  anförs  vidare,  Sverige
ansett  vara  en  rimlig  ambitionsnivå  som  det är
principiellt svårt att motsätta sig.
Sverige meddelade således i rådsarbetsgruppen  och
COREPER  att  vi  inte  motsatte oss ett program som
innehöll  de  av  ordförandeskapet   föreslagna  två
punkterna.
Beträffande vilka instruktioner statsrådet har gett
till  Sveriges representanter i turismrådet  den  26
november  1997  hänvisas  i svarspromemorian till en
ministerrådspromemoria daterad den 17 november 1997.
Denna promemoria innehåller  en  redovisning  av  de
ståndpunkter   som   Sverige   haft  inför  mötet  i
turismrådet och som återgivits ovan.
I svarspromemorian anförs vidare  att efter mötet i
EU-nämnden     den    21    november    informerades
representationen  i  Bryssel  om  att  majoriteten i
nämnden  inte  ville ha ett gemensamt turismprogram,
därför  att  man  ansåg   det   vara   en  nationell
angelägenhet. Representationen meddelades  också att
Sverige  skulle  markera  sin  skeptiska inställning
till  åtgärder  på gemenskapsnivå  men  att  utrymme
förelåg för en bedömning  vid  rådsmötet  av hur det
konkreta  agerandet skulle ske mot bakgrund  av  att
Tyskland aviserat  att  landet inte tänkte acceptera
förslaget. Vidare informerades  representationen  om
att  statsrådet Pagrotsky redovisat i EU-nämnden att
han ansåg  att  det fanns större och viktigare saker
som Sverige behövde slåss för och att det kanske var
onödigt  att  göra   sig   impopulär   bland   vissa
medlemsstater med denna fråga.
På frågan om skriftliga instruktioner har angivits
hänvisas  i promemorian till talepunkten beträffande
Philoxenia  (dvs. det skriftligt förberedda inlägget
från Sveriges  representant  vid  rådsmötet).  Denna
ändrades  så  att det framgick att Sverige anser det
naturligt  att  insatser  och  aktiviteter  avseende
turism   baseras   på    nationella    program   och
förhållanden    och    att    Sverige    anser   att
turismpolitiken i första hand är en angelägenhet för
medlemsstaterna.
Slutligen    lämnas    en    redogörelse    för
ministerrådsmötet   den   26   november   1997.   Av
promemorian   framgår   att   vid   mötet  deltog  i
statsrådet  Leif  Pagrotskys  ställe  för   Sveriges
räkning  ministern  Lars  Olof  Lindgren.  Härutöver
ingick  i  den  svenska  delegationen  ambassadrådet
Tomas  Dahlman och industrirådet Annelie  Mannertorn
från     Brysselrepresentationen.     Vad     gäller
representationens   agerande  och  överväganden  vid
rådsmötet nämns följande:
I  enlighet  med  vad  som  gäller  generellt  har
representationens agerande vid ministerrådsmötet den
26 november 1997 följt de instruktioner som lämnats.
Den  svenska  positionen  i  fråga   om   Philoxenia
presenterades   följaktligen  genom  att  Lars  Olof
Lindgren   vid  rådsmötet   återgav   innehållet   i
talepunkten. Detta skedde, enligt rådssekretariatets
stenografiska anteckningar, vid en tour de table vid
vilken  det  svenska   inlägget   gjordes   före  de
brittiska och tyska inläggen. De sistnämnda avvisade
i sina inlägg programmet. Härefter kunde ordföranden
efter separata överläggningar med Storbritannien och
Tyskland  konstatera  att  det  inte  förelåg  någon
möjlighet att fatta något enhälligt beslut i frågan.
Vidare  anförs  i  promemorian  att  det vid såväl
rådsmötet den 26 november som vid andra möten gäller
att  det  svenska  agerandet i rådets beslutsprocess
bör präglas av bl.a.  kontinuitet,  trovärdighet och
konstruktivitet.  Detta får dock inte  innebära  att
Sverige skall avstå  från  att  framföra sin åsikt i
olika  frågor.  Det  är  däremot  önskvärt  att  man
begränsar  sig  till  att framföra starkt  avvikande
uppfattningar till frågor  av  betydelse  och frågor
där  den  svenska  uppfattningen har förutsättningar
att    i    realiteten    påverka    slutresultatet.
Trovärdigheten för Sverige i olika frågor torde inte
kunna upprätthållas på längre  sikt om vi alltid tar
strid, oavsett frågans betydelse  och oavsett om den
svenska uppfattningen i frågan kommer  att  förändra
slutresultatet.   Den   aktuella   talepunkten   har
formulerats utifrån de ståndpunkter som redovisats i
EU-nämnden.  Å  ena  sidan  markeras  två gånger att
Sverige   anser   att  turismfrågor  främst  är   en
nationell angelägenhet. Å andra sidan noteras att vi
kan  acceptera  det  nedskurna   programmet   enligt
ordförandeskapets förslag.
Utskottets bedömning
Samråden under EU-nämndens sammanträden avslutas med
att  ordföranden  gör  sammanfattningar  i syfte att
klargöra   opinionsläget   i   nämnden.   Vanligtvis
konstateras att statsråden inte har en majoritet  av
ledamöterna  mot sin uppläggning. Det är möjligt för
nämnden att ytterligare klargöra opinionsläget genom
att anta ett skriftligt uttalande.
Ordförandens   sammanfattning   eller  EU-nämndens
uttalanden  är  inte  ett  mandat  i  strikt  mening
eftersom  det  är regeringen som företräder  Sverige
vid rådets sammanträden.  Internationella relationer
är  regeringens prerogativ.  Regeringen  är  således
ansvarig  för  hur  landet företräds i rådet även om
samråd   med   EU-nämnden    har   ägt   rum   inför
rådssammanträdet.   Konstitutionsutskottet   har   i
betänkandet 1994/95:KU22  s. 15 markerat detta genom
att  påpeka  att  riksdagen  har   möjlighet  att  i
efterhand granska regeringens agerande i rådet genom
att  använda de kontrollinstrument som  anges  i  12
kap. regeringsformen.
Trots   att   samrådet  inte  är  konstitutionellt
bindande är det ändå möjligt att betrakta resultatet
av     samrådet     som    ett     slags     mandat.
Konstitutionsutskottet  har tidigare konstaterat att
man  kan utgå från att regeringen  inte  kommer  att
företräda  en  ståndpunkt  som  står i strid med vad
nämnden   har  gett  uttryck  för  i  samrådet.   Av
utskottets  uttalanden följer att regeringen har ett
ansvar att följa EU-nämndens mandat.
Mandaten kan,  teoretiskt  sett,  innehålla  olika
komponenter.  Det  är  för  det första naturligt att
mandaten  rör ställningstagandet  i  sakfrågan.  Bör
Sverige stödja  aktuellt  förslag  eller ej? För det
andra kan det i mandaten också formuleras  hur stort
kompromissutrymme regeringen har. Regeringen har som
regel   ett  handlingsutrymme  för  att  kunna  göra
kompromisser  under  rådets  behandling av en fråga.
Nämnden kan i sitt mandat ange  inom  vilka  gränser
ett  sådant  kompromissutrymme finns. För det tredje
kan mandaten också innehålla nämndens uppfattning om
vilka andra länder  som  Sverige kan eller bör bilda
allianser med.
Vidare kan karaktären på  mandaten variera. För det
första  kan  de  vara mer eller  mindre  uttryckligt
uttalade. Vissa delar  av  ett  mandat  kan bygga på
underförstådda  förutsättningar.  För det andra  kan
mandaten  vara  mer eller mindre flexibla.  En  viss
flexibilitet är en  förutsättning  för  att  Sverige
skall   kunna  hävda  sina  intressen  under  rådets
förhandlingar.  Att  medlemsländernas representanter
inte är klavbundna av  sina  parlament  är  också en
förutsättning för att beslutsfattandet i rådet skall
kunna  vara  effektivt. Utskottet har senast i  sitt
yttrande   1997/98:KU9y   vidhållit   sin   tidigare
inställning  att  det inte är lämpligt att riksdagen
binder   regeringen   med    fastställda    förhand-
lingsdirektiv i EU-förhandlingarna.
I   det  aktuella  granskningsärendet  sammanfattade
nämndens ordförande i ett första skede att det fanns
en majoritet mot statsrådet. Efter ytterligare några
inlägg   avslutas  samrådet  genom  att  ordföranden
sammanfattar   med  att  statsrådet  har  ett  visst
handlingsutrymme  inom  vilket han bör använda "sunt
förnuft"  eftersom  det finns  "ett  svängrum".  Det
fanns  med  andra  ord  en   från   nämnden  uttalad
flexibilitet i mandatet.
De  inlägg  som  statsrådet  Pagrotsky  och   Lars
Tobisson  gjorde efter att ordföranden första gången
sammanfattat  samrådet  innebar att det borde finnas
viss   flexibilitet   med   hänsyn    till   möjliga
alliansbildningar.  Flexibiliteten  i  mandatet  bör
således  tolkas  på så sätt att Sverige inte  ensamt
skulle  säga nej till  det  aktuella  förslaget  och
därmed hindra förslaget.
Vari flexibiliteten  består  uttalades  emellertid
inte  helt  explicit, utan det finns också möjlighet
att  tolka mandatet  på  så  sätt  att  Sverige  bör
undvika  att  skifta  ståndpunkt  i ett sent skede i
beslutsprocessen, särskilt som frågan  inte bedömdes
ha  någon  särskilt  stor  vikt. Både inlägget  från
statsrådet  och inlägget från  Tobisson  hade  denna
innebörd. En  återkommande synpunkt i inläggen under
samrådet var dessutom  att  Sverige  borde hävda att
turism inte borde vara en angelägenhet  för  EU. Att
döma  av  svarspromemorian från Statsrådsberedningen
tolkades mandatet  som  att  dessa olika aspekter av
samrådet också var införstådda  i  nämndens  mandat.
Således   ändrades  talepunkten  för  att  tydligare
markera Sveriges  åsikt  i  denna  del samtidigt som
Sverige inte ändrade sin tidigare intagna ståndpunkt
att  säga  ja  till förslaget, i medvetande  om  att
Tyskland med största  sannolikhet  skulle  komma att
rösta nej.
En förutsättning för att samrådet skall fungera som
avsett är att de personer som representerar  Sverige
i rådet har fått fullständig och korrekt information
om  vad  som  förevarit vid EU-nämndens sammanträde.
Detta är särskilt viktigt när samrådet föranleder en
ändring   av  förhandlingsuppläggningen.   Utskottet
utgår från att regeringen tillämpar sådana rutiner i
Regeringskansliet  att  detta  kan tillförsäkras och
att  regeringen vidtar åtgärder i  den  utsträckning
som rutinerna behöver förbättras.
Konstitutionsutskottet  vill erinra om vad utskottet
tidigare  uttalat  om  att man  kan  utgå  från  att
regeringen inte kommer att  företräda  en ståndpunkt
som  står  i strid med vad nämnden har gett  uttryck
för i samrådet.  Samtidigt  kan  situationer uppstå,
t.ex.  på  grund  av  ändrade  omständigheter,   som
innebär  att  regeringen  kan  bedöma  att  Sveriges
intressen  bäst  företräds  genom  att  den  svenska
ståndpunkten    avviker    från   nämndens   mandat.
Regeringen måste ha ett visst  handlingsutrymme  vid
rådssammanträdena.   Enligt  konstitutionsutskottets
bedömning måste det emellertid föreligga mycket goda
skäl för regeringen att  göra  en  sådan  avvikelse.
Några  sådana  skäl  har  dock inte förelegat i  det
aktuella fallet.
Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.
2.2 Regeringens beslut om sekretess
beträffande en studie om Sveriges
genomförande av vissa direktiv på
miljöområdet
Ärendet
I  en granskningsanmälan, bilaga  A  2.3,  har  till
konstitutionsutskottets      granskning      anmälts
regeringens   beslut  om  sekretess  beträffande  en
studie  om  genomförande   av   vissa   direktiv  på
miljöområdet.        Enligt        anmälan       bör
konstitutionsutskottet      granska      regeringens
handläggning  när  det  gäller  hemligstämpling   av
rapporten.  Utskottet  bör  granska  hur  regeringen
tillämpat   reglerna   om   sekretess  och  allmänna
handlingars offentlighet. Frågan är enligt anmälaren
bl.a.   om   rapporten  kan  anses   skada   svenska
mellanfolkliga  förbindelser  om  den offentliggörs.
Anmälaren framhåller att det måste  anses värdefullt
med  en enhetlig bedömning i denna typ  av  ärenden.
Regeringens beslut ger enligt anmälaren intrycket av
att man  vill  förhindra  granskning  och  en  öppen
debatt om miljöpolitiken.
Till  grund  för  granskningen  har bl.a. legat en
promemoria upprättad inom Miljödepartementet, bilaga
A   2.4.   Utfrågning   har   vidare   hållits   med
miljöminister Anna Lindh, bilaga B 1.
Bakgrund
Gällande regler
Sedan den 1 januari 1995 gäller enligt 2  kap.  1  §
sekretesslagen  (1980:100) sekretess för uppgift som
angår Sveriges förbindelser  med  annan stat eller i
övrigt  rör annan stat, mellanfolklig  organisation,
myndighet  eller  medborgare eller juridisk person i
annan stat eller statslös,  om det kan antas att det
stör Sveriges mellanfolkliga  förbindelser  eller på
annat sätt skadar landet om uppgiften röjs.
Utgångspunkten  är  sedan  den  1 januari 1995 att
sekretess inte gäller för uppgifter som rör Sveriges
förbindelser  med andra stater eller  mellanfolkliga
organisationer.  Tidigare rådde för sådana uppgifter
en presumtion för  sekretess.  Ändringen  var enligt
proposition 1994/95:112 motiverad i första  hand  av
en  strävan  att  även  inom  ramen  för ett svenskt
deltagande i EU-samarbetet säkerställa  rätten  till
insyn  i  allmänna  angelägenheter.  I propositionen
uttalade  regeringen  att  den  avsåg  att  vid  ett
svenskt  medlemskap i EU noga följa utvecklingen  på
området  och   att   den   är  beredd  att  överväga
ytterligare åtgärder för öppenhet.
Tidigare granskning i konstitutionsutskottet
Under   riksmötet  1995/96  företog   utskottet   en
granskning av regeringens tillämpning av reglerna om
allmänna  handlingar  i  ärenden  som  rör  Sveriges
förhållande  till EU. Granskningen hade sin grund  i
en anmälan i vilken det framhölls att det bl.a. från
journalisthåll  hade  framförts  kritik  mot att det
sedan Sverige blivit medlem i EU hade blivit svårare
att  från Regeringskansliet få ut inkomna handlingar
som t.ex.  berörde  Sveriges  förhållande till EU på
olika   områden.   I   sin  bedömning   konstaterade
utskottet att det hade gått  för kort tid för att en
mer   ingående   utvärdering  av  Regeringskansliets
hantering  av  EU-handlingar   skulle  kunna  göras.
Frågan  borde enligt utskottets mening  bli  föremål
för granskning sedan en längre tid hade förflutit.
Regeringens beslut den 19 december 1997
I ett beslut  den 19 december 1997 avslog regeringen
en begäran om att få ta del av en studie om Sveriges
genomförande av  vissa  direktiv på miljöområdet som
erhållits av Europeiska kommissionen.  Som  skäl för
sitt  beslut  anförde  regeringen  att  handlingarna
innehåller uppgifter som angår Sveriges förbindelser
med en mellanfolklig organisation. Det kunde  enligt
regeringen  antas  att  det  skulle  störa  Sveriges
mellanfolkliga  förbindelser  eller  på  annat  sätt
skada landet om uppgifterna röjdes. Sekretess gällde
därför   för   uppgifterna   enligt   2   kap.  1  §
sekretesslagen.
Utskottet  har  från Regeringskansliet inhämtat  att
regeringens beslut  avser  en  studie  upprättad  av
advokatbyrån   Lagerlöf   &   Leman  på  uppdrag  av
Europeiska     kommissionen.    Regeringen     hävde
hemligstämplingen den 9 februari 1998.
Promemoria från Miljödepartementet
I en promemoria  upprättad  inom  Miljödepartementet
den 6 mars 1998 anförs att den rapport  som  avses i
granskningsärendet beställts av kommissionen för att
ge underlag för kommissionens granskning av Sveriges
genomförande    av    ett    antal   rättsakter   på
miljöområdet. Motsvarande rapporter  har tagits fram
för de andra nya medlemsstaterna. Det  var  känt  på
departementet  att  kommissionen  hade  beställt  en
sådan   underlagsrapport.   Miljödepartementet  fick
efter kontakter med kommissionen  del  av ett utkast
till konsultrapporten i december 1997.
En   begäran   att   få   del  av  utkastet  till
konsultrapporten kom till Miljödepartementet  den 17
december  1997.  Berörda tjänstemän på departementet
gjorde preliminärt  bedömningen  att  uppgifterna  i
rapporten  omfattades  av  sekretess med hänsyn till
förbindelserna  med  kommissionen.  Som  ett  led  i
sekretessbedömningen  togs   en   kontakt   med  den
ansvariga   tjänstemannen   på  kommissionen.  Denne
tjänsteman förklarade att kommissionen  motsatte sig
att  handlingen lämnades ut, eftersom den  bara  var
ett   utkast    och    ett   bakgrundsmaterial   för
kommissionens ställningstaganden.  Den  konsult  som
fått  i uppdrag att skriva rapporten hade åtagit sig
att inte offentliggöra den.
Skälen för regeringens ställningstagande i beslutet
den 19  december  1997  att inte lämna ut dokumentet
var   den   negativa   inverkan    på   de   svenska
förbindelserna med kommissionen som  kunde ha blivit
följden   av   ett   utlämnande,  med  hänsyn   till
handlingens  karaktär av  internt  underlagsmaterial
för  kommissionen   och  till  den  inställning  som
kommissionstjänstemannen hade gett uttryck för.
I   promemorian   anförs    avslutningsvis    att
kommissionen  i  början av februari 1998 lämnade nya
uppgifter  om bl.a.  vilken  sekretessklassificering
slutversionen  till rapporten skulle få inom EU. Med
hänsyn till att kommissionen vid den tidpunkten fått
del av slutversionen  av rapporten och med beaktande
av de nya uppgifter som  erhållits  fanns  det  inte
längre     skäl     att     hålla    rapportutkastet
sekretessbelagt,  utan dokumentet  kunde  lämnas  ut
till alla som önskade ta del av det.
Utfrågning med miljöminister Anna Lindh
Utskottet har den 17 mars 1998 hållit utfrågning med
miljöminister Anna Lindh. Vid utfrågningen biträddes
hon av departementsråden  Stefan  Rubenson  och  Per
Bergman.
Anna  Lindh uppgav att den ifrågavarande rapporten
var  ett  underlagsmaterial   för  kommissionen  och
alltså inte uttryck för något ställningstagande. Det
var  ett  internt  arbetsmaterial  som  kommissionen
använde. Departementet  fick  under  hand del av ett
utkast  till  rapporten. När detta skedde,  påpekade
kommissionen att det rörde sig om ett utkast till en
rapport, att den inte skulle offentliggöras  och att
den  inte  ens skulle  lämnas  till  Sverige  i  sin
slutliga form.  Kommissionen  ville  inte  att detta
utkast  skulle lämnas ut. Detta var skälet till  att
regeringen  i december 1997 beslutade att inte lämna
ut  utkastet  till   en   journalist.   Reglerna  om
utrikessekretess  gäller  ju  där det kan antas  att
Sveriges internationella relationer  skadas,  om  en
uppgift  lämnas  ut.  Kommissionen klargjorde mycket
tydligt att detta var ett sådant fall.
Anna   Lindh   uppgav   vidare   att   man   från
Miljödepartementets sida är  mycket  mån om öppenhet
och  att  man  klargjorde att så snart frågan  kunde
anses   färdigbehandlad   av   kommissionen   skulle
konsultrapporten offentliggöras. Från departementets
sida klargjorde man att det var en tidsfråga och att
man först  ville  låta  kommissionen  själv behandla
konsultrapporten.
När det gäller det administrativa förfarandet kring
en sekretessprövning uppgav departementsrådet Stefan
Rubenson att Sverige i det praktiska arbetet har två
miljöråd   i   Bryssel   som  tjänstgör  på  svenska
representationen  i  Bryssel.   Dessa  miljöråd  har
daglig  kontakt  med  de  olika generaldirektoraten,
särskilt med GD XI, som var  det direktorat som hade
beställt den aktuella rapporten. Från departementets
sida  har  man åtminstone varje  vecka  kontakt  med
tjänstemän   från    kommissionen.   Man   kände   i
departementet till att  rapporten fanns. Enligt hans
minnesbild var det ett utkast  som  en tjänsteman på
den svenska representationen hade fått tillgång till
som  kom  departementet  till del, med kommissionens
goda minne att departementet  under hand kunde få ta
del   av   rapporten.  Rapporten  diariefördes   och
hemligstämplades  i  departementet.  Därefter kom en
förfrågan från en journalist om att få ut rapporten.
Beträffande     sekretessprövningen     uppgav
departementsrådet   Per   Bergman   att   man   från
departementets  sida  visste  att kommissionen ville
hålla  rapporten  konfidentiell,  men  departementet
ville ändå ha en kontakt  med  kommissionen  för att
reda  ut frågan. Tjänstemannen på kommissionen,  som
har ansvaret  för  genomförandefrågor  i förhållande
till Sverige, gav den uppgift som senare  skrevs  på
originalhandlingen,  där  man  starkt underströk att
man  inte  ville  att handlingen skulle  lämnas  ut.
Därefter kunde regeringen göra sin bedömning.
Miljöminister Anna  Lindh  påpekade  vidare att det
finns en del material som är tillgängligt  för  alla
medlemsländer.  Det  finns också en del material som
Sverige  inte  ens  har  rätt  att  få  ut.  Internt
arbetsmaterial inom EU tillhör  sådant  som  man kan
arbeta  med  utan att låta Sverige få se den typ  av
utkast  som  det   här  handlar  om.  Att  då  följa
sekretessreglerna åtminstone initialt är viktigt för
att Sverige även i fortsättningen skall få ta del av
utkast till underlag  som  är av intresse och vikt i
Sverige.
Vidare uppgav Anna Lindh att  det  är  viktigt  att
klargöra  att  EU  inte ens hade kommit så långt som
att tänka sig att detta  dokumtent skulle lämnas ut.
Hon hade själv frågat kommissionen om detta och fått
som svar ett bestämt tillsägande  att  den här typen
av  internt  arbetsmaterial inte fick lämnas  vidare
och  att  Sverige,   om   vi   lämnar   ut   interna
arbetsmaterial  som  vi  bara  får  se  under  hand,
riskerar   att   inte   få   se  sådant  material  i
fortsättningen. Enligt miljöministern är det viktigt
att i arbetet för öppenhet i EU arbeta offensivt för
detta, men utan att överträda  det  som  kan  tyckas
vara självklara regler för EU - att man ibland  inte
vill lämna ut internt arbetsmaterial.
Anna  Lindh uppgav vidare att när det gällde t.ex.
den aktuella  rapporten  kunde  den innehålla sådant
som kommissionen inte på något sätt  stod bakom. Det
var  därför från kommissionens sida en  utgångspunkt
att när  departementet  fick  ta  del av materialet,
fick detta inte spridas eller ges offentlighet.  Det
skulle  skada  kommissionen, som indirekt skulle bli
ansvarig för ett  material  som  den  ännu inte hade
behandlat.  Det  kunde  enligt henne leda  till  att
kommissionen skulle tycka  att det är besvärligt att
lämna  väldigt  känsligt material  till  Sverige.  I
stället skulle man  få  vänta  tills  materialet  är
färdigbehandlat,  vilket  skulle  försämra  Sveriges
förhandlingsposition.
Därutöver   uppgav   Anna   Lindh   att  det  som
departementet  normalt  får  sig  tillsänt  och  som
gäller Sveriges relationer och åtaganden gentemot EU
utgörs   av   de  kommenterade  dagordningarna  till
paketmötena,  som  hålls  regelbundet  i  syfte  att
diskutera frågor  av  minsta  vikt  med kommissionen
angående  Sveriges genomförande av EG:s  rättsakter.
Dessa handlingar  är  hemliga  i  kommissionen,  men
Sverige  offentliggör dem. Där går det att följa vad
EU har för  synpunkter  på  Sveriges  uppfyllande av
olika direktiv.
Utskottets bedömning
Granskningen   föranleder   inget   uttalande   från
utskottets sida.
2.3 Utebliven redovisning från regeringen
av studien om Sveriges genomförande av
vissa direktiv på miljöområdet
Bakgrund
Detta  avsnitt  gäller  information till  riksdagens
jordbruksutskott om den studie rörande genomförandet
av  vissa  direktiv på miljöområdet  som  berörts  i
avsnitt 2.2.
Den  15  januari   1998   översände  kanslichefen  i
riksdagens jordbruksutskott till departementsrådet i
Miljödepartementet Stefan Rubenson  ett e-postmedde-
lande som bl.a. innehöll följande.
Enligt uppdrag från JoU framför jag härmed  önskemål
om  en  utfrågning inför JoU vid sammanträdet tisdag
den 20 januari  kl.  10.00-10.30.  Utskottet  önskar
information   om   den  EU-rapport  angående  svensk
miljöpolitik som enligt  uppgift  i medierna belagts
med utrikes sekretess. Sammanträdet är slutet.
I jordbruksutskottets protokoll från  den 20 januari
1998 redovisades följande:
§ 1  Utfrågning med Miljödepartementet
Statssekreteraren     Måns     Lönnroth     och
departementsrådet    Per   Bergman   in-    formerar
utskottet  om  en  konsultrapport,  som  utförts  på
uppdrag av EU-kommissionen  och  som  avser Sveriges
genomförande   av   EU:s  miljörättsliga  regelverk.
Rapporten granskas för  närvarande  av kommissionen,
som  planerar att i februari 1998 anordna  ett  möte
med Miljödepartementet  för diskussion av rapporten.
Regeringen   har   beslutat  att   i   detta   skede
sekretessbelägga rapporten  med  stöd  av 2 kap. 1 §
sekretesslagen.
Ordföranden erinrar om att regeringen enligt  4 kap.
10  §  riksdagsordningen  är  skyldig  att informera
utskottet i fråga om arbetet inom EU.
Måns Lönnroth meddelar att regeringen i  detta skede
inte  önskar  informera  utskottet  om innehållet  i
rapporten. När kommissionen slutfört  sin granskning
av  rapporten  är  regeringen  givetvis  beredd  att
återkomma till utskottet med information.
Granskningsärendet
Den    21    januari   1998   anmäldes   regeringens
(miljöministerns)   agerande   för   granskning  med
hänvisning till bestämmelserna i  4 kap.  10, 12 och
15  §§  riksdagsordningen,  bilaga  A 2.5. I anmälan
framhålls  att  frågan  om öppenhet i EU-arbetet  är
viktig. Regeringens agerande  i det aktuella ärendet
innebär   att  riksdagens  insyn  i   pågående   EU-
verksamhet kraftigt begränsas.
Den  10  februari   1998   överlämnade  regeringen
rapporten till jordbruksutskottet.
Som  svar  på  tre frågor som konstitutionsutskottet
ställt   med   anledning    av    granskningsanmälan
upprättades  den 6 mars 1998 inom Miljödepartementet
en promemoria, bilaga A 2.4.
Den  17  mars 1998  höll  konstitutionsutskottet  en
offentlig  utfrågning med miljöministern Anna Lindh,
bilaga B 1.
Gällande regler
Enligt 4 kap.  10 § första stycket riksdagsordningen
skall statlig myndighet  lämna upplysningar och avge
yttrande, då utskott begär  det,  om ej annat följer
av 12 § andra stycket (offentlig utfrågning).  Sådan
skyldighet åligger dock regeringen endast i fråga om
arbetet   inom   Europeiska  unionen  på  utskottets
ämnesområde.
Den sistnämnda meningen  infördes  i  samband  med
Sveriges   inträde   i   EU.  Konstitutionsutskottet
tillstyrkte då ett motionsyrkande  om att det skulle
införas en skyldighet för regeringen  att  informera
riksdagsutskott   om   frågor  med  anknytning  till
Europeiska unionen på utskottets  ämnesområde  (bet.
1994/95:KU22).
Konstitutionsutskottet  hänvisade  till utskottens
viktiga roll och vikten av att de själva  tar ansvar
för  att hålla sig informerade om vad som händer  på
deras   område  inom  ramen  för  samarbetet  i  EU.
Utskottet  ansåg att en bestämmelse om möjlighet för
utskotten att  påkalla  information  från regeringen
borde  införas.  Det sagda innebär enligt  utskottet
inte någon reglering  av i vilken form informationen
lämnas. Den kan lämnas  skriftligen eller muntligen,
av statsråd eller någon tjänsteman som har god insyn
i den fråga som utskottets begäran gäller.
När  det gäller inhämtande  av  upplysningar  från
regeringen  i fråga om arbetet inom EU gäller enligt
4  kap.  10 § andra  stycket  riksdagsordningen  ett
minoritetsskydd  för  minst fem av ledamöterna i ett
utskott, i likhet med vad  som gäller vid inhämtande
av upplysningar från andra statliga myndigheter.
I sammanhanget kan vidare nämnas  att enligt 4 kap.
15 § riksdagsordningen kan tystnadsplikt  beslutas i
utskotten för ledamöter, suppleanter och tjänstemän.
Tystnadsplikten  inträder efter beslut av regeringen
eller utskotten men  kan  endast  avse  vad  som bör
hållas hemligt med hänsyn till rikets säkerhet eller
av  annat synnerligen viktigt skäl, som betingas  av
förhållandet till främmande stat eller mellanfolklig
organisation.
Regeringens ståndpunkt
Enligt     promemorian    från    Miljödepartementet
redovisades  vid sammanträdet med jordbruksutskottet
den 20 januari  1998  bakgrunden  till rapporten och
vad den omfattade. Vidare redovisades  att rapporten
i   sin   slutliga   version   skulle   användas  av
kommissionen som underlag för fortsatt granskning av
Sveriges  genomförande av EU:s miljöregler  och  att
kommissionen väntades använda delar av rapporten som
underlag för  ett s.k. paketmöte om genomförandet av
miljöreglerna som skulle hållas i mitten av februari
i Stockholm.
Konsultrapporten,   som  omfattar  ca  500  sidor,
innehåller en genomgång, artikel för artikel, av ett
femtiotal   rättsakter   med   en   redovisning   av
motsvarigheten i svensk lagstiftning.  Rapporten gav
inte uttryck för kommissionens uppfattning.
Med   hänsyn   till   rapportens   karaktär   av
underlagsmaterial  hade  regeringen  inte  genomfört
någon  detaljerad analys av dess innehåll och  kunde
således  inte  lämna  någon  information om huruvida
rapporten innehöll något som kunde  ha  konsekvenser
för svensk lagstiftning.
Den  bedömningen  gjordes att det  den 20  januari
kunde vara av intresse att lämna en mer övergripande
information om rapporten  och sedan återkomma med en
mer   utförlig    redovisning   när   kompletterande
material förelåg om kommissionens ställningstagande.
Det ansågs enligt promemorian inte  lämpligt  att  i
samband      med     denna     föredragning     till
jordbruksutskottet    överlämna    ett   preliminärt
underlagsmaterial  avsett  endast för  kommissionens
egen bedömning; ett material  som  vid  den aktuella
tidpunkten  omfattades av utrikessekretess.  Således
lämnades en kortare  muntlig lägesredovisning den 20
januari.  Den  12  februari   lämnades   ytterligare
information  till  jordbruksutskottet.  Som underlag
lämnades bl.a. en kopia av utkastet till rapporten.
Miljöminister     Anna     Lindh     har    vid
konstitutionsutskottets utfrågning framhållit att en
formell begäran att erhålla själva rapporten  aldrig
gjordes.  Hade så skett hade naturligtvis dokumentet
överlämnats.    Inom    departementet    uppfattades
jordbruksutskottets   begäran  som  en  begäran   om
information, på samma sätt  som departementet brukar
informera jordbruksutskottet  kring aktuella frågor.
Statssekreteraren besökte jordbruksutskottet  den 20
januari 1998 och informerade om att konsultrapporten
fanns,  om  att kommissionens bedömning av rapporten
ännu inte var  känd  och om att man skulle återkomma
till utskottet med mer  information  när  den fanns.
Det  fanns  vid  utskottssammanträdet den 20 januari
inte  så  mycket  att   redovisa   av  innehållet  i
rapporten. Det var ett oerhört komplicerat  material
och ganska meningslöst så länge man inte visste  vad
kommissionen  fäste  vikt vid. När statssekreteraren
hänvisade till att regeringen  inte  i  det aktuella
skedet  önskade informera utskottet om innehållet  i
rapporten handlade det om en innehållsmässig muntlig
information. Regeringen hade i och för sig en önskan
att   informera   utskottet   men    på   grund   av
uppgifternas    beskaffenhet    var    detta    inte
meningsfullt.
Miljöministern   framhöll  att  formellt  riktiga
önskemål från ett utskott  om  information  inom EU-
området   i   framtiden  kommer  att  tillgodoses  i
enlighet med lagstiftningen.
Utskottets bedömning
Utskottet vill  understryka att reglerna i 4 kap. 10
§  riksdagsordningen   innebär   en  skyldighet  för
regeringen  att lämna information i  EU-frågor  inom
respektive utskotts  ämnesområde, om utskottet begär
det.  För ett beslut att  inhämta  sådan information
från regeringen behövs bara att fem  ledamöter begär
det. Någon möjlighet för regeringen att  vägra lämna
den   begärda   informationen  av  sekretess-  eller
lämplighetsskäl   finns inte. Behovet av sekretess i
särskilt känsliga fall kan tillgodoses hos utskotten
bl.a.   genom  reglerna   i   riksdagsordningen   om
tystnadsplikt för ledamöter.
Det finns inte några särskilda formella krav på hur
en framställning om information skall vara utformad.
Beslutet   att   inhämta   information   framgår  av
utskottets  protokoll. Om det från regeringens  sida
inte  anses  tillräckligt   att  beslutet  förmedlas
muntligen eller via e-post genom  utskottets kansli,
kan självfallet ett protokollsutdrag överlämnas till
Regeringskansliet.
För  det fall en begäran om viss information  inte
innehåller    begränsningar    får    detta   enligt
konstitutionsutskottets  mening  uppfattas   så  att
regeringens  företrädare skall lämna all tillgänglig
information som  begärs under en utfrågning så länge
det   håller   sig   inom   ramen   för   utskottets
framställning.  Utskottet  kan  i  det  nu  aktuella
fallet konstatera  att  regeringen  genom  ansvarigt
statsråd brustit i detta avseende.
Utskottet   vill   emellertid  ta  fasta  på  att
miljöminister Anna Lindh under utskottets utfrågning
förklarat att formellt  riktiga  önskemål  från  ett
utskott  om  information inom EU-området i framtiden
kommer    att    tillgodoses    i    enlighet    med
lagstiftningen.  Konstitutionsutskottet  förutsätter
därvid att det aktuella  utskottet ges möjlighet att
komplettera  eller precisera  framställningen  innan
informationen   ges   om   detta   behövs   för  att
informationen inte skall vara bristfällig.
Granskningen  i  denna  del  föranleder inte något
uttalande i övrigt från utskottets sida.
2.4 Miljöminister Anna Lindhs agerande i EU
i en fråga om växthusgaser
Ärendet
I  en granskningsanmälan, bilaga  A  2.6,  har  till
utskottets  granskning  anmälts  miljöminister  Anna
Lindhs  agerande  som  representant i EU i frågan om
växthusgaser. Miljöministern  har enligt anmälaren i
ett  möte  med  EU:s  miljöministrar  drivit  igenom
möjligheten  för  Sverige   att   öka  utsläppen  av
växthusgaser inom ramen för en gemensam EU-strategi.
Enligt  anmälaren  är  den  linje som miljöministern
drivit  när  hon representerat  Sverige  i  EU  inte
förenlig   med  det   klimatpolitiska   beslut   som
riksdagen tog  1993. Anmälaren vill att KU prövar om
miljöministerns handlande är riktigt.
Bakgrund
I   februari   1993    överlämnade   regeringen   en
proposition till riksdagen  med  förslag om åtgärder
mot  klimatpåverkan  m.m.  (prop.  1992/93:179).   I
propositionen   föreslogs   riksdagen  godkänna  den
ramkonvention     om     klimatförändringar      som
undertecknades  under  Förenta nationernas konferens
om miljö och utveckling  i  Rio  de  Janeiro 1992. I
propositionen  gavs  även förslag till en  nationell
strategi  som  innebar att  koldioxidutsläppen  från
förbränning av fossila  bränslen skulle stabiliseras
till  1990  års  nivå  år  2000.  Jordbruksutskottet
anslöt  sig  i  sitt  betänkande   till  regeringens
bedömning  vad  gällde  mål  och  utformning  av  en
nationell strategi. Utskottet menade  att  strategin
innebar  såväl  en precisering som en skärpning  för
Sveriges  del  av  de   åtaganden  som  konventionen
innebär. Undertecknandet  av  FN:s  ramkonvention om
klimatförändringar och en svensk nationell  strategi
att till år 2000 stabilisera koldioxidutsläppen till
1990 års nivå godkändes av riksdagen den 28 maj 1993
(prop. 1992/93:197, 1992/93:JoU19, skr. 361).
Diskussioner   om  gemensamma  åtgärder  för  att
reducera koldioxidutsläppen  har förts även inom EU.
Inför FN-mötet om klimatfrågor  i  Kyoto  i december
1997 intensifierades dessa diskussioner. Strävan var
att  komma  fram  till ett gemensamt förhandlingsbud
från EU:s sida om bindande  utsläppsreduktioner  för
alla  industriländer  att  presentera  på FN-mötet i
Kyoto.   Samtidigt   fördes   diskussioner  om   hur
bördefördelningen av ett gemensamt  mål  mellan EU:s
medlemsstater skulle se ut.
Vid EU:s ministerrådsmöte den 3 mars 1997 nåddes en
överenskommelse  om  att  EU  skulle föreslå att  de
länder som skulle komma att omfattas av protokollet,
för sig eller tillsammans med andra  länder, till år
2010 skulle ha minskat utsläppen av växthusgaser med
15 %. Man enades också om att ett interimsmål för år
2005  skulle  fastställas vid ett senare  tillfälle.
Överenskommelsen  innebar  att  EU  gemensamt skulle
uppnå en utsläppsreduktion om 15 %. För  att göra en
uppskattning  om  vad  det skulle betyda i utsläpps-
minskning   för  varje  enskilt   medlemsland   hade
ordförandeskapet  utarbetat  en modell enligt vilken
olika hänsynstaganden gjordes  till ländernas skilda
förutsättningar att minska utsläppen, redan vidtagna
utsläppsminskningar   m.m.   Ländernas    nationella
målsättningar  vägdes  även in i beräkningarna.  Vid
ministerrådsmötet enades  man  om  vilka "indikativa
utsläppsindex"   som   skulle  vägleda  fördelningen
mellan  EU-länderna  av EU:s  gemensamma  minskning.
(Med  "indikativ"  menas   i   detta  sammanhang  en
indikation  på vad det gemensamma  förhandlingsmålet
skulle betyda för varje enskilt medlems-land.) Vissa
medlemsländer       ålades       att       genomföra
utsläppsminskningar,  som  mest med 30 %, medan  ett
utrymme skapades för vissa andra länder att öka sina
utsläpp, som mest med 40 %.  För  svensk del innebar
beräkningarna  av  bördefördelningen  att  utsläppen
skulle kunna öka med 5 %.
Frågeställning
Utskottets    granskningsfråga    gäller    huruvida
miljöministern  agerat  i strid med riksdagsbeslutet
1993  som innebar en utsläppsminskning,  då  hon  på
ministerrådsmötet  den 2-3 mars 1997 gått med på ett
gemensamt förhandlingsbud  för  EU  som  innebär att
Sverige får ett utrymme att öka sina utsläpp  med  5
%.
Statsrådsberedningens promemoria
Från     Statsrådsberedningen     har     en    inom
Miljödepartementet  upprättad  promemoria  översänts
med  kommentarer  och bakgrundsbeskrivning till  det
aktuella granskningsärendet,  bilaga A 2.7.
Miljöministerns agerande
I promemorian från Miljödepartementet formuleras tre
skäl till att miljöministern  har  agerat  riktigt i
frågan  om arbetet med att få till stånd en gemensam
EU-strategi    för   reduktion   av   utsläppen   av
växthusgaser.
För det första  har EU:s miljöministrar inte kommit
överens om något som  påverkar  det  klimatpolitiska
beslutet  från  1993.  Vid rådsmötet 2-3  mars  1997
enades EU:s miljöministrar  om  ett  förhandlingsbud
att   presentera   i   de  pågående  internationella
klimatförhandlingarna.
För det andra har Sverige  inte  som  det  sägs  i
anmälan  "drivit  igenom möjligheten för Sverige att
öka utsläppen av växthusgaser".  Vid  miljörådsmötet
har Sverige accepterat ett förhandlingsbud enligt en
indikativ  fördelning  av  EU:s eget förhandlingsbud
inom EU-kretsen. Denna s.k.  bördefördelning innebär
att Sverige har en möjlighet att  öka  utsläppen  av
koldioxid,  lustgas och metan med 5 % inom ramen för
EU:s  gemensamma  förslag  till  åtagande  om  15  %
utsläppsreduktion till år 2010.
För det  tredje  påverkas riksdagens beslut inte av
den indikativa bördefördelningen.  Bördefördelningen
är kopplad till förhandlingsbudet och kommer att ses
över när utfallet i de globala klimatförhandlingarna
är klart.
Bördefördelningen
I  Miljödepartementets  promemoria  görs   även   en
beskrivning  av hur bördefördelningen arbetades fram
inom EU. Förslaget till indikativ fördelning av EU:s
förhandlingsbud  har  sin grund i det arbete som har
pågått en längre tid inom  EU:s  rådsarbetsgrupp för
klimatfrågor.  Arbetet  med att utarbeta  positioner
inför      klimatkonventionens      förhandlingsmöte
påbörjades   på    allvar   under   det   italienska
ordförandeskapet våren  1996. Det arbetet gick ut på
att föreslå ett mål för gemenskapen  som helhet samt
att ge ett underlag för en kommande bördefördelning.
Medlemsländerna   anmodades   att   lämna   underlag
avseende  prognoser  av  utsläpp  och vidtagna eller
planerade åtgärder. Ordförandeskapet insåg snart att
ländernas  rapporter  var  svåra  att  jämföra   med
varandra,   varför   en   kompletterande  jämförelse
gjordes   med   EG-kommissionens    prognoser   över
utsläppsutvecklingen.  I  EG-kommissionens   prognos
bedömdes den svenska kärnkraften vara helt avvecklad
till år 2010 i enlighet med Sveriges riksdagsbeslut.
Det  irländska  ordförandeskapet fortsatte arbetet
med att nå fram till  en  bördefördelning  genom att
ånyo be medlemsstaterna om prognoser och effekter av
gemensamma     åtgärder.     Denna    gång    gjorde
ordförandeskapet ansträngningar  för  att materialet
från medlemsländerna skulle bli jämförbart.  Sverige
översände i oktober 1996 den prognos som återfinns i
Energikommissionens  s.k.  basscenario.  Det svenska
underlaget  kompletterades  i  november med material
som  visade  på  effekten  av åtgärder  som  behövde
vidtas   gemensamt  inom  EU  för   att   åstadkomma
reduktioner  på nationell nivå. Irländarna avslutade
arbetet  med  att   sammanställa  prognoserna  i  en
slutrapport. Någon enighet  kring  ett  förslag till
förhandlingsbud   vid  rådsmötet  i  december   1996
uppnåddes dock inte.
När  Nederländerna   tog   över   ordförandeskapet
försökte  de  finna  ett  sätt  att  enas kring  ett
förhandlingsmål genom att presentera en  modell  för
hur  bördefördelningen  kunde  räknas fram, den s.k.
triptychmodellen. Modellen tog hänsyn  till de olika
medlemsländernas   utsläpp   genom  att  skilja   på
utsläppen från elproduktion, energiintensiv industri
samt  utsläpp från övriga sektorer.  Med  hänvisning
till de beräkningar som för Sveriges del kunde göras
utifrån  modellen  föreslogs  att  Sveriges  utsläpp
skulle få öka med 22 % till år 2010 om all kärnkraft
var avvecklad vid den tidpunkten.
Under en workshop i Nederländerna den 16-17 januari
1997   diskuterades   den   s.k.   triptychmodellen.
Deltagarna  enades  om  att  ge  ordförandeskapet  i
uppdrag att på grundval av modellen  presentera  ett
förslag  till förhandlingsbud samt bördefördelningen
av detta bud.  I  sitt  arbete  med  att  ta fram en
bördefördelning  studerade  Nederländerna  även  den
rapport   som  sammanställdes  under  det  irländska
ordförandeskapet.  De  prognoser som där angavs sågs
som  möjliga  utsläppsreduktioner   för   de   olika
medlemsstaterna. Sverige har dock aldrig under denna
process  lämnat  något  förslag till förhandlingsbud
till ordförandeskapet utan  endast  angett prognoser
för den svenska utsläppsutvecklingen.
Rådsmötet och Sveriges ståndpunkter
Frågan om EU:s förhandlingsbud och bördefördelningen
mellan      medlemsländerna      behandlades     vid
ministerrådsmötet  den  2-3 mars 1997.  Inför  mötet
upprättades en skriftlig  s.k. ståndpunktspromemoria
där Sveriges övergripande målsättning framgick.
Av    denna    promemoria    framgår     enligt
Miljödepartementet  att  det  är  uppenbart  att man
skall  se  hela rådsslutsatserna som ett paket.  Där
anges även att  det  är  viktigt  att  EU  kan fatta
beslut om ett gemensamt förhandlingsbud eftersom det
handlar  om  att i ett avgörande läge påverka  andra
stora  aktörer   inom   klimatförhandlingarna.   Den
svenska  positionen  sägs  i  ståndpunktspromemorian
vara att Sverige skall verka för att få justera sitt
värde uppåt om andra länder kräver det för egen del.
(Någon  sådan  synpunkt framfördes  dock  aldrig  på
ministerrådsmötet.) I ett läge där nio medlemsländer
ansåg att de borde  få släppa ut mer växthusgaser än
vad som hade föreslagits av ordförandeskapet var det
enligt Miljödepartementet  angeläget  att  i  första
hand  stödja  kompromissen  och  förhindra att andra
medlemsstater   tog   i  anspråk  det  utrymme   som
erbjudits  Sverige.
Vidare   redovisar   Miljödepartementet   i   sin
promemoria  vilka  slutsatser  som  fastställdes  av
ministerrådsmötet den  4 december 1997. Där sägs att
den initiala fördelningen  skall utvärderas av rådet
före och efter protokollsförhandlingarna  med hänsyn
tagen   till   aktuell   händelseutveckling  och  de
principer och förhållningssätt som ligger till grund
för beräkningarna av den initiala bördefördelningen.
I rådsslutsatserna konstateras även att den initiala
bördefördelningen enbart innebär  en reduktion om 10
% för EU som helhet, vilket innebär  att ytterligare
ansträngningar kommer att krävas av medlemsstaterna.
Arbetet med att utforma gemensamma och  koordinerade
åtgärder skall därför fortsätta.
Slutligen citeras i Miljödepartementets  promemoria
miljöministern då hon i interpellationsdebatt  den 6
mars  informerade  riksdagen  om  innebörden  av den
initiala  fördelningen:  "Sverige  tillåts  öka sina
utsläpp  med 5 procent. Detta innebär dock inte  att
Sverige    behöver     utnyttja    detta    utrymme.
Bördefördelningen är heller inte slutlig utan kommer
att  revideras  med  ledning   av   beslut   om  att
ytterligare  gemensamma  åtgärder  skall fattas inom
unionen  så  att  man  med  säkerhet  kan  uppnå  en
femtonprocentig   reduktion   för  gemenskapen   som
helhet. Detta kommer att innebära  avvikelser  för i
stort    sett   alla   medlemsländer   från   de   i
rådsslutsatserna nu angivna utsläppsförändringarna.
Det  är  riksdagen   som   fattar   beslut   om  vår
klimatpolitik."
Utskottets bedömning
Granskningen  har  inte  givit  anledning till någon
kritik från konstitutionella utgångspunkter.
2.5 Regeringens användning av medel till
Europainformation
Bakgrund
Till  anslaget E 3 Europainformation,  utgiftsområde
5, anslogs  för budgetåret 1997 8,8 miljoner kronor.
I budgetproposition 1996/97:1 anförde regeringen att
Utrikesdepartementet  under  flera  år  bedrivit  en
omfattande  informationsverksamhet om det europeiska
integrationsarbetet.   En   sådan  saklig  och  bred
informationsverksamhet om regeringens  politik i EU-
frågor  inklusive  regeringskonferensen  var  enligt
propositionen    angelägen    även    i   framtiden.
Verksamheten   avsågs   även   framöver   bestå   av
publikationer  och  annat informationsmaterial  samt
seminarier m.m.
Enligt  regleringsbrevet   för  år  1997  avseende
anslaget Europainformation m.m.  är  en  saklig  och
bred informationsverksamhet om regeringens EU-arbete
viktig.  Verksamheten  skall enligt regleringsbrevet
bl.a. bestå av dokumentation  av  svensk  EU-politik
och   pågående   förändringar   inom  EU-samarbetet,
framtagandet av publikationer och  arrangerandet  av
seminarier  och  hearings.  Anslaget  disponeras  av
Regeringskansliet  och får belastas med utgifter för
projektanställning.
Genom beslut av Regeringskansliet  den  2  januari
1997  fastslås  att Utrikesdepartementet skall utöva
den    rätt    att    disponera     anslaget     för
Europainformation  m.m. som regeringen har tilldelat
Regeringskansliet.
Anmälan
I  granskningsanmälan,  bilaga  A  2.8,  anförs  att
informationsmaterialet  i  broschyren Jag är nyfiken
EU, som utgivits av Utrikesdepartementet i september
1997,  är  osakligt  på  åtminstone   tre   punkter,
nämligen     vad     gäller    beskrivningarna    av
Amsterdamfördragets       innehåll       beträffande
asylprotokollet,   den  nordiska   passunionen   och
handlingars  offentlighet  hos  EU:s  institutioner.
Anmälaren hänvisar  till att regeringen i begäran om
anslag   till   medel  för   Europainformation   för
budgetåret 1997 anförde  att  en  "saklig  och  bred
informationsverksamhet  om regeringens politik i EU-
frågor    inklusive    regeringskonferensen"     var
angelägen.       Anmälaren       hemställer      att
konstitutionsutskottet   granskar   hur   regeringen
handlagt  ärenden  som  innebär  användning   av  de
beviljade   medlen   till   Europainformation   inom
utgiftsområde  5  och  utrikesminister  Lena  Hjelm-
Walléns tjänsteutövning i detta avseende.
Utredningen
Utskottet  har  tagit  del  av Utrikesdepartementets
informationsbroschyr Jag är nyfiken EU.
I en promemoria inhämtad från  Statsrådsberedningen,
vilken  upprättats  inom  Utrikesdepartementet,  har
följande underlag lämnats, bilaga A 2.9.
UD har i promemorian lämnat en utförlig redogörelse
för den informationsverksamhet UD bedriver med de av
riksdagen anslagna medlen.  UD har också kommenterat
anmälarens  påstående  att  UD:s   broschyr  Jag  är
nyfiken EU är osaklig på åtminstone tre punkter.
När     det     gäller     inriktningen     av
informationsverksamheten  var  enligt promemorian UD
och riksdagens EU-nämnd överens  om  att,  efter det
att  EU 96-kommittén avslutat sitt arbete, gemensamt
ta ansvar  för att stimulera den offentliga debatten
kring  frågorna   i   regeringskonferensen   och  ge
företrädare  för  olika åsiktsyttringar utrymme  att
argumentera  för  sina   uppfattningar.   Enligt  en
promemoria   från  statssekreteraren  för  EU-frågor
skulle regeringens  informationsaktiviteter ha samma
huvudinriktning som den  utåtriktade  verksamhet som
bedrivits  av  EU  96-kommittén.  Seminarier  skulle
arrangeras,   snabb  och  lättläst  information   om
förhandlingsprocessen  spridas  till allmänheten via
nyhetsblad     och    Internet,    expertis     inom
Regeringskansliet  ställas  till  förfogande  för de
organisationer och andra som önskar information  och
diskussion    om    frågorna    som    kom   upp   i
förhandlingarna,  medierna få kontinuerlig  tillgång
till information om förhandlingsprocessen m.m.
Denna  inriktning  har   enligt   promemorian   i
granskningsärendet   legat   till   grund   för  den
omfattande  informationsverksamhet  UD  har bedrivit
kring  regeringskonferensen  sedan  sommaren   1996.
Ambitionen  har varit tydlig. Saklig information  om
regeringens EU-politik  och aktuella EU-frågor skall
spridas till en bred krets.  Ett  omfattande  arbete
har  lagts  ned  på  att  producera  och  nå  ut med
material samt att arrangera seminarier och stimulera
den offentliga debatten kring dessa frågor.
Broschyren Jag är nyfiken EU inleds med ett förord
av  utrikesministern,  som  ger  regeringens  syn på
Amsterdamfördraget.   Därefter   ges   en   relativt
kortfattad   beskrivning   av  de  förändringar  som
medlemsländerna    kommit    överens     om    genom
Amsterdamfördraget.     Ambitionen    har,    enligt
promemorian, varit att på  ett sakligt sätt redogöra
för dessa förändringar. Det  ligger  i  sakens natur
att en broschyr som skall vara lättillgänglig för en
bred  publik  är  relativt kortfattad. I promemorian
tillbakavisas anmälarens  påståenden om osakligheter
i broschyren.
Utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén
Enligt utrikesminister Lena  Hjelm-Wallén,  bilaga B
3,  var  syftet med kampanjen Jag är nyfiken EU  att
ytterligare   stimulera   intresset   för  EU.  Från
departementets sida ville man att allmänheten skulle
ställa   frågor  och  i  broschyren  hänvisas   till
riksdagens    EU-upplysning,    men    också    till
riksdagspartierna.   En   bred   och  lättillgänglig
information  kan  inte gå in i alla  detaljer,  utan
måste av naturliga  skäl lämna en del frågor för att
vara lättillgänglig.  Lena  Hjelm-Wallén menar själv
att   det  som  gjorts  är  sakligt   och   korrekt.
Broschyren är enligt henne ingen partsinlaga utan en
saklig   redogörelse   för   vad  Amsterdamfördraget
innehåller.  Där  görs  en saklig  genomgång  av  de
frågor  där Sverige och dess  regering  har  arbetat
särskilt  starkt,  dvs.  de  områden  som  har varit
prioriterade. Dessa är områden som har förankrats  i
riksdagen.   Utrikesministern   anser   att  det  är
naturligt att svenska folket får del av vad  Sverige
som  land  satsat  på  i  en förhandling och vad som
uppnåtts.  Dessutom beskrivs  förhandlingsresultatet
beträffande  andra  frågor, som andra länder drivit,
t.ex. asylprotokollet.  Det hade Sverige gärna velat
vara utan, men andra länder  ville  ha  det.  De som
står för informationen är hon själv, i förordet, och
Regeringskansliet.   Materialet   utformades  av  en
journalist    i    mycket    nära   samarbete    med
Regeringskansliets tjänstemän. Användningen av medel
till produkten godkändes på tjänstemannanivå.
Lena Hjelm-Wallén anser inte att Amsterdamfördraget
innebär  någon  avvikelse  från  Genèvekonventionen,
vilket  anmälaren  gjort  gällande. Hon  anser  inte
heller   att   Amsterdamfördraget   inskränker   den
nordiska  passunionen   på  något  sätt,  något  som
däremot    anförts    i    granskningsanmälan.    Om
Amsterdamfördraget  ratificeras   införs   också  en
konstitutionell ordning i EU som liknar den  svenska
offentlighetsprincipen,  även  om  det  bara  är ett
första  steg  som måste följas av flera. Det innebär
alltså inte att  allt  är  precis  som  den  svenska
offentlighetsprincipen, men att vi har kommit en bra
bit på väg. Enligt utrikesministern är det dock inte
realistiskt   att  tro  att  EU  kommer  att  införa
meddelarfrihet av svensk modell.
Som  svar  på  frågan   varför   inga  EU-kritiska
organisationer  räknats  upp i broschyren  bland  de
organ  som  kan svara på frågor  anför  Lena  Hjelm-
Wallén att de som vill ha material från olika sådana
organisationer   kan   få  det  via  riksdagens  EU-
upplysning.  Hon  är  inte   orolig   för   att  EU-
upplysningen  i  riksdagen  skall anses obalanserad.
Hänvisar     man     hos    EU-upplysningen     till
riksdagspartiernas kanslier  kan säkert vart och ett
av  dem  tala  för  sig  självt. Hon  är  dock  inte
främmande för att vara ännu mer generös och särskilt
förteckna de organisationer  som är kritiska. Det är
vidare projektbidrag på gång till  flera  av  de EU-
kritiska  organisationerna. Naturligtvis gäller  att
det är organisationer  som  har  att  föra  fram EU-
information   och   EU-ståndpunkter   som  kan  söka
projektbidragspengarna.
Lena Hjelm-Wallén kommenterar också ett  påstående
om  att  Regeringskansliet  bedrivit  åsiktsreklam i
Sveriges   television   och   TV  4  när  man  visat
informationsfilmer  under  rubriken   Nyfiken  EU  i
programmet  Anslagstavlan.  Hon  förnekar  att   det
varit   fråga   om  åsiktsreklam  och  påpekar   att
telefonnumret till  riksdagens  EU-upplysning  varit
huvudnumret i TV-inslagen. Hon framhåller vidare att
de  regler  som gäller för medverkan i Anslagstavlan
naturligtvis har följts.
Projektpengar till EU-kritiska organisationer
Regeringen beslutade  den  16  april  1998  om en ny
förordning    (1998:173)    om   projektbidrag   för
informations-  och  kunskapshöjande   insatser  inom
Europeiska unionen. Genom förordningen  ges  ideella
organisationer  och  stiftelser  möjlighet  att söka
projektbidrag.  Projekt  som  kan komma i fråga  för
bidrag  skall vara av folkbildningskaraktär  och  ha
god  spridning.   Vilken  inställning  till  EU  den
organisation  som söker  bidrag  har  är  dock  inte
avgörande   för   utdelningen    av   projektbidrag.
Förordningen  träder  i  kraft  den  1   juni  1998.
Ansökningar  om bidrag kommer att kunna lämnas  till
Utrikesdepartementet   två   gånger   per   år   och
ansökningstillfällena  annonseras  i  dagspressen. I
maj   annonseras  det  första  ansökningstillfället.
Efter det  första  året  får en utvärdering göras av
hur   stora   resurser   som   bör   avsättas   till
projektbidragen.
Utskottets bedömning
Utskottet  finner  mot  bakgrund  av  utredningen  i
ärendet  att  Utrikesdepartementet  använt   de   av
riksdagen  anslagna medlen till Europainformation på
det sätt som riksdagen avsett. Något stöd för kritik
av      utrikesminister      Lena      Hjelm-Walléns
tjänsteutövning  i  detta avseende föreligger alltså
inte.
Granskningen  föranleder   inte   något   vidare
uttalande från utskottets sida.
3 Handläggningen av vissa
regeringsärenden
3.1 Regeringens beslut i fråga om
permutation av Stiftelsen
Bostadskooperationens Garantifond
Anmälan
I en  anmälan,  bilaga A 3.1, har begärts granskning
av  regeringens  beslut   den   30   mars   1995  om
permutation   av   Stiftelsen  Bostadskooperationens
Garantifond.  Granskningen   bör  enligt  anmälan  i
kvarstående del - sedan jävsfrågan  behandlats under
1995/96  års  granskning (bet. 1995/96:KU30  avsnitt
12) - avse regeringens  skäl  för  beslutet att dela
upp fonden.
I  en komplettering till anmälan har  förhållandet
till EU:s  bestämmelser  om statsstöd aktualiserats,
bilaga A 3.2.
Genom det i anmälan nämnda  beslutet gav regeringen
Stiftelsen Bostads-kooperationens  Garantifond (SBG)
tillstånd att dels till en av HSB bildad  stiftelse,
HSB:s   Garantifond,   överlåta  den  del  av  SBG:s
förmögenhet som enligt SBG:s interna redovisning var
knuten  till  HSB, dels ändra  stiftelsens  stadgar.
Beslutet  innebar   ändring   av   ett   beslut   av
Kammarkollegiet,   vari   ansökan   om   permutation
avslagits.
Bestämmelser om permutation i stiftelser
Föreskrifter    som   stiftaren   har   meddelat   i
stiftelseförordnandet  kan - om inte annat följer av
förordnandet   -   ändras   eller   upphävas   eller
åsidosättas  för särskilt fall  endast  under  vissa
förutsättningar  och  med  tillstånd  av  myndighet.
Bestämmelser  om  sådana  ändringar  finns numera  i
stiftelselagen  men  reglerades  vid tidpunkten  för
regeringens beslut i permutationslagen (1972:205).
Förutsättningen enligt permutationslagen för att en
föreskrift skall kunna ändras är
att föreskriften på grund av ändrade förhållanden  inte längre
kan iakttas, eller
att föreskriften har blivit uppenbart onyttig eller  uppenbart
stridande mot utfärdarens avsikter, eller
att det föreligger annat särskilt skäl.
Fråga  om  permutation prövas enligt huvudregeln  av
Kammarkollegiet.  Avser  ett  ärende  om permutation
ändrad   ändamålsbestämning  för  egendom  av   mera
betydande  värde  eller uppkommer i ärendet fråga av
särskild   vikt   från    allmän   synpunkt,   skall
Kammarkollegiet med eget yttrande  överlämna ärendet
till   regeringen  för  avgörande.  Ett  beslut   av
Kammarkollegiet överklagas också till regeringen.
Genom permutationslagen  flyttades  prövningen  av
permutationsärenden från dåvarande Kungl. Maj:t över
till,    såvitt   avsåg   annat   än   fideikommiss,
Kammarkollegiet.
I  propositionen   över  permutationslagen  (prop.
1972:8) hänvisas till  en  promemoria  30.6.1971  av
Departementsutredningen  angående beslutanderätten i
ärenden om permutation. I promemorian framförs efter
en  ingående redogörelse för  doktrinen  på  området
uppfattningen  att  Kungl.  Maj:ts  permutationsrätt
vuxit  fram på sedvanerättslig grund med  anknytning
till området för allmän civillag.
Enligt promemorian borde inte lagen innehålla några
materiella  bestämmelser  om  förutsättningarna  för
permutation.  Det  huvudsakliga  motivet  härför var
svårigheten att utforma reglerna så att de  både ger
ledning   för   tillämpningen  och  lämnar  önskvärt
utrymme   för   de   nya   permutationsgrunder   som
samhällsutvecklingen   kan   motivera.   Frågan   om
eventuella  materiella  regler  om  permutation  var
föremål   för   mycket   delade    meningar    under
remissbehandlingen.
Föredragande statsrådet ansåg dock, med hänsyn till
att    permutationsinstitutet    onekligen    lämnar
möjlighet  till  väsentliga  ingripanden i enskildas
dispositioner,   att   permutationsrätten   i   sina
huvuddrag  borde  regleras  i  lag,  men  att  någon
detaljerad         författningsreglering          av
förutsättningarna  inte borde komma i fråga. Härtill
var ärendena alltför  disparata,  och det var vidare
angeläget att inte genom utförliga bestämmelser låsa
rättsutvecklingen.     Som     utgångspunkt      för
tillämpningen  av  lagen  borde gälla att den praxis
som   hade   utvecklat   sig   vid   Kungl.   Maj:ts
handläggning  av permutationsärenden  skulle  följas
även  i fortsättningen  och  att  någon  ändring  av
hittills  tillämpade  allmänna  principer  inte  var
åsyftad.
I    betänkandet    Generell    permutation   av
donationsbestämmelser  (SOU  1984:60)  uttalas   att
permutationsrätten har vuxit fram på sedvanerättslig
grund  och att som grund för rätten till permutation
ligger två,  delvis  motstående  intressen, nämligen
dels      hänsynen      till     stiftaren,     dels
samhällsintresset.
I betänkandet (s. 79 f.)  påpekas  att  stiftarens
syften med förordnandet kan vid ändrade förhållanden
ibland  inte förverkligas på det sätt han avsett. Om
någon ändring  av ifrågavarande urkund då inte kunde
komma till stånd,  skulle  fonden  eller  stiftelsen
antingen  bli  tvungen  att  inställa sin verksamhet
eller få vidkännas avsevärda svårigheter  att  följa
stiftarens  vilja.  Det  måste  då anses riktigt och
överensstämmande  med stiftarens vilja  och  med  de
intressen  som  är  förbundna   med   fonden   eller
stiftelsen  att  erforderliga  ändringar får vidtas.
Samhällets    intresse   har   enligt   betänkandet,
åtminstone tidigare,  ofta  i doktrinen tillmätts en
tämligen underordnad betydelse.  Detta  intresse kan
enligt   vad   som   uttalats   "knappast   motivera
ingripande   i   annat  än  mer  påtagliga  fall  av
onyttighet  eller  skadlighet"   (se   Hessler,   Om
stiftelser,  s. 306).  Det  kan finnas skäl att anta
att  samhällsintresset  i framtiden  kan  komma  att
spela  en  större roll i permutationsförfarandet  än
hittills. Enligt  en  i doktrinen hävdad uppfattning
(se L. Vahlén, Stiftelseinstitutet  i  svensk  rätt,
Tidskrift  utgiven av Juridiska föreningen i Finland
1955,   s.  56)   torde   sålunda   enligt   modernt
betraktelsesätt  samhällsintresset  tilläggas större
betydelse  och föranleda till permutation  så  snart
fond- eller stiftelsemedlen inte ger det uttryck som
är önskvärt ur samhällets synpunkt.
Stiftelselagens bestämmelser om permutation
I  6 kap. stiftelselagen  (1994:1220)  finns  numera
bestämmelser om vilka förutsättningar som måste vara
uppfyllda     för    att    föreskrifter    i    ett
stiftelseförordnande  skall få ändras eller upphävas
eller åsidosättas i särskilt  fall. Bestämmelserna i
stiftelselagen   knyter  i  stora  delar   an   till
permutationslagens  bestämmelser. Till skillnad från
permutationslagen skall  dock  bestämmelserna  gälla
för alla stiftelser oavsett vem som är stiftare.
I  materiellt  hänseende  innebär bestämmelserna i
huvudsak  att  föreskrifter  i stiftelseförordnandet
får   ändras,   upphävas  eller  i  särskilda   fall
åsidosättas endast  om  sådana  ändrade förhållanden
inträtt att den aktuella föreskriften på grund därav
inte  längre kan följas eller har  blivit  uppenbart
onyttig  eller  uppenbart  stridande  mot stiftarens
avsikter eller om det finns andra särskilda  skäl (1
§  andra  stycket).  Vid ändring av föreskrifter  om
stiftelsens ändamål skall  vad  som  antas  ha varit
stiftarens avsikt beaktas så långt som möjligt  (1 §
tredje stycket).
I  formellt  hänseende  innebär bestämmelserna - i
motsats    till    vad   som   är   fallet    enligt
permutationslagen -  att  det  alltid är stiftelsens
styrelse  eller  förvaltare som ytterst  svarar  för
besluten i frågor  om  ändring m.m. Bl.a. gäller att
det endast är styrelsen  eller  förvaltaren  som för
stiftelsens  räkning  får  ansöka  om tillstånd till
ändring  m.m.  (se  6  kap. 2 § och prop.  1993/94:9
s. 83). Det är således styrelsen  eller  förvaltaren
som  beslutar  om  ändring  m.m.  av föreskriften  i
stiftelseförordnandet.  Enligt  stiftelselagen   får
dock  ett sådant styrelsebeslut inte tillämpas innan
Kammarkollegiet  gett sitt tillstånd till det eller,
om beslutet avser  föreskrifter  av ren detaljnatur,
innan  tillsynsmyndigheten  har fått  tillfälle  att
kontrollera   att   beslutet   inte    strider   mot
stiftelselagen.    Kammarkollegiets    beslut    får
överklagas hos regeringen (2 §).
När det gäller gränsdragningen mellan föreskrifter
som   kan  ändras  m.m.  bara  efter  tillstånd  och
föreskrifter  som  kan ändras m.m. efter kontroll av
tillståndsmyndighet  lämnar stiftelselagen ett klart
besked.  I lagen finns  nämligen  en  uppräkning  av
sådana föreskrifter  eller  slag av föreskrifter som
är tillståndspliktiga (se 1 §  första stycket, jfr 3
§ andra stycket och 4 §).
Den  ordning  som nu beskrivits gäller  emellertid
inte om styrelsen  eller  förvaltaren  enligt  en av
stiftaren     i    stiftelseförordnandet    meddelad
föreskrift uttryckligen  har  förbehållits  rätt att
utan  tillstånd  av  myndighet  ändra, upphäva eller
åsidosätta    särskilt   angivna   föreskrifter    i
stiftelseförordnandet   som   angå  annan  fråga  än
stiftarens  ändamål  (ändringsförbehåll).  I  dylika
fall gäller inte några  restriktioner för styrelsens
eller förvaltarens rätt att  fatta beslut om ändring
m.m. (3 § första stycket).
EU:s regler om statsstöd
EG-fördragets regler om statsstöd  utgör  en  del av
den reglering som skall säkerställa att konkurrensen
inom  den  inre  marknaden  inte snedvrids. Reglerna
återfinns i artiklarna 92-94 i EG-fördragets kapitel
om konkurrensregler. De har till syfte att förhindra
att    konkurrensförhållandena   inom    gemenskapen
förvanskas   genom  att  medlemsstaterna  ekonomiskt
gynnar vissa företag eller viss produktion.
Artikel 92.1 uppställer ett principiellt förbud mot
statsstöd "som ges av medlemsstat eller med hjälp av
statliga medel,  av  vilket  slag  det  än  är,  som
snedvrider  eller  hotar  att snedvrida konkurrensen
genom att gynna vissa företag eller viss produktion"
och som "påverkar handeln mellan medlemsstaterna".
Artikeln gäller, enligt sin lydelse, endast om inte
annat föreskrivs i fördraget.  Förbudet  är  således
inte absolut utan inskränks och modifieras av  andra
bestämmelser.
Permutationsärendet
Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond
Stiftelsen bildades år 1973 av HSB:s Riksförbund ek.
för.  och Svenska Riksbyggen ek. för. Den har enligt
stiftelseurkunden och stadgarna till ändamål
att  i  fråga  om sådana  bostadsrättsföreningar  som  har  av
Riksbyggen och HSB:s  Riksförbund godkända stadgar upptaga lån
för  hyresbortfall  enligt   kungörelsen   (1972:760)  om  lån
avseende   kostnader  för  outhyrda  lägenheter  eller   motta
tillskott för täckande av hyresbortfall,
att lämna tillskott för täckande av kostnad för hyresbortfall,
att motta och  förvalta  säkerheter  för och medel avsedda för
återbetalning   av   upptagna   lån   och   ombesörja    sådan
återbetalning,
samt att driva annan härmed sammanhängande verksamhet.
I  stadgarna  föreskrivs också att för återbetalning
av lån som upptagits i fråga om bostadsrättsförening
med av HSB godkända stadgar svarar endast dels medel
som  erhållits genom  lån  till  kostnader  avseende
hyresbortfall  inom sådan bostadsrättsförening, dels
av     HSB    inbetalade     medel,     dels     ock
inteckningssäkerhet  eller  borgen  som  ställts  av
sådan bostadsrättsförening, av HSB eller av medlem i
HSB.
Motsvarande   bestämmelse   gäller   i  fråga  om
bostadsrättsförening   med  av  Riksbyggen  godkända
stadgar.
Enligt permutationsansökningen 1994 hade till följd
av    utvecklingen    på   bostadsmarknaden    SBG:s
huvudsakliga verksamhet  kommit  att  bestå i främst
nedan angivna uppgifter.
lämna      icke     återbetalningspliktiga     bidrag     till
bostadsrättsföreningar  anslutna till HSB eller Riksbyggen för
viss    del    av   uteblivna   årsavgifter    i    de    fall
bostadsrättsföreningarna  inte  lyckats  upplåta samtliga sina
lägenheter med bostadsrätt,
lämna  icke  återbetalningspliktiga marknadsföringsbidrag  för
bostadsrättsföreningar  som  har  svårigheter att upplåta sina
lägenheter med bostadsrätt,
lämna     återbetalningspliktiga    räntefria     lån     till
bostadsrättsföreningar   som  inte  lyckats  upplåta  samtliga
lägenheter med bostadsrätt,
lämna  lån  till  bostadsrättsföreningar  som  har  svårt  att
upplåta sina lägenheter  med  bostadsrätt  för  att underlätta
upplåtelser  med  bostadsrätt  genom att sänka insatserna  och
ersätta dem med lån.
Vad  gäller  SBG:s ekonomiska  resurser  utläses  av
permutationsansökningen  att SBG erhållit ekonomiska
resurser för sin verksamhet  huvudsakligen genom att
av HSB och Riksbyggen bildade bostadsrättsföreningar
erlagt   avgifter  till  SBG  i  samband   med   att
bostadsrättsföreningarna   uppförde  sina  byggnader
samt att HSB och Riksbyggen därutöver lämnat riktade
bidrag samt lån till SBG.
För beslut inom stiftelsen  föreskrivs  i stadgarna
att  beslut  om upptagande av lån eller om tillskott
får  fattas endast  av  en  fulltalig  och  enhällig
styrelse.   Vidare  föreskrivs  att  ett  beslut  om
ändring  av  stadgarna   eller   om   upplösning  av
stiftelsen  för att vara giltigt skall godkännas  av
HSB:s Riksförbund  ek.  för., Svenska Riksbyggen ek.
för. och Kungl. Maj:t. Stiftelsen  skall vidare vara
undantagen från tillsyn enligt tillsynslagen.
Stiftelsens styrelse består enligt stadgarna av två
ledamöter  utsedda  av  HSB  resp. Riksbyggen.  Även
revisorerna  skall vara två, utsedda  av  HSB  resp.
Riksbyggen, och  därutöver  får Kungl. Maj:t utse en
revisor.
1972 års kungörelse m.m.
I  kungörelsen  (1972:760),  som   upphävdes   1976,
föreskrivs    stödåtgärder    för    att    motverka
konsekvenserna   av   hyresförluster   för  outhyrda
lägenheter i statligt belånade flerfamiljshus  under
åren 1971-1973. Som villkor föreskrivs i 6 § för lån
till   annan  än  allmännyttigt  bostadsföretag  att
säkerhet  ställs i form av sådan borgen som för egen
skuld, som  kan  antas  utgöra betryggande säkerhet,
eller närmare angiven panträtt.
I  propositionen  med begäran  om  godkännande  av
grunderna för lånen (prop.  1972:124)  anges att HSB
och Svenska Riksbyggen övervägde att tillskapa organ
som skall ha till uppgift att som låntagare motta de
lån    som    hänför    sig    till   de   särskilda
bostadsrättsföreningarna och att  avsikten  var  att
HSB:s resp. Riksbyggens organisationer skulle ikläda
sig borgen för låneskulden till staten.
Stiftelsen   befriades  enligt  en  särskild  lag
(1973:278, upphävd 1994) från skyldighet att erlägga
inkomst- och förmögenhetsskatt  för  medel  som  den
förvaltar  i  enlighet  med sitt ändamål, och avdrag
medgavs för bidrag till stiftelsen.  I propositionen
om     lagen     (prop.    1973:103)    anges    att
återbetalningarna  av  lånen avses skola finansieras
genom tillskott från föreningar i nyproduktionen.
I permutationsärendet sökt åtgärd
SBG,  Riksbyggen  ekonomisk   förening   och   HSB:s
Riksförbund  ekonomisk förening gav i i februari  in
en  ansökan  om   permutation  samt  om  ändring  av
stadgar. Det tillstånd  som söktes gällde uppdelning
av  SBG  med  överlåtelse  av   del  av  stiftelsens
tillgångar  och  skulder  till  den av  HSB  bildade
stiftelsen  HSB:s Garantifond samt  följdändring  av
stiftelsens stadgar.  Uppdelningen avsågs ske så att
SBG överlåter den del av sina tillgångar och skulder
"som är identisk med HSB-sfären inom SBG".
Av sökandena åberopade skäl
SBG är i praktiken allt sedan stiftelsens  tillkomst  uppdelad
på så sätt att från HSB-sfären erlagda avgifter och bidrag och
lån endast kan utbetalas till bostadsrättsföreningar inom HSB-
sfären  och  från Riksbyggesfären erlagda avgifter och lämnade
lån  endast kan  utbetalas  till  bostadsrättsföreningar  inom
Riksbyggesfären. Detta var enligt ansökan en förutsättning när
stiftelsen  bildades,  och  en  uppdelning således i linje med
stiftarnas avsikter.
SBG   beslöt  i  början  av  år  1994  att   för   Riksbyggens
bostadsrättsföreningar  inte göra några nya åtaganden utan att
endast svara för redan gjorda  åtaganden  i  form av beslutade
avgiftssubventioner samt att därutöver - i enlighet med av SBG
tillämpade regler - för tiden fram till 1994-02-28  svara  för
avgiftsbortfall    som    drabbat    av   Riksbyggen   bildade
bostadsrättsföreningar.
Riksbyggen har vidare beslutat att inte tillföra SBG några nya
medel.  Konsekvensen var att SBG inom kort  skulle  komma  att
inte längre  kunna  lämna  ekonomiskt  stöd till av Riksbyggen
bildade bostadsrättsföreningar, och SBG  därmed  på  grund  av
ändrade  förhållanden  inte  kunna fullgöra den verksamhet som
stiftarna avsett.
I  ett  yttrande från oktober 1994  anförs  att  skäl  för  en
permutation   förelåg   redan   när  möjligheten  att  erhålla
hyresförlustlån upphörde vid utgången  av  år 1980, men frågan
kom inte då att aktualiseras.
Argument  1  om  en  uppdelning  sedan   stiftelsens
tillkomst  har underkänts som permutationsskäl  både
av Kammarkollegiet  och regeringen. Argument 2 och 3
framfördes i överklagandet  och  har  därför  endast
prövats i det sammanhanget.
Kammarkollegiets skäl i beslut 16.3.1994 (avslag)
Kammarkollegiet anförde bl.a. följande som skäl  för
sitt beslut att avslå ansökan:
För  att  permutation skall kunna medges fordras att
förordnandet      genom     ändrade     förhållanden
uppenbarligen  blivit   stridande   mot  utfärdarnas
avsikter.     De     ändrade    förhållanden    inom
bostadsmarknaden, som  innebär  att  belastningen på
stiftelsen är större än under inledningsskedet,  kan
inte anses innebära att stiftelseförordnandet blivit
stridande mot utfärdarnas avsikter.
Regeringens skäl i beslut 30.3.1995 (bifall)
I sitt beslut att bifalla ansökan anförde regeringen
bl.a. följande:
...  numera  ändrade  förhållanden inträtt därigenom
att  ...  Riksbyggesfären   ej   längre  kommer  att
tillskjuta  medel  till  stiftelsen.  Om  stiftelsen
fortsätter  sin  verksamhet   i  oförändrade  former
innebär det att endast HSB-sfären  tillskjuter medel
till stiftelsen för att användas för  tillskott till
bostadsrättsföreningar     i    såväl    HSB-    som
Riksbyggesfären.  Detta  får  anses  vara  uppenbart
stridande  mot  stiftarnas  avsikter  såsom  de  kan
utläsas ur stiftelsehandlingarna. Med hänsyn härtill
och  eftersom den av HSB bildade  stiftelsen  verkar
för,  såvitt   rör  HSB-sfären,  samma  ändamål  som
Stiftelsen Bostadskooperationens  Garantifond skall,
överklagandet bifallas.
Uppgifter i revisionsberättelse för SBG
Det    kan    påpekas   att   SBG:s   revisorer    i
revisionsberättelse  för  räkenskapsåret 1993, efter
att  ha  noterat att SBG:s tillgångar,  skulder  och
eget  kapital   fördelas   mellan   HSB-sektorn  och
Riksbyggen påpekat att, för de medel som efter denna
fördelning lånats ut till HSB resp. Riksbyggen,  HSB
till skillnad mot tidigare år endast ställt säkerhet
för  en  begränsad  del  och  att  den räntesats för
utlånade medel som utgått under året  för  HSB:s del
understigit  motsvarande  räntesats  för Riksbyggen.
Eftersom det inte fanns någon stadgeenlig  grund för
åtskillnad     mellan     organisationerna,    ansåg
revisorerna  att förräntningen  av  utlånade  medel,
allt  annat  lika,   borde   utgå   efter  enhetliga
principer.
Revisorerna    påpekade    vidare    att   efter
räkenskapsårets   utgång   styrelsen  beslutat   att
överlåta  tillgångar,  skulder,   förpliktelser  och
övriga  åtaganden  som ansetts tillhöra  HSB-sektorn
till HSB:s Garantifond  och att beslutet verkställts
per   den  1  mars  1994.  Revisorerna   ansåg   att
överlåtelsen  stred  mot SBG:s stadgar, men eftersom
händelsen  inträffat  efter  räkenskapsårets  utgång
uppsköts prövningen av  frågan till nästföljande års
revision.
Frågor till och svar från Regeringskansliet
Utskottet begärde i brev  1996-03-19  svar  på vissa
frågor. Svar inkom genom Statsrådsberedningen  1996-
04-09, bilaga A 3.3.
Av svaret framkommer att beslutet baserades på  de
enskilda  omständigheterna  i  ärendet, genomgång av
lagstiftningens   förarbeten   samt   viss   praxis.
Särskild  vikt  fästes vid att ändrade  förhållanden
inträtt  sedan Riksbygge-sfären  beslutat  att  inte
tillskjuta  medel  till  stiftelsen.  Om  stiftelsen
skulle  ha  fortsatt  sin  verksamhet  i oförändrade
former  skulle  det  inneburit att endast HSB-sfären
tillskjutit medel till stiftelsen för att användas i
såväl HSB- som Riksbyggesfären.  Detta  får,  enligt
motiveringen   i   regeringens  beslut,  anses  vara
uppenbart stridande mot stiftarens avsikter såsom de
kan utläsas ur stiftelsehandlingarna.
På  frågan  om  det  gjordes   några  överväganden
beträffande EU:s regler om statsstöd  och konkurrens
anförs  att de överväganden som gjordes  ledde  till
uppfattningen  att  statsstödsreglerna inte hindrade
det beslut som regeringen sedermera fattade.
Förundersökning
En  anmälan  har gjorts  mot  styrelsen  i  SBG  med
begäran om utredning  av misstanke om grov trolöshet
mot huvudman, bestående  i överföring av pengar från
SBG   till  HSB:s  Garantifond.   Anmälan   har   av
Riksåklagaren  den  3  april  1996  överlämnats till
Statsåklagarmyndigheten för speciella  mål.  Den  25
april   1997   beslöt   Statsåklagarmyndigheten  för
speciella mål att inte inleda någon förundersökning.
Beslutet motiverades med  att  tillgängligt material
inte   ger  anledning  till  antagande   att   någon
företrädare för SBG skulle ha begått något brott som
hör under  allmänt  åtal. Det finns inte heller skäl
att tro att ytterligare  utredning  skulle föranleda
någon annan bedömning.
Statistik över permutationsärenden
Under     utskottets     beredning     har     vissa
statistikuppgifter      över     permutationsärenden
inhämtats  från  Kammarkollegiet.   I   nedanstående
tabell     redovisas    information    om    antalet
permutationsärenden  åren  1991/92-1997  och antalet
överklaganden  från  1992/93.  För  statistik   över
antalet    ärenden   där   regeringen   har   ändrat
Kammarkollegiets  beslut  är  statistiken  begränsad
till    år    1997.   Det   året   meddelades   tolv
regeringsbeslut  om permutation. I samtliga fall har
regeringen  avslagit   överklagandena   och  således
gillat kollegiets bedömning.
Därutöver  har kansliet begärt att få in  samtliga
regeringens beslut  för  de  ärenden som överklagats
budgetåret 1994/95, vilket är  tio stycken. Av dessa
har  ett överklagat beslut omprövats  av  kollegiet,
ett överklagande  har  återkallats  av klaganden och
ett  överklagande  har  avvisats av regeringen.  Det
innebär  att  sju av de tio  fallen  sakprövats.  Av
dessa  sju  fall   har   regeringen   avslagit   fem
överklaganden  och  bifallit  besvären i ett fall. I
ett  fall har regeringen undanröjt  Kammarkollegiets
beslut  och  visat ärendet åter till Kammarkollegiet
för förnyad behandling.

--------------------------------------
År      Antal ärenden  Antal
överklaganden
--------------------------------------
1991/92 331
--------------------------------------
1992/93 229            6
--------------------------------------
1993/94 265            19
--------------------------------------
1994/95 249            10
--------------------------------------
1995/96 711            24
--------------------------------------
1997    389            35
--------------------------------------
Anm.  För  1991/92  saknas  statistik  över  antalet
överklaganden. Budgetåret 1995/96 avser 1,5 år.
Utskottets bedömning
Enligt utskottets uppfattning bör vid den granskning
som   ankommer   på  utskottet  bedömningar  av  den
materiella  lagligheten   av  fattade  beslut  eller
tillämpad praxis endast göras med stor försiktighet.
Granskningen   bör  i  första  hand   inriktas   mot
ärendenas      formella      sidor      och      mot
handläggningsfrågor.  Materiella  frågor  bör endast
tas  upp om ett relevant fel uppmärksammas eller  om
regeringen har handlat i strid med riksdagens beslut
eller önskemål. Utifrån dessa förutsättningar finner
utskottet  ingen  anledning  att  rikta  kritik  mot
handläggningen  av det aktuella ärendet. Ärendet har
handlagts enligt rådande bestämmelser och regeringen
har inte överskridit sina befogenheter.
Utskottet bedömer  att  det finns anledning att vid
framtida  granskningar återkomma  till  en  generell
granskning    av    regeringens    handläggning   av
permutationsärenden.
Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.
3.2 Regeringens beslut att ge Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund medel till
ett riksomfattande sysselsättningsprojekt
Ärendet
I  en  granskningsanmälan,  bilaga A 3.4,  har  till
konstitutionsutskottets      granskning      anmälts
regeringens handläggning och beslut i ärendet att ge
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund 200 000 kr
till   en  förstudie  avseende  ett   riksomfattande
sysselsättningsprojekt.  I  anmälan  anförs  att det
inte framgår vilka kriterier arbetsmarknadsministern
och   regeringen   har  haft  för  beslutet.  Enligt
anmälaren är det märkligt  att statliga medel ges ut
till  vad som kan tolkas som  ett  förstärkt  anslag
inför  valarbetet  för  det  kvinnoförbund  ansvarig
minister  tidigare  har  varit  ordförande i. Vidare
anförs  i  anmälan  att det måste anses  ligga  inom
ramen för partiernas  ordinarie verksamhet att bl.a.
skaffa   sig  en  uppfattning   om   arbetslöshetens
utbredning, orsaker och vilka insatser som bör göras
för att minska  problemen.  Att  ge regeringspartiet
extra resurser för sin opinionsbildning  kan  enligt
anmälaren    knappast    ligga    inom   ramen   för
Arbetsmarknadsdepartementets uppgifter.
Till  grund  för granskningen har bl.a.  legat  en
promemoria              upprättad               inom
Arbetsmarknadsdepartementet, bilaga A 3.5.
Regeringens beslut den 19 december 1996
I  en skrivelse den 5 december 1996 ansökte Sveriges
socialdemokratiska  kvinnoförbund  om  medel för ett
riksomfattande     sysselsättningsprojekt.    Enligt
ansökan  är  syftet med  projektet  att  belysa  och
bevaka  kvinnors   ställning   på   arbetsmarknaden.
Kunskaperna  som presenterats i betänkandet  Hälften
vore  nog  -  om   kvinnor   och  män  på  90-talets
arbetsmarknad (SOU 1996:56) skall  föras  ned  på en
regional och lokal nivå, kompletteras med fakta från
dessa  plan samt initiativ skall tas för att omsätta
dem i konkret  handling.  Det  viktigaste  målet  är
enligt   ansökan   att   bidra   till   en   breddad
arbetsmarknad och fler arbetstillfällen för kvinnor.
Ansökan   avser   två   års  projektarbete  och  ett
sammanlagt belopp om 17 108 000 kr.
I beslut den 19 december  1996  beviljade regeringen
Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund  högst 200
000 kr för en förstudie av sysselsättningsprojektet.
Enligt beslutet skall förstudien innehålla en tydlig
planering av projektets uppläggning och verksamhet.
Vidare  sägs  i  beslutet  att  kostnaderna  skall
belasta  det  för  budgetåret  1995/96  under tionde
huvudtiteln  uppförda  reservationsanslaget   A   2.
Arbetsmarknadspolitiska   åtgärder,   anslagspost  2
Försöksverksamhet     med    sysselsättningsskapande
åtgärder.
Promemoria från Arbetsmarknadsdepartementet
I       en      promemoria      upprättad       inom
Arbetsmarknadsdepartementet  den 14 mars 1997 uppges
att  det  aktuella ärendet aktualiserades  genom  en
ansökan     från     Sveriges     socialdemokratiska
kvinnoförbund till Arbetsmarknadsdepartementet den 5
december 1996.  Arbetsmarknadsdepartementet  bedömde
att    det   aktuella   projektet   var   av   klart
arbetsmarknadspolitiskt    intresse   och   att   en
eventuell statlig finansiering skulle kunna ske inom
ramen   för   medel   för   försöksverksamhet    med
sysselsättningsskapande    åtgärder.   Departementet
ansåg  dock,  då  det  rörde  sig   om   ett   stort
rikstäckande  sysselsättningsprojekt, det nödvändigt
med en förstudie innan slutlig ställning kunde tas.
Arbetsdepartementet   uppger  vidare  att  ärendet
bereddes gemensamt med Finansdepartementet innan det
togs  upp  till beredning för  statsrådet  Margareta
Winberg den 16 december 1996.
Enligt departementet  har  prövningen  av  ärendet
skett  på sedvanligt sätt och frågan om en eventuell
statlig  finansiering  har  helt  och enbart bedömts
utifrån projektets arbetsmarknadspolitiska värde.
Ärendets fortsatta gång
Den      4      februari      1997      kom     till
Arbetsmarknadsdepartementet in en förstudie  daterad
den   29   januari   1997   av   det  riksomfattande
sysselsättningsprojektet.   I förstudien  ingick  en
förnyad ansökan om medel uppgående till 7 993 000 kr
avseende  ett  riksomfattande  projekt,  nu  benämnt
Kvinnor går först.
Till Arbetsmarknadsdepartementet  kom därefter den 4
april 1997 in en redovisning av använda medel, vilka
enligt rekvisition uppgick till 93  394  kr.  Vidare
kom samma dag in en komplettering av förstudien  den
29   januari  1997.  Den  kompletterande  förstudien
innehöll   en  förnyad  ansökan  avseende  projektet
Kvinnor går först. Denna ansökan avsåg en projekttid
om ett år och ett belopp om 1 828 000 kr.
Regeringens beslut den 19 juni 1997
I beslut den  19  juni 1997 beslutade regeringen att
bevilja  Sveriges  socialdemokratiska  kvinnoförbund
högst  1 800 000 kr för  ett  sysselsättningsprojekt
under ett  år.  Utgifterna  skulle  belasta  det för
budgetåret   1997  inom  utgiftsområde  14  uppförda
anslaget   A  2  Arbetsmarknadspolitiska   åtgärder,
anslagspost 3 Särskilda medel.
I beslutet noterade regeringen att det övergripande
syftet  med  det  aktuella  sysselsättningsprojektet
enligt ansökan  är  att  bidra  till metodutveckling
inom arbetsmarknadspolitiken, finna  nya  arbetssätt
och   nya  lösningar  inom  traditionellt  kvinnliga
områden samt att dokumentera projektets resultat och
föra ut dem i ordinarie verksamhet.
Anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Anvisade medel för budgetåret 1995/96
I  proposition   1994/95:100   bilaga   11  föreslog
regeringen         att         riksdagen        till
arbetsmarknadspolitiska                     åtgärder
(reservationsanslaget  A  2)  för budgetåret 1995/96
(omfattande 18 månader) skulle anvisa 33 956 700 000
kr.   Härav   avsåg   15  000  000  kr  medel   till
försöksverksamhet     med    sysselsättningsskapande
åtgärder. Regeringen föreslog  att  bl.a. sistnämnda
anslagspost skulle stå till regeringens disposition.
Vidare  anfördes  att  regeringen  under  budgetåret
1994/95  hade  disponerat  10  miljoner  kronor  för
försöksverksamhet     med    sysselsättningsskapande
åtgärder. Verksamheten  omfattade  projekt  av olika
karaktär och inom olika områden. Som exempel  nämnde
regeringen  att  medel  lämnats till projekt rörande
kooperativ utbildning, miljöteknik,  unga företagare
och ungdomar på landsbygden.
Vid behandlingen av budgetpropositionen i denna del
anförde  arbetsmarknadsutskottet att utskottet  inte
delade de invändningar som motionsvägen framförts av
Centerpartiet  och Vänsterpartiet (bet. 1994/95:AU11
s. 41). Motionerna  avstyrktes  därför.  I  motionen
från   Centerpartiet   anfördes   att   medlen  till
försöksverksamhet     med    sysselsättningsskapande
åtgärder inte hade utnyttjats  fullt ut tidigare och
att en volym motsvarande 10 miljoner  kronor  därför
var tillräcklig. Vänsterpartiet anförde i sin motion
att  partiet  var  helt emot förslaget och ansåg att
motsvarande   medel   borde    föras   till   posten
otraditionella   medel  som  Arbetsmarknadsstyrelsen
disponerar.
Riksdagen  följde  arbetsmarknadsutskottet  (rskr.
1994/95:233).
Anvisade medel för budgetåret 1997
I  proposition  1996/97:1  föreslog  regeringen  att
anslaget  (ramanslag)  A  2  Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder  för  budgetåret  1997  skall   uppgå  till
25 456   727  000  kr. Regeringen anförde bl.a.  att
försöksverksamhet    med     sysselsättningsskapande
åtgärder samt kostnader för särskilda  medel  skulle
belasta anslaget.
Vid  behandlingen  av  regeringens  förslag  till
anslagsfördelning  erinrade  arbetsmarknadsutskottet
om att riksdagen vid behandlingen  av statsbudgetens
ramar  beslutat  att  ramen  för  utgiftsområde   14
Arbetsmarknad  och  arbetsliv  borde  höjas  med 231
miljoner  kronor. Utskottet anförde vidare att  hela
höjningen,  med  undantag  för  75  miljoner kronor,
borde  tillföras  det  nu  behandlade anslaget  A  2
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder.  Riksdagen  följde
utskottet.   Anslaget  A  2  Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder fastställdes  därmed till 25 612 727 000 kr
(bet. 1996/97:AU1, rskr. 1996/97:102-104).
I Statsliggaren för budgetåret 1997 framgår att det
under anslaget A 2 Arbetsmarknadspolitiska  åtgärder
bl.a.  finns en anslagspost 2 Försöksverksamhet  med
sysselsättningsskapande  åtgärder. Denna anslagspost
uppgår till 10 000 000 kr.  Vidare  anges att medlen
under     denna     anslagpost     disponeras     av
Regeringskansliet.  Av  Statsliggaren framgår vidare
att  det  under  anslaget  finns  en  anslagspost  3
Särskilda medel som uppgår till 100 000 000 kr. Även
denna anslagspost disponeras av Regeringskansliet.
Användningen av anslagsposten 3 Särskilda medel
under budgetåret 1997
Utskottet   har   från   Arbetsmarknadsdepartementet
inhämtat att regeringen under  budgetåret  1997  har
fattat  24 beslut som avser beviljande av medel från
anslagsposten  3  Särskilda medel under anslaget A 2
Arbetsmarknadspolitiska   åtgärder.  Summa  beviljat
belopp från anslagsposten uppgår till 69 503 000 kr.
Utskottets bedömning
Granskningen   föranleder   inget   uttalande   från
utskottets sida.
3.3 Regeringens beredning av frågan om
bevarande av Skeppsholmsbron
Ärendet
I  en  anmälan,  bilaga  A  3.6,  har   begärts  att
konstitutionsutskottet         skall         granska
kulturministerns  och Kulturdepartementets beredning
av ärendet om rivning av Skeppsholmsbron.
Bakgrund
Frågan om en byggnad  skall  förklaras  för statligt
byggnadsminne   prövas,   enligt  2  §  förordningen
(1988:1229)  om  statliga  byggnadsminnen  m.m.,  av
regeringen       efter      framställning       från
Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer.
När en byggnad förklaras  för statligt byggnadsminne
anger    regeringen,    enligt    3     §,     genom
skyddsföreskrifter  på  vilket  sätt byggnaden skall
vårdas  och underhållas samt i vilka  avseenden  den
inte får ändras.
Regeringen  förordnade  den 25 januari 1935 delar av
byggnadsbeståndet på Skeppsholmen  och Kastellholmen
i  Stockholm som statligt byggnadsminne.  Regeringen
fastställde    vidare    den    4    november   1993
skyddsföreskrifter   och   avgränsningar   för   det
statliga     byggnadsminnet     Skeppsholmen     och
Kastellholmen.  Skyddet  omfattade  ett större antal
byggnader    och    markområden   mellan   befintlig
bebyggelse. Bland de  byggnadsverk som omfattades av
skyddet       ingick       Skeppsholmsbron.        I
skyddsföreskrifterna   angavs  att  bron  inte  fick
rivas, flyttas eller till sitt yttre byggas om eller
på annat sätt förändras.
Statens fastighetsverks skrivelse den 28 februari
1996
Statens fastighetsverk hemställde  den  28  februari
1996 hos Riksantikvarieämbetet att få byggnadsminnet
avseende  Skeppsholmsbron  upphävt samt att få  riva
Skeppsholmsbron för att kunna  bygga  en  ny bro med
modern  konstruktion  men  med  bibehållande av  den
gamla brons utseende. Statens fastighetsverk hävdade
på grundval av ett utlåtande av Korrosionsinstitutet
och tidigare undersökningar att en  restaurering  av
Skeppsholmsbron  medförde  alltför  stora och osäkra
kostnader  samt  att  det  var  att  jämställa   med
nybyggnad.
Korrosionsinstitutet  hade  under november 1995 på
uppdrag  av Statens fastighetsverk  tagit  fram  ett
utlåtande med avseende på korrosion och åtgärder som
var  nödvändiga   ur   korrosionssynpunkt  om  brons
nuvarande konstruktionselement skulle bevaras i stor
omfattning. Det konstaterades  att  Skeppsholmsbrons
korrosionsskador  var  mycket långt framskridna  och
det bedömdes som nödvändigt  att bron monterades ner
i sin helhet, alla färgskikt avlägsnades och skadade
delar byttes ut. Även en isärtagning  av  ett  stort
antal  eller  så  gott som samtliga nitförband måste
ske  och  skadade  delar   av  förbanden  bytas  ut.
Korrosionsinstitutet bedömde  att dessa åtgärder var
nödvändiga  för  den  befintliga  brokonstruktionens
fortlevande även om den efter en eventuell ombyggnad
av  bron  inte  skulle  komma att ingå  som  bärande
element.
Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museers
beslut 1996-03-21
Den 21 mars 1996 beslutade Riksantikvarieämbetet och
Statens historiska museer (RAÄ), med reservation för
regeringens kommande ställningstagande  i  frågan om
ändring  av det statliga byggnadsminnet Skepps-  och
Kastellholmen,      att     med     anledning     av
Korrosionsinstitutets  utlåtande  från november 1995
godkänna  rivning  av nuvarande Skeppsholmsbron  för
att ersättas med en ny brokonstruktion.
RAÄ:s skrivelse till regeringen
I  skrivelse  den  28 juni  1996  som  kom  in  till
Kulturdepartementet  den  9  juli  1996 föreslog RAÄ
regeringen   att   jämka  skyddsföreskrifterna   för
Skeppsholmen  och  Kastellholmen.  Enligt  förslaget
skulle skyddsområdesgränsen efter jämkningen ligga i
linje   med   kajdragningen   på   Skeppsholmssidan.
Skeppsholmsbron  skulle  därefter  inte höra till de
byggnader  som inte fick rivas, flyttas  eller  till
sitt yttre byggas om eller på annat sätt förändras.
Till skrivelsen  bifogade  RAÄ bl.a. sin promemoria
från  den  13  maj  1996  angående  Skeppsholmsbrons
restaurering.
Av promemorian framgår följande.
Skeppsholmsbron  är  sedan  4.11.1993   del  av  det
statliga byggnadsminnet Skepps- och Kastellholmen.
Statens Fastighetsverk kallade 1994-05-25  till ett
första  sammanträde  angående  erforderlig  om-  och
nybyggnad  av  gamla Skeppsholmsbron. Undersökningar
av dess tekniska status hade visat att överbyggnaden
var  i  mycket  dålig   kondition   med   omfattande
korrosionsskador  såväl  på  huvudbalkarna  som   på
tvärförbanden.  Underbyggnaden  var  i relativt gott
skick  dock  med  förskjutningar och öppna  fogar  i
stenskiftena samt med skador i pålverk och kistor.
Utredningen framlade  i  september 1994 ett program
för det fortsatta arbetet med  att  projektera en ny
permanent  bro  till  Skeppsholmen.  I ett  yttrande
1994-11-28 anförde RAÄ som övergripande  målsättning
att  bron skulle restaureras. Brons teknikhistoriska
betydelse  liksom stadsbildsmässiga        aspekter,
vilket       legat        till       grund       för
byggnadsminnesförklaringen,      motiverade      ett
bevarande.  RAÄ:s tekniska bedömning baserade sig på
dåvarande underlagsmaterial.  Svårt  angripna  delar
skulle  bytas  mot  nya stålkonstruktioner, i övrigt
skulle  demonterade fackverk  och  balkar  rengöras,
blästras och återmonteras.
Under  år  1995  diskuterades  inom  arbetsgruppen
utformning  och  dimensionering av balkar, fackverk,
räcken  och  fundament.   Det   förelåg  hela  tiden
bestämda åsikter att brons kondition  försvårade och
i   vissa   fall   omöjliggjorde   en  restaurering.
Slutligen     bordlades     frågan    och    Statens
Fastighetsverk    beställde   en   utredning    från
Korrosionsinstitutet  med  avseende på korrosion och
nödvändiga      åtgärder     om     de     nuvarande
konstruktionselementen   skulle   kunna   bevaras  i
nämnvärd   omfattning.   Besiktning  av  balkar  och
fackverk utfördes. Korrosionsinstitutet  kunde efter
utförda      undersökningar      konstatera      att
korrosionsskadorna  är  mycket långt framskridna pga
eftersatt underhåll under  en  lång  tid.  Korrosiva
angrepp i spalter vid nitförbanden bedömdes  vara av
större  omfattning  än  som  framgått av utredningen
från 1993. Korrosionsinstitutets slutsatser blev att
en  restaurering  krävde en fullständig  demontering
med rengöring, byte av skadade delar, avlägsnande av
alla färgskikt, samt isärtagande av nitförbanden. På
basis   av   utlåtandet    bestämde    sig   Statens
Fastighetsverk för att hävda att en restaurering  av
bron  medförde  alltför  stora och osäkra kostnader.
Efter  samråd mellan Riksantikvarieämbetet  och  SFV
beslöt arbetsgruppen att pröva möjligheten att bygga
en ny bro i annat läge till Skeppsholmens östra sida
samt  bibehålla   den   gamla  bron  som  gång-  och
cykelbro.  Efter  en  genomgripande  diskussion  med
Stadsbyggnadskontoret   avskrevs    idén    om    en
nyetablering i läge öst.
Riksantikvarieämbetet     har     nu,     efter
Korrosionsinstitutets    utlåtande,    samt    efter
överläggningar  med  Stadsbyggnadskontoret, beslutat
att   föreslå  regeringen   jämkning   av   statliga
byggnadsminnet Skepps- och Kastellholmen.
Regeringens beslut 1997-02-20
Regeringen  fastställde  i  beslut  den  20 februari
1997,    med    ändring    av    tidigare    beslut,
skyddsföreskrifter   och   avgränsningar   för   det
statliga     byggnadsminnet     Skeppsholmen     och
Kastellholmen.    Beslutet    innebar    bl.a.   att
Skeppsholmsbron inte längre hörde till de  byggnader
som inte fick rivas, flyttas, eller till sitt  yttre
byggas  om  eller på annat sätt förändras och ingick
inte heller i  det  område  som  avgränsats  för det
statliga     byggnadsminnet     Skeppsholmen     och
Kastellholmen.
Kulturdepartementets promemoria
Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet
översänt  en inom Kulturdepartementet den 16 januari
1998  upprättad   promemoria,   bilaga   A   3.7.  I
promemorian redogörs för ärendet och dess beredning.
Av  denna framgår bl.a. att Riksantikvarieämbetet  i
en skrivelse  som  kom  in  till departementet den 9
juli  1996  föreslagit att skyddsföreskrifterna  för
Skeppsholmen  och Kastellholmen skulle jämkas så att
Skeppsholmsbron   inte  längre  skulle  omfattas  av
skyddsföreskrifter.  Vidare  att till skrivelsen var
bifogade Statens fastighetsverks  skrivelse  den  28
februari     1996     till    Riksantikvarieämbetet,
Riksantikvarieämbetets  skrivelse  den  21 mars 1996
till        Statens        fastighetsverk        och
Riksantikvarieämbetets PM den 13 maj 1996.
Av  Kulturdepartementets promemoria framgår också,
med anledning  av  Riksantikvarieämbetets  PM den 13
maj   1996,  att  enligt  inhämtade  uppgifter  från
Riksantikvarieämbetet  har  ämbetet  under  1994 och
1995  tillsammans  med bl.a. Statens fastighetsverk,
Stockholms  Stadsmuseum,  Stadsbyggnadskontoret  och
Gatu- och fastighetskontoret  i Stockholm deltagit i
arbetsgruppen.
Enligt Kulturdepartementet framgår  av innehållet i
Riksantikvarieämbetets         skrivelse        till
Kulturdepartementet   och  till  skrivelsen   fogade
handlingar   att   Korrosionsinstitutets   utlåtande
bedömts och granskats av såväl Riksantikvarieämbetet
som Statens fastighetsverk.  Mot  bakgrund härav och
med  hänsyn  till  de  utförliga  redogörelser   för
innehållet  i  utlåtandet  som  lämnats i de ingivna
handlingarna  har  beslutsunderlaget   bedömts  vara
tillräckligt.  Det  har  därför, vid beredningen  av
regeringsärendet, inte bedömts  som  nödvändigt  att
inhämta utlåtandet som sådant.
Utskottets bedömning
Kulturdepartementet   har  vid  beredningen  av  det
aktuella     ärendet     haft     tillgång      till
Riksantikvarieämbetets  skrivelse  den 28 juni 1996,
Statens  fastighetsverks skrivelse den  28  februari
1996, Riksantikvarieämbetets  skrivelse  den 21 mars
1996 och Riksantikvarieämbetets PM den 13  maj 1996.
I       dessa      skrivelser      redogörs      för
Korrosionsinstitutets       utlåtande       avseende
Skeppsholmsbron.  Enligt  utskottet  hade regeringen
ett tillräckligt underlag när den fattade  beslut  i
frågan den 20 februari 1997. Granskningen föranleder
i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
3.4 Näringsminister Anders Sundströms
handläggning av frågan om tillstånd för
anläggande av likströmskabel mellan Sverige
och Polen
Ärendet
I  en  granskningsanmälan,  bilaga  A  3.8, har till
konstitutionsutskottets      granskning      anmälts
näringsminister   Anders   Sundströms  agerande  vid
beviljande   av  tillstånd  för   att   anlägga   en
likströmskabel  mellan  Sverige och Polen. I anmälan
anförs att regeringen den 17 juli 1997 beslutade att
bevilja    tillstånd    för   anläggande    av    en
likströmskabel  mellan  Sverige  och  Polen.  Enligt
anmälaren har regeringen  i  beredningen av beslutet
inte    prövat    projektet    utifrån     4    kap.
naturresurslagen.  I  stället  har  regeringen låtit
ellagen   vara   utgångspunkt.   Detta  har   enligt
anmälaren  kritiserats  av  både  Boverket  och  SGU
(Sveriges geologiska undersökning).  Anmälaren begär
att  konstitutionsutskottet,  mot  bakgrund   av  de
miljökonsekvenser  som  projektet  innebär  och  den
osäkerhet  som  råder över regeringens beredning och
beslut,  granskar   näringsministerns   agerande   i
samband  med detta ärende. Granskningen bör inriktas
på    dels    det     regeringsbeslut    i    vilket
näringsministern deltog,  dels  ministerns handlande
på  grund  av   särskilda  författningar.  Anmälaren
anför vidare att näringsministerns  förhållande till
underordnade myndigheter bör granskas.
Därutöver   har   till   konstitutionsutskottets
granskning  kommit  in  en  anmälan om granskning av
näringsminister     Anders    Sundström     angående
handläggningen av ärendet  om likströmskabeln mellan
Sverige och Polen, bilaga A 3.9. I anmälan anges att
statssekreteraren   Lars   Rekke,    ansvarig    för
energifrågor   inom   Näringsdepartementet,   enligt
uppgift  har  deltagit  i  handläggningen av ärendet
trots att han samtidigt varit  styrelseordförande  i
Vattenfall.  Anmälaren  påpekar  att  Vattenfall var
sökande  företag  och därmed i hög grad engagerat  i
projektet.        Enligt        anmälaren        bör
konstitutionsutskottet i samband med granskningen av
frågan  om  kabeln särskilt studera  jävssituationen
och uttala sig om jävsfrågor för högre och politiskt
tillsatta tjänstemän i departementen.
Till grund för  utskottets  granskning  har  bl.a.
legat  två  promemorior upprättade inom Närings- och
handelsdepartementet,    bilaga   A   3.10-A   3.11.
Utskottet   har   vidare   hållit   utfrågning   med
statssekreteraren     Lars    Rekke     och     f.d.
departementsrådet    Håkan     Heden     samt    med
näringsminister Anders Sundström, bilaga B  2  och B
7.
Regeringens beslut den 17 juli 1997
Genom  beslut  den 17 juli 1997 beviljade regeringen
Affärsverket  svenska  kraftnät  (Svenska  kraftnät)
tillstånd att dra  fram  och  t.o.m.  den 17 juli år
2037 begagna den överföringsförbindelse  som ansökan
avser,  med  den  sträckning  som  framgår  av  till
ansökan  hörande  karta och förteckning över berörda
fastigheter.  Tillståndet  beviljades  med  stöd  av
lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar  (ellagen), med förbehåll
för allmänna intressen och enskild rätt.
I beslutet uppdrar regeringen åt nätmyndigheten vid
Närings-         och        teknik-utvecklingsverket
(Nätmyndigheten) att  föreskriva  om villkor i vissa
avseenden. Vidare anger regeringen  att  om  i dessa
villkor  föreskrivna  undersökningar  påvisar  vissa
negativa miljöeffekter, är Svenska kraftnät skyldigt
att    följa    de   beslut   rörande   driften   av
överföringsförbindelsen som regeringen kan komma att
meddela i syfte att  så  långt  som  möjligt  minska
överföringsförbindelsens påverkan i dessa avseenden.
I  skälen för sitt beslut tar regeringen ställning
till anläggningens  lämplighet från allmän synpunkt,
anläggningens   effekter    på   möjligheterna   att
långsiktigt upprätthålla elförsörjningen,  sökandens
lämplighet  samt  tillämpning av 2 och 3 kap.  lagen
(1987:12)  om  hushållning  med  naturresurser  m.m.
(NRL).
När det gäller anläggningens lämplighet från allmän
synpunkt konstaterar  regeringen  inledningsvis  att
anläggningen     syftar    till    att    möjliggöra
elkraftsutbyte  mellan  Sverige  och  Polen.  Vidare
anför regeringen att med hänsyn till möjligheten att
ansluta    överföringsförbindelsen    direkt    till
stamnätet i  Karlshamn  och  till  de  åtaganden som
sökanden gjort rörande åtgärder mot korrosion, talar
övervägande  skäl för en förläggning av anläggningen
enligt    sökandens     förslag     (anslutning    i
Karlshamnsverket).  Regeringen  bedömer   att   även
sökandens      förslag     till     placering     av
elektrodstationen   bör  godtas.  Sammanfattningsvis
finner regeringen att  den  anläggning  som  ansökan
avser är lämplig från allmän synpunkt.
I fråga om anläggningens effekter på möjligheterna
att  långsiktigt  upprätthålla elförsörjningen anser
regeringen   att   anläggningen   sammantaget   ökar
driftsäkerheten i det  svenska  elsystemet genom att
den förstärker strukturen på eltillförseln  i  södra
Sverige.     Anläggningen     medför     inte    att
överföringskapaciteten     på     stamnätet     blir
otillräcklig.  Sammanfattningsvis  anser  regeringen
att  den  föreslagna  överföringsförbindelsen   inte
allvarligt  försämrar  möjligheterna att långsiktigt
upprätthålla elförsörjningen i landet.
Regeringen anser att Svenska  kraftnät  från allmän
synpunkt är lämpligt att utöva näringsverksamhet.
Vidare konstaterar regeringen att vid prövning  av
frågor  om meddelande av nätkoncession skall, enligt
2 § 2 mom. ellagen, NRL tillämpas. Av 1 kap. 2 § NRL
framgår att  bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL skall
tillämpas vid en sådan prövning.
Vid sin prövning  anför  regeringen  bl.a.  att mot
bakgrund av vad som i ärendet framkommit om dels  de
mängder  av  toxiska ämnen som beräknas bildas, dels
de vatten- och djupförhållanden som råder på platsen
och dels de undersökningar som redovisats i ärendet,
bedöms de toxiska  ämnena  endast komma att ha ringa
påverkan på fisk och andra organismer  i närheten av
elektrodstationen.  Enligt  regeringens  uppfattning
bör   dock   som  ett  villkor  för  nätkoncessionen
föreskrivas   att   klorgasutvecklingen   och   dess
inverkan på omgivningen  noga  bör  följas genom ett
kontrollprogram.
När  det gäller påverkan på vissa vandringsfiskars
lekvandring  till  följd  av de ämnen som bildas vid
elektrodstationen  delar  regeringen  Fiskeriverkets
bedömning    att    sannolikheten    för    negativa
återverkningar  minskar  väsentligt  med  den  valda
placeringen av elektrodstationen.
I   fråga  om  elektromagnetisk   påverkan   från
överföringsförbindelsen       delar       regeringen
Fiskeriverkets  bedömning  att  den  effekt som  kan
förväntas är väsentligen lokal till sin natur.
Mot   denna   bakgrund  kan,  enligt  regeringen,
överföringsförbindelsen  inte  anses påtagligt skada
naturmiljön  eller den biologiska  mångfalden  i  de
områden som nämnts  tidigare.  Om  de undersökningar
som   bör   genomföras  skulle  visa  att  fiskarnas
vandringsbeteenden i påtaglig omfattning påverkas av
överföringsförbindelsen,    eller    att   påtagliga
negativa      miljöeffekter      uppstår     utanför
elektrodstationens omedelbara närhet  till  följd av
bildning  av klor och klororganiska föreningar,  kan
regeringen  komma att meddela beslut rörande driften
av  kabeln  i syfte  att  så  långt  möjligt  minska
påverkan i dessa avseenden.
Vidare gör regeringen  den  bedömningen  att kabeln
kommer att utgöra ett visst intrång för yrkesfisket.
Intrånget är dock inte av den omfattningen  att  det
påtagligt  kommer att försvåra näringens bedrivande.
Som villkor  för  koncessionen  bör dock föreskrivas
att sökanden skall följa vad man  åtagit sig i fråga
om trålningsförbud, m.m.
Regeringen    bedömer    att    den   föreslagna
kabelsträckningen     inte    påtagligt    försvårar
sjöfartens  utnyttjande   av  berörda  områden.  Som
villkor för nätkoncessionen  bör  enligt  regeringen
dock    föreskrivas   att   sökanden   skall   följa
Sjöfartsverkets   anvisningar   om   ankringsförbud,
skyltning, rättelse av sjökort m.m.
Därutöver konstaterar regeringen att  uppkomsten av
toxiska   ämnen   och  problem  med  korrosion   kan
reduceras genom att överföringsförbindelsen utformas
som    en    bipolär    förbindelse,     dvs.    med
strömåterledning   genom  en  särskild  kabel.   Mot
bakgrund av vad som  tidigare anförts om påverkan på
yrkesfiske, natur- och  kulturvård  och  friluftsliv
till följd av uppkomsten av toxiska ämnen,  samt  de
åtaganden   som   sökanden  gjort  om  åtgärder  mot
korrosion, bedömer  regeringen  att  det  emellertid
inte  finns  skäl  att  utforma förbindelsen som  en
bipolär förbindelse med de stora kostnader som detta
medför.
Regeringen  påpekar att hela  Blekingekusten,  med
hänsyn till de  natur-  och kulturvärden som finns i
området, är av riksintresse.  Enligt  3 kap. 1 § NRL
får exploateringsföretag och andra ingrepp  i miljön
därför  komma  till  stånd  endast om hinder, enligt
vissa angivna bestämmelser, inte  möter  och det kan
ske  på ett sätt som inte påtagligt skadar  områdets
natur-    och   kulturvärden.   Härvid   konstaterar
regeringen  att 3 kap. 4 §, som gäller i detta fall,
innebär att fritidsbebyggelse  och  vissa  typer  av
anläggningar,  som saknar aktualitet i ärendet, bara
får uppföras på  visst  sätt.  Bestämmelserna  utgör
alltså inte något hinder mot att anläggningen kommer
till    stånd.   Regeringen   bedömer   vidare   att
anläggningen   inte   kommer   att  påtagligt  skada
områdets natur- och kulturvärden.  Mot  bakgrund  av
vad  som  här  anförts  finner  regeringen  att  den
ansökta  verksamheten är förenlig med bestämmelserna
i 2 och 3 kap. NRL.
Regeringen   anför   också  att  som  villkor  för
nätkoncessionen bör föreskrivas  om  skyldighet  att
förebygga   skador  på  miljön.  I  anslutning  till
områden av riksintresse  enligt  NRL skall villkoren
kunna avse att anläggningsarbetena  skall utföras på
ett sätt som inte påtagligt skadar områdenas  natur-
och kulturvärden.
Avslutningsvis  anför regeringen att vid en samlad
bedömning  av  de  energipolitiska   och  ekonomiska
intressen och de miljöintressen som finns i ärendet,
bör den sökta koncessionen meddelas.
Gällande bestämmelser
Ellagen
Enligt   2   §   1   mom.   ellagen  får  elektriska
starkströmsledningar inte dras  fram  eller begagnas
utan tillstånd (nätkoncession) av regeringen,  eller
efter  regeringens  bemyndigande, av nätmyndigheten.
En   ansökan   om   nätkoncession   som   avser   en
utlandsförbindelse skall  dock prövas av regeringen.
Till  en  lednings  framdragande  räknas  inte  bara
själva byggandet av ledningen utan också schaktning,
skogsavverkning  eller  liknande  åtgärder  för  att
bereda plats för ledningen.
I 2 § 2 mom. anges  att  nätkoncession  får meddelas
endast   om  anläggningen  är  lämplig  från  allmän
synpunkt.
Vidare anges  bl.a.  att  nätkoncession  som  avser
utlandsförbindelse inte får meddelas om förbindelsen
allvarligt   skulle   försämra    möjligheterna  att
långsiktigt upprätthålla elförsörjningen i landet.
Nätkoncession  får endast beviljas  den  som  från
allmän synpunkt är  lämplig att utöva nätverksamhet.
Nätkoncession för område får endast beviljas den som
dessutom är lämplig att  bedriva  nätverksamhet inom
det begärda området.
I samma moment anges vidare att NRL skall tillämpas
vid prövning av frågor om nätkoncession.
Enligt 2 § 3 mom. ges nätkoncession för bestämd tid,
längst 40 år.
Vidare anges att en nätkoncession skall förenas med
de  villkor  som  behövs  för  att  skydda  allmänna
intressen och enskild rätt samt med de  villkor  för
anläggningens  utförande och nyttjande som behövs av
säkerhetsskäl eller  som  annars  behövs från allmän
synpunkt.
Naturresurslagen
I 1 kap. 2 § NRL anges att bestämmelserna  i 2 och 3
kap. skall tillämpas enligt vad som är föreskrivet i
bl.a. ellagen.
Andra      kapitlet     innehåller     grundläggande
hushållningsbestämmelser.
I  3 kap. anges  särskilda  hushållningsbestämmelser
för vissa områden i landet.
Enligt  3 kap. 1 § är de områden som anges i 2-7 §§,
med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns
i  områdena,   i   sin   helhet   av   riksintresse.
Exploateringsföretag och andra ingrepp i  miljön får
komma till stånd endast om hinder inte möter  enligt
2-7  §§  och  om  det  kan  ske på ett sätt som inte
påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden.
När det gäller bl.a. Blekinges  kustområde anges i 3
kap.    4    §    villkor    för   anläggandet    av
fritidsbebyggelse samt för anläggningar  som avses i
4  kap.  1  §  första  stycket  1-7  och 10-11, dvs.
industrianläggningar  m.m. (dock ej anläggningar  av
nu aktuell typ).
I 4 kap. ges föreskrifter  om  tillåtlighetsprövning
av industrianläggningar m.m.
Av 4 kap. 1 § framgår vilka slag av nya anläggningar
som inte får utföras utan tillstånd av regeringen.
Vidare anges i 4 kap. 2 § att om en anläggning eller
en åtgärd, som inte omfattas av  kravet på tillstånd
enligt 1 §, kan antas få betydande  omfattning eller
bli av ingripande beskaffenhet, får regeringen i ett
visst  fall besluta att anläggningen eller  åtgärden
inte  får   utföras   utan  tillstånd  enligt  detta
kapitel.
Enligt 4 kap. 3 § får tillstånd  enligt  1 eller 2 §
lämnas   om   hinder   inte   möter   på   grund  av
bestämmelserna  i  2  eller  3 kap. eller med hänsyn
till  andra  allmänna  planeringssynpunkter  och  om
kommunfullmäktige  har  tillstyrkt   att   tillstånd
lämnas.
Förvaltningslagens bestämmelser om jäv
Enligt 11 § förvaltningslagen (1986:223) är  den som
skall handlägga ett ärende jävig
1.   om  saken  angår  honom  själv  eller  någon
närstående  eller  om  ärendets  utgång  kan  väntas
medföra  synnerlig nytta eller skada för honom själv
eller någon närstående,
2.   om   han    eller    någon   närstående   är
ställföreträdare för den som saken  angår  eller för
någon  som kan vänta synnerlig nytta eller skada  av
ärendets utgång,
3. om ärendet  har  väckts  hos  myndigheten  genom
överklagande   eller   underställning  av  en  annan
myndighets beslut eller  på  grund  av  tillsyn över
annan  myndighet  och  han  tidigare  hos den  andra
myndigheten    har    deltagit    i   den   slutliga
handläggningen av ett ärende som rör saken,
4.  om  han  har  fört talan som ombud  eller  mot
ersättning biträtt någon i saken, eller
5.   om  det  i  övrigt  finns   någon   särskild
omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till
hans opartiskhet i ärendet.
I andra  stycket  anges  att  från  jäv bortses när
frågan    om    opartiskhet   uppenbarligen   saknar
betydelse.
I 12 § sägs att den  som är jävig inte får handlägga
ärendet. Han får dock  vidta åtgärder som inte någon
annan kan vidta utan olägligt  uppskov. Vidare anges
att  den  som  känner till en omständighet  som  kan
antas utgöra jäv  mot  honom  självmant skall ge det
till känna.
Statsrådsberedningens anvisningar om
förvaltningslagens tillämpning hos regeringen
Förvaltningslagen gäller formellt  inte  för ärenden
hos  regeringen. I Statsrådsberedningens anvisningar
om  förvaltningslagens  tillämpning  hos  regeringen
(1987)   erinras  om  att  lagens  principer  enligt
förarbetena i stor utsträckning bör följas i ärenden
hos regeringen.  Lagen är dessutom direkt tillämplig
i departementsärenden.
När det gäller förvaltningslagens  jävsbestämmelser
anges  i anvisningarna att det kan finnas  skäl  att
skilja mellan jäv vid å ena sidan föredragningen och
avgörandet  vid  regeringssammanträdet  och  å andra
sidan beredningen i departementen.
I fråga om jäv vid regeringssammanträdet anges  att
det  i  princip bör undvikas att ett statsråd som är
jävigt i  ett  ärende enligt någon av de jävsgrunder
som  anges  i 11 §  föredrar  ärendet  eller  annars
deltar     i     avgörandet      av      det     vid
regeringssammanträdet.  Också  i tveksamma fall  bör
statrådet avstå från att delta i avgörandet.
I anvisningarna anges vidare vad  gäller  jäv  vid
beredningen av regerings-ärenden i departementen att
det  i  princip  bör undvikas att någon som är jävig
deltar.  Också  i  detta  fall  bör  jävsreglerna  i
förvaltningslagen   följas.    När    tjänstemannens
möjlighet att påverka utgången i ett ärende är liten
eller  när han inte har någon valmöjlighet  kan  man
enligt anvisningarna  ofta  med  tillämpning av 11 §
andra     stycket     bortse     från     jäv.    En
departementstjänsteman  som  känner  tvekan om  hans
opartiskhet kan ifrågasättas bör anmäla det till sin
överordnade.
Därutöver  tas  i  anvisningarna  bl.a.  upp   den
situationen  att  en  departe-    mentstjänsteman är
styrelseledamot   i   ett  statligt  bolag.   Enligt
anvisningarna kan den särskilda  jävsgrunden  i 11 §
första stycket 2 då bli aktuell, om en tjänsteman är
behörig      att     företräda     bolaget     (s.k.
ställföreträdarjäv).   Är   detta  inte  fallet  kan
tjänstemannen  komma  att  anses  som  jävig  enligt
generalklausulen i punkt 5. I anvisningarna hänvisas
vidare          till         konstitutionsutskottets
granskningsbetänkande KU 1985/86:25 s. 37 f. där det
förhållandet       diskuterades        att        en
departementstjänsteman  var  ledamot  i  flygbolaget
Swedairs  styrelse  vid  det tillfälle då regeringen
fattade vissa beslut om tillstånd  till  flygtrafik.
Anvisningarna   hänvisar   också   till   utskottets
granskningsbetänkande  KU  1986/87:25  s.  72,   där
utskottet återkom till jävsfrågan.
Tidigare granskning i konstitutionsutskottet av
frågor om jäv för departementstjänstemän m.fl.
Under        riksmötet       1985/86       granskade
konstitutionsutskottet   vissa  regeringsbeslut  med
anledning  av  ansökningar om  tillstånd  till  viss
flygtrafik (bet.  KU  1985/86:25 s. 37 f.) I ärendet
hade   bl.a.   tagits  upp  frågan   om   i   vilken
utsträckning   jäv    kunde   anses   ha   förelegat
beträffande   vissa  tjänstemän   i   departementen.
Konstitutionsutskottet      erinrade      om     att
förvaltningslagen  formellt inte gäller för  ärenden
hos regeringen. Då lagen  infördes diskuterades inte
närmare varför ärenden hos  regeringen  undantagits.
Utskottet      konstaterade     att     föredragande
departementschefen  emellertid  anförde  att  lagens
regler  borde  följas  så långt som möjligt även hos
regeringen.   Vidare   redogjorde    utskottet   för
innehållet i  de av Statsrådsberedningen  utarbetade
anvisningarna angående frågan om jäv.
Utskottet fann att granskningen inte gav vid handen
annat   än   att   de  aktuella  koncessionsärendena
handlagts i enlighet med gällande regler och praxis.
Ärendet föranledde utskottet att därutöver framhålla
vikten av att förvaltningslagens  jävsregler iakttas
vid ärendeberedningen i Regeringskansliet. I ärenden
med  två-  eller  flerpartsintressen borde  således,
enligt utskottets mening,  en departementstjänsteman
som är styrelseledamot i ett hel- eller halvstatligt
bolag inte delta i beredningen av ett ärende som rör
bolaget.
Under  riksmötet 1986/87 tog  konstitutionsutskottet
till granskning upp frågan i vilken utsträckning det
förekommer att departementstjänstemän innehar poster
i styrelserna  för  olika  statliga  myndigheter och
andra organ, frågan om jäv för dessa tjänstemän m.m.
När  det gällde jävsfrågan hänvisade utskottet  till
vad det  uttalat  under  föregående  års granskning.
Utskottet  ville  också  tillägga  att  det,  enligt
utskottets    mening,    var   önskvärt   att,   vid
handläggningen inom Regeringskansliet  av ett ärende
som    rörde    ett    statligt    bolag    där   en
departementstjänsteman  var styrelseledamot, oavsett
ärendets beskaffenhet, låta  en  annan  tjänsteman i
departementet i första hand svara för handläggningen
-   bl.a.  med hänsyn till intresset av att  ärendet
skall bli allsidigt  belyst.  Utskottet konstaterade
att  en  sådan  rekommendation  var  intagen  i  den
särskilda     handbok     med     anvisningar     om
förvaltningslagens  tillämpning  i Regeringskansliet
som getts ut av Statsrådsberedningen.  I övrigt fann
utskottet   inte   anledning   till  något  särskilt
uttalande.
Promemoria upprättad inom Närings- och
handelsdepartementet       den 13 februari 1998
I   en   promemoria  upprättad  inom  Närings-   och
handelsdepartementet den 13 februari 1998 anförs att
projektet   med  Polenkabeln  avser  uppförande  och
förvaltning  av  en  600  MW  likströmskabel  mellan
Stärnö i Karlshamns  kommun  och Polen. Kabeln är av
monopolär typ (dvs. en kabel där havsvatten och mark
utnyttjas för återledning). Avsikten  är att anlägga
en  elektrodstation för återledningen på  havsbotten
vid Vångsjö  i  Ronneby  kommun. Vid drift av kabeln
bildas klorgas genom elektrolys i elektrodstationen.
Projektets  intressenter  är   Svenska   kraftnät,
Vattenfall  AB och det polska, statliga kraftbolaget
PPGC. Ett gemensamt  ägt  bolag, SwePol Link AB, där
Svenska kraftnät är majoritetsägare, har bildats för
detta  ändamål. Investeringen  beräknas  uppgå  till
2,5-3 miljarder  kronor. Projektet hänger samman med
den s.k. Östersjöringen,  dvs.  planer  på att knyta
samman elsystemen runt Östersjön.
Grunden  för  projektet  är  ett kraftutbytesavtal
mellan Vattenfall och det polska,  statliga  bolaget
Polish  Power Grid Company (PPGC). Avtalet avser  en
tioårsperiod   som   inleds  år  1999  och  omfattar
elexport  till  Polen och  s.k.  torrårssäkring  för
Sverige.
Departementet redogör  vidare  för  beredningen  av
Svenska     kraftnäts     koncessionsansökan     hos
nätmyndigheten        vid        Närings-        och
teknikutvecklingsverket            (Nätmyndigheten).
Nätmyndigheten  lämnade  efter denna beredning  över
koncessionsansökan   till   regeringen    med   eget
yttrande.
När   det   gäller   regeringens   beredning   av
koncessionansökan  anges  i  promemorian att ärendet
handlades  vid  Närings-  och  handelsdepartementet.
Berörda sakägare bereddes tillfälle  att  yttra  sig
över   Nätmyndighetens  yttrande.  Svenska  Kraftnät
bereddes  därefter  tillfälle  att yttra sig över de
yttranden   som  kommit  in.  Regeringen   beslutade
härefter den  17  juli 1997, med stöd av ellagen och
med  förbehåll för allmänna  intressen  och  enskild
rätt, att bevilja Svenska kraftnät tillstånd att dra
fram  och  t.o.m.  den  17  juli  2037  begagna  den
överföringsförbindelse  som  ansökan  avsåg  med den
sträckning  som  framgick  av  till  ansökan hörande
karta och förteckning över berörda fastigheter.
I   promemorian   anförs   vidare  angående  ärendet
avseende  prövning  av  Polenkabeln  enligt  4  kap.
naturresurslagen  (NRL) att  Boverket i en skrivelse
till regeringen den 27 augusti 1996 väckte frågan om
prövning av ansökan om Polenkabeln enligt 4 kap. 2 §
NRL. Boverkets skrivelse remitterades,  varefter ett
antal   yttranden  kom in. Svenska kraftnät  yttrade
sig med anledning av Boverkets skrivelse. Regeringen
beslutade den 17 juli  1997  att  inte  vidta  någon
åtgärd  med  anledning  av skrivelsen från Boverket.
Regeringen fann att den planerade  Polenkabeln  inte
kunde  antas få sådan betydande omfattning eller bli
av     sådan     ingripande     beskaffenhet     att
tillåtlighetsprövning  enligt  4 kap.  2 § NRL borde
ske.
När det gäller den jävsfråga som tagits  upp i en av
granskningsanmälningarna  anför  departementet   att
ärendet  med  koncessionsprövningen  av  Polenkabeln
handlades   vid  energienheten  inom  Närings-   och
handelsdepartementet.   Vid  denna  enhet  handläggs
ärenden som berör energipolitiska frågor utom frågor
om kärnsäkerhet och energibeskattning.  Vid  enheten
handläggs  bl.a.  förvaltningsärenden enligt ellagen
och  frågor  om  styrningen   av  Svenska  kraftnät.
Affärsverket Svenska kraftnät har bl.a. till uppgift
att  på ett affärsmässigt sätt förvalta,  driva  och
utveckla   ett  kostnadseffektivt,  driftsäkert  och
miljöanpassat   överföringssystem.   Verksamheten  i
affärsverket  är därigenom av central betydelse  för
uppbyggnaden    av     det    svenska    elsystemets
infrastruktur.
I promemorian anförs vidare  att  inom Närings- och
handelsdepartementet finns en enhet  som har hand om
ägarfrågor i helt eller delvis statsägda  bolag  som
arbetar   på   kommersiella   marknader,   däribland
Vattenfall   AB.   Tjänstemännen   på   denna  enhet
handlägger  inte  andra  frågor  inom departementets
ansvarsområde.  Sålunda  är,  enligt  departementet,
ägarfrågorna  rörande  Vattenfall   AB  skilda  från
handläggningen    av   energipolitiska   frågor    i
departementet.
Inom  energienheten   handlades   ärendet   av  en
departementssekreterare  som  också var föredragande
för statsrådet Sundström i ärendet.
Före detta departementsrådet Håkan  Heden  var chef
för  energienheten  och  vidare  styrelseledamot   i
Svenska  kraftnät.  Han  vidtog  vissa  förberedande
åtgärder i ärendet. Han var också närvarande  vid de
veckoberedningar     då     statsrådet     Sundström
orienterades om ärendets beredning.
I  promemorian påpekas att koncessionsärendet  var
föremål    för    en   omfattande   beredning   inom
Regeringskansliet med  flera departement berörda. Så
kallad gemensam beredning  genomfördes med Utrikes-,
Försvars-, Kommunikations-, Jordbruks-, Inrikes- och
Miljödepartementen. Håkan Heden  deltog  i möten med
företrädare  för Miljödepartementet den 26  maj  och
den  9  juni  1997.  Vid  dessa  möten  diskuterades
Nätmyndighetens     yttrande,     remissinstansernas
synpunkter och frågan om prövning av kabeln enligt 4
kap.  NRL.  Heden  hade  också  vissa kontakter  med
Svenska kraftnät. Heden deltog inte i föredragningen
av  ärendet  inför regeringens beslut  den  17  juli
1997.
Enligt promemorian  deltog  inte  statssekreterare
Lars  Rekke  vid  några överväganden i ärendet eller
vid uppsättande av beslut. Energienheten informerade
Rekke om ärendets beredning inför orientering om och
föredragning av ärendet  för  statsrådet  Sundström.
Rekke  deltog vidare tillsammans med tjänstemän  vid
ett möte  med företrädare för Miljödepartementet och
Jordbruksdepartementet  den  14  juli  1997  rörande
skyddet av fiskeintresset. I samband med regeringens
beredning  den  17  juli  1997  lämnade  Rekke  sak-
upplysningar   i  ärendet.  Rekke  hade  vidare,  på
uppdrag av statsrådet  Sundström,  ett samtal den 17
juli  1997  med t.f. generaldirektören  vid  Svenska
kraftnät. Syftet  med samtalet var att departementet
ville förvissa sig  om  att  avtalen  mellan Svenska
kraftnät  och Vattenfall AB inte utformades  så  att
den planerade  Polenkabeln utnyttjades på ett sådant
sätt att den av riksdagen beslutade omställningen av
energisystemen försvårades eller hindrades.
Därutöver anges  i promemorian att Rekke tillträdde
som     statssekreterare      i     Närings-     och
handelsdepartementet i februari 1997 och utsågs till
ordförande  i  Vattenfall  AB  i mars  1997.  Enligt
arbetsfördelningen  inom  departementet   har  Rekke
ansvar för bl.a. energifrågor. I samband med  Rekkes
tillträde  inleddes en översyn av arbetsfördelningen
inom  den  politiska   ledningen.  Ett  resultat  av
översynen  var  att  en  tjänst  som  planeringschef
inrättades. Planeringschefen  svarar  numera  direkt
under departementschefen för den politiska ledningen
i   fråga  om förvaltningsärenden som rör Vattenfall
AB. Rekke har  inte  medverkat  i  något beslut inom
Vattenfall     AB     som     avser    ifrågavarande
koncessionsansökan.
När det gäller den granskningsanmälan  som tar sikte
på   departementets   kontakter   med   underlydande
myndigheter anförs i promemorian att det  inte  gavs
några  direktiv  till  dessa myndigheter inför eller
under   prövningen   av   koncessionsansökan   eller
beredningen av frågan om prövning enligt 4 kap. NRL.
Tjänstemän  vid energienheten  och  företrädare  för
Nätmyndigheten       möts       regelbundet      för
informationsutbyte      om      elmarknads-      och
lagstiftningsfrågor     med     anknytning      till
Nätmyndighetens  ansvarsområde.   Vid  möten  den 21
januari,  den  10  mars, den 15 april och den 15 maj
1997   informerade   Nätmyndigheten   muntligen   om
beredningsläget    för    koncessionsansökan     för
Polenkabeln.  Informationen  rörde  den  tidsmässiga
planeringen   av   beredningen  med  inriktning   på
tidpunkten    för   ärendets    överlämnande    till
regeringen. Denna  typ  av  information  har  enligt
departementet  ansetts  behövlig för planeringen  av
beredningsarbetet  inom  Regeringskansliet   av  mer
omfattande förvaltningsärenden.
I syfte att underlätta inläsningen av det relativt
omfattande underlaget i ärendet och därmed vinna tid
i   beredningsprocessen   fick   energienheten   vid
Närings-  och  handelsdepartementet  den 15 maj 1997
underhand  del av delar av ett utkast till  yttrande
från  Nätmyndigheten   över   koncessionsansökan.  I
utkastet  redovisades  inte något  ställningstagande
från Nätmyndigheten.
Enligt  promemorian  hade   under   beredningen  i
Regeringskansliet  den  ansvarige tjänstemannen  vid
några tillfällen kontakt med berörda handläggare vid
Nätmyndigheten    i    frågor   som    rörde    dels
Nätmyndighetens   beredning    av    ärendet,   dels
sakförhållanden   i  myndighetens  yttrande.   Dessa
kontakter bedömdes  inte tillföra ärendet något nytt
och  dokumenterades  inte.   I   samband   med   den
gemensamma  beredningen  inom Regeringskansliet hade
handläggare vid Jordbruksdepartementet kontakter med
Fiskeriverket   i   syfte   att    inhämta   närmare
upplysningar  om myndighetens remissvar  i  ärendet.
Utkast till regeringsbeslut  delades  underhand till
Fiskeriverket för synpunkter.
Den  ansvarige  tjänstemannen  vid  energienheten
informerade  efter  förfrågan  från Svenska kraftnät
och Vattenfall AB vid några tillfällen  muntligen om
den  planerade tidpunkten för ett regeringsbeslut  i
ärendet.  Vid  några  tillfällen  inhämtade han från
Svenska  kraftnät och Vattenfall AB  sakupplysningar
om dels deltaljer  i  innehållet i koncessionansökan
med   miljökonsekvensbeskrivning,    dels   om   den
överföringsteknik   som   används   för   sjökablar.
Informationen  bedömdes inte tillföra ärendet  något
nytt.
I promemorian uppges vidare att Håkan Heden vid ett
tillfälle under  hand  informerade generaldirektören
för Svenska kraftnät om  det övergripande innehållet
i de villkor för koncessionen  som  kommit  fram vid
beredningen inom Regeringskansliet.
Därutöver  redogörs  i  promemorian  för  riksdagens
beslut angående de finansiella förutsättningarna för
Svenska   kraftnäts   medverkan   i   projektet  med
Polenkabeln.
Promemoria från Närings- och handelsdepartementet
upprättad den 9 mars 1998
I  en  kompletterande  promemoria,  upprättad   inom
Närings-  och  handelsdepartementet,  anförs att det
inför  statssekreterare  Lars  Rekkes tillträde  som
ordförande i Vattenfall AB i maj  1997  framstod som
olämpligt   att   han   deltog   i   beredningen  av
förvaltningsärenden som rörde bolaget. Frågan löstes
praktiskt  så att Ola Frithiofsson fick  ansvar  för
departementsledningens  kontakter med sakenheterna i
sådana     frågor.     Efter    en    översyn     av
arbetsfördelningen  inom   den  politiska  ledningen
utsågs  Frithiofsson  formellt  till  planeringschef
genom  ett  beslut  av  departementschefen   den  16
oktober 1997.
I promemorian anförs vidare att syftet med de möten
som  hölls  den  26  maj  och  den  9  juni 1997 med
företrädare för Närings- och handelsdepartementet  -
däribland  Håkan  Heden - och Miljödepartementet var
bl.a.   att   klara   ut    gränsdragningen   mellan
tillämpningen  av  ellagen  och   NRL.   Vid  mötena
informerade  Miljödepartementet  om ärendet  rörande
prövning  av  Polenkabeln  enligt  4 kap.  NRL,  med
tonvikt på den tidsmässiga planeringen  av  ärendets
beredning. Vidare redogjorde Miljödepartementet  för
förutsättningar  för  en prövning enligt 4 kap. NRL.
Från   Närings-   och   handelsdepartementets   sida
redogjordes för prövningsförfarandet enligt ellagen,
med särskild inriktning på  tillämpningen av 2 och 3
kap. NRL. Mötena var av informationskaraktär snarare
än diskussionkaraktär.
Vid mötet den 14 juli 1997 mellan  företrädare  för
Närings-  och handelsdepartementet  - däribland Lars
Rekke - och  Miljödepartementet berördes inte frågan
om prövning av Polenkabeln enligt 4 kap. NRL.
Utfrågningar
Utfrågning med statssekreterare Lars Rekke och  f.d.
departementsrådet Håkan Heden
Utskottet har den 17 mars 1998 hållit utfrågning med
statssekreterare     Lars     Rekke     och     f.d.
departementsrådet Håkan Heden bilaga B 2.
Vid   utfrågningen   uppgav   Lars   Rekke   att  en
statssekreterare   så   gott  som  aldrig  deltar  i
handläggningen  av  ärenden  av  nu  aktuellt  slag.
Handläggningen sköts  på  sakenheten.  Det inträffar
ibland   i   olika   fövaltningsärenden   av   detta
formbundna  slag  att statssekreterare medverkar vid
politiska  och  andra   bedömningar   som   görs   i
slutskedet.   I  själva  utredningsprocessen  deltar
inte  statssekreterare och knappast inte heller  den
enhet som  det  är  fråga om, utan det har skötts av
myndigheterna.
Lars  Rekke  uppgav vidare  att  han  utsågs  till
statssekreterare  med tillträde den 1 mars 1997. Han
var införstådd med att den rollen skulle förenas med
att han, i likhet med  sina företrädare, skulle vara
styrelseledamot  i  Vattenfall   AB.   Han  var  väl
medveten om de föreskrifter och rekommendationer som
gäller  för  en person som sitter med i styrelsen  i
ett   bolag.   Han    har   t.ex.   tagit   del   av
konstitutionsutskottets olika granskningsbetänkanden
i  sådana  frågor  samt av  förarbetena  till  bl.a.
förvaltningslagen.
Vattenfall förekommer ytterligt sällsynt som part i
ett förvaltningsärende  i  departementet. Under hans
tid på departementet kan det  ha  varit fråga om två
ärenden.  I båda dessa fall har han  låtit  bli  att
delta  i  olika  åtgärder  som  har  kunnat  påverka
utgången i  ärendena.  När  det  gäller  regeringens
beslut  om  Polenkabeln  var  han vid två tillfällen
inför  detta beslut med på olika  möten  där  frågan
behandlades.  Det var inte i någotdera fallet av den
karaktären att  det  påverkade  utgången av ärendet.
Det  handlades  av  en tjänsteman på  departementet.
Hans befattning med ärendet  inskränkte sig till att
han   var   med  på  ett  möte  med  kolleger   från
Miljödepartementet  och  Jordbruksdepartementet. Vid
detta  möte diskuterades en  enda  fråga  som  rörde
föreskrifter  i det tilltänkta regeringsbeslutet som
tog  sikte  på vandringsfiskens  speciella  problem.
Anledningen till att han själv var med var att också
statssekreteraren     från    Jordbruksdepartementet
deltog.  Han  lämnade  också   sakupplysningar  till
regeringen innan frågan avgjordes.  Dels  visade han
en karta där kabelns sträckning framgick, dels läste
han  upp  remissvar från Statens naturvårdsverk  och
Fiskeriverket.  Både  han  och Håkan Heden har varit
utomordentligt noga med att  inte  befatta  sig  med
detta ärende eller andra ärenden som rör bolag eller
myndigheter där jäv kan förekomma.
Enligt   Lars   Rekke   fick  han  vidare,  efter
regeringens  beslut, i uppdrag  av  näringsministern
att  förvissa  sig  om  att  det  i  avtalen  mellan
Vattenfall  AB,  Svenska  kraftnät  och  den  polske
kontrahenten inte  skulle  finnas  bestämmelser  som
kunde inverka menligt på genomförandet av riksdagens
beslut strax före om en ny energipolitik.
Lars   Rekke   uppgav   vidare   att   man   inom
Regeringskansliet  väl  känner  till  att sådana här
konflikter kan uppstå. När det gäller Vattenfall  AB
har, alltsedan bolaget bildades, statssekreteraren i
Näringsdepartementet,         eller         tidigare
Industridepartementet,    varit   med   i   bolagets
styrelse. Det har i hög grad  varit  så  att man har
fått  hantera  dessa frågor på ett tillbörligt  sätt
när de har kommit  upp.  Det har också skett i detta
fall, enligt hans uppfattning.
Därutöver  uppgav  Lars  Rekke   att   man   inom
departementet redan från den tidpunkt han tillträdde
som   styrelseordförande   i   Vattenfall   AB   var
införstådd   med   att   han  inte  skulle  delta  i
hanteringen av Polenkabelärendet.  Det som hände den
16 oktober 1997 var att en bestämd person  utpekades
som  ansvarig  för dessa frågor i stället för  honom
själv. Från mars  och  fram till den 16 oktober 1997
fanns   det   inte   någon  bestämd   person   under
departementsledningen  som pekats ut att ansvara för
frågor med anknytning till Vattenfall.
Håkan  Heden  uppgav att enligt  de  riktlinjer  som
tidigare gällde  för  elmarknaden, och numera enligt
ellagen,  skall  utlandsförbindelser   förvaltas  av
Svenska    kraftnät.    Svenska   kraftnät   är   en
organisation    som   kan   bygga    och    förvalta
utlandsförbindelser  och  som är naturlig sökare för
koncessionen. Skälet till denna  ordning  är att man
anser      att      utlandsförbindelser,      liksom
storkraftnätet,  är  en  väsentlig del av samhällets
infrastruktur och därför skall förvaltas av ett från
kommersiella intressen oberoende  affärsverk,  i det
här fallet Svenska kraftnät.
Vidare uppgav Håkan Heden att man, enligt rutinen i
departementet,    en    gång    i    veckan    inför
regeringssammanträdet  har  s.k.  veckoberedning. Då
föredras  de  ärenden  som  statsrådet   skall  vara
föredragande i vid regeringssammanträdet.  Samtidigt
är  veckoberedningen  ett tillfälle då tjänstemännen
kan informera statsrådet  om  vad  som  händer  inom
departementets  område.  Vid  några tillfällen under
våren  1997 informerade den ansvarige  tjänstemannen
om beredningsläget för ärendet om Polenkabeln. Håkan
Heden var  själv  närvarande vid åtminstone några av
dessa  tillfällen, men  satt  tyst  när  ärendet  om
Polenkabeln var uppe.
Håkan Heden  uppgav  också  att det var viktigt att
klargöra     skillnaderna     mellan     de      två
beredningsprocesserna   angående   dels   prövningen
enligt    2   och   3   kap.   NRL,   som   sker   i
Näringsdepartementet,  dels prövningen enligt 4 kap.
samma lag, som sker i Miljödepartementet. Vid mötena
med Miljödepartementet diskuterades vilka skillnader
som  finns och den tidsplan  som  Miljödepartementet
bedömde  att  den behövde följa för att ta ställning
till frågan om projektet skulle prövas enligt 4 kap.
NRL. Man diskuterade  egentligen  inte frågan om vad
Miljödepartementet ville eller inte ville.
Vidare uppgav Håkan Heden att ärendet  var  föremål
för  s.k.  gemensam  beredning.  Vid denna beredning
fick man från Näringsdepartementets  sida  veta  att
Miljödepartementet   föreslog  att  regeringen  inte
skulle göra någon prövning  enligt  4  kap. NRL. Det
hade Näringsdepartementet inga invändningar mot.
Utfrågning med näringsminister Anders Sundström
Utskottet  har  den  21 april 1998 hållit utfrågning
med    näringsminister   Anders    Sundström.    Vid
utfrågningen  uppgav Anders Sundström att regeringen
inte  har  gett  några  direktiv  till  myndigheter,
Vattenfall AB eller  Svenska  kraftnät  inför  eller
under   koncessionsärendets   prövning.  De  berörda
myndigheterna    har    gjort   sina   självständiga
bedömningar när de tagit  ställning  till projektet.
Riksdagen  och  regeringen har vid flera  tillfällen
beslutat  om  de finansiella  förutsättningarna  för
Svenska kraftnäts  medverkan i projektet. Varje gång
har det tydligt framgått  av regeringens förslag att
riksdagen  bara  haft  att  ta   ställning  till  de
finansiella förutsättningarna. Riksdagen skulle inte
föregripa     prövningen    enligt    ellagen     av
koncessionsansökan.
Anders  Sundström  uppgav  vidare  att  ett  visst
informationsutbyte     har     förekommit     mellan
Regeringskansliet  å  ena  sidan och Nätmyndigheten,
Vattenfall AB och Svenska kraftnät  å  andra  sidan.
Ett     sådant     informationsutbyte,    som    rör
planeringsaspekter,        sakinformation        och
detaljuppgifter,  förekommer enligt Anders Sundström
normalt    i    ett   ärende    av    detta    slag.
Infomationsutbytet  har inte varit av den karaktären
att det kunnat påverka utgången av ärendet.
När  det  gäller  frågan   om  jäv  uppgav  Anders
Sundström  att  det i första hand  är  tjänstemannen
själv som har att  uppmärksamma  om han eller hon är
jävig i ett ärende. Det ansvaret har  tjänstemannen.
Tjänstemannen skall själv säga till om han eller hon
inte bör handlägga ett ärende. Hans ansvar  som chef
för  departementet  är att se till att det finns  en
organisation som gör  det  lättare  för de anställda
att   bedöma   om  de  är  jäviga  eller  inte.   På
Näringsdepartementet finns det en lång erfarenhet av
att hantera bl.a.  jävsfrågor.  Det  beror  dels  på
departementets karaktär, med ett stort antal företag
som  departementet  förvaltar statens aktier i, dels
på den omfattande verksamhet  som  bedrivs i kontakt
med   andra   företag  och  organisationer.   Därför
förvissade  han  sig  i  ett  tidigt  skede  om  att
expeditionschefen    vid   återkommande   tillfällen
informerar både nyanställda  och  äldre anställda om
vad   som   gäller   beträffande   jäv   och   andra
bestämmelser  i  förvaltningslagen.  Han  har  också
talat  om  dessa frågor vid anställning av politiskt
sakkunniga vid departementet och försökt se till att
information om detta når ut.
Anders Sundström uppgav vidare att det han hittills
beskrivit  är   den   organisation   som  gällt  vid
departementet också under hans företrädares  tid. På
en  punkt har han gjort en organisatorisk förändring
i förhållande  till sina företrädare, och det gäller
frågan om styrningen av Vattenfall AB. Efter det att
man gick ned till  endast  en statssekreterare utsåg
han en särskilt politiskt sakkunnig  planeringschef.
Denne   skall  under  statsrådet  ansvara  för   den
politiska  ledningen  av förvaltningsärenden som rör
Vattenfall  AB.  Tidigare  har  dessa  frågor  legat
direkt under ministern  och statssekreteraren. Under
hela den tid som Vattenfall  AB  har varit ett bolag
har  statssekreteraren  också  suttit   i   bolagets
styrelse.  Planeringschefen  utsågs  i oktober 1997.
Detta  innebar  inte att Lars Rekke fram  till  dess
hade ansvaret, utan i stället fick han själv (Anders
Sundström) hantera frågorna. Han tyckte inte att det
var en tillfredsställande  situation,  utan ville ha
en annan ordning.
Anders  Sundström  ville också poängtera  att,  om
regeringen  i  anslutning   till  sina  sammanträden
behöver  information  från  tjänstemännen,   det  är
brukligt  att  statssekreteraren  eller  någon högre
tjänsteman lämnar den informationen till regeringen.
Lars  Rekke var med inför regeringssammanträdet  den
17  juli   för   att   vid  behov  kunna  lämna  ren
sakinformation. Just med  tanke  på  att  Rekke inte
varit  inblandad  i  ärendet och således inte  kunde
förväntas  kunna  ärendet   följde   den   ansvarige
handläggaren  med.  Anders Sundström uppgav att  det
dock var han själv som  vid  regeringens sammanträde
föredrog ärendet för de övriga i regeringen.
Enligt Anders Sundströms bedömning,  efter  det att
han  har  tagit  del av den information som finns  i
departementet samt  efter  att  ha talat med berörda
tjänstemän      och      ha     tagit     del     av
konstitutionsutskottets utfrågning,  har de aktuella
tjänstemännen  inte  gjort  sig  skyldiga  till  ett
agerande som leder till jäv.
Därutöver uppgav Anders Sundström  att  syftet  med
kabeln   är  att  se  till  att  vi  behöver  mindre
produktionskapacitet   i   Sverige   för  att  täcka
svängningarna  i  konjunktur och klimatförhållanden.
Det innebär en fördel  om  vi  binder  ihop  nätet i
Östersjön  på samma sätt som vi bundit ihop nätet  i
Sverige. På  detta  sätt  slipper  vi  bygga  upp en
produktionskapacitet  som  skall  klara  den absolut
hårdaste  påfrestning.  Syftet med kabeln är  alltså
att minska behovet av produktionskapacitet i området
och   därmed   minska   miljöpåverkan    och   säkra
energiförsörjningen.
Anders Sundström uppgav också att det, enligt  hans
uppfattning,  är  viktigt  att  man  inte kan avgöra
frågor  om  vägar,  järnvägar  och  elledningar   på
kommunal  nivå.  Han  anser  att  man  måste  ha  en
infrastruktur  i  Sverige  där man knyter ihop olika
delar  av vårt land. De produktionsanläggningar  för
el som finns  måste  kunna  försörja  hela  Sverige.
Därför  anser han att det bör vara så att beslut  om
att bygga  och  dra vägar, elledningar och järnvägar
skall fattas på nationell  nivå  och  inte  på lokal
nivå.   När   det   gäller  Polenkabeln  är  det,  i
förhållande till de elledningar som finns i övrigt i
Sverige,   inget   omfattande   projekt,   men   ett
nödvändigt projekt.  Han uppgav vidare att det finns
många vägar och järnvägar  som  är större projekt än
detta, också i investeringsbelopp,  och  som  prövas
enligt  väglagen. Det är, såvitt han vet, ingen  väg
eller järnväg  som  har  prövats  enligt 4 kap. NRL.
Frågan  om en prövning enligt 4 kap.  NRL  av  detta
projekt har  beretts  på Miljödepartementet. Han har
inte  haft  något att erinra  mot  det  förslag  som
miljöministern redovisade.
Vidare uppgav  Anders  Sundström  att han inte hade
lagt sig i något beslut som Karlshamns  kommun skall
fatta.  Däremot  anser  han det vara hans skyldighet
att resa runt i landet och  lyssna på stämningarna i
olika  frågor.  Frågan  om  Polenkabeln  är  väldigt
kontroversiell i Blekinge, så  det  är hans absoluta
skyldighet  att  höra hur folk som har  att  hantera
frågan  upplever läget  där.  Han  har  naturligtvis
argumenterat  för  att  kabeln  skall  byggas enligt
ellagen  därför  att  han anser att den behövs.  Han
anser att han efter regeringsbeslutet  har  rätt att
argumentera för regeringens beslut.
Anders Sundström redogjorde också för att prövning
enligt   4   kap.  NRL  hade  begärts  av  Boverket,
Fiskeriverket,      Riksantikvarieämbetet,      SGU,
Länsstyrelsen  i  Blekinge län och berörda kommuner.
Mot  en prövning har  bl.a.  Koncessionsnämnden  för
miljöskydd   och  Naturvårdsverket  varit.  Han  har
uppfattat att  den  tyngsta  remissinstansen i detta
fall har varit Koncessionsnämnden.  Anders Sundström
uppgav vidare att han har tolkat det  så att ellagen
ställer  samma  hårda  miljökrav  på  utförandet  av
Polenkabeln som 4 kap. NRL gör.
Därutöver  uppgav  Anders  Sundström att  han  bad
statssekreterare  Lars  Rekke att  kontakta  Svenska
kraftnät  för  att  han ytterligare  en  gång  ville
försäkra  sig  om  att  Polenkabelns  syfte  är  att
hantera svängningar i konjunktur och klimat och inte
att exportera eller importera. Han har försäkrat sig
om detta ett stort antal  gånger tidigare. Uppdraget
gavs till Rekke efter det att frågan hade behandlats
i regeringen.
Utskottets bedömning
I granskningsärendet har bl.a.  aktualiserats frågan
om  huruvida  jäv  skulle  ha  förelegat  för  vissa
tjänstemän  i Närings- och handelsdepartementet  vid
beredningen och  avgörandet av regeringens ärende om
en  koncessionsansökan   rörande  en  likströmskabel
mellan Sverige och Polen.  Enligt  utskottets mening
har vid granskningen inte kommit fram  annat  än att
det  aktuella regeringsärendet i detta avseende  har
handlagts i enlighet med gällande regler.
Utskottet  finner dock anledning att ånyo framhålla
vikten av att  förvaltningslagens jävsregler iakttas
vid beredningen  av ärenden i Regeringskansliet. Som
utskottet     tidigare      uttalat      bör      en
departementstjänsteman, som är styrelseledamot i ett
hel-  eller  halvstatligt  bolag,  inte  delta i ett
ärende    som    rör   bolaget,   oavsett   ärendets
beskaffenhet. I sådant  fall bör en annan tjänsteman
i första hand svara för handläggningen.
I den nu aktuella granskningsanmälan  begärs vidare
att  konstitutionsutskottet,  förutom  att   granska
jävssituationen i detta särskilda fall, skall uttala
sig om jävsfrågor för högre och politiskt  tillsatta
tjänstemän  i  departementen.  Utskottet vill härvid
erinra  om  att  utskottet  i  samband   med   årets
administrativt inriktade granskning har uttalat  att
utskottet  vid  kommande  granskning  av  detta slag
skall ta upp frågan om huruvida det finns risker för
jäv  när tjänstemän i Regeringskansliet har  uppdrag
som ledamöter  i  styrelser för statliga företag och
affärsverk (bet. 1997/98:KU10  s. 7). Utöver vad som
anförts ovan finner utskottet därför  inte anledning
att  nu  göra  något ytterligare uttalande  när  det
gäller frågan om jäv.
Granskningen föranleder  inte heller i övrigt något
ytterligare uttalande från utskottets sida.
3.5 Regeringens beslut om sekretess
beträffande vissa handlingar rörande
Scientologikyrkan
Ärendet
I  en  anmälan,  bilaga  A  3.12,  har  begärts  att
konstitutionsutskottet  skall   granska  regeringens
beslut   att   sekretessbelägga   en   skrift   från
scientologerna.

Bakgrund
Regeringens beslut
Den 26 september 1996 begärde en anonym  man att hos
Justitiedepartementet  få ta del av en handling  som
han  uppgav  fanns  i departementet  och  som  rörde
Scientologikyrkan. Mannen  lämnade  in en handling -
scientologimaterialet - som han uppgav  var en kopia
av  den handling som han begärde att få ta  del  av.
Enligt           Justitiedepartementet          blev
scientologimaterialet därigenom en allmän handling i
departementet. Justitiedepartementet  avslog mannens
begäran den 2 oktober 1996 med motiveringen  att det
i  departementet  inte  kunnat påträffas någon sådan
handling som han efterfrågade.
Därefter  har  materialet   vid  flera  tillfällen
lämnats ut från Justitiedepartementet  när någon har
begärt att få ta del av det.
Den 16 oktober 1997 beslutade regeringen  emellertid
att  materialet  inte  skulle  lämnas ut. Regeringen
anger följande som skäl för sitt beslut (Ju97/3133).
Enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen  (1980:100)  gäller
sekretess  bl.a.  för  uppgifter  som rör medborgare
eller juridiska personer i en annan stat, om det kan
antas   att   det   stör   Sveriges   mellanfolkliga
förbindelser  eller på annat sätt skadar  landet  om
uppgifterna röjs.
Den begärda handlingen innehåller uppgifter som rör
den amerikanska  organisationen Religious Technology
Center.  Det  kan  antas   att   ett  utlämnande  av
uppgifterna  i  handlingen  skulle  störa   Sveriges
mellanfolkliga förbindelser och på annat sätt  skada
landet.  Sekretess  gäller  därför  för  uppgifterna
enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.
Justitieministerns frågesvar den 29 oktober 1997
Justitieminister Laila Freivalds har i svar på fråga
1997/98:73  om hemligstämpling av "scientologbibeln"
anfört bl.a. följande.
Regeringen gjorde  bedömningen  att  det kunde antas
att  ett  utlämnande  av  uppgifterna  skulle  störa
Sveriges  mellanfolkliga förbindelser och  på  annat
sätt skada  landet  eftersom  det hävdas att Sverige
bryter  mot  sina  åtaganden enligt  internationella
avtal på upphovsrättsområdet  genom  att tillåta att
materialet lämnas ut från svenska myndigheter. Detta
har  redan medfört en viss störning i de  bilaterala
förbindelserna  mellan Sverige och USA och kan komma
att   leda   till   störningar    även    i    andra
internationella sammanhang.
Det har således inte varit fråga om huruvida den  i
Sverige  grundlagsfästa  offentlighetsprincipen  kan
inskränkas genom upphovsrättsliga regler, vilket den
givetvis  inte  kan. Däremot har varje myndighet som
tar ställning till  om  den  aktuella handlingen kan
lämnas ut att göra en skadeprövning.  Frågan  gäller
således huruvida utlämnande av handlingen stör eller
på  annat  sätt  skadar  Sveriges relationer med vår
omvärld.  I  frågor  som  uppkommer   hos   statliga
myndigheter och som är av betydelse för förhållandet
till     andra     stater    eller    mellanfolkliga
organisationer  skall  med  stöd  av  10  kap.  8  §
regeringsformen utrikesministern underrättas. Syftet
med  denna  underrättelseplikt   är  att  främja  en
enhetlig och konsekvent utrikespolitik.
Justitiekanslerns beslut
En person begärde hos Justitiekanslern att få ut ett
exemplar     av    den    s.k.    scientologibibeln.
Justitiekanslern  underrättade,  med hänvisning till
reglerna i 10 kap. 8 § regeringsformen,  chefen  för
Utrikesdepartementet  att  det  hos Justitiekanslern
fanns  en  handling motsvarande den  som  berörs  av
sekretess enligt  regeringens  beslut den 16 oktober
1997 och att denna handling alltsedan den ingivits i
ärendet  hos  Justitiekanslern  har  tillhandhållits
allmänheten på begäran och att så alltjämt sker.
Utrikesdepartementet överlämnade  därefter  den  27
oktober  1997  till  Justitiekanslern  en promemoria
angående  vissa  utrikespolitiska  förhållanden  som
aktualiserats  med  anledning  av att dokumentet  är
allmän handling vid flera myndigheter i Sverige.
Justitiekanslern har därefter, den 30 oktober 1997,
fattat följande beslut.
Enligt  2 kap. 1 § sekretesslagen  gäller  sekretess
bl.a.  för   uppgifter   som  rör  medborgare  eller
juridiska personer i en annan stat, om det kan antas
att  det  stör Sveriges mellanfolkliga  förbindelser
eller på annat  sätt  skadar  landet  om uppgifterna
röjs.
Den begärda handlingen innehåller uppgifter som rör
den amerikanska organisationen Religious  Technology
Center.   Vad   som  nu  framkommit  angående  vissa
utrikespolitiska  förhållanden  gör att ett fortsatt
utlämnande  av  uppgifterna i handlingen  kan  antas
störa Sveriges mellanfolkliga  förbindelser  och  på
annat sätt skada landet. Sekretess gäller därför för
uppgifterna enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen.
Kammarrättens dom
Justitiekanslerns     beslut    överklagades    till
Kammarrätten i Stockholm.  Kammarrätten  meddelade i
dom  den  5  december  1997  att kammarrätten delade
Justitiekanslerns  bedömning och  inte  ändrade  det
överklagade beslutet.
Kammarrättens   dom   har    överklagats    till
Regeringsrätten.  Regeringsrätten  meddelade  den  6
april  1998  prövningstillstånd  i målet och kommer,
enligt vad utskottet har inhämtat,  att  under våren
pröva målet i sak.
Justitiedepartementets promemoria
Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet
översänt   en   inom  Justitiedepartementet  den   9
februari 1998 upprättad promemoria, bilaga A 3.13. I
promemorian anförs bl.a. följande.
Grunden för sekretess
I Utrikesdepartementet  upprättades  den  27 oktober
1997    en    promemoria   som   överlämnades   till
Justitiekanslern i anledning av att Justitiekanslern
med stöd av 10  kap. 8 § regeringsformen underrättat
chefen för Utrikesdepartementet  om  att  materialet
hade begärts ut från Justitiekanslern. I promemorian
redogörs för de förhållanden som låg till grund  för
regeringens     bedömning     att     det    förelåg
utrikessekretess   för   uppgifterna  i  materialet.
Promemorian har hemligstämplats  med hänvisning till
bestämmelsen  om utrikessekretess.  Promemorian  har
också  överlämnats   till  riksdagens  kammarkansli,
Jönköpings kommun och till Stockholms tingsrätt.
Tidpunkten för sekretessens inträde
När  Justitiedepartementet   började  att  lämna  ut
materialet i oktober 1996 fanns inga indikationer på
att uppgifterna i det skulle omfattas  av sekretess.
En  tid  efter  det  första  utlämnandet kontaktades
Justitiedepartementet  och  UD  av  företrädare  för
Scientologikyrkan, amerikanska kongressledamöter och
USA:s  ambassad  i  Stockholm. Justitiedepartementet
ansåg inte att dessa  kontakter medförde någon grund
för  att  sekretessbelägga   materialet.   Av   UD:s
promemoria  framgår  att  ett fortsatt utlämnande av
materialet vid tidpunkten för regeringens beslut den
16  oktober  1997  skulle  medföra  risk  för  vissa
konsekvenser    och   att   förutsättningarna    för
utrikessekretess för uppgifterna i materialet därmed
var uppfyllda.
Av  Utrikesdepartementets  promemoria  från  den  27
oktober  1997 framgår bl.a. följande. USA hävdar att
ett utlämnande  av  en  kopia med stöd av de svenska
bestämmelserna om utlämnande  av allmänna handlingar
innebär ett oskäligt inkräktande  på scientologernas
legitima   intressen  och  att  bestämmelserna   som
tillåter detta  står  i strid med Sveriges åtaganden
på immaterialrättsområdet genom Bernkonventionen och
TRIPs-avtalet (Trade Related Aspects of Intellectual
Property  Rights).  USA  hävdar  att  materialet  är
upphovsrättsskyddat, och att Sverige genom att lämna
ut det skulle bryta mot sina förpliktelser enligt de
internationella  avtalen på  immaterialrättsområdet,
nämligen Bernkonventionen och TRIPs-avtalet. I april
1997  placerades  Sverige   på   USTR:s   (US  Trade
Representative)  speciella  bevakningslista (Special
301) med anledning av att man inte ansåg att Sverige
uppfyller sina åtaganden på det  immaterialrättsliga
området. Bakgrunden till placeringen  var  främst en
annan  fråga  (att  Sverige  inte  har  ett  "civil-
search"-förfarande),      men     utlämnandet     av
upphovsrättsskyddat material  från Regeringskansliet
och riksdagen omnämndes som en bidragande orsak. USA
har  också  inlett ett konsultationsförfarande  inom
ramen   för   WTO:s    tvistlösningsförfarande   med
hänvisning till bristen  på  civil-search-förfarande
och  amerikanska  företrädare har  också  informellt
uppgett att man överväger att inleda ett dylikt även
när   det   gäller   frågan    om    utlämnande   av
upphovsrättsligt   skyddat   material.  Vid   TRIPs-
förhandlingar i Genève den 18 september 1997 uppgavs
att    USA    avvaktar    regeringens    beslut    i
sekretessfrågan och att man hoppades att saken i och
med det skulle vara ur världen.
Tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen,
upphovsrättslagen, m.m.
Enligt  2  kap.  1  § tryckfrihetsförordningen  (TF)
skall varje svensk medborgare, till främjande av ett
fritt meningsutbyte och  en  allsidig upplysning, ha
rätt att ta del av allmänna handlingar.
Enligt  2 kap. 2 § TF får rätten  att  ta  del  av
allmänna  handlingar  begränsas  endast  om  det  är
påkallat med hänsyn bl.a. till rikets säkerhet eller
dess förhållande till annan stat eller mellanfolklig
organisation.  Begränsningen av rätten att ta del av
allmänna handlingar skall angivas noga i bestämmelse
i en särskild lag eller, om så i visst fall befinnes
lämpligare, i annan  lag vartill den särskilda lagen
hänvisar.
Vad som  i lag är stadgat  gäller enligt 1 kap. 8 §
TF om den rätt, som tillkommer upphovsman till t.ex.
litterärt   eller   konstnärligt    verk    och   om
upphovsrätten närstående rättigheter.
Av   1   §  lagen  (1960:729)  om  upphovsrätt  till
litterärt  och konstnärligt verk framgår att den som
har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har
upphovsrätt   till   verket   om  det  t.ex.  är  en
skönlitterär  eller  beskrivande   framställning   i
skrift eller tal.
Enligt  2  §  innefattar upphovsrätten uteslutande
rätt  att  bl.a.  förfoga   över  verket  genom  att
framställa exemplar av det och  genom  att  göra det
tillgängligt  för allmänheten, i ursprungligt  eller
ändrat   skick.  Enligt   paragrafen   görs   verket
tillgängligt  för  allmänheten t.ex. då det framförs
offentligt eller sprids till allmänheten eller visas
offentligt.
Av 26 b § framgår att  allmänna  handlingar  skall
oavsett  upphovsrätten tillhandahållas enligt 2 kap.
TF.
Enligt 2 kap.  1  § sekretesslagen (1980:100) gäller
sekretess   för   uppgift    som    angår   Sveriges
förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan
stat,    mellanfolklig    organisation,   myndighet,
medborgare eller juridisk person  i annan stat eller
statslös,  om  det kan antas att det  stör  Sveriges
mellanfolkliga  förbindelser  eller  på  annat  sätt
skadar landet om uppgiften röjs.
Sverige är liksom USA anslutet till Bernkonventionen
för skydd av litterära och konstnärliga verk. Enligt
konventionens artikel  2.6  har  t.ex. ett litterärt
eller  konstnärligt  verk  skydd i alla  länder  för
vilka  konventionen  gäller.  Skyddet   gäller  till
förmån    för    verkets    upphovsman    och   hans
rättighetshavare.
I  fråga  om skyddade verk äger de, enligt artikel
5.1, i alla andra  unionsländer  än  verkets hemland
såväl  de  rättigheter  som  varje  lands lagar  för
närvarande  tillerkänner eller framdeles  kan  komma
att  tillerkänna  landets  egna  medborgare  som  de
rättigheter vilka särskilt tillkommer dem i kraft av
denna konvention.
Upphovsmän  till  litterära  och konstnärliga verk,
som skyddas av denna konvention, äger enligt artikel
9.1 uteslutande rätt att låta mångfaldiga dessa verk
på vad sätt eller i vilken form  det vara må. Det är
enligt   artikel   9.2  förbehållet  unionsländernas
lagstiftning att tillåta  mångfaldigande av verk som
sägs under 9.1 i vissa särskilda fall, förutsatt att
sådant mångfaldigande icke gör intrång i det normala
utnyttjandet  av  verket  och   ej  heller  oskäligt
inkräktar på upphovsmannens legitima intressen.
Regeringen beslutade den 16 april  att  tillkalla en
kommitté   med  uppdrag  att  göra  en  översyn   av
bestämmelserna  om allmänna handlingars offentlighet
i    syfte    att    vidga     möjligheterna     för
offentlighetsprincipens  tillämpning  i IT-samhället
(dir.  1998:32). Kommittén skall bl.a. undersöka  om
det  i  något  fall  finns  ett  behov  av  att  öka
möjligheterna  att  inte  tillhandahålla  en  allmän
handling  som  omfattas  av  upphovsrätt.  Kommittén
skall    också    göra    en   allmän   översyn   av
sekretesslagen.
Utskottets bedömning
Regeringen har med stöd av 2 kap. 1 § sekretesslagen
beslutat att avslå en begäran  att  få ta del av det
s.k.  scientologimaterialet. Skälen för  regeringens
beslut  var  att  den  begärda handlingen innehåller
uppgifter  som  rör  den amerikanska  organisationen
Religious  Technology  Center.   Det   kunde  enligt
regeringen antas att ett utlämnande av uppgifterna i
handlingen   skulle  störa  Sveriges  mellanfolkliga
förbindelser  och   på   annat  sätt  skada  landet.
Sekretess  gällde  därför  enligt   regeringen   för
uppgifterna.
Begäran  att  få  ta  del av allmän handling skall
enligt  2  kap. 14 § tryckfrihetsförordningen  göras
hos myndighet  som  förvarar handlingen. Myndigheten
skall pröva en sådan begäran.
Regeringen har prövat  en  begäran om att få ta del
av en allmän handling och då  funnit  att handlingen
inte kunde lämnas ut eftersom sekretess  gällde  för
uppgifterna  i  handlingen.  Regeringen  har  därvid
tillämpat sekretesslagen.
Utskottet  konstaterar  att  regeringen  tillämpat
gällande rätt, i detta fall tryckfrihetsförordningen
och   sekretesslagen.   Utskottet  har  inte  funnit
anledning att uttala någon  kritik  med anledning av
den  bedömning  regeringen  därvid  gjort,   oavsett
vilket  slut  Regeringsrätten  kommer  till  när den
prövar den ovan återgivna domen som överklagats från
Kammarrätten i Stockholm.
Granskningen  föranleder  i övrigt inget uttalande
från utskottets sida.
3.6 Näringsminister Anders Sundströms
beredning av propositionerna 1996/97:84 En
uthållig energiförsörjning och 1996/97:176
Lag om kärnkraftens avveckling samt
1996/97:136 Ny ellag
Ärendet
I  en  anmälan,  bilaga  A  3.14,  har  begärts  att
konstitutionsutskottet     skall      granska     om
näringsminister    Anders   Sundström   har   berett
propositionerna     1996/97:84      En      uthållig
energiförsörjning    och    1996/97:176    Lag    om
kärnkraftens     avveckling     i    enlighet    med
bestämmelserna i 7 kap. 2 § regeringsformen.
I en annan anmälan, bilaga A 3.15,  har begärts att
utskottet skall granska hur beredningen av förslaget
till ny ellag skett. I en expertrapport  skriven  av
professor  Ulf  Bernitz  behandlas frågan om statlig
reglering av utrikeshandeln  med el från EG-rättslig
synpunkt.  Rapporten  kom  enligt   anmälan   aldrig
officiellt  in  till  departementet.  Det är, enligt
anmälaren,  mycket  allvarligt  om  näringsministern
valt  att  hemlighålla  information  och  fakta  för
lagråd och riksdag.
Bakgrund
Proposition 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning
I  propositionens  avsnitt 2 framgår följande  under
rubriken Ärendet och dess beredning.
Riksdagen beslutade  våren  1991  om  riktlinjer för
energipolitiken      (prop.     1990/91:88,     bet.
1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373).  Beslutet grundade
sig  i allt väsentligt på en överenskommelse  mellan
Socialdemokraterna,   Folkpartiet   liberalerna  och
Centerpartiet.
En parlamentarisk kommission - Energikommissionen -
tillsattes   sommaren   1994  (dir.  1994:67,   dir.
1994:120).  Kommissionens   uppgift  var  bl.a.  att
granska de pågående energipolitiska  programmen  för
omställning  och  utveckling  av  energisystemet och
analysera  behovet  av förändringar och  ytterligare
åtgärder.
Kommissionen  överlämnade  den  18  december  1995
slutbetänkandet Omställning  av  energisystemet (SOU
1995:139) till regeringen. Till betänkandet  fogades
fyra   underlagsbilagor  (SOU  1995:140,  del  1-4).
Energikommissionens        slutbetänkande        har
remissbehandlats.  En  sammanfattning av betänkandet
och   remisssinstansernas    synpunkter    finns   i
departementspromemorian          Energikommissionens
betänkande (Ds 1996:55).
Utöver kommissionens betänkanden  har en stor mängd
rapporter,  synpunkter och förslag rörande  åtgärder
inom energiområdet  överlämnats till regeringen från
myndigheter, kommuner,  organisationer,  företag och
enskilda.
Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till
överläggningar  om  energipolitiken  på grundval  av
1991    års   överenskommelse,   Energikommissionens
betänkande     och     remissvaren     på     detta.
Överläggningarna slutfördes den 4 februari 1997  med
en    överenskommelse   mellan   Socialdemokraterna,
Centerpartiet  och  Vänsterpartiet  om  en  uthållig
energiförsörjning.
I  avsnitt  3 redovisas överenskommelsen till  sin
exakta ordalydelse.  Regeringen  föreslår  att  de i
överenskommelsen     angivna     riktlinjerna    för
energipolitiken antas av riksdagen. Regeringen avser
att i den ekonomiska vårpropositionen  återkomma med
förslag  till  finansiering  av  de  i  föreliggande
proposition föreslagna åtgärderna.
Av redovisningen i avsnitt 3 framgår bl.a. följande.
I  det  följande  redovisas  de  åtgärder som  skall
vidtas  för  att  möjliggöra en avställning  av  den
första reaktorn senast den 1 juli 1998 och den andra
reaktorn senast den 1 juli 2001.
Ett  förslag  till  en   lag   om  avställning  av
kärnkraftsreaktorer  föreläggs  riksdagen  under  år
1997 i så god tid att lagen kan träda  i kraft den 1
januari  1998.  I  lagen  föreskrivs att rätten  att
driva kärnkraftsreaktorer för att utvinna kärnenergi
kan  upphävas  av regeringen.  Sådana  beslut  skall
fattas  med utgångspunkt  i  att  reaktorerna  skall
ställas av  i  den ordning och vid de tidpunkter som
bäst gagnar den av riksdagen beslutade omställningen
av  energisystemet   och   dess   genomförande.   Av
kriterierna bör vidare följa att avställningen skall
inledas  med  de reaktorer som mest kan ifrågasättas
från lokaliseringsynpunkt.
Barsebäcksverkets   lokalisering   är   olämplig.
Förhandlingar   skall   inledas   med   ägaren  till
Barsebäcksverket om att stänga en reaktor före den 1
juli 1998 och en andra reaktor före den 1 juli 2001.
Regeringen   avser   att   omedelbart  efter  lagens
ikraftträdande  fatta  beslut   om   avställning  av
kärnkraftsreaktorerna Barsebäck 1 och  Barsebäck  2.
Ett villkor för stängningen av den andra reaktorn är
att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom
tillförsel av ny elproduktion och minskad användning
av el.
Proposition 1996/97:176 Lag om kärnkraftens
avveckling
I  propositionens avsnitt 3 framgår följande under
rubriken Ärendet och dess beredning.
Frågan  om användning av kärnkraft som energikälla i
Sverige   har   länge   stått   på   den   politiska
dagordningen.  Folkomröstningen  år 1980 resulterade
bl.a. i att kärnkraften skulle avvecklas  i den takt
som  var möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk
kraft   för   att  upprätthålla  sysselsättning  och
välfärd.   I  avsnitt   4.1   sammanfattas   frågans
behandling  från  folkomröstningen  till  riksdagens
energipolitiska beslut i juni 1997.
Sommaren  1994   tillsattes   en   parlamentarisk
kommission,  Energikommissionen  (dir. 1994:67, dir.
1994:120).  Denna  överlämnade  sitt  slutbetänkande
Omställning  av energisystemet (SOU  1995:139)  till
regeringen i december  1995.  Till  betänkandet  hör
bakgundsmaterial  i  form  av  fristående rapporter,
redovisade i fyra volymer med underlagsbilagor  (SOU
1995:140).   En   sammanfattning   av  kommissionens
betänkande och remissinstansernas synpunkter finns i
departementspromemorian          Energikommissionens
betänkande (Ds 1996:55).
Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till
överläggningar om energipolitiken  och  beslutade  i
september  samma år att tillsätta en arbetsgrupp för
att komplettera  Energikommissionens  analys med ett
förslag    till    lagstiftning    om   kärnkraftens
avveckling. I arbetsgruppen  ingick  företrädare för
Justitiedepartementet,          Närings-         och
handelsdepartementet,    Finansdepartementet     och
Miljödepartementet.
De energipolitiska överläggningarna slutfördes den
4  februari   1997  med  en  överenskommelse  mellan
Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet
om riktlinjerna för energipolitiken.
Den  14  februari  1997  lade  arbetsgruppen  fram
departementspromemorian    Lag    om    kärnkraftens
avveckling    (Ds    1997:14).    Promemorian    har
remissbehandlats.      En     sammanställning     av
remissinstansernas synpunkter  har  gjorts och finns
tillgänglig i Närings- och handelsdepartementet (dnr
N 97/496).
Regeringen överlämnade i mars 1997 propositionen En
uthållig  energiförsörjning (prop. 1996/97:84)  till
riksdagen.    I    propositionen    redovisas    den
energipolitiska  överenskommelsen och föreslås bl.a.
att  på  överenskommelsen  baserade  riktlinjer  för
energipolitiken     antas     av    riksdagen.    En
sammanfattning av innehållet i propositionen finns i
avsnitt 4.2. Riksdagen har den 10 juni 1997 beslutat
i  enlighet  med  förslagen  i  propositionen  (bet.
1996/97:NU12, rskr. 1996/97:272).
Departementspromemorians förslag  till lagstiftning
bygger    på   de   överväganden   som   gjorts    i
Energikommissionens   slutbetänkande.  Kommissionens
juridiska analys bygger  på ett expertutlåtande, som
utgör underlagsbilaga 26 till betänkandet. Rättsliga
frågor  i samband med kärnkraftens  avveckling  (SOU
1995:140,  del  4,  s. 9-87). Underlagsbilagan finns
fogad  som bilaga till  departementspromemorian  och
utgör  också   bilaga   1   till  propositionen.  En
sammanfattning av promemorian  finns  i bilaga 2. De
lagförslag  som  läggs  fram i promemorian  finns  i
bilaga  3.  En  förteckning  över  remissinstanserna
finns i bilaga 4.
Näringsutskottet    beredde   konstitutionsutskottet
tillfälle   att   yttra   sig   över   propositionen
1996/97:176   Lag   om   kärnkraftens    avveckling.
Utskottet  avlämnade  yttrandet  1997/98:KU3y   till
näringsutskottet.  Konstitutionsutskottet  höll  två
utfrågningar i ärendet, dels den 23 oktober 1997 med
professorerna  Bertil Bengtsson, Anders Victorin och
Hans-Heinrich Vogel,  dels  den  6 november 1997 med
näringsminister Anders Sundström.
Proposition 1996/97:136 Ny ellag
I  propositionens avsnitt 3 framgår  följande  under
rubriken Ärendet och dess beredning.
Riksdagen beslutade våren 1992 om mål och strategier
för en reformering av den svenska elmarknaden (prop.
1991/92:133,  bet. 1991/92:NU30, rskr. 1991/92:322).
Regeringen tillkallade  i  mars 1992 en utredare med
uppgift   att   utarbeta   förslag    till   en   ny
Ellagstiftning på elområdet. Utredningen (N 1992:04)
antog namnet Ellagstiftningsutredningen (ELU).
Riksdagen  beslutade  våren  1994  om  ett   nytt
regelverk   för   elmarknaden   (prop.  1993/94:162,
bet.1993/94:NU22,   rskr.   1993/94:358).   Beslutet
innebar omfattande förändringar  i lagen (1902:71 s.
1),  innefattande vissa bestämmelser  om  elektriska
anläggningar   (ellagen).  Genom  beslutet  infördes
vidare en ny lag, lagen (1994:618) om handel med el,
m.m. Enligt beslutet  skulle  de  nya lagreglerna ha
trätt i kraft den 1 januari 1995.
Till  grund  för  riksdagsbeslutet  låg  bl.a.  de
lagförslag   som   ELU   redovisade  våren  1993   i
delbetänkandet  Elkonkurrens   med  nätmonopol  (SOU
1993:68).
Sommaren   1994   tillkallade   regeringen    en
parlamentariskt        sammansatt        kommission,
Energikommissionen  (N  1994:04),  med  uppgift  att
granska  de pågående energipolitiska programmen  för
omställning  och  utveckling  av  energisystemet och
analysera  behovet  av förändringar och  ytterligare
åtgärder. I kommissionens uppgifter ingick också att
följa  utvecklingen  på   elmarknaden  och  särskilt
behandla  utlandshandeln  och  de  regionalpolitiska
frågorna (dir. 1994:67). Regeringen beslutade hösten
1994  om  tilläggsdirektiv  (dir.   1994:120)   till
Energikommissionen  som  innebar  att den med förtur
skulle analysera förutsättningarna för att genomföra
elmarknadsreformen  på  ett  sätt  som   inte  låste
kommissionens fortsatta arbete.
Hösten  1994  beslutade  riksdagen att skjuta  upp
elmarknadsreformens  ikraftträdande  för  att  skapa
möjligheter för Energikommissionen  att genomföra en
bredare  konsekvensanalys  av  de  nya reglerna  för
elmarknaden  innan  reformen  skulle träda  i  kraft
(prop.   1994/95:84,   bet.   1994/95:NU10,    rskr.
1994/95:141).
Energikommissionen  redovisade  våren  1995  sina
överväganden och förslag avseende elmarknadsreformen
i delbetänkandet Ny elmarknad (SOU 1995:14).
Riksdagen  beslutade hösten 1995 om att de på våren
1994 beslutade  lag-ändringarna skulle träda i kraft
med  vissa  ändringar  den  1  januari  1996  (prop.
1994/95:222, bet. 1995/96:NU1, rskr. 1995/96:2).
ELU:s fortsatta  arbete  skulle  enligt  direktiven
syfta till att få bl.a. ellagen ersatt med en modern
lagstiftning.  I  tilläggsdirektiv  för  utredningen
sommaren  1993  (dir. 1993:93) angavs bl.a.  att  de
nuvarande skadeståndsreglerna  i  ellagen skulle ses
över  och att lagen skulle omarbetas  språkligt  och
redaktionellt.
ELU redovisade  i  oktober 1995 sitt slutbetänkande
Ny  ellag  (SOU 1995:108).  I  betänkandet  föreslås
bl.a. att bestämmelserna  i  ellagen  och  lagen  om
handel  med  el, m.m. (1994:618) förs samman till en
gemensam  ny  lag.   Den   nya  lagen  skall  enligt
förslaget    innehålla   regler   för    produktion,
överföring och  handel  med el, m.m. Betänkandet har
remissbehandlats. En sammanfattning av ELU:s förslag
finns  i  bilaga  1.  ELU:s lagförslag  återfinns  i
bilaga 2. En sammanställning  av  remissinstansernas
synpunkter finns i bilaga 3.
Regeringen beslutade i augusti 1995  att  tillkalla
en  utredare  med  uppgift att föreslå ett regelverk
för  en  organiserad  börshandel   med   el.  Enligt
direktiven skulle utredaren även lämna förslag  till
den   reglering   av   utlandshandeln  som  kan  bli
nödvändig         för         att        säkerställa
försörjningstryggheten.  Utredningen   (N   1996:49)
antog  namnet  Elbörsutredningen.  Den redovisade  i
april   1996   sina   överväganden  och  förslag   i
betänkandet Regler för  handel med el (SOU 1996:49).
En sammanfattning av utredningens  förslag  finns  i
bilaga 4. Utredningens lagförslag redovisas i bilaga
5.  Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning
över   remissinstanserna   finns   i  bilaga  6.  En
sammanställning  av  remissinstansernas   synpunkter
finns      tillgänglig      i      Närings-      och
handelsdepartementet (dnr N 96/868).
Regeringen beslutade i november 1995 att tillkalla
en  utredare  med  uppgift att utarbeta förslag till
regler för konsumentskydd  vid  leverans av el (dir.
1995:148). Utredningen antog namnet  Utredningen  om
konsumentskydd  vid  leverans  av  el (nedan benämnd
Elkonsumentskyddsutredningen).           Utredningen
redovisade    i    juni    1996    sitt   betänkande
Konsumentskydd  på  elmarknaden  (SOU  1996:104).  I
betänkandet   lämnas   förslag   till   regler   för
konsumentskydd   vid   avstängning  av  el  och  för
konsumentskydd   vid  kvantitativa   driftstörningar
(skadeståndsrelger).     En     sammanfattning    av
utredningens förslag finns i bilaga  7. Utredningens
lagförslag   redovisas   i  bilaga  8.  Utredningens
betänkande har remissbehandlats. En förteckning över
remissinstanserna    finns   i    bilaga    9.    En
sammanställning  av  remissinstansernas   synpunkter
finns  tillgänglig  i  Inrikesdepartementet (dnr  In
96/619).
I  juni 1996 uppdrog regeringen  åt  Närings-  och
teknikutvecklingsverket   (NUTEK)   att  utreda  och
föreslå åtgärder för icke koncessionspliktiga elnät,
m.m.  Uppdraget  syftade  till  att precisera  ELU:s
förslag    avseende   undantag   från   kravet    på
nätkoncession. Uppdraget redovisades i november 1996
i  rapporten   Icke   koncessionspliktiga   nät.  En
sammanfattning  av  rapporten  finns  i  bilaga  10.
Rapportens   lagförslag   finns  i  bilaga  11.  Ett
remissmöte hölls i Närings- och handelsdepartementet
den 19 november 1996. En förteckning över deltagarna
i remissmötet finns i bilaga  12. Minnesanteckningar
från  mötet  finns  tillgängliga  i   Närings-   och
handelsdepartementet (dnr N 96/1380).
Utredningen om regler för handel med el, m.m.
Utredningen  om  regler  för  handel  med  el,  m.m.
redovisade  sitt  uppdrag  i  betänkandet Regler för
handel  med  el (SOU 1996:49). Utredningen  har  som
bilaga 2 till  betänkandet  fogat  en  rapport  från
januari   1996   Gemenskapsrättsliga   gränser   för
Sveriges  möjligheter att kontrollera internationell
handel med  el  av  professor Ulf Bernitz, Juridiska
fakulteten vid Stockholms  universitet  och  Olivier
Linden,  LLM  i  europeisk  rätt.  Någon ytterligare
rapport  av  Ulf  Bernitz  finns  inte  fogad   till
betänkandet.
Utredningens   material   finns   arkiverat   hos
Riksarkivet    under   diarienummer   33/96.   Bland
arkiverat  material   finns  dels  den  ovan  nämnda
rapporten av Ulf Bernitz och Olivier Linden, dels en
"kompletterande  rapport"  från  mars  1996  av  Ulf
Bernitz och Olivier Linden.
Närings- och handelsdepartementets promemoria
Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet
översänt en inom Närings-  och  handelsdepartementet
den  17  mars  1998 upprättad promemoria,  bilaga  A
3.16.  I promemorian  redogörs  för  beredningen  av
propositionerna. Vidare anförs bl.a. följande.
Ola Karlssons anmälan gäller behandlingen av ett par
expertrapporter  till Elbörsutredningen. Utredningen
uppdrog åt professor  Ulf  Bernitz  att  utarbeta en
rapport om reglering av utrikeshandeln med el ur EG-
rättslig   synpunkt.  Rapporten  överlämnades   till
utredningen.    Rapporten   innehöll   en   noggrann
genomgång  av  EG-rätten   på   detta   område   och
publicerades  därför  som  bilaga  till utredningens
betänkande.
Två tjänstemän i Närings- och handelsdepartementet,
kansliråden  Bengt  Agartz  och  Bo Diczfalusy,  var
sakkunniga i utredningen. Diczfalusy  bad muntligen,
på   utredarens   uppdrag,  professor  Bernitz   att
utarbeta en komplettering  av  den första rapporten.
Även denna kompletterande rapport,  bestående av sex
sidor, överlämnades till utredningen.  Denna  senare
rapport kom dock att höra till det ganska omfattande
utredningsmaterial  som  inte  publicerades i tryckt
skick av utredningen.
Som framgått av redovisningen ovan  fick kanslirådet
Bo   Diczfalusy  uppdraget  av  utredaren   att   be
professor  Bernitz  att utarbeta en komplettering av
sin första rapport. Diczfalusy  gjorde således detta
inom  ramen  för   sitt  uppdrag  som   sakkunnig  i
utredningen.
Två   av   Närings-   och   handelsdepartementets
tjänstemän  var  sakkunniga i Elbörsutredningen  och
har  således  haft  tillgång   till   den   aktuella
kompletterande rapporten. Rapporten hör dock inte, i
likhet   med   mycket   annat   underlagsmaterial  i
Elbörsutredningen,  till det material  som  formellt
överlämnades till departementet.
Utfrågning i konstitutionsutskottet
Näringsminister Anders  Sundström har vid utskottets
utfrågning den 21 april 1998 bilaga B 7 anfört bl.a.
Det energipolitiska beslutet  i  riksdagen föregicks
av    en    mycket    omfattande    utredning    med
Energikommissionen i botten. Partierna  som deltog i
energiförhandlingarna  såg  två huvudalternativ  för
att  påbörja  en  avveckling.  Det  ena  var  en  ny
lagstiftning,  och det andra var  ägardirektiv  till
Vattenfall. Dels  fick  en arbetsgrupp i uppdrag att
arbeta fram en lag, dels  fick Hans Christer Olson i
uppdrag att utarbeta ett PM  om  konsekvenserna  för
Vattenfall  av  att  stänga en reaktor till följd av
direktiv från ägaren.  Lagstiftning var att föredra.
Hans tyngsta argument för  detta är att han, oavsett
vilken ägare av kärnkraftverk  som tvingas stänga en
reaktor på grund av ett beslut från  riksdagen eller
regeringen, tycker att ägarna skall hanteras  på ett
likvärdigt sätt. Då är en lagstiftning bättre än ett
ägardirektiv.  Det  tyckte  han att denna promemoria
styrkte ytterligare. Naturligtvis  var  det  inte så
att   de   beslutade  att  stänga  någon  reaktor  i
Barsebäck utan  att  lagen  fanns  på  plats.  Först
gjordes  en departementspromemoria. Denna promemoria
remissbehandlades.  Lagrådet  yttrade  sig över den.
Den  gick  till  riksdagen,  som  i sin tur skickade
tillbaka  den  till  lagrådet. Lagrådet  fann  ingen
anledning att göra några  ändringar  eller  ha några
synpunkter  på  propositionen. Sedan antog riksdagen
propositionen, och  därefter beslutade regeringen om
en stängning.
Utskottets bedömning
Enligt  7  kap.  2  §  regeringsformen   skall   vid
beredningen     av     regeringsärenden    behövliga
upplysningar  och yttranden  inhämtas  från  berörda
myndigheter.  I  den  omfattning  som  behövs  skall
tillfälle lämnas  för  sammanslutningar och enskilda
att yttra sig. Utskottet  har  inte funnit att någon
av de tre aktuella propositionerna skulle ha beretts
på ett sätt som inte överensstämmer  med  7 kap. 2 §
regeringsformen.
Av  utredningen  i  ärendet  framgår  att den s.k.
kompletterande  rapporten  av professor Ulf  Bernitz
tillkom på uppdrag av Elbörsutredningen  men att den
inte   fogades  till  Elbörsutredningens  betänkande
Regler för  handel  med  el.  Rapporten överlämnades
inte    heller    formellt    till   Närings-    och
handelsdepartementet     utan    arkiverades     med
utredningens material hos Riksarkivet.
Granskningen föranleder i  övrigt  inget  uttalande
från utskottets sida.
3.7 Statsrådet Margot Wallströms
handläggning av ärendet om en ny
tandvårdstaxa
Anmälan
I   en  granskningsanmälan  har  hemställts  om  att
konstitutionsutskottet  granskar  statsrådet  Margot
Wallströms  handläggning av ny tandvårdstaxa, bilaga
A 3.17.
Genom  förordning   den  12  september  1996  (SFS
1996:903)  föreskrev regeringen  att  tandvårdstaxan
(1973:638) skulle fortsätta gälla tills vidare, dock
längst till  och  med  den  14  oktober 1996. Den 19
september 1996 utfärdade regeringen en förordning om
dels  fortsatt  giltighet  av  tandvårdstaxan,  dels
ändring  i samma taxa. Förordningen  (SFS  1996:919)
utkom från  trycket  den 8 oktober 1996 och trädde i
kraft den 15 oktober 1996.
Anmälan riktar sig mot  att  förordningen  1996:919
kom ut alltför nära ikraftträdandet.
Bakgrund
Enligt   8   kap.   19   §   regeringsformen   skall
förordningar  kungöras så snart det kan ske, om inte
något annat föreskrivs i lag.
Enligt de principer  som  har lagts fast i den s.k.
Gröna  boken  från  Statsrådsberedningen  bör  tiden
mellan det att en författning kommer ut från trycket
och författningens ikraftträdande  vara  minst  fyra
veckor.  Endast i speciella undantagsfall bör enligt
Gröna boken tiden sättas kortare än två veckor.
Konstitutionsutskottet  har  under ett antal år vid
sin    granskning    betonat    vikten    av     att
författningsarbetet   bedrivs  på  sådant  sätt  att
förseningar undviks.
Promemoria från Statsrådsberedningen
Utskottet   har   under   beredningen    av    detta
granskningsärende   ställt   följande   fråga   till
Statsrådsberedningen:  Vilken  är  orsaken  till att
förordningen  (1996:919)  om dels fortsatt giltighet
av tandvårdstaxan (1973:638),  dels  ändring i samma
taxa,  kom ut från trycket endast åtta  dagar  innan
den trädde i kraft?
Med  en   skrivelse  av  den  11  april  1997  har
Statsrådsberedningen  som  svar  på utskottets fråga
förmedlat    tre    promemorior    upprättade    vid
Socialdepartementet respektive Statsrådsberedningen,
bilagorna A 3.18-A 3.20.
Av  promemorian  av  den  9  oktober  1996   från
Socialdepartementet  framgår  att  ändringen i taxan
var  ett inslag i de besparingar som  vidtagits  för
att sanera statens finanser och att det huvudsakliga
innehållet  i  ändringen  varit  känt sedan december
1995  (prop.  1995/96:119).  Vidare  redovisas   att
Riksförsäkringsverkets    förslag   till   reviderad
åtgärdstaxa    för    tandvård    kom     in    till
Socialdepartementet   den   2  september  1996.  Med
anledning     av     att     beredningsarbetet     i
Regeringskansliet  krävde viss  tid  förlängdes  den
till  utgången  av  september   1996  tidsbegränsade
tandvårdstaxan till och med den 14 oktober 1996 (SFS
1996:903).   Därefter   beslutades   ändringen    av
tandvårdstaxan  med  ikraftträdande  den  15 oktober
1996.   Regeringen  beslutade  ändringarna  den   19
september  och  de utkom från trycket den 8 oktober.
En    kopia    av   författningen    faxades    till
Riksförsäkringsverket  för bl.a. vidare spridning så
snart  korrekturet var klart  för  trycklov  den  30
september.
I promemorian  redovisas  även tidigare ändringar i
tandvårdstaxan  åren  1991-1996.   Av  redovisningen
framgår att tandvårdstaxan ändras tämligen  ofta och
att   de   rekommenderade   tidsgänserna   för   när
författningen bör komma ut från trycket i regel inte
kunnat hållas.
I   promemorian   av   den  10  april  1997  från
Statsrådsberedningen redovisas  några  åtgärder  som
vidtagits  i Regeringskansliet för att få till stånd
en bättre ordning  för  författningsutgivningen. Som
exempel anges att Statsrådsberedningen  i  den  s.k.
Gröna   boken   har  angivit  vissa  riktlinjer  för
författningsutgivningen.         Dessutom        ger
Justitiedepartementet  inför  varje   halvårs-   och
årsskifte  ut  riktlinjer  för  när  trycklov  måste
meddelas för att författningar skall komma ut i rätt
tid.
Vidare  erinras  om  att en promemoria upprättades
hösten 1993 inom Justitiedepartementet (bilaga A 3 i
bet. 1993/94:KU30) med anledning  av  den kritik som
konstitutionsutskottet         riktat        rörande
författningsutgivningen.  I  promemorian   föreslogs
vissa åtgärder för att komma till rätta med den sena
författningsutgivningen.  De  åtgärder som föreslogs
var    att    ändra   tryckrutinerna,   att    ändra
ikraftträdandedatum,  att  i ökad utsträckning hålla
extra regeringssammanträden  samt  att skärpa kraven
på  en realistisk tidsplanering. I promemorian  från
april  1997  konstateras  emellertid  att  det trots
ansträngningarna  fortfarande  är  ett  ganska stort
antal författningar som kommer ut senare  än vad som
rekommenderas.  Arbetet  med att förbättra rutinerna
för  författningsutgivningen   kommer   därför   att
fortsätta.
Konstitutionsutskottets fördjupade granskning av
författningsutgivningen år 1996
Konstitutionsutskottet  genomförde under hösten 1997
en  fördjupad granskning av  författningsutgivningen
under   år   1996   (bet.  1997/98:KU10  s.  14-28).
Granskningen  bestod  av   flera  delundersökningar.
Bland  annat  gjordes  en  fördjupad  granskning  av
författningsutgivningen    vid     några     utvalda
departement.   Socialdepartementet  var  ett  av  de
utvalda departementen. Av undersökningen framgår att
62  %  av författningarna  från  Socialdepartementet
utkom senare än fyra veckor före ikraftträdandet. 32
% utkom senare än två veckor i förväg.
Vid granskningen gjordes också ett försök att av de
sena författningarna  skilja  ut vilka som kan sägas
ha någon betydelse för enskilda.  Av de 98 försenade
författningar  som  utgavs  på  Socialdepartementets
område bedömdes 91 vara betydelsefulla för enskilda,
vilket är en relativt hög andel.
I sin samlade bedömning av författningsutgivningen
under år 1996 kunde utskottet konstatera att andelen
författningar  som  kommit  ut mindre än fyra veckor
före   ikraftträdandet  har  minskat   något   sedan
föregående   år.   Andelen   sena  författningar  är
emellertid alltjämt oacceptabelt  hög. I betänkandet
anförs bl.a.:
Den  förordade  tiden  om  fyra  veckor   mellan  en
författnings  kungörande och dess ikraftträdande  är
enligt utskottets  mening  i sig snävt tilltagen med
tanke  på att den skall ge erforderligt  rådrum  för
information  om  författningens  innehåll m.m. Detta
rådrum  är  av stor betydelse för medborgarna,  både
för deras eget handlande och vid deras kontakter med
det allmänna. Att en författning kommer ut senare än
två  veckor före  ikraftträdandet  kan  därför  inte
accepteras  annat  än  i yttersta undantagsfall. (s.
26)
Utskottets bedömning
Utskottet  har vid återkommande  tillfällen  uttalat
att   andelen    sent   utkomna   författningar   är
oacceptabelt  hög.  I  samband  med  den  sedvanliga
granskningen  av   författningsutgivningen  framhöll
utskottet våren 1996  (bet.  1995/96:KU30 avsnitt 5)
att  utskottet  under flera år påpekat  att  andelen
sena författningar  är  alldeles  för  hög  och  att
åtgärder  bör vidtas för att bringa ned denna andel.
Den fortsatt  höga andelen sena författningar visade
att utskottets  upprepade  påpekanden inte hade lett
till önskat resultat. Utskottet  påpekade dessutom i
sammanhanget  att  det  är  av  särskild   vikt  att
författningar   som   riktar   sig   till   enskilda
publiceras i god tid innan de träder i kraft.
I  sitt  betänkande markerade utskottet att man  i
kommande granskningar  avsåg  att  närmare analysera
författningsutgivningen.  I den följande  fördjupade
granskning  som  utfördes under  hösten  1997  (bet.
1997/98:10 avsnitt  4)  konstaterade utskottet bl.a.
att det kan komma att krävas åtgärder av skilda slag
för att komma till rätta  med  den sena utgivningen.
Utskottets återkommande granskningar  kan  förväntas
fortsätta.
Utskottet har vid olika tidpunkter pekat ut möjliga
sätt  att komma till rätta med problemet. En  aspekt
som utskottet  framhållit är vikten av en realistisk
tidsplanering       av       propositions-       och
lagstiftningsarbetet.  En  ytterligare  möjlighet är
att    minska    tiden    för   framställningen   av
författningarna.     Av    en    promemoria     från
Justitiedepartementet  från  den  24  februari  1997
framgår  att  man  inom Regeringskansliet räknar med
att  det  behövs  ca  12   dagar   för   att   efter
riksdagsbeslutet    hinna   utfärda   den   aktuella
författningen, trycklova  den  och  därefter  få den
tryckt.  I  samband  med  den  granskning  utskottet
gjorde hösten 1997 konstaterades emellertid  att  en
relativt  stor mängd författningar har utkommit från
trycket 20  dagar  eller  mer efter riksdagsbeslutet
(bet. 1997/98:KU10 s. 27).  I  det  aktuella ärendet
förlöpte  19  dagar  från  regeringsbeslutet   innan
författningen  om  ändrad  tandvårdstaxa kom ut från
trycket.   Trycklov  beviljades   11   dagar   efter
regeringsbeslutet. Enligt utskottets bedömning torde
det    vara    möjligt     att    utnyttja    modern
tryckningsteknik  för att framställa  föreskrifterna
snabbare än vad som i dag är fallet.
Det  ärende  som  utskottet   här   behandlar,  om
statsrådet Wallströms handläggning av ärendet  om en
ny  tandvårdstaxa,  är  ett  enskilt  exempel på ett
generellt  problem. Det är, vilket utskottet  tidigt
anfört (bet.  KU  1975/76:51 s. 8), angeläget att en
författning  skall  träda   i   kraft   först  efter
erforderligt     rådrum     för    information    om
författningens  innehåll  m.m.  Författningar  skall
kungöras på sådant sätt att möjlighet föreligger för
envar som berörs av författningen att ta del av dess
innehåll innan den träder i kraft. Att författningar
ges  ut  med  rimlig  framförhållning   är  särskilt
angeläget när den har direkt betydelse för enskilda.
Som  framgått  av vad som anförts i det föregående
har konstitutionsutskottet  för  avsikt  att  även i
fortsättningen    granska   författningsutgivningen.
Granskningen föranleder  i  övrigt  inget  uttalande
från utskottets sida.
3.8 Regeringens beslut om ändring av
reglerna för skogsavverkning
Ärendet
I  en  anmälan  har  begärts  att utskottet granskar
regeringens beslut den 9 oktober  1997  om ändring i
skogsvårdsförordningen (1993:1096), bilaga  A  3.21.
Enligt  anmälan  bör  granskningen  avse om beslutet
strider mot grundlagens egendomsskydd och förbud mot
retroaktivitet  samt  våra  åtaganden  gentemot  EG-
rätten.
På  utskottets  begäran har från Regeringskansliet
inkommit en promemoria i ärendet, bilaga A 3.22.
Bakgrund
En  regelrätt skogslagstiftning  infördes  1903  med
bestämmelser  om  att  ny  skog  skall  skapas efter
avverkning.   Genom  senare  beslut under 1920-1940-
talen infördes tvingande bestämmelser om hushållning
med  skogstillgångarna på varje  fastighet  för  att
garantera  att  det  alltid  finns  möjlighet att få
virkesavkastning från fastigheten. Reglerna  innebär
bl.a.  begränsningar  i omfattningen av avverkningen
på en brukningsenhet under  en  viss period, de s.k.
ransoneringsreglerna.
Den  1 januari 1975 infördes bestämmelser  om  att
alla slutavverkningar  större  än  ett  halvt hektar
skulle  anmälas  i  förväg till skogsvårdsstyrelsen.
Numera  gäller enligt  Skogsstyrelsens  föreskrifter
att  anmälan   skall  ske  senast  sex  veckor  före
planerad  avverkning.  Om  anmälaren  inte  hört  av
skogsvårdsstyrelsen    efter    sex    veckor    kan
avverkningen starta. Avsikten med bestämmelserna var
i   första   hand   att   ge   myndigheterna  bättre
möjligheter att i de enskilda fallet  ge  råd  eller
besluta  föreskrifter om återväxtåtgärder och hänsyn
till naturvårdens intressen.
År 1979 förenklades lagstiftningen och det infördes
en  generell   undantagsbestämmelse   från  de  s.k.
ransoneringsreglerna   för  brukningsenheter,   vars
årliga virkesproduktion  underskred  100 kubikmeter.
En sådan virkesproduktion motsvarade i genomsnitt 40
hektar  i  norra  Sverige  och  20  hektar  i  södra
Sverige.  Undantaget gällde emellertid inte de  fall
där  avverkningen  motiverades  av  behovet  av  att
finansiera   fastighetsköpet.  År  1983  höjdes  den
generella undantagsgränsen  för ransoneringsreglerna
till 200 kubikmeter.
År 1993 genomfördes en genomgripande omarbetning av
1979   års   skogsvårdslag  (1979:429).   Miljömålet
infördes som ett grundläggande mål i skogspolitiken.
Skogsbruket   skulle    bedrivas    effektivt    och
ansvarsfullt   så  att  det  ger  en  uthålligt  god
avkastning  och  så   att   skogsmarkens  naturgivna
produktionsförmåga  bevaras.  Skogspolitikens  medel
skulle liksom tidigare vara av  rättslig,  ekonomisk
och   administrativ  art.  Skogsägaren  gavs  större
friheter     i    valet    av    skogsbruksåtgärder.
Administrationen    och   ransoneringsbestämmelserna
förenklades   och  näringen   förutsattes   ta   det
ekonomiska  huvudansvaret   för  skogsvården.  Under
riksdagsbehandlingen  förutsatte  jordbruksutskottet
att regeringen skulle meddela  närmare  föreskrifter
med innebörd att för alla brukningsenheter  över 100
ha   skogsmark  borde  gälla  att  avverkning  skall
begränsas om den skulle leda till att mer än hälften
av  brukningsenheten   skulle  komma  att  bestå  av
kalmark och skog yngre än 20 år (bet. 1992/93: JoU15
s. 34). Lagändringarna trädde  i kraft den 1 januari
1994   samtidigt   med  en  ny  skogsvårdsförordning
(1993:1096).
Enligt 11 § skogsvårdslagen  får  regeringen  eller
den  myndighet  regeringen  bestämmer   i  fråga  om
större   skogsinnehav   för   att   främja  en  jämn
åldersindelning av skogen föreskriva  att  högst  en
viss  andel  av brukningsenheter skogsmarksareal får
avverkas under  en  viss  period.  I fråga om övriga
skogsinnehav får vidare dessa föreskrifter  innebära
att avverkning inte får ske i sådan utsträckning att
mer   än  hälften  av  brukningsenhetens  produktiva
skogsmarksareal  kommer  att  bestå  av  kalmark och
yngre skog.
Enligt 12 § skogsvårdsförordningen i dess  lydelse
mellan  den  1 januari 1994 och den 15 november 1997
fick på brukningsenheter  större än 100 ha skogsmark
föryngringsavverkning inte ske i  sådan utsträckning
att  mer än hälften av brukningsenhetens  produktiva
skogsmarksareal  kommer  att  bestå  av kalmark  och
skog yngre än 20 år.
Ändringar   i   jordförvärvslagstiftningen    och
fastighetsbildningslagstiftningen     innebar    att
förvärvsprövningen    i    väsentlig    utsträckning
avskaffades och att möjligheterna att avstycka delar
av  rationella  fastigheter  utökades.  Detta   fick
enligt  Regeringskansliets promemoria till följd att
en  helt  ny   grupp   av  fastighetsköpare  började
uppträda på marknaden.
Enligt Regeringskansliets  promemoria rapporterades
allt   oftare   i   massmedierna   om   hur   mindre
skogsfastigheter  köptes  upp,  totalavverkades  och
såldes vidare skoglösa. Det framkom  också att vissa
fastighetsköpare   genom  att  begära  klyvning   av
fastigheter större än  100 hektar satte i system att
kringgå                    skogsvårdslagstiftningens
ransoneringsbestämmelser.    Regeringen    beslutade
därför    om    en    komplettering    av    12    §
skogsvårdsförordningen  som  trädde  i kraft  den  1
januari  1995.   Förordningsändringen  innebär   att
reglerna      om       föryngringsavverkning      på
brukningsarealer  större än 100 ha också skall gälla
för  mindre fastigheter  om  de  varit  föremål  för
fastighetsreglering,   klyvning   eller  avstyckning
under de senaste tre åren.
En utvärdering av ransoneringsreglerna  redovisades
av  Skogsstyrelsen  i  april  1996  på  uppdrag   av
regeringen.  Utvärderingen  visade  att  2  %  av de
fastigheter,   som  tillkommit  i  undantagsgruppen,
under 1994 och 1995  hade avverkats så att mer än 80
% av arealen var kalmark  eller skog yngre än 20 år.
Jorbruksutskottet uttalade  vid flera tillfällen att
det förutsatte att regeringen noggrant följde frågan
och   vid   behov   skulle   vidta  åtgärder   (bet.
1996/97:JoU17, 1997/98:JoU1).
Den  16  maj 1997 uttalade näringsministern  i  en
intervju i tidningen  Land,  Lantbruk att regeringen
till  hösten  skulle  komma  att ta  ställning  till
skogsvårdslagens ransoneringsregler och att han inte
uteslöt  att  det  då  kunde  bli  aktuellt  med  en
skärpning av den delen i skogsvårdslagen.
Antalet anmälda avverkningar uppgick  år  1993 till
ca  38  000.  De ändrade undantagsreglerna trädde  i
kraft den 1 januari  1994.  År  1994 uppgick antalet
anmälningar  till 68 765 för att året  därpå  sjunka
till  44  212.  År  1996  hade  antalet  anmälningar
sjunkit  under 1993  års  nivå eller till omkring 31
000.  Första  hälften  av  år 1997  uppgick  antalet
anmälningar till 18 576.
I budgetpropositionen för år 1998 (prop. 1997/98:1)
som beslutades den 11 september  1997  framhölls att
de    samlade   effekterna   särskilt   vad   gäller
brukningsenheter  mindre  än  100  ha  i  vissa fall
medfört     så     omfattande    avverkningar    att
avverkningsbar  skog   kommer   att   saknas   under
överskådlig         tid.        De        generösare
jordförvärvsbestämmelser   som  tidigare  tillkommit
samtidigt  med  en  minskad  reglering  hade  enligt
propositionen  i  ett  antal  fall   lett  till  ett
skogsbruk  som  inte  var  i  skogspolitikens  anda.
Regeringen aviserade mot den bakgrunden  sin  avsikt
att   ändra   sina   föreskrifter  på  så  sätt  att
undantaget  från  ransoneringsbestämmelserna  skulle
gälla endast brukningsenheter  som  är  mindre än 50
ha.
Den 9 oktober beslutade regeringen om ändring  i 12
§  skogsvårdsförordningen  (1993:1096)  med innebörd
att     arealgränsen     för     undantagen     från
ransoneringsreglerna  ändrades  från  100 ha till 50
ha.   Ändringen trädde i kraft den 15 november  1997
och utkom från trycket den 21 oktober 1997.
Egendomsskyddet och skyddet mot retroaktiv
lagstiftning i regeringsformen m.m.
Den 1 januari  1995 fick 2 kap. 18 § regeringsformen
ny lydelse. Enligt  paragrafen  är varje medborgares
egendom tryggad bl.a. genom att ingen  tvingas  tåla
att  det  allmänna  inskränker  användningen av mark
eller byggnad, utom när det krävs för att tillgodose
angelägna   allmänna   intressen.   Ersättning   för
förlusten  skall  vara tillförsäkrad bl.a.  den  för
vilken det allmänna  inskränker användningen av mark
och   byggnad   på   sådant    sätt   att   pågående
markanvändning   inom  berörd  del  av   fastigheten
avsevärt försvåras  eller  skada  uppkommer  som  är
betydande  i förhållande till värdet på denna del av
fastigheterna.   Enligt   förarbetena  innebar  inte
lagändringen  att  ersättningsrätten   utvidgades  i
förhållande till vad som dittills gällt.
Utskottet   har   nyligen  i  ett  yttrande  till
jordbruksutskottet gjort  bedömningen  att   de  nya
bestämmelserna  måste  kunna  tolkas  så  att  någon
ändring   av  tidigare  gällande  rätt  inte  gjorts
(1997/98:KU8y).
Grunden för  skogsvårdslagstiftningen är enligt 1 §
skogsvårdslagen  att skogen är en nationell tillgång
som skall skötas så  att  den  uthålligt  ger en god
avkastning  samtidigt  som den biologiska mångfalden
behålls.     Skogsvårdslagen    innehåller    skilda
föreskrifter  som  kan   inskränka  rådigheter  över
skogsmark. Det  gäller  bl.a.  avverkning av skog på
skogsmark.  Sedan  länge finns föreskrifter  om  att
högst    viss    andel   av    en    brukningsenhets
skogsmarksareal får  avverkas  under  en viss period
utan att det föreligger någon rätt till ersättning.
I  2 kap. 10 § regeringsformen finns ett  skydd  mot
retroaktiv  lagstiftning.  Skyddet är begränsat till
strafflagstiftning och skattelagstiftning.
Rättighetsutredningen   behandlade    frågan   om
retroaktiv  lagstiftning  (SOU 1978:34). Utredningen
förklarade  sig  dela uppfattningen  att  retroaktiv
lagstiftning  på  förmögenhetsrättens   område   som
huvudregel borde undvikas. Medborgaren hade, anförde
utredningen,  ett  berättigat  anspråk  på att kunna
planera sina förhållanden utifrån gällande rätt. Ett
huvudproblem  var  dock  att  avgöra vad som  skulle
förstås med att en lag är tillbakaverkande eller har
retroaktiv verkan.
Konstitutionsutskottet har vid upprepade tillfällen
behandlat  frågan  om  re-troaktiv  lagstiftning.  I
betänkandet KU 1974:60 framhöll  utskottet  att  den
nya  regeringsformen  till  skillnad  från  1809 års
regeringsform innehåller ett uttryckligt förbud  mot
retroaktiv   lagstiftning.   Utskottet   ansåg   det
utomordentligt  värdefullt  att  principen  fått sin
förankring   i   grundlag   och  framhöll  att  även
beträffande  viss  annan  lagstiftning  tillämpas  i
princip en motsvarande regel. På förmögenhetsrättens
område har sålunda stor vikt fästs vid den enskildes
möjligheter att vid en rättshandlings ingående kunna
överblicka  konsekvenserna.   Endast  tungt  vägande
sociala    hänsyn    hade   ansetts   kunna    medge
retroaktivitet.
Professor Ulf Bernitz har i en uppsats i Festskrift
till  Stig  Strömholm  år   1997   behandlat   ämnet
retroaktiv  lagstiftning  i Europaperspektiv. Enligt
Ulf  Bernitz  skulle  det  hittillsvarande   svenska
rättsläget  -  före  medlemskapet  i  EES  och  EU -
möjligen   kunna   sammanfattas   så   att   en   ny
lagstiftning  normalt  inte givits retroaktiv verkan
till den enskildes nackdel,  men att man varit öppen
för  att  i vissa hänseenden kunna  ge  lagstiftning
sådan effekt  om  det  funnits  särskilda  skäl  som
ansetts  påkalla  detta.  Argumenten för att låta ny
lag få tillämpning på äldre  förhållanden  har  fått
relateras   till   de  i  allmänhet  tyngre  vägande
argumenten mot detta.  Ulf Bernitz understryker dock
rättslägets osäkerhet.
Frågan om retroaktiv lagstiftning  har under senare
år diskuterats i den juridiska debatten mot bakgrund
av ett avgörande av Regeringsrätten år  1996.  Genom
Regeringsrättens  avgörande  den  31  maj 1996 i ett
rättsprövningsmål    som    gällde    AB    Klippans
Finpappersbruks skyldighet att betala kostnader  för
miljösaneringsarbete   har,   enligt   Ulf  Bernitz,
slagits  fast principen att retroaktiv lagstiftning,
som verkar  betungande  för  enskilda,  inte kan ges
retroaktiv  verkan utan att detta har klart  stöd  i
meddelade övergångsbestämmelser.  Enligt Ulf Bernitz
torde  Regeringsrätten  ha  menat  att   mönstret  i
medlemsstaternas gemensamma rättsgrundsatser,  såsom
dessa   kommer   till  uttryck  i  EG-rätten,  utgör
principer som påkallar  särskilt  beaktande  även  i
svensk rätt.
Europakonventionen
Enligt  artikel  1  i första tilläggsprotokollet har
varje fysisk eller juridisk person rätt till respekt
för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat
än   i   det  allmännas  intresse   och   under   de
förutsättningar  som  anges  i lag och i folkrättens
allmänna grundsatser. Dessa bestämmelser  inskränker
dock   inte   en  stats  rätt  att  genomföra  sådan
lagstiftning som  staten  finner  nödvändig  för att
reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med
det  allmännas  intresse  eller  för att säkerställa
betalning  av skatter eller andra pålagor  eller  av
böter och viten.  När  det  gäller  inskränkningar i
rätten   att  använda  egendom  har  Europadomstolen
anlagt ett för den enskilde relativt strängt synsätt
och  funnit   att  även  tyngande  begränsningar  av
ägarens rättigheter  kunde accepteras i det allmänna
intresset.
När det gäller förbud  mot  retroaktiv lagstiftning
innehåller  Europakonventionen   ett  sådant  förbud
endast på straffrättsområdet (artikel 7).
EG-rätten
I    Romfördraget    utformades    ingen    gemensam
skogspolitik   för  medlemsländerna.  Sedermera  kom
skogsfrågorna att behandlas i huvudsak som en del av
jordbruket.   Under   senare   år  har  en  gemensam
skogsstrategi  börjat  utarbetas inom  kommissionen,
främst i samband med jordbrukspolitiken.  Inom ramen
för  EG:s  övergripande strategi  lämnas  ekonomiskt
stöd  till bl.a.  ett  särskilt  aktionsprogram  för
skogen.
Skogsbruket omfattas således i princip inte av det
EG-rättsliga  regelverket.  Om  EG-rätten kan nämnas
att     det     numera     är    fastslaget    genom
Maastrichtfördraget   att   unionen   som   allmänna
principer för gemenskapsrätten  skall  respektera de
grundläggande  rättigheterna såsom de garanteras  av
Europakonventionen    och   såsom   de   följer   av
medlemsstaternas     gemensamma     konstitutionella
traditioner.  Retroaktiva  åtgärder  är normalt inte
tillåtna   inom  EG-rätten,  såvida  inte  särskilda
omständigheter  i det allmännas intresse föreligger.
Retroaktivitet aktualiseras bl.a. när en ny lagregel
tillämpas på en pågående handling  eller transaktion
som ännu inte genomförts.  En annan princip inom EG-
rätten  är  principen om berättigade  förväntningar,
som gäller även  i  de  fall  det inte föreligger en
uttrycklig  individuell rättighet.  En  person skall
alltså  kunna  handla  i  enlighet  med  berättigade
förväntningar om att en bestämmelse skall  fortsätta
att  gälla.  En  EG-rättslig  åtgärd får inte kränka
dessa  förväntningar,  såvida  det  inte  finns  ett
överordnat skäl i allmänt intresse.  Som  ovan sagts
ligger skogsbruket i princip inte inom ramen för EG-
rätten,    vilket    torde    innebära    att    ett
regeringsbeslut  på området inte kan bli föremål för
prövning av EG-domstolen.
Professor Ulf Bernitz  har  när  det gäller skyddet
mot retroaktiv lagstiftning i egentlig  mening, dvs.
lagstiftning  som avser att reglera redan  företagna
handlingar, framhållit att EG-rätten har ett strängt
synsätt i fråga  om  lagstiftning  som  verkar  till
enskilds nackdel. Undantag kan dock vara tillåtna om
syftet  kräver  det  och  berättigade  förväntningar
respekteras.  EG-domstolen  intar  en  mer  tolerant
hållning  till  lagstiftning som ändrar de rättsliga
förutsättningarna  för  en  påbörjad  verksamhet som
ännu  inte lett till ett slutfört handlande.  Enligt
Ulf Bernitz  måste en utgångspunkt vara att allmänna
rättssäkerhetsprinciper   som  gäller  i  EG-rätten,
såsom   huvudregeln   om   förbud   mot   retroaktiv
lagstiftning, skall iakttas också när det är svenska
domstolar som tillämpar EG-rätt. Regeringsrätten har
i det tidigare nämnda avgörandet  den  31  maj  1996
framhållit  att inom EG-rätten - med hänvisning till
proportionalitetsprincipen  och  till principerna om
rättssäkerhet    och    skyddet    av    berättigade
förväntningar    -    ansetts    att   ändringar   i
materiallrättsliga  regler  normalt   inte   träffar
förhållanden  som  ligger före ikraftträdandet annat
än när det t.ex. av  bestämmelsens ordalydelse klart
framgår  att  retroaktiv   tillämpning   har   varit
åsyftad.  Även  i  ett  sådant  fall  krävs  att  de
berördas  berättigade  förväntningar  har  behörigen
respekterats.
Utskottets bedömning
Den  svenska  skogsvårdslagstiftningen bygger  sedan
länge på att skogen  är  en  nationell  tillgång som
skall  skötas  så  att  den  uthålligt  ger  en  god
avkastning,  vilket  framgår  av 1 § skogsvårdslagen
(1979:429). Regeringens beslut den 9 oktober 1997 om
ändring i skogsvårdsförordningen ligger helt i linje
med    denna    grundläggande   förutsättning    för
skogsbruket.  Som   framgår   av  den  ovan  lämnade
redovisningen strider inte beslutet,  som aviserades
i    budgetpropositionen,    mot    regeringsformens
egendomsskydd   eller   mot  förbud  mot  retroaktiv
lagstiftning. Något EG-rättsligt hinder mot beslutet
torde inte heller föreligga.
Granskningen  föranleder  inte   något  uttalande  i
övrigt från utskottets sida.
3.9 Fråga om statsråds kännedom om viss
skattefri ersättning
Ärendet
I  en granskningsanmälan, bilaga A  3.23,  har  till
granskning  anmälts en fråga om viss ersättning till
Björn  Borg.  I   anmälan   refereras  till  en  TV-
dokumentär om Björn Borg, där  uppgifter  framkom om
att  Sveriges  turistråd  under fyra år betalade  ut
skattefri  ersättning  till  Björn   Borg  för  hans
insatser som "turistambassadör". Enligt  anmälan bör
utskottet  granska  huruvida  något  statsråd  varit
införstådd med att ersättningen till Björn  Borg var
skattefri.
Bakgrund
I  den  tredje  delen av dokumentären Sagan om Björn
Borg  som sändes den  12  januari  1998  i  Sveriges
Television  beskrevs  bl.a.  Björn Borgs uppdrag som
turistambassadör   för   Sveriges    turistråd.    I
programmet  lämnades  uppgifter  om ett avtal mellan
Turistrådet  och  Björn  Borg Enterprises  Ltd  från
1985,  enligt vilket Borg skulle  erhålla  1  miljon
kronor om  året  under  fem  år  som  ersättning för
uppdraget. Pengarna skulle utbetalas till Björn Borg
Enterprises Ltd med säte på Jersey.
I  TV-dokumentären  uppgavs  att  dåvarande   vice
statsminister  Ingvar  Carlsson  och  hans dåvarande
pressekreterare  Marita  Ulvskog  vid  ett  möte  på
Rosenbad   med   Björn  Borg  och  dennes  dåvarande
kompanjon Lars Skarke  skulle ha fått information om
förslaget om Borgs engagemang för Turistrådet. Någon
dokumentation från mötet på Rosenbad har inte kunnat
återfinnas i Regeringskansliets arkiv.
Den 6 februari 1986 fattade  regeringen  beslut  om
ett  extra anslag till Sveriges turistråd på 800 000
kr. Utskottet  har  tagit  del  av regeringsbeslutet
bilaga  A  3.24,  av  vilket  framgår   att   medlen
beviljades för de ändamål som angetts i en skrivelse
från Sveriges turistråd till Jordbruksdepartementet,
nämligen    att    finansiera    "en   intensifierad
marknadsföringsinsats under sommaren 1986 för turism
till Sverige från Västtyskland".
Ingvar Carlsson
Samma   dag   som   avsnittet   om   den  skattefria
ersättningen till Borg sändes i TV, den  12  januari
1998,  sändes  en  intervju  med  Ingvar  Carlsson i
Rapports  sena nyhetssändning kl. 23.00. I intervjun
tillbakavisade Ingvar Carlsson alla uppgifter om att
han skulle  ha känt till något om arvodet till Björn
Borg eller om  att  det  utbetalades på ett sätt som
gjorde att Borg inte behövde betala skatt i Sverige.
Carlsson  underströk  att det  aldrig  skulle  falla
honom  in  att ställa sig  bakom  något  sådant  och
menade  att detta  "...  i  så  fall  är  något  som
Turistrådet  gjort på egen hand ...". I en artikel i
Aftonbladet  den  27  januari  1998  riktade  Ingvar
Carlsson  ett  antal  frågor  till  producent  Folke
Rydén, angående  de  påståenden  som gjorts i dennes
TV-dokumentär.     Carlsson    tillbakavisade     de
beskyllningar  som i  programmet  gjorts  mot  honom
själv  och  socialdemokraterna  för  medverkan  till
skatteflykt.  Vidare  ifrågasatte  han  bl.a. varför
Rydén okritiskt byggt sina påståenden uteslutande på
de  uppgifter  som  Borgs  tidigare  kompanjon  Lars
Skarke lämnat.
Utskottet har även tagit del av en artikel  av  Dan
Josefsson  i  tidskriften  ETC nr 1-2 1998 och vissa
andra tidningsartiklar, bilaga A  3.25.
TV-dokumentären  om Björn Borg  har  anmälts  till
Granskningsnämnden för  radio  och TV. Utskottet har
tagit  del  av  Sveriges Televisions  yttrande  till
granskningsnämnden,   vari   bl.a.   återges   visst
opublicerat  material  vad  avser  frågan  om Ingvar
Carlssons   kännedom   om   Turistrådets  avtal  och
förutsättningarna för utbetalningen  av ersättningen
till Björn Borg.

Riksdagens revisorers granskning
Riksdagens  revisorer har granskat Turistrådets  och
Regeringskansliets hantering av avtalet med Borg och
villkoren kring  detta,  bilaga  A 3.26. Revisorerna
har  inte  granskat  huruvida  dåvarande  statsrådet
Ingvar Carlsson medverkade till  eller hade kännedom
om avtalet med Borg.
Avtalet
Revisorerna  har  inte  återfunnit  avtalet   mellan
Turistrådet   och   Borg   bland  handlingarna  från
Turistrådet  i  Riksarkivet.  Det  framgår  dock  av
tillgängliga  protokoll  att  Borg  engagerades  som
konsult för Turistrådet under 1985  och att avsikten
var  att avtalet skulle löpa under fem  år.  Avtalet
med Borg  omnämns  första  gången  i  protokoll från
Turistrådets  styrelse  den  7 augusti 1985.  Enligt
protokollet   meddelade   Turistrådets   VD   Bertil
Harrysson  att  Borg  i samarbete  med  Projekthuset
accepterat ett samarbete  med Turistrådet. Avtal och
arbetsformer  skulle  regleras  i  senare  delen  av
augusti.Vid Turistrådets  referensgrupps sammanträde
den   29  augusti  1985  presenterade   Turistrådets
ordförande   Gert   Karlsson   idén   med  Borg  som
turistambassadör för Sverige. Avtalet innebar enligt
protokollet  att Borg skulle delta vid bl.a.  mässor
och konferenser  som  arrangerades  av Turistrådet i
Sverige och i utlandet.
I revisorernas rapport nämns även att  avtalet  med
Borg   tidsmässigt   sammanfaller  med  Turistrådets
projekt Sverigeprofilen.  Projektet syftade till att
öka intresset för Sverige som  turistland  genom att
sammankoppla  Sverige  med idrott. Under 1985  slöts
också avtal med exempelvis Alpina landslaget. Enligt
vad  som  framkommit av revisorernas  granskning  är
avtalet med Borg det enda som slutits med en enskild
idrottsman.
Riksdagens  revisorer  anför  i sina slutsatser att
Turistrådet,  i  likhet  med  andra  stiftelser  och
myndigheter, hade skyldighet att  göra affärsmässiga
bedömningar  av  de  avtal  man  ingick.  Riksdagens
revisorer har inte funnit något som  tyder på att så
inte   har   skett,   vare   sig   när   det  gäller
ersättningens  storlek  eller Borgs motprestationer.
Revisorerna påpekar dock  att  det i sammanhanget är
viktigt  att skilja på avtal med  olagligt  innehåll
och avtal som av någon anledning kan vara diskutabla
från moralisk  synpunkt.  Avtalet mellan Turistrådet
och Borg granskades av den  auktoriserade  revisorn.
En  sådan  granskning  avsåg lagligheten men innebar
knappast     någon     värdering     av     avtalets
affärsmässighet.  Inte  heller   torde  Turistrådets
revisorer ha granskat avtalet ur moralisk synvinkel.
Turistrådets  stadgar  innehöll  inte  heller  några
inskränkningar av vilken sorts avtal  som fick ingås
av   stiftelsen.  Samtliga  som  intervjuats   under
Riksdagens revisorers granskning har dock framhållit
att de  själva och alla inblandade ansåg att avtalet
var en god  affär för Turistrådet. Borg ansågs kunna
företräda Sverige  på  ett sätt som skulle kunna öka
turismen i Sverige.
Utbetalningarna
I dokumentären Sagan om  Björn  Borg  uppges att den
ersättning Borg erhöll från Turistrådet  utbetalades
till bolaget Björn Borg Enterprises Ltd med  säte på
Jersey. Enligt programmet undgick Borg på så vis att
betala inkomstskatt för ersättningen. Eftersom  Borg
inte var anställd vid Turistrådet utan engagerad som
konsult  betalade  inte  Turistrådet  några  sociala
avgifter för Borg. Vad gäller utbetalningarna  anför
revisorerna att de skatterättsliga regler som gällde
under  avtalstiden  (åren 1985-1990) innebar att det
var  möjligt  för  en  stiftelse   att   betala   ut
ersättning till ett utländskt bolag för tjänster som
bolaget  utfört  åt  stiftelsen  utan att avdrag för
preliminär skatt gjordes.
Alexander Hagberg, auktoriserad revisor,  var under
den  aktuella tidsperioden revisor i Turistrådet.  I
intervju med Riksdagens revisorer uppger Hagberg att
han är  övertygad  om att avtalet mellan Turistrådet
och Björn Borg innehöll  krav  på motprestation från
Borg. Hagberg utgår från att han  kontrollerade  att
det  belopp  som  utbetalades  till  Borg  varje  år
överensstämde  med  avtalet. Hagberg uppger även att
han  skulle  ha  godkänt   utbetalningen   även   om
betalningsmottagaren   befunnit  sig  på  exempelvis
Jersey, under förutsättning  att  pengarna betalades
ut till rätt part. Såväl Hagberg som hans medrevisor
i  Turistrådet, departementsrådet Dag  von  Schantz,
menar   att   det   inte  skulle  ha  varit  fel  av
Turistrådet   att   göra   en   sådan   utbetalning.
Skatteinbetalningarna var Borgs eller Borgs företags
ansvar.  Hagberg  hade   ingen   kännedom  om  Borgs
enskilda  förhållanden  såsom  mantalsskrivningsort,
privatekonomi eller annat. Hagberg  menar  att dessa
förhållanden heller inte var relevanta. Hans uppgift
som  revisor  var  att  granska att rätt part erhöll
rätt summa och att beloppet  överensstämde  med  det
avtal  som  förelåg.  Avtalet  med Borgs företag var
helt öppet och beloppet var känt.
Vad   gäller  utbetalningarna  anför   Riksdagens
revisorer  i  sina  slutsatser  att  det inte av den
information som finns tillgänglig är möjligt att dra
slutsatsen  att Turistrådet medverkat till  olagliga
skatteaffärer.  Revisorerna  anser  dock  att det är
sannolikt  att  Turistrådet  genom  att  betala   ut
ersättning  för Borgs konsultinsatser till ett bolag
utomlands   har    underlättat    för    Borg    att
skatteplanera.
Turism- och exportfrämjande insatser i Västtyskland
Den 6 februari 1986 fattade regeringen beslut om ett
extra  anslag till Sveriges turistråd på 800 000 kr.
Av beslutsakten framgår att medlen beviljades för de
ändamål  som angetts i en skrivelse från Turistrådet
till Jordbruksdepartementet, nämligen att finansiera
 en   intensifierad    marknadsföringsinsats   under
sommaren   1986  för  turism   till   Sverige   från
Västtyskland".
Riksdagens  revisorer  anför  i  sin  granskning av
Turistrådet    att   den   interna   kontrollen   på
Turistrådet inte  var  tillfredsställande  vid tiden
för   ansökan   om   medel   till  insatser  för  en
intensifierad marknadsföring av  turism till Sverige
från   Västtyskland.   De  intervjuade   revisorerna
understryker också att Turistrådet hade svårt att på
ett korrekt sätt budgetera  sina projekt. Riksdagens
revisorer noterar vidare att  förfarandet att begära
extra pengar för verksamheten var relativt vanligt -
vid     en     genomgång     av     ärenden     från
Jordbruksdepartementet  från  åren  1985-1986 har de
funnit  att  Turistrådet vid ett flertal  tillfällen
begärt medel utöver  vad  som  har  tilldelats i den
ordinarie budgeten. Uppgifterna i den  här  aktuella
ansökan  om  hur  medlen  skulle användas förefaller
enligt  Riksdagens  revisorer  dessutom  stämma  väl
överens med användningen  av  anslaget  då en del av
Turistrådets      verksamhet      hänfördes     till
exportfrämjande åtgärder.
Det faktum att regeringens beslut  den  6  februari
1986 om medel till turismfrämjande åtgärder fattades
endast  en  vecka  efter det att styrelseordföranden
Bertil Harrysson i brev uppmanat VD Gert Karlsson om
att   få   fram  pengar  till   Borg,   anfördes   i
mediedebatten  som  stöd  för  påståendet  att  Gert
Karlsson   påverkat   regeringsbeslutet.  Riksdagens
revisorer pekar emellertid  på  att  ett  beslut  om
överlämnande   till   Utrikesdepartementet  fattades
redan den 21 januari 1986. Revisorerna menar att det
är troligt att ärendet  då  redan  var  färdigberett
eftersom  beslut  i ärendet fattades så snart  efter
överlämnandet. Detta  skulle enligt revisorerna tyda
på att Harryssons uppmaning  till  Karlsson  att  få
fram  pengar  till  Borgs ersättning inte hade något
samband med beslutet  om  medel till turismfrämjande
åtgärder.  De  menar  att uppmaningen  enligt  detta
resonemang skulle ha framställts för sent för att ha
kunnat påverka regeringens beslut.
Någon definitiv klarhet  i  vilken bakgrund ansökan
hade och vad medlen i praktiken  användes  till  har
enligt   revisorerna   dock   inte   gått   att  få.
Revisorerna har emellertid inte funnit något samband
mellan  ärendet  rörande turismfrämjande insatser  i
Västtyskland och Borgs ersättning för sitt första år
som turistambassadör.
Utskottets bedömning
Utskottet har i sin granskning inte funnit någonting
som ger anledning  att  anta att Ingvar Carlsson har
medverkat till eller varit  informerad  om att Björn
Borg  under 1980-talet skulle ha erhållit  skattefri
ersättning för sina insatser som "turistambassadör".
Granskningen   föranleder   inte  något  ytterligare
uttalande från utskottets sida.
4 Regeringens ansvar för
förvaltningen m.m.
4.1 Regeringens utnämningspolitik
Ärendet
I  en granskningsanmälan, bilaga  A  4.1,  har  till
utskottets     granskning     anmälts    regeringens
utnämningspolitik.
Tidigare granskning
Utskottet  har  vid ett flertal tidigare  tillfällen
granskat  regeringens   utnämningar   till  statliga
chefstjänster.     Regeringen     Göran     Perssons
utnämningspolitik    granskades   av   utskottet   i
föregående års granskningsbetänkande (1996/97:KU25).
Åren 1989, 1990, 1991  och  1996  ägde  också  mer
omfattande  granskningar rum (1988/89:KU30 s. 73 f.,
1989/90:KU30  s.  79  f.,  1990/91:KU30  s.  77  f.,
1995/96:KU30 s. 52 f.).
Bakgrund
Enligt  11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst
vid  bl.a.  förvaltningsmyndighet  som  lyder  under
regeringen  av  regeringen  eller  av  myndighet som
regeringen  bestämmer. Verkschefer tillsätts  enligt
de  instruktioner   som   gäller   för   verken   av
regeringen. Vid tillsättning av statlig tjänst skall
enligt   bestämmelsen   i  regeringsformen  avseende
endast fästas vid sakliga  grunder,  såsom förtjänst
och skicklighet.
I  4  §  lagen (1994:260) om offentlig anställning
(LOA) föreskrivs  att vid anställning avseende skall
fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet. Skickligheten  skall  sättas främst, om
det inte finns särskilda skäl för något annat.
I   4   §   anställningsförordningen   (1994:373)
föreskrivs  att  vid anställning myndigheten  utöver
skickligheten och  förtjänsten  också  skall  beakta
sådana  sakliga  grunder  som  stämmer  överens  med
allmänna  arbetsmarknads-,  jämställdhets-,  social-
och sysselsättningspolitiska mål.
Myndighetschefer  och vissa andra chefer tillsätts
normalt för en bestämd  tid.  Enligt  33  §  LOA får
chefen   för   ett  statligt  affärsverk  eller  för
Arbetsgivarverket - om denne är anställd för bestämd
tid - skiljas från  sin anställning före utgången av
denna  tid,  om det är  nödvändigt  av  hänsyn  till
verkets   bästa.   Är   chefen   för   någon   annan
förvaltningsmyndighet  som  lyder  omedelbart  under
regeringen   anställd   för  bestämd  tid,  får  han
förflyttas  till en annan  statlig  anställning  som
tillsätts på  samma  sätt,  om  det  är  påkallat av
organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt  med
hänsyn till myndighetens bästa.
En  närmare  redovisning av reglerna m.m. lämnas i
1995/96 års granskningsbetänkande.
Inhämtade uppgifter
Utskottet     inhämtade     till     1995/96     års
granskningsbetänkande  uppgifter  om  hur regeringen
Carlsson   III   hade  organiserat  sitt  arbete   i
chefstillsättningsfrågor.  Utskottet  erhöll i detta
sammanhang  bl.a. broschyren Statligt ledarskap  och
ett  avsnitt  ur   Statsrådsberedningens  promemoria
1996:1 Samrådsformer  i Regeringskansliet. Utskottet
har    med    anledning   av   den    nu    aktuella
granskningsanmälan  inhämtat  från Regeringskansliet
att rekryteringen av myndighetschefer  fortfarande i
allt väsentligt sker på det sätt som då  redovisades
för utskottet.
Utskottet har i en promemoria från Regeringskansliet
vidare erhållit förteckningar över vilka utnämningar
till   statliga   chefsbefattningar  i  myndigheter,
inklusive kommittéer,  styrelser  och  nämnder,  som
regeringen  har  gjort efter den förra redovisningen
till  utskottet  i  mars  1997,  bilaga  A  4.2.  Av
materialet  framgår  vilka  tillsättningar  som  har
gjorts av myndighetschefer och övriga chefer som hör
till  regeringens  s.k.   frikrets   (anställda   av
regeringen   som   även   beslutar  om  deras  lön).
Promemorian   innehåller   även    en   lista   över
styrelseordförande vid myndigheter som  leds  av  en
styrelse  med fullt ansvar, affärsverken medräknade.
I    övriga    myndighetsstyrelser     är    normalt
myndighetschefen ordförande. Såvitt avser kommittéer
lämnas  i  promemorian en lista över ordförande  och
särskilda utredare  som  tillsatts i början av 1998.
För    1997    hänvisar    Regeringskansliet    till
kommittéberättelsen      (regeringens      skrivelse
1997/98:103).  Av de sammanställningar  som  görs  i
Regeringskansliets  promemoria  framgår  även  vilka
befattningar    de   utnämnda   generaldirektörerna,
myndighetscheferna och kommittéordförandena hade när
de utnämndes.
Utskottet  har  från   Regeringskansliet   vidare
inhämtat  en  förteckning över de personer som under
innevarande     mandatperiod      anställts      som
departementsråd   efter   att   tidigare   ha   haft
befattning  inom  Regeringskansliet  enligt det s.k.
politikeravtalet, bilaga A 4.3. Utskottet  har  även
erhållit  ett  exemplar av politikeravtalet. Avtalet
är  från den 1 november  1997  då  det  ersatte  det
tidigare   avtalet   från   den   14  mars  1996  om
anställningsvillkor  för  politiskt sakkunniga  inom
Regeringskansliet.    Avtalet    gäller    politiskt
sakkunniga  i Regeringskansliet  med  tidsbegränsade
anställningar   som   biträdande   statssekreterare,
planeringschef,   pressekreterare  eller   politiskt
sakkunnig,  inklusive   assistent,   samt  politiskt
timanställda   brevsvarare   eller   talskrivare   i
Regeringskansliet.   Politiskt  sakkunnig   som   är
riksdagsledamot omfattas ej av avtalet.
Utskottet  har  hållit  en  offentlig  utfrågning  i
ärendet med statsminister Göran Persson, bilaga B 8.
Vid   utfrågningen  framhöll   statsminister   Göran
Persson   att   de   grundläggande  kriterierna  för
regeringens  utnämningspolitik   är   förtjänst  och
skicklighet. Utöver detta fanns det vid  utnämningar
enligt  Persson  anledning  att  eftersträva en  god
balans  i  vissa  avseenden,  bl.a. mellan  män  och
kvinnor och mellan personer med  politisk  och annan
bakgrund. Vad gällde balansen mellan män och kvinnor
menade  Persson  att  det  finns  för  få kvinnor  i
statliga  chefsbefattningar.  Däremot ansåg  Persson
att det råder god balans beträffande  utnämningar av
personer som har politisk bakgrund respektive de som
inte har det. Persson underströk att det är en merit
att ha arbetat i politiska församlingar  och att den
statliga förvaltningen mår väl av att den  typen  av
kompetens finns företrädd.
Beträffande  regeringens utnämningar av personer med
politisk bakgrund  och  fördelningen av dessa mellan
olika riksdagspartier menade  Persson  att det finns
ett litet underskott av moderater bland de förtjänta
och  skickliga  personer som har politisk  bakgrund.
Regeringen hade enligt Persson ansträngt sig för att
skapa bättre balans  i  detta avseende - under våren
hade tre moderater blivit tillfrågade men avböjt att
ta statliga chefsbefattningar.  Göran  Persson  fick
frågan  om  han inte tyckte att det var konstigt att
det,  proportionellt   sett   i   förhållande   till
partiernas    storlek,    var    så    många    fler
socialdemokrater  än  t.ex. moderater som utnämndes.
Statsministern  svarade   att   han  trodde  att  en
bidragande förklaring till detta var att det framför
allt inom det moderata partiet finns  en strävan att
mer   dra   sig   mot   näringslivet.   Därmed  blev
urvalskretsen   som   fanns   kvar  i  de  politiska
församlingarna inte alltid lika  stor. Göran Persson
kallade  denna  förklaring  för  "Ingvar   Carlsson-
doktrinen"  eftersom  den  tidigare  formulerats  av
Ingvar    Carlsson    vid    en   KU-utfrågning   om
utnämningspolitiken.
Vad  gällde  anställningar  av departementsråd  inom
Regeringskansliet hävdade Persson  att en person som
varit anställd enligt det s.k. politikeravtalet  som
politisk  sakkunnig  inte  av den anledningen  skall
diskvalificeras     för    departementsrådstjänster.
Persson framhöll att  det ligger en styrka i att det
även  finns  personer i statsförvaltningen  som  har
partipolitisk bakgrund, med den speciella kunskap om
den politiska  processen som en sådan erfarenhet för
med sig.
Utskottets bedömning
Utskottet anser  att de utnämningar som gjorts sedan
mars 1997 enligt de  från Regeringskansliet erhållna
förteckningarna  är förenliga  med  regeringsformens
föreskrift   att  endast   sakliga   grunder   såsom
förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid
tillsättning   av   statlig   tjänst.   Granskningen
föranleder   inget    ytterligare   uttalande   från
utskottet.
4.2 Kommunikationsminister Ines Uusmanns
handläggning av ärendet om den s.k.
Citytunneln i Malmö
Bakgrund
Citytunneln
Med Citytunneln avses  en järnvägsförbindelse i form
av  ett  dubbelspår i tunnel  som  förbinder   Malmö
centralstation    och    Öresundsbrons    landfäste.
Citytunneln skall avlasta kontinentalbanan  som  går
genom  flera av Malmös bostadsområden genom att alla
persontåg  till och från Öresundsbron avses gå genom
tunneln.
Av 13 km ny järnväg skall 4,4 km gå i en tunnel som
borras  i  kalkberget  under  centrala  Malmö.  Hela
projektet beräknas  kosta  drygt 5 miljarder kronor,
varav staten står för 80 %.  Tiden  från  beslut att
bygga Citytunneln till dess att den tas i drift  har
bedömts till cirka sju år.
Svensk-Danska  Broförbindelsen  SVEDAB  AB  är det
helstatliga    bolag   som   genomför   de   svenska
landanslutningarna  till  Öresundsbron.  Aktierna  i
SVEDAB  förvaltas  av  Banverket  och Vägverket. När
brotrafiken kommer i gång skall avgifterna  från tåg
och bilar ge SVEDAB intäkter.
Enligt      proposition     1996/97:161     om
Öresundsförbindelsen   och   Citytunneln   beslutade
regeringen  den  3  oktober 1996 att underteckna  en
avsiktsförklaring om  att  bygga Citytunneln i Malmö
samt  att tillsätta en förhandlingsman  med  uppdrag
att,  med   utgångspunkt  från  avsiktsförklaringen,
förhandla om  och  teckna  ett  preliminärt avtal om
finansiering  och byggande av en Citytunnel.  Enligt
avsiktsförklaringen    skall   SVEDAB   medverka   i
finansieringen av projektet  genom  att  låna  ut  1
727,5  miljoner  kronor för att finansiera byggandet
av tunnlarna. SVEDAB  skall  skriva  ned  lånet till
tunnlarna  med  det  överskott  som  kan uppkomma  i
SVEDAB:s verksamhet till och med Öresundsbrons  30:e
driftsår.
Förhandlingsmannen lämnade den 19 februari 1997 ett
förslag  till  avtal om finansiering och byggande av
Citytunneln.
Den  20 februari  1997  beslutade  regeringen  att
uppdra åt  Statens  järnvägar och Banverket att ingå
och underteckna det preliminära  avtal  som  den  av
regeringen  förordnade förhandlingsmannen förhandlar
fram om finansiering och byggande av en Citytunnel.
Den 26 februari  1997 beslutade Banverkets styrelse
att uppdra åt generaldirektören Monica Andersson att
underteckna det preliminära avtalet.
Enligt   tidningsupppgifter    ansåg   Banverkets
generaldirektör  Monica  Andersson  att  det  skulle
innebära för stora ekonomiska risker  för  Banverket
med  den  föreslagna  finansieringen av Citytunneln.
När  Banverkets styrelse  beslutade  att  uppdra  åt
generaldirektören  att  underteckna  det preliminära
avtalet om finansieringen reserverade  hon  sig  som
enda  ledamot.  Därefter  avgick hon från posten som
generaldirektör.   Enligt  tidningsuppgifter   ansåg
Monica  Andersson  att  regeringen  direkt  beordrat
Banverkets styrelse  att  godkänna  ett  förslag  om
finansiering av Citytunneln, trots att detta förslag
förkastats av Banverkets ledning och experter.
Den 27 februari 1997 undertecknades huvudavtalet om
genomförande  och en finansiering av en citytunnel i
Malmö för persontrafik  med  järnväg.  Avtalet slöts
mellan  staten,  Banverket,  SJ,  Malmö  kommun  och
Kommunalförbundet för Malmöhus läns kollektivtrafik.
Banverket företräddes av direktören Sven Bårström.
Den  5  december  1996  beslutade  regeringen   en
proposition om den framtida inriktningen av åtgärder
i    transportinfrastrukturen.    I   enlighet   med
regeringens förslag godkände riksdagen  den  20 mars
1997  bl.a.  att  en  delfinansiering av Citytunneln
skulle inrymmas inom planeringsramarna  för perioden
1998-2007  (bet.  1996/97:TU7,  rskr.  174)  (res.c,
särskilda yttranden m resp. v och mp).
Förhandlingsmannens   förslag   till   avtal   om
finansiering  och  byggande  av Citytunneln utgjorde
grund     för    proposition    1996/97:161,     som
undertecknades  den  22  maj  1997.  I propositionen
föreslogs  att Riksgäldskontoret till SVEDAB  skulle
låna  ut  1  795   000   000  kr  jämte  belopp  för
kapitaltjänstkostnader    för     investeringar    i
Citytunnelprojektet.  SVEDAB skulle  vara  begränsat
återbetalningsskyldigt  för  detta lån fram till det
30:e       driftsåret.       Därefter      föreslogs
betalningsskyldigheten övergå  på  Banverket,  Malmö
kommun   och  Kommunalförbundet  för  Malmöhus  läns
kollektivtrafik.  Banverket föreslogs ikläda sig ett
betalningsansvar motsvarande 600 miljoner kronor.
Trafikutskottet  har   i  betänkande  1997/98:TU6,
Öresundsförbindelsen  och  Citytunneln,   tillstyrkt
regeringens   förslag   i   proposition  1996/97:161
rörande  statens  organisatoriska   och  finansiella
engagemang  i  Citytunnelprojektet  i Malmö.  Den  5
november  1997  beslutade  riksdagen i enlighet  med
trafikutskottets förslag.

Banverket
Banverket  leds  av en styrelse,  som  ansvarar  för
myndighetens verksamhet.  Generaldirektören är under
styrelsen  chef  för  Banverket.   Generaldirektören
ansvarar  för  och  leder  den  löpande verksamheten
enligt    styrelsens    direktiv   och   riktlinjer.
Banverkets  ledningsform,   en  styrelse  med  fullt
ansvar   för   verksamheten,  är  ett   led   i   en
försöksverksamhet. Ledningsmodellen har valts främst
för     myndigheter      som      arbetar      under
affärsverksliknande     förhållanden.     Banverkets
instruktion finns i bilaga 4.4.
Anmälningarna
I granskningsanmälningar, se bilagorna A 4.5- A 4.7,
har  begärts att konstitutionsutskottet granskar  om
kommunikationsminister   Ines   Uusmann  har  utövat
ministerstyre gentemot Banverket  vid handläggningen
av    det    s.k.    Citytunnelärendet.    Anmälarna
ifrågasätter om kommunikationsministern lagt  sig  i
handläggningen  av  ett  rutinärende i  ett statligt
verk genom att beordra Banverket att underteckna ett
avtal om Citytunneln.
Utredningen i ärendet
I       en       promemoria       inhämtad      från
Kommunikationsdepartementet                    genom
Statsrådsberedningen  har följande underlag lämnats,
bilaga A 4.8.
Vidare har f.d. generaldirektören  Monica  Andersson
och  ordföranden  i  Banverkets styrelse Gerd Engman
beretts  tillfälle  att   inkomma   med   yttranden,
bilagorna A 4.9 - A 4.11.
Kommunikationsdepartementet    har    bl.a.   anfört
följande.
Inför  undertecknandet  av  det preliminära  avtalet
förde  den av regeringen utsedde  förhandlingsmannen
Kaj Janérus  diskussioner  med  Banverket, SJ, Malmö
kommun,   Kommunalförbundet   för   Malmöhus    läns
kollektivtrafik   och  SVEDAB.  Under  tre  månaders
förhandlingar anmälde  Banverket varken till Janérus
eller  till Kommunikationsdepartementet  att  verket
inte stod bakom de grundläggande förutsättningarna i
avsiktsförklaringen.   Kort   innan  avtalet  skulle
slutförhandlas anmälde emellertid  generaldirektören
för  Banverket, Monica Andersson, till  Janérus  att
Banverket  av  olika skäl inte kunde underteckna ett
avtal som innebar några ekonomiska förpliktelser för
Banverket.
Den  5  februari   1997   redogjorde  Janérus  för
förhandlingsläget   för   statssekreteraren   Magnus
Persson i Kommunikationsdepartementet  vid ett besök
på  departementet.  Janérus  redogjorde  för  Monica
Anderssons inställning till att underteckna avtalet.
Någon  gång  mellan  den  10 och 14 februari  1997
ringde  Monica  Andersson upp kommunikationsminister
Ines Uusmann. Monica  Andersson  uppgav  därvid  att
styrelseordföranden   i   SVEDAB,  generaldirektören
Ingemar Skogö, hade talat med  henne och uppgett att
hon  var  skyldig  att underteckna  avtalet.  Monica
Andersson uppgav att  hon  var  besvärad av samtalet
och  att  hon  själv  ansåg  att  det  krävdes   ett
riksdagsbeslut  för  att hon skulle kunna skriva på.
Ines Uusmann gav inte  uttryck  för  någon personlig
uppfattning  i  frågan. Däremot hänvisade  hon  till
regeringsbeslutet den 3 oktober 1996 under samtalet.
Ines Uusmann erbjöd  också  Monica Andersson att om
hon med anledning av samtalet  med  Skogö hade något
hon   ville  diskutera  kunde  expeditionschefen   i
departementet  ringa upp henne. Då expeditionschefen
ringde upp Monica  Andersson  förklarade  hon att så
inte var fallet.
Den 25 februari 1997 hade Ines Uusmann ett  samtal
med  Monica  Andersson  som  inte var till freds med
regeringsbeslutet den 20 februari  1997  som uppdrog
åt  bl.a.  Banverket  att  ingå och underteckna  det
preliminära  avtalet. Monica  Andersson  poängterade
att det hade fattats  utan  att  departementet  hade
talat  med  henne. Hon uppgav ånyo att hon ansåg att
det krävdes ett  riksdagsbeslut  för  att hon skulle
kunna  skriva  på  ett  beslut  som  binder kommande
generationer. Hon uppgav att hon tänkte  avgå  och -
felaktigt  -  att även styrelsen hade för avsikt att
göra det. Hon föreslog  för  att  lösa  den uppkomna
situationen  att  Janérus ensam skulle skriva  under
avtalet för statens räkning.
Under tiden den 21-26  februari  1997 förekom flera
samtal   mellan   styrelseordföranden  i   Banverket
landshövdingen Gerd Engman och statssekreteraren och
andra  befattningshavare   vid  departementet.  Alla
samtalen var föranledda av att Monica Andersson hade
hänskjutit frågan om undertecknande  till  styrelsen
och  att Gerd Engman hade behov av material,  främst
regeringsbesluten,   och   information  om  vad  som
förevarit   i  ärendet  för  att   kunna   förelägga
styrelsen frågan.  Gerd Engman underrättade därefter
departementet   om  att   styrelsen   beslutat   att
Banverket skulle  ingå avtalet, att Monica Andersson
hade    avgått    och    att     styrelsen    utsett
ställföreträdande generaldirektören  att underteckna
avtalet.
Kommunikationsminister   Ines   Uusmann,   som    av
utskottet  ombetts att kommentera anmälningarna, har
anfört följande.

Som  framgår   av   den   lämnade  redogörelsen  har
regeringen uppdragit åt kommunikationsministern  att
underteckna en avsiktsförklaring och senare åt bl.a.
Banverket  att  ingå och underteckna det preliminära
avtalet som följde  på  denna avsiktsförklaring. Det
preliminära  avtalet har för  sin  giltighet  gjorts
beroende  av  regeringens  godkännande.  Ett  sådant
godkännande är  avhängigt av att riksdagen godkänner
regeringens  förslag   i   proposition   1996/97:161
Öresundsförbindelsen och Citytunneln. Att regeringen
ingår ett preliminärt avtal och att överenskommelsen
därefter   underställs   riksdagen,   såvitt  gäller
riksdagsbundna  frågor  innan ett slutligt  bindande
avtal   ingås,   är   ett  sedan   länge   tillämpat
förfaringssätt.
Enligt 11 kap. 6 § första  stycket  regeringsformen
lyder   bl.a.   Banverket   under  regeringen.   Den
skyldighet att - även avseende  enskilda fall - lyda
regeringens  order  som  enligt 6 §  första  stycket
åvilar  Banverket  begränsas   genom  11  kap.  7  §
regeringsformen.  Regeringen  får   således   enligt
sistnämnda     stadgande     inte    bestämma    hur
förvaltningsmyndighet skall i  särskilt fall besluta
i  ärende  som  rör myndighetsutövning  mot  enskild
eller mot kommun  eller  som rör tillämpning av lag.
Regeringens  uppdrag  åt  Banverket   att  ingå  och
underteckna ett preliminärt avtal faller  inte under
11 kap. 7 § regeringsformen.
Slutligen  framgår  av den nu lämnade redogörelsen
att  kommunikationsministerns   och   departementets
kontakter  med  Banverket  rört  verkställighet   av
regeringens         beslut.        Det        åvilar
kommunikationsministern  att  tillse att regeringens
beslut på hennes ansvarsområde verkställs.

Monica Andersson har bl.a. anfört följande.
Hennes  tveksamhet  mot  att för Banverkets  räkning
skriva under avtalen grundades  i att det inte fanns
några beslut av regering och riksdag om finansiering
av Citytunneln. För SVEDAB:s föreslagna  lån  om 1,7
miljarder  med  ränta  på  ränta  fanns  inte ens en
garanti  i  Riksgälden  upptagen, utan bara reverser
från Banverket och Vägverket, vilkas säkerhet verken
själva  inte hade beslutanderätt  om,  utan  ytterst
regering     och     riksdag,     då    verken    är
anslagsmyndigheter. De ansvariga styrelseledamöterna
i   SVEDAB   och   hon   själv  som  ämbetsman   och
generaldirektör  för  Banverket  skulle  således  ta
ansvar för beslut med långtgående  konsekvenser  för
kommande   generationer.   Hon  hade  framfört  sina
betänkligheter   till   Ines   Uusmann    vid    ett
sammanträffande  under vecka 6 och om sin avsikt att
inte  underteckna  avtalet.  Ines  Uusmann  hade  då
hållit med henne om  att  det  borde  räcka  att Kaj
Janérus skrev på avtalen för statens räkning. Monica
Andersson   levde   sedan   i   tron  att  hon  hade
departementet på sin sida och blev därför överraskad
när  hon  fick  kännedom  om att regeringen  den  20
februari 1997 givit Banverket order om att skriva på
avtalet.
Ines Uusmann ringde henne  den  25 februari. Monica
Andersson hade då berättat för henne  att Banverkets
revisorer   delade   hennes   invändningar.   Monica
Andersson  hade  också  sagt  till  Ines Uusmann att
Uusmann   försatt  Banverket, styrelsen  och  Monica
Andersson själv i en  hopplös  situation och att hon
måste  hitta  en  lösning.  Ines  Uusmann   hade  då
uppgivit  att  det  var  Göran Persson som låg bakom
beslutet att beordra Banverket att skriva på avtalet
och att hon inte hade fått  igenom  det  krav  på en
garanti  i  Riksgälden  som  Monica  Andersson  hade
ställt. Några timmar senare ringde expeditionschefen
i   departementet   och  gav  order  om  att  Monica
Andersson   måste  skriva   på   avtalet,   eftersom
regeringen beslutat  att  hon skulle göra det. Efter
ytterligare  någon  timme  ringde  Gerd  Engman  och
berättade  att  Ines Uusmann ringt  henne  och  gett
order om att Banverket  skulle ha telefonsammanträde
med  styrelsen.  Det  beslutades   att  sammanträdet
skulle hållas kl. 9.00 den 26 februari 1997.
När   sammanträdet  inleddes  redogjorde   Monica
Andersson     för    Citytunnelfrågan,    Banverkets
ställningstaganden    genom   åren,   den   tekniska
utredningen från SVEDAB, Banverkets svar på den, för
avsiktsförklaringen och hela händelseförloppet sedan
den 5 oktober 1996. Hon  beskrev ingående det lån på
1,7  miljarder  som  SVEDAB förutsattes  teckna  och
redogjorde  för en rapport  från  från  advokatbyrån
Mannheimer och  Swartling  om vissa rättsliga frågor
rörande  Citytunnelprojektet   och   den  ekonomiska
analysen  från  Banverkets, Vägverkets och  SVEDAB:s
ekonomer. Hon beskrev sitt och styrelsens ansvar för
Banverket, att styrelsen  inte hade rätt att utsätta
verket för exceptionella risker och deras skyldighet
att  uppträda i enlighet med  vad  ämbetsmannarollen
föreskriver.    Hon    informerade    avslutningsvis
styrelsen att hon skulle komma att avgå  om  hon och
styrelsen kom till olika slutsatser.
Flera  styrelseledamöter sade att de delade hennes
uppfattning  och var upprörda över hur ett ansvarigt
verk behandlades. Gerd Engman föreslog att styrelsen
skulle ajournera  sig  till  kl. 19.00 och att dagen
skulle  användas  till  att  försöka   få   fram  en
kompromiss  om  en garanti i Riksgälden. Gerd Engman
avslutade styrelsemötet med att be styrelsen betänka
att  den  kunde  bli   avsatt   om   den  gick  emot
regeringsbeslutet.
Gerd Engman ringde Monica Andersson senare på dagen
och uppgav att det var omöjligt att få  garantier  i
Riksgälden,  men  att Ines Uusmann personligen lovat
garantera att Banverket  inte  skulle behöva stå den
ekonomiska risken. Monica Andersson  hade  då svarat
att ett sådant löfte inte hade något reellt värde så
länge inte regeringen stod bakom det.
Vid sammanträdets återupptagande kl. 19.00  röstade
styrelsen   för  att  bifalla  ett  av  Gerd  Engman
framtaget förslag  om  att  underteckna  avtalet men
samtidigt understryka att avtalet inte fick  påverka
Banverkets   framtida  verksamhet  negativt.  Monica
Andersson stödde  ensam Banverkets experters förslag
och reserverade sig  mot  beslutet. När beslutet var
fattat deklarerade Monica Andersson  sin  avsikt att
lämna   in   sin   avskedsansökan  till  regeringen,
eftersom hon inte kunde  sitta   kvar  när styrelsen
kört över det egna verkets experter.
Gerd    Engman    har    i    sitt   yttrande   till
konstitutionsutskottet endast funnit  anledning  att
redovisa          sina         kontakter         med
Kommunikationsdepartementet     i    ärendet    samt
Banverkets   styrelses   hantering  av   frågan   om
undertecknande   av  det  preliminära   avtalet   om
finansiering av Citytunneln.
Enligt Gerd Engman  redovisas  hennes kontakter med
departementet   fullständigt  och  korrekt   i   den
promemoria         som         upprättats         av
Kommunikationsdepartementet i granskningsärendet (se
ovan).   När   det   gäller   hur  frågan   om   hur
undertecknandet    av   det   preliminära    avtalet
hanterades  och  vad  som   i   övrigt  förekom  vid
sammanträdet med Banverkets styrelse den 26 februari
1997  hänvisar  Gerd  Engman  till protokollet  från
sammanträdet.  Av  protokollet  framgår   bl.a.  att
styrelsen  beslutat  att uppdra åt generaldirektören
att hos regeringen understryka betydelsen av att det
preliminära avtalet om  finansiering och byggande av
en Citytunnel inte fick påverka  Banverkets framtida
verksamhet   negativt  samt  att,  i  enlighet   med
regeringens  uppdrag,  underteckna  det  preliminära
avtalet. Vidare  framgår att Monica Andersson anmält
reservation till protokollet  och  meddelat  att hon
hade  för  avsikt att hos regeringen begära att  bli
entledigad från  sin  tjänst som generaldirektör för
Banverket.
Kommunikationsminister   Ines   Uusmann   har  för
kännedom   tillställts  de  handlingar  som  ärendet
tillförts av Monica Andersson och Gerd Engman.
Innebörden av begreppen ministerstyre och
regeringens s.k. befälsrätt över myndigheterna
Regeringsformens bestämmelse om
regeringens kollektiva
beslutsfattande
Enligt  7  kap.  3  §  regeringsformen  (RF)  avgörs
regeringsärenden       av       regeringen       vid
regeringssammanträde.   Beslutsfattandet  är  alltså
kollektivt. RF har därmed  i  princip  tagit avstånd
från att i formell mening införa ministerstyre, dvs.
att låta departementschefen även statsrättsligt sett
avgöra ärendena. Grundlagberedningen (GLB)  uttalade
i frågan bl.a. följande (SOU 1972:15 s. 79 f.):
Systemet med kollektiva regeringsbeslut kan  väl te
sig   som   onödigt   formbundet   med  avseende  på
åtskilliga ärenden av mindre räckvidd och betydelse.
Det har emellertid stora företräden  såsom  underlag
för  det  samarbete som ständigt pågår i ärenden  av
varierande art. Särskilt under tider med koalitions-
eller samlingsregering  ligger  det  ett värde i ett
gemensamt ansvar för ministrarna, ett ansvar som kan
åberopas  som  motiv  för  insyn och medverkan  över
departementsgränserna. Det är  också  bäst förenligt
med  vårt  system  med självständiga ämbetsverk  att
rätten att ge direktiv för förvaltningsmyndigheterna
läggs hos regeringen som sådan (kurs. här).
Regeringformens bestämmelser om förhållandet mellan
regeringen och myndigheterna
11 kap. 6 § första stycket RF har följande lydelse:
Under     regeringen     lyder     justitiekanslern,
riksåklagaren,   de   centrala    ämbetsverken   och
länsstyrelserna. Annan statlig förvaltningsmyndighet
lyder  under  regeringen, om myndigheten  ej  enligt
denna regeringsform  eller  annan  lag  är myndighet
under riksdagen.
Grundlagberedningen  anförde följande i SOU  1972:15
s. 195:
Då   det   sägs   att  myndigheterna   lyder   under
regeringen, innebär  detta dels att enskild minister
inte har någon befälsrätt  över  myndigheterna, dels
att en föreskrift från regeringen  skall riktas till
myndigheten  som  sådan,  inte  till tjänsteman  hos
myndigheten.
I grundlagskommentaren Sveriges grundlagar av Gustaf
Petrén/Hans   Ragnemalm  (1980)  kommenteras   detta
stadgande bl.a. enligt följande:
Av   1   st   framgår    även    att   de   statliga
förvaltningsmyndigheter,  som  ej  enligt  RF  eller
annan  lag  sorterar under riksdagen,  "lyder  under
regeringen";  befogenheten  att inom ramen för denna
överordnade ställning meddela  förvaltningsmyndighet
direktiv  tillkommer regeringen som  sådan,  däremot
inte  enskilt  statsråd  ("ministerstyrelse").  Till
skillnad         från        domstolarna        står
förvaltningsmyndigheterna sålunda i ett principiellt
lydnadsförhållande  till  regeringen; de är skyldiga
att   följa  icke  endast  regeringens   normmässiga
direktiv  utan  även  dess  befallningar  i konkreta
ärenden.  Innebörden  av  denna lydnadsplikt framgår
emellertid först vid en jämförelse  med  det närmast
följande  stadgandet  i 7 §, vilket i vid omfattning
tillerkänner   även   förvaltningsmyndigheterna   en
självständig ställning.
11 kap. 7 § RF lyder som följer:
Ingen myndighet, ej heller  riksdagen  eller kommuns
beslutande      organ,     får     bestämma,     hur
förvaltningsmyndighet  skall i särskilt fall besluta
i  ärende  som  rör myndighetsutövning  mot  enskild
eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.
I Petrén/Ragnemalms  grundlagskommentar  kommenteras
detta stadgande:
Vad som - - - återstår av den i 6 § 1 st föreskrivna
lydnadsplikten  visavi  regeringen  är sålunda,  att
regeringen - förutom inom hela fältet  för generellt
inriktad verksamhet såsom planering och budgetarbete
- kan ge direktiv om förvaltningsmyndighets faktiska
handlande  i  särskilt  fall och om handläggning  av
konkreta  ärenden,  i  den mån  dessa  varken  avser
lagtillämpning eller myndighetsutövning (kurs. här).
Trots att domstolarna i  11:2  framstår  som  på ett
helt annat sätt självständiga och oberoende än de av
en    principiell   lydnadsplikt   bundna   statliga
förvaltningsmyndigheterna,   är   det  i  realiteten
snarare fråga om en grad- än en artskillnad.  I  den
ur rättsskyddssynpunkt betydelsefulla funktionen som
beslutande  i  konkreta  ärenden  av större vikt för
enskilda (eller kommuner) är båda garanterade frihet
från   inblandning.   Den   rättsliga   regleringens
olikartade   utformning  förklaras  främst  av   att
nyssnämnda    funktion     kvantitativt    dominerar
domstolarnas            verksamhet,            medan
förvaltningsmyndigheternas    uppgifter    är   mera
differentierade.
Uttalanden i den s.k. verksledningspropositionen om
förvaltningsmyndigheternas självständighet gentemot
regeringen
I   proposition   1986/87:99  om  ledningen  av  den
statliga       förvaltningen,        den        s.k.
verksledningspropositionen, behandlades bl.a. frågan
om     förvaltningsmyndigheternas    självständighet
gentemot   regeringen.  Civilministern  anförde  att
regeringsformens bestämmelser ger regeringen utrymme
för       en       starkare        styrning       av
förvaltningsmyndigheterna  under regeringen  än  som
dittills   skett.   Detta   utrymme   borde   enligt
propositionen utnyttjas för att  styra förvaltningen
på ett sätt som uppfyller riksdagens krav och som är
i medborgarnas intresse. Vad som sägs i RF 11 kap. 7
§ har enligt civilministern inte sällan  tolkats som
ett allmänt förbud för regeringen och dess ledamöter
att     uttala     sig     i    frågor    som    rör
förvaltningsmyndigheternas       verksamhetsområden.
Varken  regeringsformen  eller dess  förarbeten  ger
emellertid något stöd för en sådan tolkning, anförde
civilministern. Det är i stället  regeringen  som på
egen  hand har att bedöma i vilken utsträckning  den
önskar   styra   förvaltningen,   naturligtvis   med
iakttagande  av bestämmelserna i regeringsformen och
vad  riksdagen   har   bestämt.    Naturligtvis  kan
begränsningsregeln  i  11  kap. 7 § ge  upphov  till
definitions-  och  avgränsningsproblem.  Bl.a.  hade
anförts,  framhölls  det  i  propositionen,  att den
sfär  som  inte träffas av förbudet är så liten  att
den saknar praktisk betydelse. Civilministern delade
inte den uppfattningen utan hänvisade till att stora
områden av den  statliga verksamheten ligger utanför
den verksamhet som  rimligen kan täckas av begreppen
myndighetsutövning och lagtillämpning i RF 11 kap. 7
§.   Hit   hörde   t.ex.   hela   den   producerande
verksamheten, dvs. det mesta  som bl.a. affärsverken
sysslar med. Men även andra myndigheter,  som  t.ex.
Byggnadsstyrelsen,         Vägverket,        Statens
provningsanstalt,       Statens      bakteriologiska
laboratorium,   Statistiska    centralbyrån   m.fl.,
bedriver sådan verksamhet.
Civilministerns slutsats blev att  regeringsformens
regler   utgör   en  fullt  tillräcklig  grund   för
regeringen  att styra  sina  myndigheter  precis  så
bestämt och i  den  omfattning som regeringen finner
lämpligt i varje särskild situation. Självfallet bör
denna rätt utnyttjas  för att styra förvaltningen på
ett sätt som uppfyller  riksdagens krav och som är i
medborgarnas intresse (prop. s. 27).
Konstitutionsutskottet hade  ingen  annan mening än
den som kom till uttryck i propositionen   (bet.  KU
1986/87:29 s. 13) (res. m resp. vpk).
Informella kontakter mellan förvaltningsmyndigheter
och regeringskansli
Frågan   om  risken  för  ministerstyre  berördes  i
utskottets  betänkande (KU 1986/87:29) med anledning
av propositionen  (1986/87:99)  om  ledningen av den
statliga    förvaltningen.    Konstitutionsutskottet
framhöll att det finns ett stort behov av informella
kontakter   mellan   förvaltningsmyndigheterna   och
Regeringskansliet.  Genom   sådana   kontakter   kan
regeringen   hållas   informerad   om  den  aktuella
situationen      på     olika     myndighetsområden.
Myndigheterna  kan   å   sin   sida  via  informella
kontakter  få regeringens intentioner  och  krav  på
myndigheterna  klarlagda.  Det  var enligt utskottet
över huvud taget svårt att föreställa sig en smidigt
och   väl   fungerande   förvaltningsapparat    utan
informella  kontakter  av  olika  slag.  Det svenska
systemet     kännetecknas    emellertid    av    att
regeringsbesluten    fattas    av   regeringen   som
kollektiv, inte av de enskilda regeringsledamöterna.
Att de informella kontakterna innebär  vissa  risker
för  ministerstyre kunde inte förnekas. Därför borde
de informella  kontakterna  vara  mer  inriktade  på
information än styrning.
Enligt utskottet utgjorde de informella kontakterna
i  samband  med sådan ärendehandläggning som avses i
11 kap. 7 § RF  ett särskilt problem. Det torde inte
vara möjligt att  undvika informella kontakter ens i
dessa sammanhang, men  enligt utskottets uppfattning
borde återhållsamheten vara  mycket stor. I särskilt
hög  grad borde de informella kontakterna  på  detta
område   avse   informationsutbyte.  Utskottet  fann
slutligen anledning  understryka  att  oavsett vilka
informella kontakter som förekommit bär  myndigheten
det  fulla  och slutgiltiga ansvaret för besluten  i
det enskilda fallet.
Har  en  förvaltningsmyndighet   inte  fått  något
direktiv från regeringen som kollektiv,  handlar den
alltså   självständigt   och  på  eget  ansvar  även
beträffande    verksamhet    som     varken    avser
myndighetsutövning  eller lagtillämpning  (dvs.  det
område som skyddas i  11  kap.  7  § RF). Dock anses
myndigheterna  böra  ha  författningsstöd  för  sitt
handlande. Myndigheterna har  alltså i princip ingen
lydnadsplikt i förhållande till  enskilda  statsråd.
Undantag är de s.k. kommandomålen enligt 7 kap.  3 §
RF, varom här inte är fråga.
Styrelseledamöters ansvar
Statliga myndigheter
Enligt  det  s.k. verksledningsbeslutet från år 1987
skall det i statliga  myndigheter  normalt finnas en
styrelse  -  lekmannastyrelse - som tillsammans  med
verkschefen leder verksamheten.
Riksdagen uttalade  hösten  1995  att  ett starkare
lekmannainflytande    bör   eftersträvas   och   att
huvudregeln  skall  vara  att  statliga  myndigheter
skall   ha   en  lekmannastyrelse   vid   sidan   av
verkschefen (bet. 1995/96:KU1, rskr. 32). Regeringen
överlämnade       KU:s        betänkande        till
Förvaltningspolitiska  kommissionen,  som  behandlat
frågan  om  ledningsorganisationen  i  förvaltnings-
myndigheter i sitt betänkande I medborgarnas  tjänst
(SOU 1997:57).
Enligt Förvaltningspolitiska kommissionen framstår
medverkan   i   en   lekmannastyrelse  som  relativt
substanslös   och   ansvarsbefriad    jämfört    med
styrelseuppdrag  i bolag, stiftelser, organisationer
och    kommunala    verksamheter.     Det     reella
ledningsansvaret   ligger  enligt  kommissionen  hos
verkschefen, som rapporterar  till departementet och
regeringen. Kommissionen anför  vidare  (SOU 1997:57
s. 119):

Ledamöterna av lekmannastyrelsen utses av regeringen
och  är  ansvariga  inför  denna, i den mån ansvaret
låter sig identifieras. Samtidigt  förutses de utöva
"insyn  och  inflytande"  på  allmänhetens   vägnar,
vilket innebär ett ansvar av annat slag. Häri ligger
en  tvetydighet.  Det  är  oklart  hur  ledamöternas
ansvar  som företrädare för allmänheten redovisas.
Lekmannastyrelserna rekryteras i stor utsträckning
bland  riksdagens  ledamöter.  Riksdagens uppgift är
bland annat att kontrollera regeringsmakten  och att
besluta  om  lagar  och  riktlinjer för den statliga
verksamheten.  Från konstitutionell  synpunkt  inger
det betänkligheter  att  riksdagsledamöterna  i stor
omfattning      deltar     i     statsförvaltningens
ledningsorgan  och   som   sådana   är  underställda
regeringen och ansvariga inför denna.
Vid en sammanvägning av vad som nu har  sagts finner
kommissionen     att     den     nuvarande    formen
lekmannastyrelse med delat ansvar bör avskaffas.
I   betänkandet   anför   kommissionen  vidare   (s.
120-121):
Sedan  någon  tid  har,  under  en  försöksperiod,
styrelserna    i   några   myndigheter    (däribland
Banverket, föredragandens  anm.)  getts fullt ansvar
för  verksamheten.  Ett  motiv  har  varit   att  en
ledningsform  av  liknande  slag  som för aktiebolag
bedömts  kunna  vara  lämplig  för  vissa  typer  av
myndigheter.
En   sådan   ledningsmodell   innebär  inte   att
regeringens ansvar att styra förvaltningen  minskar,
endast  att  styrningen  måste  ske med delvis andra
medel.  Regeringen utövar sin styrning  bland  annat
genom val  av  styrelseledamöter och kontakter under
hand.  Sådana  kontakter   bör   normalt   ske   med
styrelseordföranden och verkschefen.
Paralleller med aktiebolag får inte dras för långt.
En  myndighetsstyrelse med fullt ansvar har en annan
roll  än  styrelsen i ett aktiebolag. Myndigheten är
en del av statsförvaltningen med särskilda uppgifter
och förpliktelser  mot  det allmänna. Den står under
offentlig kontroll och är  underkastad  allmänhetens
insyn.  En  styrelse  med fullt ansvar representerar
regeringen  och  har  att   genomföra  det  som  har
beslutats politiskt inom myndighetens ansvarsområde.
Regeringen  kan  avsätta  styrelsen  eller  byta  ut
styrelseledamöter som inte uppfyller detta krav.
Den    försöksverksamhet    som     pågår    med
myndighetsstyrelser    med   fullt   ansvar   rymmer
betydande oklarheter och  flera  frågor återstår att
klara ut. Viktiga frågor är vilka  kriterier som bör
avgöra  om denna ledningsform skall användas,  vilka
uppgifter  och  vilket ansvar som bör ges styrelsen,
och vilka möjligheterna är att rekrytera ledamöterna
med rätt kompetens.
Innan försöksverksamheten har utvärderats anser sig
kommissionen inte  ha  underlag för att ta ställning
till i vilka fall styrelser  med fullt ansvar skulle
kunna vara en ändamålsenlig ledningsform  för  vissa
myndigheter.
Förvaltningspolitiska   kommissionens   förslag  och
överväganden  har tagits upp regeringens proposition
1997/98:136,  Statlig   förvaltning  i  medborgarnas
tjänst,   vilken  är  föremål   för   behandling   i
konstitutionsutskottet.    I   propositionen   anför
regeringen att frågan om ledningsformer för statliga
myndigheter  bör  tillämpas flexibelt  och  att  den
nuvarande huvudmodellen  med en lekmannastyrelse vid
chefens  sida inte generellt  bör  avskaffas.  Denna
ledningsform,  styrelse  med  begränsat ansvar,  har
enligt regeringen sitt värde, inte  minst  som forum
för demokratisk insyn och medborgerligt inflytande.
Styrelse  med  fullt  ansvar för verksamheten  bör
enligt  regeringen  även fortsättningsvis  övervägas
främst   för   myndigheter    som    arbetar   under
affärsverksliknande   förhållanden  eller   har   en
verksamhet  som  innebär   stort   finansiellt   och
självständigt   ansvar.  Regeringen  anför  att  det
ibland har hävdats  att  styrelser  med fullt ansvar
egentligen inte har fullt ansvar för  verksamheten i
likhet   med   t.ex.   en  bolagsstyrelse,  eftersom
regeringen och inte styrelsen  utser  den som svarar
för  den verkställande ledningen av myndigheten.  En
myndighet  är  dock  något  helt annat än ett bolag,
påpekar  regeringen.  Enligt  regeringen  finns  det
också väsentliga skillnader mellan  hur  en  statlig
myndighet i demokratins och det allmännas tjänst och
hur  ett företag inom näringslivet leds. Ett uttryck
för  detta   är   att   regeringen   normalt   utser
myndighetschefer.  Den  ordningen bör gälla även för
chefer  för  myndigheter  där  styrelsen  har  fullt
ansvar, anser regeringen.
Regeringen anför vidare att sedan riksdagen år 1987
fattade   sitt  s.k.  verksledningsbeslut   har   de
allmänna villkoren  för  statliga  myndigheter i hög
grad förändrats, främst genom övergång till mål- och
resultatstyrning        och       införande       av
ramanslagssystemet. Vidare  är  det  med hänsyn till
medlemskapet    i    EU   av   särskild   vikt   att
förvaltningsmyndigheterna driver sin verksamhet helt
i linje med regeringens intentioner. Regeringen är i
EU-samarbetet mycket beroende  av  sina myndigheter.
Styrning  i  form  av  kontakter  och  dialoger  med
myndigheten  måste  enligt  regeringen  ske  på  ett
direkt,  samordnat  och  effektivt  sätt,  ofta  med
knappa tidsmarginaler.
Mot bakgrund av den utveckling som har skett  anser
regeringen att den, för att kunna styra och utveckla
den  framtida  statsförvaltningen mer effektivt, bör
ha större möjlighet  att   för varje myndighet välja
den ledningsform som bäst gagnar verksamheten och de
uppställda målen.
Utskottets bedömning
Enligt   11   kap.   6  §  RF  lyder   de   centrala
ämbetsverken, däribland Banverket, under regeringen.
Lydnadsplikten  innebär,   som  ovan  framgått,  att
regeringen  som  kollektiv kan  ge  direktiv  om  en
förvaltningsmyndighets faktiska handlande i särskilt
fall och om myndighetens  handläggning  av  konkreta
ärenden,   i   den   mån   det   inte   rör  sig  om
lagtillämpning eller myndighetsutövning mot  enskild
eller kommun.
Av utredningen framgår att regeringen i ett beslut
den 20 februari 1997 uppdragit åt Banverket att ingå
och   underteckna   det   preliminära   avtalet   om
finansiering och byggande av en Citytunnel i Malmö.
Undertecknandet  av avtalet om Citytunneln innebar
inte  lagtillämpning  eller  myndighetsutövning  mot
enskild  eller kommun. Vidare är det rege-ringen som
kollektiv  som  fattat  beslutet  om undertecknande,
inte  kommunikationsminister  Ines  Uusmann   ensam.
Följaktligen  saknas  grund  för påståendet att Ines
Uusmann utövat ministerstyre gentemot Banverket.
Granskningen föranleder inget vidare uttalande från
utskottets sida.
4.3 Kommunikationsminister Ines Uusmanns
tjänsteutövning i samband med
tunnelprojektet genom Hallandsåsen
Ärendet
Hösten 1997 har till granskning  anmälts  frågan  om
kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning
i  samband  med  projektet att bygga en tunnel genom
Hallandsåsen. Enligt  anmälan  bilaga  A  4.12.  bör
granskningen   inriktas   på   statsrådet   Uusmanns
förhållande till Banverket. Med anledning av anmälan
har    utskottet   inhämtat   en   promemoria   från
Statsrådsberedningen,         upprättad         inom
Kommunikationsdepartementet bilaga A 4.13. Härutöver
har    utskottet   genomfört   en   utfrågning   med
kommunikationsministern  den  15 april 1997 bilaga B
4.
Allmän bakgrund
Frågan om en tunnel genom Hallandsåsen  blev aktuell
under    senare    delen    av    1980-talet,    när
länsstyrelserna   i   Hallands,   Kristianstads  och
Malmöhus  län  tillsammans  med Båstads  kommun  och
Statens järnvägar utredde en  lämplig sträckning för
en  tunnel  genom  Hallandsåsen.  Banverkets   södra
region  gav  år  1989 Sydkraft i uppdrag att göra en
förstudie av de tekniska  förutsättningarna  för  en
tunnel  genom  åsen.  En banutredning färdigställdes
1990 och färdiga bygghandlingar  fanns 1991. (Källa:
dir. 1997:124)
Vissa regeringsbeslut med anknytning till
tunnelprojektet 1991-1997
Som    en    följd    av   regeringens   proposition
Näringspolitik för tillväxt  (prop. 1990/91:87, bet.
TU24, rskr. 286) har riksdagen  anvisat 10 miljarder
kronor för trafikens spårutbyggnad. Ett av projekten
som  angavs  var  en utbyggnad av Västkustbanan  med
dubbelspår. Genom ett  regeringsbeslut  den  27 juni
1991  anvisades  totalt  900 miljoner kronor för  en
dubbelspårig järnväg mellan  Hemmeslöv  och Förslöv.
Beslutet  innefattade  en tunnel genom Hallandsåsen.
Genom regeringsbeslut den  24 mars 1994 fastställdes
en tioårig investeringsplan  för  järnvägsnätet  där
Västkustbanan    med    den   tidigare   fastställda
sträckningen  ingick  som en  del  av  beslutet.  Av
beslutet  framgår att regeringens  fastställande  av
planen inte  innebar något ställningstagande till de
olika    projektens    utformning    eller    exakta
lokalisering.  Projekten  skulle  före  genomförande
prövas   på  sedvanligt  sätt  med  tillämpning   av
gällande lagstiftning.
Banverket har i ett beslut av regeringen den 5 mars
1992 fått  tillstånd  till expropriation av mark för
omläggning   av   Västkustbanan   i   tunnel   genom
Hallandsåsen. I beslutet  föreskrev regeringen vissa
miljövillkor,  bl.a.  att  Banverket   skall  iaktta
allmän     aktsamhet     så     att    naturvårdens,
kulturmiljövårdens och friluftslivets  intressen  så
långt  möjligt  skyddas för påtaglig skada. Dessutom
föreskrevs att arbetet  med  tunneln skall uföras så
att påverkan på grund- och ytvatten  minimeras  samt
att verket i samråd med länsstyrelsen skall upprätta
och  bekosta  ett  kontrollprogram  för grundvatten,
ytvatten och naturmiljö.
Regeringen  har  den 21 oktober 1997 beslutat  att
tillkalla en kommission  med  anledning  av  det som
inträffat   som   en   följd   av  byggandet  av  en
järnvägstunnel genom Hallandsåsen. Enligt direktiven
(dir. 1997:124) skall kommissionen bl.a. redovisa de
kemikalie-, vatten- och övriga miljöfrågor inklusive
hushållningsfrågor  samt  frågor  om  livsmedel  och
arbetsmiljö  som har samband med tunnelbygget  genom
Hallandsåsen.  Vidare  skall  kommissionen utvärdera
orsaken till de skador på och olägenheter för miljön
som  har uppkommit och i det sammanhanget  analysera
besluten   inklusive   beslutsprocessen   och   dess
bakgrund   samt  myndigheternas  roll.  Kommissionen
skall också  utvärdera  hur  arbetsmiljöarbetet  har
organiserats  och  bedrivits och hur samverkan skett
mellan  arbetstagarna   och   deras  representanter.
Ytterligare skall kommissionen  beskriva,  analysera
och     dra     slutsatser    av    uppgifts-    och
informationshanteringen  hos  myndigheter  och andra
berörda  samt  lämna  förslag  till de åtgärder  som
enligt kommissionen behöver vidtas  för att liknande
händelser skall kunna undvikas i framtiden.
Vattendomar
I ett svar den 6 november 1997 på interpellationerna
1997/98:22   och   24,   där   frågor   ställts   om
grundvattensänkningen    vid    tunnelbygget,    har
miljöminister Anna Lindh meddelat följande.
Banverket  har av Vattendomstolen genom dom den 24
november 1992  fått  tillstånd  till  bortledande av
inträngande    grundvatten    i   bergtunnel   genom
Hallandsåsen.   I   dom   den   23  maj   1995   gav
Vattendomstolen  tillstånd  till att  även  bortleda
inträngande   grundvatten   i   mellanpåslaget   och
arbetstunneln.  I  en tredje ansökan  har  Banverket
begärt att få tillstånd till ytterligare bortledning
av vatten. Denna ansökan  har Vattendomstolen den 18
juni 1997 överlämnat till regeringen  för  prövning.
Ärendet handläggs i Miljödepartementet, som beviljat
Banverket  anstånd  med att inkomma med ett slutligt
yttrande till den 10  november  1997.  Banverket  är
enligt  miljöministern  skyldigt  att följa tidigare
vattendomar till dess att ett nytt beslut meddelas i
ärendet.  Någon  underhandsinformation   har  enligt
miljöministern    inte   förekommit   från   berörda
departement eller regeringen till Banverket.
Enligt   uppgift  från   Miljödepartementet   har
Banverket begärt  ytterligare  anstånd  till  den 15
mars    1998.   Regeringen   har   senare   beviljat
ytterligare  anstånd  för  kortare  tid  än  ansökan
avsåg.   Därefter   har   Banverket  återkallat  sin
ansökan,  varför regeringen  avskrivit  ärendet  och
återlämnat det till Vattendomstolen.
Av Anna Lindhs  svar  på interpellationerna framgår
också  att Länsstyrelsen  i  Skåne  län  ansett  att
Banverket bryter mot tillståndsplikten i vattenlagen
genom  att   fr.o.m.   december  1996  bortleda  mer
grundvatten än vad vattendomen medger. Länsstyrelsen
har  därför överlämnat ärendet  till  åtalsprövning,
och åklagarmyndigheten har under våren 1997 beslutat
att inleda förundersökning. Alla misstankar om brott
mot      brottsbalken,      kemikalielagstiftningen,
vattenlagen    etc.   är   numera   samlade   i   en
förundersökning.
Pågående förundersökning
Den nämnda förundersökningen  omfattar  en  miljödel
och en arbetsmiljödel. Miljödelen avser 13 kap. BrB,
vattenlagen   (1983:291)  och  lagen  (1985:426)  om
kemiska produkter.  Arbetsmiljödelen  avser 3:10 BrB
och  arbetsmiljölagen (1977:1160). Härutöver  prövas
frågan om företagsbot enligt 36 kap. 7 § BrB. Enligt
uppgift   från   överåklagaren   är  inget  statsråd
misstänkt  för  brott.  Två  personer  i  Banverkets
förutvarande  ledning  har  delgivits  misstanke  om
brott. Banverkets nuvarande chef  har  delgivits att
frågan om företagsbot kan komma att aktualiseras vad
gäller  Banverket.  Förundersökningen beräknas  vara
avslutad under senhösten 1998.
Kommunikationsdepartementets kontakter med Banverket
Den   16   april   1997   ägde   ett   möte   mellan
representanter    för   Kommunikationsdepartementet,
bl.a.   statssekreterare    Magnus    Persson,   och
representanter  för  Banverkets  ledningsgrupp   och
styrelsens ordförande, landshövding Gerd Engman, rum
i  Kommunikationsdepartementet.  Mötet  avsåg enligt
minnes-anteckningar som upprättats vid departementet
en  s.k. mål- och resultatdialog med Banverket.  Vid
mötet avhandlades frågor om Banverkets organisation,
mål-  och resultatanalys, internationella åtaganden,
jämställdhet,      EU-arbetet,      engagemang     i
organisationer  samt  vissa övriga frågor  däribland
Öresundsbrons finansiering, Årstabron inom ramen för
det "nya" Dennispaketet,  utbyggnad  till dubbelspår
vid    Falkenberg    och    Arlandabanan.    Däremot
diskuterades   inte  frågan  om  tunnelbygget  genom
Hallandsåsen.
Att  den  sistnämnda   frågan  inte  berördes  vid
överläggningen   den   16  april   kommenterades   i
Morgonekot  den 24 oktober.  Två  av  de  närvarande
intervjuades,  dels departementstjänstemannen Thomas
Ahlberg, dels Sven  Bårström  som  tidigare tillhört
Banverkets direktion. Ahlberg sade sig anta att "det
var inget som man tyckte var värt att  diskutera vid
det  tillfället".  Enligt  Bårström  var anledningen
till att problemen med vattenläckorna  inte togs upp
vid  mötet den 16 april att de redan var  kända  för
departementet    genom   den   årsredovisning   från
Banverket  som departementet  enligt  Bårström  hade
tillgång till sedan mars 1997.
Av årsredovisningen  för  år 1996 (s. 28 f) framgår
bl.a. följande:
Under   arbetet   är   problemen    stora    med
grundvattenintrång i tunnlarna. Banverket har därför
bl.a. begärt vattendom för att få sänka grundvattnet
under  drivningstid  inom området för den södra s.k.
randzonen.  Banverket  avser  också  att  begära  ny
vattendom   i   fråga   om   ett    högre   tillåtet
grundvatteninläckage under byggnadstid. Ny vattendom
är  nödvändig  för  att tunneldrivningen  ska  kunna
fortsätta enligt nuvarande planer. Hallandsåstunneln
bedöms mot bakgrund av här nämnda problem bli dyrare
än beräknat. Storleken  på  denna  kostnadsökning är
beroende     av     ytterligare     tätnings-    och
förstärkningsarbeten. Med vissa antaganden  om behov
av   vissa   förstärkningsarbeten   kan  risken  för
kostnadsökningar  idag  beräknas  uppgå   till   800
miljoner kronor.
De  nyss återgivna uppgifterna om ett mer omfattande
grundvatteninläckage än vad vattendomen tillåter och
den  därav   följande   kostnadsökningen  har  också
lämnats   i   Banverkets  kvartalsrapport   avseende
perioden 1 januari-30  juni  1997,  som  inkom  till
Kommunikationsdepartementet den 20 augusti 1997.  Av
denna   rapport   framgår   också   att   de  nämnda
förhållandena kan innebära att betonginklädnad måste
utföras i stora delar av tunneln.
I en debattartikel i Dagens Nyheter den 17  oktober
1997   hävdar  Per  Kågeson,  tidigare  rådgivare  i
Banverkets   ledningsstab,  att  Banverkets  ledning
redan i februari  1997  känt till att tätningsmedlet
Rhoca-Gil   skulle   komma   till    användning    i
tunnelbygget  i  Hallandsåsen. Ett avgörande i denna
storleksordning  bör   också   enligt   Kågeson   ha
diskuterats med Kommunikationsdepartementet.
Kommunikationsministern  bestrider i en intervju i
Dagens Nyheter den 18 oktober  1997 att så skulle ha
varit  fallet.  Uusmann  fick först  den  1  oktober
kännedom om att Banverket  och Skanska använt Rhoca-
Gil  i stället för det traditionella  tätningsmedlet
cement.   Uppgiften   hade   lämnats  av  Banverkets
generaldirektör   Bo   Bylund.   Ingen    annan   på
departementet hade informerats om saken förrän den 1
oktober.
Kommunikationsdepartementets promemoria
Utskottet  har frågat vilken betydelse det haft  för
tunnelprojektet  att  Banverket  tidvis  stått  utan
ordinarie  generaldirektör  och varför utnämningarna
av generaldirektörer tog så lång tid.
Enligt  promemorian  påbörjades  rekryteringen  av
efterträdare till Jan Brandbörn  så  snart  det  var
beslutat  att  Brandburn  skulle lämna Banverket och
bli chef för Vägverket. Departementet  lämnade  sitt
förslag   till   regeringen  den  18  augusti  1995,
varefter  Monica  Andersson  den  23  november  1995
förordnades som ordinarie  generaldirektör  och chef
för   Banverket  från  den  1  januari  1996.  Under
vakansen  tjänstgjorde  Banverkets ställföreträdande
chef Nils-Erik Bergström som generaldirektör.
Monica  Andersson entledigades  därefter  på  egen
begäran den  6  mars  1997  från  sin tjänst. Hennes
ansökan av den 27 februari föranleddes  av  att  hon
inte  ville  verkställa ett regeringsbeslut angående
den  s.k.  Citytunneln  i  Malmö.  Ställföreträdande
generaldirektören   Nils-Erik   Bergström   inträdde
därefter åter i tjänsten som generaldirektör.  Redan
i  början  av  mars  1997 lämnade departementet till
regeringen  förslag på  tänkbara  efterträdare  till
Monica Andersson.  Bo Bylund förordnades den 17 juli
som generaldirektör från den 1 september 1997.
Banverket   hade   således    ingen    ordinarie
generaldirektör  under tiden den 15 juli-31 december
1995  och  den  6  mars-31  augusti  1997.  Eftersom
behovet av en ny generaldirektör inte kunde förutses
vid  någotdera  tillfället,   saknades  den  normala
beredningstiden  vid  ett  generaldirektörsskifte  i
dessa fall. Då det gäller så  kvalificerade tjänster
som  det  här  är  tal om är enligt  promemorian  en
normal tid från början  av  tillsättningsförfarandet
till det att tjänsten kan tillträdas cirka ett halvt
år. Kommunikationsdepartementet  vill inte föregripa
den   vid   svarstillfället   ännu  inte   avslutade
förundersökningen, som avsåg att  klarlägga  vem som
fattat  olika  beslut  och  på vilka grunden och med
vilken kunskap detta skett. De  flesta  beslut,  som
fattats    under    de    perioder    då   ordinarie
generaldirektör   saknats,  har  enligt  promemorian
varit av utpräglat  teknisk  natur  och  fattats  på
regional   nivå.  Under  sådana  förhållanden  torde
avsaknaden av ordinarie generaldirektör inte ha haft
någon avgörande betydelse för tunnelprojektet.
Utskottet  har   även   frågat   vilka  informella
kontakter  angående  tunnelprojektet som  förekommit
mellan  regeringen  och   underordnade  myndigheter,
främst Banverket, med anledning  av  tunnelprojektet
och   hur  dessa  kontakter  dokumenterats.   Enligt
promemorian  har  inga  informella  kontakter av det
slag  som  utskottet  efterfrågat förekommit  mellan
Kommunikationsdepartementet   och   Banverket  eller
någon annan myndighet.
Skriftliga,  formella  kontakter har förekommit  i
form  av  Banverkets  årsredovisning  för  år  1996,
daterad den 19 mars 1997,  och  en rapport i form av
en  bilaga till kvartalsrapport 2,  som  inkom  till
departementet  den  20  augusti  1997. Härutöver har
till    regeringen    den    18   juni   1997   från
Vattendomstolen   i  Växjö  överlämnats   Banverkets
ansökan  om  tillstånd  till  temporärt  ytterligare
grundvattensänkning.  Detta  ärende  handläggs  inom
Miljödepartementet.
De delar av det skriftliga materialet som citeras i
promemorian  har  redovisats  i  det  föregående.  I
promemorian  kommenteras  det  faktum att regeringen
genom Banverkets årsredovisning  i  mars  1997  fick
kännedom om problemen med grundvattenläckage och den
fördyring   som   på   grund   av  detta  befarades.
Departementet såg ingen anledning  att  vidta  några
särskilda  åtgärder med anledning av detta, eftersom
Banverket fått  ett  betydande  skadestånd  från den
tidigare    entreprenören   och   hade   ett   stort
anslagssparande    på   anslaget   investeringar   i
stomjärnvägar, som kunde tas i anspråk för att täcka
fördyringar av tunnelbygget. Därför togs frågan inte
heller upp vid den årliga  mål- och resultatdialogen
med Banverket i april 1997.
Utfrågning av kommunikationsministern
Vid en utfrågning med utskottet  den  15  april 1998
bilaga  B  4 fick kommunikationsministern frågan  om
när hon först  kom  i kontakt med den del av ärendet
som hade att göra med  giftutsläppet.  Ines  Uusmann
svarade att hon fick kännedom om detta den 28  eller
29  september  då  hon  blev  uppringd av Banverkets
generaldirektör  i  samband med att  "olyckan"  blev
offentlig.  I Kommunikationsdepartementet  hade  man
inte  ordnat några  speciella  arrangemang  för  att
följa tunnelbygget  vid  Ines Uusmanns tillträde som
kommunikationsminister.   Ej    heller    hade   det
förekommit    någon    speciell    föredragning   om
miljöaspekterna vid detta tillfälle. Ärendet i denna
del inklusive ärendet i Vattendomstolen handlades av
Miljödepartementet.   Några  politiska   samtal   om
miljödelen  av  ärendet  fördes   inte  mellan  Ines
Uusmann   och   miljöminister   Anna  Lindh.   Dessa
kontakter   ägde  rum  på  tjänstemannanivå.   Någon
belysning  av   ärendet   skedde   inte  vid  allmän
beredning i regeringen.
Kommunikationsministern  kände  inte   till   att
tätningsmedlet  Rhoca-Gil  användes vid tunnelbygget
förrrän i slutet av september  1997. Någon kompetens
att  diskutera  tekniska lösningar  eller  att  göra
bedömningar av tätningsmedlets  giftighet fanns inte
i Kommunikationsdepartementet. Enligt  Ines  Uusmann
var    det    inte    heller    en    uppgift    för
Miljödepartementet att diskutera tekniska lösningar.
Däremot  bör  alla  institutioner  och entreprenörer
enligt  Ines Uusmann följa miljölagstiftningen.  Det
får förutsättas att alla berörda också gör detta.
Bytet av  teknik  vid tunneldrivningen - övergången
från  borrning  till traditionell  tunneldrivning  -
föranledde ingen särskild åtgärd från departementets
sida. Den ökade vatteninträngningen  fanns omnämnd i
Banverkets  årsredovisning,  men den därav  följande
kostnadsfördyringen   äventyrade   inte   projektets
fortlevnad.
Beträffande regeringens  ansvar  ansåg Ines Uusmann
att regeringen inte kan ägna sig åt  daglig  tillsyn
av  användningen  av  en  viss  teknik. Det finns en
beslutsordning i svensk statsförvaltning  för detta.
Ines Uusmann menade också att generellt kan man inte
betrakta ett nytt tätningsmedel som en ny teknik. En
annan sak är att Rhoca-Gil inte borde ha kommit till
användning  vare sig i Hallandsåsprojektet  eller  i
Gardemoenprojektet i Norge.
På   frågan   om   vakanserna   på   posten   som
generaldirektör  i   Banverket   hade   haft   någon
betydelse  för  verkets handläggning av tunnelbygget
svarade kommunikationsministern att det hade funnits
en tillförordnad generaldirektör och en styrelse med
fullt   ansvar   under   de   aktuella   vakanserna.
Ansvarsfrågan  utreds  för  närvarande  dels  i  den
pågående       polisutredningen,       dels       av
Tunnelkommissionen.
Någon anledning  att  avbryta  projektet  hade inte
funnits,  menade kommunikationsministern. Fram  till
giftkatastrofen fanns det ingenting som tydde på att
förseningarna  och  fördyringarna skulle vara av den
karaktären  att  det  fanns  anledning  att  avbryta
Västkustbaneprojektet.   Det   finns   i  dag  ingen
beräkning  av kostnaderna för tunneln när  den  står
fullt färdig.
På   frågan  om   Banverket   med   departementet
diskuterade   kostnadsaspekterna  beträffande  olika
sätt  att  täta tunneln  svarade  Ines  Uusmann  att
Banverket  tog   in  ett  avsnitt  om  detta  i  sin
årsredovisning  och   att  frågan  om  fördyring  av
projektet kom upp vid den  mål-  och  resultatdialog
som ägde rum i april 1997. Därvid konstaterades  det
att  projektet  skulle  fördyras  men  att det också
fanns      ett      stort      anslagssparande     i
investeringsanslaget. Dessutom kunde  ett skadestånd
från Kraftbyggarna användas för ändamålet.  I övrigt
var  inte  frågan  aktuell. (Detta uttalande skiljer
sig   från   vad   som   tidigare   uppgivits   från
Kommunikationsdepartementet. Kommunikationsministern
har efter genomgång av utskriften  från utfrågningen
till   utskottet  meddelat  att  hon  missmint   sig
beträffande  vilken information hon fått och att det
rätta förhållandet  angivits i det skriftliga svaret
till   utskottet.   I   sak    innebär   detta   att
Hallandsåsprojektet  inte  behandlades   vid   mötet
mellan departementet och Banverket den 16 april.)
Kommunikationsministern sade sig dela miljöminister
Anna  Lindhs  uppfattning att de förtroendevalda och
myndigheterna   måste    arbeta     hårt   för   att
återupprätta   förtroendet   för   de   beslut   med
miljökonsekvenser  som  fattas  framgent. Det  finns
också  anledning  att i större omfattning  diskutera
och   erkänna   att  det   finns   målkonflikter   i
infrastrukturprojekt   och   att   man   måste  göra
avvägningar  mellan  dessa  målkonflikter.  När  det
gäller allmänhetens förtroende för Banverket  menade
Ines  Uusmann  att  det  är  viktigt  att  skilja på
ansvaret  för det som redan har ägt rum och vad  man
bör göra framgent.
Utskottets bedömning
Av underlagsmaterialet  framgår  följande vad gäller
händelseförloppet fram till månadsskiftet september-
oktober  1997,  då  verkningarna  av  tätningsmedlet
Rhoca-Gil blev kända.
Tunnelprojektet är en del av ett omfattande program
för  utbyggnad av spårtrafiken, som riksdagen  antog
våren  1991.  Principbeslutet  åtföljdes av en serie
regeringsbeslut under åren 1991-1994  där  bl.a.  de
ekonomiska och miljömässiga villkoren för projektets
genomförande preciserades. I två domar 1992 och 1994
i  Vattendomstolen  har Banverket fått tillstånd att
leda bort inträngande  grundvatten  i  tunnlarna. En
tredje   ansökan  1997  har  senare  återtagits   av
Banverket.
Utskottet   har   i   sin  granskning  av  ärendet
uppmärksammat det faktum  att  Banverket  under  två
ungefär  halvårslånga  perioder  1995 och 1997 stått
utan      ordinarie      generaldirektör.     Enligt
Kommunikationsdepartementet har vid rekryteringen av
ny  generaldirektör  beredningen  påverkats  av  att
avgångarna inte i någotdera  fallet kunnat förutses.
Rekryteringstiden har dock enligt departementet inte
avvikit   från  vad  som  kan  anses   normalt   vid
tillsättning  av  en  så kvalificerad tjänst som det
här  är  tal  om.  Departementet  anser  vidare  att
avsaknaden av ordinarie  generaldirektör  inte torde
ha    haft    någon    avgörande    betydelse    för
tunnelprojektet,  eftersom de flesta beslut under de
här aktuella vakanserna  varit  av utpräglat teknisk
natur och fattats på regional nivå.
I  sin bedömning i denna del av granskningen  vill
utskottet  anföra  följande. Utskottet har vid flera
tillfällen tidigare  (se  t.ex. bet. 1995/96:KU30 s.
59)  framhållit  vikten  av att  regeringen  snarast
möjligt    återbesätter   vakanta    tjänster    som
generaldirektör      eller      motsvarande     inom
statsförvaltningen.   Detta  skall  dock   ske   med
iakttagande av den noggrannhet  som motiveras av att
tjänsterna skall besättas  med de mest kvalificerade
och lämpliga kandidaterna.
I  det  här aktuella fallet finner  utskottet  att
tidsutdräkten   varit   acceptabel,  att  Banverkets
ledning utövats av en tillförordnad  generaldirektör
under   rekryteringsperioderna   och  att  den   för
verksamheten   ansvariga   styrelsens   arbete   vad
utskottet kunnat finna har fortgått utan störningar.
Utskottet   finner  ingen  grund   för   kritik   av
regeringens  handläggning  av  dessa  tillsättnings-
ärenden.
Kommunikationsdepartementet har med anledning av en
fråga från utskottet meddelat att kontakterna mellan
departementet  och  Banverket  i  det  här  aktuella
ärendet  varit  uteslutande formella och skriftliga.
Genom  Banverkets   årsredovisning   för   1996  och
kvartalsrapporter  under  första  halvåret 1997  har
departementet    fått    kännedom   om   bl.a.    de
kostnadsfördyringar  som  uppkommit  till  följd  av
tekniska  problem  med  tunneldrivningen  respektive
vattenintrång i tunnlarna.  Departementet  såg ingen
anledning  att  vidta  några särskilda åtgärder  med
anledning  av  detta  i  vad   avser  de  ekonomiska
konsekvenserna.
Vid    utfrågningen    inför    utskottet    har
kommunikationsminister    Ines   Uusmann   bekräftat
uppgiften  att  hon och departementet  först  den  1
oktober 1997 fått  kännedom  om  att  tätningsmedlet
Rhoca-Gil    använts    vid   tunnelbygget.   Enligt
kommunikationsministern är  det  ingen  uppgift  för
regeringen  att utöva daglig tillsyn av verksamheter
som regeringen  underlydande myndigheter genomför på
eget   ansvar.  Kommunikationsdepartementet   saknar
enligt  Ines  Uusmann  kompetens  att  bedöma  olika
tekniska     lösningar    och    deras    eventuella
miljöpåverkan.  Det  är  inte  heller en uppgift för
Miljödepartementet    att    göra   detta.    Enligt
kommunikationsministern får det förutsättas att alla
berörda  i  ett projekt av det här  aktuella  slaget
följer miljölagstiftningen.
Utskottet finner  mot  bakgrund  av  vad  som  här
redovisats  att  det saknas anledning för kritik mot
det sätt på vilket  Kommunikationsdepartementet  och
kommunikationsministern handlagt ärendet i vad avser
fördyringen   av   tunnelbygget  till  följd  av  de
tekniska problem som  uppstod. Eftersom Ines Uusmann
och departementet i övrigt uppenbart inte kände till
att  ett  giftigt  tätningsmedel  användes  för  att
stoppa vatteninträngningen i tunnlarna, finns heller
ingen anledning till  kritik  i denna del. Utskottet
instämmer i den bedömning av ansvarsförhållandena  i
stort   som   kommunikationsministern  gjort  i  sin
redovisning för utskottet.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att vad
utskottet här anfört  i  frågan  om  fördelningen av
ansvaret      mellan      regeringen/Kommunikations-
departementet och Banverket  grundas  på de allmänna
principerna för utskottets granskningsverksamhet och
den  kunskap  som utskottet haft tillgång  till  vid
granskningen, bl.a. att inget statsråd har delgivits
misstanke om brott i den pågående förundersökningen.
Utskottet  anser   sig   oförhindrat  att,  när  den
rättsliga prövningen är avslutad,  ta  upp  det  här
aktuella ärendet till fortsatt granskning.
Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare
uttalande från utskottet.
4.4 Kommunikationsminister Ines Uusmanns
hantering av statens ägarroll i Posten AB
Ärendet
Granskningsanmälan
I  en  anmälan,  bilaga  A  4.14,  har  begärts  att
konstitutionsutskottet  skall  granska  hur  statens
ägarroll     i     Posten     AB     hanterats    av
kommunikationsminister Ines Uusmann. I  bilaga  till
anmälan   har  förtecknats  25  ärenden  där  Posten
Sverige AB ansetts agera i strid med konkurrenslagen
fr.o.m. år 1992 t.o.m. 1997. Granskningen bör enligt
anmälan särskilt inriktas på huruvida regeringen och
det ansvariga  statsrådet  genom  underlåtenhet  att
agera  medverkat  till  att  Posten  AB  inte  följt
gällande konkurrenslagstiftning.
Konstitutionsutskottets skrivelse till
Regeringskansliet
I    en    skrivelse    den   5   mars   1998   till
Regeringskansliet begär konstitutionsutskottet  svar
på följande frågor.
1)  Har  Konkurrensverkets  beslut givit anledning
till  några  åtgärder  från kommunikationsministerns
sida?
2) Hur har statens ägarroll  i  Posten AB utövats i
detta sammanhang?
Kommunikationsdepartementets promemoria
Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet
översänt en inom Kommunikationsdepartementet  den 20
mars  1998  upprättad  promemoria, bilaga A 4.15.  I
promemorian anförs följande.
I proposition 1993/94:38  Postlag  och  en förändrad
verksamhet  för  Postverket  m.m.  anförde dåvarande
regering   att   ombildningen  av  Postverket   från
affärsverk till aktiebolag  i  första  hand  innebar
förändringar när det gällde statsmakternas styrning,
kontroll   och   insyn.   Regeringen   uttalade  att
ombildningen förutsatte styrning i andra  former  än
dem som används för ett affärsverk. Regeringen angav
att  styrningen  av  ett  bolag kunde, förutom genom
lagstiftning,     ske    genom    bestämmelser     i
bolagsordningen, genom röstning på bolagsstämman och
genom  den av stämman  valda  styrelsen.  Regeringen
menade att  Posten  AB  borde så långt möjligt verka
under samma förutsättningar  som  vanliga aktiebolag
och att det därmed blev en uppgift  för  Posten AB:s
styrelse   att   utforma   mål  och  strategier  för
verksamheten. Riksdagen anförde  vid behandlingen av
propositionen   att   statsmakternas  styrning   och
inflytande över Posten  skulle  komma  att förändras
när Postverket ombildades till bolag. Den föreslagna
postlagen,  den  ersättning  som  skulle  utgå   för
samhällsåtaganden  samt  det förhållandet att staten
skulle äga bolaget skapade  emellertid garantier för
att  såväl  servicegrad som demokratiskt  inflytande
kunde  säkerställas.   Riksdagen   godkände  således
regeringens förslag att ombilda Postverket  till ett
av staten helägt aktiebolag den 1 mars 1994.
Posten  har dels att se till bolagets bästa enligt
aktiebolagslagen och att konkurrera med andra bolag,
dels att tillhandahålla  en rikstäckande postservice
till rimliga och enhetliga priser, även där detta är
olönsamt. Denna dubbla roll  för  Posten har medfört
att     nya     situationer    uppstått    på    det
konkurrensrättsliga  området.  Till detta kommer att
den nya konkurrenslagen trädde i  kraft  så sent som
den   1   juli   1993,   endast   ett  halvår  efter
brevmonopolets upphörande. På en sådan  marknad  med
nya förutsättningar, nya aktörer och ny lagstiftning
är det knappast ägnat att förvåna att viss osäkerhet
råder  om  inom  vilka ramar det nya postbolaget kan
agera. Av den till  anmälningen fogade förteckningen
över ärenden framgår  också  att  flera  av ärendena
utgörs  av  ärenden  som Posten initierat genom  att
begära s.k. icke-ingripandebesked. Att Posten begärt
sådana besked tyder på  att  Posten  haft ambitionen
att följa konkurrenslagstiftningen.
I bilaga 1 kommenteras ärendena i den  till anmälan
fogade  förteckningen. Som framgår av departementets
bilaga har  i  förteckningen  som  separata  ärenden
upptagits flera beslut som i själva verket rör samma
ärenden,   antingen  genom  att  ett  interimistiskt
beslut ersatts  med  ett  slutligt beslut, eller att
ett överklagat beslut ersatts  av  ett annat beslut.
Mängden  ärenden  som rör Posten är alltså  inte  så
stor som förteckningen  ger  intryck  av.  Flera  av
ärendena  är  också  slutligt  avgjorda  innan  Ines
Uusmann  tillträdde  som kommunikationsminister. Två
beslut har ändrats i enlighet med Postens yrkanden i
högre  instans.  Här  bör   nämnas   att  Stockholms
tingsrätt den 11 mars 1998 upphävt Konkurrensverkets
förbud  för  Posten  att tillämpa vissa zonrabatter.
Andra  ärenden  har  Konkurrensverket  beslutat  att
lämna utan åtgärd. Ytterligare andra ärenden är från
tiden före bolagiseringen  och avregleringen och har
förlorat aktualitet.
Konstitutionsutskottets frågor
Svar på fråga 1: Nej. Det har såsom ovan redovisats
ankommit på postbolagets styrelse  att  ta ställning
till   de  bakomliggande  frågorna.  Posten  har   i
samtliga   fall   efter   det  att  Konkurrensverket
meddelat ett beslut som gått Posten emot följt detta
men i vissa fall begärt prövning  i  högre  instans.
Antalet   ärenden   har  som  ovan  framhållits  sin
förklaring     i     det     osäkra      rättsläget.
Konkurrensverkets   beslut  har  därför  inte  givit
anledning         till         åtgärder         från
kommunikationsministerns sida.
Svar  på  fråga  2:  Regeringskansliet   har   en
företrädare   i   postbolagets   styrelse   och  det
förekommer    löpande   underhandskontakter   mellan
Kommunikationsdepartementet  och  bolagsledningen  i
olika  frågor.  Kontakt  direkt  föranledd  av något
beslut  av  Konkurrensverket - utöver den som tagits
upp   i  Konstitutionsutskottets   granskningsärende
1996/97:15[1] -  har däremot inte förekommit.
Utfrågning i konstitutionsutskottet
Ines Uusmann  har  vid  utskottets utfrågning den 15
april 1998, bilaga B 4, anfört bl.a.:
Förteckningen med 25 ärenden  är  en  lista  som går
tillbaka  till en period innan Posten var aktiebolag
och innan Posten fungerade på en avreglerad marknad.
Flera av ärendena  hör  dessutom ihop. Posten AB har
självt initierat ett antal  ärenden genom att begära
s.k. icke-ingripandebesked. Inte vid något tillfälle
har Posten gjort någonting annat  än  att  följa  de
utslag  som  har kommit från rättslig instans. Flera
av ärendena är tillkomna före hösten 1994. Hon anser
att det kan betraktas  som  seriöst och positivt att
detta företag faktiskt vill begära  besked i förhand
om  var gränserna går för att man skall  kunna  leva
upp till statsmakternas krav på hög etik och moral.
Posten  AB  lever  med  en  dubbel  roll vilket har
medfört  att  det  uppstått nya situationer  på  det
konkurrensrättsliga   området.  Riksdagen  har  gett
Posten i uppdrag att ha  samhällsomfattande service,
samtidigt    som    man    skall    agera     enligt
aktiebolagslagen  på det sättet att man skall arbeta
för en så stor lönsamhet  som  möjligt.  Detta skall
ske   med  hög  etik  och  moral.  Detta  har  varit
departementets  linje  i  samtliga  diskussioner och
samtal med Posten. Det är fullt rimligt  att tillåta
att den lagstiftning som finns prövas i de rättsliga
instanser som finns för att det skall kunna  bli  en
rättspraxis som fungerar bra.
Kommunikationsdepartementet  har  redan under 1995
gjort en plan för departementets bolag,  dvs. Telia,
Posten, Svensk bilprovning och SOS Alarm, för hur de
skulle sköta de kontinuerliga kontakterna, möten och
dialoger, vad gäller ägarfrågorna. När det gäller de
dagliga och veckoliga kontakterna har de inte  någon
skriftlig    dokumentation.    Däremot   finns   det
naturligtvis  i  olika  personers privata  dagböcker
vissa anteckningar. De har dock dokumentation i form
av två stämmotal samt en arbetspromemoria Riktlinjer
och målsättning för Posten AB.
De s.k.  stämmotalen
I stämmotalet inför Posten  AB:s  bolagsstämma  1996
anförs  bl.a.  följande.  Från  flera  håll  har det
efterlysts  att  staten  skall vara tydligare i sitt
utövande av ägarrollen. Regeringen  har  därför  vid
ett   flertal   tillfällen,   bl.a.   i   1995   års
budgetproposition    och   i   propositionen   Aktiv
förvaltning   av   statens   företagsägande   (prop.
1995/96:141) anfört  att statens ägande skall utövas
aktivt              och              professionellt.
Kommunikationsdepartementet har för avsikt  att leva
upp till regeringens intentioner avseende det aktiva
ägarskapet.  Vår  uppgift  som ägare är att i dialog
med styrelse och företagsledning  medverka  till att
Posten  genom en stabil ekonomisk utveckling av  sin
verksamhet   tillgodoser  kraven  på  en  långsiktig
kapitalavkastning      och     förmögenhetstillväxt,
samtidigt  som målet om en  rikstäckande  post-  och
kassaservice   till  enhetliga  och  rimliga  priser
upprätthålls. Ägarskapet  kommer  vi att utöva genom
förtydliganden  i bolagsordningens ändamålsparagraf,
information framförd  på bolagsstämman, avtal mellan
staten och Posten avseende  den  grundläggande post-
och kassaservicen samt genom en kontinuerlig  dialog
mellan ägaren, styrelsen och bolagsledningen.
Postens ekonomiska mål skall för det kommande  året
vara  att  skapa  förutsättningar  för en långsiktig
tillväxt  av  det  egna  kapitalet  för  att  nå  en
soliditet som medger utdelning. Postens dubbla  mål,
samhällsmål och lönsamhetsmål, kan ibland kollidera.
Att  styra  ett bolag med dubbla målsättningar är en
inte  helt enkel  uppgift.  Därför  är  en  tät  och
förtroendefull  dialog  mellan  ägare,  styrelse och
ledning  av  särskild betydelse. Statliga bolag  bör
bedriva sin verksamhet  på  ett  sätt  som motsvarar
högt ställda krav på etik och moral.
I  det  s.k.  stämmotalet Riktlinjer och målsättning
för  Posten AB som  överlämnades  till  styrelsen  i
samband  med  ordinarie bolagsstämma i Posten AB den
13  juni  1997 anförs  bl.a.  följande.  Syftet  med
dokumentet  är  att  ge  information  och tydliggöra
ägarens   syn   på  verksamhetens  inriktning   samt
säkerställa    en    bra     kommunikation    mellan
representanter     för    ägare,    styrelse     och
bolagsledning.  Dokumentet  avser  att  övergripande
belysa ägarens förväntningar och krav på bolaget.
Den  grundläggande   strategin   skall   vara  att
tillhandahålla tjänster så att i landet alla  kan nå
alla med meddelanden, varor och betalningar, att  de
statliga  uppdragen utförs på ett effektivt sätt med
hög servicenivå,  att vara ledande avseende kvalitet
och  utveckling  inom  sitt  verksamhetsområde,  att
annan verksamhet än  kärnverksamhet  kan bedrivas om
denna  kompletterar  kärnverksamheten,  bidrar  till
lönsamheten och sker under rimligt risktagande.
Kommunikationsministerns svar den 28 december 1995
på fråga 1995/96:161
Margitta Edgren har frågat mig vilka initiativ  jag
avser  att  vidta  för  att säkra den konkurrens som
Posten AB:s handlingssätt förhindrar.
Det har under de senaste  åren  uppstått  en debatt
kring Posten AB:s agerande på postmarknaden. I olika
sammanhang har det framförts att bolaget borde  vara
återhållsamt  och inte bemöta konkurrensen fullt ut.
Posten AB borde  enligt  detta resonemang exempelvis
inte utnyttja möjligheten att genom sin prissättning
bemöta  konkurrensen från andra  brevoperatörer  som
agerar inom  begränsade  geografiska områden (främst
City Mail AB).
Att bedöma om Posten AB:s agerande står i strid med
gällande  konkurrenslagstiftning  ankommer,  som  på
alla andra  oreglerade  marknader,  i första hand på
Konkurrensverket. Konkurrensverket har vid ett antal
tillfällen  ansett  att  Posten  AB  missbrukat  sin
dominerande ställning. Detta är givetvis  något  som
från     ägarens     ståndpunkt     är    olyckligt.
Kommunikationsdepartementet  har  och  kommer   även
framdeles  att  ta upp konkurrensfrågorna med Posten
AB:s styrelse. Antalet  ärenden hos Konkurrensverket
skall  dock ses mot bakgrund  av  att  postmarknaden
nyligen avreglerats.
Konstitutionsutskottets tidigare uttalande
Konstitutionsutskottet    uttalade    i   betänkande
1994/95:KU30   s.   96   Granskning  av  statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas  handläggning
bl.a.  följande när det gällde utövandet av  statens
ägande.
Utskottet  anser  det angeläget att en tydlig policy
utvecklas för hur ägandet  skall  utövas  i statligt
ägda företag. Från de utgångspunkter som utskottet i
detta  sammanhang har att beakta är det av betydelse
att skriftliga  riktlinjer  utformas för hur ägandet
skall  utövas av statsråden och  övriga  företrädare
för regeringskansliet. Rutiner bör utvecklas som gör
det möjligt  att följa viktigare händelseförlopp och
att granska vilka  kontakter  som  förevarit  mellan
bolagsledningar och berörda departement i frågor  av
större  betydelse. Utskottet vill understryka vikten
av att ställningstaganden i ärenden som behandlas på
bolagsstämmor   och   i   andra   viktigare   frågor
dokumenteras.  Här  bör  erinras  om  vad  utskottet
uttalat   i  ett  tidigare  granskningsärende  (bet.
1991/92:KU30  s.  70), nämligen "att det är önskvärt
med mera uttryckliga  direktiv  och  dokumentation i
frågor    som    avser    statens   företrädare   på
bolagsstämmor eller i andra  sammanhang". Inom ramen
för ägarpolicyn bör vidare ingå  att staten skall ha
en  aktiv  och initierande roll i fråga  om  val  av
styrelseledamöter.
Utskottets bedömning
Av utredningen  framgår att flera av ärendena på den
till anmälan fogade förteckningen hänför sig till en
tid innan Ines Uusmann  var  kommunikationsminister.
Vidare  framgår  att  flera  av de  i  förteckningen
angivna  ärendena  egentligen avser  ett  och  samma
ärende  men  i  olika skeden,  t.ex.  interimistiskt
beslut, slutligt  beslut samt ärende som överklagats
till högre instans.  Flera ärenden har initierats av
Posten genom begäran om s.k. icke-ingripandebesked.
Syftet med de två s.k.  stämmotalen  har enligt vad
som  framgår  av dessa varit att ge information  och
tydliggöra ägarens  syn  på verksamhetens inriktning
samt   säkerställa   en  bra  kommunikation   mellan
representanter    för    ägare,     styrelse     och
bolagsledning.  Dokumenten  avser  att  övergripande
belysa ägarens förväntningar och krav på bolaget.
Enligt   utskottet   har   inget  framkommit  som
föranleder något särskilt uttalande  från utskottets
sida.
4.5 Statsrådet Leif Pagrotskys roll i
samband med export av Boforskomponenter
till Indien
Ärendet
I    en    anmälan   till   utskottet   anförs   att
krigsmaterielinspektören  i  december  1996  godkänt
export  via  företaget  Mipro  av  Boforskomponenter
avsedda för granatgeväret Carl Gustaf  till  Indien,
trots  den indiska regeringens bojkott av Bofors.  I
anmälan   frågas   bl.a.   huruvida  de  sedan  1990
ansvariga statsråden informerats om att den aktuella
materielen   är  tillverkad  av   Bofors   och   att
leveranserna därmed  sker  i  strid  med den indiska
regeringens  bojkott.  Anmälan  bifogas,   bilaga  A
4.16.  Med anledning av anmälan har  utskottet  från
Statsrådsberedningen  inhämtat  en  promemoria,  som
upprättats inom Utrikesdepartementet. Promemorian är
i sin helhet sekretessbelagd.
Allmän bakgrund
Förenade  Fabriksverken  (FFV) ingick 1976 avtal med
Indien   om   export   och   licenstillverkning   av
granatgeväret Carl Gustaf.
Den 26 juni 1986 gav regeringen  Bofors  tillstånd
att  exportera 410 fälthaubitsar (FH 77 B) m.m. till
Indien till ett värde av 8,4 miljarder kronor.
Frågan  om  Bofors  utnyttjat  mellanhänder (middle
men)  och  betalat ut mutor till dessa  ventilerades
från   tid  till   annan   redan   under   den   tid
förhandlingarna    om    affären    fördes.    Dessa
diskussioner  fördes  delvis på regeringsnivå, bl.a.
vid samtal mellan premiärminister  Rajiv  Gandhi och
statsminister  Olof  Palme  i  oktober  1985  och  i
januari 1986.
I ett brev den 10 mars 1986 till statssekreteraren
i  det   indiska   försvarsdepartementet  försäkrade
Bofors   att   man   inte    hade   någon   särskild
representant/agent anställd i  Indien  i  syfte  att
vinna  kontraktet  i  fråga.  I  brevet tillades att
Bofors   utnyttjade   ett   indiskt   företag   "for
administrative services".
I april 1987 framfördes i ett inslag i  Dagens  eko
uppgifter om att Bofors med hjälp av mutor skulle ha
"tagit  hem"  Indienordern. I inslaget uppgavs bl.a.
att Bofors under  år  1986  skulle  ha  gjort  stora
utbetalningar   till   personer   med  bankkonton  i
Schweiz.   I  ett uttalande av Bofors  följande  dag
förnekades  påståendet   om  mutor.  Indien  begärde
senare att den svenska regeringen  skulle  undersöka
saken,  informera  ambassaden och vidta erforderliga
åtgärder. Regeringen  uppdrog den 29 april 1987 till
RRV att göra en revisionell granskning av en rapport
som  Bofors lämnat till  den  indiska  ambassaden  i
vilken  den tidigare lämnade uppgiften om att Bofors
inte använt sig av mellanhänder upprepats.
Av den öppna  delen av RRV:s rapport framgick bl.a.
att det inte fanns  några  avtal om provisioner, att
lokala kontakter utnyttjats men att dessa avvecklats
innan  förhandlingarna  slutförts   och   att  dessa
"avvecklingskostnader" uppgått till 170-250 miljoner
kronor  samt att slutbetalningen skedde under  1986.
(Källa: 1989/90:KU30)
Den indiska regeringens bojkott av Bofors
1989 förlorade  kongresspartiet parlamentsvalet, som
till  stor  del präglats  av  korruptionsfrågan.  En
konsekvens av  valutgången  var  att premiärminister
Rajiv  Gandhi  fick  avgå.  Den nye premiärministern
V.P. Singh deklarerade i december  1989  att  Indien
skulle  bojkotta  Bofors  med  anledning  av  Bofors
vägran  att  berätta  vilka  som  tagit  emot de 326
miljoner  kronor som Bofors medgett att man  betalat
ut till olika  mellanhänder.  Ett formellt beslut om
embargo  mot  Bofors  och  dess  produkter  fattades
därefter.
1990  inleddes  i  Indien  en brottsutredning  med
anledning  av  dessa  uppgifter  och   ett   flertal
bankkonton   i   Schweiz   spärrades.   Den  indiska
regeringen begärde att banksekretessen skulle brytas
så att dokumentation kunde lämnas ut beträffande  de
aktuella   bankkontona.   Först   i   januari   1997
överlämnades  den  efterfrågade dokumentationen till
Indien.   I   maj   1997   anklagade   den   indiska
rikskriminalen  14  personer,   däribland  framlidne
premiärminister Rajiv Gandhi, för korruptionsbrott.
Enligt uppgift i Dagens Nyheter den 28 augusti 1997
pågår sedan senaste årsskiftet hemliga samtal mellan
Bofors  och den indiska regeringen  med  syftet  att
undanröja   det   vapenembargo  som  infördes  1990.
Uppgiften har bekräftats  i  en  intervju  av Bofors
informationschef   Anders   Florenius.   Enligt  det
indiska  försvarsdepartementet  är  ett villkor  för
hävandet av embargot att Bofors medverkar  till  att
klarlägga  de  föregivna  mutaffärerna.  Den indiska
regeringen  vill  också  att Bofors kompenserar  den
indiska  staten  för  de  326  miljoner  kronor  som
utbetalats  av Bofors i form  av  s.k.  provisioner.
Från   indisk   sida    hävdas    att   de   indiska
skattebetalarna bekostat Bofors utgifter för de s.k.
provisionerna,   eftersom   dessa   bakats    in   i
totalpriset på haubits-affären.
Export av Boforskomponenter till Indien via Mipro
Enligt  uppgifter  i massmedia och i skriftliga svar
på skriftliga frågor  i riksdagen (1996/97:678 resp.
687) den 1 augusti 1997  har viss export till Indien
av krigsmateriel, som tillverkas  av Bofors, ägt rum
med företaget Mipro som mellanhand.  Fyra  tillstånd
för  utförsel av Boforsmateriel har beviljats  Mipro
sedan  den  1  februari  1996,  då  Inspektionen för
strategiska  produkter  (ISP)  ersatte den  tidigare
Krigsmaterielinspektionen.  I två  fall  har  enligt
uppgifter   i   massmedierna   tillstånden    avsett
komponenter till granatgeväret Carl Gustaf till  ett
värde  av  375 000 kr. Två av tillstånden har avsett
komponenter till fälthaubits FH 77 B. Enligt uppgift
i Dagens Nyheter  den 29 augusti 1997 har det totala
värdet av exporten  uppgått  till 1,5 miljon kronor.
De exporterade komponenterna har  varit  optik  till
granatgevär resp. elektronik till fälthaubitsar.
Mipro,  som enligt Aftonbladet den 4 juli 1997 ägs
av dess VD och en styrelseledamot, ägdes tidigare av
svenska staten  genom  FFV Holding. Företaget köptes
ut av två personer, då Bofors  och  FFV slogs samman
till en koncern år 1990. Mipro har 25  anställda vid
sin fabrik i Sundbyberg. Företaget tillverkar främst
ammunitionsdelar  till  svenska  vapensystem,  bl.a.
granatgevär Carl Gustaf.
Mottagare av den här aktuella exporten  till Indien
har varit det statsägda företaget Ordnance  Factory,
som tillverkar granatgeväret Carl Gustaf på licens i
Indien.
Regeringens kännedom om exporten
Statsrådet  Leif  Pagrotsky, som inom regeringen  är
ansvarig för krigsmaterielfrågor,  har den 1 augusti
1997  lämnat  skriftliga  svar på skriftliga  frågor
från  Birger  Schlaug (mp) (1996/97:678)  resp.  Eva
Zetterberg      (v)      (1996/97:687)      angående
krigsmaterielexport  till  Indien. Enligt Pagrotskys
svar  till Birger Schlaug har  varken  Bofors  eller
Mipro  lämnat   någon   särskild   information  till
regeringen  om  de  ansökningar om utförseltillstånd
som Mipro lämnat till ISP sedan den 1 februari 1996.
I sitt svar till Eva  Zetterberg meddelade Pagrotsky
att han, då han svarade  på  frågor i massmedierna i
juli 1996, inte var informerad  om att ISP tidigare,
under  våren  1996,  beviljat utförseltillstånd  för
komponenter till granatgeväret Carl Gustaf.
Exportkontrollrådets kännedom om exporten
I en skriftlig fråga (1996/97:739)  till  statsrådet
Leif Pagrotsky har Birger Schlaug den 4 augusti 1997
frågat  om  Pagrotsky avsåg att vidta några åtgärder
med anledning  av att krigsmaterielinspektör Staffan
Sohlman inte hade  rådfrågat  Exportkontrollrådet om
de  aktuella Indienaffärerna. I  sitt  svar  den  18
augusti  meddelade Pagrotsky att några åtgärder inte
var aktuella.  Pagrotsky  sade  sig ha "förstått att
information  om  bl.a. Mipro och Indien  fortlöpande
har lämnats till Exportkontrollrådet".
I en debattartikel  i Dagens Nyheter den 28 augusti
har Birger Schlaug förnekat  att Exportkontrollrådet
fått den information som Pagrotsky  åsyftat  i  sitt
frågesvar.  Schlaug  hänvisade  i  artikeln till ett
hemligstämplat protokoll upprättat vid  ISP.  Enligt
Schlaug  nämns  Bofors  inte vid namn i det aktuella
sammanhanget. Sju av Exportkontrollrådets  ledamöter
som  intervjuats  i  Aftonbladet hade svarat nej  på
frågan  om  de  kände  till  att  Bofors  exporterar
krigsmateriel till Indien via en mellanhand.
Frågor till regeringen
Med anledning av anmälan har utskottet ställt frågor
till regeringen om vilka  beslut  angående tillstånd
till   utförsel   till   Indien   av   krigsmateriel
tillverkad vid Bofors som fattats sedan 1990, vilken
information  som  i  förekommande fall lämnats  till
vederbörande statsråd om materielens ursprung och om
Indiens  bojkott  samt  om   någon   information  om
tillstånd till export via mellanhänder  lämnats till
den indiska regeringen.
Frågorna  har  besvarats  i  en  promemoria  från
Statsrådsberedningen,         upprättad         inom
Utrikesdepartementet och daterad den 8 januari 1998.
Promemorian har av UD belagts med sekretess enligt 2
kap.  1  § och 8 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100).
Utskottet  har  inte funnit anledning att inta någon
annan ståndpunkt  i fråga om sekretessbedömningen än
regeringen.
Utskottets bedömning
Av det öppna materialet har framgått att viss export
till  Indien  har  ägt   rum  av  krigsmateriel  som
tillverkats  av  Bofors  och   som   förmedlats   av
företaget  Mipro  AB.  Utförseln har skett trots att
den indiska regeringen år  1990  infört  embargo mot
Boforstillverkade produkter. Bakom detta beslut  låg
indiska  mutanklagelser  mot  Bofors  i  samband med
export  av  fälthaubitsar  till  Indien under  1980-
talet.
Utskottet  konstaterar  att det inte  finns  några
formella  hinder  mot  att anlita  mellanhänder  vid
export   av   krigsmateriel,   förutsatt   att   det
exporterande  företaget   erhållit   tilllstånd  för
utförsel i vederbörlig ordning.
Med  hänsyn  till  den sekretess som föreligger  i
ärendet, kan utskottet  här  inte  gå  närmare in på
vilka  beslut som fattats angående utförseltillstånd
eller  vilken   information  som  ansvariga  svenska
statsråd eller den  indiska regeringen fått angående
den här aktuella exporten.
Utskottet konstaterar  på  basis av den information
utskottet  inhämtat,  att  det  saknas   grund   för
konstitutionell  kritik  vad gäller handläggningen i
Sverige av det här aktuella ärendet.
Granskningen föranleder i  övrigt inget ytterligare
uttalande av utskottet.
5 Vissa frågor med anknytning till
rikets säkerhet
5.1 Regeringens föreskrifter om
Säkerhetspolisens register
Ärendet
I  en granskningsanmälan, bilaga  A  5.1,  har  till
konstitutionsutskottets      granskning      anmälts
regeringens        reglering        av        SÄPO:s
registreringsverksamhet  genom hemliga föreskrifter.
I  anmälan  påpekas  att enligt  Registerutredningen
(SOU   1997:65)   meddelade    regeringen    hemliga
föreskrifter   den   3  december  1981  för  att  ge
vägledning  åt  SÄPO  vid   anteckningar   i   SÄPO-
registret.  Anmälaren  anför att uppenbarligen flera
personer, även efter 1981,  på grundval av uppgifter
som lämnats ut från SÄPO:s register  blivit  av  med
arbeten  eller  inte erhållit tjänster som de annars
varit  väl  meriterade   för.   Han  hemställer  att
utskottet granskar de hemliga föreskrifterna utifrån
om   de   stått  i  överensstämmelse  med   gällande
författningar  eller  eljest  innehållit  sådant som
inte  är  godtagbart  i  ett  demokratiskt samhälle.
Utskottet  bör även granska huruvida  flera  hemliga
föreskrifter  av  denna  art meddelats av regeringar
från    tiden    efter    det    att   förbud    mot
åsiktsregistrering  skrevs in i regeringsformen  och
hur i så fall dessa förhållit  sig till förbudet mot
åsiktsregistrering  och det demokratiska  samhällets
krav. Enligt anmälaren  bör granskningen i synnerhet
gälla hur föreskrifterna beaktat förhållandet till 2
kap. 2 § RF om medborgarnas  skydd  mot tvång att ge
till   känna   åskådning   i  politiskt,  religiöst,
kulturellt eller annat sådant  hänseende samt 2 kap.
3  §  RF  om  skydd  mot politisk åsiktsregistrering
eller  om  föreskrifterna  medgett  registrering  av
deltagande i öppet och legitimt politiskt arbete för
politiska partier  som  ställt  upp  i  allmänna val
eller  annars  öppnat  för  registerverksamhet   som
strider mot demokratins principer.
Till grund för granskningen har statssekreteraren i
Justitiedepartementet  Kristina  Rennerstedt vid två
tillfällen   lämnat  redogörelser  inför   utskottet
beträffande     regeringens     föreskrifter     för
Säkerhetspolisens    register.   Något   ytterligare
underlag  för  granskningen   har   utskottet   inte
inhämtat.
Redogörelsen   för   utskottets   bedömning   har
disponerats  i  skilda  avsnitt  så att ett särskilt
avsnitt   avser   mandatperioden  1991-1994.   Detta
förklaras  av att två  av  utskottets  ledamöter  på
grund  av  jäv   inte   deltagit   i  den  delen  av
granskningen.
Gällande grundlagsbestämmelser
Förbud mot åsiktsregistrering m.m.
Enligt  2  kap.  2 § regeringsformen (RF)  är  varje
medborgare gentemot  det  allmänna skyddad mot tvång
att  ge  till  känna  sin  åskådning   i  politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant  hänseende.
Han  är  därjämte gentemot det allmänna skyddad  mot
tvång att  delta  i sammankomst för opinionsbildning
eller  i demonstration  eller  annan  meningsyttring
eller   att    tillhöra   politisk   sammanslutning,
trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning
som avses i första meningen.
I  2  kap.  3  §  första   stycket  RF  stadgas  att
anteckning  om  medborgare i allmänt  register  inte
utan  hans  samtycke  får  grundas  enbart  på  hans
politiska åskådning.
Bestämmelsen   i   2   kap.  2  §  om  de  "negativa
opinionsfriheterna" fick sin nuvarande lydelse genom
1976 års grundlagsreform  och  trädde  i  kraft  den
1 januari 1977. Bestämmelsen i 2 kap. 3 §  om förbud
mot  åsiktsregistrering tillkom i samband med nämnda
reform och trädde i kraft samma datum.
När   det    gäller    2   kap.   3   §   anförs   i
Holmberg/Stjernquists  kommentar  till  grundlagarna
(s. 84 f.) att till grund  för  bestämmelsen  ligger
uppfattningen att åsiktsregistrering utan anknytning
till  farhågor för brottslig handling inte skall  få
förekomma,  men  att  en  viss  form av registrering
måste vara tillåten till skydd för  det demokratiska
samhällsskicket.  Man  har  enligt  kommentaren  här
syftat  på  det s.k. SÄPO-registret, som  förs  inom
Rikspolisstyrelsen       för      den      särskilda
polisverksamheten för hindrande  och  uppdagande  av
brott  mot  rikets  säkerhet.  I kommentaren påpekas
vidare  att paragrafen fick sin slutliga  avfattning
under departementsbehandlingen  med  anledningen  av
ett    påpekande   i   ett   remissyttrande   (prop.
1975/76:209  s.  243). Justitieministern anförde (s.
118):
En regel av denna  lydelse  innebär  bl.a.  att  ett
register  där  en  person  finns  antecknad på någon
grund   som   saknar  varje  samband  med   politisk
åskådning inte får kompletteras med en anteckning om
den registrerades  åskådning  i  sådant hänseende. I
detta  fall får en anteckning av senast  nämnt  slag
nämligen  anses  vara  helt  självständig och därmed
grundad   enbart   på  den  antecknades   åskådning.
Bestämmelsen utgör däremot inte något hinder mot att
anteckningar t.ex. om partitillhörighet tillförs ett
register  över personer  som  på  andra  grunder  än
enbart sin  politiska  åskådning  kan  betraktas som
säkerhetsrisker. Grunden för anteckningen är i detta
fall  att  vederbörande  med  hänsyn  till  samtliga
förekommande  omständigheter  anses  utgöra en sådan
risk.
I Holmberg/Stjernquists kommentar påpekas vidare att
förbudet  bara gäller anteckning som görs  utan  den
registrerades  samtycke.  Av  2 kap. 22 § RF framgår
att förbudet inte gäller utländsk medborgare.
Kungörande av lagar och andra författningar
Enligt 8 kap. 19 § RF skall beslutad lag utfärdas av
regeringen utan dröjsmål och kungöras  så  snart det
kan  ske. Även förordningar skall kungöras så  snart
det kan ske, om inte något annat föreskrivs i lag.
I 1 §  lagen  (1976:633)  om kungörande av lagar och
andra författningar anges att  författningar som har
beslutats av riksdagen, regeringen  eller kyrkomötet
eller  av  en myndighet under regeringen,  riksdagen
eller kyrkomötet skall kungöras enligt denna lag, om
inte annat följer av 2 §.
Enligt 2 § 1 skall i fråga om andra författningar än
lagar 4-9 §§ inte tillämpas på en författning som på
grund av sekretesslagen  inte  får  lämnas  ut  till
envar.  Bestämmelsen innebär bl.a. att en förordning
som utfärdas  av regeringen och för vilken det råder
sekretess   inte    behöver    kungöras   i   Svensk
författningssamling.
Säkerhetspolisens registreringsverksamhet
Säkerhetspolisen
Enligt 7 § andra stycket polislagen  (1984:387)  kan
regeringen  uppdra  åt  Rikspolisstyrelsen (RPS) att
leda polisverksamhet för  att  förebygga och avslöja
brott  mot  rikets  säkerhet. Regeringen  kan  också
uppdra åt RPS att i särskilda  hänseenden leda annan
polisverksamhet. När RPS leder polisverksamhet skall
vad som i lag eller annan författning  föreskrivs om
polismyndighet i tillämpliga delar gälla även RPS.
Med  stöd  av  bestämmelsen  i  7  § polislagen  har
regeringen uppdragit åt RPS att leda polisverksamhet
för  att  förebygga  och  avslöja brott  mot  rikets
säkerhet. Att RPS har denna  uppgift  framgår av 4 §
förordningen (1989:773) med instruktion  för  RPS. I
denna  bestämmelse  föreskrivs  vidare att RPS också
leder, även om verksamheten inte avser att förebygga
eller    avslöja    brott   mot   rikets   säkerhet,
polisverksamhet i fråga om
1. terroristbekämpning,
2. bevaknings- och säkerhetsarbete  som  avser  den
centrala  statsledningen  eller  som har samband med
statsbesök och liknande händelser samt
3.  annat  personskydd  i  den  utsträckning   som
styrelsen bestämmer.
Den  polisverksamhet  som beskrivs i 4 § bedrivs vid
Säkerhetspolisen (SÄPO).
Av 1 § instruktionen för  RPS  framgår  att SÄPO hör
till RPS.
Enligt  5 § instruktionen skall SÄPO också  fullgöra
de  uppgifter   som   RPS   har  att  utföra  enligt
säkerhetsskyddslagen         (1996:627)          och
säkerhetsskyddsförordningen   (1996:633).  Därutöver
skall SÄPO svara för den beredskapsplanering som RPS
har  att  utföra  samt  lämna  tekniskt  biträde  åt
polisväsendet i den utsträckning som det är lämpligt
med hänsyn till verksamhetens art.
Bestämmelser  i  olika  författningar  som  reglerar
polisens verksamhet gäller i huvudsak även för SÄPO.
Till skillnad från vad som  är  fallet i många andra
länder     är     alltså    den    civila    svenska
säkerhetstjänsten fast  integrerad  i  polisväsendet
(SOU 1997:65 s. 240).
Säkerhetspolisens register
Enligt  1  § polisregisterlagen (1965:94)  är  lagen
tillämplig    på     register     som    förs    hos
Rikspolisstyrelsen eller någon annan  polismyndighet
för att tjäna till upplysning om brott,  för  vilken
någon har misstänkts, åtalats eller dömts, eller  om
någons  personliga  förhållanden  i övrigt. Lagen är
sålunda tillämplig på SÄPO:s register.
Av  1  § polisregisterkungörelsen (1969:38,  omtryck
1996:709)  framgår att denna dock inte är tillämplig
på  SÄPO:s  register.   Där   anges   att  särskilda
föreskrifter  gäller  för register avsedda  för  den
särskilda  polisverksamheten   för   hindrande   och
uppdagande av brott mot rikets säkerhet m.m.
Särskilda   föreskrifter   om  SÄPO-registret  fanns
tidigare    i    2   §   personalkontrollkungörelsen
(1969:446). Kungörelsen upphävdes den 1 juli 1996. I
2 § kungörelsen angavs  att  det  för  den särskilda
polisverksamheten  för  hindrande och uppdagande  av
brott mot rikets säkerhet  m.m.  förs  polisregister
vid säkerhetsavdelningen inom RPS. I detta  register
fick  RPS  anteckna  uppgifter som behövdes för  den
särskilda polisverksamheten.  Vidare  angavs  att  i
polisregister   som   avsågs   i  bestämmelsen  fick
anteckning inte göras enbart av det skälet att någon
genom tillhörighet till organisation  eller på annat
sätt gett uttryck för politisk uppfattning.  Närmare
bestämmelser  om  tillämpningen  av denna föreskrift
meddelades av regeringen (sistnämnda  mening tillkom
genom en ändring år 1972).
Föreskrifterna    om    SÄPO-registret    i    2   §
personalkontrollkungörelsen  har  den  1  juli  1996
flyttats  över  till  5  a  §  instruktionen för RPS
(1989:773). I denna bestämmelse anges att för SÄPO:s
verksamhet förs polisregister. I  detta register får
RPS   anteckna   de   uppgifter   som   behövs   för
verksamheten.  Därutöver  anges  att  i  ett  sådant
polisregister  får  anteckning inte göras enbart  av
det  skälet  att  någon   genom   tillhörighet  till
organisation eller på annat sätt gett uttryck för en
politisk uppfattning.
För  tillämpningen  av  den  tidigare gällande  2  §
personalkontrollkungörelsen har  regeringen meddelat
såväl öppna som hemliga föreskrifter. De nu gällande
öppna föreskrifterna meddelades genom  ett  kungligt
brev  den  22 september 1972 och de gällande hemliga
föreskrifterna  genom  en  förordning den 3 december
1981. Hemliga föreskrifter meddelades  första gången
den 27 april 1973. De ersattes av den ännu  gällande
förordningen,  som  meddelades  den 3 december 1981.
Däremellan gjordes ingen ändring  av föreskrifterna.
Förordningen  den  3 december 1981 har  ändrats  fem
gånger. Detta skedde senast i februari 1993.
Regeringens öppna föreskrifter
Som berörts ovan meddelades  i  september 1972 öppna
föreskrifter om tillämpningen av  bestämmelsen  2  §
personalkontrollkungörelsen om förbud mot anteckning
i  registret  enbart  av  det skälet att någon genom
tillhörighet till organisation  eller  på annat sätt
givit uttryck för politisk uppfattning.
I föreskrifterna konstateras att det i  vårt  land
finns   organisationer   och  grupper  som  bedriver
politisk verksamhet som innebär  att våld, hot eller
tvång  utnyttjas eller kan komma att  utnyttjas  som
medel för att uppnå de politiska syftena.
Vidare  anges  att  vissa  organisationer i antaget
program har angivit att organisationen  skall  verka
för att omvandla samhället med våld. En stor del  av
sådana   organisationers  medlemmar  kan  emellertid
antas aldrig  komma  att  medverka  till att vad som
sålunda  uttalas  i programmet förverkligas.  Enbart
tillhörigheten  till  en  sådan  organisation  skall
därför  inte  utgöra   skäl  att  anteckna  någon  i
säkerhetsavdelningens polisregister.  Anteckning får
dock  ske,  om  någon medlem i eller sympatisör  med
sådan organisation  genom  sina  åtgärder  har givit
anledning till misstanke att han kan vara beredd att
delta  i  verksamhet  som  innebär  fara  för rikets
säkerhet eller som syftar till att med våld förändra
det  demokratiska statsskicket eller påverka  rikets
ställning som oberoende stat.
I föreskrifterna  anges  därutöver  att  det  finns
organisationer  och  grupper  som  kan befaras här i
riket eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit
politisk    omstörtningsverksamhet    vari     ingår
utnyttjande  av  våld,  hot  eller  tvång som medel.
Uppgift  om  medlem  i  eller sympatisör  med  sådan
organisation   eller   grupp   skall   antecknas   i
säkerhetsavdelningens register.
Regeringens hemliga föreskrifter
I  de  hemliga föreskrifterna  ges  mer  preciserade
anvisningar för i vilka fall registrering får ske av
medlemmar  i  eller  sympatisörer  med grupper eller
organisationer  som  enligt  antaget  program  skall
verka för att omvandla samhället med våld.
Av   de  redogörelser  som  statssekreteraren   i
Justitiedepartementet  har lämnat till utskottet har
bl.a. framgått att föreskrifterna  inte  har utgjort
eller  utgör  grund  för registering av medlemmar  i
eller sympatisörer med något riksdags-parti.
Utredningar
Den parlamentariska nämnden i Wennerströmärendet
Avslöjandet av spionen Wennerström föranledde att en
parlamentarisk  nämnd  tillsattes  med  uppgift  att
bl.a.   överväga   principiella    riktlinjer    för
handläggningen av säkerhetsfrågor. De riktlinjer som
nämnden  sedermera  drog  upp  i sitt utlåtande (SOU
1968:4)    kom    att    ligga   till   grund    för
personalkontrollkungörelsen.
Här  följer en sammanfattning  av  nämndens  förslag
(källa: SOU 1990:51):
- Bestämmelserna  om  personalkontroll  borde  inte
längre vara hemliga.
- De tjänster för vilka personalkontroll skulle  få
äga   rum  borde  bli  färre  och  delas  in  i  två
riskklasser.
-     Utöver      vad     som     följde     av
polisregisterlagstiftningen   borde  inte  heller  i
fortsättningen gälla några begränsningar  i fråga om
vad  som  skulle  få  antecknas  i säkerhetspolisens
register,  men däremot borde liksom  tidigare  gälla
restriktiva bestämmelser för att uppgifter skulle få
lämnas ut från registret.
- Bestämmelserna  om utlämnande borde ändras så att
uppgifter om en persons medlemskap i ett visst parti
inte alltid skulle få lämnas ut; sådana frågor borde
prövas  från fall till  fall  i  rikspolisstyrelsens
styrelse.
- Utlämnandekontrollen  borde  förstärkas genom att
fler  parlamentariska ledamöter än  tidigare  skulle
delta  i   styrelsens   beslut   om   utlämnande  av
uppgifter.
-  Den  kontrollerade  borde  i  största  möjliga
utsträckning  beredas  tillfälle  att yttra sig över
det utredningsmaterial som framkommit.
Den särskilde utredaren Carl Lidbom
Regeringen gav genom ett beslut den  27 oktober 1988
Carl  Lidbom  i uppdrag att göra en genomlysning  av
den    polisiära    säkerhetstjänsten.     Uppdraget
avslutades  med  en  rapport om SÄPO:s arbetsmetoder
(SOU 1989:18), som föreligger  i  en  öppen  och  en
hemlig version.
I sin rapport lämnade Carl Lidbom bl.a. synpunkter
på  den  rådande ordningen för personalkontroll. Han
anförde härvid  bl.a.  (s.  99)  att han var tveksam
till  värdet  av  många  av  de  uppgifter   om   de
kontrollerades  aktiviteter med politisk anknytning,
som  registrerades  i  SÄPO-registret  i  linje  med
regeringens föreskrifter för detta. Han konstaterade
att  uppgifterna   bl.a.  kunde  röra  medlemskap  i
extrema   politiska   organisationer    och    olika
förehavanden  som  har  samband  därmed. Enligt Carl
Lidbom kunde givetvis sådana uppgifter  under  vissa
förhållanden  ha  betydelse  för  bedömningen av den
kontrollerades  pålitlighet  från säkerhetssynpunkt.
Han påpekade att registreringar  av  detta slag dock
är  ytterst  integritetskänsliga  och  ligger   nära
gränsen  för  vad  som kan anses tillåtet med hänsyn
till     det     grundlagsfästa     förbudet     mot
åsiktsregistrering.  Till detta kom att uppgifter om
politiska aktiviteter som förekom i SÄPO-registret i
många fall var tämligen  gamla.  Enligt  Carl Lidbom
hänförde  sig  uppgifterna  ofta  till  en  tid   då
aktiviteten  bland  extrema  politiska  grupper  var
betydligt  högre och tillmättes större betydelse med
avseende på  rikets  säkerhet  än  vad  som  nu  var
fallet.
Carl Lidbom anförde vidare att (s. 100) att han var
medveten  om  att  en  viss registering av politiska
aktiviteter  inom  extremiströrelserna   fortfarande
hade  en  funktion  att  fylla  i skyddet för rikets
säkerhet. Han ansåg dock inte att det fanns skäl att
registrera  andra  än  sådana  som genom  brottsligt
beteende eller på något annat påtagligt  sätt  visat
att  de  utgjorde  en  fara för säkerheten. I övrigt
borde den registrering med  politisk  anknytning som
fortfarande   förekom   kunna   upphöra   och  äldre
uppgifter      gallras.     Om     det     i     ett
personalkontrollärende förekom uppgifter av intresse
som inhämtats inom  ramen  för kontraspionaget eller
terroristbekämpningen borde  de  enligt  Carl Lidbom
liksom dittills kunna lämnas ut.
Carl Lidbom anförde också (s. 105) att enligt  hans
uppfattning borde man inskränka registreringarna  av
politiska   aktiviteter   till  personer  som  genom
brottsligt beteende eller på  något  annat påtagligt
sätt  visat  att  de  utgör  säkerhetsrisker.  Detta
innebar att det inte längre skulle vara tal om någon
systematisk  registrering av personer  på  grund  av
deras politiska  aktiviteter. Hans bedömning var att
de  hemliga  föreskrifterna   borde  upphävas.  SÄPO
skulle  i stället själv från fall  till  fall  pröva
registreringsfrågan   mot   bakgrund  av  offentliga
författningsbestämmelser.
Yttrande från Justitiekanslern
Regeringen beslutade den 16 augusti  1988 att uppdra
åt  Justitiekanslern  (JK)  att utreda om  otillåten
åsiktsregistrering hade förekommit hos SÄPO efter år
1969.  JK avlämnade i januari  1990  sitt  yttrande.
Yttrandet  föreligger  i  en  öppen  och  en  hemlig
version.
Bakgrunden till regeringens beslut var att det hade
förekommit   uppgifter  som  antydde  att  otillåten
åsiktsregistrering  bedrevs eller hade bedrivits vid
SÄPO efter år 1969. Det  rörde sig dels om uppgifter
i  en tidningsartikel, enligt  vilka  posttjänstemän
skulle    ha    anmodats   lämna   upplysningar   om
tidningsprenumeranter  till SÄPO, dels påståenden av
en tidigare tjänsteman vid  SÄPO  om  att  otillåten
åsiktregistrering     skulle    ha    skett    efter
personalkontrollkungörelsens tillkomst.
I anslutning till uppdraget mottog JK 14 skrivelser
från  allmänheten  som  rörde  SÄPO:s  registrering.
Flera av dem prövades genom särskilda beslut av JK i
april  1989.  Beträffande  övriga   gavs   besked  i
yttrandet  till  regeringen.  JK  hade  därvid gjort
kontroll   för  vart  och  ett  av  dessa  fall  mot
innehållet   i    SÄPO:s    register.    Beträffande
registreringar   som   hade   skett   med   stöd  av
föreskrifterna       för       tillämpningen      av
personalkontrollkungörelsens bestämmelse  om  förbud
mot åsiktsregistrering hade registreringar och akter
granskats      beträffande     en     tiondel     av
registreringarna.  JK hade vidare gått igenom beslut
av  RPS:s styrelse om  utlämnande  av  uppgifter  ur
SÄPO:s  register  för  tiden  den  1 oktober 1969-31
december 1970 och den 1 januari 1976-februari  1989.
Därutöver  hade  JK gjort en granskning av akter som
hörde till 1 000 slumpvis  utvalda  poster  i SÄPO:s
register  som  rörde  personer  födda fr.o.m år 1920
till år 1960. Denna granskning hade  tagit  sikte på
att    utröna    anledningen    till    den   första
registreringen.
På grundval av den genomförda undersökningen  ansåg
sig  JK  sammanfattningsvis  kunna slå fast att SÄPO
inte i något avseende hade ägnat sig åt registrering
av  personer  enbart  på  grund av  deras  politiska
åskådning.  Detta betydde enligt  JK  att  det  inte
fanns   grund   för    påståenden   om   fortlöpande
registrering av medlemmar  i eller sympatisörer till
miljö-   eller   fredsorganisationer   eller   andra
liknande organisationer.
I yttrandet redovisades  vissa iakttagelser rörande
registreringar inom det s.k. subversionsområdet. Med
anledning  av  Carl  Lidboms  uttalanden  om  SÄPO:s
arbetsmetoder  framförde  JK uppfattningen  att  det
fanns anledning att bibehålla  en särskild reglering
av   registreringen   inom  subversionsområdet.   JK
framförde  en  del i viss  mån  kritiska  synpunkter
rörande    SÄPO:s    tillämpning     av     gällande
registerbestämmelser   på  nämnda  område.  Kritiken
gällde uteslutande vissa  äldre  registreringar  och
innefattade  att  det  kunde  förefalla  tveksamt om
tillräcklig  grund  för registrering hade förelegat.
JK angav att SÄPO syntes dela hans kritiska synpunkt
på dessa punkter. JK  framhöll  att kritiken i intet
fall  innefattade att åsiktsregistrering  skulle  ha
förekommit.
SÄPO-kommittén
Genom  beslut   den   5  november  1987  bemyndigade
regeringen  chefen  för  Justitiedepartementet   att
tillkalla  en  kommitté  med  uppdrag  att  göra  en
översyn  av  säkerhetspolisen.  Kommittén  avlämnade
sitt slutbetänkande Säkerhetspolisens arbetsmetoder,
personalkontroll och meddelarfrihet (SOU 1990:51)  i
juni 1990.
När det gällde personalkontrollen anförde kommittén
bl.a.  (s.  255)  att  en  anteckning  om en persons
politiska  hemvist  som  ligger så långt tillbaka  i
tiden som exempelvis 8-10  år  måste  vara en mycket
osäker, för att inte säga betydelselös  omständighet
när   det   gäller   att   i  dag  bedöma  personens
tillförlitlighet från säkerhetssynpunkt. Härtill kom
att  de  uppgifter  som  hade  antecknats   om   den
registrerade    personens   aktiviteter   inom   sin
organisation inte  sällan  hade förefallit kommittén
tämligen harmlösa. Vid sin genomgång  av  ett större
antal personalkontrollärenden hade kommittén  funnit
uppgifter  som  att  personen  var "stencilansvarig"
eller  "bokkaféföreståndare".  Vanliga  anteckningar
var   också   att   personen   hade  förekommit   på
organisationens   valsedel   till   kommun-    eller
riksdagsval  eller  varit  aktiv  när  det gällt att
exempelvis sälja tidningsprenumerationer.
Kommitténs  uppfattning var dock inte att  SÄPO  i
sitt register generellt samlade på sig uppgifter som
var ovidkommande  eller  mindre betydelsefulla. Inte
heller   menade   kommittén  att   uppgifterna   var
grundlösa  i den meningen  att  de  saknade  stöd  i
registreringsföreskrifter   som   gällde.  Kommittén
delade   Carl  Lidboms  uppfattning  att   det   var
karaktäristiskt  för  en  säkerhetspolis  att i stor
utsträckning   bevara   uppgifter  om  personer  och
händelser så att dessa kan  ligga  till grund för en
eventuell  framtida  bedömning av om det  förekommer
eller finns risk för säkerhetshotande verksamhet som
kräver   särskilda   insatser.   Även   till   synes
betydelselösa  uppgifter   kunde   enligt  kommittén
sedermera visa sig värdefulla när de  sammanställdes
med andra uppgifter.
Kommittén konstaterade (s. 256) att det  sagda  var
invändningsfritt     när     det     gällde     rena
spaningsuppgifter  som hade inhämtats inom ramen för
kontraspionage  eller   terroristbekämpning,   t.ex.
uppgifter      om      besök      hos      utländska
beskickningstjänstemän  som  misstänks  vara agenter
eller  om  kontakter  med  representanter för  kända
terroristorganisationer. Annorlunda  förhöll det sig
enligt  kommittén med uppgifter som hade  redovisats
ovan. Kommittén  ansåg att sådana uppgifter låg nära
gränsen för vad som  kunde  anses  vara tillåtet med
hänsyn   till   det   grundlagsfästa  förbudet   mot
åsiktsregistrering, och  anteckningarna  synes  vara
följden  av  ett närmast rutinmässigt övervakande av
vissa politiska grupperingar.
Enligt  kommittén   borde  det  vara  möjligt  att
undanröja    de    negativa    konse-kvenser    från
rättssäkerhetssynpunkt      som     de     nuvarande
registreringsrutinerna  kunde   innebära,  utan  att
SÄPO:s  möjligheter  att  fullgöra  sina   uppgifter
äventyrades.  Kommittén angav (s. 257) att den  inte
var  beredd  att  gå  så  långt  som  den  särskilde
utredaren. Utgångspunkten  för kommittén var att det
med hänsyn till de uppgifter  som SÄPO har i skyddet
av  demokrati och oberoende var  nödvändigt  med  en
viss  registrering  av  aktiviteter  inom  politiska
extremiströrelser.  Enligt  kommitténs mening  borde
utgångspunkten  även fortsättningsvis  vara  att  en
person inte fick  registreras  enbart  av det skälet
att  han genom tillhörighet till organisation  eller
på  annat   sätt  gett  uttryck  för  sin  politiska
uppfattning.  Kommittén anslöt sig således inte till
den kritik som  från  något  håll  hade  riktats mot
denna reglering, och kommittén hade i sin  utredning
-  i  likhet med JK -  inte funnit stöd för att  den
skulle ha föranlett otillåtna registreringar.
Kommittén  anslöt  sig  dock  till  den  särskilde
utredarens  förslag  att  de  hemliga föreskrifterna
skulle   upphävas   (s.   258).  Enligt   kommitténs
uppfattning var det dock olämpligt att helt överlåta
på  SÄPO  att själv avgöra när  registrering  skulle
ske. Kommittén  ansåg  att de hemliga föreskrifterna
kunde ersättas med anvisningar  som  skulle tas in i
de riktlinjer för SÄPO som regeringen årligen skulle
utfärda.
Därutöver  föreslog  kommittén att beslut  om  att
lämna ut uppgifter ur SÄPO:s  register skulle fattas
av en särskild nämnd.
Registerutredningen
Regeringen beslutade den 30 mars  1995 att tillkalla
en  särskild  utredare  med  uppdrag  att   utarbeta
förslag    till    en    rättslig    reglering    av
belastningsregistret   och  misstankeregistret  samt
överväga   vilka   ändringar    som    behövdes    i
polisregisterlagen.  I  uppdraget  ingick  också att
utarbeta  förslag  till  en  rättslig  reglering  av
polisunderrättelseregister  och DNA-register.  Genom
tilläggsdirektiv utfärdade av regeringen den 14 mars
1996 kom den särskilde utredarens  uppdrag att också
omfatta SÄPO:s register.
Utredaren avslutade sitt uppdrag i april 1997 genom
att överlämna slutbetänkandet Polisens register (SOU
1997:65).  I  fråga om innehållet i SÄPO:s  register
och   de   särskilda    föreskrifterna   för   detta
konstaterar  utredaren  (s.   262   f.)  att  det  i
regeringens öppna föreskrifter av år  1972  sägs att
det finns organisationer och grupper som kan befaras
här  i  riket eller i andra stater bedriva eller  ha
bedrivit  politisk omstörtningsverksamhet vari ingår
utnyttjandet  av  våld,  hot  eller tvång som medel.
Uppgift  om  medlem  i  eller sympatisör  med  sådan
organisation skall antecknas  i  SÄPO-registret. För
att bestämmelsen inte skall stå i strid mot förbudet
mot  politisk  åsiktsregistrering  får   det  enligt
utredaren  anses  innebära  att medlemskapet  i  sig
utgör  grund för misstanke om  delaktighet  i  brott
eller planering  av  brottslig verksamhet. Utredaren
anför att det i och för  sig  inte  finns  något att
invända mot att medlemmar i och sympatisörer  med en
organisation  som  ägnar sig åt brottslig verksamhet
registreras   i   brottsförebyggande    syfte.   Det
förhållandet att kriminaliteten har politiska  motiv
föranleder enligt honom ingen annan bedömning.
Vidare   konstaterar   utredaren   att   det   i
föreskrifterna   sägs  att  vissa  organisationer  i
antaget program har  angett att organisationen skall
verka för att omvandla  samhället  med våld. En stor
del   av   sådana   organisationers  medlemmar   kan
emellertid aldrig antas  komma att medverka till att
vad som sålunda uttalas i  programmmet förverkligas.
Enbart  tillhörigheten  till en  sådan  organisation
skall därför inte utgöra  skäl  att anteckna någon i
SÄPO-registret. Utredaren konstaterar att anteckning
dock får ske, om någon medlem eller sympatisör genom
sina åtgärder har gett anledning  till misstanke att
han  kan  vara  beredd  att  delta i verksamhet  som
innebär fara för rikets säkerhet  eller  som  syftar
till   att   med   våld  förändra  det  demokratiska
statsskicket  eller  påverka  rikets  ställning  som
oberoende  stat.  Härvid  anför  utredaren  att  det
tidigare, särskilt  inom  yttersta vänstern, förekom
en  flora  av organisationer  som  i  sina  manifest
förordade en  förvandling  av  samhället  med  våld.
Erfarenhetsmässigt  har  våldsagitationen  tagits på
egentligt   allvar   bara  av  en  hård  kärna  inom
organisationen, medan  medlemmar  i  allmänhet långt
ifrån  alltid  varit  beredda att tillgripa  våld  i
praktiken.  Utredaren påpekar  att  det  därför  har
krävts  att  personer  som  kan  vara  aktuella  för
registrering framstår som säkerhetsrisker till följd
av sitt eget beteende.  Enligt  utredarens mening är
det därför naturligt att uppfatta  bestämmelsen  som
ett uttryck för att en medlem i en organisation inte
får   registreras   utan   att  SÄPO  först  gör  en
individuell prövning av om medlemmen  kan misstänkas
för delaktighet i brottslig verksamhet.
Därutöver  anför  utredaren  att det i de  hemliga
föreskrifterna  från  år  1981 ges  mer  preciserade
anvisningar  för i vilka fall  SÄPO  får  registrera
medlemmar     och      sympatisörer      tillhörande
organisationer  som avses i de öppna föreskrifterna.
Utredaren konstaterar  att de hemliga föreskrifterna
kritiserades av Carl Lidbom  i hans rapport år 1989.
Med  hänvisning  till  Lidbom  anför  utredaren  att
kritiken  i  första  hand  är  befogad   därför  att
föreskrifterna  kommer  farligt  nära  förbudet  mot
åsiktsregistrering.  Utredaren  anför  därtill   att
Lidbom   också   framhållit   att  föreskrifterna  i
praktiken    synes   medföra   en   mera    extensiv
registrering   än    vad    som   är   påkallat   av
omständigheterna.
Enligt utredarens mening kan  ytterligare  skäl mot
de   hemliga   föreskrifterna   anföras.   Utredaren
konstaterar  att  regeringen naturligtvis är ytterst
ansvarig för rikets  säkerhet. Det förefaller enligt
utredaren   dock   inte   helt   problemfritt   från
demokratisk synvinkel att regeringen  genom  hemliga
föreskrifter   ålägger  säkerhetstjänsten  att  ägna
särskild uppmärksamhet  åt  vissa organisationer som
bedriver   en  i  och  för  sig  tillåten   politisk
verksamhet.  Utredaren  anför  att  det naturligtvis
sker  för  att  regeringen  anser  organisationernas
verksamhet äventyrlig för vårt fria  statsskick. Men
den  misstanken  kan uppkomma att andra  hänsyn  får
påverka föreskrifternas innehåll.
Utredaren anför därutöver att de svårigheter att få
insyn  i SÄPO:s verksamhet  som  ofta  påtalats  har
såvitt det  gäller registerfrågor kommit i ett annat
läge   efter   Registernämndens    tillkomst.    Han
konstaterar    vidare   att   nämndens   fortlöpande
granskning   av   SÄPO:s    register    innebär   en
kontinuerlig insyn i och en betydelsefull  ökning av
tillsynen  av  en  viktig  del av SÄPO:s verksamhet.
Nämnden skall årligen avlämna  en  berättelse om sin
verksamhet till regeringen som därmed  får möjlighet
att vidta de åtgärder som anses påkallade.
Mot bakgrund av vad som anförts och med hänsyn till
de  beskrivna kontrollmöjligheterna anser  utredaren
att de  nuvarande föreskrifterna för SÄPO:s register
bör tas bort.  Regeringen  bör  dock bemyndigas att,
mot bakgrund av de av utredaren föreslagna grunderna
för registrering i SÄPO-registret,  meddela  närmare
föreskrifter om registrets innehåll.
Ny lagstiftning för polisens register
Regeringen   har  i  proposition  1997/98:97  lämnat
förslag   till   en    polisdatalag,   en   lag   om
belastningsregister och en lag om misstankeregister.
Belastningsregistret skall  ersätta den registrering
av påföljder etc. som för närvarande  sker i person-
och  belastningsregistret. Misstankeregistret  skall
innehålla  uppgifter  om  skäliga  brottsmisstankar.
Polisdatalagen skall ersätta polisregisterlagen  och
innehålla       bestämmelser       som,       utöver
personuppgiftslagen, behövs för polisens verksamhet.
Polisdatalagen föreslås innehålla bl.a. bestämmelser
om   SÄPO-registret.   Propositionen  behandlas  för
närvarande i riksdagen.
Regeringen föreslår att  den  nya  polisdatalagen i
huvudsak skall gälla även för SÄPO:s  behandling  av
personuppgifter.  Några  särskilda  bestämmelser  om
behandling    av   uppgifter   i   Säkerhetspolisens
underrättelseverksamhet   behövs  enligt  regeringen
inte.    Förslaget   innebär   att    SÄPO-registret
lagregleras.    Ändamålet    med    registret    och
förutsättningarna  för  registrering skall framgå av
polisdatalagen.    SÄPO-registret    skall    enligt
regeringen   utgöra  ingången   till   den   samlade
personuppgiftshanteringen  hos  SÄPO. De nu gällande
öppna och hemliga föreskrifterna  för  registret kan
därmed upphävas.
Nya utredningsuppdrag
Regeringen    har   den   6   november   1997   gett
Registernämnden i uppdrag att undersöka vissa frågor
rörande hanteringen av personuppgifter i samband med
personalkontroll   enligt   reglerna   i   1969  års
personalkontrollkungörelse. Undersökningen skall  ta
sikte      på      i      vad      mån     personers
anställningsförhållanden har påverkats till följd av
att personuppgifter i Säkerhetspolisens register har
hanterats på ett sätt som, oavsett att det ryms inom
det    regelverk    som   gällde   vid   tiden   för
handläggningen, inte framstår som rimligt med hänsyn
till   omständigheterna.   Uppdraget   avser   såväl
Rikspolisstyrelsens  utlämnande  av  uppgifter  från
SÄPO-registret  som  den kontrollerande myndighetens
hantering av de utlämnade  uppgifterna  i den mån en
sådan  granskning  är motiverad med hänsyn  till  de
utlämnade uppgifternas beskaffenhet.
Arbetet  skall  vara  avslutat  före  utgången  av
december 1998.
Regeringen har den  11  december  1997  beslutat att
uppdra      åt     Humanistisk-Samhällsvetenskapliga
forskningsrådet    att    genomföra   ett   särskilt
forskningsprogram  om  militär   underrättelse-  och
säkerhetstjänst i enlighet med vad  som  anges i den
till  beslutet bifogade bilagan. Forskningsuppdraget
skall pågå  under  längst fem år och genomföras inom
en total kostnadsram om högst 20 miljoner kronor.
Därutöver har regeringen  den  19  mars 1998, som en
komplettering   till   uppdraget  till  Humanistisk-
samhällsvetenskapliga     forskningsrådet,      gett
Försvarets  underrättelsenämnd i uppdrag att för sin
del göra en analys  av  förutsättningarna vad gäller
tillgången  på  källmaterial   för   att   genomföra
forskning om den svenska militära underrättelse- och
säkerhetstjänsten   under   tiden  efter  det  andra
världskriget.   Försvarets  underrättelsenämnd   har
vidare fått i uppdrag  att  med  utgångspunkt i sina
uppgifter enligt 2 § 2 förordningen  (1988:552)  med
instruktion  för  Försvarets underrättelsenämnd göra
en kartläggning över  de  register  som  har använts
inom     den     militära     underrättelse-     och
säkerhetstjänsten.
Utskottets bedömning
1973-1991, 1994-nutid
Utskottet     konstaterar    att    i    förevarande
granskningsärende  har frågan om grundlagsenligheten
av de av regeringen utfärdade hemliga föreskrifterna
om  Säkerhetspolisens  register  aktualiserats.  Vid
granskningen   har  framkommit  att  sådana  hemliga
föreskrifter utfärdades  första gången i april 1973.
De ersattes av en förordning i december 1981, vilken
är ännu gällande. Däremellan skedde ingen ändring av
föreskrifterna. Förordningen  från  1981 har ändrats
fem gånger och senast i februari 1993.
Enligt  2  kap.  3  §  första  stycket RF  får  en
anteckning om en medborgare i allmänt  register inte
utan hans samtycke grundas enbart på hans  politiska
åskådning. Denna grundlagsbestämmelse trädde i kraft
den 1 januari 1977.
Särskilda  föreskrifter  om  SÄPO-registret  fanns
tidigare    i    2   §   personalkontrollkungörelsen
(1969:446). Kungörelsen upphävdes den 1 juli 1996. I
2 § kungörelsen angavs  att  det  för  den särskilda
polisverksamheten  för  hindrande och uppdagande  av
brott mot rikets säkerhet  m.m. fördes polisregister
vid säkerhetsavdelningen inom  Rikspolisstyrelsen. I
detta  register  fick  Rikspolisstyrelsen   anteckna
uppgifter    som    behövdes   för   den   särskilda
verksamheten. Vidare  angavs att i polisregister som
avsågs  i bestämmelsen fick  anteckning  inte  göras
enbart av  det  skälet  att någon genom tillhörighet
till organisation eller på  annat  sätt gett uttryck
för  en  politisk  uppfattning. Genom en  ändring  i
paragrafen år 1972 infördes  en  mening  med lydelse
att närmare bestämmelser om tillämpningen  av  denna
föreskrift  meddelades av regeringen. Föreskrifterna
om SÄPO-registret  i  2  § personkontrollkungörelsen
har  den  1  juli 1996 flyttats  över  till  5  a  §
instruktionen för Rikspolisstyrelsen (1989:773).
Som  framgår  av   redogörelsen   ovan   meddelade
regeringen  i  september 1972 öppna föreskrifter  om
tillämpningen av  2 § personalkontrollkungörelsen. I
föreskrifterna   konstateras    bl.a.    att   vissa
organisationer  i  antaget  program har angivit  att
organisationen   skall   verka  för   att   omvandla
samhället   med  våld.  En  stor   del   av   sådana
organisationers   medlemmar   kan  emellertid  antas
aldrig komma att medverka till  att  vad som sålunda
uttalas    i    programmet    förverkligas.   Enbart
tillhörigheten  till  en  sådan  organisation  skall
därför enligt föreskrifterna inte  utgöra  skäl  att
anteckna      någon      i     säkerhetsavdelningens
polisregister. Anteckning  får  dock  ske,  om någon
medlem  i  eller  sympatisör  med sådan organisation
genom   sina  åtgärder  har  givit  anledning   till
misstanke  att  han  kan  vara  beredd  att  delta i
verksamhet  som  innebär  fara  för  rikets säkerhet
eller  som  syftar  till  att med våld förändra  det
demokratiska  statsskicket  eller   påverka   rikets
ställning som oberoende stat.
I   regeringens   hemliga  föreskrifter  ges  mer
preciserade   anvisningar    för    i   vilka   fall
registrering   får   ske   av   medlemmar   i  eller
sympatisörer  med  grupper eller organisationer  som
enligt antaget program  skall verka för att omvandla
samhället med våld.
Av   de  redogörelser  som  statssekreteraren   i
Justitiedepartementet  har lämnat till utskottet har
bl.a. framgått att föreskrifterna  inte  har utgjort
eller  utgör  grund  för registering av medlemmar  i
eller sympatisörer med något riksdags-parti.
Utskottet  kan  inledningsvis  konstatera  att  de
första hemliga föreskrifterna  om  Säkerhetspolisens
register, som meddelades i april 1973, tillkom innan
bestämmelsen  i  2  kap.  3  §  RF  om  förbud   mot
åsiktsregistrering  hade införts. Dessa föreskrifter
utfärdades     med    utgångspunkt     i     2     §
personalkontrollkungörelsen,   som   dock   hade  en
lydelse   med   samma   innebörd   som   den  senare
grundlagsbestämmelsen.  Som redovisats ovan  har  de
aktuella  föreskrifterna granskats  och  analyserats
vid flera tillfällen av olika instanser. Den senaste
instans      som       granskat      föreskrifterna,
Registerutredningen, har  i sitt slutbetänkande (SOU
1997:65) med hänvisning till den särskilde utredaren
Carl  Lidboms  bedömning från  år  1989  anfört  att
föreskrifterna  kommit  farligt  nära  förbudet  mot
åsikstregistrering.    Ingen    av   de   granskande
instanserna har emellertid funnit att föreskrifterna
har  inneburit  att förbudet mot åsiktsregi-strering
har  överträtts.  Vad   som  förevarit  vid  den  nu
aktuella granskningen ger  inte  utskottet anledning
att göra någon annan bedömning.
Utskottet finner vidare anledning att framhålla att
de hemliga föreskrifterna  har tillkommit  under  en
tid   då   samhällsförhållandena   var   väsentligen
annorlunda  jämfört  med  i  dag.  De uppgifter  som
utskottet   har  tagit  del  av  om  föreskrifternas
innehåll ger  också intryck av en arbetsmetod, som i
dag framstår som  i  viss  mån  ålderdomlig.  Enligt
utskottets  mening  har föreskrifterna dock fungerat
som en nödvändig ram för Säkerhetspolisens registre-
ringsverksamhet. Regeringen  har  nyligen  lagt fram
ett  förslag  till  riksdagen  som innebär att SÄPO-
registret  lagregleras  (prop.  1997/98:97).  Enligt
regeringen   kan   därmed   de  öppna  och   hemliga
föreskrifterna för registret upphävas. Utskottet har
i     ett     yttrande     till    justitieutskottet
(1997/98:KU10y) tillstyrkt regeringens förslag.
Utskottet vill därutöver erinra  om vad som anförts
ovan om de utredningsarbeten som nyligen har inletts
eller  kommer  att inledas. Vad som kommer  fram  av
dessa utredningsarbeten  kan  ge utskottet anledning
att återkomma till den aktuella frågan.

1991-1994
Utskottet gör ingen annan bedömning  när  det gäller
under  åren 1991-1994 gällande föreskrifter  än  vad
som ovan redovisats.
5.2 Regeringens handläggning av målet
Leander vs Sverige
Bakgrund
Torsten  Leander  väckte  i  november 1980 talan mot
Konungariket Sverige hos Europeiska kommissionen för
mänskliga rättigheter för brott  mot  artiklarna  6,
mom.  1  och 3, samt 13 i Europarådets konvention av
den 4 november  1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och  de  grundläggande friheterna. Han
yrkade att han skulle beredas  en effektiv möjlighet
att gå i svaromål gentemot de anklagelser  som  hade
riktats   mot   honom.  Häri  låg  ett  yrkande  att
kommissionen    måtte    förklara    den    faktiska
tillämpningen av 1969 års personalkontrollkungörelse
(1969:446) såsom stridande mot nämnda artiklar.
Kommissionen höll  den 10 oktober 1983 en hearing i
ärendet, där Leander  och hans ombud Dennis Töllborg
deltog   liksom   för   regeringen   den   dåvarande
rättschefen vid Justitiedepartementet  Hans  Corell,
dåvarande   departementsrådet   Gösta  Welander  och
dåvarande rättssakkunniga Catarina Holz.
Efter hearingen beslutade kommissionen  att  pröva
frågan  om  brott  mot  artiklarna  8,  10  och 13 i
konventionen men inte artikel 6.
I  enlighet  med artikel 28 i konventionen ställde
sig kommissionen  till  parternas  förfogande för en
förlikning.
Torsten  Leander  begärde i oktober 1984  bl.a.  -
såsom inte förhandlingsbart  -  att  han  in extenso
skulle få del av uppgifterna som utlämnats  om honom
i   personalkontrollärendet.  Enligt  en  promemoria
upprättad     den     22    november    1984    inom
Utrikesdepartementet krävde  Torsten Leander att det
"stigma"  som  han  ansåg  sig  drabbad   av  skulle
soulageras  på  ettdera av följande sätt: regeringen
skulle erkänna att  avskedandet  var ett misstag och
förklara att Leander inte utgjorde  en säkerhetsrisk
samt  erlägga  ett symboliskt skadeståndsbelopp.  Om
detta inte uppfylldes  skulle  Leander  erhålla  ett
skadeståndsbelopp  på  115  000  kr,  vilket ungefär
motsvarade  vad Arbetsdomstolen tilldömt  andra  som
avskedats utan  laglig  grund  och regeringen skulle
ersätta Leander för hans kostnader  i  målet med ett
förhandlingsbart    belopp   samt   verka   för   en
författningsändring.
Föredragning i ärendet  skedde enligt en promemoria
den 23 november 1984 i närvaro  av justitieministern
Sten   Wickbom,  rikspolischefen  Holger   Romander,
statssekreteraren   Ulf  Larsson,  statssekreteraren
Harald  Fälth,  avdelningschefen  S.  Å.  Hjälmroth,
ambassadrådet  Staffan  Duhs  och  departementsrådet
Klas Bergenstrand.  Efter  diskussion  bestämdes att
Sverige     inte     skulle     ingå     i     några
förlikningsförhandlingar    med    Leander.   Frågan
bedömdes som alltför allvarlig och med alltför stora
återverkningar på systemet i andra länder. I stället
borde  kommissionens rapport avvaktas.  Sedan  denna
kommit och  studerats  fick ställning tas till vilka
åtgärder som skulle vidtas. Det arbete på eventuella
justeringar   i   personalkontrollkungörelsen    som
påbörjats  av "beredskapsskäl" kunde vila i avvaktan
på  kommissionens rapport.
I kommissionens rapport den 17 maj 1985 redovisades
att kommissionen  funnit  att det inte förelåg brott
mot någon av artiklarna 8,  10 eller 13. Bedömningen
var enhällig utom när det gällde  artikel  13 (7 mot
5),  som gäller rätten till ett effektivt rättsmedel
när fri- och rättigheter kränks. Kommissionen beslöt
den  6   juli   1985   att   hänskjuta   målet  till
Europadomstolen,  som  den  26  maj  1986  höll   en
hearing. Torsten Leander företräddes under hearingen
av   sitt   ombud    Dennis   Töllborg.   Regeringen
företräddes  av  Hans Corell, Klas Bergenstrand  och
Sture  Höglund.   I   dom  den  26  mars  1987  fann
Europadomstolen att det inte förelåg något brott mot
vare sig artiklarna 8, 10 eller 13 i konventionen.
Genom beslut  den 27 november 1997 har regeringen ex
gratia tillerkänt Torsten Leander 400 000 kr för den
kränkning   han   blivit  utsatt   för.   Regeringen
förklarar  att  det enligt  regeringens  uppfattning
inte finns grund  för  att påstå att Torsten Leander
var en säkerhetsrisk 1979  eller  är  det i dag. Det
förhållandet  att uppgifterna om honom i  Säkerhets-
polisens register  lämnats  ut  i  personalkontroll-
ärendet och vad som följde på detta har utsatt honom
för andras missaktning.
Ärendet
I  en anmälan har begärts att konstitutionsutskottet
granskar  regeringens  handläggning av målet Leander
vs  Sverige inför den Europeiska  domstolen  för  de
mänskliga  rättigheterna  i  syfte  att undersöka om
någon  eller några av regeringarna under  1980-talet
vilselett Europadomstolen i målet, bilaga  A 5.2.
Under november månad 1997 förekom tidningsuppgifter
om att regeringens  företrädare  vid hearingen inför
Europakommissionen  den  10 oktober  1983  på  flera
punkter kommit med felaktiga  uppgifter  och utmålat
Torsten Leander som en säkerhetsrisk.
Tidningsuppgifterna  gällde bl.a. att Hans  Corell
skulle  ha  försäkrat  att   alla  Säkerhetspolisens
resurser  ägnades åt att bekämpa  terroristgäng  och
liknande   och   att   han   mycket   eftertryckligt
försäkrade  att   politisk   åsiktsregistrering   är
förbjuden  i Sverige. Vidare uppgavs att Hans Corell
sagt att det  vore  mycket enklare för honom att han
kunde lämna ut all information i fallet, men att han
tyvärr inte fick göra  det.  Han  kunde dock avslöja
att  man  misstänkte  att det pågick en  organiserad
verksamhet  för att forcera  säkerhetsskyddet  kring
personalkontrollen.   I  tidningarna  förekom  också
påståenden om att Hans  Corell och Klas Bergenstrand
ljög när de hävdade att Säpo  inte genomförde ca 100
000 personalkontroller om året  och  när  de antydde
att Leander kunde ha med ryska ubåtar att göra.
Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång  av
Regeringskansliets   akter   som  gäller  målet  vid
kommissionen och domstolen.
Utskottet har härefter ställt  ett  par frågor till
Regeringskansliet och med anledning härav  har  inom
Utrikesdepartementet  upprättats  en  promemoria som
svar, bilaga A 5.3.
Utskottet har också  -  efter medgivande av Torsten
Leander   -  haft  tillgång  till  Säkerhetspolisens
registeruppgifter  om  honom.  Vidare  har utskottet
haft tillgång till huvuddelen av Rikspolisstyrelsens
tjänsteföreskrifter från den 30 september  1969  och
den   17   december  1970  (HT15  resp.   HT16)  med
anvisningar   till  personalkontrollkungörelsen  vad
avser    uppgifter     för     registrering     m.m.
Statssekreteraren  i  Justitiedepartementet Kristina
Rennerstedt  har tillsammans  med  departementsrådet
Claes  Kring  och  hovrättassessorn  Erik  Sundström
informerat  om  innehållet   i  regeringens  hemliga
föreskrifter fr.o.m. 1973 i ärendet  om  regeringens
föreskrifter om Säkerhetspolisens register.
Förbudet mot åsiktsregistrering
Enligt   2   kap.   3  §  regeringsformen  får  inte
anteckning om medborgare  i  allmänt  register  utan
hans  samtycke  grundas  enbart  på  hans  politiska
åskådning.  Bestämmelsen  infördes i regeringsformen
den 1 januari 1977.
Dessförinnan     fanns    ett    förbud     mot
åsiktsregistrering i personalkontrollkungörelsen som
trädde i kraft den 1 oktober  1969  och upphörde att
gälla  vid  halvårsskiftet 1996. Enligt  2  §  andra
stycket    personalkontrollkungörelsen    fick     i
säkerhetsavdelningens     polisregister    antecknas
uppgifter   som   behövdes   för    den    särskilda
polisverksamheten.  Vidare föreskrevs att anteckning
i sådant register inte  fick  göras  enbart  av  det
skälet    att    någon   genom   tillhörighet   till
organisation eller  på  annat sätt givit uttryck för
politisk uppfattning. Fram  till slutet av september
1972      kompletterades      bestämmelserna      av
tjänsteföreskrifter          upprättade           av
Rikspolisstyrelsen.
Enligt  tjänsteföreskrifter  den 30 september 1969
(HT15),           dvs.          samtida          med
personalkontrollkungörelsen,  fick  anteckning  inte
göras   enbart   av   det  skälet  att  någon  genom
tillhörighet till organisation  eller  på annat sätt
givit     uttryck    för    politisk    uppfattning.
Registreringen  skulle  avse  uppgift  rörande bl.a.
person  som genom sin verksamhet eller eljest  kunde
befaras vara  beredd  att delta i sådan handling som
gällde brott mot rikets säkerhet eller som var ägnat
att   undergräva   det  demokratiska   statsskickets
bestånd eller rikets  ställning  som oberoende stat.
Vid   bedömningen   skulle   beaktas  bl.a.   sådana
förhållanden som att en person  medverkar  i rörelse
som  syftar  till  att  undergräva  det demokratiska
statsskickets  bestånd  eller  rikets ställning  som
oberoende stat eller att person  i ledande ställning
eller  eljest  aktivt  bedriver  för  totalförsvaret
väsentligt  skadlig  verksamhet  eller  att   person
eljest  företar  eller  företagit  åtgärd  som  från
säkerhetssynpunkt måste anses anmärkningsvärd.
I tjänsteföreskrifter den 17 december 1970 (HT 16),
vilka   ersatte   tjänsteföreskrifterna  HT15,  sägs
beträffande åsiktsregistreringsförbudet:
Det  är  emellertid ett  välkänt  faktum  att  vissa
politiska     ytterlighetsinriktningar    företräder
meningar   som  syftar   till   att   omstörta   det
demokratiska  samhället  med våldsamma medel. Risken
att medlem i eller sympatisör med sådan organisation
är beredd att delta i samhällsfientlig verksamhet är
uppenbar. Sådan person måste  därför kontrolleras av
säkerhetstjänsten. Grunden för  registrering  ligger
dock  inte  i  den politiska uppfattningen som sådan
utan  är  och förblir  risken  för  samhällsfientlig
verksamhet. Det kan emellertid självfallet förekomma
att en person kan vara medlem i eller sympatisör med
sådan organisation  utan  att därför vara beredd att
delta  i samhällsfientlig verksamhet.  Därest  detta
står klart skall han inte registreras.
Vidare sägs:
Det  är  betydelsefullt  att  endast  objektiva  och
sakligt grundande  uppgifter  antecknas i registret.
Det måste emellertid samtidigt  framhållas  att  det
många gånger är nödvändigt att registrera även svaga
misstankar.  Ofta  kan det vara fråga om obekräftade
uppgifter  från  personer   vilkas   trovärdighet  i
allmänhet  eller  i  det speciella fallet  inte  kan
bedömas.  Även  dåligt underbyggda  uppgifter  eller
uppgifter av ringa  vikt kan vara betydelsefulla för
spaningsarbetet och kan  också  registreras. När det
emellertid  gäller  sådana  uppgifter  bör  särskild
försiktighet  visas och all nödig  hänsyn  tas  till
medborgarnas personliga integritet.
De tjänsteföreskrifter som gällde före 1969 betonade
att  insamlade  uppgifter  skulle vara objektivt och
sakligt   grundade   med   angivande    av   källans
trovärdighet.   Bland   de   förhållanden   som   då
registrerades   var  sådana  som  erfarenhetsmässigt
kunde leda till att en person blev en säkerhetsrisk,
såsom  homosexualitet,   långvarig  utlandsvistelse,
släktskap  eller närmare bekantskap  med  utlänning,
tidigare deltagande  i  underrättelseverksamhet  här
eller  utomlands,  tidigare  misstanke om detta etc.
Dessutom registrerades de som  tillhörde eller visat
sympatier  för politiska ytterlighetspartier,  såsom
nazister och kommunister.
Den parlamentariska  nämnden  i  Wennerströmaffären
diskuterade   Säkerhetspolisens   registreringar   i
betänkandet  Handläggning  av Säkerhetsfrågor   (SOU
1968:4). Enligt nämnden vore  det  ytterst vanskligt
att lämna några direktiv om vilka uppgifter som fick
föras     in.    Framgången    vid    spaning    mot
säkerhetshotande  verksamhet  kunde  nämligen ha sin
grund  i  noteringar,  som  från  början var  dåligt
underbyggda eller förefallit av ringa vikt, men fick
värde då de i en förändrad situation ställdes samman
med  andra  uppgifter.  I den mån åsiktsregistrering
förekom hade den sin grund i direktiv som regeringen
givit år 1948  mot  bakgrund  av  det  kommunistiska
maktövertagandet i Tjeckoslovakien.
Den 22 september 1972 förordnades om ändrad  lydelse
av   2   §   personalkontrollkungörelsen.  Ändringen
innebar att föreskrifter  angående  tillämpningen av
bestämmelsen    om    förbud   mot   anteckning    i
polisregistret enbart av  det skälet att någon genom
tillhörighet till organisation  eller  på annat sätt
givit   uttryck   för  politisk  uppfattning  skulle
meddelas   av   Kungl.    Maj:t.    Sådana   närmare
föreskrifter   om   tillämpningen    meddelades   av
regeringen  dels  genom  öppna föreskrifter  den  22
september 1972 (se bet. KU  1986/87:33  s. 648  f.),
dels  genom  kvalificerat  hemliga föreskrifter från
den 27 april 1973, som ersattes  av nya sådana den 3
december 1981. Personalkontrollkungörelsen  upphörde
att   gälla  fr.o.m.  den  1  juli  1996,  då  denna
kungörelse   liksom   förordningen   (1981:421)   om
säkerhetsskydd  vid statliga myndigheter ersattes av
en gemensam säkerhetsskyddslag (1996:627).
I            övergångsbestämmelserna            till
personalkontrollkungörelsen   föreskrevs   1969  att
registeruppgifter   som   enligt  bestämmelserna   i
kungörelsen  inte skulle få  antecknas  i  registret
inte fick lämnas  ut  ur registret. Äldre "förbjudna
uppgifter"  (ca  100  000  poster)  rensades  ut  ur
registret    i    samband    med    införandet    av
personalkontrollkungörelsen. Enligt  en  uppgift  av
JO  år  1973 skulle denna gallring ha varit slutförd
1971, men  andra  enligt  andra  uppgifter fortsatte
gallringen av "förbjudna uppgifter"  längre.
Utskottets bedömning
Utskottets genomgång av de handlingar  i  målet  hos
Europakommissionen  som finns inom Regeringskansliet
har  gett  vid handen att  Hans  Corell  genomgående
förde Sveriges talan med en principiell och generell
utgångspunkt.  Talan  fördes  med utgångspunkten att
det  gällde  att  visa att personalkontrollsystemet,
såsom det tillämpades,  generellt  var förenligt med
bestämmelserna i Europakonventionen  om de mänskliga
rättigheterna.      Det      var      i     huvudsak
personalkontrollsystemet      som     sådant     och
rättssäkerhetsgarantierna kring  det  som   togs upp
från Sveriges sida. Självfallet kan olika tolkningar
göras av vissa uttalanden från Hans Corells sida.  Å
ena  sidan  skulle  vissa  uttalanden möjligen kunna
tolkas så att de avsåg Torsten  Leander personligen.
Det ligger å andra sidan beträffande flertalet av de
uttalanden  som  uppmärksammats i massmedierna  nära
till  hands  att anta  att  Hans  Corell  i  stället
syftade   på   den    generella   tillämpningen   av
personalkontrollsystemet  och  skyddsklassningen  av
tjänster.   I  stället  för att avse Torsten Leander
personligen  kan Hans Corells  uttalanden  ha  gällt
sådana   slag  av   grupper   eller   personer   som
personalkontrollsystemet  avsåg  att  skydda  rikets
säkerhet mot.
Fråga  uppkommer  då  om uppläggningen av Sveriges
talan vid kommissionen och  domstolen var rimlig med
hänsyn  till att uppgifterna om  Torsten  Leander  i
Säkerhetspolisens  register  var  harmlösa.  Det kan
således   med   dagens   synsätt   i   och  för  sig
ifrågasättas  om Sveriges talan så konsekvent  borde
ha inriktats på att försvara systemet som sådant.
Som framhållits  i Utrikesdepartementets promemoria
till utskottet den  20  mars  1998 måste regeringens
och   inblandade  myndigheters  agerande   ses   mot
bakgrund  av  den  säkerhetspolitiska  situation som
rådde  vid  den  aktuella  tiden.  Det kalla  kriget
pågick fortfarande och det fanns en  genuin  oro för
att   subversiva  krafter  försökte  infiltrera  det
svenska  försvaret. Ubåtsincidenten i Karlskrona och
andra incidenter  ledde  till  uppfattningen att det
var        nödvändigt       att       värna       om
personalkontrollsystemet.  Torsten  Leanders  ärende
inför  kommissionen  och  domstolen  bedömdes enligt
promemorian som mycket viktigt eftersom  det berörde
en   grundläggande  princip  i  hela  det  dåvarande
systemet   för   personalkontroll.  Främst  var  det
praxis att inte lämna  ut  uppgifter  från registret
till den registrerade som försvarades från  Sveriges
sida.  Enligt Utrikesdepartementets promemoria  hade
ett  utslag som inneburit rätt för registrerade  att
få del  av  uppgifter  i  Säkerhetspolisens register
varit  liktydigt  med  att  personalkontrollsystemet
omintetgjorts med allvarliga  konsekvenser också för
Sveriges samarbete på detta område med andra länder.
Enligt utskottets mening kan det  inte  nu  bortses
från  att denna syn på det angelägna i att generellt
försvara  personalkontrollsystemet var präglat av en
annan tidsanda  än  dagens. Utskottet är därför inte
berett att rikta någon  kritik  mot  sättet att föra
Sveriges talan i kommissionen och domstolen.
Utskottet  vill  dock understryka vad Hans  Corell
själv framhållit i ett ärende i ett annat sammanhang
hos Justitiekanslern  (JK-beslut 1992 s. 173) om att
regeringen alltid måste sträva efter att se till att
konventionsorganen erhåller  fullständig och korrekt
information, även när informationen  talar  emot den
ståndpunkt regeringen intagit i processen.
I granskningen av detta ärende har utskottet  också
kommit in på frågan om registreringen av uppgifterna
om Torsten Leander i Säkerhetspolisens register  kan
ses  som  åsiktsregistrering. Den första uppgiften i
registret    härrör   från   tiden   före   det  att
personalkontrollkungörelsens        förbud       mot
åsiktsregistrering  infördes.  Att  uppgiften   inte
gallrades   ut   i   samband   med   införandet   av
personalkontrollkungörelsen kan bero på att man inte
hann  med  detta innan nästa registrering fördes in.
De två följande uppgifterna ter sig harmlösa men var
inte alldeles uppenbart oförenliga med synsättet att
politiska åsikter  i vissa fall kunde registreras om
åsikten också innebar  att  samhället fick omstörtas
med   våld.  Det  förhållandet  att   så    harmlösa
uppgifter  som  det  här var fråga om  lämnades ut i
ett anställningsärende  kan självfallet ifrågasättas
eftersom uppgifterna inte kan sägas ge grund för att
påstå  att  Torsten Leander  var  en  säkerhetsrisk.
Regeringen   har   emellertid   numera   offentligen
klargjort detta  och  ex  gratia  tillerkänt Torsten
Leander  400  000 kr för den kränkning  han  utsatts
för.
Något uttalande  i  övrigt är därmed  inte påkallat
från utskottets sida.
6 Vissa frågor om gåvor och
förmåner m.m.
6.1 Statsministerns lån av ett hus i
Spanien
Anmälan
I granskningsanmälan,  bilaga  A  6.1, hänvisas till
uppgifter  i massmedier, enligt vilka  statsminister
Göran Persson  under  två veckor sommaren 1997 lånat
ett  hus i Spanien av en  spansk  affärsman.  Vidare
hänvisar  anmälaren  till att värdet av huslånet har
uppskattats  till  tiotusentals   kronor,   men  att
husägaren   inte  velat  ha  betalt.  Statsministern
skulle, enligt  dessa  uppgifter,  ha betalat knappt
åttatusen  kronor  i efterskott. Förmånen  att  låna
huset  skulle  statsministern  ha  fått  genom  sina
kontakter med en tjänsteman på Utrikesdepartementet.
Anmälaren har hemställt  att  konstitutionsutskottet
prövar lämpligheten i att statsministern  genom sina
kontakter   på  Utrikesdepartementet  har  utnyttjat
tillfället  till   denna   förmån   samt  prövar  om
husägaren har eller har haft affärsmässiga intressen
i Sverige.
Utredningen i ärendet
Riksåklagaren   beslutade  den  7  april  1998   att
avskriva bl.a. en  anmälan  mot  statsminister Göran
Persson   angående   brott   i   samband   med    en
semestervistelse i Spanien, bilaga 2.
Konstitutionsutskottet    beslutade   att   från
Statsrådsberedningen  begära  svar   på   frågan  om
sakuppgifterna  i anmälan var riktiga och att  också
begära  att  statsministern   kommenterade  anmälan.
Utskottet  beslutade  därefter att  begära  svar  på
kompletterande frågor.
I  promemorior  har  Statsrådsberedningen   lämnat
följande underlag, bilagorna A 6.2  och A 6.3.
Av  underlaget  framgår  att  statsminister  Göran
Persson i samband med en tjänsteresa till Madrid den
8-9  juli  1997 tog ut rekreationstid i Spanien. När
rekreationsdelen   av  resan  planerades  kontaktade
Göran  Persson  utrikesrådet  Ulf  Hjertonsson,  som
varit Sveriges ambassadör  i  Spanien och som är den
ende av statsministerns vänner  som  känner  Spanien
väl,  för  att  förhöra  sig  om ett lämpligt boende
under rekreationen.
Ulf Hjertonsson förmedlade en kontakt med en spansk
medborgare  som var beredd att upplåta  en  villa  i
närheten    av   Malaga.    Enligt    svaret    från
Statsrådsberedningen    meddelade    Göran   Persson
husägaren   via   Hjertonsson  att  han  accepterade
erbjudandet och att han självfallet ville betala för
vistelsen  i  huset.   När  Göran  Persson  väl  var
installerad  och  beredd att  betala  meddelade  Ulf
Hjertonsson att värden  vägrade  att  ta  emot någon
ersättning.  Vidare  uppges att Göran Persson  mötte
husägaren  i  Sverige  i   september   1997  och  då
meddelade  honom  att  han som tack för gästfriheten
skulle ge ett personligt  bidrag till svensk-spanskt
kultursamarbete.
Enligt vad som uppgivits från  Statsrådsberedningen
använde Persson villan i nio dygn. Det bidrag, 7 500
kr, som Göran Persson i december  1997  lämnade till
en  ideell  svensk-spansk kulturstiftelse,  var  ett
sätt att uttrycka  tacksamhet för den gästfrihet som
husägaren  visade,  och   inte   en  ersättning  för
vistelsen i huset, eftersom husägaren vägrade att ta
emot hyra. Beloppet grundade sig alltså  inte  på en
uppskattning av värdet av upplåtelsen av huset.
I  samband  med EU-toppmötet i Amsterdam den 16-17
juni 1997 hade  Göran Persson frågat Ulf Hjertonsson
om  den  spanske  husägaren.   Hjertonsson  hade  då
meddelat att husägaren var en spansk  affärsman  med
starkt  engagemang i svensk-spanskt kultursamarbete.
När Göran  Persson  installerat  sig  i huset, eller
möjligen  först när han återvänt till Sverige,  fick
han kännedom  om  husägarens  närmare  affärsmässiga
koppling  till  Sverige  och SKF:s och Atlas  Copcos
spanska dotterbolag.
Som svar på frågan om det  finns  någon  skillnad i
det  synsätt  på  etiska  frågor  för  statsråd  som
utformades  under den föregående regeringens tid med
utgångspunkt  i  den  s.k. Etikkommitténs arbete och
synsättet  hos  den nuvarande  regeringen,  hänvisar
Statsrådsberedningen  till att regeringens skrivelse
1996/97:56 Intressekonflikter  för  statsråd knöt an
till Etikkommitténs promemoria och att rutinerna för
insyn och kontroll hos regeringen i dag  är  desamma
som redovisades i skrivelsen 1996.
Promemorian Intressekonflikter för statsråd
I   promemorian   Intressekonflikter   för  statsråd
(november  1993)  redovisade  den s.k. Etikkommittén
(Ju 1991:E) synpunkter på frågan  om vilka gåvor och
andra  förmåner som är otillbörliga.  I  promemorian
hänvisades    till    uttalanden    i    förarbetena
(Mutansvarskommittén, SOU 1974:37) enligt  vilka  en
tjänsts  beskaffenhet  kan  vara sådan, att tjänsten
kräver särskilt integritetsskydd och att detta i hög
grad gäller i fråga om myndighetsutövning  och annan
väsentlig  offentlig  verksamhet  (bet. s. 144  f.).
Misstanke  att  verksamheten på dessa  områden  inte
bedrivs med opartiskhet och saklighet, skulle enligt
mutan-svarskommittén  på  ett  olyckligt  sätt kunna
rubba allmänhetens förtroende för offentliga  organ.
Enligt   Etikkommittén  gällde  dessa  uttalanden  i
särskilt    hög    grad    regeringens    ledamöter.
Etikkommittén  ansåg  att  statsråden bör iaktta ett
betydande säkerhetsavstånd   från gränsen mellan vad
som  är  tillbörligt  och otillbörligt.  Beträffande
gåvor och förmåner från  svenska  givare bör iakttas
stor  restriktivitet, när fråga är om  förmåner  som
faller   utom   ramen   för   vanlig   artighet  och
uppmärksamhet människor emellan eller utom ramen för
måltider  och  annan  representation,  som  har  ett
omedelbart  samband  med och ingår som ett naturligt
och nyttigt led i statsrådets tjänsteutövning. Samma
restriktivitet borde enligt  Etikkommittén iakttas i
fråga  om  förmåner från utländska  privata  givare,
vare sig de är fysiska eller juridiska personer.
I  skrivelsen  1996/97:56  Intressekonflikter  för
statsråd   redovisade   den   nuvarande   regeringen
resultatet  av sina strävanden att utveckla  rutiner
som säkerställer  att  statsråds förmögenhetsinnehav
eller  engagemang i andra  verksamheter  inte  leder
till intressekonflikter,  insiderproblem eller jäv i
uppdraget som statsråd. Till  skrivelsen  var  fogad
Etikkommitténs sammanfattning av sin promemoria. Med
hänvisning    till   regeringsskrivelsen   beslutade
Justitiedepartementet  att promemorian skulle läggas
ad acta.
Här kan också nämnas att  Etikkommitténs promemoria
var föremål för beredning inom den förra regeringen.
En arbetsgrupp under ledning av dåvarande statsrådet
Reidunn Laurén utarbetade ett utkast till slutsatser
på grundval av promemorian,  varefter  regeringen  i
mars   1994   nedtecknade   vissa   kommentarer  som
vägledning  för statsråd vid bedömningen  av  etiska
frågor i regeringsarbetet, bilaga A 6.4. Beträffande
gåvor  och gåvoliknande  förmåner  konstaterade  den
dåvarande  regeringen  att Etikkommitténs slutsatser
överensstämde i stort med  vad  som  redan  gällde i
Regeringskansliet.  Bl.a.  framhölls,  liksom  också
Etikkommittén  gjort,  att  statsråd  bör iaktta ett
betydande säkerhetsavstånd till gränsen  mellan  vad
som  tillbörligt  och  otillbörligt  när  det gäller
gåvor och gåvoliknande förmåner.
Viss ytterligare utredning
Utskottet har också tagit del av skriften Gåvor  och
förmåner,   som   utgivits   av   Regeringskansliets
förvaltningskontor   i   mars  1991.  Denna   skrift
innehåller   vissa   rekommendationer    bl.a.   för
mottagande och förvaring av gåvor. Den ingår  i  den
information  för  politiker  som  ställts  samman  i
Regeringskansliet.
Anmälaren  har  för  utskottet  företett ett intyg
enligt vilket hyran per vecka för det aktuella huset
uppgår  till  mellan  520 000 och 600  000  pesetas,
bilaga A 6.5.
Utskottets bedömning

Av  utredningen  framgår   att  statsminister  Göran
Persson under ett antal s.k. rekreationsdagar i juli
1997 kostnadsfritt fått låna  en villa i närheten av
Malaga. Ägare till villan var en  spansk  medborgare
med  affärsmässig  koppling  till  SKF:s  och  Atlas
Copcos spanska dotterbolag.
Såsom Etikkommittén uttalat, vilket också har stöd
i  förarbetena   till  lagstiftningen  om  mutbrott,
gäller det för regeringens  ledamöter att iaktta ett
betydande säkerhetsavstånd till  gränsen  mellan vad
som  är tillbörligt och otillbörligt när det  gäller
mottagande  av gåvor och förmåner. Detta gäller även
i fråga om förmåner  från  utländska privata givare,
vare  sig  de är fysiska eller  juridiska  personer.
Skälet för denna  restriktivitet är att allmänhetens
förtroende  för  regeringens  ledamöter  annars  kan
rubbas.
Det kan emellertid, enligt utskottets mening,  inte
hävdas att förmånen  i  fråga haft samband med Göran
Perssons   tjänsteutövning.    Någon   kritik   från
konstitutionella  utgångspunkter   kan  därför  inte
riktas  mot  statsminister  Göran  Persson  i  detta
ärende.
Granskningen föranleder inte något vidare uttalande.
6.2 Gåvor m.m. till Anders Björck under
hans tid som försvarsminister
Bakgrund
I  TV-programmet Striptease den 7 maj  1997  förekom
uppgifter  om  att  riksdagsledamoten  Anders Björck
under  tiden 1992-1993, då han var försvarsminister,
skulle ha  tagit  emot  tre vapen som gåva i samband
med utländska besök. Enligt  vad  som  angavs skulle
Anders  Björck  ha  behållit  vapnen  för egen  del.
Uppgifter framkom också om att Anders Björck  skulle
ha lånat en pistol av försvarsmakten.
Den  14 maj 1997 överlämnade Åklagarmyndigheten  i
Stockholm  till  Riksåklagaren en anmälan mot Anders
Björck i ärendet.
Den 2 december 1997  beslutade  Riksåklagaren  att
inte  inleda förundersökning med hänvisning till att
vad som framkommit i ärendet inte utgjorde anledning
till antagande  att  Anders Björck gjort sig skyldig
till brott.
Anmälningarna
I granskningsanmälningar,  bilagorna  A  6.6  och  A
6.7,  har  begärts  att konstitutionsutskottet skall
granska Anders Björcks vapengåvor samt lån av vapen.
Anmälarna har hemställt  att  utskottet  prövar dels
lämpligheten   av  att  en  försvarsminister  mottar
sådana gåvor som  de  som överlämnats till dåvarande
försvarsministern  Anders  Björck,  dels  om  Anders
Björck agerat på ett  korrekt  sätt  då han förvarat
dessa gåvor i bostaden samt dels om det  är  rimligt
att    landets    försvarsminister    innehar    ett
försvarsmakten tillhörande vapen i sin bostad.
Utredningen i ärendet
I  promemorior  inhämtade  från Statsrådsberedningen
och  Försvarsdepartementet  har   följande  underlag
lämnats, bilagorna A 6.7 och  A 6.9.
Riksåklagarens    beslut    att    inte   inleda
förundersökning med anledning av anmälan  mot Anders
Björck finns i bilaga A 6.10.
Anders  Björck  har yttrat sig över anmälningarna,
bilaga A 6.11, samt  lämnat  in  ett värderingsintyg
avseende de mottagna gåvorna, bilaga A 6.12.
Av  promemorian  från Försvarsdepartementet  framgår
att Anders Björck under sin tid som försvarsminister
mottog  följande tre  officiella  gåvor  i  form  av
vapen:   en    Glockpistol   av   den   österrikiske
försvarsministern  i  februari 1992, ett Mausergevär
m/98 av den tyske försvarsministern  i  augusti 1992
och   en   ordonnansrevolver   av   den  schweiziske
försvarsministern  i oktober 1993. Varje  vapen  var
försett med en inskription med Anders Björcks namn.
Vidare  framgår  av  utredningen   att  de  första
Glockpistolerna  som anskaffades till försvarsmakten
beställdes  i  april  1989.  Chefen  för  flygvapnet
beslutade år 1991  att anskaffa 1 200 stycken Pistol
88B,  även  kallad  Glock   19.   Chefen  för  armén
beslutade år 1993 att anskaffa 1 725  stycken Pistol
88,  av  tillverkaren  kallad  Glock  17. Pistolerna
anskaffades  under  februari  och  mars  1993  genom
Försvarets    materielverks    (FMV)    försorg.   I
Försvarsdepartementets  promemoria  understryks  att
pistolanskaffningen    inte    har    varit    något
regeringsärende  vare  sig  under Anders Björcks tid
som försvarsminister eller då  hans  företrädare och
efterträdare var försvarsministrar.
Statsrådsberedningen har i sin promemoria  anfört  i
huvudsak följande.
Gränsen  mellan  godtagbara och otillbörliga gåvor
bestäms av de allmänna  domstolarna  vid tillämpning
av brottsbalkens bestämmelser om mutbrott.
I  sin promemoria Intressekonflikter för  statsråd
(november  1993) redovisade regeringens etikkommitté
synpunkter  på  frågan  om  vilka  gåvor  och  andra
förmåner som  är otillbörliga. Kommitténs slutsatser
var  bl.a. att bedömningen  är  starkt  beroende  av
förmånens  värde  men  att  någon bestämd värdegräns
inte   kan   anges.   Kommittén  ansåg   också   att
Regeringskansliets nedan  nämnda rekommendationer på
området var ändamålsenliga.
Regeringskansliets  förvaltningskontor  har  i  en
skrift från mars 1991, Gåvor och förmåner, som ingår
i den information för politiker som ställts samman i
Regeringskansliet, gett  vissa  rekommendationer för
mottagande och förvaring av gåvor. Där sägs att jul-
och   nyårsgåvor   samt  födelsedagspresenter   inom
måttliga gränser är  godtagbara.  En tumregel är att
räkna med en värdegräns vid några hundra  kronor. Är
gåvan  värd  mer,  skall  den  tilltänkte mottagaren
avböja  gåvan.  Ett  alternativ  som   är   vanligt,
särskilt i fråga om mera värdefulla gåvor från andra
stater,   är   att   överlämna   gåvan  till  staten
(myndigheten          Regeringskansliet).         Av
förvaltningskontorets skrift framgår vidare att även
reklamartiklar räknas som gåvor och att gåvor i form
av vin och sprit alltid  är  särskilt känsliga.  Där
sägs också att den enskilde själv  har det juridiska
ansvaret  men att man alltid skall samråda  med  sin
närmaste chef,  expeditionschefen  eller motsvarande
om man känner sig osäker.
Föreskrifter om skyldighet för myndigheten att föra
in statlig egendom i en inventarieförteckning  finns
i    Riksrevisionsverkets   (RRV)   föreskrifter   i
anslutning  till  20  §  bokföringsförordningen (SFS
1979:1212,  RRV:s föreskrifter  1997-01-16).  Enligt
dessa föreskrifter  föreligger  en  sådan skyldighet
endast för föremål vars anskaffningsvärde överstiger
5 000-10 000 kr eller som är stöldbegärliga.  Sådana
gåvor förekommer sällan och någon formell skyldighet
för   Regeringskansliet   att  ta  upp  gåvor  i  en
inventarieförteckning föreligger  därför  som  regel
inte.
Mot bakgrund av bl.a. Etikkommitténs synpunkter har
man   inom   regeringen   övervägt  om  en  generell
skyldighet att registrera alla  gåvor  till statsråd
borde  införas.  Med  tanke  på  att  den tillämpade
värdegränsen  för  tillåtna gåvor är så låg,  ansågs
det inte motiverat att införa en allmän registrering
med de administrativa  bestyr  som  en sådan ordning
skulle innebära. Den registrering av  gåvor  som  nu
sker,   huvudsakligen   av   protokollära   skäl,  i
Utrikesdepartementet fortsätter emellertid. Detsamma
gäller  de  anteckningar som sedan någon tid förs  i
Försvarsdepartementet   över  gåvor  som  statsrådet
tagit emot.
I  promemorian  Intressekonflikter   för   statsråd,
vartill Statsrådsberedningen hänvisar, anförs  bl.a.
följande   vad   gäller   förmåner   från  utländska
myndigheter.

I  det  internationella  umgänget mellan  regeringar
eller regeringsledamöter i  olika  länder  torde det
vara kutym åtminstone i vissa sammanhang, att  gåvor
förekommer  och att gästfrihet åtnjutes i anslutning
till   överläggningar   i   politiska   frågor.   Av
protokollära  skäl  torde  det  i  regel varken vara
möjligt eller önskvärt att sådana förmåner  avböjes.
Förmånerna torde vanligen inte heller kunna hänföras
till  kategorin  "otillbörlig belöning" i den mening
som avses i ovannämnda  bestämmelser i brottsbalken.
Ett  skäl  härtill  är, att  givaren  i  dessa  fall
regelmässigt  inte kan  antas  ha  något  syfte  att
otillbörligt    påverka    mottagaren    i    dennes
tjänsteutövning. Förmånerna synes i stället vara att
betrakta som ett uttryck av aktning för den regering
och det land mottagaren  representerar. När fråga är
om gåvor, är ett annat skäl,  att  gåvorna - om inte
särskilda omständigheter talar häremot  -  får anses
vara  givna  inte  till mottagaren personligen  utan
till den myndighet denne företräder.
Statsråd, som mottar  gåva  av  nu åsyftad art, bör
överlämna  gåvan till vederbörande  departement.  På
sätt  som framhålls  i  den  inledningsvis  omnämnda
skriften  från regeringskansliets förvaltningskontor
(utesluten   här).   skall   gåvan   föras   upp  på
departementets inventarieförteckning och placeras  i
ett  allmänt utrymme i departementet. Gåvor av detta
slag -  som  ofta torde utgöras av prydnadsföremål -
bör också kunna  överlämnas  för  förvaring  i annat
departement   eller   i  statlig  myndighet  utanför
regeringskansliet.
Anders Björck har bl.a.  anfört  följande.  De gåvor
han mottagit har överlämnats i samband med utländska
besök. Gåvorna är försedda med inskription med  hans
namn  och  uppenbarligen avsedda av givaren att vara
en  gåva till  honom  personligen.  När  det  gäller
frågan   om  vad  som  gäller  för  statsråds  m.fl.
mottagande av gåvor är det en uråldrig sed att, inte
minst vid  internationella  kontakter,  gåvor ibland
utväxlas.   Ofta   handlar   det  om  något  som  är
förknippat med givaren och hans  land.  Att  en gåva
har  en  militär karaktär är sålunda inte förvånande
vad gäller  utbyte  mellan  personer  med anknytning
till  försvaret.  När  Anders Björck tillträdde  som
statsråd hösten 1991 hade han tagit upp denna typ av
frågor med dåvarande expeditionschefen.  Björck hade
understrukit för denne, liksom för hans efterträdare
och  andra  medarbetare,  vikten  av att regler  och
praxis upprätthölls och att, om tveksamhet  uppstod,
Björck uppmärksammades på detta.
Anders   Björck  hade  särskilt  frågat  om  hans
företrädare   hade    fört    något   register   vid
Försvarsdepartementet för inkommande gåvor. Beskedet
var att något sådant inte fanns.  Inte  heller fanns
det     några     speciella    regler    för    just
Försvarsdepartementet.  Anders  Björck  anser sig ha
följt den ordning som fanns i Försvarsdepartementet.
När de aktuella gåvorna överlämnades sökte  han  med
hjälp av departementets tjänstemän licens för vapnen
för   att   uppfylla   de   regler  som  gäller  för
vapeninnehav.  Han betalade själv  licenskostnaderna
eftersom det var gåvor till honom personligen.
Av det av Anders  Björck  ingivna värderingsintyget,
utfärdat av FMV den 14 maj 1997, framgår följande:
Det tyska Mausergeväret, m/98,  motsvaras  av  det
svenska  geväret  m/96. Priset till försvarsanställd
är 250 kr plus moms.  Priset till grossist i samband
med utgallring är ca 150 kr.
Den  schweiziska armérevolvern  motsvaras  av  den
svenska   pistolen  m/07.  Priset  till  grossist  i
samband med utgallring är 109 kr.
Priset vid  anskaffningen år 1993 av 1 500 pistoler
88, (Glock 17), var ca 2 300 kr per styck.
Utskottets bedömning
Under sin tid  som  försvarsminister  mottog  Anders
Björck tre officiella gåvor i form av vapen från den
österrikiske,     tyske    respektive    schweiziske
försvarsministern.  Det  är enligt utskottets mening
uppenbart  att  Anders  Björck  mottog  de  aktuella
vapnen i sin egenskap av  försvarsminister  och inte
som  privatperson,  oaktat  vapnen var försedda  med
inskriptioner med Anders Björcks  namn.  Det  är  av
utredningen   vidare  klarlagt  att  försvarsmaktens
inköp  av  s.k.  Glockpistoler   inte   varit  något
regeringsärende  vare  sig under Anders Björcks  tid
som försvarsminister eller då hans företrädare eller
efterträdare var försvarsministrar.
Vid den tid då Anders Björck  tog  emot  pistolerna
var regelverket beträffande statsråds mottagande  av
gåvor   ofullständigt.    Etikkommitténs  promemoria
Intressekonflikter  för  statsråd,   i   vilken  det
rekommenderas  att  statsråd  som  mottar  gåvor   i
umgänget  med  regeringsledamöter  från andra länder
överlämnar   gåvan  till  vederbörande  departement,
utfärdades först  i november 1993, således efter det
att Anders Björck tagit emot pistolerna.
I  Regeringskansliets   skrift   från   mars  1991
rekommenderas att den som känner sig osäker  om  vad
som  gäller  i  samband  med  gåvor samråder med sin
närmaste  chef, expeditionschef  eller  motsvarande.
Anders Björck har i ärendet uppgivit att han tog upp
denna typ av  frågor  med sin expeditionschef då han
tillträdde som statsråd  och  att  han  anser sig ha
följt     den     ordning    som    då    fanns    i
Försvarsdepartementet.
Utskottet vill mot  den  nu angivna bakgrunden inte
rikta någon kritik mot Anders  Björck  för  att  han
inte   överlämnade   de   aktuella  pistolerna  till
departementet, men vill understryka  vikten  av  att
Etikkommitténs rekommendationer om vad som bör gälla
i fall som det nu aktuella i fortsättningen iakttas.
Granskningen föranleder inget vidare uttalande från
utskottets sida.
7 Det svenska biståndet till kampen
mot apartheid
Ärendet
I en granskningsanmälan, bilaga A 7.1, hemställs att
utskottet utreder vissa frågeställningar beträffande
det svenska biståndet till kampen mot apartheid samt
om     förfarandet     på     något    sätt    varit
inkonstitutionellt. Av anmälan  framgår  att Sverige
enligt uppgifter i pressen skall ha givit ett bidrag
till  kampen mot apartheid på 2 650 000 000  kr  och
att allmänheten  enligt  utrikesministern  inte fått
kännedom  om  omfattningen av det svenska biståndet.
Enligt andra uppgifter   som  anmälaren  anför skall
delar av detta bistånd inte ha hamnat där de svenska
intressenterna  avsåg utan tvärtom hos tillskyndarna
av  apartheidsystemet.  Med  anledning  det  anförda
ställs ett antal frågor om biståndets omfattning och
förekomsten av ev. hemliga fonder m.m.
Med  anledning  av  anmälan  har utskottet inhämtat
promemorior  från  Statsrådsberedningen,  upprättade
inom Utrikesdepartementet, daterade den 11 mars 1997
(kompletterad den 10  april  1997),  den  27 januari
1998   och   den  26  februari  1998.  Promemoriorna
biläggs, bilagorna A 7.2- A 7.5.
TT:s rapportering m.m.
Av bilagda TT-telegram daterade den 17 oktober 1996,
bilaga  A 7.6,  framgår  bl.a.  att  Sverige  enligt
utrikesminister Lena Hjelm-Wallén satsat motsvarande
400 miljoner  dollar  -  ca  2,65 miljarder kronor -
för   att   hjälpa   till   att  störta   det   vita
minoritetsstyret  i Sydafrika.  Det  var  enligt  TT
Afrikanska   nationalkongressen,    ANC,   som   var
mottagare av stödet. På den tiden stödet utbetalades
var det enligt utrikesministern hemligt till vem och
via vilka kanaler pengarna gick.
Konstitutionella aspekter m.m.
I  granskningsanmälan  har frågan ställts  på  vilka
konstitutionella   grunder   regeringen   agerat   i
ifrågavarande fall.  Härutöver har frågor ställts om
hur  biståndet  kanaliserats,  vilken  kontroll  som
utövats över ev. hemliga fonder och på vilka grunder
dessa inrättats samt hur kontrollen har skett av att
biståndet verkligen nått adressaten.
Som  framgår  av  den   fortsatta  framställningen
inskränker   sig   frågan  om  de   konstitutionella
grunderna för den här  aktuella  verksamheten i mera
strikt   mening   till   grunden   för   regeringens
tillsättande av ett beredningsorgan med uppgift  att
lämna    förslag    beträffande   användningen   och
fördelningen   av   medel    som    anvisats    över
statsbudgeten  till  humanitärt  bistånd  i  form av
studiestöd till afrikansk flyktingungdom.
Frågorna   i  anmälan  som  avser  hur  biståndet
kanaliserades och  kontrollen  av  att biståndet kom
dem till del som det var avsett för synes beröra den
verkställande    myndigheten    SIDA.   Dessa    och
näraliggande   frågor   har   således   inte   någon
omedelbart konstitutionell karaktär. De får  närmast
anses   utgöra   grunden   för  en  kartläggning  av
verkställigheten  av  den  verksamhet   som  ytterst
vilade    på    riksdagens    årliga    beslut    om
biståndspolitiken.
Det humanitära biståndets folkrättsliga grund
I  statsutskottets utlåtande nr 82 år 1969  uttalade
utskottet   att  utformningen  av  svenskt  statligt
bistånd inte kunde tillåtas komma i konflikt med den
folkrättsliga  regeln  att  ingen  stat har rätt att
ingripa  i  en annan stats inre angelägenheter.  Vad
avsåg  befrielserörelser   i   Afrika  torde  enligt
utskottet  humanitärt  bistånd  och  utbildningsstöd
inte  behöva  komma  i  konflikt  med   den   nämnda
folkrättsliga  regeln i de fall då FN entydigt tagit
ställning mot förtryck  av  folk  som  eftersträvade
nationell  frihet.  Detta  kunde  anses vara  fallet
beträffande  bl.a.  Sydvästafrika. Vad  avsåg  hjälp
till apartheidpolitikens  offer  kunde  sådan  hjälp
motiveras  bl.a. med FN:s uttryckliga fördömande  av
den sydafrikanska apartheidpolitiken.
Utrikesutskottet  anslöt  sig i sitt utlåtande nr 9
år 1970 till dessa principer.
Riksdagsbehandlingen av frågor om humanitärt bistånd
m.m.
Utvecklingen av det humanitära  biståndet till södra
Afrika   redovisas   här,   som   den   framgår   av
riksdagstrycket,  i  ungefärliga  femårsintervaller,
1964, 1970, 1975 etc.
Av statsverkspropositionen år 1964  (prop.  1964:1,
bilaga  5) framgår under rubriken Humanitärt bistånd
att politiskt flyktingskap för ett ökande antal unga
afrikaner skapades av apartheidpolitiken i Sydafrika
och Sydvästafrika.  Behovet  av stipendier för dessa
flyktingars  uppehälle och utbildning  i  asylländer
närmast inom det  fria  Afrika  växte  med varje år.
Tills  vidare  beräknades  ett  belopp  på 1  miljon
kronor för stipendieändamål för budgetåret 1964/65.
I 1970 års statsverksproposition fanns ingen  text
som  särskilt  behandlade  humanitärt  bistånd. I en
översikt     över     det     allmänna    biståndets
länderfördelning redovisades under övriga länder att
den beräknade medelsförbrukningen  för  södra Afrika
uppgick till 4 350 000 kr och att SIDA:s beräkningar
avseende budgetåret 1970/71 uppgick till  9 miljoner
kronor.
I 1975 års budgetproposition (prop. 1975:1,  bilaga
5) redovisades bl.a. att SWAPO under det innevarande
budgetåret  erhållit  svenskt stöd för insatser inom
utbildning, hälsovård och  jordbruk  med  600 000 kr
och   att  ANC  erhållit  kläder  och  andra  civila
förnödenheter  för  medlemmar i Tanzania och Zambia.
För  bistånd  till afrikanska  flyktingar  samt  för
bidrag till försvar  av  politiska  fångar och deras
familjer beräknades under det innevarande budgetåret
ca  8 miljoner kronor. Utrikesutskottet  uttalade  i
sitt   betänkande  med  anledning  av  propositionen
(1975:UU4)  att  i  enlighet  med  ett  önskemål som
uttalats     av     1974     års     riksdag    hade
Flyktingberedningen,    som    var   den   dåvarande
benämningen  på beredningen för humanitärt  bistånd,
fått ett parlamentariskt inslag.
I 1980/81 års budgetproposition (prop. 1981/81:100,
bilaga  6)  redovisades  bl.a.  att  det  under  det
innevarande budgetåret  utgick  33  miljoner  kronor
till  SWAPO  och  20  miljoner  kronor  till  ANC. I
propositionen  framhölls  att  båda organisationerna
hade  god  administrativ  kapacitet   och  att  SIDA
medverkade   vid   deras   inköp  av  materiel   och
livsmedel.  Svenska enskilda  organisationer  mottog
också bidrag från SIDA för personalbistånd och hjälp
till flyktinglägren.  I  propositionen föreslogs ett
anslag på 120 miljoner kronor  till  flyktingar  och
befrielserörelser  m.m. i södra Afrika. Utöver detta
förutsåg regeringen  att  medel ur katastrofreserven
kunde komma att utnyttjas för  humanitära  insatser.
Med  hänvisning  till att Zimbabwe från nästkommande
budgetår skulle få  en  egen  landram fann utskottet
(1980/81:UU20)  inte  skäl  att föreslå  ett  större
anslag än regeringen, enligt  vilken anslaget skulle
vara detsamma som föregående år.
I 1985/86 års budgetproposition  (prop. 1985/86:100
bilaga 5) framhölls bl.a. att biståndssamarbetet med
södra  Afrika skedde i huvudsak i samma  former  som
samarbetet  med  programländerna  och  att  det  med
hänsyn  till  utvecklingen  i  Sydafrika och Namibia
borde bedrivas med betydande flexibilitet.  I ökande
omfattning   borde   stöd   lämnas   till  humanitär
verksamhet  i  båda  länderna,  företrädesvis  genom
svenska enskilda organisationer. Regeringen fann att
utvecklingen i Sydafrika och Namibia  väl motiverade
en  höjning  av  anslaget med 20 miljoner  till  200
miljoner kronor. Utskottet  bedömde att den aktuella
ökningstakten i biståndet var rimlig (1985/86:UU15).
I budgetpropositionen 1990/91  (prop.  1990/91:100
bilaga  5)  hade  stöd  till insatser för att främja
demokrati och mänskliga rättigheter  och  humanitärt
bistånd  förts  samman  till  ett anslag, Demokrati,
mänskliga   rättigheter   och  humanitärt   bistånd.
Anslaget avsågs användas för  såväl Afrika som Asien
och  Latinamerika. Utskottet välkomnade  regeringens
åtgärder    och    hade    inga   invändningar   mot
propositionens  förslag om att  anslå  550  miljoner
kronor för det nämnda ändamålet (1990/91:UU15).
Från och med budgetåret  1990/91  upphörde  som  en
följd  av  Namibias  självständighet  det humanitära
biståndet till SWAPO. Samarbetet gavs i  stället  en
inriktning   mot   långsiktigt  stöd  till  Namibias
utveckling.   När  den   sydafrikanska   regeringens
bannlysning  av  ANC  hävdes  i  februari  1990  och
flyktingar  började   återflytta   till   Sydafrika,
ändrade    biståndet    karaktär.   Biståndet   till
flyktingar avslutades allteftersom  dessa återvände.
Större delen av det svenska biståndet användes under
de     närmaste     åren    därefter    för    ANC:s
organisationsuppbyggnad     och     deltagande     i
förhandlingsprocessen.    För   budgetåret   1992/93
uppgick biståndet till Sydafrika  till  275 miljoner
kronor, varav stödet till ANC omfattade 110 miljoner
kronor.   För  budgetåret  1993/94  var  motsvarande
siffror 240  resp.  95  miljoner kronor. För 1994/95
anvisades för Sydafrika 220  miljoner kronor och för
det  18 månader långa budgetåret  1995/96  anvisades
345 miljoner kronor.
Beredningens verksamhet, sammansättning m.m.
Beredningen, som inledningsvis benämndes Beredningen
för  studiestöd   till   afrikansk   flyktingungdom,
förordnades  enligt regeringsbeslut den  13  augusti
1964. Beslutet  grundades  på  riksdagens beslut med
anledning av statsutskottets utlåtande  35/1964  och
ett  förslag  från  UD  om att inrätta en rådgivande
kommitté  med  uppgift  att   lämna   förslag   till
regeringen  angående  disponeringen  av  medel under
statsbudgetens  tredje  huvudtitel  till  humanitärt
bistånd   i   form   av  studiestöd  till  afrikansk
flyktingungdom.   Beredningen    fick   även   lämna
synpunkter  och  förslag  rörande  fortsatt  svenskt
bistånd   på  det  aktuella  området  och   lämpliga
åtgärder i  syfte att främja en internationalisering
av studiestödet  till  sådan  afrikansk  ungdom  som
befann  sig  i landsflykt eller i hemlandet utsattes
för diskriminering  i utbildningsmässigt och socialt
hänseende.  Beredningen   skulle   bestå  av  en  av
regeringen utsedd ordförande och sex ledamöter jämte
personliga suppleanter.
I  ett  regeringsbeslut den 27 juni 1969  ändrades
benämningen  av  beredningen  till  Beredningen  för
studiestöd  och  humanitärt  bistånd till afrikanska
flyktingar och nationella befrielserörelser.
Enligt  regeringsbeslut  den  6   juli   1978  var
beredningens  huvuduppgift  att  lämna  förslag   om
användning  av  biståndsmedel för främst flyktingar,
befrielserörelser  och  apartheidpolitikens  offer i
södra   Afrika   samt   för   humanitärt  bistånd  i
Latinamerika   och   andra   områden   där   svenska
humanitära biståndsinsatser ansågs påkallade.
Utrikesutskottet uttalade i sitt  utlåtande nr 9 år
1970   att   Beredningen   för  humanitärt   bistånd
fungerade på ett tillfredsställande sätt.
Utrikesutskottet tillkännagav  i  sitt  betänkande
1974    om    internationellt   utvecklingssamarbete
(1974:UU3 s. 47) att regeringen borde vidta åtgärder
för att beredningen, som vid det aktuella tillfället
benämndes   Flyktingberedningen,    borde   få   ett
parlamentariskt inslag. Beredningen fick  ett sådant
inslag  enligt  regeringsbeslut  den  31  maj  1974.
Beredningen  utökades  också med två ledamöter jämte
personliga suppleanter.
Vid samma tillfälle förordnades riksdagsledamöterna
Gösta Andersson (c) och  Berit  Frändfors  (s)  till
ledamöter i beredningen. Gösta Andersson satt med  i
beredningen  perioden 1974-1980. Berit Frändfors var
ledamot fram till 1978. 1981-1991 var Axel Andersson
(s)   ledamot  och   perioden   1989-1993   Birgitta
Hambraeus  (c).  Ytterligare  en riksdagsledamot (s)
satt  med  i  beredningen,  nämligen  Anneli  Hultén
(1992-1993). Företrädare för  borgerliga partier har
förutom  Birgitta  Hambraeus  varit  Lennart  Rohdin
(1986-1988), riksdagsledamot (fp)  från  1993, Göran
Lennmarker  (1988-1991),  riksdagsledamot  (m)  från
1991,  och  Maria  Leissner  (1992-1993),  sedermera
Folkpartiledare 1995-1997.
Härutöver  har det funnits inslag av personer  med
annan politisk  anknytning  än  till  riksdagen. Som
exempel kan nämnas att biståndsexperten  Bengt Säve-
Söderberg,      utredningssekreterare      i     den
socialdemokratiska   riksdagsgruppens  kansli,   var
ledamot  av  beredningen  1977-1979.  Centerpartiets
pressekreterare/informationschef Rolf Örjes satt med
i beredningen  perioden  1978-1988.  Åren  1979-1993
ingick   Margareta   Grape-Lantz,   sekreterare  och
sedermera      kanslichef     i     Arbetarrörelsens
Internationella   Centrum   (AIC),   i  beredningen.
Perioden    1979-1991    satt    Socialdemokraternas
internationelle sekreterare med.
Bland organisationsrepresentanter som funnits med i
beredningen under längre eller kortare  perioder kan
nämnas  LO:s  och  TCO:s internationella sekreterare
samt  Svenska  Röda  korsets  och  Svenska  Amnestys
generalsekreterare  och   representanter  för  olika
religiösa organisationer. SIDA:s generaldirektör har
hela tiden fungerat som ordförande.
En genomgång av ett urval  protokoll  som förts vid
beredningens sammanträden under tiden 1966-1977  och
som  ställts  till förfogande av Sida ger vid handen
att protokollen  är  rena  beslutsprotokoll, dvs. de
innehåller   inga  referat  av  diskussioner   eller
överväganden.   I   protokollen   har  dokumenterats
beredningens beslut i form av rekommendationer  till
SIDA,    uttalanden   och   övriga   beslut.   Bland
beslutsärendena har funnits ansökningar om stöd till
olika organisationer  och institutioner som bedrivit
verksamhet med inriktning  på afrikanska flyktingar.
Bland dessa organisationer har funnits International
Defence  and  Aid Fund for Southern  Africa  (IDAF),
World University  Service  (WUS)  och  International
University Exchange (IUEF). I protokollet har därvid
dokumenterats      ev.     ansökan,     beredningens
rekommendation samt  storleken  på  aktuella  medel.
Inga  namn på enskilda personer har dokumenterats  i
dessa sammanhang.  Av  protokollen framgår också att
beredningen rekommenderat att humanitärt stöd skulle
utgå  till afrikanska nationella  befrielserörelser,
bl.a. SWAPO  och ANC. Enligt muntliga uppgifter från
UD  har  sekretessbelagda   föredragningspromemorior
legat till grund för beredningens beslut.
I     urvalet    av    dokument    ingår     en
föredragningspromemoria med den interna beteckningen
"förtrolig",   i   vilken   en   ansökan  från  IDAF
behandlas,  och  ett protokoll med samma  beteckning
som den nämnda promemorian.
UD:s promemorior från 1997
Inriktning och kanalisering av biståndet
Enligt de första promemoriorna  från UD (1997-03-11,
1997-04-10)  har det svenska biståndet  till  kampen
mot  apartheid  pågått  under  tiden  1962-1993  och
uppgått  till  sammanlagt  ca  2,5 miljarder kronor.
Cirka en tredjedel, dvs. drygt 800  miljoner kronor,
har  utgjort  direkt stöd till ANC. Detta  stöd  har
utgått under perioden  1974-1994.  Ca  750  miljoner
kronor    har    betalats    ut   till   SWAPO   och
befrielsekampen för ett självständigt  Namibia under
tiden 1970-1990.
Som  framgår av UD:s första promemoria var  stödet
till kampen  mot apartheid huvudsakligen inriktat på
rättshjälp  till  politiska  fångar,  utbildning  av
sydafrikanska  studenter  samt  humanitärt stöd till
ANC.
Stödet  till rättshjälp kanaliserades  i  huvudsak
genom  den  internationella   fonden   International
Defence  and  Aid  Fund for Southern Africa  (IDAF),
medan utbildningsstödet  förmedlades framför allt av
World  University  Service (WUS)  och  International
University     Exchange     (IUEF)     samt     FN:s
stipendieprogram  för  södra  Afrika  (UNETPSA). Det
särskilda   stödet  till  ANC  gick  till  humanitär
verksamhet, inledningsvis till ANC-medlemmar i exil,
senare till sådan verksamhet i Sydafrika.
Ett betydande  svenskt  stöd,  som  delvis byggt på
statliga   medel,   har   också   kanaliserats   via
folkrörelser   och  andra  enskilda  organisationer,
därav ett flertal kyrkliga organisationer.
Biståndets handläggning
Enligt UD:s första promemoria har det svenska stödet
till  kampen  mot  apartheid  i  likhet  med  övrigt
bistånd handlagts inom ramen för budgetprocessen och
i enlighet med  gällande  regler samt på grundval av
beslut i riksdagen. Beslut  om  enskilda projekt och
mottagare bereddes inom den av regeringen  tillsatta
Beredningen  för  studiestöd  och humanitärt bistånd
till    afrikanska    flyktingar   och    nationella
befrielserörelser  (i dagligt  tal  Beredningen  för
humanitärt bistånd alternativt Flyktingberedningen).
Beredningen tillsattes  1964  och  verkade fram till
1993/94.
Kontroll av biståndet
Vad  gäller kontrollen att biståndet  nådde  avsedda
adressater  framhålls i UD:s promemoria att undantag
gjordes  för det  stöd  som  förmedlades  via  IDAF.
Organisationen   förbjöds   i   Sydafrika  1966  och
tvingades   som   en  följd  av  detta  att   arbeta
underjordiskt.   Däremot    kontrollerades    IDAF:s
räkenskaper  av  SIDA:s  interna  revision, och SIDA
hade  full  insyn  i  den revision som  utfördes  av
revisionsbyrån  Price  Waterhouse   på  IDAF:s  eget
uppdrag.
Av promemorian framgår också att IDAF  till Sverige
årligen lämnade listor över de rättegångar  i  vilka
advokater  finansierade  av IDAF medverkat. Tackbrev
från  tusentals personer som  fått  hjälp  via  IDAF
finns också bevarade.
Enligt  promemorian  avbröts stödet till IUEF 1979,
varefter större delen av  det  svenska  stödet  till
stipendier   för   svarta   sydafrikanska  studenter
flyttades     över     till     WUS     och    andra
stipendieorganisationer.
Kontrollen  av  stödet  till  ANC  åvilade  enligt
promemorian främst ambassaderna och biståndskontoren
i  respektive  länder.  Legationen i Pretoria följde
också  noga  det  stöd som förmedlades  via  svenska
enskilda  organisationer   till  olika  mottagare  i
Sydafrika.
Redovisning av beredningens verksamhet
Enligt    UD:s   promemoria   har   ordföranden    i
beredningen, tillika SIDA:s generaldirektör, årligen
redogjort för  biståndet  till  kampen mot apartheid
för    berört   utskott   i   riksdagen,   dåvarande
statsutskottets   tredje   avdelning  och  sedermera
utrikesutskottet.
Någon dokumentation av dessa  redogörelser har inte
påträffats  vare  sig  i  Sidas  arkiv   eller   vid
utrikesutskottets  kansli.  Beredningens  ordförande
under    perioden    1964-1979,   SIDA:s   dåvarande
generaldirektör Ernst  Michanek,  har vid samtal med
konstitutionsutskottets  kansli  uppgivit   att  det
genomgående inte förekom några handlingar vid  dessa
föredragningar, utan dessa var enbart muntliga.
UD:s senare promemorior
Utskottet  frågade på vilka grunder organisationerna
ANC och SWAPO  valdes  som  mottagare av stödet till
kampen   mot   apartheid   och   om   också    andra
organisationer    övervägdes   som   hade  kamp  mot
apartheid  på  sitt program. Enligt UD:s  promemoria
från januari 1998  var  det  endast en mindre del av
biståndet  som  kanaliserades  till  ANC  respektive
SWAPO.  Större  delen kanaliserades  via  ett  antal
svenska  och  internationella   organisationer.  ANC
utgjorde  den  främsta  samlande  icke   rasbaserade
motståndsorganisationen  och  var därtill erkänd  av
den afrikanska enhetsorganisationen  OAU.  Stöd till
den  andra  av OAU erkända politiska organisationer,
PAC (Pan Africanist  Congress), övervägdes vid flera
tillfällen,  men bl.a.  på  grund  av  att  rörelsen
drabbades av inre  splittring  och att den byggde på
rasbaserade  åsikter  om  hur kampen  mot  apartheid
skulle föras kom direkt stöd  aldrig  att  utgå till
PAC. I ett senare skede av kampen mot apartheid  gav
Sverige  också  stöd till para-plyorganisationen UDF
(United Democratic  Front). Även SWAPO var erkänt av
OAU. Organisationen var därtill den främsta på plats
och hade omhändertagande av flyktingar som en viktig
del av sitt program,  vilket  sammanföll väl med det
svenska   stödets   humanitära   inriktning.    FN:s
generalförsamling   tillerkännde   1973   SWAPO   en
särskild     ställning     som    "den    autentiska
representanten"   för   Namibias    befolkning.    I
promemorian   från   februari   1998  framhålls  att
erkännande  av  OAU  var ett viktigt  kriterium  vid
överväganden   om  svenskt   stöd.   Andra   viktiga
kriterier  var  representativitet  och  icke-rasism.
Grunden till stödet  till UDF var att organisationen
utgjorde   en  bred  sammanslutning   av   kyrkliga,
fackliga och  civila  organisationer i Sydafrika och
förespråkade icke-rasism.  UDF  var  genom sin bredd
representativ för apartheidmotståndet i Sydafrika. I
Sverige fanns det ett brett parlamentariskt stöd för
biståndet till ANC och UDF. Inkatha var en på etnisk
tillhörighet baserad rörelse som inte  var erkänd av
OAU.  Den  föreföll  under 1980-talet alltmer  verka
inom ramen för apartheidsystemet. Under den tid stöd
utgick till UDF var det  enligt  promemorian ingen i
Sverige som förespråkade stöd till Inkatha.
När  det  gäller  valet  av  formen  kommitté  vid
tillskapandet   av   beredningsorganet  framgår   av
promemorian   från   februari   1998   att   det   i
regeringsbeslutet den  13 augusti 1964 talades om en
rådgivande  kommitté.  Beslutet  kan  hänföras  till
statsverkspropositionen  1964  bilaga  5,  av vilken
framgår  att  regeringen  ansåg att det förelåg  ett
behov  av  dels  hjälp  till  det   växande  antalet
flyktingar i södra Afrika, dels utredning av hur ett
sådant  stöd bäst skulle  utformas. De  rutiner  som
införts  för   det   övriga   humanitärt   inriktade
biståndet inklusive stipendieverksamhet kunde endast
i  mycket  begränsad utsträckning komma i fråga  för
den komplexa flyktingsituationen i södra Afrika.
En  intern  utredning  vid  UD  föreslog  att  ett
rådgivande organ  skulle  tillsättas,  i  vilket ett
antal  personer  med förankring inom internationellt
verksamma       svenska       folkrörelser       och
ungdomsorganisationer samt personer med god kännedom
om  flykting- och  utbildningsproblem  skulle  ingå.
Efter   hand   blev  det  nödvändigt  att  säkra  en
parlamentarisk insyn  i  beredningens arbete, vilket
förverkligades genom regeringsbeslut i maj 1974.
Huvuddelen av det material  som är direkt relaterat
till beredningens arbete finns  i Sidas arkiv. Annat
material rörande de politiska aspekterna  av  kampen
mot  apartheid  finns  i UD:s arkiv.  Ingen gallring
har skett av det nämnda  materialet.  Huvuddelen  av
materialet   omfattas   inte  längre  av  sekretess.
Sedvanlig  prövning görs av  respektive  arkivchefer
vid  begäran  om  att  få  ta  del  av  uppgifter  i
materialet.
Sammanfattning
Den konstitutionella  aspekten på detta ärende avser
grunden  och  formen  för   tillsättandet   1964  av
Beredningen    för    studiestöd    till   afrikansk
flyktingungdom.  I  denna  del har utskottet  funnit
följande.
Regeringens    beslut    om    att    tillsätta
beredningsorganet  för den här aktuella verksamheten
grundades på riksdagens  beslut och ett förslag från
UD att inrätta en rådgivande  kommitté  med  uppgift
att   lämna   förslag   till   regeringen   angående
disponeringen  av  medel under statsbudgetens tredje
huvudtitel för det aktuella  ändamålet.  Beredningen
gavs formellt sett kommittéstatus, vilket framgår av
regeringens  beslut den 13 augusti 1964. I  beslutet
angavs  ändamålet   med   beredningen,  vidare  dess
uppgifter,  befogenheter och  sammansättning,  vissa
bestämmelser  om  sammanträden och ersättningar samt
finansieringen  av  verksamheten,   vars   kostnader
skulle  bestridas  av  kommittéanslaget.  I beslutet
ingick  också  förordnande  av ordförande, ledamöter
och  suppleanter.  Vid  senare  tillfällen   fattade
regeringen   beslut   om   en  ändrad  benämning  av
beredningen  och  en  utvidgning   av  verksamhetens
geografiska  omfattning. I särskild ordning  beslöts
1974  att  beredningen   enligt  riksdagens  förslag
skulle ha ett parlamentariskt  inslag.  Skälet  till
detta  var  ökningen  av  antalet  svenska  enskilda
organisationer     som     aktivt    arbetade    för
befrielsekampen.
Beredningen disponerade inte  över några egna medel
och utgjorde inte en kommitté i traditionell mening.
Beredningen fattade inte beslut  om  utbetalning  av
biståndsmedel utan utfärdade endast rekommendationer
till  regeringen  och  NIB,  sedermera SIDA/Sida. De
personer  som  utsågs till ledamöter  i  beredningen
hade  sin  förankring  i  internationellt  verksamma
svenska folkrörelser och ungdomsorganisationer. Även
personer med  god kännedom i övrigt om flykting- och
utbildningsproblem  ingick  i beredningen. Från 1974
fick    beredningen    även    visst    inslag    av
parlamentariker.
Vad  gäller  den folkrättsliga grunden har  i  det
föregående  redovisats   att   statsutskottet   1969
uttalade  bl.a. att hjälpen till apartheidpolitikens
offer   kunde   motiveras   med   FN:s   uttryckliga
fördömande  av den sydafrikanska apartheidpolitiken.
Med  denna  tolkning   skulle  utformningen  av  det
svenska biståndet i denna  del inte komma i konflikt
med den folkrättsliga regeln att ingen stat har rätt
att  ingripa i en annan stats  inre  angelägenheter.
Ett liknande  synsätt  kunde anläggas på stödet till
befrielserörelser i Afrika,  bl.a. Sydvästafrika, då
FN  tagit  ställning  mot  förtryck   av   folk  som
eftersträvade nationell frihet.
När det gäller biståndets handläggning konstaterar
utskottet  att  beredningen  som  regel  arbetat med
sekretessbelagt  underlagsmaterial  och  att  endast
besluten    avseende    pengar    och    destination
protokollerats.  Namnen  på  mottagarna av biståndet
antecknades inte i protokollen. Den högsta graden av
sekretess  torde ha tillämpats  beträffande  ärenden
som gällde enskilda  eller  grupper som befann sig i
Sydafrika  och  till  vilka ekonomiskt  stöd  skulle
utgå. Anledningen till  detta  var,  som  framgår av
UD:s promemoria, att det fanns en uppenbar  risk för
att  de tilltänkta mottagarna skulle drabbas av  den
sydafrikanska   regimens  sanktioner,  om  det  blev
bekant vilka mottagarna  var  och  varifrån  hjälpen
kom.
Beredningens  insatser  slutade  i  princip med de
beslut  som fattades om att rekommendera  regeringen
att besluta  om  en  viss  användning  och  en  viss
fördelning  av  de medel som avsatts i statsbudgeten
för  det  aktuella   ändamålet.   Den  verkställande
handläggningen svarade SIDA för.
Biståndet  kanaliserades  vad avser  rättshjälp  i
huvudsak  genom  IDAF  och utbildningsstödet  främst
genom  WUS  och IUEF samt  FN-organet  UNETPSA.  Det
humanitära stödet  gick  till  ANC  både  i exil och
senare i Sydafrika. Ett betydande stöd kanaliserades
även    via    folkrörelser   och   andra   enskilda
organisationer, därav ett flertal kyrkliga.
Som framgått av  UD:s promemorior har erkännande av
OAU varit ett viktigt  kriterium vid överväganden om
stöd    till    enskilda    organisationer.     Även
representativitet   och   icke-rasism   var  viktiga
grunder.  Av  promemoriorna  framgår mera detaljerat
grunderna  för  valet  av  ANC, SWAPO  och  UDF  som
mottagare   av   stöd,   liksom  grunden   för   att
organisationen Inkatha inte valdes.
Kontrollen  över  hur  medlen   användes   av   de
internationella  organisationerna skedde beträffande
IDAF  i  två  led.  Verksamheten  kontrollerades  på
IDAF:s initiativ av revisionsbyrån Price Waterhouse.
Även SIDA:s interna revisorer  granskade regelbundet
IDAF:s  räkenskaper.  Kontrollen  av  att  beslutade
medel kom de rättmätiga mottagarna  till  del  blev,
som  framgår  av  UD:s promemoria, mera begränsad av
skäl som framgått ovan.  Dock  lämnade  IDAF årligen
listor till Sverige över de rättegångar i  Sydafrika
där advokater arvoderade av IDAF agerat.
Som   nämnts   i   granskningsanmälan  förekommer
uppgifter  om  att biståndet  i  vissa  fall  skulle
hamnat i fel fickor. Dessa uppgifter har samband med
bl.a.    den    sydafrikanska     säkerhetstjänstens
infiltration  av  IUEF  i slutet av 1970-talet,  som
ledde  till organisationens  nedläggning.  Uppgifter
som utskottet  inhämtat tyder på att en sydafrikansk
säkerhetspolis, som intog en framträdande position i
IUEF:s    sydafrikanska    organisation,    lyckades
destinera  medel   i   viss   omfattning   till  den
sydafrikanska                      säkerhetspolisens
utbildningsverksamhet.
En ytterligare fråga som har samband med kontrollen
av den här aktuella biståndsverksamheten  gäller den
parlamentariska kontrollen. Denna utövades  i  flera
led.  Som  nämnts  i det föregående fanns sedan 1974
visst parlamentariskt  inslag  i  beredningsorganet.
Vidare  fanns  utrymme för insyn och  påverkan  från
riksdagens  sida  vid  den  årliga  behandlingen  av
biståndspolitiken        inom        ramen       för
budgetpropositionen, där medel och ändamål  etc. med
det  särskilda  biståndet angavs öppet. I ett tredje
led informerades  särskilt det utskott som hade till
uppgift    att   bereda    biståndsärenden,    först
statsutskottets    tredje   avdelning   och   senare
utrikesutskottet,   av    beredningens   ordförande,
tillika SIDA:s generaldirektör.
Utskottets bedömning
Utskottet finner att regeringen  i  sin hantering av
den  här  aktuella  frågan  synes  ha  uppfyllt   de
formella  krav  som kan ställas från konstitutionell
synpunkt. Granskningen  föranleder  i  övrigt  inget
ytterligare uttalande av utskottet.
8 Regeringens eller enskilda
statsråds hantering av
kronförsvaret 1992
Bakgrund
Frågan   om  regeringens  eller  enskilda  statsråds
hantering   av   kronförsvaret   1992   togs  upp  i
konstitutionsutskottets granskningsbetänkande  våren
1997   (bet.   1996/97:KU25   s.   173   f.).  I  en
granskningsanmälan hade framförts att det kan finnas
anledning att befara att otillbörliga hänsyn  tagits
och  att dessa strider mot principen om medborgarnas
likabehandling.
För en  närmare  beskrivning  av ärendet, dåvarande
regler   om  valutapolitiken  och  händelseförloppet
tiden före  kronfallet  1992,  liksom vissa tidigare
granskningsärenden, hänvisas till nämnda betänkande.
Enligt  utskottets  mening  fanns   skäl  för  att
händelseförloppet  i  samband med försvaret  av  den
svenska  kronan  hösten  1992   blir   föremål   för
undersökning.  Från  konstitutionella utgångspunkter
kunde  flera frågor vara  av  intresse.  Det  gällde
bl.a. regeringens eller enskilda statsråds kontakter
med   oppositionen   och   Riksbanken.   Regeringens
beredskap  för en krissituation som valutakrisen var
också en sådan  frågeställning.  Utskottet  framhöll
att  sådana  frågor  som  rör  Riksbanken  och  dess
kontakter   i   princip  ligger  utanför  utskottets
granskningsområde,   liksom   de  samhällsekonomiska
bevekelsegrunderna   för   att  värna   om   kronans
kursvärde.
Utskottet   ansåg   att  en  granskning   av   de
omständigheter kring kronförsvaret  som  ligger inom
ramen  för  utskottets granskningsuppgift krävde  en
bredare bakgrundsbild,  som  också  innefattar andra
omständigheter,  bl.a. sådana som de exemplifierade.
En  sådan  bild  kunde  bäst  åstadkommas  genom  en
kartläggning och undersökning  av ett särskilt organ
eller särskilt anlitad expertis.  Utskottet var dock
inte berett att ta ställning till i  vilken  form en
undersökning  borde  ske  och efter vilka riktlinjer
den  borde  utföras.  Utskottet  avsåg  att  närmare
överväga dessa frågor och  senare återkomma i frågan
efter kontakter med andra riksdagsorgan.
Härefter  har  på  tjänstemannaplanet   förekommit
kontakter     mellan     utskottets    kansli    och
finansutskottets  respektive  Riksdagens  revisorers
kansli.  Vidare  har   inhämtats  upplysningar  från
docenten   i  statskunskap   Bengt   Sundelius   och
universitetsadjunkten     vid     statsvetenskapliga
institutionen, Stockholms universitet,  Eric  Stern.
Dessa  står  som författare till boken Krishantering
på svenska - teori  och praktik, där valutakrisen år
1992  är  en  av  de  tre   kriser   som  undersöks.
Upplysningar har också inhämtats av doktoranden  vid
statsvetenskapliga    institutionen    vid   Uppsala
universitet, Jan Theorell vars doktorsavhandling rör
krisuppgörelserna  och  den  svenska  kronans  fall.
Denne har informerat om sin  doktorsavhandling,  som
bl.a.  bygger på ett stort antal tidningsartiklar om
kronförsvaret   och   ett  tjugotal  intervjuer  med
partipolitiker.
Från  finansutskottets   kanslis   sida   har  man
understrukit     att    Riksbanken    ligger    inom
finansutskottets     ansvarsområde      och      att
finansutskottet våren 1993 tillstyrkte ansvarsfrihet
för   riksbanksfullmäktige   för   året  1992  (bet.
1992/93:
FiU23).  Finansutskottet  hade  vid  flera  tidigare
tillfällen     behandlat     frågor     som    rörde
valutapolitiken under år 1992 där Riksbanken spelade
en   central   och   avgörande   roll.  Vidare  hade
riksbankschefen     lämnat    finansutskottet     en
redogörelse och sin syn  på valutapolitiken under år
1992.  En  förhållandevis  noggrann   genomgång   av
riksbanksfullmäktiges   mycket   utförliga   hemliga
protokoll gjordes inom finansutskottet.
Från  Riksdagens  revisorers  kanslis sida har man
förklarat att en eventuell undersökning  i  fråga om
valutakrisen   inte   skulle   vara   främmande  för
revisorernas   verksamhet  och  att  ett  sätt   för
revisorerna att bedriva en sådan undersökning skulle
kunna  vara  att  ge   ett  uppdrag  till  utländska
forskare.
Den  11  september  1997 beslutade  regeringen  om
direktiv till en utredning  om  folkstyret i Sverige
(dir.  1997:101).  Kommitténs  arbete   skall  bl.a.
koncentreras till frågorna om internationaliseringen
av ekonomin och ekonomi och demokrati i samspel.  De
finansiella  marknadernas  möjligheter och kraft att
påverka eller t.o.m. motverka  politiska intentioner
skall  granskas.  Som  ett  konkret   exempel  anges
försvaret  av  den  svenska  kronan  i  samband  med
räntekrisen   1992.   Enligt   Demokratiutredningens
arbetsplan utgör den främsta grunden  för kommitténs
arbete  den forskning som utförts och pågår  om  den
svenska demokratins  utveckling.  Kommitténs  arbete
skall enligt direktiven vara slutfört senast den  31
december 1999.
Utskottets överväganden
Utskottet  har i samband med årets granskningsarbete
vidare övervägt  förutsättningarna för utskottet att
bedriva ett  fortsatt  granskningsarbete i frågan om
regeringens eller enskilda  statsråds  hantering  av
kronförsvaret  år  1992. I sådana överväganden måste
enligt utskottets mening  ingå  det förhållandet att
en  granskning av riksbankens agerande  inte  ligger
inom ramen för de granskningsuppgifter som enligt 12
kap.      1      §      regeringsformen      åligger
konstitutionsutskottet  och  inte heller är förenlig
med      riksdagsordningens     bestämmelser      om
uppgiftsfördelningen mellan utskotten. Enligt 4 kap.
5 § riksdagsordningen  är  det  finansutskottet  som
bereder  ärenden  som  rör  Riksbankens  verksamhet.
Finansutskottet  har  också noga informerat  sig  om
valutakrisen    år   1992   och    har    tillstyrkt
ansvarsfrihet för riksbankfullmäktige för den period
då valutakrisen inträffade.
I sammanhanget måste  också beaktas att enligt 10 §
riksbankslagen  (1988:1385)   i   dess  då  gällande
lydelse var det Riksbanken som skulle  bestämma  det
system  som  skulle gälla för att fastställa kronans
värde i förhållande  till  utländska valutor även om
lagen    också    genom    samrådsskyldigheten    om
penningpolitiken  i  42  § gav  finansministern  ett
starkt inflytande.
Frågan  är då om finansministern,  annat  statsråd
eller regeringen  i  sin helhet -  trots Riksbankens
roll  i  sammanhanget -  i  samband  med  kronkrisen
brustit i  skyldigheter  som  åvilat  dem enligt lag
eller  om  det  i  övrigt från rent konstitutionella
utgångspunkter  kan riktas  kritik  mot   regeringen
eller enskilt statsråd.
I granskningsanmälan  har  berörts regeringsformens
princip om likabehandling. En sådan princip uttrycks
i   vissa   av   regeringsformens   program-   eller
målsättningsstadganden  i  1  kap.  regeringsformen.
Bestämmelserna  har  inte  karaktären  av  rättsligt
bindande   föreskrifter  utan  anger  mål  för   den
samhälleliga  verksamheten.  Som  sådana  kan  de få
politisk  betydelse  och  frågan om deras effekt kan
bli föremål för politisk kontroll.
Likabehandlingsprincipen kommer  till  uttryck  i 1
kap.  2  §  regeringsformen  som föreskriver att den
offentliga makten skall utövas  med respekt för alla
människors   lika   värde   och  för  den   enskilda
människans  frihet  och  värdighet.   Vidare  kommer
principen  till uttryck i 1 kap. 9 § regeringsformen
som      stadgar       att       domstolar      samt
förvaltningsmyndigheter   och  andra   som   fullgör
uppgifter  inom den offentliga  förvaltningen  skall
beakta  allas   likhet   inför   lagen  samt  iaktta
saklighet och opartiskhet. Enligt  Petrén-Ragnemalms
grundlagskommentar ger målangivelsen  i  1  kap. 2 §
utrymme  för  vitt skilda tolkningar, bl.a. beroende
på  vem  som  gör  bedömningen  och  värderingar  om
rimlighet   och   rättvisa    i   samhället.   Också
förarbetena ger uttryck för sådana bedömningar.
Tidigare finansministern Anne  Wibble  har  enligt
boken  Stålbadet, som åberopas i granskningsanmälan,
förklarat  försvaret  av  kronan dels med behovet av
förtroende för valutan, dels  med de ekonomiska skäl
som  låg i att svenska storföretag  och  banker hade
stora lån i utländsk valuta sedan staten genom en ny
valutanorm  1989  överlåtit  upplåningen  i utländsk
valuta till svenska företag och privatpersoner. Hade
valutakursen  "brustit  rätt  upp och ned" i augusti
utan några politiska krispaket  hade det enligt Anne
Wibble lett till katastrof.
Enligt utskottets mening utesluter  inte  principen
om  likabehandling  sådana  ställningstaganden  från
rent  samhällsekonomiska  utgångspunkter.  En  annan
fråga  är   om  finansministerns  eller  regeringens
agerande varit  det  mest  lämpliga, särskilt sett i
efterhand när effekterna framstår  klarare. En sådan
bedömning måste enligt utskottets mening  grunda sig
på  ett  omfattande  forskningsarbete med perspektiv
långt  tillbaka  i  tiden   och   analyser   av  vad
kronförsvaret kan ha för betydelse i framtiden.
En    allmän   debatt   och   forskning  rörande
kronförsvaret pågår för närvarande och frågan ligger
också inom ramen för Demokratikommitténs  uppdrag. I
dessa  sammanhang  kan  det  självfallet komma  fram
uppgifter som kan ge utskottet anledning att närmare
granska    förhållanden   som   har   samband    med
kronförsvaret.
9 Övrigt
I en anmälan till utskottet bilaga A 8.1 har begärts
granskning av  om  vissa uttalanden av statsminister
Göran Persson under januari och februari 1997 om nya
resurser till kommunerna står i överensstämmelse med
en riktig tjänsteutövning  av  statsrådet. Utskottet
har beslutat att inte vidare utreda ärendet.
Utskottets anmälan
Resultatet  av  den  i  det  föregående   redovisade
granskningen  av  statsrådens  tjänsteutövning   och
regeringsärendenas handläggning får utskottet härmed
för riksdagen
anmäla.

Stockholm den 12 maj 1998
På konstitutionsutskottets vägnar
Bo Könberg

I  beslutet  har deltagit: Bo Könberg (fp), Kurt Ove
Johansson (s),  Catarina  Rönnung (s), Anders Björck
(m), Axel Andersson (s), Birger  Hagård  (m), Barbro
Hietala  Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c),  Pär-
Axel  Sahlberg   (s),   Jerry  Martinger  (m),  Mats
Berglind (s), Kenneth Kvist  (v),  Frank Lassen (s),
Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Margitta Edgren
(fp) och Nikos Papadopoulos (s).

Vid behandlingen av
avsnitt 5.1 har Nils Fredrik Aurelius  (m)  ersatt
Anders  Björck  (m)  i den   del av granskningen som
avsett   vad  som  ägt  rum   under   mandatperioden
1991-1994 och Bo Könberg (fp) avstått från att delta
i samma del  samt  Jerry  Martinger (m) avstått från
att delta såvitt granskningen avsett vad som ägt rum
under tid efter år 1991,
avsnitten 6.2 och 8 har Nils  Fredrik  Aurelius (m)
ersatt Anders Björck (m) och Bo Könberg (fp) avstått
från att delta,
avsnitten  5-  9  har  Anders  Johnson (fp) ersatt
Margitta Edgren (fp).

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1. Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid
utfrågningen om skolans kommunalisering år
1990 (avsnitt 1.1)
Bo  Könberg (fp), Anders Björck (m),  Birger  Hagård
(m),   Jerry  Martinger  (m),  Inger  René  (m)  och
Margitta Edgren (fp) anser att den del av utskottets
yttrande   som   på  s.  18  börjar  med  "1990  års
granskning" och slutar  med "uttalande av utskottet"
bort ha följande lydelse:
1990 års granskning utgick  från  relationen mellan
regeringen och Arbetsgivarverket under  de  aktuella
förhandlingarna år 1989. Utskottsmajoriteten anförde
i   detta   sammanhang   inte   någon   kritik  från
konstitutionella    utgångspunkter    mot    berörda
statsråd,  civilminister  Bengt  K  Å  Johansson och
skolminister  Göran Persson. En betydande  minoritet
inom     utskottet      reserverade      sig     mot
utskottsmajoritetens   uppfattning   eller   anmälde
särskilt  yttrande.  I  två fall ansåg reservanterna
att  skolministern  ingripit  i  och  därmed  skadat
avtalsförhandlingarna,     vilket     det     enligt
reservanterna fanns anledning att klandra.
Statsministern   har   under   den  här  aktuella
granskningen uttalat att det i sak  inte finns någon
motsättning mellan de uppgifter han lämnade 1990 och
skildringen  i  boken  1997.  Vad  som skulle  kunna
tolkas som skillnader i detta hänseende beror enligt
statsministern främst på att han i boken  lämnat  en
friare  och  mindre detaljerad och nyanserad bild av
1989 års händelser.
Utskottet  finner,   tvärtemot   Göran   Perssons
deklarerade uppfattning, att det uppenbart finns två
versioner, där bokens version stämmer bättre överens
med  bl.a.  reservanternas  1990 av vad som skedde i
1989 års avtalsförhandlingar.
Granskningen föranleder i övrigt  inget ytterligare
uttalande av utskottet.
2. Försvarsministern och Försvarsmaktens
ekonomiska problem (avsnitt 1.2)
Bo  Könberg (fp), Anders Björck (m),  Birger  Hagård
(m),  Jerry  Martinger (m), Inger René (m), Margitta
Edgren (fp) och  Peter  Eriksson  (mp) anser att den
del av utskottets yttrande som på s.  29  börjar med
"När   det   gäller"  och  slutar  med  "ytterligare
uttalande" bort ha följande lydelse:
När det gäller  den  information som riksdagen hade
tillgång   till   inför   beslutet   om   1998   års
försvarsbudget,  finner utskottet  att  diskrepansen
var betydande mellan  den  uppskattning av obalansen
som Försvarsmakten anmält och som regeringen återgav
i  budgetpropositionen och den  obalans  som  senare
beräknades till drygt 10 miljarder kronor. Utskottet
noterar  att  försvarsutskottet  visserligen försågs
med ny information av dels ÖB och  statssekreteraren
i     slutet    av    oktober    1997,    dels    av
Försvarsdepartementet      en      månad     senare.
Försvarsministern   ville   dock,   vid   riksdagens
behandling  av  budgetpropositionen  den 5 december,
varken   bekräfta   eller   avvisa   ÖB:s   dittills
redovisade  beräkningar. Detta innebar att riksdagen
vid detta tillfälle  inte  hade vare sig tillräcklig
eller  rättvisande information  inför  sitt  beslut,
vilket,     enligt     utskottets     mening,    var
otillfredsställande    från   såväl   formell    som
demokratisk synpunkt.
Enligt utskottet borde  försvarsministern ha drivit
frågan om besked från Försvarsmakten  om  obalansens
storlek   och   de   bakomliggande   orsakerna  mera
energiskt   så   att   denna   information   funnits
tillgänglig för riksdagen före den 5 december.
Det  kan också ifrågasättas om inte regeringen  på
försvarsministerns  initiativ  borde ha tagit hänsyn
till  de  synpunkter som ÖB delgav  departementet  i
samband med delningen av budgetpropositionen. Mindre
kategoriska formuleringar i budgetpropositionen hade
enligt utskottets  mening  givit  en mer rättvisande
bild av situationen än vad som nu blev fallet.
Med  hänvisning  till  vad  utskottet  här  anfört
bedömer  utskottet  att försvarsministern  inte  kan
undgå att kritiseras för sin brist på agerande.
Granskningen föranleder  i övrigt inget ytterligare
uttalande.
3. Regeringens användning av medel till
Europainformation (avsnitt 2.5)
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth  Kvist (v) och Peter
Eriksson (mp) anser att utskottets  bedömning  under
avsnitt 2.5 bort ha följande lydelse:
Riksdagen  har  anslagit  medel under anslaget E 3
Europainformation, utgiftsområde  5,  till en saklig
och   bred   informationsverksamhet  om  regeringens
politik i EU-frågor  inklusive regeringskonferensen.
Utskottet finner att den  broschyr med namnet Jag är
nyfiken EU som givits ut innehåller  en  ensidig och
partisk     beskrivning     av     innebörden     av
Amsterdamfördraget  och  att  den  är  behäftad  med
sakfel  på  flera punkter. De informationsfilmer som
sänts i Sveriges  television  under rubriken Nyfiken
EU  har  i  sin  tur  hänvisat  till   den  osakliga
framställningen   i  broschyren.  Enligt  utskottets
mening är det stötande  att skattemedel används till
framställning   av  en  ensidig   politisk   inlaga.
Utrikesminister Lena  Hjelm-Wallén  kan  inte  undgå
kritik   för   UD:s   hantering   av   medlen   till
Europainformation.
4. Näringsminister Anders Sundströms
handläggning av frågan om tillstånd för
anläggande av en likströmskabel mellan
Sverige och Polen (avsnitt 3.4)
Bo  Könberg  och Margitta Edgren (båda fp) och Peter
Eriksson  (mp)  anser  att  den  del  av  utskottets
yttrande   som    på    s.    83   börjar   med   "I
granskningsärendet"    och    slutar     med    "för
handläggningen" bort ha följande lydelse:
I granskningsärendet har bl.a. aktualiserats frågan
om  huruvida  jäv  skulle  ha  förelegat  för  vissa
tjänstemän  i  Närings- och handelsdepartementet vid
beredningen och  avgörandet av regeringens ärende om
en  koncessionsansökan   rörande  en  likströmskabel
mellan    Sverige    och   Polen.    Kabelprojektets
intressenter är Svenska  kraftnät, Vattenfall AB och
ett  statligt  polskt  bolag.   Statssekreteraren  i
Näringsdepartementet, Lars Rekke, utsågs i mars 1997
till   ordförande   i   Vattenfall  AB:s   styrelse.
Regeringen beslutade den  17  juli  1997 att bevilja
den  aktuella  koncessionsansökan  för  kabeln.  Vid
granskningen  har  kommit  fram  att  Lars  Rekke  i
samband med regeringens beredning av ärendet  den 17
juli   1997   lämnade   sakupplysningar  i  ärendet.
Näringsminister Anders Sundström  har vid utskottets
utfrågning uppgett att anledningen  till att det var
Rekke    som    lämnade    denna   information   vid
regeringssammanträdet,  och  inte  den  för  ärendet
ansvarige departementstjänstemannen,  var att det är
brukligt  att  statssekreteraren  eller någon  högre
tjänsteman lämnar sådan information till regeringen.
Utskottet vill erinra om vad som ovan redovisats ur
Statsrådsberedningens anvisningar angående  jäv  vid
regeringssammanträden.  Enligt anvisningarna bör det
i princip undvikas att ett  statsråd som är jävigt i
ett ärende enligt någon av de  jävsgrunder som anges
i  11  §  föredrar  ärendet  eller annars  deltar  i
avgörandet av det vid regeringssammanträdet. Också i
tveksamma fall bör statsrådet avstå från att delta i
avgörandet. Utskottet vill härvid framhålla att stor
försiktighet    bör    iakttas    i   samband    med
regeringsärendenas avgörande i syfte att regeringens
objektivitet och opartiskhet i dess  beslutsfattande
inte  skall  kunna  ifrågasättas. Enligt  utskottets
mening  har  en  sådan försiktighet  inte  fullt  ut
iakttagits när statssekreterare  Lars Rekke, tillika
styrelseordförande för en av det aktuella projektets
intressenter,  har  givits  i  uppdrag   att   bistå
näringsministern     vid     föredragningen    inför
regeringens  beslut.  Utskottet   anser  att  Rekkes
deltagande vid regeringssammanträdet  inte har varit
av   sådant   slag   att   frågan   om   opartiskhet
uppenbarligen  saknat betydelse. Mot denna  bakgrund
delar utskottet inte Anders Sundströms bedömning att
man kunnat bortse från jäv i detta fall.
5. Regeringens beslut om sekretess
beträffande vissa handlingar rörande
Scientologikyrkan (avsnitt 3.5)
Kenneth Kvist (v)  och Peter Eriksson (mp) anser att
utskottets  bedömning  under  avsnitt  3.5  bort  ha
följande lydelse:
Begäran att  få  ta  del  av  allmän handling skall
enligt  2  kap. 14 § tryckfrihetsförordningen  göras
hos   den   myndighet   som   förvarar   handlingen.
Myndigheten skall pröva en sådan begäran.
Regeringen har  prövat  en begäran om att få ta del
av     en     allmän     handling,     det      s.k.
scientologimaterialet,  och då funnit att handlingen
kunde  lämnas  ut. Regeringen  har  vid  ett  senare
tillfälle vid en  liknande  begäran kommit fram till
att  handlingen  inte  kunde  lämnas   ut   eftersom
sekretess gällde för uppgifterna i handlingen.
Utskottet anser i och för sig att regeringen  inte
bara  har  rätt  utan  också skyldighet att tillämpa
tryckfrihetsförordningen  och sekretesslagen när det
kan vara aktuellt. När det gäller regeringens beslut
den  16  oktober 1997 att inte  lämna  ut  det  s.k.
scientologimaterialet  har  dock regeringen frångått
sin  tidigare bedömning. Att regeringen  ändrat  sin
inställning till hur gällande rätt skall tillämpas i
ett   ärende    om    utlämnande    av    det   s.k.
scientologimaterialet  har emellertid inte skett  på
regeringens eget initiativ  utan efter påtryckningar
från USA.
Det  har  hävdats  att  Sverige  bryter  mot  sina
åtaganden    enligt   internationella    avtal    på
upphovsrättsområdet genom att tillåta att materialet
lämnas ut från svenska myndigheter. Detta har enligt
justitieministern  redan  medfört  störningar  i  de
bilaterala förbindelserna mellan Sverige och USA och
kan  komma  att  leda  till  störningar även i andra
internationella sammanhang.
Är det så att Sverige bryter  mot  internationella
avtal   på   upphovsrättsområdet  så  skall,  enligt
utskottet,  denna   fråga  prövas  för  sig.  Enligt
utskottet  skall  tvisten   inte   lösas  genom  att
regeringen  väljer  att  dölja problemet  genom  att
vägra att lämna ut en allmän  handling. Skyldigheten
att   lämna   ut  en  allmän  handling   följer   av
tryckfrihetsförordningen,   en   av   Sveriges  fyra
grundlagar.
Är  det  så att Sverige bryter mot internationella
avtal på upphovsrättsområdet så är det också av stor
betydelse att  Sverige anpassar sina internationella
åtaganden  så att  dessa  inte  strider  mot  svensk
lagstiftning   och  framför  allt  inte  mot  svensk
grundlag. Även svenska  medborgare  har skydd enligt
Bernkonventionen  och skall kunna hävda  samma  rätt
till upphovsrättsskydd som utländska medborgare. Det
får,  enligt  utskottet,  inte  uppstå  en  konflikt
mellan Sveriges internationella åtaganden och svensk
rätt, och om det  ändå  visar sig föreligga en sådan
konflikt ankommer det på regeringen att avhjälpa den
genom  att antingen ändra  Sveriges  internationella
åtaganden  eller genom att lämna förslag till ändrad
lagstiftning.
Enligt utskottets  bedömning  kan  regeringen  inte
undgå allvarlig kritik för sitt agerande.
6. Näringsminister Anders Sundströms
beredning av propositionerna om uthållig
energiförsörjning, om kärnkraftens
avveckling och om en ny ellag (avsnitt 3.6)
Bo  Könberg  (fp),  Anders Björck (m), Birger Hagård
(m),  Jerry  Martinger   (m),  Inger  René  (m)  och
Margitta Edgren (fp) anser  att utskottets bedömning
under avsnitt 3.6 bort ha följande lydelse:
Av  utredningen  i ärendet framgår  att  den  s.k.
kompletterande rapporten  av  professor  Ulf Bernitz
tillkom på uppdrag av Elbörsutredningen men  att den
inte   fogades  till  Elbörsutredningens  betänkande
Regler för  handel  med  el.  Rapporten överlämnades
inte    heller    formellt    till   Närings-    och
handelsdepartementet     utan    arkiverades     med
utredningens material hos  Riksarkivet. Granskningen
när   det   gäller   beredningen   av    proposition
1996/97:136  Ny  ellag  föranleder  i  övrigt  inget
uttalande från utskottets sida.
När  det gäller regeringens beredning av proposition
1996/97:176  Lag  om  kärnkraftens  avveckling anser
utskottet  att  denna  beretts  på  ett bristfälligt
sätt.  Konstitutionsutskottet höll i november  1997,
med  anledning   av   propositionen,   en  offentlig
utfrågning med näringsminister Anders Sundström.  Av
dels  denna utfrågning, dels  propositionen framgår,
enligt  utskottet,  att frågan om lagens förenlighet
med EG-rätten inte har blivit tillräckligt beredd.
7. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt
4.1)
Anders Björck, Birger  Hagård,  Jerry  Martinger och
Inger  René (alla m) anser att utskottets  bedömning
under avsnitt 4.1 bort ha följande lydelse:
Utskottet  menar  att  granskningen  av regeringens
utnämningspolitik  givit  vid handen att  regeringen
Persson har utnyttjat utnämningspolitiken  till  det
egna    partiets   fördel.   Utskottet   anser   att
regeringens  utnämningsmakt  skall  utövas så att de
sakliga     grunder    som    särskilt    nämns    i
regeringsformens   föreskrifter   -   förtjänst  och
skicklighet  - inte sätts åt sidan. Utskottet  anser
att  förfarandet   vid   tillsättning   av  statliga
chefsbefattningar   är   en   fråga  som  det  inför
framtiden kan finnas anledning att se över.
Granskningen föranleder inget ytterligare  uttalande
från utskottet.
8. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt
4.1)
Bo Könberg och Margitta Edgren (båda fp) och Kenneth
Kvist  (v)  anser  att  utskottets  bedömning  under
avsnitt 4.1 bort ha följande lydelse:
Utskottet har inte funnit anledning att utifrån  de
regler  som  gäller  göra  någon  anmärkning  mot de
utnämningar   till   statliga   chefsbefattningar  i
myndigheter  som  enligt  de  från Regeringskansliet
erhållna förteckningarna har gjorts sedan mars 1997.
Utskottet anser att regeringens utnämningsmakt skall
utövas så att de sakliga grunder  som särskilt nämns
i  regeringsformens  föreskrifter  -  förtjänst  och
skicklighet  - inte sätts åt sidan. Utskottet  anser
att  förfarandet   vid   tillsättning   av  statliga
chefsbefattningar   är   en   fråga  som  det  inför
framtiden  kan  finnas  anledning   att   se   över.
Översynen  bör  även  gälla  frågan hur fler kvinnor
skall     kunna     rekryteras     till     statliga
chefsbefattningar.
Granskningen  föranleder inget ytterligare uttalande
från utskottet.
9. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt
4.1)
Peter Eriksson  (mp)  anser att utskottets bedömning
under avsnitt 4.1 bort ha följande lydelse:
Utskottet  anser  att  regeringens  utnämningsmakt
skall utövas så att de sakliga  grunder som särskilt
nämns  i regeringsformens föreskrifter  -  förtjänst
och skicklighet - inte sätts åt sidan eller kommer i
andra   hand.   Utnämningar   med   rent   politiska
utgångspunkter  måste  undvikas. Utskottet anser att
förfarandet    vid    tillsättning    av    statliga
chefsbefattningar  är  en   fråga   som   det  inför
framtiden kan finnas anledning att se över.
Granskningen  föranleder inget ytterligare uttalande
från utskottet.

10. Kommunikationsminister Ines Uusmanns
tjänsteutövning i samband med projektet att
bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt
4.3)
Anders Björck,  Birger  Hagård,  Jerry Martinger och
Inger René (alla m) anser att den  del av utskottets
yttrande  som  på  s.  126  börjar  med "I  det  här
aktuella" och på s. 127 slutar med "från  utskottet"
bort ha följande lydelse:
Utskottet finner att den tidsutdräkt på cirka  ett
halvt    år    som    förevarit   när   det   gäller
återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och
chef för Banverket inte  är  acceptabel. Ett viktigt
skäl för ett snabbt agerande från  regeringens  sida
är   att  en  vakans  på  den  ledande  befattningen
riskerar  att  menligt  påverka  ledningsfunktionen.
Regeringen   borde  enligt  utskottets   mening   ha
ansträngt sig  mera  för att snabbt fylla vakansen i
Banverkets ledning i de här aktuella fallen.
Kommunikationsdepartementet har med anledning av en
fråga från utskottet meddelat att kontakterna mellan
departementet  och  Banverket  i  det  här  aktuella
ärendet varit uteslutande  formella  och skriftliga.
Genom   Banverkets   årsredovisning  för  1996   och
kvartalsrapporter under  första  halvåret  1997  har
departementet    fått    kännedom    om   bl.a.   de
kostnadsfördyringar  som  uppkommit  till  följd  av
tekniska  problem  med  tunneldrivningen  respektive
vattenintrång i tunnlarna.  Departementet  såg ingen
anledning  att  vidta  några särskilda åtgärder  med
anledning  av  detta  i  vad   avser  de  ekonomiska
konsekvenserna.
Vid    utfrågningen    inför    utskottet    har
kommunikationsminister    Ines   Uusmann   bekräftat
uppgiften  att  hon och departementet  först  den  1
oktober 1997 fått  kännedom  om  att  tätningsmedlet
Rhoca-Gil    använts    vid   tunnelbygget.   Enligt
kommunikationsministern är  det  ingen  uppgift  för
regeringen  att utöva daglig tillsyn av verksamheter
som regeringen  underlydande myndigheter genomför på
eget   ansvar.  Kommunikationsdepartementet   saknar
enligt  Ines  Uusmann  kompetens  att  bedöma  olika
tekniska     lösningar    och    deras    eventuella
miljöpåverkan.  Det  är  inte  heller en uppgift för
Miljödepartementet    att    göra   detta.    Enligt
kommunikationsministern får det förutsättas att alla
berörda  i  ett projekt av det här  aktuella  slaget
följer miljölagstiftningen.
Utskottet finner  mot  bakgrund  av  vad  som  här
redovisats  att regeringen i det här aktuella fallet
inte tagit tillräckligt  allvarligt  på sin roll som
ytterst    ansvarig   för   Banverkets   verksamhet.
Utskottet    anser     det    anmärkningsvärt    att
kommunikationsministern  enligt vad hon uppgivit för
utskottet inte tagit något initiativ till att skaffa
sig egen kunskap om miljöaspekterna av tunnelbygget.
Utskottet finner det också anmärkningsvärt att något
samråd  mellan  kommunikations-  och  miljöministern
inte  ägde  rum  i  denna  del  av  ärendet.  Enligt
utskottets mening borde  kommunikationsministern  ha
informerat   sig   beträffande   konsekvenserna   av
övergången till en annan teknik än den ursprungligen
planerade,  både  vad  gäller  tunneldrivningen  och
användningen av tätningsmedlet Rhoca-Gil. Enligt den
uppfattning som kommunikationsministern gett uttryck
för  inför utskottet har regeringen inget ansvar för
vare   sig    införande    av    ny   teknik   eller
miljökatastrofer av det slag det här är tal om.
Enligt  utskottets  mening  är denna  tolkning  av
ansvarsförhållandena inte rimlig.  För detta och för
sitt  agerande  i  det  här  aktuella  ärendet   kan
kommunikationsminister   Ines   Uusmann  inte  undgå
kritik.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att vad
utskottet  här  anfört i frågan om  fördelningen  av
ansvaret      mellan      regeringen/Kommunikations-
departementet och Banverket  grundas  på de allmänna
principerna för utskottets granskningsverksamhet och
den  kunskap  som utskottet haft tillgång  till  vid
granskningen, bl.a. att inget statsråd har delgivits
misstanke om brott i den pågående förundersökningen.
Utskottet  anser   sig   oförhindrat  att,  när  den
rättsliga prövningen är avslutad,  ta  upp  det  här
aktuella ärendet till fortsatt granskning.
Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare
uttalande från utskottet.
11. Kommunikationsminister Ines Uusmanns
tjänsteutövning i samband med projektet att
bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt
4.3)
Bo  Könberg  och Margitta Edgren (båda fp) anser att
den del av utskottets  yttrande som på s. 126 börjar
med "I det här aktuella"  och  på  s. 127 slutar med
"för utskottet" bort ha följande lydelse:
I  det  här aktuella fallet finner utskottet  att
tidsutdräkten   varit   acceptabel,  att  Banverkets
ledning utövats av en tillförordnad  generaldirektör
under   rekryteringsperioderna   och  att  den   för
verksamheten   ansvariga   styrelsens   arbete   vad
utskottet kunnat finna har fortgått utan störningar.
Utskottet   finner  ingen  grund   för   kritik   av
regeringens  handläggning  av  dessa  tillsättnings-
ärenden. Dock  finner  utskottet skäl att betona att
de här aktuella vakanserna i Banverkets ledning lade
ett större ansvar på Kommunikationsdepartementet vad
gäller verksamheten vid  Banverket än vad som annars
är normalt.
Kommunikationsdepartementet har med anledning av en
fråga från utskottet meddelat att kontakterna mellan
departementet  och  Banverket  i  det  här  aktuella
ärendet varit uteslutande  formella  och skriftliga.
Genom   Banverkets   årsredovisning  för  1996   och
kvartalsrapporter under  första  halvåret  1997  har
departementet    fått    kännedom    om   bl.a.   de
kostnadsfördyringar  som  uppkommit  till  följd  av
tekniska  problem  med  tunneldrivningen  respektive
vattenintrång i tunnlarna.  Departementet  såg ingen
anledning  att  vidta  några särskilda åtgärder  med
anledning  av  detta  i  vad   avser  de  ekonomiska
konsekvenserna.
Vid    utfrågningen    inför    utskottet    har
kommunikationsminister    Ines   Uusmann   bekräftat
uppgiften  att  hon och departementet  först  den  1
oktober 1997 fått  kännedom  om  att  tätningsmedlet
Rhoca-Gil    använts    vid   tunnelbygget.   Enligt
kommunikationsministern är  det  ingen  uppgift  för
regeringen  att utöva daglig tillsyn av verksamheter
som regeringen  underlydande myndigheter genomför på
eget   ansvar.  Kommunikationsdepartementet   saknar
enligt  Ines  Uusmann  kompetens  att  bedöma  olika
tekniska     lösningar    och    deras    eventuella
miljöpåverkan.  Det  är  inte  heller en uppgift för
Miljödepartementet    att    göra   detta.    Enligt
kommunikationsministern får det förutsättas att alla
berörda  i  ett projekt av det här  aktuella  slaget
följer miljölagstiftningen.
Utskottet finner  mot  bakgrund  av  vad  som  här
redovisats  att regeringen i det här aktuella fallet
inte tagit tillräckligt  allvarligt  på sin roll som
ytterst    ansvarig   för   Banverkets   verksamhet.
Utskottet    anser     det    anmärkningsvärt    att
kommunikationsministern  enligt vad hon uppgivit för
utskottet inte tagit något initiativ till att skaffa
sig egen kunskap om miljöaspekterna av tunnelbygget.
Utskottet finner det också anmärkningsvärt att något
samråd  mellan  kommunikations-  och  miljöministern
inte  ägde  rum  i  denna  del  av  ärendet.  Enligt
utskottets mening borde  kommunikationsministern  ha
informerat   sig   beträffande   konsekvenserna   av
övergången till en annan teknik än den ursprungligen
planerade,   både   vad   gäller   tunneldrivningen,
grundvattensänkningen     och    användningen     av
tätningsmedlet Rhoca-Gil. Enligt den uppfattning som
kommunikationsministern  gett   uttryck   för  inför
utskottet  har regeringen inget ansvar för vare  sig
införande av ny teknik eller miljökatastrofer av det
slag det här är tal om.
Enligt utskottets  mening  är  denna  tolkning  av
ansvarsförhållandena  inte rimlig. För detta och för
sitt  agerande  i  det  här   aktuella  ärendet  kan
kommunikationsminister  Ines  Uusmann   inte   undgå
kritik.
12. Kommunikationsminister Ines Uusmanns
tjänsteutövning i samband med projektet att
bygga en tunnel genom Hallandsåsen (avsnitt
4.3)
Peter  Eriksson (mp) anser att den del av utskottets
yttrande  som  på  s.  126  börjar  med  "I  det här
aktuella"  och  på s. 127 slutar med "för utskottet"
bort ha följande lydelse:
Utskottet finner  att den tidsutdräkt på cirka ett
halvt   år   som   förevarit    när    det    gäller
återbesättningen av tjänsten som generaldirektör och
chef  för  Banverket inte är acceptabel. Ett viktigt
skäl för ett  snabbt  agerande från regeringens sida
är  att  en  vakans  på  den   ledande  befattningen
riskerar  att  menligt  påverka  ledningsfunktionen.
Regeringen   borde  enligt  utskottets   mening   ha
ansträngt sig  mera  för att snabbt fylla vakansen i
Banverkets ledning i de här aktuella fallen.
Kommunikationsdepartementet har med anledning av en
fråga från utskottet meddelat att kontakterna mellan
departementet  och  Banverket  i  det  här  aktuella
ärendet varit uteslutande  formella  och skriftliga.
Genom   Banverkets   årsredovisning  för  1996   och
kvartalsrapporter under  första  halvåret  1997  har
departementet    fått    kännedom    om   bl.a.   de
kostnadsfördyringar  som  uppkommit  till  följd  av
tekniska  problem  med  tunneldrivningen  respektive
vattenintrång i tunnlarna.  Departementet  såg ingen
anledning  att  vidta  några särskilda åtgärder  med
anledning  av  detta  i  vad   avser  de  ekonomiska
konsekvenserna.
Vid    utfrågningen    inför    utskottet    har
kommunikationsminister    Ines   Uusmann   bekräftat
uppgiften  att  hon och departementet  först  den  1
oktober 1997 fått  kännedom  om  att  tätningsmedlet
Rhoca-Gil    använts    vid   tunnelbygget.   Enligt
kommunikationsministern är  det  ingen  uppgift  för
regeringen  att utöva daglig tillsyn av verksamheter
som regeringen  underlydande myndigheter genomför på
eget   ansvar.  Kommunikationsdepartementet   saknar
enligt  Ines  Uusmann  kompetens  att  bedöma  olika
tekniska     lösningar    och    deras    eventuella
miljöpåverkan.  Det  är  inte  heller en uppgift för
Miljödepartementet    att    göra   detta.    Enligt
kommunikationsministern får det förutsättas att alla
berörda  i  ett projekt av det här  aktuella  slaget
följer miljölagstiftningen.
Utskottet finner  mot  bakgrund  av  vad  som  här
redovisats  att  det saknas anledning för kritik mot
det sätt på vilket  Kommunikationsdepartementet  och
kommunikationsministern handlagt ärendet i vad avser
fördyringen   av   tunnelbygget  till  följd  av  de
tekniska problem som  uppstod. Eftersom Ines Uusmann
och departementet i övrigt hävdar att hon inte kände
till att ett giftigt tätningsmedel  användes för att
stoppa vatteninträngningen i tunnlarna, finns heller
ingen  anledning till kritik i denna del.  Utskottet
instämmer  i den bedömning av ansvarsförhållandena i
stort  som  kommunikationsministern   gjort   i  sin
redovisning för utskottet. Utskottet finner det dock
märkligt  att kommunikationsministern till utskottet
lämnat motstridiga  uppgifter om vilka kontakter som
förekommit  mellan  departementet   och   Banverket,
uppgifter som hon efter utfrågningen ändrat.
13. Kommunikationsminister Ines Uusmanns
hantering av statens ägarroll i Posten AB
(avsnitt 4.4)
Bo  Könberg  (fp), Anders Björck (m), Birger  Hagård
(m),  Jerry  Martinger   (m),  Inger  René  (m)  och
Margitta Edgren (fp) anser att  utskottets bedömning
under avsnitt 4.4 bort ha följande lydelse:
Förutom de två s.k. stämmotalen  finns  det  enligt
kommunikationsminister   Ines  Uusmann  ingen  annan
skriftlig           dokumentation           avseende
Kommunikationsdepartementets  kontakter  med  Posten
AB. Utskottet konstaterar att kontakterna med Posten
AB   dokumenterats  på  ett  bristfälligt  sätt  och
således  inte i enlighet med konstitutionsutskottets
ovan refererade uttalande från våren 1995.
Utskottet  konstaterar  vidare  att Posten AB under
flera   år   varit   föremål  för  Konkurrensverkets
prövning  i  ett  flertal   olika   ärenden.  Enligt
kommunikationsministerns  svar på fråga  1995/96:161
avsåg Kommunikationsdepartementet  att  framdeles ta
upp konkurrensfrågorna med Posten AB:s styrelse.  På
skriftlig  fråga  från  utskottet  har departementet
sedan nekat till att några åtgärder  vidtagits  från
kommuniktionsministerns   sida   med   anledning  av
Konkurrensverkets  beslut.  Någon  dokumentation  av
kontakterna  mellan departementet och  Posten  AB  i
dessa frågor finns  inte  redovisad  för  utskottet.
Enligt    utskottet   kan   kommunikationsministerns
agerande  gentemot   Posten  AB  karakteriseras  som
passivt.
14. Regeringens föreskrifter om
Säkerhetspolisens register (avsnitt 5.1)
Bo Könberg och Anders  Johnson  (båda  fp) anser att
den del av utskottets yttrande som på s.  147 börjar
med "Utskottet kan" och slutar med "aktuella frågan"
bort ha följande lydelse:
Utskottet har genom muntliga föredragningar  tagit
del   av   huvudinnehållet   i  regeringens  hemliga
föreskrifter till säkerhetspolisen samt namnen på de
organisationer vars medlemmars politiska åsikt under
vissa förhållanden kan - eller tidigare har kunnat -
antecknas   till   skillnad   från   medlemmars    i
organisationer  vars  program  inte innehållit våld.
Utskottet    har    inte   tagit   del   av    dessa
organisationers program  eller  på annat sätt bedömt
om  dessa organisationer uppfyller  villkoren  i  de
öppna  föreskrifterna  att  de  i  sina  program har
angivit  att  organisationen  skall  verka  för  att
omvandla samhället med våld.
Vad   som   hittills  framkommit  vid  utskottets
granskning är inte underlag nog för att bedöma om de
hemliga   förskrifternas    innehåll   stridit   mot
grundlagsförbudet mot anteckning  enbart på grund av
politisk åskådning.
Frågan om åsiktsregistrering förekommit  och  i  så
fall   i  vilken  omfattning  bör  bli  föremål  för
undersökning  av  en  särskild  oberoende kommission
enligt  norskt  mönster.  Vad  som  framkommit   vid
utskottets   granskning   av  detta  ärende  och  av
Leanderärendet  har  inte gjort  detta  krav  mindre
angeläget.   Skulle   en  majoritet   av   riksdagen
fortsätta  att  motsätta  sig  tillsättandet  av  en
oberoende  kommisssion  avser  utskottet  att  under
hösten och våren  göra  en  fördjupad  granskning av
bl.a.   de   frågor  som  tas  upp  i  den  aktuella
granskningsanmälan.
15. Regeringens föreskrifter om
Säkerhetspolisens register (avsnitt 5.1)
Kenneth Kvist  (v) och Peter Eriksson (mp) anser att
den del av utskottets  yttrande som på s. 147 börjar
med "Utskottet kan" och slutar med "aktuella frågan"
bort ha följande lydelse:
Utskottet  kan  inledningsvis  konstatera  att  de
första hemliga föreskrifterna  om  Säkerhetspolisens
register, som meddelades i april 1973, tillkom innan
bestämmelsen  i  2  kap.  3  §  RF  om  förbud   mot
åsiktsregistrering  hade införts. Dessa föreskrifter
utfärdades     med    utgångspunkt     i     2     §
personalkontrollkungörelsen,   som   dock   hade  en
lydelse   med   samma   innebörd   som   den  senare
grundlagsbestämmelsen.
Enligt utskottets mening måste det med hänsyn  till
Säkerhetspolisens  uppgift att förebygga och avslöja
brott  mot  rikets säkerhet  få  förekomma  en  viss
registrering   av  grupper  och  organisationer  som
enligt antaget program  skall verka för att omvandla
samhället   med  våld.  Som  ovan   redovisats   har
regeringen såväl  i  öppna  som hemliga föreskrifter
meddelat närmare bestämmelser  om tillämpningen av 2
§   personalkontrollkungörelsen   om    förbud   mot
anteckning  i  registret  enbart  av det skälet  att
någon genom tillhörighet till organisation  eller på
annat sätt gett uttryck för en politisk uppfattning.
När  det  gäller  de grupper och organisationer  där
inte enbart medlemskap eller sympatiskap utgör grund
för    registrering,   uppställs    i    de    öppna
föreskrifterna som krav för registrering att det för
det första  skall  vara  fråga  om  en  grupp  eller
organisation  som  i  antaget program har angett att
organisationen   skall  verka   för   att   omvandla
samhället med våld.  Därutöver  krävs  att  medlem i
eller  sympatisör med sådan organisation genom  sina
åtgärder  har  gett anledning till misstanke att han
kan vara beredd  att  delta i verksamhet som innebär
fara för rikets säkerhet  eller  som syftar till att
med  våld   förändra  det demokratiska  statsskicket
eller påverka rikets ställning  som  oberoende stat.
Utskottet anser att vad som kommit fram  vid  den nu
aktuella  granskningen  dock  ger  vid handen att de
grunder  för  registrering  som anges i  de  hemliga
föreskrifterna   innebär   att  nämnda   krav   inte
upprätthålls.  De hemliga föreskrifterna   möjliggör
således  en mer extensiv  registrering  än  som  har
varit avsikten  i  de  öppna  föreskrifterna. Enligt
utskottets mening innebar särskilt  den  i  december
1981  meddelade  förordningen ett kvalitativt avsteg
från innehållet i de öppna föreskrifterna. Mot denna
bakgrund   anser   utskottet    att    de    hemliga
föreskrifterna inte kan anses förenliga med vare sig
den        tidigare        gällande        2       §
personalkontrollkungörelsen   eller   förbudet   mot
åsiktsregistrering  i  2  kap.  3 § RF. Regeringarna
under den granskade perioden har  alltså möjliggjort
en   omfattande   åsiktsregistrering   av    svenska
medborgare  i  strid  med  grundlagen  och trots att
flertalet av dessa personer knappast kan  ha utgjort
någon fara för rikets säkerhet.
Utskottet anser vidare att granskningen har utvisat
att  Säkerhetspolisen synes vara den instans  som  i
första  hand  har tagit initiativ i beredningsfrågor
kring de aktuella  föreskrifterna. Enligt utskottets
mening har de aktuella  regeringarna  härvid intagit
en  alltför  passiv  roll  och  har  inte tagit  ett
tillräckligt   politiskt   ansvar  när  det   gäller
föreskrifternas    innehåll.   Sammantaget    finner
utskottet att vad som  kommit  fram  i  granskningen
föranleder   skarp   kritik   av   de  ifrågavarande
regeringarna.
Utskottet anser vidare att vad som  kommit fram vid
den  hittills  företagna granskningen ger  anledning
för utskottet att  återkomma  med  en  mer fördjupad
granskning    under    kommande    år.   Frågan   om
åsiktregistrering förekommit och i så  fall i vilken
omfattning bör enligt utskottets mening  bli föremål
för    undersökning   av   en   särskild   oberoende
kommission.
16. Regeringens handläggning av målet
Leander vs Sverige (avsnitt 5.2)
Bo Könberg  (fp),  Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson
(mp) och Anders Johnson  (fp)  anser  att utskottets
bedömning   under   avsnitt  5.2  bort  ha  följande
lydelse:
Utskottets   genomgång    av    handlingarna    i
Regeringskansliets  ärende  i målet vid kommissionen
och  domstolen  visar visserligen  att  Hans  Corell
genomgående sökt föra Sveriges talan med en generell
och principiell utgångspunkt.  I  några fall har han
emellertid kommit att uttrycka sig  på  ett sätt som
kunde  misstänkliggöra  Torsten  Leander  trots  att
uppgifterna  om  denne  i Säkerhetspolisens register
var harmlösa. Beträffande antalet personalkontroller
tycks en oriktig uppgift ha lämnats.
Utskottet vill ifrågasätta  själva  utgångspunkten
att  så  konsekvent  försvara ett system som innebar
att harmlösa uppgifter  kunde registreras och lämnas
ut i ett anställningsärende  på  det  sätt som skett
beträffande Torsten Leander. Mot bakgrund  av att de
aktiviteter    från    Leanders   sida   som   fanns
registrerade var så pass  harmlösa  kan  i  hög grad
ifrågasättas  det  rimliga  i  att regeringen hösten
1984 valde att föra processen i stället för att söka
nå  en  uppgörelse  med  Torsten Leander.  En  sådan
skulle uppenbarligen vara  möjlig  om regeringen  då
varit beredd att ge Torsten Leander möjlighet att ta
del  av  de  uppgifter  om  honom som lämnats  ut  i
personalkontrollärendet samt erkänna att avskedandet
var ett misstag, förklara att  Leander  inte  var en
säkerhetsrisk och erlägga ett skadestånd.
När  processen  ändå fördes hade det varit rimligt
att regeringen instruerat  statens  ombud  att medge
att   även  harmlösa  uppgifter  kunde  få  negativa
effekter  för  enskilda  och att detta gällt Torsten
Leander  själv.  Utskottet  vill   understryka   det
självklara  i  vad  det  aktuella  ombudet  i  annat
sammanhang framhållit (JK-beslut 1992 s. 173) om att
regeringen alltid måste sträva efter att se till att
konventionsorganen  erhåller fullständig och korrekt
information, även när  informationen  talar emot den
ståndpunkt regeringen intar i processen.
Vad   utskottet   inhämtat   om   innehållet   i
Leanderakten  stärker  kraven  på  att  en oberoende
kommission enligt norsk förebild tillsätts.  Det kan
ifrågasättas      om      inte     uppgifterna     i
Säkerhetspolisens  register  om  Leander  stred  mot
förbudet       mot       åsiktsregistrering        i
personalkontrollkungörelsen     och     senare     i
regeringsformen.
Något  uttalande  i övrigt från utskottets sida är
inte påkallat.
17. Statsministerns lån av ett hus i
Spanien (avsnitt 6.1)
Bo Könberg och Anders  Johnson  (båda  fp) anser att
utskottets  bedömning  under  avsnitt  6.1  bort  ha
följande lydelse:
Av  utredningen  framgår  att  statsminister Göran
Persson under ett antal s.k. rekreationsdagar i juli
1997 kostnadsfritt fått låna en villa  i närheten av
Malaga.  Värdet  av  den  förmån  det inneburit  att
kostnadsfritt bo i villan i nio dygn  skulle  enligt
tillgängliga   uppgifter   kunna   uppskattas   till
åtminstone  25 000 svenska kronor. Ägare till villan
var en spansk  medborgare  med affärsmässig koppling
till  SKF:s  och Atlas Copcos  spanska  dotterbolag.
Göran Persson  har  alltså av en spansk privatperson
erhållit  en  gåvoliknande   förmån  till  ett  inte
obetydligt värde.
Det kan, enligt utskottets mening,  inte hävdas att
förmånen    haft   samband   med   Göran    Perssons
tjänsteutövning. Göran Persson hade heller inte, när
han  installerade   sig   i   villan,   kännedom  om
husägarens  affärsmässiga  kopplingar till  Sverige.
Inte heller visste han då att husägaren skulle vägra
att  ta emot någon ersättning.  Såsom  Etikkommittén
uttalat,  vilket  också  har stöd i förarbetena till
lagstiftningen om mutbrott,  gäller  det  emellertid
för  regeringens  ledamöter att iaktta ett betydande
säkerhetsavstånd till  gränsen  mellan  vad  som  är
tillbörligt   och   otillbörligt   när   det  gäller
mottagande av gåvor och förmåner. Detta gäller  även
i  fråga  om förmåner från utländska privata givare,
vare sig de  är  fysiska  eller  juridiska personer.
Skälet för denna restriktivitet är  att allmänhetens
förtroende  för  regeringens  ledamöter  annars  kan
rubbas.
Utskottet  anser  därför  att statsminister  Göran
Persson  - för att undgå att  hamna  i  en situation
där allmänhetens förtroende för honom kunde  riskera
att  rubbas  - borde ha visat större försiktighet  i
samband  med rekreationen  i  Spanien  och  bl.a.  i
förväg inhämtat  vad hyran skulle uppgå till och vid
ett eventuellt besked att husägaren ej önskade någon
hyra ha valt ett annat semesteralternativ.
Det som hänt i ärendet  visar  enligt utskottet att
det är önskvärt att det utarbetas  tydligare  normer
för  vad  som  är  godtagbart och inte i samband med
alla slag av gåvor och  andra förmåner till statsråd
i olika regeringar.
Granskningen föranleder inte något vidare uttalande.
18. Regeringens eller enskilda statsråds
hantering av kronförsvaret 1992 (avsnitt 8)
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth  Kvist (v) och Peter
Eriksson  (mp)  anser  att  det  sista   stycket   i
utskottets   bedömning   under  avsnitt  8  bort  ha
följande lydelse:
Det finns emellertid en mer  begränsad fråga som bör
bli  föremål för utskottets granskning.  Det  gäller
regeringens  eller enskilda statsråds agerande under
de sista veckorna  före  kronfallet.  Det  är enligt
utskottets  mening  angeläget  att undersöka om  det
förekommit  särskild  information  från  regeringens
eller statsråds sida till  vissa utvalda aktörer för
att ge just dem - före andra  berörda  företag eller
personer  -  möjlighet  att vidta åtgärder  för  att
skydda  sig  från valutaförluster  eller  göra  rena
valutavinster.   En  sådan  undersökning  bör  bl.a.
innefatta  utfrågningar  med  personer  med  central
ställning under  valutakrisen  som  Anne  Wibble och
dåvarande  riksbankschefen  Bengt  Dennis. Utskottet
anser  att  en sådan undersökning bör  genomföras  i
granskningsarbetet under nästa riksmöte.
Särskilda yttranden
1. Miljöminister Anna Lindhs agerande i en
fråga i EU om växthusgaser (avsnitt 2.4)
Bo Könberg (fp),  Anders  Björck  (m), Birger Hagård
(m),  Jerry  Martinger  (m),  Inger  René   (m)  och
Margitta Edgren (fp) anför:
I  riksdagen  den  28  maj  1993  beslutades  om den
svenska    klimatpolitiken    och    koldioxidmålet.
Riksdagen fastslog att Sveriges utsläpp av koldioxid
år   2000 inte skulle överskrida 1990 års  nivå  och
efter millennieskiftet skulle ut-släppsnivån sjunka.
Trots  detta  har  regeringen i EU deltagit i beslut
som  innebär  att utsläppsnivån  av  växthusgaser  i
Sverige, främst koldioxid, tillåts öka med 5 %.
Vi menar att Sverige  på den internationella arenan
har en betydande roll för  att  främja  det  globala
miljöarbetet.  En  stor  del  handlar  om  att agera
föregångsland genom att först sopa rent framför egen
dörr. I och med regeringens agerande, som ledde till
att Sverige tillåts öka koldioxidutsläppen,  har  en
del  av  Sveriges roll som föregångsland reducerats.
Vi beklagar detta.

2. Regeringens beslut om permutation av
Stiftelsen Bostadskooperationens
Garantifond (avsnitt 3.1)
Anders Björck,  Birger  Hagård,  Jerry Martinger och
Inger René (alla m) anför:
Vi    delar   utskottets   bedömning   i   detta
granskningsärende,    att    regeringen   inte   har
överskridit sina befogenheter.  Däremot anser vi att
beslutet  i sak är olämpligt. Vi kan  inte  undandra
oss  tanken   att   det   bakomliggande  skälet  för
regeringens beslut i icke ringa grad har sin grund i
de   närstående   organisatoriska   och   personella
sambanden mellan HSB  och Riksbyggen å ena sidan och
socialdemokratiska partiet och de socialdemokratiska
statsråden  å  den andra.  Vi  vill  erinra  om  att
utskottet  vid  sin   granskning   av  jävsfrågan  i
permutationsbeslutet (bet. 1995/96:KU30  avsnitt 12)
riktade  kritik  mot  att  två  av  statsråden varit
närvarande     vid     regeringssammanträdet     när
permutationsbeslutet fattades.
3. Regeringens beredning av frågan om
bevarande av Skeppsholmsbron (avsnitt 3.3)
Anders Björck, Birger Hagård,  Jerry  Martinger  och
Inger René (alla m) anför:
Med  hänsyn till dels att Skeppsholmsbron är belägen
inom ett  område  som så sent som 1993 av regeringen
fastställdes vara statligt byggnadsminne, dels ingår
i   den   av   naturresurslagen    (1988)   särskilt
skyddsklassade Nationalstadsparken (3  kap. 7 §) och
dels att i bygglovshandlingarna för det  nya Moderna
museet bron förutsattes bibehållas oförändrad  (dvs.
ej  breddas  för  att medge ökad bilkapacitet) borde
regeringen  ha  iakttagit   större  noggrannhet  vid
beredningen  av  ärendet.  Sådan   noggrannhet  hade
regeringen  bl.a.  kunnat  låta  komma till  uttryck
genom att i större utsträckning förvissa  sig  om de
ekonomiska  och  byggnadstekniska, i kombination med
de antikvariska, konsekvenserna  som ett jämkande av
skyddsföreskrifterna    -    efter    förslag     av
Riksantikvarieämbetet  på  hemställan  från  Statens
fastighetsverk  (SFV)  -  skulle  komma att medföra.
Några utförligare kostnadsberäkningar  med anledning
av Korrosionsinstitutets utredning synes  således ej
ha   inhämtats   eller   eljest   förekomma   i   de
kommunicerade handlingarna.
En  anmärkningsvärd  omständighet  är  enligt  vår
bedömning     att    Riksantikvarieämbetets    (RAÄ)
handläggare vid  en  intervju  i tidningen Expressen
uppgivit att Kulturdepartementet  under  hand skulle
ha  framfört  en  propå  till  RAÄ  om att RAÄ kunde
föreslå  en  sådan flyttning av skyddsområdesgränsen
att ämbetet inte  skulle behöva eller kunna ta strid
om  den nya brons utformning.  Härigenom  skulle  en
tänkbar konflikt mellan bevarandeintresset (RAÄ) och
nybyggnadsintresset  (SFV)  kunna undvikas samtidigt
som  Kulturdepartementets  initiativ  för  en  sådan
lösning kunde döljas.
4. Näringsminister Anders Sundströms
beredning av propositionerna om uthållig
energiförsörjning, om kärnkraftens
avveckling och om en ny ellag (avsnitt 3.6)
Anders Björck, Birger Hagård,  Jerry  Martinger  och
Inger René (alla m) anför:
Enligt  utskottet  är  det  anmärkningsvärt  att  en
tjänsteman i Närings- och handelsdepartementet, Hans
Christer   Olson,   som   också   var   suppleant  i
Vattenfalls styrelse, utarbetade en promemoria  från
den  15  januari  1997 Bedömning av konsekvenser för
Vattenfall AB och ägaren av ett beslut att stänga en
av bolagets kärnkraftsreaktorer. Det finns anledning
att ånyo framhålla  vikten av att förvaltningslagens
jävsregler  iakttas vid  beredningen  av  ärenden  i
Regeringskansliet. En departementstjänsteman, som är
styrelseledamot  eller  suppleant  i  ett hel- eller
halvstatligt bolag, bör inte delta i ett  ärende som
rör  bolaget, oavsett ärendets beskaffenhet.  I  ett
sådant  fall  bör  en annan tjänsteman i första hand
svara för handläggningen.
5. Regeringens beslut om ändring av
reglerna för skogsavverkning (avsnitt 3.8)
Anders Björck, Birger  Hagård,  Jerry  Martinger och
Inger René (alla m) anför:
Den  svenska  skogsvårdslagstiftningen bygger  sedan
länge på att skogen  är  en  nationell  tillgång som
skall  skötas  så  att  den  uthålligt  ger  en  god
avkastning,  vilken  framgår  av 1 § skogsvårdslagen
(1979:429). Denna bestämmelse kan  emellertid   inte
utgöra   en  grund  för  att  åsidosätta  elementära
rättssäkerhetskrav   på  det  sätt  som  skedde  när
regeringen  ändrade  i  skogsvårdsförordningen.  Ett
beslut till förmån för det  allmänna intresset av en
god avkastning av skogen måste stå i proportion till
det ingrepp det innebär för den enskilde.  Ändamålet
med ändringen i skogsvårdsförordningen  väger   inte
tillräckligt    tungt     för    att   bestämma   en
ikraftträdandetidpunkt  som inte tar  hänsyn till de
anmälningar   om   avverkning   som  avvaktade   hos
skogsvårdsstyrelserna.    Möjligheterna    för   den
enskilde   att   överblicka   konsekvenserna  av  en
eventuell  rättshandling  som förutsatte  avverkning
har därigenom varit  alltför små.  Utan allvarligare
men  för  skogsvården  hade det  varit  möjligt  att
bestämma ikraftträdandet till en senare tidpunkt som
tagit hänsyn till de anmälningar  som  avvaktade hos
skogsvårdsstyrelserna   eller   också  besluta   att
ändringen  i skogsvårdsförordningen  skulle  förenas
med övergångsbestämmelser i samma syfte.

**FOOTNOTES**

[1]:   Granskningsärendet    gällde   ett
pressmeddelande                      från
Kommunikationsdepartementet       rörande
differentiering av portot.

Innehållsförteckning
Inledning1
Sammanfattning1
1 Regeringens förhållande till riksdagen10
1.1 Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid utfrågningen om skolans kommunalise
1.2 Försvarsministern och Försvarsmaktens ekonomiska problem18
1.3 Statsråden Winbergs och Åhnbergs hantering av frågan om fastställande av gr
dricksvatten30
2 Vissa frågor med anknytning till EU33
2.1 Statsrådet Leif Pagrotskys handläggning av en fråga i EU om samarbetet inom
2.2 Regeringens beslut om sekretess beträffande en studie om Sveriges genomföra
miljöområdet40
2.3 Utebliven redovisning från regeringen av studien om Sveriges genomförande a
miljöområdet44
2.4 Miljöminister Anna Lindhs agerande i EU i en fråga om växthusgaser48
2.5 Regeringens användning av medel till Europainformation51
3 Handläggningen av vissa regeringsärenden55
3.1 Regeringens beslut i fråga om permutation av Stiftelsen Bostadskooperatione
3.2 Regeringens beslut att ge Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund medel t
sysselsättningsprojekt63
3.3 Regeringens beredning av frågan om bevarande av Skeppsholmsbron66
3.4 Näringsminister Anders Sundströms handläggning av frågan om tillstånd för a
likströmskabel mellan Sverige och Polen69
3.5 Regeringens beslut om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Scient
3.6 Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna 1996/97:84 E
energiförsörjning och 1996/97:176 Lag om kärnkraftens avveckling samt 1996/97:1
3.7 Statsrådet Margot Wallströms handläggning av ärendet om en ny tandvårdstaxa
3.8 Regeringens beslut om ändring av reglerna för skogsavverkning98
3.9 Fråga om statsråds kännedom om viss skattefri ersättning103
4 Regeringens ansvar för förvaltningen m.m.107
4.1 Regeringens utnämningspolitik107
4.2 Kommunikationsminister Ines Uusmanns handläggning av ärendet om den s.k. Ci

4.3 Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med tunnelpr
120
4.4 Kommunikationsminister Ines Uusmanns hantering av statens ägarroll i Posten
4.5 Statsrådet Leif Pagrotskys roll i samband med export av Boforskomponenter t
5 Vissa frågor med anknytning till rikets säkerhet135
5.1 Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register135
5.2 Regeringens handläggning av målet Leander vs Sverige148
6 Vissa frågor om gåvor och förmåner m.m.153
6.1 Statsministerns lån av ett hus i Spanien153
6.2 Gåvor m.m. till Anders Björck under hans tid som försvarsminister156
7 Det svenska biståndet till kampen mot apartheid159
8 Regeringens eller enskilda statsråds hantering av
kronförsvaret 1992168
9 Övrigt171
Utskottets anmälan171
Reservationer172
1. Statsrådet Göran Perssons uppgifter vid utfrågningen om skolans kommunaliser
172
2. Försvarsministern och Försvarsmaktens ekonomiska problem (avsnitt 1.2)173
3. Regeringens användning av medel till Europainformation (avsnitt 2.5)173
4. Näringsminister Anders Sundströms handläggning av frågan om tillstånd för an
likströmskabel mellan Sverige och Polen (avsnitt 3.4)174
5. Regeringens beslut om sekretess beträffande vissa handlingar rörande Sciento
175
6. Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna om uthållig e
kärnkraftens avveckling och om en ny ellag (avsnitt 3.6)176
7. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1)176
8. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1)176
9. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 4.1)177
10. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projekte
genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3)177
11. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projekte
genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3)178
12. Kommunikationsminister Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med projekte
genom Hallandsåsen (avsnitt 4.3)179
13. Kommunikationsminister Ines Uusmanns hantering av statens ägarroll i Posten
14. Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register (avsnitt 5.1)181
15. Regeringens föreskrifter om Säkerhetspolisens register (avsnitt 5.1)181
16. Regeringens handläggning av målet Leander vs Sverige (avsnitt 5.2)182
17. Statsministerns lån av ett hus i Spanien (avsnitt 6.1)183
18. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992 (avsni
Särskilda yttranden184
1. Miljöminister Anna Lindhs agerande i en fråga i EU om växthusgaser (avsnitt
2. Regeringens beslut om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garant
3. Regeringens beredning av frågan om bevarande av Skeppsholmsbron (avsnitt 3.3
4. Näringsminister Anders Sundströms beredning av propositionerna om uthållig e
kärnkraftens avveckling och om en ny ellag (avsnitt 3.6)186
5. Regeringens beslut om ändring av reglerna för skogsavverkning (avsnitt 3.8)1