Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
Betänkande 1996/97:KU25
Konstitutionsutskottets betänkande
1996/97:KU25
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
Innehåll
- Sammanfattning
- Utskottets bedömning Utskottet finner inte anledning till något
- Hemställan
- Reservationer
1996/97 KU25 Inledning Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut protokollen över besluten i regeringsärenden och de handlingar som hör till ärendena. Utöver konselj-, regerings- och statsministerprotokoll har vid granskningen funnits att tillgå material som tagits fram av utskottets kansli och, på begäran av utskottet, inom regeringskansliet. Väsentliga delar av detta material presenteras i bilaga A 1.1-A 20.2 som bildar en särskild volym. För att inhämta ytterligare upplysningar har utskottet företagit ett antal utfrågningar, som till största delen varit offentliga. Uppteckningar från de offentliga utfrågningarna utgör bilagorna B 1-B 9. Även de redovisas i en särskild volym. I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för årets granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de reservationer och särskilda yttranden som fogats till betänkandet.
Sammanfattning
Behandlade frågor I detta betänkade redovisas den granskning som utskottet slutfört under 1996/97 års riksmöte. Några granskningsärenden har uppskjutits till senare granskningsbetänkanden. Dit hör vissa administrativt inriktade granskningsuppgifter angående regeringsarbetet, t.ex. en fördjupad granskning av författningsutgivningen och användningen av ny teknik vid Regeringskansliets registrering av handlingar. Dit hör också vissa anmälningar, som en fråga om det svenska biståndet till kampen mot apartheid och regeringens agerande vid Europadomstolens prövning av målet mellan Torgny Gustavsson och svenska staten. Utskottet har för avsikt att ta upp vissa administrativt inriktade granskningsärenden i ett särskilt granskningsbetänkande under hösten 1997. Övriga uppskjutna ärenden kan väntas bli behandlade i nästa vårs granskningsbetänkande. Betänkandet inleds med en redogörelse för regeringsskiftet år 1996 då regeringen Persson efterträdde regeringen Carlsson. Därefter följer en redovisning av förändringar i regeringens sammansättning och organisation under år 1996. Fördjupade granskningar har genomförts beträffande utnyttjandet av anslag som står till regeringens egen disposition och Utbildningsdepartementets administration. Dessa redovisas i ett avsnitt om Regeringskansliet. I samma avsnitt behandlas anmälningar angående regeringens åtgärder med anledning av brister i fråga om konsultupphandling samt om Regeringskansliets informationsverksamhet. I en skrivelse till riksdagen har regeringen redovisat resultatet av sina strävanden att utveckla rutiner som säkerställer att statsråds förmögenhetsinnehav eller engagemang i andra verksamheter inte leder till intressekonflikter, insiderproblem eller jäv i uppdraget som statsråd. Utskottet har tagit del av skrivelsen och i anslutning därtill granskat en fråga om statsminister Göran Perssons utnämning av Leif Pagrotsky till statsråd. Utskottet har granskat regeringens utnämningspolitik såvitt avser tiden från februari 1996 till mars 1997. Granskningen har gällt utnämningar av generaldirektörer och andra myndighetschefer med utgångspunkt i regeringsformens bestämmelse att vid tillsättning av statlig tjänst avseende skall fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Frågor om export av strategiska produkter har granskats med anledning av två anmälningar angående export till Indonesien och de s.k. Gulfstaterna. Vidare har utskottet genomfört en fördjupad granskning av praxisutvecklingen i fråga om begreppet följdleveranser på krigsmaterielområdet. Det utvecklingsbistånd som lämnats till Kuba och Vietnam under åren 1988-1991 och 1991-1996 har granskats med avseende på frågan om regeringsbeslutens formella grund och deras överensstämmelse med riksdagens beslut om biståndspolitiken. Utskottet har också granskat Sveriges insatser för att upprätta vissa radarstationer i de baltiska länderna. I tre ärenden har utskottet granskat frågor om regeringens information till Utrikesnämnden. Granskningen har gällt ett underrättelseärende, statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till Sverige samt ett uttalande av Göran Persson angående Lettlands önskan om inträde i NATO. Enligt riksdagsordningen skall regeringen underrätta EU-nämnden om frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd. Regeringen skall enligt vad som är föreskrivet också rådgöra med nämnden i vissa andra fall. Utskottet har med anledning av en anmälan granskat justitieminister Laila Freivalds fullgörande av dessa skyldigheter. Två anmälningar har gällt regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik. Utskottet har granskat om offentliggörandet av rapporten har fördröjts av hänsyn till folkomröstningen angående Sveriges inträde i Europeiska unionen. I flera fall har utskottets granskning avsett regeringens eller särskilda statsråds beredning av ärenden. Det har gällt frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg, medgivandet till Försvarets materielverk att teckna avtal med Volvo Aero Corporation AB om produktstöd för vissa flygmotorer, ärendet om detaljplan för en del av Norra länken i Stockholm samt ett utlänningsärende. Den extra utbetalningen av medel till utrikesförvaltningens anställda i december 1996 har granskats från formella synpunkter. Under årets granskning har utskottet också behandlat anmälningar som gäller regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret år 1992, regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade och regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation. Därtill har i några fall frågor om ifrågasatt otillbörlig påverkan på myndigheter från statsråd eller Regeringskansliet granskats.
Vissa resultat av granskningen Utskottet har inte funnit anledning till några uttalanden rörande regeringsskiftet i mars 1996 eller i fråga om regeringens sammansättning och regeringens organisation. Beträffande regeringens utnyttjande av anslag som står till regeringens egen disposition har utskottet i flera fall funnit att anslagsposter disponeras av departement för ändamål som ligger utanför den interna verksamheten. Utredningen har också visat på att anslag ibland har använts för ändamål som kan ifrågasättas mot bakgrund av det ändamål som anslaget eller anslagsposten anger genom sin beteckning. Även andra brister har iakttagits. Utskottet, som förutsätter att innehållet i den redovisning som har lämnats kommer att beaktas, gör inte något ytterligare uttalande med anledning av granskningen i denna del. Med anledning av att utskottet under en följd av år kunnat iaktta olika brister i ärenden som handlagts inom Utbildningsdepartementet har en samlad genomgång och översyn av Utbildningsdepartementets organisation och arbetsrutiner gjorts. Såvitt utskottets granskning har givit vid handen avviker Utbildningsdepartementet i dag inte från övriga departement inom Regeringskansliet när det gäller förutsättningarna för att kunna sköta den internadministrativa verksamheten. Utskottet anser emellertid att det hade funnits orsak för departementet att tidigare än som skett söka komma till rätta med vissa brister i verksamheten. Vid kommande års granskningar av de organisatoriska förutsättningarnas betydelse för regeringsarbetet kommer utskottet att ägna särskild uppmärksamhet åt Utbildningsdepartementet. I 1995 års granskningsbetänkande har utskottet behandlat upphandlingar i Regeringskansliet under åren 1990-1994. Utskottet iakttog då brister i skilda hänseenden, främst i fråga om dokumentation. Utskottet har nu inhämtat uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits inom Regeringskansliet för att komma till rätta med bristerna. Som resultat av årets granskning konstaterar utskottet att det fortfarande brister i vissa hänseenden vid Regeringskansliets upphandlingar, t.ex beträffande dokumentation. Utskottet konstaterar att det finns skäl för Regeringskansliet att även i fortsättningen ge akt på att reglerna om upphandling noga efterlevs. I frågan om intressekonflikter för statsråd har utskottet tagit del av regeringens skrivelse 1996/97:56 som innehåller en redovisning av den nuvarande regeringens åtgärder för att undvika intressekonflikter och jäv m.m. Utskottet har inte något att invända mot redovisningen. Utskottet noterar emellertid att de rutiner som redovisats bygger på överenskommelser mellan de sittande regeringsledamöterna. Utskottet anser det önskvärt att principer som är gemensamma för olika regeringar i frågor av detta slag kan nås. Utnämningen av Leif Pagrotsky till statsråd föranleder inte något uttalande från utskottet. Utskottet har vid sin granskning av kommittéväsendet iakttagit att den sammantagna andelen kvinnor i kommittéer under några delar av Regeringskansliet markant understiger 40 %. Liksom vid tidigare granskningstillfällen understryker utskottet vikten av att kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar och att målet om en jämn könsfördelning i kommittéerna uppnås. Samtidigt konstaterar utskottet att årets kommittéberättelse i flera viktiga avseenden redovisar en ökad andel kvinnor jämfört med föregående års redovisning. Utskottet anser att de utnämningar av generaldirektörer och verkschefer som enligt en från Regeringskansliet överlämnad förteckning har gjorts är förenliga med regeringsformens föreskrift om att sakliga skäl såsom förtjänst och skicklighet skall tillämpas vid tillsättning av statlig tjänst. I en reservation anför de utskottsledamöter som företräder Moderata samlingspartiet att regeringen Persson har utnyttjat utnämningsmakten till det egna partiets fördel och i praktiken lagt grunden för ett system där en ny regering omprövar samtliga förordnanden som generaldirektör eller annan myndighetschef. Såsom förutskickats i förra årets granskningsbetänkande har utskottet närmare undersökt praxisutvecklingen vad gäller följdleveranser på krigsmaterielområdet. Utskottet har tagit del av ett omfattande material som gäller tillämpningen av riktlinjerna för krigsmaterielexporten och undersökt utvecklingen av de begrepp som används i det praktiska arbetet med frågorna om tillstånd till utförsel. Utskottet anser att utformningen av riktlinjerna kan ge upphov till olika uppfattningar om tillämpningen. Den insyn och påverkansmöjlighet som det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet har är därför av stor betydelse vid uttolkningen av riktlinjerna. Utskottet framhåller att den prövning som regelmässigt sker från fall till fall i de enskilda exportärendena har ett stort egenvärde och bör fortsätta som hittills. Enligt utskottets bedömning ger emellertid riktlinjernas generella utformning i förening med vissa problem som har särskilt samband med följdleveransbegreppet anledning för regeringen att överväga och precisera det avsnitt i riktlinjerna som handlar om följdleveranser. Genom ett beslut år 1996 tillät regeringen utförsel av vissa luftvärnskanoner till Indonesien. Utskottets granskning har givit vid handen att regeringen vid detta tillfälle gjorde en godtagbar tolkning av riktlinjerna för export av krigsmateriel. Beslutet innebar att regeringen tog följderna av tidigare beslut avseende tillstånd att exportera luftvärnskanoner till Indonesien. Utskottet har funnit att riktlinjerna tillåtit en tolkning som vid en totalbedömning hade kunnat leda till att tillstånd till utförseln inte skulle ha lämnats, men har inte funnit skäl till kritik av regeringens ställningstagande i denna del. I en reservation (fp) anförs att resultatet av regeringens överväganden och precisering bör bli en mer strikt definition av begreppet följdleveranser och att det av riktlinjerna skall framgå att respekten för mänskliga rättigheter i framtiden måste beaktas även vad gäller tillstånd till följdleveranser. I en reservation (v, mp) anförs att regeringen i det aktuella ärendet pressat följdleveransbegreppet utöver vad som kan anses rimligt. För detta kan regeringen inte undgå kritik. Enligt reservanterna borde regeringen också ha dragit konsekvenserna av att Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter och vägrat utförseltillstånd. Också detta bör enligt reservanterna föranleda kritik mot regeringen. Utskottets granskning av regeringens beslut i vissa fall att tillåta utförsel av krigsmateriel till de s.k. Gulfstaterna vid Persiska viken har inte givit anledning till kritik. Enligt en reservation av ledamoten Kenneth Kvist (v) kan regeringen inte undgå kritik för handläggningen. Beträffande det svenska biståndet till Kuba och Vietnam bör enligt utskottets mening någon kritik inte riktas mot vare sig den borgerliga regeringen 1991-1994 eller den efterföljande socialdemokratiska regeringen för de särskilda beslut som omfattats av utskottets granskning. Enligt ett särskilt yttrande (m, fp) har den förda politiken inte lett till att riksdagens intentioner i de riktningsgivande besluten åren 1991 och 1992 uppfyllts i tillfredsställande grad. Kraven på demokratisk utveckling i såväl Kuba som Vietnam hade kunnat drivas med större kraft och konsekvens. Inte heller Sveriges insatser för att möjliggöra för de baltiska staterna att upprätta vissa radarstationer har givit anledning till någon kritik från utskottet. En svensk medborgare greps i S:t Petersburg den 23 februari 1996 sedan han mottagit hemlig militär information. Den gripne utvisades inom kort. Efter det inträffade framkom i mars 1996 att det ryska utrikesdepartementet önskade att en viss svensk diplomat skulle lämna landet. Vid samtal mellan utrikesminister Lena Hjelm-Wallén och den ryske utrikesministern Primakov stod det klart att den ryska regeringen inte ansåg att det som inträffat var något som skulle få utrikespolitiska konsekvenser. Först sedan gripandet blivit allmänt känt genom ryska medier informerades Utrikesnämnden den 5 september 1996 om det inträffade. Enligt utskottsmajoritetens mening är det mot bakgrund av den ryska inställningen förståeligt om utrikesministern gjorde den bedömningen att händelsen inte var ett utrikesärende av större vikt och därmed inte av beskaffenhet att föranleda överläggningar i Utrikesnämnden. Utrikesministern hade enligt utskottsmajoriteten också skäl att utgå från att det organ som särskilt inrättats för information i underrättelsefrågor, nämligen Försvarets underrättelsenämnd, skulle informeras om utvisningen av den svenske medborgaren genom Försvarsmaktens försorg. Enligt en reservation (fp) kunde man mot bakgrund av det inrikespolitiskt instabila läge som vid den aktuella tiden rådde i Ryssland inte vara förvissad om att det som inträffat i underrättelseärendet inte skulle komma att få betydelse för Sverige. Enligt reservationen hade det därför förelegat skäl att underrätta Utrikesnämnden senast vid Utrikesnämndens sammanträde i april 1996. I ytterligare en reservation (mp) anförs att utrikesministern inte kan undgå kritik för sin underlåtenhet att informera Utrikesnämnden om underrättelseärendet och dess följder. Beträffande statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president Jiang Zemin till Sverige har utskottets majoritet inte funnit anledning till något uttalande. Enligt en reservation (m, fp) kan konstateras att statsministern var oförhindrad att resa till Kina, trots att invändningar kommit fram vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996. Reservanterna anser att frågan om på vilken nivå svarsbesöket från Kina skulle äga rum borde ha tagits upp i Utrikesnämnden. Inbjudningen till Kinas statsöverhuvud innebar en upptrappning av nivån på besöksutbytet som inte var förankrad i Utrikesnämnden. Den 3 juni 1996 besökte statsminister Göran Persson Lettland. Vid en presskonferens där uttalade han stöd för Lettland i landets process för att få medlemskap i NATO. Utskottets majoritet har funnit att innebörden av den sista meningen i statsministerns uttalande kan missuppfattas, om den rycks loss ur sitt sammanhang. Vid utskottets utfrågning med statsministern har det emellertid enligt utskottet blivit väl klarlagt vad statsministern avsett med sitt uttalande. Det stod enligt utskottet också klart att uttalandet, läst i sin helhet, legat väl i linje med den uppfattning som den svenska regeringen och riksdagen tidigare gett uttryck för och som är väl förankrad i Utrikesnämnden. Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet. I ett särskilt yttrande (m, v) framhålls emellertid att det finns anledning till särskild varsamhet vid uttalanden i säkerhetspolitiskt känsliga frågor så att några missförstånd beträffande Sveriges hållning inte kan uppstå. Folkpartiet beklagar i ett särskilt yttrande att statsministerns uttalande inte syftat till att markera en mer aktiv svensk hållning vad gäller de baltiska ländernas säkerhetspolitiska situation. I frågan om justitieminister Laila Freivalds samråd med riksdagens EU-nämnd har utskottet klarlagt hur samrådet inom området för den s.k. tredje pelaren skall gå till. Utskottet konstaterar sedan att man från Justitiedepartementets sida numera är klar över behovet att förse EU-nämnden med nödvändigt underlag inför samråden. Med detta konstaterande och efter de klarlägganden som gjorts i utskottets bedömning av ärendet har utskottet avslutat granskningen. Enligt utskottets majoritet har det inte framkommit något som tyder på att man från svensk sida ville fördröja 1994 års GATT-granskning till efter den svenska EU-folkomröstningen. Majoriteten framhåller också att granskningsrapporten avseende Sverige inte heller har visat sig innehålla uppgifter som inte var kända redan före den svenska folkomröstningen. I en reservation (c, v, mp) anförs att det är uppenbart att Utrikesdepartementet agerat för att granskningen av Sverige och publiceringen av GATT-rapporten skulle ske efter den svenska EU-folkomröstningen. Genom detta förfarande kom enligt reservanterna innehållet i GATT-rapporten inte till allmänhetens kännedom förrän efter folkomröstningen. Viktig information om hur omvärlden ser på svenskt medlemskap i EU och en kritisk granskning av de handelspolitiska konsekvenserna av EU-medlemskapet blev enligt reservanterna därför mörklagda till efter folkomröstningen. Reservanterna anser därför att f.d. statsrådet Ulf Dinkelspiel som ansvarig minister inte kan undgå kritik för detta agerande. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg har enligt utskottets majoritet skett i den ordning som föreskrivs i regeringsformen. Enligt en reservation (m, fp, v, mp) har beredningen inte uppfyllt kraven. Enligt reservanterna har beredningen uppvisat flera brister som leder till att statsrådet Marita Ulvskog inte kan undgå kritik. Regeringens handläggning av ärendet om medgivande till Försvarets materielverk att teckna avtal med Volvo Aero Corporation AB för produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12 följdes av en debatt om den s.k. Arbogaaffären. Enligt utskottets bedömning framgår av det skriftliga materialet att den dåvarande försvarsministern Thage G Peterson under beredningen av regeringsärendet inte gjordes uppmärksam på förhållanden av stor vikt för regeringens behandling av ärendet. Enligt utskottets mening kan det också finnas utrymme för skiftande bedömningar av hur långt ett statsråds ansvar skall sträcka sig i fråga om brister i handläggningen av större och mindre ärenden inom ett departement. Emellertid måste chefen för ett departement i sista hand bära ett politiskt ansvar för departementets verksamhet. I ett sådant perspektiv står det enligt utskottets mening klart att departementschefen inte kan undgå viss kritik för de brister i beredningen av regeringsärendet som förekommit. Utskottet noterar dock att olika åtgärder har vidtagits inom departementet för att förhindra en upprepning av det inträffade. Utskottet konstaterar slutligen att Thage G Peterson inför utskottet inte har givit uttryck för någon annan mening än att det strukturavtal som tecknats av Försvarets materielverk och Volvo Aero är civilrättsligt bindande och att statens kostnader för strukturförändringarna till sist bärs av skattebetalarna. Den 13 augusti 1996 medverkade statsrådet Pierre Schori i ett televisionsprogram. Han uttalade sig då om ett utlänningsärende, som skulle komma att prövas av regeringen. Med anledning av en anmälan har utskottet granskat Schoris handläggning av ärendet. Granskningen har inte föranlett något uttalande av utskottet. I en reservation (m) anförs att Schoris uttalande uppfattats som att det inte rådde någon tveksamhet om att permanenta uppehållstillstånd skulle beviljas i ärendet. Av en promemoria från Utrikesdepartementet framgår emellertid att man från departementets sida vid denna tidpunkt ansåg att motstridiga uppgifter ännu förelåg i ärendet. Med anledning av en anmälan har utskottet granskat regeringens uppföljning av ett riksdagsbeslut om sjuk- och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade. Utskottets majoritet har inte funnit anledning till någon kritik. Enligt en reservation (c) förtjänar regeringen kritik för underlåtenhet att ge de berörda myndigheterna, främst Riksförsäkringsverket, ett särskilt uppdrag att effektuera riksdagens beslut och därefter följa upp verkningarna av myndigheternas åtgärder. Efter en anmälan har utskottet granskat regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation. Enligt anmälningen har ett beslut av riksdagen inte återgivits korrekt i en bilaga till direktiven. Utskottets majoritet anser att utgången av riksdagsbehandlingen har återgivits på ett korrekt sätt i bilagan. Enligt en reservation (m, c) är så inte fallet. Beträffande försvaret av kronan under hösten 1992 finns enligt utskottet skäl för att händelseförloppet blir föremål för undersökning. Från konstitutionella utgångspunkter kan flera frågor vara av intresse. Utskottets majoritet anser att en granskning av de omständigheter kring kronförsvaret som ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift kräver en bred bakgrundsbild. En sådan kan bäst åstadkommas genom en kartläggning och undersökning av ett särskilt organ eller särskilt anlitad expertis. Utskottsmajoriteten är dock inte beredd att nu ta ställning till i vilken form en undersökning bör ske och efter vilka riktlinjer den bör utföras, utan utskottet avser att närmare överväga dessa frågor och efter kontakter med andra riksdagsorgan återkomma senare. I en reservation (m, fp) anförs att det inte finns skäl att ta ställning till frågan om en undersökning förrän en bred bakgrundsbild finns att tillgå. I övrigt har årets granskning inte givit anledning till några särskilda uttalanden av utskottet.
1. Regeringsskiftet i mars 1996 I det följande avsnittet redogörs för regeringsskiftet efter statsminister Ingvar Carlssons avgång. Utskottet har i tidigare granskningsbetänkanden lämnat redogörelser för de regeringsskiften som ägt rum under den nya regeringsformens tid: 1976 (KU 1976/77:44 s. 4 f.), 1978 (KU 1978/79:30 s. 3 f.), 1979 (KU 1979/80:50 s. 3 f.), 1981 (KU 1981/82:35 s. 3 f.), 1982 (KU 1982/83:30 s. 3 f.), 1986 (KU 1985/86:25 s. 3 f.), 1990 (1989/90:KU30 s. 7), 1991 (1991/92:KU30 s. 5 f.) och 1994 (1994/95:KU30 s. 10 f.). Proceduren vid ett regeringsskifte regleras i regeringsformen 6 kap. En närmare redovisning av reglerna m.m. lämnas i 1991/92 års granskningsbetänkande (1991/92:KU30 s. 5 f.). Reglerna föreskriver bl.a. att talmannen skall kalla företrädare för varje partigrupp i riksdagen till samråd när statsminister skall utses. Talmannen överlägger även med vice talmännen och avger sedan förslag till riksdagen. Röstar mer än hälften av riksdagens ledamöter mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det godkänt. Minst 175 ledamöter måste således rösta mot förslaget för att det skall vara förkastat. En promemoria om regeringsskiftet efter statsminister Ingvar Carlssons avgång har upprättats av riksdagens kammarsekreterare. Promemorian har anmälts till riksdagen och har fogats till riksdagens protokoll den 13 juni 1996 (prot. 1995/96:111). Av promemorian och riksdagens protokoll framgår bl.a. följande. På morgonen måndagen den 18 mars inlämnade statsminister Ingvar Carlsson sin ansökan om entledigande till talman Birgitta Dahl på hennes tjänsterum. Talmannen entledigade omedelbart statsministern och övriga statsråd. Hon erinrade om att entledigade regeringsledamöter, enligt 6 kap. 8 § regeringsformen, uppehåller sina befattningar till dess ny regering har tillträtt. Under förmiddagen förde talmannen samtal med företrädare för riksdagspartierna. Talman Dahl förde först samtal med Göran Persson. Därefter förde talmannen samtal med Lars Tobisson, Olof Johansson, Eva Eriksson, Marianne Samuelsson, Gudrun Schyman och Alf Svensson i nämnd ordning. Talmannen överlade därefter med de vice talmännen samt informerade statschefen H.M. Konungen. Under eftermiddagen sammanträffade talman Birgitta Dahl på nytt med Socialdemokraternas ordförande Göran Persson. Talmannen uppdrog då åt Göran Persson att bilda en regering bestående av företrädare för Socialdemokratiska arbetarepartiet. Efter mötet höll talman Birgitta Dahl och Socialdemokraternas partiordförande Göran Persson en presskonferens där talmannen presenterade sitt förslag om ny statsminister. Vid kammarens sammanträde tisdagen den 19 mars föreslog talman Birgitta Dahl riksdagen att till ny statsminister utse Göran Persson, som avsåg att bilda en regering bestående av företrädare för Socialdemokratiska arbetarepartiet. Förslaget bordlades. I enlighet med 5 kap. 2 § riksdagsordningen bordlades förslaget på nytt vid kammarens sammanträde onsdagen den 20 mars. Talmannens förslag prövades av riksdagen vid sammanträdet dagen därpå, torsdagen den 21 mars. Inför omröstningen den 21 mars avgav företrädare för sex partier röstförklaringar. Moderata samlingspartiets företrädare hänvisade till att partiet när riksdagen i oktober 1994 röstade om att utse Ingvar Carlsson till statsminister lade ned sina röster. Partiets ställningstagande 1994 var en följd av det efter valet uppkomna parlamentariska läget. Inför voteringen om talmannens förslag att till ny statsminister utse Göran Persson anförde moderaternas företrädare att de parlamentariska styrkeförhållandena inte hade ändrats och att voteringen förorsakats av att Ingvar Carlsson beslutat att träda tillbaka från statsministerposten. Regeringsskiftet hade därmed närmast en teknisk karaktär. Partiet avsåg mot den bakgrunden att avstå från att rösta i voteringen. Centerpartiets företrädare förklarade att partiets ställningstagande till talmannens förslag om ny statsminister följde tillämpad praxis. Partiet avsåg inte att ta ställning till den kommande regeringens samlade politik. Centerpartiets riksdagsgrupp avsåg att avstå från att rösta i voteringen och ansåg att talmannens förslag om att utse Göran Persson till ny statsminister, med avsikt att bilda en socialdemokratisk regering, var naturligt och i överensstämmelse med den parlamentariska situationen. Folkpartiet liberalernas företrädare förklarade att partiets nedlagda röster vid voteringen skulle tolkas så att partiet med den rådande mandatfördelningen i riksdagen inte såg någon annan realistisk lösning på den parlamentariska situationen än att Socialdemokraternas partiledare fick bilda regering. Detta skulle inte tolkas så att partiet accepterade den inriktning den socialdemokratiska politiken haft och kunde förväntas få. Vänsterpartiets företrädare hänvisade till att resultatet av riksdagsvalet år 1994 blev en vänstermajoritet i riksdagen. Partiet förklarade att mandatet som väljarna gav vid riksdagsvalet år 1994 var grunden för ställningstagandet att stödja förslaget till ny statsminister. Miljöpartiet de grönas företrädare förklarade att partiets riksdagsgrupp avsåg att avstå från att rösta i voteringen och därmed släppa fram Göran Persson som ny statsminister. Kristdemokratiska samhällspartiets företrädare anförde att förslaget att till ny statsminister utse Göran Persson var naturligt mot bakgrund av utslaget i 1994 års riksdagsval. Partiet avsåg att lägga ned sina röster i voteringen. Detta innebar inte ett ställningstagande till den politik som regeringen skulle komma att föra utan var ett uttryck för respekt för valutslaget år 1994. Voteringen utföll så att 178 ledamöter röstade ja. Ingen ledamot röstade nej. 154 riksdagsledamöter avstod från att rösta. Riksdagen hade alltså godkänt talmannens förslag och utsett Göran Persson till ny statsminister. Talmannen bad Göran Persson komma fram till talmanspodiet där han mottog sitt förordnande ur talmannens hand. Fredagen den 22 mars avgav Göran Persson, i riksdagens kammare, regeringsförklaring och anmälde därefter vilka statsråd han utsett att tillsammans med honom ingå i regeringen. Samma dag ägde regeringsskifte rum vid en särskild konselj inför statschefen H.M. Konungen i närvaro av H.K.H. Kronprinsessan. Vid konseljen redovisade talman Birgitta Dahl riksdagens beslut om ny statsminister. Onsdagen den 27 mars ägde partiledardebatt rum med anledning av regeringsförklaringen. Den lämnade redogörelsen föranleder inte något uttalande från utskottet.
2. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation Sammansättningen av regeringen Ingvar Carlsson ändrades vid ett tillfälle under år 1996 och före regeringsskiftet i mars 1996. Statsministern entledigade statsrådet och chefen för Näringsdepartementet Sten Heckscher med verkan från den 5 februari 1996. Statsministern utsåg samtidigt statsrådet Jörgen Andersson att från samma dag vara chef för Näringsdepartementet. Fram till regeringsskiftet den 22 mars 1996 fattade statsminister Ingvar Carlsson ytterligare ett beslut om förordnande enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för statsråd att i departementschefs ställe handlägga ärende eller grupp av ärende. Med anledning av inrättandet av Inspektionen för strategiska produkter (ISP) beslutade statsminister Ingvar Carlsson, enligt 7 kap. 5 § regeringsformen, att inspektionen skulle höra till statsrådet Jan Nygrens ansvarsområde. Statsrådet Nygren hade den 9 juni 1995 förordnats att i utrikesministerns ställe föredra förvaltningsärenden rörande förbud mot tillverkning och utförsel av krigsmateriel. Vidare hade han förordnats att föredra lagstiftningsärenden rörande kontroll över tillverkningen av krigsmateriel och förbud mot utförsel av krigsmateriel. Även ärenden som gäller exportkontrollfrågor avseende produkter med såväl civil som militär användning hade förts till statsrådet Nygrens ansvarsområde (1995/96:KU30 s. 8). Statsminister Göran Persson förordnade i samband med regeringsskiftet den 22 mars 1996 tretton personer att vara statsråd och chef för departement samt åtta personer att vara statsråd. I den nya regeringen ingår således 22 statsråd, en ökning med två statsråd jämfört med den avgångna regeringen. När regeringen Carlsson tillträdde efter valet 1994 hade den 22 statsråd. Under år 1996 har två förändringar i departementsförordningen (SFS 1982:1177 trätt i kraft. Den 1 juli 1996 trädde vissa ändringar i departementsorganisationen i kraft (SFS 1996:724). Civildepartementet ändrade beteckning till Inrikesdepartemen- tet, och Näringsdepartementet ändrade beteckning till Närings- och handels- departementet. Frågor om exportfrämjande åtgärder, statsstödda exportkrediter och exportkreditgarantier, internationella överenskommelser om allmänna vill- kor för exportkrediter samt handelskamrar fördes från Utrikesdepartementet till Närings- och handelsdepartementet. Till Finansdepartementet fördes från Socialdepartementet frågor om socialavgifter och allmänna egenavgifter. Dessutom fördes till Finansdepartementet frågor om kungliga hov- och slotts- staten, samt frågor om lotterier, från Inrikesdepartementet. Till Arbetsmark- nadsdepartementet flyttades frågor som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män från Socialdepartementet. Samtidigt fördes från Arbetsmarknadsdeparte- mentet regionalpolitiska frågor till Närings- och handelsdepartementet, frågor om flyktingars och utlänningars rätt att vistas i landet till Utrikes- departementet samt frågor om invandrare, etnisk diskriminering och svenskt medborgarskap till Inrikesdepartementet. Till Inrikesdepartementet fördes också frågor om Sveriges administrativa indelning, kommuner, landsting och kommunalförbund från Finansdepartementet, samt frågor rörande markanvändning och bebyggelse, tillstånd till expropriation, tillstånd till förköp enligt förköpslagen (1967:868), lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering, lantmäteriet, landskapsinformation och fastighetsdataverksamhet från Miljödepartementet. Vidare fördes till Inrikesdepartementet frågor som gäller bostadsväsendet, byggnadsväsendet och byggnadsforskning från Näringsdepartementet. Frågor som gäller Svenska kyrkan, andra trossamfund, församlingar, kyrkliga samfälligheter, kyrklig indelning, kyrklig beredskap och begravningsväsendet flyttades från Civildepartementet till Kulturdepartementet. Utbildningsdepartementet tillfördes frågor om förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg från Socialdepartementet. Samtidigt med dessa förflyttningar av ansvarsområden mellan departementen fördes bl.a. allmänna frågor om användningen av informationsteknik (IT) och frågor om användningen av IT inom kulturområdet till Kommunikationsdepartementets respektive Kulturdepartementets ansvarsområde. Frågor om genomförandet av EG:s inre marknad fördes till Närings- och handelsdepartementet och frågor om invandrares introduktion och integration i det svenska samhället till Inrikesdepartementet. Den nya departementsorganisationen föregicks av att statsministern samma dag som regeringsskiftet, och vid ytterligare ett par tillfällen under första halvåret 1996, fattade 29 beslut om förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för statsråd att i vissa departementschefers ställe handlägga motsvarande grupper av ärenden. Den förändring som trädde i kraft den 1 oktober 1996 (SFS 1996:897) innebar endast små förändringar av departementsorganisationen. Departementen, Statsrådsberedningen och Regeringens förvaltningsavdelning utgör sedan den 1 januari 1997 en myndighet, Regeringskansliet. Den 1 januari 1997 trädde förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet i kraft. Samtidigt upphävdes departementsförordningen (1982:1177).
Utskottets bedömning Den nu lämnade redogörelsen för regeringens sammansättning och rege- ringsarbetets organisation omfattar år 1996. Förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet trädde i kraft först den 1 januari 1997. Den nya organisationen av Regeringskansliet behandlas därför inte i detta betänkande. Utskottet har framhållit att ändringen av Regeringskansliets organisation ger anledning för utskottet att vid kommande granskningar uppmärksamma de organisatoriska förutsättningarnas betydelse för regeringsarbetet (1996/97:KU1 s. 16). Utskottet finner inte anledning till något uttalande med anledning av den nu lämnade redogörelsen.
3. Regeringskansliet
3.1 Regeringens utnyttjande av anslag som står till regeringens egen disposition I samband med utskottets genomgång av regeringsprotokollen i granskningsarbetet 1995 (bet.1994/95:KU30) aviserade utskottet sin avsikt att i ett kommande års granskning mer systematiskt gå igenom hur regeringen använt anslagsposter som regeringen genom regleringsbrev ställt till sin egen disposition. Även dessa medel kunde enligt utskottet givetvis endast användas för de ändamål riksdagen bestämt (s. 17). Utskottet har nu gjort en genomgång av de anslag som stod till regeringens disposition budgetåren 1993/94 och 1994/95. Genomgången redovisas i bilaga A 1.1. Samtliga anslag till regeringens disposition har inte undersökts. De anslag som gäller kommittéerna, internationellt samarbete och den interna verksamheten i Regeringskansliet har undantagits från undersökningen, liksom vissa andra anslag, där dispositionen av medlen varit självklar.
Finansmakten Finansmakten är den sammanfattande beteckningen på riksdagens funktion att besluta om skatt till staten och bestämma hur statens medel skall användas (1 kap. 4 § regeringsformen). Riksdagen meddelar beslut om statens inkomster dvs. skatter och avgifter genom lag (8 kap. regeringsformen). Tilldelning av medel till verksamheter och för ändamål som riksdagen beslutat om sker genom anvisningsbeslut i samband med budgetregleringen (9 kap. 2 § regeringsformen). Budgetregleringsprocessen ligger således utanför normgivningen enligt 8 kap. regeringsformen. Riksdagens styrning av regeringens och myndigheternas anslagsutnyttjande kommer till uttryck i 9 kap. 2 § regeringsformen, där det föreskrivs att statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. I denna rätt för riksdagen att bestämma utgifterna finns inga spärrar inbyggda i grundlagen. Riksdagen kan alltså utöva finansmakten på ett mer eller mindre detaljerat sätt. Å ena sidan står det riksdagen fritt att i detalj föreskriva hur ett anslag skall användas. Å andra sidan finns det inget som hindrar riksdagen från att ge stora klumpanslag, dvs. i praktiken ge regeringen vidsträckta bemyndiganden att själv närmare fördela medlen. I 9 kap. 3 § regeringsformen finns stöd för att ett anslag kan utnyttjas under längre tid än ett budgetår genom bestämmelsen att regeringen kan besluta att ett särskilt anslag på statsbudgeten skall utgå för annan tid än budgetperioden. För varje anslag uppställer riksdagen villkor när det gäller möjligheten att överskrida anslaget och möjligheten att utnyttja anslaget under en längre period än budgetåret. Detta sker genom att det i riksdagens beslut anges vilken anslagstyp det är fråga om. Anslagstyperna var tidigare inte författningsreglerade, men sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 3 § lagen (1996: 1059) om statsbudgeten att anslagstyperna obetecknade anslag, reservationsanslag eller ramanslag skall användas när riksdagen anvisar anslag. Tekniken för bestämmande av utgifterna är att riksdagen anvisar anslag till särskilda ändamål. Ett anslag behöver både ett belopp och en rubrik, som anger ändamålet. Anslagsrubriken kan kompletteras med uttryckligt fastställda villkor och med motivuttalanden. I förarbetena till 1974 års regeringsform fördes en diskussion om huruvida regeringen var skyldig att använda de medel riksdagen anvisat eller regeringen endast getts tillstånd att använda dem. I likhet med ett par remissinstanser intog regeringen den ståndpunkten att det fick ankomma på regeringen att under parlamentariskt ansvar avgöra i vad mån regeringen skulle verkställa de utgifter som anslagen möjliggör. En prövningsrätt för regeringen ansågs ha sin främsta praktiska betydelse i ett läge då det från stabiliseringspolitisk synpunkt blev önskvärt att utan dröjsmål begränsa de statliga utgifterna. Också när det gällde att utnyttja besparingsmöjligheter ansågs en sådan prövningsmöjlighet vara av betydelse. Departementschefen framhöll i övrigt att regeringen givetvis alltid måste respektera att vissa utgifter måste göras på grund av lag eller för staten föreliggande förpliktelser. Budgetlagutredningen (SOU 1996:14, s. 156) framhöll att denna prövningsrätt inte är en teoretisk fråga utan i hög grad en realitet. Bl.a. pekade utredningen på att det regelmässigt förekommer att regeringen ställer en del av ett anslag till sin egen disposition i form av en anslagspost. Detta belopp disponeras inte av någon myndighet och det är inte givet att det kommer att utnyttjas. En sådan ?blockering? kan göras för att balansera ett överskridande på ett anslag för närliggande ändamål. Det förekommer enligt Budgetlagutredningen också att regeringen av något skäl beslutar att medel skall föras bort från anslaget som besparing. Även om förändringar av detta slag ofta har budgetteknisk bakgrund, kan även förhållanden på sakområdet och allmänna förhållanden motivera ingrepp i anvisade anslag under löpande budgetår. Ett exempel på att regeringen kan låta bli att använda ett anslag utgör den större indragning av outnyttjade medel på reservationsanslag som skedde våren 1995, alltså vid en tidpunkt som omfattas av denna undersökning. Indragningen av reservationsmedel motsvarade 4,4 miljarder kronor (prop. 1994/95:150 bilaga 1 s. 46 f.). Regeringens beslut underställdes inte riksdagens prövning.
Anslagstyperna vid den tid undersökningen avser Fyra anslagstyper användes under den undersökta perioden, nämligen obetecknade anslag, förslagsanslag, reservationsanslag och ramanslag. Anslagstypen väljs efter ändamålet med anslaget och brukar normalt inte ändras från ett år till ett annat. Ett obetecknat anslag får inte överskridas och outnyttjade medel får inte användas under följande budgetår. Anslagstypen, som också finns kvar efter den 1 januari 1997 enligt 3 § lagen om statsbudgeten, används främst för bidrag till olika icke-statliga organisationer. Antalet obetecknade anslag i statsbudgeten är förhållandevis litet. Ett förslagsanslag fick överskridas av regeringen om det behövdes för att ändamålet med anslaget skulle uppfyllas. En myndighet fick överskrida förslagsanslag endast efter medgivande av regeringen. Under budgetåret outnyttjade medel fick inte användas under följande budgetår. Anslagstypen, som numera inte finns kvar, användes främst för att finansiera utgifter för regelstyrda förmånssystem där ersättningens storlek och villkoren för ersättningen är reglerad i lag, men antalet ersättningsfall inte exakt kan förutses. Antalet förslagsanslag var förhållandevis stort. Omkring en tredjedel av anslagen på statsbudgeten under undersökningsperioden var förslagsanslag. Efter den 1 januari 1997 användes i stället ramanslagstypen för bl.a. regelstyrda utgifter. Reservationsanslag är den anslagstyp som var den i undersökningen vanligaste anslagstypen. Reservationsanslagen får enligt 5 § lagen om statsbudgeten, liksom enligt tidigare gällande ordning, inte överskridas. Outnyttjade medel får regeringen använda längst tre år efter det anslaget senast var uppfört på statsbudgeten. Kvarstående medel faller automatiskt bort. Anslagstypen används huvudsakligen för internationellt utvecklingssamarbete, vissa investeringsutgifter, högskolor och forskning samt vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Reservationsanslagstypen används då de belopp som skulle anvisas för de olika ändamålen kan preciseras tämligen väl, men där det kan vara svårt att exakt knyta medelsförbrukningen till bestämda budgetår. Ett ramanslag får överskridas genom att en anslagskredit tas i anspråk på följande budgetårs anslag eller genom att regeringen - dock endast under vissa förutsättningar - beslutar om s.k. merutgift. Outnyttjade medel får sparas till följande budgetår. Ramanslaget används främst för statliga myndigheters förvaltningskostnader men numera även i det militära försvarets utgifter samt för investeringar i vägar och järnvägar. Under den undersökta perioden uppgick kreditgränsen i normalfallet till 5 % av anslagsbeloppet. Genom lagen om statsbudgeten har riksdagen beslutat att anslagskrediten generellt får uppgå till högst till 10 % av anvisat anslag. Enligt förarbetena till lagen (prop. 1995/96:220) torde regeringen i regleringsbreven komma att medge en anslagskredit på 3 % för anslag för förvaltningsändamål och för de flesta övriga ramanslag 5 %. Förutsättningen för att regeringen skulle besluta om merutgift enligt den tidigare ordningen var att det gällde tillfälliga utgifter som uppkommit utanför myndighetens kontroll och det då endast var fråga om rena undantagsfall (1993/94:FiU11y). Det kunde gälla i fall då ytterligare utgifter ålagts en myndighet till följd av ett riksdagsbeslut, men utgifterna inte kunnat beaktas vid budgeteringstillfället eller vid force majeurliknande förhållanden, som t.ex. skada på inventarier. I samtliga andra fall måste regeringen underställa riksdagen frågan. I 6 § lagen om statsbudgeten föreskrivs att regeringen med riksdagens bemyndigande får besluta om överskridande av ett ramanslag om detta är nödvändigt för att i en verksamhet täcka utgifter som inte varit kända då anslaget anvisades eller för att ett av riksdagen beslutat ändamål med anslaget skall uppfyllas.
Bemyndigande i regleringsbrev Normalt sett fattar regeringen beslut kollektivt. Bemyndigandet till enskilt statsråd eller departement förekommer då det gäller departementsadministrationen och beslut som gäller beredningsförfarandet inkl. kommittéväsendet. Undantagsvis kan departementsärenden gälla andra frågor. Konstitutionsutskottet har när det gäller enskilt statsråds beslutanderätt uttalat att principen om kollektivt beslutsfattande inom regeringen inte bör urholkas genom alltför vidsträckta bemyndiganden till statsråd. Enskilt statsråd borde därför utom i vissa undantagsfall endast ges beslutanderätt i frågor som har samband med departementsadministrationen och beredningsarbetet i vid mening (bet. KU 1976/77:44 s. 15). I den av Statsrådsberedningen utgivna Gula boken - handläggningen av ärenden i Regeringskansliet (Ds 1994:70) - behandlas frågan om bemyndigande i regleringsbrev (s. 51 f.). Där framhålls bl.a. att i princip bör endast sådana anslag disponeras av ett departement som gäller Regeringskansliets, utrikesförvaltningens eller kommittéväsendets administration eller som avser beredning eller uppföljning av ett regeringsärende. Andra anslagsdispositioner bör beslutas av regeringen, om beslutet kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ, och annars av myndighet under regeringen. Exempel på anslagsbemyndiganden som kan rymmas inom ramen för departementsbeslut är sådana som tar sikte på - anordnande av eller deltagande i konferenser och andra möten, - konsulthjälp med utredningar av teknisk karaktär, - information till allmänheten om ny lagstiftning och om andra beslut av regeringen och riksdagen.
Utskottets bedömning På utskottets uppdrag har utskottets kansli gjort en omfattande genomgång av dispositionen av de anslag och anslagsposter som regeringen genom regleringsbrev eller andra särskilda beslut ställt till sin egen eller ett visst departements förfogande. Genomgången, som redovisas i bilaga och de kritiska kommentarer som den har föranlett, har underställts ansvariga tjänstemän i vederbörande departement. Hänsyn har tagits till uppgifter och påpekanden som gjorts i detta sammanhang. Utan att ta ställning till kritiken i varje enskilt fall vill utskottet sammanfattningsvis framhålla följande. Vissa omständigheter gör att det inte har varit möjligt att få en fullständig bild av användningen av dessa medel. Utrikesdepartementets användning av anslag för departementets egen disposition skiljer sig från övriga departement, vilket gör att det är svårt att bedöma anslagsanvändningen med samma utgångspunkter som för övriga departement. Regeringskansliet är dock numera en myndighet, vilket på sikt kan innebära en mer jämförbar ordning. En annan svårighet under undersökningen har varit att anslagen i många fall disponeras av utomstående myndigheter som betalar ut medel efter särskilda regeringsbeslut. Bokföringen har därigenom legat hos dessa myndigheter, t.ex. Kammarkollegiet, vilket försvårat möjligheterna att få en överblickbar bild av anslagsanvändningen. Genomgången har visat att Statsrådsberedningens anvisningar i Gula boken inte till fullo har följts. Flera anslagsposter disponeras av departement för ändamål som ligger utanför den interna verksamheten, berednings- och uppföljningsarbete eller informationsinsatser. Undersökningen har också visat att det finns vissa andra brister när det gäller användningen av de anslag som står till regeringens disposition. Ibland har anslagen använts för ändamål som kan ifrågasättas mot bakgrund av det ändamål som anslaget eller anslagsposten har enligt sin beteckning. I vissa fall har anvisats medel för merutgifter för utgifter som egentligen inte ligger inom ramen för vad riksdagen ansett skall utgöra merutgifter. I andra regeringsbeslut saknas uppgift om varför en utgift betecknas som merutgift. I något fall har regeringen medgett förhållandevis stort överskridande av ett förslagsanslag utan att ange skäl. Bland de smärre felen kan nämnas att det i flera fall har hänvisats till att regeringen senare kommer att meddela bestämmelser om användningen av medlen på anslaget eller anslagsposten. Några bestämmelser - i meningen generella föreskrifter - har dock inte meddelats, utan det har varit fråga om villkor i det särskilda fallet. I en rad fall har anslagna medel inte använts alls eller endast till en mindre del. Detta gäller främst budgetåret 1994/95. Den nya regeringen kan självfallet ha gjort den bedömningen att besparingsskäl talade för att av riksdagen anvisade medel inte borde utnyttjas. Utskottet, som förutsätter att innehållet i denna redovisning beaktas, anser inte att något ytterligare uttalande i denna del är påkallat.
3.2 Utbildningsdepartementets administration Med anledning av att konstitutionsutskottet under en följd av år kunnat iaktta olika brister i ärenden som handlagts inom Utbildningsdepartementet fann utskottet vid förra årets granskning att en samlad genomgång och översyn av Utbildningsdepartementets organisation och arbetsrutiner borde göras (bet. 1995/96:KU30 s. 24 f.). Därvid borde enligt vad utskottet uttalade också vissa organisatoriska åtgärder som vidtagits inom departementet för att komma till rätta med missförhållandena följas upp och utvärderas. Utskottet förklarade sig ha för avsikt att i samarbete med Riksdagens revisorer genomföra en sådan översyn och redovisa den i årets granskningsbetänkande. Den översyn som förutskickades har genomförts under årets granskning. En tjänsteman vid Riksdagens revisorers kansli har biträtt vid utskottets kansli med att upprätta en promemoria angående Utbildningsdepartementets organisation och ekonomiadministrativa rutiner bilaga A 1.2. Vidare har revisionsbyrån KPMG Bohlins AB (Bohlins) granskat vissa ekonomiadministrativa rutiner inom Utbildningsdepartementet. Revisionsbyråns rapport har fogats som en bilaga till promemorian. Som ett led i beredningen av detta granskningsärende har Statsrådsberedningen fått del av utskottets kanslipromemoria med bilaga och kommit in med vissa synpunkter. Också utnyttjandet av anslag som står till regeringens egen disposition har gåtts igenom vid årets granskning. Vid genomgången har gjorts vissa iakttagelser som gäller Utbildningsdepartementet jfr bilaga A 1.1. Genomgången har redovisats i avsnitt 3.1. I ett betänkande under hösten 1997 kommer utskottet att redogöra för bl.a. en fördjupad granskning av regeringens författningsutgivning. Utgivningen av författningar som hör till Utbildningsdepartementet tas då upp till närmare granskning.
Organisatoriska förändringar inom Utbildningsdepartementet Departementsledningen inom Utbildningsdepartementet beslutade våren 1993 om en organisationsförändring som genomfördes den 1 september samma år. Flera olika motiv framhölls som viktiga för en förändring av departementets organisationsstruktur och arbetsuppgifter - den minskade detaljstyrningen på statsmaktsnivå, behovet av uppföljning och utvärdering som underlag för beslut och resursallokering, den ökade internationaliseringen samt förändringar i reglerna för ekonomisk styrning och administration för de statliga myndigheterna. Organisationsförändringen 1993 innebar bl.a. att fyra sakenheter inom departementet upphörde, nämligen planerings- och budgetsekretariatet, skol-ek- onomiska enheten, högskoleenheten och forskningsenheten. Samtidigt bildades fyra nya enheter: utbildningsstrategiska enheten, universitets- och högskoleenheten, forskningspolitiska sekretariatet samt administrativa enheten. Grundskoleenheten och vuxenutbildningsenheten bibehölls. Rättssekretariatet berördes inte av organisationsförändringen. En ny arbetsordning för departementet infördes fr.o.m. den 29 september 1993. Den har senare ändrats den 13 september 1995. En intern beslutsordning för departementet infördes för första gången i samband med omorganisationen år 1993. Nu gäller en beslutsordning av den 22 april 1996. Under utskottets granskning har kommit fram att Statsrådsberedningen och Utbildningsdepartementet under hösten 1996 har givit två personer i uppdrag att bl.a. göra en analys av Utbildningsdepartementets arbetsuppgifter och organisation m.m., att utarbeta en verksamhetsbeskrivning och en problem- inventering samt en analys av resursförbrukningen samt att föreslå en nivå på förvaltningsanslaget i relation till organisation och arbetsuppgifter.
Revisionsbyråns rapport Uppdraget till Bohlins har inriktats på en genomgång av gällande och tidigare beslutsordningar för ekonomiska frågor inom Utbildningsdepartementet. Vidare har byrån granskat ändamålsenlighet och tillämpning av gällande beslutsordning. Dessutom har byrån gått igenom rutinerna för budgetuppföljning och hantering av internbudgetar. Efter genomgång av beslutsordningen och intervjuer med handläggare på administrativa enheten har Bohlins sammanfattat sin bedömning så att nuvarande beslutsordning skapar goda förutsättningar för en god intern kontroll, dvs. att ansvars- och arbetsfördelningen är genomtänkt och att ingen person skall handlägga en transaktion i alla led, något som enligt byråns mening tidigare varit möjligt i vissa fall. Vidare ingår beslutsordningen enligt Bohlins bedömning som en viktig del i Utbildningsdepartementets organisation och rutiner för att säkerställa att redovisningen blir riktig och fullständig och att befintliga resurser endast används inom ändamålet för anslaget. Bohlins har även granskat hur utbetalningsrutinen tillämpas i praktiken genom att granska ett mindre antal leverantörsfakturor. Enligt byråns revisionsrapport var kvaliteten på dessa bokföringsunderlag mycket hög, dvs. det framgick klart av underlagen att beslutsordningen följts. Beträffande internbudget och budgetuppföljning har Bohlins redogjort för ett arbete som sedan budgetåret 1992/93 bedrivits inom Utbildningsdepartementet i syfte att utveckla den interna budgetprocessen inom departementet. Sammantaget är Bohlins bedömning att erforderliga styr- och uppföljningsinstrument finns. Vad gäller kommittéer och utredningar kan styrning och uppföljning enligt Bohlins utvecklas ytterligare. Under rubriken Övergripande synpunkter har Bohlins i sin rapport anfört följande:
Utbildningsdepartementet har under ett flertal år inte kunnat finansiera sina egna förvaltningskostnader med ursprungligen anslagna medel utan erhållit extra medel från regeringen samt vid ett tillfälle erhållit tilläggsanslag från riksdagen. Detta förhållande är, enligt vår bedömning, ej ett resultat av brister som kan hänföras till de löpande administrativa rutinerna och den interna kontrollen. Obalansen mellan budget och utfall tyder i allt väsentligt på att tillräckligt kraftfulla åtgärder ej vidtagits i tid för att anpassa departementets uppgifter, organisation och framför allt bemanning till givna ekonomiska ramar eller tillse att tillräckliga ekonomiska ramar erhålls i regleringsbrevet. Dessutom vill vi framhålla några organisatoriska aspekter som kan ha haft betydelse i sammanhanget. Departementet har omorganiserats och nya handläggare har tillkommit. Till detta kommer nya arbetsuppgifter till följd av nedläggning av t.ex. UHÄ (Universitets- och högskoleämbetet). Den nu gällande organisationen är mycket platt, med jämställda chefer, vilket innebär att det ekonomiska samordningsansvaret hamnar på en hög nivå i organisationen, hos statssekreteraren. Mot bakgrund av de erfarenheter som vi erhållit hos Utbildningsdepartementet vill vi som en lämplig åtgärd framhålla att det övergripande ekonomiska ansvaret bör markeras organisatoriskt och läggas på en överordnad fast anställd chefstjänsteman, i syfte att skapa goda förutsättningar för överblick, samordning och kontinuitet vad avser ekonomiadministration.
Utskottets bedömning Den fördjupade granskningen av Utbildningsdepartementets administration har genomförts med anledning av att konstitutionsutskottet under en följd av år kunnat iaktta olika brister i ärenden som handlagts inom departementet. De brister som påtalats av konstitutionsutskottet har iakttagits under en längre tid. Enligt utskottets mening hade det funnits orsak för departementet att tidigare än som nu skett söka komma till rätta med bristerna. Bristerna i departementets funktionssätt har emellertid numera givit anledning till organisatoriska förändringar och andra åtgärder inom Regeringskansliet. Såvitt utskottets granskning har givit vid handen avviker Utbildningsdepartementet i dag inte från övriga departement inom Regeringskansliet när det gäller förutsättningarna för att kunna sköta den internadministrativa verksamheten. Utskottet finner inte anledning att nu anföra några vidare synpunkter på de förändringar och övriga åtgärder som har företagits. Som ett led i den granskning som ankommer på utskottet enligt 12 kap. 1 § regeringsformen har utskottet i tidigare års granskningar berört bl.a. regeringsarbetets organisation. Utskottet har tidigare under detta riksmöte uttalat att den nya organisation av Regeringskansliet som gäller från och med i år ger ytterligare anledning för utskottet att vid kommande granskningar uppmärksamma de organisatoriska förutsättningarnas betydelse för regeringsarbetet (bet. 1996/97:KU 1 s. 16). Vid de granskningar som på detta sätt har förutskickats kommer särskild uppmärksamhet att ägnas åt förhållandena inom Utbildningsdepartementet.
3.3 Regeringens åtgärder beträffande brister vid konsultupphandling
Ärendet I en anmälan, bilaga A 1.3, begärs att konstitutionsutskottet granskar vilka åtgärder regeringen har vidtagit för att komma till rätta med de brister beträffande konsultupphandling som redovisades och kritiserades i utskottets betänkande 1994/95:KU30. I ytterligare en anmälan, bilaga A 1.4, begärs att konstitutionsutskottet granskar den upphandling som Regeringskansliet gjort med en konsult som tidigare varit chefstjänsteman i Finansdepartementet och som ställdes till svars för handel med värdepapper år 1990.
Bakgrund
Lagen om offentlig upphandling Den 1 januari 1994 trädde lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU) i kraft. Lagen har sin bakgrund i EES-avtalet och innebär i huvudsak att den offentliga upphandlingen regleras i en författning som överensstämmer med de direktiv som gäller på området inom EG. LOU innehåller en huvudregel i 1 kap. 4 § enligt vilken upphandling skall göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt genomföras affärsmässigt.
Riktlinjer för upphandling i Regeringskansliet Den 30 september 1994 fastställde Regeringskansliets förvaltningskontor riktlinjer att gälla för upphandling i Regeringskansliet. Riktlinjerna gäller upphandling av varor och tjänster. Annan upphandling bedöms normalt inte förekomma inom departementen. Tyngdpunkten ligger enligt riktlinjerna på upphandling under de s.k. tröskelvärdena som för varor och tjänster är 1 493 000 kr. Dessa upphandlingar benämns i riktlinjerna ?mindre upphandlingar?. För det som i riktlinjerna benämns mindre upphandlingar finns enligt LOU två olika upphandlingsförfaranden; dels förenklad upphandling, dels direkt- upphandling. Med förenklad upphandling avses upphandling där alla leverantörer har rätt att delta. Anbud skall infordras. Deltagande leverantörer skall lämna skriftliga anbud och den upphandlande enheten får förhandla med en eller flera anbudsgivare. Med direktupphandling avses upphandling utan infordrande av skriftligt anbud. Detta upphandlingsförfarande får enligt LOU användas om upphandlingens värde är lågt eller om det finns synnerliga skäl, såsom synnerlig brådska orsakad av omständigheter som inte kunnat förutses och inte heller beror på den upphandlande enheten. Vilket förfarande som skall väljas avgörs på affärsmässiga grunder, dvs. med hänsyn till vilken konkurrens som finns att uppsöka samt upphandlingens art och omfattning. Grundprincipen enligt LOU är att anbud alltid skall ligga till grund för valet av leverantör/konsult. Valet av upphandlingsform och motiv för detta skall enligt riktlinjerna dokumenteras på en särskild blankett. Inom Regeringskansliet bör enligt riktlinjerna upphandlingar som understiger två basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som regel anses kunna göras genom direktupphandling. Möjligheten att utnyttja direkt- upphandling på grund av synnerlig brådska skall utnyttjas återhållsamt. Det räcker inte med att det är bråttom. Här avses nämligen endast sådan brådska som är orsakad av omständigheter som inte kunnat förutses och inte heller beror på den upphandlande enheten. Bristande planering är inte ett godtagbart skäl för direktupphandling. En väl utformad uppdragsbeskrivning är enligt vad som anförs i riktlinjerna av central betydelse vid upphandling. LOU innebär att en upphandlare är skyldig att ha en så god planering och uppläggning av en upphandling att den kan genomföras med iakttagande av öppenhet, uppsökande av konkurrens och objektivitet. Det är angeläget att alla åtgärder planeras så långt möjligt och att åtgärder och bedömningar dokumenteras omedelbart. Oftast torde det vara tillräckligt med enkla tjänsteanteckningar som sedan arkiveras. Hur många leverantörer man skall vända sig till kan enligt riktlinjerna inte anges generellt utan får bero bl.a. på branschens storlek. Fem leverantörer är ofta en god avvägning vid upphandlingar för måttliga belopp. Skäl för att man tillfrågar endast en leverantör skall objektivt kunna försvaras och dokumenteras. För den dokumentationen bör enligt riktlinjerna en särskild blankett användas. Reglerna i LOU innebär ökade krav på att de olika momenten i upphandlingen dokumenteras. Bl.a. skall skälen för att ett anbud antagits dokumenteras. Avtal skall alltid upprättas skriftligt. Avtalet skall vara tidsbegränsat. Avtal bör normalt inte tecknas för längre tid än två år och endast undantagsvis tre till fyra år. Ekonomifunktionen (motsv.) bör enligt riktlinjerna kontrollera att departementets upphandlingar har skett enligt LOU och övriga bestämmelser. Underlaget för denna kontroll utgörs i första hand av kopior, av den ifyllda särskilda blanketten och av avtalet.
Konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU30 Konstitutionsutskottet granskade i betänkandet 1994/95:30 upphandlingar i Regeringskansliet under åren 1990-1994. Regeringskansliets upphandlingar av konsulttjänster 1992-1993 visade enligt utskottet på brister i dokumentationen främst när det gällde motivet till att anbud infordrats från endast en anbudsgivare, innehållet i förfrågningsunderlag och skälen till att ett visst anbud antagits. I några fall medförde bristen på dokumentation att någon bedömning inte kunde göras av om upphandlingen skett på ett affärsmässigt och formellt riktigt sätt. Direktupphandlingar, dvs. upphandling utan infordrande av skriftligt anbud, hade förekommit i ett flertal fall. Valet av denna upphandlingsform kunde under 1992 och 1993 anses tveksamt i två fall. Även när det gällde konsultupphandlingar under åren 1990 och 1991 fanns det enligt utskottet brister i dokumentationen. Dokumentation hade bl.a. inte skett av motivet till att endast en leverantör tillfrågats vid anbudsinfordran. I ett flertal fall saknades handlingar över huvud taget varför uppgifter om upphandlingsförfarandet inte kunnat lämnas från departementet i fråga. Detta innebar att någon bedömning inte hade kunnat göras av om upphandlingen skett på ett affärsmässigt och formellt riktigt sätt. Direktupphandlingar hade varit ofta förekommande under åren 1990 och 1991. I ett fall kunde valet av direktupphandling anses tveksamt. Utbildningsdepartementets upphandlingar av konsulttjänster 1992-1994 hade granskats särskilt. Departementets dokumentation av upphandlings-ärenden uppvisade enligt utskottsmajoriteten mycket stora brister. Dessa brister hade varit sådana att granskningen fått inskränkas till att kontrollera om någon skriftlig dokumentation över huvud taget fanns som kunnat ge en bild av vad som förevarit i de enskilda upphandlingsfallen. Även när det gällde de formella förutsättningarna för en upphandling, t.ex. beslut om anlitande av en konsult, hade det förelegat brister. Enligt utskottet hade Utbildningsdepartementets upphandlingar av konsulttjänster företett allvarliga brister av en sådan omfattning att f.d. utbildningsministern Per Unckel inte kunde undgå kritik för detta. I en reservation (m, fp, c) anfördes att det av utskottets material och vid utfrågning med f.d. utbildningsministern Per Unckel bl.a. framgått att han uppmärksammat behovet av förbättringar i departementets handläggning av konsultupphandlingar och att han under sin tid som chef för departementet tagit initiativ till flera åtgärder för att åstadkomma en sådan förbättring. Mot denna bakgrund ansåg reservanterna att någon kritik inte kunde riktas mot Per Unckel för de brister som förelegat vad gäller dokumentationen i upphandlingsärendena under hans tid som departementschef.
Regeringskansliets revisionskontors granskning av konsultupphandling Revisionskontoret vid Regeringskansliet har inom ramen för den fastställda revisionsplanen för 1995/96 granskat upphandling av konsulttjänster vid Statsrådsberedningen och samtliga departement. Av revisionspromemorior den 25 oktober 1996 framgår att granskningen omfattade en genomgång av rutinerna från beslut om upphandling av konsulttjänster till betalning av faktura. Syftet med den genomförda revisionen var att bedöma om den interna kontrollen i ovanstående rutiner fungerat tillfredsställande och om regelsystemet följts. Enligt revisionskontorets bedömning fungerade den interna kontrollen på ett tillfredsställande sätt. Granskningen har emellertid givit anledning till en del kommentarer. Kommentarerna har gällt bl.a. att skriftliga avtal inte alltid upprättats, att dokumentation saknas när det gäller valet av upphandlingsform och motiv för detta, att direktupphandling skett trots att beloppen överstigit två basbelopp, att dokumentation i ett ärende bör samlas och förvaras centralt i departementet samt att den interna kontrollen bör förstärkas.
Promemoria från Statsrådsberedningen, m.m. Av en promemoria den 11 april 1997 upprättad inom Statsrådsberedningen, bilaga A 1.5 framgår följande: Redan i samband med arbetet med den lagstiftning om offentlig upphandling av konsulttjänster som trädde i kraft den 1 januari 1994 inleddes ett arbete med gemensamma riktlinjer för upphandling i Regeringskansliet. Detta arbete resulterade i de ännu gällande riktlinjerna från september 1994. Även andra insatser gjordes för att sprida kunskap om de nya reglerna och för att skapa ändamålsenliga rutiner för upphandling i Regeringskansliet. Flera av åtgärderna är redovisade i en PM 1996-10-29 från förvaltningskontoret. Konstitutionsutskottets granskning av upphandlingen i Regeringskansliet och utskottets bedömning (bet. 1994/95:KU30) redovisades vid sammanträden med expeditionschefer och rättschefer. Expeditionschefer och administrativa chefer har också, vid upprepade tillfällen, vid departementsmöten och i samband med utbildning, tagit upp och diskuterat upphandlingsfrågor. Allt i syfte att få till stånd och vidmakthålla lämpliga upphandlingsrutiner. I slutet av oktober 1996 hade rättschefen i Statsrådsberedningen och chefen för Regeringskansliets revisionskontor en genomgång av revisionspromemoriorna 1996-10-25. Därefter redovisades och diskuterades revisionspromemoriorna på ett möte med expeditionschefer och rättschefer den 31 oktober 1996. I en skrivelse till expeditionscheferna den 5 november 1996 begärde rättschefen i Statsrådsberedningen in uppgifter om vilka rutiner som tillämpades i departement och kommittéer vid upphandling. Syftet med skrivelsen var framför allt att rikta chefstjänstemännens uppmärksamhet på upphandlingsrutinerna på departementen och att främja en strikt tillämpning av föreskrifter och riktlinjer rörande upphandling. Regeringskansliets revisionskontor begärde och fick in yttranden från departementen över revisionspromemoriorna. Revisionskontoret har gjort en sammanställning av departementens svar. De slutsatser som drogs i Regeringskansliet efter konstitutionsutskottets och revisionskontorets genomgångar var att de riktlinjer för upphandling i Regeringskansliet som finns var ändamålsenliga men att den löpande interna kontrollen på sina håll behövde skärpas. Så har också skett. Vidare läggs det särskild vikt vid att frågor om förfarandet vid upphandling ges utrymme för en omsorgsfull behandling i Regeringskansliets interna utbildning i administrativa frågor. Av den promemoria från Regeringskansliets förvaltningskontor den 29 oktober 1996 som nämns ovan framgår bl.a. följande: Den 1 juli 1994 inrättades en tjänst vid förvaltningskontoret för att bl.a. ge råd och stöd åt departementen och kommittéerna i upphandlingsärenden och för att handlägga upphandlingarna av gemensamma ramavtal. Förvaltningskontorets personal har erbjudit departementen och kommittéerna biträde vid upphandlingar samt att delta som stöd i upphandlingsärenden eller att medverka vid utbildning inom departementen. Förvaltningskontoret har vidare medverkat vid så gott som alla utbildningar av kommittésekreterare sedan 1994 för att upplysa om vad som gäller vid offentlig upphandling. Förvaltningskontoret har för hela Regeringskansliet upphandlat gemensamma ramavtal rörande resetjänster såsom resebyråtjänster, flygtjänster, tågtransporter m.m. Inom området tryckeri m.m. har ramavtal för Regeringskansliet upphandlats för journalistisk bearbetning, grafisk formgivning, tryckning samt vissa översättningstjänster. Inom IT-området har gemensamma ramavtal upphandlats rörande programvaror.
Statsrådsberedningens promemoria 1997-04-21 Med anledning av anmälan rörande den upphandling som Regeringskansliet gjort med en konsult som tidigare varit chefstjänsteman i Finansdepartementet har inom Statsrådsberedningen upprättats en promemoria av den 21 april 1997, bilaga A 1.6. Där lämnas en redogörelse för vissa upphandlingar från SAAC AB. Av denna redogörelse framgår bl.a. Finansdepartementet uppdrog den 26 september 1994 åt SAAC AB att genomföra en undersökning avseende resultatstyrning av vissa statsbidrag. Uppdragets innehåll framgår av anbudsinfordran. Beslutet hade föregåtts av ett anbudsförfarande där, förutom SAAC AB, SIAR-Bossard, Habberstad Division - A.T. Kearney AB, Omnia Utvecklingskonsulter AB och Indevo Partners AB skriftligen bjudits in att lämna anbud enligt anbudsinfordran den 30 augusti 1994. Av denna framgick bl.a. att kännedom om Regeringskansliets arbetssätt var av särskild vikt. SIAR-Bossard gav inte in något anbud. Bedömningen av de övriga anbuden framgår av bilaga till redogörelsen. Av denna framgår att SAAC AB lämnat anbud på 646 000 kronor plus expenser. Upphandlingen genomfördes således som en förenklad upphandling enligt 6 kap. 2 § lagen om offentlig upphandling. Uppdraget för SAAC AB ingick som en del av den s.k. ELMA-gruppens arbete. ELMA-gruppens uppdrag var att föreslå åtgärder för att stärka resultatstyrningen av statligt finansierad verksamhet. ELMA-gruppen redovisade sina förslag i februari och april 1995, bl.a. i Ds 1995:6. Uppdraget till SAAC AB avsåg en genomgång av samtliga statsbidrag, med undantag för transfereringar till hushåll och till kommunsektorn. Under uppdragets genomförande ifrågasatte SAAC AB i en delrapport det meningsfulla i att vid denna tidpunkt försöka analysera styrningsproblemen inom det jordbrukspolitiska området. Skälen för bedömningen var att styrningen inom detta område i hög grad påverkades av Sveriges medlemskap i EU och att alltför kort tid förflutit efter det att Sverige blivit medlem för att en analys skulle vara meningsfull. SAAC AB:s uppfattning var att analysen av det jordbrukspolitiska området borde anstå till dess att längre erfarenhet vunnits av medlemskapets konsekvenser. ELMA-gruppen delade denna uppfattning. Uppdraget kom därför att justeras på så sätt att det jordbrukspolitiska området undantogs från analysen. Analysen skulle i stället, inom den tidsram som gällde för uppdraget, fördjupas inom övriga departements områden. Denna ändring av uppdraget påverkade inte ersättningen. De av SAAC AB redovisade förslagen har legat till grund för budgetarbetet i Regeringskansliet i flera avseenden. Bl.a. har förslagen och de ställningstaganden som de föranlett utgjort en viktig utgångspunkt i den budgetdialog som förts mellan Statsrådsberedningen, Finansdepartementet och övriga departement om fördelningen av regeringskanslianslaget på departementens utgiftsposter. Ansvarsfördelningen mellan departement och myndigheter i styrningsfrågor är ett av de viktigaste underlagen för ställningstaganden beträffande resursfördelningen. Statsrådsberedningen, departementen och Regeringskansliets förvaltningsavdelning utgör fr.o.m. den 1 januari 1997 en myndighet, Regeringskansliet, och är därmed en upphandlande enhet. Regeringskansliet beslöt den 12 februari 1997 uppdra åt SAAC AB att utreda styrning av statsbidrag m.m. inom det jordbrukspolitiska området. Uppdragets innehåll framgår av bilaga till redogörelsen. Upphandlingen genomfördes som en direktupphandling och villkoren lades fast i en överenskommelse den 10 februari 1997. Enligt konsultavtal den 10 februari 1997 framgår att fast pris utgår med 450 000 kronor exkl. moms. En tjänsteanteckning belyser valet av upphandlingsform. Uppdraget avsåg en komplettering för Jordbruksdepartementets ansvarsområde av den analys som SAAC AB redan genomfört för övriga departementsområden i det uppdrag som initierades av ELMA-gruppen. Denna utredning som nu alltså fullföljs genom analysen avseende Jordbruksdepartementets område kommer bl.a. att ligga till grund för budgetdialogen om regeringskanslianslaget för budgetåret 1998. Upphandlingen genomfördes som direktupphandling. Sådan upphandling får enligt 6 kap. 2 § lagen om offentlig upphandling endast användas om upphandlingens värde är lågt (enligt de riktlinjer som gäller i Regeringskansliet mindre än två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring) eller om det finns synnerliga skäl. Värdet var högre än två basbelopp och frågan är alltså om det i detta fall förelåg synnerliga skäl så att direktupphandling kunde användas. De faktorer som påverkade valet av upphandlingsform var i huvudsak följande. Regeringskansliets uppdrag för SAAC AB betraktades som en fortsättning och ett fullföljande av det uppdrag som SAAC AB hade haft för Finansdepartementet, låt vara att uppdraget där, på grund av oförutsedda omständigheter som blev klara först under arbetets gång, förändrats på så sätt att analysen inom jordbrukssektorn fick anstå till förmån för den fördjupade analysen inom övriga sektorer. I sammanhanget beaktades också SAAC AB:s breda erfarenhet av arbetet i Regeringskansliet, som legat till grund redan för Finansdepartementets upphandlingsbeslut, samt den kompetens kring frågeställningar och analysmetoder som SAAC AB byggt upp under uppdraget för Finansdepartementet. Det bedömdes som angeläget att analysen inom jordbrukspolitikens område genomfördes med samma erfarenhetsbakgrund och enligt samma metodik som tillämpats vid analyserna inom de övriga områdena. Den erforderliga kompetensen för att fullfölja analysen också inom jordbruksområdet ansågs därför finnas endast hos SAAC AB. Det ansågs också angeläget att uppdraget kunde genomföras och redovisas i sådan tid att resultatet kan användas i årets budgetarbete. Därmed var utrymmet för att genomföra en upphandling med inhämtande av anbud från flera anbudsgivare begränsat. När man bedömer i vilka fall synnerliga skäl kan föreligga för att genomföra direktupphandling kan man få ledning av vilka fall det medges undantag från kravet på konkurrens vid upphandling av tjänster över tröskelvärdet (för tjänster 1 282 000 kr, SFS 1996:581). Dessa fall anges i 5 kap. 17 § LOU. Bestämmelserna avser upphandling över tröskelvärdena och innebär att upphandling i de angivna situationerna kan göras med en viss leverantör utan föregående annonsering. Bestämmelserna har, bl.a. genom en dom av Kammarrätten i Stockholm, kommit att få betydelse också för tolkningen av bestämmelserna för upphandling under tröskelvärdena. Kammarrätten uttalade i den nämnda domen om upphandling av varor (där föreskrifter motsvarande 5 kap. 17 § finns i 2 kap. 11 § LOU) att det inte finns skäl att ställa upp högre krav på konkurrens vid upphandling under tröskelvärdet än vid upphandling över tröskelvärdet. Kammarrätten finner därför att direktupphandling utan krav på konkurrens kan, under åberopande av synnerliga skäl enligt 6 kap. 2 § LOU, användas vid en upphandling under tröskelvärdet, när det är fråga om en sådan undantagssituation som avses i 2 kap. 11 § LOU. Ett motsvarande resonemang återfinns i ett beslut av den 6 december 1994 av Nämnden för offentlig upphandling. De förutsättningar för förhandlad upphandling utan föregående annonsering som anges i 5 kap. 17 § första stycket 4 ansågs därför kunna ligga till grund för uttolkningen av begreppet ?synnerliga skäl? enligt 6 kap. 2 § LOU i den här aktuella upphandlingen. Från dessa utgångspunkter gjordes i Statsrådsberedningen den bedömningen att föreskrifterna i 6 kap. 2 § LOU gav utrymme för direktupphandling i den upphandling som det här är fråga om.
Utskottets bedömning Utskottet konstaterar att det fortfarande finns brister när det gäller konsult-upphandling i Regeringskansliet. Dessa brister består bl.a. i att det ibland saknas underlag för upphandlingar, skriftliga avtal samt redogörelser för varför direktupphandling skett. Lagen om offentlig upphandling trädde i kraft den 1 januari 1994. Riktlinjerna för upphandling i Regeringskansliet fastställdes i september 1994. Enligt utskottet borde det därför ha fungerat utan att ge anledning till kritik. Utskottet konstaterar att det finns skäl för Regeringskansliet att även i fortsättningen ge akt på att reglerna om upphandling noga efterlevs. Den upphandling som skett med SAAC AB föranleder inget särskilt uttalande av utskottet.
3.4. Regeringskansliets informationsverksamhet I en anmälan har begärts granskning av frågan om opolitiska tjänstemän i Regeringskansliet skall kunna ges i uppgift att medverka till en viss politisk informationsstrategi i syfte t.ex. att beskriva det övergripande målet för den socialdemokratiska politiken. Enligt anmälningen syftar en nu aktuell informationsstrategi till att förhindra att andra än nuvarande regeringspartis företrädare får definiera problembilden och därmed försvåra möjligheten att få stöd för regeringens förslag. Anmälan jämte därtill fogad skrivelse den 29 december 1996 till statssekreterarna angående delning av informationsplaner bifogas bilaga A 1.7. Enligt skrivelsen den 29 december 1996, som upprättats av statssekreteraren Hans Dahlgren vid Statsrådsberedningen, skulle vid årsskiftet införas den nya rutinen att även en informationsplan skulle inkluderas vid delning av propositioner. Syftet var att informationsaspekterna skulle behandlas som en del i det normala arbetet med förslag som tas fram i Regeringskansliet. Planernas innehåll skulle styras av respektive propositions politiska betydelse och grundas på en genomtänkt strategi. Statsrådsberedningens kontaktpersoner, som granskar departementens delningar, skulle svara för genomgången av informationsplanerna. För att underlätta arbetet bifogades en ?mall? där det angavs att det är nödvändigt att förstärka informations- och kommunikationsinsatserna för att den socialdemokratiska regeringens politik skall få större genomslag och åtgärderna bli allmänt kända. Grundelement i strategin var färdriktningen (det övergripande målet för den socialdemokratiska politiken), budskapet (de enskilda förslagens samklang med färdriktningen) och metoderna (de informationsinsatser som skall göras).
Bakgrund I 1 kap. 6 § regeringsformen anges att regeringen styr riket. Den svenska statsförvaltningen skall vara ett utflöde av folkviljan genom den demokratiska beslutsprocessen. Regeringens skyldighet att styra riket måste innebära att den har tillräckliga ledningsinstrument (jfr bet. KU 1986/87:29). Den institutionella ramen för regeringens arbete anges i 7 kap. 1 § regeringsformen, där det föreskrivs att det för beredning av regeringsärenden skall finnas ett regeringskansli i vilket ingår departement för skilda verksamhetsgrenar samt att regeringen fördelar ärendena mellan departementen. Bestämmelserna är med avsikt knapphändiga för att ge regeringen stort handlingsutrymme. Utskottet redovisade i förra årets granskningsbetänkande 1995/96:KU30 (s.11) personalsammansättningen i Regeringskansliet. I Regeringskansliet exklusive UD och kommittéer tjänstgjorde den 1 januari 1996 1 990 personer. 127 av dessa var politiskt tillsatta tjänster - bl.a. 23 statssekreterare, 20 pressekreterare och 72 politiskt sakkunniga. Övriga ca 1 760 anställda är i princip opolitiska tjänstemän som arbetar kvar även efter regeringsskiften. Tjänsterna tillsätts i enlighet med bestämmelserna i 11 kap. 9 § regeringsformen på sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Promemoria från Statsrådsberedningen I en promemoria den 4 april 1997 från Statsrådsberedningen bilaga A 1.8 med anledning av granskningsanmälan har framhållits att informationsverksamheten är en viktig del av Regeringskansliets arbete. Så länge informationsverksamhet har bedrivits i Regeringskansliet har det också förmedlats information av politisk karaktär. Regeringskansliets pressekreterare och politiskt sakkunniga sköter en stor del av informationen, ofta i samråd med de opolitiskt tillsatta tjänstemännen i fråga om faktaunderlag. I övrigt sköts informationsverksamheten av opolitiska tjänstemän som på olika sätt informerar om ny lagstiftning och andra reformer. De aktuella informationsplanerna skall enligt promemorian ses som ett uttryck för informationsverksamhetens ökade vikt i Regeringskansliet. Alla delningar av kommittédirektiv, lagrådsremisser och propositioner som går till Statsrådsberedningen skall numera i princip innehålla ett förslag till informationsplan. Planen skall i normalfallet beskriva de viktigaste frågorna som regeringen vill lösa med förslaget, de viktigaste argumenten för regeringens åtgärder samt en bedömning av opinionsläget och allmänhetens inställning i frågan. För utformningen svarar statssekreteraren i departementet. Skrivelsen den 29 december 1996 ställdes enligt promemorian till statssekreterarna och innehållet har i departementen förts vidare till pressekreterare och i några fall också till opolitiska tjänstemän. Det faktiska arbetet med utformningen av informationsplanen kommer att ligga på pressekreterare och politiskt sakkunniga. Opolitiska tjänstemän kommer inte att ha andra uppgifter i sammanhanget än att bistå med faktaunderlag. I Statsrådsberedningens promemoria 1997:4 från den 19 mars 1997 kallad Samrådsformer i Regeringskansliet finns redovisade regler för samråd mellan departementen och Statsrådsberedningen. Statsrådsberedningen svarar för den politiska samordningen. Denna verksamhet leds av statsministerns statssekreterare som biträds av ett antal handläggare med kontaktfunktioner. Innan regeringen beslutar propositioner, lagrådsremisser, förordningar och kommittédirektiv skall det departement som bereder ärendet ge övriga departement tillfälle att lämna synpunkter på utkastet, ett förfarande som kallas delning. När kommittédirektiv, en lagrådsremiss eller en proposition delas skall informationsplan bifogas de delningsexemplar som skickas till Statsrådsberedningen. Planen skall avse tiden från direktivens/förslagens offentliggörande och i förekommande fall inkludera insatser föranledda av riksdagens beslut med anledning av en avlämnad proposition. I vissa fall kan det räcka med att planen upptar ett konstaterande att informationsinsatser inte behövs. Planen bör normalt sett beskriva de viktigaste frågorna som regeringen vill lösa med direktiven/förslagen, hur dessa förhåller sig till regeringens övergripande mål för sin verksamhet, de viktigaste argumenten för regeringens åtgärder, opinions- och mediabilden rörande de aktuella frågorna samt en bedömning av hur förslagen påverkar sysselsättningen. I promemorian uppmanas man tänka på att informationen kan spridas på många sätt genom allt från debattartiklar och Information Rosenbad till statsrådsturnéer. Vidare ges uppmaning att vara uppmärksam på vilken beredskap som krävs för att kunna agera när förslaget debatteras och kritiseras. Statssekreteraren är enligt promemorian ansvarig för utformningen av informationsplanen.
Utskottets bedömning Enligt promemorian från Statsrådsberedningen kommer det faktiska arbetet med att utforma informationsplaner i huvudsak att ligga på pressekreterare eller politiskt sakkunniga. Opolitiska tjänstemän kommer inte att ha andra uppgifter i sammanhanget än att bistå med faktaunderlag. Granskningen i denna del föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
4. Intressekonflikter för statsråd
4.1 Regeringens skrivelse 1996/97:56
Ärendet Riksdagen har i olika sammanhang behandlat frågor om jäv och andra intressekonflikter för statsråd. Bl.a. har konstitutionsutskottet vid åtskilliga tillfällen i sin granskning tagit upp sådana frågor och också redovisat vad olika regeringar vidtagit för åtgärder för att undvika jävssituationer i regeringsarbetet. En ingående diskussion av frågan fördes vid 1993 års granskning (bet. 1992/93:KU30). I skrivelse 1996/97:56 har den nuvarande regeringen redovisat resultatet av sina strävanden att utveckla rutiner som säkerställer att statsråds förmögenhetsinnehav eller engagemang i andra verksamheter inte leder till intressekonflikter, insiderproblem eller jäv i uppdraget som statsråd. Regeringen redogör för relevanta författningsregler och inom regeringen överenskomna rutiner. Därutöver redogörs för det arbete som utförts av Etikkommittén (Ju 1991:E) och som redovisats i promemorian Intressekonflikter för statsråd. Promemorian avlämnades 1993 till dåvarande statsrådet Reidunn Laurén. Beträffande rutinerna för insyn och kontroll hos regeringen redovisas i skrivelsen bl.a. följande. Av insiderlagen (1990:1342) och av ett regeringsbeslut i anslutning till lagen följer att statsråden är skyldiga att anmäla sina innehav av finansiella instrument och ändringar i innehavet. Anmälan görs till rättschefen i Statsrådsberedningen. Genom en överenskommelse i oktober 1994 eftergav statsråden den annars enligt sekretesslagen (1980:100) gällande sekretessen för de uppgifter om deras fondpappersinnehav som rättschefen i Statsrådsberedningen förtecknar. Samtidigt gjordes en överenskommelse om att anmäla och låta förteckna fondpappersinnehav för statsråden närstående (makar och barn). Sekretessen för dessa uppgifter har inte eftergivits. I juni 1995 träffade statsråden - i väntan på resultatet av överväganden om särskild förmögenhetsförvaltning för statsråd - en överenskommelse om att antingen helt avstå från handel med fondpapper eller uppdra åt en bank eller någon annan att sköta förvaltningen självständigt. Denna överenskommelse innefattade också att statsråden på samma sätt som i fråga om fondpapper anmäler och låter förteckna och offentliggöra följande typer av engagemang vid sidan av uppdraget som statsråd: näringsverksamhet i bolag eller i annan form, avtal med tidigare arbetsgivare om fortsatt betalning av lön, pension, pensionsavgifter och liknande samt avtal med nuvarande eller framtida arbets- eller uppdragsgivare om anställning, uppdrag eller liknande engagemang, annat än för det egna partiet och dess organisationer. Genom en överenskommelse i maj 1996 åtog sig statsråden att på samma sätt som fondpappersinnehav redovisa även anställningar och uppdrag som de haft före utnämningen till statsråd. Åtagandet gäller dock inte engagemang som upphört tidigare än fyra år före utnämningen till statsråd, och det är också begränsat till engagemang hos sådana arbets- eller uppdragsgivare som rimligtvis kan tänkas förekomma som parter eller ha något väsentligt intresse i ett regeringsärende. Inför regeringssammanträdena görs särskilda kontroller för att undvika att statsråd deltar i behandlingen av regeringsärenden som de kan vara jäviga i på grund av fondpappersinnehav eller engagemang i andra verksamheter. För dessa kontroller svarar rättschefen i Statsrådsberedningen. I frågan om lagstiftning om särskild förmögenhetsförvaltning, s.k. blind trust, bör införas pekar regeringen på att en sådan förmögenhetsförvaltning förutsätter att man föreskriver avsteg från viktiga principer i vår rättsordning och utestänger allmänheten från insyn i de förmögenhetsinnehav som förvaltningen omfattar. Just frånvaron av insyn i ett sådant system gör enligt regeringen att det inte är bättre ägnat att skapa förtroende hos allmänheten än den offentliga redovisning av statsrådens förmögenhetsinnehav som finns i dag. Regeringen anser att man därför inte bör lagstifta om sådan förvaltning för statsråd.
Utskottets bedömning Regeringen har redovisat vilka överenskommelser regeringsledamöterna träffat sinsemellan om att redovisa förmögenhetsinnehav och andra ekonomiska förhållanden och om vilka rutiner som tillämpas inom Regeringskan-sliet för att undvika jävssituationer i regeringsarbetet. Utskottet har ingenting att invända mot redovisningen. Utskottet noterar dock att de redovisade rutinerna till stor del bygger på överenskommelser mellan de sittande regeringsledamöterna. Utskottet anser det önskvärt att principer som är gemensamma för olika regeringar kan nås för hur jävssituationer och andra intressekonflikter skall undvikas. Det kan därför enligt utskottets mening finnas anledning för regeringen att initiera partiöverläggningar i dessa frågor. Regeringens skrivelse 1996/97:56 bör läggas till handlingarna.
4.2 Statsminister Göran Perssons ansvar för att statsrådet Leif Pagrotsky uppfyller kraven i 6 kap. 9 § RF
Anmälan I en anmälan, bilaga A 2.1, har till granskning anmälts statsminister Göran Perssons beslut att utse Leif Pagrotsky till statsråd med ansvar för vapenexportfrågor.
Bakgrund
Bestämmelser i regeringsformen I 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen finns bestämmelsen att ett statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst och inte heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom. Regeringsformen innehåller inte något uttryckligt stadgande om statsministerns ansvar för att statsråden uppfyller kraven i bestämmelsen. Statsministern är emellertid den som enligt regeringsformen tillsätter övriga statsråd, och han har även rätt att entlediga ett statsråd både på statsrådets egen begäran och i annat fall.
Tidigare granskning Som framgår av regeringens i föregående avsnitt behandlade skrivelse 1996/97:56 uttalade konstitutionsutskottet i sitt granskningsbetänkande 1979 (bet. 1978/79:KU30) att statsministern innan han utser ett statsråd skall ta reda på att inga sådana omständigheter föreligger som åsyftas med bestämmelsen i 6 kap. 9 § regeringsformen. I vilken mån exempelvis ett aktieinnehav bör ha betydelse för statsministerns ställningstagande fick enligt utskottet bedömas från fall till fall. Under 1992/93 års granskning behandlade utskottet ingående frågor om statsråds värdepappersinnehav, jäv m.m. samt dessa frågors inverkan på regeringsarbetet. Utskottet gjorde också en ingående bedömning av de olika frågor som granskningen aktualiserade. Statsrådens värdepappersinnehav granskades också under 1993/94 års granskning, och frågan om statsråds förmögenhetsförhållanden togs upp även under 1994/95 års granskning. Granskningarna har inte utmynnat i något uttalande om generellt förbud för statsråd att inneha aktier eller annan egendom. Vid 1992/93 års granskning framhöll utskottet bl.a. att regeringsformen inte innehåller något uttryckligt stadgande om statsministerns ansvar för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § regeringsformen. Statsministern är emellertid den som enligt regeringsformen tillsätter övriga statsråd, och han har även rätt att entlediga ett statsråd både på statsrådets egen begäran och i annat fall. Därigenom kom, som utskottet framhållit i tidigare granskningsärenden, ansvaret att statsråden uppfyller kraven i första hand att ligga på statsministern. Det ankom således enligt utskottets mening på statsministern att innan ett statsråd utnämns ta reda på att inga sådana omständigheter som avses med 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen föreligger. Utskottet konstaterade att samtliga regeringsbildare under efterkrigstiden varit av den uppfattningen att statsministern har det yttersta och formella ansvaret för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen. Utskottet ansåg att ett förmögenhetsinnehav inte generellt sett borde hindra en person från att inneha en statsrådspost men att regler borde tillskapas för att underlätta undvikande av jävssituationer eller andra förtroenderubbande situationer. I en reservation till betänkandet ansåg de socialdemokratiska ledamöterna att vissa statsrådsposter var mer känsliga ur förtroendesynpunkt än andra och att undantag från huvudregeln att statsråd inte borde förbjudas att äga aktier måste göras för näringsministern och det statsråd som har ansvar för utrikeshandel och vapenexport. Det fick nämligen anses vara klart olämpligt att innehavare av dessa poster var invecklade i ekonomisk verksamhet av något slag som har direkta bindningar till företag t.ex. genom aktier. Vid 1993/94 års granskning hänvisade utskottet till den närmast föregående granskningen och ansåg inte att årets granskning - som inte innefattat någon självständig utredning av i vilken omfattning jäv eller jävsliknande situationer uppstått för statsråden - gav anledning till något uttalande från utskottets sida. I ett särskilt yttrande vidhöll de socialdemokratiska ledamöterna sin tidigare uppfattning. Vid 1994/95 års granskning av statsråds förmögenhetsförhållanden ansåg utskottet att Carl Bildt vid sin regeringsbildning borde ha förutsett att situationer kunde uppstå där bl.a. Ulf Dinkelspiels delägarskap i ett fondkommissionsföretag, som också förvaltade hans aktieinnehav, skulle kunna leda till misstro från allmänhetens sida. Carl Bildt måste därför anses ha tagit för lättvindigt på sin uppgift som regeringsbildare även utifrån den nu aktuella aspekten, och han kunde inte anses ha levt upp till sitt ansvar för att statsråden uppfyllde kraven i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen. I en reservation ansåg m-, fp-, och c-ledamöterna att utskottet inte borde göra annan bedömning av frågan om Carl Bildts ansvar som regeringsbildare än vad utskottet tidigare gjort.
Ärendet Statsminister Göran Persson anmälde den 22 mars 1996 i riksdagens kammare att han utsett Leif Pagrotsky till statsråd. Pagrotsky utsågs att ha ansvar för vapenexportfrågor. Leif Pagrotsky ägde, då han utsågs till statsråd, aktier och andra värdepapper till ett värde av flera miljoner kronor. Vederbörlig anmälan gjordes till rättschefen i Statsrådsberedningen, och innehavet redovisades i ett pressmeddelande den 17 april 1996 från Statsrådsberedningen. Utskottet har från Statsrådsberedningen begärt svar på frågan vilka överväganden Göran Persson med hänsyn till vad som anförts i konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden om statsråds jäv gjorde, då han utsåg Leif Pagrotsky till statsråd med ansvar för vapenexportfrågor. Statsrådsberedningen har i en promemoria, bilaga A 2.2, anfört bl.a. att det inför Leif Pagrotskys förordnande som statsråd och ansvarig för ärenden om vapenexport förutsattes att han skulle sälja alla aktier i företag som kunde förutses som sökande i sådana ärenden och att så också skedde. Vidare framhålls i promemorian att Pagrotsky i inget fall på grund av jäv måst överlämna ett ärende inom sitt eget ansvarsområde till något annat statsråd. Från Statsrådsberedningen har vidare muntligen inhämtats att Pagrotsky under år 1996 avstått från att delta i regeringsbeslut på grund av jäv (aktieinnehav) i sammanlagt fem ärenden, vilka beretts inom Finans- eller Miljödepartementen.
Utskottets bedömning Enligt uppgifter från Statsrådsberedningen förutsattes inför Leif Pagrotskys förordnande som statsråd och ansvarig för ärenden om vapenexport att han skulle sälja alla aktier i företag som kunde förutses som sökande i sådana ärenden, och så skedde också. Pagrotsky har inte heller i något fall på grund av jäv måst överlämna ett ärende inom sitt eget ansvarsområde till ett annat statsråd. Utskottet anser inte att granskningen föranleder något uttalande.
5. Kommittéväsendet
Statistik m.m. Enligt tilläggsbestämmelsen 3.6.2 till riksdagsordningen skall regeringen årligen, senast den 1 mars, lämna riksdagen en redogörelse för verksamheten inom de kommittéer som har tillsatts på grund av regeringens beslut. Tilläggsbestämmelsen ändrades till följd av omläggningen av budgetprocessen (1995/96:KU21, SFS 1996:158). Före den 1 april 1996 gällde att regeringen årligen och samtidigt med budgetpropositionen skulle lämna riksdagen en sådan kommittéberättelse. Antalet kommittéer uppgick vid slutet av år 1996 till 164, 13 fler än året innan. Under året avslutade 114 kommittéer sitt arbete och 189 tillsattes. Dessa uppgifter framgår av regeringens skrivelse 1996/97:103 Kommittéberättelse 1997 - Kommittéernas sammansättning och gäller kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen. Som en jämförelse kan nämnas att enligt föregående års kommittéberättelse avslutade 139 kommittéer sin verksamhet och 158 nya tillsattes. För år 1994 var motsvarande siffror 116 respektive 100. I kommittéberättelsens bilaga 4 redovisas också ett antal mindre eller under kortare tid verksamma utredningar, som betalas från departementens anslagsposter under första huvudtitelns anslag Regeringskansliet m.m. Där redovisas också vissa utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.) som har tillsatts genom regeringsbeslut eller beslut i departementsprotokoll och som har finansierats på annat sätt. Antalet sådana organ uppgick i slutet av år 1996 till 143 mot 159 ett år tidigare och 169 året dessförinnan. Kostnadsredovisningen i kommittéberättelsens bilaga 2 avser det senast förflutna budgetåret som på grund av omläggningen av budgetåret löpte fr.o.m. den 1 juli 1995 t.o.m. den 31 december 1996. En jämförelse, som i tidigare års granskningsbetänkanden, med kostnaderna för föregående budgetår är därför svår att göra. De totala kostnaderna för kommittéerna under budgetåret 1995/96 uppgick enligt bilaga 2 i 1997 års kommittéberättelse till ca 375 miljoner kronor. Konsultkostnaderna under budgetåret 1995/96 uppgick enligt samma källa till ca 50 miljoner kronor. (Kommittékostnaderna redovisas i bilagan i fasta priser 1990/91). Inga motioner har väckts med anledning av skrivelsen.
Jämställdhetsfrågor I bilaga A 3.1 tabell 1 redovisas fördelningen mellan kvinnor och män i departementens kommittéer 1996, fördelade på ordförande, ledamöter, sakkunniga samt sekreterare och övriga. Vidare redovisas i tabellen det sammanlagda antalet kvinnor och män i departementens kommittéer detta år, samt den sammantagna förändringen jämfört med föregående års redovisning. Tabellen utgör en sammanställning av femton tabeller som redovisas i bilaga 3 till regeringens skrivelse 1996/97:103 Kommittéberättelse 1997 - Kommittéernas sammansättning. Sedan föregående års redovisning har andelen kvinnor i kommittéerna sammantaget ökat med 3,3 procentenheter. Av det totala antalet ordförande, ledamöter m.m., sakkunniga, sekreterare och övriga var 1 606 kvinnor och 2 449 män, dvs. 39,6 % kvinnor. Av ordförandena var 242 män och 86 kvinnor, dvs. 26,2 % kvinnor. Andelen kvinnliga ordförande har ökat med 6,0 procentenheter sedan föregående års redovisning. Som en jämförelse kan nämnas att för 1994 var motsvarande andel 12,8 %. Av ledamöterna var 477 män och 413 kvinnor, dvs. 46,4 % kvinnor. Sedan föregående års redovisning har andelen kvinnliga ledamöter ökat med 2,7 procentenheter. För 1994 var motsvarande andel 37,1 %. Av de sakkunniga var 1 386 män och 783 kvinnor (36,1 %), vilket motsvarar en ökning med 2,8 procentenheter sedan föregående års redovisning. Andelen kvinnliga sakkunniga var 29,5 % för år 1994. I kategorin sekreterare och övriga var antalet män 344 och antalet kvinnor 324, dvs. 48,5 % kvinnor. Det är en ökning med 3,2 procentenheter sedan föregående år. Motsvarande andel var 37,9 % för år 1994. En jämförelse mellan departementen visar bl.a. följande. Sedan föregående års redovisning har andelen kvinnor sammantaget minskat i Statsrådsberedningens, Försvarsdepartementets och Kulturdepartementets kommittéer. Minskningen var kraftigast för Statsrådsberedningen och Försvarsdepartementet. I övriga departement har andelen kvinnor ökat i kommittéerna. Ökningen jämfört med föregående års redovisning var kraftigast för Kommunikationsdepartementets, Jordbruksdepartementets, Arbetsmarknadsdepartementets, Närings- och handelsdepartementets, Utrikesdepartementets och Miljödepartementets kommittéer. Arbetsmarknadsdepartementets och Socialdepartementets kommittéer uppvisar den största andelen kvinnor med 48,8 % respektive 48,1 %. Försvarsdepartementets och Statsrådsberedningens kommittéer, med 21,1 % respektive 27,3 % kvinnor, uppvisar den lägsta andelen kvinnor sammantaget och är de enda som har en andel under 30 %.
Utskottets bedömning Utskottets granskning av kommittéväsendet sker, som tidigare, utifrån den årliga kommittéberättelsen, regeringens skrivelse 1996/97:103 Kommittéberättelse 1997 - Kommittéernas sammansättning. Även Riksdagens revisorer har, på eget initiativ, granskat kommittéväsendet. Revisorernas rapport, Kommittéväsendets roll och arbetsformer (Rapport 1996/97:6), har sänts ut på remiss. Remisstiden går ut den 26 maj 1997. I studien Ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i det statliga kommittéväsendet 1995/96 (Ds 1996:52) redovisas en kartläggning av ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i statliga kommittéer vid årsskiftet 1995/96. Bakgrunden till studien har varit det konkreta verksamhetsmål som framgår av Civildepartementets verksamhetsplan för 1995/96 om att öka andelen unga representanter i statliga myndigheter och kommittéer. Studien är en uppföljning av en motsvarande undersökning för 1994/95 (Ds 1995:58). I föregående års granskningsbetänkande gjordes en särskild granskning av de organ som finns förtecknade i bilaga 4 till kommittéberättelsen för 1993 och 1994 (1995/96:KU30 s. 21 f.). Utskottet konstaterade sammanfattningsvis att granskningen inte gett någon entydig bild av de s.k. bilaga 4-kommittéerna. I de flesta fall används dessa kommittéer för utredande ändamål men det är många gånger oklart vari den egentliga skillnaden består mellan de kommittéer som redovisas i kommittéberättelsens huvuddel och dem som redovisas i bilaga 4. Utskottet ansåg därför att regeringen skulle överväga vilka principer som skall gälla för kommittéredovisningen i framtiden. Utskottet anförde att regeringen i nästa års kommittéberättelse borde återkomma till riksdagen med en redovisning av de överväganden som gjorts och de eventuella åtgärder som vidtagits. Regeringen har i skrivelsen med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen (skr. 1996/97:15) angivit att frågan om principerna för kommittéredovisningen i framtiden övervägs inom Regeringskan-sliet och att regeringen återkommer till denna i kommande kommittéberättelse. I kommittéberättelsen för 1997 uppges dock att frågan fortfarande övervägs inom Regeringskansliet. Vidare uppges att Regeringskansliet - med anledning av omorganisationen av Regeringskansliet - under första halvåret 1997 kommer att överväga en lämplig ansvarsfördelning inom Regeringskansliet för bl.a. gemensamma frågor om kommittéadministrationen. Regeringen avser därför att återkomma till riksdagen i frågan om principerna för kommittéredovisningen i nästa års kommittéberättelse. Utskottet konstaterar att Regeringskansliet har inlett arbetet kring vilka principer som skall gälla för kommittéredovisningen i framtiden och att regeringen avser att återkomma med en redovisning av detta arbete i nästa års kommittéberättelse. Utskottet vill framhålla vikten av att regeringen lämnar en sådan redovisning i kommittéberättelsen nästa år. Utskottet har vid ett stort antal tillfällen granskat kommittéväsendet från jämställdhetssynpunkt (senast i betänkande 1994/95:KU30, s. 22 f.). I proposition 1987/88:105 Jämställdhetspolitiken inför 90-talet redovisas en handlingsplan för jämställdhetsarbetet. Enligt handlingsplanen skulle andelen kvinnor i bl.a. statliga kommittéer år 1992 uppgå till minst 30 % och år 1995 till minst 40 %. Andelen kvinnor i bl.a. statliga kommittéer skall år 1998 uppgå till minst 50 %. Riksdagen har ställt sig bakom målen för kvinnorepresentationen i statliga styrelser och kommittéer (bet. 1987/88:AU17, rskr. 1987/88:364). Regeringen har i skrivelse 1996/97:41 Jämställdhetspolitiken redovisat hur arbetet för att öka andelen kvinnor i bl.a. kommittéer går till. Fackdepartementens förslag till uppdrag anmäls, enligt Regeringskansliets interna rutiner, för godkännande till Regeringskansliets jämställdhetsenhet innan ärendet tas upp för beslut i regeringen. De organisationer eller myndigheter m.fl. som erbjuds en plats i en statlig styrelse eller kommitté ombeds att lämna förslag på två namn, en man och en kvinna, för varje erbjuden plats. I skrivelsen om jämställdhetspolitiken anges att dessa rutiner även fortsättningsvis kommer att användas, vilket efter överläggningar mellan regeringen och riksdagspartiernas gruppledare också har bekräftats av Statsrådsberedningen i ett brev till gruppledarna den 4 juli 1996. Arbetsmarknadsutskottet beredde regeringens skrivelse om jämställdhetspolitiken i betänkande 1996/97:AU8. Arbetsmarknadsutskottet anförde att det enligt utskottets mening inte fanns anledning att ändra på de rutiner som finns i dag, även om man inte helt har lyckats uppnå de mål som har satts upp för antalet kvinnor inom statliga organ. Arbetsmarknadsutskottet ansåg däremot att det är viktigt att arbetet intensifieras så att målet uppnås att andelen kvinnor i statliga styrelser och kommittéer skall vara 50 %. Riksdagen beslutade i enlighet med arbetsmarknadsutskottets betänkande (prot. 1996/97:73, rskr. 1996/97:155). Utskottet noterar att den sammantagna andelen kvinnor i Försvarsdepartementets och Statsrådsberedningens kommittéer understiger 30 %. Statsrådsberedningen har dock endast ett fåtal kommittéer och redovisningen baseras på ett begränsat antal personuppgifter. Ytterligare tre departement - Justitiedepartementet, Närings- och handelsdepartementet samt Finansdepartementet - har en sammantagen andel kvinnor i kommittéerna för år 1996 som markant understiger 40 %. Andelen kvinnor i Miljödepartementets och Kommunikationsdepartementets kommittéer är 38,8 % respektive 39,8 %. Utskottet vill liksom vid tidigare granskningstillfällen understryka vikten av att kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar och att målet om en jämn könsfördelning i kommittéerna uppnås. Samtidigt konstaterar utskottet att årets kommittéberättelse, i flera viktiga avseenden, redovisar en ökad andel kvinnor jämfört med föregående års redovisning. I övrigt föranleder granskningen inte något uttalande från utskottet.
6. Regeringens utnämningspolitik
Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A 4.1, har till utskottets granskning anmälts regeringens utnämningspolitik.
Tidigare granskning Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen granskat regeringens utnämningar till statliga chefstjänster. Regeringen Ingvar Carlssons utnämningspolitik granskades av utskottet i föregående års granskningsbetänkande (1995/96:KU30 s. 52 f.). Granskningen omfattade regeringens utnämningar av generaldirektörer och andra myndighetschefer, samt utnämningar av ambassadörer, pressråd, pressattachéer, kulturråd och kulturattachéer under tidsperioden från regeringens tillträde i oktober 1994 till februari 1996. Åren 1989, 1990 och 1991 ägde också mer omfattande granskningar rum (1988/89:KU30 s. 73 f., 1989/90:KU30 s. 79 f., 1990/91:KU30 s. 77 f.).
Bakgrund Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst vid bl.a. förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Verkschefer tillsätts enligt de instruktioner som gäller för verken av regeringen. Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende, enligt bestämmelsen i regeringsformen, endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. I 4 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) föreskrivs att vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat. I 4 § anställningsförordningen (1994:373) föreskrivs att vid anställning skall myndigheten utöver skickligheten och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-, jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska mål. Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts normalt för en bestämd tid. Enligt 33 § LOA får chefen för ett statligt affärsverk eller för Arbetsgivarverket - om denne är anställd för bestämd tid - skiljas från sin anställning före utgången av denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa. Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa. En närmare redovisning av reglerna m.m. lämnas i 1995/96 års granskningsbetänkande.
Inhämtade uppgifter Utskottet inhämtade i samband med föregående års granskning uppgifter om hur regeringen Carlsson III hade organiserat sitt arbete i chefstillsättningsfrågor. Utskottet erhöll i detta sammanhang bl.a. broschyren Statligt ledarskap och ett avsnitt ur Statsrådsberedningens promemoria 1996:1 Samrådsformer i Regeringskansliet. Utskottet har i anledning av den nu aktuella granskningsanmälan inhämtat från Regeringskansliet att rekryteringen av myndighetschefer fortfarande i allt väsentligt sker på det sätt som då redovisades för utskottet. Vidare har utskottet erhållit en lista från Regeringskansliet över vilka generaldirektörer och andra myndighetschefer som regeringen har utnämnt sedan den förra redovisningen till utskottet i februari 1996, bilaga A 4.2. Av redovisningen framgår även vilka befattningar de utnämnda generaldirektörerna och myndighetscheferna hade när de utnämndes. Av utskottets redogörelse i föregående års granskningsbetänkande (1995/96:KU30 s. 52 f.) om hur rekryteringsarbetet i chefstillsättningsärenden är organiserat framgår bl.a. följande. När en myndighetschef skall tillsättas ombesörjs rekryteringsarbetet av respektive fackdepartement. Gemensam beredning före regeringsbeslutet sker alltid med Statsrådsberedningen och Finansdepartementet. Av redogörelsen i föregående års granskningsbetänkande framgick också att samordningsminister Jan Nygren hade ett särskilt ansvar för beredningen av utnämningsfrågor i regeringen Carlsson. Utskottet har inhämtat att finansminister Erik Åsbrink har haft ett motsvarande ansvar för beredningen av utnämningsfrågor sedan regeringsskiftet i mars 1996. Under tiden från redovisningen till utskottet i februari 1996 till mars 1997 förordnade regeringen 44 personer som generaldirektör eller annan myndighetschef. Av dessa förordnades 9 personer före och 35 personer efter regeringsskiftet i mars 1996. Utskottet har hållit en offentlig utfrågning i ärendet med statsminister Göran Persson, bilaga B 9. Vid utfrågningen framhöll statsminister Göran Persson att det inte har skett någon förskjutning i sak vad gäller regeringens syn på hur man skall rekrytera och utnämna höga chefer jämfört med regeringen Carlsson. Statsministern hävdade att kriterierna om förtjänst och skicklighet ligger fast och att regeringen söker sig fram till personer som är lämpliga. Persson påpekade vidare att det i Regeringskansliet sker ett arbete med en successiv utveckling av rekryteringen av nya chefer och att det finns ett chefsrekryteringsprogram antaget. Beträffande utnämningarna av de dåvarande statsråden Sten Heckscher, Anna Hedborg och Mats Hellström menade Persson att det inte vägs in om någon har suttit i regeringen eller inte när man bestämmer vem som skall vara chef för en statlig myndighet. Enligt Persson utgår man från förtjänst och skicklighet. I de nämnda personernas fall framhöll Persson att det är mycket enkelt att försvara deras ådagalagda skicklighet. Persson pekade på Anna Hedborgs förtrogenhet med socialförsäkringssystemet och hennes insatser i samhällslivet i övrigt och på Mats Hellströms förtrogenhet med utrikespolitik och kunskap om Europa och EU. Persson hänvisade vad gäller Sten Heckscher till att den utnämningen granskades redan i samband med föregående års utfrågning av dåvarande statsministern. Persson framhöll att regeringen håller hårt på kravet på förtjänst och skicklighet och att om det inte vore så skulle vi i praktiken ha börjat en väg mot ett spoils system. Persson betonade vidare att vi inte har ett spoils system i Sverige och inte heller kommer att hamna där. Enligt Persson vore det märkligt om det inte bland den stora grupp förtjänta samhällsmedborgare som har valt att ägna sitt liv åt att förbättra och utveckla samhället, politikernas skara, fanns en och annan som skulle passa som chef i en offentlig verksamhet. Persson bedömde att erfarenheterna av att använda tidigare politiker som myndighetschefer hittills nästan undantagslöst har varit goda. Persson underströk under utfrågningen att något annat än förtjänst och skicklighet enligt 11 kap. 9 § i regeringsformen inte får gälla och att om människor uppfyller kraven skall de inte diskrimineras på grund av en partipolitisk bakgrund. Persson hävdade vidare att det är den som fattar beslutet som avgör vad som är förtjänst och skicklighet. Statsministern ansåg också att det är rimligt att regeringen har utnämningsmakten och att det finns en grundlagsreglering som talar om vad man skall utgå ifrån. Enligt Perssons uppfattning har sy- stemet hittills fungerat bra och på ett sätt som väckt respekt. Göran Persson ansåg att utnämningar av landshövdingar på sätt och vis är ett specialfall där vi av tradition har haft ett ganska stort partipolitiskt inslag. Enligt Persson bör de allmänna intressena i samhället, den ideella sektorn, förvaltningen, näringslivet, fackliga organisationer och de politiska partierna finnas företrädda i landshövdingekåren.
Utskottets bedömning Utskottet anser att de utnämningar som har gjorts enligt den från Regeringskansliet erhållna listan över utnämnda generaldirektörer och andra myndighetschefer är förenliga med regeringsformens föreskrift att endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid tillsättning av statlig tjänst. I linje med vad statsminister Göran Persson framförde under utfrågningen anser utskottet att det är regeringen som, till följd av utnämningsmakten, avgör om en person uppfyller de krav på förtjänst och skicklighet som gäller som förutsättning för en viss utnämning. Granskningen föranleder inget ytterligare uttalande från utskottet.
7. Frågor om export av strategiska produkter
7.1 Praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet
Ärendet Med anledning av 1995/96 års granskning (1995/96:KU30 s. 90) av ett regeringsärende avseende tillstånd till viss krigsmaterielexport till Oman har utskottet funnit att frågan om praxisutvecklingen vad gäller följdleveranser behöver undersökas närmare. På denna grund sade sig utskottet avse att genomföra en sådan undersökning att redovisas i samband med 1996/97 års granskning.
Riktlinjerna och deras tillämpning 1956-1996
Inledning I det följande redovisas översiktligt hur riktlinjerna för krigsmaterielexport under perioden 1956-1996 förändrats vad avser dels den allmänna inriktningen och innehållet, dels tillämpningen av riktlinjerna. I en kanslipromemoria bilaga A 5.1 redovisas dessa förhållanden mera detaljerat. Fram till år 1971 fanns inga skrivna riktlinjer. De principer enligt vilka krigsmaterielexporten bedömdes redovisades i ett interpellationssvar i riksdagens första kammare i april 1956 av statsminister Tage Erlander. 1971 godkände riksdagen regeringens förslag till skrivna riktlinjer, som 1981/82 blev föremål för en allmän bedömning av regeringen och riksdagen. 1992 godkände riksdagen regeringens förslag till nya riktlinjer vilka trädde i kraft den 1 januari 1993. Bestämmelser om tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel återfinns i lagen (1992:1300) om krigsmateriel respektive förordningen (1992:1303) om krigsmateriel, som båda trädde i kraft den 1 januari 1993. Denna lagstiftning innebar att lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. och lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. med dithörande förordningar (SFS 1983:1036 och SFS 1988:561) slogs samman i syfte att förenkla, förtydliga och modernisera bestämmelserna om den samlade kontrollen över tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel. I 1 § förordningen (1992:1303) om krigsmateriel finns en indelning i krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel. I en bilaga till förordningen finns en förteckning över vilka slags materiel som tillhör den ena eller den andra kategorin.
Perioden 1956-1971 Riktlinjer I ett interpellationssvar av statsministern i riksdagens första kammare den 25 april 1956 angavs att den svenska regeringen i allmänhet tillämpat principen att över huvud taget vägra licenser för export till stater som för tillfället var invecklade i akuta internationella konflikter eller i vilka inbördeskrig rådde eller där det internationella eller interna läget var så hotande att fara för oroligheter eller krig förelåg. Exporten av krigsmateriel styrdes vid denna tidpunkt av 1949 års krigsmaterielkungörelse (1949:614), enligt vilken krigsmateriel inte utan tillstånd fick utföras till utrikes ort. Vad som var att betrakta som krigsmateriel angavs i en bilaga till kungörelsen.
Tillämpningen av riktlinjerna Någon analys av tillämpningen av principerna för krigsmaterielexport före 1971 föreligger inte.
Perioden 1971-1982 Riktlinjerna I proposition 1971:146 lade regeringen fram förslag till riktlinjer i huvudsak enligt Krigsmaterielexportutredningens förslag (SOU 1970:63). I propositionen angavs som ovillkorliga hinder för export av krigsmateriel internationella avtal, beslut i FN:s säkerhetsråd och folkrättsliga regler om förbud mot export från neutral stat under krig. Tillstånd borde enligt propositionen inte heller beviljas för export till stat som befinner sig i väpnad konflikt med en annan stat, oavsett om krigsförklaring avgetts eller ej, vidare till stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras utvecklas till väpnad konflikt eller till stat som har inre väpnade oroligheter. Vid tillämpningen av dessa regler borde man dock enligt propositionen skilja mellan materiel av utpräglat defensiv karaktär, t.ex. kustartilleri eller luftvärnsmateriel, och krigsmateriel i övrigt. De allmänna utrikespolitiska skälen mot export hade enligt propositionen inte samma tyngd i fråga om defensiva vapen jämfört med övrig materiel. Starka utrikespolitiska skäl talade vidare enligt propositionen mot att Sverige exporterade krigsmateriel som kunde bli utnyttjad för att undertrycka mänskliga rättigheter. I fråga om reservdelar till tidigare levererad materiel förelåg enligt propositionen särskilda förhållanden. Om tveksamheter skulle uppstå beträffande export av reservdelar till materiel för vilken exportlicens en gång lämnats, borde enligt propositionen avgörande vikt fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel som exporterats med vederbörligt tillstånd. Enligt propositionen var det angeläget att köparna av svensk krigsmateriel hade goda garantier för att få köpa reservdelar till inköpt materiel. Reservdelar till sådan materiel borde därför få exporteras oavsett om allmänna hinder för export förelåg, dvs. väpnad konflikt med annan stat, internationell konflikt som kan utvecklas till väpnad konflikt eller väpnade inre oroligheter. De ovillkorliga hindren borde dock gälla även här (internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller vissa folkrättsliga regler). Utfärdad exportlicens borde enligt propositionen dras in förutom vid ovillkorliga exporthinder endast om den mottagande staten skulle komma i väpnad konflikt med en annan stat eller drabbas av inre väpnade oroligheter. Även i fall av väpnad konflikt borde indragningen av licensen kunna underlåtas om det var förenligt med de neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarstaten endast symboliskt deltar i konflikten. Utrikesutskottet (UU 1971:21) hade inte några invändningar mot propositionens förslag till riktlinjer, som riksdagen biföll. Beträffande reservdelsleveranser uttalade utskottet att det inte syntes nödvändigt att införa en särskild bestämmelse som skulle ta sikte på begränsningar i sådana fall där köparlandet kunde antas använda materielen för att undertrycka mänskliga rättigheter. Om så skulle ske fanns enligt utskottet möjligheter att dra in licenserna. Riksdagen biföll utskottets förslag, vilket innebar att de föreslagna riktlinjerna, 1971 års riktlinjer, hade antagits.
Tillämpningen av riktlinjerna 1979 års krigsmaterielexportkommitté, som hade i uppgift att se över reglerna för svensk export av krigsmateriel, ansåg att riktlinjerna på det hela taget fyllt sin funktion väl (SOU 1981:39). Enligt kommitténs mening kunde därför reglerna även fortsättningsvis ligga till grund för tillståndsprövning. Särskild försiktighet borde vid tillståndsprövningen iakttas när det fanns anledning befara att ett tilltänkt mottagarlands stabilitet var i fara eller informationsunderlaget om landet är bristfälligt eller motsägelsefullt.
Perioden 1983-1992 Riktlinjerna Under den här aktuella perioden gällde fortfarande 1971 års riktlinjer för krigsmaterielexport. I proposition 1981/82:196 lade regeringen fram förslag till lagstiftning om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. som skulle ersätta 1949 års krigsmaterielkungörelse. I lagförslaget ingick reglering av upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt samt anordnande av militärt inriktad utbildning av utländsk medborgare. Den nya lagen (1982:513) om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. trädde i kraft den 1 januari 1983. I propositionen kommenterades den åtskillnad som fanns i dåvarande riktlinjer mellan krigsmateriel av utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. Enligt propositionen var det inte möjligt att dra en strikt gränslinje av detta slag. Utrikesutskottet (UU 1981/82:26) tillstyrkte propositionens lagförslag. Utskottet delade den uppfattning som propositionen gav uttryck för att de gällande riktlinjerna från 1971 alltjämt borde ligga till grund för krigsmaterielexporten och att de som dittills borde tillämpas restriktivt. I proposition 1987/88:154 lade regeringen fram förslag som innebar skärpt kontroll av krigsmaterielexporten och effektivare kontroll av bestämmelsernas efterlevnad i enlighet med vad som förordats i betänkandet SOU 1987:8 Försvarsindustrins utlandsverksamhet. Det skedde mot bakgrund av dels de krav som den ökade internationaliseringen på krigsmaterielområdet ställde, dels de misstankar som riktats mot svenska företag om att ha överträtt gällande bestämmelser. I propositionen lämnades bl.a. förslag till en ny lag om förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. och ändringar i lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. I propositionens sammanfattande synpunkter framfördes att de framlagda förslagen syftade till en skärpt lagstiftning och kontroll av krigsmaterielexporten. Det var också enligt propositionen viktigt att riktlinjerna tillämpades på ett mera restriktivt sätt. Det fanns anledning att förändra riktlinjerna i restriktiv riktning. Utskottet (bet. 1987/88:KU30) tillstyrkte propositionens förslag och riksdagen följde utskottet.
Tillämpningen av riktlinjerna Medborgarkommissionen, som tillsattes 1987 med uppgift att granska vissa uppgifter om olaglig svensk vapenexport m.m., lämnade sitt betänkande (SOU 1988:15) våren 1988. Kommissionen erinrade inledningsvis om att riktlinjerna för exporten medger en viss flexibilitet i tillämpningen och anförde som exempel på detta bl.a. att reservdelar och ammunition till tidigare levererad materiel fick exporteras även om mottagarlandet kunde befaras råka i krig, hade väpnade inre oroligheter eller befann sig i krig. Sammanfattningsvis ansåg kommissionen att de gällande riktlinjerna med den då aktuella utformningen och preciseringen hade kommit att bli en belastning för svensk politik. De borde därför ersättas med en ordning som bättre svarade mot verkligheten. Beträffande 1971 års riktlinjer anförde kommissionen att de i det enskilda fallet var lika litet bindande för regeringen rättsligt sett som principerna i Tage Erlanders interpellationssvar 1956 (se ovan). De ovillkorliga hindren utgjorde dock ett undantag. Riksdagens godkännande av riktlinjerna 1971 ändrade enligt kommissionen inte deras statsrättsliga status; de borde ses enbart som en politisk markering. Genom 1982 års lagstiftning blev riktlinjerna att anse som förarbeten (motiv) till utförsellagen. De blev dock inte bindande normer utan behöll sin ställning som vägledande anvisningar. Det låg nära till hands att påstå att statsmakterna på det aktuella området lagstiftat genom motivuttalanden, ?vilket är en metod som brukar möta kritik?, framhöll kommissionen. Kommissionen redovisade också en analys av de gällande riktlinjerna för krigsmaterielexporten, dvs. 1971 års riktlinjer med de modifieringar som gjorts med verkan från den 1 januari 1983. Kommissionen anförde vidare att de två syftena med 1971 års riktlinjer, ökad restriktivitet och att underlätta de exporterande företagens planering, inte hade tillgodosetts på ett tillfredsställande sätt. Tvärtemot det angivna syftet att öka restriktiviteten infördes vissa uppmjukningar innebärande bl.a. att Sverige kunde fortsätta att exportera reservdelar och ammunition till tidigare levererad materiel, även om mottagarstaten hade råkat i krig. Kommissionen hade också funnit att riktlinjerna hade haft direkt negativa verkningar. Sålunda hade hos vissa grupper skapats förväntningar som inte kunnat infrias. Vapenexportpolitiken hade hos svensk opinion kommit att omges med misstro och beskyllningar för hyckleri och dubbelmoral. Inkonsekvenserna i tillämpningen hade enligt kommissionen varit ägnade att skapa friktion mellan Sverige och länder som känt sig diskriminerade genom den svenska politiken. Kommissionen redovisade också exempel på vapenexportärenden eller på företeelser i tillämpningen i vapenexportpolitiken där överensstämmelsen med riktlinjerna enligt kommissionen med fog kunde ifrågasättas. Indiens köp av Bofors haubits 77 föreföll enligt kommissionen inte vara förenligt med en strikt tillämpning av riktlinjerna och stämde inte heller överens med Sveriges syn på vapenexport till andra länder. Kommissionen framhöll att hänsyn till militära balansförhållanden mellan främmande stater inte var förenliga med motiven för svensk vapenexport. Ett annat exempel på avvikelse från riktlinjerna gällde det principiella förbudet sedan det israelisk-arabiska kriget 1967 mot vapenexport till Mellanöstern. Att utan prövning från fall till fall undandra en hel region från vapenexport överensstämde enligt kommissionen inte med riktlinjerna. En annan form av inkonsekvent tillämpning av riktlinjerna förekom enligt kommissionen i början av 1980-talet då regeringen syntes ha en praxis att inte godta några nya köparländer. I denna del handlade det enligt kommissionen av allt att döma inte om någon egentlig prövning av länder. Kommissionen anförde tre exempel på export av krigsmateriel till länder med inre väpnade oroligheter: Pakistan och Malaysia i mitten av 1970-talet och Burma i början av 1980-talet. Dessa fall tillsammans med exporten av Bofors fartygskanoner till Indonesien sedan 1978 utgjorde exempel på en mindre strikt tillämpning av riktlinjerna. Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen under den här aktuella perioden granskat tillämpningen av riktlinjerna i vissa enskilda fall, bl.a. viss export till Indonesien som regeringen fattade beslut om 1986. Vid 1986/87 års granskning (KU 1986/87:33 s. 42 f. 47 f.) lämnades en utförlig redovisning av exporten till Indonesien åren 1978-1986. Utskottets granskning avsåg dels huruvida reglerna för krigsmaterielexport medgett export till Indonesien mot bakgrund av läget i landet och övriga omständigheter, dels motiveringar och uttalanden i detta sammanhang av ansvarigt statsråd. Utskottet fann i den första delen att inte något av de s.k. ovillkorliga hindren för export förelåg och att situationen inte heller var sådan att endast utförsel av reservdelar och ammunition kunde tillåtas. Enligt utskottets bedömning kunde, vid en sammanvägning av samtliga omständigheter, beslutet inte anses stå i strid med riktlinjerna. I den andra delen fann utskottet att det inte förelåg några bindningar som ovillkorligen krävde ett bifallsbeslut. Enligt utskottet borde Mats Hellström ha redovisat motiven för regeringsbeslutet den 20 februari med större tydlighet än som varit fallet. Han skulle enligt utskottet t.ex. redan från början ha klarlagt att några bindningar inte förelåg som skulle innebära att ett bifallsbeslut ovillkorligen måste följa. Till betänkandet i denna del fogades fem reservationer, varav tre avsåg tillåtligheten av krigsmaterielexport till Indonesien och två avsåg motiveringar och uttalanden beträffande denna export. Representanterna för Folkpartiet ansåg att det för utskottets del inte funnits anledning att bedöma frågan om lämpligheten att bevilja tillstånd till den aktuella exporten till Indonesien. Om utskottet velat vidga granskningen, borde underlaget ha kompletterats med bl.a. utrikespolitiska bedömningar och en mer omfattande genomlysning av situationen i Indonesien. Representanterna för Centerpartiet respektive Vänsterpartiet kommunisterna ansåg att ytterligare tillstånd till vapenexport till Indonesien, med hänsyn till striderna på Östra Timor, inte borde ha givits. I en gemensam reservation (fp) och (c) anfördes bl.a. att det inte förelåg några bindande åtaganden från tidigare regeringar och att de ifrågavarande kontrakten tecknats under Mats Hellströms tid som utrikeshandelsminister. Enligt reservanterna hade riksdagen och allmänheten utsatts för systematisk desinformation av Hellström beträffande graden av bindningen i tidigare åtaganden. Olika försök att omtolka riktlinjerna hade enligt reservanterna gjorts av Hellström, bl.a. avseende innebörden av regeringens totalbedömning. Dessa tolkningar av riktlinjerna riskerade enligt reservanterna att få betydande konsekvenser för praxis i tillståndsgivningen. Genom att Hellström sökt visa att han varit tvingad att endast expediera ett redan tidigare fattat beslut hade han vilselett riksdagen och borde därför kritiseras för detta. Även den vänsterpartistiska reservationen framhöll att det fanns anledning till kritik mot Hellström. Enligt reservanten förelåg inga bindningar som ovillkorligen krävde ett bifallsbeslut. Det var enligt reservanten anmärkningsvärt att Hellström, mot bakgrund av den kritik han tidigare riktat mot vapenexporten till Indonesien, som utrikeshandelsminister medverkat till fortsatt export. Informationen om regeringsbeslutet den 20 februari 1986 hade enligt reservanten varit vilseledande.
Perioden 1993-1996 Riktlinjerna I proposition 1991/92:174 lade regeringen fram förslag till nya riktlinjer som i sina huvuddrag stämde överens med förslag från 1988 års utredning om krigsmaterielexporten (KMU). Beträffande utförsel av reservdelar m.m. föreslogs följande lydelse i riktlinjerna (s. 42):
Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd. I propositionen refererade föredragande statsråd med instämmande i vad som anfördes i 1971 års proposition om reservdelsleveranser, bl.a. att avgörande vikt borde fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel som exporterats med vederbörligt tillstånd. Föredragande statsråd anförde vidare följande:
För att svensk krigsmaterielindustri skall kunna verka på exportmarknaden inom de ramar som jag angivit är det angeläget att köparna har goda garantier för att de får reservdelar till inköpt materiel. Följdleveranser av reservdelar m.m. till tidigare inköpt materiel bör därför få ske oavsett förhållanden som jag tidigare angivit som hinder för export, med undantag för de hinder som kan föranledas av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller de folkrättsliga reglerna om export från neutral stat under krig, dvs. de ovillkorliga hindren. Återkallelse av givet tillstånd till export av reservdelar m.m. bör ske endast om ovillkorliga hinder uppträder. - - -
I praktiken har regeringen bedömt utförsel av ammunition till tidigare utförda pjäser m.m. på motsvarande sätt som reservdelar. Jag bedömer att det av riktlinjerna bör framgå att sådana leveranser jämställs med reservdelsleveranser. Detta innebär ingen liberalisering utan en bekräftelse av rådande praxis sedan lång tid tillbaka. Motivet för att jämställa ammunition med reservdelar ligger bl.a. i det förhållandet, att det till ett antal typer av pjäser m.m. krävs speciell ammunition. Utan tillgång till denna ammunition är den levererade materielen i princip obrukbar. Det vore enligt min mening oskäligt att inte medge rimliga leveranser av såväl reservdelar som ammunition i sådana fall som här angetts, även om förhållandena i övrigt skulle innebära hinder för annan utförsel. I propositionen behandlades även frågan om s.k. leveranssäkerhetsavtal, dvs. regeringsöverenskommelser i anslutning till avtal mellan svensk och utländsk part om leveranser från Sverige av krigsmateriel. Denna typ av överenskommelser borde enligt propositionen ingås endast efter synnerligen noggranna överväganden och med stor utskiljning. Sådana åtaganden borde enligt propositionen stå i full överensstämmelse med riktlinjerna för krigsmaterielexporten. Utrikesutskottet (1992/93:UU1 s. 19 f.) hade inga invändningar mot propositionens förslag vad avsåg reservdelar, ammunition och andra följdleveranser samt export av krigsmateriel till stat som befinner sig i krig. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag, vilket innebar att 1971 års riktlinjer ersattes av de nya riktlinjer som trädde i kraft den 1 januari 1993. I de nya riktlinjerna är grunderna för utförsel av reservdelar (och ammunition) oförändrade i den meningen att endast de ovillkorliga hindren, dvs. internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd och neutralitetsreglerna, omöjliggör sådan export. Övriga hinder är liksom tidigare inte tvingande när det gäller utförsel av reservdelar och, numera, andra leveranser, t.ex. ammunition, som har samband med tidigare utförsel. Med övriga hinder avses sådana hinder (utöver de ovillkorliga) som avser en stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, stat som har väpnade inre oroligheter, stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller stat som är invecklad i en internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt. Uttrycket ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd? utgör ett nytt element i riktlinjerna. Innebörden av detta framgår inte av motivtexten, som i denna del endast återger i stort sett ordagrant vad utredningen (KMU) anfört. I såväl utredningen som propositionen används emellertid uttrycket ?obilligt?. Varken utredningen eller propositionen definierar uttrycken ?oskäligt? ?obilligt?. Ordboksmässigt är de två uttrycken närmast att betrakta som synonymer. I såväl utredningen som propositionen används också uttrycket ?följdleveranser?, i propositionen med tillägget ?m.m.?. Den exakta innebörden av ?m.m.? framgår inte av propositionstexten men torde syfta på ?andra leveranser?, däribland ammunition, som enligt propositionen bör jämställas med reservdelar.
Tillämpningen av riktlinjerna I 1993/94 års granskning av krigsmaterielexporten (1993/94:KU30 s. 130 f.) ingick exporten till Indonesien perioden 1988-1993. Denna export ligger på ömse sidor om gränsen mellan de gamla riktlinjerna och de nya som började tillämpas från den 1 januari 1993. Av Krigsmaterielinspektionens (KMI) redovisning till utskottet framgår bl.a. att det under den aktuella perioden inte förelegat några ovillkorliga hinder för export till Indonesien. De helhetsbedömningar som gjorts avseende export av ammunition samt reservdelar och andra följdleveranser hade lett till medgivande av sådan utförsel. Några tillstånd för utförsel av ny materiel hade inte lämnats under den aktuella perioden. Positiva förhandsbesked hade i vissa fall lämnats för leveranser av viss krigsmateriel för strid i anslutning till tidigare leveranser. I samma granskning ingick också exporten under 1993 till västra Gulfstaterna, dvs. Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman och Saudiarabien. Alla beviljade utförseltillstånd hade avsett vad som i de nya riktlinjerna betecknas som ?övrig krigsmateriel?. I 15 fall hade tillstånd givits till export av reservdelar m.m. till materiel som före 1993 inte klassades som krigsmateriel. Denna materiel hade enligt krigsmaterielinspektören, som frågades ut av utskottet, främst varit reservdelar till det elektroniska ledningssystemet för fartyg 9LV. Detta system var tidigare till 95 % klassat som icke krigsmateriel. Skärpningen av reglerna för export av krigsmateriel från den 1 januari 1993 medförde att systemet 9LV klassades som krigsmateriel för strid. Krigsmaterielinspektören meddelade också att export av reservdelar till granatgeväret Carl Gustaf och robot 70, som olagligt vidareexporterats till bl.a. Saudiarabien och Kuwait respektive Bahrain, inte beviljats. Utskottet ansåg sammanfattningsvis att regeringen i de här granskade fallen hade tillämpat riktlinjerna på ett korrekt sätt och att regeringen syntes ha följt den rådgivande nämndens rekommendationer. I ett särskilt yttrande av en enskild ledamot (s) kritiserades tillämpningen av riktlinjerna i fråga om exporten till västra Gulfstaterna vad avsåg kränkning av mänskliga rättigheter. Vid 1995/96 års granskning behandlades regeringens handläggning av ett ärende avseende export av ledningssystemet 9LV till Oman (1995/96:KU30 s. 74 f.). De konkreta problemställningar utskottet hade att ta ställning till gällde dels om den information som lämnats vid Utrikesnämndens sammanträde i juni 1995 varit korrekt, dels om regeringen följt riktlinjerna vad avsåg respekten för mänskliga rättigheter i Oman. Utskottet genomförde som ett led i granskningen utfrågningar med såväl förutvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström som förutvarande samordningsminister Jan Nygren. Vid dessa utfrågningar aktualiserades frågan om den aktuella exporten kunde betraktas som en följd- eller kompletteringsleverans. Mats Hellström anförde i denna fråga bl.a. (1995/96:KU:30) att han inte ville betrakta den aktuella exporten som en följdleverans utan snarare en komplettering i den meningen att fyra nya omanska patrullbåtar sedan 1982 hade utrustats med det svenska ledningssystemet. Därmed fanns det i Oman enligt Hellström ett visst systemberoende, varför nya patrullbåtar med samma elektroniksystem kunde kallas komplettering. I riktlinjerna fanns enligt Hellström utrymme för hänsynstagande till fall i vilka det skulle vara oskäligt att inte medge leverans, men det fanns ingenting i regelverket som tvingade Sverige att exportera till Oman, oavsett vilka begrepp som används. När man använder begreppet kompletteringsleverans är man enligt Hellström friare att säga nej än om man använder begreppet följdleverans. Sammanlagt är det dock fråga om en mer restriktiv praxis än vad som var fallet före 1993. Jan Nygren anförde bl.a. (1995/96:KU30 s. 88) att praxisreglerna ger utrymme för en vidgning av följdleveransbegreppet utöver reservdelar och ammunition. Inom ramen för riktlinjerna har exempelvis över tiden uppdelade s.k. systemleveranser betraktats som följdleveranser. I detta sammanhang har man enligt Nygren använt sig av möjligheten att inte avbryta en export om det skulle vara oskäligt att inte ge tillstånd. Riksdagens behandling av regeringens årliga rapport om krigsmaterielexporten kan tolkas som ett godkännande av regeringens sätt att se på följdleveransbegreppet. Utskottet fann att frågan om begreppen följd- och kompletteringsleveranser behövde undersökas närmare vad gäller bl.a. utvecklingen av praxis. Utskottet avsåg att ta ett initiativ till en sådan undersökning, som skulle komma att redovisas i samband med 1996/97 års granskning. I denna del av granskningen reserverade sig ledamöterna representerande (v) och (mp). De ansåg att det inte var försvarligt att tänja på riktlinjernas intentioner på det sätt som regeringen gjort beträffande ett föregivet systemberoende i Oman av det svenska 9LV-systemet.
ISP:s promemoria om tolkningen av följdleveransbegreppet m.m. Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har tillställt utskottet en promemoria om uttolkningen av följdleveransbegreppet i riktlinjerna för krigsmaterielexport. Promemorian har översänts i samband med överlämnandet av visst underlagsmaterial som utskottet i detta granskningsärende beställt hos regeringen. Promemorian biläggs bilaga A 5.2. I promemorian anförs bl.a. att det grundläggande syftet med riktlinjerna angående följdleveranser är att ge mottagarländerna trygghet beträffande leverans av reservdelar etc. som behövs för att system som anskaffats från Sverige skall kunna behållas i drift. Enligt ISP är det inte förekomsten av en riktlinje som är avgörande för omvärldens förtroende utan att den tillämpas med stor konsekvens. Även utrikespolitiska skäl talar för att en riktlinje avseende följdleveranser tillämpas med stor konsekvens. I promemorian framhålls att det inte föreligger någon förpliktelse att medge följdleveranser men att riktlinjerna anger en starkt positiv presumtion. Ett ställningstagande måste göras från fall till fall, och i en helhetsbedömning kan det finnas faktorer som talar emot följdleveranser. Vad gäller den politiska prövningen framhålls i promemorian att följdleveranser medges om en landbedömning som gjordes vid den ursprungliga systemleveransen fortsätter att gälla. De ärenden som prövas och därmed bidrar till praxisutvecklingen är främst sådana där situationen inte är exakt den som förutsågs i riktlinjetexten men där anknytning finns till tidigare leveranser och man måste ta ställning till ärendet utifrån riktlinjebestämmelsens syfte. Enligt promemorian är det mottagarlandets perspektiv på systemlivslängd som måste anläggas vid bedömningen av ett nytt ärende. Inspektionen menar att så länge en mottagande stat bedömer det meningsfullt att ha kvar ett sy- stem i sin försvarsmakt är det också rimligt att Sverige står kvar vid det åtagande som den ursprungliga leveransen implicerar. I promemorian beskrivs tio olika följdleveranssituationer baserade på ärenden som prövats sedan 1985, då Rådgivande nämnden, numera Exportkontrollrådet, inrättades. Typerna av situationer eller leveranser är följande: - reservdelsleveranser - underhållsutrustning - renoverings- och uppgraderingssatser - ammunition - ersättningsleveranser, hela system - kompletteringsleveranser - återkommande anskaffning - besläktad materiel - följdleveranser utgående från licensavtal - tidigare civil materiel. De typer av leveranser som är av särskilt intresse i KU:s granskningsverksamhet är kategorierna ersättningsleveranser, kompletteringsleveranser och återkommande anskaffning. Av ISP:s kommentar beträffande kompletteringsleveranser framgår bl.a. att praxis här är mindre tydlig än beträffande reservdelar och ammunition. Enligt inspektionen är det frågan om att bedöma relativt komplicerade förhållanden för att utröna om det underliggande syftet med riktlinjernas följdleveransbestämmelser måste beaktas i helhetsbedömningen. Hur man drar gränser för när ett systemberoende föreligger måste avgöras från fall till fall. Utskottet har begärt visst förtydligande av den här aktuella promemorian, och ISP har besvarat utskottets fråga om skillnaden mellan begreppen ersättningsleveranser och kompletteringsleveranser. I en promemoria av den 28 januari 1997 bilaga A 5.3 har ISP anfört följande. I båda fallen är det fråga om att medge leverans av mer materiel av samma slag som tidigare levererats. Syftet med ersättningsleveranser är att ersätta försliten eller förlorad materiel. Mottagaren har efter leveransen i princip samma kapacitet som efter den ursprungliga leveransen. Leveranserna sker inom ramen för den ursprungligt levererade kvantiteten. Vid kompletteringsleverans medges export av ytterligare exemplar av samma materiel, vilket medför att mottagarens kapacitet ökar. Sådana leveranser kan tänkas innefatta ett följdleveranselement om mottagaren genom ett medvetet systemval och stora kringinvesteringar kan ha gjort sig beroende av en viss typ av materiel från en viss leverantör. Om beroendet i detta hänseende inte är stort kan det bli aktuellt att ändå bedöma ärendet i följdleveranstermer. Då rör det sig om en leveranssituation som i den tidigare nämnda promemorian benämns återkommande anskaffning. Den begreppsapparat som redovisats i ISP:s promemoria över följdleveransbegreppets underkategorier har börjat användas efter ikraftträdandet av 1993 års riktlinjer. Den redovisade begreppsapparaten har enligt ISP utvecklats för att tillse att konsekvens iakttas i prövningsarbetet samt för att undvika ett alltför löst bruk av begreppet följdleverans. Utskottet har också hos Statsrådsberedningen begärt att få en tabellarisk eller grafisk framställning över sambandet över tiden mellan riktlinjerna för krigsmaterielexporten och de olika följdleveransbegreppen. På dessa frågor har svar givits i form av en promemoria av den 14 mars 1997 bilaga A 5.4 som upprättats vid ISP. Av promemorian framgår bl.a. följande. Enligt de gällande riktlinjerna som trädde i kraft den 1 januari 1993 omfattar följdleveranser förutom reservdelar till tidigare inköpt materiel också ?andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd?. Denna formulering återspeglar enligt ISP insikten att en absolut avgränsning av följdleveransbegreppet inte är möjlig. Syftet har enligt propositionens motivuttalanden inte varit att urholka den restriktiva grundsyn som präglar regelverket. KU:s önskan om att få praxisutvecklingen över tiden illustrerad tabellariskt eller grafiskt är enligt ISP svår att tillmötesgå. I praktiken kan man nämligen inte tala om en systematisk, linjär praxisutveckling, där prövningar läggs till prövningar vilka sedan leder till mer eller mindre automatiskt beslutsfattande om motsvarande typer av leveranser till andra länder. Prövnings- och beslutsprocessen vid krigsmaterielexportärenden kännetecknas enligt ISP av en stark strävan efter en likformig tillämpning av riktlinjerna över tiden. På grund av denna strävan anses tidigare avgöranden relevanta och beaktansvärda när ett nytt ärende skall bedömas. Den likformiga tillämpningen innebär att inte alla ärenden som behöver avgöras behöver prövas av Exportkontrollrådet. Vid ISP:s avgörande vilka ärenden som kan beslutas med stöd av tidigare prövningar och vilka som måste underkastas en fullständigare bedömning finns i huvudsak två alternativ: a) entydiga situationer där ovillkorliga hinder föreligger eller där de aktuella länderna är okontroversiella och b) icke entydiga situationer där prövningen gäller länder som inte är okontroversiella. Normalt genomgår följdleveranser avseende reservdelar och ammunition till tidigare levererade system inte fullständig prövning, dvs. Exportkontrollrådet hörs inte i förväg, på grund av riktlinjernas bestämmelse att tillstånd bör ges för sådana leveranser, ?om inte ovillkorligt hinder möter?. Om emellertid förhållandena i mottagarlandet förändras på ett dramatiskt och allvarligt sätt kan även sådan utförsel bli föremål för fullständig prövning. En förutsättning för detta är att förändringen påverkar den tidigare riktlinjebedömningen så att landet på denna grund inte kan bli aktuellt för försäljning av andra materielslag och att riktlinjernas starka presumtion för reservdels- och ammunitionsleveranser överskuggas av den inträffade förändringen. Ett exempel på en sådan situation är avbrytandet av alla leveranser till f.d. Jugoslavien år 1991. För länder som inte är okontroversiella anses i regel enligt ISP andra typer av följdleveranssituationer än reservdelar och ammunition fordra en mer fullständig prövning inklusive hörande av Exportkontrollrådet. Det som i ett sådant fall prövas är dels om en följdleveranssituation kan anses föreligga, dels hur tungt denna aspekt väger jämfört med de landspecifika förhållandena. Kravet på en helhetsbedömning av alla relevanta faktorer gör att man kan säga att inget ärende är det andra likt. Det som benämns riktlinjepraxis är enligt ISP en samling olika följdleveranssituationer som etablerats som element att beakta vid prövning av nya förfrågningar. Presumtionen för export är inte lika stark som för reservdelar och ammunition eftersom situationerna inte är lika entydiga. Denna försiktighet med följdleveranser av annat slag än reservdelar och ammunition förklarar enligt ISP varför det inte föreligger någon linjär praxisutveckling som kan åskådliggöras grafiskt eller tabellariskt. Ärenden av detta slag förekommer inte särskilt ofta. Från prövningssynpunkt uppträder olika typer av följdleveranssituationer närmast slumpmässigt.
Utskottets granskning av vissa typfall Utskottet har hos regeringen begärt att få ta del av handlingar rörande vissa ärendegrupper som är ägnade att belysa praxisutvecklingen vad gäller följdleveranser. Det materiel som ställts till förfogande är väsentligen sekretessbelagt och kan därför inte öppet redovisas i detalj. Materialet avser totalt 27 regeringsbeslut som fattats under perioden 1986-1995. Ärendena gäller tillstånd till export av luftvärnskanoner och luftvärnsrobotar samt reservdelar m.m. till det marina ledningssystemet 9LV. Vid utskottets granskning har framkommit följande. Det första ärendet avser ett beslut som regeringen fattade 1986 avseende utförsel till Indonesien av sammanlagt 16 luftvärnskanoner för marint bruk. Innehållet i detta ärende har återgivits detaljerat i betänkande KU 1986/87:33 och i bilaga A 5.1, varför det inte redovisas närmare här. Dåvarande KMI bedömde denna leverans som en kompletteringsleverans. Den andra ärendegruppen gäller ett förhandsbesked och sedermera ett utförseltillstånd avseende robot 70. Ärendet sträcker sig över en period på sex år, från den första förfrågningen hösten 1989 till beslut om utförseltillstånd hösten 1995. Det finns vissa likheter mellan detta ärende och det förra. I båda fallen gjordes en fackmilitär bedömning av konsekvenserna för det mottagande landets krigsmakt av ett uteblivet tillstånd till svensk export. Den militära bedömningen vid kompletteringsköpet var att luftförsvaret i mottagarlandet med ett sådant utfall skulle tvingas välja en lösning som bedömdes som taktiskt-operativt sämre och sannolikt också dyrare än robot 70. En annan likhet var att materiel av samma slag som ansökan avsåg hade levererats i ett tidigare skede, vilket tillsammans med den militära bedömningen torde ha spelat en avgörande roll för ärendets slutliga avgörande. KMI betecknade robotärendet som en fråga om kompletteringsleverans. I båda fallen fanns också en utrikespolitisk komponent. Den tredje ärendegruppen omfattar 25 regeringsbeslut angående utförsel av reservdelar, modifieringssatser och programvara till 9LV-systemet. Dessa beslut hänför sig till åren 1993-1995. Några av dessa ärenden återfinns i den exempelsamling som ISP lämnat till utskottet och som behandlas i det följande. Dessa ärenden är rena beslutsärenden där de överväganden som föregått besluten inte framgått. Dessa ärenden illustrerar närmast sållningsprocessen, dvs. vilka ärenden som skall avgöras efter politisk prövning. Utskottet har också vid två tillfällen, den 27 februari respektive den 21 mars 1997, i skrivelser till Statsrådsberedningen bett om kompletterande underlag för granskningen av praxisutvecklingen vad gäller följdleveranser. Utskottet har därvid efterlyst exempel på givna förhandsbesked, positiva eller negativa, avseende de tre kategorierna ersättningsleveranser, kompletteringsleveranser och återkommande anskaffning såsom dessa definerats och beskrivits i ISP:s promemoria av den 22 oktober 1996. Utskottets framställan har resulterat i två promemorior, daterade den 14 mars respektive den 3 april 1997 och upprättade vid ISP. Dessa promemorior benämns i fortsättningen PM 1 respektive PM 2. I PM 1 anförs att följdleveransbegreppet i riktlinjerna i praktiken är tillämpbart i fall där ett land tidigare bedömts som möjlig mottagare och export faktiskt ägt rum och en förändring i ett senare skede medfört en mindre positiv riktlinjebedömning. Eftersom riktlinjerna tydligt anvisar att följdleveranser bör medges även om ett land inte längre bedöms vara en lämplig mottagare av nya materielslag, blir det aktuellt att värdera om leveranser med anknytning till tidigare affärer kan anses vara av sådan art att de faller under följdleveransbegreppet. PM 1 innehåller sådana exempel från tiden 1992-1995 som bidrar till att ge stadga åt arbetet med att i enskilda ärenden söka urskilja vilka förhållanden som är relevanta för den helhetsbedömning som skall göras. PM 2 innehåller samtliga ärenden som behandlats av den dåvarande rådgivande nämnden under tiden 1986-1991 och där enligt ISP:s bedömning nämnden tagit en sådan ställning att det bidragit till uttolkningen av följdleveransaspekter av de aktuella slagen, dvs. ersättnings- och kompletteringsleveranser samt återkommande anskaffning. I promemorian framhålls att den begreppsapparat som redovisas i ISP:s promemoria av den 22 oktober 1996 kommit till användning från ikraftträdandet av de nya riktlinjerna den 1 januari 1993. I det följande redovisas de sammanlagt 16 exemplen i samlad form. Eftersom båda promemoriorna är sekretessbelagda är det inte möjligt att samlat ange kombinationen land, materielslag och bedömningsgrund i det enskilda fallet. De 16 fallen i ISP:s exempelsamling spänner över tidsperioden 1986-1995. Huvuddelen, tio fall, ligger i tiden före ikraftträdandet av de nya riktlinjerna den 1 januari 1993. Två fall hänför sig till tiden före 1990. Samtliga fall har varit föremål för behandling i den dåvarande rådgivande nämnden inom Krigsmaterielinspektionen. De här aktuella fallen har anknytning till totalt tio länder, varav fem asiatiska, två afrikanska, två sydamerikanska och ett västindiskt. Aktuella materieltyper har varit främst 40 mm respektive 57 mm luftvärnskanoner av Bofors tillverkning (8 fall), robot 70 (3 fall), ledningssystemet 9LV (2 fall), kust- och fiskeribevakningsfartyg, granatgeväret Carl Gustaf samt Giraffe spaningsradar. Ärendena fördelar sig på följdleveranssituationer enligt följande: ersättningsleveranser (5 fall), kompletteringsleveranser (4 fall) och återkommande anskaffning (7 fall). Den vanligaste skälet för framställan om tillstånd har varit önskan om leverans av ytterligare enheter av tidigare levererad materiel (7 fall). Därnäst vanligast har varit behov av ersättning av försliten eller förlorad materiel (3 fall). På delad tredjeplats kommer önskemål om utrustning till fartyg enligt en rullande produktionsplan respektive leverans av ny materiel med viss anknytning till tidigare levererad materiel (2 fall vardera). I ett fall har skälet till ansökan varit att man önskat ersätta tidigare levererad materiel som förrådsställts och demonterats för reservdelsförsörjning. I ytterligare ett enskilt fall har man velat byta ut ett tidigare givet tillstånd mot ett annat avseende billigare materiel av samma slag. Grundläggande för den rådgivande nämndens prövning har varit frågan om det funnits en anknytning till en föregående leverans, dvs. om det förelegat en följdleveranssituation. En sådan anknytning har funnits i 15 fall av 16, varför positivt förhandsbesked lämnats. Varierande grad av systemberoende har konstaterats i flera fall. I det fall där negativt besked lämnats bedömdes det att en enda luftvärnspjäs inte grundade systemberoende och att kompletteringsleverans inte var motiverad. I ett fall prövades särskilt MR- kriteriet, då mottagarlandet uppvisade negativa drag avseende respekt för mänskliga rättigheter; grova och omfattande kränkningar förelåg dock ej. I ett annat fall har särskild prövning skett mot bakgrund av att det förelåg allmänna restriktioner för tillståndsgivning för den region i vilken landet är beläget. I ett tredje fall hade svensk materiel olagligt exporterats vidare i ett tidigare skede men en uppgörelse om innebörden av slutanvändarintyg hade träffats. I en sammantaget positiv landbedömning ingick att en muslimsk revolt hade hanterats på ett från riktlinjesynpunkt godtagbart sätt föregående år. I en annan sammantaget positiv landbedömning hade beaktats att mottagarlandet varit involverat i en gränskonflikt och att de interna förhållandena varit instabila. I en kommentar till redovisningen i PM 1 framhåller ISP att den ojämna fördelningen mellan tillstyrkanden och avslag - ett fall av 16 - beror på dels att antalet ärenden där de här aktuella följdleveranssituationerna återfinns i någorlunda renodlad form inte är särskilt stort, dels att de ärenden som tas upp till politisk prövning i första hand är sådana där inspektionsmyndigheten bedömer att det finns rimliga förutsättningar för ett positivt utfall. Ärenden av ?svårare? karaktär avstyrs regelmässigt redan i de återkommande informella kontakterna mellan inspektionen och företagen. Av promemoriorna framgår också att av det totala antalet redovisade förhandsbesked, 16, har endast fem lett till faktisk utförsel.
Utfrågningar med anledning av granskningen
Utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman Som ett led i granskningen har utskottet genomfört en utfrågning med krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman. Utfrågningen har skett dels i öppen form, vilket återges i bilaga B 1, dels i sluten form. Inledningsvis sade krigsmaterielinspektören, apropå den förteckning över olika följdleveranssituationer som ISP överlämnat till utskottet, att följdleveransbegreppet inte i sig säger särskilt mycket. Genom de olika underliggande begreppen har man en möjlighet att precisera vad man avser och att öka konsistensen i bedömningarna. Följdleveranser är ett argument snarare än en regel, sade Sohlman. På frågan om vilka de största svårigheterna är vid tillämpningen av riktlinjerna när det gäller följdleveranser svarade Sohlman att man för det första måste sätta sig in i köparens ställe, eftersom det är hans förtroende som skall vinnas. På samma sätt vill vi i Sverige ha förtroendet för den vi köper av. Sohlman tillfrågades om det är rimligt att en leverans av t.ex. luftvärnskanoner som ägde rum för 15-20 år sedan kan ligga till grund för leverans av ny materiel i dag. Enligt Sohlman är det en långsiktig investering när man väljer vapensystem. Ett exempel på detta är flygplanet Draken, som konstruerades på 1950-talet och fortfarande flyger och kräver service i bl.a. Österrike. På liknande sätt är det med lednings- och vapensystem som byggs för att användas ombord på en serie krigsfartyg. Är det över huvud taget möjligt att tala om en praxisutveckling när, som framhålls i en PM från ISP, ?inget ärende är det andra likt?? Enligt Sohlman ligger det i själva praxisbegreppet att det utvecklas över tiden. I praktiken är det omöjligt att säga hur utvecklingen har varit beträffande följdleveransbegreppet, eftersom de relevanta argumenten kan ha beaktats utan att ordet följdleverans använts. Att referera till tidigare leverans av liknande produkter skapar inte praxis, men det är ett argument. Det går inte att nagla fast en viss process med vilken praxis utvecklas. Praxis utvecklas från fall till fall och de är unika. ISP strävar efter konsekvens med hänsyn till dels svenska företag, dels länder som vill köpa från Sverige. De bedömningar av ett enskilt land som gjorts en gång står kvar till dess att någonting nytt händer som motiverar en omprövning. På frågan om hur de nuvarande riktlinjerna vad gäller följdleveranser skall uppfattas svarade Sohlman bl.a. att han funnit att i formuleringen ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd? ryms mer än följdleveranser - det finns enligt Sohlman ?en dörr öppen i slutet?, om man av något skäl skulle komma fram till att det i ett visst fall skulle vara oskäligt att inte medge leverans. En följdfråga till den förra gällde om det inte hade varit en fördel att riktlinjerna på ett tydligare sätt anger att det kan vara fråga om helt ny materiel, nya vapen, som är systemberoende. Enligt Sohlman är det inte så konstigt att inspektionen i sin strävan att precisera följdleveransbegreppet utvecklar terminologin. I anslutning till frågan om hur praxisutvecklingen varit sedan 1988 redovisade Sohlman ärendestatistik från Rådgivande nämnden/Exportkontrollrådet mellan 1988 och 1996. 101 ärenden med följdleveransinslag har behandlats i Rådgivande nämnden. 60 av dessa har tillstyrkts och 41 avslagits. Av de sistnämnda fanns 10 ärenden gällande reservdelar. När började KMI inom ramen för följdleveransbegreppet säga ja till helt nya vapen? Sohlman svarade att det var år 1986 man för första gången gjorde en sådan bedömning. Beträffande frågan om export av ledningssystemet 9LV till Oman ställdes frågan om det är ovanligt att man som skedde i Omanfallet genom ?en kringgående manöver? i förhållande till regelverket i efterhand sanktionerade en från början ganska tvivelaktig affär. Enligt Sohlman kunde man inte konstatera att det förelåg något brott mot svensk lag. Det konstaterades också att det rörde sig om en följdleveranssituation. Beträffande förhandsbesked till företagen frågades om det möjligen blir ett intresse för myndigheten att se till att förhandsbesked visar sig vara korrekta, dvs. står sig i den fortsatta processen, för att inte trovärdigheten i relationen mellan industrin och myndigheten skall rubbas. Sohlman svarade att ett förhandsbesked är en utsaga som gäller just nu men som inte sällan är villkorad, t.ex. avseende situationen för mänskliga rättigheter i mottagarlandet. Företaget agerar i fortsättningen på egen risk, och det händer att inspektionen ber företaget att komma in med en ny ansökan om situationen förändrats påtagligt i mottagarlandet. Kan man hävda att ett delvis nytt system är en följdleverans eller en kompletteringsleverans? Den enkla definitionen är enligt Sohlman att när det inte finns någon anknytning till tidigare leveranser, föreligger en ny leverans. Om det är mindre klart tas ärendet till Exportkontrollrådet, t.ex. när en del av ett system behöver ersättas med en reservdel med högre kapacitet än originalet. På följdfrågan om det är en teknisk eller en kommersiell anknytning som har betydelse vid bedömningen av graden av anknytning till en tidigare leverans svarade Sohlman att kommersiella hänsyn inte tas vid bedömningen och inte heller regional- eller industripolitiska hänsyn, utan det är fråga om säkerhetspolitiska aspekter. Beträffande Sveriges trovärdighet som exportör ställdes frågan om det inte kan vara ett svenskt intresse att en regim som förbryter sig mot de mänskliga rättigheterna inte kan lita på Sverige som leverantör. Sohlman svarade att det förtroende som eftersträvas gäller riktlinjesystemet och hanteringen av exportkontrollfrågorna. En svajighet här skulle skada våra möjligheter att över huvud taget sälja. Leveranstryggheten från svenska företag kan jag inte uttala mig om, sade Sohlman. En fråga med nära anknytning till den förra gällde konsekvenserna för Sveriges trovärdighet på de stora exportmarknaderna av att Sverige upphör med alla vapenaffärer med Indonesien utom vad gäller reservdelar och ammunition. Sohlman ansåg att det inte skulle ha någon större effekt i vår närmaste omgivning men att varje gång en affär kunde aktualiseras i Asien eller Latinamerika skulle det innebära en fördel för konkurrenterna.
Utfrågning av handelsminister Leif Pagrotsky Utskottet har även genomfört en utfrågning med ansvarigt statsråd, handelsminister Leif Pagrotsky. Även i detta fall har utfrågningen skett i öppen form, vilket återges i bilaga B 2, respektive sluten form. I utfrågningens inledning redovisade Pagrotsky vissa statistiska uppgifter som illustrerade hur vanligt det är att utförsel beviljas på grundval av följdleveransbegreppet. Av de ca 4 000 beviljade tillstånd som utfärdats under perioden 1991-1996 har ca 1 900 varit av följdleveranskaraktär. Två tredjedelar av dessa 1 900 tillstånd har avsett länder som kan betraktas som okomplicerade, vilket också var fallet med flertalet fall i den återstående tredjedelen genom att den ursprungliga landbedömningen har kvarstått oförändrad när det har blivit aktuellt med följdleveranser. 65 ärenden av följdleveranskaraktär bedömdes som komplicerade och behandlades i Rådgivande nämnden eller Exportkontrollrådet. 38 av dessa ärenden resulterade i ett ja och 27 i ett nej. Pagrotsky tillfrågades om han delade Staffan Sohlmans uppfattning att MR- situationen alltid vägs in i fall där en följdleverans är aktuell. Enligt Pagrotskys mening är det rimligt att man, i fall där man ligger i närheten av MR-problem, bedömer om förhållandena har förändrats i jämförelse med vad som gällde när det första tillståndet beviljades. På en annan fråga med liknande innehåll svarade Pagrotsky att om ett land som vill köpa svenska vapen efter en positiv bedömning gör saker som påverkar bedömningen allvarligt, har regeringen ingen skyldighet att fullfölja åtagandena. Om förhållandena är ungefär oförändrade i förhållande till hur de var vid ingående av det första avtalet är det rimligt att landet får fortsätta under samma betingelser som rådde från början. Pagrotsky tillfrågades om han tyckte att det är rimligt att riksdagen, med hänvisning till regeringens årliga skrivelse om krigsmaterielexporten till riksdagen, görs ansvarig för en praxisutveckling på krigsmaterielområdet? Enligt Pagrotskys mening är det helt i sin ordning att KU brett granskar praxisutvecklingen. Om man skall göra en vidare genomlysning för hela riksdagen är en sak för KU att överväga snarare än för handelsministern. Det är KU och utrikesutskottet som har ansvaret för att följa om riktlinjerna tillämpas på ett sätt som ligger i linje med vad riksdagen avsåg från början. Riksdagen som helhet och de politiska partierna har en mycket god möjlighet att utöva kontroll i dessa sammanhang, mer än vad som är vanligt på andra håll. Pagrotsky ombads kommentera vad krigsmaterielinspektören sagt vid den tidigare utfrågningen om att det i riktlinjerna fanns en öppen dörr som går utöver följdleveranser. Pagrotsky konstaterade att den öppna formuleringen enligt Sohlman hittills saknat praktisk betydelse på grund av att kontrollmekanismerna varit så stränga att formuleringen inte utnyttjats. Enligt Pagrotsky är det svårt att formulera precisa regler för en verksamhet som skall bedömas från fall till fall och där man skall väga samman en mängd olika faktorer. På frågan om Pagrotsky kunde garantera att den aktuella formuleringen inte kommer att användas annat än i anslutning till följdleveranser svarade Pagrotsky att han inte utan att närmare ha undersökt vad som var avsikten med formuleringen var beredd att utfästa garantier för lång tid framåt. Han trodde dock att risken för att man godtyckligt skulle släppa igenom ?vad som helst? var mycket liten eller obefintlig med alla de spärrar som är inbyggda i systemet. Pagrotsky tillfrågades också om sin syn på praxisutvecklingen sedan de nya riktlinjerna trädde i kraft 1993. Han menade att det inte skett någon förändring därvidlag. Materialet som inspektionen tagit fram om följdleveransbegreppets tillämpning ger inte intrycket att det skett en systematisk utvidgning av tillämpningsområdet, snarare att man gradvis preciserat sina synsätt på olika områden. Enligt Pagrotskys mening finns det ingen tendens att tillämpningen blivit generösare med åren, möjligen tvärtom. Beträffande tolkningen av riktlinjerna i vad avser följdleveranser sade Pagrotsky bl.a. att formuleringen beskriver en politisk beslutssituation där det skall göras en skälighetsbedömning av om anknytningen till tidigare leveranser är så stark att det vore oskäligt att inte ge fortsatt tillstånd. Det lämnas ett ganska stort utrymme för dem som har det politiska beslutsansvaret, ett utrymme som dock inte har utnyttjats särskilt brett. I UD:s promemoria om Indonesienexporten 1996 sägs i en sammanfattning av utskottets granskning år 1987 av en motsvarande export 1986 bl.a. att leveranser av ytterligare pjäser till den indonesiska patrullbåtsserien betraktades som följdleveranser. I utskottets bedömning används dock inte uttrycket följdleveranser. Pagrotsky menade att det av Försvarets materielverks promemoria framgick att kopplingen var väldigt stark till tidigare leveranser, varmed man gjort klassificeringen att detta var det som i allmänt språkbruk kallas för följdleveranser. Ordet följdleverans behöver dock enligt Pagrotsky inte framgå av utskottets formuleringar. På en fråga om skillnaden mellan ny export och sådant som inte är ny export inom ramen för följdleveransbegreppet svarade Pagrotsky att nya åtaganden är när man från rent bord tar ställning till huruvida en ny affär skall accepteras eller inte. En annan sorts affärer gäller köp som en konsekvens av tidigare leveranser. Här föreligger en anknytning, som kan vara svag, och då får man nej, eller stark, och då får man ja. Att inspektionen på uttrycklig begäran från utskottet preciserat underkategorierna till följdleveransbegreppet är inte ett sätt att skapa nya kategorier och det är inte ett sätt att hitta på nya, utvidgade förevändningar för följdleveranser. Det är ett sätt att precisera de förhållanden som faktiskt har rått under de senaste åren vad gäller följdleveransbegreppet.
Sammanfattning av underlagsmaterialet Skrivna riktlinjer för krigsmaterielexporten har funnits sedan 1971. Av proposition 1971:146 framgår att om tveksamheter skulle uppstå beträffande export av reservdelar till materiel för vilken exportlicens en gång lämnats, borde avgörande vikt fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel som exporterats med vederbörligt tillstånd. Enligt propositionen var det angeläget att köparna av svensk krigsmateriel hade goda garantier för att få köpa reservdelar till inköpt materiel. Reservdelar till sådan materiel borde därför få exporteras oavsett om allmänna hinder för export förelåg, dvs. väpnad konflikt med annan stat, internationell konflikt som kan utvecklas till väpnad konflikt eller väpnade inre oroligheter. De ovillkorliga hindren borde dock gälla även på det här aktuella området, dvs. internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd och vissa folkrättsliga regler. Vid tillämpningen av reglerna borde man skilja mellan materiel av utpräglat defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. Starka utrikespolitiska skäl sades tala mot att Sverige exporterade krigsmateriel som kunde bli utnyttjad för att undertrycka mänskliga rättigheter. De nu gällande riktlinjerna framgår av proposition 1991/92:174. Enligt propositionen gäller följande beträffande utförsel av reservdelar m.m.:
Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd. Grunderna för utförsel av reservdelar (och ammunition) är i de nya riktlinjerna oförändrade i den meningen att endast de ovillkorliga hindren omöjliggör sådan export. Övriga hinder är liksom tidigare inte tvingande när det gäller utförsel av reservdelar och, numera, andra leveranser, t.ex. ammunition, som har samband med tidigare utförsel. Med övriga hinder menas enligt propositionen omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter, väpnade inre oroligheter, att mottagande stat befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller är invecklad i en internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt. Uttrycket ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd? utgör ett nytt element i riktlinjerna. Innebörden av detta framgår inte av motivtexten. Det bör observeras att begreppet följdleverans inte nämns i riktlinjerna. Uppföljningar av hur riktlinjerna har tillämpats har tidigare genomförts av bl.a. 1979 års krigsmaterielexportkommitté (SOU 1981:39), som ansåg att riktlinjerna fyllt sin funktion väl, och Medborgarkommissionen (SOU 1988:15), som sammanfattningsvis ansåg att riktlinjerna hade kommit att bli en belastning för svensk politik. Dessutom har konstitutionsutskottet vid ett flertal tillfällen i sin granskningsverksamhet behandlat krigsmaterielexport- ärenden bl.a. med avseende på hur följdleveransbegreppet tillämpats. Så skedde t.ex. i 1986/87 års granskning, då exporten av luftvärnskanoner till Indonesien blev föremål för en omfattande genomgång, och i 1995/96 års granskning då exporten av ledningssystemet 9LV till Oman granskades. Denna sistnämnda granskning ledde till att utskottet beslöt att genomföra en närmare undersökning av följdleveransbegreppet och praxisbildningen kring detta i samband med 1996/97 års granskning. För detta ändamål har utskottet hos regeringen begärt att få ta del av vissa handlingar avseende sådana ärenden som belyser utvecklingen av praxis beträffande följdleveranser. På denna grund har till utskottet överlämnats en uppsättning handlingar som avser regeringsbeslut som fattats under tiden 1986-1995. I samband med detta överlämnande har också överlämnats en promemoria som upprättats vid ISP angående uttolkningen av följdleveransbegreppet. Härutöver har utskottet bett att få en redovisning av exempel på positiva och negativa förhandsbesked som avser tre underkategorier av följdleveransbegreppet: ersättningsleveranser, kompletteringsleveranser och återkommande anskaffning. Totalt 16 sådana exempel har redovisats i skriftlig form för utskottet. Dessutom har utfrågningar genomförts med krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman och handelsminister Leif Pagrotsky. Av det insamlade materialet och utfrågningarna har framgått följande. Det omedelbara syftet med riktlinjerna vad avser följdleveranser är att trygga mottagarländernas försörjning med reservdelar etc. som behövs för att hålla vapen/vapensystem som levererats från Sverige i drift. Avgörande för omvärldens förtroende för svensk krigsmaterielindustri är en konsekvent tillämpning av en riktlinje, inte riktlinjen i sig. Riktlinjerna anger en stark presumtion för att medge följdleveranser, men det finns ingen förpliktelse att göra detta. När det gäller procedurerna avseende prövning och tillståndsgivning m.m. tar ISP eller regeringen ställning till varje enskilt ärende för sig inom ramen för en helhetsbedömning. Inom denna ram bedöms det tilltänkta mottagarlandet med avseende på bl.a. vilken roll den aktuella materielen kan antas få för regional och intern stabilitet, respekt för mänskliga rättigheter etc. Om den landbedömning som görs då det gäller en leverans som har anknytning till en tidigare leverans stämmer överens med den tidigare bedömningen, medges följdleverans. Främst sådana ärenden prövas i Exportkontrollrådet där det finns en anknytning till tidigare leverans men där situationen inte helt stämmer överens med riktlinjernas text. Dessa ärenden kan sägas bidra till utvecklingen i praxis av följdleveransbegreppet. Så länge ett mottagarland anser det meningsfullt att ha kvar ett svenskt vapensystem bör Sverige stå fast vid det åtagande som inryms i ursprungsleveransen. Krigsmaterielinspektören har betonat denna långsiktighet vid utfrågningen. Enligt ISP finns det tio olika typer av följdleveranssituationer. Dessa är följande: - reservdelsleveranser - underhållsutrustning - renoverings- och uppgraderingssatser - ammunition - ersättningsleveranser, hela system - kompletteringsleveranser - återkommande anskaffning - besläktad materiel - följdleveranser utgående från licensavtal - tidigare civil materiel. Kategorierna ersättnings- och kompletteringsleveranser samt återkommande anskaffning är av särskilt intresse för granskningen. Den viktigaste skillnaden mellan dessa begrepp är att ersättningsleveranser inte medför någon ändrad kapacitet för mottagaren, vilket däremot kompletteringsleveranser gör. Med återkommande anskaffning menas en situation där systemberoendet, i motsats till kompletteringsleveranssituationen, är begränsat. En exakt avgränsning utifrån formuleringarna i riktlinjerna är inte möjlig eller önskvärd att göra. Begreppet riktlinjepraxis är en samling olika följdleveranssituationer som uppmärksammas vid prövning av nya förfrågningar. Någon systematisk, linjär praxisutveckling, som skulle kunna ligga till grund för ett standardiserat framtida beslutsfattande, existerar inte. Vid ISP:s avgöranden av vilka ärenden som kan beslutas med stöd av tidigare prövningar och vilka som måste underkastas en fullständigare bedömning finns två huvudalternativ: att det antingen föreligger en entydig situation innebärande att ovillkorliga hinder föreligger eller att länderna är okontroversiella eller en icke entydig situation innebärande att det rör sig om icke okontroversiella länder. I det sistnämnda fallet fordrar i regel följdleveranser av annat slag än reservdelar och ammunition en mer fullständig prövning inklusive hörande av Exportkontrollrådet. I ett sådant fall prövas styrkan i följdleveransargumentet, vilket ställs mot landbedömningen. Begrepp som vållat tolkningsproblem i den allmänna debatten är ?gamla åtaganden? respektive ?nya åtaganden?. Under utfrågningarna har framkommit att med gamla åtaganden menas åtaganden att överväga leverans av reservdelar, ammunition och annat, bl.a. hela vapen, som har samband med tidigare leveranser. Nya åtaganden uppstår vid beslut om att tillhandahålla andra vapensystem än sådana som tidigare levererats. Enligt krigsmaterielinspektören gjordes för första gången 1986 bedömningen att en följdleverans kunde avse nya vapen (av samma slag som tidigare). Det gällde då leverans av sammanlagt 16 luftvärnskanoner till Indonesien. Här bedömdes ett starkt samband föreligga i förhållande till tidigare leveranser av samma system. Under utfrågningarna har krigsmaterielinspektören respektive handelsministern lämnat vissa statistiska uppgifter om hur vanligt förekommande följdleveransärenden är. I Rådgivande nämnden respektive Exportkontrollrådet har under perioden 1988-1996 behandlats 101 ärenden med följdleveransinslag, varav 60 har tillstyrkts och 41 avslagits. Under perioden 1991-1996 har regeringen beviljat ca 4 000 utförseltillstånd, av vilka 1 900 hade följdleveranskaraktär. Två tredjedelar av dessa har bedömts som okomplicerade. 65 ärenden av följdleveranskaraktär har behandlats i Rådgivande nämnden/Exportkontrollrådet, varav 38 resulterat i ja och 27 i nej. KU har i den här aktuella granskningen uppmärksammat ett fyrtiotal ärenden av följdleveranskaraktär. 25 av dessa ärenden har varit rena besluts-ärenden där regeringen fattat beslut om utförsel. Dessa ärenden tjänar som illustration till urvalsprocessen vad gäller ärenden som går till politisk prövning. Dessa ärenden har gällt reservdelar, modifieringssatser och programvara till det marina ledningssystemet 9LV. Ett enskilt ärende har avsett utförsel av robot 70, ett ärende som påminner mycket om det väldokumenterade ärendet om export av luftvärnskanoner till Indonesien 1986. I båda dessa fall har en fackmilitär bedömning kommit till stånd som visat att det fanns ett starkt systemberoende för mottagarlandet och att de ekonomiska konsekvenserna för Indonesien skulle bli negativa om tillstånd ej gavs till följdleverans. I den exempelsamling som ISP ställt till utskottets förfogande ingår 16 ärenden som spänner över en tioårsperiod, från 1986 till 1995. Eftersom den substantiella informationen avseende land, materiel, år och bedömning av sekretesskäl inte får röjas i samlad form, kan resultatet här inte kommenteras utöver det rent statistiska utfallet. Det kan konstateras att det rör sig om tio länder, varav fem asiatiska, två afrikanska, två sydamerikanska och ett västindiskt. Följdleveranssituationerna är relativt jämnt fördelade mellan ersättningsleveranser, kompletteringsleveranser och återkommande anskaffning. I de flesta fall har man efterfrågat leveranser av ytterligare enheter av tidigare levererad materiel eller ersättning av försliten eller förlorad materiel. I 15 fall av 16 har det bedömts att det funnits en tillräckligt stark anknytning till en tidigare leverans för att en följdleveranssituation ansetts föreligga. I ett fall har anknytningen inte bedömts tillräckligt stark. Förklaringen till att det helt dominerande antalet ärenden i ISP:s exempelsamling har fått en positiv behandling är enligt ISP att antalet ärenden i renodlad form är relativt litet och att de ärenden som faktiskt kommer upp till prövning är sådana som utifrån myndighetens bedömning har rimliga förutsättningar för en positiv bedömning. Många fall avstyrks direkt i kontakter med företagen.
Utskottets bedömning Utskottet behandlar inledningsvis frågan om riktlinjerna för krigsmateriel- export i allmänhet. Efter en genomgång av riktlinjerna och deras tillämpning med särskild inriktning på följdleveransbegreppet finner utskottet att riktlinjernas generellt hållna skrivningar kan ge upphov till olika uppfattningar om tillämpningen. Riktlinjerna är allmänt hållna och därför svåra att tolka. I vissa delar saknas förklarande texter som kunnat ge en tydligare bakgrund till formuleringarna i riktlinjerna. Vidare har vissa praxisförändringar, t.ex. att stor vikt tillmäts ett s.k. systemberoende, inte tydliggjorts i de sedan 1993 gällande riktlinjerna. Denna karaktär på riktlinjerna har gett anledning att för det praktiska arbetet med frågorna om export av krigsmateriel utveckla en tämligen omfattande kompletterande begreppsapparat, som inte framgår av källor som är tillgängliga för var och en. Även om denna begreppsbildning har till ändamål att upprätthålla en konsekvent praxis i frågorna om tillstånd till export av krigsmateriel, går det inte att bortse från att den också visar på att riktlinjerna inte ger tillräcklig ledning vid tolkningen av vissa centrala begrepp. Då riktlinjerna har denna generella karaktär, är den insyn och den påverkansmöjlighet som det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet har vid uttolkningen av riktlinjerna stor betydelse. Innan utskottet går in på en mera detaljerad genomgång av följdleveransbegreppet vill utskottet framhålla att den prövning av riktlinjerna som regelmässigt sker från fall till fall i de enskilda krigsmaterielexportärendena har ett stort egenvärde och därför bör fortsätta som hittills. När det gäller särskilt frågan om följdleveransbegreppet konstaterar utskottet att uttrycket följdleverans inte nämns i riktlinjerna. Utskottet har funnit att det finns ett antal problem förknippade med följdleveransbegreppet. Flera av dessa problem sammanhänger med den allt snabbare teknikutvecklingen inom krigsmaterielområdet. Avancerade vapensystem blir allt mer komplicerade, och allt fler civila produkter integreras i militär materiel. Vapensystemen kräver betydligt större kringinvesteringar för att hållas i drift. Därmed uppkommer ett systemberoende lättare än i fråga om äldre materiel. Riktlinjerna bör enligt utskottets mening spegla de här beskrivna förändringarna. Utskottet finner vad gäller riktlinjernas omfattning att det skett en expansion från 1971 års riktlinjer, som endast talade om reservdelar, till 1993 års riktlinjer, som talar om ?reservdelar och andra leveranser, t.ex. ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller när det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd?. Att ammunition tillfördes riktlinjerna 1992 var enligt förarbetena en bekräftelse av rådande praxis sedan lång tid tillbaka. Utskottet finner att uttrycket ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd? utgör ett nytt element i riktlinjerna och att innebörden av riktlinjerna i denna del inte framgår av motivtexten. Under utfrågningarna har framkommit att krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman anser att uttrycket ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd? skulle kunna läsas så att det däri ryms mer än följdleveranser. Om man skulle komma fram till att det i ett visst fall skulle vara oskäligt att inte medge leverans, finns det enligt Sohlman en dörr öppen mot sådan materiel som inte har samband med tidigare levererad, svensk materiel. Den här beskrivna möjligheten hade enligt Sohlman inte använts under hans tid som krigsmaterielinspektör. Statsrådet Leif Pagrotsky har, med hänvisning till de stränga mekanismer för kontroll och samråd som finns i detta sammanhang, sagt att risken för äventyrligheter på grund av det aktuella uttrycket inte skall överdrivas. Utskottet konstaterar att den innebörd av riktlinjerna som krigsmaterielinspektören gett uttryck för hittills inte varit föremål för prövning och att det därför kan finnas skäl för regeringen att närmare analysera och precisera riktlinjernas innebörd i det aktuella avseendet. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att ett av syftena med 1993 års riktlinjer var att öka restriktiviteten vid bedömningarna av exporttillstånd. Utskottet erinrar också om att utrikesutskottet i detta sammanhang uttalat sig för att MR-kriteriet skall tillmätas stor vikt vid exporten av krigsmateriel. Utskottet tycker sig kunna konstatera att följdleveransbegreppet tenderar att glida i betydelse över tiden, varigenom innehållet och tillämpningen förändras. Som exempel på denna tendens kan frågan om vilka produkter som kan ingå i en följdleverans tjäna. I riktlinjerna nämns explicit reservdelar. Vad som ryms inom begreppet ?andra leveranser?, förutom ammunition som omnämns särskilt, framgår inte. Under granskningen har det framkommit att det sedan 1986, då tillstånd gavs till följdleverans av totalt 16 luftvärnskanoner till Indonesien, funnits ett synsätt innebärande att hela, nya vapenexemplar kan inrymmas i följdleveransbegreppet under vissa speciella förutsättningar. Denna typ av leveranser innebär att mottagarlandets kapacitet i kvantitativ mening ökar. Under den tid som förflutit sedan denna praxis etablerats har det funnits en tendens i den allmänna debatten om krigsmaterielexporten att sätta likhetstecken mellan ?nya åtaganden? och tillstånd att utföra ?nya vapen? i meningen nya exemplar, vilket bidragit till att debattörer kommit att tala förbi varandra i fråga om den faktiska innebörden av ett visst ställningstagande av Rådgivande nämnden/Exportkontrollrådet eller beslut av regeringen. Under den förevarande granskningen har viss klarhet dock kunnat vinnas i detta sammanhang. Med gamla åtaganden menas i stort sett att det finns en anknytning till tidigare leveranser av en sådan styrka att ett åtagande om ytterligare leveranser anses föreligga. Med nya åtaganden menas att ISP/regeringen utifrån riktlinjernas krav positivt bedömer en förfrågan om att exportera ?ny materiel? i den meningen att det inte skett någon leverans av den aktuella typen av materiel tidigare till det aktuella landet. Ett annat problem gäller hur riktlinjerna skall tolkas i fråga om hänsyn till mänskliga rättigheter i samband med följdleveranser. Enligt riktlinjerna bör tillstånd ges till följdleveranser, om inte ovillkorligt hinder möter. Innebörden av detta är att utförsel bör ske även om något av de övriga hindren för utförsel föreligger, t.ex. att mottagarlandet kränker mänskliga rättigheter. Vid utfrågningen av krigsmaterielinspektören har denne uppgivit att MR-situationen alltid vägs in i fall där en följdleverans är aktuell. Enligt statsrådet Pagrotsky är det rimligt att man, om det finns antydda MR- problem, bedömer om förhållandet ändrats jämfört med då det första tillståndet beviljades. Enligt utskottets mening kan detta tolkningsutrymme ha medverkat till den relativa oklarhet som präglat debatten om följdleveranserna av krigsmateriel. Denna oklarhet om riktlinjernas innebörd är enligt utskottets mening otillfredsställande. Också frågan om varaktigheten av ett svenskt åtagande att fortsätta leve- rera krigsmateriel sedan en viss, ursprunglig leverans har skett har länge varit föremål för diskussion. För allmänheten kan det framstå som märkligt att leveranser som ligger flera årtionden tillbaka fortfarande kan ligga till grund för följdleveranser. Under utskottets utredningsarbete har bl.a. framkommit att valet av vapensystem enligt krigsmaterielinspektören innebär en långsiktig investering för mottagarlandet och att t.ex. fartyg konstrueras kring vissa vapensystem vilket medför ett framtida beroende av dessa system. ISP har i det skriftliga materialet uttryckt uppfattningen att så länge en mottagande stat bedömer det meningsfullt att ha kvar ett system i sin försvarsmakt är det rimligt att Sverige står kvar vid det åtagande som ligger i den ursprungliga leveransen. Utskottet konstaterar att riktlinjerna inte ger något besked i denna fråga. Den genomgång som nu har gjorts ger enligt utskottets mening anledning att närmare undersöka förutsättningarna för att nå fram till en ordning i fråga om exporten av krigsmateriel som har utsikter att mera varaktigt ange villkoren för sådan verksamhet. De hänsyn som måste beaktas i sådana frågor framstår som så sammansatta att verksamheten med all sannolikhet inte lämpligen kan regleras genom generella föreskrifter av sådan konkretion som bör krävas av rättsliga regler i konstitutionell mening. När det gäller kontrollen av hur exportärendena hanteras i Inspektionen för strategiska produkter spelar enligt utskottets mening det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet en viktig roll som granskare och som medverkande i ärendenas beredning. Konstitutionsutskottet, som från tid till annan granskar krigsmaterielexporten, spelar en viktig roll i den parlamentariska kontrollen. Enligt utskottets mening borde ISP förses med särskilda resurser för insatser avseende möjligheten att förse allmänheten med basinformation om krigsmaterielexporten. Den ordning som har vuxit fram på krigsmaterielexportens område innebär att varje ärende skall prövas för sig i enlighet med mera allmänt formulerade riktlinjer under medverkan av ett parlamentariskt sammansatt rådgivande organ och med möjlighet att i sista hand låta avgörandena ankomma på regeringen, som handlar under politiskt ansvar. En ordning av detta slag, som har likheter med ordningen på vissa andra områden i vårt land, ligger givetvis nära till hands i ett rättsligt och politiskt system som det svenska. Såvitt gäller sådan export som denna granskning gäller kan dess innebörd i själva verket anses vara att ett land får köpa reservdelar, ammunition och annan materiel som efter noggrann prövning bedöms ha en koppling till det tidigare köpet. De inledningsvis redovisade synpunkterna på riktlinjerna i allmänhet tillsammans med vad utskottet anfört om problem som särskilt har samband med följdleveransbegreppet ger enligt utskottets mening regeringen anledning att överväga och precisera det avsnitt i riktlinjerna som behandlar följdleveranser. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottet.
7.2 Krigsmaterielexport till Indonesien
Ärendet I en granskningsanmälan bilaga A 5.5 hemställs att utskottet granskar regeringens och det ansvariga statsrådet Leif Pagrotskys hantering av ett regeringsbeslut den 18 april 1996, enligt vilket AB Bofors skall ha fått tillstånd att exportera tre fartygskanoner till Indonesien, med utgångspunkt från frågan om beslutet var förenligt med riktlinjerna och praxis för vapenexport. I granskningsanmälan ställs sex frågor, av vilka 1, 5 och 6 får anses konstitutionellt relevanta. Dessa frågor berör hänsyn till mänskliga rättigheter, praxis vad gäller det rådgivande organets ställningstagande och begreppet följdleveranser. De övriga frågorna gäller det allmänna läget beträffande Östtimor, Europarådets parlamentariska församlings och Europa- parlamentets uppmaning till vapenembargo mot Indonesien samt användningen av indonesiska krigsfartyg mot flyktingar från Östtimor. Utskottet har med anledning av anmälan ställt vissa frågor till regeringen. Svaren på frågorna har lämnats i en delvis sekretessbelagd promemoria från Statsrådsberedningen, upprättad inom UD bilaga A 5.6.
Kravet på respekt för mänskliga rättigheter i riktlinjerna för krigsmaterielexport Vad gäller uttalanden i riktlinjerna om respekt för mänskliga rättigheter kan konstateras att det i 1971 års riktlinjer hette att starka utrikespolitiska skäl talade mot att Sverige exporterade krigsmateriel som kunde bli utnyttjad för att undertrycka mänskliga rättigheter (prop. 1971:146). 1993 års riktlinjer (prop. 1991/92:174, bet. 1992/93:UU1) har formulerats om i denna del. Numera gäller som en överordnad princip att tillstånd för utförsel av krigsmateriel eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel inte bör lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. I 1993 års riktlinjer finns en uppdelning på krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel. I redovisningen av hindren för tillståndsgivning anges kränkning av mänskliga rättigheter som ett hinder endast beträffande övrig krigsmateriel (prop. s. 42). Enligt motivtexten (s. 54) är främjandet av mänskliga rättigheter inte enbart humanitärt betingat utan det har också säkerhetspolitiska bevekelsegrunder. Sambandet mellan respekt för mänskliga rättigheter och en fredlig utveckling erkänns numera allmänt. Omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan enligt propositionen utgöra ett hot mot stabiliteten såväl inom ett land som i dess omgivning. Vidare heter det i propositionen:
I de hittillsvarande riktlinjerna sägs, att tillstånd inte bör beviljas för utförsel till stat som på grund av deklarerade avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas använda den aktuella materielen för att undertrycka de mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan. I praktiken har, vid regeringens totalbedömning av förhållandena, den del i de nuvarande riktlinjerna som utgör en bedömning av om just den aktuella materielen kan antas kunna användas tillmätts mindre vikt. Väsentligt är, anser jag, att med utgångspunkt i de förslag till grundläggande kriterier som jag har föreslagit, bedöma huruvida tillstånd kan medges utan att detta står i strid med Sveriges utrikespolitiska mål och principer. Det får enligt min mening betraktas som klart, att det inte står i samklang med svensk utrikespolitik att samarbeta på krigsmaterielområdet med stater som grovt och på ett systematiskt sätt förtrycker de mänskliga rättigheterna. Utrikesutskottet tolkade propositionens förslag i denna del så att en skärpning föreslogs ske i och med att kravet på respekt för mänskliga rättigheter gjordes mer heltäckande. Utskottet betonade vikten av att regeringen gör en mycket noggrann bedömning av situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i de länder som kunde bli aktuella för utlandssamverkan och utgick från att tillämpningen av kriteriet om mänskliga rättigheter skulle ske med iakttagande av särskilt stor restriktivitet. Med det sistnämnda torde utskottet ha avsett att valet av mottagarländer skulle vara mycket restriktivt. Till detta kan läggas att utrikesutskottet hösten 1994 (bet. 1994/95:UU1) redovisade en av utskottet utförd, fördjupad undersökning av förhållandena för mänskliga rättigheter i Indonesien, Turkiet och Gulfstaterna, varvid utskottet funnit att situationen i de berörda länderna alltjämt gav anledning till betydande oro. Utskottet utgick från att regeringen delade denna bedömning och fäste stor vikt vid detta i samband med eventuella ansökningar om krigsmaterielexport.
Kravet på respekt för mänskliga rättigheter i samband med följdleveranser Kriteriet respekt för mänskliga rättigheter är inte tvingande om utförseln avser s.k. följdleveranser. I propositionen anges detta på följande sätt (s. 57):
För att svensk krigsmateriel skall kunna verka på exportmarknaden inom de ramar som jag angivit är det angeläget att köparna har goda garantier för att de får reservdelar till inköpt materiel. Följdleveranser av reservdelar m.m. till tidigare inköpt materiel bör därför kunna ske oavsett förhållanden som jag tidigare angivit som hinder för export, med undatang för de hinder som kan föranledas av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller de folkrättsliga reglerna om export från neutral stat under krig, dvs. de ovillkorliga hindren. Återkallelse av givet tillstånd till export av reservdelar m.m. bör endast ske om ovillkorliga hinder uppträder. Som framgår av ett annat granskningsärende om praxisutvecklingen vad avser följdleveranser ryms inom ramen för begreppet följdleveranser såväl reservdelar som andra leveranser, bl.a. ammunition. Begreppet andra leveranser synes enligt praxis sedan mitten av 1980-talet även kunna innefatta bl.a. nytillverkade enheter av samma slag som tidigare levererats, dvs. nya enheter inom ett visst vapensystem. Villkoren för att ?andra leveranser? skall få komma till stånd enligt riktlinjerna är att de har samband med tidigare utförsel eller att det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Indonesien Utskottet har vid ett flertal tillfällen granskat krigsmaterielexporten från Sverige till Indonesien (bet. 1980/81:KU25 s. 71, 441, 1985/86:KU25 s. 140 f. bil. B s. 127, 1986/87:KU33 s. 40 f., 1993/94:KU30 s. 130 f. 223 -237). Vid 1980/81 års granskning redovisades bl.a. den export som förekommit till Indonesien under tiden 1959-1980. Exporten hade främst avsett luftvärnsartilleri och reservdelar till detta. I betänkandet redovisades också frågan om Indonesiens annektering av Östtimor. Bl.a. redogjordes för den svenska röstförklaringen till FN:s resolution om Östtimor den 3 november 1980. Av röstförklaringen framgick bl.a. att den svenska regeringen höll fast vid sin uppfattning att Indonesien genom sin invasion 1975 och sin vägran att genomföra FN:s resolutioner hade brutit mot principen om självbestämmanderätt. Dock förelåg en s.k. de facto-situation till vilken det inte fanns något realistiskt alternativ. Humanitära överväganden borde därför komma i första hand. Vid 1985/86 års granskning aktualiserades frågan om krigsmaterielexport till Indonesien vid en utfrågning av utrikeshandelsminister Mats Hellström. Utfrågningen gällde primärt andra frågor, bl.a. Bofors export av robot 70 via Singapore. Enligt Hellström innebar den export till Indonesien som tidigare under år 1986 tillåtits en uppföljning av tidigare åtaganden. Det framgick inte av utfrågningen vilken typ av materiel det rörde sig om. Hellström hade uppfattningen att regeringen inte borde gå in i nya åtaganden men att följdleveranser var möjliga att genomföra. I utskottets bedömning ingick inte frågan om export till Indonesien. I en reservation (fp), (c) och (vpk) föreslogs ett tillägg till texten, där utskottets bedömning ingick, avseende nya respektive tidigare åtaganden gentemot Indonesien. Vid 1986/87 års granskning redovisades Indonesienexporten mera utförligt. Av redovisningen framgår bl.a. att en promemoria från Bofors AB hade spelat en viktig roll för regeringens ställningstagande den 20 februari 1986. I promemorian framhöll Bofors bl.a. att de aktuella leveranserna utgjorde en integrerad fortsättning på tidigare leveranser. Försvarets materielverk (FMV), som ombetts kommentera Bofors promemoria, anförde i sin promemoria att ett byte av leverantör skulle medföra betydande negativa konsekvenser för Indonesien. Enligt utskottet kunde vid en sammanvägning av samtliga omständigheter beslutet inte anses stå i strid med riktlinjerna. Några bindningar som ovillkorligen krävde att regeringen biföll Bofors ansökan om exporttillstånd fanns enligt utskottets mening inte. Mats Hellström borde ha redovisat motiven för regeringens beslut med större tydlighet än vad som varit fallet. Till detta avsnitt i betänkandet fogades fem reservationer från (fp), (c) och (vpk). För en mera utförlig redovisning av 1985/86 års respektive 1986/87 års granskning hänvisas till bilaga A 5.1 avseende föregående ärende om praxisutvecklingen beträffande följdleveranser. Av 1993/94 års granskning framgår bl.a. att det under perioden 1988-1993 inte förelegat några ovillkorliga hinder för export till Indonesien och att de helhetsbedömningar som gjorts hade lett till medgivande av viss utförsel avseende ammunition, reservdelar och andra följdleveranser. Några tillstånd för utförsel av ny materiel hade inte medgetts under den aktuella perioden. Positiva förhandsbesked hade i vissa fall lämnats för leveranser av viss krigsmateriel för strid med anknytning till tidigare leveranser.
Utrikesutskottets behandling under 1994-1995 samt 1997 av motioner med anknytning till krigsmaterielexport till Indonesien Hösten 1994 behandlade utrikesutskottet ett antal motioner som krävde stopp för svensk krigsmaterielexport till Indonesien (mot. 1993/94:U9 (v), U227 (s) yrkande 2, U610 (v) yrkande 10 och U363 (fp) yrkande 7). I motionerna U227 och U610 framhölls som skäl för yrkandena särskilt de resolutioner som antagits av Europarådets parlamentariska församling gällande vapenembargo mot Indonesien. Utskottet (bet. 1994/95:UU1) anförde i sitt yttrande bl.a. att Europarådets parlamentariska församling har status som rådgivande organ till Europarådets ministerkommitté och att de resolutioner som församlingen antar är av icke- bindande karaktär. Ministerkommittén hade i det aktuella fallet valt att inte följa den parlamentariska församlingens rekommendationer. Utskottet utgick från att regeringen vid beslut om utförsel av krigsmateriel skulle väga in rekommendationer från Europarådet i sina bedömningar. Mot bakgrund av att det ankommer på regeringen att pröva ärenden rörande krigsmaterielexport ansåg utskottet att riksdagen inte borde göra någon särskilt tillkännagivande beträffande ett vapenembargo avseende bl.a. Indonesien. Med det anförda, i vilket också ingick en i det föregående omnämnd redogörelse för en fördjupad granskning av MR-situationen i bl.a. Indonesien, ansåg utskottet motionerna besvarade. Våren 1995 behandlade utrikesutskottet två motioner angående vapenexport till Indonesien (mot. 1994/95:U631 (c) och U637 (fp)). I centermotionen yrkande 6 krävdes att Sverige borde följa Europaparlamentets resolution den 17 november 1994, där under punkt 5 medlemsstaternas regeringar uppmanades att stoppa allt militärt bistånd och vapenexport till Indonesien så länge landet framhärdade med sin olagliga ockupation och sitt förtryck av Östtimor. Enligt fp-motionen fanns det anledning för den svenska regeringen att ta ett samlat grepp över de svensk-indonesiska relationerna. Ökad uppmärksamhet borde riktas mot det ökande förtrycket och de omfattande övergreppen mot mänskliga rättigheter, och svensk vapenexport borde inte ske till Indonesien. Utskottet erinrade i sitt utlåtande (bet. 1994/95:UU20) om den fördjupade granskning av situationen beträffande mänskliga rättigheter i bl.a. Indonesien som utskottet redovisat hösten 1994. Bedömningen att MR-situationen i landet gav anledning till betydande oro kvarstod. Utskottet hänvisade också till ett uttalande i riksdagen av utrikeshandelsministern i november 1994, enligt vilket läget i Indonesien var sådant att han inte avsåg att föreslå regeringen att ge tillstånd för någon export av nya krigsmaterielsystem till detta land, vilket utskottet noterade med tillfredsställelse. Utskottet utgick från att regeringen förde en restriktiv krigsmaterielpolitik mot Indonesien så länge förhållandena beträffande de mänskliga rättigheterna och läget på Östtimor inte förändrades till det bättre. Med detta avstyrktes motionerna. Med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:204 Redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1995 behandlade utrikesutskottet våren 1997 en flerpartimotion (mot. 1996/97:U628, mp, c, fp, v) enligt vilken vapenexporten till Indonesien, med hänvisning till de grava och omfattande kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Indonesien och Östtimor, borde stoppas. Utskottsmajoriteten hänvisade i sitt yttrande över motionen (bet. 1996/97:UU6) till Riksdagsutredningens rekommendationer, enligt vilka riksdagen inte har formell behörighet att ?överpröva? beslut som fattas av lägre instans, samt till ett tidigare betänkande (bet. 1994/95:UU1), enligt vilket riksdagen inte borde göra något särskilt tillkännagivande beträffande ett vapenembargo gentemot enskilda länder. Utskottet sade sig också vidhålla sin uppfattning enligt ett tidigare uttalande (bet. 1994/95:UU20) med innebörd att regeringen vid tillämpningen av riktlinjerna för krigsmaterielexport bör fästa särskilt stor vikt vid MR-frågorna. Med detta ansåg utskottsmajoriteten, bestående av (s) och (m), motionen besvarad i denna del. Representanterna för Centerpartiet, Folkpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Kristdemokraterna reserverade sig mot utskottsmajoritetens motivering och framhöll att all form av krigsmaterielexport till Indonesien som omfattas av de svenska exportreglerna står i strid med de riktlinjer för svensk krigsmaterielexport som riksdagen ställt sig bakom.
Frågor och svar i riksdagen om krigsmaterielexport till Indonesien Under hösten 1995 och våren 1996 har vid flera tillfällen frågor ställts i riksdagen angående krigsmaterielexport till Indonesien. Statsrådet Jan Nygren besvarade den 21 november 1995 en fråga (1995/96:125) av Eva Goës (mp) som gällde huruvida regeringen hade godkänt någon krigsmaterielexport till Indonesien. Enligt Nygren hade så varit fallet, och de aktuella leveranserna hade haft samband med tidigare exporterade system. Nygren avböjde att kommentera en följdfråga från Eva Goës, om det var sant att regeringen avsåg att bevilja tillstånd till export av fyra fartygskanoner till Indonesien, med hänvisning till traditionen att inte kommentera enskilda exportärenden. På en fråga om situationen i Östtimor svarade Nygren att läget var problematiskt och att det inte hänt särskilt mycket sedan den 18 november 1994, då Mats Hellström - som då var ansvarig i regeringen för krigsmaterielexportfrågorna - uttalade att han inte avsåg att föreslå regeringen att ge tillstånd till någon export av nya krigsmaterielsystem till Indonesien. Detta hade heller inte skett enligt Nygren. Den 5 december 1995 svarade Jan Nygren på en fråga (1995/96:145) av Eva Zetterberg (v). Frågan gällde om inte Indonesiens närvaro på Östtimor utgjorde ett s.k. ovillkorligt hinder för svensk krigsmaterielexport till Indonesien. Nygren sade sig inte vara beredd att kommentera det enskilda ärendet. Han föredrog riktlinjerna för krigsmaterielexport i den aktuella delen och konstaterade att den indonesiska närvaron på Östtimor inte utgjorde ett ovillkorligt hinder för export av krigsmateriel från Sverige. Vid frågestunden med regeringen den 14 december 1995 svarade Jan Nygren på en fråga av Lennart Rohdin (fp) som gällde uppgifter i medierna om en eventuell export av kanoner till Indonesien. Rohdin frågade om en ansökan om en sådan export kommit in till KMI eller om den var på väg samt om en sådan ansökan borde behandlas i den rådgivande nämnden. I sitt svar hänvisade Nygren till vad han sagt tidigare i riksdagen, nämligen att någon export av fyra kanoner inte ägt rum, att frågan inte fanns på regeringens bord och att frågan, om den skulle komma på regeringens bord, skulle behandlas i vederbörlig ordning. Rohdin frågade också om Nygren kände till den rapport om Indonesien som FN:s människorättskommissarie lämnat den 13 december och i vilken han redovisat mycket allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i Östtimor. Enligt Nygren var regeringen fullkomligt medveten om läget i Indonesien och att den åberopade rapporten inte ändrade något i detta hänseeende. Den 17 april 1996 besvarade statsrådet Leif Pagrotsky, som tagit över krigsmaterielexportfrågorna efter Jan Nygren i samband med regeringsskiftet, två skriftliga frågor (1995/96:371 och 373) av Bengt Hurtig (v) och Birger Schlaug (mp). Frågan gällde om Bofors av regeringen eller Inspektionen för strategiska produkter givits tillstånd att exportera kanoner till Indonesien. Enligt svaret uttalar sig regeringen i princip inte om enskilda exportaffärer. Bedömningar av eventuell svensk krigsmaterielexport sker alltid helt i enlighet med riktlinjerna. Den 18 april 1996 besvarade statsrådet Leif Pagrotsky en fråga av Birger Schlaug (mp) vid frågestunden med regeringen. Frågan gällde export av kanoner till Indonesien och om export av nya kanoner var att jämställa med export av reservdelar och ammunition som nämns i riktlinjerna för krigsmaterielexporten. Enligt Pagrotsky säger riktlinjerna att om vi levererat ett vapensystem till ett land så fullföljer vi detta genom att leverera sådant som följer av affären i form av ammunition, reservdelar och annat som behövs och som kan ligga i linje med den ursprungliga affären. Någon ändring av praxis hade inte skett enligt Pagrotsky. Vid frågestunden den 18 april frågade Bengt Hurtig (v) om den aktuella affären var av en sådan karaktär att Inspektionen för strategiska produkter själv skulle ha kunnat fatta beslut om tillståndsgivning. Pagrotsky svarade att det är inspektionen som själv avgör om man skall fatta beslut på egen hand eller om man vill överlåta avgörandet på regeringen. Birger Schlaug (mp) frågade om ett land, som tidigare fått köpa ett antal kanoner, automatiskt har rätt att fortsätta med detta, trots att det som i Indonesien äger rum ett folkmord. Enligt Pagrotsky krävs nya tillstånd och ny prövning men att prövningen gäller om det är en fråga om en följdleverans eller om det skett förändringar i landet som skulle motivera att man bryter existerande avtal till följd av t.ex. en FN-resolution. Kommer man fram till att det gäller leveranser som krävs för att upprätthålla förmågan hos sådana system som vi tidigare har sålt är det en annan prövning än när det gäller helt nya system eller leveranser till helt nya länder. Pagrotsky avvisade ett påstående av Eva Goës (mp) om att Mats Hellström sagt att Sverige avbrutit all export till Indonesien och att Europaparlamentet sagt att medlemsländerna bör avbryta all export av vapen och följdleveranser till Indonesien. Pagrotsky besvarade vid frågestunden den 9 maj 1996 frågor av Eva Zetterberg (v), Bengt Hurtig (v) och Eva Goës (mp). Eva Zetterberg frågade om export till Indonesien var förenlig med Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter och en restriktiv vapenexportpolitik. Pagrotsky svarade att Sverige har en ytterligt restriktiv praxis inte minst gentemot Indonesien och att i princip inga nya åtaganden genomförs. Någon ändring av denna praxis hade inte skett och planerades inte heller. Bengt Hurtig undrade om de överläggningar om vapenexportfrågor på europeisk nivå som Pagrotsky nämnt i en TV-intervju hade bidragit till en glidning i tolkningen av begreppet följdleveranser. Pagrotsky förnekade att så skulle vara fallet. Det föreligger ingen överstatlighet i EG på detta område och därför inget tvång att glida i fråga om vad som är följdleverans och systemleverans, sade Pagrotsky.
Intervju i TV med statsrådet Leif Pagrotsky Statsrådet Leif Pagrotsky intervjuades i Rapports morgonsändning den 8 maj 1996 om regeringens föregivna beslut om tillstånd till export av fartygskanoner till Indonesien. Referatet nedan bygger på en videobandkopia som Rapportredaktionen ställt till utskottskansliets förfogande. Liksom då Pagrotsky svarade på frågor i riksdagen ville han, med hänvisning till sekretessbestämmelserna, varken bekräfta eller dementera uppgifterna om att regeringen fattat ett sådant beslut. Den enda export till Indonesien som förekommit under senare år har enligt Pagrotsky varit en konsekvens av gamla beslut. Några nya åtaganden - nya vapensystem t.ex. - var inte aktuellt. På frågan om kanoner kan anses utgöra följdleveranser svarade Pagrotsky att gränsen för vad som är konsekvenser av tidigare beslut är ganska vag och att riksdagen varit ganska oprecis när man bestämde riktlinjerna. Regeringen gör en bedömning från fall till fall. Reglerna är inte så tydliga att man kan avgöra frågorna i väldigt stora sjok och fatta ett beslut. På en fråga om Indonesien, som enligt rapporter från FN och Amnesty genomför utomrättsliga, godtyckliga och summariska rättegångar, dödsskjutningar, försvinnanden och fängslande av politiskt aktiva, gör sig skyldigt till omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna svarade Pagrotsky att Indonesien har tillräckligt stora problem på dessa områden för att regeringen skall vara väldigt restriktiv. Regeringen gör nästan inte några åtaganden alls. Såvitt Pagrotsky visste fanns det inte ens förhandlingar om nya åtaganden. Enligt Pagrotsky lever Sverige upp till tidigare ingångna avtal väldigt långt. Ett avbrytande kräver enligt Pagrotsky i stort sett att Sverige gemensamt med andra länder i t.ex. EU eller FN avbryter relationerna med ett land. Så skedde t.ex. med Irak. I enskilda fall är Sverige mycket återhållsamt med att ändra ingångna avtal under resans gång. Beträffande Europaparlamentets uttalande om ett avbrytande av vapenexport och följdleveranser till Indonesien sade Pagrotsky att parlamentet bedrivit opinionsbildning mot den indonesiska regimen. I denna verksamhet spelar Portugal som f.d. kolonialmakt i förhållande till Östtimor med. Europa- parlamentet har inget mandat att lägga sig i medlemsländernas export. En ökad svensk restriktivitet mot Indonesien skulle enligt Pagrotsky inte ha någon som helst effekt i Indonesien.
MR-situationen i Indonesien
State Department´s rapport för 1995 Det amerikanska utrikesdepartementet utger årligen en rapport, Country Reports on Human Rights Practices, som allmänt bedöms som tillförlitlig. I 1995 års utgåva, publicerad i april 1996, finns en redogörelse för utvecklingen av MR- frågorna under 1995 i Indonesien. Av rapporten framgår att det politiska systemet i Indonesien är fortsatt starkt auktoritärt. President Suharto, en liten grupp rådgivare till presidenten och militären dominerar det politiska livet. De väpnade styrkorna, som omfattar 450 000 man inklusive 175 000 poliser, ser som sin främsta uppgift att bekämpa hot mot den nationella säkerheten med en kraftfullhet som ofta har lett till kränkningar av mänskliga rättigheter. Under 1995 fanns ett flertal trovärdiga rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter utförda av militär och polis. De allvarligaste kränkningarna inträffade i Östtimor, Aceh och Irian Jaya, där dissidenter utsattes för allvarliga övergrepp. Rapporter om utomrättsligt dödande, försvinnanden och tortyr av fångar till följd av säkerhetsstyrkornas åtgärder ökade i antal. I Östtimor gjordes inga framsteg i fråga om att redovisa personer som försvunnit i samband med incidenten i Dili i november 1991 eller i fråga om de tio andra östtimorianer som försvann 1995. Antalet soldater i Östra Timor låg kvar på en oacceptabelt hög nivå. Regeringen drog tillbaka två armébataljoner från Östtimor i september 1995 men den militära aktiviteten i området har inte minskat till följd av detta på något påtagligt sätt. De väpnade styrkorna använde omfattande våld vid de arresteringar som följde på protesterna som riktade sig mot integrationen av Östtimor i Dili i oktober. I Irian Jaya har militära enheter använt så våldsamma metoder mot medborgare som strävar efter ökad autonomi att det från mitten av 1994 och ett år framåt resulterade i minst 16 dödsfall och andra kränkningar av mänskliga rättigheter. Säkerhetsstyrkor dödade sex obeväpnade civila i Liquisaprovinsen i januari.
Amnesty International I det material som Amnesty International fortlöpande redovisar om utvecklingen i Indonesien och Östtimor finns en mer utförlig dokumentation av de händelser som återgetts i State Departments rapport. Amnesty har också rapporterat om besöket av FN:s High Commissioner i Indonesien och Östtimor i december 1995 (rapporten publicerad i januari 1996).
Östtimorkommittén Östtimorkommittén dokumenterar bl.a. nyhetsartiklar med anknytning till situationen i Östtimor i tidningar som ges ut i olika länder, bl.a. avseende fall av överfall, misshandel, dödsskjutningar och domar mot dissidenter. Bland artiklarna kan nämnas ett Reutertelegram daterat den 18 december 1995, i vilket människorättsgruppen Freedom House i New York rankade Östtimor, Kashmir, Kosovo och Tibet som ?the worst territories for human rights?.
Resolution m.m. om Östtimor i Europarådets parlamentariska församling 1991 Europarådets parlamentariska församling antog 1991 resolution 966, baserad på en text antagen av det permanenta utskottet den 28 juni 1991, om Östtimor. I resolutionen fördömdes Indonesiens annektering av Östtimor som en kränkning av internationell lag och ett folks rätt till självbestämmande och oberoende. Även de permanenta grova kränkningar av mänskliga rättigheter som de indonesiska ockupationsstyrkorna begick mot befolkningen i Östtimor fördömdes. I resolutionen krävdes att den indonesiska regeringen bl.a. skulle upphöra med alla kränkningar av internationella regler angående mänskliga rättigheter och folkens rätt till självbestämmande och oberoende. Församlingen uppmanade medlemsstaterna i Europarådet att bl.a. införa vapenembargo gentemot Indonesien till dess att de krav som ställts på landet i resolutionen uppfyllts. I direktiv (order) 470, baserad på en text antagen av det permanenta utskottet den 25 november 1991, fördömde församlingen i starka ordalag massakern i Östtimor den 12 november 1991 och de indonesiska ockupationsstyrkornas permanenta våldsutövning. I direktivet refererades till resolution 966, och de i denna resolution ställda kraven på den indonesiska regeringen upprepades. Församlingen hemställde också att det internationella samfundet omedelbart skulle införa ett vapenembargo mot Indonesien.
Europaparlamentets resolution om kränkandet av mänskliga rättigheter i Östtimor och Indonesien 1995 Den 21 september 1995 antog Europaparlamentet en resolution i vilken parlamentet, i enlighet med parlamentets resolution av den 14 juni 1995 om en ny Asienstrategi, uppmanade det internationella samfundet, i synnerhet medlemsstaterna, att omedelbart stoppa vapenförsäljningen och alla typer av militärt stöd till Indonesien och att inställa allt ekonomiskt samarbete så länge som Timor förblev ockuperat. Parlamentet fördömde också i starka ordalag det indonesiska militära förtrycket i Östtimor, krävde enträget att grundläggande rättigheter skall respekteras i Östtimor och uttryckte sitt stöd för folket i Östtimor och dess kamp för rätten till självbestämmande.
UD:s promemoria Som nämnts inledningsvis har utskottet ställt vissa frågor till regeringen med anledning av granskningsanmälan. Regeringens svar på dessa frågor har lämnats i en delvis sekretessbelagd promemoria som upprättats inom UD bilaga A 5.6. Regeringen beviljade den 18 april 1996 tillstånd till utförsel av 3 st 40 mm marinluftvärnskanoner till Indonesien. Bakgrunden till Bofors framställan var att tre tidigare levererade pjäser av samma slag som det här är tal om ställts i förråd, nedmonterats och under mellantiden använts som reservdelar. Dessa pjäser behövde nu ersättas med nya, eftersom Indonesien beslutat återuppta byggandet av en serie patrullbåtar som skulle utrustas med den här aktuella materielen. Svaret på frågan om hur det aktuella ärendet handlagts, bl.a. med avseende på Exportkontrollnämndens befattning med ärendet, är väsentligen sekretessbelagt. På frågan om hur regeringen bedömt frågan om respekten för mänskliga rättigheter i Indonesien anförs att det finns tre områden: Östtimor, Irian Jaya och Aceh med svårlösta konflikter som ofta bottnar i etniska och religiösa motsättningar. Enligt promemorian har den indonesiska regeringen varit mycket fast i sin hållning att inte göra några eftergifter till separatistiska motståndsrörelser. För att säkerställa regeringens auktoritet har militära maktmedel använts. Enligt den bedömning som gjordes vid tiden för det här aktuella exportärendets behandling fanns det skäl att se mer hoppfullt på den långsiktiga utvecklingen i landet på grund av bl.a. en mer ifrågasättande press och en större öppenhet i samhällsdebatten. Den nationella kommissionen för mänskliga rättigheter kunde också verka aktivt och med viss självständighet i förhållande till regeringen. Vad gäller frågan om hur regeringen bedömt relationerna mellan Indonesien och Östtimor anförs att Sverige inte har godtagit annekteringen av Östtimor, som dock knutits allt fastare till Indonesien under de tjugo år som gått sedan invasionen. Flera länder, bl.a. ASEAN-länderna, erkänner Indonesiens överhöghet. Sverige stöder FN:s generalsekreterares ansträngningar att förhandla fram en för parterna acceptabel lösning på konflikten. Sverige har vid flera tillfällen, bl.a. i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, reagerat på våldsövergrepp i Östtimor. Regeringen följer noggrant utvecklingen i Östtimor också inom ramen för den omfattande dialogen mellan EU och Indonesien. På frågan om regeringen kände till uppgiften om att ett indonesiskt krigsfartyg i november 1995 använts för att stoppa flyktförsök från Östtimor anförs i promemorian att såvitt regeringen känner till förekom inga insatser från indonesiska myndigheter att med krigsfartyg försöka hindra ett misslyckat flyktförsök den 23 november 1995, den enda rapporterade händelsen av detta slag under november 1995. På frågan om regeringens tolkning av riktlinjerna i det här aktuella fallet anförs bl.a. att export av krigsmateriel avgörs främst med utgångspunkt från de kriterier av mer övergripande och långsiktig karaktär som finns i riktlinjerna för krigsmaterielexport och att ett viktigt syfte med detta är att främja en långsiktig konsistens i beslutsfattandet. Det är inte uteslutet att enstaka händelser kan påverka helhetsbedömningen men i så fall endast som ett led i uttolkningen av riktlinjerna. I det aktuella fallet var den tidigare ärendehistorien ett viktigt element i totalbedömningen. I promemorian anförs att regeringen bedömt att en ersättningsleverans av 3 st 40 mm-pjäser till det indonesiska patrullbåtsprogrammet faller under de anvisningar som ges i riktlinjerna om s.k. följdleveranser. På frågan om hur regeringen har vägt in rekommendationerna från Europarådets parlamentariska församling och Europaparlamentet om embargo beträffande vapenexporten till Indonesien anförs att rekommendationerna utgör underlag i helhetsbedömningen och att regeringen tar intryck av rekommendationerna. De är dock inte bindande för medlemsländerna.
Utfrågningar med anledning av granskningen
Utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman Utskottet har som ett led i granskningen genomfört en utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman. Utfrågningen har genomförts dels i öppen form, vilket återges i bilaga B 1, dels i sluten form. Flera frågor ställdes angående situationen för de mänskliga rättigheterna i Indonesien och konsekvenserna av detta för krigsmaterielexporten från Sverige. En fråga gällde hur krigsmaterielinspektören ser på utvecklingen för de mänskliga rättigheterna i Indonesien under 1990-talet. Sohlman sade att MR- situationen i Indonesien, som är föremål för internationell uppmärksamhet, inte är bra. Den allmänna bedömningen är ändå att det, till följd av bl.a. en snabb ekonomisk expansion och en utbildningsexpansion, på lång sikt bör gå i rätt riktning, något som sammantaget bör komma att stärka de demokratiska tendenserna. I Östtimor försämrades situationen 1995 men den lär ha blivit bättre. Det förekommer etniska konflikter, vilket också är fallet i Indonesien generellt. På Borneo finns en stor konflikt mellan ursprungsbefolkningen och invandrare. Det förekommer också repression mot de politiska partierna; bl.a. avsattes förra året ordföranden i ett av oppositionspartierna. Inför vårens val ökar de politiska motsättningarna. Även den ekonomiska utvecklingen skapar spänningar. Sammanfattningsvis finns det brister i respekten för de mänskliga rättigheterna, men det finns en förhoppning om att det på lång sikt sker en positiv utveckling. Situationen för de mänskliga rättigheterna spelar, vad gäller krigsmaterielexporten i allmänhet, en stor roll i diskussionen inför myndighetens eller regeringens beslut i tillståndsärendena, sade krigsmaterielinspektören. Den utgör större delen av den landbedömning som UD lämnar vid Exportkontrollrådets möten. Hur kom det sig att frågan om mänskliga rättigheter fick så stort utrymme i den aktuella exporten till Indonesien med tanke på att kriteriet respekt för mänskliga rättigheter enligt riktlinjerna inte är tvingande när det gäller följdleveranser? Enligt Sohlman vägs alltid MR-frågan in när en fråga om tillstånd tas upp. Om en följdleverans tas upp i Exportkontrollrådet beror det på att det finns skäl att ifrågasätta om ett tillstånd skall ges. Sohlman trodde inte att Exportkontrollrådet eller tidigare Rådgivande nämnden hade tolkat riktlinjerna så att MR-kriteriet inte har betydelse, och han gör heller inte själv den tolkningen. Om man säger ja till en sådan diskutabel leverans som den här aktuella, har man då inte på sätt och vis medverkat till att flytta praxis? Enligt Sohlman är så inte fallet. Sohlman menade att följdleveransbegreppet är ett argument och inte en regel. Även om man konstaterar att det är en följdleverans kan det finnas situationer där annat talar emot tillräckligt starkt för att det inte skall bli ett ja. Att det blev så mycket diskussion i det aktuella fallet berodde enligt Sohlman på att MR-situationen bedömdes som ett allvarligt argument mot tillstånd.
Utfrågning av handelsminister Leif Pagrotsky Utskottet har som ett led i granskningen genomfört en utfrågning med ansvarigt statsråd, handelsminister Leif Pagrotsky, dels i öppen, dels i sluten form. Den öppna delen av utfrågningen återges i bilaga B 2. Pagrotsky tillfrågades om sin syn på läget för de mänskliga rättigheterna i Indonesien under 1990-talet. Enligt Pagrotsky är MR-läget så dåligt att Indonesien inte kan komma i fråga för nya åtaganden vad gäller krigsmateriel. Grava förföljelser av oliktänkande och mot centralregeringens oppositionella äger rum. Riktlinjerna för krigsmaterielexporten medger dock att gamla åtaganden fullföljs, om inte ovillkorliga hinder föreligger, dvs. att FN eller EU beslutat om vapenembargo mot landet. Regeringen gör en stram bedömning av vad följdleveransbegreppet innebär i de enskilda fallen. På längre sikt har man enligt Pagrotsky anledning att vara optimistisk om utvecklingen i Indonesien till följd av den snabba ekonomiska tillväxten och att medelklassen växer mycket snabbt. Kontakterna med omvärlden ökar också. Man kan i längden inte räkna med att det är möjligt att upprätthålla den sortens förtryckarregim som just nu har makten i Indonesien. Detta är emellertid ingenting som vägs in i beslut om exporttillstånd i dag. De allra flesta bedömare anser att MR-läget har förvärrats den senaste tiden i Indonesien. Borde inte det ge anledning till att också Sverige skärper sin inställning i de här frågorna och slutar leverera t.ex. nya kanoner? Pagrotsky trodde inte att det är en allmän uppfattning att situationen är sämre i dag jämfört med för 10 eller 20 år sedan. Ett exempel på förbättringar är att organisationer som Caritas och Röda korset kan arbeta över hela Indonesien på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. På frågan om den svenska regeringens hållning är att inga nya åtaganden skall göras och inga nya vapen levereras svarade Pagrotsky, med reservation för skyldigheten att bedöma frågor om tillstånd från fall till fall, att förhållandena i Indonesien är sådana att nya åtaganden inte bör övervägas. Är den aktuella exporten av nya kanoner till Indonesien ett exempel på följdleverans? De utförseltillstånd som har beviljats för kanoner har av en bred politisk majoritet av partier ansetts ha karaktär av följdleverans, svarade Pagrotsky. Anknytningen till tidigare åtaganden ansågs vara så stark att tillstånd skulle medges. Med hänvisning till en fempartireservation i utrikesutskottet nyligen, en reservation som riktade sig mot fortsatta krigsmaterielleveranser till Indonesien, ställdes frågan om inte detta borde betyda att också regeringen funderar över om det inte är dags att skärpa hållningen mot Indonesien. Enligt Pagrotsky är den nuvarande svenska hållningen till Indonesien bland de skarpaste som finns. Han ville inte utesluta att hållningen kan skärpas ytterligare en smula, men det är enligt Pagrotsky en hypotetisk situation att han skulle ställas inför en situation som den som var 1996 en gång till. Regeringen har i vart fall under 1997 inte givit några nya exporttillstånd för nya vapensystem eller krigsmateriel till Indonesien. Hur mycket har exporten till Indonesien betytt för möjligheterna att tillgodose den svenska krigsmaktens behov av materiel? Omfattningen av exporten har varit så liten att den inte haft någon märkbar betydelse för svensk försvarsindustris förmåga att försörja försvaret med kvalificerad materiel. Om Sverige hade valt en annan linje vad gäller följdleveranser, innebärande t.ex. att vi avbrutit mellan leverans av ett vapensystem och ammunitionsförsörjning till samma system, hade det kunnat få en stor betydelse. Osäkerheten om Sveriges pålitlighet som leverantör skulle ha spridit sig till hela marknaden och också till sådana kunder som aldrig skulle komma i farozonen. På det sättet skulle Indonesien ha kunnat bli betydelsefullt för vår försvarsförmåga i negativ mening, sade Pagrotsky. Om samma situation uppstår igen, t.ex. ett behov av tre kanoner, och förutsättningarna är desamma, skulle det då kunna betyda att dessa kanoner skulle kunna levereras till Indonesien? Den serie av beslut som ligger bakom den förra exporten har inte varit fel, svarade Pagrotsky. Men varje ny ansökan skall bedömas på sina egna meriter, vilket innebär att det inte är fritt fram för någon ny affär som liknar den förra. För att det skall bli ett nytt tillstånd krävs att vissa omständigheter är för handen, och det är inte naturligt att de upprepas i tid och otid, sade Pagrotsky.
Sammanfattning av underlagsmaterialet Regeringen beslutade i april 1996 att ge tillstånd till utförsel av tre 40 mm marinluftvärnspjäser till Indonesien. Enligt regeringens bedömning föll leveransen av de tre pjäserna under anvisningarna om följdleveranser i riktlinjerna för krigsmaterielexport. Enligt ansvarigt statsråd, handelsminister Leif Pagrotsky, har en bred politisk majoritet i Exportkontrollrådet ansett att en följdleveranssituation förelåg. Anknytningen till tidigare åtaganden har ansetts vara så stark att tillstånd borde medges. När det gäller frågan om respekten för mänskliga rättigheter, som traditionsenligt spelade en framträdande roll i debatten om det aktuella utförseltillståndet, har regeringen i det öppna, skriftliga materialet inte explicit medgivit att Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter. Enligt UD:s promemoria har den indonesiska regeringen varit mycket fast i sin hållning att inte göra några eftergifter till separatistiska motståndsrörelser, och för att säkerställa regeringens auktoritet har militära maktmedel använts. Av promemorian framgår också att det inte är uteslutet att enstaka händelser kan påverka helhetsbedömningen men i så fall endast som ett led i uttolkningen av riktlinjerna. Vid utfrågningarna medger både krigsmaterielinspektören och handelsministern att det finns brister i respekten för mänskliga rättigheter i Indonesien, och båda menade också att det finns anledning att se optimistiskt på den framtida utvecklingen på detta område. Enligt riktlinjerna för krigsmaterielexport är kriteriet respekt för mänskliga rättigheter inte tvingande, om utförseln avser följdleveranser. Vid utfrågningen framhöll krigsmaterielinspektören att MR-frågan alltid vägs in när ett tillståndsärende diskuteras. Krigsmaterielinspektören ansåg vidare att varken Rådgivande nämnden eller numera Exportkontrollrådet tolkat riktlinjerna enligt deras faktiska lydelse i detta avseende. Beträffande relationerna mellan Indonesien och Östtimor har den svenska regeringen, enligt UD:s promemoria, aldrig godtagit annekteringen av Östtimor. Sverige stöder FN:s generalsekreterares ansträngningar att få till stånd en acceptabel lösning på konflikten. Sverige har vid flera tillfällen reagerat på våldsövergrepp i Östtimor. Regeringen säger sig inte känna till några insatser från indonesiska myndigheter att med krigsfartyg hindra ett flyktförsök från Östtimor hösten 1995. Regeringen säger sig ta intryck av rekommendationer från Europarådets parlamentariska församling och Europaparlamentet men anser dem inte bindande. Ett nej till följdleveranser av här aktuellt slag skulle enligt handelsminister Leif Pagrotsky ha medfört en osäkerhet om Sveriges pålitlighet som leverantör av krigsmateriel, en osäkerhet som skulle ha spridit sig på hela den marknad där svenska krigsmaterieltillverkare opererar. På det sättet skulle enligt Pagrotsky ett nej till Indonesien ha kunnat bli betydelsefullt för vår försvarsförmåga i negativ riktning.
Utskottets bedömning Utskottet behandlar först frågan om den utförsel som regeringen beviljat tillstånd till kan anses vara en följdleverans. Utskottet konstaterar att en betydande del av dokumentationen av ärendet i denna del är sekretessbelagd. Av de öppna källorna framgår emellertid att export av ett drygt 20-tal svenska luftvärnskanoner till Indonesien ägt rum i olika omgångar under perioden 1978-1986 och att kanonerna ingått i ett långsiktigt program för patrullbåtar. En prövning av sambandet mellan planerade leveranser 1986 och tidigare leveranser gjordes inför regeringens beslut år 1986. En detaljerad redovisning av underlagsmaterialet och regeringens överväganden inför detta beslut återfinns i utskottets betänkande 1986/87:KU25. Vid regeringens överväganden tillmättes bedömningen att de då aktuella leveranserna utgjorde en integrerad fortsättning på tidigare leveranser stor betydelse. Utskottet fann vid sin bedömning att beslutet att medge tillstånd till ytterligare leveranser inte kunde anses stå i strid med riktlinjerna. Statsrådet Pagrotsky har vid en utfrågning uppgett att en bred politisk majoritet i Exportkontrollrådet ansett att det förelåg en följdleveranssituation och att anknytningen till tidigare åtaganden varit så stark att tillstånd borde medges. Regeringen har enligt det skriftliga materialet gjort motsvarande bedömning och ansett att en ersättningsleverans av tre stycken 40 mm luftvärnspjäser till det indonesiska patrullbåtsprogrammet föll under riktlinjernas anvisning om s.k. följdleveranser. Utskottet konstaterar att riktlinjerna vad avser följdleveranser inte är tvingande och att regeringen följaktligen kunnat säga nej till ett utförseltillstånd. Regeringen har emellertid genom sitt beslut tagit följderna av tidigare beslut avseende tillstånd att exportera luftvärnskanoner till Indonesien. Utskottet, som tagit del av de sekretessbelagda delarna av ärendet, anser att regeringen därvid gjort en godtagbar tolkning av riktlinjerna i det här aktuella avseendet. Utskottet fortsätter att behandla frågan om regeringens bedömning av mänskliga rättigheter med anknytning till det här aktuella beslutet. Utskottet har i det föregående redovisat att den överordnade principen vid utförsel av krigsmateriel är att tillstånd inte skall ges om materielen är avsedd för en stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Om utförseln avser s.k. följdleveranser är kravet på hänsyn till mänskliga rättigheter dock inte tvingande. Enligt riktlinjerna bör nämligen följdleveranser till tidigare inköpt materiel kunna beviljas oavsett förhållanden som berör bl.a. respekt för mänskliga rättigheter i mottagarlandet. Utskottet konstaterar att krigsmaterielinspektören vid utskottets utfrågning sagt att MR-frågan alltid vägs in när frågan om att bevilja ett tillstånd till utförsel av krigsmateriel prövas och att denna uppfattning om riktlinjernas innebörd också omfattas av Exportkontrollrådet. Både krigsmaterielinspektören och statsrådet Pagrotsky har vid utfrågningarna medgett att Indonesien brister i fråga om respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen torde ha ansett att Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter men att det vid det aktuella tillfället inte rört sig om omfattande och grova kränkningar. Utskottet finner i denna del att regeringen gjort en rimlig bedömning vad avser riktlinjernas anvisningar om respekt för mänskliga rättigheter men att regeringen också, med en annan tolkning av riktlinjerna, vid en totalbedömning skulle kunnat säga nej till utförsel. Utskottet finner dock inte skäl till kritik av regeringens faktiska ställningstagande i denna del. I det skriftliga materialet har regeringen antytt att förhoppningen om en framtida förbättring av MR-situationen skulle kunna påverka bedömningen i det aktuella ärendet i positiv riktning. Vid utfrågningen har statsrådet Pagrotsky förnekat att sådana hänsyn tagits. Utskottet konstaterar att uppgifterna här går isär. Utskottet finner mot denna bakgrund skäl att framhålla att vad regeringen i första hand har att bedöma är den rådande situationen i mottagarlandet och, om leveranser skett tidigare, om MR-situationen förändrats i förhållande till en tidigare bedömning. Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.
7.3 Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna
Anmälan I en granskningsanmälan bilaga A 5.7 begärs att utskottet skall granska om regeringen vid tillståndsgivning till krigsmaterielexport till Gulfstaterna under 1995 och 1996 följt riksdagens direktiv eller sin egen uttalade restriktiva linje. I anmälan ifrågasätts också om inte regeringen, om den ändrat denna restriktiva hållning, bort ha anmält frågan i Utrikesnämnden.
Problemställningar De siffror över export till Förenade arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Oman och Saudiarabien under 1995 som redovisas i anmälan överensstämmer inte med redovisningen i regeringsskrivelsen 1995/96:204 avseende den svenska krigsmaterielexporten år 1995. Enligt denna redovisning uppgick värdet av exporten (faktisk utförsel) till de fem länderna till praktiskt taget noll. Siffrorna stämmer däremot överens med den statistik angående beviljade utförseltillstånd, som Krigsmaterielinspektionen (KMI ) redovisat och som UD lämnat ut. När det gäller vad anmälaren kallar ?riksdagens direktiv? torde avses utrikesutskottets uttalande hösten 1994 (bet. 1994/95:UU1) enligt vilket situationen för mänskliga rättigheter i bl.a. Gulfstaterna gav anledning till betydande oro. Regeringen borde enligt utskottet fästa stor vikt vid detta i samband med eventuellt nya ansökningar om krigsmaterielexport. Den restriktiva linje som nämns i anmälan torde avse dåvarande utrikeshandelsminister Mats Hellströms uttalanden i riksdagen hösten 1994. Som svar på en fråga (1994/95:61) om vapenexport till stater i Mellanöstern sade Mats Hellström den 18 oktober 1994:
Med hänsyn till rådande säkerhetspolitiska läge i Mellanösternområdet avser jag att föreslå regeringen att inte ge tillstånd för ny vapenexport till området.
Detta uttalande upprepades den 18 november 1994, då Mats Hellström besvarade en fråga (1994/95:91) om vapenexport. Hellström sade följande:
Mitt svar är detsamma nu som då: Med hänsyn till rådande säkerhetspolitiska läge i Mellanösternområdet avser jag att föreslå regeringen att inte ge tillstånd för ny vapenexport till området. För övrig krigsmateriel ställer riktlinjerna för krigsmaterielexport delvis annorlunda krav än vad som gäller beträffande krigsmateriel för strid. Detta beaktas vid prövningen av enskilda ärenden. Jag vill understryka att prövningen kommer att vara mycket restriktiv också när det gäller sådan export till Mellanösternområdet. Försvarsindustrin kan därför inte påräkna nya affärer med övrig krigsmateriel i denna region som något givet.
Mats Hellströms efterträdare som ansvarig inom regeringen för krigsmaterielfrågor, samordningsminister Jan Nygren, utfrågades våren 1996 i konstitutionsutskottet med anledning av ett exportärende avseende Oman. På frågan om den socialdemokratiska regeringen enligt Nygrens mening levt upp till den restriktivitet varom man talade hösten 1994 svarade Nygren jakande. Han menade också att behandlingen av Oman-ärendet, där regeringen gav tillstånd till export av ett marint ledningssystem, 9LV, inte ändrade hans inställning just därför att ärendet i många avseenden var unikt (bet. 1995/96:KU30 s. 163). Det kan konstateras att Mats Hellström sagt att han avsåg att föreslå regeringen att den inte skulle ge tillstånd för ny vapenexport till det aktuella området. Därmed uttalade han sig inte om huruvida några restriktioner skulle gälla i fråga om s.k. följdleveranser. Vidare uttalade Hellström att prövningen av såväl krigsmateriel för strid som av övrig krigsmateriel skulle vara restriktiv.
Statsrådsberedningens promemoria Utskottet har med anledning av anmälan och överväganden i denna promemoria ställt vissa frågor till Statsrådsberedningen. I en promemoria av den 21 mars 1997 bilaga A 5.8 upprättad inom Utrikesdepartementet och delvis sekretessbelagd har följande svar givits på utskottets frågor. Under 1995 och 1996 har utförseltillstånd beviljats till samtliga fem aktuella stater i Gulfområdet. Tillstånden har i samtliga fall utom ett avsett övrig krigsmateriel. Det fall som avsåg krigsmateriel för strid gäller en leverans av tre enheter av det marina ledningssystemet 9LV, som utskottet granskade i särskild ordning 1996 (bet. 1995/96:KU30). Samtliga tillstånd avsåg följdleveranser, dvs. leveranser med anknytning till tidigare levererade system. KMI/regeringen bedömde att de fem staterna uppfyllde riktlinjernas krav för export av övrig krigsmateriel och att följdleveranser till tidigare givna exporttillstånd ansågs möjliga. När det gäller frågan om den restriktivitet avseende export till Gulfstaterna som förutvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström uttalat hösten 1994 anförs i promemorian att regeringens grundsyn var och är restriktiv. Vid beredningen av de här aktuella enskilda ärendena beaktades riktlinjernas distinktion mellan krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel samt den mellan nya åtaganden och följdleveranser. Beträffande utrikesutskottets uttalande hösten 1994 (bet. 1994/95:UU1) om hänsynen till situationen för mänskliga rättigheter i Gulfstaterna i samband med ansökningar om krigsmaterielexport anförs i promemorian att det fästes stor vikt vid respekten för mänskliga rättigheter i den helhetsbedömning som gjordes. Denna respekt är enligt promemorian ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas. Ett av de här aktuella ärendena avsågs enligt promemorian att tas upp till behandling i utrikesnämnden, nämligen det tidigare nämnda Omanärendet 1995. Detta behandlades i allmän beredning den 16 mars 1995, då det bedömdes önskvärt att förankra ett positivt ställningstagande från regeringens sida i Utrikesnämnden. Emellertid visade det sig inte möjligt att få till stånd ett möte med nämnden, varför kontakter togs med partiledare individuellt för att på så sätt förankra ärendet. Ärendet anmäldes vid Utrikesnämndens sammanträde den 7 juni 1995 av statsrådet Mats Hellström. Två av de aktuella ärendena behandlades enligt promemorian i rådgivande nämnden. Ett av ärendena avsåg krigsmateriel för strid och bedömdes falla under riktlinjernas avsnitt om följdleveranser.
Utfrågning av handelsminister Leif Pagrotsky Statsrådet Leif Pagrotsky har vid en utfrågning bilaga B 2 redovisat vissa statistiska uppgifter om värdet av den faktiska utförseln av krigsmateriel till de här aktuella länderna för åren 1993-1996 enligt följande:
1993 37 miljoner kr 1994 29 miljoner kr 1995 0,1 miljon kr 1996 3,5 miljoner kr.
Värdet av tillståndsgivningen under samma period var enligt Pagrotsky följande: 1993 169 miljoner kr 1994 37 miljoner kr 1995 350 miljoner kr 1996 4 miljoner kr.
På frågan om hur regeringen bedömer utvecklingen i Gulfområdet avseende bl.a. situationen för de mänskliga rättigheterna svarade Pagrotsky att MR- situationen lämnar en del övrigt att önska och att det finns en risk för konflikter i området. Dessa förhållanden påverkar utvecklingen av krigsmaterielexporten. Pagrotsky tillfrågades om tillståndet att föra ut ytterligare enheter av 9LV-systemet till Oman 1995 utgjorde en korrekt tillämpning av riktlinjerna för krigsmaterielexport. Pagrotsky svarade att han inte gjorde någon annan bedömning än den KU gjorde i sin granskning 1996. Han framhöll också att de nya reglerna för krigsmaterielexporten som började tillämpas 1993 medförde att 9LV, som tidigare klassats som icke-krigsmateriel, klassades som krigsmateriel för strid. Det ansågs vara en brist att elektroniken i 9LV-systemet inte var klassad som krigsmateriel. Den tidigare utförseln av 9LV till Oman var baserad på denna brist i reglerna före 1993. På frågan om det är möjligt att exportera krigsmateriel för strid till Gulfstaterna svarade Pagrotsky att beträffande Gulfstaterna och hela Mellan- östern tillämpas riktlinjerna mycket strikt i alla avseenden och att endast export av övrig krigsmateriel har kommit i fråga under de senaste åren.
Utskottets bedömning Utskottet finner att tillstånd till utförsel av krigsmateriel till ett värde av 354 miljoner kronor beviljats till de fem s.k. Gulfstaterna under 1995 och 1996 och att tillstånden avsåg följdleveranser till tidigare exporterad materiel. Inspektionsmyndigheten och/eller regeringen har under den aktuella tiden bedömt att Gulfstaterna uppfyllde riktlinjernas krav för export av övrig krigsmateriel men inte för krigsmateriel för strid. Utskottet konstaterar att i fyra fall avsåg tillstånden övrig krigsmateriel. Det femte fallet avsåg en leverans av tre enheter av det marina ledningssystemet 9LV till Oman, ett ärende som granskades särskilt av utskottet 1996. Denna materiel, som sedan 1993 räknas som krigsmateriel för strid, klassades enligt de tidigare reglerna som icke-krigsmateriel. Utskottet fann vid sin granskning av Oman-ärendet 1996 ingen anledning till kritik av regeringens handlande. Då inga nya omständigheter framkommit vid årets granskning, vidhåller utskottet sin uppfattning härvidlag. Till 1996 års betänkande i denna del fogades fem reservationer, bakom vilka Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet stod. När det gäller frågan om restriktivitet i exporten av krigsmateriel i området har utskottet redogjort för utrikesutskottets uttalande respektive dåvarande utrikeshandelsminister Mats Hellströms uttalanden hösten 1994. Utskottet konstaterar att utrikesutskottets och Mats Hellströms uttalanden avsåg nya ansökningar respektive ny vapenexport. Enligt utskottets mening är det rimligt att anta att både utrikesutskottet och Hellström med sina uttalanden inte avsåg följdleveranser, vilket de här granskade tillstånden avsåg i samtliga fall. Vad gäller särskilt respekten för mänskliga rättigheter säger sig regeringen ha fäst stor vikt vid denna aspekt i sin helhetsbedömning, och utskottet finner ingen anledning att i denna del ifrågasätta regeringens bedömning. Granskningen föranleder i övrigt inga ytterligare uttalanden.
8. Vissa biståndsfrågor
8.1 Svenskt utvecklingsbistånd till Kuba och Vietnam 1988- 1996
Inledning Detta granskningsärende grundas på en muntlig anmälan i utskottet den 7 december 1995 angående svensk biståndspolitik med särskild inriktning på Kuba och Vietnam. Granskningen avser primärt mandatperioderna 1988-1991, då Socialdemokraterna innehade regeringsmakten, och 1991-1994, då de borgerliga partierna innehade regeringsmakten. Perioden 1994-1996, med Socialdemokraterna åter i regeringsställning, belyses översiktligt. Biståndshistorien för Vietnam (från 1965) och Kuba (från 1969) redovisas i kort, sammanfattad form. En mera detaljerad redovisning återfinns i bilaga A 6.1. Inledningsvis redovisas den svenska biståndspolitikens allmänna inriktning och utveckling, vidare det aktuella resursflödet (1997) och förändringar i detta under senare år. Innehållet i två utvärderingar av den svenska biståndspolitiken, från 1994 (Ds 1994:137) resp. 1996 (OECD, DAC 1996:19) redovisas i bilaga. Grundmaterialet till denna promemoria är riksdagstrycket i form av budgetpropositionerna och utrikesutskottets betänkanden om biståndspolitiken för tiden 1971-1995/96. I förekommande fall har även den del av Statsliggaren som omfattar UD och biståndspolitiken använts. Härutöver har diverse material som Sida ställt till förfogande använts, däribland en promemoria om det svenska biståndet till Kuba 1988-1996 bilaga A 6.2, utarbetad av Latinamerikaavdelningen. Dessutom ingår i underlaget två promemorior från Statsrådsberedningen bilaga A 6.3 med svar på frågor som utskottet ställt angående vissa regeringsbeslut. De frågor som granskningen avser att besvara gäller de särskilda målen för biståndet till Kuba och Vietnam, resursöverföringen, eventuella villkor som varit förknippade med biståndet samt viktigare uppföljningar/utvärderingar som gjorts. Denna del av undersökningen kan sägas utgöra en studie av de olika regeringarnas implementation av biståndspolitiken och dess överensstämmelse med målen för biståndspolitiken och riksdagens intentioner. En andra del av undersökningen gäller regeringens handläggning av de ärenden av principiell betydelse eller annars av större vikt i biståndspolitiken och den konstitutionella grunden för denna. Denna inriktning av granskningen har godkänts av utskottet vid sammanträde den 31 oktober 1996. I bilaga A 6.1 återfinns en fullständig förteckning över de källor och den litteratur som använts.
Den svenska biståndspolitikens allmänna inriktning och utveckling
Framväxt och utveckling (Källa: SOU 1994:19, SOU 1997:7 s. 195 f.) Åren 1960-1962 utgör ett formativt skede i den svenska biståndspolitiken. En viktig roll spelade FN:s generalförsamlings beslut hösten 1960 om att göra 1960-talet till FN:s utvecklingsårtionde. I beslutet ingick det s.k. enprocentsmålet för i-ländernas bistånd och målet om en femprocentig årlig tillväxt i u-länderna. Den 10 februari 1961 tillsatte regeringen den s.k. U-beredningen under statsministerns ordförandeskap. I beredningen ingick också ytterligare tre statsråd och representanter för näringslivet, folkrörelser och missionen. Den 23 februari 1962 presenterades resultatet av beredningens arbete i form av en proposition (prop. 1962:100) som kommit att kallas ?biståndspolitikens bibel?. I propositionen föreslogs att det övergripande målet för biståndspolitiken skulle vara att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Fyra delmål angavs avseende resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomiskt och socialt oberoende samt demokratisk samhällsutveckling. Formerna för biståndet skulle enligt propositionen vara handelspolitiskt, kommersiellt, tekniskt, finansiellt, multilateralt och bilateralt bistånd. Yrkesutbildning och familjeplanering angavs som särskilt angelägna verksamheter. 1962 års biståndspolitiska beslut innebar både en mycket snabb biståndspolitisk utveckling och att biståndet i allt väsentligt blev en statlig angelägenhet, såväl finansiellt som organisatoriskt. Biståndet var vid denna tid främst inriktat på insatser inom hälso-, jordbruks- och livsmedelsområdena. Från mitten av 1960-talet tillkom yrkesutbildning och familjeplanering. År 1968 beslutade riksdagen att anta det s.k. enprocentsmålet, vilket medförde att biståndets omfattning ökade mycket snabbt. I början av 1970-talet genomfördes ett stort antal utredningar om införandet av nya biståndsformer. Från mitten av 1970-talet och cirka ett decennium framåt pågick såväl internationellt som i Sverige en diskussion om en ny ekonomisk världsordning och den s.k. nord-syddialogen. Vid 1980-talets mitt omprövades grunderna för det internationella utvecklingssamarbetet, och biståndets effektivitet och kvalitet ställdes i centrum. Synen på förhållandena mellan de olika aktörerna i biståndsprocessen liksom den dittills kritiska inställningen till de internationella finansieringsinstitutionerna omprövades också. Från slutet av 1980-talet präglades biståndsdebatten av frågor om miljö och utveckling, betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter samt u-landskvinnornas villkor. I Sverige konsoliderades biståndet på nivån 1 % av BNP, sedermera 1 % av BNI (bruttonationalinkomsten). Inriktningen av biståndspolitiken lades fast i riksdagens beslut med anledning av proposition 1977/78:135 om riktlinjer för internationellt utvecklingssamarbete m.m. samt proposition 1978/79:113 om riktlinjer för u-landsinformation och biståndets organisation m.m. I den sistnämnda propositionen föreslogs att Utbildningsberedningen, sedermera BITS, SAREC och IMPOD (ett organ för u-landsimport) skulle permanentas. Biståndet utvecklades inom nya sektorer, bl.a. offentlig förvaltning, miljö, demokrati och privat näringsliv, och i nya samarbetsländer, bl.a. de nya demokratierna i östra och centrala Europa. Riksdagen beslutade 1988 om införande av ett femte biståndspolitiskt mål, innebärande framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön. 1996 antog riksdagen ett sjätte mål avseende främjande av jämställdhet mellan män och kvinnor. 1989 antogs riktlinjer för biståndet till Afrika och 1991 om biståndet till Latinamerika. De senaste årens biståndspolitik präglas av bl.a. bildandet av den nya biståndsmyndigheten Sida och beslutet om en avsevärd minskning av biståndsanslagen. Omprövning av ett stort antal biståndsinsatser och biståndsprogram har inletts. Den organisatoriska förändringen innebar att fem tidigare fristående myndigheter slogs samman den 1 juli 1995 till en myndighet, Styrelsen för internationellt utvecklingssamarbete, Sida. Sida är en sammanslagning av ?gamla? SIDA, SAREC (Styrelsen för u-landsforskning), BITS (Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete), Swedecorp (Styrelsen för internationellt näringslivsbistånd) och Sandö U-Centrum. Syftet med förändringen var att öka effektiviteten och tydligheten i det bilaterala utvecklingssamarbetet.
Utvecklingssamarbetets styrning Enligt 9 kap. 3 § första stycket RF företar riksdagen budgetreglering för närmast följande budgetår eller, om särskilda skäl föranleder det, för annan budgetperiod. Riksdagen bestämmer därvid till vilka belopp statsinkomsterna skall beräknas och anvisar anslag till angivna ändamål. Besluten härom upptas i en statsbudget. Enligt andra stycket kan riksdagen besluta om att särskilt anslag på statsbudgeten skall utgå för annan tid än budgetperioden. Den sistnämnda bestämmelsen ger enligt grundlagskommentaren (Holmberg och Stjernquist, 1980 s. 322) stöd för reservationsanslagen liksom för systemet med visst årligt belopp för ett bestämt antal budgetår eller tills vidare. Grundläggande för styrningen av utvecklingssamarbetet är riksdagens uppdrag till regeringen. Detta tar sig uttryck i de av riksdagen fastlagda allmänna målen för biståndspolitiken och i de beslut som riksdagen årligen fattar med anledning av regeringens budgetproposition. I dessa beslut ingår både ställningstaganden i fråga om utvecklingssamarbetets allmänna inriktning och beslut om anslag för biståndsändamål. I det bilaterala utvecklingssamarbetet skall enligt riksdagens beslut med anledning av propositionen om styrnings- och samarbetsfrågor i biståndet (prop. 1992/93:244, bet. 1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342) s.k. landstrategier som regeringen fastställer utgöra det främsta styrinstrumentet. Avsikten med införandet av denna ordning var att tydliggöra och förstärka regeringens ansvar för inriktningen och omfattningen av samarbetet med enskilda samarbetsländer. Denna ordning ersatte en tidigare som innebar att man arbetade med programländer för vilka s.k. landramar utarbetades. Biståndet inom de av riksdagen beslutade landramarna benämndes landprogram. I proposition 1992/93:244 anfördes bl.a. att landramarnas betydelse som styrinstrument hade minskat och att det ändamålsanknutna biståndet, såsom forsknings- och näringslivsbistånd och stöd till demokrati och mänskliga rättigheter, hade ökat. En styrning som i större utsträckning utgick från en ändamåls- och sektorsindelning av biståndsmyndigheternas verksamheter ansågs ha större möjlighet att bli mål- och resultatinriktad än den dåvarande landinriktade styrningen. I propositionen föreslogs att indikativa planeringsramar skulle ersätta de dåvarande avtalsfästa landramarna. Utrikesutskottet ansåg att i begreppet indikativ låg att ett visst mått av flexibilitet infördes i medlens användning. Enligt utskottet innebar reformen i denna del att riksdagen fattar beslut om planeringsramen för varje land men att en möjlighet till begränsade överföringar mellan olika verksamhetsområden bibehålls. Samtidigt var avsikten att mera långsiktiga delar av det ändamålsbestämda biståndet skulle infogas i de indikativa planeringsramarna. I Statsliggaren redovisas under Internationellt samarbete medelsfördelningen mellan de olika verksamheterna eller anslagen. Medlen på anslaget C 2 disponeras av Sida om inget annat anges. Vidare specificeras villkoren för medelsanvändningen, varvid Sida bl.a. bemyndigas att ingå avtal med främmande makt eller internationell organisation om insats eller bidrag varom Sida får fatta beslut samt uppdra åt berörd utlandsmyndighet att på Sidas vägnar underteckna sådana avtal. Medel under de anslagsposter som avser enskilda samarbetsländer ställs till Sidas förfogande genom regeringens beslut om samarbetsavtal, landstrategi eller motsvarande beslut om verksamhetens inriktning. I Statsliggaren anges också nivån på sådana insatser som Sida utan regeringens medgivande får fatta beslut om. Enligt Statsliggaren 1995/96 var detta belopp 35 miljoner kronor per insats. I Statsliggaren bestäms också vilka förpliktelser Sida får ikläda sig utöver tidigare gjorda utfästelser. Enligt Statsliggaren 1995/96 fick Sida för t.ex. programländer, för vilka gällande landstrategier fanns, ikläda sig förpliktelser motsvarande högst fem gånger det anvisade beloppet.
Resursflödet och biståndets fördelning (Källor: OECD/DAC 1996:19, prop. 1996/97:1 volym 7) Sverige har historiskt sett varit ett av de länder som i förhållande till landets BNP givit det största biståndet. Sverige var bland de första länderna som nådde upp till målet 0,7 %. Biståndets andel av BNP var som högst 1992, då det uppgick till 1,03 %. Sedan dess har andelen sjunkit till 0,7 % budgetåret 1997. Enligt 1997 års budgetproposition skall denna nivå gälla även 1998 och 1999. Den totala biståndsramen för budgetåret 1997 uppgår till 11 946 200 000 kr inkl. asylkostnader, EU-bistånd och administration m.m. Anslaget för internationellt utvecklingssamarbete uppgår till drygt 10 miljarder kronor (10 191 400 000 kr.) Biståndet har under den senaste tioårsperioden 1984/85-1994/95 ökat med i genomsnitt 2,2 % per år. Under periodens första hälft ökade biståndsanslaget med 4,9 % per år, medan det från 1989/90 minskade med 0,4 % per år i genomsnitt. Biståndet fördelas i 1997 års budget på bilateralt samarbete, 7 724 miljoner kronor (68 %), multilateralt samarbete, 2 521 miljoner kronor (28 %) och biståndsförvaltning (4 %) Av det bilaterala biståndet går den största delen, 1 540 miljoner kronor, till länder i Afrika, 1 175 miljoner kronor går till särskilda utvecklingsprogram och 1 052 miljoner kronor går till humanitärt bistånd. Till länder i Asien går 885 miljoner kronor och till länder i Latinamerika går 430 miljoner kronor. De tre största mottagarländerna är Indien (300 miljoner kronor), Moçambique (245) och Sydafrika (230).
Resultat Under senare år har två studier redovisats som på en övergripande nivå värderat det svenska utvecklingssamarbetet. Den ena är en slutrapport från kommittén för analys av utvecklingssamarbete, Studier av bistånd (Ds 1994:137). Den andra är en rapport från OECD:s biståndskommitté (DAC), utgiven 1996. Innehållet i dessa rapporter redovisas i bilaga A 6.1.
Utvecklingssamarbetet med Kuba fram till 1980 (Källa: Sandgren, 1982)
Sammanfattning av bilagt underlagsmaterial Det svenska utvecklingsbiståndet till Kuba synes främst ha emanerat från en politisk markering av sympati för Kubas strävan till utveckling och nationellt oberoende. Fattigdomskriteriet i den svenska biståndspolitiken, dvs. att det skulle föreligga ett hjälpbehov baserat på landets ekonomiska svårigheter, talade klart emot bistånd till Kuba. Från formell synpunkt bör framhållas att riksdagen aldrig fattade något beslut grundat på ett allsidigt utredningsmaterial om att göra Kuba till programland. Under perioden 1969/70-1979/80 utbetalades till Kuba ca 310 miljoner kronor, varav 10 miljoner kronor för s.k. bredare samarbete. Cirka två tredjedelar av allt bistånd gick till undervisningssektorn, framför allt avseende utrustning och läromedel till skolor samt utrustning och experter för ett skolbokstryckeri. I övrigt gick biståndet till hälso-, lantbruks- och industrisektorn. Det svenska biståndet till Kuba hade inte någon påtaglig betydelse för Kubas nationella oberoende. Däremot synes det ha lämnat ett värdefullt bidrag till främjandet av ekonomisk och social utjämning. Insatserna på hälso- och undervisningsområdena förefaller ha varit framgångsrika. Riksdagens uttalande 1976 om att biståndet till Kuba skulle avvecklas successivt innebar en tydlig omsvängning i synen på samarbetet med Kuba. Bakom denna omsvängning låg bl.a. landets militära och ekonomiska engagemang i olika hänseenden i afrikanska länder och landets ekonomiska situation, inklusive anslaget till försvaret. Biståndet till Kuba avvecklades under en treårsperiod och upphörde med budgetåret 1979/80. Därefter inleddes ett s.k. bredare samarbete. Framför allt tre politiska partier - (m), (s) och (v) - profilerade sig beträffande biståndspolitiken gentemot Kuba. Moderata samlingspartiet agerade konsekvent för en sänkning eller avveckling av biståndet. Socialdemokraterna stod såväl i regeringsställning som i opposition för en generös Kuba-politik. Vänsterpartiet intog konsekvent den mest generösa attityden. Centerpartiet agerade vid två tillfällen under den här aktuella perioden för minskade anslag till Kuba.
Utvecklingssamarbetet med Vietnam fram till 1988 (Källa: Sandgren, 1990)
Sammanfattning av bilagt underlagsmaterial De materiella skadorna till följd av de amerikanska bombningarna av Nordvietnam perioden mars 1965-oktober 1968 utgjorde det främsta motivet för den socialdemokratiska regeringen att initiera svenskt bistånd till Vietnam. Perioden 1965/66-1971/72 gjordes ingen åtskillnad mellan humanitärt bistånd och återuppbyggnadsbistånd. Från 1972/73 övergick biståndet till reguljärt utvecklingssamarbete med DRV:s regering tillsammans med återuppbyggnadsbistånd till den provisoriska revolutionära regeringen (PRR) i Sydvietnam. Stödet till Vietnam uppgick t.o.m. budgetåret 1987/88 till drygt 5 miljarder kronor. Ca. hälften av detta gick till Bai Bang-projektet inklusive stödprojekt till detta. Bai Bang- eller Vinh Phu-projektet, det största enskilda svenska biståndsprojektet i Vietnam, har blivit mest känt för att det drabbats av förseningar och fördyringar. Kontinuerliga utvidgningar av projektet har varit huvudorsaken till kostnadsstegringarna. Samhällsekonomiska beräkningar fram till 1990 har utfallit klart negativt, men vissa resultat har varit positiva för Vietnam, bl.a. att projektet genererat en omfattande utveckling av landsbygden i Vinh Phu-området. Hälsobiståndet (570 miljoner kronor) har varit huvudsakligen inriktat på primärvård, bl.a. avseende familjeplanering och mödra- och barnavård. Sverige har också bidragit med medel för uppbyggandet resp. återuppbyggandet av sjukhus. Importstödet (ca 1 800 miljoner kronor) koncentrerades under 1980- talet till inköp av varor, insatsvaror och reservdelar till jordbruket och konsumtionsvaruindustrin. Vietnams intervention i Kambodja 1978 påverkade successivt den svenska politiken mot Vietnam. 1987 villkorades det fortsatta utvecklingssamarbetet med de vietnamesiska truppernas tillbakadragande före 1990. Villkoret uppfylldes under 1989. De politiska skiljelinjerna var relativt stabila under den här aktuella perioden. De borgerliga partierna ville i varierande grad minska eller helt ta bort biståndet efter Kambodjainvasionen 1978. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet arbetade för att biståndet inte skulle utnyttjas som ett politiskt påtryckningsmedel. Mot slutet av perioden skärptes den socialdemokratiska hållningen så att villkor ställdes på ett fortsatt samarbete i form av ett trupptillbakadragande från Kambodja före 1990.
Utvecklingssamarbetet med Kuba 1988-1996 (Huvudkälla: Sida, Latinamerikaavdelningen, PM 1996-11-18)
Inledning Som framgått av skildringen ovan avvecklades biståndet till Kuba med utgången av budgetåret 1979/80, då Kuba upphörde att vara programland. Därmed övergick det tidigare reguljära biståndet via SIDA till ett s.k. bredare samarbete genom biståndsmyndigheterna BITS och SAREC. Den senare typen av bistånd har dock, liksom den förra, varit underordnad de allmänna biståndspolitiska målen. De medel, som på detta sätt ställdes till den kubanska regeringens förfogande, redovisades inte på något systematiskt sätt i budgetpropositionerna. Utbetalningarna uppgick t.ex. budgetåret 1987/88 till 15-20 miljoner kronor och biståndet var inriktat på mindre insatser genom BITS (sockerindustriprojekt) och SAREC (forskningssamarbete). Efter regeringsskiftet hösten 1991 beslöt den nya borgerliga regeringen i november 1991 att utvecklingssamarbetet skulle upphöra i takt med att ingångna avtal avslutades. Denna politik, som redovisas närmare längre fram i denna promemoria, medförde att de svenska insatserna praktiskt taget upphörde budgetåret 1994/95. Regeringsskiftet hösten 1994 medförde en ny omläggning av biståndspolitiken gentemot Kuba, då den socialdemokratiska regeringen i februari 1995 beslöt återuppta visst samarbete inom ramen för BITS och SAREC. I oktober 1995 beslöt regeringen återuppta samarbetet med Kuba i form av stöd till initiativ i Kuba syftande till att skapa förutsättningar för ekonomiskt och politiskt systemöppnande och främjande av demokratireformer och respekt för mänskliga rättigheter. Biståndet för budgetåret 1995/96 uppgick till ca 9,5 miljoner kronor. Stödet administrerades av Sida. Mot denna bakgrund framstår det som mest praktiskt att översiktligt skildra biståndet till Kuba under hela perioden 1988-1996 i en följd, dvs. inte uppdelat på de olika regeringsperioderna. I det följande redovisas resursflödet och biståndets inriktning samt de politiska skiljelinjerna i den svenska biståndspolitiken i vad avser stödet till Kuba.
Resursflödet Under perioden 1988/89-1995/96 betalades ut sammanlagt 87,5 miljoner kronor. Huvuddelen av medlen, ca 62 miljoner kronor (71 %), betalades ut under den socialdemokratiska regeringen 1988-1991, medan 15,84 miljoner kronor (18 %) betalades ut under perioden 1991-1994 av den borgerliga regeringen. Efter regeringsskiftet 1994 har ca 10 miljoner kronor betalts ut. Den dominerande delen av utbetalda medel, ca 45 miljoner kronor (52 %) har kanaliserats via BITS, medan forskningsstödet via SAREC uppgått till 31,7 miljoner kronor (36 %). Övriga poster är mycket små.
Biståndets ekonomi och inriktning Sedan 1980 har utbetalda medel för tekniskt samarbete uppgått till ca 125 miljoner kronor. Under perioden 1988-1996 har ca 45 miljoner kronor betalts ut för tekniskt samarbete. Av det totala stödet sedan 1980 har ca 60 miljoner kronor avsett reservdelar till den delvis svenskutrustade sockerindustrin. 30 miljoner kronor har avsett utrustning till projekt syftande till kunskapsöverföring inom industri och hälsovård. 80 % av det totala stödet har avsett industrisektorn vilket dominerats av återkommande leveranser av reservdelar till sockerbruk, kompletterat med utbildning av personal. Stödet till sockerindustrin har även avsett energi- och miljöaspekter. I övrigt har stödet inom industrisektorn avsett metodutveckling och höjning av den tekniska kompetensen i syfte att effektivisera utnyttjandet av gjorda investeringar. Resterande 20 % av stödet fördelar sig på miljö, hälsovård, energi, gruvor, transport och fysisk planering. Miljösamarbetet har inriktats på pappers-, massa- och sockerindustrins miljöpåverkan. Inom hälsovården har stödet gått till institutionssamarbete inom hjärtkirurgi innefattande utrustningsstöd. Inom energisektorn har samarbetet huvudsakligen avsett energisparande samt försök med alternativa energikällor. Inom gruvsektorn har förstudier gjorts avseende guldutvinning. Enheten för kontraktsfinansierat tekniskt samarbete (EKOSAM) vid Sida genomförde i november 1995 ett femdagars seminarium i Havanna. Syftet med seminariet var bl.a. att verka för att identifiera områden för eventuellt fortsatt stöd. Vidare har EKOSAM avsatt medel för ett kunskapsutbyte i Sverige mellan tolv utvalda kubaner och svenska företag och institutioner under 1996. Stöd till forskningssamarbete har förmedlats genom SAREC, som sedan 1995 är en del av Sida. Totalt har stödet under åren 1977-1993 uppgått till drygt 58 miljoner kronor. Under perioden 1988-1996 har stödet uppgått till 31,7 miljoner kronor. Syftet med samarbetet har varit att bedriva resultatorienterad forskning inom områden som är av ömsesidigt intresse för deltagande institutioner och där Sverige kan bidra med relevant forskningskompetens. Efter den inledande fasen har forskning bedrivits inom medicin, jordbruk, naturvetenskap och teknik på en kvalificerad nivå som ligger nära den internationella forskningsfronten. Genom regeringsbeslut den 12 oktober 1995 bemyndigades Sida/SAREC att fullfölja påbörjade insatser efter uppehållet sedan 1991. Beslut fattades av Forskningsnämnden vid Sida att Sidas forskningsavdelning SAREC skulle få disponera 2 miljoner kronor för avslutning av några särskilt utvalda projekt. Biståndet genom enskilda organisationer har varit begränsat. Under perioden 1988-1996 har ca 3,65 miljoner kronor förmedlats genom enskilda organisationer. De organisationer som fått stöd är Olof Palmes Internationella Centrum (OPIC), Svenska Missionsrådet (SMR) och Forum Syd. Stöd till katastrofhjälp om 3,2 miljoner kronor har gått till Kuba under åren 1991-1996. Medel har tagits i anspråk från katastrofanslaget och anslagen till tekniska organisationer. Stödet över katastrofanslaget förmedlades 1993/94 till WHO/ICH (Institute for Child Health i Uppsala). I övrigt har medel kanaliserats genom Svenska Röda korset, huvudsakligen till nödhjälp. När det gäller övriga biståndsinsatser genom Sida sedan 1995 kan nämnas att efter regeringsbeslutet den 12 oktober 1995 har åtta insatser om totalt 4,8 miljoner kronor blivit beslutade genom anslaget utvecklingssamarbete Cen- tralamerika och Karibien budgetåret 1995/96. Den mest omfattande insatsen har avsett ett program för utbildning av kubanska statstjänstemän i national- ekonomi. Beslut har vidare fattats om genomförande av en studie över den kubanska ekonomins utveckling genom FN:s ekonomiska kommission för Latinamerika och Karibien (ECLAC). Mindre stöd avseende resebidrag inom ramen för regeringsbeslutet om systemöppnande bistånd har givits för bl.a. en ekumenisk delegationsresa till Kuba 1996. Medel har också avsatts för resebidrag för kubanska medborgares deltagande i Sidas internationella kurser (tidigare BITS). Stöd till kulturutbyte har beviljats för konst- och vänskapstriennalen Karibien/Sverige genom den svenskbaserade kulturföreningen Fenix.
Politiska skiljelinjer (Källa: Utrikesutskottets betänkanden 1988/89-1995/96) Under perioden 1988/89-1989/90 förekom inga motioner i riksdagen som tog sikte på svensk biståndspolitik riktad mot Kuba. Regeringen föreslog i budgetpropositionen 1990/91 att en ny anslagspost skulle inrättas, Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. I fråga om biståndspolitikens allmänna inriktning föreslog Moderaterna motionsvis att biståndet borde ges en uttalad demokratiprofil. Bistånd borde enligt (m) inte ges till länder med regimer som förtrycker sitt folk och inskränker mänskliga rättigheter. Folkpartiet och Centern ansåg att demokratimålet borde prioriteras högre. Vänsterpartiet och Miljöpartiet betonade också vikten av att demokrativärdena fick spela en roll i biståndspolitiken. Utrikesutskottet anförde med anledning av propositionens förslag i denna del bl.a. följande (bet. 1990/91:UU15). Enligt utskottet fanns det en bred politisk enighet om den stora betydelsen av demokratimålet i det svenska utvecklingssamarbetet. Målet innebar att Sverige tagit ställning för människors kamp för frihet och mot politiskt förtryck. Enligt utskottets uppfattning förutsatte den fulla respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna ett demokratiskt samhällsskick, och kränkningar av de mänskliga rättigheterna kunde aldrig accepteras i något land. Det var enligt utskottet viktigt att i biståndssamarbetet ta hänsyn till de ofta svåra förhållandena i form av fattigdom, låg utbildningsnivå och ekonomisk och politisk orättvisa som rådde i u-länderna och utforma biståndet därefter i syfte att så långt möjligt uppfylla demokratimålet. Demokratisträvanden borde återspeglas i hela biståndssamarbetet. Enligt utskottet var det ofrånkomligt att framsteg resp. bakslag i den demokratiska processen återspeglades i fördelningen av biståndet och i biståndets innehåll. Utskottet tog avstånd från förslagen i den nämnda m-motionen om att omedelbart avveckla biståndet till bl.a. Vietnam om inte villkoren för att uppnå fred, försoning eller flerpartisystem infriades. Utskottet var heller inte berett att tillmötesgå förslaget om femåriga avvecklingsplaner för mottagarländer där en utveckling mot flerpartisystem inte bedömdes ske. Med sådana fasta regler för avbrytande av bistånd riskerade man enligt utskottet att frånhända sig möjligheterna att stödja social och ekonomisk utveckling för de mest behövande människorna och därmed också förbättra förutsättningarna för att främja demokrati i dessa länder. Målgrupperna för Sveriges bistånd borde enligt utskottet även inkludera människor i länder där förutsättningarna för en snabb demokratisk utveckling var ogynnsammare. Både Moderaterna och Folkpartiet reserverade sig till förmån för egna motionsförslag. I flera motioner som väcktes 1990/91 riktades kritiska synpunkter på biståndet till Kuba med innebörd att Kuba inte borde omfattas av det reguljära samarbetetet med BITS med hänvisning till bristen på demokratiska fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter på Kuba. Utrikesutskottet avstyrkte motionerna eller ansåg dem besvarade och anförde bl.a. att det kvarvarande biståndssamarbetet med Kuba borde medverka till ekonomiska reformer och demokratisk utveckling. Situationen för mänskliga rättigheter borde enligt utskottet vägas in i överväganden beträffande biståndets omfattning och inriktning. Moderaterna och Folkpartiet reserverade sig gemensamt och anförde därvid att stödet till Kuba borde ges till organisationer som arbetade för ett demokratiskt Kuba. Efter valet 1991 tillträdde en borgerlig regering under Carl Bildt (m), som hösten 1991 beslutade att utvecklingssamarbetet med Kuba skulle avvecklas. I 1991/92 års budgetproposition anfördes under avsnittet om demokrati och mänskliga rättigheter bl.a. att Sverige som biståndsgivare borde föra en aktiv dialog om demokratifrågorna med samarbetsländerna. Regeringen ansåg det angeläget att denna process rymde klara budskap och tydliga signaler. Biståndsdialogen måste bli ett mer verkningsfullt instrument för att främja pluralism, flerpartisystem och mänskliga rättigheter. Det borde stå klart för samarbetsländer som inte visade en tydlig vilja att driva demokratiseringsprocessen framåt att detta påverkade biståndets framtida omfattning och inriktning. Mot denna bakgrund var det enligt regeringens mening angeläget att svenskt utvecklingssamarbete mer aktivt än dittills understödde vad som gjordes för att befästa demokratins landvinningar och för att på andra håll vinna demokratiska genombrott. Utrikesutskottet instämde i allt väsentligt i vad som anförts i propositionen i denna del och tillade bl.a. att Sverige självfallet inte omedelbart borde upphöra med sitt bistånd till länder som uppvisade brister i demokrati och/eller respekt för mänskliga rättigheter. Bistånd till länder som systematiskt bröt mot de mänskliga rättigheterna måste dock enligt utskottet omprövas. Socialdemokraterna förordade i en motion 1991/92 att Sverige och andra europeiska länder skulle samarbeta med Kuba för att därigenom bidra till att minska kubanernas fruktan för återgång till beroende av USA. Utrikesutskottet konstaterade att sitationen för mänskliga rättigheter på Kuba hade försämrats ytterligare under senare tid och att förutsättningarna för ett väl fungerande biståndssamarbete med Kuba inte var goda. Riktat demokratifrämjande bistånd borde dock kunna lämnas. Motionen avstyrktes, men Socialdemokraterna reserverade sig inte. 1992/93 föreslog Vänsterpartiet att Sverige inte borde medverka i USA:s embargopolitik mot Kuba utan i stället medverka till en demokratisering genom t.ex. forsknings- och kultursamarbete. Utskottet utgick från att Sverige på lämpligt sätt fortsatte att verka för respekt för mänskliga rättigheter i Kuba och för att befrämja en utveckling mot en demokratisk rättsstat. Utskottet hänvisade till regeringsbeslutet den 14 november 1991 med innebörd att SAREC:s och BITS utvecklingssamarbete med Kuba skulle upphöra. Alltjämt fanns utrymme för viss utbytesverksamhet genom Svenska institutet och projektinsatser genom enskilda organisationer. Utrikesutskottet förklarade motionen besvarad. Ingen reservation. 1993/94 föreslog Vänsterpartiet att det kubanska folket, inte den kubanska regeringen, skulle få humanitärt bistånd i form av mat, medicin och kläder. Enligt utskottets uppfattning var det inte effektivt och adekvat att bedriva utvecklingssamarbete med myndigheter i Kuba. Några hinder mot humanitära insatser eller insatser för systemöppning, demokrati och mänskliga rättigheter förelåg inte. Utrikesutskottet förklarade motionen besvarad. I 1994/95 års budgetproposition anfördes att beredskap borde finnas för stöd till de demokratiska krafterna i Haiti och Kuba. I en motion föreslog Folkpartiet att bistånd borde förmedlas till de demokratiskt sinnade krafterna på Kuba. Vänsterpartiet föreslog att det tekniskt-vetenskapliga samarbetet med Kuba borde återupptas och förordade även forskningssamarbete och kulturutbyte med Kuba. Utrikesutskottet hänvisade till regeringens beslut i februari 1995 som innebar att möjligheter åter hade öppnats för att återuppta stipendieutbyte och forskningssamarbete med Kuba, varmed motionen förklarades besvarad.
Särskilda regeringsbeslut (Källor: PM från Sida; vissa regeringsbeslut; PM från UD) Den 29 september 1988 beslutade regeringen att bifalla en hemställan från SAREC rörande en insats om fortsatt stöd till forskningssamarbete med Kuba om totalt högst 11,5 miljoner kronor under budgetåret 1988/89-1989/90. Den 24 januari 1991 beslutade regeringen att godkänna en forskningsinsats till en kostnad av högst 20,7 miljoner kronor under budgetåren 1990/91-- 1992/93. Den borgerliga regering som tillträdde efter 1991 års val beslutade som framgått i det föregående den 14 november 1991 att utvecklingssamarbetet med Kuba skulle upphöra i takt med att ingångna avtal avslutades. Som motiv för beslutet angavs att Kuba ej bedrev en utvecklingspolitik som var förenlig med främjande av mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomiska reformer. En konsekvens av beslutet var att det dittillsvarande samarbetet via BITS och SAREC avbröts. BITS tekniska samarbete med Kuba avslutades successivt, och kubanska medborgare antogs inte till BITS kurs- och stipendieverksamhet. Svenska institutet upphörde med att rikta inbjudningar till Kuba avseende stipendieprogram som finansierats av BITS. Forskningssamarbetet med SAREC avslutades helt den 30 juni 1994. Några restriktioner avseende stöd genom enskilda organisationer eller i fråga om katastrofinsatser i Kuba har inte införts. Den 28 juli 1994 avslog regeringen en hemställan från SAREC om att treårsavtalet mellan Sverige och Kuba avseende forskningssamarbetet för tiden 1990/91-1992/93 skulle förlängas ytterligare ett år. Motiveringen till beslutet var att ingen förändring inträffat i Kuba som motiverade en omprövning av regeringens beslut den 14 november 1991. I den budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 4), som lades fram av den socialdemokratiska regering som tillträdde efter valet 1994, anfördes att beredskap borde finnas för stöd till de demokratiska reformprocesserna i Haiti och Kuba. Personer i regionen borde enligt propositionen inbjudas att delta i den internationella kursverksamheten. I övrigt borde beredskap finnas för katastrofbistånd, kultursamarbete och fortsatt samarbete genom enskilda organisationer som arbetade i Karibien. Regeringen beslöt den 9 februari 1995 att kubanska medborgare åter kunde komma i fråga för BITS-finansierad kurs- och stipendieverksamhet samt att SAREC fick fullfölja det avbrutna forskningssamarbetet med Kuba. Medel för dessa sistnämnda insatser skulle belasta tredje huvudtitelns anslag C 7 Styrelsen för u-landsforskning. Regeringen ansåg att BITS stipendieverksamhet kunde vara ett positivt inslag i en strävan att främja större öppenhet, demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Kuba. Regeringen ansåg därutöver att såväl Kuba som Sverige av vetenskapliga skäl hade ett ömsesidigt intresse av att forskningssamarbetet genom SAREC fullföljdes. Fr.o.m. den 1 juli 1995 tog den nya biståndsmyndigheten Sida över ansvaret för dessa verksamheter. Den 12 oktober 1995 beslutade regeringen att Sida genom internationella och svenska institutioner och organisationer får stödja initiativ i Kuba som bidrar till att skapa förutsättningar för ekonomisk och politisk systemöppning och som främjar demokratiska reformer och respekten för mänskliga rättigheter. I beslutet hänvisade regeringen till beslutet i EU:s allmänna råd den 2 oktober 1995 att inleda en sonderande dialog med Kuba i syfte att främja en fredlig övergång till demokrati och ekonomisk öppenhet. Parallellt med dialogen skulle EU genomföra vissa humanitära och andra biståndsinsatser. Bl.a. mot denna bakgrund ansåg regeringen att det borde finnas möjligheter för Sverige att bidra till att skapa förutsättningar för den nyss nämnda ekonomiska och politiska systemöppningen.
Sammanfattning av underlagsmaterialet Kuba upphörde som programland 1980, då biståndet övergick till s.k. bredare samarbete genom BITS och SAREC. 1988/89-1995/96 uppgick utbetalningarna inom den angivna ramen till 87,5 miljoner kronor. 71 % av medlen betalades ut under den socialdemokratiska regeringen 1988-1991 och 18 % under den borgerliga regeringen 1991-1994. Perioden 1994/95-1995/96 betalades ca 10 miljoner kronor ut till Kuba. 52 % av medlen kanaliserades genom BITS och stödet via SAREC motsvarar 36 %. För tekniskt samarbete via BITS har ca 45 miljoner kronor betalats ut under den här aktuella perioden, varav 80 % har avsett industrisektorn. Stödet till forskningssamarbete via SAREC har uppgått till ca 32 miljoner kronor. Genom enskilda organisationer har 3,65 miljoner kronor förmedlats till Kuba. Genom det särskilda anslaget till Centralamerika och Karibien har åtta projekt till en kostnad av 4,8 miljoner kronor beslutats till Kuba. Synen på det svenska biståndet till Kuba polariserades partipolitiskt med särskild tydlighet på grund av förslaget i 1990/91 års budgetproposition om att inrätta ett särskilt anslag för demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. I en reservation i anslutning till utrikesutskottets betänkande med anledning av propositionens förslag anförde Moderaterna och Folkpartiet att stödet till Kuba borde ges till organisationer som arbetade för ett demokratiskt Kuba. Sedan en borgerlig regering tillträtt efter 1991 års val avbröts utvecklingssamarbetet i takt med att gällande avtal löpte ut. Motivet var att Kubas utvecklingspolitik inte var förenlig med främjande av mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomiska reformer. Under den borgerliga regeringen 1991-1994 avvisade majoriteten i utrikesutskottet vid flera tillfällen förslag från Socialdemokraterna resp. Vänsterpartiet om att på olika sätt ändra regeringens Kuba-politik. Den borgerliga regeringen stod kvar vid sin bedömning av Kuba i juli 1994, då SAREC fick avslag på sin hemställan att förlänga forskningssamarbetet med Kuba. I den socialdemokratiska regeringens första budgetproposition 1994/95 signalerades beredskap för stöd till de demokratiska krafterna i Kuba, en inställning som (fp) delade med regeringen. I två beslut under 1995 lättade den socialdemokratiska regeringen på restriktionerna gentemot Kuba. I februari detta år beslutade regeringen att kubaner kunde få delta i kurs- och stipendieverksamhet i BITS regi, och i november beslutade regeringen att Sida fick stödja initiativ som skapade förutsättningar för ekonomisk och politisk systemförändring och som främjade demokratiska reformer och respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen har i sex fall fattat beslut av principiell betydelse eller annars av större vikt i ärenden som gäller bistånd till Kuba. Fyra av dessa beslut har fattats av socialdemokratiska regeringar och två av den borgerliga regering som innehade regeringsmakten 1991-1994. Perioden 1988-1991 fattades beslut om forskningsinsatser via SAREC. Bildtregeringens beslut 1991 respektive 1994 har nyss berörts liksom fallet är med den socialdemokratiska regeringens två beslut 1995 genom vilka svenska biståndsinsatser åter blev möjliga.
Utvecklingssamarbetet med Vietnam 1988-1996
Period 1 1988-1991
(Källa: budgetpropositioner 1988/89-1990/91) Formell grund för utvecklingssamarbetet Genom ett regeringsbeslut i april 1987 uppdrogs åt SIDA att planera det fortsatta samarbetet med Vietnam så att inga bindande åtaganden skulle finnas vid utgången av budgetåret 1989/90. Insatser för tiden efter denna skulle dock förberedas. En förutsättning för fortsatt bistånd var att Vietnam dragit tillbaka sina trupper från Kambodja. Vietnam hade utfäst sig att genomföra tillbakadragandet senast år 1990. Utvecklingssamarbetet med Vietnam reglerades i ett ettårigt avtal för budgetåret 1989/90 och därefter i ett tvåårigt avtal för budgetåren 1990/91 och 1991/92. Ekonomisk och social utveckling I början av perioden präglades jordbruket av stagnation och brist på viktiga insatsvaror, bl.a. konstgödning och bevattningsanordningar. Avregleringen av jordbruket medförde större individuell frihet för bönderna. Under den senare delen av perioden blev jordbrukets utfall avsevärt bättre som en konsekvens av att driften baserades på familjer och att vädret var gynnsamt. 1989 var Vietnam världens tredje största exportör av ris. Beträffande den vietnamesiska industrin finns inga andra rapporter under perioden än att industrisektorn i början av perioden befann sig i kris. Vietnams befolkningsökning utgjorde under hela perioden ett stort problem. Den fysiska miljön utsattes under hela perioden för svåra påfrestningar på grund av svedjebruk och skogsavverkning för brännved. Särskilt beträffande södra Vietnam betecknades de infrastrukturella effekterna av kriget som stora. En långtgående och komplicerad omvandlingsprocess avseende ekonomin startade 1986. Den innebar bl.a. att produktionen i ökad utsträckning skulle styras av marknadens krav. Den statliga förvaltningen skulle begränsas. Utländska investeringar skulle välkomnas. Inflationstakten, som legat mycket högt, skulle genom ett minskat budgetunderskott och en stramare penningpolitik sänkas. Genom devalveringar skulle skillnaden mellan den officiella och den parallella växelkursen minskas eller helst helt elimineras. I periodens början rapporterades när det gällde liberaliseringen av ekonomin att man mött stora svårigheter inom den statliga sektorn, liksom med priser och löner. De ekonomiska skillnaderna mellan landets södra och norra delar ökade. Erfarenheter av modern ekonomi, företagsledning m.m. saknades. Stora förändringar inträffade emellertid inom ekonomin under loppet av perioden i form av lägre inflation, stabilisering av valutan, positiv realränta och borttagande av prisregleringen. I slutet av perioden konstaterades dock att kampen mot budgetunderskottet, stigande inflation och ökande arbetslöshet skulle bli viktiga uppgifter i det fortsatta reformarbetet.
Politisk utveckling: omvärldsrelationer I början av perioden ingick Vietnam och Internationella valutafonden (IMF) en principöverenskommelse om ett strukturanpassningsprogram, som skulle utgöra grunden för ett ekonomiskt stödprogram. Flera västländer visade intresse för att medverka i denna process, och Frankrike förklarade sig villigt att leda en stödgrupp för ändamålet. 1990/91 rapporterades att den förväntade normaliseringen av Vietnams internationella relationer till följd av Vietnams trupptillbakadragande från Kambodja 1989 ännu inte hade infunnit sig. Normaliseringen avsåg flera västländer, länder i Vietnams närområde och de internationella finansinstitutionerna. Under 1989 intensifierades kontakterna med IMF, men avtalet om ekonomiskt stöd försenades på grund av motstånd från USA. Som en följd av genombrottet i den kambodjanska fredsprocessen efter det vietnamesiska trupptillbakadragandet blev den amerikanska inställningen mera positiv till frågan om det internationella finansiella stödet till Vietnam. Vid periodens slut hade dock inget IMF-avtal kommit till stånd. En annan aspekt av Vietnams internationella relationer gällde neddragningen av det sovjetiska biståndet till följd av sammanbrottet av Sovjetunionen. All handel mellan Sovjetunionen och Vietnam skedde från den 1 januari 1991 i konvertibel valuta.
Politisk utveckling: mänskliga rättigheter och rättsväsende I början av perioden frigavs de ca 100 000 fångar som haft anknytning till den gamla sydvietnamesiska regimen och som varit internerade i s.k. omskolningsläger. 250 fångar fick dock stanna kvar. Under hela perioden pågick arresteringar av personer på grund av viss religiös, journalistisk eller politisk aktivitet. Politiska fångar hölls internerade utan rättegång. Amnesty International kritiserade domstolsväsendet, som dock rapporterades uppvisa vissa förbättringar. Bland dessa fanns ny skatte- och företagslagstiftning som genomfördes 1990-1991. I början av perioden förekom en omfattande ström av båtflyktingar, av vilka en stor andel bedömdes vara s.k. ekonomiska flyktingar. I viss omfattning återvände senare båtflyktingarna till Vietnam. Den emigration som ägde rum under FN:s kontroll ökade i omfattning. Även i detta sammanhang fanns ett stort inslag av ekonomiska flyktingar. I slutet av perioden bedömdes situationen för mänskliga rättigheter i Vietnam som otillfredsställande, trots de reformer som genomförts. I periodens början inträffade en viss liberalisering av kulturlivet. Den tog sig uttryck i bl.a. ett ökande antal kritiska reportage i massmedierna, ökad tillgång till såväl utländsk som vietnamesisk litteratur, vidare produktion av samhällskritiska filmer och teaterpjäser samt ökad rörlighet inom landet. Dock framhölls att den ekonomiska liberaliseringen inte följdes av en motsvarande liberalisering på det icke-materiella planet.
Resursflödet Totalt utbetalades 853 miljoner kronor under perioden 1988-1991. Härtill kom 312 miljoner kronor i utgående reservationer. Huvuddelen av medlen kanaliserades genom SIDA. Fördelningen av medlen på ändamål/projekt var under perioden genomgående sådan att de tre budgetmässigt största projekten svarade mot cirka 90 % av anslagna medel. Budgetåret 1988/89 var de tre största projekten Vinh Phu med kringaktiviteter (121 miljoner kronor), varubistånd (78) och hälsosektorn (47), totalt 245 miljoner kronor, motsvarande 92 % av anslaget. 1989/90 var de tre största projekten Vinh Phu (130), hälsosektorn (53) och industri- etablering (26), totalt 209 miljoner kronor, motsvarande 90 % av anslaget. Budgetåret 1990/91 var de tre största anslagsposterna importstöd (253 miljoner kronor), hälsosektorn (41) och skogssektorn (24), totalt 318 miljoner kronor, motsvarande 90 % av anslaget. Utanför landramen utbetalades under 1988-1990 sammanlagt 35 miljoner kronor i katastrofbistånd. Under perioden utbetalades också 18 miljoner kronor till SAREC. Det totala resursflödet under perioden 1988/89-1990/91 uppgick till 1 217 miljoner kronor.
Biståndets inriktning Under den här aktuella perioden inriktades biståndet på pappersindustri, skogsbruk, hälsovård, industrietablering och varubistånd samt mot slutet av perioden också på stöd till den allmänna reformprocessen, varvid varubistånd, industri- och energistöd samt stöd till kompetensutveckling avseende bl.a. företagsledning utgjorde viktiga inslag. Samarbetet inom skogssektorn rapporterades i början av perioden ha fått ökad vikt såväl inom som utanför Vinh Phu-projektet. Ökad vikt lades på markvård och familjebaserat skogsbruk. Dessa insatser avsågs på sikt att bidra till Vinh Phus försörjning med råvaror. Insatserna för yrkesskola och transporter i anslutning till Vinh Phu förlängdes i syfte att möjliggöra att planerad verksamhet skulle avslutas. Avtalet om Vinh Phu löpte ut vid halvårsskiftet 1990. 1989 drabbades anläggningen av driftsstörningar med påföljd att endast 45 % av kapaciteten kunde utnyttjas. Störningarna tillskrevs delvis det faktum att Vietnam tagit över driftansvaret. I slutet av perioden rapporterades att anläggningen fungerade tillfredsställande. Stödet till hälsosektorn omfattade tre större komponenter: primärhälsovård, driftsstöd till två svenskfinansierade sjukhus och läkemedelsstöd. Tyngdpunkten i programmet lades under loppet av perioden på primärvård inklusive familjeplanering. Varubistånd/importstöd var under hela perioden ett prioriterat område, även om det drogs ned under budgetåret 1989/90. Detta stöd syftade till att tillföra Vietnam utländsk valuta för import av sådant som ansågs viktigt för genomförandet av den ekonomiska reformpolitiken. I slutet av perioden bedömdes att importstödet skulle komma att minska som en konsekvens av att uppgörelsen med IMF skulle komma till stånd.
Politiska skiljelinjer (Källa: Utrikesutskottets betänkanden 1988/89-1990/91) De borgerliga oppositionspartierna markerade under perioden 1988-1991 i varierande grad avvikande mening i förhållande till den socialdemokratiska regeringens biståndspolitik gentemot Vietnam. Moderaterna motionerade 1988/89 om att biståndet skulle avvecklas och att någon ny landram inte skulle ersätta den då gällande. Följande år förespråkade partiet att Vietnam borde avvecklas som programland och att det aktuella biståndet skulle inriktas på åtgärder som främjade demokrati och marknadsekonomi. 1990/91 ville Moderaterna att inga nya medel skulle beviljas till Vietnam. Folkpartiet motionerade 1988/89 om att landramen skulle dras ned med 100 miljoner kronor och att en plan skulle upprättas för avveckling av biståndet till 1990. Året därpå förordade partiet att samarbetet skulle begränsas, att en ny prövning skulle ske senare om eventuellt fortsatt samarbete och att det aktuella biståndet skulle inriktas på demokratifrämjande insatser. 1990/91 föreslog Folkpartiet ånyo en minskning av anslaget med 100 miljoner kronor. Centern förordade 1990/91 en sänkning av anslaget med 25 miljoner kronor. Vänsterpartiet föreslog genomgående en ökning av anslaget med som mest 175 miljoner kronor (1990/91). 1989/90 föreslog partiet att bl.a. Sverige borde i FN aktualisera frågan om internationellt bistånd till Vietnam och att Sverige skulle stödja utvecklingen av Vinh Phu-området till ett socio-ekonomiskt område.
Särskilda regeringsbeslut (Källa: PM från UD) Under den här aktuella perioden fattade regeringen åtta beslut av principiell betydelse eller annars av större vikt. Sex av dessa avsåg insatser som på grund av sin storlek krävde särskilt regeringsbeslut. De gällde stöd till industrietablering, katastrofbistånd, forskningssamarbete (i två fall), stöd till energisektorn samt stöd till skogssektorn. Ett beslut gällde en tvåårig överenskommelse om utvecklingssamarbetet med Vietnam generellt, och ett beslut avsåg ett s.k. proceduravtal.
Utvärdering avseende perioden 1988/89-1992/93 (Källa: PM, bilaga till regeringsbeslut 1994-06-23) Regeringen beslutade den 23 juni 1994 att utvecklingssamarbetet med Vietnam för perioden den 1 juli 1994 t.o.m. kalenderåret 1997 skulle ske i enlighet med riktlinjer som angavs i en promemoria som bifogades beslutet. Promemorian, som hade formen av en landstrategi för Vietnam för den nämnda perioden, innehöll bl.a. resultatredovisningar för perioden 1988/89-1992/93 från de olika biståndsmyndigheterna. Här återges i sammanfattning de resultat som redovisas i promemorian. Enligt regeringens bedömning hade det öppnare klimat som reformprocessen lett till underlättat samarbetet och genererat en ökad effektivitet i biståndet. Den övergripande målsättningen att stödja och stärka reformprocessen ansågs ha uppnåtts. Beträffande det institutionella stödet till reformprocessen ansågs det svenska stödet ha spelat en viss katalytisk roll. Pågående insatser inom bl.a. skatteområdet, utbildning och teknisk assistans inom banksektorn, samarbetet med ett ekonomiskt policyinstitut samt stöd för att utveckla en handelshögskola visade på goda resultat. Insatserna hade bidragit till en system- och kompetensutveckling inom centrala statliga funktioner. Stödet till rättsväsendet, som bestått av rådgivning i lagstiftningsfrågor, utbildningsinsatser samt praktik för yrkesverksamma jurister, har enligt promemorian bedrivits framgångsrikt sedan 1992. Skogs- och miljöprogrammet, som tidigare varit inriktat på industriplanering och råvaruförsörjning av Bai Bang, har successivt förskjutits mot stöd åt reformprocessen med den privatbrukande bonden i centrum. Resultaten visar att inriktningen varit relevant men att programmet borde ges klarare fokus, bättre administration och bättre rapporteringsrutiner. Stödets utformning har enligt promemorian sannolikt medverkat till ett mindre effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Energistödet, som huvudsakligen syftat till att öka effektiviteten i eldistributionen, har visat på goda resultat bl.a. i form av förbättrad energitillgång, minskade energiförluster och förbättrad planering av energidistributionen. En utvärdering 1992 av hälsostödet hade visat på svagheter i resursutnyttjande och administration av det tidigare givna stödet. Dock hade en växande effektivitet konstaterats under de senaste åren, vilket tillskrevs den pågående systemförändringen. Bl.a. hade inom ramen för projektet ett växande antal vietnameser utbildats. Kultursamarbetet, som syftar till att bidra till en pluralistisk och demokratisk samhällsutveckling, hade bl.a. inneburit framgångsrikt stöd av lokala radiostationer. Genom en svensk-vietnamesisk kulturfond hade ett stort antal bidrag kunnat ges till individer, föreningar och byar över hela Vietnam. Enligt en utvärdering under 1994 hade projektmålen för det särskilda kvinnostödet som initierades 1987 uppnåtts och stödet hade administrerats väl. Särskilt omnämndes ett framgångsrikt stöd åt en fond för kreditgivning till kvinnor. De policydiskussioner som förts inom ramen för fördelningen av importstödet, som utgick fram till 1993, skall enligt promemorian ha medverkat till en ökad vietnamesisk förståelse för de krav som övergången till marknads-ekonomi ställt. Beträffande BITS verksamhet framhålls i promemorian att intresset från Vietnams sida har ökat kraftigt under senare år i synnerhet för kurser med inriktning på management, teknik och miljö och att Vietnam visar ett mycket stort intresse för att utvidga samarbetet med BITS. SWEDECORP har enligt promemorian börjat spela en viktig roll för att utöka samarbetet inom handel och investeringar i Vietnam. Ett utbildningsprogram för chefer inom exportindustrin har givit tillfredsställande resultat liksom miljöskyddsinsatser vid de tre största pappersbruken. Enligt resultatredovisningen har SAREC uppvisat goda resultat inom hälsoforskning, landsbygdsutveckling och miljö, teknik och industri samt inom samhälls- och naturvetenskaperna.
Sammanfattning av underlagsmaterialet Perioden 1988-1991 utbetalades i bistånd till Vietnam 853 miljoner kronor, till vilket kom 312 miljoner kronor i reservationer. Huvuddelen av medlen kanaliserades via SIDA. Utanför landramen utbetalades 1988-1990 sammanlagt 35 miljoner kronor i katastrofbistånd. Till SAREC utbetalades 1988-1991 18 miljoner kronor. Det totala resursflödet under perioden uppgick till 1 217 miljoner kronor. Biståndet inriktades på pappersindustri, skogsbruk, hälsovård, industri- etablering och varubistånd samt mot slutet av perioden också på stöd till den allmänna reformprocessen, varvid varubistånd, industri- och energistöd samt stöd till kompetensutveckling avseende bl.a. företagsledning utgjorde viktiga inslag. Vad gäller politiska skiljelinjer kan konstateras att de borgerliga oppositionspartierna under perioden 1988-1991 i varierande grad markerade avvikande mening i förhållande till den socialdemokratiska regeringens biståndspolitik gentemot Vietnam. Det gällde både neddragningar av befintligt bistånd och fullständig avveckling av biståndet. Moderaterna intog därvid den mest avvikande och kritiska hållningen. Vänsterpartiet föreslog genomgående ökningar av anslaget till Vietnam. Under perioden fattades åtta regeringsbeslut av principiell betydelse eller annars av större vikt, varav sex avsåg insatser som på grund av sin storlek krävde regeringsbeslut, ett avsåg en tvåårig överenskommelse om biståndet generellt till Vietnam och ett avsåg ett s.k. proceduravtal. En resultatredovisning för perioden 1988/89-1992/93 gjordes 1994 i anslutning till beslutet om en landstrategi för Vietnam. Av redovisningen framgår bl.a. att den övergripande målsättningen att stödja och stärka reformprocessen ansågs ha uppnåtts. Det svenska stödet ansågs ha spelat en viss katalytisk roll vad gällde det institutionella stödet till reformprocessen. Stödet till rättsväsendet bedömdes ha varit framgångsrikt. Skogs- och miljöprogrammet borde ges klarare fokus, bättre administration och bättre rapporteringsrutiner. Energistödet hade visat på goda resultat. Hälsostödet visade på svagheter i resursutnyttjande och administration av det tidigare givna stödet, men växande effektivitet hade konstaterats under senare år.
Period 2 1991-1994 (Källa: budgetpropositioner 1991/92-1993/94) Formell grund för utvecklingssamarbetet Under periodens inledning reglerades samarbetet i ett tvåårigt avtal, som gällde t.o.m. budgetåret 1991/92. Därefter ingicks ett nytt tvåårigt avtal omfattande budgetåren 1992/93 och 1993/94. Avtalet avlöstes av en s.k. landstrategi omfattande perioden den 1 juli 1994 - den 31 december 1997. Enligt detta dokument är de övergripande målen för det svenska biståndet att stödja de ekonomiska och politiska reformprocesserna samt att främja demokrati och mänskliga rättigheter. I strategin förutsågs en betydande breddning av biståndet utanför SIDA:s basprogram, särskilt genom en utökad BITS-verksamhet. Även SWEDECORP och svenska enskilda organisationer förutsågs komma att spela en viktig roll.
Ekonomisk och social utveckling Inom den privatiserade jordbrukssektorn ökade produktiviteten. I slutet av perioden bedömdes privatiseringen ha gett ett gott resultat. Industrin ökade sin produktivitet. Under 1992 var industrin den del av ekonomin som växte snabbast. Målet för omvandlingen av den vietnamesiska ekonomin var en marknadsekonomi av sydostasiatiskt snitt. Omorienteringen som inleddes 1986 ledde först i slutet av 1980-talet till ett genombrott för marknadsekonomin. Ett kvarstående problem inom ekonomin utgjorde de statliga företagen som fick konkurrera på den internationella marknaden på samma villkor som konkurrenterna i Sydostasien. Under 1992 var produktionsökningen 8 %. Den genomsnittliga BNP-ökningen per år för perioden 1989-1993 uppgick till 7 %. Exportinkomsterna ökade under 1992 med 12 %, och handelsbalansen var för första gången på 15 år positiv. Inflationen hade sjunkit till 17,5 % i årsgenomsnitt 1992 och sjönk ytterligare till 5 % 1993. Arbetslösheten var dock fortsatt hög. Ett hinder för den ekonomiska utvecklingen var den svaga infrastrukturen, växande korruption och en utbredd varusmuggling. I den ekonomiska reformprocessen hade sjukvården och utbildningen eftersatts. Ett lån från bl.a. IMF i början av 1994 medförde att Vietnam kom i en relativt gynnsam ekonomisk situation.
Politisk utveckling: omvärldsrelationer USA gav sommaren 1993 upp sitt motstånd mot en normalisering av relationerna mellan Vietnam och de internationella finansinstituten. Dock dröjde det till februari 1994 innan USA upphävde sitt handelsembargo. Den amerikanska omorienteringen medförde att Vietnam fick det sedan länge planerade stödlånet från IMF. Den vietnamesiska omorienteringen av utrikespolitiken, som inleddes vid 1990-talets början, innebar ett närmande till framför allt länder i närområdet, däribland tidigare fiender. En konsekvens härav var att Vietnam tilläts delta i samarbetsorganisationen ASEAN på observatörsbasis. Flera västländer, framför allt Frankrike, men även bl.a. Japan, återupptog samarbetet med Vietnam och därmed också biståndsgivningen till Vietnam. Gentemot Kina rådde fortfarande oenighet om rätten till de oljerika Spratlyöarna. Till den vietnamesiska avspänningspolitiken hörde också den kraftiga minskningen av anslaget till krigsmakten, innebärande bl.a. att arméns personal halverades antalsmässigt.
Politisk utveckling: mänskliga rättigheter, rättsväsende I periodens början hade Vietnam undertecknat alla FN-konventioner om mänskliga rättigheter. Dock konstaterades att det fortfarande fanns brister i fråga om rättsskyddet på grund av att långa fängelsestraff i många fall utdömdes för politiskt och religiöst verksamma. I några fall utdömdes långa fängelsestraff på basis av anklagelser för omstörtande verksamhet. Under perioden släpptes de sista fångarna ut ur de s.k. omskolningslägren för tidigare sympatisörer till den sydvietnamesiska regimen. Till detta skall läggas att det under perioden också utvecklades ett friare kulturklimat, att möjligheten att uttrycka sig fritt ökade och att toleransen gentemot oliktänkande också ökade. 1992 antogs en ny konstitution, vilket gjorde det möjligt att genomföra val till ett reformerat parlament. Parlamentet blev landets högsta politiska organ i stället för som tidigare det kommunistiska partiet. I 1993/94 års budgetproposition rapporterades att det politiska förtrycket i viss mån hade lättat men att förändringarna gick för långsamt. Mot bakgrund av bl.a. ökad frispråkighet och tolerans gentemot oliktänkande ansågs det särskilt angeläget att förstärka stödet till de ekonomiska och demokratiska reformprocesserna.
Resursflödet Under perioden utbetalades totalt 688 miljoner kronor, vartill kom sammanlagt 393 miljoner kronor i utgående reservationer. Anslaget drogs kraftigt ned mellan budgetåren 1992/93 och 1993/94, i storleksordningen ca 110 miljoner kronor. Av budgetpropositionen 1992/93 framgår att orsaken till denna neddragning var den svenska regeringens missnöje med den politiska reformtakten och situationen för de mänskliga rättigheterna samt en pessimistisk bedömning av den vietnamesiska benägenheten att vidta demokratifrämjande åtgärder i landet, varför en sänkning av landramen med 100 miljoner kronor föreslogs. En jämförelse av den andel av biståndet som destinerades till de tre finansiellt tyngsta ändamålen visar på en tilltagande diversifiering av biståndet under perioden. Den ifrågavarande andelen sjönk nämligen från 83 % budgetåret 1991/92 till 71 % 1993/94. Biståndet till hälsovården tillhörde under hela perioden de tre högst prioriterade verksamheterna. Även skogsprojektet hade en framskjuten ställning liksom import/betalningsbalansstödet. Ett nytt högprioriterat område var biståndet till infrastrukturella förbättringar fr.o.m. budgetåret 1992/93. Biståndet utanför landramen uppgick under perioden till totalt 135 miljoner kronor. I denna summa ingår bl.a. katastrofhjälp (ca 18 miljoner kronor), bistånd för att utveckla demokrati och mänskliga rättigheter (6,5), stöd till miljöåtgärder (23), bidrag från enskilda organisationer (28) samt anslag till BITS (18), SWEDECORP (8) och SAREC (25). Huvuddelen av biståndet kanaliserades liksom tidigare via SIDA, vars andel sjönk förhållandevis kraftigt mellan 1992/93 och 1993/94. BITS och SWEDECORP ökade sina andelar procentuellt kraftigt under perioden medan SAREC:s anslag var tämligen konstant. Det totala resursflödet under perioden 1991/92-1993/94 uppgick till 1 217 miljoner kronor.
Biståndets inriktning Skogsstödet fokuserades under den här aktuella perioden på den enskilde bonden/skogsbrukaren, vilket innebar en principiell förändring. Viktiga komponenter i skogsstödet var rådgivning i markrättsliga frågor, metoder för enskilda skogsbruk, återplantering, rådgivning för skogsutveckling och stöd till ett skogsforskningsinstitut. 1992 genomförde SIDA en utvärdering av stödet till hälsovården och en av Världsbanken finansierad sektorstudie, i vilka bl.a. förordades en koncentrering av antalet insatser, en ökad uppmärksamhet på köns- och befolkningsfrågor samt att målgruppen för det framtida stödet borde vara kvinnor i fertil ålder. På denna grund utarbetades ett nytt program för hälsovårdsinriktade insatser. Programmets bärande delar var rådgivningsinsatser beträffande primärvård, mödra- och barnhälsovård inkl. familjeplanering och aids/hiv-bekämpning, läkemedelskontroll och administration av sjukhus. Detta program avsågs att gälla fr.o.m. budgetåret 1994/95. De stora bristerna på infrastrukturområdet och deras hämmande inverkan på den pågående ekonomiska reformprocessen motiverade SIDA till ett kraftigt ökande engagemang avseende stöd till energisektorn. Tyngdpunkten i samarbetet på det aktuella området förlades till ett flertal insatser på eldis-tri- butionsområdet med landets tre kraftbolag som huvudsakliga mottagare av biståndet. Viktiga komponenter i detta stöd är upprustning av distributionsnätet, reparation av transformatorstationer samt utbildning av ledningspersonal inom elkraftssektorn. En viktig del av stödet till reformprocessen utgörs av insatser för att bygga upp den institutionella kompetensen i Vietnam. Samarbetet på detta område inriktades på insatser på skatte- och rättsområdena, materiellt stöd och utbildningsinsatser inom bankväsendet, stöd till utbildning i makroekonomi, ekonomisk policyanalys, företagsledning samt massmedie- och kultursamarbete. Mekanismen för valutafördelning inom ramen för importstödet marknadsanpassades under 1992. Konsekvensen av marknadsanpassningen var att bankerna i stället för staten fick ansvaret för fördelningen av valutan. Under perioden 1991-1994 fick enskilda organisationer allt lättare att arbeta i Vietnam. Bland organisationer med verksamhet i landet fanns Rädda barnen, Diakonia och Svenska Röda korset. De två sistnämnda verkade i ett samnordiskt projekt inriktat på hemvändande vietnameser. Svenska Röda korset finansierade en representant för Internationella Röda korset i Hanoi samt ett katastrofberedskapsprogram. BITS arbetade främst för att främja ett vietnamesiskt deltagande i internationella kurser. I ett principprogram som antogs 1993 fastlades att SWEDECORP:s arbete skulle inriktas på kompetensutveckling, affärsutveckling och kapitalförsörjning. På längre sikt planerades insatser inom industriell miljövård och etablering av en kreditfond. Exempel på verksamheter i SWEDECORP:s regi är utbildning av företagsledare i exportföretag, en exportfrämjandeinsats och miljöinsatser. SAREC stöder sedan 1976 ett omfattande forskningssamarbete som koncentrerats till jordbruk och medicin. Under perioden 1991-1994 omfattade forskarutbytet ett tjugotal forskare, varav merparten var vietnameser på utbildning i Sverige. Verksamheten hade dittills berört ett tjugotal projekt.
Politiska skiljelinjer Enligt 1991/92 års budgetproposition syftade biståndssamarbetet till att stödja demokratifrämjande politiska och ekonomiska reformer. Enligt 1992/93 års budgetproposition hade den direkta kopplingen till reformprocessen renodlats alltmer, och det bedömdes som angeläget att inom biståndet främja en demokratisk utveckling. Den ekonomiska utvecklingen i Vietnam gjorde det befogat att se över möjligheterna för ett bredare biståndssamarbete. I 1993/94 års budgetproposition framhölls att insatser inriktade på institutionellt stöd till den ekonomiska reformprocessen inklusive rättsutveckling hade prioriterats, t.ex. avseende en utveckling av ett fungerande skattesystem och en modernisering av bankväsendet. De tre stora sektorsprogrammen - skogs- och miljövård, hälsovård och energi - hade i ökande grad inriktats på att förstärka utvecklingen mot marknadsekonomi. Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet föreslog under den aktuella perioden tämligen konsekvent en bibehållen eller utökad landram för biståndet till Vietnam. Socialdemokraterna yrkade i sina motioner på en måttlig ökning i storleksordningen 10-20 miljoner kronor, medan Vänsterpartiet yrkade betydligt mer, i storleksordningen 60-120 miljoner kronor.
Särskilda regeringsbeslut (Källa: PM från UD) I sju fall fattade regeringen under den aktuella perioden beslut av principiell betydelse eller annars av större vikt. I tre fall gällde besluten stödinsatser som på grund av sin storlek krävde regeringsbeslut. I ett fall avsåg beslutet en överenskommelse i form av ett tvåårsavtal om utvecklingssamarbetet. I ett fall avsåg beslutet en landstrategi avseende perioden den 1 juli 1994 - den 31 december 1997. I ett fall gällde beslutet en ändring i ett proceduravtal.
Sammanfattning av underlagsmaterialet Under perioden 1991/92-1993/94 utbetalades totalt 688 miljoner kronor, vartill kom 393 miljoner kronor i reservationer. Mellan budgetåren 1992/93 och 1993/94 drogs anslaget ned med ca. 110 miljoner kronor på grund av regeringens missnöje med den politiska reformtakten och de mänskliga rättigheterna i Vietnam. Biståndet utanför landramen uppgick till 135 miljoner kronor, däribland katastrofhjälp, bistånd för att utveckla demokrati och mänskliga rättigheter, stöd till miljöåtgärder, bidrag från enskilda organisationer samt anslag till BITS, SWEDECORP och SAREC. Det totala resursflödet under perioden uppgick till 1 217 miljoner kronor. Biståndet inriktades på skogsstöd, stöd till hälsovården och energisektorn, insatser för uppbyggandet av den institutionella kompetensen, importstöd och stöd till BITS, SWEDECORP och SAREC. Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet förordade under perioden, i kontrast till regeringen, tämligen konsekvent en bibehållen eller utökad landram för biståndet till Vietnam. Särskilda regeringsbeslut av principiell betydelse eller annars av större vikt fattades under perioden i sju fall. I tre fall gällde besluten stödinsatser som på grund av sin storlek krävde regeringsbeslut. I ett fall gällde beslutet en överenskommelse i form av ett tvåårsavtal om utvecklingssamarbete. I ett annat fall gällde det ingående av ett avtal om en landstrategi för Vietnam under perioden den 1 juli 1994-den 31 december 1997. I ytterligare ett fall gällde beslutet en ändring i ett proceduravtal.
Period 3 1994-1996 (Källa: budgetpropositioner 1994/95-1995/96) Formell grund för utvecklingssamarbetet Utvecklingssamarbetet med Vietnam grundas på en s.k. landstrategi som gäller för tiden 1 juli 1994-31 december 1997. Målet för utvecklingssamarbetetet med Vietnam är enligt detta program att stödja den pågående ekonomiska och politiska reformprocessen samt att främja demokrati och mänskliga rättigheter.
Ekonomisk och social utveckling I 1994/95 års budgetproposition uttalades att den vietnamesiska regeringen fortsatt att driva utvecklingen i marknadsekonomisk riktning. Som positiva faktorer betecknades hög tillväxt, ökande export och utländska investeringar samt relativt låg inflation. Stora underskott i bytesbalansen och statsbudgeten, hög arbetslöshet, ökande sociala klyftor samt växande miljöhot ansågs oroväckande. En utveckling mot ökad öppenhet i samhället pågick, men utvecklingen mot politisk pluralism gick enligt regeringens mening långsamt.
Resurser Budgetåret 1994/95 utbetalades 195,1 miljoner kronor. Biståndet kanaliserades till sin huvuddel, 136,4 miljoner kronor, via SIDA, vidare till BITS (42,6), SWEDECORP (5,2) och SAREC (11). I 1994/95 års budgetproposition föreslogs en landram på 225 miljoner kronor för 18-månadersperioden den 1 juli 1995-den 31 december 1996, motsvarande 170 miljoner kronor för tolvmånadersperioden den 1 juli 1995 -den 30 juni 1996. Härutöver förutsattes ökade insatser för att främja demokrati och mänskliga rättigheter samt stöd genom enskilda organisationer. Regeringen förutsåg även tekniskt samarbete och näringslivssamarbete samt biståndskrediter, forskningssamarbete och betalningsbalansstöd för budgetåret 1995/96. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag. Enligt regleringsbrevet disponerade SIDA 255 miljoner kronor för 1995/96. Härtill kom 200 miljoner kronor i ingående reservation. Under budgetåret togs totalt 206 miljoner kronor i anspråk.
Biståndets inriktning Landprogrammet för tiden 1994-1997 omfattar förvaltningsbistånd och fortsatta insatser inom skogs-, hälso- och energisektorerna och för miljövård. Enligt 1994/95 års budgetproposition bör vid en bedömning av biståndets fortsatta inriktning stor vikt läggas vid den ekonomiska reformprocessen, utbyggnad av sociala sektorer samt tydliga förbättringar beträffande demokrati och mänskliga rättigheter. En stor del av det svenska biståndet avseende institutionella förändringar går till reformer av den vietnamesiska förvaltningen, bl.a. skatteväsendet, banksektorn och rättssystemet. Stödet till skogssektorn syftar till att skogsresurserna skall utnyttjas effektivt och hållbart och att landsbygden skall utvecklas ekonomiskt. Stödet är för närvarande främst inriktat på skogsbruk och markvård. För 1994/95 rapporterades privatiseringen av skogsmark inte ha gett förväntat resultat beroende på kunskapsbrister och dålig förmåga hos förvaltningen att hjälpa de privata brukarna. Stödåtgärder riktades under 1994/95 mot bl.a. markrättsliga frågor, jordreformer, brukningsmetoder och återplantering. Jämställdhetsfrågor och miljöaspekter beaktas särskilt inom programmet. Sveriges engagemang i energisektorn har ökat. Tyngdpunkten i programmet ligger på eldistribution, bl.a. genom utbyggnad av elnätet på landsbygden. Energisektorn har omorganiserats, vilket lett till förseningar av energiprojekten. Stödet till hälsosektorn har inriktats framför allt på utveckling av strategier, reformer och kompetensutveckling. Dessutom görs direkta insatser för speciellt utsatta grupper och geografiska områden. Under 1994/95 startades ett program för framtagande av lagstiftning för läkemedelskontroll, och ett center som arbetar med läkemedelsbiverkningar startades. Under 1994/95 beviljades BITS en kredit för att bygga ut telenätet på landsbygden. Antalet deltagare i BITS internationella kurser uppgick till 60 vietnameser, vilket var fler än tidigare år. SAREC gav stöd till forskning inom hälso- respektive skogssektorn samt till forskning inom miljöområdet.
Särskilda regeringsbeslut (Källa: PM från UD) Under den här aktuella perioden har regeringen i två fall fattat beslut av principiell betydelse eller annars av större vikt. I det ena fallet gällde det stöd till ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder, och i ett annat fall gällde det en kredit till ett vattenkraftsprojekt.
Politiska skiljelinjer I en motion under 1994/95 markerade Moderaterna ånyo sin tidigare, under perioden 1988-1991, framförda uppfattning att inga nya medel borde anvisas till Vietnam och att landet borde avvecklas som programland. Folkpartiet föreslog en sänkning av landramen med 30 miljoner kronor. Vänsterpartiet föreslog att ramen borde ökas med 85 miljoner kronor.
Sammanfattning av underlagsmaterialet Under den här aktuella perioden utbetalades totalt 401 miljoner kronor. Biståndets inriktning bestäms av landprogrammet för perioden 1994-1998, enligt vilket förvaltningsbistånd och fortsatta insatser inom skogs-, hälso- och energisektorerna och för miljövård prioriteras. Två beslut av principiell betydelse eller annars av större vikt har fattats av regeringen under perioden avseende dels stöd till ekonomiska reformprogram och skuldättnadsåtgärder, dels en kredit till ett vattenkraftsprojekt. Från regeringen politiskt avvikande meningar om Vietnambiståndet har framförts av Moderaterna, som föreslagit att Vietnam borde avvecklas som programland, Folkpartiet, som föreslagit en sänkning av landramen, och Vänsterpartiet, som föreslagit en ökning av landramen.
Sammanfattning av biståndspolitiken avseende Kuba och Vietnam 1988-1996 I denna allmänna sammanfattning av det svenska utvecklingssamarbetet med Kuba och Vietnam under perioden 1988-1996 är avsikten att fånga in följande aspekter: 1. Vilken betydelse har de allmänna biståndspolitiska målen haft för biståndssamarbetet med respektive land? (De biståndspolitiska målen är följande: strävan efter levnadsnivåhöjning, resurstillväxt, ekonomisk och social utveckling, ekonomiskt och socialt oberoende, demokratisk utveckling, hushållning med naturresurser och omsorg om miljön. Det sjätte målet - jämställdhet mellan män och kvinnor - infördes så sent som 1996 och har därför inte varit aktuellt under perioden.) 2. Kan man urskilja några speciella mål för det enskilda landet vid något tillfälle? 3. Har biståndssamarbetet varit förknippat med något eller några särskilda villkor? 4. Vilken omfattning har resursöverföringen haft? 5. Har biståndssamarbetet varit föremål för någon mera systematisk uppföljning eller utvärdering? 6. Vilka regeringsbeslut av principiell betydelse eller annars av större vikt har fattats? 7. Har regeringsbesluten fattats på formellt korrekt grund? Har de överensstämt med den biståndspolitik som riksdagen lagt fast?
Utvecklingssamarbetet med Kuba 1. Kuba har under den aktuella perioden inte varit ett programland inom biståndspolitiken, dvs. landet har inte varit inlemmat i det reguljära biståndssamarbetet. Ställningen som programland upphörde redan 1980, då det tidigare reguljära samarbetet avbröts. Emellertid har det s.k. bredare samarbete som ägt rum sedan 1980 också styrts av de allmänna målen för biståndspolitiken. Med hänsyn till samarbetets karaktär - s.k. bredare samarbete - har det dock inte funnits någon samlad Kubapolitik knuten till något eller några av de biståndspolitiska målen. 2. Formellt vore det, med hänvisning till vad som nyss sagts, fel att påstå att det funnits ett speciellt mål för biståndssamarbetet med Kuba. Indirekt och i praktiken förefaller emellertid riksdagens beslut våren 1991 om att införa en särskild anslagspost för demokratiutveckling, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd ha bidragit till att fokusera demokratimålet i samarbetet med Kuba, särskilt under den borgerliga regeringsperioden 1991-1994. 3. Under Bildtregeringen kan man rent av tala om demokratimålet som ett särskilt villkor för biståndet till Kuba. Regeringsbeslutet i november 1991 om att avveckla samarbetet med Kuba efter hand som gällande avtal löpte ut motiverades med att den kubanska utvecklingspolitiken inte var förenlig med främjande av mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomiska reformer. Att detta underförstådda villkor stod kvar under hela regeringsperioden framgår av att den borgerliga regeringen så sent som i juli 1994, med hänvisning till att någon förändring inte inträffat som motiverade en omprövning av 1991 års beslut, avslog en framställan från SAREC om att få återuppta forskningssamarbetet med Kuba. 4. Utbetalningarna av biståndsmedel till Kuba under den här aktuella perioden uppgår till 87,5 miljoner kronor, fördelade på 71 % 1988/89-1990/91, 18 % 1991/92-1993/94 och 11 % 1994/95-1995/96. Dessa variationer speglar skillnaderna i regeringspolitiken mellan de socialdemokratiska regeringarna och den mellanliggande borgerliga regeringen. 5. Någon systematisk uppföljning eller utvärdering av biståndssamarbetet med Kuba finns inte tillgänglig för den aktuella perioden. 6. Regeringen har i sex fall under perioden fattat beslut av principiell betydelse eller annars av större vikt. Dessa beslut har fördelats jämnt mellan period 1 (1988/89-1990/91), period 2 (1991/92-1993/94) och period 3 (1994/95-1995/96). De två första besluten gällde forskningsinsatser genom SAREC som till följd av sin storlek krävde regeringsbeslut. De två besluten som den borgerliga regeringen fattade hösten 1991 och sommaren 1994 har beskrivits under punkt 3 ovan. De två beslut som den socialdemokratiska regeringen fattade i februari respektive oktober 1995 hade föregåtts av nya signaler beträffande Kubapolitiken i 1994/95 års budgetproposition, enligt vilken beredskap för stöd till de demokratiska krafterna i Kuba aviserades. Beslutet på våren 1995 innebar att kubaner åter kunde få komma i fråga i kurs- och stipendieverksamheten inom ramen för BITS verksamhet. I november samma år gavs SIDA i uppdrag att stödja initiativ som skapade förutsättningar för ekonomisk och politisk systemförändring och som främjade demokratiska reformer och respekt för mänskliga rättigheter. 7. Huruvida regeringens beslut stämt överens med den politik som lagts fast av riksdagen är vanskligt att avgöra. Emellertid kan konstateras att den socialdemokratiska regeringens beslut 1988 och 1991 var att betrakta som rutinbeslut av närmast administrativ karaktär - besluten förefaller ha legat inom ramen för den gällande politiken, s.k. bredare samarbete, som inte styrdes av något särskilt program. Den borgerliga regeringens beslut om en drastisk inskränkning av biståndet synes ha byggt på den uppgradering av demokratimålet som hade skett redan i den socialdemokratiska regeringens budgetproposition 1990/91 och som sedan ytterligare vässades i den borgerliga regeringens första budgetproposition 1991/92. 1994 års beslut förefaller vara en logisk konsekvens av 1991 års beslut; regeringen sade sig inte ha funnit några tecken till förbättring av situationen i Kuba sedan det förra beslutstillfället. Den socialdemokratiska regeringens två beslut under 1995 förefaller ha byggt på en mera optimistisk prognos beträffande möjliga förändringar i Kuba. Den nya politiken innebar att man borde stödja och uppmuntra de krafter inom landet som strävade efter demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen fick underhand stöd för sin syn hos EU:s allmänna råd, som i oktober 1995 beslutade inleda en s.k. sonderande dialog med Kuba i syfte att främja en fredlig övergång till demokrati och ekonomisk öppenhet.
Utvecklingssamarbetet med Vietnam 1. Biståndspolitikens allmänna mål - med undantag för jämställdhetsmålet - synes ha varit tillämpliga på utvecklingssamarbetet med Vietnam under hela perioden. 2. Det tydligaste exemplet på särskilda mål för utvecklingssamarbetet med Vietnam finns i den landstrategi som lades fast våren 1994 inför det nya landprogram som avser perioden den 1 juli 1994 - den 31 december 1997. Enligt detta är de övergripande målen för det svenska biståndet att stödja de ekonomiska och politiska reformprocesserna samt att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Detta tema kan också urskiljas i den borgerliga regeringens budgetpropositioner under hela regeringsperioden. 3. I ett fall kan ett explicit villkor i biståndspolitiken urskiljas, nämligen det villkor för fortsatt bistånd som riksdagen fattade beslut om 1987. Villkoret gällde att Vietnam skulle ha dragit tillbaka sina trupper från Kambodja före 1990. Detta beslut manifesterades i direktiv till SIDA att upprätta sådana avtal fram t.o.m. 1989/90 att det inte skulle finnas några åtaganden efter detta budgetårs utgång. Sedan trupptillbakadragandet skett under 1989 kunde ett fortsatt utvecklingssamarbete från budgetåret 1990/91 börja planeras. 4. Resursflödet under perioden 1988-1994 uppgick sammanlagt till 2 434 miljoner kronor inkl. reservationer. Fördelningen mellan de två regeringsperioderna var fullständigt jämn: 1 217 miljoner kronor per treårsperiod. Under budgetåren 1994/95 och 1995/96 (18 månader långt) utbetalades drygt 400 miljoner kronor exklusive reservationer. I normalfallet var förändringarna från ett budgetår till nästa förhållandevis små eller inga alls. Ett tydligt undantag från detta mönster finns. Det gäller neddragningen mellan budgetåret 1992/93 och 1993/94, då den borgerliga regeringen, med hänvisning till missnöjet med den politiska reformtakten och situationen för mänskliga rättigheter samt pessimism beträffande framtida demokratifrämjande åtgärder, sänkte landramen med 110 miljoner kronor. 5. I anslutning till beslutet om en landstrategi för Vietnam 1994 redovisades resultatet av biståndssamarbetetet för perioden 1988/89-1992/93. Den övergripande målsättningen att stödja reformprocessen ansågs ha uppnåtts. Det svenska stödet ansågs ha spelat en katalytisk roll beträffande det institutionella stödet till reformprocessen. Stödet till rättsväsendet bedömdes ha varit framgångsrikt. Skogs- och miljöprogrammet borde enligt redovisningen ges klarare fokus och administrationen och rapporteringsrutinerna borde förbättras. Energistödet hade visat goda resultat. Beträffande det tidigare givna hälsostödet fanns svagheter i resursutnyttjande och administration, men växande effektivitet hade konstaterats under senare år. Vad gäller det största enskilda projektet i det svenska biståndet till Vietnam, Bai Bang- eller Vinh Phu-projektet, har detta kännetecknats av förseningar och fördyringar främst till följd av kontinuerliga utvidgningar av projektet. Samhällsekonomiska kalkyler som sträcker sig fram till 1990 har utfallit klart negativt. Vissa resultat har dock bedömts som positiva för Vietnam, bl.a. att projektet genererat en omfattande utveckling av landsbygden i Vinh Phu-området. 6. Under den aktuella perioden har regeringen, utöver beslut om budgetpropositionerna och regleringsbreven, fattat 16 beslut av principiell betydelse eller annars av större vikt. Tre av dessa beslut, 1990-06-07, 1992- 02-04 och 1994-04-29, har avsett samarbetsavtal med Vietnam, varav det sistnämnda gällde en s.k. landstrategi för perioden den 1 juli 1994 - den 31 december 1997. Två beslut har avsett proceduravtal (1990-10-11 resp. 1993-11- 04). Tio av besluten har avsett insatser som på grund av sin storlek krävt regeringsbeslut. Besluten avser i tre fall stöd till forskningssamarbete (1989-08-24, 1991-06-27, 1993-06-24), två har avsett insatser inom energisektorn (1991-04-25, 1996-03-28). Enskilda insatser har beslutats beträffande industrirehabilitering (1988-02-18), katastrofhjälp (1988-06-09), skogssektorn (1991-08-22), banksektorn (1992-04-15), betalningsbalansstöd inom ramen för en internationell stödgruppsinsats (1993-09-23) och importstöd (1994-11-17). 7. Enligt UD:s promemoria har de beslut som regeringen fattat i de här aktuella fallen grundats på riksdagens beslut om omfattningen och inriktningen av det svenska utvecklingssamarbetet med Vietnam för perioden 1988-1996. Merparten av de 16 särskilt redovisade besluten har gällt s.k. insatsbeslut som på grund av sin storlek krävt regeringsbeslut. Gränsen för SIDA:s egen beslutskompetens har under den granskade perioden höjts från 5 till 15 miljoner. Även för BITS och SAREC gäller liknande beloppsgränser. Vid kansliets kontroll av besluten mot aktuella propositioner och regleringsbrev har inget anmärkningsvärt framkommit.
Utskottets bedömning Utskottet koncentrerar sin bedömning till frågan om regeringens beslutsfattande i vad avser beslutens formella grund och deras överensstämmelse med riksdagens beslut om biståndspolitiken. När det gäller frekvensen av regeringsbeslut av principiell betydelse eller annars av större vikt konstaterar utskottet att det under perioden 1988-1996 fattats 22 sådana beslut, av vilka sex avsett Kuba och sexton Vietnam. Huvuddelen av dessa beslut har gällt s.k. insatsbeslut, som på grund av sin storlek krävt regeringsbeslut. Detta är en ordning som bestäms av de beloppsgränser under vilka biståndsmyndigheten själv kan fatta beslut. Vid en kontroll av dessa beslut i förhållande till aktuella propositioner och regleringsbrev har inget anmärkningsvärt framkommit, varför utskottet i denna del inte finner anledning till kritik. Fyra av de 22 regeringsbesluten skiljer sig från de nyss beskrivna genom att de markerar ett slags politisk nyorientering. Besluten, som samtliga avser Kuba, fattades i två fall av den borgerliga regering som innehade regeringsmakten perioden 1991-1994 och i två fall av den efterföljande socialdemokratiska regeringen. Den borgerliga regeringens beslut 1991 respektive 1994, med innebörd att biståndet till Kuba skulle avvecklas respektive att forskningssamarbetet inte skulle förlängas, hade såvitt utskottet kan bedöma som utgångspunkt vissa biståndspolitiska beslut som fattats av riksdagen, främst ett beslut våren 1991 att inrätta en ny anslagspost för demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. Det bör dock anmärkas att riksdagen våren 1991 också avslog motionsvis framförda krav på en avveckling av biståndet till Kuba. Även riksdagens beslut med anledning av 1991/92 års budgetproposition, där den borgerliga regeringen tydligt markerade att samarbetsländernas vilja till demokratisering av respektive länder skulle påverka biståndets framtida omfattning och inriktning, torde ha spelat en framträdande roll. Den socialdemokratiska regering som efterträdde Bildtregeringen gav genom två beslut, i februari respektive november 1995, biståndspolitiken gentemot Kuba en ny inriktning. Besluten innebar i korthet att BITS och SAREC fick återuppta verksamheter som lagts ned på initiativ av den föregående regeringen respektive att Sida fick stödja s.k. systemöppnande initiativ i Kuba. Denna omläggning av politiken hade aviserats i budgetpropositionen 1994/95 enligt vilken beredskap för stöd till demokratiprocessen i bl.a. Kuba borde upprättas. Från formell synpunkt kan anmärkas att beslutet i februari 1995 saknade en sådan förankring, eftersom riksdagen inte hunnit behandla propositionen vid tidpunkten för regeringens beslut. Enligt utskottets mening har de fyra regeringsbeslut som det här är tal om haft en relativt tydlig anknytning till biståndspolitiska beslut som fattats av riksdagen. Någon kritik bör enligt utskottets mening inte riktas mot vare sig den borgerliga regeringen 1991-1994 eller den efterföljande socialdemokratiska regeringen för de särskilda beslut det här är tal om.
8.2 Biståndsmedel till vissa radarinstallationer
Ärendet I en anmälan till utskottet bilaga A 6.4 har begärts att utskottet skall granska om det står i överensstämmelse med av riksdagen fastlagda principer för svensk alliansfrihet och för svensk biståndspolitik att biståndsmedel används till militära installationer i mottagarländerna. Av anmälan framgår att Sverige skall ha investerat 40 miljoner kronor i elva olika radarstationer i de baltiska länderna och att biståndsmedel därvid har tagits i anspråk. Enligt anmälan torde radarstationerna vara installationer av företrädesvis militär natur. Anmälaren anser att den beskrivna användningen av biståndsmedel torde vara ett nytt inslag i svensk biståndspolitik. Han anser också att ett svenskt bidrag till militära installationer i andra länder torde vara tveksamt med hänsyn till Sveriges alliansfrihet.
Uppgifter i massmedierna I Ekoredaktionens morgonsändningar den 16 september 1996 redovisades enligt vad som framgår av en bandkopia som Ekoredaktionen ställt till kansliets förfogande att Sverige har medverkat till att finansiera och uppföra ett radarövervakningssystem bestående av totalt elva radarstationer i de baltiska länderna. Enligt reportern skulle det finnas två olika motiv till den svenska hjälpen. Förutom det officiella motivet att hjälpa dessa länder med övervakningen av territorialvatten och luftrum i anslutning till sjögränserna skulle det finnas ett inofficiellt motiv, nämligen att Sverige skulle få tillgång till information om den ryska Östersjöflottans rörelser. Av reportaget framgick att Försvarets materielverk (FMV) förutom elva radaranläggningar installerat kompletta radarövervakningscentraler i Lettland och Litauen och att man knutit samman dessa med hjälp av ett radiolänksy-stem. Enligt reportern består det militära intresset från svensk sida av att den information som skapas i de nya baltiska radarkedjorna täcker delar av den ryska Östersjöflottans in- och utpasseringsområden, bl.a. farvattnen utanför Kaliningrad. Svenska kustradarstationer saknar denna täckning. Både i Sverige och i Baltikum används kustradar för såväl civila som militära ändamål. Balterna är intresserade av att dela med sig av den information de tar in i sina radaranläggningar. Systemen är dessutom kompatibla, vilket medför att data kan samköras. Uppgifterna bekräftades av Anders Bjurner, biträdande statssekreterare vid UD och säkerhetspolitisk expert, som menade att det finns ett slags bonuseffekt i de anläggningar som Sverige bidragit med. Kompatibiliteten gör det möjligt att samarbeta, och det finns ett säkerhetspolitiskt intresse av att stärka svenskt luftrum. Även ÖB Owe Wiktorin bekräftade att det finns ett svenskt militärt intresse för de nya baltiska radarkedjorna. Detta intresse har dock enligt ÖB inte högsta prioritet. I en artikel i Dagens Nyheter den 17 september 1996 tillbakavisade UD uppgiften att Sverige med hjälp av de baltiska radarstationerna faktiskt bedriver spaning mot Ryssland. Av DN samma dag framgår också att två av de elva anläggningarna är belägna så att de kan anses ha militärstrategisk betydelse. Det gäller radarstationen i Nida i södra Litauen, som når in på ryskt territorium i Kaliningradområdet, och en radarstation i norra Estland som ligger mittemot Pskovområdet i Ryssland, dit stora truppenheter är förlagda.
Materielens karaktär och användningsmöjligheter De radarstationer som med svenskt bistånd installerats i de baltiska länderna är enligt uppgift från FMV av samma typ och har samma funktion som motsvarande installationer i Sverige, nämligen radar för kustbevakningsändamål. Det rör sig om relativt enkla system för radarnavigering, system som placeras i anslutning till t.ex. vissa kustavsnitt, hamnar, sund etc. Militär spaningsradar har högre prestanda, är resistent mot störningssignaler (?telekrig?) och har viss extra utrustning. En av anläggningarna i Lettland är dock av äldre, militär modell. Kustbevakningen står i de baltiska staterna, i motsats till i Sverige, under militär förvaltning.
Grunder för Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa I 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100 bilaga 4) aviserade regeringen att ett flerårigt sammanhållet program för samarbete med Central- och Östeuropa skulle redovisas inom ramen för en särproposition. Riksdagen hade i avvaktan på utvärdering av det pågående programmet bemyndigat regeringen att inom ramen för ett fortsatt samarbetsprogram få göra utfästelser under budgetåret 1994/95 intill ett belopp om högst en miljard kronor avseende budgeten 1995/96. I avvaktan på en särskild proposition i ämnet föreslogs att riksdagen för det nämnda ändamålet beräknade ett reservationsanslag på 855 999 000 kr. i budgeten för 1995/96. Av den särskilda propositionen (prop. 1994/95:160) Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa framgår bl.a. att regeringen ställt upp fyra mål för detta samarbete: främja en säkerhetsgemenskap, fördjupa demokratins kultur, stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling och stödja en miljömässigt hållbar utveckling. Beträffande målet att främja en säkerhetsgemenskap anfördes i propositionen bl.a. att det för svenskt vidkommande var av högsta prioritet att i första hand utveckla den gemensamma säkerheten i närområdet kring Östersjön och Barents hav. I Estland, Lettland och Litauen skulle det säkerhetsfrämjande samarbetet utvecklas främst inom områdena kust- och gränsbevakning, polis och tull, civilförsvar och räddningstjänst samt säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad. I propositionen redovisades också att sedan det första suveränitetsstödprojekten beslutats i december 1991 hade beslut om 150 miljoner kronor fattats inom suveränitetsstödet. För budgetåret 1994/95 fanns 60 miljoner kronor anslagna för dessa ändamål. Stödet hade utgått till kust- och gränsbevakning, polis och tull, säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad, civilförsvar och räddningstjänst. Sverige hade också medverkat till uppbyggnaden av en försvarsmakt under demokratisk kontroll. Insatserna inom suveränitetsstödet hade genomförts av bl.a. Rikspolisstyrelsen, Generaltullstyrelsen, Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Styrelsen för psykologiskt försvar, Överstyrelsen för civil beredskap, Luftfartsverket, Sjöfartsverket, Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Försvarets forskningsanstalt samt Utrikespolitiska institutet. Regeringen hade beslutat om varje enskilt projekt. Nära hälften av stödet hade gått till kust- och gränsbevakning. Framöver avsågs även väsentliga insatser göras för att stödja uppbyggnaden av övervakningssystem för land- och sjögränsen i de tre baltiska länderna. I propositionen föreslogs att medlen avseende säkerhetsfrämjande insatser skulle avsättas under anslaget G 3. Övriga bidrag till samarbete med Central- och Östeuropa borde ökas till 100 miljoner kronor för budgetåret 1995/96. Utrikesutskottet (bet. 1994/95:UU16) sade sig välkomna regeringens förslag och tillstyrkte propositionen i denna del. Enligt regleringsbrevet för 1995/96 (Statsliggaren III/UD) skulle de säkerhetsbefrämjande insatserna i de baltiska staterna i huvudsak gälla stöd till kust- och gränsbevakning, polis- och tullväsende, säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad, civilförsvar och räddningstjänst samt medverkan till uppbyggnaden av en försvarsmakt under demokratisk kontroll.
Regeringsbeslut angående uppbyggnad av sjöbevakningssystem i de baltiska staterna Regeringen beslutade den 22 december 1994 att uppdra till Försvarets materielverk (FMV) att ingå projektavtal om uppbyggnad av sjöbevakningssystem i de baltiska länderna enligt de förslag som FMV presenterat och anvisade för ändamålet 10 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 av begärda 29 miljoner kronor. FMV skulle rapportera till regeringen innan ytterligare medel kunde anvisas. FMV inkom med en sådan rapport den 19 juni 1995. I rapporten redovisades kostnaderna för det planerade stödet under 1995/96. Det framgick att radarstationer inköpts och att den första levererade radarn hade installerats och satts i drift under maj 1995 i Estland. Vidare hade utkast till samarbetsavtal framtagits för samtliga länder, och avtalet med Litauen hade undertecknats. Formell överlämning av anläggningarna skulle enligt rapporten ske i Estland i augusti respektive december 1995 och i Lettland under perioden oktober 1995 - juni 1996. Starten för installationsarbetena i Litauen var vid den aktuella tidpunkten inte fastställd. Den 20 juni 1995 inkom FMV med en framställning om att under budgetåret 1995/96 få disponera ytterligare 19 miljoner kronor för fortsatta materielinköp, installation och idriftsättning av radarobservationsposter och sjöbevakningscentraler i de baltiska staterna. FMV hemställde också att för eget arbete få disponera ytterligare 5,7 miljoner kronor. Regeringen beslöt den 11 april 1996 att ställa 24,2 miljoner kronor till FMV:s förfogande för det angivna ändamålet. Beloppet skulle belasta det för budgetåret 1995/96 under tredje huvudtiteln upptagna reservationsanslaget G 3. Övriga bidrag till samarbete med Central- och Östeuropa skulle belasta anslagsposten 1. Säkerhetsfrämjande insatser.
Promemoria från Statsrådsberedningen Utskottet har bedömt det som meningsfullt att i den här aktuella granskningen fokusera på hur regeringen har implementerat den politik avseende hjälpen till de baltiska staterna som riksdagen lagt fast. På denna grund har utskottet ställt vissa frågor till Statsrådsberedningen. I en promemoria av den 11 mars 1997 har Statsrådsberedningen som svar på utskottets frågor förmedlat en promemoria av den 23 februari 1997, upprättad vid UD bilaga A 6.5. När det gäller regeringens kännedom om radarinstallationernas möjliga militära användning anförs i promemorian att av den studie som på regeringens uppdrag genomförts av FMV framgår att projektet endast avsåg fredstida övervakning av civil karaktär. En långsiktig och mer omfattande inriktning av övervakningsområdet skulle kräva fördjupade studier, något som legat utanför studiegruppens uppgifter. Projektet syftade till att bidra till att förbättra de baltiska ländernas möjligheter till övervakning av vissa kustavsnitt och vattenområden. Uppgiften gällde säkerhetspolitiska s.k. lågnivåhot, dvs. att följa fartygsrörelser, medverka i sjöräddningsoperationer och bekämpa smuggling, oljeutsläpp m.m. För att överföra information, som radarstationerna i de baltiska länderna samlar in, till t.ex. Sverige skulle det krävas omfattande extra utrustning i form av bl.a. extraktorer och omfattande arbete med att anpassa radarstationer och centraler på såväl baltisk som svensk sida. En sådan del har aldrig varit förutsedd i projektet. En hopkoppling av radarstationer av det slag det här är tal om skulle dessutom kräva en särskild överenskommelse mellan Sverige och vart och ett av de baltiska länderna. Regeringen har enligt promemorian inga avsikter att ingå sådana avtal och bevilja medel härför. Samarbetsparter i Baltikum har varit respektive lands gräns- och kustbevakning. Gränsbevakningen sorterar numera under inrikesministerierna i alla tre länderna. Detta är även fallet med kustbevakningen i Estland och Litauen. Den lettiska kustbevakningen sorterar däremot under marinen och försvarsdepartementet. I promemorian tillbakavisas uppgifterna i anmälan att det svenska försvaret via samkörningsmöjligheter kan få information från de aktuella radarstationerna samt att installationerna är av företrädesvis militär natur. När det gäller de försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska överväganden som gjordes mot bakgrund av de nyss redovisade sakförhållandena inför besluten den 22 december 1994 respektive den 11 april 1996 hänvisas i promemorian till svaret på den förra frågan vad gäller projektets civila karaktär och vad som skulle krävas om man hade velat samköra de baltiska anläggningarna med svenska motsvarigheter. De särskilda utrikes- och säkerhetspolitiska överväganden som låg bakom samarbetet har varit att Sverige skulle bidra till att stärka de åter självständiga baltiska ländernas nationella suveränitet och att bygga upp vitala stabsfunktioner genom att öka ländernas förmåga att övervaka sina kuster. Ett annat mål är att länderna ska kunna värja sig mot s.k. lågnivåhot av skilda slag. Enligt regeringens mening står de här aktuella formerna av samarbete helt och fullt i överensstämmelse med den svenska militära alliansfriheten. Utskottet har även efterfrågat hur ärendet har handlagts inom Regeringskansliet med avseende bl.a. på vilka departement som varit involverade och vilka externa kontakter man haft. Regeringen tog initiativet till stödet till de baltiska länderna våren 1993. En studie som genomförts på regeringens uppdrag av FMV i samarbete med FOA överlämnades i september 1993. I december samma år uppdrogs åt försvarsmakten och ett antal ämbetsverk att lämna förslag till lämpliga insatser. Även riktlinjer för det fortsatta svenska stödet beslutades av regeringen. Ett flertal delprojekt genomfördes i samarbete med polis, gränsbevakning, tull, räddningstjänst samt luftfarts- och sjöfartsverk. Kustradarövervakningsprojektet är endast en del av de samlade svenska insatserna för de baltiska länderna. FMV fick i uppdrag att verkställa det nu aktuella projektet genom regeringsbeslut den 22 december 1994. Beredningen av detta beslut hanterades av en arbetsgrupp inom UD med deltagande från Försvars-, Justitie- och Arbetsmarknadsdepartementet. Beredningsförfarandet formaliserades i juni 1995 så att en särskild grupp på chefsnivå inrättades under ledning av en biträdande statssekreterare i UD. I gruppen har ingått representanter för samma departement som nyss nämnts. Gruppen avger rekommendationer till beslut eller vidare beredning. Arbetsgruppen har till sin hjälp en undergrupp på handläggarnivå med deltagare från de nämnda departementen. När det gäller uppgifterna om att Sverige skänkt ett antal kustbevakningsfartyg till de baltiska länderna som ett led i arbetet med att utveckla kust- och gränsbevakningen i dessa länder, framhålls i promemorian att Estland fått tre begagnade svenska kustbevakningsfartyg, en begagnad snabbgående polisbåt och tre nya s.k. rescuebåtar för räddnings- och bordningsuppgifter. Den lettiska marinen har fått fem kustbevakningsfartyg av samma typ som Estland fått. Till Litauens gränspolis har skänkts två f.d. kustbevakningsfartyg och en rescuebåt. Miljöministeriet i Litauen har fått ett kustbevakningsfartyg och en rescuebåt. I fartygsprojektet har ingått utbildnings- och underhållsprogram samt verkstads- och förrådscontainrar. I samarbetsprojektet har således ingått elva kustbevakningsfartyg, en polisbåt och fem rescuebåtar. Fartygens bedömda marknadsvärde före leverans har legat på 0,6-1,5 miljoner kronor per enhet. Kostnaderna har i sin helhet belastat anslaget för säkerhetsfrämjande insatser. Före den 1 juli 1995 belastades anslaget för suveränitetsstöd till de baltiska länderna.
Sammanfattning av underlagsmaterialet Av redovisningen i det föregående framgår att regeringens beslut i december 1994 respektive april 1996 angående medel för uppbyggnad av ett sjöbevakningssystem i de baltiska staterna har skett inom ramen för det särskilda samarbete med Central- och Östeuropa, som inleddes 1991 och som riksdagen beslutat om vid skilda tillfällen. Detta samarbete fick genom riksdagens beslut våren 1995 karaktären av ett flerårigt, sammanhållet program. Det framgår tydligt av t.ex. propositionen 1994/95:160 att ändamålet med stödet till de baltiska länderna, inom ramen för målet att stärka den gemensamma säkerheten i Östersjöområdet, var att bygga upp ett kust- och gränsbevakningssystem i Estland, Lettland och Litauen. När det gäller frågan om civil respektive militär användning av radarsy- stemet i de baltiska länderna har det framgått av uppgifter i massmedia att de aktuella radarinstallationerna kan användas för såväl civila som militära ändamål, att materielen i Baltikum är kompatibel med motsvarande svensk materiel och att information som inhämtas i de baltiska radaranläggningarna kan överföras till Sverige. Vidare har såväl regeringen som försvarsledningen bekräftat att en svensk militär användning är både tekniskt möjlig och säkerhetspolitiskt intressant. UD har förnekat att Sverige faktiskt bedriver spaning mot Ryssland med hjälp av de baltiska radaranläggningarna. Av Statsrådsberedningens promemoria framgår att projektet endast avsåg fredstida övervakning av civil karaktär. Spaningen avsåg s.k. lågriskhot, dvs. att följa fartygsrörelser, medverka i räddningsoperationer etc. Överföring av information till Sverige från de baltiska radarstationerna skulle kräva omfattande extrautrustning och dessutom en särskild överenskommelse mellan Sverige och vart och ett av de baltiska länderna. Någon avsikt att ingå sådana avtal säger sig regeringen inte ha. Bakom samarbetet ligger en önskan att Sverige skall bidra till att stärka de baltiska ländernas nationella suveränitet och att öka ländernas förmåga att övervaka sina kuster. Ärendet har i Regeringskansliet handlagts så att inom ramen för stödet till de baltiska länderna har ett flertal delprojekt med flera svenska statliga myndigheter inblandade genomförts. Kustradarprojektet har endast varit en del av de samlade insatserna i detta sammanhang. Förutom UD har Försvars-, Justitie- och Arbetsmarknadsdepartementen varit involverade i beredningsprocessen. Inom ramen för hjälpen till de baltiska staterna har Sverige också skänkt elva begagnade kustbevakningsfartyg, en polisbåt och fem räddningsbåtar till de myndigheter som ansvarar för kust- och gränsbevakningen i respektive land.
Utskottets bedömning Enligt anmälan skall utskottet granska om användningen av biståndsmedel för uppförande av militära installationer utanför Sveriges gränser stämmer överens med principerna för svensk alliansfrihet och biståndspolitik. Anmälaren har utgått från att de aktuella radarinstallationerna i de baltiska staterna, som Sverige ekonomiskt bidragit till, är av företrädesvis militär natur. Vad gäller först frågan om radarstationernas karaktär konstaterar utskottet att de aktuella radarstationerna synes kunna användas för såväl civilt som militärt bruk, något som såväl regeringen som försvarsledningen bekräftat enligt uppgifter i massmedia. Av regeringens skriftliga svar på utskottets fråga i denna del framgår emellertid att överföring av militärt intressant information till Sverige från de baltiska radaranläggningarna skulle kräva en omfattande extrautrustning och särskilda överenskommelser mellan Sverige och vart och ett av de baltiska länderna. Regeringen säger sig inte ha för avsikt att ingå sådana avtal. Avsikten med den svenska insatsen är att underlätta fredstida övervakning av de baltiska ländernas kuster, något som i sin tur är ägnat att stärka den gemensamma säkerheten i Östersjöområdet. Vad gäller frågan om de aktuella svenska insatserna gentemot de baltiska staterna överensstämmer med principerna för svensk militär alliansfrihet och biståndspolitik, konstaterar utskottet följande. Insatserna har inte finansierats med medel från det reguljära utvecklingsbiståndet. I stället har det skett inom ramen för det särskilda samarbete med Öst- och Centraleuropa som inleddes 1991 och som riksdagen vid skilda tillfällen därefter fattat beslut om. Insatserna bör alltså enligt utskottets mening inte klassificeras som internationellt bistånd i allmänhet. Utskottet konstaterar vidare att det aktuella samarbetet med de baltiska staterna sedan 1995 sker inom ramen för ett flerårigt, sammanhållet program. De svenska insatserna sker utifrån delmålet att främja en gemensam säkerhet kring Östersjön och Barents hav (prop. 1994/95:160). Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande.
9. Regeringens information till Utrikesnämnden
9.1 Inledning Utskottet behandlar i detta avsnitt tre granskningsärenden som alla avser regeringens skyldighet att informera Utrikesnämnden. Det första ärendet gäller utrikesminister Lena Hjelm-Wallén och frågan om hon bort informera Utrikesnämnden om vad som inträffat i ett visst underrättelseärende. Det andra ärendet gäller om statsminister Göran Perssons inbjudan till Kinas president Jiang Zemin att besöka Sverige hade bort föregås av samråd i Utrikesnämnden. Det tredje ärendet, slutligen, behandlar frågan om huruvida ett uttalande av statsministern om Lettland och dess önskan att bli medlem i NATO inneburit en ny säkerhetspolitisk linje som borde ha förankrats i Utrikesnämnden.
Utrikesnämndens roll Bestämmelser om Utrikesnämnden finns i 10 kap. 2, 6 och 7 §§ RF samt i 8 kap. 7, 8 och 9 §§ RO. Enligt RF 10:6 skall regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för riket, och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden av större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske. Regeringen kan också, när det gäller vissa bindande internationella överenskommelser av större vikt, överlägga med Utrikesnämnden i stället för att inhämta riksdagens godkännande, om rikets intresse kräver det. Utrikesnämnden består av talmannen och nio andra ledamöter, som riksdagen väljer inom sig. Valet är proportionellt. Statschefen är ordförande. För talmannen är vice talman suppleant, övriga valda suppleanters antal är fixerat till nio. Suppleanterna skall alltid underrättas om nämndens sammanträden. Om suppleantplatserna räknas med är samtliga riksdagspartier för närvarande representerade i Utrikesnämnden. Utrikesnämnden inrättades som ett permanent organ genom en grundlagsändring år 1921. Mellan åren 1937 och 1971 rådde personalunion mellan nämnden och utrikesutskottet. I samband med att enkammarriksdagen infördes hävdes personalunionen och antalet ledamöter i nämnden minskades från sexton till nio. Därvid åberopades ?uppdragets särskilda förtroendekaraktär?. Utrikespolitiken är enligt 1974 års regeringsform, liksom tidigare, en regeringens styrelsefunktion. I samband med författningsreformen framhöll emellertid såväl Grundlagberedningen som föredragande statsrådet att utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverade att riksdagen hade en vidsträckt insyn och ett starkt inflytande på detta område. I ett yttrande till konstitutionsutskottet (se KU 1976/77:36) angående riksdagens ställning i den utrikespolitiska beslutsprocessen erinrade utrikesutskottet om att ett flertal former för riksdagens insyn i och inflytande över utrikespolitiken hade vuxit fram utöver dem som uttryckligen föreskrivs i grundlagen. Det var enligt utrikesutskottet givet att Utrikesnämnden och utrikesutskottet hade centrala funktioner, men information i olika utrikespolitiska frågor till riksdagen förekom också i en rad andra berednings- och samrådsformer varigenom riksdagsledamöter och de politiska meningsriktningar de företräder kan få insyn i och utöva påverkan på regeringspolitikens utformning på utrikesområdet.
9.2 Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende
Bakgrund Den 23 februari 1996 greps en svensk medborgare, A., anställd vid CelsiusTech Electronics i Järfälla, på marinmuseet i S:t Petersburg. Han filmades av den ryska säkerhetstjänsten, FSB, då han överlämnade 2 000 dollar till en ?okänd person? och mottog hemlig militär information gömd i en docka. Efter förhör av FSB - enligt egen utsago under tolv timmar - släpptes A. och tilläts återvända till Sverige. Enligt uppgifter i svenska medier efter den 4 september 1996, då händelsen blivit allmänt känd genom ryska medier, informerades Försvarsdepartementets statssekreterare Lars Rekke två dagar efter det att A. återvänt till Sverige. Rekke var då på ett officiellt arbetsbesök i Moskva. Enligt uppgifter i medierna informerades vidare Rolf Dahlberg, ordförande i Försvarets underrättelsenämnd, om händelsen någon vecka efter det att A. utvisats ur Ryssland. Enligt andra medieuppgifter, bl.a. en intervju med nämndledamoten Britt Bohlin, informerades inte övriga ledamöter i underrättelsenämnden. Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, som anlände till Moskva den 28 mars 1996, uppgavs i nyhetsförmedlingen ha fört samtal med sin kollega Jevgenij Primakov om affären. Hon skulle då ha fått försäkringar om att spionaffären inte påverkade relationerna mellan Sverige och Ryssland. Partiledaren Carl Bildt har till TT bekräftat att han informerades om händelsen innan den blev allmänt känd. Den 5 september informerades Utrikesnämnden.
Anmälan I en granskningsanmälan, se bilaga A 7.1, har begärts att konstitutionsutskottet granskar om statsministrarna Ingvar Carlsson och Göran Persson underlåtit att informera Utrikesnämnden och vilka omständigheter som i så fall kan förklara detta hemlighållande. Anmälaren hänvisar till uppgifterna i medierna om att en svensk affärsman anklagats för spioneri och i februari 1996 blivit utvisad av ryska myndigheter. Om uppgifterna är riktiga är det mycket uppseendeväckande, eftersom ingen information om detta tycks ha lämnats till riksdagspartierna.
Utredningen i ärendet I promemorior inhämtade från Utrikesdepartementet, UD, genom Statsrådsberedningen har följande underlag lämnats bilagorna A 7.2-A 7.4. Underlaget har delvis beretts i samråd med Försvarsdepartementet. Vidare har utskottet genom kansliet tagit del av uppteckningen av samtalet mellan Lena Hjelm-Wallén och utrikesminister Primakov. UD hänvisar inledningsvis till att regeringen, enligt regeringsformen, fortlöpande skall hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta det behövs. I den s.k. spionaffären förelåg enligt UD inte sådana omständigheter som kunde sägas vara av den art att de påkallade samråd i Utrikesnämnden. Utrikesministern hade nämligen tillfälle att i anslutning till ett samtal med den ryske utrikesministern Primakov i samband med ett besök i Moskva den 29 mars 1996 dra slutsatsen att de utrikespolitiska aspekterna av vad som förevarit inte skulle leda till några utrikespolitiska komplikationer. Beträffande de kontakter som ägt rum mellan Sverige och Ryssland med anledning av gripandet av A. under tiden mellan gripandet i februari 1996 och samtalet med utrikesminister Primakov den 29 mars 1996 har UD anfört följande. Det ryska utrikesministeriet berörde indirekt händelsen med ambassaden i samband med kontakter vid olika tillfällen före utrikesminister Lena Hjelm- Walléns sammanträffande med utrikesminister Primakov. Frågan togs alltså inte upp explicit, men fanns i bakgrunden vid underhandskontakter med Sveriges Moskvaambassadör som togs vid två tillfällen i samband med sociala evenemang i mitten av mars av vice utrikesminister Krylov samt i anslutning till en middag hos ambassadören. Detsamma var fallet när ambassadens andreman kallades upp till utrikesministeriet på byråchefsnivå strax före utrikesministerns besök i Moskva. Att frågan inte skulle leda till några utrikespolitiska komplikationer bekräftades enligt UD tydligt av den positiva utvecklingen av relationerna i fråga om såväl besöksutbytet som samarbetet i övrigt. Bl.a. företog premiärminister Tjernomyrdin i anslutning till sitt deltagande i Östersjöstaternas toppmöte i Visby i början av maj ett bilateralt besök i Stockholm. Vidare ägde samtal på svensk-rysk utrikesministernivå rum vid olika konferenser, liksom ett besök i Stockholm på vice utrikesministernivå. Slutligen besökte statsministern Moskva i oktober. Någon rättslig process aktualiserades inte mot A., utan denne utvisades från Ryssland. När det gäller frågan om vilken kontakt som tagits med övriga riksdagspartier i syfte att informera om det aktuella underrättelseärendet har UD uppgett bl.a. följande. Carl Bildt skulle i anslutning till sitt Bosnienuppdrag besöka Moskva och skulle sammanträffa där med utrikesminister Primakov. Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén fann det därför angeläget att Carl Bildt var orienterad om affären och berörde incidenten med honom i anslutning till ett möte med EU:s Allmänna råd i Bryssel den 13-14 maj 1996. Mot bakgrund av de medieuppgifter som senare cirkulerade berördes frågan vid ett sammanträde med Utrikesnämnden den 5 september 1996. Vid Utrikesnämndens sammanträde den 23 april 1996 lämnades däremot ingen sådan information. UD hänvisar vidare till att den parlamentariskt sammansatta Underrättelsenämnden följer frågor på detta område och erhåller löpande information. Sålunda hade, enligt uppgift från Försvarsdepartementet, nämndens ordförande informerats i mars 1996 och nämnden i plenum informerats den 4 juni 1996. Någon särskild information till de politiska partierna därutöver ansågs inte påkallad, eftersom det inte fanns skäl att dra slutsatsen att saken skulle leda till några utrikespolitiska komplikationer. Beträffande frågan om när Försvarets underrättelsenämnd informerades har Försvarsdepartementet, efter hörande av nämndens sekreterare, kanslirådet Ulf Birath, lämnat följande information bilaga A 7.5. Underrättelsenämnden fick inte någon information om det nu aktuella ärendet vid sitt sammanträde den 4 juni 1996. Det första sammanträde vid vilket nämnden fick information om saken var det som hölls den 19 september 1996. Informationen lämnades då av chefen för den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, generalmajoren Erik Rossander. Rossander uppgav vid det tillfället att han hade informerat nämndens tidigare ordförande, Rolf Dahlberg, någon gång i mars 1996. Rossander beklagade vid sammanträdet den 19 september 1996 om han tidigare felaktigt hade uppgett att nämnden hade informerats redan den 4 juni 1996. Av Underrättelsenämndens protokoll från sammanträdet den 19 september 1996 framgår att följande ledamöter varit närvarande vid sammanträdet: Britt Bohlin (s), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c) och Karin Wegestål (s), ordförande.
Utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén Bilaga B 7 Enligt utrikesminister Lena Hjelm-Wallén framkom ingenting under tiden närmast efter den 23 februari 1996 som tydde på att man från rysk sida ansåg att det inträffade skulle belasta relationerna med Sverige. I mitten av mars framkom att ryska UD önskade att en svensk diplomat vid ambassaden i Moskva skulle lämna Ryssland. Det var uppenbarligen det ryska svaret på incidenten i S:t Petersburg. Samtidigt framhölls från rysk sida att man inte ville att det inträffade skulle påverka relationerna mellan Ryssland och Sverige negativt. Det var enligt utrikesministern ganska vanligt att stora länder använder sig av sådana åtgärder, s.k. retaliering, i dessa sammanhang för att visa sitt missnöje med en viss händelse. Inför sitt sedan länge planerade besök i Moskva och samtal med sin ryske kollega, Jevgenij Primakov, den 28-29 mars 1996, beslutade utrikesministern sig för att själv ta upp frågan om den svenske diplomaten direkt med utrikesminister Primakov. I samtalet med Primakov bekräftades det intryck som UD hade fått veckorna före samtalet, nämligen att den ryska ledningen ansåg att S:t Petersburgincidenten inte fick påverka relationerna mellan länderna negativt. Det stod dock klart att den ryska sidan var mycket bestämd i sin inställning till att den svenske diplomaten skulle lämna landet. Enligt utrikesministern är ett lands beslut att förklara en diplomat icke önskvärd en ensidig åtgärd som den sändande staten inte kan stoppa. Det krävs heller ingen motivering för att sända hem en diplomat. Efter samtalet med Primakov stod det klart för utrikesministern att den svenske diplomaten inte kunde fortsätta sin tjänstgöring i Moskva. Han förflyttades en månad senare till en annan post inom utrikesförvaltningen. Efter samtalet med Primakov kunde utrikesministern alltså konstatera att incidenten i S:t Petersburg inte skulle få några utrikespolitiska konsekvenser. Hon och Primakov var också uttryckligen överens om att frågan var utagerad efter deras samtal. Deras respektive utrikesförvaltningar lade därmed frågan till handlingarna. Utrikesministern gjorde den enligt henne självklara bedömningen att detta inte var ett ärende att redovisa vid Utrikesnämndens sammanträde den 23 april. Anledningen till att Carl Bildt informerades om samtalet med Primakov var att hon bedömde det som värdefullt att han fick den bakgrundsinformationen inför ett sammanträffande med en högt uppsatt person inom den ryska utrikesförvaltningen. Utrikesministern uppgav att företrädare för den ryska utrikesförvaltningen i september 1996 hade beklagat att saken hade läckt ut i ryska medier. Enligt utrikesministern var frågan inte av den större vikt för riket som gjorde att den behövde tas upp i Utrikesnämnden. Den gällde huvudsakligen ett personalärende inom UD som borde hållas i en mycket liten krets för att skydda berörda personer. Utrikesministern medgav dock att det är ovanligt att retaliering riktas mot svenska diplomater. Att en svensk gripits i S:t Petersburg, misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet, var inte någon fråga som skulle tas upp i Utrikesnämnden, ansåg utrikesministern och påpekade att det fanns en särskild ordning för det, nämligen Underrättelsenämnden. Hade man trott att saken skulle leda till utrikespolitiska förvecklingar, skulle Utrikesnämnden självfallet ha fått information. Som det nu var ville utrikesministern inte belasta nämnden med frågor som inte var av utrikespolitiskt större vikt.
Försvarets underrättelsenämnd De nuvarande principerna för Underrättelsenämnden lades fast av statsmakterna år 1976 (prop. 1975/76:189, bet. FöU 40, rskr. 376). Försvarets underrättelsenämnd är en myndighet under regeringen. Nämnden består av sex ledamöter, varav en är utsedd för att tillföra nämnden juridisk kompetens. För närvarande har nämnden följande ledamöter: Anders Björck (m), ordförande (efter Rolf Dahlberg) Britt Bohlin (s) Anders Svärd (c) Karin Wegestål (s) Lars Sundin (fp) Marianne Eliason, regeringsråd Nämnden skall enligt sin instruktion (SFS 1988:552, ändrad senast 1996:198) följa underrättelsetjänsten inom Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de enheter som inhämtar underrättelser med särskilda metoder. Dessutom skall nämnden särskilt granska anslagsframställningar som rör underrättelsetjänsten, uppläggande och förande av de register som behövs för verksamheten liksom medel och metoder för inhämtning av underrättelser samt principer för rekrytering, utbildning m.m. av personal inom underrättelsetjänsten. Underrättelsenämnden skall lämna Försvarsmakten de synpunkter och de förslag till åtgärder som föranleds av granskningsverksamheten. Om det behövs, skall nämnden också lämna förslag till regeringen. Enligt beslut vid regeringssammanträde den 19 december 1996 skall en kommitté tillkallas för att se över underrättelsetjänstens verksamhet. Kommittén skall bl.a. belysa Försvarets underrättelsenämnds verksamhet, nämndens roll och dess förhållande till regeringen. Kommittén skall ta ställning till om nämndens uppgifter och dess sätt att arbeta behöver ändras. Vidare skall kommittén överväga nämndens sammansättning och om ytterligare specialistkompetens bör knytas till nämnden (dir. 1996:111).
Utskottets bedömning Vid utrikesministerns samtal med den ryske utrikesministern Primakov stod det klart att den ryska regeringen inte ansåg att det som inträffat var något som skulle få utrikespolitiska konsekvenser. Det är mot den bakgrunden förståeligt om utrikesministern gjorde den bedömningen att händelsen inte var ett utrikesärende av större vikt och därmed inte av beskaffenhet att föranleda överläggningar i Utrikesnämnden. Utrikesministern hade också skäl att utgå från att det organ som särskilt inrättats för information i underrättelsefrågor, nämligen Försvarets underrättelsenämnd, skulle informeras om utvisningen av den svenske medborgaren genom Försvarsmaktens försorg. Utskottet anser alltså att någon kritik inte kan riktas mot utrikesministerns agerande i denna fråga. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande av utskottet.
9.3 Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till Sverige
Bakgrund Statsminister Göran Persson avlade ett officiellt besök i Kina den 2-7 november 1996 på inbjudan av den kinesiske premiärministern Li Peng. Under besöket åtföljdes statsministern av näringsministern, ett mindre antal tjänstemän från Regeringskansliet samt ett sjuttiotal företrädare för det svenska näringslivet. Under besöket framförde statsministern en inbjudan till presidenten Jiang Zemin att besöka Sverige som regeringens gäst.
Anmälan Enligt granskningsanmälan bilaga A 7.6 föregås normalt inbjudan av ett främmande lands statschef av samråd med den svenske statschefen och det svenska utrikesdepartementet. I samband härmed görs noggranna överväganden av lämpligheten av en inbjudan, i synnerhet om den avser en representant för ett land som inte har ett demokratiskt styrelseskick. Enligt anmälaren har Göran Perssons besök i Kina skett utan samråd med Utrikesnämnden, trots att denna för inte så länge sedan diskuterade besöksutbytet med folkrepubliken Kina och därvid kom fram till att besöksutbytet inte borde ske över vice statsministernivå. Anmälaren anser att statsministerns inbjudan av Kinas president mot den bakgrunden framstår som diplomatiskt märklig och visar bristande respekt för den svenska ordningen vad gäller statsbesök. Konstitutionsutskottet bör granska om samråd skett med den svenske statschefen, om saken diskuterats inom den svenska regeringen, om ärendet beretts på vederbörligt sätt inom det svenska UD och om några kontakter tagits med de svenska oppositionspartierna, det sistnämnda med hänsyn till frågans stora känslighet.
Utredningen i ärendet I promemorior inhämtade från Statsrådsberedningen har underlag lämnats som svar på anmälarens frågor bilagorna A 7.7-7.8. I en ytterligare promemoria, upprättad av UD:s protokollchef den 12 november 1996, lämnas en utförlig redovisning för formerna för besök i Sverige av främmande lands statschef bilaga A 7.9. Promemorian utgör en sammanfattning av den praxis som tillämpats i dylika ärenden under flera årtionden. En förteckning över de statschefer som sedan 1984 besökt Sverige som regeringens gäster bifogas också bilaga A 7.10. Statsrådsberedningen framhåller inledningsvis att utländska statschefers besök i Sverige kan ha tre olika former: statsbesök, officiellt besök som regeringens gäst samt privat besök. Statsbesök, vid vilka kungen är värd, planeras i nära samråd mellan hovet och Regeringskansliet. Framförhållningen är relativt lång. Officiella besök som regeringens gäst äger rum utan föregående samråd med hovet. Om den svenske statschefen har tillfälle, brukar ett sammanträffande med kungen kunna äga rum i samband med ett sådant besök. Den muntliga inbjudan som statsminister Göran Persson överlämnade till Kinas president Jiang Zemin gällde ett besök i Sverige som regeringens gäst. Något samråd med Sveriges statschef före inbjudan hade följaktligen inte skett. Frågan om besöksutbytet med Kina diskuterades under hösten mellan statsministern och utrikesministern. Såsom en del i förberedelsearbetet inför statsministerns besök i Kina beredde Statsrådsberedningen och UD gemensamt frågan om fortsatt besöksutbyte. Vid beredningen, som i huvudsak skedde vid de regelbundna förberedelsemöten som ägde rum veckorna före besöket, konstaterades att inbjudningar i första hand borde lämnas till Kinas president samt till en vice premiärminister. I de talepunkter som färdigställdes inför statsministerns samtal med Kinas president ingick således en muntlig inbjudan till denne att vid lämpligt tillfälle besöka Sverige som regeringens gäst. På frågan om några kontakter tagits med de svenska oppositionspartierna uppger Statsrådsberedningen följande. Vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996 diskuterades bl.a. frågan om besöksutbyte med Kina. Vid sammanträdet kunde noteras att det inte förelåg någon enighet mellan regeringen och delar av oppositionen huruvida ett besöksutbyte borde äga rum på hög politisk nivå. Eftersom Utrikesnämnden är ett rent samrådsorgan tar nämnden som sådan inte ställning i de frågor som behandlas vid dess sammanträden. Någon nämndens slutsats från diskussionen om Sveriges besöksutbyte med Kina kan därför inte redovisas. Regeringen, genom statsministern och utrikesministern, ansåg att det inte fanns några tungt vägande skäl varför Sverige inte skulle följa den praxis som praktiskt taget alla övriga europeiska länder etablerat, nämligen att ha ett besöksutbyte på högsta politiska nivå. Frågan om inbjudan av Kinas president var därför inte föremål för särskilt ytterligare samråd med Utrikesnämnden. Utskottets kansli har vid kontakt med hovet upplysts om hur hovet förbereder officiella besök. Vidare har utskottet genom kansliet tagit del av dels uppteckningen av det samtal mellan statsminister Göran Persson och presidenten Jiang Zemin, under vilket inbjudan till presidenten att besöka Sverige framfördes, dels protokollet från Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996 då besöksutbytet med Kina diskuterades.
Utfrågning av statsminister Göran Persson Bilaga B 9 Statsminister Göran Persson redogjorde inledningsvis för vad som förevarit vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996 då frågan om besöksutbytet med Kina behandlats. Sveriges tidigare linje, vilken förankrats i Utrikesnämnden våren 1995, hade varit att inte ha något besöksutbyte med Kina på högre nivå än vice statsministernivå. Sedan dess hade emellertid alla EU-länder, med undantag av Danmark, beslutat att ha ett utbyte på högre nivå. I stort sett samtliga statsministrar, premiärministrar och statschefer, med den tyske förbundskanslern Kohl och den franske presidenten Chirac i spetsen, hade besökt Kina. Den svenska regeringen ansåg då att också Sverige borde försöka påverka den kinesiska statsledningen genom dialog och inte genom att i stort sett som ensamt land kvarstå vid den gamla uppfattningen. Statsministern hade följt diskussionen i Utrikesnämnden mycket noga, men inga av de synpunkter som framfördes där gav honom anledning att justera sina planer. Efter att ha lyssnat på argumenten tyckte han att skälen för att han borde resa var starkare än skälen för att avstå. Hade argumenten mot att resa varit tillräckligt goda hade han dock uppskjutit besöket. När beslutet väl var fattat att statsministern skulle resa till Kina följde som en konsekvens att en inbjudan till ett svarsbesök skulle göras. Inbjudan borde avse någon i kretsen vice premiärminister, premiärminister eller president. Utrikesförvaltningen och Statsrådsberedningen gjorde efter en noggrann beredning bedömningen att det bäst skulle gynna Sveriges förhållanden om presidenten Jiang Zemin bjöds in. Detta var dock inte känt vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september. Man kunde kanske haft en senare kontakt med nämnden i frågan, anförde statsministern, men han tvivlade på att de partier som varit starka motståndare till att han reste till Kina skulle ha varit konstruktiva i den dialogen. Det hade emellertid varit utomordentligt märkligt om han rest till Kina utan att lämna en inbjudan att komma till Sverige. Jiang Zemin hade för övrigt besökt Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien samt gjort ett statsbesök i Norge. Statsministern underströk att inbjudan avsett ett officiellt besök med regeringen som värd, inte ett statsbesök.
Utskottets bedömning Utskottet konstaterar att frågan om besöksutbytet med Kina diskuterades vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996, dock utan att någon konsensus nåddes. Utrikesnämnden är emellertid ett rådgivande organ, inte ett beslutande. Enligt regeringsformen har regeringen det övergripande ansvaret för utrikespolitiken. När regeringen väl gjort bedömningen att statsministern borde resa till Kina var det en logisk följd av det beslutet att en inbjudan till ett svarsbesök på statsledningsnivå skulle utfärdas. Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande av utskottet.
9.4 Visst uttalande av statsministern i Lettland
Bakgrund Den 3 juni 1996 besökte statsminister Göran Persson Lettland. Enligt ett TT- telegram uttalade statsministern vid en presskonferens i Riga bl.a. följande (uttalandet gjordes på engelska).
Every country has its own right to decide about its security arrangements. We have chosen our way in Sweden since a lot of years. It has worked well for Sweden. Latvia has to choose its way and it is up to Latvia to take that decision. Nobody else shall do it. And now we all know that Latvia wants to become member in NATO. We respect that, and we shall do what we can to support Latvia in that process. I översättning:
Varje land har rätt att själv bestämma om sin säkerhetspolitik. Sverige har valt sin väg sedan många år. Det har fungerat bra för Sverige. Lettland måste välja sin väg och det är Lettland som måste göra valet. Det kan ingen annan göra. Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i NATO. Vi respekterar det och vi ska göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen.
Anmälan Enligt granskningsanmälan bilaga A 7.11 behandlar statsministerns uttalande ett vitalt svenskt säkerhetsintresse. Anmälaren menar att statsministern kungjort en ny utrikespolitisk linje gentemot de baltiska staterna. Tidigare har Sveriges linje, fastställd av riksdag och regering, varit att verka för balternas inträde i EU, men däremot inte att aktivt stödja deras NATO- medlemskap. Det måste därför anses som anmärkningsvärt om samråd i Utrikesnämnden inte ägde rum innan statsministern gjorde sina uttalanden om en ny svensk linje i Lettland. Statsministern måste också klargöra hur uttalandet bereddes i Regeringskansliet. Informerades övriga samtliga ledamöter i regeringen om innehållet och den nya inställningen och i så fall på vilket sätt? Enligt anmälaren dementerades först uttalandet av Utrikesdepartementet. Utrikesministerns reaktioner tyder på att uttalandet inte var berett i samråd med UD. Anmälaren vill veta vilken roll utrikesministern och UD spelade vid utformningen av uttalandet.
Utredningen i ärendet I promemorior inhämtade från Statsrådsberedningen har följande underlag lämnats bilagorna A 7.12-A 7.13. Utrikesnämnden diskuterade vid sitt sammanträde den 23 april 1996 situationen i Ryssland och i samband därmed också NATO-utvidgningen. Det fördes en relativt ingående diskussion om NATO-utvidgningen, de baltiska ländernas situation och hur Sverige borde förhålla sig till utvidgningsprocessen. Den konkreta frågan om huruvida Sverige skulle stödja Lettlands medlemskapsansökan i NATO diskuterades dock inte. Något särskilt samråd med Utrikesnämnden ägde inte rum före besöket i Lettland den 3 juni 1996. De uttalanden som statsministern gjort bl.a. i samband med sina besök i de baltiska länderna under våren och försommaren 1996 är helt i överensstämmelse med den säkerhetspolitiska linje som är väl förankrad både i Utrikesnämnden och i utrikes- och försvarsutskotten. Som svar på frågan om hur uttalandet bereddes i Regeringskansliet har Statsrådsberedningen uppgett att samtliga statsministerns samtal med andra länders regeringschefer bereds gemensamt mellan Statsrådsberedningens utrikesenhet och Utrikesdepartementet. Besöket i Lettland förbereddes genom att Utrikesdepartementet utarbetade talepunkter och bakgrundspromemorior. Utrikesdepartementet var också på sedvanligt sätt representerat i statsministerns delegation (statssekreteraren för biståndsfrågor samt ansvarigt departementsråd på politiska avdelningen). Statsministerns uttalande utgjorde enligt Statsrådsberedningen en sammanfattning av de överläggningar som ägt rum omedelbart före presskonferensen.
Utfrågning av statsminister Göran Persson Bilaga B 9 Statsminister Göran Persson uppgav att det åsyftade uttalandet, som fälldes på en presskonferens, var sammansatt med den klassiska formuleringen att Sverige stöder varje lands rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Letterna har valt NATO-medlemskap. Sverige respekterar detta beslut. Därefter hade statsministern lagt till att ?vi skall göra vad vi kan för att stödja dem i deras process?. Det sistnämnda var enligt statsministern inte något särskilt märkligt eller konstigt. NATO- utvidgningen är en pågående process, som kommer att rymma en lång rad avvägningar inom NATO. Från den svenska regeringens sida har man i en rad sammanhang gett uttryck för att denna process skall vara öppen, open ended - vilket innebär att man i och med det första beslutet inte skall ha avslutat processen - att processen skall baseras på objektiva kriterier, att den inte skapar nya gränslinjer i Europa samt att den sker i dialog med Ryssland. Till detta med NATO-utvidgningen skall enligt statsministern också läggas att balterna, liksom Sverige, är inne i en utvecklingsprocess i hela regionen, där en gemensam säkerhet kopplad till Europa successivt byggs. Statsministern syftade på EU-utvidgningen, det lettiska medlemskapet i Europarådet, de bilaterala ansträngningarna Sverige-Lettland på handelsområdet och på området folkligt utbyte, Visbykonferensen, m.m. Balterna är inne i en process där NATO-utvidgningen är en del. Av kända skäl påverkar Sverige inte direkt denna process, men Sverige ger dem stöd för att de skall behandlas på ett anständigt och rimligt sätt. Statsministern ansåg att denna uppfattning var väl kopplad till den svenska linjen och att den naturligtvis var beredd i Regeringskansliet. Hans uttalande var också i högsta grad väl berett och väl förankrat i Utrikesnämnden. Om det vore så att Moderata samlingspartiet hade uppfattningen att man inte stöder balterna i den här processen funnes det stöd för kritiken, eftersom man då hade en annan uppfattning i sak, och då borde frågan ha tagits upp i Utrikesnämnden. Statsministern hade emellertid uttryckt en uppfattning som han trott att alla var överens om. Han hade därför inget som helst behov av att ta upp frågan i Utrikesnämnden.
Riksdagsuttalanden I riksdagens säkerhetspolitiska betänkande 1995/96:UFöU1 från november 1995 anförde det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet bl.a. att medlemskap i NATO är en fråga för organisationens medlemsstater och ansökarlandet. Utskottet framhöll vidare varje stats rätt att själv besluta om sin säkerhetspolitik (s. 27). I oktober 1996 uttalade det sammansatta utskottet att det är ett självklart och starkt intresse för säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet att de baltiska länderna i alla avseenden förblir suveräna stater med full frihet att utöva rätten att välja sina egna säkerhetspolitiska lösningar. De baltiska staternas säkerhet kan enligt svensk uppfattning främst tillgodoses genom den ställning som följer av en fortsatt integration i Europa, i första hand genom EU-medlemskap, anförde utskottet. Utskottet upprepade också sitt tidigare ställningstagande att medlemskap i NATO är en fråga för organisationens medlemsstater och ansökarlandet och att varje stat har rätt att själv besluta om sin säkerhetspolitik (1996/97:UFöU1 s. 48).
Utskottets bedömning Om den sista meningen i statsministerns uttalande vid presskonferensen rycks loss ur sitt sammanhang kan innebörden av uttalandet missuppfattas. Vid utskottets utfrågning med statsministern blev det emellertid väl klarlagt vad statsministern avsett med sitt uttalande. Det stod också klart att uttalandet, läst i sin helhet, legat väl i linje med den uppfattning som den svenska regeringen och riksdagen tidigare gett uttryck för och som är väl förankrad i Utrikesnämnden. Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande av utskottet.
10. Justitieminister Laila Freivalds samråd med EU-nämnden
Bakgrund Den rättsliga regleringen av regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden finns i 10 kap. 5 § riksdagsordningen (tidigare 8 kap. 15 §): Regeringen skall underrätta EU-nämnden om frågor som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd. Regeringen skall också rådgöra med nämnden om hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som nämnden bestämmer. Begär minst fem av ledamöterna i EU-nämnden att regeringen skall rådgöra med nämnden enligt första stycket skall nämnden föranstalta om detta, såvida den inte finner att därmed förenat dröjsmål skulle leda till avsevärt men. Motivet för att inrätta EU-nämnden var att riksdagen genom avtalet om Sveriges anslutning till de europeiska gemenskaperna överlät beslutanderätt till dessa gemenskapers institutioner. Som kompensation för den förlorade beslutanderätten borde riksdagen ges möjlighet inte bara till kontroll i efterhand utan även till att på förhand påverka regeringens ställningstaganden inför förhandlingar och beslutsfattande inom EU (bet. 1994/95:KU22 s. 14). Frågan om samråd mellan regeringen och EU-nämnden på områdena för det mellanstatliga samarbetet inom andra och tredje pelarna diskuterades både när EU-nämnden inrättades och i betänkandet om EU-frågornas behandling i riksdagen hösten 1996. Med hänsyn till den betydelse som borde fästas vid ett sammanhållet samrådsförfarande, där samrådsorganet har överblick över den samlade EU-politiken, fann konstitutionsutskottet att det skulle vara olämpligt att fördela samrådet på olika utskott (bet. 1994/95:KU22 s. 20). Vid den senaste behandlingen av frågan anförde utskottet att det inte fann anledning att föreslå någon ändring när det gällde samrådet inför ministerrådsmöten i frågor inom andra och tredje pelarna. Även fortsättningsvis borde detta äga rum i EU-nämnden (bet. 1996/97:KU2 s. 35). Genom 10 kap. 3 § RO har utskotten sedan den 1 januari 1997 fått en författningsreglerad roll i EU-arbetet: Utskott skall följa arbetet i Europeiska unionen inom de ämnesområden som för varje utskott anges i 4 kap. 4-6 §§ med tillhörande tilläggsbestämmelser. Vid behandlingen av frågan om samverkan mellan regering och riksdag i EU- frågor anförde konstitutionsutskottet i betänkande 1994/95:KU22 att utskottens viktiga ställning i vårt parlamentariska system innebär att dessa, normalt sett, bör ha befattning med EU-processerna fram till dess att de som formliga ärenden skall behandlas i ministerrådet. I betänkande 1996/97:KU2 underströk konstitutionsutskottet på nytt utskottens viktiga ställning. Det är nödvändigt att utskotten följer de frågor inom respektive ämnesområde som i och med Sveriges medlemskap inte längre avgörs i riksdagen. Även i frågor som ligger inom de icke överstatliga delarna av EU är det naturligt och önskvärt att utskotten är aktiva (bet. s. 14). För att markera vikten av att utskotten engagerar sig i EU-frågor föreslog konstitutionsutskottet att utskottens skyldighet att följa arbetet inom EU skulle regleras i riksdagsordningen 10 kap. 3 §. De frågor som utskotten har engagerat sig i kommer i normalfallet troligen också att bli föremål för samråd i EU-nämnden. Samrådet inför ministerrådets möten bör, enligt konstitutionsutskottet, även fortsättningsvis äga rum i EU-nämnden (bet. s. 18). Beträffande regeringens skriftliga information till riksdagen ges föreskrifter i 10 kap. 2 § RO, där det anges att regeringen skall informera riksdagen om sin syn på de förslag från kommissionen som regeringen bedömer som betydelsefulla. Bestämmelsen, som infördes i syfte att förbättra regeringens skriftliga information till riksdagen, avser bl.a. skriftlig information i form av s.k. faktapromemorior. Av betänkande 1996/97:KU2 framgår att riksdagen anser att faktapromemoriorna bör göras mer enhetliga och problemorienterade, särskilt vad gäller hur svenska förhållanden påverkas, samt genom publicering göras tillgängliga för en bred allmänhet. Frågan om den skriftliga information som regeringen överlämnar till EU- nämnden inför samråd i anslutning till möten i ministerrådet är inte författningsreglerad. Däremot finns en överenskommelse mellan regeringskansliet och EU-nämnden (cirkulär 2), enligt vilken regeringens skriftliga information inför rådsmöten skall utgöras av förslaget till dagordning samt av dagordningskommentarer och s.k. ministerrådspromemorior som regeringen upprättar. Cirkulär 2 är för närvarande föremål för översyn. Under beredningen av betänkande 1996/97:KU2 EU-frågornas behandling i riksdagen inhämtade konstitutionsutskottet yttrande från bl.a. EU-nämnden. Som svar på frågan om huruvida det skriftliga materialet inför samrådet med regeringen innehöll önskad information anförde EU-nämnden bl.a. följande (yttrandet avgavs den 19 april 1996).
Enligt EU-nämndens uppfattning innehåller materialet från regeringskansliet i stort sett den information som är önskvärd inför sammanträdena. Kvaliteten skiftar dock något bl.a. beroende på vilket departement som sammanställt materialet och bör på vissa punkter kunna förbättras. EU-nämnden ser det som särskilt angeläget att den skriftliga informationen innehåller förslag till svensk position och att denna är avfattad på ett klargörande sätt. Nämnden är dock medveten om att det i vissa frågor kan vara svårt att ange den svenska inställningen. Viktigt är också att andra länders inställning redovisas när det kan ske. En brist är att den skriftliga informationen inte innefattar utkast till resolutioner och andra dokument som utarbetats inom rådet och som skall diskuteras och beslutas vid rådsmötena. Detta gäller inte minst frågor inom andra och tredje pelaren. Nämnden vill understryka vikten av att sådana dokument tillställs nämnden inför sammanträdena i görligaste mån. (Kurs. här).
Anmälan I en granskningsanmälan, bilaga A 8.1, har justitieminister Laila Freivalds samråd med EU-nämnden anmälts till konstitutionsutskottet för granskning. I första hand avser anmälan samrådet med EU-nämnden den 22 november 1996 inför ministerrådsmötet om inrikes och rättsliga frågor den 28-29 november 1996. Anmälaren anser med hänvisning till 8 kap. 15 § RO (numera 10 kap. 5 §) att det underlag som Justitiedepartementet lämnat inför EU-nämndens möte varit så bristfälligt att regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden svårligen kunnat fullgöras. Anmälaren vill att KU gör en bedömning av om det material som Justitiedepartementet och justitieministern lämnat inför och under mötet med EU-nämnden uppfyller de krav som lagstiftaren ställer och som är nödvändiga för att riksdagen skall kunna fullgöra samrådet.
Ärendet Konstitutionsutskottet har tagit del av de stenografiska uppteckningarna från EU-nämndens sammanträden, dels den 31 maj 1996, dels den 22 november 1996, såvitt avser samråd inför ministerrådsmöten om inrikes och rättsliga frågor bilagorna A 8.2-A 8.3. Utskottets kansli har med hänvisning till dels EU-nämndens yttrande den 19 april 1996, dels granskningsanmälan, hemställt hos EU-nämndens kansli om svar på ett antal frågor om det skriftliga materialet inför regeringens samråd med EU-nämnden. Av svaren se bilaga A 8.4 framgår bl.a. följande. Inför EU-nämndens sammanträde den 22 november 1996 hade på sedvanligt sätt skriftligt material inkommit från Justitiedepartementet. Efter granskning av materialet kontaktade kanslichefen departementet. Avsikten var att efterlysa kompletterande skriftligt material i form av utkast till resolutioner och rapporter, m.m. Dessa utkast skulle enligt dagordningen för ministermötet behandlas vid rådsmötet. Vidare efterfrågades beträffande olika dagordningspunkter ett angivande av rättslig grund för olika beslut som skulle fattas vid ministermötet och även ytterligare skriftlig information beträffande ett par viktiga s.k. A-punkter, dvs. ärenden som kan avgöras utan diskussioner vid ministerrådets möten. Kontakten med Justitiedepartementet resulterade dock inte i att något kompletterande skriftligt material inkom från departementet. Kanslichefen såg sig då föranlåten att till nämndens ledamöter och suppleanter skicka ut visst kompletterande material från det danska folketinget om dessa dagordningspunkter. Folketingets material var relativt omfattande och gav, såvitt kunde bedömas, en god bild av innehållet i de utkast till resolutioner och rapporter som skulle behandlas vid det aktuella ministerrådsmötet. Tidigare hade EU-nämnden framfört viss kritik mot Justitiedepartementet vid sammanträdet den 31 maj 1996. Vid sammanträdet påpekades att nämnden inte fått tillgång till vissa utkast. Därefter har endast ett sammanträde med nämnden om inrikes och rättsliga frågor ägt rum, nämligen det i anmälan aktuella den 22 november 1996. Uppenbarligen har dock brister på såväl andra som tredje pelarnas områden förelegat tidigare, enligt EU-nämndens yttrande den 19 april till konstitutionsutskottet.
Svar från justitieminister Laila Freivalds Konstitutionsutskottet har beslutat begära svar av justitieministern på följande fråga: Hur ser justitieministern på omfattningen av regeringens samråd med EU-nämnden inom området för den s.k. tredje pelaren? Svaret i dess helhet framgår av bilaga A 8.5. Justitieministern har bl.a. anfört följande. Konstitutionsutskottets betänkanden 1994/95:KU22 och 1996/97:KU2 behandlar frågan om regeringens information till och samråd med riksdagen väsentligen ur ett riksdagsperspektiv. Frågan belyses i mindre grad från regeringens utgångspunkter. De i vissa avseenden fundamentala skillnader som finns mellan arbetet i EU:s tre pelare har fått ganska liten uppmärksamhet i betänkandena. Inte heller har det i riksdagsordningen intagits några bestämmelser som beaktar dessa skillnader. Mot denna bakgrund är det enligt justitieministern inte särskilt förvånande att det ifrågasätts om samrådet när det gäller EU:s samarbete i inrikes och rättsliga frågor varit tillräckligt omfattande. Justitieministern har emellertid uppfattningen att samrådet fungerat på ett tillfredsställande sätt och självfallet i enlighet med riksdagsordningens krav. Hon redovisar därefter sin principiella syn på informationen till och samrådet med riksdagen och särskilt dess EU-nämnd på området för inrikes och rättsligt samarbete. Justitieministern framhåller att arbetet i andra och tredje pelarna, till skillnad från det i första pelaren, inte är baserat på överstatlighet. Här har riksdagen på samma sätt som vid traditionella internationella överenskommelser fullständig frihet att i efterhand säga nej till de överenskommelser som regeringen i dessa fall ingår med andra medlemsstaters regeringar. Denna grundläggande skillnad mellan arbetet i första respektive andra och tredje pelarna återspeglas inte i riksdagsordningen. Regeringen skall således samråda med EU-nämnden inför ministerrådsmöten i tredjepelarfrågor i princip i samma omfattning som i förstapelarfrågor. Om EU-nämnden begär det, skall samråd ske till och med i frågor som helt faller inom regeringens egen normgivningskompetens. Enligt justitieministern innebär detta att riksdagen har fått en starkare ställning än vad den traditionellt haft i utrikespolitiska frågor. Justitieministern anser vidare att det från regeringsarbetets utgångspunkter är angeläget att det görs en klar skillnad mellan information och samråd i EU- frågor på det sätt som anges i 10 kap. 5 § riksdagsordningen. I denna bestämmelse anges två fall i vilka samråd skall ske: Dels om förhandlingar i rådet inför beslut som regeringen anser betydelsefulla, dels i fall då EU- nämnden har begärt samråd. Alla andra kontakter mellan regeringen och EU- nämnden har i princip karaktär av informationsförmedling. Enligt justitieministerns uppfattning bör det undvikas att en gråzon uppkommer i gränsen mellan information och samråd. En sådan gråzon skulle kunna leda till att samrådet successivt blir mer omfattande än vad riksdagen avsett, något som enligt justitieministern inte skulle vara till gagn för regeringsarbetet och därmed heller inte för landet. Om regeringen inte anser att ett ärende är så betydelsefullt att samråd skall ske, finns det vanligen inte anledning för regeringen att själv ta initiativ till samråd utan endast, om så är påkallat, lämna information. Ett skäl till att regeringen inte bedömer ett ärende inom ramen för tredje pelaren som så betydelsefullt att samråd med EU-nämnden skall ske, kan vara att det ansvariga statsrådet har diskuterat ärendet med berört fackutskott i riksdagen och på så sätt inhämtat utskottets uppfattning. Enligt justitieministern har erfarenheterna på tredjepelarområdet visat att åtskilliga ärenden, t.ex. på grund av deras facktekniska karaktär, lämpar sig mindre väl för samråd i EU-nämnden med dess allmäninriktade sammansättning och den tidspress varunder sammankomsterna i regel äger rum. För Justitiedepartementet har det i stället varit värdefullt att kunna tillvarata den särskilda kompetens som justitieutskottet har i tredjepelarfrågor. Justitieministern har förståelse för att enskilda ledamöter i nämnden kan uppleva det som otillfredsställande att nämnden i dess helhet inte har kunnat ges lika god inblick i förhållandena som det berörda fackutskottet. Justitieministern ser dock ingen annan möjlighet att komma till rätta med detta problem än att nämnden i dessa fall mer än annars får förlita sig på den bedömning som fackutskottet redan har gjort. Enligt justitieministern har riksdagen aldrig gjort något principiellt ställningstagande mot att samråd sker mellan regeringen och utskotten i stället för med EU-nämnden. Betecknande för riksdagens uppfattning om utskottens allt större betydelse i EU-arbetet är att konstitutionsutskottet i betänkande 1996/97:KU2 talar om att det i vissa fall kan ?vara motiverat att ett samråd sker med det berörda utskottet innan regeringen tar ställning?. Dock är det här inte fråga om samråd i den formella mening som kan ske mellan regeringen och EU-nämnden. Justitieministern framhåller vidare att när det gäller regeringens skriftliga information till riksdagen görs det i betänkande 1996/97:KU2 ingen skillnad mellan faktapromemorior på området för första pelaren respektive andra och tredje pelaren, vilka båda, till skillnad från första pelaren omfattar traditionellt mellanstatligt samarbete. Inom tredje pelaren tillkommer förslagsrätten i första hand medlemsstaterna och endast i viss utsträckning kommissionen. De i första pelaren avgörande frågorna om rättslig grund, beslutsprocedur m.m. är inte tillämpliga. Några formella regler om hur ett förslag skall vara utformat finns inte, och i praktiken har det många gånger visat sig svårt att avgöra när och om ett förslag verkligen lagts. Några föreskrifter om publicering finns heller inte. Justitieministern påpekar att det är särdragen i den första pelaren - olika beslutsprocedurer, legalitetskontroll i form av rättslig grund etc. - som föranleder behov av faktapromemorior i den första pelaren. Inget av denna problematik berörs i betänkandet. Enligt justitieministerns mening är det rimligt att uppfatta informationsskyldigheten i 10 kap. 2 § RO på så sätt att regeringen, liksom hittills, efter eget omdöme får avgöra när ett förslag inom den mellanstatliga delen av EU-samarbetet har sådan betydelse och fasthet i konturen att förslaget lämpar sig för att presenteras i form av en faktapromemoria. Justitieministern uppger att EU-nämndens kansli på senare tid vid ett antal tillfällen efterfrågat inte endast den skriftliga information som behandlas i Cirkulär 2, utan också handlingar som utgjort en del av rådets skriftliga grundmaterial, såsom utkast och rapporter av olika slag. Sådana framställningar bör regeringen naturligtvis alltid efterkomma, förutsatt att nämnden står bakom framställningen, anför justitieministern. Justitieministern för därefter ett resonemang om de problem som skulle uppstå från praktiska och principiella utgångspunkter med en övergång till en ordning där regeringen överlämnar hela förhandlingsunderlaget till EU-nämnden. Ett alternativ härtill skulle enligt justitieministern kunna vara att regeringen i stället till nämnden överlämnar kortfattade bakgrundspromemorior med sådan information som är nödvändig för att göra samrådet meningsfullt, t.ex. uppgifter om de väsentliga beståndsdelarna i en fråga som skall diskuteras i rådet och hur dessa förhåller sig till gällande svenska regler på området. Om EU-nämnden skulle granska hela det förhandlingsunderlag som regeringen har tillgång till skulle detta kunna uppfattas som att riksdagen tog över en del av regeringens konstitutionella ansvar för förhandlingarna med de övriga medlemsstaternas regeringar på tredjepelarområdet. Frågan bör enligt justitieministern ställas om det varit riksdagens mening att ändra balansen mellan riksdag och regering på detta sätt. Från regeringsarbetets utgångspunkter skulle i varje fall inte något stå att vinna med en sådan förändring.
Utskottets bedömning Granskningsanmälan avser omfattningen av Justitiedepartementets skriftliga underlag inför ett visst sammanträde med EU-nämnden, där samrådet bl.a. avsåg ett ministerrådsmöte om inrikes och rättsliga frågor. Som framgår av den ovan lämnade redovisningen har utskottet valt att utvidga granskningen till att avse hur justitieministerns samråd med EU-nämnden inom området för den s.k. tredje pelaren fungerat mer allmänt. Av utredningen i ärendet framgår nämligen att EU-nämnden och Justitiedepartementet vid flera tillfällen haft olika uppfattningar om i vilken utsträckning EU-nämnden bort få tillgång till skriftligt underlag inför samrådet med regeringen om inrikes och rättsliga frågor i den s.k. tredje pelaren. Sålunda har EU-nämnden i ett yttrande till konstitutionsutskottet den 19 april 1996 anfört att nämnden anser det vara en brist att den skriftliga informationen från regeringskansliet inte innefattar resolutioner och andra dokument som utarbetats inom rådet och som skall diskuteras och beslutas vid rådsmötena. Detta gäller enligt EU-nämnden inte minst frågor inom andra och tredje pelarna. Nämnden understryker i yttrandet vikten av att sådana dokument i görligaste mån tillställs nämnden inför sammanträdena. Vidare framgår av de stenografiska samtalsuppteckningarna från EU-nämndens sammanträden den 31 maj och den 22 november 1996 att enskilda ledamöter och EU-nämndens ordförande efterlyst skriftligt material från Justitiedepartementet. Ordföranden har bl.a. anfört (den 31 maj) att hon vore tacksam om departementet kunde delge nämnden de utkast som departementet refererar till vid föredragningen, eftersom det annars är svårt för nämndens ledamöter att värdera dem. När justitieministern (den 22 november) på förfrågan uppgivit att hon inte har något skriftligt material att redovisa för nämnden i en viss fråga, konstaterar nämndens ordförande att nämnden fått del av en promemoria från det danska folketinget i frågan. Av det underlag som lämnats från EU-nämndens kansli i granskningsärendet framgår dels att Justitiedepartementet inte efterkommit en begäran från kansliet om ytterligare skriftligt material (inför sammanträdet den 22 november), dels att kansliet sett sig föranlåtet att komplettera det skriftliga materialet med material från folketingets Europaudvalg. Av justitieministerns svar i granskningsärendet framgår att de skiljaktigheter i synen på behovet av skriftligt underlag inför EU-nämndens samråd som funnits mellan EU-nämnden och Justitiedepartementet har sin grund i ministerns principiella syn på omfattningen av regeringens skyldighet att samråda med EU- nämnden. Justitieministern understryker tredjepelarsamarbetets mellanstatliga karaktär och pekar på att en viss förskjutning redan skett i den rådande balansen mellan riksdag och regering i utrikesfrågor och att denna balans kan komma att rubbas alltför mycket om EU-nämnden skulle få granska hela det förhandlingsunderlag som regeringen har tillgång till. Hon ifrågasätter om en sådan balansförskjutning i utrikesfrågor varit riksdagens avsikt. Vidare anser justitieministern att åtskilliga ärenden på tredjepelarområdet - exempelvis på grund av deras facktekniska karaktär - lämpar sig mindre väl för samråd med EU-nämnden med dess allmäninriktade sammansättning. I stället har justitieministern funnit det värdefullt att kunna tillvarata kompetensen i justitieutskottet. Enligt justitieministern har riksdagen aldrig gjort något principiellt ställningstagande mot att samråd i stället sker mellan regeringen och utskotten. Konstitutionsutskottet vill med anledning av justitieministerns svar i här redovisade delar anföra följande. Utskottet är givetvis medvetet om de grundläggande skillnader som finns mellan å ena sidan samarbetet på förstapelarområdet och å andra sidan samarbetet på andra- och tredjepelarområdena. Dessa skillnader bör dock enligt utskottets mening inte hindra att informationen till och samrådet med riksdagen i så stor utsträckning som möjligt sker i likvärdiga former på hela unionsområdet. Konstitutionsutskottet avstyrkte i betänkande 1994/95:KU22 motionskrav om att frågor inom andra och tredje pelarna - liksom frågor inom jordbrukspolitiken - skulle ligga hos utskotten i stället för hos EU-nämnden. I betänkande 1996/97:KU2 vidhöll utskottet sin inställning att samrådet inför ministerrådsmöten i frågor inom andra och tredje pelarna skulle äga rum i EU- nämnden (bet. s. 35). Inte vid något tillfälle diskuterades om riksdagen borde avstå från samråd på de mellanstatliga områdena. Tvärtom underströks det nära sambandet mellan t.ex. de utrikespolitiska övervägandena i andra pelaren och främst handelspolitiken och utvecklingsfrågorna i första pelaren liksom mellan samarbetet om inrikes och rättsliga frågor i tredje pelaren och främst frågorna om personers fria rörlighet i första pelaren. Som justitieministern påpekar har utskottens betydelse i EU-arbetet stärkts genom att de sedan den 1 januari 1997 givits en författningsreglerad roll. Det har emellertid inte varit riksdagens avsikt att regeringens information till och informella samråd med utskotten på något sätt skulle ersätta regeringens lagstadgade skyldighet att informera och i betydelsefulla frågor samråda med EU-nämnden inför frågornas behandling i ministerrådet. Riksdagen har ansett det som en fördel att det i riksdagen finns ett organ med en helhetsbild av alla de samarbetsområden som ingår i EU och med samlade erfarenheter av hur samarbetet fungerar. En helhetsbild är också nödvändig för en allsidig bedömning av alla de olika frågor som aktualiseras inom de tre pelarna, bl.a. med tanke på det nyss redovisade sambandet mellan pelarna. Riksdagen har emellertid också betonat vikten av att utskotten utövar ett inflytande tidigt i EU:s beslutsprocess. De synpunkter utskotten framför till regeringen under ett tidigare skede i beslutsprocessen borde naturligtvis vara ett stöd vid utarbetandet av regeringens förslag till förhandlingspositioner. I den mån ett sådant informellt samråd ägt rum med utskotten är det också rimligt att utskottens synpunkter redovisas i det skriftliga underlaget inför EU-nämndens sammanträden. En förutsättning för att EU-nämndens ledamöter skall kunna tillägna sig insikter inom EU:s alla samarbetsområden och diskutera också komplicerade sakfrågor är givetvis att de förses med ett så fullständigt skriftligt underlag som möjligt inför sammanträdena. Framför allt bör underlaget ge förutsättningar för en diskussion om den ståndpunkt regeringen skall inta vid det kommande ministerrådssammanträdet. Finns ett godtagbart underlag behöver sammanträdestiden inte heller ägnas åt upplysningar i sakfrågor utan kan ägnas åt förhandlingsmandaten. Enligt justitieministern (svaret s. 8) är grundmaterialet inför förhandlingarna i ministerrådet på tredjepelarområdet generellt sett mycket svårtillgängligt. De s.k. ministerrådspromemoriorna är inte fullt ändamålsenliga för att ge EU-nämnden en så god uppfattning som möjligt om förhandlingsfrågan, eftersom de anvisningar som gäller för hur de skall upprättas är utformade med tanke på förhållandena inom första pelaren. Ett alternativ skulle, enligt justitieministern, kunna vara att regeringen i stället till nämnden överlämnar kortfattade bakgrundspromemorior med sådan information som är nödvändig för att göra samrådet meningsfullt, t.ex. uppgifter om de väsentliga beståndsdelarna i en fråga som skall diskuteras i rådet och hur dessa förhåller sig till gällande svenska regler på området. Konstitutionsutskottet delar justitieministerns uppfattning att det kan behövas tydligare anvisningar för hur bakgrundsmaterialet på den tredje pelarens område bör utformas. Det vore därför värdefullt om dessa synpunkter beaktades i den nu pågående översynen av cirkulär 2, vilket bl.a. innehåller riktlinjer för regeringens skriftliga information inför rådsmöten, Avslutningsvis konstaterar utskottet att man från Justitiedepartementets sida numera är klar över behovet att förse EU-nämnden med nödvändigt underlag inför samråden. Med detta konstaterande och med de klarlägganden som utskottet här gjort beträffande regeringens informations- och samrådsskyldighet med EU- nämnden när det gäller rättsliga och inrikes frågor är granskningen avslutad.
11. Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik
Ärendet I två anmälningar, bilagorna A 9.1-A 9.2, har begärts att konstitutionsutskottet granskar den dåvarande borgerliga regeringens och den efter riksdagsvalet 1994 tillträdda socialdemokratiska regeringens eventuella ansvar för att en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik publicerades först efter EU-folkomröstningen.
Bakgrund
Artikel i Dagens Nyheter I en artikel i Dagens Nyheter den 7 april 1996 hävdades att en rapport med kritisk granskning av svensk handelspolitik, gjord av det internationella frihandelsorganet GATT, hemlighölls av svenska myndigheter till dagen efter den svenska EU-folkomröstningen, trots att rapporten var klar långt tidigare. Enligt artikeln visade rapporten att Sveriges handel med länderna utanför EU - framför allt de viktigare länderna i Asien - skulle försvåras i och med EU- inträdet samt att ett EU-medlemskap inte skulle medföra några klara ekonomiska fördelar för Sverige. I artikeln hävdas att en hög tjänsteman i Genève uppgett att de svenska myndigheterna uppmanat till att vänta med publiceringen trots att rapporten i stort sett var klar under våren 1994. Uppgifterna styrks enligt artikeln av korrespondens mellan svenska Utrikesdepartementet, Sveriges delegation i Genève och GATT.
Promemoria upprättad inom Utrikesdepartementet Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet överlämnat en inom Utrikesdepartementet den 28 juni 1996 upprättad promemoria, bilaga A 9.3. I promemorian anförs följande.
I GATT:s regelverk (Decision of 12 April 1989 - BISD 36S/403) finns fastlagt med vilket intervall olika medlemsstater skall granskas i GATT (Trade Policy Review - TPR) och när publicering skall ske. För Sverige innebär det granskning vart fjärde år. Den första granskningen ägde rum år 1990 och nästa skulle således ske år 1994. Granskningen innebär ett mycket omfattande arbete både för det granskade landet och GATT/WTO-sekretariatet. Det är därför en nödvändighet och helt naturligt att datum för granskningen fastställs i samförstånd. Den normala formen för att fastställa ett datum är genom underhandskontakter mellan sekretariatet och ansvarig nationell myndighet, i Sveriges fall UD:s handelsavdelning/representationen i Genève. I ovannämnda beslut stipuleras att publicering av de två förekommande rapporterna (sekretariatets och det granskade landets) samt anteckningar från granskningstillfället skall ske snarast efter datumet för granskningen (promtly after the review). Vad gäller förhandsspridning till medlemsstaterna av granskningsrapporterna, som således är hemliga till dess granskningen ägt rum, beslöt GATT:s medlemsstater den 10 maj 1994 (L/7458) (bil) att dokumentationen inför mötena skulle spridas bland medlemsstaterna senast fyra veckor i förväg. Detta föranlett av klagomål på att rapporterna inte sällan distribuerades så sent att medlemsstaterna inte hann tillgodogöra sig innehållet och delta aktivt i diskussionerna. Sverige förde inför granskningen 1994 diskussioner med GATT-sekretariatet om datum för granskningen. Redan i maj 1993, innan GATT-sekretariatet skulle fastställa programmet för granskningarna under 1994, kontaktades Sverige med begäran om att ge sekretariatet en indikation på vilken tidpunkt för granskning under 1994 som passade de svenska myndigheterna bäst. UD:s handelsavdelning svarade på detta att granskningen borde genomföras under andra halvåret 1994. Några olika tidpunkter föreslogs från sekretariatets sida och i september 1993 inleddes förberedelserna. Särskilt inför och i samband med GATT-sekretariatets besök i Stockholm i mars 1994 fördes en dialog om den exakta tidpunkten för granskningen som slutligen fastställdes till den 14-15 dec (ändrades i slutändan till 15-16 dec på initiativ av sekretariatet). Rapporten blev offentlig omedelbart efter den 16 december och kunde således från detta datum förvärvas av en intresserad allmänhet. Ingen del av rapporten hade dessförinnan offentliggjorts. Utrikesdepartementet har till promemorian bifogat en kort promemoria som i kronologisk ordning sammanfattar olika moment i ärendets handläggning. Vidare bifogas kopior på relevant dokumentation som gäller rapporten och tidpunkten för dess publicering. Av detta material framgår bl.a. följande: GATT-sekretariatet efterfrågade i skrivelse den 24 maj 1993 besked om vilken tidpunkt under år 1994 som från svensk sida var lämpligast för den andra TPRM- granskningen av svensk handelspolitik. Enligt fax den 2 juni 1993 från Utrikesdepartementet till svenska delegationen i Genève meddelades att till GATT-sekretariatet ?kan framföras att vi från svensk sida helst ser att den andra granskningen av svensk handelspolitik som skall äga rum under 1994, sker under andra halvåret 1994?. I brev från GATT-sekretariatet den 2 augusti 1993 föreslås att den andra granskningen av Sverige skall ske i juni 1994. I brev från GATT-sekretariatet den 21 september 1993 föreslås att granskningen skall ske i september 1994. GATT-sekretariatet besökte Stockholm den 7-11 mars 1994. I ett fax den 11 mars 1994 från Lennart Alvin, Utrikesdepartementet, till delegationen i Genève anförs bl.a.: ?I anslutning till övriga synpunkter om TPRM-granskningen kan jag för Din information tillägga att jag diskuterat timing av och innehåll i den svenska rapporten framför allt med tanke på folkomröstningen om EU med chefen för TPRM-delegationen här Tulloch. Han och jag var helt överens att Sverige-rapporten ej kan distribueras förrän efter den svenska folkomröstningen (som ev. kan bli så sent som 27/11). Jag har vidare understrukit att TPRM-granskningen definitionsmässigt skall avse dagens svenska handelspolitik och utvecklingen sedan senaste granskningen, alltså ej de ändringar som blir eller kan komma att bli följden av ett svenskt EU- medlemskap.? I fax den 22 mars 1994 från Utrikesdepartementet till delegationen i Genéve begärs att GATT-sekretariatet skall meddelas att den svenska folkomröstningen om medlemskap i EU äger rum den 13 november. Dagen efter meddelar Svenska delegationen i Genève i fax till Utrikesdepartementet att GATT föreslår att granskningen av Sveriges handelspolitik under TPRM hålls den 14-15 december 1994, på basis av rapporten som delges enligt sedvanlig rutin, dvs. 14 november. I fax den 24 mars 1994 från Utrikesdepartementet till svenska delegationen i Genève anförs.: ?Benäget meddela Tulloch att vi d´accord med att granskningen av Sverige äger rum 14-15 december 1994 och framhåll samtidigt att vi utgår ifrån att sekretariatets rapport eller delar av den inte distribueras före den 14 november.? Av fax den 2 december 1994 från svenska delegationen i Genève till Utrikesdepartementet framgår att granskningen kommer att äga rum den 15-16 december 1994.
Utfrågning i konstitutionsutskottet Ulf Dinkelspiel, utrikeshandelsminister under åren 1991-1994, har vid utfrågning i konstitutionsutskottet, Bilaga B 5, den 24 april 1997 anfört bl.a: Han har satt sig in i ärendet i efterskott. Första gången han hörde talas om rapporten och om eventuellt ?mörkande? av en rapport var när han läste artikeln i Dagens Nyheter. Det kan mycket väl ha funnits någon notis om GATT- rapporten i pressen, men han har inte uppmärksammat någon. Han vet att man av praktiska skäl ifrågasatte, både på ett tidigt stadium och i slutändan, om en sådan granskning skulle göras; helt enkelt därför att det var så oerhört mycket annat på gång då. Det skulle skrivas både en GATT- proposition och en EU-proposition. UD:s handelsavdelning har aldrig arbetat så hårt som under de pågående förhandlingarna. Därför gavs frågan om GATT- rapporten lägre prioritet. Han har inte varit med i diskussionerna när det gäller Sveriges begäran om att i GATT-rapporten inte ta fram konsekvenserna av ett EU-medlemskap, han var inte heller med i någon förberedelse av GATT-sekretariatets besök i Stockholm. Han har över huvud taget inte engagerat sig i frågan om GATT-rapporten. När det gäller arbetet med GATT-rapporter sker förarbete med materialutlämnande och redovisningar m.m. på tjänstemannanivå. I Genève leddes arbetet för svensk del av svenska delegationen. Genomgångarna sker aldrig på politisk nivå. Han har aldrig deltagit i någon GATT-granskning. Han har självklart det yttersta ansvaret för vad som inträffade i departementet. Han har inte på någon punkt haft anledning att ifrågasätta de bedömningar som gjorts av tjänstemännen.
Utskottets bedömning Den första GATT-granskningen (Trade Policy Review - TPR) av Sverige ägde rum år 1990. Sverige skulle enligt GATT:s regelverk granskas vart fjärde år. Den andra granskningen skulle således ske år 1994. Av utredningen har framkommit att GATT bestämmer den exakta tidpunkten för granskningar efter samråd med det aktuella landet. Så skedde också inför GATT:s granskning av den svenska handelspolitiken. Datum för granskningen bestämdes till den 15-16 december 1994. GATT-rapporten blev offentlig först efter granskningen. Det har inte framkommit något som tyder på att man från svensk sida i avsikt att undanhålla information ville fördröja granskningen till efter den svenska EU- folkomröstningen. Granskningsrapporten avseende Sverige har inte heller visat sig innehålla uppgifter som inte var kända redan före den svenska folkomröstningen. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
12. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg
Ärendet I två anmälningar, bilagorna A 10.1-A 10.2, har begärts att konstitutionsutskottet skall granska hur beredningen av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg gått till.
Bakgrund
Regeringens beslut Regeringen beslutade den 12 september 1996 proposition 1996/97:3 Kulturpolitik. I propositionen lade regeringen fram förslag till en fortsatt långsiktig kulturpolitik. Regeringen föreslog bl.a. att riksdagen skulle godkänna det som regeringen förordade om statligt övertagande av huvudmannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg och inrättande av en samlad etnografisk museimyndighet förlagd till Göteborg innefattande även Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Regeringen beskrev förslaget enligt följande:
Etnografiska museet i Göteborg får statligt huvudmannaskap den 1 januari 1999 och sammanförs samtidigt med Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet till ett samlat etnografiskt central-museum. Den nya myndigheten förläggs till Göteborg. I budgetpropositionen för år 1997 anvisas ett bidrag till Etnografiska museet i Göteborg på 3 750 000 kronor. Som skäl för sitt förslag anförde regeringen följande:
Invandrarkulturerna har fått en allt större betydelse i dagens samhälle, och regeringen har i många fall givit berörda museer som Folkens museum - etnografiska, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet särskilda uppdrag i syfte att närmare knyta an till invandrargruppernas behov. Museer med helt eller delvis etnografisk inriktning bör i ännu större omfattning än nu ha en viktig uppgift i att främja kontakterna mellan svenska och utomsvenska kulturer. Göteborgs stad har föreslagit en samlad förläggning av nationell etnografisk museiverksamhet till Göteborg. Folkens museum - etnografiska har bl.a. aktualiserat en breddning av statens ansvar till även Etnografiska museet i Göteborg. Detta museum, som ingår i den kommunala förvaltningen Göteborgs museer, har samlingar i vetenskaplig paritet med Folkens museum - etnografiska i Stockholm. I praktiken utgör samlingarna komplement till varandra. Så har t.ex. Folkens museum - etnografiska bättre täckning av Nordamerika, Etnografiska museet i Göteborg av Latinamerika. I Göteborg är de nuvarande möjligheterna till god förvaring och aktiv verksamhet av ekonomiska och andra skäl begränsade. Samtidigt är det angeläget att förutsättningarna att arbeta i förhållande till både forskning och invandrargrupper förbättras även utanför Stockholm. Att staten övertar huvudmannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg och lägger samman detta med Folkens museum - etnografiska skapar enligt regeringens bedömning en mycket slagkraftig helhet. Till denna förstärkta museimyndighet bör också föras Medelhavsmuseet (inom Statens historiska museer) och Östasiatiska museet (inom Statens konstmuseer), eventuellt också de östasiatiska samlingarna vid Röhsska museet i Göteborg. Den nya samlade museiorganisationen förblir ett statligt ansvarsmuseum med centrum förlagt till Göteborg. Även i Göteborg föreligger den vetenskapliga miljön inom ämnesområdena socialantropologi, antikens kultur och samhällsliv och konstvetenskap samt ett betydande publikt underlag. Regeringen gör bedömningen att en nyetablering i denna form möjliggör ytterligare samordningsvinster och breddning av kompetensen. Dessutom kan den nya museiorganisationen i förening med en ny lokallösning skapa förutsättningar för oprövade former för exponering, publikkontakter och andra aktiviteter. Förslaget bör inom museiområdet ses som en viktig del i regeringens satsning på kultur i hela landet. Etnografiska museet i Göteborg bör redan fr.o.m. år 1997 ges ett bidrag på 3 750 000 kronor för driftskostnader. Regeringen anser att förändringen organisatoriskt bör kunna genomföras till den 1 januari 1999, lokalmässigt under år 1999. Regeringen avser därför att snarast utse en organisationskommitté som, i avvaktan på riksdagens beslut, kan förbereda förändringen och i övrigt lämna mer preciserade förslag och vidta nödvändiga verkställighetsåtgärder. Därvid bör bl.a. studeras närmare om det finns omständigheter förknippade med delar av samlingarna som kan påverka en förflyttning från Stockholm. Regeringen avser att under 1997 återkomma till riksdagen med närmare förslag rörande den nya myndigheten.
Utredningar m.m. I februari 1993 bemyndigade den dåvarande regeringen chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av mål- och strukturfrågor m.m. inom det statliga och statsunderstödda mu-seiväsendet. Kommittén, som antog namnet Museiutredningen, överlämnade i april 1994 betänkandet Minne och bildning, Museernas uppdrag och organisation (SOU 1994:51). Betänkandet har remissbehandlats. I februari 1993 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet även att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att utvärdera kulturpolitikens inriktning. Utredningen fick också i uppdrag att göra en samlad bedömning av vilka krav och utmaningar kulturpolitiken har att möta på längre sikt och att lämna förslag om mål för kulturpolitiken och åtgärder för att främja kulturlivet. Kommittén antog namnet Kulturutredningen. I december 1994 överlämnade regeringen bl.a. betänkandet från Museiutredningen till Kulturutredningen. Till betänkandet hade då fogats remissvar och sammanställningar över dessa. Betänkandet och remissvaren skulle enligt direktiven bilda underlag för Kulturutredningens fortsatta överväganden. Kulturutredningen överlämnade i augusti 1995 sitt slutbetänkande Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84). I november 1995 lämnades även utvärderingsrapporten Tjugo års kulturpolitik (SOU 1995:85) med en tabellbilaga. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissinstansernas synpunkter finns publicerad i departementspromemorian Remissvar på Kulturutredningen (Ds 1996:23). Kulturdepartementet genomförde under perioden november 1995-februari 1996 en s.k. resande remiss till landets samtliga län. Departementet besökte gruppvis länen för diskussioner med företrädare för kommuner, landsting, kulturinstitutioner, fria konstutövare m.fl. Kulturutredningens slutbetänkande innehåller ett stort antal förslag. Under beredningen av propositionen har regeringen enbart behandlat de uttryckliga förslagen från utredningen. Utredningen betonar - utöver betydelsen av kultur i hela landet - en bred kulturarvssyn, ett mångkulturellt perspektiv och invandrargruppernas möjlighet till identifikation med sin kulturella bakgrund. Kulturutredningen lämnar emellertid inget uttryckligt förslag rörande den etnografiska museiverksamheten.
Frågestund i riksdagen den 10 oktober 1996 Den 10 oktober 1996 hölls frågestund i riksdagen varvid diskussion fördes bl.a. kring frågan Flyttning av museer. Statsrådet Marita Ulvskog anförde därvid bl.a.: ?Vi vill skapa en helt ny museiverksamhet i Göteborg och dessutom göra det nya museet till ett central- och ansvarsmuseum. Jag anser inte att kulturpropositionen i varje detalj skall lägga fram allting vad gäller lokal, föremålsflyttning osv., och propositionen innehåller därför ett förslag om tillsättande av en organisationskommitté som skall arbeta med dessa frågor.? ?Jag ser framför mig ett museum som arbetar tvärvetenskapligt, som öppnar för en helt ny publik och som använder informationsteknologi och en ny presentation för att göra detta museum tillgängligt för en helt ny publik. För detta behöver man inte flytta vartenda föremål från Stockholm utan kan använda en ny visualisering av det som vanligtvis visas på museer och binda ihop detta på ett väldigt spännande sätt.? ?På den första frågan vill jag säga att det handlar om att flytta tre museer till Göteborg och lägga samman deras verksamhet med det befintliga etnografiska museet där. Det behöver inte betyda att vartenda föremål flyttas från Stockholm till Göteborg. Det behöver dessutom inte betyda att det inte kan finnas någon form av verksamhet i Stockholm. Ett centralmuseum i Göteborg har självfallet ansvar också för Stockholmspubliken och för publiken i övriga landet.? ?Här handlar det om att flytta 3 av de 60 museer som finns i Stockholmsområdet, av vilka 27 är statligt finansierade. Detta vill Ewa Larsson framställa som en enorm flyttningsprocedur. Jag har försökt att förklara att det inte handlar om att flytta vartenda föremål. Organisationskommittén kommer, naturligtvis i samarbete med befintliga museer i Stockholm och Göteborg och med personal, att skapa förutsättningar för att också ha kvar en viss verksamhet - en viss säger jag - eftersom det finns en publik även här. Men framför allt skall museet också vara ett ansvars- och centralmuseum för hela landet.? ?Vad gäller beredningsgången har regeringen självfallet möjlighet att lägga fram förslag. Förslaget finns presenterat i kulturpropositionen. Det handlar om att flytta tre museer från Stockholm, att lägga samman dem med det etnografiska museet i Göteborg och att skapa ett världskulturmuseum med centralt ansvar. Birgit Friggebo försöker göra den här frågan till en formalitetsfråga. Organisationskommittén kommer att kunna arbeta brett med att fylla detta förslag med en rad detaljer som riksdagen sedan får ta ställning till igen. Men att vi i regeringen skulle vara förhindrade att lägga fram förslag därför att vi inte har talat med varenda berörd myndighet är helt enkelt inte en korrekt beskrivning.? ?Detta ärende är, som jag sade i mitt förra inlägg, självfallet berett efter konstens alla regler och enligt de regler som gäller för regeringsärenden.?
Organisationskommittén för etablering av ett världskulturmuseum i Göteborg Regeringen beslutade den 12 december 1996 att tillkalla en organisationskommitté med uppgift att, under förutsättning av riksdagens beslut, förbereda och genomföra etableringen av ett världskulturmuseum i Göteborg. Detta skall enligt direktiven (dir. 1996:110) skapa förutsättningar att utveckla nya verksamhetsformer. Museets inriktning skall vara tvärvetenskapligt och arbetet bedrivas i nära kontakt med pågående forskning, särskilt den vid universiteten i Göteborg och Stockholm. I den nya myndigheten skall ingå Folkens museum - etnografiska, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet i Stockholm. Betydande delar av dessas samlingar och verksamhet skall dock finnas kvar i Stockholm. Vidare skall ingå det av Göteborgs kommun drivna Etnografiska museet, som samtidigt förs över till statligt huvudmannaskap. Myndigheten skall utgöra central- och ansvarsmuseum och svara för den samlade ledningen av all verksamhet som berörs av förändringen. Den nya myndigheten skall enligt direktiven bildas den 1 januari 1999 och ha sitt säte i Göteborg. Regeringens ambition är att nya lokaler där skall kunna tas i bruk före utgången av år 1999. Enligt direktiven skall kommittén bl.a. - utveckla en grundläggande verksamhetsprofil för den nya myndigheten, - lämna underlag till budgetpropositionen för år 1999, - lämna preliminära anslagsberäkningar för åren 2000-2001, - lämna de förslag till finansiering som föranleds härav, - utarbeta förslag till instruktion och organisation, - genomföra förhandlingar med Göteborgs kommun, - lösa lokalfrågorna i Göteborg i samarbete med Statens fastighetsverk och Göteborgs kommun, - lösa kompetensförsörjning och bemanning i den nya organisationen i kontakt med de fackliga organisationerna, - lösa de problem av rättslig karaktär som kan uppstå, och - i övrigt lämna de förslag och vidta eller förbereda de verkställighetsåtgärder som föranleds av uppdraget. Kommittén skall enligt direktiven slutföra uppdraget senast den 31 december 1998.
Riksdagsbeslutet Kulturutskottet hemställde i betänkande 1996/97:KrU1 att riksdagen skulle godkänna det som regeringen i propositionen om kulturpolitik förordat om statligt övertagande av huvudmannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg och inrättande av en samlad etnografisk museimyndighet förlagd till Göteborg innefattande även Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Utskottet underströk i sin bedömning att organisationskommitténs arbete skall syfta till att de tre befintliga museienheterna i Stockholm inte skall flyttas till Göteborg. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1996/97:129).
Beredning av regeringsärenden m.m. Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden behövliga upplysningar inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. I proposition 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning uttalade departementschefen följande i fråga om det moment i beredningsfasen av regeringsärenden som består i att upplysningar och meningsyttringar inhämtas utifrån som underlag för regeringens beslut:
Att det som ett led i beredningen av regeringsärende i stor utsträckning inhämtas yttranden från myndigheter, organisationer och andra enskilda sammanslutningar är ett karaktäristiskt och betydelsefullt inslag i svensk politisk beslutsprocess. Remissyttranden från olika organisationer över grundlagberedningens förslag vittnar också om den vikt man från detta håll tillmäter remissförfarandet, särskilt i lagstiftningsärenden. Det är enligt min mening naturligt att ordningen med remisser från regeringen som ett led i beredningsarbetet även i fortsättningen kommer till uttryck i RF. I departementsförslaget har bestämmelserna härom, vilka tagits upp i den här aktuella paragrafen, getts det innehåll som grundlagberedningen har föreslagit. Den 31 mars 1987 träffades mellan Statens arbetsgivarverk, Statsanställdas förbund, Centralorganisationen SACO/SR och TCO-S avtal om medbestämmande vid beredningen av regeringsärenden. Avtalet reglerar ordningen för dels samverkan mellan Statsrådsberedningen och departementen samt huvudorganisationerna i frågor inom MBL:s tillämpningsområde som rör arbetstagare med statligt reglerade anställningar, dels planering av sådan samverkan. Enligt avtalet gäller inte någon förhandlings- eller informationsskyldighet enligt MBL, annan författning eller enligt avtal i de frågor som avtalet avser och som handläggs av regeringen. Av avtalets 2 § framgår att med samverkan avses information eller överläggning, att samverkan sker enligt arbetsgivarens bestämmande samt att arbetsgivaren därvid avser att handla enligt följande principer: 1. Huvudorganisationerna skall informeras om viktigare frågor som skall behandlas i bl.a. beslut om propositioner, lagrådsremisser, förordningar, direktiv för offentliga utredningar, regleringsbrev, tjänstetillsättningar och förhandlingsuppdrag. Av en protokollsanteckning framgår att med viktigare frågor avses sådana frågor inom avtalets tillämpningsområde som behandlar betydande följder för arbetstagarnas anställnings- och arbetsvillkor, bl.a. viktigare ändringar av offentligrättsliga bestämmelser om anställningsvillkoren eller förändringar beträffande anställningstrygghet och stationeringsort på grund av större verksamhetsförändringar. 2. Informationen skall lämnas så tidigt som möjligt. Någon information behöver inte lämnas, om ärendet är särskilt brådskande eller om arbetstagarsidan redan har fått tillräcklig information på lokal eller central nivå eller om parterna vid genomgång av propositionsförteckningar eller annars är överens om detta. Av protokollsanteckningar framgår att en strävan skall vara att informationen i regel lämnas i samband med delningen inom Regeringskansliet. 3. Informationen sker i regel genom att skriftligt material lämnas över. Huvudorganisationerna får inom fem arbetsdagar från mottagandet av informationen skriftligen lämna synpunkter, om inte arbetsgivaren och organisationerna enas om någon annan frist. Enligt en protokollsanteckning skall en strävan vara att materialet i regel skall utgöra ett exemplar av delningen i de delar som omfattas av samverkan enligt detta avtal. 4. Om det behövs, skall den skriftliga informationen kompletteras med muntlig information vid en överläggning med huvudorganisationerna, där de bereds tillfälle att ställa frågor och lämna synpunkter. Vid bedömningen av om en överläggning behövs skall särskilt avseende fästas vid organisationernas önskemål.
Kulturdepartementets promemoria Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet översänt en inom Kulturdepartementet den 2 april 1997 upprättad promemoria, bilaga A 10.3. I promemorian redogörs till en början för beredningen av Kulturutredningens förslag (SOU 1995:84). I promemorian anförs därefter följande:
I departementets fortlöpande beredning av museifrågorna uppvaktades departementsledningen under 1995 och 1996 såväl av ett flertal organisationer och intressegrupper som av myndigheter inom sektorn, bl.a. flera centrala och regionala museer. Förslaget om en samlad etnografisk myndighet i Göteborg lades fram efter bearbetning av det samlade material som på det sätt som ovan beskrivits tillförts ärendet. (Det bör påpekas att propositionen inte innehåller något förslag till flyttning av museer från Stockholm, vilket felaktigt hävdats.) Dessutom inhämtades kompletterande uppgifter vad gäller investeringsbehov och kostnadskalkyler genom konsultation av Statens fastighetsverk. Förslaget om en samlad etnografisk myndighet i Göteborg delades separat den 5 september 1996 inom Regeringskansliet. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag den 19 december 1996. Utöver den information som redovisats enligt ovan företogs följande åtgärder. Den 17 och 18 september 1996, före regeringens beslut, informerade statssekreterare Ann-Christin Nykvist per telefon myndighetschefen Olle Granath (Statens konstmuseer), museichef Jan Virgin (Östasiatiska museet) och museichef Bengt Peterson (Medelhavsmuseet) om förslaget att inrätta en ny etnografisk museimyndighet i Göteborg. Myndighetschefen Erik Wegreaus (Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer) gick inte att nå. Myndighetschefen Per Kåks (Folkens museum - etnografiska) var tillika med myndighetens styrelseordförande, väl införstådd med förslaget, bl.a. genom uppvaktning hos statssekreterare Ann-Christin Nykvist den 12 april 1996 och genom fortlöpande kontakter med departementet. Personalen vid Folkens museum - etnografiska, den verksamhetsmässigt största berörda enheten, informerades av departementsrådet Kristian Berg i museets lokaler före presskonferensen den 18 september 1996. S.k. MBA-R-information tillställdes på morgonen den 18 september 1996 de centrala fackförbunden.
Utfrågning i konstitutionsutskottet Marita Ulvskog har vid utskottets utfrågning den 25 april 1997, bilaga B 8, anfört bl.a.: De frågor som behandlades i propositionen gällde statligt huvudmannskap för Etnografiska museet i Göteborg, att Etnografiska museet i Göteborg skulle föras samman med Folkens museum i Stockholm, Östasiatiska museet i Stockholm och Medelhavsmuseet i Stockholm samt att ledningen för samtliga museienheter skulle förläggas till Göteborg. Det skulle inte vara fråga om någon föremålsflytt annat än den ordinarie omflyttning som hela tiden sker mellan museer i landet, särskilt i samband med lite större utställningar. Däremot blir det naturligtvis nödvändigt med en viss omfördelning av befintliga resurser. Det är fråga om en museiflytt i så måtto att det handlar om att lägga samman och skapa en ny museimyndighet och man flyttar i myndighetsmening museer som i dag tillhör Statens konstmuseer och Historiska museet till en ny museimyndighet. Det handlar däremot inte om att flytta människor eller föremål. När det gäller förslaget beträffande de etnografiska museerna finns det inget skriftligt material, utan det som finns är det samlade material som utgjordes av Museiutredningen, Kulturutredningen, remissvaren, resanderemissen, de kompletterande uppvaktningarna, de kompletterande kontakterna som Leif Gidlöw och även andra tjänstemän haft under hand. Leif Gidlöw hade att utgå från Göteborgs kommuns och Folkens museums remissvar på Kulturutredningens förslag. I slutskedet av beredningen av ärendet var det svårt att klara tiden eftersom ett antal särpropositioner och budgetpropositionen skulle bli klara i september. De fackliga organisationerna informerades om förslaget en dryg timme före presskonferensen den 18 september 1996. De regler som gäller för information till de fackliga organisationerna har följts. I avtalet står att informationen skall lämnas så tidigt som möjligt men någon information behöver inte lämnas om ärendet är särskilt brådskande. En strävan skall vara att informationen i regel lämnas i samband med delningen inom Regeringskansliet. Det är alltså inte ovillkorligt att informationen måste lämnas då. Det finns i avtalet ett utrymme för att göra på det sätt som skett. Vi klarade inte att informera innan beslutet fattades däremot innan det redovisades. Vi har följt de regler som gäller. När det gällde den icke förberedda frågestunden som hölls i riksdagen den 10 oktober 1996 kan Marita Ulvskog inte gå i god för vartenda ord och varenda formulering som hon valde. Hon hade dock fullständigt klart för sig att det icke skulle flyttas tre museer till Göteborg utan det handlade om att skapa en museimyndighet som handlade mer tematiskt.
Utskottets bedömning Regeringens proposition Kulturpolitik bygger bl.a. på Kulturutredningens förslag i betänkandet Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84). Betänkandet har remissbehandlats. Kulturdepartementet genomförde under perioden november 1995-februari 1996 även en s.k. resande remiss till landets samtliga län. Förslaget om en samlad etnografisk myndighet i Göteborg lades fram efter bearbetning av bl.a. det samlade material som här beskrivits. Den 17 och 18 september informerades bl.a. chefen för Statens konstmuseer och chefen för Östasiatiska museet om förslaget att inrätta en ny etnografisk museimyndighet i Göteborg. Den 18 september informerades personalen vid Folkens museum - etnografiska om förslaget och information tillställdes också de centrala fackförbunden. Senare samma dag, dvs. den 18 september, redovisades förslaget i regeringens proposition vid en presskonferens. Av avtalet om medbestämmande vid beredning av regeringsärenden framgår att huvudorganisationerna skall informeras om viktigare frågor som skall behandlas i bl.a. beslut om propositioner. Någon information behöver enligt avtalet inte lämnas om ärendet är särskilt brådskande. Av utredningen framgår att det inom Regeringskansliet under denna period var mycket arbete med bl.a. budgetpropositionen men även med andra propositioner varför det enligt utskottet i och för sig fanns skäl att inte informera de fackliga huvudorganisationerna om förslaget i den aktuella propositionen på grund av att det ärendet var särskilt brådskande. Information har dock lämnats på sätt som framgår ovan. Enligt utskottet har beredningen av propositionen skett i den i regeringsformen föreskrivna ordningen. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
13. Regeringens handläggning av ärendet om medgivande för Försvarets materielverk att teckna avtal med Volvo Aero Corporation
Anmälningarna I tre skilda anmälningar bilagorna A 11.1-A 11.3 har begärts att konstitutionsutskottet skall granska regeringens handläggning beträffande Volvo Aero Corporation AB:s flyttning från Arboga till Trollhättan. I en av anmälningarna har begärts att utskottet skall klarlägga det faktiska händelseförloppet,vilka beslut regeringen fattat och hur besluten beretts. Vidare har i denna anmälan begärts att utskottet skall granska olika regeringsföreträdares, särskilt den dåvarande försvarsministerns, uttalanden i anslutning till och efter beslutet. Granskningen skall i denna del avse om uttalandena stämmer överens med de faktiska händelserna och innebörden i regeringens beslut. I en annan anmälan har framhållits som viktigt att klarlägga om vilseledande uppgifter har lämnats i samband med flyttningen.
Bakgrund I beslut den 19 juni 1996 bilaga A 11.4 medgav regeringen att upphandling av tekniskt produktstöd och underhållsproduktion med reservmaterielhantering för motorerna till flyplanssystem 37 Viggen (RM 8) och JAS 39 Gripen (RM 12) fick riktas till Volvo Aero Corporation (Volvo Aero) och Industrigruppen JAS. Beslutet innebar undantag från bestämmelser i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. Efter framställning från Försvarsmakten medgav regeringen i beslut den 19 december 1996 bilaga A 11.5 att Försvarets materielverk fick teckna avtal för produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12. Till handlingarna i ärendet hör en skrivelse från Försvarsmakten av den 21 november 1996 och en från Försvarets materielverk av den 20 november 1996 bilaga A 11.6. Av dessa skrivelser, som kom in till Försvarsdepartementet den 22 november 1996, framgår att Volvo Aero informerat Försvarets Materielverk om att företaget hade för avsikt att flytta flygmotorunderhållet från Arboga till Trollhättan som en följd av att volymen av underhållet skulle komma att minska. Av skrivelserna framgår också att Volvo Aero meddelat Materielverket vilka ekonomiska konsekvenser omstruktureringen skulle komma att medföra och att företaget förutsatte att dessa frågor skulle hanteras som en del i det kommande produktstödsavtalet för RM 8. Försvarsmaktens skrivelse innehåller en hemställan om att regringen skall medge ?att Försvarets materielverk tecknar produktstödsavtal för RM 8 och RM 12 enligt av Försvarets materielverk föreslagen inriktning?. I skrivelsen anförs att ekonomiska medel är avdelade i FMP 97 (= Försvarsmaktsplan 1997). Försvarsmaktens skrivelse omtalas i regeringens beslut.
I förteckningen över Försvarsdepartementets ärenden vid regeringssammanträdet den 19 december 1996 angavs förslaget till beslut på följande sätt: ?Avtal för produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12 får tecknas.? Den 20 december 1996 träffade Försvarets materielverk och Volvo Aero ett avtal om verksamhet för vidmakthållande av motorerna RM 8 A och RM 8 B (produktstödsavtalet). Samma dag ingick Materielverket i anslutning till produktstödsavtalet ett avtal med Volvo Aero rörande hantering av vissa kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8 (strukturavtalet). I strukturavtalet anförs under rubriken Inledning bl.a. att parterna samma dag undertecknat produktstödsavtalet och att det avtalet hade förutsatt att uppkommande kostnader på grund av den minskande underhållsvolymen för RM 8 skulle hanteras separat enligt strukturavtalet. Den 7 januari 1997 fattade styrelsen för Volvo Aero ett s.k. inriktningsbeslut. Det innebar att Volvo Aeros verksamhet i Arboga skulle flyttas till Trollhättan. Sedan information lämnats till de fackliga företrädarna vid företaget, alla anställda samt läns- och kommunmyndigheter gav Volvo Aero nästa dag offentlighet åt beslutet genom massmedierna. Regeringens beslut av den 19 december 1996 expedierades den 8 januari 1997. Beslutsmeningen i expeditionen har följande lydelse: ?Regeringen medger att avtal tecknas för produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12.? Den 21 mars 1997 fattade Volvo Aero ett definitivt beslut om flyttning av verksamheten från Arboga till Trollhättan.
Regeringens uppdrag till Justitiekanslern Regeringen uppdrog den 23 januari 1997 åt Justitiekanslern att granska strukturavtalet mellan Försvarets Materielverk och Volvo Aero. Regeringen anförde i sitt beslut att det är angeläget att innebörden av detta avtal och dess syfte blir klarlagda. Det är enligt regeringsbeslutet också av vikt att få klarlagt varför Materielverket har ansett sig behöva sluta avtalet liksom Materielverkets befogenheter därvidlag. Justitiekanslerns granskning skulle enligt regeringsbeslutet göras skyndsamt. Genom ett regeringsbeslut den 30 januari 1997 utvidgades uppdraget till Justitiekanslern till att även omfatta Försvarsmaktens befattning med frågan. Justitiekanslern lämnade sin rapport till regeringen den 6 maj 1997. Innehållet i rapporten återges i det följande under rubriken Justitiekanslerns yttrande.
Konstitutionsutskottets utredning Yttrande från Försvarsdepartementet På begäran av konstitutionsutskottet har Statsrådsberedningen överlämnat en inom Försvarsdepartementet upprättad promemoria av den 19 mars 1997 angående beredningen av det regeringsärende som ledde fram till regeringens beslut den 19 december 1996 bilaga A 11.7. I promemorian redogörs för behandlingen av ärendet från det att det inleddes i november 1996 och fram till regeringsbeslutet. Av redogörelsen framgår bl.a. att ärendet den 17 december 1996 anmäldes för departementschefen, statsrådet Thage G Peterson, vid den sedvanliga veckoberedningen inför det regeringssammanträde vid vilket det avgjordes och att det då från tjänstemannahåll förklarades vara ett rent rutinärende. Det framgår vidare att ärendet dessförinnan anmälts för statssekreteraren Lars Rekke och expeditionschefen Ingvar Åkesson var för sig utan att de gjorts uppmärksamma på att ärendet kunde anses innefatta något annat än ett rutinavgörande. Någon föredragning för försvarsministern av Försvarsmaktens skrivelse av den 21 november 1996 eller av Försvarets Materielverks skrivelse av den 20 november 1996 ägde inte rum vid veckoberedningen eller vid något annat tillfälle före regeringsbeslutet den 19 december 1996. Inte heller i övrigt fick försvarsministern under denna tid någon information om de industriella konsekvenser och omstruktureringskostnader som hade berörts i Materielverkets skrivelse eller om att vissa frågor om att öka Volvos civila flygmotorverksamhet i Arboga hade berörts vid samtal mellan tjänstemän från Försvarets materielverk och Försvarsdepartementets huvudenhet för totalförsvarets militära del som förekommit under det inledande skedet av departementets beredning av regeringsärendet.
Utfrågningar Verkställande direktören i Volvo Aero, Arne Wittlöv, har vid en utfrågning den 15 april 1997, bilaga B 3, anfört bl.a.: År 1982 fattades beslut om en ombeväpning av det svenska flygvapnet från Viggensystemet till JAS 39 Gripen. Den nya teknik som Gripen innebär medför att underhållsvolymen i fråga om den nya motorn uppgår till ungefär en tiondel av vad som gäller för Viggensystemets motorer. Där lades grunden till en avsevärd minskning av underhållet. Den planering som låg till grund för det tidigare avtalet om underhåll av Viggenmotorerna byggde på att Viggen skulle flyga bortom år 2010. Det betydde att den kvarvarande tid som fanns för omställning av verksamheten i Arboga till civil produktion åtminstone översteg 20 år. Under perioden 1991-1995 drabbades civilflyget av en av de värsta lågkonjunkturerna någonsin. Flygindustrin över hela världen har gjort avsevärda neddragningar och strukturrationaliseringar. Volvo Aero har under dessa betingelser likväl vidtagit ett antal åtgärder för att bygga upp civil verksamhet som alternativ till den militära i Arboga. Den externa omsättningen i Arbogaverksamhetens civila del uppgick för år 1996 till 28 %. Inför försvarsbeslut 96 redovisades en neddragning av flygvapnet från 16 divisioner till 13 och sedermera 12. Det skulle betyda en förtida avveckling av Viggen. Allt underhåll skulle avvecklas år 2002-2003. Volvo Aero studerade under år 1996 tillsammans med Försvarets materielverk ingående olika alternativ beträffande det framtida underhållet av flygvapnets flygmotorer, dels i fråga om volymer, dels i fråga om olika möjligheter att handlägga underhållet på ett tillfredsställande sätt. Man var tidigt överens om att det, oavsett vilken lösning som valdes, skulle komma att uppstå avsevärda strukturkostnader. Vid halvårsskiftet 1996 begärde Försvarets materielverk en offert på extra kostnader som skulle uppkomma vid en kraftig neddragning av motorunderhållet, 80 % av volymen på ett år. Försvarets materielverk underströk att det endast var fråga om ett planeringsunderlag och att ett regeringsbeslut skulle krävas för undertecknande av ett avtal. Tanken att verksamheten i Arboga skulle kunna behöva flyttas växte troligen fram under våren 1996 när man studerade olika volymalternativ, offerten är troligen daterad i slutet av juni. Volvo Aero hade under slutet av 1994 och tidigt 1995 gjort en intern studie just med tanke på den stora strukturella förändring som skedde i hela branschen. Resultatet av den studien blev att Arbogas verksamhet är helt dimensionerad och avhängig av vad som skulle komma att hända med Viggenmotorns underhåll framöver. Volvo Aero konstaterade att företaget måste avvakta och se vad försvarsbeslutet 1996 skulle innebära. Det nya försvarsbeslutet, som fattades av riksdagen den den 13 december 1996, innebär en neddragning av flygvapnet. Den 24 april 1996 var Wittlöv kallad till Försvarsberedningen för att redogöra för de industriella aspekterna av det pågående arbetet inför försvarsbeslutet. Han uttryckte då stor oro för verksamheten i Arboga. Han sade att de sjunkande volymerna kunde framtvinga en strukturförändring, som skulle bli besvärlig att hantera. Den 30 augusti 1996 besökte statssekreteraren i Försvarsdepartementet Lars Rekke Trollhättan. Wittlöv gav då uttryck för att Volvo Aero, med de låga underhållsvolymer som då redovisades av Försvarets materielverk, inte skulle komma att kunna rädda Arbogaverksamheten. En strukturförändring skulle bli nödvändig. Den 16 oktober träffade Wittlöv statssekreteraren i Näringsdepartementet, Peter Nygårds. Han gav samma information till Nygårds. Informationen specificerades inte till den civila eller militära delen av verksamheten, han avsåg att påpeka att den gällde hela verksamheten i Arboga. Wittlövs avsikt med att lämna denna information var att höja medvetenheten om och beredskapen på att verksamheten i Arboga var hotad inför det kommande regeringsbeslutet. Under höstens fortlöpande kontakt med Försvarets Materielverk hade han också blivit förvissad om att Försvarsdepartementet hade full information. Den politiska nivån var informerad, som det uttrycktes från flygmaterielledningen på Försvarets materielverk. Man beskrev också därifrån att ett brev skulle skickas inför regeringsbeslutet. Wittlöv kände att han hade nått sitt syfte med informationen till Rekke och Nygårds. Han trodde att frågan, med tanke på den bakgrund som fanns och på hur den var anhängiggjord, skulle tas upp i allmän beredning i regeringen och därmed bli känd i regeringen som helhet. Försvarsbeslutet i sig medför omfattande nedläggningar av regementen och flottiljer i hela Sverige. Skillnaden mellan en regementsnedläggning och den sysselsättningsförändring som blir aktuell i Arboga var kanske från regeringens synpunkt inte så stor. Det utgick han ifrån, eftersom regeringen inte tog någon vidare kontakt trots att den enligt hans uppfattning hade all information. Han blev förvånad när han i efterhand fick höra att frågan inte behandlats av regeringen vid allmän beredning. Affärsrelationerna mellan Försvarets materielverk och Volvo Aero i den här frågan baserar sig på att Volvo Aero har en skyldighet att offerera och leverera motorunderhåll för RM 8. Volvo Aero är också skyldigt att hålla med de anläggningar, de erforderliga resurser och den kompetens som går åt för att göra detta. I gengäld bärs de fasta kostnaderna i samband med stora strukturella förändringar av staten. Annars skulle kostnaden för volymförändringar läggas på styckepriset. För att ha bättre insyn och kontrollmöjligheter har staten då valt att ha två avtal, ett löpande produktionsavtal och ett som rör de strukturella förändringarna, något som Volvo Aero inte har haft något emot. Om Volvo Aeros verksamhet skulle ligga kvar i Arboga, skulle avsevärda kostnader uppkomma eller ligga kvar utan att kunna täckas av verksamheten med det fortlöpande underhållet. Det är fasta kostnader för fastigheter och för mindre rörlighet när det gäller tjänstemannapersonal etc. Det är också vissa kostnader för avskrivning och nedläggning och för att starta verksamheten i Trollhättan. Det kan kallas flyttkostnader. Försvarets materielverk betalar enligt avtalet flyttkostnader till Volvo Aero, det är solklart för Volvo Aeros del. Hur Materielverket finansierar denna betalning spelar ingen roll för Volvo Aero. Någon fråga om att häva avtalet har inte förts på tal. Först när regeringen hade fattat sitt beslut den 19 december 1996 fanns de slutliga förutsättningarna för Volvo Aero att ta ställning till situationen. Den 20 december var fredagen före jul. Ledningen för Volvo Aero ansåg sig då inte böra lämna något besked till de anställda innan alla delar arbetats igenom och behandlats i företagets styrelse. Därför inkallades ett extra styrelsemöte omedelbart efter trettondagen, samtidigt som arbetet med att arbeta igenom frågorna sattes i gång under helgerna. Företagets ledning i Arboga kände vid denna tid inte till situationen.
Statssekreteraren Lars Rekke har vid en utfrågning den 17 april 1997, bilaga B 4, anfört bl.a.: Alltsedan riksdagen beslutade att Gripen skulle ersätta Viggensystemet har det funnits en allmän kännedom om att underhållsvolymerna skulle gå ned när det gällde flygvapnets flygplan. Enligt hans informationer fattade Volvo någon gång 1993-1994 beslut om att Gripenmotorerna skulle underhållas vid Volvo Aeros anläggningar i Trollhättan. Underhållet av Viggenmotorerna skulle fortsätta i Arboga. Det var allmänt känt att en förutsättning för Arbogafabrikens långsiktiga överlevnad var en ökande civil underhållsvolym, eftersom Viggenmotorerna så småningom skulle fasas ut ur flygvapnet. Det fanns alltså tidigt en allmän information bland intresserade och någorlunda initierade om problemen kring underhållsvolymerna. I början av 1996 tillträdde han befattningen som statssekreterare i Försvarsdepartementet. Hans huvuduppgift var att under försvarsministerns ledning svara för arbetet inom departementet med att ta fram underlag för försvarsbeslutet, etapp 2. Han utsågs också till ordförande i Försvarsberedningen, som skulle förbereda den säkerhetspolitiska kontrollstation som skulle vara grundläggande för det kommande försvarsbeslutet. Den 24 april 1996 hade Försvarsberedningen en hearing med företrädare för den svenska försvarsindustrin. Syftet var att beredningen skulle få underlag för sina överväganden i fråga om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av försvarsindustrins situation, framför allt i ljuset av pågående neddragningar av försvarsanslagen i flera för industrins försäljning viktiga länder, Sverige och de exportmarknader som kunde förväntas vara godkända för export. Varje industriföreträdare genomförde en föredragning på en halv till en timme. Arne Wittlöv lämnade bl.a. en redogörelse för den svenska flygmotormarknaden. Han berättade bl.a. att utfasningen av Viggensystemet och introduktionen av Gripen skulle innebära ett minskat motorunderhåll för det svenska flygvapnet samt att detta skulle skapa problem för företaget om man inte lyckades få tillfredsställande bidrag till produktionen från den civila marknaden. Detta gällde naturligtvis i synnerhet Arboga. Det fördes inte någon diskussion om vilka åtgärder i strukturellt eller liknande avseende som Volvo Aero övervägde. Detta var inte syftet med hearingen. Den 30 augusti 1996 besökte Rekke Volvo Aeros anläggningar i Trollhättan för att få en allmän information om företaget och titta på verkstadsanläggningarna. I samband med uppbrottet från arrangemanget berättade Arne Wittlöv för honom att företaget skulle få beläggningsproblem i Arboga när underhållet av Viggenmotorn upphörde en bit in på nästa sekel. Sedan lade han till: Med de krav ni ställer går det inte att rädda Arboga. Han torde därmed ha åsyftat de förhandlingar som vid den tidpunkten fördes mellan Försvarets materielverk och Volvo Aero om fortsatt motorunderhåll. Som svar på en fråga av Rekke nämnde Wittlöv att beslut om vilka åtgärder som skulle vidtas till följd av dessa problem skulle fattas någon gång under senare delen av 1997 eller 1998. Wittlöv bad mycket bestämt att Rekke inte skulle föra informationen vidare eftersom man inte hade gjort något ställningstagande inom företaget. Dessutom ville företaget självt, om och när det blev aktuellt, informera om problemen och företagets åtgärder och beslut till följd av dessa problem. Den 4 oktober 1996 fick Rekke en uppgift av en tjänsteman vid Försvarets materielverk om att de aktuella besluten när det gällde Volvo Aero skulle fattas av Volvo i början av 1997. Också vid det tillfället angavs särskilt att Volvo självt skulle informera om sina ställningstaganden på ett mera konkret sätt. Rekke har inte under 1996 eller tidigare fått någon information i de här frågorna om konkreta, bestämda ställningstaganden från Volvo Aeros sida. Enligt hans erfarenhet har det vanliga varit att företag, när de funnit det förenligt med sina intressen, på ett tidigt stadium informerat om problem av skilda slag. Om det blev aktuellt, har företagen senare tagit kontakt med regeringen för att i mer ordnade former lämna information om mera konkreta beslut, t.ex. vad gällde anställda som skulle komma att beröras, när beslutet skulle verkställas och eventuella åtgärder som företaget var berett att vidta för att mildra konsekvenserna. I det här fallet strök Wittlöv kraftigt under att den information som Rekke hade fått inte fick föras vidare och att Volvo, om och när det blev aktuellt, skulle lämna information till de berörda. Rekke var därför bergfast övertygad om att Volvo, om det blev aktuellt, skulle återkomma och lämna sådan information. Vissa senare händelser har övertygat honom om att Volvo Aero egentligen hade samma uppfattning, dvs. att det inte fanns skäl att genomföra några åtgärder med anledning av den information Wittlöv lämnat. Han har senare erfarit att statssekreteraren Peter Nygårds och riksdagsledamoten Britt Bohlin enligt uppgifter från Wittlöv fått viss information i förväg om Volvos planer eller överväganden. I samband med en annan genomgång kring organisationsfrågor nämnde Rekke för försvarsministern att det kunde bli problem i Arboga, att företagsledningen hade pekat på att det var svårigheter i underhållsverksamheten. Det var i början av september 1996. Han nämnde det mera i förbigående och det kommenterades inte särskilt. Vid departementets behandling av ärendet om medgivande för Försvarets materielverk att teckna avtal om fortsatt flygmotorunderhåll ställde Rekke inte någon fråga mot bakgrund av vad han erfarit om risker för Volvo Aeros verksamhet i Arboga. Efter handläggningen av ärendet om tillstånd för Försvarets materielverk att teckna avtal med Volvo Aero har rutinerna för handläggningen i Försvarsdepartementet skärpts i vissa hänseenden. Han kan inte erinra sig att det i något fall funnits skäl till misstro mot Försvarets materielverk. Sedan början av år 1997 är Rekke statssekreterare i Näringsdepartementet.
Vid en utfrågning den 17 april 1997, bilaga B 4, har statssekreteraren i Närings- och Handelsdepartementet Peter Nygårds anfört bl.a. följande: Den 16 oktober 1996 hade han och Arne Wittlöv ett inbokat möte som gällde den civila verksamheten i Volvo Aero. I slutet av mötet tog Wittlöv upp ett resonemang om att det kommande försvarsbeslutet, eftersom det kunde få konsekvenser för volymerna på det militära flygmotorunderhållet, kunde innebära problem för verksamheten i Arboga. Det var i stort sett vad han sade och det var oerhört allmänt hållet. Det var Nygårds första kontakt med ärendet. Han lade informationen på minnet, men kunde inte göra något därutöver. Han informerade inte näringsministern och tycker inte att han borde ha gjort det. Informationen var inte av den karaktären, den var alltför allmänt hållen. Han hade inte någon kontakt med Lars Rekke i saken. Inom Arbetsmarknadsdepartementet gjordes år 1996 en kartläggning av hur beroende olika orter var av försvarsindustri. Där fanns Arboga med.
Statsrådet Thage G Peterson har vid en utfrågning den 24 april 1997, bilaga B 6, anfört bl.a. följande: Han fick ingen information av Volvo. Varken direktör Wittlöv eller någon annan från Volvo har ens försökt att informera honom om Volvos beslut att lägga ned underhållsverkstaden i Arboga. Volvo lämnade vid två tillfällen, dels från talarstolen vid Försvarsberedningens säkerhetspolitiska seminarium den 24 april 1996, dels när ett företagsbesök i Trollhättan den 30 augusti 1996 höll på att avslutas, en mycket allmän och oordnad information till bl.a. statssekreterare Lars Rekke. Om Thage G Peterson hade fått reda på att Volvo skulle fatta beslut som innebar att 650 människor skulle förlora sina jobb i Arboga, hade han omedelbart tagit kontakt med arbetsmarknads- och näringsministrarna. Det kan också hända att regeringen då hade tagit över avtalsförhandlingarna från Försvarets materielverk. Regeringsärendet beskrevs för Thage G Peterson som ett rent rutinärende. Vid veckoberedningen den 17 december 1996 frågade han uttryckligen om det fanns några komplikationer i ärendet och fick till svar att det var ett rent rutinärende. Det gällande underhållsavtalet löpte ut, och det var nödvändigt att förnya det gamla avtalet. Thage G Peterson borde naturligtvis ha fått läsa brevet från Försvarets materielverk. När han sent omsider i mitten av januari fick läsa brevet tog det honom 30 sekunder att förstå att det innehöll ett allvarligt budskap. Hade han fått läsa brevet, hade det inneburit att han och Försvarsdepartementet hade börjat agera i frågan. Försvarsdepartementet fungerade ej i detta ärende. Tjänstemännen skulle naturligtvis omedelbart ha visat handlingen för den politiska ledningen och för departementets expeditionschef, men det gjordes tyvärr inte. Den i departementsförordningen föreskrivna skyldigheten för huvudmannen för ärendet att till departementschefen och chefstjänstemännen anmäla frågor som är av principiell betydelse eller annars av större vikt har inte fullgjorts i detta fall. Men regeringsbeslutet strider inte mot regeringsformen eller annan lagstiftning. Thage G Peterson kan inte finna att det ligger något konstitutionellt fel i att informationen inte fördes fram till honom. Det var naturligtvis fel och vilseledande att beskriva ärendet som ett rent rutinärende. Chefen för den militära enheten har tagit på sig ansvaret för det skedda. Men det var Thage G Peterson som i sin egenskap av departementschef och ingen annan som hade det yttersta ansvaret för departementets verksamhet. Som departementschef hade han ansvar för att en noggrann beredning genomfördes i ärendet. Så skedde dock ej. Det politiska ansvaret för den departementala verksamheten är 100-procentig när det gäller hantering av ärenden. I en demokrati måste man kunna kräva ut ett yttersta ansvar av någon som har det politiska ansvaret. Innan han lämnade Försvarsdepartementet vidtogs vissa åtgärder för att förhindra ett upprepande av fel och misstag i departementets handläggning av ärenden. Regeringen har inte godkänt något strukturavtal eller beviljat några flyttpengar till Volvo. I regeringsbeslutet från den 19 december 1996 står det bara att Försvarets materielverk har rätt att teckna underhållsavtal för flygplansmotorer. Från Försvarsmaktens och Försvarets materielverks sida hävdar man att regeringsbeslutet innebar att man fick klartecken till allt det man begärde i brevet, men det är en orimlighet, eftersom avtalet inte fanns den 19 december. Regeringen kände inte till det över huvud taget. Justitiekanslern har fått i uppdrag att undersöka bl.a. om Försvarets materielverk hade rätt att teckna strukturavtalet. Enligt Thage G Petersons mening hade det varit bättre om strukturkostnader och flyttkostnader lagts på styckepriset i underhållsavtalet. Volvos uttalanden i Arbogaaffären har varit motsägelsefulla och svajiga. Thage G Peterson visste alltså inte något om skrivelsen från Försvarets materielverk när ärendet om medgivande att teckna avtal om fortsatt underhåll av flygmotorer bereddes inför regeringssammanträdet den 19 december 1996. Vid veckoberedningen den 17 december liksom också vid regeringssammanträdet den 19 december 1996 var alla helt ovetande om att departementets enhet för totalförsvarets militära del låg på ett brev från Försvarsmakten och Försvarets materielverk. Vad Thage G Peterson visste vid regeringssammanträdet var att beslutet gällde det som enheten hade anmält, nämligen ett ärende om fortsatt motorunderhåll i verkstaden för Viggenmotorerna enligt den gamla modellen. Det fanns ingenting som hade uppgetts för någon i departementets politiska ledning eller för expeditionschefen om att det var fråga om ett nytt avtal. Det avtal som Försvarets materielverk slöt var en nyhet för Thage G Peterson, för den politiska ledningen och för regeringen. De utgick från att det skulle vara ett vanligt underhållsavtal enligt den gamla modellen, och regeringsbeslutet är också utformat så. Det står ingenting i regeringsbeslutet om något flyttstöd, och det står ingenting om orter, Arboga eller Trollhättan. Det är bara ett rent bemyndigande att teckna ett fortsatt avtal. Det brev som han sedermera fick läsa och som fanns på departementet är utförligt med en mängd olika beskrivningar. Hade regeringen känt till brevet och velat ge ett godkännande på alla dessa delar hade det varit ett ganska vittgående regeringsbeslut där man hade måst nämna ortsdiskussionen, flyttstödet, pengar och mycket mer. Först den 12 januari 1997 fick han veta att brevet fanns. Den 15 januari 1997 fick han veta att Försvarets materielverk hade tecknat ett strukturavtal. Vid veckoberedningen inför regeringssammanträdet den 19 december 1996 fanns inte något koncept till regeringsbeslut i ärendet om underhållsavtalet. Thage G Peterson undertecknade beslutet den 30 eller 31 december 1996 och såg då konceptet. Han kunde inte veta att det fanns något brev från Försvarets materielverk i ärendet. Att Försvarsmaktens skrivelse nämns i konceptet och expeditionen innebär endast ett konstaterande av vem som registrerat ärendet. När regeringen fattade sitt beslut den 19 december 1996 fanns inte något utkast till blivande avtal mellan Försvarets materielverk och Volvo Aero på Försvarsdepartementet. Numera har rutinerna i Försvarsdepartementet skärpts, så att konceptet skall finnas färdigt vid veckoberedningen. Det lär ha förekommit en kontakt per telefon efter regeringssammanträdet mellan tjänstemän vid Försvarsdepartementet och Försvarets materielverk om regeringsbeslutet. Regeringsbeslutet expedierades den 8 januari 1997. I en Ekointervju har Thage G Peterson förklarat att regeringen inte kommer att skjuta till några extra pengar för flyttningen från Arboga till Trollhättan, dvs. inte några regionalpolitiska medel eller några extra sådana medel som enligt försvarspropositionen är avsedda för teknologisatsningar inom svensk försvarsindustri. Vad andra medier uppgivit att han uttalat kan han inte svara på. Om inte de medel som avsatts enligt strukturavtalet räcker, får Försvarets materielverk inte några nya pengar. Skattebetalarna får dock betala strukturförändringarna. Thage G Peterson är förtrogen med företagsinformation sedan sin tid som industriminister. Sådan information lämnas normalt i ordnade former, och Volvo var ett föredöme i detta avseende under hans tid som industriminister. Regeringen har i detta ärende aldrig fått någon information från Volvo om nedläggningsbeslutet. Det verkar som om Volvo på något sätt i själva verket redan tidigare hade bestämt sig för att flytta Arbogaverksamheten till Trollhättan. Redan i april 1996, då det först blev klart att Volvo börjat tänka i olika banor, borde de ha kommit för att lämna information. Han kan inte utesluta att Volvo velat använda Försvarets materielverk för att föra information till Regeringskansliet under förhandlingsarbetet 1996, men han hade den 19 september 1995 vid en träff med Försvarsindustriföreningens styrelse, vid vilken Arne Wittlöv var närvarande, gjort klart vilka departement Volvo hade att gå till i olika frågor. Det är inte en uppgift för myndigheterna att vara budbärare åt industrin, utan industrin måste själv ta kontakt direkt med departementen. Flyttningen av Volvo Aeros verksamhet från Arboga till Trollhättan är inte en följd av regeringens beslut den 19 december 1996 utan ett rent företagsbeslut. Arbogaverkstädernas framtid hade varit föremål för uppvaktningar, bl.a. från kommunen och facken, på Näringsdepartementet under hösten 1996. Problemen var knappast någon nyhet för någon. Alla berörda visste ju att Viggen skulle utgå ur det svenska flygvapnet. Beslutet om att JAS 39 Gripen skulle ersätta Viggen fattades redan 1981/82. Naturligtvis kände regeringen till att det militära flygunderhållet förr eller senare kommer att fasas ut när JAS ersätter Viggen. JAS-motorerna skulle ju underhållas i Trollhättan, inte i Arboga. Det kan vara värt att notera att Volvo faktiskt har haft som en egen målsättning att det civila motorunderhållet skall kunna öka så pass mycket att det skulle gå att rädda kvar verksamheten i Arboga. Den informationen fick Thage G Peterson redan som industriminister.
Justitiekanslerns yttrande I sitt yttrande av den 6 maj 1997 har Justitiekanslern sammanfattningsvis anfört följande. Justitiekanslern har på uppdrag av regeringen granskat det avtal som Försvarets materielverk (FMV) den 20 december 1996 ingick med Volvo Aero Corporation AB (VAC) rörande hanteringen av vissa kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8. Justitiekanslern har haft till uppgift att klarlägga innebörden av avtalet och dess syften. Vidare skulle Justitiekanslern klarlägga varför Materielverket har ansett sig behöva sluta avtalet liksom Materielverkets befogenheter därvidlag. Slutligen har uppdraget även innefattat en granskning av Försvarsmaktens befattning med frågan. Avtalet har syftat till att klargöra vilka kostnader som skulle anses föranledda av den omstrukturering som skulle följa av det minskade underhållet av motor RM 8 och att göra dessa kostnader till föremål för separat redovisning och ersättning. FMV har av såväl kommersiella skäl som med hänsyn till de säkerhetsmässiga och kvalitativa krav som måste ställas på underhållet av flygmotorer funnit sig böra acceptera en av VAC framförd uppfattning att verksamheten måste omlokaliseras till Trollhättan. Justitiekanslern har vid den bedömning som skall göras inom ramen för regeringens uppdrag inte någon anledning att ifrågasätta detta FMV:s ställningstagande. En sådan omstrukturering av verksamheten vid VAC som nu blev aktuell medför självfallet att kostnader härför uppkommer. Att sådana kostnader på det ena eller andra sättet till slut får bäras av köparen eller konsumenten torde vara närmast oundvikligt i all typ av industriell kommersiell verksamhet. Än mer självklart framstår detta med hänsyn till den samverkan som finns mellan VAC och flygvapnet och det ömsesidiga beroendeförhållande som råder dem emellan. FMV har också accepterat att dessa kostnader skulle få ingå i underlaget för den offert som VAC nu lämnade för det framtida underhållet av motor RM 8. Vissa praktiska och ekonomiska skäl gjorde att man valde att reglera dessa kostnader i ett särskilt avtal. Ingenting hade hindrat att avtalet rörande hanteringen av strukturkostnaderna i slutändan hade arbetats in i produktstödsavtalet som ett särskilt avsnitt. Justitiekanslern har inga erinringar mot den valda avtalskonstruktionen. Med tanke på innehållet i det beslutsunderlag som hade tillställts regeringen har FMV enligt Justitiekanslerns bedömning rimligen inte kunnat uppfatta regeringens beslut den 19 december 1996 på annat sätt än att godkännandet också omfattade en reglering av kostnaderna för omstruktureringen av verksamheten från Arboga till Trollhättan. Justitiekanslerns slutsats av det nu anförda är att FMV får anses ha haft befogenhet att träffa avtal rörande hanteringen av kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8 på det sätt som har skett genom avtalet den 20 december 1996. Att detta skett i ett särskilt dokument förändrar på intet sätt denna bedömning. Justitiekanslerns utredning har till ändamål att också besvara frågan varför FMV ansett sig böra sluta strukturavtalet. Frågan har tolkats så att uppgiften skulle vara att bedöma om FMV agerat affärsmässigt genom att träffa avtal med VAC i valda former och på överenskomna villkor rörande de bägge aktuella avtalen. De hänsyn som FMV tagit till flygsäkerhet och tillgänglighet är uppenbarligen inte ovidkommande för de aktuella avtalen utan måste anses som nödvändiga komplement till önskemålet om kostnadseffektivitet. Utredningsmaterialet och intervjuerna med berörda parter har på ett övertygande sätt visat att en koncentration av underhållsverksamheten beträffande RM 8 till Trollhättan var nödvändig i den uppkomna situationen i syfte att uppnå erforderlig kvalitet och säkerhet i motorunderhållet. Däremot skulle FMV inte ha agerat affärsmässigt om myndigheten låtit sociala hänsyn styra innehållet i avtalen med VAC. Justitiekanslern har även ansett sig böra granska om det ingångna avtalet i fråga om hanteringen av strukturkostnaderna skulle kunna innebära någon otillåten form av statsstöd eller på annat sätt stå i strid mot EG:s regler. Justitiekanslern har kommit fram till att så inte är fallet. Försvarsmakten har inte tagit någon aktiv del i de förhandlingar som ledde fram till avtalen den 20 december 1996. Försvarsmakten har dock hållits informerad om avtalens innehåll och om vilka konsekvenser dessa skulle medföra beträffande verksamheten i Arboga. Enligt Justitiekanslerns uppfattning finns det inte anledning att på något sätt ifrågasätta Försvarsmaktens agerande i frågan.
Utöver vad som framgår av den sammanfattning av Justitiekanslerns yttrande som nu har återgivits återfinns i yttrandet bl.a. den uppgiften att Försvarets materielverk uppgivit att man vid sina kontakter med Volvo Aero tydligt framhållit att det ankom på Volvo Aero att informera ?sina? departement inom Regeringskansliet, dvs. i första hand Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet, om den förestående omstruktureringen. Vidare framgår av yttrandet att de kostnader som uppkom i samband med att verksamheten år 1991/92 omstrukturerades från Trollhättan till Arboga omfattades av det produktstödsavtal som då träffades samt att Justitiekanslern i sitt yttrande konstaterat att alternativ till den omstrukturering som nu är aktuell har utretts och befunnits lämplig såväl ur ekonomisk som teknisk synpunkt.
Utskottets bedömning Under år 1996 förhandlade Försvarets materielverk och Volvo Aero om underhållet för motorerna RM 8 och RM 12 och frågor som hängde samman med det. På ett tidigt stadium framfördes att ett särskilt strukturavtal borde tecknas angående kostnaderna för flyttning från Arboga till Trollhättan. Försvarets materielverk uppger enligt Justitiekanslerns yttrande att man vid sina kontakter med Volvo Aero framhållit att det ankom på Volvo Aero att informera ?sina? departement om den förestående omstruktureringen. Regeringens beslut den 19 december 1996 hade beretts inom Försvarsdepartementet under hösten 1996. Den utredning som nu har gjorts om hur denna beredning gått till har visat att uppgifter av stor vikt för regeringens behandling av ärendet var kända inom Försvarsdepartementet och fanns att tillgå i handlingarna i ärendet, men att varken departementschefen eller någon av chefstjänstemännen särskilt uppmärksammades på dessa uppgifter innan ärendet togs upp på regeringssammanträdet. Detta har fått till följd att Thage G Peterson vid regeringssammanträdet inte var klar över hur beslutet skulle kunna komma att uppfattas av Försvarets materielverk och vad som kunde vara att vänta från Volvo Aeros sida efter det att regeringens beslut hade fattats. Han hade därför inte heller varit i stånd att lämna regeringens övriga ledamöter en fullödig redogörelse för ärendet i hela dess vidd. Av det skriftliga materialet framgår att Thage G Peterson inte gjorts uppmärksam på de förhållanden som åsyftas i det nyss sagda. Enligt utskottets mening kan det också finnas utrymme för skiftande bedömningar av hur långt ett statsråds ansvar skall sträcka sig i fråga om brister i handläggningen av större och mindre frågor inom ett departement. Som Thage G Peterson själv har betonat inför utskottet måste emellertid chefen för ett departement i sista hand bära ett politiskt ansvar för departementets verksamhet. I ett sådant perspektiv står det enligt utskottets mening klart att departementschefen inte kan undgå viss kritik för de brister i beredningen av regeringsärendet om medgivande att teckna avtal för produktstöd för flygplansmotorerna RM 8 och RM 12 som förekommit. Utskottet noterar emellertid att olika åtgärder har vidtagits inom departementet för att förhindra en upprepning av det inträffade. Efter beslutet har Thage G Peterson vid skilda tillfällen uttalat sig i den debatt som uppstod. Konstitutionsutskottet begränsar sin granskning i detta hänseende till vad Thage G Peterson uttalat om det sätt på vilket statens åtagande enligt strukturavtalet att svara för vissa kostnader skulle finansieras. Utskottet konstaterar att Thage G Peterson inför utskottet inte har givit uttryck för någon annan mening än att det strukturavtal som tecknats av Försvarets materielverk och Volvo Aero är civilrättsligt bindande och att statens kostnader för strukturförändringarna till sist bärs av skattebetalarna. Med de uttalanden som nu har gjorts är utskottets granskning av detta ärende avslutad.
14. Statsråden Marita Ulvskogs och Ines Uusmanns tjänsteutövning i ärendet om detaljplan för en del av Norra länken m.m.
Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A 12.1, har till konstitutionsutskottets granskning anmälts statsråden Marita Ulvskogs och Ines Uusmanns tjänsteutövning i samband med ett ärende om detaljplan för del av Norra länken m.m. Anmälaren hänvisar till en dom av Regeringsrätten den 31 januari 1997 i vilken Regeringsrätten har upphävt regeringens beslut den 29 februari 1996 angående detaljplan för del av Norra länken inom Vasastaden i Stockholm. Enligt anmälaren framgår av domen att regeringen i sin handläggning av ärendet har satt sig över gällande lagstiftning. Under den tid som regeringen handlagt ärendet är det enligt anmälaren klart att även Vägverket agerat på ett sätt som torde strida mot gällande rätt. Anmälaren påpekar att arbete med arbetstunnlar m.m. pågick även under Regeringsrättens prövning av ärendet. Till grund för granskningen har legat bl.a. tre promemorior från Miljödepartementet, Inrikesdepartementet och Kommunikationsdepartementet, bilagorna A 12.2-A 12.3. Utskottet har vidare hållit en utfrågning med kulturminister Marita Ulvskog, bilaga B 8.
Detaljplaneärendet
Bakgrund Kommunfullmäktige i Stockholm antog den 20 december 1993 detaljplan för del av Norra länken inom stadsdelen Vasastaden i Stockholm. Detaljplanen syftade till att göra det möjligt att bygga en del av trafikleden Norra länken i en tunnel mellan Norrtull och Roslagstull och därmed genom nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Kommunfullmäktiges beslut överklagades av ett antal enskilda personer till Länsstyrelsen i Stockholms län med yrkande om att detaljplanen skulle upphävas. Genom beslut den 7 mars 1994 avslog länsstyrelsen överklagandena och fastställde kommunfullmäktiges beslut.
Regeringens beslut Ärendet överklagades vidare till regeringen som den 29 februari 1996 avslog överklagandena. I sitt beslut konstaterade regeringen att enligt 3 kap. 7 § andra stycket lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) får inom en nationalstadspark ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas. Regeringen konstaterade vidare att det i propositionen om nationalstadsparken (prop. 1994/95:3 s. 41-46) anges bl.a. att natur- och kulturvärdena har varierande tyngd i olika delar av nationalstadsparken samtidigt som området i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till dess samlade natur- och kulturvärden. Av syftet med nationalstadsparken följer att områdets huvudstruktur vad avser natur- och bebyggelseområden inte får ändras. En utbyggnad av Norra länken med anslutningar bör enligt propositionen kunna förenas med bestämmelserna om en nationalstadspark. Detta kan ske genom att Norra länken med anslutningar förläggs i tunnelläge under nationalstadsparken och genom att till leden hörande anordningar ovan jord utformas på ett sätt som inte skadar områdets natur- och kulturvärden. En förnyelse av infrastrukturen i området som sammantaget medför en förbättring av miljön inom nationalstadsparken eller som möjliggör en väsentlig förbättring för hälsa och miljö i fråga om infrastrukturanläggning som berör parken bör enligt propositionen också vara möjlig att utföra. Regeringen fann med hänsyn till ett yttrande av länsstyrelsen över detaljplanens inverkan på nationalstadsparken och de ställningstaganden som låg bakom inrättandet av nationalstadsparken att bestämmelserna om nationalstadsparken fick anses vara beaktade på ett godtagbart sätt i planärendet. Klagandenas invändningar att detaljplanen skulle strida mot bestämmelserna i 3 kap. 7 § andra stycket NRL kunde enligt regeringen inte anses utgöra skäl att upphäva beslutet att anta den överklagade detaljplanen.
Regeringsrättens beslut Ett par enskilda personer ansökte hos Regeringsrätten om rättsprövning av regeringens beslut. Som huvudsaklig grund för ansökningarna åberopade de sökande att detaljplanen stred mot bestämmelserna om skydd för nationalstadsparken i 3 kap. 7 § NRL. Regeringsrätten upphävde genom dom den 31 januari 1997 regeringens beslut och visade målet åter till regeringen för ny behandling. Regeringsrätten konstaterade i sin bedömning att några formella brister vid handläggningen av planärendet inte hade visats föreligga. Vad gällde beslutets förenlighet med bestämmelserna i 3 kap. 7 § NRL anförde Regeringsrätten följande.
I nationalstadsparken får, enligt de i lagtexten uppställda skyddsbestämmelserna, nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- eller kulturvärden i övrigt skadas. Regeringens inställning är, som har framgått av det anförda, att lokaliseringen av Norra länken, med hänsyn främst till de uttalanden som gjorts under lagstiftningsarbetet, inte kan bedömas strida mot skyddsbestämmelserna för nationalstadsparken. Regeringen syftar därvid uppenbarligen bl.a. på - - - uttalandena i prop. 1994/95:3 om att en förläggning av Norra länken i ett tunnelläge bör kunna förenas med vad som föreslås i lagstiftningsärendet och att sådan förnyelse av infrastrukturen i området bör vara möjlig att utföra, som sammantaget medför en förbättring av miljön inom nationalstadsparken eller som möjliggör en väsentlig förbättring för hälsa och miljö i fråga om en infrastrukturanläggning som berör parken. Stockholms kommun framför liknande synpunkter och framhåller att byggandet av betongtunneln inte medför något bestående intrång. Regeringsrätten finner med hänsyn till vad som sålunda förekommit anledning att först konstatera att lagtexten inte innehåller någon begränsning i fråga om skyddet mot intrång eller skada exempelvis så att detta skulle gälla bara mot intrång eller skada som är av bestående karaktär. Det finns inte heller någon regel som gör det möjligt att godkänna en åtgärd som medför intrång eller skada på den grunden att åtgärden samtidigt har positiva effekter på natur- eller kulturmiljön i andra avseenden. En annan sak är att åtminstone skaderekvisitet i sig synes lämna ett visst utrymme för att man vid bedömningen av åtgärdernas karaktär skall kunna se till helhetsverkan och således bortse från helt tillfälliga eller annars obetydliga negativa effekter. I förevarande fall innebär detaljplanen att det blir möjligt att anlägga en ca 35 meter bred trafikled i tunnel genom nationalstadsparken. Tunneln skall delvis anläggas i ett öppet schakt från markytan. Sistnämnda del av tunneln går bl.a. på en sträcka av ca 100 meter inom ett område som är bevuxet med träd och annan vegetation och som har parkkaraktär. Inom detta område blir det alltså möjligt att fälla träd och ta bort vegetation och jord så att ett djupt schakt skapas. Det framstår som helt klart att dessa åtgärder innebär ett intrång i nationstadsparkens parklandskap och naturmiljö. Regeringsrätten finner redan på angiven grund att de åtgärder som blir möjliga genom den antagna detaljplanen strider mot 3 kap. 7 § andra stycket NRL. Det innebär att också regeringens beslut strider mot lagrummet. På grund härav skall regeringens beslut upphävas.
Promemorior från Miljödepartementet och Inrikesdepartementet I en promemoria upprättad inom Miljödepartementet den 18 mars 1997 anges att ärendet om detaljplan för del av Norra länken (Norrtull-Roslagstull) kom in till departementet den 20 april 1994 och sedermera kompletterades med skrivelser från de klagande samt från företrädare för diverse kultur- och miljöorganisationer m.fl. Departementet påpekar att bestämmelserna i 3 kap. 7 § lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, trädde i kraft den 1 januari 1995. Eftersom Länsstyrelsen i Stockholms län hade prövat överklagandena av kommunens antagandebeslut före ikraftträdandet och regeringen vid sitt ställningstagande hade att pröva också frågan om planens förenlighet med de nya bestämmelserna anmodades länsstyrelsen den 30 augusti 1995 att avge yttrande i denna fråga. Länsstyrelsens yttrande kom in till departementet den 15 september 1995 och kommunicerades med de klagande. Ytterligare skrivelser kom härvid in från dessa samt från företrädare för kultur- och miljöorganisationer m.fl. Departementet anger vidare att kommunfullmäktige i Stockholms kommun den 13 november 1995 beslutade att anta detaljplan för Norra länken delen Roslagstull-Ugglevikskällan-Frescati och detaljplan för Norra länken delen Värtan. I samband härmed beslutade kommunfullmäktige också att hemställa hos regeringen om att den måtte fullfölja miljöprövningen beträffande samtliga tre detaljplaner för Norra länken. Ytterligare en skrivelse kom därefter in från kommunen. De klagande bereddes tillfälle att yttra sig över kommunens handlingar. Ytterligare skrivelser kom därefter in såväl från de klagande som från vissa organisationer m.fl. Därutöver anger departementet att ärendet föredrogs vid regeringens sammanträde den 29 februari 1996 av statsrådet Ulvskog. Statsrådet Lindh deltog inte vid behandlingen av planärendet om Norra länken (Norrtull- Roslagstull). Skälet härtill var att hon tidigare som kommunfullmäktig i Stockholms kommun bl.a. deltagit i kommunfullmäktiges beslut den 20 december 1993 då detaljplanen antogs. Beredningen i Miljödepartementet anmäldes och förankrades fortlöpande hos statssekreteraren Måns Lönnroth. I en promemoria upprättad den 17 april 1997 har Inrikesdepartementet lämnat vissa kompletterande uppgifter. Departementet anför att för den löpande beredningen av förvaltningsärenden, t.ex. överklaganden inom plan- och bygglagens tillämpningsområde, svarar normalt den arbetsenhet inom berört departement till vars verksamhetsområde ärendet hör. Vid behov sker samråd med ansvarig expeditionschef. Den löpande beredningen av dessa förvaltningsärenden sker således på tjänstemannaplanet. Enligt departementet innebär detta att ansvarigt statsråd normalt inte deltar förrän ärendet bedöms klart för avgörande, varvid föredragning sker för statsrådet. Departementet anför vidare att i förvaltningsärenden av större vikt brukar ansvarig statssekreterare eller ansvarigt statsråd informeras om beredningsläget och vid behov delta i beredningen. Vad gäller överklagandet av den aktuella detaljplanen för Norra länken konstaterades redan när ärendet kom in till Miljödepartementet att statsrådet Anna Lindh deltagit i kommunfullmäktiges beslut i ärendet och därför var jävig. Anna Lindh har därför inte deltagit vare sig i den löpande beredningen av ärendet eller i regeringsbeslutet. Enligt departementet har inte heller något annat statsråd deltagit i den löpande beredningen av det aktuella ärendet. Däremot har departementets statssekreterare Måns Lönnroth fortlöpande informerats om och deltagit i ärendets beredning. Inför ärendets avgörande föredrogs ärendet för statsrådet Marita Ulvskog som också var föredragande statsråd vid regeringens beslut den 29 februari 1996. Enligt departementet var det först vid denna föredragning som Marita Ulvskog tog del av ärendet.
Utfrågning med statsrådet Marita Ulvskog Vid utskottets utfrågning med statsrådet Marita Ulvskog uppgav hon att hon vid det aktuella tillfället var civilminister och enligt ersättarsystemet i regeringen ersättare för Anna Lindh, som var jävig i ärendet. Rätts- och expeditionschefen i Miljödepartementet Fredrik Damgren och tjänstemannen Ivar Frostenson bokade in en tid hos henne för föredragning av ärendet. Marita Ulvskog anser att hon fick en grundlig föredragning i ärendet, i alla fall med ?regeringskanslimått? mätt. Vid föredragningen gjordes en mycket utförlig genomgång av kartor och av naturresurslagen. Hon uppskattar att föredragningen pågick under drygt en timme. Marita Ulvskog påpekade att den fortlöpande beredningen av ärendet hade skötts av statssekreteraren Måns Lönnroth i Miljödepartementet, eftersom det fanns ett jävigt statsråd. Hon anförde vidare att som föredragande statsråd måste man dock vara väl insatt i frågan för att t.ex. kunna svara på frågor från kolleger under själva regeringssammanträdet. Föredragningen ägde rum i syfte att hon själv skulle göra ett ställningstagande i ärendet och ej endast för hennes information.
Tidigare granskning i konstitutionsutskottet Under föregående riksmöte behandlade utskottet för första gången i sin granskning ett regeringsbeslut som blivit föremål för rättsprövning (bet. 1995/96:30, avsnitt 21). I samband med denna granskning lämnade utskottet en redovisning av bakgrunden till rättsprövningsinstitutets införande i svensk rätt. Utskottet redovisade också i tabellform i vad mån ditintills inkomna ansökningar om rättsprövning hade bifallits, avslagits respektive avvisats/lämnats utan åtgärd av Regeringsrätten. Det under föregående års granskning aktuella regeringsbeslutet hade fattats den 17 november 1994 och avsåg godkännande av en viss typ av lottförsäljningsautomat. Regeringsrätten upphävde genom dom den 30 maj 1995 regeringens beslut och återförvisade ärendet till regeringen för ny prövning. I sin bedömning konstaterade utskottet att det regeringsbeslut som upptagits till granskning hade blivit föremål för rättsprövning av Regeringsrätten. Regeringsrätten hade därvid upphävt regeringens beslut och återförvisat ärendet till regeringen. Granskningen föranledde inget uttalande från utskottets sida.
Ärendet om bygglov för arbetstunnlar m.m. som tillfällig åtgärd
Bakgrund Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms kommun beviljade genom beslut den 23 november 1995 Vägverket bygglov för tre arbetstunnlar samt arbetsplats-et- ablering på vissa fastigheter inom stadsdelen Norra Djurgården. Bygglovet beviljades som tillfällig åtgärd och avsåg tiden till och med den 1 december 1996. Beslutet överklagades till Länsstyrelsen i Stockholms län. I beslut den 12 januari 1996 meddelade länsstyrelsen att den inte tog upp överklagandet till prövning på grund av att klagandena ansågs sakna besvärsrätt. Länsstyrelsens beslut överklagades till Kammarrätten i Stockholm, som i beslut den 17 juni 1996 avslog överklagandet. Kammarrättens beslut överklagades till Regeringsrätten. Regeringsrätten beslutade den 7 oktober 1996 att inte meddela prövningstillstånd.
Statsrådet Ines Uusmanns svar på interpellation den 4 februari 1997 Statsrådet Ines Uusmann svarade den 4 februari 1997 på en interpellation från Ewa Larsson (mp) gällande om statsrådet avsåg att verka för att Vägverket omedelbart skulle avbryta sina arbeten på Norra länken i avvaktan på utgången av den rättsliga prövning som pågick. Ewa Larsson hade också frågat om statsrådet avsåg att verka för en generell översyn av Vägverkets agerande i fallet Norra länken, och då speciellt ur demokratisk synvinkel. Ines Uusmann konstaterade i sitt svar bl.a. att Norra länken är ett omfattande och komplicerat projekt att genomföra. Projektet kräver en mängd tillstånd från flera olika myndigheter. Anläggandet av Norra länken förutsätter en god planering av Vägverket. En viktig del i denna planering är förberedelsearbeten. Ines Uusmann framhöll att de byggnadsarbeten som pågick i anslutning till Norra länken just var sådana förberedelsearbeten. Dessa arbeten reglerades inte av de beslut som prövats eller var under prövning av Regeringsrätten. De omfattades inte heller av de arbetsplaner som låg på regeringens bord för prövning. Vidare uppgav Ines Uusmann att hon hade förtroende för Vägverkets sätt att planera och genomföra vägprojekten inom Dennisöverenskommelsen. Det gällde även planeringen och genomförandet av Norra länken. Ines Uusmann uppgav också att Vägverket hade sökt, och också fått, de tillstånd som man skulle ha för byggnadsarbeten. De aktuella arbetstunnlarna var inte allmänna väganläggningar. Vägverket hade fått bygglov från Stadsbyggnadskontoret. Det överklagades till länsstyrelsen, kammarrätten och Regeringsrätten, men Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd. Vägverket väntade sedan med att påbörja arbetena till dess att detaljplanen för Roslagstull hade vunnit laga kraft. Enligt Ines Uusmann hade Vägverket varit ?ordentligt på rätt sida om lagens råmärken?.
Promemoria från Kommunikationsdepartementet I en promemoria upprättad den 21 mars 1997 anför Kommunikationsdepartementet att konstitutionsutskottet har berett statsrådet Ines Uusmann möjlighet att lämna synpunkter på vad som anförs i granskningsanmälan. Departementet vill med anledning härav för fullständighetens skull nämna att utöver den prövning av bygglov för arbetstunnlar som Ines Uusmann redogjorde för vid interpellationsdebatten den 4 februari 1997 har regeringen fattat ytterligare ett beslut, vilket fogats som bilaga till promemorian. Detta beslut utgörs av ett regeringsbeslut den 10 oktober 1996 och gäller överklagande i fråga om bygglov på vissa fastigheter inom stadsdelen Norra Djurgården. Bygglovet hade meddelats av Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms kommun den 23 november 1995 för tillfällig åtgärd avseende tre arbetstunnlar samt arbetsplatsetablering (se ovan). Beslutet hade överklagats till Länsstyrelsen i Stockholms län. Klaganden invände mot en arbetstunnel till den hårt trafikerade Roslagsvägen. Enligt klaganden borde transporterna av de aktuella bergmassorna ske med järnväg i stället för med bil. Länsstyrelsen beslutade den 21 mars 1996 att avslå överklagandet. Länsstyrelsens beslut överklagades till Kammarrätten i Stockholm, som den 31 maj 1996 med eget utlåtande lämnade över ärendet till regeringen för prövning. Regeringen konstaterar i sitt beslut den 10 oktober 1996 att kammarrätten inte funnit skäl att vägra bygglov enligt 3 kap. plan- och bygglagen (1987:10). Vad klaganden framfört i ärendet utgjorde enligt regeringens bedömning inte tillräckliga skäl för regeringen att med anledning av överklagandet upphäva det aktuella bygglovet. Överklagandet skulle därför avslås. Kommunikationsdepartementet anför avslutningsvis att regeringsbeslutet var ett ärende för Inrikesdepartementet. Ines Uusmann deltog inte i regeringssammanträdet den 10 oktober 1996.
Utskottets bedömning Vad gäller regeringens beslut den 29 februari 1996 angående detaljplan för del av Norra länken konstaterar utskottet att beslutet har blivit föremål för rättsprövning i Regeringsrätten. Regeringsrätten har upphävt regeringens beslut och visat ärendet åter till regeringen för ny behandling. Granskningen i denna del föranleder inget uttalande från utskottets sida. I granskningsanmälan har vidare gjorts gällande att under den tid som regeringen har handlagt ärendet om Norra länken har Vägverket i samband med arbete med arbetstunnlar m.m. på vissa fastigheter på Norra Djurgården agerat på ett sätt som torde stå i strid med gällande rätt. Utskottet vill härvid erinra om att konstitutionsutskottet enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Någon granskning av Vägverket kan således inte komma i fråga och har heller inte företagits. När det gäller regeringens eller enskilda statsråds befattning med ärendet angående det bygglov som meddelats Vägverket har granskningen utvisat att den inskränker sig till det ovan redovisade regeringsbeslutet den 10 oktober 1996. Inte heller i denna del föranleder granskningen något uttalande från utskottets sida.
15. Statsrådet Pierre Schoris handläggning av visst utlänningsärende
Ärendet Ayhan Sabuncu, som är född år 1982, kom till Sverige från Turkiet 1986 och beviljades permanent uppehållstillstånd 1987. Han lider av en svår muskelsjukdom, som medför att han är i behov av stöd och hjälp. I Sverige togs han om hand av sin kusin Yasar Sabuncu och dennes fru Asuman, som uppgav sig vara hans föräldrar. I december 1994 reste makarna Zübeyit och Cicek Sabuncu samt deras två minderåriga barn in i Sverige och ansökte om uppehållstillstånd på grund av anknytning till en här bosatt son, Ayhan Sabuncu. Invandrarverket avslog ansökningarna den 19 december 1995 och meddelade samtidigt beslut om avvisning. Efter att makarna överklagat avvisningsbesluten fastställde Utlänningsnämnden Invandrarverkets beslut den 3 juli 1996. Makarna lämnade den 24 juli 1996 in en s.k. ny ansökan till Utlänningsnämnden och yrkade samtidigt att verkställigheten av avvisningsbeslutet skulle avbrytas. Utlänningsnämnden avslog sistnämnda yrkande den 30 juli 1996. Ärendet överlämnades till regeringen den 5 augusti 1996. Den 13 augusti 1996 medverkade statsrådet Pierre Schori i TV-programmet ?Britt-Marie Mattsson? i Sveriges Televisions kanal TV2. På en fråga från programledaren om Ayhan Sabuncus föräldrar skulle få stanna i Sverige svarade Pierre Schori: ?Jag menar att den här pojken som fick uppehållstillstånd för många år sedan, han måste ha sina föräldrar här?. På en följande fråga från programledaren om föräldrarna skulle få uppehållstillstånd svarade Schori: ?Föräldrarna kommer att få uppehållstillstånd, menar jag. Jag skall nu gå i genom det här och jag har inte riktigt börjat med det. Men, det menar jag, är en självklar rättighet?. Dagen efter TV-programmet sände Utrikesdepartementet ut ett pressmeddelande där det angavs att regeringen ännu inte fattat det formella beslutet i ärendet om Ayhan Sabuncus familj. Vidare sades att eftersom det i den svenska folkbokföringen fanns uppgifter om andra föräldrar än det par som ansökan gäller, måste departementet klargöra de korrekta släktskapsförhållandena innan ett beslut kunde fattas. Regeringen beslutade den 22 augusti 1996 att bifalla makarna Zübeyit och Cicek Sabuncus ansökan om uppehållstillstånd. I en granskningsanmälan, bilaga A 13.1, har till konstitutionsutskottets granskning anmälts statsrådet Pierre Schoris handläggning av utlännings- ärendet rörande Ayhan Sabuncus föräldrar. Från Statsrådsberedningen har inhämtats en promemoria, upprättad inom Utrikesdepartementet, bilaga A 13.2. Utskottet har vidare från Sveriges Television inhämtat en videoinspelning av det den 13 augusti 1996 i TV2 sända TV-programmet ?Britt-Marie Mattsson?.
Promemoria från Utrikesdepartementet När det gäller handläggningen av ärendet i Regeringskansliet anför Utrikesdepartementet att ärendet överlämnades av Utlänningsnämnden till regeringen den 5 augusti 1996. Påföljande dag beslutade statsrådet Leif Pagrotsky att inhibera verkställigheten av avvisningsbeslutet. Därefter beviljade Utrikesdepartementet den 7 augusti 1996 familjen rättshjälp genom offentligt biträde. Ärendet föredrogs för statsrådet Pierre Schori den 20 augusti 1996. Den 22 augusti 1996 beslutade regeringen att bifalla den nya ansökningen. Av regeringens beslut framgår att regeringen ansåg att det skulle strida mot humanitetens krav att verkställa beslutet om avvisning rörande Ayhan Sabuncus föräldrar. Familjemedlemmarna beviljades i och med beslutet permanenta uppehållstillstånd i Sverige. Utrikesdepartementet anför vidare att i programmet ?Britt-Marie Mattsson? den 13 augusti 1996 fick Pierre Schori en direkt fråga om pojken Ayhan Sabuncu. Han svarade då med hänvisning till det aktuella fallet: Jag menar att det är klart att pojken som fick uppehållstillstånd för så många år sedan måste få ha sina föräldrar här. Det är en självklar rättighet. Motstridiga uppgifter förekom dock enligt departementet beträffande vilka som var Ayhan Sabuncus föräldrar. För att kunna fatta beslut i ärendet var det nödvändigt att fastställa vilka föräldrarna var. Detta informerades familjen om vid ett möte på Utrikesdepartementet den 6 augusti 1996. I ärendet fanns en DNA-test som talade för att makarna Zübeyit och Cicek Sabuncu var Ayhans biologiska föräldrar. I ärendet fanns emellertid också ett brev ställt till försäkringskassan, daterat den 10 juni 1996 och som kom in till departementet den 8 augusti 1996. I brevet intygar Ayhans kusin Yasar Sabuncu att han är far till Ayhan. Yasar Sabuncu och hans fru var vid denna tidpunkt folkbokförda som Ayhans föräldrar. I personbevis utställt den 16 augusti 1996 uppges dock att Zübeyit och Cicek Sabuncu är föräldrar till Ayhan. Enligt departementet ansågs frågan därmed tillräckligt klarlagd för att regeringen skulle kunna fatta beslut i ärendet.
Utskottets bedömning Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.
16. Extra utbetalning till utrikesförvaltningens anställda
Bakgrund Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén beslutade i december 1996 att en bonus skulle utgå med decemberlönen till samtliga UD-anställda som var i tjänst den 1 juli 1996 och som fortfarande var det den 31 december 1996. Bonusen uppgick till 5 000 kr för heltidsanställda och skulle, enligt ett brev från utrikesministern till personalen den 11 december 1996, uppfattas som ?ett erkännande och ett tack för gedigna insatser under en turbulent period i departementets inre historia?. Utrikesministern syftade med denna formulering på att det under sommaren och hösten 1996 skett en övergång till en ny organisation för UD och hon ansåg i brevet att denna organisationsförändring inneburit ett tungt arbete och många förändringar för utrikesförvaltningens anställda.
Anmälan I en granskningsanmälan bilaga A 14.1 har begärts att konstitutionsutskottet granskar om utdelningen av lönebonusen till UD:s personal skett på ett tillbörligt sätt.
Utredningen i ärendet Av utskottets kansli har inhämtats viss bakgrundsinformation. Därefter har genom Statsrådsberedningen begärts svar på ett antal frågor från Utrikesdepartementet bilaga A 14.2. Av det inhämtade underlaget framgår bl.a. följande. Ärendet gäller förhållandena under det förlängda budgetåret 1995/96, dvs. det budgetår som löpte under tiden den 1 juli 1995 till den 31 december 1996. Anslaget A 1. Utrikesförvaltningen uppgick under det aktuella budgetåret till 2 710 363 000 kr. För tiden juli 1995 t.o.m. juni 1996 beräknades 1 807 700 000 kr. Anslaget används för Utrikesdepartementets och utlandsmyndigheternas löner och andra förvaltningskostnader, till vilka främst hör kostnader för chefs- och personalbostäder samt kanslier, utlandstillägg, löner för de lokalanställda samt resor och deltagande i internationella möten och förhandlingar. Löner och ersättningar för de utlandsstationerade svarar för den största delen av kostnaderna. Av utrikesförvaltningens totala antal anställda (hemmastationerade och utsända), som uppgår till 1 450 personer, är 530 utsända. Förutom sedvanlig beskattningsbar lön uppbär de utsända olika typer av ersättningar enligt UB (Utlandsbestämmelserna). Budgetåret 1995/96 (18 månader) uppgick denna internbudgetpost till 279 miljoner kronor. Anslaget A 1 är ett ramanslag, vilket innebär att outnyttjade medel får sparas till följande budgetår. Ett ramanslag får också överskridas genom att en anslagskredit tas i anspråk. Användningen av medel inom ett ramanslag styrs av de anslagsvillkor som beslutats, bestämmelser i författningar och löneavtal, m.m. I övrigt är medlen inte öronmärkta. Av budgetproposition 1994/95:100, bilaga 4, framgår bl.a. följande. Utrikesförvaltningen har under de senaste budgetåren ålagts stora besparingar. Budgetåret 1993/94 resulterade dessa i att tio utlandsmyndigheter lades ned, ytterligare ett tjugotal befattningar vid utlandsmyndigheter drogs in samt att departementets organisation förändrades och minskades. Budgetåret 1994/95 inriktades besparingarna på att minska kostnaderna dels för lokalförsörjningen, dels för lokalt anställda vid utlandsmyndigheterna. För budgetåret 1995/96 föreslogs i propositionen att anslaget skulle räknas ned med 76 miljoner kronor. Vid budgetårets utgång skulle besparingen motsvara en nivåsänkning på 5 %. År 1998 beräknades anslagsnivån ha sänkts med 167 miljoner eller 11 %. För att uppnå detta sparbeting skulle, enligt propositionen, bl.a. följande åtgärder behöva vidtas under mandatperioden: Nedläggning av femton utlandsmyndigheter, hemstationering av utlandsbefattningar, uppsägningar av lokalanställda och en generell reducering av driftskostnaderna. Dessutom aviserades i propositionen att förhandlingar skulle komma att föras med de fackliga organisationerna om revidering av förmånerna enligt avtalet om utlandsbestämmelser. Om dessa förhandlingar inte ledde till resultat, måste besparingar ske på andra områden, anfördes det i propositionen. Utrikesutskottet tillstyrkte regeringens förslag till anslag under A 1 och tillstyrkte också inriktningen av de besparingsåtgärder som regeringen föreslagit för 1997 och 1998 (betänkande 1994/95:UU14). Utrikesutskottet påpekade att inriktningen av de besparingsåtgärder som regeringen förordat inom flera verksamhetsområden under tredje huvudtiteln, däribland revidering av tjänstemännens ersättning för kostnader i samband med utlandsstationering, självfallet innebar att prioriteringar i verksamheten måste göras under såväl innevarande budgetår som de kommande åren fram till 1998. Inte minst var detta viktigt med tanke på de påfrestningar som hela förvaltningens personal och deras familjer utsattes för (bet. s. 11). De fackliga förhandlingarna: För de anställda inom utrikesförvaltningen gällde två kollektivavtal, dels R-ALF med allmänna löne- och anställningsvillkor, dels avtalet om utlandsbestämmelser, UB, för de utlandsstationerade. Förhandlingarna om revidering av förmåner gällde UB. Den administrativa enheten i UD lade fram ett sparförslag som innebar besparingar på utlandsförmånerna med 19 miljoner kronor. Centrala förhandlingar om UB förs i Statens utlandslönenämnd, som är en partssammansatt myndighet. Parterna i utlandslönenämnden kom i detta fall överens om att lägga ut förhandlingarna lokalt, dvs. till UD:s egna fackliga organisationer. De lokala parterna på UD (arbetsgivaren, TCO-UD och UPF (Saco), kom överens om ett förslag till sparåtgärder den 7 november 1995. Åtgärderna var värda 17,3 miljoner kronor totalt och skulle träda i kraft vid olika tidpunkter - de flesta den 1 januari 1996, andra den 1 juli 1996 eller den 1 juli 1997 bilaga A 14.3. Enligt ett förhandlingsprotokoll den 6 juni 1996 mellan Arbetsgivarverket å ena sidan och Saco-S, SEKO och TCO-OF/S,P,O å den andra förklarade sig parterna vara ense om vissa ändringar i avtalet om utlandsbestämmelser (UB) och i avtalet om anställningsvillkor för vissa tjänstemän med arvodestjänst inom SIDA:s biståndsverksamhet, m.m. (Bi-ARV). Ändringarna var en följd av de lokala parternas överenskommelse. Förutom ändringar i avtalen förutsatte överenskommelsen även förändringar i tillämpningen av avtalen genom beslut i Utlandslönenämnden och av berörd anställningsmyndighet. I budgetproposition 1996/97:1 redogörs för hur sparandet beträffande UD:s förvaltningsanslag hade avlöpt. Förvaltningskostnaderna för budgetåret 1995/96 hade minskats med drygt 70 miljoner kronor. Detta hade skett genom nedläggning av sju utlandsmyndigheter, indragning av drygt 30 utsända tjänster, uppsägning av lokalanställda, rationaliseringar på fastighetsområdet, förändringar som skett efter förhandlingar med de fackliga organisationerna, när det gäller vissa ersättningar i samband med utlandsstationering samt genom en generell reducering av driftskostnaderna med 5 % (s.k. osthyvling). För budgetåret 1997 har enligt UD internbudgetposten för ersättningar enligt UB beräknats till 177 miljoner kronor, vilket motsvarar en minskning med ca 5 % jämfört med 1995/96 omräknat till 12 månader. För båda budgetåren motsvarar ersättningarna enligt UB ca 10 % av förvaltningsanslaget. Den aktuella lönebonusen utgjorde 0,8 % som andel av de totala löne- och andra personalrelaterade kostnader 1995/96. Enligt budgetpropositionen krävs fortsatta kostnadsminskningar, men utgångspunkten inför departementets beslut om de konkreta åtgärderna under 1997 är att inga ytterligare utlandsmyndigheter skall läggas ned eller uppsägningar av UD-anställda skall behöva ske. Merparten av sparandet bör enligt propositionen kunna uppnås genom det ökade kostnadsmedvetande som hittills bedrivna spararbete medfört, samt genom fortsatt rationalisering och effektivisering av verksamheten. Löneavtalen: I de tre senaste centrala avtalen (RALS 89/90, RALS 91/93 och RALS 95/98 det senaste se bilaga A 14.4 ges de anställda möjlighet att få del av effektivitets- och produktivitetsförbättringar. (Se även protokoll 1996-02- 20 rörande förhandlingar om 1995-1998 års löner till anställda i Regeringskansliet, bilaga A 14.5. Utrikesdepartementet påpekar att något utrymme för permanenta löneökningar dock inte fanns, eftersom större delen av den rationaliseringsvinst som åstadkommits inom UD som avsett levererades i form av ett sparbeting. Att ett överskott faktiskt uppstod på internbudgetposten avseende löner och andra personalrelaterade kostnader berodde enligt UD på att antalet anställda under vissa perioder hållits lägre än det genomsnittliga antal för vilka dessa kostnader ursprungligen budgeterats. Som svar på frågan varför inte överskottet på löneanslaget överfördes till följande budgetår uppger UD att avsikten med lönebonusen var att den skulle uppfattas som ett tack från departementsledningen till personalen för gedigna insatser under en turbulent period i departementets inre historia. Med detta avsågs i första hand det tunga sparbeting som lagts på UD-tjänstemännen att genomföra samtidigt med en kraftig expansion av verksamheten, inte minst på grund av EU-medlemskapet. Därtill kom även de extra insatser som krävdes i samband med övergången till en helt ny organisation. Allt detta inträffade under budgetåret 1995/96, och det var därför lämpligt att utbetalningen av lönebonusen skedde under det budgetåret och att överskottet inte fördes vidare till kommande budgetår. Innan beslutet om lönebonusen fattades informerade expeditionschefen representanter för de båda fackliga organisationerna vid UD om departementsledningens avsikt att besluta om en lönebonus. Beslutet att betala ut lönebonusen var ett ensidigt arbetsgivarbeslut enligt uppgift från chefen för UD:s personalenhet Eva Walder-Brundin. Beslutet väckte starka reaktioner på många håll. Enligt uppgifter i massmedierna (TV 2 Rapport) ångrade utrikesministern senare tidpunkten och formen för belöningen.
Beslutsordningen inom utrikesförvaltningen I instruktionen för Utrikesdepartementet, som numera är upphävd, gavs bestämmelser om arbetsfördelning, allmänna och särskilda bestämmelser om beslutsregler, m.m. I departementets arbetsordning ges närmare bestämmelser om organisation och arbetsfördelning. Av bestämmelserna framgår bl.a. följande. Förordning (1996:728) med instruktion för Utrikesdepartementet, upphävd 1997-01-01. 7 §: Utrikesdepartementet beslutar i frågor som rör personalen i utrikesför- valtningen och i andra frågor som rör utrikesförvaltningens administration, om inte något annat är särskilt föreskrivet. 23 §: I frågor som skall avgöras av Utrikesdepartementet beslutar departementschefen. Departementschefen får överlåta rätten att besluta på departementets vägnar till ett annat statsråd, till en tjänsteman i departementet eller, om det finns särskilda skäl, till ett annat departement. - - - Arbetsordning för Utrikesdepartementet, UF 1996:2, ändrad genom UF 1996:7 Enligt 23 § har departementet sex administrativa enheter och ett kansli för säkerhet och beredskap. Dessa är direkt underställda expeditionschefen. Enheternas och kansliets närmare indelning och sakområden är följande. - - - II. Ekonomienheten (enhet EK) är indelad i två sektioner. Enhetens sakområde är sektionsvis indelat i följande ärendegrupper, nämligen budgetsektionen övergripande samordningsansvar av departementets budgetarbete gentemot Finansdepartementet; samordning av budget- och anslagsfrågor inom utgiftsområde 5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan; ansvar för departementets förvaltningsanslag; ansvar för kommittéfrågor som faller inom utgiftsområde 5;
redovisningssektionen departementets och utlandsmyndigheternas redovisning, departementets kassafunktioner, utlandsmyndigheternas medelsförsörjning, departementets kurslista för avräkningar, bevakning av andra fordringar än för konsulärt bistånd. Enligt 31 § får expeditionschefen besluta på departementets vägnar i frågor om utrikesförvaltningens personal och administration i övrigt, frånsett vissa undantag som inte är aktuella här. Enligt 63 § meddelar expeditionschefen närmare föreskrifter för medelsdispositionen.
Utskottets bedömning Utskottet finner mot bakgrund av utredningen i ärendet att utrikesminister Lena Hjelm-Wallén varit formellt oförhindrad att besluta om en extra utbetalning från utrikesförvaltningens internbudgetpost avseende löner och andra personalrelaterade kostnader till utrikesförvaltningens anställda. Granskningen föranleder därför inte något vidare uttalande från utskottets sida.
17. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992 I en granskningsanmälan bilaga A 15.1 har begärts att konstitutionsutskottet undersöker om regeringen eller enskilda statsråd varit försumliga i sin hantering av kronförsvaret under hösten 1992. Undersökningen bör enligt anmälan helst ske genom en oberoende kommission. Anmälaren har med hänvisning till boken ?Stålbadet? angett att det kan finnas anledning att befara att otillbörliga hänsyn tagits, och att dessa strider mot principen om medborgarnas likabehandling. Boken Stålbadet - Finanskrisen, Penserkraschen och Nordbankens rekonstruktion av Ulla Reinius är utgiven i oktober 1996 på Ekerlids förlag. När det gäller den fråga om kronfallet och likabehandling av medborgarna som tas upp i anmälningen kan redovisas vad som sägs på s. 175:
En gigantisk konvertering av svenska utlandslån genomfördes under några korta höstmånader. Den svenska Riksbanken använde sitt valutaöverskott för att bl.a. via bankerna hjälpa vissa storföretag till deras låneomläggning. Bara de fåkunniga, privatpersoner, småföretag och de som vägrade tro att regeringen skulle ge upp - eller tvingas ge upp - låg kvar med sina utlandslån. Just dessa grupper som till skillnad från storföretagen var de mest sårbara eftersom de inte hade några intäkter i utländsk valuta, skulle komma att betala en betydande del av notan för det svenska kronfallet. Men vem vågade tala öppet till de fåkunniga om det som var förbjudet att tala om.
Gällande regler om valutapolitiken Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är Riksbanken rikets centralbank med ansvar för valuta- och kreditpolitik. Riksbanken är myndighet under riksdagen. Enligt 9 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall Riksbanken följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna samt vidta erforderliga penningpolitiska åtgärder. Enligt 10 § samma lag skall Riksbanken bestämma det system som skall gälla för att fastställa kronans värde i förhållande till utländska valutor samt bestämma om tillämpningen av detta system. Av 41 § första stycket 3 framgår att sådana frågor skall avgöras av fullmäktige i Riksbanken. Innan Riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall dock enligt 42 § första stycket samråd ske med det statsråd som regeringen bestämmer, vilket vanligtvis är finansministern. Endast om samråd inte kan komma till stånd och det finns synnerliga skäl får Riksbanken i enlighet med 42 § andra stycket besluta utan samråd. I betänkandet Ansvaret för valutapolitiken (SOU 1997:10) konstateras att de viktigare valutapolitiska besluten under de senaste 25 åren i sak fattats eller godkänts av regeringen även om de formella besluten tagits av riksbanksfullmäktige (s. 11).
Händelseförloppet tiden före kronfallet 1992 Av fullmäktiges i Riksbanken förvaltningsberättelse för år 1992 (redog. 1992/93:RB1) framgår följande (s. 6 f).
Under 1992 skedde stora omvälvningar på de internationella valutamarknaderna. Bristande ekonomisk konvergens mellan EG-länderna hade byggt upp spänningar under en följd av år. Dessa ökade till följd av de påfrestningar som följde av den strama penningpolitik som den tyska centralbanken tvingades föra på grund av en alltför expansiv finanspolitik. Under våren upprätthölls förtroendet för växelkurssamarbetet av en stark tilltro till att utvecklingen mot gemensam valuta skulle leda till en ökad konvergens mellan ERM-länderna. När den danska folkomröstningen om Maastrichtfördraget i juni resulterade i ett nej, utlöstes emellertid spänningarna. Tveksamheten om möjligheten att få till stånd en ekonomisk och monetär union under överskådlig framtid ökade. Under hösten utsattes flera europeiska valutor periodvis för hård press, framför allt gällde det valutor med kort prisstabilitet och antiinflationspolitik bakom sig. Avreglerade och välutvecklade internationella marknader med stora aktörer medförde att pressen på utsatta valutor blev stark. I slutet av augusti växte valutaoron och den 13 september devalverades den italienska liran med 7 procent. Några dygn senare lämnade brittiska pundet och italienska liran ERM-samarbetet och valutorna tilläts flyta fritt. Pesetan devalverades med 5 procent. Utvecklingen på de finansiella marknaderna i Sverige blev dramatisk under hösten. De påtagliga obalanserna i svensk ekonomi, bl.a. i form av växande budgetunderskott och stigande arbetslöshetsunderstöd ledde till att oron i omvärlden fick ett starkt genomslag. Under de två sista veckorna i augusti registrerades valutautflöden på sammanlagt 30 miljarder kronor. En allvarlig valutakris utlöstes i september. Sedan Riksbanken höjt marginalräntan till 500 procent och regeringen och Socialdemokraterna lagt fram förslag till budgetbesparingar och konkurrensfrämjande åtgärder kunde krisen bemästras. Under det veckoslut då marginalräntan uppgick till 500 procent gav Riksbanken bankerna lån på fördelaktiga villkor. Syftet var att undvika att höga räntekostnader skulle hota stabiliteten i det finansiella systemet och därmed minska förtroendet för banksystemet som helhet. Även bostadsinstituten erbjöds kortfristiga lån på särskilda villkor i Riksbanken. I slutet av september meddelades också att en del av Riksgäldskontorets upplåning i utländsk valuta, som tillförts valutareserven, skulle deponeras i svenska banker. Syftet var att underlätta för svenska företag att upprätthålla en rimlig grad av utlandsfinansiering. Problemen i den finansiella sektorn ledde till att bankerna blev mindre kreditvärdiga utomlands. Valutaoron återkom emellertid i november. Till en början var det främst svenska aktörer som orsakade valutautflödet. Oro för stigande räntor och bristande likviditet på penningmarknaden över årsskiftet ledde till att många vidtog finansiella omdispositioner i syfte att minska sina skulder inför bokslutet. Försäljning av värdepapper för amortering av lån i utländsk valuta ledde till valutautflöden och stigande penningmarknadsräntor. Utländska aktörer blev efter hand alltmer aktiva och Riksbanken tvingades till massiva interventioner på valutamarknaden. I det läget bedömdes motiven bakom de transaktioner som orsakade de stora valutautflödena i ökad utsträckning vara spekulativa och därmed mer räntekänsliga. På morgonen den 19 november annonserade Riksbanken om en höjning av marginalräntan till 20 procent och samtidigt lade regeringen fram ett förslag om ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgiften. Valutautflödena tilltog dock i styrka och på eftermiddagen tvingades Riksbanken överge den fasta växelkursen och kronan tilläts flyta fritt. Från den 12 till och med den 19 november uppgick interventionerna till totalt 158 miljoner kronor. I utredningsbetänkandet Ansvaret för valutapolitiken redovisas (s. 45) att det av fullmäktiges protokoll framgår att riksbankschefen Dennis den 19 november 1992 redogjorde för dagens omfattande valutautflöden och gjorde bedömningen att det inte var möjligt att med ytterligare marginalräntehöjning med framgång vända dessa. Han meddelade att han under dagen hållit statsministern och finansministern fortlöpande informerade om utvecklingen. Han föreslog fullmäktige att besluta att låta kronans växelkurs med omedelbar verkan flyta. Efter det att riksbankschefen ytterligare en gång samtalat med statsministern och finansministern beslöt fullmäktige i enlighet med riksbankschefens förslag. I den sammanfattande bedömningen sägs att beslutet i november 1992 att låta kronan flyta fritt visserligen fattades formellt av riksbanksfullmäktige efter samråd med regeringen men i realiteten var åtgärden framtvingad av marknadskrafterna.
Tidigare granskningsärenden Utskottet har tidigare granskat regeringens handlande i devalveringssituationer. Våren 1978 (bet. KU 1977/78:35 s. 28 f) granskades beslut om devalvering vid två tillfällen år 1977. Det hade gjorts gällande att devalveringen hösten 1977 och i samband därmed utträdet ur det s.k. ormensamarbetet skedde utan tillbörliga kontakter och överläggningar med berörda länder samt med det förra regeringspartiet. Av utfrågning med ekonomiministern Gösta Bohman framgick att beslutet hade föregåtts av underhandsdiskussioner med företrädare för vissa i ormensamarbetet ingående länder under förhållandevis lång tid. I slutet av den vecka som föregick åtgärderna togs kontakter med företrädare för det socialdemokratiska partiet. Något besked om Socialdemokraternas inställning gavs inte. Regeringen följde enligt ekonomiministern tidigare praxis när det gällde informationen till oppositionen. Några förhandlingar med oppositionen hade inte förekommit tidigare. Regeringens och ekonomiministerns handläggning av devalveringsfrågan vad gäller kontakter med berörda länder och det tidigare regeringspartiet gav inte anledning till erinran från utskottets sida.
De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet reserverade sig och hänvisade bl.a. till en artikel i Ekonomisk Debatt där det noterats att det kunde sägas vara skattebetalare som i sista hand betalar företagens dispositionsvinster. Enligt reservanterna genomfördes devalveringen i augusti 1977 under former som klart avvek från vad som tidigare varit vanligt. Tidigare hade förelegat ett reellt samråd i dessa frågor med företrädare för de borgerliga partierna. Våren 1983 granskades ett devalveringsbeslut i samband med regeringsskiftet 1982 (bet. KU 1982/83:30, s. 33 f). Granskningen gav vid handen att företrädare för den tillträdande socialdemokratiska regeringen i september 1982 bedömde det som oundgängligen nödvändigt att Sverige snarast vidtog valutapolitiska åtgärder för att motverka det kraftiga valutautflödet ur landet. Det var enligt utskottets majoritet mot den bakgrunden devalveringsbeslutet fick ses. Från de synpunkter konstitutionsutskottet hade att företräda fanns inte anledning att gå in på de bedömningar som gjordes i det hänseendet. Förberedelserna för själva devalveringen gjordes i samarbete med dåvarande riksbankschefen, som förutsattes informera regeringen. Utskottet framhöll att regeringen i förväg borde ha informerats om de internationella kontakter som företrädare för den tillträdande regeringen genomförde. I en reservation konstaterade utskottets borgerliga ledamöter att devalveringsbeslutet planerades och i praktiken genomfördes av företrädare för en regering som ännu inte tillträtt och det från konstitutionell synpunkt var anmärkningsvärt att regeringen Fälldin III ställdes åt sidan när en för landet central valutapolitisk åtgärd tillkännagavs. När det gäller utskottets granskning av rutinerna inom Regeringskansliet i vissa andra speciella situationer kan nämnas den s.k. Ubåtsaffären som granskades våren 1982 (bet. KU 1981/82:35 s. 12 f). Utskottets granskning gällde bl.a. handläggningen av affären mot bakgrund av de regler och den organisation som fanns i Regeringskansliet för händelser av det slaget. Utskottet redovisade därvid bl.a. tidigare granskning av regeringens handlingsberedskap i extraordinära situationer (flygkapardramat på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och ockupationen av Västtyska ambassaden 1975). Utskottet fann att regeringens handlande under Ubåtsaffären präglades av fasthet och konsekvens och noterade med tillfredsställelse att de fyra största riksdagspartierna kunde enas om en gemensam syn på den uppkomna situationen och att stats- och utrikesministrarna redan på ett mycket tidigt stadium tog kontakt med ordförandena för Socialdemokraterna och Moderata samlingspartiet och att dessa kontakter fortsatte under hela krisens förlopp. Ubåtsaffären visade enligt utskottet på nytt vikten av att regeringen ägnar uppmärksamhet åt sin och berörda myndigheters handlingsberedskap för extraordinära situationer. Visserligen har varje sådan situation sin särskilda prägel. Hur den utvecklas går sällan att förutse med säkerhet. Trots detta ansåg utskottet det värdefullt om regeringen på olika sätt förbereder sig för handlandet i krissituationer. Våren 1983 granskades regeringens handläggning av ubåtsincidenten i Hårsfjärden hösten 1982 (bet. KU 1982/83:30 s. 17 f). Utskottet underströk vikten av att ÖB på det sätt som skett inhämtar regeringens syn på åtgärder som vidtas i sammanhang av stor betydelse för den svenska säkerhets- och utrikespolitiken. Utskottets granskning gav vid handen att kontakterna mellan regering och riksdagspartierna fungerade väl under ubåtsincidenten. Detta var särskilt betydelsefullt mot bakgrund av att ett regeringsskifte inträffade under tiden. I ett särskilt yttrande framhöll vpk-ledamoten att samtliga riksdagspartier borde erhålla likvärdig information i frågor av denna betydelse. År 1987 granskades de åtgärder som vidtogs i Regeringskansliet efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl (bet. KU 1986/87:33). Statsrådet Birgitta Dahl hade under utfrågning inför utskottet framhållit att det var regeringens avsikt att dra lärdom av det inträffade och förbättra beredskapen. En särskild utredning skulle komma att tillsättas för ändamålet. Enligt utskottet var det angeläget att den aviserade utredningen genomfördes snarast. Sammanfattningsvis kan sägas att tidigare granskningar av regeringens handlande i krissituationer i flera fall utmynnat i uttalanden om behovet av handlingsberedskap för krissituationer. Utskottet har i några fall också berört frågan om kontakter mellan regering och oppositionspartier.
Utskottets bedömning Det finns enligt utskottets mening skäl för att händelseförloppet i samband med försvaret av den svenska kronan hösten 1992 blir föremål för undersökning. Från konstitutionella utgångspunkter kan flera frågor vara av intresse. Det gäller bl.a. regeringens eller enskilda statsråds kontakter med oppositionen och Riksbanken. Regeringens beredskap för en krissituation som valutakrisen är också en sådan frågeställning. Däremot ligger sådana frågor som rör Riksbankens agerande och kontakter i princip utanför utskottets granskningsområde, liksom de samhällsekonomiska bevekelsegrunderna för att värna om kronans kursvärde. Utskottet anser att en granskning av de omständigheter kring kronförsvaret som ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift kräver en bredare bakgrundsbild, som också innefattar andra omständigheter, bl.a. sådana som exemplifieras ovan. En sådan bild kan bäst åstadkommas genom en kartläggning och undersökning av ett särskilt organ eller särskilt anlitad expertis. Utskottet är dock inte berett att nu ta ställning till i vilken form en undersökning bör ske och efter vilka riktlinjer den bör utföras. Utskottet avser att närmare överväga dessa frågor och efter kontakter med andra riksdagsorgan senare återkomma.
18. Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade
Anmälan I anmälan, bilaga A 16.1, hemställs att KU skall genomföra en granskning av hur regeringen följer upp riksdagens beslut om sjukersättning och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade. Detta innebär enligt anmälan också en granskning av hur beslutet genomförs hos myndigheterna. I anmälan hänvisas till ett beslut av riksdagen år 1990 om utbyte av amalgamfyllningar.
Bestämmelser om sjuk- och tandvårdsersättning
Ersättning för sjukvård Bestämmelser om ersättning för sjukvård finns i 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring, AFL. För öppen hälso- och sjukvård som anordnas eller finansieras av staten, ett landsting eller en kommun som inte tillhör ett landsting lämnas enligt 2 § ersättning enligt grunder som fastställs av regeringen. Bestämmelser om tandvårdsförsäkringen finns i 3 §. Ersättning för tandvård utges enligt grunder som regeringen efter förslag av Riksförsäkringsverket (RFV) fastställer för högst två år i sänder. Dessa grunder finns intagna i tandvårdstaxan (1973:638). Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade fr.o.m. 20 års ålder. Barn och ungdom under 20 år har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens försorg. Tandvårdsförsäkringen ersätter viss del av kostnaderna för vuxnas tandvård (6 och 7 §§). Vuxna patienter betalar således en självrisk på 700 kr per behandlingsperiod innan försäkringen inträder. Fram till den 15 oktober 1996 utgick, enligt tandvårdstaxan, tandvårdsersättning med 25 % av den del av kostnaden som översteg 700 kr upp till 3 000 kr. I taxan finns också ett s.k. högkostnadsskydd som fram till den 15 oktober innebar att tandvårdsersättning för kostnader mellan 3 001 kr och 7 000 kr utgavs med 40 % och för kostnader därutöver med 70 %. Ersättning lämnas under förutsättning att tandläkaren är ansluten till försäkringen. Det nuvarande systemet har i princip gällt alltsedan den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 och har sedan flera år varit föremål för ett omfattande förändringsarbete. I vissa fall ersätter försäkringen hela kostnaden/arvodet (9 §). Detta gäller bl.a. behandling som görs om på grund av avvikande reaktion mot dentala material. Tandvårdsersättning lämnas endast för behandling som är nödvändig för att uppnå ett från odontologisk synpunkt funktionellt och utseendemässigt godtagbart resultat (10 §). Förhandsprövning skall göras i fråga om behandling där försäkringen kan komma att ersätta hela kostnaden (14 §). Förhandsprövning kan även göras i vissa andra fall. Om en försäkrads behov av tandvård är omfattande eller svårbedömt, får således prövning av behandlingsförslag begäras hos försäkringskassan. RFV får föreskriva undantag från bestämmelserna om obligatorisk förhandsprövning och också föreskriva att förhandsprövning skall ske i andra fall. Vid sidan av den avgiftsfria tandvården finns möjlighet att vid utbyte av amalgamfyllningar i samband med långvariga sjukdomssymtom, få ersättning enligt de taxor som gäller vid annan tandvårdsbehandling. Förhandsprövning skall ske vid sådant utbyte. RFV har utfärdat allmänna råd om tandvårdsförsäkringen. Dessa redovisas nedan.
Sjukpenning I 3 kap. AFL finns bestämmelser om rätten till sjukpenning. Sjukpenning utges enligt 7 § vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Vid denna bedömning skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts, och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.
1990 års riksdagsbeslut med bakgrund
Beslutet Riksdagen beslöt den 21 november 1990 att bifalla en reservation (m, fp) till socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91:SfU5. I reservationen anfördes följande.
Fr.o.m. den 1 juli 1989 har införts en möjlighet för patienter att få ersättning vid amalgamsanering även om ett samband mellan amalgamet och sjukdomsbesvären inte har kunnat fastställas. För att ersättning skall kunna utges måste dock först en lång rad utredningar göras. Ersättningen motsvarar den som utges vid vanlig tandvårdsbehandling och patienten betalar den vanliga patientavgiften. Utskottet anser att det är rimligt att den som på grund av sjukdomsbesvär vill byta ut sina amalgamfyllningar skall kunna göra det på ett enkelt sätt och till en rimlig kostnad. De olika utredningar som riksförsäkringsverket anser bör föregå en amalgamsanering är såväl kostnadskrävande som tidsödande. Enligt utskottets mening bör patienter som inte får byta ut sina amalgamfyllningar kostnadsfritt, därför att utredning inte kunnat fastställa samband mellan deras avvikande reaktion och amalgamfyllningar, omfattas av huvudregeln om ersättning inom tandvårdsförsäkringen. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Riksdagen gav således regeringen det anförda som sin mening till känna (rskr. 1990/91:34).
Bakgrund Vid tiden för det redovisade beslutet gällde de principer i tandvårdstaxan som återgivits ovan. Därutöver fanns allmänna råd från Socialstyrelsen - Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1988:9) om utredning av patienter med symtom som antagits bero på kvicksilverexponering från amalgam samt om användning av amalgam - och från Riksförsäkringsverket - (1989:8) Tandvårdsförsäkringen. I RFV:s allmänna råd angavs om avgiftsfri tandvård till följd av avvikande reaktion mot dentala material att en sådan reaktion kan yttra sig i form av allergi, lichenförändringar eller kvicksilverförgiftning. Vid befarad allergi skulle utredas om det fanns något samband mellan allergin och det dentala materialet. I fråga om lichenförändringar eller lichenoida reaktioner i anslutning till amalgamfyllningar hänvisades till Socialstyrelsens rekommendation att byta ut fyllningarna mot annat material. Vad gäller kvicksilverförgiftning hänvisades också till Socialstyrelsens allmänna råd. I dessa angavs att personer med symtom som antas bero på kvicksilverexponering från amalgam genom läkares försorg bör genomgå sådan medicinsk utredning som besvären kan motivera och att diagnosen kronisk kvicksilverförgiftning borde grundas på positiva kriterier såsom karakteristiska besvär, känd exponering och förhöjd kvicksilverkoncentration i blod/urin. I sådana fall rekommenderade RFV att patienten fick avgiftsfri tandvård vid utbyte av amalgamfyllningarna mot annat material. Om utbyte av amalgamfyllningar i andra fall angav RFV följande.
För patienter som begär utbyte av amalgamfyllningar på grund av att de upplever sig vara skadade av dessa och som har långvariga sjukdomssymtom rekommenderar RFV efter samråd med socialstyrelsen att ersättning utges enligt 6 och 7 §§ tandvårdstaxan om följande två förutsättningar är uppfyllda. För det första bör en specialisttandläkare ha gjort en utredning av patientens tillstånd för att utesluta att det finns någon odontologisk orsak till patientens besvär. För det andra bör en läkare med specialistkompetens i allmänmedicin, internmedicin, neurologi, psykiatri, yrkesmedicin eller medicinsk rehabilitering ha gjort en medicinsk utredning av patientens tillstånd. Läkaren förutsätts därvid ha gjort en helhetsbedömning av patientens situation och dokumenterat den i ett utlåtande. Utlåtandet bör utmynna i ett uttalande om att det är tillrådligt att byta ut amalgamfyllningarna med hänsyn till patientens allmänna hälsotillstånd. Enligt RFV:s föreskrifter skall förhandsprövning ske hos försäkringskassan i de fall det kan bli aktuellt med utbyte av amalgamfyllningar i samband med långvariga sjukdomssymtom. I övriga fall av utbyte av amalgamfyllningar betalar försäkringskassan ingen tandvårdsersättning i de fall odontologiska indikationer saknas för att ta bort fyllningarna. För dessa fall gäller bestämmelserna i tandvårdstaxan om att patienten själv får stå för sådan behandling som inte är nödvändig för att uppnå ett odontologiskt tillfredsställande resultat (- - -).
Förändringar i allmänna råd m.m. efter riksdagsbeslutet Regeringen redovisade i budgetpropositionen 1991 (prop. 1990/91:100, bil. 7 s. 59) i ett avsnitt om tandvårdsförsäkringen riksdagens ovan nämnda beslut. Föredragande statsråd förutsatte att Riksförsäkringsverket, i samverkan med Socialstyrelsen, skulle göra en översyn av rekommendationerna om tillämpningen av bestämmelserna i 9 § tandvårdstaxan vad gäller utbyte av amalgamfyllningar i vissa fall. Detta bedömdes sannolikt komma att medföra ökade utgifter för försäkringen. Socialstyrelsen utfärdade den 15 mars 1991 nya allmänna råd (SOSFS 1991:6) om utredning av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från amalgam. Råden vänder sig till såväl läkare som tandläkare och innehåller råd vad gäller omhändertagandet av patienter och allmänna rekommendationer till tandläkare om användningen av amalgam. I råden anges beträffande effekter på hälsan av kvicksilver från amalgam att kvicksilver kan orsaka allergiska kontakteksem men att detta är sällsynt. I några fall har det enligt styrelsen gått att konstatera orala symtom såsom övergående svullnad, rodnad, erosioner och s.k. oral lichen. Orsaken till oral lichen är enligt styrelsen osäker men slemhinneförändringarna försvinner ofta sedan amalgamfyllningar i kontakt med lesionerna avlägsnats. Socialstyrelsen anger vidare att några samband i övrigt mellan långvarig kvicksilverexponering hos vuxna via amalgam och utveckling av effekter på hälsan inte kunnat fastslås. Studier av befolkningsgrupper har inte kunnat visa något samband mellan amalgamfyllningar och symtom eller sjukdomar, vilket dock inte utesluter att samband i enskilda fall skulle kunna förekomma. Ett antal fallrapporter där sådana samband antagits föreligga hade också publicerats. RFV:s allmänna råd om tandvårdsförsäkringen ändrades den 1 juli 1991. Efter ändringen angavs endast allergi eller lichenförändringar som yttringar av avvikande reaktion mot dentala material. I fråga om utbyte av amalgamfyllningar i vissa fall utgick förutsättningen om undersökning av specialisttandläkare, och förutsättningen om läkarundersökning formulerades enligt följande.
En läkare med specialistkompetens bör personligen ha gjort en medicinsk utredning av patientens tillstånd. Läkaren förutsätts därvid ha gjort en helhetsbedömning av patientens situation och dokumenterat den i ett utlåtande. Utlåtandet bör utmynna i ett uttalande om att det med hänsyn till patientens allmänna hälsotillstånd inte föreligger några hinder att byta ut amalgamfyllningarna. Någon ändring i det nu aktuella avseendet har inte gjorts i senare versioner av RFV:s Allmänna råd (1992:6, ändr. 1994-09-01 och 1995-01-01).
Senare riksdagsbehandling av frågan om tandvårdsersättning vid utbyte av amalgamfyllningar
1991/92 års riksmöte Vid 1991/92 års behandling av motioner om tandvårdsförsäkringen redogjorde socialförsäkringsutskottet (bet. 1991/92:SfU2) för riksdagens beslut under hösten 1990 i frågan om utbyte av amalgamfyllningar. Vidare redovisades en motion från den allmänna motionstiden i januari 1991, vari förutsattes att mot bakgrund av beslutet Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen snarast skulle göra en översyn av rekommendationerna om tillämpningen av bestämmelserna i tandvårdstaxan vad gällde utbyte av amalgamfyllningar så att nya bestämmelser kunde gälla fr.o.m. den 1 juli 1991. Socialförsäkringsutskottet konstaterade efter en redovisning av ändringen av RFV:s allmänna råd att Riksförsäkringsverkets rekommendationer inte längre omfattade krav på utredning av specialisttandläkare. Vidare kunde läkarutlåtandet vara mer begränsat till sin omfattning. Syftet med motionen var således i viss mån tillgodosett. Utskottet förutsatte emellertid att Riksförsäkringsverket noga följde tillämpningen av de nya anvisningarna och något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionen var således inte påkallat.
1992/93 års riksmöte Vid 1992/93 års behandling av tandvårdsfrågor (bet. 1992/93:SfU6) redovisade socialförsäkringsutskottet inledningsvis att det vid sidan av den avgiftsfria tandvården fr.o.m. den 1 juli 1991 fanns utökade möjligheter för patienter att få ersättning vid utbyte av amalgamfyllningar. Utskottet hade under beredningen av motioner om förenkling av tandvårdsförsäkringens regler vid amalgamsanering begärt yttrande av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen samt berett Sveriges tandläkarförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet tillfälle att yttra sig. Riksförsäkringsverket framhöll därvid bl.a. att det är mycket viktigt att få fram fakta om amalgamets hälsoeffekter och att det också finns behov av ytterligare vetenskapligt underlag rörande andra fyllningsmaterial. Enligt verkets mening fanns det då ingen anledning till ändring i reglerna om amalgamsanering. Socialstyrelsen hänvisade till sina allmänna råd om utredning av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från amalgam (SOSFS 1991:6). Råden redovisade styrelsens ställningstagande i frågan. Socialstyrelsen underströk att det för patientens säkerhet är ett oavvisligt krav att patienten blir medicinskt utredd innan en amalgamsanering kan påbörjas. Tandläkare är, anförde styrelsen, inte kompetenta att utreda om patientens symptom beror på någon allmänsjukdom. Enligt Socialstyrelsen var reglerna för amalgamutbyte inom tandvårdsförsäkringens ram förenklade så långt som det var möjligt. Sveriges tandläkarförbund fann det angeläget att de regler som gäller vid utbyte av tandfyllningar etc. - liksom i övrigt - görs så enkla och lätthanterliga som möjligt och utformas så att de främjar ett förtroendefullt samarbete mellan patient och vårdgivare. Svenska läkarsällskapet ansåg att det inte fanns skäl att förenkla reglerna för tandvårdsersättning. Sveriges läkarförbund uppgav att det var möjligt att ett borttagande av amalgamfyllningar på patienter som misstänker sig vara sjuka av amalgam leder till en minskad sjukfrånvaro, men den slutsatsen kunde knappast dras av det begränsade materialet i den undersökning man hänvisade till i en av motionerna. Förbundet underströk vikten av att patienter som söker sjukvård för sina symtom utreds och behandlas förutsättningslöst och grundligt även om patienterna själva tror att symtomen beror på kvicksilver från egna amalgamfyllningar. Mot bakgrund av vad som framförts i remissyttrandena var socialförsäkringsutskottet inte berett att tillstyrka ytterligare förenklingar inom tandvårdsförsäkringen vid byte av amalgam, och utskottet ansåg därför att de föreliggande motionerna borde avslås av riksdagen. - Riksdagen följde utskottet.
1993/94 års riksmöte Under 1993/94 års riksmöte behandlades proposition 1993/94:93 Förändrat ersättningssystem för vuxentandvård samt motioner (bet. 1993/94:SfU10). I propositionen lades fram förslag om riktlinjer för ett nytt ersättningssy-stem för vuxentandvård. Ersättningen från sjukförsäkringen för denna vård skulle kunna lämnas enligt två parallella ersättningssystem, dels ett system med premietandvård, dels ett system med åtgärdsbaserad taxa. Ett genomförande av förslagen i propositionen skulle innebära att den avgiftsfria vården helt försvinner. I propositionen föreslogs att patienter som behöver extraordinära tandvårdsinsatser som ett led i en sjukdomsbehandling under en begränsad tid skall omfattas av de regler som gäller för den öppna hälso- och sjukvården. För vissa patienter kunde tandvårdsbehandling utgöra en nödvändig förutsättning i en total sjukdomsbehandling och tandvårdsinsatser kunde därför anses medicinskt motiverade. I sådana fall borde, anges det i propositionen, ett nära samarbete etableras mellan medicinsk och odontologisk personal. När sådan tandvårdsbehandling blev aktuell skulle således patienten komma att erlägga avgift för tandvården på samma sätt som gäller för öppen sjukvård i övrigt. Som exempel på grupper av patienter som tillhör denna grupp angavs i propositionen sådana patienter som på grund av avvikande reaktion mot dentala material måste byta dessa material. I motioner togs upp frågan om ersättning för utbyte av amalgamfyllningar på grund av kvicksilverförgiftningssymtom. Socialförsäkringsutskottet erinrade om att det i propositionen angavs att som ett led i en medicinsk rehabilitering, eventuellt kunde ingå ett utbyte av amalgamfyllningar även om ett säkerställt samband mellan sjukdomsyttringar och fyllningarna inte kunde fastställas. Detta beslut skulle fattas av medicinsk personal med erforderlig kompetens. Frågan om förutsättningarna för och administrationen av ersättningen borde enligt propositionen behandlas i det fortsatta arbetet. Vidare borde en patient inom ramen för ett premievårdsavtal ha rätt att mot patientavgift och övriga villkor enligt åtgärdstaxan kunna få ett utbyte i de fall som för närvarande ersätts enligt 6 och 7 §§ tandvårdstaxan. Socialförsäkringsutskottet erinrade vidare om att det under en följd av år behandlat frågor som sammanhänger med amalgamsanering och ersättning för sådan behandling. Utskottet ansåg det väsentligt att dessa frågor kunde få en lösning i nu förevarande sammanhang och i det fortsatta beredningsarbetet. Enligt utskottets uppfattning borde det fortsättningsvis stå helt klart att om en läkare med specialistkompetens uttalade att det sannolikt finns ett samband mellan en patients sjukdomsbesvär och hans eller hennes amalgamfyllningar skulle den åtföljande saneringen ersättas inom ramen för reglerna i den öppna hälso- och sjukvården. I samband med den fortsatta beredningen borde även de administrativa reglerna rörande behandlingsperiodernas längd m.m. ses över. En amalgamsanering kunde ofta sträcka sig över flera år, och det var enligt utskottets mening inte rimligt att ett tidigare uttalande av en läkare, som lett till en föreslagen behandling, av administrativa skäl skulle behöva omprövas. Utskottet förutsatte att dessa synpunkter skulle beaktas i det fortsatta beredningsarbetet inom Regeringskansliet. Utskottet ansåg mot denna bakgrund att något uttalande från riksdagens sida inte var påkallat med anledning av de föreliggande motionerna. De i propositionen föreslagna riktlinjerna godkändes av riksdagen. Den följdproposition (1993/94:221) som därefter förelades riksdagen fick till följd att en riksdagsmajoritet, mot bakgrund av den kritik som riktades mot förslaget av bl.a. Lagrådet och med anledning av att man inte ansåg sig ha fått de klarlägganden som begärts i samband med godkännandet av riktlinjerna, upphävde beslutet om godkännande av dessa riktlinjer. Samtidigt ansåg riksdagen att regeringen borde återkomma med ett helt nytt förslag till ersättningssystem där de av riksdagen framförda synpunkterna angående i första hand systemet med premietandvård beaktades. Detta gavs regeringen till känna.
1995/96 års riksmöte Under 1995/96 års riksmöte lade regeringen fram proposition 1995/96:119 Reformerad tandvårdsförsäkring. Propositionen återkallades emellertid sedan det framkommit att den inte hade tillräcklig stöd i riksdagen. Socialförsäkringsutskottet behandlade motioner med anledning av återkallelsen och motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994/95 (bet. 1995/96:SfU4). Utskottet erinrade åter om att det under en följd av år behandlat frågor som sammanhänger med amalgamsanering och ersättning för sådan behandling. Utskottet erinrade om tidigare uttalanden och om att i den återkallade propositionen funnits förslag om att vid särskilda tandvårdsinsatser som behövs som ett led i en sjukdomsbehandling under en begränsad tid bestämmelserna om vårdavgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen skulle gälla. Utskottet uttalade att såväl utskottet som den förra och nuvarande regeringen uppmärksammat betydelsen av att frågor om amalgamsanering får en tillfredsställande lösning. Utskottet förutsatte att dessa frågor även fortsättningsvis skulle komma att uppmärksammas, och utskottet ansåg mot denna bakgrund att något uttalande från riksdagens sida inte var påkallat med anledning av föreliggande motioner. Regeringen anmälde i den ekonomiska vårpropositionen 1996 (prop. 1995/96:150 s. 150) att den avsåg att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta förslag om en tandvårdsförsäkring som fr.o.m. år 1998 endast ger ekonomiskt stöd till vissa s.k. särskilda patientgrupper i samhället. Arbetsgruppen, som tillsattes den 6 juni 1996, redovisade i februari 1997 sitt arbete i departementspromemorian Tandvårdsförsäkring i omvandling (Ds 1997:16). I promemorian läggs fram förslag om ekonomiskt stöd till personer med tandvårdsbehov som har uppstått till följd av sjukdom eller funktionshinder. För särskilda tandvårdsinsatser som behövs som ett led i en sjukdomsbehandling under en begränsad tid föreslås bestämmelserna om avgifter i öppenvården enligt hälso- och sjukvårdslagen gälla. I fråga om avvikande reaktioner mot tandfyllningsmaterial anförs i promemorian (s. 81 f.) följande.
I samband med vissa sjukdomstillstånd kan utbyte av fyllningar bli aktuellt som ett led i en sjukdomsbehandling. Oftast rör det sig om fyllningar av amalgam men även andra material kan komma i fråga. Utbytet sker då som ett led i en medicinsk rehabilitering även om ett samband mellan sjukdomsyttringar och tandfyllningsmaterial inte kan säkerställas. I dagens system ersätts fyllningsbyten i dessa fall enligt de vanliga normerna i tandvårdstaxan, dock först efter förhandsprövning och med visst krav på läkarintyg. Även för dessa behandlingar bör reglerna om vårdavgifter för öppen hälso- och sjukvård i fortsättningen tillämpas. För att detta skall ske, bör dock utbytet av fyllningarna ske som ett led i en utrednings- eller behandlingsplan under ledning av läkare med erforderlig kompetens. Promemorian avses efter remissbehandling läggas till grund för ett arbete i departementet med förslag till regler på det berörda området, vilka skall kunna träda i kraft den 1 januari 1998.
Fråga om granskning av Riksdagens revisorer Socialutskottet behandlade under 1994/95 års riksmöte (bet. 1994/95: SoU20) bl.a. en motion om att rekommendera Riksdagens revisorer att granska i vad mån Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket följt riksdagens beslut om möjligheterna till amalgamsanering m.m. Efter redovisning om avlämnade rapporter och pågående diskussioner om amalgamanvändning och efter att ha utgått från att regeringen följer myndigheternas tillämpning när det gäller riksdagens och regeringens beslut om amalgam avstyrkte socialutskottet motionen.
Utskottets bedömning Det beslut som hänvisas till i anmälan fattades av riksdagen den 21 november 1990. I den budgetproposition som lades på riksdagens bord i januari 1991 förklarade regeringen att den förutsatte att Riksförsäkringsverket, i samverkan med Socialstyrelsen, skulle göra en översyn av rekommendationerna om tillämpningen av tandvårdstaxans bestämmelser vad gäller utbyte av amalgamfyllningar i vissa fall. Socialstyrelsen utfärdade nya allmänna råd den 15 mars 1991 och Riksförsäkringsverkets allmänna råd om tandvårdsförsäkringen ändrades fr.o.m. den 1 juli 1991. Mellan riksdagens tillkännagivande till regeringen om behovet av förenklingar i reglerna om amalgamsanering och ändringarna i Riksförsäkringsverkets allmänna råd hann således förflyta drygt ett halvår. Detta kan inte anses som någon onödig tidsutdräkt. En annan fråga som kan anses ligga i anmälan är om ändringen i Riksförsäkringsverkets allmänna råd har motsvarat riksdagens tillkännagivande. Även om tveksamhet skulle kunna råda i denna del - tillkännagivandet ger utrymme för tolkning - måste beaktas riksdagens behandling av frågan om kostnaderna för amalgamsanering efter det att ändringen gjorts. I anledning av en motion som väckts under allmänna motionstiden i januari 1991 ansåg socialförsäkringsutskottet under 1991/92 års riksmöte att något uttalande från riksdagens sida inte var påkallat, men utskottet förutsatte att Riksförsäkringsverket noga följde tillämpningen av de nya anvisningarna. Riksdagen avslog motionen. Också vid 1992/93 års riksmöte avslog riksdagen motioner om förenkling av tandvårdsförsäkringens regler vid amalgamsanering, som väckts under allmänna motionstiden 1992. Socialförsäkringsutskottet hade då under beredningen remissbehandlat motionerna, och utskottet hade mot bakgrund av vad som framförts i remissyttrandena inte varit berett att tillstyrka ytterligare förenklingar inom tandvårdsförsäkringen vid byte av amalgam. Regeringen har mot bakgrund av den redovisade riksdagsbehandlingen inte haft anledning att till följd av riksdagsbeslut ta initiativ till ytterligare ändringar av de allmänna råden i det aktuella avseendet. Efter 1992/93 års riksmöte har behandlingen av tandvårdsförsäkringen inriktats på ett förändrat ersättningssystem för vuxentandvård. Även frågor om amalgamsanering berörs, som framgår av den ovan lämnade redovisningen, av ett sådant system. Med hänvisning till det anförda finner konstitutionsutskottet ingen anledning till kritik mot regeringen för bristande uppföljning av det aktuella riksdagsbeslutet.
19. Regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation
Ärendet I en granskningsanmälan, bilaga A 17.1, har begärts att konstitutionsutskottet skall granska hur regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation överensstämmer med riksdagens uttalanden. Enligt anmälan anges i direktiven bl.a. att riksdagen delade regeringens uppfattning om att inskrivningsverksamheten på sikt borde flytta från tingsrätterna. Enligt anmälaren stämmer detta inte överens med riksdagens beslut.
Bakgrund
Regeringens direktiv Regeringen beslutade vid regeringssammanträde den 29 juni 1995 att tillkalla en kommitté med uppgift att göra en översyn av den organisatoriska strukturen inom domstolsväsendet (dir. 1995:102). I direktiven anförs bl.a. följande. Översynen skall göras med utgångspunkt i de ökande kraven på domstolarnas, främst underrätternas, kompetens och förmåga att handlägga allt svårare mål samt kraven på rationaliseringar inom domstolsväsendet. Domstolsväsendet skall vara organiserat så att det kan uppfylla högt ställda krav på kvalitet i rättskipningen och kompetens hos domstolspersonalen. Organisationen skall också vara effektiv. För att klara dessa krav är det nödvändigt att domstolsväsendet omorganiseras så att domstolarna blir slagkraftigare. Arbetet skall bedrivas utifrån en helhetssyn på domstolsväsendet. Med hänsyn till bl.a. rimlig samhällsservice samt geografiska, demografiska och ekonomiska förhållanden skall utredningen föreslå var i landet domstolarna skall vara belägna. Att antalet tingsrätter kommer att minska är ofrånkomligt. Under rubriken Organisatoriska och arbetsmässiga utgångspunkter för en förändring av domstolsorganisationen skriver regeringen bl.a.: ?Möjligheten att föra bort inskrivningsväsendet, dvs. fastighetsinskrivningen, inskrivningen av företagshypotek och Sjöfartsregistrets verksamhet, från de allmänna domstolarna skall utredas i annat sammanhang. Detsamma gäller bouppteckningsverksamheten och den därmed sammanhängande skattläggningen. Utredningen har därför att utgå från att dessa funktioner i framtiden inte skall ligga kvar hos tingsrätterna.? Organisationsöversynen bör enligt direktiven inte inskränkas till att endast försöka fastställa någon nedre eller övre gräns för hur stor en domstol bör vara för att utgöra en ändamålsenlig enhet, även om sådana resonemang i och för sig är till hjälp vid prövande av olika modeller. I stället bör man med beaktande av andra faktorer som geografiska och demografiska förhållanden, nödvändig samhällsservice, effektivitetsskäl m.m. söka fastställa på vilka orter det behövs en domstol. Utgångspunkten kan, enligt direktiven, då vara att det bör finnas en tingsrätt i varje residensstad eller större stad. Från denna huvudregel måste dock avsteg kunna göras med hänsyn till befolkningsstruktur, avstånd och kommunikationer m.m.
I en bilaga till direktiven redogörs för senare års utredningsarbete. I redogörelsen anförs bl.a.:
Lantmäteri- och inskrivningsutredningen (dir. 1993:11) föreslog i principbetänkandet Kart- och fastighetsverksamhet i myndighet och bolag (SOU 1993:99) bl.a. att inskrivningsmyndigheternas verksamhet skulle överföras till de regionala fastighetsmyndigheter som utredningen föreslog skulle inrättas. Förslaget utarbetades bl.a. mot bakgrund av de resonemang som Domstolsutredningen fört om renodling av domstolarnas verksamhet. Principbetänkandet behandlades därefter i en proposition där riktlinjerna för det fortsatta reformarbetet inom fastighetsområdet lades fram för riksdagens ställningstagande. I propositionen föreslogs ingen ändring av inskrivningsmyndigheternas organisatoriska hemvist men regeringen uttalade att inskrivningsverksamheten på sikt borde föras samman med fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen. Riksdagen delade regeringens uppfattning (prop. 1993/94:214, bet. 1993/94:BoU19, rskr. 1993/94:375).
Riksdagens behandling av proposition 1993/94:214 I proposition 1993/94:214 lades fram förslag till en ny organisation för fastighetsbildning, fastighetsregistrering, fastighetsdataverksamhet samt produktion av kartor och annan landskapsinformation m.m. Något förslag om ändrad organisation för inskrivningsverksamheten lades inte fram. När det gällde inskrivningsverksamheten ansåg regeringen att inskrivningsverksamheten på sikt borde föras samman med fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen. Regeringen uttalade bl.a.:
Inskrivningsmyndigheterna är självständiga myndigheter som är knutna till tingsrätterna. Deras verksamhet utgör en grundförutsättning för ett fungerande kreditväsende inom flera sektorer av samhället. De fungerar på ett bra sätt. Regeringen anser att övervägande skäl talar för att inte nu besluta om ett överförande av inskrivningsverksamheten från tingsrätterna till de lokala lantmäterimyndigheterna. Bl.a. bör pågående arbeten med förändringar, t.ex. på panträttsområdet, först ha kommit längre. Då erhålls en tydligare bild av myndigheternas framtida arbetssituation. I princip ligger emellertid regeringens grundsyn fast, nämligen att domstolarnas uppgifter så långt som möjligt bör renodlas till dömande verksamhet. Vid ett framtida avskiljande av inskrivningsverksamheten bör det - i enlighet också med bedömningen i många remissyttranden - vara naturligt att föra samman den med övrig här berörd fastighetsverksamhet. Detta skulle bl.a. innebära möjligheter att även vid en fortsatt rationalisering av verksamheten med inskrivning och panthantering kunna bibehålla en lokal förankring av verksamheten. Regeringen avser att uppmärksamt följa organisationsfrågan. Bostadsutskottet behandlade regeringens proposition i betänkande 1993/94: BoU19 samt tre motioner som tog upp frågan om inskrivningsverksamhetens organisatoriska hemvist. Utskottet anförde bl.a.:
Förslagen i de nu aktuella motionerna innebär att riksdagen nu skall uttala att den nuvarande knytningen av inskrivningsverksamheten till tingsrätterna skall bestå framöver. Bostadsutskottet är för sin del inte berett förorda att riksdagen gör ett uttalande med denna innebörd. Även denna fråga måste naturligtvis kunna prövas utifrån de skiftande förutsättningar som från tid till annan gäller för verksamheten. Det torde också vara sådana överväganden som ligger till grund för att regeringen inte nu lägger fram något förslag om att föra samman inskrivningsverksamheten med fastighetsbildning och fastighetsregistrering. Frågan huruvida inskrivningsväsendet skall integreras med den nya organisationen för fastighetsbildning och fastighetsregistrering måste enligt utskottets mening bedömas med beaktande av flera olika faktorer. Detta synsätt kommer enligt utskottets mening också till uttryck i justitieutskottets betänkande 1993/94:JuU21 (s. 15-17) vari behandlas flera motioner i vilka förespråkas att inskrivningsväsendet inte skall skiljas från tingsrätterna. I sitt av riksdagen godkända betänkande understryker justitieutskottet bl.a. vikten av domstolarnas lokala förankring. Samtidigt betonas vikten av att hänsyn tas till skäl av sysselsättnings- och regionalpolitisk natur. Enligt justitieutskottets mening bör dock motionerna med hänsyn till beredningsläget inte föranleda något ytterligare uttalande av riksdagen. Regeringsförslaget innebär att beslut om inskrivningsverksamhetens organisatoriska tillhörighet skall fattas först sedan vissa pågående utredningsinsatser m.m. har slutförts. Utskottet delar denna uppfattning. Den av regeringen förordade ordningen får bl.a. anses innebära att den fortsatta beredningen av frågan kan baseras på ett betydligt bredare beslutsunderlag än vad som i dag finns tillgängligt. Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag vad avser inskrivningsmyndigheterna. Motionerna Bo35 (fp), Bo36 (s) yrkande 2 och Bo38 (fp) yrkande 2 avstyrks i den mån syftet inte kan anses tillgodosett med vad som nu anförts. Bostadsutskottet hemställde beträffande inskrivningsverksamheten att riksdagen skulle godkänna vad i proposition 1993/94:214 förordats i motsvarande del och avslå motionerna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:375). I en inom Justitiedepartementet den 14 februari 1997 med anledning av granskningsanmälningen upprättad promemoria, bilaga A 17.2, anför statssekreteraren Kristina Rennerstedt bl.a.:
Justitiedepartementet har i direktiven redovisat bostadsutskottets hemställan beträffande inskrivningsverksamheten, nämligen att riksdagen skulle godkänna vad i proposition 1993/94:214 förordats i motsvarande del. Det är riksdagens godkännande av bostadsutskottets hemställan som omnämns i direktiven med ordalagen ?riksdagen delade regeringens uppfattning?.
Utskottets bedömning I proposition 1993/94:214 anges under rubriken Inskrivningsverksamhet följande som regeringens bedömning. ?Regeringen anser att inskrivningsverksamheten på sikt bör föras samman med fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen. Något förslag om ändrad organisation läggs dock inte fram nu.? Bostadsutskottet hemställde i betänkande 1993/94:BoU19 beträffande inskrivningsverksamheten att riksdagen skulle godkänna vad i proposition 1993/94:214 förordats i motsvarande del och avslå aktuella motioner. Riksdagen följde utskottet. Av det anförda framgår att utgången av riksdagens behandling av proposition 1993/94:214 har återgivits korrekt i bilagan till direktiven till Kommittén om domstolsväsendets organisation. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
20. Uttalanden av näringsminister Anders Sundström om Konkurrensverket
Ärendet I en anmälan, bilaga A 18.1, har begärts att konstitutionsutskottet skall granska vissa uttalanden av näringsminister Anders Sundström angående Konkurrensverket. Anders Sundström har i uttalanden som återgivits i dagspressen kritiserat Konkurrensverkets ledning. Under hänvisning till instruktionen för Konkurrensverket och till konkurrenslagstiftningen anförs i anmälningen att utskottet bör pröva om Sundström försökt utöva ministerstyre.
Bakgrund
Konkurrensverkets instruktion Konkurrensverket är enligt förordningen (1996:353) med instruktion för Konkurrensverket central förvaltningsmyndighet för konkurrensfrågor med uppgift att verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet till nytta för konsumenterna. Verket skall, enligt 3 § första stycket förordningen, fullgöra de uppgifter som följer av konkurrenslagen (1993:20) och lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende offentlig upphandling. Enligt 4 § första stycket 2 förordningen skall Konkurrensverket uppmärksamma hinder mot en effektiv konkurrens i offentlig verksamhet samt lämna förslag till åtgärder för att undanröja dessa.
Utredningar m.m. Regeringen beslutade den 14 juli 1994 att en särskild utredare skulle kartlägga och vid behov föreslå åtgärder för att motverka de konkurrensproblem som kan följa av att offentlig näringsverksamhet underprissätts eller att privat näringsverksamhet helt eller delvis subventioneras med offentliga medel (dir. 1994:72). Kartläggningen skulle särskilt riktas in på att identifiera inom vilka områden och i vilka branscher en sådan offentlig underprissättning och subventionering förekommer och vilka typiska konkurrensproblem som detta ger upphov till. Utredningen, som antog namnet Underprissättningsutredningen, överlämnade i november 1995 till statsrådet och chefen för Näringsdepartementet sitt betänkande (SOU 1995:105) Konkurrens i balans - åtgärder för ökad konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning m.m. Till betänkandet bifogades en rapport, Skattesubventioner, underprissättning och konkurrens - Vad krävs för ökad konkurrensneutralitet?, utarbetad av Konkurrensverket på uppdrag av Underprissättningsutredningen. Av Konkurrensverkets rapport framgår bl.a. att verket sedan den 1 juli 1992 fram till mars 1995 handlagt omkring 200 klagomålsärenden som rör konkurrensförhållanden på sådana marknader där offentliga aktörer agerar. Dessa ärenden har främst initierats av privata företag och har oftast gällt om det råder konkurrensneutralitet på marknaden när offentliga och privata aktörer konkurrerar med varandra. Konkurrensverket anför bl.a.: Kommuner, landsting och deras bolag samt statliga myndigheter har ett antal särdrag jämfört med privata företag (finansiering med skattemedel, lägre ekonomiskt risktagande, självkostnadsprincipen m.m.). Utvecklingen mot att nämnda offentliga aktörer driver näringsverksamhet på konkurrensmarknader har inneburit ökade konkurrensproblem. Konkurrenslagen kan oftast inte användas för att ingripa mot skattesubventionering och underprissättning av konkurrensutsatt offentlig verksamhet. Konkurrensverket föreslår i rapporten att gränserna skall klargöras för vilka slag av näringsverksamheter som kan bedrivas av statliga myndigheter, kommuner och landsting på konkurrensmarknader. En inriktning bör enligt verkets rapport vara att dessa offentliga aktörer inte skall bedriva näringsverksamhet på sådana varu- och tjänsteområden där det finns en fungerande konkurrens. Kraftfulla regler bör införas för offentlig verksamhet som bedrivs på konkurrensmarknader med innebörd att det inte får ges direkta skattebidrag eller olika former av indirekta subventioner som snedvrider konkurrensen. Konkurrensverket har även i rapporten Kommunal näringsverksamhet - En studie av landstingens tvätterier, publicerad i april 1996, tagit upp frågan om kommunal näringsverksamhet. Verkets rapport syftar till att belysa kommunala aktörers agerande på en konkurrensmarknad. Som exempel har valts landstingens tvätteriverksamhet. Ett syfte är att visa i vilken utsträckning landstingens tvätterier agerar på marknaden för industritvätt. Konkurrensverkets slutsats är att det allmänt sett inte råder lika konkurrensvillkor mellan landstingens tvätterier och privata tvätteriföretag. Effekten kan enligt verket bli en negativ påverkan på tvätterimarknadens produktivitets- och effektivitetsförhållanden. Då landstingens beställningar från de egna tvätterierna och ?utomstående? landstingstvätteri inte upphandlats i konkurrens finns också risk för att dessa tvätterier inte bedrivs effektivt. Detta drabbar ytterst invånarna/skattebetalarna. Konkurrensverket föreslår bl.a. följande. I kommunallagen bör klargöras när kommunen/landstinget får bedriva näringsverksamhet på en konkurrensmarknad. Nuvarande möjligheter enligt kommunallagen att överklaga ett kommunalt beslut bör utvidgas till samtliga berörda företag när beslutet avser att kommunala enheter skall driva näringsverksamhet på en konkurrensmarknad. Av rapporten framgår att Konkurrensverkets grundinställning är att kommuner, landsting och statliga myndigheter inte bör gå in med verksamhet på marknader med fungerande konkurrens utan rikta in sig på att utveckla sin kompetens som beställare/upphandlare och därmed utnyttja konkurrensen för att skapa en effektivare resursanvändning.
Tidningsartiklar I en debattartikel i Dagens Politik den 3 september 1996 skriver Lennart Göransson, ställföreträdande generaldirektör i Konkurrensverket, bl.a.
Underprissättningsutredningen föreslog i betänkandet Konkurrens i balans (SOU 1995:105) bland annat att det införs en lag om konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning med krav på skild redovisning, att priset baseras på en kostnadskalkyl och att prissättningen inte får vara otillbörlig från allmän synpunkt. I sitt remissyttrande över förslaget tillstyrkte Konkurrensverket att en sådan lag införs som en övergångslösning. Verkets grundinställning är dock att kommuner inte bör bedriva näringsverksamhet på marknader med fungerande konkurrens. När det gäller verksamhet som kan utföras av privata företag men som helt eller delvis finansieras med skattemedel bör kommunerna i stället inrikta sig på att bli mer kompetenta uppköpare och beställare. Samma slutsats bör för övrigt även gälla för staten och landstingen. Enligt en artikel i Dagens Nyheter den 5 september 1996 har Lennart Göransson uttalat att kommunerna i första hand bör ägna sig åt att vara duktiga köpare, inte leverantörer, och att om kommunerna genom kompetent upphandling i stället kan spela ut olika leverantörer mot varandra skulle det ge lägre kostnader för kommuninvånarna samt att kommunerna bör hålla sig ifrån all verksamhet som på något sätt är konkurrensutsatt. Enligt artikeln ansåg Göransson att kommunala bolag inte borde få förekomma där det fanns konkurrens. I en artikel i Dagens Nyheter den 6 september 1996 anförs att näringsminister Anders Sundström är rejält upprörd över Konkurrensverkets förslag att förbjuda kommunala bolag. Enligt artikeln anser Anders Sundström bl.a. att Konkurrensverket lånar sig till politiska syften samt att verkets slutsats är helt orimlig. Enligt artikeln har Sundström uttalat att Konkurrensverkets argumentation är djupt förenklad och bygger på stor okunskap om hur folk lever ute i bygderna. Verket ser problemen ur ett Stockholmsperspektiv och inser inte att förhållandena ser annorlunda ut på andra platser i landet. Det finns säkert ett behov av att strama upp reglerna, men verket försvårar genom sitt utspel den processen. Verket skjuter så rejält över målet att det tappar i trovärdighet. Enligt en artikel i Dagens Industri den 7 september 1996 har näringsminister Anders Sundström till Dagens Industri uttalat att han ser utspelet mot kommunala bolag som åsikter från ?enskilda personer i verkets ledning? samt att Konkurrensverket inte inkommit med den här uppfattningen till regeringen.
Promemoria från Statsrådsberedningen Sedan konstitutionsutskottet beslutat att bereda statsrådet Anders Sundström tillfälle att lämna synpunkter med anledning av vad som anförts om kritik från honom mot ledningen för Konkurrensverket har Statsrådsberedningen till konstitutionsutskottet överlämnat en inom Närings- och handelsdepartementet den 10 mars 1997 upprättad promemoria i ärendet, bilaga A 18.2. Av promemorian framgår att Konkurrensverkets verksamhet vad gäller dels att uppmärksamma hinder mot en effektiv konkurrens i offentlig verksamhet, dels att lämna förslag till åtgärder för att undanröja dessa, främst har varit inriktad på rapporter och skrivelser till regeringen med förslag till ändringar i regelsystemet samt med förslag till ändringar i hanteringen av klagomålsärenden. Även i arbetet med besvarande av remisser har i stor utsträckning frågor som rör konkurrensförhållanden i offentlig sektor aktualiserats. Tidningsartiklarna har enligt promemorian handlat om den principiella frågan om vilka möjligheter kommuner skall ha att bedriva verksamhet i bolagsform. Enligt promemorian är detta ytterst en fråga om konkurrenslagstiftningens innehåll. Det är uppenbart att ett statsråd får delta i den allmänna debatten i en sådan fråga och framföra sina åsikter. Det har från näringsministerns sida inte varit fråga om att styra Konkurrensverket eller i övrigt ingripa på ett sätt som kan stå i strid med regeringsformens 11 kap. 6 och 7 §§.
Uttalande av utskottet i betänkande 1995/96:KU30 I betänkande 1995/96:KU30 uttalade utskottet följande när det gällde frågan om en myndighets eller ett statligt bolags frihet att yttra sig offentligt i frågor som berör den egna myndighetens eller bolagets verksamhet.
Myndigheterna är enligt regeringsformen underställda regeringen och förväntas på denna grund lojalt följa den av regeringen och riksdagen fastlagda politiken på det aktuella verksamhetsområdet. Regeringen har enligt verksledningsbeslutet långtgående möjligheter att styra förvaltningen. Myndigheterna har å sin sida enligt verksförordningen en skyldighet att inom sitt ansvarsområde föra fram sådana förhållanden till regeringen som kan motivera någon åtgärd från regeringens sida. Den dialog som förs mellan regering och myndigheter bör enligt utskottets mening bygga på ett ömsesidigt förtroende, vilket inte utesluter att olika uppfattningar kan uttalas. När det gäller särskilt förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagens ledningar anser utskottet att bolagsstyrelsen och den verkställande ledningen inte skall motarbeta statsmakternas politik och beslut på det aktuella verksamhetsområdet. När det gäller spelutrymmet i den offentliga debatten för en verkschef eller en VD i ett statligt bolag anser utskottet att personer i dessa ställningar självfallet har rätt att delta i samhällsdebatten som alla andra medborgare. Denna rättighet måste emellertid när dessa befattningshavare uttalar sig utövas i medvetande om att de i sådana situationer på goda grunder uppfattas som företrädare för den verksamhet de är ansvariga för.
Utskottets bedömning Av Konkurrensverkets instruktion framgår att verket bl.a. har i uppgift att uppmärksamma hinder mot en effektiv konkurrens i offentlig verksamhet samt lämna förslag till åtgärder för att undanröja dessa. Konkurrensverket har, bl.a. i de rapporter som refererats i det föregående, framfört sin syn på offentliga aktörer som bedriver näringsverksamhet på sådana varu- och tjänsteområden där det finns en fungerande konkurrens. Denna syn har också kommit till uttryck i ställföreträdande generaldirektören i Konkurrensverket Lennart Göranssons debattartikel i Dagens Politik den 3 september 1996 samt i vissa uttalanden till pressen. De uttalanden som Lennart Göransson gjort har enligt utskottet legat i linje med de uppfattningar som Konkurrensverket tidigare fört fram som ett led i den verksamhet som åligger Konkurrensverket. Utskottet vill erinra om sitt uttalande i betänkande 1995/96:KU30. Enligt 11 kap. 7 § regeringsformen får ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. De uttalanden av statsrådet Anders Sundström som har berörts i det föregående kommer enligt utskottets mening inte i konflikt med denna grundlagsbestämmelse.
21. Ett pressmeddelande från Kommunikationsdepartementet rörande differentiering av portot
Ärendet I ett pressmeddelande av den 11 oktober 1996 från Kommunikationsdepartementet meddelades att departementet samma dag hade informerats av koncernstyrelsen i Posten AB om bolagets införande av ett nytt system avseende särskilt porto för företagspost. Enligt pressmeddelandet skulle postens beslut ses som ett led i bolagets strategi att utveckla och anpassa sitt tjänsteutbud och sina priser till kundernas efterfrågan. Pressmeddelandet avslutades med ett uttalande av statssekreterare Magnus Persson i vilket denne förklarade sig ha fullt förtroende för styrelsen och dess agerande. I en granskningsanmälan, bilaga A 19.1, gjordes gällande att Posten beslutat trotsa ett beslut om avslag på en ansökan om visst beslut i portofrågan, som Konkurrensverket meddelat den 8 oktober 1996. Anmälaren anför att det får förutsättas att kommunikationsministern står bakom sin statssekreterares uttalande. Med hänvisning till konkurrenslagstiftningen och instruktionen för Konkurrensverket begär anmälaren att utskottet skall granska om kommunikationsminister Ines Uusmann sanktionerat lagtrots och utövat ministerstyre.
Bakgrund
Konkurrenslagen Konkurrenslagen (1993:20) har till ändamål att undanröja och motverka hinder för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor, tjänster och andra nyttigheter. Enligt 19 § konkurrenslagen är missbruk från ett eller flera företags sida av en dominerande ställning på den svenska marknaden förbjudet. Sådant missbruk kan enligt paragrafen särskilt bestå i att t.ex. tillämpa olika villkor för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handelspartner får en konkurrensnackdel. Enligt 20 § får Konkurrensverket efter ansökan av ett företag förklara att ett förfarande inte omfattas av något av förbuden i 19 § enligt de uppgifter som lämnats av företaget eller som annars är tillgängliga för verket och att det därför inte finns anledning för verket att ingripa enligt konkurrenslagen (icke-ingripandebesked). Ett sådant beslut utgör hinder för Konkurrensverket att t.ex. besluta om åläggande enligt 23 § första stycket. Enligt 23 § första stycket får Konkurrensverket ålägga ett företag att upphöra med överträdelser av förbuden i bl.a. 19 §.
Konkurrensverkets beslut den 8 oktober 1996 Posten Sverige AB (Posten) ansökte i juni 1996 om icke-ingripandebesked enligt 20 § konkurrenslagen (KL) för ett planerat förfarande att ha särskilt porto för post till vissa områden och normalporto för post till andra områden. Av Konkurrensverkets beslut den 8 oktober 1996 framgår bl.a. följande. Posten har sedan den 1 januari 1995 tillämpat ett särskilt Stockholmsporto som endast har tillämpats vid utdelning av stora sändningar (fler än 1 000 försändelser) i postnummerområdena 10-12 och 16. Detta porto är lägre än det porto som Posten tillämpar i övriga landet. Portot avser tjänsterna utdelning av brev samt distribution av posttidningar. För brev kan kunden dessutom erhålla ett ännu lägre porto om både in- och utlämning sker i detta område, dvs. ett lokalporto. Vidare framgår att City Mail Sweden AB (City Mail) distribuerar s.k. industriellt producerad post, dvs. stora försorterade postsändningar (fler än 500 försändelser) från företag, myndigheter och organisationer, till främst hushåll. I geografiskt hänseende täcker City Mails verksamhet sedan den 15 juli 1996 i princip hela Storstockholm, dvs. postnummerområdena 10-19 med vissa undantag. City Mail har nu även startat verksamhet i Göteborg och avser att också utvidga sin verksamhet till Malmö. Företagets verksamhet var tidigare begränsad till i huvudsak fyra postnummerområden (10-12 och 16) inom Stockholm och Lidingö kommuner. Posten har en marknadsandel på ca. 90 % och City Mail har ca. 10 % av marknaden för storkundspost i hela Storstockholm. I övriga landet uppgår Postens marknadsandel till ca. 99 %. Där har således Posten i princip en ensamställning. Av beslutet framgår vidare. Postens ansökan avsåg Postens planerade förfarande att utvidga tillämpningen av konstruktionen att ha särskilt porto för post till vissa områden och normalporto för post till alla andra områden. Från den 1 juni 1996 har Posten utvidgat området för det särskilda Storstockholmsportot till att omfatta hela Storstockholm, dvs. postnummerområdena 10-19 med undantag för vissa skärgårdsöar som saknar landförbindelse eller förbindelse genom Vägverkets färjor. Posten avser att sänka portot för stora sändningar på ett antal större orter med stor och geografiskt koncentrerad befolkning och mycket försändelser vilket ger hög effektivitet i sortering och utdelning, dvs. de mest kostnadseffektiva orterna. De orter som avses, vilka tillsammans svarar för ca. 50 % av den totala postvolymen i Sverige, är följande: Storstockholm (10-19), Malmö (20-21), Göteborg (40-42), Lund (22), Helsingborg (25), Halmstad (30), Växjö (35), Borås (50), Jönköping (55), Linköping (58), Norrköping (60), Eskilstuna (63), Karlstad (65), Örebro (70), Västerås (72), Uppsala (75), Gävle (80), Sundsvall (85), Umeå (90) och Luleå (97). Till följd av kostnadsskillnader mellan de orter som ingår i det nya prissänkningsområdet kan Posten också komma att införa differentierade porton mellan olika block av orter inom området. Preliminärt är det aktuellt med två eller tre skilda portonivåer. Konkurrensverket uttalade i beslutet bl.a. ?Ett icke-ingripandebesked kan bara bli aktuellt om Konkurrensverket finner att inte något av förbuden i 6 eller 19 § kan vara tillämpligt i det aktuella fallet. Förfarandet som avses med Postens ansökan är allmänt beskrivet och kan, även med den gjorda preciseringen till nämnda orter, inrymma en prissättning som innebär ett missbruk av dominerande ställning enligt 19 § konkurrenslagen. På grund härav kan icke-ingripandebesked inte meddelas.? Konkurrensverket avslog ansökan om icke-ingripandebesked. Konkurrensverket prövade samma dag, dvs den 8 oktober 1996, en begäran från CityMail enligt vilken Konkurrensverket vid vite skulle ålägga Posten att dels upphöra med tillämpningen av olika porton mellan Stockholmsområdet och övriga Sverige, dels inte börja tillämpa eller avisera olika porton mellan olika områden i övriga Sverige. I beslutet uttalade Konkurrensverket följande.
Konkurrensverket får med anledning av CityMails skrivelse meddela att verket genom beslut denna dag dels avslagit Postens begäran om icke-ingripandebesked för ett planerat förfarande att ha särskilt porto för post till vissa angivna områden och normalporto för post till andra områden, dels återkallat verkets tidigare beslut (dnr 1309/95) om icke-ingripandebesked avseende förfarandet att tillämpa särskilda exemplaravgifter och volymrabatter för tidskrifter (ärenden med dnr 601/96 resp. 843/96). Konkurrensverket finner mot denna bakgrund inte för närvarande anledning att vidta några ytterligare åtgärder i förevarande ärende.
Pressmeddelandet I pressmeddelande den 11 oktober 1996 från Kommunikationsdepartementet anförs följande under rubriken Posten utvidgar storstadspriser.
Kommunikationsdepartementet har i dag informerats av koncernstyrelsen i Posten AB om bolagets införande av nytt system avseende särskilt porto för företagspost. Det nya systemet innebär bland annat att landet indelas i zoner med storstadsrabatter. Fler kunder får på så sätt tillgång till ett rabatterat porto för större sändningar. Postens beslut skall ses som ett led i bolagets strategi att utveckla och anpassa sitt tjänsteutbud och sina priser till kundernas efterfrågan. Jag har fullt förtroende för styrelsen och dess agerande, säger statssekreterare Magnus Persson.
Promemoria den 25 februari 1997 upprättad av statssekreterare Magnus Persson I promemorian, bilaga A 19.2, anför statssekreterare Magnus Persson följande.
Mötet med företrädarna för Posten Sverige AB (Posten) ägde rum på kvällen den 10 oktober 1996 och alltså inte den 11 oktober 1996. Mötet ägde rum på begäran av Postens styrelse. Redan före mötet kände jag till Konkurrensverkets beslut den 8 oktober 1996. Jag kände till både avslagsbeslutet på Postens ansökan om icke-ingripandebesked och avslagsbeslutet på CityMail Sweden AB:s ansökan om åläggande för Posten att dels upphöra med tillämpningen av olika porton mellan Stockholmsområdet och övriga Sverige, dels inte börja tillämpa eller avisera olika porton mellan olika områden i övriga Sverige. Vid mötet informerade företrädarna för Posten departementet om bolagets avsikt att införa ett nytt prisdifferentieringssystem. Av informationen framgick att Konkurrensverket avslagit begäran om icke- ingripandebesked med motiveringen att förfarandet som avsågs med ansökningen var allmänt beskrivet och kunde, även med preciseringen till de 19 orterna, inrymma en prissättning som innebär ett missbruk av dominerande ställning enligt 19 § konkurrenslagen men att beslutet inte innehöll något förbud. Posten hade därefter vidareutvecklat det prisdifferentieringssystem som Konkurrensverkets beslut avsåg på sätt som framgår av Kommunikationsdepartementets PM den 16 december 1996 sid 2 n och 3 ö. Orterna har nu indelats i tre zoner med en rabattsats för varje zon. Det var detta nya prisdifferentieringssystem som styrelsen informerade om vid mötet. Bolagets företrädare gjorde bedömningen att detta system stod i överensstämmelse med konkurrenslagen och meddelade att Posten skulle överklaga Konkurrensverkets avslagsbeslut. Jag klargjorde vid mötet att bolagets styrelse var ansvarig för ställningstagandet till hur man skulle gå vidare efter Konkurrensverkets beslut. Eftersom styrelsen med hänsyn till de ekonomiska riskerna önskade ägarens uppfattning förklarade jag att jag hade förtroende för bolagets styrelse och dess agerande. Mot bakgrund av tidigare erfarenhet av massmediernas intresse gick jag den 11 oktober ut med pressmeddelandet om Postens beslut och om mitt förtroende för bolagets styrelse och dess agerande. Av den inom Kommunikationsdepartementet den 16 december 1996 upprättade promemorian, bilaga A 19.3, framgår följande av de avsnitt till vilka statssekreterare Magnus Persson hänvisar enligt ovan.
Den 11 oktober informerades Kommunikationsdepartementet av Postens styrelse om ett i huvudsak kostnadsbaserat prisdifferentieringssystem för stora sändningar till landets 19 största orter. Dessa 19 orter är i sin tur indelade i tre zoner. Zon 1: Storstockholm, Göteborg, Malmö-Lund och Uppsala Zon 2: Helsingborg, Linköping, Norrköping, Örebro och Västerås Zon 3: Halmstad, Växjö, Borås, Jönköping, Eskilstuna, Karlstad, Gävle, Sundsvall, Umeå och Luleå Nivån på rabatten är högst i zon 1 och lägst i zon 3. Det nya systemet skulle tillämpas från och med den 1 november 1996.
Utskottets bedömning Av utredningen framgår att det prisdifferentieringssystem som avses i statssekreterare Magnus Perssons pressmeddelande inte är identiskt med det som Konkurrensverkets aktuella beslut avsåg. Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.
22. En fråga om uppvaktning inför försvarsutskottet I en granskningsanmälan, bilaga A 20.1, har begärts att konstitutionsutskottet granskar inrikesminister Jörgen Anderssons agerande i fråga om landshövdingarnas medverkan i uppvaktningar inför försvarsutskottet. Enligt anmälan har det förekommit tidningsuppgifter om att inrikesministern vid ett möte med landets samtliga landshövdingar tydligt framhållit det olämpliga i att dessa deltog i uppvaktningar inför behandlingen av försvarspropositionen. Anmälaren anser att inrikesministerns sätt att begränsa landshövdingens möjlighet att företräda sitt län och därigenom fullgöra sin uppgift är ministerstyre. I sammanhanget påpekas att företrädare för vissa länsstyrelser, däribland landshövdingen i inrikesministerns eget län, tilläts att under förarbetet till propositionen fritt argumentera i frågan.
Gällande regler Länsstyrelserna anges uttryckligt i 11 kap. 6 § regeringsformens bestämmelser som statliga myndigheter som lyder under regeringen. Enligt grundlagspropositionen (prop. 1973:90) innebär paragrafens lydnadsplikt att myndigheterna i princip har att följa de föreskrifter av allmän natur eller direktiv för särskilda fall som meddelats i regeringsbeslut. Regeringens rätt att bestämma över myndigheterna begränsas av regeringsformens bestämmelse i 1 kap. 1 § om att all offentlig makt utövas under lagarna. Myndigheterna tillförsäkras i 11 kap. 7 § regeringsformen en uttrycklig självständighet gentemot regeringen i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller rör tillämpning av lag. Utanför begränsningsregeln faller främst vad som brukar kallas myndigheternas faktiska handlande - anläggande av vägar, polisens operativa verksamhet, m.m. - även om detta handlande i stort är reglerat genom författning. Utanför begränsningsregeln ligger också tillämpning av förordningar som grundar sig på regeringens restkompetens enligt 8 kap. 13 § regeringsformen i den mån det inte rör sig om myndighetsutövning mot enskild. Hit hör instruktionerna för de statliga myndigheterna. Länsstyrelsernas uppgifter anges i länsstyrelseinstruktionen (SFS 1990:1510). Länsstyrelsen har enligt 1 § bl.a. till uppgift att främja länets utveckling och befolkningens bästa samt verka för att de fastställda nationella målen inom olika samhällssektorer får genomslag i länet. Frågan om risken för ministerstyre berördes i utskottets betänkande (KU 1986/87:29) med anledning av propositionen (1986/87:99) om ledningen av den statliga förvaltningen. Konstitutionsutskottet framhöll att det finns ett stort behov av informella kontakter mellan förvaltningsmyndigheterna och Regeringskansliet. Genom sådana kontakter kan regeringen hållas informerad om den aktuella situationen på olika myndighetsområden. Myndigheterna kan å sin sida via informella kontakter få regeringens intentioner och krav på myndigheterna klarlagda. Det var enligt utskottet över huvud taget svårt att föreställa sig en smidigt och väl fungerande förvaltningsapparat utan informella kontakter av olika slag. Det svenska systemet kännetecknas emellertid av att regeringsbesluten fattas av regeringen som kollektiv, inte av de enskilda regeringsledamöterna. Att de informella kontakterna innebär vissa risker för ministerstyre kunde inte förnekas. Därför borde de informella kontakterna vara mer inriktade på information än styrning.
Tidigare granskningsärenden om statsrådsuttalanden I granskningsbetänkandet 1993/94: KU30 (s. 60) redovisades en genomgång av de elva granskningsärenden under perioden 1978-1993 som direkt eller indirekt gällt uttalanden av regeringsmedlemmar. Bl.a. mot bakgrund av denna genomgång granskades fyra uttalanden av statsråd. Utskottet framhöll att det i förarbetena till regeringsformen förutsätts att regeringen som huvudregel skall uppträda som en enhet. Detta kommer till uttryck genom uttalanden i grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 179) att regeringen är ett kollektiv, uppbyggt kring statsministerns person, vilket får förutsättas hållas samman av gemensamma politiska värderingar och målsättningar. Några formella regler som föreskriver att regeringen skall vara enig i sina beslut eller sitt uppträdande finns däremot inte. Än mindre krävs enighet då de enskilda statsråden uttalar sig i frågor av politisk karaktär, även sådana som har varit eller kan komma att bli föremål för regeringens avgörande. Också de två senaste åren har utskottet granskat uttalanden av statsråd. Det har då gällt uttalanden i utrikespolitiska frågor.
Landshövdingens och landshövdingemötets roll Enligt 1 § länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelsen till uppgift att 1. noga följa länets tillstånd och behov, 2. främja länets utveckling och befolkningens bästa, 3. verka för att de fastställda nationella målen inom olika samhällssektorer får genomslag i länet, 4. svara för den statliga förvaltningen i länet, i den mån inte någon annan myndighet har ansvaret för särskilda förvaltningsuppgifter. Förre landshövdingen Göte Fridh har i boken Landshövdingarna och deras okända möten, som 1994 gavs ut i samverkan med Civildepartementet, beskrivit landshövdingerollen. Dagens länsstyrelse är ett slags länk mellan dem som styr vårt land och dem som bor och verkar ute i länen. Länsstyrelsen är fortfarande en företrädare för de nationella intressena. Men arbetet med länets egna utvecklingsfrågor har alltmer satts i förgrunden för både landshövdingen och länsstyrelsen. Landshövdingen med länsstyrelsen är i dag ett slags ombudsman för länet och dess befolkning, samtidigt som funktionen av regeringens förlängda arm med ansvaret för de nationella intressena finns kvar. När landshövdingarnas uppgifter angavs i den första landshövdingeinstruktionen från 1635 sattes ?konungens och landets bästa? i första hand och ?undersåtarnas bästa? därefter. I den gällande länsstyrelseinstruktionen och i det dagliga praktiska arbetet är, enligt Göte Fridh, ordningsföljden nu den omvända med länets utveckling och framtid som den främsta uppgiften. Landshövdingarna sammanträffar i stort sett månatligen under ordförandeskap av den till tjänsteåren äldste landshövdingen för att dryfta gemensamma angelägenheter. Göte Fridh beskriver landshövdingemötena som ett forum för förtroliga, livliga och friska diskussioner med bl.a. inbjudna företrädare för regeringen och de centrala ämbetsverken. Landshövdingarnas uppgift att vara länens talesmän och arbeta för länens intressen har fritt fått komma till uttryck i kontakterna med bl.a. statsråd och generaldirektörer. Landshövdingarna har på detta sätt kunnat utöva ett betydande inflytande på många av de frågor som behandlats där.
Landshövdingemötet den 10 oktober 1996 Från Regeringskansliet har överlämnats en promemoria jämte minnesanteckningar, bilaga A 20.2. Enligt dessa handlingar var frågan om uppvaktningar av riksdagsutskott uppe till diskussion vid landshövdingemötet den 10 oktober 1996. Vid mötet var statsrådet Jörgen Andersson närvarande och lämnade en kort redovisning av en proposition om den regionala samhällsorganisationen. Under punkten övriga frågor tog landshövdingen Georg Andersson upp den föranmälda frågan om behovet och vikten av ett enhetligt agerande från landshövdingarna och länsstyrelserna genom att inte uppvakta riksdagsutskott i sådana frågor där regeringen överlämnat en proposition till riksdagen. Mötet anslöt sig till denna uppfattning. Enligt promemorian, som upprättats av expeditions- och rättschefen vid Inrikesdepartementet, kan det således konstateras att försvarspropositionen inte behandlats vid mötet och att statsrådet Andersson på intet sätt initierade eller aktiverade en diskussion om uppvaktningar inför riksdagsutskott.
Utskottets bedömning Utskottet finner inte anledning till något
uttalande i denna del.
Hemställan
Utskottets anmälan Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning samt dels av regeringens skrivelse 1996/97:56 Intressekonflikter för statsråd dels av regeringens skrivelse 1996/97:103 Kommittéberättelse 1997 får utskottet härmed för riksdagen anmäla.
Stockholm den 15 maj 1997
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Birger Hagård (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg (s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och Nikos Papadopoulos (s).
Vid behandlingen av avsnitt 3.1 har Margitta Edgren (fp) ersatt Birgit Friggebo (fp) och Håkan Holmberg avstått från att delta, avsnitten 6, 7.2, 8.1, 11, och 17 har Margitta Edgren (fp) ersatt Birgit Friggebo (fp); avsnitten 3.1, 11 och 17 har Nils-Fredrik Aurelius (m) ersatt Anders Björck (m).
Reservationer
1. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 6) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anser att utskottets bedömning under avsnitt 6 bort ha följande lydelse: Utskottet får med anledning av den företagna granskningen och den offentliga utfrågningen av statsministern anföra följande. Utskottet menar att granskningen av regeringens utnämningspolitik givit vid handen att regeringen Persson har utnyttjat utnämningspolitiken till det egna partiets fördel. Utskottet anser att regeringen i praktiken har lagt grunden till ett system där en ny regering, om den så önskar, omprövar samtliga förordnanden som generaldirektör eller annan myndighetschef. Det hindrar naturligtvis på intet sätt att en tillträdande regering ger generaldirektörer och andra myndighetschefer förnyat och fortsatt förtroende.
2. Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2) Håkan Holmberg och Margitta Edgren (båda fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 7.2 bort ha följande lydelse: Utskottet har i granskningen av praxisutvecklingen vad gäller följdleveranser konstaterat att riktlinjerna är svåra att tolka och att följdleveransbegreppet tenderar att glida i betydelse över tiden. De generellt hållna riktlinjerna saknar förklarande texter som kunnat ge en tydligare bakgrund till formuleringarna i riktlinjerna. Vid tillämpningen av riktlinjerna har praxis under en följd av år utvecklats i extensiv riktning. Utskottet anser att detta är olyckligt. Den aktuella exporten till Indonesien är en följd av denna olyckliga praxisutveckling. Mot bakgrund därav finns ingen anledning att i detta enskilda ärende rikta kritik mot regeringen. Utskottet har begärt att regeringen skall överväga och precisera det avsnitt i riktlinjerna som behandlar följdleveranser. Utskottet anser att den ovan nämnda tillämpningen har pressats utöver vad en strikt tolkning av riktlinjernas ordalydelse skulle innebära. Utskottet anser därför att resultaten av regeringens övervägande och precisering bör bli en mer strikt definition av begreppet följdleveranser. När det gäller frågan om respekt för mänskliga rättigheter konstaterar utskottet att både krigsmaterielinspektören och statsrådet Pagrotsky inför utskottet medgivit att Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen har emellertid inte gjort något sådant medgivande i det öppna materialet. Att Indonesien sedan länge uppvisar allvarliga brister i detta hänseende står enligt utskottets mening utom varje tvivel; därom vittnar en rad vederhäftiga internationella källor. Utskottet anser att respekten för mänskliga rättigheter i framtiden måste beaktas även vad gäller tillstånd för följdleveranser. Detta bör framgå av riktlinjerna.
3. Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2) Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 7.2 bort ha följande lydelse: Perioden 1978-1986 exporterades ett drygt tjugotal luftvärnskanoner för marint bruk till Indonesien. Inför regeringens beslut år 1986 om export av ytterligare 16 enheter av samma slags kanoner prövades frågan om styrkan i sambandet mellan de tidigare leveranserna och den nya. Regeringen sade sig ha lagt stor vikt vid bedömningen att de då aktuella leveranserna utgjorde en integrerad fortsättning på tidigare leveranser. Konstitutionsutskottets majoritet fann vid sin bedömning våren 1987 att regeringens beslut år 1986 att medge tillstånd till ytterligare leveranser inte stod i strid med riktlinjerna för krigsmaterielexport. Mot denna bedömning reserverade sig i olika delar representanterna för Folkpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna. Representanterna för Folkpartiet ansåg i en reservation att utskottet inte hade haft anledning att bedöma frågan om lämpligheten att bevilja tillstånd till den aktuella exporten. Representanterna för Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna ansåg i en gemensam reservation att ytterligare tillstånd till export, med hänsyn till striderna på Östtimor, inte borde ha givits. I en gemensam reservation (fp) och (c) anfördes att det inte fanns några bindande åtaganden från tidigare regeringar. Statsrådet Hellström hade enligt reservanterna utsatt riksdagen och allmänheten för en systematisk desinformation beträffande graden av bindning i tidigare åtaganden. Liknande synpunkter framfördes i en enskild vpk-reservation. De invändningar som reservationsvis riktades mot regeringens beslut år 1986 äger enligt utskottets mening i betydande utsträckning giltighet även beträffande regeringens beslut i det här aktuella ärendet. Utskottet konstaterar att riktlinjerna vad avser följdleveranser inte är tvingande och att regeringen följaktligen kunnat säga nej till ett utförseltillstånd, bl.a. med hänvisning till att Indonesiens systemberoende inte var tillräckligt starkt för att motivera en följdleverans. Enligt utskottets mening har regeringen i det aktuella ärendet pressat följdleveransbegreppet utöver vad som kan anses rimligt. För sitt ställningstagande i denna del kan regeringen inte undgå kritik. När det gäller frågan om respekt för mänskliga rättigheter konstaterar utskottet att både krigsmaterielinspektören och statsrådet Pagrotsky inför utskottet medgett att Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen har emellertid inte gjort något sådant medgivande i det öppna materialet. Att Indonesien sedan länge uppvisar brister i detta hänseende står enligt utskottets mening utom varje tvivel; därom vittnar en rad vederhäftiga internationella källor. Enligt utskottets mening borde regeringen ha dragit konsekvenserna av dessa förhållanden och inte beviljat utförseltillstånd, med hänvisning till en allmän princip i riktlinjerna för krigsmaterielexporten, enligt vilken svensk krigsmateriel inte bör exporteras till stater där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. För detta kan regeringen inte undgå kritik. Regeringen borde i sin bedömning av MR-aspekterna i det aktuella ärendet enligt utskottets mening inte ha fäst något avseende vid att det i och för sig kan finnas anledning att hysa vissa förhoppningar om en framtida förbättring av MR-situationen i Indonesien. Vad regeringen i första hand har att bedöma i detta sammanhang är den rådande situationen i mottagarlandet och i förekommande fall om situationen förändrats i förhållande till en tidigare bedömning. Granskningen föranleder inga ytterligare uttalanden.
4. Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna (avsnitt 7.3) Kenneth Kvist (v) anser att utskottets bedömning under avsnitt 7.3 bort ha följande lydelse: Utskottet har inom ramen för ett annat granskningsärende undersökt praxisutvecklingen beträffande det s.k. följdleveransbegreppet och därvid bl.a. funnit att detta begrepp, på grund av riktlinjernas utformning, i den praktiska hanteringen gett upphov till en rad underkategorier och tenderat att expandera över tiden. Enligt utskottets mening faller regeringens bedömningar i det här aktuella ärendet väl in i detta mönster. Även om tillämpningen av följdleveransbegreppet således inte är invändningsfri, finner utskottet inte anledning att rikta kritik mot regeringens agerande i det här aktuella ärendet i denna del. När det gäller frågan om vilket avseende regeringen fäst vid dels utrikesutskottets uttalande om önskvärdheten av att iaktta restriktivitet i fråga om krigsmaterielexporten till bl.a. Gulfstaterna, dels dåvarande statsrådet Mats Hellströms uttalanden med snarlik innebörd, har regeringen enligt utskottets mening uppenbart inte tagit något djupare intryck av utrikesutskottets rekommendationer och inte heller levt upp till de förväntningar som Mats Hellströms uttalanden gav upphov till. För detta kan regeringen inte undgå kritik. Vad gäller det enskilda fallet avseende export till Oman av ytterligare enheter av ledningssystemet 9LV finner utskottet anledning att erinra om den kritik mot regeringen avseende hanteringen av MR-kriteriet som framfördes vid utskottets granskning år 1996 av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I reservationen anfördes bl.a. att regeringen gett sken av att enskilda kränkningar av mänskliga rättigheter i ett mottagarland skulle sakna betydelse, varigenom regeringen fört in ett nytt element av långsiktighet i bedömningen som saknar stöd i riktlinjerna för krigsmaterielexporten.
5. Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende (avsnitt 9.2) Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (båda fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 9.2 bort ha följande lydelse: Enligt 10 kap. 6 § RF skall regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för riket, och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras. Våren 1996 var Ryssland mitt uppe i en valkampanj. Ingen visste hur presidentvalet skulle avlöpa. Mot bakgrund av det inrikespolitiskt instabila läge som då rådde kunde man vid den tidpunkten inte vara förvissad om att det som inträffat i underrättelseärendet inte skulle komma att få betydelse för Sverige. Enligt utskottets mening hade det därför förelegat skäl att underrätta Utrikesnämnden om händelsen i Sankt Petersburg och den därav föranledda ryska retalieringen senast vid Utrikesnämndens sammanträde i april 1996. Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande av utskottet.
6. Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende (avsnitt 9.2) Peter Eriksson (mp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 9.2 bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att den ryska regeringen reagerade kraftigt efter gripandet av en svensk medborgare för olovlig underrättelseverksamhet. Flera kontakter togs med Sverige och bl.a. beslutades att utöver utvisning av den påstådde svenske spionen även kräva att en svensk diplomat skulle lämna landet. Efter utfrågningen av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén har framgått att en sådan åtgärd mot Sverige från ett betydelsefullt grannland är högst ovanlig. Genom att UD valt att informera Carl Bildt i Bosnien om ärendet framgår också att man kunde förvänta sig att frågan om det svenska spioneriet kunde tas upp av ryska regeringsföreträdare även i andra sammanhang och att den alltså inte ansågs helt utagerad. Läget i Ryssland var under denna period mycket oklart och instabilt. Enligt regeringsformen 10 kap. 6 § skall regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket. Denna händelseutveckling var utan tvekan av en sådan karaktär att Utrikesnämnden borde ha informerats om situationen. Utrikesministern kan inte undgå kritik för sin underlåtenhet att informera Utrikesnämnden om underrättelseärendet och dess följder. Vidare vill utskottet framhålla att man ser allvarligt på att UD i detta sammanhang valt att lämna ofullständiga upplysningar som svar på skriftliga frågor från konstitutionsutskottet.
7. Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till Sverige (avsnitt 9.3) Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m) och Håkan Holmberg (fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 9.3 bort ha följande lydelse: Utskottet konstaterar att statsministern var oförhindrad att resa till Kina, trots de invändningar som framkom vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996. Utskottet anser emellertid att frågan om på vilken nivå svarsbesöket från Kina skulle äga rum borde ha tagits upp med Utrikesnämnden. Det fanns uppenbarligen flera handlingsalternativ - inbjudan kunde förutom presidenten ha avsett en vice premiärminister eller premiärministern. Att bjuda in Kinas statsöverhuvud innebar en upptrappning av nivån på besöksutbytet som inte var förankrad i Utrikesnämnden.
8. Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik (avsnitt 11) Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 11 bort ha följande lydelse: GATT:s granskning av den svenska handelspolitiken skulle ske under år 1994. Av utredningen framgår att det redan i juni 1993 från svensk sida framfördes önskemål om att granskningen skulle äga rum under andra halvåret 1994 samt att GATT-sekretariatet i september 1993 föreslog att granskningen skulle ske i september 1994. Av ett fax den 11 mars 1994 från en tjänsteman i Utrikesdepartementet till svenska delegationen i Genève anförs bl.a.:
I anslutning till övriga synpunkter om TPRM-granskningen kan jag för Din information tillägga att jag diskuterat timing av och innehåll i den svenska rapporten framför allt med tanke på folkomröstningen om EU med chefen för TPRM-delegationen här Tulloch. Han och jag var helt överens att Sverige- rapporten ej kan distribueras förrän efter den svenska folkomröstningen (som ev. kan bli så sent som 27/11). Av ett fax den 24 mars 1994 från en annan tjänsteman i Utrikesdepartementet till svenska delegationen i Genève anförs följande:
Benäget meddela Tulloch att vi d´accord med att granskningen av Sverige äger rum 14-15 december 1994 och framhåll samtidigt att vi utgår ifrån att sekretariatets rapport eller delar av den inte distribueras före den 14 november. Utskottet anser att det är uppenbart att Utrikesdepartementet agerat för att granskningen av Sverige och publiceringen av GATT-rapporten skulle ske efter den svenska EU-folkomröstningen som ägde rum den 13 november 1994. Genom detta förfarande kom innehållet i GATT-rapporten inte till allmänhetens kännedom förrän efter folkomröstningen. Viktig information om hur omvärlden ser på svenskt medlemskap i EU och en kritisk granskning av de handelspolitiska konsekvenserna av EU-medlemskapet blev därför mörklagda till efter folkomröstningen. Enligt utskottet kan f.d. statsrådet Ulf Dinkelspiel som ansvarig minister inte undgå allvarlig kritik för detta agerande.
9. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg (avsnitt 12) Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Kenneth Kvist (v), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 12 bort ha följande lydelse: Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden behövliga upplysningar inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Förslaget om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg fanns inte med vare sig i Kulturutredningens eller Museiutredningens betänkande. Förslaget har vuxit fram under hand bl.a. efter kontakter med Folkens museum i Stockholm och Göteborgs kommun med utgångspunkt i deras remissvar över Kulturutredningens förslag. Kulturdepartementet delade förslaget i propositionen om den nya etnografiska museimyndigheten i Göteborg med Justitiedepartementet, Finansdepartementet och Statsrådsberedningen den 5 september 1996. Förslaget bereddes inte med de berörda museerna eller museimyndigheterna. Regeringen beslutade om den aktuella propositionen den 12 september 1996. Information lämnades om förslaget om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg till de berörda museicheferna och myndighetscheferna först den 17 eller 18 september 1996, dvs. efter regeringens beslut. Avtalet om medbestämmande vid beredning av regeringsärenden (MBA-R) reglerar ordningen för samverkan mellan Statsrådsberedningen och departementen samt huvudorganisationerna i frågor inom MBL:s tillämpningsområde som rör arbetstagare med statligt reglerade anställningar samt planering av sådan samverkan. Enligt avtalet skall de fackliga huvudorganisationerna informeras om viktigare frågor som skall behandlas i bl.a. beslut om propositioner. Någon information behöver inte lämnas bl.a. om ärendet är särskilt brådskande. Enligt avtalet får huvudorganisationerna inom fem dagar från mottagandet av informationen skriftligen lämna synpunkter. Regeringen lämnade inte någon information till huvudorganisationerna före regeringens beslut. Dessa har således inte haft möjlighet att lämna synpunkter enligt vad som skulle följa av avtalet. Det har inte framkommit att ärendet skulle ha varit särskilt brådskande och att det av den anledningen inte skulle behöva lämnas någon information. Att så inte heller varit fallet framgår med tydlighet av det faktum att delning inom Regeringskansliet skedde den 5 september samt att regeringen fattade beslut om propositionen den 12 september. Enligt utskottets mening har beredningen av förslaget om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg inte uppfyllt de krav som uppställs i regeringsformen. Enligt utskottet har beredningen företett sådana brister att kulturminister Marita Ulvskog inte kan undgå kritik för detta.
10. Statsrådet Pierre Schoris handläggning av visst utlänningsärende (avsnitt 15) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anser att utskottets bedömning under avsnitt 15 bort ha följande lydelse: Som redovisats ovan hade regeringen ännu inte fattat något beslut i utlänningsärendet angående Ayhan Sabuncus föräldrar då statsrådet Pierre Schori den 13 augusti 1996 medverkade i TV-programmet ?Britt-Marie Mattsson?. Av bl.a. Utrikesdepartementets promemoria framgår att man från departementets sida vid denna tidpunkt ansåg att motstridiga uppgifter ännu förelåg beträffande vilka som var Ayhan Sabuncus föräldrar. Enligt utskottets mening gav dock Pierre Schoris uttalande i TV-programmet intryck av att det inte rådde någon tveksamhet om att Ayhan Sabuncus föräldrar skulle meddelas permanenta uppehållstillstånd. I granskningsärendet har vidare framkommit att såväl Ayhan Sabuncu och dennes familj som massmedierna också uppfattade uttalandet på sistnämnda sätt. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
11. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992 (avsnitt 17) Birger Hagård, Jerry Martinger, Inger René, Nils Fredrik Aurelius (alla m), Håkan Holmberg och Margitta Edgren (båda fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 17 bort ha följande lydelse: Det kan enligt utskottets mening finnas skäl för att händelseförloppet i samband med försvaret av den svenska kronan under hösten 1992 blir föremål för undersökning. Från konstitutionella utgångspunkter kan flera frågor vara av intresse. De gäller bl.a. regeringens eller enskilda statsråds kontakter med oppositionen och Riksbanken. Regeringens beredskap för en krissituation som denna är också en sådan frågeställning. Däremot ligger sådana frågor som rör Riksbankens agerande och kontakter utanför utskottets granskningsområde, liksom de samhällsekonomiska bevekelsegrunderna för att värna om kronans kursvärde. Dessa frågor liksom de mer övergripande politiska och statsvetenskapliga aspekterna är snarast en uppgift för fristående forskning. Utskottet anser att en granskning av de omständigheter kring kronförsvaret som ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift kräver en bred bakgrundsbild. Utskottet är dock inte berett att nu ta ställning till i vilken form en undersökning bör ske och efter vilka riktlinjer den bör utföras.
12. Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade (avsnitt 18) Birgitta Hambraeus (c) anser att utskottets bedömning under avsnitt 18 bort ha följande lydelse: Riksdagens beslut år 1990 om kostnader för amalgamsanering hade enligt utskottets uppfattning bort föranleda regeringen att ge de berörda myndigheterna, främst Riksförsäkringsverket, ett särskilt uppdrag att effektuera beslutet och därefter följa upp verkningarna av myndigheternas åtgärder. Något uppdrag har emellertid inte lämnats, och regeringen förtjänar kritik för denna underlåtenhet.
13. Regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation (avsnitt 19) Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Birgitta Hambraeus (c), Jerry Martinger (m) och Inger René (m) anser att utskottets bedömning under avsnitt 19 bort ha följande lydelse: I betänkande 1993/94:BoU19 uttalar bostadsutskottet bl.a.:
Regeringsförslaget innebär att beslut om inskrivningsverksamhetens organisatoriska tillhörighet skall fattas först sedan vissa pågående utredningsinsatser m.m. har slutförts. Utskottet delar denna uppfattning. Den av regeringen förordade ordningen får bl.a. anses innebära att den fortsatta beredningen av frågan kan baseras på ett betydligt bredare beslutsunderlag än vad som i dag finns tillgängligt. Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag i vad avser inskrivningsmyndigheterna. Enligt utskottet borde detta uttalande ha återgivits i direktiven till Kommittén för domstolsväsendets organisation för att ge en korrekt bild av vad bostadsutskottets ställningstagande i frågan innebar. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
Särskilda yttranden
1. Svenskt utvecklingsbistånd till Kuba och Vietnam (avsnitt 8.1) Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René, (alla m), Håkan Holmberg och Maritta Edgren (båda fp) anför: Representanterna för Moderata samlingspartiet och Folkpartiet i konstitutionsutskottet konstaterar att utskottet i detta granskningsärende inte funnit anledning att rikta någon kritik mot vare sig den borgerliga regeringen 1991-1994 eller den efterföljande socialdemokratiska regeringen för deras hantering av vissa särskilda regeringsbeslut. Mot denna bedömning har vi inga invändningar. Emellertid vill vi med anledning av granskningen framhålla följande. Moderata samlingspartiet och Folkpartiet har motionsvis och på andra sätt sedan länge framhållit att strävan efter en demokratisk utveckling i de länder med vilka vi samarbetar inom biståndspolitiken bör ges en framträdande plats. Vi konstaterar att den förda politiken under den period granskningen avser inte lett till att riksdagens intentioner i de riktningsgivande besluten åren 1991 och 1992 vad gäller en demokratisk utveckling i mottagarländerna uppfyllts i tillfredsställande grad. Vi anser att kraven på en demokratisk utveckling i såväl Kuba som Vietnam hade kunnat drivas med större kraft och konsekvens. Det hade t.ex. enligt vår mening varit möjligt att inom ramen för riksdagens biståndspolitiska beslut villkora biståndet i större omfattning i vad avser demokratikriteriet. Dessa förhållanden har enligt vår mening relevans inte bara för den här aktuella granskningen utan också för framtida regeringsbeslut på biståndspolitikens område.
2. Visst uttalande av statsministern i Lettland (avsnitt 9.4) Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Kenneth Kvist (v) och Inger René (m) anför: Vi konstaterar att statsministerns uttalande vid presskonferensen uppenbarligen blivit föremål för skilda tolkningar. Det har på sina håll uppfattats som en förändring av den svenska säkerhetspolitiska linjen. Det är numera klarlagt att statsministern inte avsett att tillkännage någon sådan förändring. Vi anser emellertid att det finns anledning till särskild varsamhet vid uttalanden i säkerhetspolitiskt känsliga frågor så att några missförstånd beträffande Sveriges hållning inte kan uppstå.
3. Visst uttalande av statsministern i Lettland (avsnitt 9.4) Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (båda fp) anför: Som framgår av utfrågningen av statsminister Göran Persson var syftet med uttalandet i Lettland inte att markera någon ny svensk hållning vad gäller de baltiska staternas säkerhetsintressen. Däremot innebar det en tydligare markering av förståelse för de baltiska staternas säkerhetspolitiska situation än vad en del uttalanden av framstående socialdemokrater tidigare hade gjort. Statsministerns uttalande kunde därför, enligt vår mening, med fördel ha kunnat utgöra upptakten till ett mer aktivt svenskt engagemang i frågor med anknytning till den nya säkerhetspolitiska situationen i Europa. Efter NATO-mötet i Berlin våren 1996 och statsministerns uttalande i Riga borde innehållet i ett sådant mer aktivt svenskt engagemang diskuteras i Utrikesnämnden, vilket också föreslogs efter statsministerns uttalande i en skrivelse från Folkpartiets ordförande Maria Leissner. Vi beklagar att uttalandet i Lettland inte syftade till att markera en sådan mer aktiv svensk hållning.
Innehållsförteckning
Inledning.............................................1 Sammanfattning........................................1 1. Regeringsskiftet i mars 1996.......................8 2. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation 10 3. Regeringskansliet.................................12 3.1 Regeringens utnyttjande av anslag som står till regeringens egen disposition 12 3.2 Utbildningsdepartementets administration 16 3.3 Regeringens åtgärder beträffande brister vid konsultupphandling 19 3.4. Regeringskansliets informationsverksamhet 26 4. Intressekonflikter för statsråd...................28 4.1 Regeringens skrivelse 1996/97:56 28 4.2 Statsminister Göran Perssons ansvar för att statsrådet Leif Pagrotsky uppfyller kraven i 6 kap. 9 § RF 30 5. Kommittéväsendet..................................32 6. Regeringens utnämningspolitik.....................36 7. Frågor om export av strategiska produkter.........39 7.1 Praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet 39 7.2 Krigsmaterielexport till Indonesien 63 7.3 Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna 78 8. Vissa biståndsfrågor..............................81 8.1 Svenskt utvecklingsbistånd till Kuba och Vietnam 1988- 1996 81 8.2 Biståndsmedel till vissa radarinstallationer 111 9. Regeringens information till Utrikesnämnden......118 9.1 Inledning 118 9.2 Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende 119 9.3 Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till Sverige 123 9.4 Visst uttalande av statsministern i Lettland 126 10. Justitieminister Laila Freivalds samråd med EU-nämnden 129 11. Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik 137 12. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg 140 13. Regeringens handläggning av ärendet om medgivande för Försvarets materielverk att teckna avtal med Volvo Aero Corporation 148 14. Statsråden Marita Ulvskogs och Ines Uusmanns tjänsteutövning i ärendet om detaljplan för en del av Norra länken m.m. 160 15. Statsrådet Pierre Schoris handläggning av visst utlänningsärende 166 16. Extra utbetalning till utrikesförvaltningens anställda 168 17. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992 173 18. Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade 177 19. Regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation 186 20. Uttalanden av näringsminister Anders Sundström om Konkurrensverket 189 21. Ett pressmeddelande från Kommunikationsdepartementet rörande differentiering av portot 193 22. En fråga om uppvaktning inför försvarsutskottet.197 Utskottets anmälan..................................200 Reservationer.......................................200 1. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 6) 200 2. Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2) 201 3. Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2) 201 4. Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna (avsnitt 7.3) 203 5. Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende (avsnitt 9.2) 203 6. Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende (avsnitt 9.2) 204 7. Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till Sverige (avsnitt 9.3) 204 8. Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik (avsnitt 11) 204 9. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg (avsnitt 12) 205 10. Statsrådet Pierre Schoris handläggning av visst utlänningsärende (avsnitt 15) 206 11. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992 (avsnitt 17) 207 12. Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade (avsnitt 18) 207 13. Regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation (avsnitt 19) 207 Särskilda yttranden.................................208 1. Svenskt utvecklingsbistånd till Kuba och Vietnam 208 (avsnitt 8.1) 208 2. Visst uttalande av statsministern i Lettland (avsnitt 9.4) 208 3. Visst uttalande av statsministern i Lettland (avsnitt 9.4) 209
Bilaga
Offentlig utfrågning
Konstitutionsutskottet
1997-03-20
kl. 09.00-11.20
Offentlig utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman angående praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet samt regeringens beslut om krigsmaterielexport till Indonesien
Ordföranden: Jag ber att få hälsa er välkomna till detta öppna utskottsförhör, som är det första i årets granskningsomgång. Denna utfrågning skall handla om vapenexportaffärer. Det finns två olika delar. Den ena handlar om praxisutvecklingen när det gäller s.k. följdleveranser och den andra om export till Indonesien. Vi börjar alltså med praxisutvecklingen när det gäller följdleveranser.
Som alla vet finns det inte någon lagreglering av själva riktlinjerna, utan riksdagen får möjlighet att ha synpunkter på de förslag till riktlinjer som regeringen lägger fram. Det började 1956. Då svarade Tage Erlander på en interpellation i riksdagen. Det var väl första gången som regeringen talade om hur den hanterade vapenexportärenden. Riksdagen möttes av frågan första gången 1971. Då antogs de första riktlinjerna. Sedan har de successivt under 1980- talet förändrats i en process. De senaste riktlinjerna antagna av riksdagen är från 1993.
Vi i konstitutionsutskottet diskuterade de här frågorna för flera år sedan, så det finns en historia bakåt i tiden. När vi nu talar om de här frågorna rör det sig alltså dels om begreppet följdleveranser samt vad detta innebär och hur praxis har utvecklats, dels om länder där det finns problematiska situationer, dvs. bekymmer med mänskliga rättigheter och med demokratin. De här länderna kan också ligga i zoner där risk för krig föreligger. Det är där de här begreppen och svåra avvägningarna kommer in. Frågan är alltså huruvida följdleveranser skall kunna tillåtas eller inte.
I de första riktlinjerna från 1971 nämns endast ordet reservdelar. I riktlinjerna från 1993 nämns specifikt också ammunition beträffande följdleveranser. Därutöver finns det andra skrivningar, men när det gäller själva materielen finns bara de två nämnda begreppen i de olika riktlinjerna.
Jag ber att få hälsa krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman välkommen. Staffan Sohlman är villig att svara på våra frågor. Vid sin sida har han Paul Beijer från Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Staffan Sohlman vill gärna själv inleda. Var så god!
Staffan Sohlman: Tack, fru ordförande! Jag skall be att få inleda med några allmänna ord om den nya myndigheten, Inspektionen för strategiska produkter. Därefter övergår jag till att behandla följdleveransbegreppet.
I december 1995 godkände riksdagen inrättandet av en ny myndighet - Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Inspektionens verksamhet omfattar mer än krigsmateriel. Namnet beror på att inspektionen även hanterar ärenden enligt lagen om strategiska produkter samt ärenden rörande FN:s konvention om kemiska vapen. Handläggningen av ärendena under lagen om strategiska produkter liksom lagen om krigsmateriel låg tidigare under UD:s handelsavdelning. En ny myndighet ställs inför en lång rad frågor. Fortfarande, efter ett år, är vår myndighet under uppbyggnad. Men jag kan i dag säga att enligt min uppfattning vilar inspektionens verksamhet fundamentalt på tre pelare när det gäller krigsmateriel: ett fast regelsystem, en kontinuerlig förankring av besluten i det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet och en nära fortlöpande kontakt med i synnerhet Utrikesdepartementet och ansvarigt statsråd.
Frågor om krigsmateriel har av uppenbara skäl omedelbar anknytning till utrikes- och försvarspolitik. En förutsättning för att en självständig myndighet skall kunna fungera är det fasta regelsystemet. Här finns lag, förordning, riktlinjer, uttalanden från riksdagen i en rad frågor samt den praxis som gradvis utvecklats. Detta är en bakgrund till att myndigheten med bestämdhet kan uttala sig om utsikterna för att svenska företag skall få eller inte få tillstånd att exportera krigsmateriel, t.ex. till Norden, EU eller olika oroshärdar i Afrika och Mellanöstern.
De flesta förfrågningar från företagen om sannolikheten av ett positivt beslut om utförsel kan besvaras direkt, per telefon eller vid möten. Men kvar står ett antal ärenden där en uttolkning av gällande regelsystem krävs, där gråskalan skall avläsas mot de kriterier som godtagits av riksdagen. Det är här Exportkontrollrådet, i vilket riksdagens samtliga partier är representerade, kommer in. Dess betydelse för myndigheten kan inte överskattas. Rådet får full insyn i inspektionens verksamhet. Samtliga utfärdade utförseltillstånd redovisas månad för månad. Därigenom får de politiska partierna i riksdagen insyn. Ledamöterna har också möjlighet att reagera när de anser att inspektionen har agerat fel. Härigenom ändras i och för sig icke beslut utan vidare, men inspektören får vägledning inför framtida ärenden av samma slag.
Förutom insynen är rådets centrala uppgift att ge inspektionen råd i svårbedömda frågor. Ofta, eller kanske snarare oftast, föreligger skiljaktiga meningar. Inspektionen måste själv avgöra vad som skall sägas till företaget mot bakgrund av en helhetsbedömning som tar hänsyn till synpunkterna från rådet och till ärendets art i förhållande till riktlinjerna.
En tredje förutsättning för att inspektionen skall fungera är att kontakterna med kanslihuset är nära. Därför hålls löpande kontakter med berörda enheter inom UD. Inspektionen måste tidigt bli varse utvecklingen utomlands för de egna löpande bedömningarna av frågor som rör krigsmaterielexporten. I principiella frågor är naturligtvis kontakterna med ansvarigt statsråd särskilt viktiga.
Fru ordförande! Jag övergår nu till följdleveransbegreppet.
Begreppet följdleverans förekommer inte i de av riksdagen godkända riktlinjerna. Inte desto mindre är det ett vedertaget begrepp som utnyttjats inte bara i den allmänna debatten utan också i riksdagens arbete. Som ordföranden nämnde förekom begreppet följdleverans redan i 1988 års krigsmaterielutredning.
I en promemoria från inspektionen, med flera senare kompletteringar, ger Paul Beijer en bred redovisning av vilka förhållanden som vid beredning av förhandsbesked eller utförselbeslut kan betecknas som följdleveranser. En begreppsapparat redovisas med olika termer som inte återfinns i riktlinjerna, men som visat sig användbara i det dagliga arbetet inom ISP. Där är det en viktig strävan att tillämpa riktlinjerna likformigt och att undvika godtycke vid behandlingen av enskilda ärenden.
Möjligen ångrar jag så här i efterhand att jag inte ändrade en rubrik i vårt underlags-PM. Jag är i dag nämligen inte så säker på att rubriken Följdleveransbegreppets framväxt ger en rättvisande bild. Bättre hade det nog varit att tala om den precisering av begreppet som ägt rum över tiden. I riktlinjerna behandlas problemet på följande sätt - ursäkta att jag återger detta, men det är viktigt: Tillstånd bör ges för utförsel av reservdelar till tidigare med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
Beträffande vårt underlags-PM skulle jag vilja framhäva några centrala element som jag anser att denna grundsyn omfattar.
För det första: En rad utrikespolitiska skäl talar för en konsekvent tillämpning av denna riktlinje. Våra exportbeslut berör mottagarlandets säkerhetspolitiska intressen på ett mycket omedelbart sätt. Avsaknad av reservdelar och ammunition gör att materielen ej kan brukas. Genomgående för följdleveransbegreppets olika uttryck är alltså att vid diskussion om export från Sverige också väga in behovet av att visa att köparen skall kunna lita på Sverige som leverantör. Annorlunda uttryckt: Ett land som väljer ett svenskt vapensystem eller annan krigsmateriel skall kunna känna trygghet att systemet kan vidmakthållas över en lång rad år. Ett val av ett svenskt system innebär att man utbildar och tränar värnpliktiga på just detta system. Byte av system kostar och leder till att landet, möjligen också andra länder, inte väljer svenska system. Detta är bakgrunden till formuleringen i proposition 1991/92:174. För att svensk krigsmaterielindustri skall kunna verka på exportmarknaden inom de ramar jag angivit är det angeläget att köparna har goda garantier för att de får reservdelar till inköpt materiel.
Detta uppfattar jag som ett mycket starkt uttalande. För att svensk försvarsindustri över huvud taget skall kunna vara aktiv i utlandet ställs det krav på att vi beaktar köparens berättigade intressen. Varje gång ett svenskt företag får meddela en etablerad kund att ytterligare leveranser är inaktuella eller, ännu allvarligare, att reservdelar inte kan erhållas leder detta till att ett antal köpare vänder sig åt andra håll. En annan konsekvens är att ett antal potentiella samarbetspartner i Europa undrar om det är lönt att fundera på samarbete med svensk industri. Det är den första viktiga punkten.
För det andra: Det finns ingen förpliktelse att bevilja följdleveranser. I sista hand kan svaret bli nej. Det har det också ofta blivit.
För det tredje: Resultatet av prövningen i det enskilda fallet beror på en rad faktorer. Såväl land som typ av materiel spelar in. Även om riktlinjerna indikerar att det normala bör vara att säga ja till följdleveranser på ett konsekvent sätt kan denna aspekt bedömas vara för svag eller utvecklingen i landet så allvarlig att avsteg från huvudregeln anses motiverade. Om det är fråga om annat än reservdelar och ammunition är en betydelsefull del av bedömningen att avgöra om en tillräckligt tydlig följdleveranssituation verkligen kan sägas föreligga.
För det fjärde: Någon tidsgräns för följdleveranser finns inte. Så länge den mottagande staten anser det vara meningsfullt att ha kvar ett system i sin försvarsmakt är det rimligt att Sverige står kvar vid det åtagande som det ursprungliga leveranstillståndet implicerar, om inte mycket starka skäl undantagsvis talar för annat.
Avslutningsvis ber jag att få lyfta fram tre aspekter som jag anser bör beaktas.
1. Att en affär betraktas som en följdleverans innebär inte att den automatiskt erhåller ett utförseltillstånd, tvärtom. Följdleveranser utgör ofta de mest svårbedömda ärendena. När de tas upp i Exportkontrollrådet beror det på att andra faktorer talar emot den starkt positiva presumtion som ligger i riktlinjen. Det är alltså fråga om en avvägning som kan gå i endera riktningen.
2. Karaktären av följdleverans i varje enskild affär torde ha spelat in även tidigare vid utförselbeslut och förhandsbesked. Jag tycker att det är viktigt att påpeka att vad som skett över tiden är att begrepp som hela tiden figurerat som ett positivt argument för exporttillstånd successivt har formulerats, namngetts och preciserats. Därigenom har man undvikit en oklarhet. Begreppet följdleverans i sig säger inte särskilt mycket. Genom de olika benämningar som används i Paul Beijers PM har man möjlighet att precisera vad man avser och att öka konsistensen i bedömningen. Jag skulle också vilja säga att detta med följdleveranser är ett argument snarare än en regel. Jag skulle tro, jag vet alltså inte säkert, att detta är skälet till att det inte figurerar som sådant i riktlinjerna.
3. Begreppet följdleverans är, som sagt, inte precist definierat. Beslutet att applicera begreppet på en viss fråga och därmed på den positiva presumtionen är i många fall en avvägningsfråga.
Fru ordförande! Avslutningsvis konstaterar jag att sedan den 1 februari 1996, då ISP började sin verksamhet, har vi, efter viss granskning, kommit fram till att Exportkontrollrådet behandlat elva ärenden som kan betecknas som följdleveranser. Sex har fått ett positivt förhandsbesked och fem har fått ett negativt förhandsbesked. Detta tycker jag belyser min tes: Begreppet följdleveranser i sig garanterar inte positiva besked, och dessa frågor är inte alls självklara. Tack!
Ordföranden: Tack så mycket! Initiativet att ta upp dessa frågor togs av utskottet självt. Ordningen vid utfrågningen blir därför att vi går efter partiernas storlek. Först får således Kurt Ove Johansson ordet.
Kurt Ove Johansson: Tack, fru ordförande!
Min första fråga till Staffan Sohlman är: Tycker du att det nuvarande systemet med riktlinjer för krigsmaterielexporten principiellt och juridiskt är ett bra system?
Staffan Sohlman: Ja, det tycker jag. Det är ett restriktivt system. Jag tror att Sverige därigenom har undvikit besvärliga situationer. Riktlinjerna är relativt detaljerade, men grundläggande för dem är att där används en serie begrepp som inte är precist definierade. Det är därför som jag sade att Exportkontrollrådets betydelse inte kan överskattas. Det är fråga om bedömningar i olika dimensioner som måste göras från fall till fall.
Kurt Ove Johansson: I den allmänna debatten har det ibland framförts att kriterierna för krigsmaterielexport borde bli litet mera stringenta och ges formen av lag. Sådana förslag har ju förekommit. Vilka för- och nackdelar skulle det vara med en lagstiftning enligt din mening?
Staffan Sohlman: En lagstiftning skall, om jag förstått det hela rätt, kunna prövas i domstol. De avvägningar som görs är, som jag sade, ofta av rent utrikespolitisk karaktär. Det är därför som våra kontakter med UD är oerhört viktiga. Att göra en utrikespolitisk bedömning är väl ändå Utrikesdepartementets specialitet, inte svenska domstolars.
Kurt Ove Johansson: Du skulle alltså inte se några som helst fördelar med en stringent lagstiftning på området?
Staffan Sohlman: Nej, och detta har ju diskuterats. Jag tycker nog att nuvarande situation är tillfredsställande. Jag ser, som jag nämnde, vissa problem med att få bedömningar gjorda, t.ex. av Exportkontrollrådet beträffande detta med full insyn och medverkan från de politiska partierna, överprövade av domstol.
Kurt Ove Johansson: Vilka är de största svårigheterna vid tillämpningen av riktlinjerna när det gäller följdleveranser?
Staffan Sohlman: Det finns två svårigheter, anser jag. Man måste ha som utgångspunkt att man sätter sig i köparens, kundens, ställe. Det är ju hans förtroende för oss som vi skall skydda. Det är inte så lätt att få fram en precis bedömning. Därför måste vi ganska ofta tänka över hur vi själva agerar och vilka hänsyn vi tar när vi väljer ett system. Vidare gäller det frågan om vilket förtroende vi har för den som vi köper hos. Vad vi talar om är ju följdleveranser. Den här bakgrunden kan vara mer eller mindre fast. Som utskottet vet förekommer det diskussioner där man kan säga att det självklart faller ut som en reservdel. I andra fall är kopplingen litet mera lös.
Återigen: Jag tror att enda sättet att besvara frågan är att säga att man får lägga alla fakta på bordet. Sedan får man diskutera den bedömning som görs.
Kurt Ove Johansson: Till grund för bedömningen av om ett enskilt land är lämpligt som mottagare av svensk krigsmateriel ligger en s.k. landbedömning, som UD står bakom. Såvitt jag förstår är den unik i varje enskilt fall. Vore det inte en fördel att arbeta med färdiga listor över godkända mottagarländer?
Staffan Sohlman: Det är en väg som många länder har valt. Den är enkel och hanterbar. Nackdelen är att man klavbinder sig och att det blir mycket svårare att flytta in och ut länder, liksom att ta hänsyn till alla fakta i målet. I en bedömning eller en diskussion i Exportkontrollrådet väger man ju inte bara in landet utan också materielens karaktär. Man väger in intresset från svensk försvarspolitisk synpunkt. Det är ju enligt lagen grundläggande att exportförbud gäller. Undantag medges om försvars- eller säkerhetspolitiska skäl talar för och utrikespolitiken inte uppställer hinder. Denna avvägning skall göras i varje enskilt fall.
Kurt Ove Johansson: Den problematik som du nu beskriver borde väl även andra länder ha. Då kan man naturligtvis fråga vad det är som är så märkvärdigt och konstigt med Sverige. Varför skulle det som är bra i andra länder inte kunna tillämpas här?
Staffan Sohlman: För större länder är vapenexporten ofta en del av utrikes- och allianspolitiken. Då är det lättare att sätta upp länder som är godkända, dvs. att ange vilka som är gröna och vilka som är röda. För Sverige har det inte varit naturligt.
Vi vill upprätthålla goda förbindelser med en rad länder som vi kanske inte önskar exportera krigsmateriel till. Listor av den karaktären är en stigmatisering av vissa länder och skapar, skulle jag vilja säga, diplomatiska risker.
Kurt Ove Johansson: Tillämpningen av sekretessreglerna vad avser krigsmaterielexporten är väldigt sträng. ISP tillämpar dem också väldigt strängt. Skulle inte en ökad öppenhet från ISP:s sida skapa mindre misstänksamhet hos allmänheten och kunna leda till ett större förtroende för krigsmaterielexporten? Hur ser du på det?
Staffan Sohlman: Vi försöker vara så öppna som möjligt. Vad som hämmar oss här är två typer av sekretess: dels utrikespolitisk sekretess - relationer till främmande länder - dels kommersiell sekretess. Det är nog litet speciellt för den här industribranschen att information på ett tidigt stadium om avsikten att marknadsföra en produkt är ett mycket effektivt vapen för konkurrenterna om den kommer ut. Det är skälet till att vi skyddar sekretessen så gott vi kan.
Kurt Ove Johansson: Vi som försöker delta i debatten om svensk krigsmaterielexport känner ibland att det väl ändå måste upplevas som litet frustrerande för ISP att se de många övertrampen i debatten utan att egentligen kunna gå in i den. Många gånger är det väl så att den debatt som pågår skulle ha tjänat på att ISP varit litet aktivare när det gäller möjligheterna att meddela vissa saker. Jag måste medge att jag tycker att man borde kunna gå in där utan att det ställer till sekretessproblem. Jag tycker att ni ligger alldeles för stilla. Har ni över huvud taget övervägt en ändrad policy i det här fallet?
Staffan Sohlman: Vi känner oss bundna av sekretesslagen. Detta är inte en avvägningsfråga. Vi har ju jurister som bedömer. Vi får ständigt överklaganden på våra utslag när det gäller sekretessbedömning och utlämnande av handling. Hittills har kammarrätten gjort samma bedömning som vi, så där tycker jag inte att vi egentligen har så stor töjmån.
Däremot tar jag åt mig vad gäller informationsaspekten. Du är inte den ende som tagit upp den. Vi har försökt att komma något framåt genom en rätt utförlig årsredovisning som innehåller skildringar av regelsystem och vad vi gör på olika sätt. Det är dock inte till fyllest. Vi avser att ta fram en informationspolicy. Det hindrar inte att vi har att beakta sekretesslagen och de hänsyn som vi enligt den skall ta.
Kurt Ove Johansson: I den promemoria som utskottet har fått från ISP står det, som du inledningsvis var inne på: Så länge en mottagande stat bedömer det som meningsfullt att ha kvar ett system i sin försvarsmakt är det också rimligt för Sverige att stå kvar vid det åtagande som den ursprungliga leveransen implicerar.
Tycker du att det verkligen är rimligt att en leverans av t.ex. luftvärnskanoner som ägde rum för 15-20 år sedan kan ligga till grund för leverans av ny materiel i dag?
Staffan Sohlman: Jag vill inte kommentera ett enskilt ärende, men i generella termer kan jag säga att när man väljer ett vapensystem så är det en långsiktig investering. Flygplanet Draken, som konstruerades i början av 1950-talet och som fortfarande flyger, bl.a. i Österrike, brukar anföras som ett exempel. Nu vill man ha service. Det innebär att det behövs reservdelar och service av olika karaktär.
Ett fartyg konstrueras runt olika system. Om man bestämmer sig för att över en serie av år ta fram liknande fartyg - det normala är att inte konstruera enstaka, unika, exemplar, för det här är en ren kostnadsfråga, och detta gäller såvitt jag förstår alla försvarsmakter - konstrueras ett helt system. Detta system kan innefatta eldledningssystem, luftvärnskanoner eller motorer. Det är då helt enkelt fråga om en framtagen konstruktion där man inte utan vidare eller utan betydande kostnader byter ett element. Det är inte standardiserat så. Luftvärnskanoner t.ex. ser annorlunda ut och ställer olika krav på båtens konstruktion.
Kurt Ove Johansson: Du har kanske förståelse för att det är väldigt svårt för en bred allmänhet att kunna inse ett sådant här samband när det kanske går 20 år mellan en tidigare leverans och en senare följdleverans.
Staffan Sohlman: Självklart förstår jag det. Men för att jag skall kunna förklara det i detalj måste vi gå in på en rad enskildheter i affärer som vi inte kan gå in på, enligt min bedömning och enligt juristernas bedömning.
Kurt Ove Johansson: Du var inne på Medborgarkommissionen 1988. Som du säkert kommer ihåg var den mycket kritisk i sin bedömning av riktlinjerna för krigsmaterielexport. Kommissionen redovisade också ett antal exempel där man tyckte att man kunde ifrågasätta överensstämmelsen mellan riktlinjerna och bedömningarna i det enskilda fallet. Skall jag tolka det du har sagt i din inledning och delvis i de här svaren som jag nu har fått att du tycker att situationen i dag på det här området är väsentligt mycket bättre?
Staffan Sohlman: Ja, det tror jag att jag kan säga. Anledningen till att Medborgarkommissionen tillsattes var ju ett antal affärer på 1980-talet. Det var ett sätt att möta en stark opinion. Vad har vi sett efter det? Vi har utredningar om krigsmaterielbegrepp, ytterligare utredningar och framför allt proposition 1991/92:174, som ju ger, tycker jag, en fast ram.
Kurt Ove Johansson: Kan man möjligen säga att t.ex. de riktlinjer som vi fick 1993 har bidragit till att förbättra situationen? Menar du det?
Staffan Sohlman: Ja, det menar jag. Som jag har försökt säga är det gränsdragningar, avvägningar, definitionsfrågor. Det är därför vi har ett råd. Det är därför som det är viktigt att ha rådet. Då vet vi att vi får de politiska partiernas medverkan i den nödvändiga uttolkningen.
Kurt Ove Johansson: Ett par frågor till slut som gäller det som vi kallar promemoria 1, från ISP. Vi har ju två stycken, en som är offentlig och en som inte är det. Det här gäller naturligtvis den offentliga. Jag tycker personligen att det kanske hade varit önskvärt att vi hade fått en mer systematisk redovisning av praxisutvecklingen beträffande just följdleveranserna. Men jag vill ändå tillstå att jag tycker att den i sitt nuvarande skick är värdefull och att den för oss innebär en kompletterande information när det gäller det konkreta arbetet med följdleveransärendena.
Mot den här bakgrunden skulle jag ändå vilja be dig kommentera avsnitt b, rubricerat Icke entydiga situationer, på några punkter. Som jag ser det kan alla de reservationer som finns i texten faktiskt ge upphov till frågan om hur det över huvud taget är möjligt att tala om en praxisutveckling, eftersom, jag citerar vad ni skrivit överst på s. 4: ?... inget ärende är det andra likt.? Det står ju så i PM:et.
Hur går ni då till väga för att fastställa praxis när inget ärende är det andra likt? Är ni, det är en kompletteringsfråga till den första, alltid medvetna om när ny praxis lagts fast, eller konstaterar ni det först i efterhand?
Staffan Sohlman: Man kan väl knappast besluta om praxis. Jag tycker att det ligger i själva begreppet att det utvecklas över tiden. Det är i praktiken, tror jag, omöjligt att säga hur utvecklingen när det gäller följdleveransbegreppet har varit. Det kan vara så att man i en föredragning har sagt: Var vänlig beakta att vi har levererat liknande produkter tidigare. Det i sig skapar inte praxis, men det är ett argument. Det var det jag försökte säga. Det är inte en regel att om någon säger att det är den typen av följdleverans så går det igenom. Men i en föredragning kanske man säger: De har svenska luftvärnskanoner, men inte den modellen. Är det inte rimligt att de då får köpa den andra modellen också?
Det är alltid fråga om en gråzon, där vi skall avgöra. Det finns ju länder som det inte är något problem med: Norden, det traditionella, neutrala Europa och länder där man redan på förhand kan säga åt ett företag: Jag tror inte att du kommer att få utförseltillstånd. Men det är i mellanskiktet som det här kan spela in.
Låt oss säga att man får ett positivt förhandsbesked i det första fallet. Nästa gång en liknande situation kommer upp säger man: Som ni erinrar er hade vi en liknande situation. Vi kallade det för kompletteringsleverans. Varför skall vi behandla det här företaget annorlunda? Det är en konsekvens som skapar praxis över tiden.
Det gör att det inte går att nagla fast en viss process med vilken praxis utvecklas. Jag tycker att din observation är korrekt, därför att praxis utvecklas från fall till fall, och de är unika. Även om det är samma antal luftvärnskanoner till ett land, så är det andra förhållanden i ett annat land. Det är en annan landbedömning. Men vi strävar efter konsekvens. Varför gör vi det? Jo, därför att vi inte skall behandla svenska företag olika. Vi skall inte behandla andra länder olika om det är liknande förhållanden.
Jag tror att jag stannar där. Jag tror inte att jag kan svara på annat sätt.
Kurt Ove Johansson: Det är möjligt, men jag vet inte om jag blev särskilt kunnigare av svaret på det här området. Man skriver att inget fall är det andra likt, och sedan skall man göra praxis av det. Men att ett enskilt fall då skulle kunna skapa ny praxis, du var inne litet på det, kan ju vara väldigt bekymmersamt. Det måste väl ändå finnas något slags systematik hos er, där det är fråga om flera fall med vissa likheter, som blir avgörande för om det blir praxis. Det är väl ändå så det måste vara.
Staffan Sohlman: Jag är ledsen om jag uttryckte mig oklart. Det var ungefär det jag ville säga. När man har en föredragning i Exportkontrollrådet ser man till att relevant historia när det gäller andra affärer tas fram. Sedan skall det vägas in och ledamöterna ta ställning. Där kan det unika i varje fall ge utslag. Det skapar en bakgrund för framtida ställningstaganden, som vi kallar för praxisbildande. Jag tror att vi säger samma sak, men jag kanske uttryckte mig olyckligt.
Kurt Ove Johansson: En sista fråga, fru ordförande, om den promemoria som vi har fått från ISP. Det är ju Paul Beijer som står bakom den. Det gäller näst sista stycket, s. 3, som börjar: ?Om en genomgripande och dramatisk förändring....?, och slutar: ?...ännu en omvärdering.? När jag läste det där stycket i går kväll upptäckte jag att jag kanske inte riktigt fattade vad som stod där. Jag läste det igen, och då upptäckte jag att jag blev ännu mer konfunderad. Det är möjligt att det är min hjärna som inte fungerar, men vad är det egentligen ni försöker säga?
Staffan Sohlman: Författaren sitter bredvid mig, så frågan kanske bör ställas till honom.
Paul Beijer: Det är egentligen något rätt enkelt som man tyvärr har krånglat till. Det sätt på vilket vi jobbar med Exportkontrollrådet är följande: Vi tar upp en fråga, säg reservdelar till ett visst land. Kanske kommer man fram till att det bör vara okej. Så blir det ett utförselbeslut till följd av avgörandet. Sedan kommer företaget tillbaka ett år senare med ytterligare reservdelar till samma system i samma land. Vi har prövat det en gång i Exportkontrollrådet. Om det inte har hänt någonting drastiskt i landet under mellantiden går vi inte tillbaka med samma fråga en gång till. Har vi en gång prövat en fråga består den bedömningen till dess att någonting nytt händer som motiverar en omprövning. Det var väl ungefär det som var syftet.
Anders Björck: Fru ordförande! Eftersom Kurt Ove Johansson i dag har varit ovanligt fåordig och koncis finns det kanske möjlighet att sticka emellan med någon liten fråga, eller några stycken t.o.m., eftersom tiden nu plötsligt medger detta för ovanlighetens skull.
Sverige svarar ju för någon procent av den internationella försvarsmateriel- exporten. Min fråga blir då: På vad sätt skiljer sig de svenska reglerna och tillämpningen av dem från EU-ländernas? Jag tror att vi kan lämna stormakter och annat åt sidan. Det är ändå, som krigsmaterielinspektören har visat, ganska speciella förhållanden, med inte minst politiska inslag. Men om vi håller oss till EU-kretsen, vad är skillnaden i regler och i praxis?
Staffan Sohlman: Någon precis och detaljerad redovisning kan jag tyvärr inte ge nu. Vi är just i färd med att sammanställa den för Exportkontrollrådets räkning. Men i generella termer kan man säga att EU-länderna tillsammans har kommit överens om åtta kriterier för exporten av krigsmateriel. De är av generell karaktär och liknar de svenska. Man talar om hänsyn till mänskliga rättigheter och yttre och inre konflikter. Man talar också om hänsyn till andra EU-länders strategiska intressen.
Dessa kriterier är av ganska allmän karaktär, måste jag säga. I slutändan är det nationell policy som gäller. Den avviker litet grand av en rad historiska skäl. Två av medlemmarna i EU har ju haft imperier, och det har gjort att de bevarar vissa relationer av traditionell karaktär även på det här området. I Tyskland är känsligheten för vapenexport kanske större än i andra länder av speciella skäl. När det gäller de mindre staterna kan man kanske säga att Danmark har mycket liten export, men i den del de har en export för de en restriktiv politik. Likadant är det med Nederländerna. Storbritannien och Frankrike har en mycket omfattande export och räknas till de större exportörerna. De åtta kriterier som jag nämnde lämnar alltså utrymme för en hel del nationella tolkningar.
Det brukar sägas att Sverige är mest restriktivt bland EU-länderna i sin politik på det här området. Jag skulle säga att under alla omständigheter hör vi till de restriktivaste, utan tvekan. Sedan kan man diskutera om det är en tävling om vem som är mest restriktiv. När det gäller länder utanför EU kan man säga att Norge har en politik som till stor del liknar Sveriges. Finlands politik avviker något. Det är tyvärr så mycket jag tror att jag kan säga i dag, innan vi har en mer fyllig sammanställning av politiken.
Anders Björck: Vore det inte bra om vi i utskottet kunde få ta del av sammanställningen och eventuellt få den, om det är möjligt, innan vi slutjusterar vårt betänkande? När beräknar ni vara klara med den?
Staffan Sohlman: Det är en fråga som får riktas till Utrikesdepartementet. Det är de som inhämtar rapporter. Jag hoppas att det skall vara möjligt inom några veckor. Räcker det?
Anders Björck: Ja, det bör det göra. En annan fråga: Skulle det vara till fördel när det gäller tillämpningen av t.ex. följdleveransbegreppet om vi fick gemensamma EU-regler?
Staffan Sohlman: Ja, det är en klar fördel. Det skulle självfallet underlätta samarbetet. Att reglerna skiljer sig är i sig ett hinder för samarbete. Det finns en strävan från svensk sida att i Bryssel verka för en restriktiv och gemensam linje, men det arbetet går mycket långsamt.
Anders Björck: Finns det exempel på att ett land som har blivit nekat att köpa försvarsmateriel från Sverige har avstått från att över huvud taget anskaffa motsvarande materiel från något annat land?
Staffan Sohlman: Jag har inget exempel på detta.
Anders Björck: När det gäller informationspolicyn delar jag Kurt Ove Johanssons uppfattning att det är ganska många missförstånd i debatten. Det är en besvärlig materia, bl.a. på grund av de olika sekretessgrunder som finns. Finns det resurser för att från ISP:s sida bedriva en mer kontinuerlig och mot allmänheten riktad informationsverksamhet på det här området?
Staffan Sohlman: Våra resurser är inte dimensionerade för några större nya arbetsuppgifter. Det är knappt att de är dimensionerade för dem vi har, vilket syns i våra ärendebalanser. Så det får bli en fråga om övertid om vi inte får ytterligare resurser.
Anders Björck: Med tanke på de erfarenheter ni har av medier och den offentliga debatten om detta, vad är det vanligaste missförståndet, t.ex. när det gäller följdleveranser, som ni får rycka ut och kommentera? Jag vill inte säga tillrättalägga eftersom det kan finnas olika uppfattningar om vad som är rätt eller fel, men vad får ni kommentera?
Staffan Sohlman: I allmänhet uppmärksammar allmänheten enskilda affärer, och det leder till telefonsamtal, frågor, brev etc. Just det andra ärendet här, Indonesien, leder till frågor. Jag vet inte om jag skall tala om allmänheten, men det finns vissa som kommer in med väldigt många frågor om att få ut handlingar och som ställer sakfrågor. Allmänheten går på oss med anledning av stora enskilda affärer, t.ex. Kockumaffären i januari 1996. Det är också av intresse för massmedierna.
Anders Björck: Fru ordförande, jag har en fråga till. Försvarsmateriel produceras ju i Sverige, inte av er, utan av företag. Min fråga är då: Tycker ni att det hos den svenska försvarsindustrin finns en förståelse för, kunskaper om, acceptans för gällande exportregler, som avser just följdleveranserna? Eller är det ofta stora meningsmotsättningar på den ledden? Vi känner till de politiska skillnaderna, men låt oss lämna dem för ett ögonblick. Vad jag tänker på är företag.
Staffan Sohlman: Jag upplever att företagen har stor förståelse för och respekterar det politiska intresset för det här området. Vi har ingen svårighet att i våra kontakter med företagen förklara den sits vi ser, t.ex. i Exportkontrollrådet. De läser också tidningar.
Birgit Friggebo: Vi har som sagt fått ett PM som preciserar vad ni numera tillämpar när det gäller följdleveransbegreppet. Det är det vanliga: reservdelar, ammunition, underhållsutrustning. Sedan kommer då ersättningsleveranser och kompletteringsleveranser. Det står att ersättningsleveranser emellertid även kan avse hela exemplar av ett system, dvs. det är ett helt och nytt vapen. Det är ingen reservdel eller del av ett vapen, utan det är ett nytt vapen.
Det har varit mycket diskussion under årens lopp om att man betraktar reservdelar och ammunition och riktlinjerna för det som helt nya vapen. Däri har mycket av missförstånden legat, liksom det som Medborgarkommissionen kom fram till om att det var hyckleri och dubbelmoral i den här verksamheten. Men nu har vi, skulle jag vilja säga, för första gången fått en ganska uttömmande redovisning för hur ni i dag ser på de här frågorna. Det tycker jag är alldeles utmärkt.
Ni talar mycket om att kunden skall ha förtroende för Sverige och vårt tillståndssystem. Det ligger naturligtvis mycket i det om man skall sälja saker. Men det finns också en annan sida av saken, och det är förtroendet här i riksdagen t.ex. för hur frågorna hanteras och förtroendet hos svenska folket för att det här är klart och tydligt och går rätt till väga.
Jag skall göra som Staffan Sohlman, jag skall läsa de nuvarande riktlinjerna när det gäller de här frågorna:
Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
Jag skulle vilja fråga Staffan Sohlman hur en normalbegåvad svensk som läser det här skall uppfatta vad de här riktlinjerna egentligen omfattar.
Staffan Sohlman: Jag skulle vilja svara så här: I första hand omfattar de reservdelar och ammunition. Men de omfattar inte uteslutande reservdelar och ammunition. De omfattar också andra produkter, det står ju ?t.ex. av ammunition?, som har ett samband med tidigare leveranser från Sverige. Vad är då detta, som kallas för följdleveranser?
Som jag sade är det min uppfattning att följdleveransbegreppet alltid har funnits i bakgrunden. För att vara konsekvent har man formulerat sig, har man namngett olika typer av följdleveranssituationer. Det är det som återfinns i promemorian. Jag var inte med i början av 1980-talet, men jag är ganska säker på att om regeringen då diskuterade en leverans och man hade levererat liknande kanoner tidigare till en och samma serie båtar var det mycket som talade för att man skulle ge tillstånd till ytterligare kanoner för samma serie båtar, när man fullföljde planerna.
Dessutom: När jag än en gång läste om den där formuleringen i går kväll upptäckte jag att det finns mer än följdleveranser. Det finns en öppen dörr i slutet. Jag vet inte om den någonsin har använts, i alla fall inte under min tid. Det står ?eller?, dvs. icke följdleveranser, saker som inte har någonting med tidigare levererat svenskt materiel att göra, skall också kunna levereras om det annars vore obilligt. Jag har inte tillräckligt lång erfarenhet för att veta om detta någonsin har utretts, men det är såvitt jag förstår någonting helt annat än följdleveranser. Det är en stor och öppen dörr, om man av något skäl skulle komma fram till att någonting är obilligt.
Birgit Friggebo: Jag har själv uppmärksammat det där. Frågan är huruvida ?eller? skall hänga ihop med den tidigare delen, eller om ?eller? särskiljer och syftar på en helt ny sak. Man får nog be språkforskarna och kanske också det utskott som beredde den här frågan att utreda hur det här skall läsas. Det är en betydande oklarhet.
Ni säger själva i det här PM:et att de exempel på följdleveranser som i dag uttryckligen omnämns i riktlinjerna, reservdelar och ammunition, är sådana som är fast förankrade genom många avgöranden. På ett annat ställe säger ni: Någon lika entydig riktlinjepraxis som för reservdelar eller ammunition kan inte sägas föreligga när det gäller de andra sakerna.
Jag skulle då vilja fråga, mot bakgrund av att ni själva är ganska tydliga, om det inte hade varit en fördel att de riktlinjer som riksdagen har antagit faktiskt på ett tydligare sätt anger att det kan vara fråga om helt ny materiel som är systemberoende, så att man talar om att det faktiskt är nya vapen. Man ersätter gamla vapen med nya vapen. Hade det inte varit en fördel för er i den allmänna diskussion som förekommer? Då slipper ni höra att nya vapen är reservdelar.
Staffan Sohlman: De riktlinjer vi har började tillämpas 1993. En ny myndighet tillkom 1996. Det är inte så konstigt, tycker jag, att vi i vår strävan att precisera följdleveransbegreppet utvecklar terminologin. Nota bene: När det gäller nya kanoner i en och samma serie har beslut fattats ... Jag skall be att få återkomma till det.
Jag kan ge litet mer information, fru ordförande, eftersom Paul under de senaste kvällarna har gjort en del undersökningar om hur praxis har utfallit. Det kanske är av intresse. Jag har alltså viss statistik som jag kan läsa upp.
Birgit Friggebo: Är det praxis under senare tid i form av beslut?
Staffan Sohlman: Det gäller ärenden som har behandlats i Rådgivande nämnden eller Exportkontrollrådet under perioden 1988-1996. Men ursäkta, jag kanske avbryter fru ordföranden.
Birgit Friggebo: Jag skulle komma in på just samma utveckling. Vi får ju här er precisering med olika ersättningsleveranser. Min nästa fråga skulle faktiskt bli: Hur har det här successivt kommit att användas? Då är det kanske ganska bra om vi får en praxisutveckling från 1988.
Staffan Sohlman: Som jag sade tidigare kan det ha varit så att man i Rådgivande nämnden har konstaterat att en viss situation som är katalogiserad i promemorian har förekommit utan att man nödvändigtvis har kallat det för följdleverans. Nästa gång det kommer upp åberopas det argumentet. Efter ett tag blir det praxis, och man säger: Här har vi en följdleverans av typen kompletteringsleverans.
Paul har angett antalet ärenden som behandlades mellan åren 1988 och 1996 i Rådgivande nämnden eller Exportkontrollrådet, fördelade på tillstyrkan och avstyrkan. En stark reservation är att man inte kan urskilja vilka ärenden som har avgjorts främst på grund av följdleveransaspekten. Som jag sade, det är en del i ett resonemang. Det ger inte i sig utslaget. Att verkligen komma och säga att det var följdleveransbegreppet som gjorde att utslaget föll på ett visst sätt skulle kräva en enorm forskningsinsats med intervjuer osv. Det är totalt omöjligt. Vad jag kommer att läsa upp är alltså en mycket grov skattning, men den bästa vi kan göra under tillgänglig tid.
Av de ärenden som haft följdleveransinslag har 101 ärenden varit uppe, varav 60 har tillstyrkts och 41 avslagits.
Det finns reservdelar. Elva stycken har varit uppe - jag kan lämna ut det här sedan - med en tillstyrkan och tio avstyrkanden. Det slog mig som ett märkligt utfall. I själva verket borde reservdelar vara något som mer eller mindre automatiskt gick in i följdleveransbegreppet. Anledningen, har jag förstått, är att man bara har tagit upp när det varit en exceptionell situation. Det kan gälla t.ex. leveranser av reservdelar till utsmugglad materiel. Då har det blivit nej. Det gäller alltså den typen av ärenden.
Det här visar att det rör sig om ungefär 40 % där det blivit negativt utslag, trots att det har varit följdleveransaspekter involverade. Det tycker jag belyser vår tes.
Ordföranden: Tack. Då skulle jag vilja ställa nästa fråga. Förvirringen handlar ju mycket om det här med reservdelar och ammunition och att ni betraktar nya vapen som reservdelar och ammunition - åtminstone är det så debatten har förts av era kritiker. Då uppstår frågan när KMI - för det måste ha varit före ISP:s tid - inom det s.k. följdleveransbegreppet började säga ja till helt nya vapen. I 1971 års riktlinjer talas det enbart om reservdelar, ingenting annat. I 1993 års riktlinjer talar man explicit om reservdelar och t.ex. ammunition. Då är frågan: När under denna period började man att tillämpa följdleveransbegreppet för att också säga ja till nya vapen, ofta med systemberoende?
Staffan Sohlman: Kan jag be att få besvara den frågan senare? Då tror jag att jag kan vara mer precis.
Ordföranden: Jag har inga krav på att få veta vad det gäller för länder och för typ av vapen.
Staffan Sohlman: Det är riktigt. Ursäkta mig. År 1986 var första gången man gjorde den här bedömningen.
Ordföranden: Då betraktade alltså KMI det här som fallande inom följdleveransbegreppet.
Staffan Sohlman: Det var inte bara KMI som betraktade det så.
Ordföranden: Nej. Förlåt. Regeringen.
Staffan Sohlman: Det var alltså för elva år sedan, så det betraktelsesättet har legat inom ramarna ett bra tag - beroende på skäl som jag har förklarat. Det är system där ett delsystem ingår som förutsätter omkonstruktion av den större delen.
Ordföranden: Det där är intressant. Jag beklagar att vi kanske tar upp tiden med detta, men det gör att saker och ting börjar hänga ihop. I granskningsdebatten 1986 höll Olle Svensson ett anförande som han var mycket stolt över, eftersom han tyckte att han hade bidragit till begreppsutvecklingen. Han sade: Då har regeringen dock utgått ifrån att begreppet följdleveranser numera måste anses innefatta inte enbart ammunition och reservdelar utan också likartade vapen när väl en gång ett systemval har skett. Det sammanfaller alltså med den här tidpunkten.
Men det intressanta är att när det här kom upp vid utfrågningen 1987 förnekade regeringsrepresentanterna bestämt att man skulle ha lagt in det här med nya vapen i följdleveransbegreppet. Då kom det upp ett nytt begrepp, som fanns i 1982 års riktlinjer, nämligen att man skulle göra en totalbedömning. Den totalbedömningen skulle göras oberoende av huruvida det var ett defensivt vapen eller ett offensivt vapen. Man flydde alltså över till att använda totalbegreppet. Men jag tackar så hemskt mycket för att ni ville svara på frågan om när följdleveransbegreppet började utvecklas.
Kenneth Kvist: Jag kanske kan fortsätta med detta. Det som har fört oss in på frågan om följdleveranser, kompletteringsleveranser och hela denna problematik är en behandling av ett konkret ärende i fjolårets granskning, nämligen frågan om Oman. Där kom detta att spela en roll. Man hävdade då att vissa system till båtar i Oman - om jag uttrycker mig så har jag väl inte gått för långt, hoppas jag - var standard i Oman och att man därför var tvungen att bifalla begäran om kompletterande leveranser.
Sedan visade det sig - det var en fredsforskare vid SIPRI som gjorde det gällande - att Oman inte har några sådana här standardiserade system på sina fartyg utan att de kommer från tre olika stater, nämligen Storbritannien, Nederländerna och Sverige. Är de här uppgifterna korrekta?
Staffan Sohlman: Det finns olika system, men de är inte jämförbara. De avser olika användningar på fartygen.
Jag måste säga att det här är en disciplin som är ganska svår. Man får detaljerade frågor som det kan vara svårt att ha svaren på i huvudet direkt. Men det är vad vi vet.
Kenneth Kvist: Då kanske jag inte kommer längre. Annars kunde ju slutsatsen vara att det inte förelåg något behov av komplettering från just Sverige. Sverige kunde egentligen ha valt att tacka nej med hänsyn till de utrikespolitiska omständigheterna utan att det skulle ha inneburit ett stort avbräck för landet i fråga. Däremot skulle det ha rimmat bättre med svensk politik. Men om systemen avser kvalitativt olika saker - nu lade jag till ordet kvalitativt - kan det alltså vara ett skäl.
Det fanns en annan egendomlighet i det här fallet med systemen till Oman, och det var att de första affärerna mellan Sverige och Oman egentligen inte hade skett med, som det heter i riktlinjerna, vederbörligt tillstånd. Snarare skulle jag vilja beteckna det som att man kringgått vederbörligt tillstånd. Man levererar system med civila komponenter, vissa delar licenstillverkade i Tyskland, och sedan sammanfogas de och blir till någonting annat när de kommer fram till Oman. Man gör alltså en kringgående rörelse, så att säga, med hjälp av dotterföretag osv. Sedan blir det ändå ett svenskt system, som man inte har behövt söka tillstånd för från början, men som man ändå kan bygga upp.
När sedan det här systemet finns där nere och behöver kompletteras säger Krigsmaterielinspektionen att det här är ett legitimt exporterat system. Nu finns alltså inte längre orden från riktlinjerna med om att vederbörligt tillstånd har krävts för den exporterade materielen. Det blir en väldig skillnad. Det fanns alltså inga sådana vederbörliga tillstånd.
Då är frågan: Är detta ett väldigt unikt fall, dvs. att man har kompletterat utrustning som har exporterats genom en kringgående manöver och därmed i efterhand genom kompletteringsleveranser fått sanktion för en, i alla fall enligt min mening, från början ganska tvivelaktig affär?
Staffan Sohlman: Låt mig återkomma till din förra fråga. Jag var inte med vid föredragningen, men jag utgår ifrån att redovisningen var korrekt, dvs. att man visade att till den del det var fråga om system förelåg det en följdleveranssituation. Det hade det inte gjort om det funnits liknande utbytbara sy- stem från andra länder.
När det gäller din andra fråga kan man väl inte säga att kravet på vederbörligt tillstånd har kringgåtts. Något brott mot svensk lag konstaterades inte, och om jag är rätt informerad visste dåvarande inspektion om de här leveranserna till Gulfen. Som du vet var systemet klassat som delvis icke krigsmateriel.
Kenneth Kvist: I och för sig är det väl så att om man kringgår saker så gör man det för att inte bryta mot lagen. Det är väl det som har skett.
Vi kanske inte kommer längre med att borra i detta. Jag skulle vilja ställa ett par andra frågor med anledning av vad vi har hört här tidigare under utfrågningen.
Vår granskning avser ju regeringen, såsom vi alltid brukar betona, och detta är ett underlagsmaterial för att bedöma regeringen. Vi har nu fått en förändrad organisation på krigsmaterielexportens område genom att ISP har ersatt KMI. Då undrar jag: Hur har detta påverkat relationerna mellan myndigheten - jag förutsätter då en kontinuitet mellan de här båda myndigheterna - och regeringen? Har det blivit så att mer beslut nu och i framtiden är direkta myndighetsbeslut och att regeringens inblandning i den praktiska hanteringen har minskat, vilket för KU:s del skulle innebära att det blir svårare att lasta regeringen för beslut som fattas på krigsmaterielområdet? Hur, konkret, kan man bedöma ansvarigt statsråd och regeringens ansvar, och när griper regeringen in i ärendena?
Staffan Sohlman: Fru ordförande! Jag har ett kort svar på frågan och ett litet mer utförligt. Skall jag ta det litet mer utförliga?
Ordföranden: Det här berör ju de konstitutionella aspekterna och regeringens kontakter med myndigheter. Dessutom är det nytt. Jag tror att det kan finnas ett intresse av att få veta litet mer.
Staffan Sohlman: Tack så mycket, fru ordförande! Jag kan konstatera att formerna för beslut, beredning och information mellan Regeringskansliet och den nya myndigheten har varit föremål för överväganden. Några av dessa är grundläggande. Jag har sagt att myndigheten har nära kontakt med Regeringskansliet, inklusive med det ansvariga statsrådet, av en rad skäl. Utrikes- och försvarspolitiska hänsyn spelar en framträdande roll i de åtgärder som myndigheten har att vidta. Vi måste få ett nödvändigt underlag för våra beslut, så att dessa inte kommer att strida mot utrikespolitiska bedömningar och värderingar. Skulle så behövas kan regeringen också lämna kompletterande direktiv.
Det faktum att det finns en självständig myndighet för krigsmaterielexporten och annan strategisk exportkontroll minskar inte regeringens ansvar för detta politikområde eller dess skyldighet att rådgöra med Utrikesnämnden i vissa utrikespolitiska frågor. När en fråga reses måste den kunna föras upp i Utrikesnämnden. Det kan ske som en möjlig följd av att Exportkontrollrådet rekommenderar detta eller genom att regeringen på initiativ av det ansvariga statsrådet gör denna bedömning.
I början av en affär är ett avgörande beslut om huruvida produkten eller systemet utgör krigsmateriel eller ej. Om det klassificeras som icke krigsmateriel faller inte produkten under lagen om krigsmateriel och vi på inspektionen har inget att göra med produktion, export, tillhandahållande m.m. Beslut i sådana ärenden fattas inom inspektionen på tekniska grunder. I mer komplicerade fall rådfrågas inspektionens teknisk-vetenskapliga råd, som består av sex professorer och andra sakkunniga personer med bred erfarenhet på området.
När en produkt en gång klassificerats som krigsmateriel blir den föremål för en rad kontroller och skyldigheter. Företag skall ha tillstånd att producera produkten, att tillhandahålla den och att sluta licens- och samarbetsavtal med utländska företag. Tillståndet att producera krigsmateriel kan vara villkorat på olika sätt. Företaget är skyldigt att kvartalsvis redovisa marknadsföring, och det är också skyldigt att redovisa leveranser. Företaget är skyldigt att anmäla sin avsikt att lämna bindande offert vid försäljning till utlandet.
Allt detta leder till en rad beslut vid myndigheten. Vid exportaffärer fattar inspektionen i princip endast två formella beslut. Vi godkänner att bindande offert lämnas. Vidare fattar vi i princip beslut om utförseltillstånd. En central del av regelverkets tillämpning består av informella kontakter med företaget. Företagen är skyldiga att redovisa marknadsföringen utomlands. Dessa redovisningar diskuteras vid periodiska möten. Ett stort antal frågor besvaras vid dessa möten. Många frågor är okontroversiella. Man kan nämna Norden, neutrala länder i Europa etc. I andra fall kan vi diskret avråda från vidare marknadsföring, eftersom vi ser att sannolikheten för att företaget skall få utförseltillstånd är mycket liten.
I svårare frågor säger vi åt företaget att komma in med begäran om förhandsbesked. Ett förhandsbesked utgör inget formellt beslut med stöd i lagen om krigsmateriel, och det är en viktig poäng. Någon uttrycklig legal grund för ett beslut föreligger ej, eftersom marknadsföringen i sig inte är underkastad tillståndsplikt. Det är ett besked som utsäger min, efter beredning, bästa bedömning om sannolikheten för att ett utförseltillstånd kommer att lämnas. Olika villkor och hänsyn kan läggas till beskedet. Beskedet har en sådan utformning att det rättsligt till sin karaktär bör betraktas som till intet förpliktande. Sedan agerar företaget på egen risk, men det har då en beredd bedömning i ryggen och skall kunna känna sig tryggt om inte förhållandena i det aktuella landet försämras. Utan denna möjlighet skulle osäkerheten försvåra för företaget att planera sin verksamhet.
När det gäller beredning av den här typen av besked kan inspektionen i några fall komma fram till att vi kan lämna beskedet direkt till företaget utan att höra Exportkontrollrådet, även om företaget har kommit in och begärt ett förhandsbesked. Men då skall det finnas mycket starka paralleller till tidigare ställningstaganden i rådet. Grundregeln är dock att förfrågan om förhandsbesked behandlas i Exportkontrollrådet för samråd. Där är proceduren sådan att det inte fattas något beslut, men ordföranden sammanfattar diskussionen och vid påföljande sammanträde redovisas vilka besked som lämnats. I de sällsynta fall då rådet har kommit fram till att en fråga bör anmälas i Utrikesnämnden skriver ordföranden en skrivelse till regeringen vari denna rekommendation redovisas.
Efter sammanträdena informeras ansvarigt statsråd om rådets diskussion. Detta ger möjlighet för statsrådet att hålla sig à jour med regelverkets tillämpning men också att uttrycka vilja att anmäla en fråga i Utrikesnämnden. I mer principiella frågor har inspektören möjlighet att själv föra en dialog med statsrådet. Men genom de kontakter som upprätthålls på olika nivåer är det min bedömning att regeringen på ett meningsfullt sätt kan hantera det övergripande ansvaret för området utan att som förut behöva fatta ett stort antal enskilda beslut om året. Det bör dock sägas att jag är skyldig att överlämna ärenden till regeringen för beslut om ärendena är av principiell betydelse eller annars av särskild vikt. Det har också skett.
Fru ordförande! Det här kanske blev litet utförligt, men jag ville ge den här bilden. Samtidigt vill jag säga att syftet med att inrätta en självständig myndighet ju var att anpassa verksamheten på det här området till vad som är sedvana i Sverige, nämligen att beslut i enskilda ärenden inte fattas av regeringen utan av myndigheter. Regeringen har avlastats hundratals ärenden där flertalet är av absolut rutinkaraktär.
Kenneth Kvist: Jag tackar för det här. Jag tycker att det var värdefullt. För framtida granskningar borde då egentligen konstitutionsutskottet kunna få någon form av förteckning eller liknande över ärenden där regeringen har varit direkt berörd, eftersom det är svårt att granska konkreta ärenden som regeringen inte har varit inbegripen i. Det är väl någonting som får diskuteras inför framtiden som en slutsats av detta.
Jag kommer då in på den fråga som Kurt-Ove Johansson tog upp tidigare. I Sverige utövar vi ju myndighet under lagarna, enligt regeringsformen. Därigenom har vi självständiga myndigheter som arbetar. Men här har vi ett område där lagarna i stället är riktlinjer, och dessa är, av utrikespolitiska och andra skäl, naturligtvis något tänjbara i den ena eller den andra riktningen. Vi är ju överens om att det på det här området finns ett starkt politiskt element som är utomordentligt komplicerat att lagfästa. Men nog kan det finnas skäl att göra riktlinjerna ännu mer precisa än vad de för närvarande är, eller är det till fyllest att ha dem så tolkningsbara som de är i dag?
Staffan Sohlman: Två korta kommentarer. Dels finns det en passus i lagen som är styrande. Den är visserligen kort, men den är formulerad med viss noggrannhet och har gått igenom Lagrådet. Dels tycker jag att riktlinjerna hittills har fungerat. De frågor som är uppe i offentligheten tycker jag inte berörs av riktlinjerna, fundamentalt sett. När det gäller de stora debatterna i massmedierna tycker jag att riktlinjerna har gett tillräcklig ledning. Den fråga som diskuteras mest har överlämnats till regeringen för avgörande.
Kenneth Kvist: Jag skall inte dra någon slutsats, men riktlinjerna kan ju också vara så vida att de faktiskt har möjliggjort en viss glidning när det gäller det här med följdleveranser, kompletteringsleveranser osv.
Jag skulle slutligen vilja fråga en sak som anknyter till behandlingen. Det kan bli min sista fråga i detta stycke. Det gäller det här med förhandsbesked. Det är riktigt att de måste vara, och är säkert också, rättsligt oförbindande, dvs. preliminära till sin karaktär. Men om då Exportkontrollrådet, eller i ett principiellt fall regeringen, går in och ändrar ett förhandsbesked och detta sker flera gånger under en tidsperiod, vad skulle det då betyda för trovärdigheten i relationerna mellan myndigheten och industrin som är beroende av det här?
Det leder över till nästa fråga. Vi tänker oss att man lämnar ett positivt förhandsbesked som sedan visar sig behöva omprövas, kanske beroende på omständigheter som man inte kunde känna till när beskedet lämnades - det behöver ju inte vara några konstiga konspirationer bakom detta. Blir det då ändå inte ett intresse för myndigheten att när frågan förs vidare se till att förhandsbeskedet visar sig vara det korrekta, just för att den här trovärdigheten i relationen, som måste finnas mellan industrin och myndigheten, inte skall rubbas?
Det är kanske en svår samvetsfråga att svara på. Men när vi granskar regeringen, har den bäring på hur den kedja av material och utsagor ser ut som regeringen och kanske i sista hand konstitutionsutskottet har att behandla? Jag skulle vilja be dig att borra litet i den frågan.
Staffan Sohlman: Gärna. Ett förhandsbesked är ju en utsaga. Det är min bedömning i dag att det efter vederbörlig beredning inte borde bli något problem att få ett utförseltillstånd i slutändan av processen. Men ganska ofta tillfogas en formulering. Den kan se olika ut, t.ex.: Om situationen beträffande respekten för mänskliga rättigheter försämras påtagligt bör ni vara observanta. Då är det inte säkert att ni får utförseltillstånd.
Vi kan också ringa företaget när någonting händer och säga: Av uppenbara skäl är ditt förhandsbesked inte giltigt längre, därför att det har blivit revolution i landet. Någonting drastiskt har hänt. Det är företaget medvetet om. Det är själva förutsättningen för ett förhandsbesked.
Företaget agerar i fortsättningen på egen risk. Det har hänt ett antal gånger att man har sagt till företagare: Du har visserligen ett positivt förhandsbesked sedan tre eller fyra år tillbaka, men det har hänt så mycket att vi inte är riktigt säkra på vad de politiska partierna tycker i det här fallet. Var vänlig kom in med en ny begäran om förhandsbesked! Sedan går vi till exportkontrollrådet och drar igenom hela den nya landbedömningen igen.
Får jag till den delen också säga att den bedömningen är mycket utförlig. Den tar in Amnestyrapporter, State Department-rapporter om respekt för mänskliga rättigheter och, vilket är viktigt, den svenska ambassadens aktuella bedömning. Den begärs alltid in inför en behandling i exportkontrollrådet. Den situation som du beskriver är inte ovanlig. Det ligger i själva förhandsbeskedets karaktär. Det förutsätter ett förtroende och en öppenhet mellan oss och industrin. De vet att vi gör vårt bästa i våra bedömningar av vad exportkontrollrådet kommer att tycka. Men så fort vi känner osäkerhet på den senare punkten går vi till exportkontrollrådet.
Jag kanske, fru ordförande, får nämna att rådet sammanträder minst en gång i månaden och har en mycket tung dagordning.
Ordföranden: Det verkar som om vi kan lämna frågan om praxisutvecklingen för den här gången. Vi går i stället över till frågan om export till Indonesien.
Peter Eriksson: Frågan om vapenexport till Indonesien har ett visst samband med den förra diskussionen. Det har varit tal just om följdleveranser. Nu har också berörd minister sagt att det har förekommit export av tre kanoner till Indonesien, så den grundläggande frågan är klarlagd. Jag hoppas att vi kan diskutera utifrån den litet större öppenhet som har inträtt.
Presumtionen i den svenska riktlinjen är nej till vapenexport. Dessutom har vi regler som innebär att om mänskliga rättigheter bryts allvarligt, om det är krig eller interna oroligheter, skall man inte ge tillstånd till export till enskilda länder. Just frågan om export till Indonesien har varit en kontroversiell fråga ganska länge. Jag skulle vilja höra: Hur ser krigsmaterielinspektören på hur situationen för mänskliga rättigheter har utvecklats under 1990-talet?
Staffan Sohlman: Fru ordförande! Jag kan ge relativt allmänna svar. Men om jag skall gå in på detaljer i enskilda ärenden i fallet Indonesien skulle jag om möjligt vilja be att vi kunde behandla det med sekretess. Det är en avvägningsfråga. Jag kan säga litet allmänt, men att komma fram till större konkretion är en sluten del.
Ordföranden: Vi är alla medvetna om att det kan bli fråga om att ha en sluten del av den här utfrågningen. Men jag tycker ändå att vi i öppenhetens namn skall försöka att fortsätta med det öppna, så får vi se hur det går.
Staffan Sohlman: Situationen när det gäller respekt för mänskliga rättigheter i Indonesien är föremål för en internationell uppmärksamhet. Den är inte bra. Det är alldeles klart.
Din fråga avsåg situationen på 1990-talet. Man kan säga att den allmänna bedömningen är att det på lång sikt bör gå i rätt riktning. Det är en oerhört snabb ekonomisk expansion, både när det gäller produktion och därmed välstånd i breda kretsar. Naturligtvis är fattigdomen mycket stor, men det pågår ändå en mycket snabb ekonomisk tillväxt. På samma sätt sker en utbildningsexpansion som gör att man har en förhoppning att de demokratiska tendenserna kommer att stärkas på sikt. Men det har varit bakslag.
Framför allt 1991 skedde på Östra Timor ett övergrepp. År 1995 försämrades situationen på Östra Timor, om vi håller oss till det. Den lär ha blivit bättre. Jag noterade i gårdagens Herald Tribune att en amerikansk diplomat kommer att åka till Östra Timor för att kontrollera uppgifter. Det har varit oro där, beroende på etniska konflikter. Hundratals har flytt från enklaven Anbeno efter att ha blivit hemlösa. Samtidigt tillsätts en ny biskop i det nya biskopsdömet Bacau. Det är inte så svårt nu som på 1970-talet, säger biskopen.
I Indonesien generellt, om vi går ifrån Östra Timor, förekommer nu etnisk oro. Men det förekommer också en del repression av de politiska partierna. I mitten av förra året avsattes ordföranden i ett av oppositionspartierna. Det är en allmän oro som man i bedömningarna säger uppstått inför vårens val. Temperaturen i de politiska motsättningarna ökar. Därmed ökar lustigt nog också det grundlagsenliga undertryckande som regeringen på olika sätt kan utöva mot oppositionen. Samtidigt säger man att den åldrige presidentens sannolika avgång också skapar en osäkerhet som kan leda till oroligheter.
Slutligen skapar den ekonomiska utvecklingen också spänningar. Under alltihop ligger etniska konflikter. Det är ju ett jätteland. Vad som framför allt nämns är en stor konflikt på Borneo, Kalimantan, där ursprungsbefolkningen har kommit i konflikt med invandrare från andra öar. Det skapar oro.
Det blev ett långt svar, men jag försökte ge bilden av att det är dåliga förhållanden när det gäller respekten för mänskliga rättigheter och för demokratiska principer. Men man hoppas att det på lång sikt sker en positiv utveckling.
Peter Eriksson: Det är en rad olika händelser, också i andra delar än Östtimor, som ger anledning till oro. I en australisk TV-dokumentär talar man om 40 döda på Irian Jaya 1995. Men 1996 beslutade Sveriges regering om tillstånd till export av tre kanoner. De senaste årens försämringar i Indonesien när det gäller mänskliga rättigheter har i februari i år lett till att fem riksdagspartier har skrivit en gemensam reservation i utrikesutskottet. Man skriver att all form av krigsmaterielexport till Indonesien som omfattas av de svenska exportreglerna står i strid med de riktlinjer för svensk krigsmaterielexport som riksdagen ställt sig bakom. Hur ser du på den uppfattningen? Delar du den uppfattningen i dag?
Ordföranden: Jag är inte säker på att vi skall be en statlig tjänsteman att värdera partiernas olika ageranden här i riksdagen. Varsågod Peter Eriksson, gå vidare!
Peter Eriksson: Anser krigsmaterielinspektören att det i dag är så pass oroligt att han inte skulle förorda några andra leveranser av krigsmateriel än just följdleveranser av något slag?
Staffan Sohlman: Jag kan inte svara för statsrådets och regeringens ställningstagande. Men låt mig säga att statsrådet Pagrotsky offentligt har sagt att nya vapenaffärer är inaktuella. Det är en bedömning som vi naturligtvis har tagit till oss.
Peter Eriksson: Det har tidigare, i det gamla rådet, funnits en praxis som krigsmaterielinspektör Sven Hirdman redogjorde för här i KU 1994. Man hade en praxis om enighet. Om något parti sagt att man går emot linjen har det i praktiken inneburit en form av vetorätt. Han menade också att partipolitisk enighet kring reglerna och hur man skall tolka dem var av stor vikt. Delar du Hirdmans uppfattning om vikten av det partipolitiska samförståndet?
Staffan Sohlman: I och med att rådgivande nämnden lades ned i slutet av januari 1996 och exportkontrollrådet skapades från den 1 februari breddades sammansättningen mycket medvetet. Numera har samtliga partier som är representerade i Utrikesnämnden ledamöter i rådet. Det är tre socialdemokratiska ledamöter, två moderater och en från vart och ett av de andra partierna.
I utvärderingen av en diskussion i exportkontrollrådet är det naturligt att ta hänsyn till om man kan räkna med att upprätthållandet av konsensusprincipen skulle innebära en substantiell förändring av politiken. Det betyder helt enkelt att om vi vet att det är några som kan säga nej till all export, skulle det innebära ett så stort beslut att jag anser att riksdagen skall fatta det. Därmed kan man inte upprätthålla konsensusprincipen, enligt min uppfattning.
Peter Eriksson: Det är intressant för oss i KU att veta, tycker jag. Har det varit så i nämnden, att något parti har sagt nej till all export?
Staffan Sohlman: Jag är inte benägen, fru ordförande, att redovisa exakt hur olika ledamöter har ställt sig i olika diskussioner i Exportkontrollrådet. Jag drar själv en slutsats av en diskussion där partierna positionerar sig. Jag hoppas att det svaret accepteras.
Peter Eriksson: Då går jag tillbaka till själva kanonexporten. Det har i argumenten från regeringen talats om en form av följdleverans. På vilket sätt är exporten av de här tre kanonerna en följdleverans?
Staffan Sohlman: Det kan jag inte besvara i en öppen utfrågning.
Peter Eriksson: Då är det kanske ingen mening att jag fortsätter.
Kurt Ove Johansson: Fru ordförande! KMI:s svar om att inga leveranser till Indonesien är aktuella var ett bra svar, och det gör att jag kan korta ned mina frågor litet.
Jag skulle vilja ställa den första frågan på följande sätt: Hur viktig har krigsmaterielexporten till Indonesien varit utifrån svenska intressen av olika slag?
Staffan Sohlman: Låt mig bara vara precis på den förra frågan, vad Pagrotsky har sagt och vad vi har sagt. Det var fråga om helt nya affärer. Jag hoppas att det är klart. Det görs undantag för olika slags följdleveranser.
Ordföranden: Vi har märkt under årens lopp att man talar opreciserat om saker och ting, och senare kommer det att användas i praxisutveckling inom regeringen och KMI. Nya vapenaffärer betyder för oss vanliga svenska medborgare nya pjäser av olika slag. Det kan vara kanoner och olika sorters skjutvapen. Då sägs det att inte några nya vapenaffärer är aktuella. Skulle vi för klarhetens skull kunna få besked om vad det betyder?
Staffan Sohlman: Helt nya system.
Ordföranden: Nya vapenaffärer kommer alltså även i fortsättningen att vara aktuella när det gäller Indonesien, i den mån läget är ungefär som det är nu och företagen får förfrågningar om att sälja?
Staffan Sohlman: Följdleveranser. Låt mig då vara så pass precis att jag avser att i Exportkontrollrådet ta upp även följdleveranser som inte enligt min uppfattning är självklara. Och självklara anser jag vara reservdelar och ammunition. De står explicit nämnda, och det är också det som har diskuterats på olika sätt i riksdagen och genom frågor.
Kurt Ove Johansson: Nu är det väl ändå jag som har ordet, fru ordförande.
Hur stor vikt bör man enligt din mening fästa vid situationen för de mänskliga rättigheterna vid bedömningen av om ett land är lämpligt som mottagare av svensk krigsmateriel?
Staffan Sohlman: Det spelar stor roll i diskussionen. Det utgör större delen av den landbedömning som UD lämnar vid Exportkontrollrådets möten. Det är nämligen så att de andra hänsynen som ingår i en landbedömning, dvs. yttre och inre konflikter, är relativt enkla att hantera. Mänskliga rättigheter är det svåra. Det är där man diskuterar begreppet ?grova och omfattande?. Det är också ett begrepp som betyder någonting, men som inte är närmare preciserat.
Kurt Ove Johansson: Enligt förarbetena till riktlinjerna för krigsmaterielexport är kriteriet respekt för mänskliga rättigheter inte tillämpligt i fråga om följdleveranser. Om jag har förstått det rätt ägnades MR-frågan, trots detta, mycket stor omsorg i det aktuella fallet, exporten av kanonerna till Indonesien. Rådde det inte trots allt ganska stor tveksamhet vid avgörandet om det var en följdleverans eller inte? Varför skulle man annars ägna MR-frågan så stort intresse, om det inte var nödvändigt med hänsyn till riktlinjerna?
Staffan Sohlman: MR-situationen vägs alltid in när en fråga tas upp. Jag sade tidigare att om en följdleverans tas upp i rådgivande nämnden eller exportkontrollrådet beror det på att det finns ett skäl att ifrågasätta, framför allt om det gäller reservdelar. Då skall det ha hänt något speciellt som talar emot, enligt min uppfattning.
Det går att utläsa av riktlinjerna att mänskliga rättigheter inte skall spela in, utan enbart de ovillkorliga hindren. Så tror jag inte rådgivande nämnden har läst dem, och så tror jag inte att exportkontrollrådet gör. Så tolkar inte jag det heller. Men där finns en skala, menar jag. I fråga om t.ex. ersättningsleveranser måste man vid presentationen vara mycket tydlig när det gäller på vilket sätt det är en ersättningsleverans och vad det finns för anknytning till den ursprungliga leveransen, för att i en helhetsbedömning väga det mot de mänskliga rättigheterna.
Kurt Ove Johansson: Skälet till att vi från utskottets sida har velat fördjupa diskussionen om följdleveranser har varit att vi tyckt oss kunna se att praxis har flyttats under tidens gång. Den oro man då naturligtvis känner har att göra med att riktlinjerna säger att man inte behöver ta hänsyn till mänskliga rättigheter när det gäller följdleveranser. Likväl har MR-frågan spelat en betydande roll i diskussionen om de här tre kanonerna som exporterades till Indonesien 1996. Då måste man ställa sig frågan hur det kan komma sig att det lades ned sådan möda på att diskutera mänskliga rättigheter, när det ändå var fråga om en följdleverans och man inte skulle behöva ta hänsyn till just MR- situationen. Då kommer den här problematiken: Säger man ja till en sådan diskutabel leverans som ligger på gränsen, då har man på sätt och vis medverkat till att flytta praxis. Är det inte på det sättet?
Staffan Sohlman: Enligt min uppfattning, nej. Men låt mig säga att jag uppfattar följdleveransbegreppet som ett argument och inte som en regel. Även om man konstaterar att det är en följdleverans, även i form av en reservdel, kan det finnas situationer där annat talar emot tillräckligt starkt.
På fråga från fru ordförande svarade jag att första gången detta kom upp faktiskt var på 1980-talet. Det är ett mycket gammalt ställningstagande. Det är ingen ny utveckling av följdleveransbegreppet.
Kurt Ove Johansson: Men i varje fall under 1995 diskuterades situationen i Indonesien mycket ingående. Frågan var också uppe i EU-parlamentet, som uppmanade medlemsländerna att stoppa all vapenförsäljning till Indonesien, bl.a. på grund av bristande respekt för de mänskliga rättigheterna.
När den här frågan avgjordes fanns det oerhört många trovärdiga källor som hade berättat att utvecklingen i Indonesien under en längre tid hade gått i oönskad riktning, om man så får uttrycka det. Likväl fattades det här beslutet. Ni måste ändå ha kommit fram till att det här var en följdleverans.
Fortfarande kvarstår det stora frågetecknet, varför man mot bakgrund av det man visste och den diskussion som fördes ägnade MR-frågan en sådan oerhört stor betydelse i bedömningen. Det hade man ju inte behövt göra om det hade varit en mer eller mindre självklar följdleverans. Eftersom man tydligen inte har ansett att den var så självklar, måste det betyda att man på sätt och vis har flyttat fram sin praxisbedömning. Eljest skulle man väl ha sagt nej.
Staffan Sohlman: Utgångspunkten var att man redan sedan lång tid, 10 år tidigare, hade fattat beslut som starkt talade till förmån för att betrakta det som en följdleverans och att bejaka den. Att det blev en sådan stark diskussion berodde på att situationen när det gällde mänskliga rättigheter ändå bedömdes som ett allvarligt argument emot. I vägningen av argumenten för och emot kom man fram till att en rad skäl talade för att det ställningstagande man hade gjort tidigare var riktigt.
Med hänsyn till all den diskussion som hade ägt rum överlämnades ärendet till regeringen.
Kurt Ove Johansson: Förra året när vi diskuterade följdleveranser var Jan Nygren och även andra representanter för regeringen här. Då sades det ungefär på följande sätt: Om den långsiktiga tendensen är att man kan se att förbättringar är på väg kan man bortse från enstaka brott mot mänskliga rättigheter. Så resonerade man då.
Men när det gäller Indonesien förhåller det sig faktiskt inte på det sättet, om jag har förstått det rätt. Ni var redan 1995 och tidigare på det klara med att överträdelser mot mänskliga rättigheter hade ägt rum. Utrikesutskottet skrev i ett betänkande om mänskliga rättigheter, som riksdagen diskuterade i går kväll, på följande sätt:
?Utskottet anser att situationen beträffande respekten för de mänskliga rättigheterna i Östtimor är djupt otillfredsställande. Rapporter från bl.a. Human Rights Watch och amerikanska UD redovisar att allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna även fortsättningsvis begås i Indonesien. Enligt State Departments årsrapport för 1996 fortsätter säkerhetsstyrkor att tortera och misshandla gripna personer, särskilt i Irian Jaya och Östtimor. Human Rights Watch anger i sin årsrapport beträffande MR-situationen i Indonesien under 1996 att en rad olika MR-kränkningar fortsätter att begås i Östtimor - - -.?
Så har det varit under flera år. Det är alltså inte fråga om någon enstaka puckel, utan det är fråga om ständigt upprepade, återkommande överträdelser. Likväl blundar man för detta. Det är inte vilka små brott helst som har begåtts. Jag måste säga att det är litet förunderligt att man inte har tagit större hänsyn till detta. Tycker inte krigsmaterielinspektören det också?
Staffan Sohlman: Jag tycker att det här är svåra frågor. Jag tycker inte på något sätt att det är lätt att handla. Det finns olika hänsyn att ta, bl.a. gäller det tilltron till Sverige som leverantör av krigsmateriel. Det finns en bakgrund till det här ärendet som jag inte kan redovisa offentligt. Jag skulle önska att jag fick redovisa den, därför att den gör det lättare för mig att förklara varför man har hamnat där man har hamnat, såväl inspektionen som regeringen.
Kurt Ove Johansson: Fru ordförande! Vi skall också, har jag förstått, ha en sluten utfrågning, därför kan jag avsluta här.
Ordföranden: Vi får väl se om det finns önskemål från ledamöterna att kunna ställa de frågor som har ställts även i en sluten utfrågning.
Kenneth Kvist: Preciseringen av en fråga som jag vill ställa får kanske anstå till den slutna delen. Jag har emellertid en annan fråga, föranledd av meningsutbytet mellan de värderade kollegerna här. Inspektören säger att det förhållandet att nya vapenaffärer inte skall förekomma innebär att helt nya system inte skall tillåtas men att följdleveranser skall tillåtas. Reservdelar och ammunition är mer eller mindre automatiskt följdleveranser, och beträffande ärenden där det kan vara tveksamheter skall Exportkontrollrådet höras.
Låt mig fråga: Var går gränsen? Jag förstår att det kanske kan vara svårt att fixera i allmänna termer, men om man exporterar ett delvis nytt system eller ett övervägande nytt system, kan det alltså komma i fråga? Eller varför denna starka betoning på att nya vapenaffärer inte kan komma i fråga? Det skall alltså gälla helt nya system, men gäller inte också delvis nya system en ny affär? Kan vi hävda att ett delvis nytt system är en följdleverans eller en kompletteringsleverans? Det är den ena frågan. Jag har sedan en fråga till.
Staffan Sohlman: En ny leverans är ju när vi inte har någon anknytning till tidigare leveranser. Det är den enkla definitionen. Jag hoppas vidare att det har framgått av min framställning att det finns situationer som är mer eller mindre klara och situationer där man behöver en bedömning. Jag är beredd att till Exportkontrollrådet ta bedömningar av karaktären följdleverans, om det är mindre klart. Det gäller t.ex. när man skall ersätta med mer modern materiel. Låt oss säga att man när en del av ett system behöver ersättas vill sätta in en reservdel med en på något sätt högre kapacitet. Det är jag beredd att pröva.
Kenneth Kvist: Det blir en komplicerad avgränsning om man i anslutning till tidigare leveranser lägger in en värdering om Sveriges trovärdighet eller pålitlighet som exportör. Sverige kan vid ett tillfälle ha beviljat export av krigsmateriel till ett land, och då har Sverige affärskanaler till landet öppnade. Sedan begär det landet vid ett senare tillfälle ny export. Det kan då ha skett politiska förändringar i landet som gör att vi egentligen borde säga nej, men affärskanalerna är öppnade. Det gäller ett ganska nytt system, som kan bedömas ha viss anknytning helt enkelt med tanke på Sveriges eller de svenska företagens trovärdighet som handelspartner.
Har det då en betydelse, eller var går avgränsningen? Är det en teknisk anknytning eller är det en handelspolitisk-affärsmässig anknytning som läggs in? En affärsmässig anknytning kan ett företag alltid hävda att en affär har, och därmed skulle ett tillstånd en gång egentligen aldrig kunna förbytas i ett nekande. Det där skulle jag kanske vilja ha mera preciserat. Men jag har ytterligare en fråga, fru ordförande.
Staffan Sohlman: Kommersiella hänsyn spelar inte in i bedömningen, ej heller t.ex. regionalpolitiska eller industripolitiska hänsyn. Det är i riktlinjer och i proposition klart utsagt att de inte läggs in. Det är fråga om säkerhetspolitiska aspekter. Dessa är i slutänden motiveringen för export av krigsmateriel som kan härledas från Sveriges behov av att ha en försvarsindustri. Jag upplever att det är en bred politisk enighet om detta. Vi vill ha ett försvar, fram till dess att vi inte behöver det.
Det är alltså inte fråga om kommersiella hänsyn. Sedan är det en svår avvägning, det är det som jag har försökt förmedla. För den har vi hjälp av ett exportkontrollråd, som får noggranna föredragningar där vi tar fram all den bakgrund som vi bedömer vara relevant. Det gäller då att precis mäta av styrkan i anknytningen till den tidigare leveransen. Det kan tyvärr inte sägas på ett generellt sätt. Vi har ingen skala där vi enkelt kan mäta av detta. Det är en bedömningsfråga och ibland en politisk fråga. Man skall självklart, tycker jag, väga det mot mänskliga rättigheter. Även om man kan läsa riktlinjerna på annat sätt, tycker jag att det i många fall är naturligt.
Låt mig ge bara ett kort exempel. Chilekuppen slog direkt på svensk export. Det gällde t.o.m. reservdelar och inte minst ammunition. Detta var någonting som inte skadade Sveriges trovärdighet som leverantör. Flertalet länder reagerade på samma sätt. Det finns även andra situationer där jag tror att Sveriges trovärdighet skulle skadas, men det är en avvägningsfråga.
Kenneth Kvist: Det här är intressant. Man tar inte kommersiella hänsyn, säger inspektören. Men tidigare ställde Kurt Ove Johansson en fråga om de största svårigheterna med tillämpningen av riktlinjerna, och då angavs, jag kan inte referera ordagrant, men jag har noga antecknat detta, att man måste sätta sig i kundens ställe. Hur skulle vi själva agera gentemot någon som säljer till oss? Det var det som inspektören förde ett resonemang om. Vilka kriterier använder vi mot våra säljare, och hur skall vi själva uppträda som säljare?
Detta uppfattade jag som en utpräglat kommersiell argumentering. Jag skulle kunna sammanfatta det svaret på följande sätt: Hur pålitligt är Sverige som exportör? Vi får nu höra att man vid en anknytning inte tar några kommersiella hänsyn. Jag vill fråga vilket svar som gäller.
Staffan Sohlman: När jag sade att man skulle sätta sig i kundens ställe var det inte fråga om förhandlingarna om priset. Priset spelar in, men här finns det inga prislistor, utan jag tror att man kan säga att det är förhandlade priser. Det är en aspekt som förs åt sidan. Om detta vore ett kriterium för svensk export skulle den geografiska fördelningen vara helt annorlunda. På de ställen dit vi inte exporterar är priset högt.
Kenneth Kvist: Men min fråga avsåg inte priset utan anknytning till tidigare leveranser. Kurt Ove Johanssons fråga avsåg egentligen samma sak. Han fick ett svar som utgick från mera kommersiella grunder, men nu förnekas det att det kommersiella spelar en roll. Det är ju regeringen som vi skall granska, så den polemiska materia som möjligtvis finns här får väl anstå till dess att vi träffar en regeringsföreträdare.
Men det fanns här ytterligare en intressant fråga, om Indonesien. I ett av de tidigare svaren betonades Sveriges trovärdighet som exportör. Också det tycker jag egentligen gäller den kommersiella trovärdigheten, alltså att man har en leveranssäkerhet. Om man har valt Sverige som handelspartner, skall vi ha en trovärdighet. Jag undrar bara hur denna svenska trovärdighet skall ligga. Har en regim som begår upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna en trovärdighet mot Sverige? Kan det inte t.o.m. vara ett svenskt intresse att en sådan regim känner att den inte kan lita på Sverige, eftersom den förbryter sig mot de mänskliga rättigheterna?
Staffan Sohlman: Det förtroende som vi eftersträvar är väl gentemot vårt system, hela riktlinjesystemet och hanteringen av exportkontrollfrågor. En svajighet här skulle ju skada våra möjligheter att över huvud taget sälja. Det är det som jag tror är väsentligt. Sedan har vi leveranstryggheten från svenska företag. Den kan inte jag uttala mig om. Den gäller företagen. Det som vi garderar är statsmakternas sätt att hantera de här frågorna, och det skall vara trovärdigt. Vi är inte med i förhandlingar om export. Det är företaget som för sådana. Hela systemet är upplagt med icke tillståndspliktig marknadsföring och produktion. Man skall ha tillstånd till produktion, men vi garanterar t.ex. inte kvalitet eller pris.
Kenneth Kvist: Nej, det förstår jag. Däremot har naturligtvis myndighetens sanktion eller icke-sanktion för export betydelse för om exporten kommer till stånd, och den har därmed en betydelse för svenska företags kommersiella trovärdighet. Det är väl ganska uppenbart. Om man har en myndighet som...
Ordföranden: Får jag be dig att koncentrera dig på att ställa frågor.
Kenneth Kvist: Ja, men jag måste få ge en bakgrund till min fråga. Jag menar att det har relevans hur myndigheten agerar för företagens kommersiella trovärdighet. Menar inspektören att det kan skiljas från varandra?
Staffan Sohlman: Låt mig säga att jag när det gäller försäljningar till utlandet uppfattar att FMV:s upphandling för eget ändamål och dess erfarenhet spelar roll för svenska företags möjligheter att över huvud taget presentera sig. Däremot har inte vi någon roll i det sammanhanget. Det har vi helt enkelt inte kapacitet för. Det är, som jag ser det, inte vår roll att sälja. Snarare är det så att vi hanterar ett exportförbud med undantag.
Peter Eriksson: Jag har skurit ned mina frågor kraftigt för att vi skall hinna ha en ordentlig diskussion mera i detalj i de här frågorna, eftersom krigsmaterielinspektören inte ville gå in på det här. Men jag har en fråga till, som jag tycker har ett väldigt stort allmänintresse, och det gäller det som jag också tidigare varit inne litet på, nämligen synen på Exportkontrollrådet och vilken ställning man har i gruppen.
Som jag sade tidigare ansåg Hirdman tidigare att varje parti i princip hade vetorätt. Jag tycker att det är viktigt att veta hur krigsmaterielinspektören ser på detta. Behövs det en majoritet av ledamöter för att rådets synpunkter skall tas ad notam när man är kritisk och förordar ett negativt besked eller krävs det t.o.m. att alla skall vara emot för att det skall påverka krigsmaterielinspektörens råd till regeringen om det beslut som skall fattas?
Staffan Sohlman: Mitt svar är att jag anser att den s.k. konsensusregel som har förekommit tidigare, jag tror att den finns omnämnd i riksdagstrycket, inte kan appliceras nu, i den situationen. När det gäller uttolkningen av stämningen i Exportkontrollrådet föreligger det inga instruktioner till mig, men det är uppenbart att jag lyssnar och tar intryck av hur stämningen är, hur rösterna faller, även om det inte är voteringar utan ställningstaganden om tillstyrkande eller avstyrkande. Sedan tycker jag att det är min sak att tolka det här. Det beror också på frågans karaktär, hur starka opinionerna är och vilka argument som har förts fram. Därför kan jag inte entydigt svara dig att det skall vara si och så många i rådet.
Peter Eriksson: Du kan alltså inte säga att om en majoritet av ledamöterna är starkt emot det här, har det en så stor tyngd att det inte kommer att bli något tillstånd.
Staffan Sohlman: Jo, det förefaller mig uppenbart att jag då noterar att en majoritet är emot. Det är ju därför som jag går till rådet. Vi har rådet för att få en uppfattning om var folk står.
Peter Eriksson: Ja, jag frågar därför att jag vill veta varför du går till rådet.
Staffan Sohlman: Jag uppfattar det som utomordentligt viktigt för inspektionen. Jag uppfattar diskussionen som mycket styrande för våra tolkningar, inklusive för följdleveransbegreppet och praxisutvecklingen där.
Ordföranden: Vid föredragningen tidigare här från krigsmaterielinspektören redogjorde han just för när han väcker frågor i rådet respektive när han fattar beslut själv. Det har vi alltså fått en ganska omfattande beskrivning av.
Jag skulle slutligen bara vilja ställa en fråga. Man har diskuterat Sveriges trovärdighet, att man skall kunna lita på vad Sverige gör. Det måste finnas en rak linje, man skall inte hatta omkring och ändra sig, osv. Jag skulle vilja ställa frågan: Om Sverige skulle besluta att upphöra med alla vapenaffärer med Indonesien utom vad gäller reservdelar och ammunition, och då menar jag det som normalt är reservdelar och ammunition, vilken påverkan skulle det ha på Sveriges trovärdighet på de stora exportmarknader som vi har, framför allt i Västeuropa och i västvärlden? Skulle det över huvud taget ha någon inverkan, om man tydligt kan motivera varför man slutar med den vapenexporten?
Staffan Sohlman: Det är möjligt att det i vår närmaste omgivning inte skulle ha den effekten, men den effekt det kommer att ha är att i varje affär som kan aktualiseras i Asien eller i Latinamerika kommer detta att var ett argument för konkurrenterna. Det är bekant att saker som har hänt för mycket länge sedan fortfarande åberopas. Till detta bidrar naturligtvis publiciteten. På ambassaderna läser man tidningarna, och det här är inte någon vänlig marknad, utan den karakteriseras av att man gärna utnyttjar alla tänkbara grepp för att få affärer. Det är alltså i första hand utanför Europa som det kommer att ha en besvärlig effekt, genom att konkurrenterna kommer att utnyttja det, om vi slutar med reservdelar och ammunition till Indonesien, skulle jag vilja säga.
Ordföranden: Det var inte min fråga. Den gällde vad som händer om vi fortsätter med reservdelar och ammunition men inte levererar nya vapen, även om de ingår i ett vapensystem...
Staffan Sohlman: Fru ordförande! Jag begränsade olyckligtvis mitt svar till det som fru ordförande undantog. När vi går därutöver vill jag gärna höra Exportkontrollrådets uppfattning.
Ordföranden: Kan vi då avsluta den öppna delen av utfrågningen? Vi får konferera om hur vi skall gå vidare. Jag ber att få tacka dem som har kommit hit inklusive alla som har suttit och lyssnat väldigt länge på denna långa utfrågning. Den öppna utfrågningen är avslutad.
Konstitutionsutskottet
1997-04-08
kl. 11.00-14.00
Offentlig utfrågning av statsrådet Leif Pagrotsky angående praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet, beslut om krigsmaterielexport till Indonesien samt krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna
Ordföranden: Jag ber att få hälsa statsrådet Leif Pagrotsky välkommen till denna utfrågning som handlar om tre olika ärenden som gäller vapenexport. Det första handlar om en generell granskning som vi gör av begreppet följdleveranser, det andra handlar om export till Indonesien och det tredje handlar om Gulfstaterna.
Leif Pagrotsky vill gärna inleda själv, och vi brukar ju bevilja en sådan inledning. Därefter gör vi tre olika rundor som gäller de tre olika ämnena.
Leif Pagrotsky: Det har gått ett år nu sedan jag fick ansvaret för exportkontrollfrågorna. Detta år har präglats av den nyordning som gäller sedan den 1 februari förra året, då Inspektionen för strategiska produkter inrättades och då den rådgivande nämnden ombildades till Exportkontrollrådet. Genom den nyordningen övertog inspektionen huvuddelen av den tillståndsgivning som tidigare utövades av regeringen. Bakgrunden till beslutet att delegera ärenden på exportkontrollområdet var bl.a. att det länge varit en generell strävan att befria regeringen från förvaltningsärenden på olika områden för att statsråden och departementen skall få möjlighet att ägna mer tid och kraft åt politiskt reformarbete, övergripande planering och prioritering och annat som kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ. Tanken att som ett led i denna strävan och i denna utveckling delegera ärenden också på exportkontrollområdet fick ökad aktualitet i takt med att dessa ärenden ökade i antal.
Under det år som gått har jag insett vidden och komplexiteten i de frågor man ställs inför på det här området och samtidigt insett betydelsen av öppenhet i syfte att skapa en bred uppslutning bakom den svenska krigsmaterielexportpolitiken. Jag har föresatt mig att främja öppenheten under de krav som utrikessekretessen och den kommersiella sekretessen naturligt ställer. Tvärtemot vad som ibland kan ges intryck av främjas inte mitt arbete av en överdriven sekretess. Regeringen strävar i själva verket efter största möjliga öppenhet. Det avspeglar sig bl.a. i den parlamentariska breddningen av Exportkontrollrådet, i vilket för första gången samtliga riksdagspartier nu är representerade. Det visar sig också i den årliga redovisningen till riksdagen, vilken internationellt sett har få motsvarigheter när det gäller öppenhet och detaljeringsgrad och vilken vi i år kommer att utveckla ytterligare.
Jag har kunnat konstatera att det ofta förekommer delvis motstridiga beskrivningar av den svenska krigsmaterielexportens utveckling. Jag har därför med stort intresse tagit del av statistiken för 1996, vilken är framtagen av inspektionen. Jag vill i detta sammanhang delge konstitutionsutskottet vad som kommer att framgå i regeringens redovisning till riksdagen senare i vår om utvecklingen av den totala svenska krigsmaterielexporten.
Det kan konstateras att krigsmaterielexporten under 1996 uppgick till 3,1 miljarder kronor, vilket motsvarade en nedgång med 7 % jämfört med 1995 i löpande priser. Därmed bröts den svagt uppåtgående trenden från 1993 av exportvärdet. Det är från 1993, alltså det år då de nuvarande definitionerna började gälla, som vi har sammanhängande sifferserier att jämföra med. Under perioden 1993 till 1996 utgjordes större delen av krigsmaterielexporten av s.k. övrig krigsmateriel, som före år 1993 inte betraktades som krigsmateriel alls i lagens mening. Samtidigt har krigsmaterielexportens andel av Sveriges totala varuexport stadigt sjunkit under senare år, och den uppgår nu till 0,54 % av den totala varuexporten. Det innebär en minskning med några tiondelar jämfört med 1993. Det är dock viktigt att inte dra alltför långtgående slutsatser utifrån nedgången under 1996. För att kunna dra relevanta slutsatser om utvecklingen av den svenska krigsmaterielexporten krävs statistik som omfattar en längre tidsperiod.
Den totala utförseln av krigsmateriel från Sverige är inte större än att enskilda affärer kan få ett stort genomslag i statistiken. Det finns flera exempel på att ett inköp av ett större vapensystem under ett begränsat antal år ger utslag på exportsiffrorna. Ett land kan plötsligt komma att framstå som en viktig försvarsindustriell partner för att därefter plötsligt falla tillbaka till den ursprungliga nivån. Detsamma gäller följdleveranser, vilka inte sker jämnt över tiden utan infaller stötvis. Statistiken över givna utförseltillstånd kan emellertid ge vägledning om hur krigsmaterielexporten kommer att utvecklas under de kommande åren. Det kan konstateras att även värdet av givna utförseltillstånd för 1996 sjönk jämfört med tidigare år. Under förra året gavs utförseltillstånd till ett värde av 2,8 miljarder kronor från att sedan 1993 ha legat på mellan 4,3 och 6,5 miljarder kronor under de olika åren. I den kommande regeringsskrivelsen kommer dessutom en stor korrigering av värdet av tidigare rapporterade utförseltillstånd att ske, eftersom en systematisk dubbelregistrering har upptäckts. Det innebär bl.a. att givna utförseltillstånd under 1995 minskar från tidigare rapporterade 8,1 miljarder kronor till 6,5 miljarder kronor, alltså en ganska betydande nedrevidering av 1995 års siffror. Mot bakgrund av denna statistik kan man anta att krigsmaterielexporten kommer att fortsätta minska under de närmaste åren.
Låt mig välkomna den granskning av följdleveransbegreppets praktiska tolkning som konstitutionsutskottet har tagit initiativ till. Följdleveranserna tillhör de mer svårbedömda krigsmaterielexportärendena. Det är min förhoppning att den pågående granskningen av följdleveransbegreppet kommer att ge vägledning vid den fortsatta tillämpningen av riktlinjerna. Begreppet följdleverans återfinns som bekant inte i riktlinjerna för krigsmaterielexport men förekommer ofta såväl i debatten om svensk krigsmaterielexport som i inspektionens arbete. Jag har ställt mig frågan hur vanligt det är att utförsel beviljas på grundval av att det är fråga om en följdleverans, och Inspektionen för strategiska produkter har tagit fram ett underlag för att belysa detta för mig. Under perioden 1991-1996 har totalt ca 4 000 utförseltillstånd för försäljning beviljats. Det är alltså antalet som jag nu talar om, inte några värden eller belopp. Av detta antal, 4 000, uppskattas ca 1 900, alltså litet mindre än hälften, ha varit av följdleveranskaraktär. I flertalet fall har det gällt reservdelar eller ammunition. Två tredjedelar av dessa 1 900 tillstånd avsåg länder som kan betraktas som okomplicerade, dvs. Norden, neutrala stater i Europa, EU- medlemmar och andra industriländer. Den återstående tredjedelen var i flertalet fall också okomplicerad genom att den landbedömning som gjordes när den ursprungliga materielen exporterades har kvarstått oförändrad när det har blivit aktuellt med följdleveranser. Vill man ha ett mått på hur vanligt det är med mer komplicerade leveranser där man verkligen behöver väga in följdleveransaspekter kan man titta på hur många ärenden av den karaktären som har prövats i den rådgivande nämnden eller Exportkontrollrådet under samma period. Enligt ISP:s, alltså inspektionens eller myndighetens, uppfattning var det 65 ärenden. Av dessa resulterade 38 stycken i ett ja och 27 stycken i ett nej, alltså av de 65 ärenden som myndigheten bedömde vara så pass svåra att de behövde diskuteras i rådet eller i nämnden.
Låt mig kommentera ärendehanteringen när det gäller följdleveranser. I den helhetsbedömning som görs av enskilda ärenden väger man in behovet av att omvärlden har ett fortsatt förtroende för svenska företag som leverantörer. Detta är nödvändigt för att svensk försvarsindustri över huvud taget skall kunna verka på exportmarknaden. En kund skall känna trygghet att deras svenska system kan vidmakthållas över en lång rad av år. Det är ett krav som vi också från svensk sida ställer när vi importerar eller köper krigsmateriel, så det är i och för sig inget konstigt. Beställningar av krigsmateriel är dessutom i de allra flesta fall mycket långsiktiga till sin natur. Låt mig exemplifiera det med stridsflygplanet Viggen. Planet beställdes av det svenska flygvapnet 1973 och beräknas tas ur drift först omkring år 2010. Under mer än 35 år kommer alltså flygvapnet att behöva reservdelar, modern elektronik och annat som krävs för att Viggen skall prestera på topp.
Sammantaget tycker jag att den ordning som vuxit fram under årens lopp när det gäller hanteringen av följdleveranser är rimlig. Principen är att följdleveranser fullföljs. Samtidigt finns det ingen automatik i de enskilda besluten. Prövningen av enskilda följdleveransärenden sker utifrån en helhetsbedömning i varje enskilt fall. I vissa fall kan det visa sig att det inte föreligger en tillräckligt tydlig följdleveranssituation eller att utvecklingen i landet i fråga är så allvarlig att ett avsteg från huvudregeln anses motiverat. Det är viktigt för samförståndet kring exportkontrollpolitiken att denna baseras på ett stabilt regelverk som tillämpas konsekvent. Regeringen fäster stor vikt vid detta samförstånd. Faktum är att de beslut som fattas har bredare stöd än vad som brukar förekomma inom något annat politikområde som jag känner till, och jag uppfattar också att politiken har ett brett stöd hos allmänheten.
Ordföranden: Tack så mycket. Då går vi först in på frågan om följdleveransbegreppet.
Kurt Ove Johansson: Som du sade inledningsvis har du haft ansvaret för krigsmaterielexporten under en kortare tid, men jag ställer ändå frågan om du tycker att vårt nuvarande regelverk för krigsmaterielexport principiellt och juridiskt är ett bra system. Finns det ingenting i regelsystemet som du skulle vilja ändra på?
Leif Pagrotsky: Som jag sade om följdleveransbegreppet i min inledning tycker jag att detta är ett politikområde där det krävs beslut som innebär svåra avvägningar mellan olika viktiga aspekter. Det är en svår uppgift som jag tycker att regelsystemet på det hela taget ger en bra inramning och vägledning för. Men det finns naturligtvis saker som jag tycker borde fungera bättre.
En sak som vi just nu arbetar med är att det har visat sig finnas luckor när det gäller leveranser av civilklassad materiel, alltså saker som inte är krigsmateriel - komponenter, underhållsmateriel och annat - till sådan svensk krigsmateriel som har smugglats ut eller har hamnat hos en mottagare som inte skall ha denna materiel. Med dagens lagstiftning har vi inga möjligheter att hindra det. Det tycker jag är otillfredsställande, och vi arbetar ganska intensivt på att täppa till detta hål, även om det är en ganska svår uppgift. Det här handlar alltså om tilltron till systemet. Regelsystemet skall vara tätt mot sådant som vi inte vill skall exporteras. Det är viktigt för hela systemets fortbestånd att det har och förtjänar den respekten.
Kurt Ove Johansson: Finns det någon tidsplan för när du tror att man skulle kunna ha åtgärdat dessa besvärligheter?
Leif Pagrotsky: Jag har tidigare givit uttryck för detta, och då visade det sig att jag var för optimistisk, så jag har bestämt mig för att vara litet mera försiktig. Men min ambition är att vi skall ha ett förslag ute på remiss före sommaren.
Kurt Ove Johansson: Många länder har ju valt att arbeta med färdiga listor över godkända mottagarländer. Det förefaller, åtminstone i de länder som tillämpar detta, vara både enkelt och hanterbart. En fråga som jag har ställt även till KMI är: Varför skulle detta sätt att arbeta inte också kunna passa Sverige? Jag skulle också vilja fråga: Har du vid något tillfälle djupare övervägt för- och nackdelarna med ett färdigt listsystem över godkända mottagarländer?
Leif Pagrotsky: Eftersom många av de länder som det handlar om återkommer har jag naturligtvis också ägnat detta en tanke. Men jag har då också ställt mig frågan vad det skulle underlätta. Riktlinjerna är ju väldigt tydliga i att det skall göras en bedömning från fall till fall där många olika aspekter vägs in, t.ex. materielens karaktär. Om listorna då inte skall vara enkla ja- och nejlistor ger de ju inte så mycket vägledning i arbetet. Vi ställer ju i praktiken inte lika höga krav på minröjningsutrustning eller gasmasker som vi gör på kulsprutor och krigsflygplan. För att listor då skulle fungera skulle det krävas t.ex. en femgradig betygsskala för olika länder. Tanken att man skulle stå i Sveriges riksdag, för det är väl där det skulle bestämmas, och ha en betygsdiskussion om alla världens länder - vilka som får femmor, t.ex. Norge och Schweiz, och vilka som får ettor, t.ex. Liberia, Irak och några till, och däremellan gradera, och man skulle motionera om att höja något land och sänka ett annat - tror jag inte är en rimlig utrikespolitisk ordning. Det skulle skapa oöverskådliga relationsproblem med i stort sett alla världens länder. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle fungera i praktiken för ett land som Sverige. Jag tror alltså inte att detta är en särskilt framkomlig väg om man samtidigt skall ha en fall-till-fallbedömning.
Kurt Ove Johansson: I debatten om export av krigsmateriel förekommer det ju väldigt ofta många övertramp och felaktiga uppgifter, och de får ofta stå oemotsagda därför att det råder en ganska sträng sekretess på området. Nu berättade du för oss i din inledning att avsikten är att en större öppenhet nu skall råda, och du berättade också om vissa åtgärder som var vidtagna. Men det som ändå måste vara kanske mest angeläget om man så att säga skall få förtroende för svensk vapenexport är väl också att man har en väl upplyst allmänhet. Jag skulle gärna vilja veta hur du har tänkt i det sammanhanget och hur man skall kunna få en bred upplysning till stånd hos allmänheten så att de övertramp som ofta görs vad gäller krigsmaterielexport kan elimineras.
Leif Pagrotsky: Öppenheten tar sig uttryck i att vi lämnar den utförliga redovisningen till riksdagen och att den sedan blir föremål för debatt i riksdagen. Vi har mycket debatter i riksdagen. Jag är själv på frågestund var tredje torsdag och får alltid frågor om det här. Jag försöker också delta i den politiska debatten på det här området, levererar mina argument och hoppas att de gör intryck på någon del av allmänheten åtminstone. Men intresset kring de här frågorna är ju i väldigt hög grad koncentrerat till konkreta enskilda fall. Intresset ligger alltså just där sekretessreglerna förhindrar mig att lämna ut fakta i målet. Därför inser jag att de områden jag kan diskutera som kan bli föremål för den här typen av debatt inte är lika spännande att ta upp på politiska möten eller sådant eller i riksdagen. Men jag gör så gott jag kan, och det finns en del andra som bidrar också. Jag tror trots allt att vi kan säga att de här frågorna är föremål för mer debatt och mer politiskt samtal i Sverige än i de allra flesta andra länder, även om vi kunde bli bättre.
Kurt Ove Johansson: Det är naturligtvis ingen som begär eller avser att statsrådet skulle komma in på frågor som är starkt sekretessbelagda när det gäller krigsmaterielexport, men nog kan man påstå att när det förekommer sådana här övertramp i debatten i medierna är det inte ofta som det ansvariga statsrådet har gått ut och försökt lägga saker och ting till rätta. Skulle inte en mer aktiv insats på det området kunna bidra till att öka allmänhetens förståelse för den här typen av frågor?
Leif Pagrotsky: Jag kanske borde bli mer aktiv, men om det skulle innebära att jag i enskilda fall, när det passar mig, skulle överträda de sekretessregler som finns gör jag ändå bedömningen att jag måste vara lojal mot det regelverk som riksdagen har fastställt framför att underlätta min egen debattsituation. Jag tror också att det är det enda rimliga för mig i det långa loppet. Jag kan inte välja att ibland lyda systemet och ibland inte vara lojal med det. Då hamnar jag i en orimlig situation och måste försvara varför jag ibland är hemlig och ibland är öppen. Jag har i stället valt linjen att följa regelsystemet på ett sätt som ligger så nära riksdagens intentioner som jag bedömer krävs, även om det i det korta perspektivet inte gynnar den debatt som då förs. Men som sagt ser jag inte något rimligt alternativ till detta.
Jag vill också understryka att de sekretessregler vi pratar om inte är några speciella vapenexporthemlighetsregler. Detta är de generella regler om affärssekretess och utrikessekretess som vi har i Sverige och som gäller här på samma sätt som på andra områden.
Kurt Ove Johansson: Jag har själv försökt att föra debatt kring dessa frågor utifrån principiella utgångspunkter, men inte är det så där våldsamt lätt att få ut statsrådet, även om man inte håller på med enskilda fall.
Leif Pagrotsky: Kurt Ove Johansson skrev en artikel i Svenska Dagbladet, och den svarade jag på efter bästa förmåga. Jag är ledsen om den inte uppfyllde alla krav som ställdes på kvalitet och innehåll, men jag gjorde så gott jag kunde. Dessutom har vi ju t.ex. interpellationsdebatter där en och annan sådan fråga har varit uppe som jag tycker har varit intressant att ventilera med riksdagens ledamöter.
Kurt Ove Johansson: Hur stor vikt bör man enligt din mening fästa vid situationen för de mänskliga rättigheterna vid bedömningen av om ett land är lämpligt som mottagare av svensk krigsmateriel?
Leif Pagrotsky: Det är ju ett av de centrala villkor mot vilka ansökningar om exporttillstånd prövas. Det är inte mindre viktigt än frågan om risken för väpnade konflikter. Det är alltså ett villkor som står i främsta ledet vid prövningen.
Kurt Ove Johansson: Om MR-frågorna fick väga tyngre vid avgörande av krigsmaterielexport, skulle det inte stå i bättre överensstämmelse med den profil i MR-frågor som Sverige företräder i FN och i andra internationella sammanhang?
Leif Pagrotsky: Den profilen menar jag nog är väl tillgodosedd. Den vikt vi tillmäter MR-frågorna vid prövningen är större än i något annat land som jag känner till. Den är alltså redan väldigt stor, och jag vet inte på vad sätt man skulle öka den ytterligare om man skulle förstärka detta. Vår respekt hos världens länder måste vara väl tillgodosedd av att vi redan tillämpar detta mer än i princip alla de länder vi söker respekt hos.
Kurt Ove Johansson: Vi kommer tillbaka till denna fråga sedan när det gäller Indonesien, så jag lämnar den för tillfället här.
Om man tittar på förarbetena till riktlinjerna för krigsmaterielexport är ju kriteriet respekt för mänskliga rättigheter inte tillämpligt om man håller sig till bokstaven i fråga om följdleveranser. När jag ställde den här frågan till Staffan Sohlman, KMI, vid utfrågningen före påsk fick jag det överraskande svaret att han inte tolkar riktlinjerna på det sättet, utan enligt hans mening vägs MR-situationen alltid in. Det finns således i regelsystemet en regel, men den tillämpas uppenbarligen inte. Jag skulle vilja veta vilken tolkning du gör i detta avseende.
Leif Pagrotsky: Riksdagen har ju ställt sig bakom riktlinjer som innebär att om en leverans har karaktären av följdleverans bör tillstånd ges om inte det som kallas ovillkorligt hinder föreligger. Ovillkorligt hinder är alltså FN- embargo, embargo från EU och en del andra. Det är dessa som är de vanliga fallen. Om alltså inte sådana föreligger bör tillstånd ges.
Sådana embargon utfärdas ofta, kanske t.o.m. oftast, på grund av MR- problemen. Ett exempel är när EU-länderna beslutade om embargo mot Nigeria. Det var inte därför att Nigeria hotade grannländerna med ett anfallskrig utan på grund av situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Nigeria. Då är det alltså ett gemensamt beslut av ett antal EU-länder, inte ett ensidigt beslut av vart och ett av länderna utan man bestämmer att göra det tillsammans. Då blir det mer slagkraftigt. Det ovillkorliga hindret är i hög grad en fråga om MR-problematiken.
Det står också att tillstånd bör ges om förhållandena ändrats kraftigt i landet i fråga i förhållande till den prövning som görs när det första tillståndet ges, när det första åtagandet ingås. Det innebär, som jag tolkar det, att man då som beslutsfattare i myndigheten eller i regeringen har frihet att inte ge tillstånd till följdleveranser. Så har Sverige gjort i vissa fall, t.ex. när det gäller Jugoslavien och Chile efter kuppen. Då var det så uppenbart att man från företagets sida inte ens brydde sig om att söka tillstånd, det var solklart att man inte skulle få det.
Det var meningen när man skrev reglerna att ribban skulle sättas ganska högt och att presumtionen enligt huvudregeln är att tillstånd ges vid följdleveranser, men det är inte ovillkorligt och det är ingen automatik i det. Det skall göras en prövning huruvida förhållandena har förändrats så kraftigt sedan det första tillståndet gavs, att det är motiverat att strypa försörjningen av följdleveranser.
Kurt Ove Johansson: Skall jag tolka ditt svar så att MR-frågan alltid skall belysas och prövas i samtliga fall där det rör sig om följdleveranser?
Leif Pagrotsky: När det gäller att försörja det norska försvaret med ammunition till svenska vapen tycker jag kanske att det inte är meningsfullt att i varje enskilt ärende skriva på att man har gått igenom MR-situationen i Norge. Det skulle vara innebörden om jag svarade ja på din fråga. Jag tycker att det är rimligt att man i fall där man ligger i närheten av sådana här problem gör en bedömning om förhållandena har förändrats i förhållande till vad som var fallet när det första tillståndet gavs, om den förändringen är så allvarlig att det motiverar en strypning och också ser att inte de internationella organisationerna redan har gått före och fattat sådana beslut utan att vi själva gjort det i EG-miljön eller i FN.
Kurt Ove Johansson: Jag delar din rimlighetsbedömning. Skälet till att jag ställde frågan är att Sohlman svarade vid utfrågningen före påsk att MR-frågan alltid vägs in vid beslut av följdleveranser. Det finns alltså en nyansering som du gett uttryck för.
Leif Pagrotsky: Det är en formuleringsfråga. Jag har sagt att vi alltid väger in den när det gäller Norge, men vi väger in den med vikten noll. Jag tycker inte att det här skall göras till en strid om ord mellan hur Sohlman har uttryckt sig och hur jag uttrycker mig. Vi beskriver samma verklighet.
Kurt Ove Johansson: I debatten om export av krigsmateriel hänvisar du ofta liksom dina företrädare gjort till att riksdagen sanktionerar praxisutvecklingen när den tar ställning till regeringens årliga skrivelse i frågan. Då skall man veta att den skrivelse som kommer till riksdagen bara är översiktlig statistisk information och absolut inte innehåller någonting om enskilda fall och deras behandling. Du har sagt att det skall bli en bättre redovisning till riksdagen. Men tycker du verkligen att det är rimligt att göra riksdagen ansvarig för en praxisutveckling på ett område där man inte kan få ett adekvat underlag för att göra en helhetsbedömning?
Leif Pagrotsky: Konstitutionsutskottet får allt det underlag det behöver för att för sin del göra en bedömning av regeringens insatser på det här området och har i årets arbete - det är första gången man granskar detta sedan myndigheten fick ta över en stor del av besluten - valt att samla in ett väldigt omfattande material för sin bedömning. Det tycker jag är helt i sin ordning. Men skall man göra en vidare genomlysning för hela riksdagen är det en sak för konstitutionsutskottet att överväga snarare än för mig. Det är inte min huvudsakliga uppgift.
Kurt Ove Johansson: Tack och lov för det!
Leif Pagrotsky: Beträffande de riktlinjer som riksdagen har utformat är det upp till konstitutionsutskottet och utrikesutskottet att följa om de tillämpas på ett sätt som ligger i linje med vad riksdagen avsåg från början. Jag inser svårigheten att hela riksdagen samlad skall göra hela den bedömningen i varje enskilt fall. Men riksdagen som helhet har och partierna har en mycket god möjlighet att utöva sin kontrollerande funktion i dessa sammanhang, mer än vad som är vanligt på andra håll.
Kurt Ove Johansson: Det var ganska överraskande för många när konstitutionsutskottet häromåret tog upp dessa frågor och det kom det ena statsrådet efter det andra som hade haft ansvaret för krigsmaterielexport och sade när det gäller följdleveranser att riksdagen ju ställt sig bakom detta i samband med de årliga skrivelserna. Är det inte mot bakgrund av vad dessa skrivelser innehåller ganska orimligt att man som utgångspunkt skall ta att riksdagen ställt sig bakom ett sätt att hantera sådana här oerhört känsliga frågor?
Leif Pagrotsky: Jag kan inte påminna mig om att jag har uttryckt mig på det viset. Men riksdagen har ställt sig bakom riktlinjerna. Delar av riksdagen utvärderar hur dessa regler tillämpas, om det ligger i linje med intentionerna. Men jag har inte påstått att riksdagen har ställt sig bakom de enskilda fallen. Det tror jag inte att jag har sagt och tänker inte heller säga det.
Kurt Ove Johansson: Jag har läst precis allt du har sagt på det området, och det vill jag gärna tro på. Jag kan inte se att du har sagt annat än dina företrädare.
Leif Pagrotsky: Det är inte min avsikt att skylla ifrån mig på riksdagen i de enskilda fallen. Däremot brukar jag understryka att riktlinjerna är brett parlamentariskt förankrade. Men den vardagliga tillämpningen av detta måste ske i mindre kretsar - i myndigheten, regeringen, Utrikesnämnden, utrikesutskottet och i andra sammanhang där detta granskas.
Kurt Ove Johansson:Tycker du att det vore rimligt att försöka hitta bättre vägar för att från en regerings sida kunna hävda att riksdagen har ställt sig bakom praxisutveckling? Kan du se några bättre vägar än de som nu har tillämpats för att lösa ett sådant här problem?
Leif Pagrotsky: Den granskning av följdleveransbegreppets framväxt eller precisering som nu pågår kommer att ge en bättre möjlighet att säga huruvida riksdagen tycker att det som sker är acceptabelt eller inte. Det är tio år sedan det senast gjordes en så pass ingående granskning att man kan säga att det var fallet. Vissa av elementen i praxis har riksdagen ställt sig bakom. T.ex. vid granskningen 1986 av de beslut som hade fattats om export av kanoner till Indonesien - vi kommer tillbaka till det senare - var ett viktigt ställningstagande att riksdagen delade den bedömning som dåvarande rådgivande nämnden och regeringen hade gjort vad gällde försäljning av några kanoner till Indonesien.
Kurt Ove Johansson: Jag håller med dig om att den process som nu pågår är ett sätt att klara ut sådana här frågor när vi gör en fördjupad analys av följdleveransbegreppet. Men problematiken är att följdleveranser och den praxis som har utbildats där har tillämpats under en ganska lång tid utan att parlamentet egentligen har ställt sig bakom, som jag ser det. Med det sätt som vi tillämpar nu kan vi lösa vissa problem, men det är inget bra sätt att lösa problem på eftersom det går så lång tid annan man kan göra någonting åt det
Leif Pagrotsky: Det är möjligt att det här kan bli bättre. Jag tycker att det fungerar ganska bra. Glöm inte att partierna utser människor som de har förtroende för att sitta i den myndighet som fattar de allra flesta besluten och att med sina bästa förmågor sätta sig in i detaljer i de ärenden som kommer upp och som ofta är väldigt krångliga och komplicerade och kräver mycket arbete. De samlar sig var och en till ett omdöme, och det vägs samman i nämnden eller rådet. Jag tror att det ger en bredare förankring och en ökad trygghet om att det som sker är i samklang med riksdagens och partiernas intentioner när regelsystemen bestämdes. Risken för systematiska avvikelser och för att det hela spårar ur begränsas ordentligt av den ordning som vi har i Sverige och som, såvitt jag vet, saknar motstycke i många andra länder.
Kurt Ove Johansson: Jag förmodar att du mycket noga har läst de frågor och svar som KMI fick respektive besvarade. Han talade där om en öppen dörr när det gäller följdleveranserna. Jag förmodar att du har uppmärksammat detta. Jag skulle vilja ställa en sista fråga. Du ser naturligtvis också den öppna dörren. Delar du den tolkning som Sohlman gjorde inför utskottet, och vilka konsekvenser får en sådan tolkning för krigsmaterielexporten som du ser det?
Leif Pagrotsky: Jag noterade det. Jag blev i och för sig litet förvånad över att han beskrev det så. Det är en formulering i den text som lästes upp vid förhöret av Staffan Sohlman som ger utrymme för en skälighetsbedömning, att man får säga ja där det vore oskäligt att säga nej, eller någonting i den stilen. Men han sade också att den, såvitt han kunde minnas, aldrig hade tillämpats. Så i den mån han tyckte att det var en öppen dörr sade han samtidigt att dörren hade förblivit stängd i alla fall. Risken för äventyrligheter tror jag ändå inte man skall överdriva på grund av detta. Summan av samtalet mellan utskottet och Staffan Sohlman var ju att detta saknade praktisk betydelse. Formuleringen var på pass vag att övriga mekanismer för kontroll och samråd, av diskussionen att döma, varit så stränga i alla fall att den formuleringen enligt honom inte hade behövt utnyttjas. Men det är mycket svårt att formulera precisa regler för en verksamhet som skall bedömas från fall till fall och där man skall väga samman en stor mängd olika faktorer, inklusive utrikespolitiska, tekniska och försvarspolitiska. Det speglar svårigheten. Det bör man också tänka på när man diskuterar om man skulle gå längre i formalisering och i stället skriva lagtext som tydligare preciserar hur det här skall gå till. Det kan vara en påminnelse om hur svårt detta är att redan riktlinjerna är väldigt svåra att formulera.
Jag kanske får tillfälle att återkomma till formuleringen senare, den har stor betydelse för det vi nu diskuterar.
Jag glömde att presentera min medarbetare Birgitta Nygren, chef för den enhet vid Utrikesdepartementet som bereder sådana här frågor i Regeringskansliet.
Anders Björck: Det var sorgliga och nedslående siffror över försvarsmateriel- exporten som Leif Pagrotsky redogjorde för. Riksdagen fattade den 13 december i god tro ett försvarsbeslut som bygger på s.k. återtagning. Det var explicit sagt att man skulle, om utvecklingen försämras, kunna återta den förlorade försvarsförmågan. Det kanske viktigaste elementet i detta var hur vi skulle ha tillgång till en inhemsk svensk försvarsindustri. Har vi inte det har riksdagen blivit grundlurad, eller lurat sig själv, vilket som bekant händer då och då.
Med den utveckling under de senaste åren som Leif Pagrotsky redovisar kommer vi i ett läge där riksdagsbeslutet om återtagning inte kan fullföljas. Min fråga är därför: Vilka exportfrämjande åtgärder driver Leif Pagrotsky som ansvarig för detta som handelsminister? Vilka avsikter har ni när det gäller att få en tillfredsställande utveckling på försvarsmaterielexporten så att riksdagsbeslutet om försvarets framtida inriktning kan fullföljas? Har ni några stjärnförsäljare?
Leif Pagrotsky: Du frågar om stjärnförsäljare och tittar på mig.
Anders Björck: Du är ansvarig, du är handelsminister.
Leif Pagrotsky: Faktum är att ansvaret i regeringen är så fördelat att handelsministerns exportfrämjande arbetsuppgifter på vapenområdet har överflyttats till näringsminister Anders Sundström. Jag är inte samtidigt minister för exportkontrollfrågor och exportfrämjande på samma område. Det vore en mindre lämplig ordning, tycker jag, och jag har inte heller den kombinationen av frågor. Jag föreslår att Anders Björck ställer de frågorna till mina kolleger, antingen försvarsministern eller näringsministern. Jag kan inte se att dessa frågor har så mycket med den granskning som nu skall göras att skaffa.
Anders Björck: Det avgör väl ändå de som frågar och inte den utfrågade vad som skall frågas om. Så brukar det gå till.
Leif Pagrotsky: Det var bara en stilla reflexion, ingen begäran om att ledamoten Björck skall avstå från att ställa frågor, utan jag svarar gärna på frågor.
Anders Björck: Jag förutsätter ändå att du som medlem i regeringen som är kollektivt ansvarig för försvarspropositionen och annat är informerad om vad det här innebär för svensk del. Ser du att det är möjligt att fullfölja ett försvarsbeslut och behålla svensk försvarsindustri om vi håller oss till detta utan att ha en viss volym export av det som produceras?
Leif Pagrotsky: Den svenska försvarsindustrin har utvecklats under ganska lång tid på ett visst sätt, nämligen att den har blivit smalare men också spetsigare. Med det menar jag att den inte längre är lika heltäckande som förut. Den är närvarande på smalare områden på marknaden, men på dessa områden har den bättre förutsättningar att ligga i fronten av utvecklingen. Det gäller elektronik och en del andra områden. T.ex. kan man säga att JAS är ett flygplan som till mindre del än Viggen har sitt ursprung i Sverige men på de avgörande och centrala delarna, systemsammanhållning och grundläggande konstruktion, är det svenskt men katapultstolen och motorn samt litet annat är importerat, medan tidigare flygplan i ökad grad var svenska. Detta illustrerar den tendens som den svenska försvarsindustrin har. Jag tror att denna process kommer att fortsätta. Även med den starka begränsning av exporten som vi har kommer den svenska krigsmaterielindustrin att fortsätta att vara på topp på de områden där den är verksam.
Anders Björck: Jag är inte säker på att du har rätt när det gäller svenskt materielinnehåll i Viggen och Gripen, det beror litet grand på hur man räknar, men det kan vi återkomma till. Är det möjligt, och jag förutsätter att du har ett samband med Anders Sundström, att driva svensk försvarsindustri utan export?
Leif Pagrotsky: Nej, det tror inte jag.
Anders Björck: Har du några kontakter med Anders Sundström när det gäller de exportfrämjande åtgärderna?
Leif Pagrotsky: Det sitter en statssekreterargrupp i Regeringskansliet och samordnar det arbetet. Den har till sitt förfogande en tjänsteman, en senior- ambassadör, som håller ihop de olika ansträngningarna i Försvarsdepartementet och Näringsdepartementet. Jag följer det arbetet på avstånd, men jag deltar inte aktivt i det, och jag talar inte ofta med de ansvariga statsråden om de frågorna.
Anders Björck: Exportfrämjande åtgärder har alltså Anders Sundström ansvar för, och ni har inte någon kontakt i de konkreta fallen?
Leif Pagrotsky: Nej.
Anders Björck: När det gäller det som ligger på ditt ansvarsområde, exporten, har jag några frågor. Den ena gäller reglerna. Jag såg häromdagen att Tony Blair, den engelske labourledaren, hade uttalat sig för att det vore bra om England nu sökte få gemensamma EU-regler för exporten av försvarsmateriel. Vad är din uppfattning om detta för Sveriges vidkommande?
Leif Pagrotsky: Jag tror att vi skulle tjäna på att det blev mer lika syn mellan EU-länderna på exportkontrollfrågorna, att det blev en mindre skillnad och ökad samsyn. Men jag tror inte på gemensamma regler, gemensamt beslutsfattande och en gemensam exportkontrollregim. Men att länderna i diskussioner och samtal, kanske t.o.m. i politiska förhandlingar, enar sig om olika saker som var och en sedan bestämmer sig för att följa tror jag skulle öka möjligheterna till samarbete i Europa och öka möjligheterna för mindre länder att fortsätta att ha en egen produktionskapacitet på det här området. Jag tror också att det skulle öka Europas konkurrensförmåga i förhållande till USA på området.
Anders Björck: Jag delar den uppfattningen, och min fråga är: Avser den nuvarande regeringen att ta några initiativ för att som EU-medlem få fram en ökad enhetlighet på det här området så att vi kan slåss på lika villkor men också ha samma ansvar som andra länder när det gäller att avstå från att exportera till eller samarbeta med länder som vi inte skall ha att göra med?
Leif Pagrotsky: I de olika arbetsgrupper där vi är representerade driver vi det synsätt som jag just gav uttryck för. Konkret handlar det om att de ganska allmänna riktlinjer för vapenexporten som ministerrådet har antagit, de åtta punkterna i uppförandekoden, skall översättas i mer precis form, att de skall bli en mer tydlig vägledning i det dagliga beslutsfattandet än vad de är i dag. Men vi tvingas konstatera att intresset för detta är ganska begränsat från andra länder. Vår optimism och möjligheter att få ett brett stöd för detta är tyvärr ganska begränsade. Vi ser detta mera som ett opinionsbildningsarbete på litet längre sikt.
Vad gäller regeringskonferensen kom frågan under det italienska ordförandeskapet fram på bordet. Sverige stödde då tankar av den här typen som låg i linje med det synsätt som jag gav uttryck för. Även där var det ungefär samma bild, att det var svårt att komma fram. Ordförandelandet bedömde att detta inte var ett av de områden där det var störst optimism om att kunna enas om någonting. Den har senare sjunkit undan ur IGC-arbetet. Vi vet inte om den kan återkomma, men Sverige har för sin del markerat att vi är beredda att delta i diskussioner med den här inriktningen.
Anders Björck: Jag delar din uppfattning att det ibland kan vara svårt att föra en saklig debatt som är lätt att förstå för allmänheten. Det beror delvis naturligtvis på sekretessregler, men det kan också finnas andra orsaker. Det är relativt komplicerade frågor, teknisk-militärt komplicerade men också utrikespolitiskt komplicerade.
Vore det enligt din uppfattning rimligt att t.ex. det beredande organet ISP eller annat organ fick ökade informationsresurser för att kunna ge grundläggande information om hur systemet fungerar i skrifter eller vad nu kan vara? Det är inte fråga om att driva någon politisk linje utan att se till att man på ett lättfattligt sätt till allmänheten kan få en ökad information om verksamheten.
Leif Pagrotsky: Jag vet att allmänhetens krav på information är en omfattande arbetsuppgift i dag för inspektionen. Det kommer inte jämnt fördelat över årets alla arbetsdagar, utan då och då drar det till ordentligt och kan sammanfalla med många andra arbetsuppgifter. Det vore naturligtvis välkommet om det fanns litet mer resurser för detta, men jag vill inte utlova budgetmedel eller andra åtaganden om fler statliga tjänster för den här verksamheten. Jag skulle för min del inte ha någonting emot det, men jag är inte övertygad om att det är informatörer utan de experter och tjänstemän som kan materian som kraven riktas mot. Det är inte självklart så att det blir mindre betungande av att man har ytterligare några informatörer anställda. I dag har man ingen, såvitt jag vet. Däremot anstränger man sig att sprida information på ett mer effektivt sätt. Man förbereder att distribuera sin statistik och annat via Internet. Men det kostar pengar, och det får tas i den takt som budgeten medger.
Anders Björck: Jag är medveten om läget, och det är ditt ansvar att det är på det här sättet. Men är det inte orimligt att en av de kanske mest omdiskuterade myndigheterna och verksamheterna inte har en enda informatör? Vilket annat organ skulle nöja sig med detta?
Leif Pagrotsky: Jag har inte varit statsråd i en tid då det har varit oss förunnat att plussa på med en massa tjänster på olika håll, så jag vill låta bli att kommentera det.
Anders Björck: Då har jag en fråga om tillämpningen. Kurt Ove Johansson var inne på frågan om mänskliga rättigheter, som naturligtvis är helt avgörande i en rad sammanhang, med undantag av de länder som är självklara ur en eller annan synpunkt. Det finns ett begrepp att man inte skall exportera till länder med bristande inre stabilitet och med inre oroligheter. Det har man tolkat så att är det bråk i en region säljer man i princip inte dit.
Låt oss tänka oss att det finns en laglig demokratisk regering i ett land som hotas av gerilla som vill göra sig av med den lagliga demokratiska regeringen och införa ett totalitärt styre - det finns gott om exempel på sådana. Enligt den svenska definitionen får vi inte hjälpa den lagliga demokratiska regeringen att upprätthålla demokrati, lag och rätt. Anser du det rimligt?
Leif Pagrotsky: Jag konstaterar att reglerna ser ut så som Anders Björck säger. Vi intar i dessa frågor en attityd att är det risk för inbördeskrig eller inre oro av den här arten, är det skäl att inte leverera någonting. Sedan gör man ingen ytterligare prövning. Jag tycker i och för sig att det är en debatt väl värd att föra, men jag tycker också att det finns skäl för att vara försiktig med sådana här leveranser. Den grundläggande bedömningen har varit att vi från svensk sida inte bör främja rustningsspiraler i oroliga regioner. Om vi levererar vapen till dem som vi tycker är värda stöd och andra levererar till den andra parten bidrar vi därmed till den eskalering, den rustningsspiral, som sådana regioner ofta är utsatta för. I stället har man från svensk sida valt att hålla sig passiv och stanna utanför då det är den sortens oro och risker.
Anders Björck: Är det inte djupt omoraliskt att Sverige inte vågar ta ställning för lag, rätt och demokrati på grund av några principer som kanske främst är anpassade för att hålla svensk hemmaopinion på gott humör eller vissa delar av den? Är det inte omoraliskt att vi inte vågar ta ställning för lag, rätt, demokrati och mänskliga rättigheter?
Leif Pagrotsky: Jag tycker inte att det är omoraliskt att låta bli att sälja vapen, men det vore omoraliskt om Sverige avstod från att säga vad man tyckte i frågor om demokrati och diktatur. Men det gör vi inte heller, vi avstår inte från det, men vi väljer andra metoder än att skicka vapen.
Anders Björck: Så prata får vi göra. Däremot får vi inte ställa upp och i praktisk handling visa var vi står?
Leif Pagrotsky: Vi gör det när det gäller t.ex. insatser i FN:s regi, men vi säljer inte vapen till regioner som har den typen av konflikter.
Anders Björck: Men anser du att det vore rimligt att om ett lands lagliga och demokratiska regering hotas av totalitära, fundamentalistiska krafter eller vilka krafter det nu kan vara, då skall Sverige prata men inte ställa upp? Är det vad du anser vara moraliskt riktigt?
Leif Pagrotsky: Jag tycker att vi gemensamt med andra länder skall ställa upp i regi av t.ex. FN. Men jag tycker också att dagens regler är rimliga, som säger att vi inte skall leverera till regioner som är så instabila att det finns risk att det blir krig.
Anders Björck: Inte ens till länder där demokratin hotas? Då skall vi vara passiva?
Leif Pagrotsky: Jag vet inte vad det kan vara för konkreta exempel där detta ställs på sin spets.
Anders Björck: Men om ...
Leif Pagrotsky: Jag vill vara litet försiktig med så hypotetiska situationer. Jag tycker ganska bestämt att dagens regler som innebär sådana avvägningar är rimliga. Jag tycker inte att det är så tilltalande att vi skall delta i de rustningsspiraler som lätt utlöses i sådana här regioner. Vi skall stödja demokratiska regimer som hotas på det sätt som Anders Björck beskriver gemensamt med andra länder i FN:s regi och i enlighet med internationell rätt och någon sorts lag och ordning i det internationella umgänget. Jag tycker inte att upprustningsspiraler är den bästa metoden.
Anders Björck: Då är det bättre att demokratiska regimer störtas?
Leif Pagrotsky: Det är inte det bästa eller det enda alternativet.
Anders Björck: Jag har då en avslutande fråga. Vi har en nyordning med ISP som har efterträtt den gamla KMI på det här området. ISP har nu fungerat ett tag. Vad är din uppfattning om nyordningen utifrån din roll som föredragande statsråd? Tycker du att ISP har fungerat väl? Har du tillräckliga möjligheter att få ett ordentligt grepp om de ärenden som du skall avgöra? Eller finns det redan nu anledning att fundera på förändringar?
Leif Pagrotsky: Mitt intryck så här långt är att den nya ordningen fungerar väl. Jag har också sagt att jag tycker att det är rimligt att den nya ordningen ges tid att arbeta innan det är dags för en mer systematisk utvärdering. Processen måste få finna sina former, och under resans gång får man göra anpassningar av olika slag i ljuset av de erfarenheter som man vinner. Men jag har i dag inte några konkreta observationer. Jag kan alltså inte säga att det och det gick snett på det och det sättet, och att man därför bör ändra på det ena eller andra viset. Det bör anstå tills det blir dags för en mer genomgripande utvärdering av om det är en bra reform eller inte, huruvida man skall återgå till den gamla ordningen eller fortsätta på nuvarande sätt.
Men det är en rimlig grundsyn att detta område bör behandlas som andra områden inom den offentliga förvaltningen. Löpande förvaltningsbeslut bör inte ligga på regeringens bord. Det arbete som har bedrivits under 20 års tid för att avlasta regeringen har varit nödvändigt, och det bör fortsätta att bedrivas. Detta område utgör inget undantag från det.
Ordföranden: Du sade tidigare att din bedömning var att det hade skett en rimlig praxisutveckling när det gällde följdleveranser. Du sade också att det var viktigt att det fanns en kontroll av att regeringens olika beslut följdes så att man uppfyllde det som från början avsågs med de riktlinjer som fanns.
De första riktlinjerna kom 1971. Där talades det enbart om tillstånd för att exportera reservdelar. Sedan kom det nya riktlinjer 1993, där det talas om reservdelar plus andra leveranser, t.ex. ammunition. Då vill jag fråga: Vad anser du om praxisutvecklingen under den här perioden, bl.a. mot bakgrund av att man nu exporterar kanoner?
Leif Pagrotsky: Jag ser inte att det har skett någon förändring härvidlag. Det omfattande material som inspektionen har tagit fram om följdleveransbegreppets praktiska tillämpning ger inte mig intrycket att det har skett en systematisk utvidgning av tillämpningsområdet. Snarare har man gradvis preciserat sina synsätt på olika områden. Men det finns enligt min mening ingen tendens att tillämpningen har blivit generösare med åren, möjligen tvärtom. Jag har inte varit med så länge att jag har egna intryck av hur man resonerade för länge sedan, men det finns andra här vid bordet som har det. Av de ärenden som beskrivs får man ingalunda intrycket att det var ?snålare? förr.
Ordföranden: Jag inser att det inte är rimligt att du skall göra någon historieskrivning från 1971 och framåt, men du sade själv att du gjorde bedömningen att det hade varit en rimlig praxisutveckling. De två stora riktlinjebesluten fattades 1971 och 1993. Det var därför som jag ställde frågan.
1993 års riktlinjer är de som du och regeringen har att tillämpa. Jag läser upp dem:
Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare med vederbörligt tillstånd exporterat krigsmateriel om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
Då vill jag fråga dig hur en normalbegåvad svensk eller kanske t.o.m. en normalbegåvad riksdagsledamot skulle tolka det som står i dessa riktlinjer.
Leif Pagrotsky: Jag skall gärna ge min tolkning. Men först vill jag säga att jag inte har varit med och utformat formuleringen. Den lades fram inför riksdagen av den tidigare regeringen där fru ordföranden själv var med och signerade propositionen som har godkänts av flera. Ansvaret för regleringen är alltså gemensamt.
Min tolkning är att formuleringen beskriver en politisk beslutssituation där det skall göras en skälighetsbedömning av om anknytningen till tidigare leveranser är så stark att det vore oskäligt att inte ge fortsatt tillstånd. Det gäller ammunition, reservdelar eller övrigt. Det står ?t.ex. reservdelar?, och det är väl ett uttryck för den mångfacetterade verkligheten och den föränderliga teknikutvecklingen som detta handlar om. Det är svårt för lagstiftaren och riktlinjeförfattaren att i förväg fånga upp uppdykande fall på ett precist sätt. Man lämnar ett politiskt utrymme för dem som har det politiska ansvaret att fatta beslut, ett utrymme som - det måste medges - är ganska vidsträckt, men som inte har utnyttjats så särskilt brett, vilket också Staffan Sohlman har sagt.
Ordföranden: Du är ju ansvarig nu och har ansvar för att lägga fram förslag om förändringar om du skulle vilja det. Det har förts mycket diskussion om just begripligheten av dessa riktlinjer. Vad betyder egentligen vår vapenexport? Hur skall den uppfattas?
Min fråga är om du ser några svårigheter med att inför allmänheten eller i riksdagen diskutera dessa frågor mot bakgrund av hur riktlinjerna ser ut. Det handlar då inte om de kontroversiella frågorna reservdelar och ammunition utan om kanoner och vapen över huvud taget.
Leif Pagrotsky: Det som är svårt att förklara är ju denna materias komplexa natur i sig och inte just den formulering som detta tar sig uttryck i. Formuleringen är svår att läsa, eftersom den verklighet som den försöker att fånga upp är komplicerad. Jag skulle välkomna en klarare formulering som var lika träffsäker. Men jag tror inte att det är där som det sitter.
När jag är ute och försvarar mig eller förklarar politiken på det här området är det lika litet här som när jag talar om skattepolitik eller annat lagtextens formulering eller ursprungstextens mer formella prosa som jag använder mig av för att övertyga människor om vad som är riktigt och rätt i t.ex. skattepolitiken, utan det är den beskrivning och den innebörd som man kan ge på en mer normal prosa. Men då är det i och för sig risk för att man uttrycker sig litet vagare eller slarvigare än vad som är lämpligt. Jag medger det. En klarare formulering som gick att använda i alla sammanhang vore bättre. Men jag utgår ifrån att de som skrev den här formuleringen ansträngde sig noga för att hitta en formulering som var så bra och tydlig som möjligt. Detta är resultatet av deras mödor. Jag är inte säker på att jag skulle ha kunnat hitta en bättre formulering.
Ordföranden: Så du är ganska nöjd med den här formuleringen trots de missförstånd som uppstår?
Leif Pagrotsky: Jag inser de svårigheter som ligger i att skriva en sådan här mening på ett språkligt bättre sätt, men det vore kanske värt ett försök.
Ordföranden: Jag vill återkomma till det som Kurt Ove Johansson tog upp, nämligen avslutningen på riktlinjerna. Det står alltså ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd?. Trots att Sohlman ändå varit i tjänst en viss tid upptäckte han plötsligt att det här fanns en stor öppen dörr som var någonting helt annat än följdleveranser, enligt hans formulering. Då vill jag fråga dig om du kan garantera att den här satsen aldrig någonsin kommer att användas annat än i anslutning till följdleveranser.
Leif Pagrotsky: Jag vet inte om jag kan sitta här och utfästa garantier för lång tid framöver. Jag blev också litet överraskad när jag läste den här delen av utfrågningen. Men att, utan att gå igenom vad författarna hade för avsikt med den här meningen, sitta här och rakt ut lämna garantier för vad som skall ske i framtiden vill jag vara försiktig med.
Ordföranden: Detta skall alltså vara en osäker fråga framöver. Så nu har vi att se fram emot ytterligare förändringar av praxis som t.o.m. ligger utanför följdleveransbegreppet?
Leif Pagrotsky: När det gäller ytterligare utvidgad praxis vet jag inte om det har klarlagts om det har skett någon utvidgning. Jag försökte tidigare säga att min bild snarare var den omvända. Men jag tror att risken för att man godtyckligt skulle släppa igenom vad som helst är mycket liten, ja obefintlig, i och med alla de spärrar som finns inbyggda i systemet. Det tror jag inte att man behöver vara orolig för.
Ordföranden: Jag frågar alltså om framtiden.
Leif Pagrotsky: Jag försökte också att tala om framtiden.
Ordföranden: Vi är ju visa av erfarenheten i detta utskott. Rätt vad det är sprätter det i väg en ny formulering, ett nytt begrepp och en ny praxisbildning. Sedan försöker man att pådyvla att det är riksdagen som har godkänt dessa förändringar. Därför är detta en väldigt viktig fråga: Finns det nu en öppning för att med stöd av dessa riktlinjer i framtiden börja leverera saker som inte har någonting med följdleveransbegreppet att göra?
Leif Pagrotsky: Det har jag mycket svårt att se.
Ordföranden: Vi kan alltså inte få ett klart ja eller nej som svar på den frågan?
Leif Pagrotsky: Jag kan inte här vid sittande bord ge ett sådant svar. Jag vill veta vad de som skrev och beslutade om propositionen avsåg med att formulera sig på just det här sättet innan jag kan fälla ett så precist omdöme. Det hade jag inte förberett för i dag, men det kanske jag borde ha gjort. Jag är därför inte redo att sitta här och utfästa långtgående garantier för lång tid framöver.
Ordföranden: Vad vi granskar här är ju precis hur riktlinjerna har tillämpats och hur praxisbildningen när det gäller följdleveranser har skett mot bakgrund av dessa riktlinjer. Det finns alltså en riktlinje, och nu har krigsmaterielinspektören plötsligt upptäckt en stor och öppen dörr för export vid sidan av följdleveransbegreppet. Då förväntar jag mig faktiskt att statsrådet som ju har haft tillgång till utfrågningen av Sohlman har läst igenom den.
Leif Pagrotsky: Utfrågningen här gäller ju den granskning av följdleveransbegreppet som utskottet har initierat. Då gäller frågan om den skrivningen används för annat än följdleveranser, om dörren har öppnats för övriga leveranser av helt nya system och åtaganden. Jag har förberett mig på diskussion om följdleveranser, men när det nu ställs frågor om hela krigsmaterielexporten på det här sättet medger jag att jag inte har förberett mig på det. Men om de som har skrivit förslaget och beslutat att lägga fram det inför riksdagen avsett saker som jag inte känner till vill jag veta vad det är innan jag bestämmer mig för att smälla igen dörren.
Ordföranden: Jag kommer nu att läsa ur en PM som upprättades på Utrikesdepartementet den 30 augusti förra året. PM:n ingår alltså i denna granskning. Utrikesdepartementet gör en sammanfattning av utskottets granskning 1987 av export till Indonesien 1986. Utrikesdepartementet sammanfattar det som utskottet kom fram till så här:
De två tillstånd som beviljades 1986 togs upp till särskild granskning i konstitutionsutskottet. Utskottet fann i sitt betänkande 1986/87:33 att dessa utförselbeslut vid en sammanvägning av samtliga omständigheter inte stod i strid med riktlinjerna för krigsmaterielexport. I betänkandet framhölls särskilt det nära sambandet med tidigare pjäsleveranser till de första fyra båtarna i serien. Ett avslag för fortsatta leveranser till patrullbåtarna skulle ha medfört krav på omfattande ändringar i fartygens konstruktion samt även konsekvenser för de redan färdigbyggda enheterna i serien. Till grund för sitt ställningstagande hade utskottet ett omfattande utredningsmaterieal med bl.a. utlåtanden från Försvarets materielverk i fråga om systemberoendet. Leveranser av ytterligare pjäser till den indonesiska patrullbåtsserien betraktades som följdleveranser.
Då vill jag fråga dig: Ger detta en rättvisande beskrivning av vad utskottet kom fram till 1987?
Leif Pagrotsky: Ja, jag tycker det stämmer med den minnesbild som jag har av det jag läste i utskottsbetänkandet från 1986.
Ordföranden: Då vill jag fråga dig var någonstans i detta utskottsutlåtande ordet följdleveranser förekommer.
Leif Pagrotsky: Detta är ju inget direkt citat. Jag har inte sagt att ordet följdleverans framgår av utskottsbetänkandet. Det var fråga om ett referat av innebörden i utskottets ställningstagande.
Ordföranden: Ja, men UD har ju i en PM gjort ett referat av utskottets bedömning 1987 - det rörde sig om en väldigt omfattande affär. Man avslutar med: ?Leveranser av ytterligare pjäser till den indonesiska patrullbåtsserien betraktades som följdleveranser.? Nu vill jag veta var någonstans i utskottets betänkande som detta står.
Leif Pagrotsky: Kan vi ajournera utfrågningen en stund, så skall jag ta fram betänkandet, titta i det och ge ett svar? Jag kan inte betänkandet utantill.
Ordföranden: Okej, vi har också en lunchpaus att ta hänsyn till. Det är kanske lika bra att vi tar den pausen nu. Vi återsamlas här 12.45.
Leif Pagrotsky: Får jag göra en allmän kommentar. Fru ordföranden ställde frågan om ordet följdleverans förekommer. Innebörden av att man gav det här tillståndet för kanonerna var att anknytningen till de tidigare leveranserna betraktades som så stark att det var rimligt och förenligt med riktlinjerna att leverera nya kanoner trots att förhållandena i Indonesien 1986 var av den karaktären att man inte ville göra nya åtaganden. Försvarets materielverks prövning hade gett vid handen att kopplingen var väldigt stark. Därmed hade man gjort klassificeringen att detta var det som i allmänt språkbruk kallas för följdleveranser.
Ordet följdleverans behöver inte framgå av utskottets formuleringar. Säger utskottet att detta var okej trots att förhållandena i Indonesien var dåliga har utskottet därmed gjort bedömningen att detta hade en stark koppling till tidigare åtaganden, och därmed var förutsättningarna för det som i dagligt tal kallas följdleveranser uppfyllda. Det tycker jag är en rimlig tolkning av att utskottet inte kritiserade Mats Hellström eller regeringen för det beslutet.
Ordföranden: Jag skall kanske för klarhetens skull läsa upp det som utskottet skrev:
Utskottet har vid årets granskning kunnat ta del av en omfattande utredning och belysning av det nämnda exporttillståndet som utan motsvarande belysning kom att tilldra sig en betydande uppmärksamhet vid förra årets granskning.? Det är ganska ointressant, men så kommer det: ?Det kan till en början konstateras att inte något av de s.k. ovillkorliga hindren för export förelåg.? - dvs. FN hade inte lagt sig i - ?Situationen var inte heller sådan att endast utförsel av reservdelar och ammunition kunde tillåtas. Enligt utskottets bedömning kan vid en sammanvägning av samtliga omständigheter beslutet inte anses stå i strid med riktlinjerna.
Vad denna sammanvägning innebar kan man följa i hela arbetet. Det var fråga om man skulle ta hänsyn till om materielen var offensiv eller defensiv, alltså en helt annan del av riktlinjerna än det som på den tiden benämndes reservdelar och s.k. följdleveranser. Då kvarstår min fråga: Anser du att ni från departementet har gjort en riktig beskrivning av vad man i utskottets granskning kom fram till 1987?
Leif Pagrotsky: Jag tycker att den här beskrivningen passar väl ihop. Utskottet kom vid en samlad bedömning av alla relevanta faktorer efter ett omfattande arbete som flera olika myndigheter var inblandade i och omfattande utfrågningar i konstitutionsutskottet fram till att detta var förenligt med riktlinjerna. Riktlinjerna ger två sorters leveranser: dels nya saker som inte har samband med tidigare saker, dels sådant som släpps igenom därför att det anknyter till tidigare saker. Det senare benämns i dagligt tal som följdleveranser. Att det var någonting helt nytt sade man inte. Tvärtom avslogs först framställningen av Mats Hellström och den socialdemokratiska regeringen. Men det kom en ny framställning och det gjordes nya och grundliga undersökningar där det övervägande talade för att kopplingen var väldigt stark för det som de flesta här vid bordet i dag kallar för följdleveranser. Jag tycker att detta är ett rimligt referat och en rimlig beskrivning.
Låt mig också säga att den anknytning till tidigare leveranser som det här var fråga om gällde alltså att Indonesien fick bygga en serie patrullbåtar kring svenska luftvärnspjäser. Detta beslut fattades av folkpartiregeringen 1978, trots avstyrkan från Utrikesdepartementet, strax efter ockupationen av Östtimor. Detta gjorde att Indonesien band fast sig i en teknik som enligt Försvarets materielverk sedan bedömdes som mycket svår att ändra och att det skulle medföra stora kostnader och svåra konsekvenser. KU bedömde därför att det var rimligt att säga att anknytningen till den tidigare investeringen var tillräckligt stark för att det skulle vara förenligt med riktlinjerna och den restriktiva politiken att släppa fram den exporten, trots att förhållandena i Indonesien var dåliga.
Ordföranden: Det är helt riktigt att en majoritet av utskottet ansåg att det var förenligt med riktlinjerna, det finns det ord på. Men det är intressant att notera hur så att säga glidningen i benämningen av olika saker bara sker utan att det egentligen finns någon koppling. Eftersom just begreppet följdleveranser nu står i fokus och vi från myndigheten har fått ytterligare nedbrytningar av vad detta kan bestå av är det intressant att titta på hur begreppet lever ett eget liv. Vi behöver inte komma fram till någon slutsats här och nu, därför att det ingår i utskottets granskning att hela tiden se på utvecklingen av begreppsapparaten och också de enskilda besluten. Men det är mycket intressant att se att inte ens UD på ett riktigt beskrivande sätt kunde tala om vad utskottet kom fram till 1987.
Leif Pagrotsky: Jag måste uppriktigt säga att jag inte förstår den språkliga utläggningen. Antingen var detta en helt ny affär eller också var det fråga om det som i dagligt tal kallas för följdleveranser, nämligen en affär som man gör därför att anknytningen till tidigare affärer har en viss styrka - hur stark denna anknytning sedan är, är en annan diskussion. Jag förstår inte riktigt vad denna långa utläggning om hur orden förändras har med det här att göra.
Verkligheten 1986 var sådan att folkpartiregeringen hade - mycket snart efter ockupationen av Östtimor - i strid med UD:s rekommendationer beviljat utförseltillstånd till Indonesien för att man där skulle utrusta en ny serie patrullbåtar med svenska vapen som påverkade båtarnas hela konstruktion. Därmed hade Indonesien enligt de utredningar som gjordes 1986 bundit fast sig i en teknik som skulle vara svår och dyrbar att bryta och som det med hänsyn till det svenska regelverket ansågs rimligt att man inte skulle behöva bryta. Om det kallades för ny leverans vore det orimligt. Detta var en leverans som motiverades helt och hållet med anknytningen till den tidigare affären. Att det skulle vara något språkligt konstigt att använda det vedertagna begreppet följdleveranser om detta kan jag inte begripa.
Ordföranden: Det intressanta är att ordet följdleverans aldrig användes på den tiden, utan det har på senare tid blivit en beteckning för ett vidare begrepp.
Leif Pagrotsky: Jag bestrider det. Det är inget vidare begrepp i dag än vad denna leverans innebar 1986.
Ordföranden: Jag har inga fler frågor att ställa. Vi bryter för lunch och återsamlas här kl. 12.50.
Ordföranden: Då går ordet till Kenneth Kvist. Varsågod!
Kenneth Kvist: Fru ordförande! Jag tackar för det. Jag noterade att handelsministern i början av sitt anförande talade om att regeringen vill främja största möjliga öppenhet när det gäller vapenexportområdet. Vi skall senare diskutera en fråga med anledning av en anmälan jag har gjort om Mellanöstern. Det gick att få fram material direkt från UD om tillståndsgivningen 1995 när det gäller vapenexport till Mellanöstern, men samma material gick inte att få fram senare. Är det ett tecken på den ökade öppenheten? Man har sagt att materialet hädanefter är hemligstämplat.
Leif Pagrotsky: Jag vände mig om och frågade de tjänstemän som har tagit fram materialet. Ingen av dem känner igen det och kan ge ett bra svar. Jag är ledsen; jag blir svaret skyldig. Vi har inte fattat något principbeslut om att ni inte skall få några beslut från 1996. Det måste finnas någon helt annan förklaring.
Kennth Kvist: Vi får lämna den frågan och komma tillbaks senare.
Birgit Friggebo har varit inne på den fråga vi nu diskuterar, nämligen frågan om följdleveranser och om det har skett någon utvidgning. Det gäller egentligen tre eller fyra begrepp. Jag skulle vilja att handelsministern klargör dem för oss. Dessa begrepp framgår också när man läser utskriften från vår utfrågning med Staffan Sohlman. Det gäller för det första när vapenexport är att betrakta som ny vapenexport. Sohlman var inne på att det är slut med ny vapenexport till Indonesien. Jag tycker att han gör en mycket säregen tolkning av begreppet. Då anser man alltså inte att export av reservdelar och ammunition - det som kallas följdleverans - räknas som ny vapenexport. Jag skulle vilja be handelsministern att definiera skillnaden mellan ny export och vad som inte är ny export.
Sedan tillkommer det plötsligt ett annat begrepp i handlingarna. Det är kompletteringsleveranser. Det är ett begrepp som inte har stöd i riktlinjerna över huvud taget. Det nämns inte i riktlinjerna. Man kan sälja någonting för att det räknas som kompletteringsleverans. Jag skulle vilja ha det utrett. Vad skiljer en kompletteringsleverans från en följdleverans?
Det finns i ett papper som vi har fått som underlag för dagens utfrågning ytterligare ett begrepp. Det använder också handelsministern i sin redovisning. Det står visserligen hemlig överst på papperet, men det avslöjas varken någonting om länder eller vapen. Jag skall citera ur papperet för att få fram begreppet: ?Samtliga ovan nämnda tillstånd avsåg utförsel med anknytning till tidigare levererade system.? Nu har vi alltså fått ytterligare en kategori. Först har vi följdleveranser. Sedan har vi kompletteringsleveranser, och nu har vi leveranser med anknytning till tidigare system. Vilka är skillnaderna och vilka är likheterna? Kan jag få en definition av alla dessa begrepp?
Leif Pagrotsky: Kenneth Kvist redovisar olika ord. Varje gång ett ord används tolkar han det som att det är en ny kategori som införs. Det tycker jag är en väl långtgående tolkning.
Vi börjar med den fundamentala kategoriindelning som riktlinjerna anger. Nya åtaganden är när man från rent bord tar ställning till huruvida en ny affär skall accepteras eller inte. Ett visst land, som tidigare aldrig har köpt någonting, vill kanske köpa ett svenskt flygplan. Det är ett rakt, rent, enkelt och isolerat exempel som renodlar vad det handlar om. Det är kärnan i politiken. De affärerna regleras på visst sätt.
Riktlinjerna talar också om en annan sorts affärer. Det är affärer då ett land vill göra ett köp som en konsekvens av tidigare leveranser - inte för att landet behöver något nytt eller vill börja om från början utan därför att det i ljuset av vad det redan har vill ha någonting, t.ex. ammunition till en tidigare levererad pjäs eller reservdelar till en tidigare levererad sak. Motivet kan vara att man redan har köpt saken och i linje med det nu behöver det ena eller andra. Det är den skillnad mellan de två begreppen som gäller.
Jag tycker att ordet anknytning på ett adekvat sätt avspeglar det andra fallet. Man åberopar en anknytning. Den kan vara svag, och då får man nej. Den kan vara stark, och då får man ja. Om det gäller ett helt okontroversiellt land kvittar det.
Nu har inspektionen på uttrycklig begäran från utskottet, som vill lära sig mer om begreppets innebörd och hur det har tillämpats i olika fall, för första gången preciserat underkategorier. Det är inte ett sätt att skapa nya kategorier. Man vill på ett pedagogiskt sätt tydligare ge olika exempel på när anknytnings- eller följdleveranser har varit aktuella. Jag kan gärna berätta att jag inte har sett dessa ord förrän jag såg dem i de dokument som har skickats till KU. Jag vet inte om de har utvecklats för att hjälpa KU att klassificera. KU hade bett om grafiska illustrationer för följdleveransbegreppets utveckling. KU hade efterlyst mera bildlik pedagogik, och det kanske var ett sätt att svara på det. Jag vet inte. Men i redovisningarna till mig har inspektionen aldrig använt denna typ av begrepp. Man har kanske använt det internt - vad vet jag. Det kan ni kanske fråga inspektionen om. Men det är inte ett sätt att hitta på nya utvidgade förevändningar för följdleveranser. Det är ett sätt att till hjälp för utskottet eller kanske för Exportkontrollrådet spjälka upp detta litet vaga begrepp. Det är inte så precist. Vi har ägnat en stor del av förmiddagen åt att diskutera det.
I det renodlade fallet tycker jag att det är lätt att beskriva vad ny vapenexport är och vilken vapenexport som motiveras av att den har anknytning till en tidigare vapenexport. Svenska språket är kanske inte så precist. Om man som politiker försöker prata på normal prosa och säger ny vapenexport tolkas det som om den är ny till skillnad från begagnad. Men ett land som för första gången utrustar sig med svenska flygplan kanske köper begagnade Viggenplan. Det är inte den dimensionen som avses, men det är ofta så det uppfattas. Jag vill påstå att det ofta avsiktligt missuppfattas så.
Kenneth Kvists fråga tyder på misstankar om att man i någon sorts konspiration hela tiden vill hitta begrepp som vidgar. Jag vill dementera det. Det är ett sätt att precisera de förhållanden som faktiskt har rått under de senaste åren vad gäller följdleveransbegreppet.
Kenneth Kvist: I svar som vi har fått tidigare under dagens utfrågning har du berättat om land som köper kanoner eller luftstridssystem. Du har berättat för oss att man bygger upp båtar kring dem. Sedan vill man köpa flera. Det är ingen reservdel. Det är ju inte ammunition eller liknande, utan det är faktiskt en ny affär. Om man går på restaurang får man ingen särskild rabatt därför att man säger att grogg nummer två som man beställer in har anknytning till grogg nummer ett eller är en följdleverans. Det är ju en ny leverans som man ger sig in på, även om leveranserna har en viss påbyggnadseffekt. Det är en påbyggnad av försvaret som man gör, och det är en ny affär enligt det språkbruk vi har. I alla andra affärssammanhang är det en ny affär. Möjligtvis kan man få mängdrabatter med hänsyn till tidigare affärer, men den nya affären är ändå en ny affär.
Leif Pagrotsky: Om Hammarby IF:s bandysektion vill köpa nya tröjor därför att elaka motståndare har rivit sönder fyra av de gamla är det klart att det är en ny affär. Man går till affären och säger att man vill ha fyra gröna tröjor. Det är klart att det är nya tröjor man vill ha. Det är en ny affär. Det fins inget gammalt kontrakt på det. Likafullt har affären stark anknytning till att laget för 50 år sedan bestämde sig för att ha gröna tröjor.
Ordet ny saknar den speciella meningen. Ordet anknytning är bättre när det gäller tidigare affärer. Jag håller med om att grogg nummer två borde vara mindre önskvärd om man redan har fått grogg nummer ett. I det fallet skulle jag inte vilja tillämpa något följdleveransbegrepp.
Kenneth Kvist: Vi kan föra denna liknelse litet längre. Om man gruvligen hade misskött betalningen av tröja nummer ett skulle man likväl enligt din sporthandlare få tröja nummer två. Den risken skulle han ta. Grogg nummer ett har kanske lett till att man blir våldsam och missköter sig, men man får likväl grogg nummer två som en följdleverans. Så är det ju med vapnen. Vi säljer vapnen till ett land. Sedan förbryter sig landet mot de mänskliga rättigheterna. På grund av att vi en gång har sålt vapen till landet är vi förbundna att sälja till landet på nytt. Om inte skulle det bli höga kostnader och svåra konsekvenser för den som har misskött sig. Det var dina egna ord. Varför skulle Sverige som exportör ta hänsyn till om landet har misskött sig när det gäller de mänskliga rättigheterna eller blivit inbegripet i ett krig eller liknande?
Leif Pagrotsky: Om ett land som vill köpa svenska vapen efter det att bedömningen att de skall få köpa vapen har gjorts gör saker som påverkar bedömningen allvarligt har vi ingen som helst skyldighet att fullfölja åtagandena. Men om förhållandena är ungefär oförändrade i förhållande till när vi ingick det första avtalet känner vi att det är rimligt att de får fortsätta enligt samma betingelser som rådde när man började. Det är det som är det olyckliga i Indonesienaffären. Sverige begick ett misstag när en liten regering med smalt parlamentariskt underlag 1978 valde att binda upp sig i en relation med ett land som just hade ockuperat Östtimor. Man gjorde det med öppna ögon. Man visste vad man gjorde. Detta land band upp sig för svenska system.
Förhållandena var då som värst. De har sedan inte blivit sämre. 1986 gjorde riksdagen och alla partier som då satt i den rådgivande nämnden bedömningen att det var rimligt att fullfölja åtagandena från 1978, eftersom förhållandena enligt vad man då tyckte inte hade blivit sämre. De var möjligen oförändrat dåliga. Men man hade med öppna ögon gjort sitt val 1978. Man tyckte då inte att försämringarna var så kraftiga att det var rimligt att man skulle avbryta affären och åsamka kunden dessa kostnader, trots att man var olustig inför det. Regeringen sade först nej, men tvingades senare ändra sig. Tvingades var kanske fel ord, men man ändrade sig senare under trycket av de omständigheter som kom fram.
Det är litet mer komplicerat än vad Kenneth Kvist säger. Om kroggästen blir våldsam mellan glas ett och glas två skall han inte ha någon ny grogg, och restaurangen skall inte ha något nytt serveringstillstånd om han ändå skulle få en grogg.
Kenneth Kvist: Vi behöver inte diskutera Indonesien eftersom det är nästa tema, men jag vill säga att förhållandena inte har blivit märkbart bättre. Om Sverige gör en felbedömning av ett land vid ett tillfälle är vi alltså sedan helt låsta när det gäller att fullfölja våra leveranser vad beträffar ett vapensystem eller något som har anknytning till detta vapensystem. Kan jag få ett förtydligande? Om vi inte fullföljer affären skulle det få kostnader för landet. Men om landet inte bättrar sig märkbart är det väl ett skäl att avbryta? Det är ju det landet som skall ta kostnaderna för sin dåliga vandel vad gäller mänskliga rättigheter och annat. Är inte det en rimligare tolkning?
Leif Pagrotsky: Man har med öppna ögon gjort en värdering av för- och nackdelar med att ingå i en viss affärsrelation. Det har varit de inblandade partiernas uppfattning att ingångna affärer skall fullföljas om ingenting i grunden ändras. Kraftig förändringar kan motivera att man bryter avtalet, men i detta fall har de partier som har deltagit i bedömningen med bred majoritet funnit att vi i konsekvens med det första misstaget skall fortsätta att leverera.
Jag medger att det är en svår bedömning. Den är inte självklar. Det finns ingen automatik. Men det är den bedömning som ett brett spektrum av partier har gjort under en ganska lång följd av år. Jag understryker att det är ett mycket smalt område och att det handlar om mycket få produkter. Det är alltså inte som det ibland framstår. Det är ett svårt principiellt problem. Jag ser det också som ett moraliskt dilemma, men vad gäller proportionerna bör man ha klart för sig att omfattningen är ganska liten. Vi är inte huvudleverantörer av krigsmateriel till Indonesien. Vi levererar ungefär 1 % av Indonesiens import. Men det förringar absolut inte det principiella problemet.
Jag vill gärna understryka att det inte handlar om effekterna på vår trovärdighet som leverantör enbart vad gäller det land som frågan gäller. Det spelar inte så stor roll vad Indonesien tycker att vi har för trovärdighet som leverantör, för man har ändå inga förväntningar om att få köpa nya stora system av oss. Det skadar oss inte ekonomiskt på den indonesiska marknaden om vi skulle välja att växla om. Det gäller vår trovärdighet på marknaden som helhet. Det är ett mer generellt och vidare problem. Det gäller vår trovärdighet mot andra framtida kunder som vi är beroende av för att kunna upprätthålla en inhemsk försvarsindustri och ett säkerhetspolitiskt oberoende.
Kenneth Kvist: Så det är egentligen de kommersiella hänsynen som styr? Tar de överhanden över andra hänsyn i sådana här tveksamma fall? Är det dessa hänsyn som gör att man anser att det gäller anknytningsleveranser, kompletteringsleveranser osv., och att affären därför kan fullföljas?
Kan det verkligen bli höga kostnader och svåra konsekvenser för Indonesien om endast 1 % av Indonesiens krigsmateriel kommer från Sverige?
Leif Pagrotsky: Nej Kenneth Kvist, det är inte kommersiella intressen. Det handlar om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Vi har valt att följa en oberoende säkerhetspolitisk kurs som innebär att vi inte skall sätta oss i beroendeställning gentemot andra försvarsblock och försvarsallianser. Jag tror att Kenneth Kvist håller med mig om att det är önskvärt, men jag vet att Kenneth Kvist gör en annan bedömning än jag av huruvida vi behöver ha en egen oberoende materielförsörjning för att värna en oberoende säkerhetspolitik. Det anser jag, men jag vet att Kenneth Kvist gör en annan bedömning. Men det är ändå något helt annat än kommersiella hänsyn.
Vi har inte krigsmaterielindustri för att någon skall få tjäna pengar. Vi har det för att vi behöver det för vår säkerhetspolitiska linje. Det är det grundläggande skälet.
Kenneth Kvist: Med hänvisning till att vi skall ta upp fler ämnen avstår jag från fler frågor.
Peter Eriksson: Jag har ett par frågor. Den första fråga jag tänkte ta upp gäller någonting som Staffan Sohlman, KMI, tog upp under förra mötet. Han sade att vi har ett fast regelsystem i Sverige när det gäller krigsmaterielexporten. Jag skulle vilja höra hur du skulle känneteckna det svenska systemet. Har vi ett fast regelsystem? Jag tycker att man kan ifrågasätta det väldigt starkt. Riksdagen har slagit fast någonting som jag tycker att man kan likna vid en schweizerost. När KU nu börjar titta på detta ser vi att någon har suttit inne i kupan och gjort ett enda stort hål av alltihopa. Ganska mycket som riksdagen inte har avsett skulle inrymmas i svensk vapenexport ryms där.
Anser du att vi har ett fast regelsystem för vapenexport i Sverige?
Leif Pagrotsky: Jag vill börja med att kommentera Peter Erikssons ordval. Han talade om ett enda stort hål. Världens sannolikt mest restriktiva vapen- exportregim, som utesluter oerhört många länder som får köpa på många andra ställen från att köpa vapen i Sverige, karakteriserar Peter Eriksson som ett enda stort hål. Vi kunde sälja flygplan för hur många miljarder som helst om reglerna vore ett enda stort hål. Vi har inte sålt ett enda Viggenplan på export. Den bild som Peter Erikssons ordval ger är helt enkelt felaktig.
Vad gäller sakfrågan kan jag säga att regelsystemet innebär ett försök att förena stabila regler med regler som är tillräckligt flexibla för att fånga upp situationer som inbördes är ganska olika. Det är en svår uppgift. Det tycker jag att man lyckas hyggligt med genom att i riktlinjer beskriva principer som bör gälla vid bedömningen av de olika fallen. Som ni märkte på statistiken jag redovisade blir det avslag i många av de fall som bedöms vara gränsfall.
Kan man ha helt fasta regler? Om man skulle tänka sig det i ordets mer extrema betydelse, dvs. att lagtext tydligt skulle beskriva hur man skall agera i det enskilda fallet, tror jag att den lagtexten måste vara väldigt utförlig och detaljerad. Den måste ändras kontinuerligt i takt med att det t.ex. kommer nya materieltyper. Vi kanske kommer in på frågan om lagfästning senare.
Om man tänker sig att en ökad fasthet skulle ta sig ett sådant uttryck skulle det rimligen innebära att en myndighet skulle tillämpa lagarna och reglerna. De företag som berörs, dvs. de som får avslag, skall ha rätt att gå till domstol och överklaga. De skall överklaga i länsrätten, i kammarrätten och i Regeringsrätten. Då skulle vi kanske ha fasta regler, men det skulle innebära att politiker inte skulle kunna säga vilka länder som inte skulle få köpa svenska flygplan. Då hade företaget kunnat överklaga myndighetsbeslut. Med tanke på hur mycket pengar som är inblandade skulle de kunna mobilisera oerhörda resurser av t.ex. jurister för att välta omkull beslutet och få ett domstolsbeslut på att landet i fråga har rätt att köpa svenska flygplan, trots att politikerna egentligen inte vill det. Ett sådant system vill jag inte ha.
Jag tycker att man har gjort en rimlig avvägning mellan ökad grad av fasthet och den flexibilitet som är nödvändig i det regelsystem vi har nu. Jag inser att det är ganska svårt och att avvägningen kan göras på litet olika sätt. I en svår situation tycker jag att man har organiserat det ganska väl och att det i beslutssystemen finns ganska stabila regler att gå efter.
Vi värderar nu den utveckling som har skett sedan KU granskade detta område sist, och diskussionen förs i ungefär samma termer som då. Det är hög stabilitet kring de grundläggande principerna om restriktivitet vid nya leveranser och att följdleveranser bör medges om anknytningsargumentet är så starkt att det bedöms orimligt att bryta mitt i.
Jag tycker som sagt att avvägningen mellan stabilitet och flexibilitet görs på ett ganska bra sätt. Jag vill inte kommentera orden fasta regler, som Staffan Sohlman uppenbarligen valde att använda. Jag har försökt ge mitt svar på samma fråga. Ni får jämföra dem.
Peter Eriksson: Vi gör inom KU en granskning av de centrala begrepp som har utvecklats under ett antal år: följdleveranser, kompletteringsleveranser, ersättningsleveranser och några till. Diskussionen hamnade i gungning när vi talade med Staffan Sohlman. Vi fick reda på att bedömningen av om man skall klassificera en vapenleverans som en ersättningsleverans eller följdleverans helt och hållet bygger på företagens uppgifter. Svenska KMI och den nya myndigheten gör ingen egen kontroll av dessa uppgifter från företagen. Hur ser du på det? Gör inte det att systemet blir en aning darrigt?
Leif Pagrotsky: Det måste vara en missuppfattning att Staffan Sohlman sade att det är företagen som avgör om en leverans klassificeras som följdleverans eller inte. Det är precis detta som Exportkontrollrådet ägnar sin mesta tid åt. Det är myndighetens uppgift. Myndigheten tillfrågar olika organ. Man har ett tekniskt/vetenskapligt råd till sitt förfogande för att förstå de mycket avancerade elektronikkomponenternas karaktär. Det är absolut inte företagen som avgör.
Vad uttalandet möjligen syftar på är myndighetens kontrollmöjligheter - möjligheten att göra inspektioner och kontrollera hur saker och ting ser ut i företaget. Jag är litet förvirrad. Jag förstår inte riktigt vad du syftar på. Men att det är företagens uppgift att precisera om en ansökan gäller en följdleverans eller inte måste vara ett missförstånd. Så är det inte.
Peter Eriksson: Jag kanske uttryckte mig slarvigt. Det jag avser är att man bygger beslutet helt och hållet på företagens uppgifter. Myndigheten gör inga egna kontroller av de uppgifterna. Man kollar inte i landet i fråga om det handlar om en kanon som har rostat sönder eller om de uppgifter som företaget kommer med är riktiga.
Leif Pagrotsky: Jag vet att det läggs ned väldigt mycket arbete på att göra en självständig bedömning av huruvida det gäller följdleverans eller inte. Vad gäller frågan om kontroll av uppgifternas kvalitet - om företagen bluffar i sina blanketter - kan jag säga följande. Jag vet inte om myndigheten gör på annat sätt än t.ex. skattemyndigheten. Man utgår från de uppgifter man får in och gör kanske då och då något stickprov. Jag vet inte. Det är kanske frågor som bör ställas till inspektionen. Jag vet att både tullkriminalen och polisen under den tid jag har varit med har varit inblandade i att gå igenom Bofors handlingar som gäller reservdelarna till de utsmugglade robotsystemen. Så godtroget som det beskrivs här tror jag inte riktigt att det fungerar i verkligheten, men det är kanske en fråga som är bäst riktad till myndigheten.
Jag läste Medborgarkommissionens rapport, som tog upp de skandaler som inträffade i början på 1980-talet. En allvarlig kritik som kommissionen riktade mot den dåvarande kontrollverksamheten var att resurserna var så små att man inte kunde följa utvecklingen i de olika företagen på ett seriöst sätt. Om jag minns rätt fanns det två personer på Krigsmaterielinspektionen: chefen och en handläggare. Möjligen hade de en assistent. De skulle hålla koll på vad som tilldrog sig hos 15-20 företag. Ett av resultaten av Medborgarkommissionens arbete var att resurserna förstärktes. Det fortsatte också med inrättande av den självständiga myndigheten. Nu är man ungefär tio gånger så många, om jag är rätt informerad. Man har kontinuerliga och regelbundna kontakter med alla dessa företag, och man följer dem mycket noga och mycket nära. Såvitt jag vet har man full rätt att begära att få se vad som helst. Jag utgår ifrån att man utnyttjar det när man anser att det finns skäl för det.
Att det har blivit mycket bättre på den fronten i förhållande till tidigare är helt klart. Möjligen kan det finnas skäl att gå ännu längre. Det har jag ingen särskild uppfattning om för dagen.
Peter Eriksson: Vad KMI uttryckte var just att man inte är dimensionerad för att göra en sådan kontroll. Man hade gjort det en gång, sade Staffan Sohlman.
Det intressanta i denna fråga är följande. Regeringen, myndigheten eller kanske någon gång riksdagen är med och utvecklar regelsystemet kring svensk vapenexport. Det är alltmer förfinade begrepp och detaljer. Men själva grunden - uppgifterna som det hela bygger på - har vi inte ens resurser för att kontrollera. Är det inte då så att vi bygger systemet på lösan sand? Det är den fråga jag tycker att det är viktigt att få ett svar på när vi diskuterar regelsystemet.
Leif Pagrotsky: Jag tycker att det är viktigt att myndigheten har alla de kontrollmöjligheter och möjligheter till insyn som myndigheten själv tycker att den behöver. Den skall också ha sådana resurser att den har möjlighet att utföra noggrannare kontroller, ökad genomlysning och inspektioner när den ser behov av det. Den skall också ha möjlighet att ta hjälp av t.ex. ambassader eller statsförvaltningen i övrigt om det behövs. Det kan vara en möjlighet när det gäller att samla in information.
Jag kan inte säga att myndigheten i dag inte har några möjligheter till detta. Det här är min principiella synpunkt på hur det bör vara. Är det långt ifrån vad förhållandena i dag medger kan det vara värt att undra om man skall göra något åt det, men jag är inte övertygad om att det är på det sättet. Alla myndigheter skulle kunna göra nytta med mer resurser och fler tjänster. Väldigt många myndigheter förtjänar mer resurser - även denna. Men vi är väldigt försiktiga med att bygga ut offentlig verksamhet i dag. Pengarna måste koncentreras till annat.
Peter Eriksson: Tidigare i dag uttryckte ministern att en tillnärmning till EU-regler på detta område vore önskvärd. Man talar om åtta kriterier. Har det skett en tillnärmning vad gäller dessa kriterier från svensk sida? Vilka effekter har det i så fall haft för svensk del?
Leif Pagrotsky: Det jag sade var att jag skulle tycka att det var bra om vi fick en ökad samsyn mellan EU:s länder. Peter Erikssons ordval innebär att jag vill att vi skall närma oss de andra. Jag vill att vi skall ha en gemensam process där vi får mindre skillnader mellan ländernas bedömningar. Vi menar att vi har starka argument för vår restriktiva linje. Vi vill gärna se att det leder till att vi kan övertyga om att det är i den riktningen man bör gå för att nå ökad samsyn om hur t.ex. de åtta riktlinjerna skall tillämpas.
Att vi ensidigt tillnärmar oss EU ser jag inga exempel på. Vi har inte gjort några förändringar i regelverket sedan vi gick med i EU. Praxis har enligt min mening, som jag redovisade inledningsvis, inte blivit mer generös. Eftersom vi är mer restriktiva än vad som är vanligt inom EU var det i den riktningen vi skulle gå om vi skulle tillnärma oss. Mitt svar är att någon sådan tillnärmning till mer normal EU-praxis inte har skett.
Ordföranden: Då går vi över till vapenexporten till Indonesien. Det är Peter Eriksson som börjar. Varsågod!
Peter Eriksson: Jag skulle till att börja med vilja höra hur ministern ser på läget för de mänskliga rättigheterna i Indonesien under 1990-talet. Vi har diskuterat den frågan ganska länge i Sverige. Det gäller Östtimor och andra delar av Indonesien. Är läget allvarligt? Hur karakteriserar regeringen läget i dag? Vilken är egentligen politiken när det gäller vapenexport till Indonesien i Sverige i dag?
Leif Pagrotsky: Läget för de mänskliga rättigheterna i Indonesien är så dåligt att Indonesien inte kan komma i fråga för nya åtaganden vad gäller krigsmateriel. Det sker i olika delar av landet grava förföljelser av oliktänkande och av människor som vill uttrycka opposition mot centralregeringen i Djakarta. De är av en art som är tillräcklig för att Indonesien inte skall anses uppfylla de kriterier som gäller för att vi i dag skall skriva på nya åtaganden.
De riktlinjer som riksdagen har bestämt i ganska bred enighet innebär ändå, vilket vi har varit inne på förut, att tillstånd bör medges om inte ovillkorligt hinder möter vad gäller att fullfölja gamla åtaganden och göra leveranser som har stark anknytning till gamla avtal. Tillstånd bör medges om inte t.ex. FN eller EU har fattat beslut om embargo. Det är den linje som riksdagen har bestämt. Det är den linje som följs.
Vi gör en enligt min mening en stram bedömning av vad följdleveransbegreppet innebär i de enskilda fallen. Det är inte tal om ett öppet hål där man kan släppa in vad som helst. Det görs en grundlig undersökning för att inget onödigt skall slippa igenom. Det är den svåra avvägning som man har gjort vad gäller Indonesien. Det är den politik som just nu gäller.
Låt mig också säga att jag tycker att man på längre sikt har anledning att vara optimistisk om utvecklingen i Indonesien. Jag lämnar nu en redovisning av hur det har varit - det som ni granskar - om ni tillåter.
Det råder mycket snabb tillväxt i Indonesien. Det finns en mycket snabbt växande medelklass. Det sker en stark ökning i kontakterna med omvärlden, både vad gäller nyhetsmedier, resor, turism och affärsresor ut och in. Jag tror att man i det långa loppet under dessa ekonomiska omständigheter - som jag hoppas fortsätter - inte kan räkna med att det skall gå att upprätthålla den sortens förtryckarregim som just nu har makten i Indonesien. Jag är för min del av de här skälen rätt optimistisk om utvecklingen på litet längre sikt i Indonesien. Jag upprepar gärna att detta inte är något som vägs in i beslut om tillstånd i dag.
Peter Eriksson: Men de allra flesta bedömare som tittar på frågorna om mänskliga rättigheter runt om i världen, t.ex. Amnesty och flera andra organisationer, anser att läget har förvärrats den senaste tiden i Indonesien. Borde inte det ge anledning till att också Sverige skärper sin hållning i de här frågorna och slutar leverera nya vapen, t.ex. nya kanoner?
Leif Pagrotsky: Jag tror inte att så många säger att läget är sämre än i slutet av 1970-talet eller i mitten av 1980-talet. Däremot kanske det går upp och ned mellan det ena och det andra året. Men den långsiktiga trenden att det är sämre i dag än för 10 eller 20 år sedan tror jag inte är en vanlig bedömning. Tvärtom har det inte tidigare varit möjligt för organisationer som Caritas, Röda korset och andra att arbeta över hela Indonesien på det sätt som det är nu. Det finns vissa tecken som är betydelsefulla på att saker och ting håller på att öppnas. Det är ingen lindring av kritiken, men det är saker som inte fanns för 10 eller 20 år sedan som nu finns och som gör att vi bättre känner till de missförhållanden som finns.
Peter Eriksson: Men den svenska regeringens hållning i dag är alltså: Inga nya åtaganden och inga nya vapen. Är det någonting som du verkligen kan säga att ni står för i dag?
Leif Pagrotsky: Detta är min hållning, och det är den som jag redovisar. Jag inser att riksdagen ålägger mig att göra en bedömning från fall till fall. Om jag skall kunna göra den bedömning som riksdagen kräver från fall till fall är det kanske litet besvärligt för mig att säga ?absolut inte? och ?inte under några omständigheter oavsett vad det gäller för typ av materiel?. Men jag redovisar min uppfattning: Förhållandena i Indonesien är inte sådana att jag tycker att man skall överväga nya åtaganden mot Indonesien.
Peter Eriksson: Skall jag tolka dig på det här sättet: Viss ny materiel kan tänkas och viss ny krigsmateriel eller nya system, men inte alla sorters?
Leif Pagrotsky: Jag konstaterar att riksdagen begär av mig att jag skall göra en bedömning från fall till fall. Om jag säger här att jag inte tänker bry mig om det, för nu skall jag kategoriskt säga att oavsett situationen tänker jag göra på ett visst vis, då kanske jag skulle hamna inför KU nästa år och få kritik för det. Därför väljer jag denna något mer försiktiga formulering, men jag kan inte se att den har någon praktisk betydelse.
Peter Eriksson: Men det tycker jag är en förändrad hållning. I slutet av 1996 sade ministern i programmet 8 dagar i TV så här: Vi fattar inte beslut som innebär att vi släpper några nya system. Vi fullföljer gamla ingångna avtal och åtaganden, men inga nya. Nu verkar det vara möjligt att tänka sig nya system i alla fall.
Leif Pagrotsky: Nu har jag lyxen av att få prata till punkt och att själv bestämma hur långa meningar jag skall använda och hur många meningar i följd jag skall använda mig av för att tydliggöra vad jag vill. Då vill jag ta chansen att vara litet utförligare och litet mera precis. Om jag skulle sitta här hos KU och säga att jag inte tänker bry mig om riksdagens krav på mig att fatta beslut från fall till fall är jag rädd att jag skulle få kritik för det. Men jag säger också att jag inte kan se att detta har någon praktisk betydelse. Jag har på ett mycket bestämt sätt klargjort att jag inte anser att förhållandena i Indonesien är sådana att Indonesien skall komma i fråga för nya åtaganden. Men jag är skyldig att göra en bedömning från fall till fall. Jag har ingen aning om vad det är för fall som dyker upp i morgon bitti eller någon annan dag, och om förhållandena är oförändrade är det här den riktlinje jag tänker följa för egen del om jag ställs inför sådana situationer.
Peter Eriksson: Just det fall som vi diskuterar nu om nya kanoner till Indonesien, är det, tycker du, ett exempel på en följdleverans som det med de svenska riktlinjerna är rimligt att vi skall fortsätta utföra oavsett det som händer i landet i fråga?
Leif Pagrotsky: Jag kan inte gå in på detaljer för hur argumenten för detta ser ut, så jag nöjer mig med att säga att de utförseltillstånd som har beviljats för kanoner har av en bred politisk majoritet av partier som har blandats in i detta ansetts ha karaktär av följdleverans. Man ansåg att anknytningen till tidigare åtaganden var så pass stark att tillstånd skulle medges. Jag är tyvärr förhindrad att under den öppna delen närmare gå in på detaljer i argumenten för detta, men jag kan här redovisa resultatet av de överväganden som har gjorts. Men vi kan gärna gå in på detta i ett senare skede när jag vet att ordföranden planerar en sluten del av detta. Då kan vi diskutera mera tekniskt varför det är så. Nu nöjer jag mig med att konstatera att man i de fall där beslut har fattats fann att anknytningen var så stark att det var fråga om en följdleverans som borde medges. Det konstaterade man med bred majoritet när beslutet fattades.
Peter Eriksson: Det har tillkommit en sak från svensk sida. Vi har fått fler svenska riksdagspartier som säger i dag i riksdagen att vi inte skall fortsätta med någon vapenexport över huvud taget till Indonesien. Borde inte det betyda att också regeringen tar sig en funderare på om det kanske är dags att skärpa hållningen?
Leif Pagrotsky: Om det kommer nya ärenden på regeringens bord kommer regeringen att göra en ny bedömning av de omständigheter som råder i de ärendena. Jag menar att den hållning vi har är bland de skarpaste som finns. Att skärpa hållningen ytterligare en smula kan jag inte utesluta, men det är en hypotetisk situation att jag skulle ställas inför en situation som är snarlik den som vi hade förra året en gång till. Det är alltså litet svårt för mig att gå in på det. Varje parti får ju ta ställning för sin del. Några partier har tagit ställning på ett visst sätt och andra på ett annat sätt. Vi har tagit den ställning som vi har redovisat i det beslut som fattades förra året och som föregicks av behandling i Exportkontrollrådet och den rådgivande nämnden - båda två. Kommer det upp ett nytt ärende kanske det visar sig att inställningen har ändrats, vad vet jag, men jag ser i dag faktiskt inga tecken på det. Jag menar att besluten har följt en mycket restriktiv syn.
Peter Eriksson: Avslutningsvis vill jag bara fråga en gång till: Har det under 1997 inte givits några nya vapenexporttillstånd till Indonesien för nya vapensystem eller krigsmateriel?
Leif Pagrotsky: Det är en fråga som jag tycker bör ställas till myndigheten. Jag kan svara för regeringens del att det har regeringen inte gjort.
Kurt Ove Johansson: Vi har väl alla varit överens om att Sverige måste ha krigsmaterielexport för att kunna tillgodose också sina egna intressen. Min fråga är då: Hur mycket har exporten till Indonesien egentligen betytt för att Sverige skall kunna upprätthålla dessa mål?
Leif Pagrotsky: Låt mig säga så här: Den export vi faktiskt har haft har betytt ganska litet. Men min bedömning är att om vi hade valt en annan linje vad gäller följdleveranserna hade det kunnat betyda väldigt mycket. Den linje vi har valt har inneburit mycket liten påverkan. Omfattningen har varit så liten att den inte har haft någon märkbar betydelse för vår försvarsindustris förmåga att försörja det svenska försvaret med kvalificerad materiel. Men om vi hade avbrutit så att säga mitt i steget, t.ex. mellan leverans av ett vapensystem och ammunitionsförsörjning till samma vapensystem, är det min uppfattning att det hade spritt sig på hela denna marknad, också till sådana kunder som aldrig skulle komma i riskzonen. Detta hade medfört osäkerhet om vi var en leverantör som var någon att ha att göra med eller om vi var en leverantör som man skulle vara försiktig med. På det viset skulle Indonesien ha kunnat bli betydelsefull för vår försvarsförmåga i negativ mening. Som det är nu menar jag att Indonesiens betydelse har varit väldigt ringa.
Kurt Ove Johansson: Du har ju diskuterat med Peter Eriksson här att nya vapenleveranser till Indonesien är inaktuella, men det skall ju tydligen tolkas på det sättet att det mycket väl kan bli fråga om leveranser till Indonesien om de är följdleveranser. Jag skulle vilja ställa frågan så här: Om samma situation uppstår igen, t.ex. ett behov av tre kanoner, och förutsättningarna är desamma, skulle det då kunna betyda att dessa kanoner skulle kunna levereras till Indonesien?
Leif Pagrotsky: Jag tycker inte att det beslut som den rådgivande nämnden, den borgerliga fyrpartiregeringen, Exportkontrollrådet och den socialdemokratiska regeringen samtliga har fattat om de här tre kanonerna var fel. Det får vara svar på den frågan. Däremot skall varje ny ansökan bedömas på sina egna meriter. Jag kan inte förutse att det kommer en ny som är precis likadan som den här, dvs. att det skulle innebära att det är fritt fram för någon ny affär som är snarlik är att gå för långt. Men just i det här speciella fallet var omständigheterna sådana att så här många instanser i tur och ordning under en följd av år i olika etapper av processen tillstyrkte det här och beslutade om olika tillstånd under resans gång. Det tycker jag bör vara en rimlig garanti för att det här inte var något konstigt eller märkvärdigt.
Kurt Ove Johansson: Men vi vet ju alla, vi som sitter runt det här bordet, vad som var grundorsaken till att det fanns ett behov av tre nya kanoner i Indonesien. Om man där tillämpar samma metoder i framtiden som man gjorde i det fallet är ju faktiskt situationen såvitt jag förstår exakt densamma, och då måste väl rimligen det svenska ställningstagandet bli detsamma som det blev 1996.
Leif Pagrotsky: Om exakt samma förhållanden upprepas kanske det blir samma slutsats, men jag tvivlar på det. Ordvalet som Kurt Ove Johansson väljer, ?om man där tillämpar samma metoder?, gör att det hela låter som skatteplanering: Man väljer en viss sorts kommanditbolag eller något sådant. Här krävs ju att vissa omständigheter är för handen, och det är inte naturligt att de upprepas i tid och otid. Tvärtom är det kanske så att om de återkommer i papperna i tid och otid kanske man skall dra öronen åt sig. Men jag förutser inte det.
Kurt Ove Johansson: Men är inte det en litet naiv inställning, att man inte fortsättningsvis i Indonesien, när man nu behövde tre nya kanoner, skulle arbeta på samma sätt när det gäller reservdelar?
Leif Pagrotsky: Det här var unika omständigheter. Jag kan inte tänka mig att de kan upprepas.
Kurt Ove Johansson: Vid förra årets granskning gällde det ju Oman. Då lanserade statsrådet Jan Nygren ett begrepp som jag tidigare inte hade mött. Han talade om den långsiktiga tendensen - och du har också gjort det här i dag -- mot bakgrund av förhållandena i Indonesien. När vi ställde frågan till Jan Nygren om man kunde bortse från enstaka grova brott mot mänskliga rättigheter ifall de långsiktiga tendenserna var goda svarade han: ?Den långsiktiga tendensen är viktig och kan i vissa fall innebära att en enskild förseelse inte nödvändigtvis innebär ett nej till export.?
Om jag har förstått de svar som du har givit här till Peter Eriksson rätt delar du oförbehållsamt den uppfattning som Jan Nygren för ett år sedan gav uttryck för.
Leif Pagrotsky: Jag har inte haft anledning att så i detalj fördjupa mig i Omanärendet, men det principiella är att det enstaka kontra det systematiska måste tillmätas vikt. Det är ju innebörden i riktlinjernas formulering att kränkningarna skall vara omfattande och grova, att det skall föreligga systematik och att det inte skall syfta just på enstaka händelser. Men jag tycker också att enstaka händelser kan vara så pass grova att de speglar en systematik, en mentalitet och ett samhällsförhållande eller en regims karaktär. Jag skulle därför inte vilja använda ordet oförbehållsamt, men jag delar den principiella grundsynen att det krävs en systematik och att bedömningen skall grundas på mer än bara en speciell veckas händelser.
Men detta är, som sagt, en utgångspunkt. I det enskilda fallet kan det mycket väl tänkas att annat väger över, det vill jag inte utesluta.
Kurt Ove Johansson: När vi diskuterar export av krigsmateriel är kriteriet precis som du antyder grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Vi avser då utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr, politiska mord o.d. Men du anser - om jag har förstått dig rätt - att även om så sker skulle export av krigsmateriel vara möjlig om kränkningen var att betrakta som en enstaka händelse och om den långsiktiga tendensen bedömdes som god?
Leif Pagrotsky: Ja, om kränkningarna är omfattande är de av en sådan karaktär att de inte begränsas till en enskild dag. Det är min tolkning av det svenska språket när det gäller den här frågan. En enskild dag kan saker inträffa som är av så allvarlig grad att det speglar en sådan systematik att jag ändå skulle tycka att det var orimligt att säga ja.
Min utgångspunkt är dock att ?grovt och omfattande? speglar en systematik som är svår att uppfylla med ett helt isolerat fall. Det är svårt att se att summan av de exempel som Kurt Ove Johansson nämnde - politiska mord, tortyr, utomrättsliga avrättningar och försvinnanden - skulle kunna inträffa på en dag, men inte på någon annan dag. Det är klart att det allvar som detta speglar sällan är någonting som isoleras till enstaka tillfällen.
Kurt Ove Johansson: Om man för dig skulle kunna bevisa att det har skett utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr, politiska mord o.d. i ett land där det förelåg intresse av att exportera vapen, skulle du då obetingat säga nej, om jag har förstått dig rätt?
Leif Pagrotsky: Ja.
Kurt Ove Johansson: Jag skall återkomma till den här frågan när vi har den slutna utfrågningen.
I fallet Indonesien kan man definitivt inte tala om enstaka brott mot de mänskliga rättigheterna. Det har ju visat sig - när Sohlman var här citerade jag vad utrikesutskottet hade skrivit i ett betänkande ganska nyligen - att under 1995 och 1996 har det hela tiden förekommit brott mot de mänskliga rättigheterna. På vilka grunder gör du den långsiktiga bedömningen av situationen i Indonesien att den skulle tyda på att allting kommer att gå åt rätt håll i framtiden?
Ser man det minsta lilla bakåt i tiden kan man se regelbundna brott mot de mänskliga rättigheterna. Vad bygger du din långsiktiga tendens på för uppgifter?
Leif Pagrotsky: Jag vill först upprepa att jag inte har sagt att den optimism som jag ser på längre sikt har någon betydelse för beslutsfattandet i dag, utan det var en utvikning som jag kanske inte skulle ha gjort. Men jag försökte motivera ungefär hur jag ser på det hela och vilka mekanismer som jag ser och som nu arbetar, vilka enligt min mening ger anledning till optimism om att förtrycket inte kan upprätthållas i längden. Man lever nämligen alltmer sammanvuxen med omvärlden och man kommer alltmer att ta intryck av resten av världen bl.a. genom ökade resor, genom nyhetsförmedling och genom att människor tittar på internationella TV-kanaler. Det kommer inte att gå att hålla världen borta.
Därför tror jag inte att det går att upprätthålla förtrycket. Jag är kanske naiv och aningslös, men detta gör mig ganska optimistisk. Men, som sagt, det har ingenting med beslutsfattandet i dag att göra. Jag har inte påstått att detta var någon omständighet att väga in vid krigsmaterielexport till Indonesien, tvärtom. Vi anser ju att situationen är så dålig att kraven för att komma i fråga för att få teckna avtal om nya saker inte är uppfyllda. Indonesien får inte köpa nya saker. Så enkelt är det.
Eftersom jag nu har gott om tid vill jag också säga att med nya saker avser jag då, enligt den definition som jag tidigare lämnade, i riktlinjernas mening nytt kontra följdleveranser, inte nytt kontra begagnat.
Ordföranden: Med anledning av det som sades om tidsfaktorn vill jag bara säga att vi inte har särskilt mycket tid på oss, eftersom vi måste bryta kl. 14.00. Så något överflöd av tid har vi inte.
Kurt Ove Johansson: Det saknar ju inte betydelse om ett statsråd som är ansvarig för krigsmaterielexport har den inställningen att i det längre perspektivet går utvecklingen i Indonesien i rätt riktning. Det minsta lilla vi tittar bakåt i tiden kan vi konstatera att det inte finns något stöd för en sådan uppfattning. Då är det naturligtvis inte ointressant att få reda på vad det är för utgångspunkter som statsrådet har för att kunna göra en sådan framtidsbedömning av Indonesien, att utvecklingen skulle peka åt rätt håll. Vad har du fått de uppgifter ifrån som kan grunda ett påstående om att utvecklingen skulle gå i rätt riktning i framtiden, om den inte har gjort det 1996 och 1995?
Leif Pagrotsky: Jag tror inte - och det står givetvis var och en fritt att tro någonting annat - att det i längden går att upprätthålla ett sådant här förtryck i ett land som inte sluter sig mot omvärlden. Det går kanske när det gäller Nordkorea, och det kanske gick i Östtyskland till dess att människorna där fick klart för sig att det inte behövde se ut som det gjorde och att de inte skulle behöva tolerera att leva på det sättet.
När omvärlden tränger sig på genom TV, resor, besök i och från andra länder och genom att fler och fler människor har utbildning för att kunna läsa och ta aktiv del i samhällslivet, då är min bedömning - och den grundar jag inte på någon forskning eller vetenskap, utan det är fråga om en bedömning - att detta talar för en utveckling i gynnsam riktning.
Jag har inte påstått att jag har sett en sådan utveckling hittills, men jag påstår att denna bedömning inte har någon som helst betydelse vid prövningen av dagens beslutsärenden. Det var kanske ointressant för den här diskussionen, men jag tyckte ändå att jag hade lust att säga det.
Kurt Ove Johansson: Jag tycker inte alls att den är ointressant för denna utfrågning. Jag har naturligtvis förstått att du inte bygger din uppfattning på några vetenskapliga rön, men ingen kan förhindra dig att ha en uppfattning.
Jag vill knyta an till det som du har sagt. Du sade att när det gällde Indonesien 1978 var det ett felaktigt beslut, om jag förstod dig rätt. Sedan dess har det gått ett antal år. Såvitt jag förstår har det ju inte skett särskilt mycket i Indonesien som har pekat i rätt riktning. 1995 och 1996 var det väl alltjämt fråga om regelbundna kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Mot den bakgrunden är det väldigt svårt att uppfatta att det skulle vara särskilt stora förändringar till det bättre som står för dörren.
Du har naturligtvis rätt i att detta kanske inte har någon betydelse för den sak som vi nu diskuterar, men även 1996 måste - såvitt jag har förstått - det långsiktiga perspektivet ha betytt en viss del. Jag försöker bara förstå ditt resonemang på den här punkten, som jag inte tycker håller ihop.
Leif Pagrotsky: Det resonemang som jag nu kostade på mig påverkade över huvud taget inte beslutet i april förra året, lika litet som jag tror att det påverkade Exportkontrollrådets ledamöter, förutvarande Rådgivande nämndens ledamöter eller den förutvarande regeringens ledamöter. Var och en kom i en lång serie beslut under en längre process fram till exakt samma slutsatser. Jag för min del vägde absolut inte in detta, och jag tror inte heller att någon annan gjorde det.
Ordföranden: Då har jag ingen mer talare anmäld under detta ärende. Därmed är utskottsutfrågningen avslutad för i dag. Tack.
1997-04-17
kl. 15.20-15.35
Ordföranden: Jag hälsar statsrådet Leif Pagrotsky välkommen till utskottet för en fortsatt utfrågning om vapenexportaffärerna. Det handlar nu om den sista delen, nämligen granskningen beträffande export till Gulfen.
Leif Pagrotsky: Som ordföranden säger gäller den sista delen Gulfen. Den berörde vi inte alls förra gången, och jag berörde den heller inte i min inledning förra gången. Jag vill börja med att säga några korta ord om det.
Anmälningen till konstitutionsutskottet bygger på en bild av att exporten av svenskt krigsmateriel till Gulfen har ökat och är på väg att fortsätta att öka och att detta är i strid med de riktlinjer och de uttalanden som har gjorts. Anmälaren vill att man skall granska huruvida regeringen har gjort något fel i detta. Eftersom den bild som anmälningen bygger på är felaktig vill jag börja med att redovisa hur det ligger till. Jag har några siffror på utvecklingen av exporten av krigsmateriel till den aktuella delen av Persiska viken.
År 1993, som är det första året med det nya krigsmaterielbegreppet, exporterade Sverige materiel till den här regionen för 37 miljoner kronor. År 1994 minskade det till 29 miljoner, år 1995 minskade det till 0,1 miljoner, och 1996 ökade det med många procent till 3,5 miljoner kronor.
Det åberopas också att tillståndsgivningen har varit väldigt expansiv och att detta skulle vara i strid med riktlinjerna. Tillstånden sammanfaller inte alltid med utförseln, eftersom tillstånden inte alltid leder till affär; slutförhandlingen kan gå illa, och kunden kan köpa någonting annat. Jag vill därför räkna upp motsvarande siffror där.
År 1993 lämnades tillstånd för utförsel till den här regionen på 169 miljoner kronor, 1994 för 37 miljoner kronor, 1995 för 350 miljoner kronor och 1996 för 4 miljoner. När det är så små mängder som här hoppar det litet upp och ner, och jag förmodar att det är vad som har hänt för år 1995, som följts av en minskning med 99 % år 1996.
Dagens diskussion är alltså baserad på ett felaktigt intryck av vad för en verklighet som råder.
Kenneth Kvist: Den verklighetsbild som anmälan är baserad på är tillståndsgivningen, eftersom det är tillståndsgivningen som uttrycker den politiska handläggningen. Om den politiska handläggningen, dvs. tillståndsgivningen, leder till affär eller inte, är delvis en annan sak. Materialet som har varit öppet när det gäller tillståndsgivningen är det fram till 1995. Utvecklingen under de år som redovisas är 169 miljoner, 37 miljoner och 350 miljoner. Även om det har gått ner under det år då det inte gått att få uppgift om tillståndsgivning på annat sätt kan vi säga att trenden varken är ökande eller minskande. Eftersom det hoppar så mycket och du inte delar in perioden i något egentligt utvecklingsmått är det ganska svårt att ha någon mening om ifall det är i ökande eller minskande. Om man jämför de två senaste åren med en totalsiffra på 354 miljoner med de två första åren är siffran ökande och inte minskande.
Då återstår frågan: Hur bedömer regeringen över huvud taget utvecklingen i Gulfstaterna, inte minst vad beträffar de mänskliga rättigheterna? Delar ni Amnesty Internationals uppfattning att det förekommer utomordentligt grova kränkningar av mänskliga rättigheter i t.ex. länder som Saudi-Arabien och Bahrain?
Leif Pagrotsky: Först om statistiken. Jag håller med om att det finns olika sätt att räkna, beroende på om man räknar på den kortaste perioden eller för den längsta perioden. Beroende på hur man räknar kan man få olika ytterligheter.
Synen på de mänskliga rättigheterna i det här området lämnar en del övrigt att önska. Det är en av förklaringarna till att omfattningen av vapenhandeln är så pass liten. Den instabilitet som råder i regionen gör också att man befarar att väpnade konflikter bryter ut, och detta i sin tur gör att den svenska exporten till hela Mellanöstern är mycket restriktiv och av mycket ringa omfattning.
Kenneth Kvist: År 1995 beviljades ganska många leveranser till hela regionen, för 350 miljoner kronor. Då godkändes t.ex. export för 150 miljoner kronor till Saudi-Arabien, där det enligt Amnesty International förekommer grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Vad var bakgrunden till att den exporten godkändes? Vad för typ av leveranser handlade det om?
Leif Pagrotsky: Det kanske är en fråga som vi skall diskutera i den slutna delen av utfrågningen. Det finns för 1995 ett tillståndsbeslut som jag kan berätta om, som redan är känt. Det gäller det beslut som konstitutionsutskottet granskade förra året om stridsledningssystem till Oman. Det beslutet står för en betydande del av beloppet på 350 miljoner kronor. I övrigt vill jag spara den diskussionen till den slutna delen av utfrågningen.
Kenneth Kvist: Jag får väl godta det och ge mig till tåls till den slutna delen av utfrågningen vad gäller Saudi-Arabien.
Det ärende som rör Oman och som vi har behandlat återkommer som en delfråga nu och är egentligen anledningen till min anmälan och till att jag vill följa upp det här. Enligt våra riktlinjer för krigsmaterielexport rör det sig om följdleveranser när materiel är exporterat med vederbörligt tillstånd. De här eldledningssystemen till Oman exporterades först utan sådana tillstånd. De levererades som civila komponenter och sammanfogades med delar som var licenstillverkade i Tyskland. Därigenom omvandlades de civila komponenterna till ett stridsledningssystem. Anser du att det här är en i strikt mening korrekt tillämpning av riktlinjerna?
Leif Pagrotsky: Detta granskades av konstitutionsutskottet för ett år sedan, och man hade ingen större invändning. Det finns ingen anledning att i dag göra en annan bedömning. År 1993 skärptes krigsmaterielbegreppet, och området utvidgades så att sådana här system kom att omfattas. De var tidigare fria. Detta var en brist i det gamla systemet som undanröjdes. Ett antal länder hade köpt dessa komponenter och kommit över dem på ett sätt som var rimligt ur deras synpunkt.
Kenneth Kvist: Utskottet var då inte enigt i sin bedömning. Det är därför jag återkommer till frågan, för att få den klarlagd. Jag drar alltså slutsatsen att det är möjligt att i viss mening lagligt men med en kringgående manöver genomföra export till ett land och sedan fortsätta exporten med stöd av lagen. Det är den slutsats jag drar. Hur är det med det här eldledningssystemet, finns det i andra Gulfstater?
Leif Pagrotsky: Återigen, är inte detta något som hör hemma i den slutna delen av utfrågningen?
Låt mig kommentera den tidigare delen av Kenneth Kvists påstående. Vi ansåg i Sverige att det var en brist att de här systemen inte var klassade som krigsmateriel, att den elektronik det handlade om var radarskärmar och datorer och inte klassades som krigsmateriel. Därför utvidgades krigsmaterielbegreppet. Den här produkten gick från att betraktas som helt civil till att klassas som krigsmateriel för strid. Trots att den inte innehåller några kulor eller något krut anses den ha en så vital betydelse för krigföringen att den var en oundgänglig del av den förstörelsebringande insatsen. Jag tycker att frågan är besvarad i och med den regeländring som genomfördes för ett år sedan, nämligen att detta bör omfattas av ett konsekvent regelsystem. Då sågs detta inte som något oroande eller skumt. Det var inte fråga om någon skumraskverksamhet från kundens sida.
Kenneth Kvist: Det var inte kundens agerande jag talade om, utan det var Sveriges och svenska företags, de som agerade som försäljare. En fråga jag kan ställa nu under den öppna delen av utfrågningen är: Är det så att exporten till Gulfstaterna nu är stängd vad gäller krigsmateriel för strid?
Leif Pagrotsky: Den princip som gäller är att sådana här frågor skall bedömas från fall till fall och att man i det enskilda fallet skall väga samman en stor mängd faktorer. Vad gäller Gulfstaterna liksom hela Mellanöstern är det såvitt jag vet nästan alla partiers uppfattning att bedömningen skall vara mycket strikt. Vilken bedömning som har gjorts framgår ju av de siffror jag redovisade - den är alltså mycket strikt. Vi släpper knappt igenom någonting som inte har anknytning till tidigare gjorda åtaganden, t.ex. de system som införskaffades innan det här var klassat som krigsmateriel. Såvitt jag vet har all export till de här staterna under de senaste åren enbart utgjorts av övrig krigsmateriel.
Kenneth Kvist: Låt mig slutligen återkomma till siffrorna. I sådana här verksamheter begär man tillstånd för ett år, och det är en viss leveranstid som gäller. Det betyder att topparna för 1993 och 1995 skulle återföras till vad som händer 1997. Att det är mycket 1993 åtföljs av att det är litet 1994, och att det är mycket 1995 åtföljs av att det är litet 1996. Så kan statistiken förstås, men jag har väl ingen anledning att odla någon allmän misstänksamhet.
Konstitutionsutskottet
1997-04-15
kl. 11.00-12.10
Offentlig utfrågning av direktör Arne Wittlöv angående regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo Aero Corporation
Ordföranden: I dag skall vi ha en offentlig utfrågning som handlar om regeringens handläggning av Volvo Aeros flyttning från Arboga. Vi har verkställande direktören i Volvo Aero, Arne Wittlöv, här. Han biträds av Mauritz Ljungman, som är informationschef på samma företag. Vad det handlar om är alltså att försöka klargöra hur regeringen förberedde sitt regeringsbeslut, och innebörden av regeringens beslut. Direktör Wittlöv har bett att få inleda. Varsågod!
Arne Wittlöv: Tack för det. Frågan om Viggenmotorernas underhåll, och därmed sysselsättningen i Arboga, har ju en längre förhistoria. Man kan till att börja med gå tillbaka till 1982, då beslut fattades om ombeväpning av svenska flygvapnet från Viggensystemet till JAS 39 Gripen. Den nya teknik som Gripen innebär, medför att underhållsvolymen i fråga om den nya motorn uppgår till ungefär en tiondel av Viggensystemets motorer. Där lade man alltså grunden, kan man säga, till ett avsevärt mindre underhåll.
1987-88 inleddes förra gången upphandlingen av ett femårigt avtal för underhåll av Viggenmotorerna. Vid den tiden kom offerter in från FFV Aerotech, som då var statligt ägt, och från Volvo Aero i Trollhättan. Dessa två offerter kom i konkurrens med varandra. Den gången låg den här frågan på regeringens bord för avgörande i uppemot två år, tror jag att det var, innan vi kom till en lösning. Denna lösning innebar att Volvo Aero tillsammans med FFV Aerotech bildade ett samägt bolag i Arboga. Därmed kunde underhållet ligga kvar i Arboga samtidigt som vi offererade ett komplett produktstöd. Det är viktigt att komma ihåg att ett komplett produktstöd innebär tekniskt produktstöd, verkställande underhåll och leveranser av reservdelar. Enligt den planering som fanns vid den här tiden, skulle Viggen flyga bortom år 2010. Det betydde att den kvarvarande tid som fanns för omställning av verksamheten i Arboga till civil produktion åtminstone översteg 20 år. Bolaget bildades i januari 1991.
Under perioden 1991-95 har civilflyget drabbats av en av de värsta lågkonjunkturerna någonsin. Det har medfört att flygindustrin över hela världen har gjort avsevärda neddragningar och strukturrationaliseringar. Man kan också konstatera att utrymmet och tillfällena att bygga upp civil verksamhet som alternativ till den militära i Arboga, i stort sett varit borta. Det har dock vidtagits ett antal åtgärder. Vi har samlat all civil reparationsverksamhet till Arboga. Vi har startat underhåll av en civil gasturbin. Vi har också startat underhåll av en turbopropmotor, för övrigt världens näst mest tillverkade motor. Sammantaget betyder dock det här att omsättningen, den externa omsättningen, i Arbogaverksamheten, den civila delen, för 1996 uppgår till 28 %.
Inför Försvarsbeslut 96 redovisades en neddragning av flygvapnet från 16 divisioner till 13 och sedermera 12. Det skulle betyda en förtida avveckling av Viggen. Denna förtida avveckling av Viggen skulle betyda en kraftig neddragning av underhållet i närtid. Den skulle också betyda en avveckling av allt underhåll 2002-03. Den tidsperiod vi hade framför oss krympte då till sex år.
Under våren 1996 har FMV tillsammans med Volvo Aero ingående studerat dels olika alternativ vad avser volymer för underhåll, dels olika alternativ för att handlägga underhållet på ett tillfredsställande sätt. Man var tidigt överens om att det, oavsett hur man valde att lösa det här, skulle komma att uppstå avsevärda strukturkostnader. Det gällde oavsett om man var kvar i Arboga eller om man genomförde en flyttning. Vid halvårsskiftet 1996 begärde FMV att få in en särskild offert som tog hand om frågan om extra kostnader som uppkommer i samband med en kraftig neddragning av motorunderhållet. Detta byggde på ett scenario med en mycket kraftig nedgång. 80 % av volymen skulle försvinna inom ett år. Det betydde att halva företagets volym skulle försvinna inom detta år. Det betydde också att man skulle inrymma den förtida slutavvecklingen för Viggenmotorunderhållet.
Under hösten diskuterades hur genomförandet av detta skulle kunna konkretiseras. Vi lämnade in en produktstödsoffert tillsammans med en offert på strukturkostnaderna. Vi kan återkomma till det senare. Det underströks vid den här tiden tydligt från Försvarets materielverk att det här endast var ett planeringsunderlag, och att ett regeringsbeslut skulle krävas för tecknande av avtal. Summan blev att avtalsutformningen innebar den enda lösningen för att motsvara Försvarets materielverks krav. Dessutom gav den de lägsta kostnaderna för staten.
Den 13 december antar så riksdagen Försvarsbeslut 96. Det är den första förutsättningen för genomförandet av det här. Där konfirmerar man neddragningen av flygvapnet. Därefter fattar regeringen sitt beslut den 19 december. Då bemyndigar man Försvarets materielverk att teckna de här avtalen med oss. Den 20 december meddelar Försvarets materielverk oss de nu gällande volymerna, och man tecknar också de avtal som har utformats.
Fortsättningen av historien kanske är känd. Den 7 januari fattas ett inriktningsbeslut i Volvo Aeros styrelse. Det är startpunkten för MBL- förhandlingar och för information till läns- och kommunmyndigheter och till regeringen. Under tiden fram till den 21 mars förs omfattande diskussioner och förhandlingar, och avslutningsvis fattas det definitiva beslutet den 21 mars.
Jag har förstått att informationsfrågan är av särskilt intresse. Låt mig säga att jag tycker att man kan se två fokalpunkter ur informationssynpunkt. Den ena är regeringens beslut den 19 december att bemyndiga FMV att teckna de här avtalen. Före den tidpunkten fanns ett planeringsunderlag, och det fanns inga förutsättningar för industriella beslut. Den andra är det inriktningsbeslut som fattades i styrelsen för Volvo Aero. Det var startpunkten för hela den process som måste föregå ett definitivt beslut.
Inför regeringsbeslutet har jag personligen vid några få tillfällen, som jag kan redogöra för, lämnat information. Det första är den 21 april 1996. Jag var då kallad till Försvarsberedningen för att redogöra för de industriella aspekterna av det pågående arbetet inför försvarsbeslutet. Vid det tillfället uttryckte jag stor oro för verksamheten i Arboga. Jag sade att de sjunkande underhållsvolymerna kan framtvinga en strukturförändring. Den kan hanteras, men det kommer att bli utomordentligt besvärligt.
Nästa tillfälle var den 30 augusti 1996. Då besökte Lars Rekke, statssekreterare på Försvarsdepartementet, Trollhättan. Då uttryckte jag följande: Med de låga underhållsvolymer som nu redovisas av Försvarets materielverk, kommer vi inte att kunna rädda Arbogaverksamheten. En strukturförändring blir nödvändig. Den 16 oktober sammanträffade jag med statssekreteraren på Näringsdepartementet, Peter Nygårds. Jag gav honom samma information.
Avsikten med de här informationerna, var från min sida att höja medvetenheten om, och beredskapen på, att Arbogaverksamheten var hotad inför det kommande regeringsbeslutet. Under höstens fortlöpande kontakt med Försvarets materielverk, har jag också blivit förvissad om att Försvarsdepartementet har haft full information. Den politiska nivån har varit informerad, som man uttryckte det. Man beskrev också att ett brev skulle skickas inför regeringsbeslutet.
Inriktningsbeslutet därefter blev startpunkten för den stora process där vi har informerat alla berörda parter: våra anställda, läns- och kommunmyndigheter och också regeringen. Under perioden fram till det definitiva beslutet har omfattande kontakter tagits - framför allt med Näringsdepartementet, men också med övriga representanter för regeringen. Jag tror att jag vill stanna med min översikt där.
Anders Björck: Får jag fråga vilka reaktioner Arne Wittlöv fick vid de här tre tillfällena, den 21 april med Försvarsberedningen, den 30 augusti med Lars Rekke och den 16 oktober med Peter Nygårds. Fick du uppfattningen att de förstod budskapet?
Arne Wittlöv: Det som var viktigt för mig var att, som jag uttryckte det, höja beredskapen på, och medvetenheten om, att det här var en besvärlig fråga som man skulle ha speciell uppmärksamhet på. De reaktioner jag fick var, utan att jag har någon specifik minnesbild av dem, att man också uppfattade informationen så. Det är min minnesbild.
Anders Björck: Ställde Nygårds och Rekke några frågor om vad som skulle kunna ske?
Arne Wittlöv: Nej, jag tror att mitt uttalande var sådant att det inte behövdes några ytterligare frågor. Vi förde inte heller någon längre konversation om detta.
Anders Björck: Har det i kontakterna mellan Volvo Aero och Regeringskansliet förekommit samband på annan nivå än mellan dig och Nygårds och Rekke?
Arne Wittlöv: Sådana samband pågår, men mig veterligt har inte den här frågan diskuterats i några av dessa samband.
Anders Björck: Har några andra departement, t.ex. Arbetsmarknadsdepartementet, fått någon information direkt eller indirekt från er om läget?
Arne Wittlöv: Arbetsmarknadsministern uttalade vid ett tidigare tillfälle att information hade kommit till henne från Arboga via Länsarbetsnämnden om att det inte var någon fara på taket, eller hur det nu uttrycktes. I det fallet är sakförhållandet från vår sida att Länsarbetsnämnden den 17 december kontaktade Arbogaverksamheten och frågade om sysselsättningen. Det svar som lämnades var att det för 1997 inte fanns några problem, men att man bortanför det inte visste någonting. Det var precis korrekt svar. Vid den tidpunkten var det bara 1997 års volym som var känd. Bortanför det fanns inga fastställda siffror.
Anders Björck: Låt oss återvända till kontakterna med departementen. Vi granskar ju inte Volvo Aeros verksamhet - det skall noga understrykas - och inte heller regionala myndigheters eventuella beslut eller brist på beslut. Det handlar om kontakterna med den politiska nivån, och framför allt då regeringsledamöterna. Har det förekommit något skriftligt samråd eller någon skriftlig information - förutom till FMV naturligtvis - från Volvo Aero till Regeringskansliet, till något statsdepartement eller till Försvarsmakten? Har kontakterna uteslutande varit muntliga?
Arne Wittlöv: De kontakter jag nu har refererat har varit muntliga. I övrigt har det ju funnits en hel del skriftväxling i affärsförhandlingarna med Försvarets materielverk. Kontakterna vidare in i departementet har gått genom Försvarets materielverk.
Anders Björck: Du sade att du fick intrycket från Materielverket att de ansåg att den politiska nivån var informerad.
Arne Wittlöv: Det var så man uttryckte sig, precis så.
Anders Björck: Vem gjorde det?
Arne Wittlöv: Det gjorde man från flygmaterielledningen på Försvarets materielverk.
Anders Björck: När du träffade Nygårds och Rekke, jag vill återkomma till det, sade de då något om att regeringen, den politiska nivån, hyste oro för detta? Kom det några förslag från deras sida till dig att hålla an eller ändra på beslutet?
Arne Wittlöv: Nej, det kom ingen reaktion om att vi skulle ändra på beslutet, och det kom heller ingen begäran om ytterligare information.
Anders Björck: Kan man därmed säga att Nygårds och Rekke nöjdförklarade sig vad avsåg informationen från Volvo Aeros sida? Jag talar fortfarande inte om FMV eller ÖB.
Arne Wittlöv: Ja, man bad åtminstone inte om ytterligare information, utan jag kände att mitt syfte med informationen, att höja beredskapen inför det kommande regeringsbeslutet, var uppnått.
Anders Björck: Vilka reaktioner har ni fått från Regeringskansliet efter det att beslutet väl har fattats?
Arne Wittlöv: En del av reaktionerna har ju gått via medierna, så de är väl kända vid det här laget. Vi har fått en del kritik för att vi inte har informerat i tid. I övrigt kan man säga att de huvudsakliga reaktionerna och diskussionerna har varit med Näringsdepartementet för att finna lösningar när det gäller den fortsatta situationen i Arboga.
Anders Björck: Anser du att det ligger något i den kritik som har förekommit i medierna om att ni inte har informerat i tid?
Arne Wittlöv: För mig är den oförståelig. Jag är ingen expert på regeringens inre arbete, det vill jag uttrycka. Men jag levde i den tron att den här frågan, med tanke på den bakgrund som fanns och det sätt den var anhängiggjord på, skulle tas upp till allmän beredning i regeringen och därmed bli känd i regeringen som helhet. Därför blev jag förvånad när jag i efterhand förstod att så inte var fallet.
Anders Björck: Får jag också fråga: Anser du, så här med facit i hand, att ÖB, FMV eller ni själva hade kunnat lämna någon annan information? Finns det någon information som har efterfrågats av Regeringskansliet som ni med facit i hand anser att de skulle ha haft?
Arne Wittlöv: Jag har svårt att i dag se att någon annan eller ytterligare information hade förändrat något i beslutsordningen. All information i frågan fanns, såvitt jag kan bedöma, på regeringens bord inför regeringens beslut. Vår egen information har sedan utgått från den tidpunkt då vi tog inriktningsbeslutet. Då vill jag understryka att vårt inriktningsbeslut var startpunkten för hela denna process, med full insyn från facket och övriga intressenter - inklusive regeringen, förstås.
Anders Björck: Var kontakterna med Nygårds och Rekke i det här ärendet unika? Hur ofta brukar ni ha kontakter med Regeringskansliet? Fanns det risk för att den här informationen slank förbi i den våldsamma informationsmängd som man skulle kunna tänka sig?
Arne Wittlöv: Informationsmängden från vår sida till de två nämnda departementen är inte så omfattande. Vi kanske träffas en gång per kvartal. Det är ungefär den frekvensen.
Anders Björck: Var de här två samtalen föranledda av något annat, eller handlade det mer explicit om att ge information gällande underhållsproblematiken i Arboga/Trollhättan?
Arne Wittlöv: I fråga om Rekkes besök i Trollhättan gällde det en redovisning av hela vår verksamhet - både vår verksamhet som företag och vår verksamhet för försvaret. I fråga om Nygårds fanns det ytterligare ett antal punkter på programmet som jag diskuterade med honom.
Anders Björck: Var det bara du och Rekke respektive Nygårds som var närvarande när informationen ägde rum?
Arne Wittlöv: I fallet Nygårds var det, vad jag nu kan minnas, bara han och jag. I fallet Rekke kan ytterligare någon ha varit med. Det har jag ingen riktigt klar bild av.
Anders Björck: Tack!
Ordföranden: Du sade något om att du trodde dig veta att det skulle bli allmän beredning i det här ärendet. Hur fick du veta det?
Arne Wittlöv: Jag fick inte veta det. Från vår horisont är den här frågan naturligtvis besvärlig, eftersom den, som vi också har konstaterat, medför en svår påfrestning på Arboga sysselsättningsmässigt. Med tanke på den historik som finns - den här frågan låg ju på regeringens bord för avgörande under mycket lång tid, under perioden 1988-90 - så utgick jag, måhända helt felaktigt, från att denna fråga skulle tas upp till allmän beredning i regeringen.
Ordföranden: Det var alltså din egen tro?
Arne Wittlöv: Det var helt min egen tro.
Ordföranden: Den här informationen till statssekreterarna, innefattade den flyttning både av den militära och av den civila delen?
Arne Wittlöv: Jag uttryckte det inte med specifikation för det militära och/eller civila. Jag uttryckte att vi inte kan rädda verksamheten i Arboga.
Ordföranden: Statssekreterarna är naturligtvis mest intresserade av den militära delen. Skulle det kunna föreligga någon missuppfattning från deras sida? Diskussionen i efterhand har ju väldigt mycket rört den civila delen.
Arne Wittlöv: Min avsikt var att påpeka att det gällde hela verksamheten i Arboga. Det är möjligt att de kan uppfatta det annorlunda. Jag uttryckte det dock ganska ordagrant så som jag nu beskriver det.
Ordföranden: Du sade att regeringen fattade beslut om avtalen den 19 december. I regeringens beslut står det att regeringen medger att avtal tecknas för produktstöd. Vad är bakgrunden till att det finns två avtal?
Arne Wittlöv: Det finns i det här fallet två avtal. Det ena avser motor RM12 för JAS 39 Gripen, och det andra motor RM8, det är Viggenmotorn. Underhållsavtalet för RM8 har två delar. Den första delen är en konventionell del som handlar om styckekostnader och priser och om hur man hanterar allt sådant. Den andra delen handlar om strukturförändringen.
Ordföranden: Det här är en ganska viktig punkt, eftersom regeringen säger att de bara har givit uppdrag att teckna ett avtal, och nu gäller det alltså två. Vad är bakgrunden till detta? Vems var önskemålet att det skulle ske på det sättet?
Arne Wittlöv: Jag kanske skall beskriva det här. Det handlar om två motortyper som skall underhållas.
Ordföranden: Vi kan bortse från JAS. Ta bara Viggen.
Arne Wittlöv: Affärsrelationerna mellan Försvarets materielverk och Volvo Aero i den här frågan baserar sig på att Volvo Aero har en skyldighet att offerera och leverera motorunderhåll för RM8. Vi är också skyldiga att hålla med de anläggningar, de erforderliga resurser och den kompetens som går åt för att göra det här. I gengäld är det så att kostnaderna, de s.k. fasta kostnaderna, i samband med stora strukturella förändringar bärs av staten. Annars skulle man lägga kostnaderna - riskpremien kan man uttrycka det - för den här typen av volymförändringar på styckepriserna. För att ha bättre insyn och kontrollmöjlighet i den här frågan, har då staten valt att ha de här två avtalen separerade. Det finns ett löpande produktionsavtal och ett separat avtal som rör de strukturella förändringarna.
Det här skulle mycket väl kunna slås ihop, så att man lägger riskpremierna, eller de faktiskt upplupna kostnaderna, på styckepriserna, men utifrån kontroll- och uppföljningssynpunkt har framför allt kunden, Försvarets materielverk, velat ha en uppdelning på två delar, och det har vi inget emot.
Ordföranden: Betyder det att det har varit två avtal tidigare också?
Arne Wittlöv: Nej, tidigare har den här typen av stora strukturella kostnader inte dykt upp. Då har man med de löpande produktionskostnaderna valt att låta det ligga på styckepriset.
Ordföranden: Det har varit mycket diskussioner om effekter och kostnader för det här. Förre försvarsministern har ju sagt att skattebetalarna minsann inte skall betala några flyttningar eller strukturförändringar. Då skulle jag vilja fråga dig vad de olika avtalen innehåller när det gäller det löpande underhållet, den normala riskpremien, volymminskningskostnader och eventuella flyttkostnader. Jag vill erinra dig om att vi inte, i den mån det handlar om sekretessbelagda uppgifter, kan tvinga dig att svara.
Arne Wittlöv: Grundprincipen i en fortlöpande situation är ju att vi har inkomster motsvarande de kostnader som finns. På det ligger en liten, kommersiellt sett mycket liten, vinst. Den motsvarar på intet sätt den riskpremie man skulle behöva för att bära de upp- och nedgångar och de fasta kostnader som man kan drabbas av om det sker stora förändringar. I en normal marknad driver man sin egen produktutveckling. Man arbetar mot många kunder. Om det ena går upp och det andra går ned, så brukar så att säga det hela kunna jämna ut sig om man bedriver verksamheten på ett riktigt sätt. Om man har en sådan här stor verksamhet där man har en stor kund, och denna enda stora kund har en stor leverantör, så är affärssituationen baserad på ett annat sätt.
FMV:s revisorer har full insyn i hur ekonomin ser ut hos oss, och det är fullt ut reglerat hur det här skall hanteras. När i gengäld en sådan situation uppstår där det uppkommer stora extra kostnader i samband med en omställning, då hanteras det i särskild ordning. Vi har varit överens med Försvarets materielverk om att göra den uppdelning som man har begärt, alltså att redovisa detta separat för Försvarets materielverk.
Låt mig också säga att i förarbetena här gjorde Försvarets materielverk och vi själva noggranna analyser av vilka alternativ som fanns för att dels uppfylla Försvarets materielverks alla krav - inklusive kravet på återtagning, det vill jag understryka - och dels se vad som gav den totalt sett lägsta kostnaden under den kvarvarande tid som Viggen är i operation, inklusive slutavvecklingen. Den gemensamma bedömningen var att det här var det enda alternativ som uppfyllde alla krav.
Ordföranden: Kan du tala om vilka kostnader som ligger i produktstödsavtalet och vilka som ligger i det s.k. strukturavtalet? Jag menar alltså av det löpande underhållet, volymminskningskostnaderna och flyttkostnaderna.
Arne Wittlöv: Om vi hade legat kvar med verksamheten i Arboga, för att ta det alldeles tydliga exemplet, hade avsevärda kostnader uppstått, eller legat kvar, som inte hade kunnat täckas av det fortlöpande underhållet. Det är den typen av s.k. strukturkostnader det gäller. Det är fasta kostnader för fastigheter och för mindre rörlighet när det gäller tjänstemannapersonal etc. I det här fallet, alltså när det gäller flyttning av verksamheten, är det också kostnader dels för viss avskrivning och nedläggning, dels för viss uppstartning i Trollhättan som ligger i det separata s.k. strukturavtalet.
Ordföranden: Det är alltså, amatörmässigt uttryckt, flyttkostnader?
Arne Wittlöv: Ja, det är flyttkostnader.
Ordföranden: Och produktstödsavtalet innefattar mer den löpande verksamheten - med de här fasta kostnaderna naturligtvis?
Arne Wittlöv: Precis så.
Ordföranden: Jag vill fråga om det s.k. inriktningsbeslutet i januari, som du talade om, som var ett preliminärt flyttningsbeslut. Hann ni informera någon om det innan det var ute i medierna, och i så fall vem?
Arne Wittlöv: Vi valde att omedelbart efter beslutet, tidigt nästa morgon, informera de fackliga företrädarna. Därefter informerade vi alla anställda, därefter läns- och kommunmyndigheter, och därefter gick vi ut i medierna.
Ordföranden: Var länsmyndigheterna informerade innan det kom ut i media?
Arne Wittlöv: Det kan handla om en halvtimmes skillnad. Men det var ändå i den tågordningen.
Ordföranden: När kom frågan om flytt upp över huvud taget? Du sade att du den 24 april var hos Försvarsberedningen och talade om detta. Men när väcktes frågan över huvud taget hos er, och när började statliga myndigheter få information om det?
Arne Wittlöv: Frågan växte fram under våren 1996 när man studerade olika volymalternativ och också olika alternativ att klara av de volymerna. Man kan inte peka på en speciell tidpunkt där man plötsligt säger: Här är situationen uppenbar.
Den offertförfrågan på denna situation som vi fick från Försvarets materielverk är daterad vid halvårsskiftet, slutet på juni, skulle jag tro.
Ordföranden: Frågan om flygunderhåll har varit aktuell redan under 70-talet och 80-talet. Man har vetat om den minskade volymen och strukturförändringarna. Har det i något tidigare skede varit uppe diskussioner om flyttning någonstans, eller omstrukturering av verksamheten?
Arne Wittlöv: Vi har själva gjort en intern studie under slutet på 1994 och tidigt 1995 just med tanke på den stora strukturella förändring som skedde i hela branschen. Resultatet av den studien blev att Arbogas verksamhet är helt dimensionerad och avhängig av vad som kommer att hända med Viggenmotorns underhåll framöver. Därför har vi konstaterat att vi måste avvakta och se tills vi vet vad försvarsbeslutet 1996 innebär.
Ordföranden: Förre försvarsministern har, som jag sagt tidigare, sagt att skattebetalarna inte skall stå för flyttkostnader. Vad händer om staten fullföljer detta?
Arne Wittlöv: Jag antar att frågan avser om FMV betalar flyttkostnader till oss. På det är svaret att FMV betalar flyttkostnader till oss.
Ordföranden: Man har sagt att skattebetalarna inte skall stå för flyttkostnader. FMV är väl en statlig myndighet. För skattebetalarna spelar det ingen roll om det är Försvarsmakten som betalar.
Arne Wittlöv: FMV är vår kund. Det är FMV som betalar oss. Hur FMV sköter sin finansiering är en annan fråga. Från vår sida är det solklart att FMV betalar flyttkostnader.
Ordföranden: Vad händer om FMV inte betalar flyttkostnader?
Arne Wittlöv: Detta är ett civilrättsligt gällande avtal. Vi har inte gjort några ytterligare spekulationer om vad som skulle gälla om det avtalets bryts.
Pär-Axel Sahlberg: Jag har några inledande frågor som mer handlar om nuläget. När sker flytten från Arboga till Trollhättan?
Arne Wittlöv: Underhållet för Viggenmotorn är redan under fjärde kvartalet nere på mycket låg nivå. Man kan säga att det pågår flyttning fr.o.m. fjärde kvartalets början i år t.o.m. andra kvartalets utgång nästa år, och den skall vara avslutad före halvårsskiftet nästa år.
Pär-Axel Sahlberg: Är det ett bekymmer för er att upprätthålla den service och den säkerhet som krävs i samband med dessa arbeten under den här tiden?
Arne Wittlöv: Vi räknar förstås med att vi skall klara det. Men det är klart att det innebär påfrestningar.
Pär-Axel Sahlberg: Detta avtal är uppdelat i några olika delar. Förhandlades dessa olika delar av samma förhandlingsgrupp från Volvos sida?
Arne Wittlöv: Nej. Vi arbetade med två förhandlingsgrupper. Frågan om de speciella kostnader som uppkommer vid den kraftiga volymnedgången förhandlades av en liten intern grupp.
Pär-Axel Sahlberg: Var den knuten till Arboga eller Trollhättan?
Arne Wittlöv: Trollhättan.
Pär-Axel Sahlberg: Det är naturligtvis den här delen som intresserar oss allra mest när det gäller strukturöverenskommelsen. Den förhandlades av ert folk ifrån Trollhättan. Då är frågan: Vilka direktiv hade den gruppen för det förhandlingsarbete som pågick under 1996?
Arne Wittlöv: Detta rör affärsförhandlingar mellan oss och Försvarets materielverk. Vi brukar inte offentligt kommentera våra affärsförhandlingar på det sättet.
Pär-Axel Sahlberg: Strukturavtalet är också hemligstämplat på er anmodan. Är det av samma skäl?
Arne Wittlöv: Strukturavtalet är till stora delar fritt. Det finns undantag från hemligstämpeln där.
Pär-Axel Sahlberg: Hur omfattande var den information som direktör Wittlöv hade om detta, och på vilket stadium fanns den? Såvitt jag förstått aviserade förhandlingsgruppen från Trollhättan redan på vårkanten, så tidigt som i mars, frågan om flyttningen. Var Arne Wittlöv informerad om det i den här processen, också i detta skede?
Arne Wittlöv: Jag har naturligtvis följt diskussionen, även om jag inte deltagit i förhandlingarna själv. Detta är en stor och omfattande fråga. Det är självklart att jag har följt den noggrant.
Pär-Axel Sahlberg: Hur var företagsledningen i Arboga - som hade folket hos sig - informerad om den här processen?
Arne Wittlöv: Företagsledningen i Arboga deltog i hela arbetet när det gällde det grundläggande produktstödsavtalet. När det däremot gällde den alldeles speciella situationen, om man skulle komma till ett beslut om en strukturförändring, deltog man inte i det arbetet.
Pär-Axel Sahlberg: Var man heller inte informerad?
Arne Wittlöv: Nej.
Pär-Axel Sahlberg: När informerades företaget i Arboga?
Arne Wittlöv: Nu är vi inne på interna frågor inom vårt företag, men jag skall inte undvika att svara för det. Verkställande direktören Erling Vister informerades mellan jul och nyår om ett förestående inriktningsbeslut.
Pär-Axel Sahlberg: Fram till dess var det en fråga hos er i Trollhättan?
Arne Wittlöv: Ja.
Pär-Axel Sahlberg: Du beskrev väldigt väl i inledningen sammanslagningen, eller det gemensamma företaget, med FFV. Det handlade då också om en del flytt, men den gick åt andra hållet, har jag förstått. Det var en flytt av en mindre del av verksamheten från Trollhättan till Arboga. Fanns det också då ett strukturavtal med staten där kostnader för flytt var inbakade i avtalet?
Arne Wittlöv: Jag antar att frågan avser vår sammanläggning av reparationer i Arboga. Är det så? Det är en intern del där vi har flyttat reparationer från både Brommaverksamheten och Trollhätteverksamheten till Arboga. Man kan möjligen säga att det har gagnat försvaret genom en lägre timkostnad i Arboga.
Pär-Axel Sahlberg: Det fanns alltså inte något motsvarande strukturavtal i det läget?
Arne Wittlöv: Nej. Det var inte föranlett av några större volymförändringar i den militära volymen.
Pär-Axel Sahlberg: När det sedan gäller informationen inom företaget förstår jag att det är en intern fråga och en intern process. Känns det inte nu efteråt, när den här debatten har blivit som den blivit, litet förvånansvärt att den förståelse av processen som skulle leda till en nedläggning i Arboga inte kommunicerades ens med er egen företagsledning i Arboga?
Arne Wittlöv: En sådan stor och mycket svår förändring, och ett mycket svårt beslut, kan man inte göra innan man har underlag att basera sitt arbete på. Fram till regeringsbeslutet fanns ingen volymangivelse om de kommande underhållsvolymerna bortom år 1997, t.ex.. Vi ville inte släppa upp information om en tänkt nedläggning i form av en provballong för att se hur det skulle komma att uppfattas. Vi valde att arbeta igenom detta tills det fanns ett fast underlag att stå på. Det fasta underlaget fanns inte för oss förrän den 19 eller den 20 december, då vi fick information.
Därefter använde vi jul- och nyårshelgen till att arbeta igenom alla kvarvarande delar för att sedan vid ett extra styrelsemöte kunna fatta ett inriktningsbeslut den 7 januari. Den viktiga informationsprocessen för vår del började sedan den 8 januari. Där har alla berörda haft insyn och fått redogörelse om bakgrunden för detta beslut. Det inkluderar även de fackliga företrädarna. De har tillkallat löntagarkonsult som har haft en omfattande granskning och levererat en nittiosidig rapport utgående från vårt beslutsunderlag.
Man kan generellt säga att information om en sådan stor förändring alltid kommer för sent. Det är en erfarenhet man alltid kan dra. Å andra sidan är det mycket svårt att veta när man kan informera tidigare. Vi har valt att inte informera förrän vi haft ett reellt beslutsunderlag att stå på. När vi å andra sidan har haft det beslutsunderlaget har vi också haft öppenhet i diskussionen kring detta underlag.
Pär-Axel Sahlberg: Den öppenheten hamnar på den här sidan nyåret, och inte på andra sidan nyåret, då förhandlingarna pågick?
Arne Wittlöv: Då fanns inte det beslutsunderlaget.
Pär-Axel Sahlberg: Ni har själva i olika sammanhang sagt att redan vid årsskiftet 1995/96 aviserade bl.a. Flygvapnet den divisionsneddragning som skulle göras. Redan då fanns det ganska bestämda indikationer på vart detta skulle leda när det gällde volymen.
Arne Wittlöv: FMV har väldigt noggrant till oss uttryckt att de alternativa volymer som vi har arbetat med endast har kunnat användas som hypoteser och planeringsunderlag, och vi har tagit fasta på det.
Pär-Axel Sahlberg: Det hindrar inte att direktör Wittlöv när han informerade koncernnämnden den 13 mars i år relaterar till aviseringen från Flygvapnet. Du säger enligt protokollet: Då fanns ingen annan rationell bedömning än att genomföra en flyttning.
Arne Wittlöv: Herr ordförande! Jag vill inte kommentera Volvointerna dokument.
Pär-Axel Sahlberg: Det har även framgått i medierna att dessa kommentarer har funnits. Kommentaren som sådan är officiell, men självklart är det du som bedömer vad du svarar på.
Arne Wittlöv: De volymangivelser som vi har arbetat med har varit alternativa. Jag kan som exempel nämna en successiv avtrappande underhållsvolym fram till år 2002. Ett annat alternativ är en hastigt avtrappande volym redan år 1998. Introduktionstakten av JAS 39 Gripen har varit en sådan osäkerhetsfaktor där man inte riktigt har varit säker på hur det skulle påverka situationen.
Det finns en mängd andra faktorer som gör att det faktiska underlaget för de volymantaganden som har funnits har varit tveksamt. Då har vi inte kunnat agera på annat sätt än att avvakta tills vi har haft en sådan fast angivelse.
Pär-Axel Sahlberg: Den fasta angivelsen är regeringsbeslutet?
Arne Wittlöv: Det var då hela grunden för det fortsatta arbetet lades.
Pär-Axel Sahlberg: Det finns ett intressant datum som skulle gjort mig både ledsen och upprörd om jag varit anställd hos er, och det är den 20 december. Då kom klarsignalerna att avtalet kunde undertecknas efter regeringens beslut. Samma dag hade Volvoledningen i Arboga samlat personalen till julfest, bjöd på tårta och sade att verksamheten hade gått bra och att det såg ut som att man kunde fortsätta i tre år till.
Detta sker på samma dag. Du menar fortfarande att det var motiverat av företagsstrategiska skäl att den här informationen kunde, enligt min uppfattning, spreta så mycket i detta läge?
Arne Wittlöv: Jag vill inte kommentera det. Situationen i Arboga vid det tillfället var sådan - precis som jag beskrev tidigare - att man kände till produktionsvolymen för år 1997, och bortom det kände man inte till vilka volymer som gällde. Det var klart uttalat från alla involverade.
Ordföranden: Får jag erinra om att det är regeringen som vi skall granska, Volvos kontakter i beredningen och eventuella konsekvenser av regeringens beslut.
Pär-Axel Sahlberg: Tack för påminnelsen.
Jag skall väl då inte citera koncernnämndens protokoll igen. Men i debatten har påmints om att regeringsbeslutet den 19 december kom att vara avgörande i detta läge. Det kan jag förstå, med tanke på att avtalet från den ena parten då var klart. Men vad innebar egentligen regeringens beslut för den interna processen på Volvo, annat än att man då fick bekräftat det som man under nästan ett års tid hade förhandlat om?
Arne Wittlöv: Regeringen kunde ha valt att inte fatta detta beslut.
Pär-Axel Sahlberg: Det var vad det innebar, att det fortfarande fanns en öppen fråga i och med att beslut inte var fattat?
Arne Wittlöv: Självklart. Det är detta som är den springande punkten. Det finns två fokalpunkter ur informationssynpunkt. Den ena är regeringens beslut den 19 december. Den andra är vårt inriktningsbeslut den 7 januari.
Pär-Axel Sahlberg: När det gäller regeringsbeslutet föregicks det av de kontakter som du har berättat om med statssekreterarna från de båda departementen. Vi har förstått genom Anders Björcks frågor att det inte var så mycket reaktioner från statssekreterarna på detta besked. Förvånade det dig?
Arne Wittlöv: Nej. Jag uppfattade det snarast som att de inte var helt ovetande om situationen. De bad mig heller inte om ytterligare information. Därför ansåg jag att mitt syfte var nått.
Pär-Axel Sahlberg: Men så här mellan skål och vägg - vilket det väl knappast är - såg du oerhört stora konsekvenser av det beslut som var på väg att fattas. Förstod du det som att statssekreterarna anade vidden av det, från deras perspektiv?
Arne Wittlöv: Jag tycker det är viktigt att återigen komma ihåg att mitt syfte med informationen var att höja beredskapen inför, eller som jag har uttryckt det någon gång, att höja en varningsflagga inför, det som kan komma på regeringens bord. Efter det följde Försvarets materielverks och därmed också ÖB:s skrivelse till regeringen med en full bakgrundsbeskrivning inför regeringsbeslutet.
Utifrån dels att en varningsflagg är hissad, dels att det inkommer ett brev med en god beskrivning av situationen utgick jag från att man var väl medveten om det beslut som man fattade.
Pär-Axel Sahlberg: Det är mycket intressant. Vi skall också fråga statssekreterarna hur de ser på detta.
Det finns en annan intressant period. Från det att brevet inkom från FMV till departementet fram till regeringens beslut, torde frågan vara väckt på det sätt som du har beskrivit. Har inte någon gång under den perioden frågan uppkommit hos dig om varför inte det togs nya kontakter från regeringens sida, när man nu hade svart på vitt på den tidigare muntliga informationen?
Arne Wittlöv: Jag utgick från att den information som fanns i kanslihuset var till fyllest för att regeringen skulle kunna fatta sitt beslut. Jag hade ingen anledning att uppfatta det på annat sätt.
Pär-Axel Sahlberg: Det förstår jag. Samtidigt stod du så nära informationen. Då kunde man funderat på vilken reaktion det var att vänta av en regering när konsekvenser för över 600 anställda skulle komma att drabba en enda plats.
Arne Wittlöv: Jag kanske skall beskriva hur jag har sett situationen ur det perspektivet. Försvarsbeslutet i sig medför omfattande nedläggningar av regementen och flottiljer i hela Sverige, med den neddragning nu som görs. Skillnaden mellan en regementsnedläggning och denna sysselsättningsförändring i Arboga kanske ur regeringens synpunkt inte var så stor. Det utgick jag ifrån, eftersom man inte tog någon vidare kontakt trots att man hade all information. Det var en naturlig följd av det försvarsbeslut som var fattat.
Pär-Axel Sahlberg: Det tycker jag är en mycket bra jämförelse. Men då kommer ändå frågan tillbaka. Runt de militära nedläggningar som har skett har det varit en oerhörd debatt och mycket stor uppståndelse. Men i den här frågan har det inte varit någon debatt eller uppståndelse alls, och heller ingen hos er synlig reaktion från de ansvariga ministrarna eller departementen.
Arne Wittlöv: Min uppfattning är att det har varit en utomordentligt stor debatt om den här frågan sedan vårt inriktningsbeslut fattades.
Pär-Axel Sahlberg: Just det. Men hos regeringen var frågan väckt, enligt FMV:s brev, i mitten på november. Det är den perioden jag tänker på. Det var den om än inte offentliga så den interna förberedelseprocessen för beslutet.
Arne Wittlöv: Herr ordförande! För mig är det svårt att veta vilka interna kontakter...
Ordföranden: Jag heter faktiskt fru ordförande.
Arne Wittlöv: Förlåt. Jag ber om ursäkt.
Fru ordförande! För mig är det naturligtvis svårt att veta vilka interna kontakter som har tagits i kanslihuset med anledning av brevet av den 21 november. Det jag konstaterar är att ingen kontaktade oss i den frågan. Det fann jag heller inte för märkligt.
Pär-Axel Sahlberg: Jag har hört det och förstår det. När den här debatten fick riktigt offentligt ljus, bl.a. i samband med de försvarsdagar i Sälen som sker årligen, finns det en rapport om ett samtal mellan dig och pressekreteraren på Försvarsdepartementet. Där väcktes just frågan om att informationen hade gått ut så sent till personalen. Du har nu förklarat varför.
Men ditt svar är ändå ganska intressant. Du säger att det finns en enkel förklaring. Företaget trodde och planerade efter att underhållet av Viggenmotorerna skulle minska i en långsammare takt än vad som blev fallet. Det var i och med regeringens beslut den 19 december som det blev klart för oss, säger du, att neddragning av underhållet skulle ske brantare än vad vi räknat med tidigare.
Min fråga är då: Vad var det i regeringens beslut som skulle kunna innebära en brantare avveckling av underhållet av Viggenmotorerna än vad som framgått av förhandlingarna som pågått under hela 1996?
Arne Wittlöv: Jag känner inte till den grundinformation du hänvisar till.
Pär-Axel Sahlberg: Grundinformationen skulle enligt uppgift vara ditt svar på frågan om just varför personalen inte hade informerats. Din förklaring är att det är mycket enkelt. Regeringsbeslutet innebar en brantare neddragning av underhållet för Viggenmotorerna.
Arne Wittlöv: Jag känner inte igen det uttalandet.
Pär-Axel Sahlberg: Okej.
Arne Wittlöv: Det måste vara ett felcitat.
Pär-Axel Sahlberg: Jag har en sista fråga. Den handlar om den information som fanns i företaget. Man bestämde sig för att den skulle finnas i ledningen, och personalen tvingades tyvärr några dagar före jul att leva med dubbla informationer, i varje fall i ljuset av det man känner till i efterhand.
Tycker direktör Wittlöv att detta har varit ett ansvarsfullt sätt att hantera frågan i förhållande till den egna personalen? En möjlig följdfråga är: Har Volvo på detta sätt tagit sitt samhällsansvar i fråga om Arboga?
Arne Wittlöv: Vi har naturligtvis diskuterat utomordentligt noggrant hur vi skall hantera informationsfrågan internt i företaget. Jag tycker att vi inte har kunnat hantera frågan på något annat sätt. Vi skulle möjligen den 20 december ha kunnat gå ut till samtlig personal och beskrivit det regeringsbeslut som då var träffat.
Får jag erinra om att den 20 december är fredagen före jul. Vi tyckte inte att vi fredagen före jul skulle gå ut med detta besked till alla anställda innan vi arbetat igenom alla resterande delar och gått igenom det i vår egen styrelse. Det var därför vi valde att kalla samman ett extra styrelsemöte omedelbart dagen efter trettondagen och då fatta detta beslut, under helgerna göra den totala genomarbetningen, och sedan på morgonen den 8 genomföra informationen såsom jag tidigare beskrivit.
Den andra frågan, huruvida Volvo har tagit sitt samhällsansvar, har jag besvarat vid några tidigare tillfällen. Jag tycker att vi som företag har ett ansvar på tre områden. Jag tar dem i prioritetsföljd.
Det första är: Att driva verksamheten strukturellt så effektivt som möjligt för att därigenom säkerställa att vi har uppskattande kunder och kan vidmakthålla sysselsättningen i landet.
Det andra ansvaret vi har i en sådan här situation är naturligtvis mot våra anställda. Det har vi tagit på det sättet att vi erbjuder 500 arbetsplatser i Trollhättan. 300 av dessa flyttas från Arboga. 200 tillkommer genom ett stort avtal som vi har slutit med tyska MTU, som innebär utökning. Våra anställda i Arboga erbjuds dessa arbetsplatser med förtur. Vi har i en MBL-förhandling förhandlat fram ett omfattande stödpaket för dem som väljer att flytta med eller pendla. Vi har också tillsammans med de fackliga parterna utarbetat ett stödpaket för dem som väljer att stanna kvar.
Det tredje ansvaret vi har rör bygden och trakten. I den frågan har vi fört ingående förhandlingar med Näringsdepartementet. Vi kommer att medverka till ett omfattande regionalstödspaket. Vi kommer att bidraga med 40 miljoner kronor i ett utvecklingsbolag för satsningar på trakten. Vi kommer också att ställa resurser till förfogande, personella och materiella, för att driva denna fråga vidare.
På det sättet tycker jag att vi både informationsmässigt och i övrigt ansvarsmässigt har tagit ansvar för den här frågan.
Pär-Axel Sahlberg: Tack. Jag har en sista fråga, fru ordförande. Det gäller den 20 december, när avtalet skrevs under, och då ni valde att inte informera personalen inför julen. Så här i efterhand: Känns det inte konstigt att ni i stället bjöd på tårta och sade att verksamheten är räddad i tre år?
Arne Wittlöv: Den lokala ledningen i Arboga kände vid det tillfället inte till den faktiska situationen. Den centrala ledningen i Volvo Aero kände inte till att man bjöd på tårta. Därför blev situationen såsom den blev.
Birgitta Hambraeus: Tack, fru ordförande! Vi kanske kan utgå ifrån, att om det hade varit allmänt känt att stödet från staten skulle innefatta en nedläggning i Arboga, skulle det kommit till stånd en väldig diskussion. Vi hade då inte varit så oförberedda på vad som sedan hände.
FMV:s sammanfattning av produktstödsavtalet ligger som bilaga till regeringens beslut och var hemligstämplat. Direktör Wittlöv sade förut att det var på er begäran som vissa avsnitt hemligstämplades, men inte alla. En del var offentliga. Min fråga är följande. Det står i klartext i sammanfattningen: VAC har som följd av detta informerat om att man avser flytta flygmotorunderhållet från Arboga och koncentrera verksamheten till Trollhättan. Vidare står att omstruktureringskostnaderna skall ingå i kommande produktionsoffert. Var det på er begäran som de två punkterna var hemligstämplade? Jag kan berätta att de inte längre är hemligstämplade. Det är struket. Men var det ni som begärde att detta skulle vara hemligstämplat under själva behandlingen i regeringen?
Arne Wittlöv: Det refererade dokumentet är ett dokument från FMV som via ÖB har gått till regeringen. Vi har inte varit involverade i den slutliga utformningen av det och inte heller i hemligstämplandet av det dokumentet, såvitt jag vet.
Birgitta Hambraeus: Ni hade alltså inte haft någonting emot att man innan avtalet var slutet hade offentligt redogjort på ett tidigt stadium att detta skulle innebära en flytt från Arboga?
Arne Wittlöv: Det är en hypotetisk fråga. Den var aldrig aktuell. Vi fick inte i samband med brevet frågan, om jag uttrycker det så, om vi skulle acceptera att det skulle vara öppet eller inte. FMV valde att ha det hemligstämplat.
Birgitta Hambraeus: I själva avtalsförhandlingarna kom frågan upp om omstruktureringskostnaderna skulle ingå i produktavtalet eller inte. Var det fullt öppet, och ingenting som ni ansåg borde vara hemligstämplat?
Arne Wittlöv: De avtal vi tecknade mellan oss och Försvarets materielverk blev hemligstämplade. Det är kommersiella avtal, och de brukar normalt förses med hemligstämpel och kommersiell sekretess.
Birgitta Hambraeus: Då får jag dra slutsatsen, att hade Försvarets materielverk valt att inte hemligstämpla det kommande innehållet hade inte Volvo Aero Corporation haft något att invända.
Arne Wittlöv: Jag kan inte nu svara på den frågan. Vi fick aldrig frågan och har inte tagit ställning till den.
Peter Eriksson: Jag har bara någon kort fråga. Det gäller FMV: Ni förde under hösten ganska tidigt ingående diskussioner kring den här frågan. Upplevde ni det som att FMV hade synpunkter på eller intresse av alternativa lösningar för strukturfrågorna?
Arne Wittlöv: Jag tror att vi tillsammans utrönade de alternativ som var tänkbara.
Peter Eriksson: Tog FMV särskilt upp några alternativ som man var särskilt intresserad av?
Arne Wittlöv: Jag deltog inte själv i de förhandlingarna, så jag vet faktiskt inte. De alternativ jag känner till att man studerade i grunden var alternativet att ligga kvar eller alternativet att flytta.
Peter Eriksson: Allt eller inget. Det var de två alternativen?
Arne Wittlöv: Sedan gjorde vi själva mellannivåer som vi studerade. Vi konstaterade att de var helt ointressanta.
Peter Eriksson: Är det din uppfattning i dag att FMV på ett tidigt stadium godtog den här lösningen som den ekonomiskt långsiktigt vettiga lösningen?
Arne Wittlöv: Jag vet inte vad som avses med tidigt stadium. Men under arbetets gång framkom att detta var det enda alternativet som dels uppfyllde FMV:s ställda krav, dels gav den lägsta samlade kostnaden.
Peter Eriksson: Tack.
Anders Björck: Jag har några kompletterande frågor. Arne Wittlöv besökte den 24 april 1996 Försvarsberedningen för att informera. Vem tog initiativet till den informationen?
Arne Wittlöv: Det var en skriftlig kallelse från beredningen.
Anders Björck: Det handlade alltså om det kommande försvarsbeslutet, naturligen nog. Ställdes det några frågor om minskat underhåll av Viggenmotorerna i olika alternativ?
Arne Wittlöv: Nej, huvudsakligen gjorde jag en redogörelse för hela området när det gällde flygmotorer, JAS delserie 3, Viggen och Viggenmotorunderhållet. Och jag framförde då på eget initiativ det som jag nyss relaterade, min oro för den kommande reduktionen i underhållsvolymer.
Anders Björck: Vi kan väl vara överens om att det var det försvarsbeslut som träffades på luciadagen som ändå var det utlösande för dessa aktiviteter?
Arne Wittlöv: Ja, försvarsbeslutet sätter den yttre ramen, även om inte det definierar de exakta volymerna.
Anders Björck: Det talas här om försvarsbeslutet som om riksdagen enhälligt fattat detta beslut. Det är faktiskt på det sättet att om man hade legat kvar vid de gamla volymerna hade det väl knappast blivit någon flyttning till Trollhättan.
Arne Wittlöv: Jag tror inte att vi hade gjort en sådan genomarbetning och kommit fram till slutsatsen att verksamheten skulle flyttas. Vi har inte studerat alternativet, men jag är beredd att hålla med.
Anders Björck: Med en annan regering och en annan försvarsminister hade detta aldrig inträffat. Jag har aldrig röstat för detta beslut som nu faktiskt ledde till det som hände. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg det.
Arne Wittlöv var inne på vad alternativet hade varit. Vad är alternativet om man inte hade genomfört den här samlokaliseringen, om jag får använda det uttrycket, till Trollhättan? Finns det i Sverige någon annan möjlighet att genomföra den här typen av motorunderhåll?
Arne Wittlöv: Om man inte hade genomfört samlokaliseringen hade det betytt att verksamhet hade legat kvar i Arboga. Det hade betytt att vi med omedelbar verkan måste gå ut med ett varsel till ungefär 250 medarbetare. Det hade inneburit att vi sedan haft en avtrappning och att vi inför år 2002 hade behövt göra en minskning med ytterligare ungefär 100 anställda. Under mellantiden hade kostnadsökningen för den civila produktion som finns varit avsevärd, så avsevärd att den hade blivit rejält förlustbringande. Företagets egna kapital hade förmodligen varit förbrukat inom en period på tre-fyra år. Det var detta scenario som vi inte kunde arbeta med. Vi skulle också ha haft svårigheter att vidmakthålla den kompetensbredd som behövs för att säkerställa att Viggen är i operativ drift. Vi skall komma ihåg att det är en avsevärd kompetensbredd som behövs för att hålla flygmotorflottan i gång. Att basera den på en så låg volym som nu blir kvar, nämligen 20 % av den ursprungliga volymen, är kostnadsmässigt en omöjlighet. Den kompetensbredden har vi tillgång till genom flyttningen till Trollhättan. Det gör att man kan ha den utan kostnadsökningar.
Anders Björck: Hade det funnits något ytterligare alternativ? Är det möjligt att bedriva en sådan verksamhet utomlands?
Arne Wittlöv: Nej. Och man begärde tidigt avsteg från lagen om konkurrens- upphandling just av det skälet.
Anders Björck: Men om man från den nuvarande regeringens sida inte hade begärt detta, vilket är helt legalt att göra, då kunde man teoretiskt sett i varje fall ha tänkt sig att förlägga detta utomlands.
Arne Wittlöv: Teoretiskt skulle man kunna göra det. De materiella förutsättningarna saknas dock.
Anders Björck: Vi granskar som sagt regeringen, och jag har ytterligare två frågor. Det blev ju en viss offentlig debatt om det här, inte minst vid Folk och Försvars konferens i Storlien. Där fick den dåvarande försvarsministern Thage G Peterson en fråga från TV: Menar du alltså att försvaret, ÖB, FMV m.fl., vilka det nu kan vara, har satt i gång en organiserad kampanj mot regeringen? Thage G Peterson sade då: Ja, jag menar faktiskt det. Nu är man ute för att angripa regeringens försvarspolitik.
Känner Arne Wittlöv till om det från försvarsindustrins sida har förekommit någon form av organiserad kampanj mot regeringens försvarspolitik?
Arne Wittlöv: Den här frågan tycker jag saknar all verklighetsförankring, och statsministern tog också omedelbart avstånd från detta uttalande. Vi har därför inte haft anledning att hantera det ytterligare.
Anders Björck: Slutligen vill jag fråga om det avtal som har slutits och som är civilrättsligt bindande. Har det från regeringens sida förekommit några diskussioner eller försök att aktualisera ett brytande av detta avtal?
Arne Wittlöv: Nej, i våra relationer med regeringen i den fortsatta hanteringen är det ett par saker som jag vill lyfta fram. Det första är att man har begärt och fått en grundlig genomgång av bevekelsegrunderna för vårt beslut. Det andra är att man därefter har ställt frågan väldigt tydligt till oss om vi är beredda att ligga kvar med hela eller delar av vår verksamhet. På det har svaret varit nej baserat på den redovisning som vi har gjort. Det tredje är de förhandlingar och diskussioner som har förts när det gäller ett näringspolitiskt paket för att stötta Arbogaregionen.
Anders Björck: Så frågan om att riva upp detta avtal, som är viktig för vår behandling, har icke aktualiserats från regeringens sida?
Arne Wittlöv: Nej.
Anders Björck: Tack.
Ordföranden: Thage G Peterson har vid en diskussion i riksdagen gjort en viss poäng av att han säger att regeringen inte har blivit informerad om ett konkret företagsbeslut när det gäller flyttningen. Arne Wittlöv har själv redovisat den information som han lämnade till Rekke och Nygårds.
Jag skulle för tydlighetens skull vilja återkomma litet till det som Arne Wittlöv sade om att hans information gick ut på att man inte skulle kunna rädda Arboga och att en strukturförändring är nödvändig.
Om man är en hel dag på en industri och går omkring där förs det många informella diskussioner. Och om man kommer från regeringen eller det politiska etablissemanget ställer man normalt rätt mycket frågor för att lära sig något. Var det alltså så när den här frågan diskuterades att Arne Wittlöv bara lämnade denna information och att det sedan inte var någon diskussion, några frågor eller djupdykningar när det gällde den här frågan?
Arne Wittlöv: För det första: När det gäller Lars Rekkes besök tror jag att han kom under eftermiddagen. Det var inte ett heldagsbesök.
För det andra: Min avsikt var inte att informera honom om ett konkret företagsbeslut, eftersom detta beslut inte var fattat vid denna tidpunkt. Som jag tidigare har sagt var min avsikt att höja beredskapen för och insikten om att här kommer ett mycket besvärligt ärende där det fortfarande inte var alldeles klart hur den slutgiltiga utformningen skulle se ut.
Jag vill även tillägga att det kring detta alldeles säkert fördes någon form av dialog och diskussion. Men jag kan inte minnas exakt hur den diskussionen fördes. Det enda som jag med tydlighet minns är att jag kände att mitt syfte var uppnått. Jag hade höjt beredskapen inför frågan.
Ordföranden: Du upplevde att du hade lämnat en sådan information att en normalbegåvad statssekreterare borde förstå vad din information innebar.
Arne Wittlöv: Ja, och framför allt att han vid senare handläggning, då frågan om motorunderhåll och Arboga skulle dyka upp, skulle känna igen frågan, att den var anhängiggjord som potentiellt svår och eventuellt innehållande strukturförändringar.
Ordföranden: Den sista frågan som jag skulle vilja ställa är: Hur stor är flyttkostnaden?
Arne Wittlöv: Det kan jag inte svara på, eftersom den beror på en mängd variabler som man har att ta ställning till under resans gång.
Pär-Axel Sahlberg: Av det som ordföranden var inne på när det gällde informationen till i första hand Rekke förstår jag att Arne Wittlöv är helt på det klara med att han har lämnat den information som han kunde lämna och att det inte var klart eftersom regeringen inte hade fattat något beslut och ni fattade inte heller något beslut förrän den 7 januari. Men det förefaller litet underligt att frågan från er sida sett var uppflaggad sedan tidigare, bl.a. i mars i förhandlingar med FMV och även senare. Ni hade senare också slutit detta avtal. Men i mellanperioden var Lars Rekke hos er. Ordföranden frågade om en normalbegåvad statssekreterare skulle uppfatta detta. Jag vill inte formulera frågan riktigt så, eftersom information är beroende av både avlämnare och mottagare. Men Arne Wittlöv har alltså inte tyckt att det var märkligt att ett så drastiskt beslut som var på gång, det fanns i alla fall i Arne Wittlövs bakhuvud, väckte så liten reaktion hos en ansvarig politiker på ansvarigt departement.
Arne Wittlöv: Vi förde säkert en dialog kring frågan i samband med att jag anhängiggjorde den här situationen. Vad jag säger är att jag inte minns exakt hur den utföll. Däremot vet jag att jag kände att jag hade fört denna information vidare. Vi skall komma ihåg att FMV senare har genomfört föredragningar i ärendet och att även det brev som vi har relaterat skickades till regeringen med en noggrann beskrivning av förloppet, skeendet och innebörden. Därmed tycker jag att informationskedjan så att säga hänger ihop. Mitt syfte återigen var att hissa varningsflaggan inför att detta var under uppsegling. Det tycker jag att jag uppnådde.
Ordföranden: Det är inte någon mer som vill ställa någon fråga, och då ber jag att få tacka er för att ni har kommit hit och velat svara på våra frågor.
Konstitutionsutskottet
1997-04-17
kl. 09.00-11.15
Offentlig utfrågning av statssekreterarna Lars Rekke och Peter Nygårds angående regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo Aero Corporation
Statssekreterare Lars Rekke
Ordföranden: Jag ber att få hälsa alla välkomna. Vi skall i dag ha en offentlig utfrågning av statssekreteraren Lars Rekke. Från och med den 1 mars är han statssekreterare i Näringsdepartementet. Tidigare var han det i Försvarsdepartementet.
Frågan gäller regeringens handläggning av Volvo Aeros flyttning från Arboga. Lars Rekke har bett om att få inleda. Varsågod!
Lars Rekke: Tack så hjärtligt! Jag har, som sagt, blivit kallad till konstitutionsutskottet för att svara på frågor kring regeringens handläggning inom Försvarsdepartementet av det här ärendet. Det rör medgivande att teckna produktstödsavtal avseende flygplansmotorerna RM 8 - Viggenmotorn - och RM 12 - den motor som skall finnas i Gripenflygplanet. Jag utgår från att jag också kommer att få svara på frågor om vilken information jag har haft i fråga om Volvo Aeros beslut att flytta flygmotorunderhållet vad avser Viggenmotorn från Arboga till Trollhättan, kanske särskilt vad beträffar de kontakter som jag har haft med Volvo Aero i det här ärendet.
För att jag skall kunna ge en fullständig bild av dessa frågor skulle jag vilja gå tillbaka redan till början av 80-talet, närmare bestämt 1981 och 1982. Vid den tidpunkten beslutade riksdagen att stridsflygplanet Gripen skulle ersätta det nuvarande Viggensystemet. Enligt den expertis som då fanns, och som finns nu, skulle Gripenplanet bl.a. medföra mycket mindre krav på motorunderhåll än det gamla systemet. Redan då fanns det en allmän kännedom om att underhållsvolymerna skulle gå ner när det gäller flygvapnets flygplan.
I början av 90-talet - enligt mina informationer skulle det ha varit någon gång 1993-1994 - fattade Volvo beslut om att Gripenmotorerna skulle underhållas vid Volvo Aeros anläggningar i Trollhättan. Underhållet av Viggenmotorerna skulle fortsätta i Arboga. Det var allmänt känt att en förutsättning för Arbogafabrikens långsiktiga överlevnad var en ökande civil underhållsvolym, eftersom Viggenmotorerna så småningom skulle fasas ut ur flygvapnet. Det fanns alltså tidigt en allmän information bland intresserade och någorlunda initierade om problemen kring underhållsvolymerna.
I början av 1996 tillträdde jag min befattning som statssekreterare i Försvarsdepartementet. Huvuduppgiften för min del var att under försvarsministerns ledning ansvara för arbetet inom departementet med att ta fram underlag för försvarsbeslutet, etapp 2. En proposition skulle framläggas och framlades också i mitten av september samma år. Jag utsågs också till ordförande i Försvarsberedningen, som skulle förbereda den säkerhetspolitiska kontrollstation som skulle vara grundläggande för det kommande försvarsbeslutet.
När det gäller Försvarsberedningens arbete vill jag särskilt nämna ett datum: den 24 april 1996. Den dagen hade Försvarsberedningen en hearing med företrädare för den svenska försvarsindustrin. Syftet med det arrangemanget var att beredningen skulle få underlag för sina överväganden i fråga om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av försvarsindustrins situation, framför allt i ljuset av pågående neddragningar av försvarsanslagen i flera för industrins försäljning viktiga länder, Sverige och de exportmarknader som kunde förväntas vara godkända för export.
Vid den här tidpunkten var flertalet verkställande direktörer vid de svenska försvarsföretagen närvarande, däribland verkställande direktören för Volvo Aero, Arne Wittlöv. Varje industriföreträdare genomförde en föredragning på cirka en halv till en timme. Direktören Wittlöv redovisade för sin syn på den internationella flygmotormarknaden och lämnade en redogörelse för den svenska marknaden. I det sista hänseendet berättade han bl.a. att utfasningen av Viggensystemet och introduktionen av Gripen skulle innebära ett minskat motorunderhåll för det svenska flygvapnet samt att detta skulle skapa problem för företaget om man inte lyckades få tillfredsställande bidrag till produktionen från den civila marknaden. Detta gällde naturligtvis i synnerhet Arboga. Det fördes naturligtvis inte någon diskussion omkring vilka åtgärder i strukturellt, eller liknande, avseende som Volvo Aero övervägde. Det var ju inte meningen med hearingen. Den syftade till att belysa försvarsindustrin ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. I första hand handlade det om hur kompetensen inom landet, eller i samarbete med utländska intressenter, skulle kunna tryggas för en fortsatt god materielförsörjning till det svenska försvaret. Jag tror inte att de uppgifter som lämnades av Wittlöv vid den här tidpunkten i något avseende var överraskande för någon av beredningens ledamöter.
Vid ett senare tillfälle fick jag också viss information av verkställande direktören för Volvo Aero om företagets situation. Det var den 30 augusti 1996 i samband med ett industribesök som jag gjorde vid Volvo Aeros anläggningar i Trollhättan. Avsikten för min del med det här sammanträffandet - det här företagsbesöket - var att jag skulle få en allmän information om företaget och att jag, lekman som jag var, skulle titta litet grand på verkstadsanläggningarna. Det var ett halvdagsbesök.
I samband med att det här besöket skulle avslutas - och det var uppbrott från det här arrangemanget - berättade Wittlöv för mig att företaget skulle få beläggningsproblem i Arboga när underhållet av Viggenmotorn upphörde en bit in på nästa sekel. Sedan lade han till: Med de krav som ni ställer går det inte att rädda Arboga. Han torde därmed ha åsyftat de förhandlingar som vid den tidpunkten fördes mellan FMV och Volvo Aero om fortsatt motorunderhåll. Verkställande direktören nämnde också som svar på min särskilda fråga att beslut om vilka åtgärder som skulle vidtas till följd av dessa problem skulle fattas någon gång under senare delen av 1997 eller 1998. Han bad mig också mycket bestämt att inte föra informationen vidare eftersom man inte hade gjort några ställningstaganden inom företaget. Övervägandena var inte klara om vad som skulle göras. Dessutom - vilket jag uppfattade som det viktiga i den här situationen - ville företaget självt, om och när det blev aktuellt, informera om problemen och företagets åtgärder och beslut till följd av dessa problem. Någon annan information om de här frågorna har jag inte fått av Volvo Aero eller någon annan inom Volvokoncernen.
Vid ett tillfälle därutöver - den 4 oktober 1996 - fick jag en uppgift av en tjänsteman vid FMV om att de aktuella besluten när det gällde Volvo Aero skulle fattas av Volvo i början av 1997. Också vid det här tillfället angavs särskilt att Volvo självt skulle informera om sina ställningstaganden på ett mera konkret sätt.
Vad beträffar själva handläggningen av det här ärendet om medgivande att teckna underhållsavtal för flygmotorerna har regeringskansliet - närmare bestämt expeditionschefen i Försvarsdepartementet - lämnat en utförlig skriftlig redovisning till utskottet. Jag har inget att tillägga.
När det gäller den information som jag har fått av Volvo i de här frågorna vill jag mycket kraftigt stryka under att jag inte under 1996 eller tidigare fått någon information om några konkreta, bestämda ställningstaganden från företagets sida.
Jag anser själv att jag har en lång erfarenhet av arbete, i kanslihuset bl.a., med frågor som rör näringslivet och dess strukturella förändringar vid olika tidpunkter. Jag var mycket länge tjänsteman i det dåvarande industridepartementet på 80-talet. Jag vet mycket väl att det vanliga var att man, när företag fann det förenligt med sina intressen att informera om sådana här frågor, på ett tidigt stadium fick reda på att det var problem, som att beläggningen i något avseende hade minskat eller att något annat som man såg allvarligt på inom företaget hade hänt. Om det blev aktuellt tog man sedan kontakt med regeringen för att i mer formella och ordnade former lämna en sådan här information om ett mera konkret beslut, t.ex. vad gällde antalet anställda som skulle komma att beröras, när beslutet skulle verkställas och eventuella åtgärder som företaget var berett att vidta för att mildra konsekvenserna.
I det här fallet strök Wittlöv så kraftigt under att den allmänna information som jag hade fått inte fick föras vidare och att Volvo, om och när det blev aktuellt, skulle lämna information till de berörda. Därför var jag bergfast övertygad om att Volvo, om det blev aktuellt, skulle återkomma och lämna sådan information. Det har Volvo inte gjort.
Jag är ganska övertygad om att det här egentligen också är Volvo Aeros uppfattning. Jag skulle vilja belysa det med några händelser som inträffade efter den 7-8 januari, då Volvo faktiskt fattade sitt beslut.
I mitten av januari - det torde ha varit den 14 eller 15 januari - träffade jag Wittlöv på Volvos representationskontor här i Stockholm. Vi talade då bl.a. om vårt sammanträffande den 30 augusti. Jag frågade honom särskilt hur han såg på den information som han hade lämnat till mig, och han vitsordade då att det här inte var någon information som avsåg något konkret i fråga om sysselsättning eller annat som företag brukar lämna till regeringen. Han vitsordade också att han verkligen hade menat att informationen inte skulle föras vidare.
Vid ett senare tillfälle - det var i början av den därefter följande veckan - hade jag ett samtal med statsrådet Margareta Winberg. Hon berättade då att hon hade träffat Wittlöv i Arboga. Och hon berättade att Wittlöv vid den tidpunkten hade nämnt att två personer som var regeringen närstående hade fått viss - vid den tidpunkten inte för mig specificerad - information i förväg om Volvos planer eller överväganden. Jag var inte en av dem.
Den 26 januari 1997 var den första dagen av Folk och Försvars årliga konferens i Sälen. Jag kom till Sälen på lördagen, och när jag anlände kom Wittlöv fram till mig och sade att han var tvungen att hänga ut mig inför pressen, eftersom jag kände till detta med Arboga. Han tillade att han egentligen inte borde göra det men att han fått tillsägelse hemifrån, som han uttryckte det, om att han skulle göra det. Jag frågade honom då om han också skulle hänga ut statssekreteraren i Näringsdepartementet, Peter Nygårds. Nej, det skulle han inte göra, sade han. Han sade också att Peter ju inte var ett statsråd som hade sparkat på Volvo. Nu gjorde han detta senare i alla fall, men det här var vad han sade.
Jag har av dessa händelser efteråt dragit den slutsatsen att jag tror att Wittlöv har blivit medveten om att det inte fanns skäl att genomföra några åtgärder med anledning av den information han lämnat; det var inte en sådan information.
Det här var alltså min inledande redogörelse för händelseförloppet. Jag är naturligtvis beredd att svara på alla frågor kring det här.
Anders Björck: Fru ordförande! Jag vill direkt börja med att ställa en fråga. Du sade att det var två som kände till det här i regeringskansliet och att du inte var en av dem. Vilka syftade du på? Nygårds bör vara en.
Lars Rekke: Ja, och den andra var en lokal socialdemokratisk riksdagsledamot.
Anders Björck: Var det någon som tjänstgjorde i regeringskansliet?
Lars Rekke: Nej.
Anders Björck: Kan du namnge honom?
Lars Rekke: Jag kan namnge henne. Det var Britt Bohlin.
Anders Björck: Så Nygårds, Britt Bohlin och sedermera du kände ändå till något om problematiken?
Lars Rekke: Ja. Det var betydligt fler som kände till något om problematiken.
Anders Björck: Britt Bohlin är som bekant från...
Lars Rekke: Hon är från norra Älvsborg.
Anders Björck: Ja, och där ligger Trollhättan.
Lars Rekke: Ja, just det.
Anders Björck: Ni fick ändå en föraning om att någonting skulle hända, även om ni kanske inte visste exakt vad som skulle hända med flytten från Arboga till Trollhättan. Tyckte inte du att det då var lämpligt att informera statsrådet, försvarsministern, Peterson? Varför skedde inte det, om det nu inte skedde?
Lars Rekke: Det har jag tänkt på mycket. Jag håller med om att det kan förefalla ?besynnerligt.? Men två statssekreterare har alltså vid olika tillfällen, utan något samband eller någon inbördes kontakt, träffat direktör Wittlöv. Han har talat om företaget och om vissa problem i anslutning till det. Jag tycker att det är väldigt ?besynnerligt? att två rätt erfarna - det får man ändå förutsätta - statssekreterare drar samma slutsats om den här informationen, nämligen att den inte var av den karaktären att den skulle föras vidare.
Det kan ju finnas teoretiska och verkliga skäl till detta. Ett kan vara att vi båda två ungefär samtidigt har drabbats av en sammanfallande tanklöshet eller omdömeslöshet. Den andra förklaringen kan vara att vi på något sätt skulle ha haft något eget intresse av att inte föra informationen vidare. Den tredje förklaringen kan ju vara att informationen inte var av den karaktären att det fanns skäl att vidta dylika åtgärder beträffande den. Jag är av uppfattningen att det är det senare som gäller.
Anders Björck: Försvarsministern tog aldrig upp frågan med er? Han måste ändå ha varit medveten om att det uppstår industriella problem om man minskar antalet Viggendivisioner från 16 till 12. Försvarsministern var ju tidigare industriminister. Aktualiserade han aldrig frågan inom departementet?
Lars Rekke: Han initierade försvarsindustrifrågor. Det budskap som gällde för Försvarsdepartementet var alltså att alla frågor som rörde sysselsättningsproblematik och liknande inte var frågor för Försvarsdepartementet. Det var frågor för Näringsdepartementet eller Arbetsmarknadsdepartementet. Vi diskuterade naturligtvis vid några tillfällen försvarsmaterielfrågor. Det gjorde vi någon gång under våren. Jag nämnde också för försvarsministern, i samband med en annan genomgång som vi hade kring organisationsfrågor, att det kunde bli problem i Arboga. Men jag gjorde den bedömningen då att det inte fanns någon anledning att vidta några speciella åtgärder kring den här kunskapen.
Anders Björck: När vi hade Arne Wittlöv här menade han att den information som han hade gett var av sådan karaktär att, som jag tror att han uttryckte det, han trodde att både du och Peter Nygårds skulle ha förstått vad som avsågs och vilka konsekvenserna kunde bli. Din uppfattning är att ni inte gjorde det?
Lars Rekke: När det gäller vilka konsekvenser det kunde bli är det klart att man kunde dra den slutsatsen. Men när det gäller vilka konsekvenser det skulle bli fanns ingen grund för att göra det.
Anders Björck: Bedömdes det inte som lämpligt, vid det här sammanträffandet med Wittlöv, att be om att få in någon form av skriftligt underlag eller att få förnyade sammanträffanden med Volvo Aero för att man skulle få en belysning av tänkbara konsekvenser?
Lars Rekke: Nej, jag gjorde den bedömningen, och jag tycker att det är ?besynnerligt? att två ändå rätt erfarna statssekreterare drog samma slutsats i just det avseendet. För mig finns det bara en förklaring till det.
Anders Björck: När ett sådant här ärende bereds i ett departement - vi har ju fått information från Åkesson - är ganska många inblandade utifrån juridiska aspekter men också utifrån rent försvarsindustriella, militära, aspekter och annat. Det var en intern beredningsprocess innan det blev ett beslut; det finns ju ett formellt regeringsbeslut. Fanns det enligt din uppfattning inte anledning att ställa några frågor internt? Och vilka var inblandade? Jag tror att det är viktigt att det finns med i protokollet.
Lars Rekke: I det avseendet vill jag gärna hänvisa till det underlag som Försvarsdepartementet har lämnat in till utskottet. Där finns ju en utförlig redovisning av hur det här gick till. I den föredragning som tjänstemännen gjorde presenterades detta som ett rutinärende. Det handlade om ett medgivande att teckna ett fortsatt motorunderhållsavtal och ingenting annat. Det betecknades som ett rent rutinärende, som också framgår av det här underlaget. Jag vill hänvisa till det.
Anders Björck: Men det finns ju ändå i en bilaga till skrivelsen från Försvarets materielverk klart utsagt att det här skulle innebära en flyttning från Arboga till Trollhättan. Den skrivelsen har vi här. Det är kristallklart vad som står där. Din uppfattning är alltså att ingen på departementet hade noterat detta?
Lars Rekke: Jag utgår självfallet från att någon på departementet hade noterat detta. Men, som framgår av det underlag som har lämnats in till konstitutionsutskottet i detta avseende, fördes den informationen inte vidare till departementsledningen.
Anders Björck: Departementsledningen tog inte del av de tre olika skrivelser som fanns i ärendet?
Lars Rekke: Nej, det är riktigt, eftersom det inte talades om att de fanns.
Anders Björck: Ni frågade inte efter dem heller?
Lars Rekke: Vi frågade om ärendets karaktär.
Anders Björck: Då fick ni ingen information om en flyttning?
Lars Rekke: Nej.
Anders Björck: Och det ringde inga klockor med tanke på vad som hade sagts mellan er och Wittlöv?
Lars Rekke: Nej.
Anders Björck: Tycker du att detta är särskilt tillfredsställande? Det var ju ändå många människor som drabbades.
Lars Rekke: Handläggningen i Försvarsdepartementet var inte tillfredsställande. Det tycker jag inte.
Anders Björck: Var ligger felet?
Lars Rekke: Det finns en beskrivning av detta i handlingen. Jag tycker naturligtvis att det var otillfredsställande att departementsledningen inte fick veta detta, vad det nu kan bero på.
Anders Björck: Vems var felet?
Lars Rekke: Det kan jag inte bedöma. Jag vill inte gärna gå in på en sådan bedömning. Vi har inte gjort någon samlad bedömning på det sättet av olika ansvarsförhållanden. Såvitt jag vet har rutinerna inom departementet - jag har ju slutat där nu - efter detta stramats upp betydligt. Bl.a. skall numera alla koncept och liknande vara klara innan beredning för ledningen och expeditionschefen sker. Så var det inte enligt de gamla föreskrifterna.
Anders Björck: Jag har en sista fråga. Avtalet är civilrättsligt bindande. Fanns det, när den här historien exploderade, någon tanke på departementet och i den politiska ledningen på att bryta avtalet?
Lars Rekke: Jag har sett avtalet men inte i detalj gått igenom det. Som Anders Björck säkert känner till är det här ett mycket omfattande avtal. När det en bit in i januari blev känt att det fanns ett dylikt avtal gjorde departementsledningen bedömningen att man omedelbart skulle begära att JK skulle klarlägga, som det står i regeringsbeslutet med uppdrag till Justitiekanslern, innebörden av avtalet. Det gällde framför allt det s.k. strukturavtalet men också avtalssituationen i övrigt.
Jag tror att det är ganska äventyrligt att ta upp eller överväga en sådan diskussion kring att bryta ett avtal innan man riktigt är införstådd med vad det innebär. Nu vet jag att JK:s bedömning kommer någon gång under maj månad. Vad den innehåller kan jag inte yttra mig om.
Anders Björck: Är ni sura på Volvo Aero?
Lars Rekke: Det är litet svårt att vara sur på ett företag; jag vet inte hur det skall gå till. Men jag är inte sur.
Anders Björck: Ingen annan heller?
Lars Rekke: Inte vad jag vet.
Anders Björck: Tack!
Ordföranden: Du sade tidigare att det vid den information som du fick i slutet av augusti sades: Med de krav som ni - antagligen staten - ställer går det inte att rädda Volvo Aero i Arboga. Sedan har du sagt att det kunde bli konsekvenser. Det har du uppfattat.
Du deltog ju i beredningen på departementet, dels vid en överläggning den 13 december då ärendet föredrogs för dig, dels i den s.k. förveckoberedning som Peterson har med statssekreteraren, planeringschefen och expeditionschefen. Departementsledningen och den politiska ledningen är ju ofta ute och reser väldigt mycket och snappar upp information som de föredragande tjänstemännen, som mest sitter och bläddrar i papper, inte riktigt har.
Du ser att det handlar om Volvo Aero Corporation. Det handlar om underhåll av flygmotorer, och det handlar om Arboga. Tycker du att det låter sannolikt att någon klocka inte ringde om att man borde ställa en fråga: Hur långt har man kommit med Arboga, kostnader, omstruktureringar osv.?
Lars Rekke: Som jag sade var jag bergfast förvissad om att Volvo, om och i så fall när det skulle bli aktuellt att göra några bestämda ställningstaganden från Volvos eller Volvo Aeros sida i den här frågan, skulle informera. Det var min fasta övertygelse. Det finns naturligtvis ingen skyldighet för Volvo att göra det, men det var min övertygelse att Volvo skulle göra det, med hänsyn till de uppgifter som jag hade fått. När det här ärendet drogs kan jag bara bekräfta att några klockor eller något annat ljud inte hördes i mina öron.
Det här föredrogs tillsammans med en lång rad andra ärenden, och det sades att det var ett rent rutinärende. Det var bara ett medgivande för FMV att träffa ett fortsatt underhållsavtal.
Birgit Friggebo: Det här ärendet har delvis varit en het potatis i politiken från 1970-talet till i dag i samband med detta, och du nämnde själv början på 1980-talet. Har du inte med tanke på detta frågat dig själv efteråt om det inte är konstigt att du inte reagerade på något sätt, när det handlade om just flygunderhåll, Volvo Aero och Arboga?
Lars Rekke: Som jag sade har jag efteråt reflekterat över den här besynnerligheten. Jag tycker att det framför allt är besynnerligt att två statssekreterare skulle dra precis samma slutsats, oberoende av varandra. Enligt min uppfattning beror detta på att den information vi hade fått inte var av karaktären att den föranledde några sådana slutsatser. Jag kan bara konstatera det.
Birgit Friggebo: Men du hade ju själv fått information från en tjänsteman på FMV den 4 oktober om att dessa frågor skulle vara aktuella på Volvo i början av 1997? Och trots det gjorde du ingen sammankoppling?
Lars Rekke: Nej, det gjorde jag inte.
Birgit Friggebo: Du säger att informationen från Volvo inte borde föras vidare. Det är väl ganska normalt att Regeringskansliet inte går ut i pressen med den typ av information du fick i augusti. Men uppfattar du det som att du inte heller får vidarebefordra sådana samtal ens till statsrådet?
Lars Rekke: Hade jag bedömt att det fanns anledning att ta upp den här informationen, dvs. att den var av den karaktären att den borde tas upp i Regeringskansliet, så hade jag naturligtvis inte känt mig bunden av Wittlövs önskemål om att det skulle hållas hemligt. Självklart inte. Önskemålet från Wittlövs sida innebar för mig att det inte skulle föras vidare därför att Volvo om och när det blev dags själva skulle informera de berörda om sakförhållandena. Självfallet var jag inte bunden av någon sekretess i förhållande till befattningshavare i departementet.
Birgit Friggebo: Regeringen fattade sitt beslut den 19 december. Fanns det då full information inom Regeringskansliet om att en flyttning skulle ske från Arboga till Trollhättan och om kostnaderna för den flyttningen?
Lars Rekke: Den information som fanns tillgänglig i departementet var den handling som jag tror att utskottet också har. I den hemställer Försvarsmakten om att ett medgivande att träffa avtal skall lämnas. Det fanns alltså en handling som nu finns här i utskottet. Den informationen fanns i departementet. Men den handlingen kände jag inte till den 13 december eller den 19 december. Den fick jag höra talas om efteråt, en bit in i januari.
Birgit Friggebo: Men för medborgarna måste det väl vara intressant att veta huruvida det fanns full information när regeringen fattade sitt beslut - i Regeringskansliet och enkannerligen, när det gäller detta ärende, i Försvarsdepartementet?
Lars Rekke: Av den handling som har lämnats in med en redogörelse för ärendets handläggning framgår det att handlingen hade lästs av befattningshavare i Försvarsdepartementet.
Birgit Friggebo: Vilka diskussioner fördes i departementet innan departementschefen gick ut och sade att skattebetalarna inte skall betala en krona för flyttningen av underhållet från Arboga till Trollhättan? Har du deltagit i sådana diskussioner?
Lars Rekke: Jag har inte deltagit i några diskussioner kring den uppgiften.
Birgit Friggebo: Och du har inte heller efteråt deltagit i några diskussioner om eventuella konsekvenser i den riktningen? Thage G Peterson gjorde ju ett uttalande om att skattebetalarna inte skall stå för några flyttkostnader. Om en departementschef gör ett sådant uttalande brukar man normalt inom departementet börja diskutera hur det i sådana fall skall gå till, vad det innebär osv.
Lars Rekke: Som jag sade har inte jag deltagit i någon ingående analys av det här avtalet. Det var ett komplicerat och omfattande avtal. Innebörden föreföll, sedan jag fick reda på huvuddragen i avtalet, oklar. Mitt ställningstagande då var att Riksrevisionsverket eller JK borde göra en analys av innebörden i det avtalet. Det blev sedermera JK som fick det uppdraget.
Birgit Friggebo: Men du har inte deltagit i några som helst diskussioner om innebörden av Thage G Petersons uttalande, om hur man skall hantera det uttalandet eller i några förberedelser i departementet för ett eventuellt sådant agerande?
Lars Rekke: Nej.
Pär-Axel Sahlberg: Detta är ju en ganska klassisk bild av hur information hanteras och inte hanteras och hur avlämnaren - i alla fall i efterhand - beskriver hur tydlig informationen har varit. Men information består också av hur den mottagits. Vi har berört en del av de här frågorna, så jag behöver inte gå in ytterligare på det. Men jag har några frågor när det gäller den förhandling som pågick mellan FMV och Volvo Aero. Hade du utöver den allmänna informationen den 4 oktober, som du nämnde, några ytterligare kontakter med FMV om den process som pågick mellan Volvo och FMV?
Lars Rekke: Ja, vid en annan tidpunkt, den 28 juni, träffade några andra tjänstemän och jag tjänstemän från FMV. Vi diskuterade tidsplanen för när dessa frågor skulle komma upp i departementet. Detta var den 28 juni, och då hade FMV just fått ett bemyndigande av regeringen att rikta upphandlingen exklusivt till Volvo Aero utan att gå ut med ett större anbudsförfarande - detta med hänsyn till nödvändigheten av att ha kompetens för detta i Sverige. Den 28 juni förekom en sådan förberedande information kring tidshorisonten. Men i övrigt förekom inga sådana kontakter.
Samtidigt med den här processen pågick under sommaren också överläggningar och förberedande upphandlingsprocedurer kring den tredje delserien av Gripen. Jag deltog också i några möten i samband med den upphandlingen. Den tredje delserien var ju den stora upphandlingsfrågan som var aktuell att behandla i propositionen, vilket sedan också skedde, och sedermera i riksdagsbeslutet. Men utöver det som jag har nämnt har det inte förekommit några kontakter där jag varit med.
Pär-Axel Sahlberg: Kontakten den 28 juni var alltså en briefing om tidsplan och annat. Jag har uppfattningen att Volvo redan då hade flaggat för att en flytt från Arboga skulle komma att bli aktuell och föremål för förhandlingar inom det här avtalet. Nämnde inte FMV någonting om detta för dig?
Lars Rekke: Nej.
Pär-Axel Sahlberg: Den fortsatta processen har du beskrivit som att det begåtts olyckliga misstag. Du har sagt i en tidningsartikel att det har varit en brist i hanteringen, och det är också den redovisningen vi har fått ifrån departementet. Det skulle vara intressant att höra om det förekom några andra kontakter mellan dig och försvaret - flygvapenledningen eller annat - som aktualiserade den här frågan innan den blev ett ärende i Regeringskansliet. Jag inser att ni hade många frågor på bordet i samband med hela försvarsbeslutet. Men aktualiserades Volvo Aero-frågan någon gång i det sammanhanget?
Lars Rekke: Före den 26 januari 1997 talade jag över huvud taget aldrig med överbefälhavaren eller någon i försvarsledningen om motorunderhållsfrågor. I ett avseende kan jag säga att jag gjorde det. Vid besöket den 30 augusti deltog också chefen för flygvapenledningen, generallöjtnant Kent Harrskog. Han hade dock hunnit lämna tillställningen när vi diskuterade de här motor- underhållsfrågorna. Han var med när den allmänna informationen om företaget lämnades, men han avvek sedan ifrån detta möte. I övrigt har jag inte över huvud taget pratat med någon i militärledningen om detta.
Pär-Axel Sahlberg: Jag vill fråga hur du ser på den här förhandlingsprocessen, som du var ganska nära och som du sedan dess naturligtvis har fördjupat dig i. Den pågick mellan FMV och Volvo på två nivåer. I den tekniska frågan var det folk från Arboga, och när det gällde strukturavtalet var det folk ifrån Trollhättan. Är det enligt din uppfattning en vanlig struktur att man på det här sättet i olika förhandlingsgrupper och också på olika nivåer i företaget sköter en sådan här i sig sammanhållen förhandling, som ju resulterade i ett avtal, om än i två delar?
Lars Rekke: Som framgick av min redovisning här tillträdde jag min befattning som statssekreterare i Försvarsdepartementet i början av 1996, och jag känner inte till rutinerna eller praxis när det gäller sådana här frågor inom just försvarsindustrin. Däremot har jag själv en viss erfarenhet av näringslivet. Jag har arbetat i ett privat företag. När man diskuterar stora och komplicerade frågor är det vanligt att det sker på olika nivåer. Frågorna rör ju ekonomi, teknik, strategiska saker och liknande, och i större sammanhang sker detta ofta på olika nivåer och med olika kompetens i t.ex. arbetsgrupper eller annat som skall förbereda ett avtal eller ett ställningstagande.
Pär-Axel Sahlberg: Att detta behöver hållas hemligt av säkerhetspolitiska och affärsmässiga skäl är inte så förvånande, men det känns som om det varit oerhört mycket hemlighetsmakeri i den här frågan, både inom Volvo - vilket vi inte berör i det här sammanhanget - och tyvärr också inom den offentliga förvaltningen. Är hemlighetsmakeriet ett problem från den här synpunkten?
Lars Rekke: Låt mig svara allmänt på frågan först. När offentlig förvaltning och kommersiella intressen sammanstrålar i olika sammanhang, överläggningar eller annat, är det klart att det ibland uppstår problem. Å ena sidan har man den offentliga förvaltningens krav på offentlighet, å andra sidan har man näringslivets ofta ganska bestämda krav på sekretess. I det här fallet tillkommer dessutom försvarssekretessen och ibland utrikessekretessen. Jag tycker att man i allmänhet hanterar de här frågorna på ett bra sätt inom Regeringskansliet. Men ibland finns det i någon mån motsatta intressen - å ena sidan de hårda kraven på företagssekretess som företaget kan ha, å andra sidan de krav som den offentliga förvaltningen har på öppenhet och offentlighet. Det kan finnas sådant.
I det här specifika fallet känner jag inte alls till hur förhandlingarna mellan FMV och Volvo Aero gick till. Jag vet inte vilka tjänstemän som höll på med förhandlingarna eller vilka arbetsgrupper osv. som upprättades. Men jag vet ju att Wittlöv i den kontakt vi hade den 30 augusti var utomordentligt bestämd i sina önskemål. Han hade ingen rätt att ställa krav, men han hade önskemål om att den information jag fick absolut bara var till för mina öron och ingen annans. Jag skulle inte föra den vidare av de skäl jag angav tidigare.
Pär-Axel Sahlberg: Jag har en sista, hypotetisk fråga, som du kanske inte alls vill svara på. Om du skulle få en av dagarna från förra året tillbaka sedd ur ditt nuvarande perspektiv - vilken dag skulle det vara, och vad skulle du vilja göra annorlunda i just den här frågan?
Lars Rekke: Det var bra att jag fick svara på den frågan. Det har jag naturligtvis övervägt. Jag hann aldrig riktigt slutföra arbetet, eftersom jag fick en annan uppgift i Regeringskansliet, men av allt detta drog jag slutsatsen att kontakterna mellan Försvarsdepartementet och försvarsindustrin måste stramas upp.
När någon tjänsteman, politiskt tillsatt eller inte, t.ex. åker på företagsbesök eller sammanträffar med företrädare för försvarsindustrin - sammanträffanden av ren tillfällighet går naturligtvis inte att göra någonting åt - måste sådana möten noga förberedas. Företaget måste ordentligt klargöra karaktären på den information som skall lämnas vid besöket eller sammanträffandet. Det måste föras anteckningar om vad som sägs och informeras om. Om viktig information i något avseende lämnas - kriterierna för viktig information är naturligtvis svåra att bestämma - måste departementets tjänstemän kräva att den informationen lämnas skriftligt. Innan jag slutade på Försvarsdepartementet gav jag direktiv om att detta fortsättningsvis skulle gälla där. En bestämd stramhet behövs alltså i umgänget med försvarsindustrin, just för att missförstånd eller liknande inte skall uppstå.
Man kan säga att det i Regeringskansliet finns litet skilda intressen i dessa avseenden, beroende på departement. När det gäller t.ex. försvarsindustrin är ju försvaret, för vilket Försvarsdepartementet är ansvarigt inom Regeringskansliet, upphandlare och har naturligtvis en allmän skyldighet att se till att upphandlingen blir effektiv, billig och sker till nytta dels för försvarskapaciteten, dels för skattebetalarna. Regeringskansliet har också en skyldighet att bevaka sysselsättningsfrågor och regionalpolitiska frågor, vilket ibland kan stå i strid med andra intressen. Det finns säkert andra intressen som också är involverade.
Just av det skälet tror jag att det är viktigt att dessa kontakter i fortsättningen stramas upp och formaliseras och att karaktären på den information som skall lämnas klargörs ordentligt. Det var detta som mina direktiv i Försvarsdepartementet gick ut på.
Birgitta Hambraeus: Det senaste du sade känns bra och viktigt. Jag utgår från att det var en felsägning när du sade att du slutade i Försvarsdepartementet i början av 1996.
Lars Rekke: Jag började i Försvarsdepartementet 1996 och slutade i början av 1997.
Birgitta Hambraeus: Det man efteråt tycker är så förunderligt är att detta kunde betecknas som ett rutinärende. Av ett protokoll över vilka handlingar som har utlämnats till en journalist framgår att själva flytten till Arboga och det statliga stödet till strukturförändringarna inte var hemligstämplat. Detta fanns som offentliga handlingar på ett tidigt stadium, vad jag förstår. Eller frisläpptes det senare? Det kan vi kanske få klarlagt.
Jag antar att den slutsats vi kommer att kunna dra är att rutinerna här var ofullständiga. Annars förefaller det helt osannolikt att man inte ansåg att detta var en politiskt viktig fråga som borde diskuteras av regeringen. I FMV:s papper står det alltså mycket klart både att flytten från Arboga till Trollhättan skulle ske och att staten skulle betala strukturomvandlingskostnaderna. Kan du berätta för oss hur det rent praktiskt går till och vilka som finns med när man bestämmer vilka ärenden som skall komma upp som diskussionsämnen i regeringen och vilka som blir B-ärenden?
Lars Rekke: Ja, det skall jag gärna göra. Jag vill först svara på den första frågan om sekretessen på olika handlingar. Jag vill göra förbehållet att jag kan minnas fel och att jag inte har alla handlingar med mig. Men min uppfattning är att den handling med tillhörande bilagor som inkom från För- svarsmakten med begäran om ett medgivande att få teckna avtal var försedd med en sekretesstämpel, såväl från avsändaren som från Försvarsdepartementet. Stämpeln har som bekant ingen självständig betydelse, utan ställningstagandet görs när någon begär att få ut handlingen. Men det fanns alltså en stämpel. Handlingen kom till allmänhetens kännedom när Försvarsmakten på begäran av någon journalist lämnade ut den i januari. Så måste det har varit.
Det kan naturligtvis variera hur det går till när ett ärende bereds och tas upp för ett regeringsbeslut. Jag kan berätta hur det går till i allmänhet. Enskilda förvaltningsärenden, som det här var fråga om, anhängiggörs normalt genom att det kommer in en skrivelse från någon enskild person, något företag eller myndighet. Skrivelsen tas om hand av registratorn under överinseende av expeditionschefen och lottas på någon av de sakenheter som finns på ett departement. Sedan sker en beredning av ärendet. Skrivelsen, en ansökning eller vad det kan vara, skickas kanske på remiss till andra myndigheter, eller så bereder man enskilda möjlighet att yttra sig. I övrigt tas de sakuppgifter fram som behövs för att man skall kunna avgöra ärendet. I allmänhet sker detta alltså på enheten fram till dess att ärendet bedöms vara moget för beslut. Självfallet har departementsledningen ett ansvar för att se till att ärendena inte blir liggande för länge. Det sker regelbundna genomgångar av balanslistor och sådant.
Sedan tas ärendet upp för expeditionschefen och i allmänhet också för statssekreteraren. Man går igenom ärendet. Ofta är det varje vecka ett stort antal ärenden inom ett visst departements verksamhetsområde som skall avgöras av regeringen. Föredragningen sker naturligtvis mer eller mindre noggrant beroende på ärendets karaktär. I allmänhet torde det också vara så att statssekreteraren får en genomgång av ärendet innan det tas upp till beslut. Så var det på Försvarsdepartementet.
Hela denna process sker vanligen muntligt. Beroende på ärendets karaktär överlämnas ibland skriftligt material. Ibland, om ärendet är komplicerat, skrivs föredragningspromemorior som man får läsa. Detta sker i allmänhet några dagar innan det är dags att ta upp det för beredning med det statsråd som är föredragande i regeringen. Det sker några dagar innan det aktuella regeringssammanträdet. Vid den beredningen görs vanligen en muntlig föredragning av ärendet, om inte komplexitetsgraden föranleder att man på de berörda enheterna har skrivit en föredragningspromemoria av något slag. Sedan upprättas en föredragningslista inför regeringssammanträdet. I vänsterspalten står vad ärendet gäller, vem som skickat in ansökningen eller begärt någonting av regeringen samt diarienummer. I högerspalten anges mycket kortfattat vilket beslut som skall föreslås på regeringssammanträdet: bifall, avslag, delvis bifall eller liknande formuleringar.
Birgitta Hambraeus: När man ser på bakgrundsmaterialet verkar det som om man i sammanfattningar och i fokus tagit upp helt andra saker, nämligen undantag från lagen om offentlig upphandling. Det är närmast det som poängteras. I det som undertecknats av Thage G Peterson står det ingenting om att detta skulle kunna gälla pengar till strukturomvandlingar osv. Detta understryker det du sade förut, att det har skett en miss i föredragningen. Man har inte poängterat det som var politiskt viktigt och som regeringen borde ta ställning till i sammanhanget.
Lars Rekke: Det här ärendet avsåg ju medgivande att teckna avtal, och det är väl så det står i beslutet också. Själva avtalet tecknades ju först senare, den 20 december. Regeringens sammanträde var den 19 december. Avtalsförslag eller utkast till avtal fanns ju inte bland handlingarna, och det var inte meningen heller. Detta var ett medgivande för Försvarets materielverk att teckna avtal. Det var det ärendet handlade om.
Birgitta Hambraeus: Men innehållet i avtalet, som ändå var känt då via bilagor, framgår ju inte alls av det förslag som föredragande statsråd tog upp.
Lars Rekke: Nej, det är riktigt.
Kenneth Kvist: Jag vill börja med en allmän fråga om relationerna mellan statssekreterare och minister. På en skala mellan ett och tio, där tio är fullständig - hur stor är förtroligheten mellan en statssekreterare och en minister?
Lars Rekke: Det finns kanske flera här i salen som kan komplettera min bild. Jag kände Thage G Peterson sedan länge. Jag arbetade som tjänsteman när han var chef för Industridepartementet. Jag kände honom också från partisammanhang. Jag är från Stockholms län, och han var ordförande för Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt under en tid. Jag vill inte inordna denna relation i någon skala, men Thage G Peterson och jag kände varandra utomordentligt väl. Det var en gammal bekantskap.
Kenneth Kvist: En statssekreterare gör ett besök på en industri och ser en varningsflagga som signalerar att det kan uppstå ett betydande problem för företaget om regeringen agerar på ett visst sätt. När industriledaren så säger att informationen bara är för dina öron - det var så jag uppfattade att du berättade - betyder det inte att det inte är någonting som du skall gå ut till allmänheten med? Men det betyder väl samtidigt att dina öron i det här fallet är en förlängning av ministerns öron?
Lars Rekke: Det är ganska oväsentligt vad företagsledaren i fråga rent formellt avser med sitt yttrande. Om en företagsledare säger på det sättet är inte jag på något sätt bunden av det. Jag är bunden av offentlighetsprincipen och sekretesslagstiftningen och ingenting annat, inte av något önskemål från företagsledare eller andra. I det här fallet var det, som jag nämnde, en tolkning från min sida, att den information jag fick var preliminär. Den avsåg någonting som skulle kunna hända, men som man inte på något sätt hade bestämt skulle hända. Det var en mycket allmän information.
Jag vill också säga, vilket jag tror att jag nämnde i min inledning, att det här skedde när vi var på väg att gå därifrån. Det var inte någon ordnad information, utan det var en mycket kortfattad sådan. Syftet med mitt besök avsåg inte någon sådan information.
Att svårigheter fanns i försvarsindustrin, däribland när det gällde motorunderhåll, var en allmän kunskap. Det var inget nytt. Vi visste, även om det kanske inte berör motorunderhållet så mycket, att exportvolymerna var svåra att ta hem på de marknader som var godkända eller kunde antas bli godkända, eftersom man dragit ned försvarsanslagen ganska kraftigt i många länder i t.ex. Västeuropa, särskilt på materielsidan. Det var en allmän kunskap att det skulle kunna bli problem inom försvarsindustrin. Det var inget nytt eller sensationellt att Volvo Aero brottats med problem av olika slag alltsedan man övertog FFV:s verksamhet, och kanske tidigare också. Att det skulle bli ytterligare problem när Gripen introducerades i det svenska flygvapnet var också något jag skulle vilja beteckna som en allmänt känd kunskap bland dem som var någorlunda initierade. Det var egentligen inte något nytt som jag hade fått reda på, tyckte jag.
Men jag vill också understryka att försvarsministern och jag vid några tillfällen naturligtvis hade samtal om försvarsindustrin. Det var även tjänstemän med vid något tillfälle, tror jag.
Kenneth Kvist: Men du kunde inte utfärda några löften om att du inte skulle föra den här informationen vidare till försvarsministern.
Lars Rekke: Absolut inte. Nej, sådana löften kunde jag naturligtvis inte ge. Det var min bedömning att den här informationen inte gav anledning till det. Jag har vid ett tillfälle nämnt för försvarsministern att det var svårigheter i Volvo Aero och i Arboga. Ungefär med de ordalag som jag nu anger här.
Kenneth Kvist: Menar du att det inte var en information som tillförde något konkret eller något som försvarsministern borde få reda på att de hade berättat för dig?
Lars Rekke: Det är riktigt.
Kenneth Kvist: Vi kan gå framåt i tiden. Vad visste man den 19 december, när regeringen bemyndigade Försvarets materielverk att teckna de här avtalen med Volvo?
Lars Rekke: Jag visste inte mer än jag har berättat här i dag.
Kenneth Kvist: Och ministern visste inte ens det alltså?
Lars Rekke: Det går ju att fråga ministern. Han lär komma hit nästa vecka. Men det finns också en skriftlig redogörelse för handläggningen av det här ärendet från Försvarsdepartementet. (Kenneth Kvist: Jag vet.) Där står det alltså att ärendena gicks igenom. På särskild fråga från försvarsministern angavs det att detta var ett rent rutinärende. Det var vad han kände till om detta ärende.
Peter Eriksson: Kan du minnas när det var du pratade med försvarsministern om att det var svårigheter vid Volvo Aero?
Lars Rekke: Jag nämnde för försvarsministern att företagsledningen hade pekat på att det var svårigheter. Så uttryckte jag mig. Det var i början av september.
Peter Eriksson: Hur kommenterade försvarsministern det?
Lars Rekke: Eftersom det här var en uppgift som jag lämnade mer i förbigående kommenterades den inte särskilt.
Peter Eriksson: Med din långa erfarenhet från flera olika departement och som statssekreterare, vad skulle du säga har brustit när ni har fått in det här materialet från försvarsledningen och det ändå inte blivit en ordentlig reaktion eller diskussion inom departementet? Är det bristande rutiner, är det att det inte har getts några klara direktiv från ministern eller statssekreteraren om hur det skall handläggas eller beror det på klantiga handläggare? Vad handlar det om egentligen?
Lars Rekke: Jag har litet svårt att bedöma det. Jag vet att expeditionschefen i Försvarsdepartementet har försökt att, i den skrivelse som konstitutionsutskottet har fått del av, beskriva de omständigheter som förelåg i samband med handläggningen av det här ärendet. Det framgår där att det var sjukdom och sådant som också spelade in.
Jag saknar förutsättningar att närmare bestämt bedöma i vilket avseende som rutinerna har brustit. Men jag tror att en förklaring kan vara att det ofta händer att beslutskoncept, alltså förslag från tjänstemännen till regeringens beslut, inte är riktigt klara vid den här beredningen. Enligt de anvisningar som fanns i Försvarsdepartementet vid den här tidpunkten gällde att sådana koncept i allmänhet skulle vara färdiga innan regeringen fattade beslut.
Jag känner nu till att den delen har stramats upp. Det skall föreligga ett färdigt sådant koncept, med recit och beslutsmeningsförslag, redan vid beredningen med expeditionschefen. Det är en sådan åtgärd som har vidtagits. De gamla anvisningarna känner jag inte riktigt till när de utfärdades, men de var från ett äldre datum.
Peter Eriksson: Men borde inte den här typen av information gå vidare ganska automatiskt och direkt när det gäller så stora och akuta frågor som det här var fråga om?
Lars Rekke: Det håller jag med om. Men det skedde alltså inte.
Peter Eriksson: Vem beror det på?
Lars Rekke: Jag kan inte bedöma vem det beror på. Jag konstaterar bara att så inte skedde.
Jag berättade förut, på fråga av Birgitta Hambraeus, hur det gick till vid en beredning och en förberedelse för framtagande av ett underlag för ett regeringsbeslut. Någonstans där har det enligt min uppfattning brustit.
Peter Eriksson: Kan man säga att det är normalt och att det sker ofta att det ingås så stora avtal som FMV nu diskuterar, med staten som ekonomisk uppbackning, utan att berört departement har diskuterat saken innan?
Lars Rekke: I det här fallet hade FMV ett bemyndigande att i första ledet förhandla med Volvo Aero. Det var ett bemyndigande man fick den 19 juni. Sedan begärde man att få teckna ett avtal. Det bemyndigandet fick man. Regeringens befattning med detta ärende handlade om bemyndigandet att träffa avtal med Volvo Aero. Regeringen skulle inte granska avtalet eller ta ställning till avtalets innehåll. Det var en uppgift för Försvarets materielverk.
Peter Eriksson: För mig känns det naturligt att regeringen blir informerad under en sådan här avtalsprocess, när det handlar om så mycket pengar. Men det normala är alltså att man får besked när avtalet är klart. Är det så?
Lars Rekke: Det beror på. I vissa fall har regeringen uttryckligen sagt att det ankommer på regeringen att besluta om godkännande av avtal. Det gäller t.ex. upphandlingen av tredje delserien av JAS. Där skall naturligtvis också information lämnas till riksdagen. Men det här var inte ett sådant fall där regeringen skulle teckna avtal eller godkänna avtal. Här var det fråga om ett fall där FMV ville ha ett bemyndigande att träffa ett avtal.
Jag skulle vilja hävda att det är en allmän tendens i statsförvaltningen att myndigheterna bemyndigas att ta ställning till mer och mer.
Anders Björck: Två mycket korta frågor. Den ena gäller det faktum att regeringen har låtit justitiekanslern granska affären, eller vad vi skall kalla den för, och därmed också, som det står, avtalet mellan Försvarets materielverk och Volvo Aero Corporation, varför Materielverket anser sig behöva sluta avtal och Materielverkets befogenheter därvidlag. Det är unikt att regeringen ber att justitiekanslern skall granska underordnade myndigheter och ta reda på vad de har för kompetenssfär i det här avseendet. Varför lät man JK granska detta?
Upplevde Lars Rekke under sin tid att det fanns ett bristande förtroende från departementets sida mot Försvarets materielverk?
Lars Rekke: Skälet till att det beslutet fattades var, som jag tror att jag berörde tidigare, att när avtalet vid ett senare tillfälle presenterades för mig och för försvarsministern ville vi ha innebörden av detta avtal, speciellt strukturavtalet, fullständigt klarlagd. Det är huvudpoängen i det uppdrag som JK har fått.
Vi ville också ha klarlagt vilka bevekelsegrunderna var för att det här strukturavtalet träffades. Vi ville med hänsyn till det som står i regeringens beslut också belysa huruvida FMV, på grund av det beslutet eller av andra skäl, hade ett bemyndigande att träffa ett sådant avtal, alltså ett strukturavtal. Vi tyckte att det var väsentligt att dessa frågor klarlades. Jag uppfattar inte på något sätt att man skall se det som en kritik av FMV, utan det är ett behov av ett klarläggande.
Anders Björck: Under den tid som Lars Rekke verkade i Försvarsdepartementet, fanns det vid något annat tillfälle anledning att hysa undran eller misstro mot Försvarets materielverk? Kände ni er någon tidigare gång i ett konkret ärende illa informerade eller t.o.m. lurade?
Lars Rekke: På den senare frågan, om vi vid något tillfälle skulle ha känt oss lurade, är svaret nekande. Jag försöker nu erinra mig om det fanns något fall där det på något sätt skulle föreligga något missnöje, någon misstänksamhet eller annat dylikt visavi FMV.
Jag kan inte på rak arm erinra mig något sådant fall där en sådan känsla fanns. Det kan jag inte göra.
Anders Björck: Det blev efter Folk och Försvars konferens i Sälen i början av året en icke obetydlig turbulens. Det talades om kampanjer från försvarsindustrin och andra krafter mot regeringen. Vad är Lars Rekkes uppfattning? Har han uppfattat att det har funnits någon kampanj mot regeringens försvarspolitik från försvarsindustrin eller Försvarsmakten?
Lars Rekke: Jag förstår att Anders Björck syftar på ett uttalande av den tidigare försvarsministern. Då vill jag klarlägga att förre försvarsministern har berättat att han inte har använt de orden, och självfallet tror jag på den uppgiften. Jag tycker inte att det finns någon anledning för mig att kommentera det. Det har inte använts något sådant uttryck.
Anders Björck: Det råder litet delade meningar om vad som sades.
Får jag fråga Lars Rekke, som ändå har lång erfarenhet från kanslihuset och ingalunda kom oförberedd till Försvarsdepartementet, om han under sin tid som statssekreterare i Försvarsdepartementet upplevde att det fanns någon kampanj från försvarsindustrin riktad mot regeringens försvarspolitik?
Lars Rekke: Jag uppfattade inte att det fanns någon sådan kampanj. Det är heller ingen, vad jag vet, som har använt det uttrycket för att beskriva situationen. Jag tycker inte att det finns anledning för mig att kommentera den frågan på något sätt.
Birgit Friggebo: Du sade att du hade informerat förre försvarsministern i början av september om att det rådde svårigheter i Arboga. Kan du vara litet mer precis om vad du sade? Vad var det för typ av svårigheter?
Lars Rekke: Jag uttryckte mig precis så som jag sade. Jag nämnde för förre försvarsministern att företagsledningen i Volvo Aero hade pekat på svårigheter i underhållsverksamheten.
Birgit Friggebo: Ingenting mer?
Lars Rekke: Nej, det var ju det jag visste vid det tillfället.
Birgit Friggebo: Och förre försvarsministern frågade inte: Vad för svårigheter?
Lars Rekke: Nej. Det här var ett yttrande jag fällde mer i förbigående i samband med en diskussion om andra frågor. Och jag har förklarat varför. Jag har inte uppfattat informationen från Volvo Aero på det sättet. Vi var två stycken, jag och statssekreteraren i Näringsdepartementet, som hade samma uppfattning om karaktären av informationen. Det må vara besynnerligt, men jag har också förklarat hur jag tror att detta har inträffat.
Birgit Friggebo: Du har beskrivit att det ändå nämndes att det var risk för förändringar i Arboga, dvs. att man skulle därifrån. Av vilken anledning informerade du försvarsministern om att det förekom svårigheter utan att med ett ord nämna vilken typ av svårigheter? Var det för många svårigheter över hela landet, nedläggningar i snart sagt varenda kommun, som gjorde att man inte behövde tala explicit om vilka bekymmer?
Lars Rekke: Som jag har förklarat förut vid några tillfällen var den information som jag hade fått av Volvo Aero vid den tidpunkten av den beskaffenheten att jag drog slutsatsen, att om och när det blev allvar skulle Volvo återkomma med en formell och ordnad information kring dessa frågor. Det är den förklaring jag har lämnat. Det är på precis samma sätt som andra har uppfattat den informationen.
Birgit Friggebo: Jo, men om man är statsråd och det sägs åt en att det är svårigheter någonstans i landet, borde man väl vara litet intresserad av vilken typ av svårigheter det är fråga om. Den som lämnar informationen borde möjligen med något ord säga vad det är för typ av svårigheter. Är det pengabrist eller något annat?
Lars Rekke: Jag visste inte exakt vilken typ av svårigheter det var fråga om. Jag visste att det var beläggningsproblem. Jag hade ingen närmare kännedom om t.ex. utvecklingen av den civila marknaden för flygmotorunderhåll.
Birgit Friggebo: Nej, men du fick information. Du har själv sagt att du fick informationen: Med de krav som ni ställer, går det inte att rädda Volvo Aero.
Lars Rekke: Vid den tidpunkten pågick förhandlingar mellan staten och Volvo Aero om fortsatt motorunderhåll. Ett sådant yttrande, ?Med de krav ni ställer?, uppfattade jag mer som ett inlägg i förhandlingsdiskussionen, som vid den tidpunkten inte var en fråga för regeringen.
Birgit Friggebo: Du har tidigare sagt att det inte finns färdiga utkast till beslut när olika förvaltningsärenden dras för expeditionschefen och inte heller för statsrådet. Har du någon uppfattning om hur pass vanligt det var tidigare att man inte hade utkast till beslut? Det är först då man börjar se de juridiska och formella komplikationerna. Det är expeditionschefens uppgift att sortera bort alla sådana formella problem. Det skall statsrådet inte behöva göra. Har du någon uppfattning om hur pass vanligt det var att man inte hade detta dokument?
Lars Rekke: Jag sade inte så. Jag sade inte att det inte fanns. Jag sade att det fanns inte anvisningar om att det skulle finnas sådana handlingar färdiga. Anvisningarna gick då ut på att det i samband med regeringens beslut, alltså i allmänhet på torsdagen, borde finnas sådana handlingar. Det utesluter inte att det i åtskilliga fall fanns sådana handlingar färdiga redan i ett tidigare stadium. Det hände däremot att det inte fanns det. Jag kan inte riktigt bedöma frekvensen av sådana fall. Enligt vad jag har erfarit har detta numera rättats till i varje fall inom Försvarsdepartementet.
Birgit Friggebo: Jag begär inte att du skall veta omfattningen. Frågan bör kanske närmast ställas till expeditionschefen.
Peter Eriksson: Jag måste ställa en fråga till kring avtals- och förhandlingsprocessen mellan FMV och Volvo. Det är tydligen så att direktören på Volvo, Wittlöv, förutsätter att regeringen, försvarsministeriet, har kännedom om hur förhandlingarna mellan FMV och Volvo går. Jag måste fråga en gång till: Har Försvarsdepartementet inte fått någon som helst information från FMV om hur förhandlingarna går och hur de hanteras under pågående förhandlingar? Finns det ingen information från FMV under den processen?
Lars Rekke: Försvarsdepartementet har fått den information som redogörelse har lämnats för i den handling som jag tror att Peter Eriksson har tillgång till. Jag hänvisar till den.
Sedan vill jag också klarlägga en sak. Här hade FMV ett bemyndigande att förhandla. Jag tror att det inte hade varit att rekommendera ur konstitutionell synpunkt att regeringen, efter att ha lämnat ett sådant bemyndigande, skulle lägga sig i, utfärda anvisningar eller liknande för hur förhandlingarna skulle bedrivas. Den formella gången är sådan, eftersom det fanns ett bemyndigande.
Man kan naturligtvis alltid ifrågasätta om vi skall gå så långt i den svenska statsförvaltningen, att myndigheterna på uppdrag självständigt skall hantera sådana här viktiga frågor. Men nu är praxis den. Och det vore felaktigt av regeringen, tror jag, att inkalla t.ex. tjänstemän från den handläggande myndigheten för att på något sätt blanda sig i ärendehanteringen. Det tror jag inte skulle vara riktigt korrekt.
Peter Eriksson: Jag tycker att det är mycket anmärkningsvärt om man i Regeringskansliet anser att det vore okonstitutionellt att hålla sig informerad om hur saker går till. Det är uppseendeväckande, måste jag säga.
Lars Rekke: Det är så här: I samband med regleringsbrev, instruktioner till myndigheter, beslut i enskilda frågor där en myndighet får en uppgift ger regeringen ofta i skilda avseenden direktiv om - i beslutet i fråga, i regleringsbrevet eller i instruktionen - att myndigheten i fråga skall lämna information på ett eller annat sätt. Det händer. I andra fall gör man det inte.
Jag tycker nog att det är ganska viktigt att de spelregler som finns iakttas. Om en myndighet som har ett självständigt uppdrag att genomföra en uppgift vill ha en riktlinje, en begränsning eller en utvidgning av ett bemyndigande eller något liknande, eller vill ha en vägledning för sitt senare ställningstagande, är principen att man vänder sig till regeringen och begär ett sådant klarläggande, tilläggsdirektiv eller något annat.
Peter Eriksson: Men det här handlar om en miljardaffär, där skattebetalarna blir ansvariga för att betala en nedläggning av en industri. Det är liksom inte vilket delegationsärende som helst.
Lars Rekke: Men min uppfattning är att antingen skulle denna fråga handläggas av FMV eller också skulle frågan handläggas av regeringen. Det skulle inte vara så att den handlades av FMV med underhandskompletteringar i uppdraget av regeringen. Det tror jag att de flesta håller med om inte skulle vara en bra ordning.
Man kan ifrågasätta om det borde ha funnits ett sådant här bemyndigande för FMV att förhandla. Det kanske regeringen skulle ha gjort. Nu beslutade sig regeringen för, efter övervägande, att överlämna denna uppgift till FMV, och då var det FMV:s uppgift. Jag tror faktiskt att det vore olyckligt att sammanblanda rollerna.
Peter Eriksson: Fanns det ingen gräns för bemyndigandet?
Lars Rekke: Nej, det fanns ingen gräns för bemyndigandet.
Jag vill när det gäller försvarsindustrin tillägga att den del av försvarsanslaget som avser materiel för närvarande är i storleksordningen 15-17 miljarder kronor årligen. Ofta är det mycket stora affärer som handhas av FMV på ett självständigt sätt, efter bemyndigande eller direktiv från regeringen. Ibland finns det ett belopp angivet som gräns eller ett antal, om det t.ex. gäller stridsvagnar eller något annat.
Kenneth Kvist: Jag vill försöka få litet hjälp med en sammanfattande bild av avtalen på det här området. Enligt vad Wittlöv informerade utskottet om bedrevs först förhandlingar i slutet av 80-talet om ett femårsavtal om upphandling av underhåll av Viggenmotorerna. Det börjar löpa från 1991, om jag förstår handlingarna rätt, genom att det då blir ett samägt företag i Arboga som sköter underhållet.
Jag har också förstått att det i detta avtal, som Wittlöv skildrar det, finns vissa statuter om att man skall hålla en viss standard. För att kunna göra det har man vissa kostnader. Dem tar beställaren, dvs. Försvarets materielverk, på sig.
Fanns det i det fallet någon nedläggningsklausul i det tidigare avtalet? Studerade man avtalet i departementet sedan det var slutet? Hade man någon kunskap om det i departementet, eller är det någonting som helt ligger som en affär mellan FMV och leverantören?
Lars Rekke: 1991 års avtal? Jag känner inte till vad det står i det avtalet.
Kenneth Kvist: Sedan blev det ett avtal - jag ser i handlingarna att det är delvis hemligstämplat, det är vitmålat - som gäller strukturposter. Jag förstår att ersättningen för strukturposter är ersättning vid flytt.
Är inte det litet underligt? Om vi är osäkra på att det finns motsvarande paragraf i avtalet från 1991, så finns det en sådan paragraf med i avtalet som sluts angående regeringens bemyndigande den 19 december. Sedan säger Wittlöv apropå nedläggningen att han inte vill släppa ut information om detta eftersom det skulle kunna vara en provballong. Men det fasta underlaget för att kunna fatta ett nedläggningsbeslut i Volvo erhålls den 19-20 december. Sedan sker det en förankringsprocess under julhelgen, och därefter klipper man till med nedläggningsbeslutet. Är den fasta grunden för nedläggningsbeslutet garantierna för att få flyttningen finansierad av staten?
Lars Rekke: Jag kan inte bedöma vad som närmare bestämt de nödvändiga förutsättningarna i alla avseenden för Volvo att träffa avtalet. En nödvändig förutsättning var naturligtvis att motparten, i det här fallet FMV, hade ett bemyndigande att träffa avtalet. Det var uppfyllt den 19.
Jag har också noterat vad direktör Wittlöv har sagt på den punkten. Jag tycker att det belyser litet grand de andra förutsättningarna också. Beläggningsvolymer osv. skulle föreligga först den 20 december eller i anslutning till den 20 december. Det är åtminstone den bild jag får av Wittlövs svar på frågor här i utskottet. Om detta är fallet finns det inte förutsättningar för att kunna lämna sådan utförlig och fullständig information som det påstås t.ex. redan den 30 augusti eller 16 oktober.
Frågan i övrigt från Kenneth Kvist belyser det riktiga i regeringens ställningstagande att låta ordentligt utreda vad som är innebörden av avtalet. Det är komplicerade saker som det inte är så lätt att få grepp om utan en utförlig och kompetent analys av den förnämsta juridiska expertisen som vi har tillgång till.
Kenneth Kvist: För oss är det ännu mer komplicerat när delar av avtalen är vitmålade.
Har man inte från departementets sida vetat om att just den typen av strukturkostnadsförsäkring - eller vad nu paragrafen kan kallas - var något som FMV förhandlade med Volvo? Är inte det något som regeringen borde vara underkunnig om? Det är ju ändå ett ganska väsentligt regionalpolitiskt beslut som delegeras ut till Försvarets materielverk från regeringen.
Lars Rekke: Om vi antar att det finns en försvarsindustri som utför tjänster av något slag åt den svenska försvarsmakten och den svenska försvarsmakten är ende kund - vi säger så för enkelhetens skull - är det självklart att försvarsmakten får, om man tycker att det är värt priset, betala alla kostnader som är förenade med produktionen. Det gäller allt från anläggningar, lokaler till transportkostnader. Om någon strukturbetingad åtgärd genomförs, kommer den kostnaden förr eller senare på räkningen. Det kan inte vara en nyhet. Så är det bara.
I fråga om de s.k. flyttkostnaderna vill jag påpeka att nyligen i samband med MBL-förhandlingarna kring situationen i Arboga, har man låtit en löntagarkonsult - det finns säkert andra konsulter som har tittat på det hela också - granska avtalet för fackets räkning. Denna person har sagt att staten betalar inget flyttstöd för förändringen. Jag tror att det är klokt att låta sakkunnig expertis granska i lugn och ro med den grannlagenhet som måste förutsättas i ett sådant fall om detta är rätt eller fel, hur avtalet närmare bestämt är utformat och vad det innebär.
Därför tycker jag att regeringens beslut var väl övervägt i det avseendet att låta JK titta på ärendet. När JK:s utredning är klar och rapporten föreligger har vi alla svaren på de frågor som har ställts.
Hade jag haft de svaren hade jag inte rekommenderat att JK skulle granska frågorna. Det hade varit onödigt. Men det har jag inte.
Birgit Friggebo: Skall vi tolka det senaste svaret att du tror på löntagarkonsultens uppgifter om att avtalet inte innehåller några flyttkostnader? Du har ändå sett avtalet under din sista tid i Försvarsdepartementet. Är det din uppfattning att strukturavtalet inte innehåller några flyttkostnader?
Lars Rekke: Mitt uttalande skall tolkas så att jag känner till att det finns delade meningar om vad avtalet innebär.
Själv vill jag vara klok nog att avvakta vad expertisen säger på den punkten.
Birgit Friggebo: Det finns öppna handlingar här, nämligen FMV:s och försvarsmaktens skrivelser till regeringen, som kom in redan i november förra året, där det talas om omstruktureringskostnader, flyttning från Arboga osv. Vidhåller du att det råder oklarhet om huruvida strukturavtalet innehåller flyttkostnader?
Lars Rekke: Jag har inte sagt att det är en oklarhet. Jag har sagt att det finns delade meningar bland dem som har tittat på avtalet. Det är därför klokt av regeringen att ha fattat beslut om att låta utreda just den frågan på ett sakkunnigt sätt. Jag avstår från att göra bedömningar av vad avtalet innebär till dess jag har fått del av analysen.
Birgit Friggebo: Men du vill antyda ändå att det kan sättas i fråga om avtalet innehåller några flyttkostnader?
Lars Rekke: Jag vill inte antyda någonting. Jag kommer inte att göra det förrän analysen är färdig. Jag nämnde detta som ett ytterligare skäl till varför klokskapen i regeringens beslut att låta JK granska detta inte borde ifrågasättas.
Anders Björck: Den förre försvarsministern har sagt att detta skall FMV få betala. Så långt är det alldeles otvetydigt - såvida medierna har refererat vad han sagt rätt.
FMV är numera en uppdragsstyrd myndighet. Finns det några pengar hos FMV för FMV att betala med?
Lars Rekke: De medel som FMV använder för upphandling av materiel och tjänster kommer från försvarsmakten - naturligtvis inte ursprungligen, det är skattebetalarna som betalar - efter det att särskilt uppdrag har givits.
Anders Björck: Konstitutionellt sett tycker jag att detta är oerhört viktigt. En uppdragsstyrd myndighet innebär att myndigheten får pengar för ett visst besked. FMV har inga pengar. Det kan vi vara överens om. FMV har ingen budget som ett ämbetsverk av traditionell typ har. ÖB eller någon annan gör en beställning - gör det och det så får ni x miljoner för detta. Det finns ingen baspott av pengar att ta från. Kan FMV betala?
Du har varit statssekreterare länge och har lång erfarenhet. Du vet vad en uppdragsstyrd myndighet innebär. Finns det några pengar att ta, eller talar förre försvarsministern om trolleri?
Lars Rekke: Jag tycker att det kan vara en bra fråga att ställa när förre försvarsministern kommer hit. Jag tänker inte kommentera det.
Anders Björck: Vi är överens om beskrivningen av hur en uppdragsstyrd myndighet fungerar. Den har alltså ingen egen resurs.
Lars Rekke: Med ett undantag. Det finns ett anslag på 1 000 kr. Men i övrigt är det riktigt.
Anders Björck: Jo, man kallar ju dem också tusenkronorsmyndigheter. Men den tusenlappen torde inte räcka till att betala flytten?
Absolut sista frågan. Du sade att vice ordföranden i försvarsutskottet, socialdemokraten Britt Bohlin, kände till flytten. Vem hade informerat henne om det?
Lars Rekke: Det är viktigt och korrekt att säga det jag sade. Jag sade att Margareta Winberg till mig hade sagt att hon var en av de två som hade fått viss information av Wittlöv. Vilken information som hade lämnats till henne känner jag inte till. Huruvida hon var mer införstådd än någon annan känner jag inte till. Jag refererade till ett yttrande jag hade hört. Jag har inte frågat henne vad hon visste och inte visste.
Anders Björck: Men Försvarsdepartementet har såvitt du vet inte informerat försvarsutskottets vice ordförande?
Lars Rekke: Försvarsdepartementet?
Anders Björck: Ja.
Lars Rekke: Nej.
Anders Björck: Det är du säker på?
Lars Rekke: Att någon sådan information, såvitt jag vet, inte har lämnats är jag säker på.
Anders Björck: Tack.
Lars Rekke: Får jag förklara det sista? Det är ju inte så extremt förvånande om en lokal riksdagsledamot med, som jag känner till, goda förbindelser med industrin på orten kan ha kunskaper som inte finns t.ex. i Regeringskansliet. Det torde tillhöra det vanliga. Jag tycker inte att det var konstigt.
Anders Björck: Jag har inte ifrågasatt det. Kunskaper är alltid bra att ha. Men uppenbarligen har den information du har gett oss i dag visat att kretsen av dem som kände till och förstod var något större än vad vi visste innan sammanträdet började.
Birgit Friggebo: Jag har inte någon som vill ställa några fler frågor. För klarhets skull vill jag meddela att för budgetåret 1997 har det s.k. tusenkronorsanslaget tagits bort från statsbudgeten. Helt avgiftsfinansierade myndigheter kommer därmed inte längre att tas med i statsbudgeten, vilket härmed meddelas statssekreteraren i departementet.
Lars Rekke: Då saknas förutsättningar att betala flytten.
Birgit Friggebo: Vi ber att få tacka dig så mycket för att du har ställt upp och velat svara på våra frågor. Tack.
Lars Rekke: Tack så mycket.
Statssekreterare Peter Nygårds
Ordföranden: Utfrågningen fortsätter nu i samma ärende, och det är statssekreterare Peter Nygårds som skall svara på våra frågor.
Anders Björck: Jag skulle till att börja med vilja be dig beskriva din första kontakt med ärendet.
Peter Nygårds: Den 16 oktober 1996 hade jag och Arne Wittlöv ett inbokat möte i en helt annan fråga, som gällde den civila verksamheten i Volvo Aero. Det var huvudfrågan, och det var den som vi diskuterade. I slutet av det mötet tar Wittlöv upp ett resonemang om att det kommande försvarsbeslutet, eftersom det kan få konsekvenser för volymerna på det militära flygmotorunderhållet, kan innebära problem för verksamheten i Arboga.
Det var i stort sett det som han sade, och det var allmänt hållet. Det är min första kontakt med ärendet.
Anders Björck: Hur reagerade du då?
Peter Nygårds: Jag noterade detta. Det var inte så mycket att reagera på. Det var i oktober, i en ganska hektisk tid i diskussionen runt om i Sverige om vad ett försvarsbeslut kunde innebära på det ena eller andra sättet, vad gäller både regementen och försvarsindustri. Det var kanske inte överraskande att om ett försvarsbeslut skulle innebära en neddragning av underhållet, skulle det få konsekvenser i Arboga.
Anders Björck: Du har facklig bakgrund. Du reagerade inte mot att det här kunde innebära att en massa människor antingen blir friställda eller får byta jobb och flytta?
Peter Nygårds: Jag kunde inte exakt översätta detta till vad det skulle innebära i Arboga. Vad det innebär att det blir problem i Arboga kan jag ju inte ha en aning om förrän försvarsbeslutet är fattat och Volvo dragit slutsatser av försvarsbeslutet.
Anders Björck: Ställde du några kompletterande frågor, då eller senare?
Peter Nygårds: Möjligen någon enstaka fråga. Jag kommer inte i detalj ihåg det. Det var väldigt allmänt hållet.
Anders Björck: Wittlöv sade att han uttryckte sig, som han refererade det, så att en normalbegåvad statssekreterare skulle förstå vad han menade. Delar du den uppfattningen?
Peter Nygårds: Ja, jag förstår ju vad han sade, men jag kan ju inte hantera den informationen på ett så särskilt mycket annorlunda sätt än vad jag gjorde, dvs. lägga den på minnet. Jag får ju ganska ofta signaler från företagsledare både här och där i Sverige om att om det eller det inträffar, blir det problem, får vi inte regeringens stöd, får vi inte det bidraget, kan inte den här kommunen göra si eller så, blir det ett politiskt beslut åt det här hållet, höjs eller sänks inte skatter och avgifter, kan det bli problem. Det händer ofta att jag i mitt jobb får den typen av information. Det går inte att göra så mycket konkret av den typen av information. Det är för allmänt hållet.
Anders Björck: Men en konkret sak som man kan göra är väl att informera den politiskt ansvarige, i det här fallet näringsministern. Gjorde du det?
Peter Nygårds: Nej, det gjorde jag inte.
Anders Björck: Borde du ha gjort det?
Peter Nygårds: Nej, det tycker jag inte. Informationen var inte av den karaktären.
Anders Björck: Borde du ha lagt upp någon form av strategi för att få ökad information och sedan återkoppla till den politiska ledningen på ditt departement?
Peter Nygårds: Min strategi var att vänta på försvarsbeslutet, så att vi får tolka vad det skulle innebära för försvarsindustrin samlat. Volvo Aero är trots allt bara en av aktörerna.
Anders Björck: Hade du några kontakter med Lars Rekke och Försvarsdepartementet?
Peter Nygårds: Inte kring den frågan.
Anders Björck: Ni har aldrig diskuterat det?
Peter Nygårds: Nej, inte vid den tidpunkten, alltså tidigt på hösten.
Anders Björck: Inte förrän regeringsbeslutet var fattat?
Peter Nygårds: Så kan man uttrycka det.
Anders Björck: Borde det ha varit gemensam beredning mellan Näringsdepartementet och Försvarsdepartementet?
Peter Nygårds: I vilket skede?
Anders Björck: Inför beslutet som togs den 19 december. Det är ju ganska vanligt att det är gemensam beredning av ärenden.
Peter Nygårds: Det är naturligtvis riktigt att det hade varit bra, om vi mera gemensamt hade diskuterat också de näringspolitiska konsekvenserna av försvarsbeslutet. Samtidigt får man komma ihåg att försvarsbeslutet inte skall ta hänsyn till sysselsättning och industriutveckling, utan ett försvarsbeslut handlar faktiskt om försvarsberedskapen och försvarspolitikens möjligheter framöver. När det beslutet är fattat, måste man analysera konsekvenserna av detta på flera politikområden och i förekommande fall också vidta åtgärder.
Anders Björck: Vem har enligt din mening huvudansvaret inom regeringskansliet för sysselsättningsfrågorna i relation till försvarsindustriella beslut, Närings- eller Försvarsdepartementet?
Peter Nygårds: Man kan ju i och för sig också fundera på Arbetsmarknadsdepartementet. Jag tror att vi skall anse att det är Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet som i huvudsak skall jobba med de näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna av försvarsbeslutet.
Anders Björck: Det förekom ingen diskussion om att frågan skulle tas upp till allmän beredning?
Peter Nygårds: På hösten?
Anders Björck: Ja.
Peter Nygårds: Nej.
Anders Björck: Var några av dina tjänstemän i departementet informerade om problematiken? Fanns det där någon form av gemensam beredning eller samråd?`
Peter Nygårds: Ja, det har ju funnits en kartläggning av försvarsindustriorterna, som såvitt jag vet gjordes i början av 1996 på Arbetsmarknadsdepartementet, där man hade uppgifter om hur beroende de olika orterna var av försvarsindustri. I den meningen fanns naturligtvis också Arboga med.
Anders Björck: Innebär vad du säger att du anser att Näringsdepartementet liksom också Arbetsmarknadsdepartementet skulle gå in först när försvarsbeslutet var fattat?
Peter Nygårds: Ja, jag kan ju inte veta vilka konkreta beslut Volvo eller andra företag inom försvarsindustrin ämnar fatta som en följd av försvarsbeslutet. Jag tycker att det är en rimlig ansvarsfördelning att företagen ansvarar för sin verksamhet och fattar beslut om den, medan regeringen lägger ut ramarna bl.a. i form av försvarspolitiska beslut, och att vi sedan, som vi nu har gjort i fallet Arboga, tillsammans med företaget jobbar på ett bra sätt för att hitta lösningar som underlättar den omställning som kommer.
Anders Björck: Så du menar även med facit i handen att det har varit en tillfredsställande handläggning av det här ärendet i regeringskansliet?
Peter Nygårds: Med tanke på hur frågan har utvecklats och hur diskussionerna har förts och att frågan också behandlats här och nu kan man nu säga att det hade varit bra, om vi hade varit mer orienterade på att diskutera detta mellan departementen.
Anders Björck: Hur skulle det ha gått till, och vem skulle ha tagit initiativet?
Peter Nygårds: Det här blir så hypotetiskt. Min bedömning när den här informationen lämnades var att den inte var tillräckligt konkret eller relevant för att leda till diskussion om det här ärendet. Uppenbarligen har Lars Rekke kommit fram till samma slutsats helt oberoende av mig. Vi har inte haft några som helst diskussioner med varandra om detta. Men det är klart att man kan tänka sig gemensamma arbetsgrupper mellan departementen för att löpande följa sådana här frågor.
Anders Björck: Har du under din tid som statssekreterare deltagit i någon sådan här gemensam arbetsgrupp eller överläggning som rör de specifika försvarsindustriella problemen?
Peter Nygårds: Ja, det finns en sådan grupp numera.
Anders Björck: När kom den till? Före eller efter?
Peter Nygårds: Jag tror att den kom till ungefär i samma veva.
Anders Björck: Hade den behövts dessförinnan?
Peter Nygårds: Ja, den hade behövts. Jag tycker att det hade varit bra om en sådan hade funnits under många år bakåt i tiden.
Ordföranden: Bara en enda fråga. Du nämnde att det hade gjorts en analys av ett antal försvarsorter. Det där är väl en analys som fanns på våren 1996. Då gjordes det en regionalpolitisk analys av elva orter, och Arboga ingick alltså i den. Är det en öppen rapport, som har publicerats, eller är det bara ett arbetsmaterial inom departementet?
Peter Nygårds: Det är ett arbetsmaterial.
Ordföranden: Finns det möjlighet för utskottet att få tillgång till den?
Peter Nygårds: Låt mig undersöka det. Jag kan inte svara på om det finns delar i den som anses känsliga av säkerhetsskäl.
Pär-Axel Sahlberg: Det är ju många nyckelfrågor i det här, och en av dem är hur man kan hävda att regeringen är informerad. När vi hade direktör Arne Wittlöv här i början på veckan gjorde han ett rätt stort nummer av de två statssekreterarinformationerna, den med dig var den 16 oktober, som något av nyckelinformationstillfällena innan man tog beslutet den 7 januari. Är du förvånad över att den information som du var en av mottagarna av nu har fått den status som den fick i debatten i januari?
Peter Nygårds: Förvånad?, man blir luttrad i det här jobbet. Det är väl så att jag blev litet överraskad när det hävdades sedan inriktningsbeslutet hade tagits att regeringen var informerad. Den information som jag fick kan enligt min uppfattning inte ligga till grund för en bedömning från min sida att jag vet vad som skall hända i Arboga, att Volvo tänker fatta ett inriktningsbeslut om att lägga ned verksamheten där. Någon sådan information har jag aldrig fått, utan det var allmänt hållet. I den meningen blev jag alltså förvånad, och jag tycker också att det hade varit bättre med en annan modell från Volvo. När man närmade sig ett beslut om att verksamheten i Arboga var hotad och att man avsåg att fatta ett inriktningsbeslut hade det varit bra med en kontakt, och någon sådan kontakt togs aldrig.
Ordföranden: Det fanns ju en sådan information i regeringskansliet, och försvarsministern har i något sammanhang sagt: Varför vänder sig ett privat företag till FMV och Försvarsmakten? Man skall vända sig direkt till regeringen. Är det din uppfattning att det skall gå till så att privata företag inte skall kunna lita på att information som är lämnad till Regeringskansliet också ligger som underlag för beslut?`
Peter Nygårds: Jo, det tycker jag naturligtvis att man skall lita på, om du ställer frågan principiellt.
Ordföranden: Ja, och det innebär ju att Regeringskansliet som sådant hade den här informationen om strukturförändringen redan i ett tidigt skede inför den 19 december.
Peter Nygårds: Det vet jag ingenting om.
Ordföranden: Om ingen ytterligare vill ställa frågor, ber jag att få tacka dig för att du kommit hit och svarat på våra frågor.
Konstitutionsutskottet
1997-04-24
kl. 09.00-09.45
Offentlig utfrågning av Ulf Dinkelspiel angående regeringens hantering av en GATT-rapport om svensk handelspolitik
Ordförande vid behandlingen av detta ärende: Kurt Ove Johansson
Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till denna dagens första KU-utfrågning. Den här utfrågningen gäller GATT-rapporten om vissa konse-kvenser för svensk handelspolitik efter ett EU-inträde.
Rapporten publicerades först efter folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen, trots att den var tillgänglig redan under våren 1994. KU har beslutat att granska regeringarnas handläggning av detta förhållande. Det är mot den bakgrunden som vi har bjudit in f.d. utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel till utskottet för att besvara frågor.
Ulf Dinkelspiel, du är varmt välkommen! Det känns på något sätt invant att ha dig här. Du är väl förtrogen med vårt sätt att arbeta och får själv avgöra hur vi skall börja - om du vill göra en inledning eller om du vill börja svara på frågorna med detsamma.
Ulf Dinkelspiel: Tack, herr ordförande, för de välkomnande orden! Jag tror att jag är beredd att direkt börja besvara frågor.
Ordföranden: Enligt den ordning som gäller hos oss skulle Kenneth Kvist börja. Men eftersom han tydligen är litet försenad går ordet direkt till Peter Eriksson. Var så god!
Peter Eriksson: Tack! Vi har fått ett ganska digert material från UD, som Ulf Dinkelspiel säkert också har tagit del av, kring turerna inför den GATT- rapport som sedermera publicerades i slutet av året.
Jag börjar bakifrån för att så småningom komma tillbaka till starten. Visst var det väl så att den svenska regeringen egentligen ville stoppa hela den granskning som GATT hade att ta itu med?
Ulf Dinkelspiel: Nej, såvitt jag förstått förhöll det sig inte på det sättet. Jag skall som svar på frågan bara säga några ord om det, så som jag uppfattat det.
Först till själva rubriceringen - Stoppad rapport - som förelåg redan våren 1994. Såvitt jag vet förelåg inte den här rapporten förrän ungefär en månad före granskningen. Dessutom kan jag säga att om en sådan rapport förelåg tidigare, så har inte jag tagit del av den. Jag har, precis som Björn von Sydow, i efterskott satt mig in i det här ärendet. Första gången som jag hörde om ett mörkande av en rapport eller liknande var när jag läste artikeln i Dagens Nyheter. Jag läste den som hastigast och konstaterade att det här uppenbarligen var något som hade ett samband med Mats Hellström och utgick från att något mörkande inte hade varit aktuellt. Här finns nämligen vissa rutiner, som jag dock inte kände till i detalj. När jag sedan studerat handlingarna i ärendet har jag blivit helt övertygad om att så inte har varit fallet.
Jag vet att man av praktiska skäl ifrågasatte, både på ett tidigt stadium och alldeles i slutändan, om en sådan här granskning skulle göras; helt enkelt därför att det var så förbaskat mycket annat. Ni kommer säkert ihåg att det var både en GATT-proposition och en EU-proposition. UD:s handelsavdelning har aldrig jobbat så hårt som under de här pågående förhandlingarna. Då är det klart att den här frågan gavs lägre prioritet.
Peter Eriksson: I ett av de papper som vi har fått - i och för sig sent 1994, så det kan Ulf Dinkelspiel inte göras ansvarig för - och det är ett papper från svenska UD till delegationen i Genève med departementsrådet Lennart Alvin som avsändare, står det så här: Därutöver har vi förstått att USA kräver en skriftlig garanti, för att en fördjupad granskning av effekterna av EU:s utvidgning skall kunna ske vid nästa granskning av EU, för att gå med på att inställa den här granskningen.
Tydligen var i alla fall det här kravet, eller den här begäran, från Sverige om att helst inställa granskningen internationellt väldigt känsligt i GATT. Kan du hålla med om det?
Ulf Dinkelspiel: Jag har själv tagit del av hela skriftväxlingen, som jag fått av KU. Jag förstår inte varför du inte tar upp hela den del som tas upp i det här sammanhanget. Det finns ju en uppföljning där det konstateras att det var inga frågetecken som restes kring detta. Amerikanerna ville ju dra in hela frågan om granskning i rapporten i frågan om omförhandlingarna, de omförhandlingar som kan följa på avtalet. Omständigheterna var tydligen arbetsbelastning. Men, som sagt, det skedde efter min tid. Jag har bara försökt att få en bild av detta efteråt.
När man fick klart för sig att folk ändå önskade den här granskningen var det inga som helst problem. Man körde den - med begränsade personalresurser. Men man körde den. Till bilden hör också att granskningen utmynnade i en mycket positiv syn på svensk handelspolitik. Jag tror att alla de här sakerna skall läsas i sina sammanhang, för annars kan de få just formen av ett misstänkliggörande och det var säkert inte avsikten.
Peter Eriksson: Jag går nu tillbaka litet grand i historien. Det var ju från början så att Sverige hade möjligheter att tidigt anlägga synpunkter på när rapporten skulle offentliggöras. Då hade Sverige, den svenska regeringen, bara önskemålet att det skulle ske under hösten 1994. Då sade man från GATT- sekreterariatet att man ville ha offentliggörandet i september 1994. Men i samband med den processen kom man från svensk sida fram till att det här kunde kollidera med folkomröstningen, så publiceringen skedde före folkomröstningen. Uppenbarligen tyckte man, åtminstone från UD, att det var väldigt olyckligt.
Det enda papper i vår hög här som är krypterat och som är ett skiffertelegram som vi fått är ett papper, också det från departementsrådet Lennart Alvin till delegationen i Genève, där det sägs att man från svensk sida har talat med chefen för delegationen, direktör Peter Tulloch. De var helt överens om att Sverigerapporten ej kunde distribueras förrän efter den svenska folkomröstningen. Vidare sägs det i det här papperet: Jag har vidare understrukit att granskningen definitionsmässigt skall avse dagens svenska handelspolitik - alltså inte de ändringar som kan bli följden av ett svenskt EU-medlemskap.
Det här var alltså viktiga frågor för UD - dels att rapporten skulle offentliggöras efter folkomröstningen, dels att konsekvenserna av ett svenskt EU-medlemskap inte skulle ingå i granskningen. Vem menar du har gett order eller har ställt de här kraven från början? Eller är det ett initiativ direkt från departementsrådet självt?
Ulf Dinkelspiel: Som jag sade var första gången som jag hörde om den här rapporten och om diskussionen om tidpunkten när jag läste om de här handlingarna. Jag har både läst handlingarna och talat med Lennart Alvin och andra berörda. Jag har förstått att man gjorde den enligt min mening alldeles riktiga bedömningen att det var en sådan arbetsbelastning under det tidigare skedet att det fanns anledning att lägga genomgången till andra halvåret. Man gjorde också bedömningen: Att släppa en rapport - vars innehåll man vid den tidpunkten naturligtvis inte hade den minsta kännedom om, eftersom rapporten inte förelåg och det var fråga om en tidtabell - mitt under pågående folkomröstning, en rapport som den svenska regeringen hade haft möjlighet att påverka, hade naturligtvis som allt annat, som varenda rapport gjorde, kunnat misstänkliggöras; nu vill man styra. Den som läser rapporten och sätter den i relation till det som sades om att det skulle bli en ?fästning Europa? osv. kommer att säga: Ja, men det här är en lovsång till den svenska regeringen. Om rapporten hade släppts före folkomröstningen skulle den med stor sannolikhet ha tagits till intäkt, av vem vet jag inte, för att nu vill man påverka folkomröstningen och för att den svenska regeringen använder sina egna instrument på det här sättet.
Som sagt: Jag har informerat mig om det här i efterskott. Jag har frågat tjänstemännen om det anmäldes för oss eller inte, dvs. för mig och den politiska ledningen. De tror att det gjordes så. Jag kan inte påminna mig detta, men för mig är det fullständigt ointressant i sammanhanget. Som departementschef tar, och har, jag självklart det yttersta ansvaret för vad som inträffar i mitt departement. Jag har alltså inte på någon punkt anledning att ifrågasätta heller i sak den bedömning som har gjorts av tjänstemännen.
Peter Eriksson: Så kravet, eller begäran, från svenska UD till GATT- delegationen om att skjuta på hela processen till efter folkomröstningen dikterades enbart utifrån förhållandet att det var mycket att göra just under det här året?
Ulf Dinkelspiel: Det var uppenbarligen huvudanledningen. Om ni visste hur det jobbades, dag och natt. Vi har aldrig haft ett sådant jobb på handelsavdelningen. Propositionen om EU och GATT-propositionen skulle ju fram. Att då en sådan här granskning gavs lägre prioritet är alldeles självklart. Att, jag upprepar detta, verka för att den inte publicerades några dagar före eller mitt under pågående folkomröstningskampanj var ett naturligt uttalande och en naturlig reaktion från deras sida. Själva grundtidpunkten, andra halvåret 1994, bestämdes såvitt jag kunde se, redan 1993.
Peter Eriksson: GATT ville alltså ha publiceringen i september, några månader tidigare. Just frågan om handelspolitiken var i själva verket en ganska central fråga när det gällde hela EU-debatten och diskussionen om svenskt medlemskap. Hade det inte varit naturligt för en demokrat att försöka visa upp information, särskilt som den har kommit från en internationellt känd och erkänt duktig institution som kan de här frågorna och att kunna visa på den svenska regeringens politik, på den svenska handelspolitiken - gärna i relation till vad som skulle hända i samband med ett svenskt medlemskap?
Ulf Dinkelspiel: Det är klart att det hade kunnat vara en fördel för regeringen att göra det, men det hade omedelbart misstänkliggjorts. Jag vill gärna säga att det också hade kunnat vara en mycket negativ rapport. Från början visste vi inte hur den skulle vara. Det väsentliga är att man inte ville släppa en sådan rapport.
Jag kanske får ta upp en annan av Peter Erikssons frågor som jag glömde att komma tillbaka till, nämligen varför man inte ville ha en granskning av EU- relationen. Det var alldeles självklart. Man skulle ju förhandla med amerikanerna. EU skall förhandla, och vi förhandlade sedermera med amerikanerna om detta. Det följer av GATT-reglerna att detta är en omförhandling som man på intet sätt vill prejudicera dessförinnan.
Peter Eriksson: Förhandlingarna måste ju utgå från ett material, och det materialet är det som GATT ville ställa samman. I efterhand kan man väl säga att hade det här materialet funnits framme, så hade det på många sätt varit förödande för ja-sidan sett till de oerhört många negativa effekterna för den svenska handelspolitiken - att det blir mera inskränkt och höga tullar. Vidare gäller det antidumpningsregler och kvoter, som skulle bli effekterna av ett svenskt medlemskap. Det är nog svårt att hävda att det här inte skulle ha haft någon större betydelse.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Där har jag, med all respekt för Peter Eriksson, en diametralt motsatt uppfattning. Vad vi konfronterades med under folkomröstningskampanjen var argumenten om och om igen om ?fästning Europa? - Europa skulle sluta sig och vi skulle minska handeln. Men redan den här rapporten ger en helt annan bild. När det gäller sakförhållandet fanns det grönböcker, vitböcker och sammanställningar som i detalj redovisade vad som skulle hända på de olika områdena. Jag tycker att det förstärks av fortsättningen. Här är det kunniga granskare som har kommit till slutsatsen att Sverige kommer att fullfölja en liberal handelspolitik.
Senast i förrgår i Aktuellts A-ekonomi ställdes frågan om varför vår handel med omvärlden ökar mera än handeln med EU. Det bara förstärker detta. Förvisso fanns det problem i handelspolitiken. Jag var den förste att utåt kritisera dem redan under folkomröstningskampanjen. Men totalbilden var mycket positiv för svensk del, och det tycker jag att verkligheten också har visat.
Peter Eriksson: Den här lilla genomgången visar ganska fint på Ulf Dinkelspiels förmåga att handskas med sanningen på många sätt. Jag såg på Aktuelltinslaget där Ulf Dinkelspiel var med. Men frågan var ju varför handeln med EU-länderna har minskat, inte varför handeln med de andra har ökat. Det är liksom en litet annan situation.
Precis det som det talades om från bl.a. regeringen inför folkomröstningen var ju att EU-medlemskapet var något som krävdes för att svensk handel med EU- länderna skulle kunna fortsätta och för att vi inte skulle låsa in oss. Men effekterna är i själva verket att vi har minskat handeln med EU-länderna.
I svaren från GATT-sekretariatet uttalar sig direktör Peter Tulloch den 25 juli 1994, då ju GATT:s preliminära material fanns och låg färdigt. Det skickades till Sverige för kommentarer. De boxar finns med här som behandlar konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i EU. Det sägs att man bara skall stoppa in dem i texten om det blir ett ja till EU i folkomröstningen. Det stycket avslutar Peter Tulloch med: As discussed in Stockholm we fully recognize the present sensitivity of the Swedish authorities on this issue. Alltså togs i Stockholm också frågan om att man inte ville ha en granskning av konsekvenserna av ett EU-medlemskap upp. Peter Tulloch säger att den nuvarande känsligheten från svenska myndigheter är lätt att förstå i den här frågan. Hur vill du kommentera den skrivningen?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! På precis samma sätt som tidigare. Det är uppenbart att en rapport som kan tolkas från den ena eller den andra sidan är känslig om den släpps mitt under folkomröstningskampanjen. Dessutom finns när det gäller EU-aspekten även kopplingen till omförhandlingarna med USA och för övrigt också med andra länder. Det är alldeles uppenbart att de konsekvenserna förhandlas det om i en särskild förhandling i GATT. Där finns det ingen anledning att prejudicera delar. Sakuppgifterna förelåg i en mycket mera detaljerad form på andra sätt dessförinnan. Det här är enligt min mening en alldeles riktig bedömning.
Peter Eriksson: Var du med i diskussionerna när ni återigen framförde begäran från Sverige om att inte ta fram konsekvenserna av ett EU-medlemskap?
Ulf Dinkelspiel: Svaret är nej.
Peter Eriksson: Det är ju under våren som besöket i Stockholm sker. Var du med i någon förberedelse för det mötet över huvud taget?
Ulf Dinkelspiel: Svaret är nej.
Peter Eriksson: Så du har över huvud taget inte engagerat dig i den här frågan?
Ulf Dinkelspiel: Svaret är nej.
Peter Eriksson: Men du kan hålla med om att en sådan här sammanställning av EU-medlemskapets handelspolitiska konsekvenser knappast förelåg för allmänheten?
Ulf Dinkelspiel: Självklart förelåg inte den här rapporten. Den fanns ju inte. Ett arbetsmaterial hade tydligen arbetats fram under sommaren här. Det hade varit oerhört konstigt och ett brytande mot alla GATT:s regler och mot all praxis om departementet hade gått ut och släppt delar av ett arbetsmaterial. Då hade vi möjligen kunnat misstänkliggöras. Rapporten förelåg alltså ungefär en månad före publiceringen, dvs. i november 1994. Hade den då släppts och i synnerhet med det innehållet - nu var det väl efter folkomröstningen, men vi kan säga att den hade släppts före folkomröstningen - skulle det ha misstänkliggjorts. Det är jag övertygad om. Dessutom hade det varit ett brott mot GATT:s praxis. Jag menar att Mats Hellström gjorde en alldeles riktig bedömning. Det är väl intressant att konstatera att den här rapporten inte efteråt heller väckte uppseende - det är fråga om ett och ett halvt år.
Jag vill inte svära på att det inte fanns någon blänkare om det i tidningen, men jag såg inte och kände inte till den här rapporten förrän jag läste om den i Dagens Nyheter bara ett år efteråt, eller något sådant. Observera att jag mycket väl kan ha läst någon notis, men jag har inte uppmärksammat den.
Peter Eriksson: Slutsatsen måste alltså bli att det är den allmänna stämningen på Utrikesdepartementet, att man skall försöka komma undan med obehagliga fakta inför viktiga beslut.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Den slutsatsen får vara Peter Erikssons insinuation mot Utrikesdepartementet och tjänstemännen där. Jag tycker, med förlov sagt, att det är oförskämt.
Peter Eriksson: Fakta kvarstår. Det behövdes ingen order från ledningen på departementet för att driva den här linjen.
Ulf Dinkelspiel: Tjänstemännen är mycket kloka och de har, enligt min mening, gjort en alldeles riktig bedömning. Hade de dragit det här ärendet för mig, så hade jag säkerligen agerat på samma sätt. Jag tar det fulla ansvaret för vad tjänstemännen har gjort, och jag tycker att de har gjort en riktig bedömning. Jag upprepar: Det här är en lågt prioriterad övning, dvs. GATT-granskningarna. Jämfört med propositionsskrivande beträffande GATT och EU och förhandlingar om GATT och förhandlingar i EU har detta en betydligt lägre dignitet. Det var en i grunden riktig bedömning som tjänstemännen gjorde. Den har inga politiska övertoner. Som sagt: Den insinuationen tillbakavisar jag för tjänstemännens räkning, och givetvis också för egen räkning.
Peter Eriksson: Jag för min del tycker att de här papperen visar att man tyckte att det var utomordentligt känsligt och inte ville ha fram det här materialet före folkomröstningen.
Därmed är jag färdig med mina frågor.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag kanske får göra ett tillägg. Jag ber var och en som har anledning att ta ställning till den här frågan att läsa GATT- rapporten och utifrån den dra sina egna slutsatser.
Kenneth Kvist: Jag har bara ett par frågor utöver de frågor som Peter Eriksson har ställt.
Av svaren här från Ulf Dinkelspiel drar jag slutsatsen att man betraktade rapporten som känslig om den hade släppts under folkomröstningen. Så var det väl?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Nej, inte rapporten som sådan, för den förelåg inte. Men man bedömde att det kunde vara känsligt att släppa en rapport av det här slaget under folkomröstningskampanjen. Alltså ett år i förväg gjorde man bedömningen att det är bättre att ha granskningen efter folkomröstningen. Då hade man dessutom fördelen av att veta huruvida vi skulle bli medlemmar i EU eller inte och om EU-boxarna skulle sättas in eller inte - dvs. en redovisning av sakförhållanden.
Kenneth Kvist: Hade man inte gjort någon analys av vad EU-medlemskapet skulle betyda så att säga för tullar och handel med omvärlden utanför EU?
Ulf Dinkelspiel: Jo, visst hade man gjort det. Min tes är just att det finns över huvud taget ingenting i den här rapporten som i sak är nytt, utan det var bedömningarna, och de är mycket positiva, som kom ut. Man visste ju inte på förhand vilka bedömningar som skulle göras i den delen. Så fort regeringen varit med i hanteringen är det klart att risker alltid uppstår för misstänkliggörande och liknande.
Kenneth Kvist: Vi skall ju inte dra värderingar här. Det är kanske positivt vad beträffar Sveriges dittillsvarande frihetliga handelspolitik, men jag tycker att det låg något helt annat i Sveriges politik gentemot EU.
Du sade tidigare här att ni hade en väldigt hög arbetsbelastning på departementet. Det var också en bidragande orsak till att rapporten inte släpptes. Vilket merarbete skulle ett släppande av rapporten egentligen innebära? Det är väl GATT som författar den.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Då har jag uttryckt mig mycket illa. Vad jag sade om arbetet med att genomföra hela den här granskningen är att det är arbetskrävande. Man tillställer GATT-sekretariatet massor med material. De kommer hit för granskning och möter en massa personer. En klart arbetskrävande process är just hela förarbetet för det här, som också för övrigt framgår av det materialet. Själva publiceringen är naturligtvis inte ett dugg arbetskrävande. Men rapporten förelåg inte förrän i november och får inte - det bör kanske för tydlighetens skull tilläggas, även om det framgår av materialet - offentliggöras förrän efter granskningen. Det är så att den rapporten skall föreligga en månad före granskningen, så att medlemsländerna kan få del av den och noggrant sätta sig in i den. Den utgör ett underlag för granskningen. Sedan offentliggörs materialet, efter det att granskningen är avslutad. Det är den procedur som följs.
Kenneth Kvist: Din verklighetsbild är alltså att det egentligen inte fanns någon teoretisk möjlighet att släppa rapporten före folkomröstningen i EU. Är det så jag skall uppfatta detta?
Ulf Dinkelspiel: Så som det var lagt, med den tidtabell som fanns, fanns det över huvud taget ingen möjlighet. Rapporten förelåg inte förrän i november. Hade Mats Hellström då fattat beslutet att offentliggöra den, i strid med GATT:s regler - inte på grund av sakinnehållet - hade det möjligen kunnat tas till intäkt för att den ytterligt positiva värderingen av den svenska regeringen gjordes i ett visst syfte. Jag säger inte att det har blivit så, men jag vet att varenda rapport, varenda avvikelse från praxis och sådant misstänkliggjordes som ett systematiskt led i folkomröstningskampanjen. En generalorder hade utgått om att aldrig vidta någonting om vilket det på något sätt kunde sägas att vi föregrep medlemskap eller liknande och som på något sätt kunde misstänkliggöras. Det var hela vår ambition här, så att det skulle bli absolut rent.
Kenneth Kvist: Om det inte förelåg möjligheter att publicera rapporten under eller i inledningen av folkomröstningskampanjen, varför denna korrespondens ganska sent på året om det olämpliga i att den publicerades då? Om det inte var möjligt att publicera den, hade man väl över huvud taget inte behövt bry sig, författa skrivelser, krypterade meddelanden osv.?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Vi talar om två olika saker. Den ena är tidpunkten för granskningen. Den bestämmer sedan tidpunkten för att ta fram rapporten för publicering. Man kan aldrig skilja det ena från det andra. Givet att granskningen ägde rum andra hälften av december, förelåg den inte förrän andra hälften av november. Enligt praxis offentliggörs den inte förrän efter granskningen.
Det är alldeles riktigt att den diskussionen är helt oväsentlig i fråga om den procedur som fastlades här.
Därför är artikeln oerhört konstig. Jag läste frågorna till konstitutionsutskottet: Varför offentliggjordes inte rapporten när den förelåg redan i maj? Den förelåg inte i maj. Frågan är - alldeles riktigt - helt irrelevant.
Kenneth Kvist: Ni säger att GATT-rapporten är lågprioriterat material. Det förekommer alltså över huvud taget inte att handelsministrar är indragna i vare sig förarbetena av materialutlämnande eller att få redovisningar av att de är på gång? Det sker i stort sett helt på tjänstemannanivå utan handelsministerns vetskap?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Det sker på tjänstemannanivå. Om jag inte minns fel - jag läser papperen här - leddes vi av delegationen på platsen, inte av utsänd tjänsteman från departementet. Genomgångarna sker aldrig på politisk nivå. Av programmet från besöket i Stockholm - som också finns med i handlingarna - framgår det att det är alldeles uppenbart att de inte besökte mig eller min statssekreterare Frank Belfrage.
Man är ute efter en sakgranskning. Man går runt till de olika departementen och myndigheterna för att få en klar bild av det hela. Har jag fel, herr ordförande, men det finns ett program för vilka som sekretariatet besökte?
Kenneth Kvist: Det är rätt.
Ulf Dinkelspiel: Det är riktigt. Där framgår att jag inte träffade någon. Jag kontrollerade för säkerhets skull med Frank Belfrage. Jag ringde honom häromdagen inför förhöret. Hans enda svar var: ?Inte en susning.?
Ordföranden: Det här är inte ett förhör utan en utfrågning.
Ulf Dinkelspiel: Jag tar tillbaka, herr ordförande. Det borde jag veta.
Kenneth Kvist: Jag har fått svar på mina frågor.
Axel Andersson: Jag har inte för avsikt att förlänga debatten. De bägge tidigare frågeställarna har var för sig grundligt, efter deras utgångspunkter, ställt frågor på basis av anmälan. Men jag har för tydlighets vinnande en fråga som kan vara intressant för KU när det gäller ärendets gång.
Vi har nu fått reda på att du inte var med vid det tillfälle då GATT- förhandlarna besökte Stockholm i början av mars 1994. En fråga som har upptagit en stor del av tiden i dag är tidpunkten för granskningen, som du har sagt i sin tur bestämmer tidpunkten för rapportens offentliggörande.
I den digra skriftväxling som vi har fått ta del av i materialet har mycket handlat om när rapporten skall bli offentlig. Men den intressanta frågan är när datum fastställdes för att granskning skulle ske. Det framgår inte riktigt av handlingarna. Var det när GATT-förhandlarna var i Stockholm och samtalade med de svenska rapportförfattarna och UD? Hur mottogs de svenska motiven, som du har redogjort för, av motparten? Såg GATT några svårigheter från sin sida att granskningen skulle ske i slutet på året - vilket var det svenska önskemålet?
Ulf Dinkelspiel: Jag har enbart materialet som grund. Vi hade inte någon diskussion om detta, och det kan bestyrkas av tjänstemännen. Det slutliga beslutet - det blev en ändring alldeles i slutändan - fattades den 23 mars. Det var ett förslag från GATT-sekretariatet. Det följde uppenbarligen på de diskussioner som hade förekommit i samband med besöket i Sverige, den 7-11 mars. Det har uppenbarligen inte föranlett några som helst svårigheter. Det finns ingen skriftväxling fram och tillbaka. Det passade uppenbarligen GATT- sekretariatet väl.
Axel Andersson: No further questions.
Birgitta Hambraeus: Hade det varit möjligt för Sverige att få rapporten tidigare om man så hade önskat?
Ulf Dinkelspiel: Säkert.
Birgitta Hambraeus: Jag tycker att det är ganska viktigt. Sverige har påverkat den tidpunkt då vi skulle ha tillstånd att publicera rapporten. Det är samma sak som att säga att vi har fördröjt publiceringen av rapporten. Vi hade mycket väl kunnat få rapporten i t.ex. september.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Det är fråga om när tidpunkten för granskningen väl är fastställd. Den sker alltid i diskussioner mellan länderna. Varenda granskning av denna typ bestäms av båda parter. När tidpunkten väl är fastställd, kan man inte på något sätt påverka tidpunkten för publiceringen av rapporten.
Birgitta Hambraeus: Det vi har lärt oss nu är alltså riktigt. Men man hade kunnat påverka tidpunkten för själva granskningen och därmed publiceringen av rapporten.
Ulf Dinkelspiel: Det följer av att om tidpunkten blir en annan blir publiceringen av rapporten en annan. Det är alldeles riktigt.
Birgitta Hambraeus: Ulf Dinkelspiel sade att man inte kände till innehållet i rapporten. Den hade kunnat gynna ja-sidan, och då hade regeringen anklagats för att delta i debatten inför folkomröstningen. Det har framgått både av vad vi har talat om här och av allt vårt material att regeringen hela tiden har varit med i förhandlingarna och mycket väl visste vilka fakta som skulle komma med i rapporten. Slutsatsen är en sak, men fakta i rapporten är regeringen inte okunnig om.
Ulf Dinkelspiel: Självklart inte. Alla fakta var offentliga. De fanns i de grönböcker som förelades riksdagen. Jag inbjuder var och en att göra en jämförelse med de faktauppgifter som finns i rapporten och det offentliga material som i ymnig mängd fanns tillgängligt och som jag är övertygad om att Birgitta Hambraeus tog del av.
Birgitta Hambraeus: Det gjorde jag delvis. Nej-sidan argumenterade med utgångspunkt i att medlemskap skulle innebära att import från tredje land skulle bli mycket dyrare. Vi skulle bli tvungna att betala högre tullar för kläder och skor osv. Vi drog våra slutsatser från ett ymnigt material, även grönböcker. Men detta togs inte med som ett faktum av ja-sidan. Därmed kunde detta misstänkliggöras.
Nu syns det klart och tydligt i boxarna på papperet från den berörda internationella organisationen att detta är fallet. Det hade naturligtvis varit viktig information att föra fram. Menar Ulf Dinkelspiel att detta inte hade varit en bra, koncis information inför folkomröstningen?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! All information om tullar och liknande förelåg inför folkomröstningen. Jag tyckte att den var bra. Den visade att förvisso fanns det i delar förändringar som skulle behöva vidtas i fråga om handelspolitiken som var ovälkomna. Men de stod inte i någon som helst proportion till nej-sidans tal om ?Fästning Europa?, att Sverige skulle inneslutas osv. Sammanvägningen av de handelspolitiska för- och nackdelarna gör att det är alldeles klart att slutresultatet är positivt.
Birgitta Hambraeus: Menar Ulf Dinkelspiel att den broschyr som UD gav ut verkligen beskriver i klartext att det skulle bli fördyringar av konsumentvaror på grund av medlemskapet.
Ulf Dinkelspiel: Jag kan inte säga precis vad det stod i de enskilda broschyrerna. Då måste jag se i dem. Däremot menar jag att allt material förelåg i detalj. Det gjordes konsekvensutredningar där parlamentariska representanter ingick. Där framgick konsekvenserna av handelspolitiken och på andra områden.
Jag deltog i många debatter. Om jag inte misstar mig deltog jag också i en debatt med Birgitta Hambraeus. Jag kan inte gå i god för det, men däremot kan jag gå i god för att ett stort antal representanter för nej-sidan inte bara framförde detta. Om det åtminstone hade varit en saklig diskussion. Men det blev mycket starka övertoner i den debatten.
Mitt stående argument var att jag är den förste som beklagar att restriktionerna på textilsidan - handskar och en del andra saker - är en negativ konsekvens. Den skall ställas mot de positiva. Men jag upprepar att detta var en västanfläkt jämfört med de negativa konsekvenser som utmålades av nej-sidan. Nog var svenska folket medvetet om att handelspolitiken var ett viktigt element i folkomröstningen.
Sedan gjorde vi olika utvärderingar av det hela. Det ligger väl i själva sakens natur.
Birgitta Hambraeus: Inga fler frågor, tack.
Håkan Holmberg: Bara för klarhets vinnande: Vi har nu hamnat på fastställande av tidpunkten för granskningen. Finns det något slags rutiner för hur processen går till? Det kan inte ha varit första gången. Det görs naturligtvis med jämna mellanrum. Det måste vara en periodicitet - hur ofta? På vilket sätt förbereds detta. Vet man hur lång tid en sådan granskning förväntas ta?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag kan bara använda det material som jag har läst. Jag kände inte till rutinerna tidigare. Uppenbarligen är det ungefär var fjärde år. Procedurerna är i stort sett desamma. Jag utgår från det av det enkla skälet att det annars skulle framgå av handlingarna att nya procedurer och liknande håller på att fastställas. Det hade säkerligen framgått av materialet. Det är allt jag kan säga. Jag har aldrig deltagit i en GATT- granskning.
Herr ordförande! Jag har sysslat med handelspolitik i 30 år. Det är alltså en relativt sällan förekommande relativt rutinmässig sak, men icke förty mycket nyttiga övningar. GATT:s granskningar av denna karaktär är mycket nyttiga. De klarlägger sakförhållanden. Jag vill inte nedvärdera karaktären av dem.
Peter Eriksson: Jag vill återkomma med litet grand. GATT har inte funnits i 30 år. Detta var den andra granskningen.
Ulf Dinkelspiel: GATT har funnits sedan 1946.
Peter Eriksson: Men med dessa regelsystem med utvärderingar...
Ulf Dinkelspiel: Men granskningar har säkerligen förekommit på ett eller annat sätt sedan 1946. Det är alltså inte riktigt att GATT inte har funnits i 30 år.
Peter Eriksson: Men det här var den andra granskningen som gjordes mot Sverige.
Ulf Dinkelspiel: Ja, man kan ha haft andra procedurer. I den delen tar jag gärna fasta på vad Peter Eriksson säger. Ingenting tyder på att proceduren denna gång var en annan än tidigare.
Peter Eriksson: Det var inte det jag skulle diskutera egentligen.
Det blev en förvirrande diskussion om datumen. Därför vill jag gå tillbaka till början. Är det här en riktig beskrivning? GATT gav möjlighet åt Sverige att ge synpunkter på vilket datum granskningen skulle publiceras. Svenska regeringen förklarade att hösten 1994 var lämplig. Steg nummer två: GATT ger förslag på datum och säger att september vore lämplig. Men då reagerar svenska UD och säger att publiceringen skall ske efter folkomröstningen. Då svarar GATT och säger att det är okej för dem och att den skall tas efter folkomröstningen.
Det är ungefär så jag tycker att man...
Ordföranden: Har du någon fråga?
Peter Eriksson: Ja. Jag har egentligen två frågor. Är detta en riktig beskrivning? Diskussionen har varit ganska förvirrande.
Ulf Dinkelspiel: Jag uppfattade att Peter Eriksson först talade om rapport och sedan om granskning. I fråga om tidpunkten för granskningen är beskrivningen riktig. Jag bedömer utifrån precis samma material som Peter Eriksson har. Jag har ingen ytterligare information i den delen. Vi har den information som finns här och som finns i Björn von Sydows interpellationssvar. Jag har ingen annan uppfattning i den delen.
Peter Eriksson: Då behöver det inte råda någon missuppfattning kring att det var Sverige som drev linjen att rapporten skulle publiceras efter folkomröstningen. Tack för det.
Ordföranden: Jag har inga fler anmälda.
Jag ber att få tacka Ulf Dinkelspiel för din medverkan och ditt bidrag till granskningen i dag.
Ulf Dinkelspiel: Tack, herr ordförande.
Ordföranden: Överläggningen är avslutad.
Konstitutionsutskottet
1997-04-24
kl. 15.00-18.40
Offentlig utfrågning av statsrådet Thage G Peterson angående regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo Aero Corporation
Ordföranden: Jag ber att få hälsa Thage Peterson välkommen till dagens utfrågning som skall handla om regeringens beslut om underhållsavtal och affären i Arboga. Thage Peterson börjar med att inleda. Varsågod.
Thage G Peterson: Med hänvisning till vad som har sagts och skrivits om Försvarsdepartementets och min egen roll i den s.k. Arbogaaffären vill jag mycket kort slå fast följande:
För det första: Jag fick ingen information av Volvo. Varken direktör Wittlöv eller någon annan från Volvo har ens försökt att informera mig om Volvos beslut att lägga ned underhållsverkstaden i Arboga. Volvo lämnade vid två tillfällen - dels från talarstolen vid Försvarsberedningens säkerhetspolitiska seminarium den 24 april 1996, dels när ett företagsbesök i Trollhättan den 30 augusti 1996 höll på att avslutas - en mycket allmän och oordnad information bl.a. till statssekreterare Lars Rekke.
Om jag hade fått reda på att Volvo skulle fatta beslut som innebar att 650 människor skulle förlora sina jobb i Arboga hade jag omedelbart tagit kontakt med arbetsmarknads- och näringsministrarna.
För det andra: Regeringsärendet beskrevs som ett rent rutinärende. På veckoberedningen den 17 december 1996 frågade jag uttryckligen om det fanns några komplikationer i ärendet och fick till svar att det var ett rent rutinärende. Det gällande underhållsavtalet löpte ut, och det var nödvändigt att förnya det gamla avtalet.
För det tredje: Jag borde naturligtvis ha fått läsa brevet från Försvarets materielverk. När jag sent omsider i mitten av januari fick läsa brevet tog det mig 30 sekunder att förstå att det innehöll ett allvarligt budskap. Hade jag fått läsa brevet hade det inneburit att jag och Försvarsdepartementet hade börjat agera i frågan.
För det fjärde: Försvarsdepartementet fungerade ej i detta ärende. Tjänstemännen skulle naturligtvis omedelbart ha visat handlingen för den politiska ledningen och för departementets expeditionschef, men det gjordes tyvärr inte.
Med facit i hand var det naturligtvis fel och vilseledande att beskriva ärendet som ett rent rutinärende. Chefen för den militära enheten har tagit på sig ansvaret för det skedda. Men det var jag som departementschef och ingen annan som hade det yttersta ansvaret för departementets verksamhet.
Innan jag lämnade Försvarsdepartementet vidtogs vissa åtgärder för att förhindra ett upprepande av fel och misstag i departementets handläggning av ärenden.
För det femte: Regeringen har inte godkänt något strukturavtal eller beviljat några flyttpengar till Volvo. Det har hävdats att regeringen skulle ha fattat beslut om strukturavtalet och flytten. Det stämmer inte. I regeringsbeslutet från den 19 december 1996 står det bara att FMV har rätt att teckna underhållsavtal för flygplansmotorer, inget annat. Nu utreder JK på mitt initiativ bl.a. om FMV hade rätt att teckna strukturavtalet. Jag är medveten om att JK:s svar på den frågan kan bli antingen ja eller nej.
Det bör tilläggas att Volvos uttalanden i Arbogaaffären har varit motsägelsefulla och svajiga.
Anders Björck: När fick Thage G Peterson först någon som helst kännedom om att avtalet och det regeringsbeslut som han själv hade föredragit för regeringen skulle innebära en flyttning från Arboga till Trollhättan?
Thage G Peterson: Först efter det att mediedebatten hade startat i januari.
Anders Björck: Så det beslut som regeringen fattade strax före jul på föredragning av den dåvarande försvarsministern, det var ett beslut som Thage Peterson inte hade tillräcklig aning om vad det innebar?
Thage G Peterson: Som svar på denna fråga vill jag redovisa hur ett ärende som inkom till Försvarsdepartementet normalt hanterades.
Ärendet förbereddes på den enhet till vilken ärendet hörde. Registratorn fördelade inkommande brev och skickade dem till enheten. Statssekreteraren och statsrådet fick inte del av dessa ärenden förrän enheten ansåg att ärendena var mogna för beslut, och då började den slutliga beslutsprocessen. Det är så det går till i varje departement.
Ärendet föredrogs för statssekreteraren, och när det gällde den civila enheten för planeringschefen. Därefter drogs ärendet för expeditionschefen. Listor över veckoberedningens ärenden överlämnades normalt av expeditionschefen till statsrådet som regel dagen före veckoberedningen.
Efter ett tag som försvarsminister införde jag en ny bit i beredningsprocessen. På morgonen före veckoberedningen träffades statsrådet, statssekreteraren, expeditionschefen och planeringschefen. Då lämnades information till statsrådet om känsliga ärenden som statsrådet särskilt borde uppmärksamma. Denna extra säkerhetsventil kom till eftersom varken statssekreteraren eller planeringschefen normalt deltog i veckoberedningarna, utan då skulle man nå statsrådet med budskap om det fanns något väsentligt i ett ärende.
Sedan över till regeringsärendet den 19 december 1996, det som Anders Björck frågar om. Enheten drog ärendet för såväl expeditionschef som statssekreterare och statsråd som ett rent rutinärende. Inget nämndes till någon av dessa tre om FMV:s skrivelse, och det hela presenterades endast som en fråga om fortsatt motorunderhåll för Viggen och JAS. Arbogaärendet nämndes över huvud taget inte vid morgonmötet med chefstjänstemännen den 17 december.
När jag sedan kom till veckoberedningen förklarade föredraganden på min uttryckliga fråga att det rörde sig om ett rent rutinärende. Eftersom det gällande underhållsavtalet gick ut den 31 december behövdes ett fortsatt underhållsavtal.
Vid veckoberedningen den 17 december liksom också vid regeringssammanträdet den 19 december var alla helt ovetande om att enheten låg på ett brev från Försvarsmakten och Försvarets materielverk.
Anders Björck: Men för att återgå till frågan: Thage Peterson visste alltså inte vad han beslutade eller föreslog att regeringen skulle besluta den 19 december. Får jag tolka det så?
Thage G Peterson: Nej, det skall tolkas så att jag visste om att beslutet gällde det som enheten anmälde, nämligen ett ärende om fortsatt motorunderhåll i verkstaden för Viggenmotorerna enligt den gamla modellen. Det fanns alltså ingenting som hade uppgetts för någon i departementets politiska ledning eller för expeditionschefen om att det var fråga om ett nytt avtal. Vid säkerhetsventilen morgonmötet och på min uttryckliga fråga om det fanns något kontroversiellt i detta ärende fick jag svaret att det var ett rent rutinärende. Därför var jag helt klar över att det var ett okontroversiellt ärende som jag förelade regeringen den 19 december.
Anders Björck: Och svaret på frågan är - om jag tolkar Thage Peterson rätt - att du inte visste vad ni beslutade?
Thage G Peterson: Det är mycket klart att jag visste, därför att regeringsbeslutet ju är mycket tydligt på denna punkt. Jag vill hänvisa till regeringsbeslutet där det mycket klart står att det är fråga om ett fortsatt motorunderhåll. Jag citerar regeringens beslut: ?Regeringen medger att avtal tecknas för produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12.? Det är en och en halv rad, inte mer. Bakom detta dolde sig inget annat än ett fortsatt motorunderhåll. Nu vet jag ju så mycket mer, när jag förstår vad enheten låg på. Det var i det läget som jag på eget initiativ föreslog regeringen att ge Justitiekanslern i uppdrag att utreda vad det var för fullmakt som Försvarets materielverk hade haft för att sluta det s.k. strukturavtalet.
Anders Björck: Men sanningen är väl ändå att Thage Peterson och regeringen den 19 december inte visste vad man beslutade? I så fall skulle ju inte Thage Peterson vara här.
Thage G Peterson: Regeringen visste att man beslutade om ett fortsatt strukturavtal, precis enligt vad regeringsbeslutet klart och tydligt innebär. Men om detta har det ju sedan rått delade meningar. Jag noterar naturligtvis att det är därför som jag är här, därför att både Försvarsmakten och FMV har lagt in en helt annan innebörd i regeringsbeslutet än vad jag och regeringen har gjort. Det är ju på denna fråga som Justitiekanslern nu funderar. Som jag sade i min lilla inledning kan Justitiekanslern komma att svara ja eller nej på frågan.
Anders Björck: Det är alltid trevligt att ha Thage Peterson här - jag ser fram emot många besök. Men nu fanns det faktiskt ett brev på departementet från FMV. Det har inkommit till departementet och är diariefört. Det råder inget som helst tvivel om saken. Det står ju: ?Volvo Aero har som följd av detta informerat om att man avser att flytta flygmotorunderhållet från Arboga och koncentrera verksamheten till Trollhättan.? Thage Peterson hänvisar till det här brevet i regeringsbeslutet. Varför kände Thage Peterson inte till det brevet?
Thage G Peterson: Svaret på den frågan är mycket enkelt. Jag fick kännedom om att ett brev fanns lördagen den 12 januari 1997. Jag fick kännedom om att FMV också hade tecknat ett strukturavtal tisdagen den 15 januari 1997. Men jag ber ledamöterna i KU att observera att brevet inte innehöll någon information om något konkret beslut om nedläggning. På grundval av det som jag fick veta tog jag själv initiativet till ett regeringsbeslut om att uppdra åt Justitiekanslern att granska FMV:s agerande och att pröva frågan om FMV var behörigt att teckna strukturavtalet.
Anders Björck invände att regeringsbeslutet av den 19 december hade en direkt hänvändelse till FMV-brevet. Ja, men hänvisningen till skrivelsen från Försvarsmakten den 21 november, som finns med i regeringsbeslutet, är enbart en uppgift om vem som har registrerat ärendet. Det är alltså ett rent konstaterande av faktum, ingenting mer. Där tror jag också att jag kan få stöd av en av mina företrädare på försvarsministerposten, nämligen Anders Björck. Och det följande är mycket viktigt:
Missivet, dvs. konceptet till regeringsbeslutet, fanns inte till hands, vare sig vid veckoberedningen den 17 december eller inför regeringsbeslutet den 19 december. Konceptet med hänvisningen till FMV:s skrivelse förelåg först några dagar senare. Jag fick se den hänvändelsen först när det var dags för undertecknande, och det kan ha varit den 30 december eller möjligen på nyårsafton. Detta var i enlighet med de bestämmelser som jag övertog, men som jag nu har ändrat på. Det är en av de saker som jag har ändrat på i Försvarsdepartementet, att missivet - dvs. konceptet - skall föreligga när beslutet fattas på veckoberedningen och av regeringen.
Det fanns alltså ingen möjlighet att gissa sig till att det fanns några brev. Man kan inte bedriva ett departementsarbete genom att gissa sig till vad tjänstemännen möjligen kan ha i sina lådor eller vad deras avsikter är.
Anders Björck: Så Arbogaaffären är mitt fel? Det är ju det som Thage Peterson säger. Han skyller alltid på företrädarna.
Thage G Peterson: Nej, nu vill jag faktiskt skydda Anders Björck på den här punkten ...
Anders Björck: Ja, men skydda dig själv först. Det är viktigare.
Thage G Peterson: Jag övertog väldigt många rutiner på samma sätt som Anders Björck övertog rutiner från sin företrädare. Den enda skillnaden är att det inte är säkert att Anders Björck råkade så illa ut. Ett olycksfall vet jag att han råkade ut för och som var uppe för KU-granskning. Arbogaaffären var ett olycksfall som jag råkade ut för. Därför införde vi den rutinen på Försvarsdepartementet att innan ärendet tas upp på listorna skall tjänstemännen komma med konceptet. Det skall föreligga klart. Sedan när statsrådet har veckoberedning skall konceptet vara klart. Det är den nuvarande expeditionschefen, som jag har till höger om mig, som har genomfört den rutinen.
De ändringar som gjordes under Anders Björcks tid och som jag inte kritiserar genomförde den dåvarande expeditionschefen 1992, dvs. Olof Egerstedt. Då kunde konceptet presenteras några dagar senare. Men nu skall konceptet vara med på veckoberedningen. Så jag skyller inte på Anders Björck i den här frågan, men jag vill ändå svara utförligt på hans frågor.
Anders Björck: Jag välkomnar att man under Thage Petersons tid införde ett antal extra spärrar och rutiner. Det hade säkert behövts mycket mera.
Thage G Peterson: Ja, det är tydligt att det hade behövts.
Anders Björck: Ja, men det beror ju på vem som sitter i departementet.
Thage G Peterson: Ja, det är möjligt.
Anders Björck: Den 12 april 1994 var jag kallad till konstitutionsutskottet. Vi diskuterade JAS-planet som hade kraschat, vilket i och för sig inte var något regeringsärende. Jag har tagit fram utfrågningen. Thage Peterson var då utomordentligt bestämd på punkt efter punkt: Har en handling inkommit till departementet så är det statsrådets plikt att känna till den, även om det inte är ett regeringsärende. Gäller detta fortfarande, eller har det hänt någonting sedan 1994?
Thage G Peterson: Nej, egentligen har det inte hänt någonting. Statsrådet har det yttersta ansvaret för det som händer på ett departement. Om man vill gå långt kan man säga att han har det yttersta ansvaret också för det som inte händer, dvs. det som inte görs. Det ansvaret kan inte ett statsråd smita ifrån, vare sig Anders Björck eller jag.
Vad diskussionen den gången handlade om var att information om flyguppvisningar som fanns i departementet inte fördes vidare till försvarsminister Anders Björck. Det har likheter med detta ärende. Informationen som nu fanns i Försvarsdepartementet fördes inte vidare till försvarsminister Thage Peterson. Där sitter vi liksom i samma båt.
Den gången förklarade konstitutionsutskottet att statsrådet inte skulle behöva känna till alla handlingar i ett departement. Om jag möjligen uttryckte mig litet spetsigt den gången var det närmast i formuleringen att statsrådet har ansvaret för det som händer i ett departement. Men vi sitter i samma båt, Anders Björck och jag. Vi hade var sin affär. Det fanns brev i departementet som vi inte kände till.
Anders Björck: Då erkänner Thage Peterson att det här är en affär. Jag kommer ihåg den utfrågningen. Jag har aldrig sett Thage Peterson så krigisk som den gången. Synd att den stridsviljan inte fanns som försvarsminister.
Thage G Peterson: Jag är en fridens man, Anders Björck. Det är skillnaden mellan oss två.
Anders Björck: Jag tycker nog att det har varit litet väl mycket slagsmål med amiraler och generaler. Men skillnaden var ju den - och det är det som har betydelse för KU:s granskning och det är därför som vi inte sitter i samma båt - att detta inte var något regeringsärende. Flyguppvisningstillstånd ges av polismyndigheten, inte av regeringen.
Thage Peterson kan väl ändå erkänna att han borde ha läst dessa handlingar. Han hade ansvaret för att han inte tog reda på - Thage Peterson har varit industriminister, och det här var en industrifråga - att detta skulle innebära en förändring. Han informerade inte kamraterna i regeringen. Så är det väl ändå?
Thage G Peterson: Ja, av det skälet att jag inte hade någonting att informera om. Hade jag fått läsa brevet hade jag säkerligen lämnat utförligare information. Jag bekräftar att jag inte fick läsa brevet. Jag bekräftar att det är statsrådet som har det yttersta ansvaret.
När vi nu har kommit in på jämförelsen mellan min affär och Anders Björcks affär vill jag bara säga att varje affär måste till sist ha en politiskt ansvarig. Ponera att JAS-maskinen, som inte var färdig för att flyga i luften, hade störtat direkt på Västerbron och hundratals, tusentals människor i Stockholm hade dödats. Då hade diskussionen säkerligen blivit litet annorlunda.
I en demokrati måste man kunna kräva ut ett yttersta ansvar av någon som har det politiska ansvaret. Jag hade det som försvarsminister, och Anders Björck hade det som försvarsminister. På det punkten råder det inga tvivel.
Anders Björck: Så de flygolyckor med tragiska dödsfall som har inträffat under Thage Petersons tid är han alltså ansvarig för?
Thage G Peterson: Nja, på så vis att Flygvapnet liksom Försvarsmakten ligger politiskt under försvarsministerns domäner. Varje ärende har just sitt speciella innehåll. I det här fallet hade JAS-maskinen avsevärda brister i styrsystemet. Flygplanet var alltså inte färdigt för att göra flyguppvisningar över publik. Däri ligger skillnaden.
Sedan menar jag att det politiska ansvaret för den departementala verksamheten är 100-procentigt när det gäller hantering av ärenden. KU kan inte gärna utkräva ansvar av expeditionschefen eller av statssekreteraren. Det är försvarsministern som fullt svarar för sina domäner, även om han inte känner till alla uppgifter. Däri ligger likheten mellan mitt och Anders Björcks ärende.
Anders Björck: Thage Petersons statssekreterare informerade inte honom. Varför gjorde han inte det?
Thage G Peterson: Jag är mycket noga med mina datum. Jag måste ta fram litet papper här. Jag har gått igenom alla mina anteckningar. Jag för anteckningar om allting, också om mina möten, t.ex. om trevliga möten som jag har haft med Anders Björck, men de skall inte komma med förrän i mina memoarer.
Borde Lars Rekke ha informerat mig om sina samtal med direktör Wittlöv? Nej, jag tycker inte det. Den information som han fick var ytterst allmän. Det framgår också av direktör Wittlövs uttalande här i KU. Jag citerar direktör Wittlöv: ?Min avsikt var inte att informera honom om ett konkret företagsbeslut, eftersom detta inte var fattat vid denna tidpunkt.? Och det viktigaste av allt: Direktör Wittlöv sade att Volvo skulle återkomma med konkret information om och när det skulle bli aktuellt. Men varken Rekke eller jag fick någon sådan konkret information. Sedan kan jag, om Anders Björck eller någon annan i KU vill det, mycket noga redovisa de samtal som jag har haft med statssekreterare Rekke och försvarsindustrin under 1996.
Svaret på Anders Björcks fråga är alltså att informationen var så allmän från Wittlöv och så motsägelsefull att jag ansåg att det var rätt av Rekke att göra bedömningen att inte informera mig på den punkten.
Anders Björck: Men det innebär ju att Thage Peterson menar att det inte ringde några klockor. Thage Peterson har varit industriminister. Han om någon borde väl veta att när någon företrädare för en större industri säger så här till en statssekreterare, då är det något på gång.
Thage G Peterson: Ursäkta om jag blir litet utförlig. När sades det någonting från direktör Wittlöv till statssekreterare Rekke? Jo, första gången var vid ett säkerhetspolitiskt seminarium - Wittlöv lämnade fel uppgift: han sade att det var den 21 april, men det var den 24 april - från talarstolen då Rekke satt på podiet och alla andra lyssnade. Sedan var det vid ett besök i Trollhättan där det var en allmän information precis när besöket skulle avslutas. Men det lämnades ingen information om något nedläggningsbeslut.
Det är här som det kommer in en hel del underligheter i Volvos argumentation. Ibland sägs det att man sätter sig på två stolar. Jag tror att Volvo här satte sig på flera stolar. Å ena sidan säger man att det var regeringsbeslutet den 19 december som var anledningen till Volvos nedläggningsbeslut. Å andra sidan - eller på andra stolen - säger man att det var informationen om vad som skulle komma att lämnas till de båda statssekreterarna Rekke och Nygårds i augusti respektive oktober. Det går inte ihop.
Det verkar som att Volvo på något sätt i själva verket hade bestämt sig för att flytta Arbogaverksamheten till Trollhättan tidigare. Det bekräftas av att direktör Wittlöv i KU säger att man redan 1994 aktualiserade en flytt från Arboga till Trollhättan.
Jag känner Lars Rekke sedan många år som en mycket duktig och minutiöst noggrann person. Efter åren på Industridepartementet som förhandlingschef och planeringschef är han väl förtrogen med företagsinformation och företagskontakter. Om det hade varit fråga om en information om ett konkret nedläggningsbeslut och direktör Wittlöv hade sagt att styrelsen tänkte besluta att flytta Arbogaverksamheten är jag helt säker på att Rekke med sin erfarenhet hade sagt: Den informationen tar jag inte emot. Ni skall gå till Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.
Direktör Wittlöv är också en mycket erfaren industriledare. Jag är helt säker på att han var fullt medveten om vilket departement som var ansvarigt för industri- och arbetsmarknadsfrågor. Det tror jag är anledningen till att direktör Wittlöv inte tog någon kontakt med mig. Han visste vilka departement som har ansvaret för just regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik.
Jag drar mig faktiskt till minnes att jag den 19 september 1995 hade en träff med försvarsindustrins styrelse i Bonniervillan. Där markerade jag mycket klart ansvarsområdena när det gällde försvarsfrågor och industrifrågor. Jag har kvar mitt tal i mina samlingar, och jag har läst om det. Direktör Wittlöv visste mycket väl vart han skulle gå med informationen. Han var alltså en av de deltagande på den konferensen.
Det är någonting som jag inte förstår här. Det är motsägelser i Volvos information. Man har alltså flyttat sin argumentation på olika sätt, vilket tydligt har framgått när jag har tagit del av uttalanden och hans utfrågning här i KU.
Anders Björck: Menar Thage Peterson på allvar att en statssekreterare som får reda på att det skall bli en stor förändring i en sådan verksamhet som flygindustrin, som ligger under Försvarsdepartementet, inte skall föra vidare denna till det ansvariga statsrådet? Skulle han inte ha gjort det?
Thage G Peterson: Han fick inte reda på någonting.
Det intressanta är ju att detta var en allmän och oordnad information vid två tillfällen som statssekreterare Rekke fick lyssna på. Han fick aldrig någon information. Det förstärks ju av att Wittlöv - jag tror att det var här i KU, men kolla den uppgiften, i varje fall har han sagt det - skulle återkomma om och när det blev aktuellt med strukturförändringar. Men han återkom aldrig. Och därför hade inte heller Rekke någonting att föra vidare.
Anders Björck: Så Peter Nygårds, Lars Rekke, Thage Peterson och alla har gjort rätt och Volvo har gjort fel och Arboga kom emellan?
Thage G Peterson: Nja, det är en oerhörd förenkling som jag inte tror att Anders Björck själv tror på. Det fanns naturligtvis inget formellt hinder för Lars Rekke att ta emot en allmän information om läget i försvarsindustrin eller om läget och beläggningen för Arbogaverkstäderna. Men det måste ändå vara litet ordning och reda när det gäller en företagsinformation.
Är det någon i det här landet som är väl förtrogen med hur företagsinformation skall gå till är det faktiskt jag, eftersom jag under sex år satt som industriminister. Det var heta år, då jag tog emot allsköns information ifrån industrin. Det var både varningar och mycket av, så att säga, skrämselskott. Anders Björck! Direktör Wittlöv representerar faktiskt ett företag som under mina sex år som industriminister var ett föredöme när det gällde att hålla regering och myndigheter väl och korrekt informerade om förändringar i företagets verksamhet. Det skedde alltid i ordnade former. Vi fick alltid en förinformation om vad som skulle kunna hända. Man sade att när tiden började närma sig för ett företagsbeslut skulle man återkomma. Sedan kom styrelsens ordförande eller den verkställande direktören och sökte statsrådet, och vi fick information före styrelsemötet. Om jag utgår från detta ärende, Arbogaärendet, känner jag faktiskt inte igen Volvo från min tid som industri- minister.
Sedan har den här historien, Arbogaaffären, en baksida. Jag menar att regering och myndigheter måste dra lärdom av det skedda och fastställa ännu klarare rutiner för kontakter med försvarsindustrin, vilket Försvarsdepartementet för övrigt redan är i gång med. Som jag ser det bör Försvarsdepartementet renodlas till ett rent kunddepartement hos svensk försvarsindustri. Myndigheterna Försvarsmakten och Försvarets materielverk måste bli ännu tydligare i sina roller, så att de här olika rollerna inte blandas ihop. Jag tror att det finns vissa lärdomar som man måste dra av någonting som har skett. Detta är en sådan lärdom, som jag tycker att Försvarsdepartementets nuvarande ledning bör ta åt sig.
Anders Björck: Så när man informerar Thage G Peterson och hans medarbetare är formen viktigare än innehållet? Detta skedde alltså inte på ett tillbörligt sätt?
Thage G Peterson: Här har jag stöd av en annan person med stor erfarenhet av företagskontakter, nämligen den nuvarande planeringschefen på Näringsdepartementet, Hans Christer Olson. Han har tjänat socialdemokratiska industriministrar, en folkpartistisk industriminister, en centerpartistisk industriminister och en moderat industriminister. Han vet alltså vad han pratar om. Han har mycket uttryckligen understrukit vad jag har sagt om att när det gäller företagsinformation finns det alltid ett första led av hot. Företagen säger: Blir det så här, kommer den här skatten eller den ändringen, så lägger vi ned där och där. När sedan beslutet är fattat lugnar som regel industrin och företagen ned sig, och sedan rinner mycket ut i sanden. Men det som inte lugnar ned sig måste ändå ske i ordnade former - inte minst av en anledning: Man riskerar att hamna i konstitutionsutskottet.
Därför måste en information ske under ordnade former. Det krävde jag som industriminister, och det krävde jag som försvarsminister. Jag tog aldrig emot information i restaurangvagnen på ett tåg eller om jag mötte en direktör på en flygplats. Jag sade i stället: Välkommen till departementet! Jag tar med mina tjänstemän och sedan framför ni ert budskap så vi får se vad som ligger i det.
Det måste alltså vara en ordnad information. Sedan är det naturligtvis budskapet som är det viktigaste. Det tror jag att Anders Björck och jag är fullkomligt överens om.
Anders Björck: Om man hade förstått på Försvarsdepartementet vad det här handlade om hade man alltså från Volvo i ordnade former fått träffa Thage G Peterson och Lars Rekke?
Thage G Peterson: De hade fått träffa mig i alla fall, men de begärde aldrig det.
Anders Björck: Hade Thage G Peterson några samtal med ÖB eller chefen för flygvapnet i det här ärendet?
Thage G Peterson: Inte någon gång i detta ärende, vad jag kan dra mig till minnes. Med ÖB hade jag utmärkta relationer, och vi pratade ofta om det mesta mellan himmel och jord. Vi pratade mest om det som rörde Försvarsmakten, naturligtvis. Vi låg ofta händelserna i förväg när vi talade om saker och ting som kanske skulle komma, men vi förde ingen ordnad diskussion på den här punkten.
Anders Björck: Jag har ett antal frågor till, men jag börjar med ansvarsfrågan. Om jag har förstått Thage G Peterson rätt medger han att han hade ett politiskt ansvar men att han i sak inte hade något ansvar för det som hände eftersom han inte kände till det.
Thage G Peterson: Jag har sagt - och jag upprepar det gärna - att departementschefen, statsrådet, självfallet har ansvaret för att frågor enligt grundlagen bereds på ett tillräckligt och noggrant sätt. Det ansvaret har jag, och det ansvaret hade Björck och Friggebo som statsråd. Det har alla statsråd. Det kan man inte smita ifrån.
Anders Björck: Men här bereddes det inte på ett tillbörligt och noggrant sätt?
Thage G Peterson: Nej, självfallet inte, om jag ser på resultatet. Hade jag fått läsa brevet är jag en tillräckligt handlingskraftig person för att ha börjat agera. Min första åtgärd hade varit att underrätta närings- och arbetsmarknadsministrarna så de hade kunnat agera på sina områden. Men det är klart att jag hade börjat agera själv när det gällde departementets ansvarsområde. Det är självklart.
Anders Björck: Skall avtalet sägas upp?
Thage G Peterson: Detta är ett civilrättsligt avtal som har slutits mellan ett företag och FMV. Jag vill inte gå händelserna i förväg. Det är JK som nu granskar detta, och vi får vänta till dess att den utredningen är klar. Det finns två alternativ: JK säger ja, eller JK säger nej. Regeringen får göra en bedömning sedan, men jag vill inte gå djupare in i frågan.
Anders Björck: Men beslutet ligger på regeringen att fatta. JK kan ju bara uttala sig i den rättsliga frågan. Skall avtalet sägas upp eller inte? Nu talar jag om det materiella innehållet i avtalet.
Thage G Peterson: Min uppfattning är mycket bestämd: Det finns ett civilrättsligt avtal. I avtalet regleras hur förändringarna skall ske. Det viktigaste nu är att veta om FMV var behörigt att teckna avtalet eller inte. JK kan komma fram till att FMV var behörigt, eller till att FMV inte var behörigt. Skulle den senare frågan uppkomma får regeringen bedöma detta. Men jag går inte in på den här frågan djupare i dag. JK har utredningsuppdraget.
Anders Björck: Lars Rekke sade när han var här att FMV var behörigt, och att det låg på FMV att göra en sådan här upphandling och teckna ett avtal. Gick han händelserna i förväg?
Thage G Peterson: Jag lade märke till den frågan och har därför förberett ett mycket noggrant svar också på den punkten...
Anders Björck: Det tvivlar jag inte på.
Thage G Peterson: Detta beror helt enkelt på att vi kanske talar om två saker. FMV var behörigt att teckna ett fortsatt underhållsavtal enligt den gamla modellen. Jag, statssekreteraren och regeringen levde i den tron att det var fråga om ett fortsatt underhållsavtal enligt den gamla modellen. Regeringen bemyndigade - och jag läser upp beslutsmeningen igen - FMV att teckna ett underhållsavtal för flygplansmotorerna RM 8 och RM 12. Hur detta fortsatta underhållsavtal sedan skulle se ut kunde inte regeringen lägga sig i, som Rekke sade här. Men i regeringsbeslutet - och detta är väldigt viktigt - står det inte ett ord om att strukturavtal skall tecknas eller att hundratals miljoner skall betala ut i flyttstöd till Volvo. I frågan om det s.k. strukturavtalet menar både Rekke och jag att nu bör Justitiekanslern klara ut FMV:s befogenheter på området. Jag vill alltså lugna alla oroliga på den här punkten. Rekke och jag är fullkomligt överens i frågan.
Anders Björck: Det kostade flera hundra miljoner, sade Thage G Peterson. Han har också sagt att FMV skall få betala det här. Hur skall det gå till?
Thage G Peterson: Det blir nog ganska svårt, om man inte vill gå ut på gatan och samla in pengar förstås.
Anders Björck: Det finns inte mycket att samla in i det här landet längre.
Thage G Peterson: Jodå. Det är bara det att den halva av svenska folket som har mycket pengar inte är så benägna att ge pengar till välgörande ändamål.
Det här var fråga om en lördagsintervju i Ekot med Arenander och Hempel. Jag menade att regeringen aldrig kommer att skjuta till några extra pengar för flytten, inga regionalpolitiska medel eller försvarspropositionens extra medel för teknologisatsningar inom svensk försvarsindustri. Det är 550 miljoner per år, som Anders Björck väl känner till, som skall kunna användas för detta ändamål. Detta gjorde jag fullkomligt klart, eftersom det hade ställts många frågor på den punkten. Inte minst hade det ställts oroliga frågor från min egen riksdagsgrupp. Men jag sade i samma intervju att det finns ett civilrättsligt avtal, och att jag inte ville gå händelserna i förväg och uttala mig om vad som kommer att ske med detta avtal i framtiden. Det får Justitiekanslern titta på.
Anders Björck: Men FMV är ändå uppdragsmyndighet. Hur kan FMV betala någonting?
Thage G Peterson: FMV har inte ett nickel, inte ens en tusenlapp kvar. Det betyder att FMV kan sluta ett civilrättsligt avtal, men inte räkna med att få extrapengar. FMV kan alltså inte räkna med att ta de pengar som fanns i försvarspropositionen för detta.
Jag vill upprepa att min uppfattning - men det är inte säkert att JK har samma uppfattning - är att det faktiskt är tveksamt om FMV har rätt att teckna ett sådant här avtal och betala ut skattepengar för att flytta underhållsverkstaden från Arboga till Trollhättan. Men detta får JK nu granska, och säga ja eller nej. Kommer JK fram till att FMV hade denna rätt så är det så. Kommer JK fram till att FMV inte hade denna rätt så får regeringen fundera på vad som skall göras. Men det civilrättsliga avtalet ligger fast under alla förhållanden.
Anders Björck: Men Thage G Peterson sade faktiskt gång på gång att FMV skulle få betala det här, och att det inte skulle bli några nya pengar. Hur skall FMV kunna betala detta, om nu JK kommer fram till att verket var bemyndigat?
Thage G Peterson: Då får FMV inga nya pengar.
Anders Björck: Pengar har ju avsatts i flygunderhållsavtalet.
Thage G Peterson: Ja, det kan man inte ändra på.
Anders Björck: Nej, och då får ändå FMV betala.
Thage G Peterson: Ja visst, men diskussionen rörde om FMV skulle få extra pengar till flytten, eller om man skulle få använda teknologisatsningarna. Inte en krona...
Anders Björck: Men hur skall FMV få extra pengar? I avtalet ligger ju 550 miljoner. Man har väl inte begärt 550 miljoner till?
Thage G Peterson: Nej, men det lär finnas ett tak i avtalet. Jag har inte läst det. Som Anders Björck vet kommer det ganska ofta överraskningar när man är försvarsminister. JAS blir dyrare, ubåtar blir dyrare och allting verkar bli dyrare. Som industriminister hade jag en sektor där allting blev dyrare - det var varven. Där fanns en total respektlöshet för pengar. Som försvarsminister är det materielsidan. Det mesta blir dyrare. Jag menar att avtalet får gälla, och att man sedan får förhandla sig fram i det läget. Men några extra pengar kan inte FMV räkna med.
Anders Björck: Det var alltså det som Thage G Peterson syftade på när Hempel och Arenander intervjuade honom - extrapengar?
Thage G Peterson: Ja, och teknologisatsningarna.
Anders Björck: Och detta missförstods?
Thage G Peterson: Ja, det råkar ju politiker ut för då och då.
Anders Björck: En del oftare än andra.
Thage G Peterson: Det är möjligt. De som håller tyst och inte säger någonting, de som inte är aktiva, råkar inte ut för någonting. Men om man vill handla, förändra samhället och bryta gamla mönster är det annorlunda. Jag är helt säker på att om jag hade följt mina företrädares linje, bara ökat på i försvarsbudgeten och sagt ja till generalerna varje gång de ville ha fyra nya miljarder så hade mitt porträtt hängt på varenda officersmäss landet runt. Men nu blev jag den första försvarsministern som ville spara och dra ned på försvaret. Det är klart att man i det läget inte sade några vackra ord om försvarsministern. Jag mötte kritiken från norr till söder och från öster till väster. Det var samma ordval och samma kritik. Jag är alltså litet luttrad vid det här laget.
Anders Björck: Det finns andra massmedieuttalanden. Jag vill avsluta med några frågor kring dessa. Det gäller en kampanj mot försvaret och försvarsministern etc. Även där har tydligen Thage G Peterson blivit litet missuppfattad. Hur kommer det sig?
Thage G Peterson: Det undrar jag också. Jag måste säga att jag har svårt att förstå den uppståndelsen. Jag tyckte att den debatt som rasade för några veckor sedan inte gällde mig, eftersom den utgick från uttalanden som jag inte hade gjort. Dessutom känns det faktiskt litet konstigt att en avgående president i USA, Dwight Eisenhower, kan varna för det försvarsindustriella komplexet i USA, men att det blir ett herrans liv om en svensk avgående försvarsminister varnar för att blanda ihop rollerna i Sverige. Kritiken vänds mot den som har kommit med varningen.
Jag kan säga att jag, liksom alla andra som deltog i den inledande debatten, har ett ansvar för att den blev litet het. Jag sade också i riksdagsdebatten att jag ville föra tillbaka diskussionen till huvudfrågan: Hur blir det med jobben i Arboga? Men jag själv använde aldrig orden konspiration och organiserad kampanj. Men jag vill medge inför KU, precis som jag gjorde inför riksdagen, att jag skulle ha varit mer tydlig, svarat direkt på redaktör Gummessons fråga och sagt att det inte var någon organiserad kampanj. Men det är lätt att vara efterklok. I en följande fråga, tre meningar senare, sade jag dock att det kanske inte var fråga om detta. I TV:s Aktuellt på kvällen var jag mycket tydlig och sade att jag inte hade använt de här orden.
Anders Björck! Livet har lärt mig - och det gäller kanske fler ledamöter i KU - att ibland blossar debatter upp kring ordval. Jag tror inte att jag är ensam om att ha uttryckt mig klumpigt ibland. När jag var KU:s ordförande stred jag faktiskt mot mina egna partikamrater och medlemmar av ett par andra partier i KU, som ville fälla ett statsråd för ett uttalande. Jag tyckte att vi måste, även om vi är statsråd, ibland få säga ett och annat utan att behöva prickas i konstitutionsutskottet.
Anders Björck: Ordförande! Vi måste ändå reda upp det här. Vi har fått en utskrift till KU. Jonas Gummesson frågade ordagrant: Menar du alltså att försvaret, ÖB, FMV m.fl. har satt i gång en organiserad kampanj mot regeringen? Då svarade Thage G Peterson: Ja, jag menar faktiskt det. Och nu är man ute för att angripa regeringens försvarspolitik. Så lyder den utskrift vi har fått ordagrant. Kan det tolkas på mer än ett sätt?
Thage G Peterson: Detta har jag beklagat. Men om Anders Björck läser två rader till ser han att jag säger så här: Jag vet inte om det är en kampanj. Jag har också utskriften, därför att jag inte ville gå till KU utan att ha alla utskrifter med mig. Men jag beklagar det första. Jag skulle ha varit mycket mer vaksam. Men inte mer än tre timmar senare sade jag i TV:s Aktuellt - den utskriften har jag också med mig - att jag tillbakavisar att jag har använt orden kampanj eller organiserad kampanj, och framför allt har jag aldrig använt ordet konspiration.
Anders Björck: Vi kan alltså konstatera att Thage G Peterson anser att någon kampanj, konspiration eller annat mot honom och regeringen icke har ägt rum? Nu finns det anledning att lätta sitt hjärta och tala ut.
Thage G Peterson: Absolut. Ordet konspiration har jag aldrig använt.
Anders Björck: Kampanj, då?
Thage G Peterson: Kampanj har jag nog sagt, men inte organiserad kampanj. Jag sade till Anders Björck i ett tidigare svar att jag om någon har väl fått löpa gatlopp i det här landet för minskningen av försvarsutgifterna. Det var ganska roligt, därför att om jag så var i norr eller söder, öster eller väster fick jag mot mig nästan exakt samma ordval i kritiken av regeringen, i kritiken av Centerpartiet och i kritiken av mig själv. Jag har många förda anteckningar om sådana samtal. Ibland frågade jag mig: Hur lyckas man få samma ordval i Skåne som man har i Norrbotten? Varför är angreppen för att vi har anpassat oss till en säkerhetspolitisk situation som innebär att freden är alternativet, och inte kriget, så oresonliga? Om någon har förföljts för sin säkerhetspolitiska uppfattning, Anders Björck, så är det väl jag. Jag kan faktiskt hänvisa till vad jag har mött av olika uttryck.
Anders Björck: Vi måste ändå klara upp det här med Volvo-Arboga-affären. Det övriga kan vi måhända lämna därhän. Varje statsråd får uppleva att man utsätts för kritik och annat. Det ingår i jobbet. Har det eller har det icke förekommit någon organiserad eller oorganiserad kampanj mot Thage G Peterson och regeringen från industrins, från ÖB:s eller från Materielverkets sida när det gäller Volvo-Arboga-affären?
Thage G Peterson: Jag har aldrig hört talas om att någon skulle ha drivit en kampanj mot mig i Arbogaaffären, eftersom jag inte visste om den förrän i mitten av januari.
Anders Björck: Och inte efter det heller?
Thage G Peterson: Nej.
Anders Björck: Har Thage G Peterson förtroende för den nuvarande överbefälhavaren?
Thage G Peterson: Det har jag uttalat mig om flera gånger, och jag vill uttala mig om igen. Jag har haft ett mycket bra samarbete med Owe Wiktorin. Vissa saker skall man komma med i sina memoarer, men vi har haft mycket lätt att prata med varandra. Jag har varit där dagen före julafton, då han har bjudit på en egenhändigt lagad utmärkt paj. Vi har suttit och resonerat om livet och säkerheten. En sommarsöndag ute på hans sommarställe lagade han också själv maten medan jag satt och inspekterade på stolen bredvid och kommenterade både det ena och det andra. Vi har alltså umgåtts nära som människor. Men det har icke påverkat mig en enda gång, Anders Björck. Jag har alltid veta vilken roll jag hade och vilken roll Owe Wiktorin hade. Det är frågan om två självständiga personer med hög integritet.
Det har kanske retat en och annan i Owe Wiktorins omgivning att jag hela tiden har sagt att det är de demokratiska institutionerna i ett demokratiskt land som avgör omfattningen av försvarets organisation och mycket mer. De besluten skall fattas av riksdagen och med regeringen som förslagsställare. Där har jag varit omutlig. Jag har hela tiden hävdat att detta är politikernas uppgifter. Anders Björck kommer väl ihåg hur jag kritiserades för att jag ville ändra i ÖB:s försvarsmaktsplan, och hur jag fick löpa gatlopp för detta. Men jag hävdade de folkvaldas rätt. Jag betraktar Owe Wiktorin som en personlig vän, och vår goda vänskap har icke påverkat oss så att vi inte har kunnat hävda våra roller - och det är väldigt viktigt.
Anders Björck: Men alldeles frånsett pajerna och ert gastronomiska samarbete - har Thage G Peterson i tjänsten haft anledning att hysa bristande förtroende för ÖB?
Thage G Peterson: Svaret är nej.
Anders Björck: Tack.
Birgit Friggebo: Kan vi vara överens om att det i Försvarsdepartementet, som du var chef för, fanns information om att flygmotorunderhållet skulle flyttas ifrån Arboga till Trollhättan när regeringen fattade beslutet den 19 december?
Thage G Peterson: Svaret är ja. Det fanns brev som kom i november. De fanns både vid beslutstillfället och vid beredningstillfället. Men de visades aldrig för statsrådet.
Birgit Friggebo: Volvo fattade sitt inriktningsbeslut, som det har kallats för, den 7 januari. Det var väl påbörjan på processen att flytta. Min fråga är: Vad hade blivit bättre för Arboga om Volvo hade ringt dig i början av januari och informerat i ordnade former om det konkreta företagsbeslutet?
Thage G Peterson: Jag har så mycket papper här... Det hade varit i ett sent skede, men det intressanta här är Volvos olika sitsar. Man säger så många saker i samma fråga. Men om jag hade fått läsa skrivelsen - och det här är intressant - som kom in den 21 november hade jag börjat agera. Som svar på fru ordförandens fråga vill jag säga vad jag säkert hade gjort. Det tog mig 30 sekunder att läsa brevet och inse att det här var ett brev med ett allvarligt budskap. Om sedan mitt agerande hade förändrat eller påverkat slutresultatet och Volvos beslut är svårt att avgöra. Jag har erfarenhet av detta som industriminister - ibland lyckas man, och ibland inte.
Men en sak är helt klar, och jag vill vara tydlig på den punkten: Hade jag blivit informerad om att FMV hade för avsikt att teckna ett strukturavtal med den innebörd som det fick så hade jag försökt att stoppa det genom ett regeringsbeslut. Jag skulle ha gjort följande fyra saker:
För det första skulle jag ha informerat närings- och arbetsmarknadsministrarna om skrivelsens innehåll om Arboga, eftersom det var deras bord. Det handlade om regional- och sysselsättningspolitik.
För det andra skulle jag ha bett min statssekreterare att genast meddela Volvo att man skall informera rätt departement, dvs. Arbetsmarknads- och Näringsdepartementen, om detta inte redan var gjort.
För det tredje skulle jag ha meddelat, själv eller via statssekreteraren, Försvarsmakten och FMV att det inte är deras uppgift att ta emot och förmedla företagsinformation om företagsnedläggningar till regeringen. Jag har varit mycket klar i riksdagen på den här punkten; det är icke Försvarsmaktens eller FMV:s uppgift att vara ombud eller budbärare för försvarsindustrin. Det borde man ha gjort klart för företaget.
För det fjärde hade jag orienterat mig om FMV:s avsikter med det s.k. strukturavtalet och sedan förberett ett regeringsbeslut med ett tydligt uppdrag till FMV att teckna ett avtal med en annan innebörd.
Fru ordförande! På denna punkt vill jag inte utesluta att regeringen i det läget hade övertagit ansvaret från FMV för förhandlingar med Volvo. Ett sådant övertagande skedde 1991 i en avtalskonstruktion som visserligen var litet annorlunda, men jag utesluter inte att regeringen hade övertagit förhandlingarna.
Detta skulle ha varit sitsen om jag hade läst novemberbrevet. Därför blir det litet hypotetiskt att svara på fru ordförandens fråga om vad som hade gällt i början av januari. Det blir också hypotetiskt därför att jag inte fick någon information. Ingen sökte mig vid det tillfället heller. Det var först senare som jag fick kännedom om brevet och strukturavtalet.
Birgit Friggebo: Men Thage G Peterson har ju gjort en stor sak av att man skulle ha informerat om just precis det konkreta företagsbeslutet. Vi har varit överens om att all information av substans när det gäller flytt från Arboga till Trollhättan fanns inom Regeringskansliet och Försvarsdepartementet när regeringen fattade sitt beslut den 19 december. Volvos inriktningsbeslut om att lägga ned i Arboga var beroende av de avtal man träffade med FMV. Det avtalet var också beroende av regeringens beslut den 19 december. Min fråga kvarstår: Vad hade blivit bättre för Arboga om Volvo i början av januari inför sitt inriktningsbeslut hade informerat om det konkreta företagsbeslutet?
Thage G Peterson: Fru ordförande! Vi får skilja på två saker: FMV:s skrivelse med vissa uppgifter fanns på departementet vid regeringsbeslutstillfället. Den kom in i november, och där fanns vissa uppgifter. Men det fanns ingen uppgift i någon skrivelse om någon konkret nedläggningsbeslut. Volvos nedläggningsbeslut var alltså inte fattat då, och vi hade ingen information om detta. Någon uppgift om ett nedläggningsbeslut kom aldrig till Försvarsdepartementet från Volvo. Det är det intressanta. Den informationen om det konkreta beslutet har alltså uteblivit från Volvo. Vad hade försvarsministern och regeringen kunnat göra om vi hade fått läsa brevet? Jo, då hade vi kunnat börja agera från november och framåt. Då hade situationen kunnat bli annorlunda. Men jag kan inte bergfast säga att den hade blivit annorlunda. Beslutat att lägga ned verkstaden i Arboga är nämligen inget regeringsbeslut, utan ett företagsbeslut. Det är företaget som har fattat det beslutet.
Birgit Friggebo: Jag förstår inte vad det över huvud taget har för betydelse när informationen om det konkreta företagsbeslutet kom, eftersom hela informationen om att man avser att flytta flygmotorunderhållet från Arboga och koncentrera verksamheten till Trollhättan finns i underlagsmaterialet. Thage Peterson säger visserligen att han inte kände till det. Men vad har det konkreta företagsbeslutet över huvud taget med denna fråga att göra? Det viktiga var väl att det fanns information hos regeringen och i Regeringskan- sliet om att detta var konsekvenserna av det medgivande som man gav till FMV att teckna avtal?
Thage G Peterson: Det är riktigt som fru ordföranden säger att någon information om Volvos avsikter inte fanns hos den politiska ledningen. Den hade stannat på tjänstemannanivå, som jag har sagt tidigare. Någon information om ett konkret företagsbeslut fanns ju över huvud taget inte på Försvarsdepartementet. Jag vet inte om det har kommit ens i dag. Det är jag inte informerad om.
Om ledningen för ett företag kommer upp till regeringen och säger att styrelsen avser att göra si och så nästa fredag, har ju regeringen att antingen ta emot informationen och låta det bero eller ge företagsledningen ett budskap där man vädjar till dem i olika frågor, eller också be att få återkomma när man har tänkt igenom situationen. Då kan man återkomma med olika förslag. Det var så jag levde åren som industriminister. Vissa försök misslyckades, men andra försök lyckades mycket bra till följd av denna dialog mellan regeringen och företaget i fråga.
Jag ber att få fästa fru ordförandens uppmärksamhet på Volvos agerande här. Volvo försökte aldrig komma i direktkontakt med regeringen. Volvo tog inga kontakter med statsråden. Vi har en uppgift från FMV:s ledning som jag tror att statssekreteraren nämnde. FMV:s ledning sade att Volvo hela hösten försökte lägga Arbogaproblemet i FMV:s knä. Sedan säger man att försvarsbeslutet är orsaken till Volvos nedläggningsbeslut. Det är snarare tvärtom. Försvarsbeslut 96 innebar en liten ljusning för Arboga. Där föll den argumentationsgrunden.
Sedan gällde det helt plötsligt beslutet den 19 december. De säger att de har informerat Rekke och Nygårds. Det nämndes här i KU att det var information för att höja statssekreterarnas beredskap i stället för allmän information, och den skulle var hemlig och fick inte yppas för någon. I nästa läge säger man att Volvo själv återkommer om och när det blir aktuellt med förändringar. Det var inte så rasande lätt, fru ordförande, för någon att få en substans i den information som var mycket motstridig och svajig ifrån Volvoledningen.
Birgit Friggebo: Jag återkommer till vilken information som fanns på ett tidigare stadium i Regeringskansliet.
Jag vill återigen ta upp frågan om vad det konkreta inriktningsbeslutet och informationen om det direkt, personligen, till försvarsministern, näringsministern eller arbetsmarknadsministern över huvud taget har för betydelse för regeringens beslut. I Regeringskansliet fanns ju all information om konse- kvenserna av medgivandet att teckna avtal.
Thage G Peterson: Nej, fru ordförande, det fanns ingen information i Regeringskansliet om något konkret nedläggningsbeslut. Den informationen fick aldrig regeringen. Jag är tveksam om regeringen har fått den ännu. Den informationen kom aldrig. I FMV:s brev står ingenting om något konkret nedläggningsbeslut. Men brevet från november, om jag hade fått läsa det, var tillräckligt starkt för att jag då hade börjat att agera. Jag uppgav ju de fyra vägarna som svar på fru ordförandens tidigare fråga.
Om jag hade fått information vid en ordinär uppvaktning, kanske tillsammans med närings- och arbetmarknadsministrarna, inför Volvos slutliga beslut, hade jag haft en chans att diskutera med Volvo om inte den civila verksamheten kunde ha lämnats kvar eller om det fanns andra delar som Volvo kunde förlägga till Arboga. Regeringen fick ju aldrig den möjligheten.
Birgit Friggebo: Men hur skulle Volvo kunna ha fattat ett konkret företagsbeslut om de inte hade ett avtal med FMV? Det är ju grunden för besluten om var flygunderhållet skall ligga någonstans. Hur är det möjligt? Skall ett företag fatta konkreta företagsbeslut innan det över huvud taget har några avtal som säkerställer ekonomin och annat för framtiden? Hur skall det i så fall gå till?
Thage G Peterson: Det slutfördes ju förhandlingar mellan FMV och Volvo om någonting som sedan visades sig vara ett omfattande strukturavtal. Så fort Volvo hade fått FMV:s namnteckning på avtalet kunde de ju agera vidare. Det är ställt bortom allt tvivel. Men i samma stund kan jag konstatera att Volvo har använt olika grunder för att motivera detta beslut. Ett tag har det gällt frågan att vi fick ett strukturavtal, i nästa ärende har det varit att det var försvarsbeslutet från december som var orsaken. Jag menar att det inte alls var så. Försvarsbeslutet i december var tvärtom en liten ljuspunkt för Arboga genom att det blev 13 flygdivisioner och inte 12 som skulle underhållas. Därför faller detta redan på det konstaterandet.
Jag känner inte riktigt till Volvos strategi när det gäller förspelet till företagsbeslutet mer än vad som framgår av Wittlövs egna svar här i KU. Han säger att man redan 1994 hade aktualiserat frågan om en flytt från Arboga till Trollhättan. Det låg väl i luften. Det kom kanske inte som en överraskning för många. De fackliga organisationerna och kommunen uppvaktade ju näringsministern den 16 oktober, så de var i alla fall medvetna om att någonting var på gång.
Birgit Friggebo: Du har sagt här tidigare att regeringen har medgivit FMV att teckna ett underhållsavtal. Sedan har du sagt att regeringen inte har fattat beslut om något strukturavtal. Då vill jag fråga dig vad det avtal som FMV har tecknat i själva verket heter.
Thage G Peterson: Jag har regeringsbeslutet framför mig. Det har också KU:s ledamöter. Det är från den 19 december. Det är en och en halv rad. Det står: Regeringen medger att avtal tecknas för produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12.
Det var klart vid veckoberedningen och inför regeringsbeslutet att det inte fanns någon dramatik i ärendet. Det var ett rent rutinärende. Det var fråga om ett fortsatt flygplansunderhåll enligt den gamla modellen.
I januari månad fick vi reda på att det var ett strukturavtal. Jag vet inte hur många delar det är, men det är ett omfattande avtal. Det går under benämningen strukturavtal rörande hantering av vissa kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8. Och det var regeringen helt ovetande om.
Birgit Friggebo: Det är det som du kallar ett strukturavtal. Det heter alltså att det är avtal mellan FMV och Volvo Aero rörande hantering av vissa kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8.
Det är alltså ett underhållsavtal, eller hur?
Thage G Peterson: Det är ett helt nytt avtal, fru ordförande. Det är en helt ny konstruktion där man går in på hur kostnader skall delas etc. Det är alltså inte det traditionella underhållsavtalet som gällde och som jag utgår ifrån att det var Anders Björck som slöt under sin tid. Det är detta JK nu tittar på. Jag hänvisar till JK:s granskning när det gäller hela den här avtalshistorien.
Birgit Friggebo: Men du säger att ni inte har medgivit något strukturavtal utan ett avtal om underhåll. Det här avtalet heter ju just så - vissa kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8. Det är ju Viggenmotorerna.
Var du inte medveten om att det skulle bli ett minskat underhåll när det gäller Viggendivisionerna i Arboga?
Thage G Peterson: Det avtal som FMV slöt var en nyhet för mig, för den politiska ledningen och för regeringen. Vi utgick ifrån att det skulle vara ett vanligt underhållsavtal enligt den gamla modellen, och regeringsbeslutet är också utformat så. Det står ingenting i regeringsbeslutet om något flyttstöd, och det står ingenting om orter - Arboga eller Trollhättan. Det är bara ett rent bemyndigande att teckna ett fortsatt avtal. Det var helt klart.
Birgit Friggebo: Det här innebär ju att det som Thage Peterson kallar ett strukturavtal är ett underhållsavtal. Det handlar om minskat underhåll för Viggenmotorerna.
Thage G Peterson: Men det är ett annat avtal än vad regeringen beslutade om. Men det får väl JK komma fram till sedan. Jag vill inte gå inte på den frågan. Men jag vet vad regeringen avsåg och det måste jag tala om för KU.
Birgit Friggebo: Thage Peterson säger att det var ett uppdrag att teckna avtal enligt den gamla modellen. Var framgår det någonstans?
Thage G Peterson: Det framgår inte ordagrant. Det brev som jag sedermera fick läsa och som fanns på departementet är ju utförligt med en mängd olika beskrivningar. Hade regeringen känt till brevet och velat ge ett godkännande på alla dessa delar hade det varit ett ganska vittgående regeringsbeslut där man i så fall hade måst nämna ortsdiskussionen, flyttstödet, pengar och mycket mer. Ingenting av detta nämndes i regeringsbeslutet. Det utformades bara kort och gott som ett fortsatt underhållsavtal.
Vid veckoberedningen ville jag försäkra mig om att det inte var någon dramatik i detta ärende. Jag frågade uttryckligen, trots att jag vid den veckoberedningen hade 45 eller 46 ärenden. Detta var ett av dessa 46 ärenden. Jag ställde uttryckligen frågan och fick då till svar att detta var ett rent rutinärende. Det gällde ett fortsatt underhåll av motorerna.
Både fru ordföranden och Anders Björck har ju erfarenheter av veckoberedningar och hur de går till. Man kan inte sitta och ha KU-förhör i varje ärende. Det finns ingen möjlighet till det. Man måste lita på tjänstemännen i sådana avseenden.
Birgit Friggebo: Du har själv i många sammanhang sagt att ni var helt klara över situationen i försvarsindustrin. Arbogas problem kom inte som någon överraskning för regeringen. Det har varit känt länge osv. Det här är ett refererat från frågestunden i riksdagen den 30 januari.
I början av september informerade Lars Rekke dig om att företagsledningen hade pekat på att det fanns svårigheter och att det kunde bli problem i Arboga. Ni hade ingen fördjupad diskussion om det. Jag tolkar det så att du var väl insatt i problematiken när det gällde underhållet av motorerna och Arbogas bekymmer och att du alltså redan i början av september förstod vad det handlade om.
Thage G Peterson: Regeringen kände naturligtvis rent allmänt till tillståndet i försvarsindustrin. Jag som var gammal industriminister gjorde det t.o.m. mycket väl. När jag kom till Försvarsdepartementet konstaterade jag att jag som industriminister hade besökt alla de företag som fanns i skriften om svensk försvarsindustri. Jag hade varit ute på golvet och gått igenom alla dessa företag.
Arbogaverkstädernas framtid hade varit föremål för uppvaktningar, bl.a. från kommunen och facken, på Näringsdepartementet under hösten. Problemen var knappast någon nyhet för någon. Alla berörda visste ju att Viggen skulle utgå ur det svenska flygvapnet. Beslutet om att JAS 39 Gripen skulle ersätta Viggen fattades ju för övrigt redan 1981/82. Jag kommer ihåg den diskussionen mycket väl. Sedan beslutade Volvo någon gång 1993-1994 - Anders Björck kan säker ange exakt när det var - att underhållet av JAS-motorerna skulle ske i Trollhättan.
Volvo har sedan inte informerat berörda statsråd om att de tänkte lägga ned i Arboga. Jag vill understryka detta. Det hänger också samman med att de inte varnade statsråden om situationen i Arboga. Jag har flera gånger framhållit att brevet inte visades för den politiska ledningen. Av brevet framgick inte heller att Volvos styrelse skulle fatta beslut om flyttningen från Arboga.
Under arbetet med försvarsbeslutet hade jag och statssekreteraren vid flera tillfällen mött industriföreträdare som i allmänna ordalag hade talat om vilka stora omställningskonsekvenser det skulle bli om försvarsbudgeten minskades med 10 %. Jag har mött fler än en på Arlanda flygplats som försökt skrämma upp mig och sagt att om vi genomförde detta skulle så och så många personer bli arbetslösa. Jag levde med detta. Men det är de faktiska besluten som är avgörande, inte allmänna ordalag.
Jag har också redovisat för KU hur en information om företagsnedläggelser bör gå till. Rätt departement för sådan information är alltså Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.
Om då regeringen visste om läget rent allmänt i försvarsindustrin, som fru ordföranden säger, och om jag var medveten om att flygmotorunderhållet i Arboga var hotat efter dessa förändringar i flygvapnet, varför gjorde då regeringen ingenting?
På det vill jag svara följande: Naturligtvis kände regeringen till att det militära flygunderhållet förr eller senare kommer att fasas ut när JAS ersätter Viggen. JAS-motorerna skulle ju underhållas i Trollhättan, inte i Arboga. Det kan vara värt att notera att Volvo faktiskt har haft som en egen målsättning att det civila motorunderhållet skall kunna öka så pass mycket att det skulle gå att rädda kvar verksamheten i Arboga. Den informationen fick jag faktiskt redan som industriminister, eftersom man tänkte långsiktigt i Volvo. Jag tillbringade en kväll med Volvoledningen. Jag tror att det var Gunnar L. Johansson på Volvo Flygmotor som vid det tillfället sade att man måste rädda Arboga med civil produktion eller genom att JAS-maskinen får underhållas där.
Nu har Volvo fattat sitt beslut. Jag har sagt att om jag hade fått chansen att läsa brevet, hade jag kunnat agera. Jag fick inte den möjligheten. Det har sagts att riksdagsbeslutet 1996 var den utlösande faktorn. Det var det inte alls. Det beslutet kan inte ha haft någon negativ betydelse för Arboga, utan tvärtom en liten positiv betydelse. Inriktningsbeslutet i försvarsbeslut 95 var ju faktiskt 12 flygdivisioner, men beslutet 1996 innebar 13 flygdivisioner. Jag kan inte säga att det skulle vara en avgörande dramatisk förändring för Arboga, men det innebar ändå en viss ljus förändring, tvärtemot vad Volvoledningen har sagt. Man kan alltså inte använda försvarsbeslut 96 som argument för nedläggningsbeslutet i Arboga.
Det här var den allmänna bakgrunden till att det inte fanns utrymme för något konkret hanterande efter den allmänna information som det var fråga om. Det går ofta till så att industrin och företagen talar om för regeringen vilka svårigheter de har. Det kan vara svårigheter att få EU-stöd, för att få pengar till det ena och det andra osv. Detta gör man för att få fördelar eller för att skrämma upp regeringen. När det inte lyckas kommer de fram till ett slutligt beslut. I nio fall av tio blir det inget beslut, utan man knåpar vidare. Jag har förstått att försvarsindustrin i stort sett är nöjd med försvarsbeslut 96. Nu möter jag bara nöjda direktörer i försvarsindustrin som tycker att det har blivit ett ganska hyggligt beslut.
Birgit Friggebo: Min erfarenhet som statsråd är att en av de viktigaste uppgifterna är att sköta samordningen. Man träffar väldigt mycket folk från organisationer och företag och sina kolleger på andra departement medan tjänstemännen sitter på sina enheter och är inriktade på sina sektorer. Det gör ju att en av statsrådens viktigaste uppgifter just är att göra en koordination mellan olika signaler och informationer som man får.
Det är alltså uppenbart att flera i regeringen har varit mycket väl informerade om att fanns risk för att flygunderhållet i Arboga kraftigt skulle gå ned, och det gäller framför allt volymerna. Det handlade alltså om ett nytt treårigt avtal mitt i ett försvarsbeslut som var mycket turbulent. Det var mycket diskussioner om nedläggningar. Den här koordinationsförmågan fungerade uppenbarligen inte hos den politiska ledningen i denna fråga.
Thage G Peterson: Jag håller med fru ordföranden i beskrivningen av hur viktigt det är med samordning och kontakter. Men jag vill tillbakavisa slutsatsen att det inte fungerade i det här ärendet. Det är klart att regeringen och dess ledamöter vid luncher främst pratar om problem man har mött ute på orter och vid företagsbesök. Det är mycket viktigt.
Vi på Försvarsdepartementet var också mycket noga med att informera två andra departement om våra diskussioner. Vi hade en sittning den 10 januari, jag har också klockslaget om fru ordföranden önskar det, där vi gick igenom vad det kan bli för konsekvenser om det blir besparingar på olika nivåer. I min kamp med finansministern använde jag också företagarnas hotspråk. Jag accepterade en besparing på 4 miljarder, men det fanns ju starka krafter som ville spara 8 miljarder. Då sade jag att 8 miljarder skulle betyda att följande förband får stryka på foten. Det betyder mindre beställningar till Bofors, Örnsköldsvik och Karlskrona. Det har jag ju själv levt med och använt som argument för att få kollegerna att tänka till ännu mer. Jag är inte beredd att säga att detta inte fungerade.
Därför vill jag återigen återföra till Volvo. Hade vi fått tydligare signaler från Volvo att man avsåg att flytta verksamheten i Arboga och blivit orienterade om att ett flyttningsbeslut var nära förestående, hade vi naturligtvis agerat.
Birgit Friggebo: Ägde den här diskussionen om olika konsekvenser rum i februari 1996?
Thage G Peterson: Den 10 januari gick jag tillsammans med mina medarbetare på Försvarsdepartementet igenom arbetet inför försvarspropositionen. Då var Lars Rekke ny statssekreterare. Det var den 10 januari 1996.
Vi fick försvarsbeslut 1 i december, och arbetsmyra som jag är använde jag en del av julhelgen för att starta arbetet med försvarsproposition nr 2, som sedan kom i december 1996. Den 10 januari gick vi igenom den svenska försvarsindustrin. Vi diskuterade rollfördelningen mellan Försvarsdepartementet och Närings- och Arbetsmarknadsdepartementen. Statssekreteraren skulle hålla kontakten med dem. Efter hand meddelades de orter som vi skulle komma att föra in i diskussionen på Försvarsdepartementet. De skulle bli aktuella när överbefälhavaren hade lagt sin försvarsmaktsplan i början av mars. Det var alltså mycket väl förberett hur det ena och det andra gick till.
Birgit Friggebo: Du sade tidigare att om du hade fått information inför det här regeringsbeslutet hade du kontaktat Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet. Det finns ett arbetsmaterial från Arbetsmarknadsdepartementet som är daterat den 31 maj 1996. Det heter: Regionalpolitisk analys och bedömning av elva orter med försvarsindustri.
Där har man tittat på elva orter och tittat på konsekvenser. Man har något som man kallar för problempoäng. Arboga kommer på fjärde plats av de elva när det gäller problem. Det finns en tabell i det här materialet som beskriver analys av sysselsättningseffekter i vissa kommuner och arbetsmarknadsregioner med försvarsindustri. Där står det: Direkt berörda arbetstillfällen i Arboga minus 500 arbetstillfällen. Det skulle utgöra 7,9 % av arbetskraften i Arboga och 2,5 % av arbetskraften i regionen. Är du informerad av arbetsmarknadsministern om förekomsten av den här analysen?
Thage G Peterson: Låt mig först rätta till en sak om hur jag hade agerat om jag hade fått läsa brevet. Jag hade alltså tagit kontakt med näringsministern och arbetsmarknadsministern och frågat om de hade nåtts av detta budskap. I kontakter med Volvo hade jag frågat om de hade informerat Arbetsmarknads- och Näringsdepartementen. Det var för att hålla den rågång öppen mellan försvarsfrågor och industrifrågor som jag hela tiden har hävdat som försvarsminister.
Den handling som fru ordföranden nu nämnde är upprättad inom Arbetsmarknadsdepartementets regionalpolitiska enhet och alltså inte på Försvarsdepartementet. Jag har ögnat igenom den i dag på morgonen. Jag ser inget dramatiskt eller nytt i handlingen. Jag hörde talas om den i ett TV- inslag tidigare. Det var en medarbetare som heter Claes Åkerblom som var med i TV som kommenterade den. Handlingen har tydligen inte kunnat lämnas ut tidigare. Det har berott på att juristerna på Näringsdepartementet har betraktat den som en intern arbetshandling. Både Friggebo och Björck vet ju om att det är så man gör.
För min egen del tillstyrkte jag klart i dag på morgonen att den här handlingen skulle lämnas ut till KU. Eftersom det här är Arbetsmarknadsdepartementets handling och inte Försvarsdepartementets vill jag inte närmare gå in på den. Det var ingen handling som påverkade försvarsbeslutet eller vårt försvarspolitiska arbete.
Birgit Friggebo: Men det här handlar ju om att försöka se vilken information som fanns i Regeringskansliet innan regeringen fattade ett kollektivt beslut att medge FMV att skriva ett avtal. Där har vi varit överens om att det egentligen fanns full information. Det var inte bara den tjänsteman som Thage G Peterson nu har pekat ut som syndabock som hade den informationen. Den fanns ju uppenbarligen spridd runt om i Regeringskansliet, inklusive Arbetsmarknadsdepartementet, vars chef ju har sagt att allting slog ner som en blixt från klar himmel. Här finns ett papper från maj 1996 som visar att det skulle bli minus 500 arbetstillfällen i Arboga och att det är den fjärde värsta orten i Sverige av elva som har försvarsindustri.
Det är fortfarande väldigt svårt att förstå att den sammantagna informationen på flera departement och hos flera statsråd över huvud taget inte påverkade det beslut som regeringen fattade.
Thage G Peterson: Jag har inte pekat ut Claes Åkerblom som syndabock. Jag har pekat ut honom som författare till handlingen. Det är en väldigt stor skillnad. Handlingen är inte upprättad på Försvarsdepartementet utan på det dåvarande Arbetsmarknadsdepartementet som Näringsdepartementet sedan har tagit över. Rent formellt är det inte jag som skall svara på den frågan. Jag kan tillägga att denna handling inte har påverkat försvarsbeslutet eller försvarspropositionen.
Sedan vill jag fästa fru ordförandens uppmärksamhet på en annan sak. I försvarspropositionen, som riksdagen behandlade och godkände, finns det på s. 159 en mycket klar skrivning om att strukturförändringar i industrin är industrins sak och att man skall bemöta arbetsmarknadskonsekvenser och konsekvenser i övrigt med hjälp av arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik. Jag var alltså oerhört noggrann med att hålla rågången öppen mellan försvarspolitik å ena sidan och arbetsmarknads- och näringspolitik å den andra sidan. Det underrättades riksdagen om i propositionen, och riksdagen har ställt sig bakom detta.
Jag kan varken ta ansvar för eller kommentera en handling som har upprättats på ett annat departement. Det är ett arbetsmaterial. Jag vill säga en sak till KU:s ledamöter: Om ni visste hur många promemorior och handlingar som skrivs i Regeringskansliet. KU skulle inte få ha vare sig semester eller julledighet, utan ni skulle få sitta och granska dessa promemorior från morgon till kväll.
Birgit Friggebo: Lars Rekke sade när han var här att om den svenska försvarsmakten är den enda kunden, är det självklart att Försvarsmakten får betala alla kostnader som är förenade med produktionen om man tycker att det är värt priset. Om någon strukturbetingad åtgärd genomförs kommer den kostnaden förr eller senare på räkningen. Det kan inte vara någon nyhet - så är det bara.
Delar du den uppfattningen?
Thage G Peterson: Ja, det gör jag. Jag tror att jag har medhåll från Anders Björck på den punkten. Om FMV inte hade slutit strukturavtalet, om FMV inte hade gett sig in på flyttstöd, hade FMV fått betala ett högre styckepris för motorunderhållet i stället. Det kan jag tycka hade varit bättre. Det hade varit renare. Möjligen hade det varit dyrare, det vet jag inte något om. Men då hade vi inte fått en diskussion om att staten hjälper till att flytta jobb från Arboga till Trollhättan. Jag och Rekke är fullkomligt överens på den här punkten. Företaget måste ju ha betalt för sina kostnader. Företaget måste kunna ge en hög kvalitet på underhållet. FMV:s uppgift är att få ett bra avtal till hög kvalitet och till lägsta pris. Hade man inte slutit det nya strukturavtalet hade det blivit ett dyrare underhållsavtal. Det är helt säkert.
Birgit Friggebo: Hur man än vrider och vänder sig får alltså skattebetalarna förr eller senare betala strukturförändringar på grund av minskade volymer av underhållet.
Thage G Peterson: Dess värre är det nog så, ja.
Birgit Friggebo: Varför då denna oerhörda upphetsning från förre försvarsministern? Han börjar tala om att det är orimligt att FMV skall använda skattepengar för en flyttning som gör 550 personer arbetslösa. FMV får självt skrapa ihop pengarna om det visar sig vara nödvändigt på grund av avtalet med Volvo. Vad du nu säger visar ju att du inser att förr eller senare kommer strukturkostnaderna att betalas. Då är det bara en taktisk fråga att medborgarna inte skall förstå att det finns en uppdelning på de olika kostnaderna som gör det hela tydligare.
Thage G Peterson: Jag vet inte om jag ensam svarar för upphetsningen. Den som har följt debatten under senare tid, där jag har legat mycket lågt och inte deltagit, kan nog inte dela det som fru ordföranden nu säger. Upphetsningen har kommit från många andra håll.
Däremot vill jag gärna att det skall vara klara besked och raka rör. Jag tror att det är bättre att berätta för människor vad saker och ting kostar än att delta i beräkningar där det är svårare att förklara för medborgarna. I det här fallet innebar dessutom strukturavtalet enligt uppgift - jag säger enligt uppgift, för jag har inte läst avtalet och inväntar JK - att man fått betala för att flytta jobb. Därmed kom den frågan, om Arboga, också in. Sedan var det ett hemlighetsmakeri från Volvos sida som jag har väldigt svårt att förstå, oerhört svårt att förstå. Man lämnade en viss information till statssekreterare Nygårds och Rekke, men sade: Ni måste hålla det hemligt, förtroligt. Ni får inte tala om det för någon.
Birgit Friggebo: Så sade man inte. Jag tycker kanske inte att vi skall recensera andra.
Thage G Peterson: Det har ett visst intresse. Jag tror att det på Sahlbergs fråga till Wittlöv sades att inte ens Arbogaledningen fick veta någonting. De hade julfest i glädje utan att känna till vilket beslut man hade fattat i Trollhättan. Det var inte så vackert.
Birgit Friggebo: Men själv tycker Thage Peterson att det är bra om staten ägnar sig åt hemlighetsmakeri och försöker dölja flyttkostnader i styckepriset?
Thage G Peterson: Nu förstår jag inte ordförandens påstående. Det är alldeles precis tvärtom. Jag vill ha det öppet. Det hade varit bättre om man hade fått betala ett högre styckepris, än att så att säga dölja det i ett avtal. Men vi får se vad JK kommer att säga. För mig är det tvärtemot fru ordförandens sammanfattning.
Birgit Friggebo: Har man ett särskilt avtal där man talar om flyttkostnader och strukturkostnader vet man ju precis vilka effekterna av det blir. Har man ett särskilt avtal där man tar med löpande priser, styckepriser som är normala på marknaden, blir det väl öppnare och tydligare än om man försöker dölja det i styckepriset?
Thage G Peterson: Men fru ordföranden vet ju att det mesta där är hemligstämplat. Åren som industriminister har lärt mig att så fort en uppgift kommer från ett företag begär man alltid företagssekretess på den. Då får ingenting lämnas ut. Hade det varit ett öppet underhållsavtal där man öppet redovisar styckepriset är jag inte säker på - det vill jag gärna ha sagt - att det hade blivit billigare. Det är möjligt att strukturavtalet, den här lösningen, är billigare. Det vet jag ingenting om. Jag har i varje fall läst i tidningarna att det ingår strukturkostnader och flyttkostnader. Det kan man diskutera. Det får bli en efterdebatt när JK väl har kommit med sin utredning. Jag vet att de fackliga organisationerna har mycket synpunkter på just detta.
Birgit Friggebo: Så över till den s.k. organiserade kampanjen. Nu har vi här fått höra att de där orden inte har använts osv. Jag skulle vilja fråga: Vad handlade hela den där cirkusen om egentligen? Hur vill Thage Peterson i dag beskriva vad det handlade om? Jag skall inte använda något ordval. Då får man ju inte något svar på sina frågor.
Thage G Peterson: Jodå, jag vill gärna svara på allt. Det är nog ingen som kan beskylla mig för att vara kort i svaren. Jag har nog velat svara på alla frågor. Jag sitter gärna kvar här i kväll för att svara på frågor. Jag vill inte ha ord om mig att jag inte svarar på frågor.
Som jag sade i mitt svar till Anders Björck förstod jag till slut inte vad debatten handlade om. I varje fall tyckte jag att det inte rörde mig. Det handlade om uttryck som jag inte hade använt. Det räcker för mig att säga detta. Det liksom bara rullade på. Jag kunde bara vara åskådare. Efter hand får vi uppleva - det har gällt både Anders Björck, Birgit Friggebo och mig själv - att ibland rullar en diskussion bara på. Jag förstod till slut inte vad det hela rörde sig om. Det var - det har jag läst efteråt - en massa oförskämda ledare som skrevs i tidningarna. De ledarna har jag klistrat upp och dem skall jag skriva om i mina memoarer, men inte förr.
Birgit Friggebo: Men det var väl ändå uppenbart att Thage Peterson var irriterad över någonting. Vad var Thage Peterson irriterad över?
Thage G Peterson: Likt den avgående presidenten Eisenhower tyckte jag att jag kunde gå till historien genom att varna för det försvarsindustriella komplexet - som finns också i Sverige, det garanterar jag Friggebo - och för att inte blanda ihop sina roller. En representant för ett liberalt parti borde ju i stället hylla mig för att jag vågade sticka ut huvudet och säga att i regel går personer igen i de olika delarna. Två och ett halvt år som försvarsminister har ändå lärt mig en del. Jag har gjort en hel del iakttagelser. Den debatten försvann. Den startade aldrig, utan det startade en debatt om konspiration. Vem som har kommit på det ordet vet jag fortfarande inte. Det har gjorts vissa uppriktiga försök att kartlägga detta, men jag har inte förstått det än. Det kommer nog någon doktorsavhandling på den här punkten så småningom.
Birgit Friggebo: Jag vet nog vad kampanjer och annat kan innebära. Jag har jobbat för eller emot bostadsmaffian en gång i tiden.
Det här ledde ju till att överbefälhavaren kände sig tvingad att gå till statsministern och begära en förtroendeförklaring. Det är något mycket ovanligt i vårt land och kanske också i andra länder, inte minst när det rör en så mycket central och viktig post som just överbefälhavarens. Så det kan ju inte ha varit en liten västanfläkt som bara blåste förbi. Det kända referatet i TV 4 har här lästs upp gång på gång. Men eftersom Thage Peterson förnekar att han använde orden organiserad kampanj - det har vi förstått - får vi väl ta ett annat referat:
Regeringen är fullt klar på en sak, att det gäller inte bara Arboga, utan nu gäller det angrepp på den socialdemokratiska försvarspolitiken. Man förlorade processen inför försvarsbeslutet och nu vill man ta revansch. Nu går man till våldsamt angrepp, samlat angrepp, mot regeringens försvarspolitik. Det måste vara någon här som samlar ihop någonting.
Sedan frågar Gummesson om försvaret, ÖB och FMV - alltså statliga myndigheter - har en organiserad kampanj. Då svarar Thage Peterson med de berömda orden: Ja.
Hur vill Thage Peterson beskriva det här i dag? Vad var det som var på gång?
Thage G Peterson: Först tycker jag att fru ordföranden skall fråga ÖB själv om varför han gick till statsministern. Det kan jag inte svara på. Vad jag däremot vet är att statsministern gav dubbla lojalitetsförklaringar. Han gav en lojalitetsförklaring för överbefälhavaren och han gav en mycket stark lojalitetsförklaring för mig. Det finns och går inte att bortdiskutera.
Jag vet också att överbefälhavaren svarade på frågor och kommenterade orden organiserad kampanj och konspiration, alltså ord som jag inte hade använt.
Jag kan bara tillägga en sak, eftersom vi nu kommer in på den politiska frågan. Det här är ju inte någon konstitutionell fråga, fru ordförande, utan en politisk fråga som egentligen borde avgöras i en valdiskussion och inte i en KU-utfrågning. Som sagt, jag svarar gärna på frågor.
Jag vill säga att livet har lärt mig att det ibland blossar upp debatter kring ordval. Jag tror att jag också, i likhet med fru ordföranden, ibland har uttryckt mig litet klumpigt. Det var faktiskt för fru ordföranden jag slogs, för att inte fru ordförandens uttryck om kosovoalbanerna skulle innebära en prickning. Fru ordföranden läser upp texter från olika urklipp. Jag har här vad fru ordföranden sade om kosovoalbanerna. Jag skall inte läsa upp det. Men om någon vill skall jag göra det. Jag tycker att ett statsråd i utsatta intervjusituationer ibland måste få använda ett och annat ordval, utan att det skall hamna hos konstitutionsutskottet. Den linjen förde jag när jag var KU:s ordförande. Det är extra tråkigt, tycker jag, när ord som konspiration, sammansvärjning och allt som har sagts läggs i min mun. Men vad skall jag göra åt det? Jag har inte använt uttrycken, och jag har inte heller möjlighet att slå tillbaka på bred front.
Det är litet en fråga, fru ordförande, om generositet. Kräver man av alla politiker att de måste uttrycka sig exakt enligt Svenska akademiens ordbok, som man måste ha i fickan eller väskan, blir livet outhärdligt och rekryteringen till politiska uppdrag väldigt svår. I en demokrati är debatten det mest fina. Men då får vi också finna oss i ett och annat övertramp. Fru ordföranden gjorde ett övertramp som jag slogs för att fria henne för. Jag har gjort övertramp i efterdiskussionen till Sälen. Det erkände jag i riksdagen, och det kan jag gott erkänna också i konstitutionsutskottet.
Birgit Friggebo: Jag tror att mycket av det politiska livet skulle tjäna på en större generositet. Men då tror jag också att det krävs att man har en viss ödmjukhet. Thage Peterson kommer dragandes med gamla granskningar i konstitutionsutskottet. Jag bad om ursäkt timmen efter det att jag hade gjort det uttalandet. Det tror jag kanske bidrog till att jag heller inte blev prickad av konstitutionsutskottet. Men ÖB satt och väntade när frågestunden var i kammaren den 30 januari på att få något slags förklaring till hela den här affären som hade blossat upp - på något slags ursäkt eller ödmjukhet. Han fick inte det och tvingades gå till statsministern.
Detta är inte en fråga som är intern för regeringen. Det har mycket stort allmänt intresse om en generaldirektör eller en ledare för en stor myndighet för första gången i historien tvingas gå förbi sitt eget statsråd och begära förtroende hos statsministern. Men det tycks vara helt omöjligt att ens i dag, två och halv månad efteråt, få någon som helst uppfattning om vad Thage Peterson var irriterad över, vad det egentligen var. För att använda hans egna ord: Man vill ta revansch, nu går man till våldsamt angrepp, samlat angrepp, mot regeringens försvarspolitik.
Thage G Peterson: Jag måste få kommentera detta. Det är en oerhörd skillnad mellan mitt uttalande och fru Friggebos uttalande. Jag beskylldes för uttalanden som jag inte hade gjort. Jag har aldrig sagt organiserad kampanj och aldrig konspiration. Men fru Friggebo sade faktiskt: Uppenbarligen finns det någon tradition eller någonting annat som gör att de - dvs. kosovoalbanerna - är mer benägna att snatta, stjäla cyklar och tvätt än andra flyktinggrupper. Det sade fru Friggebo. Men jag sade icke det andra. Däri ligger skillnaden. Den är avsevärd.
Så frågan om man skall be om ursäkt eller inte. Jag har faktiskt i min väska väldigt många tidningsurklipp där man hävdar att det inte är försvarsministern som borde ha bett om ursäkt, utan ÖB som borde ha bett försvarsministern om ursäkt för att ha polemiserat med ord som han inte har använt, nämligen orden konspiration och organiserad kampanj. Men jag har inte gjort någon sak av detta. Jag vill ge ÖB samma möjlighet att ibland göra förhastade kommentarer som både jag och fru Friggebo har gjort i olika sammanhang. Jag tycker att den här diskussionen nu har förts till en nivå där vi inte frågar konstitutionellt utan grälar politiskt.
Birgit Friggebo: Dagens Nyheter skrev efter frågestunden i riksdagen att Thage Peterson ägnade sig åt ett ovärdigt ordvrängeri. Det är egentligen det som vi nu diskuterar. Hur hanterar man saker som går snett, missförstånd eller annat sådant? Försöker man då att förklara det hela, göra det begripligt för människor, eller försöker man att på alla sätt fly undan, peka ut fiender?
Jag kommer nu att sluta min frågeomgång, men jag kommer senare tillbaka till det jag skulle vilja kalla för Thage Petersons rörmokeri och ordvrängeri. Det är kanske mer inom den sfären som det här ligger.
Thage G Peterson: Det är betecknande att när fru ordföranden väljer en tidning så är det Dagens Nyheter. Det är Birgit Friggebos husorgan. Men jag har ju läst tidningar och har ganska många tidningsurklipp från tidningar som står på min sida och inte har gjort sådana definitioner som fru Friggebo nu går till DN för att ta fram. Jag skulle vilja varna för tron att det som står i en huvudstadstidning är det som gäller för landet. Jag har mött oerhört mycket förståelse när jag har varit på möten för att jag har hävdat demokratin också i försvarssammanhang. Jag måste säga att det är viktigare för mig som socialdemokrat att jag möter respekt ute hos vanligt folk, hos elever på Åker Runö, som tycker att de har en försvarsminister som har vågat säga ifrån. Det är viktigare för mig än vad som står på Dagens Nyheters eller Svenska Dagbladets ledarsida. Detta är igen den politiska kommentaren. För mig har det varit väldigt betydelsefullt att jag har haft ett så starkt stöd i mitt eget parti. Jag har haft starkt stöd i centerkretsar, det vet jag, men också hos många andra som inte skildras i storstadspressen. Om man tror att allt som exempelvis står på DN:s ledarsida är lag och det rätta har man kommit väldigt fel i terrängen, fru ordförande.
Birgit Friggebo: Jag kan ta tillbaka det och stå för den formuleringen själv. Det intressanta är att Thage Peterson nu säger att han har fått mycket uppskattning för att han vågar säga ifrån. Då är frågan, som jag har försökt få fram: Om vad? Vari bestod detta samlade angrepp? Vad är det för något? Thage Peterson säger: Jag har sagt ifrån. Om vad? Vi får inte något svar på den frågan.
Thage G Peterson: Jodå, fru ordförande. Jag har svarat på Anders Björcks fråga. Jag har sagt ifrån. Det är de demokratiska institutionernas rätt att spara på försvaret. De har rätten att avgöra var regementen skall ligga någonstans, dvs. rätten att avgöra försvarets organisationsplan. Tvärtemot vad många hävdade, nämligen att jag inte fick ändra ett kommatecken i försvarsmaktsplanen, gjorde jag det därför att jag vill hävda riksdagens och partiernas rätt. Jag hävdade länge och envist att det måste vara riksdagen och dess partier som skall avgöra fördelningen mellan militärt och civilt och mycket mer. Det var mot detta som jag mötte kritik. Det var samma ordval från norr till söder, öster till väster. Jag skulle faktiskt kunna skriva en egen doktorsavhandling om den kritik jag mötte. Jag vågade som försvarsminister faktiskt säga att riksdagspartierna icke bara är ett stödkompani eller trampkompani som skall acceptera det som högkvarteret, generalerna, säger. Riksdagen måste också ha en chans att ha kontroll över det militära försvaret. Det är oerhört viktigt i en demokrati. Om inte fru ordföranden står bakom de principerna har vi en avgrund oss emellan.
Pär-Axel Sahlberg: Jag hoppas att vi inte sliter ut statsrådet. Vi har hört frågor under en timme och tre kvart. En del har faktiskt handlat om det som var anmält till KU, nämligen händelseförlopp, beslut och uttalanden, även om vi i slutet har ägnat oss mer åt ödmjukhet och ursäkter.
Jag skulle vilja gå tillbaka till själva beredningsfasen, som kanske är den del som jag tycker att vi i någon mån har slarvat över så här långt i den här delen av utfrågningen. Arne Wittlöv har tidigare, liksom också Birgit Friggebo i dag, gjort stor sak av Volvos beslut den 7 januari. Det är naturligtvis en nyckelfråga. Dessförinnan fanns det inget beslut. Men beredningen var ju beroende av en lång rad frågor som låg före detta. Det har visat sig att man på Volvo för ganska länge sedan var klar över att en neddragning skulle kunna komma att bli aktuell när Viggenflygplanen efter hand togs ur drift. Det skulle kunna komma att medföra en förändring. Det har vi hört, och vi har också läst om det.
Vi vet också att under våren aktualiserade Volvo Aero frågan om flytt inför förhandlingarna med FMV. Vi vet att under hela hösten förhandlade Volvo och FMV om det avtal som nu finns, som bl.a. innehöll den del som rör flytten och som går under olika rubriker. Jag skall komma tillbaka till det.
Min fråga till statsrådet är: I vilket skede hade det varit rimligt att Volvo hade informerat något lämpligt departement i den här frågan?
Thage G Peterson: Om jag svarar så här: Eftersom direktör Wittlöv hade information från talarstolen till försvarsberedningens ledamöter den 24 april - även om det var en allmän information - hade det varit lämpligt av Volvo att ganska snabbt därefter komma upp för att ge en information till statssekreteraren i ordnade former eller till statsrådet. Så redan i april, då vi för första gången fick reda på att Volvo började tänka i olika banor, borde de ha kommit. De kom inte.
Pär-Axel Sahlberg: Det stämmer ju rätt väl med när man flaggade upp frågan i förhandlingar med FMV. Men det visar också att Volvo hade en ganska god beredskap för de förändringar som olika beslut kom att innebära. I det här fallet kanske man kan säga att det är JAS-beslutet som fört fram det här. Man hade självfallet också en diskussion kring försvarsbeslutet. Hur såg motsvarande beredskap ut i Försvarsdepartementet och i övrigt i Regeringskansliet för den här typen av konsekvenser, som skulle kunna komma att följa av de JAS-beslut som nu höll på att genomföras och även av försvarsbeslutet i december 1996?
Thage G Peterson: På Försvarsdepartementet var vi väl förberedda. Jag sade på fru ordförandens fråga att jag den 10 januari hade en genomgång med statssekreteraren och mina medarbetare om försvarspropositionen. Jag informerade även om den underhandsinformation jag hade fått av överbefälhavaren på olika frågor. Han kom ju sedan den 4 mars och lämnade sin för- svarsmaktsplan. Då var jag också angelägen, den 10 januari, om att vi skulle förmedla löpande information till de andra departementen som var berörda. Det var Arbetsmarknads- och Näringsdepartementen. Lars Rekke fick som statssekreterare uppgiften att sköta informationen. Jag bad honom också att han skulle nämna de olika orter som efter hand fördes in i diskussionen. Men jag kan inte svara på vilken beredskap man sedan hade på de departementen. För mig var det väsentligt att få en ordentlig genomgång av vad som behövdes inför försvarspropositionen. Jag hade en stark rågång mellan försvarsfrågor och industri-, regional- och sysselsättningspolitik. Mitt område var försvarspolitiken. Jag ville ha så mycket pengar som möjligt till organisationen och till den nya tekniken. Försvarsberedningen hade pekat ut fem teknikområden där vi måste behålla kompetensen. Vi lyckades också avdela mycket pengar till detta.
Så på Försvarsdepartementet var vi väl förberedda. Vi hade ett väl organiserat arbete. Hur det var på de andra departementen vet jag inte, men de fick löpande information av oss.
Pär-Axel Sahlberg: Då har vi enligt statsrådets uppfattning en mycket god beredskap dels från Volvos sida, dels från regeringens sida. När det gäller den kontakt som fanns däremellan har vi fått ganska väl klarlagt och kartlagt vad den innebar, när och på vilken nivå den skedde och vilken eventuell hemligstämpel som informationen hade.
Men det fanns ju en öppen kanal hela vägen till det som Volvo möjligen skulle kunna uppfatta som en kontakt med statsmakterna i någon sorts vid mening. Det var i den förhandling som pågick med FMV. Tror du att Volvo uppfattade att den information som man då gav och delade med FMV också kunde uppfattas som en information in i regeringen och Försvarsdepartementet?
Thage G Peterson: Jag utesluter inte att Volvo hade den uppfattningen. Därför uttalade jag också här att hade jag fått läsa brevet hade vi omedelbart meddelat Försvarsmakten och FMV att det inte är deras uppgift att ta emot och förmedla företagsinformation om företagsnedläggelse till regeringen. Det är inte myndigheternas uppgift att vara budbärare åt industrin, utan industrin måste ha en direktkontakt med departementen.
Det andra jag vill upprepa är att jag har litet svårt att förstå Volvo, eftersom direktör Wittlöv är en erfaren företagsledare. Han visste mycket väl hur arbetsfördelningen i Regeringskansliet är. Han deltog också i den träff jag hade med Försvarsindustriföreningens styrelse den 19 september 1995, där jag klart meddelade Försvarsindustriföreningens styrelse vilka departement de hade att gå till. Vid det sammanträdet var för övrigt statssekreterare Nygårds med och också representanter för UD/H eftersom det gäller exportfrågor och mycket mer. Jag ville vara den som öppnade upp gentemot försvarsindustrin, men markerade oerhört tydligt vilka de olika rollerna var.
Som svar på frågan måste jag säga att jag inte kan utesluta att Volvo ville använda Försvarsmakten och FMV för att föra in information i Regeringskansliet. Men jag har litet svårt att förstå det, eftersom direktör Wittlöv själv var en så erfaren industriledare. Han representerar också ett företag, som jag nämnde, som var så oerhört noggrant med att informera åt rätt håll. När jag var industriminister tog jag emot oerhört mycket information, uppvaktningar och resor från försvarsindustrins sida. Det var jag som industriminister som hade industrikontakterna. Volvo var kanske de som var bäst på att informera om förändringar i verksamheten också inför slutliga beslut. Därför känner jag inte riktigt igen Volvo om jag utgår från det här ärendet.
Pär-Axel Sahlberg: Det här förvånar ju även oss en del. Volvos sätt att hantera informationen även internt talar ju för att det var en mycket komplex bild. Men det är inte det vi utreder. Vi utreder inte heller i vad mån FMV kunde uppfattas som regeringen. Däremot är det viktigt för oss att förstå hur informationsflödet ändå kanske på något sätt har försökt att slå in i departementet. Volvo lyckades inte och FMV hade kanske inte direkt ansvaret för det. Men kan man ändå ställa frågan om det finns något att erinra mot hur FMV hanterade det här? Skulle de under höstens förhandling mera tydligt i någon riktning flaggat upp frågan mot t.ex. departementet?
Thage G Peterson: Jag kan inte svara på frågan i vilken mån man har flaggat upp mot enheten och tjänstemännen. Däremot skedde det ingen uppflaggning mot mig. Mot statssekreteraren skedde det vid ett tillfälle, jag tror det var den 3 eller 4 oktober, då statssekreteraren mer i förbifarten träffade en FMV- tjänsteman och fick viss information. Jag tror inte ens att man satt vid ett bord, utan man bara möttes i en korridor. Men tjänstemännen kan mycket väl ha fått information av FMV. Jag förstod sedan av brevet, när jag väl fick läsa det, att FMV hade mycket information, men jag fick aldrig någon påringning. Jag besökte också FMV under den perioden, då vi hade många andra saker att diskutera. Då satt vi runt bordet och det var ordnade förhållanden - men ingenting nämndes om den här frågan.
Pär-Axel Sahlberg: Jag har väl inga kvalifikationer för att jobba på FMV. Men om jag hade haft det, om jag hade suttit i förhandlingar med Volvo och i de tekniska frågorna förhandlat med chefer och tekniker från Arboga och det sedan, när vi gick över till själva strukturförhandlingen, kom nytt folk från Trollhättan - då hade jag blivit litet förundrad över själva informationsflödet. Jag kan ju inte instruktionen för FMV, men det hade då naturligtvis ur mer allmän, mänsklig synpunkt funnits behov av att föra informationen vidare. Sker det i andra sammanhang? Finns det sådana här öppna kanaler som också slår in i den politiska sfären från FMV:s sida?
Thage G Peterson: Jag vill inte svara på den frågan av det skälet att jag inte vet vilken information som tjänstemännen på departementet fick. Jag kan bara säga att jag som statsråd inte fick några signaler från Försvarets materielverk i något avseende när det gäller den här frågan.
Pär-Axel Sahlberg: Vi håller ju också på och värderar hur det här skulle ha sett ut. Skulle FMV kunna ha haft ett ansvar för en litet tydligare politisk flaggning i den här frågan?
Thage G Peterson: Nej, inget verk och ingen myndighet har ju till uppgift att driva politik. I det här fallet fick FMV den 19 juni ett uppdrag om att bortse från förordningen om offentlig upphandling och sluta detta fortsatta underhållsavtal. Inom ramen för det har myndigheterna sina befogenheter, och det var ju det som Lars Rekke svarade på. Jag tycker att han svarade helt korrekt.
Pär-Axel Sahlberg: Sedan kommer frågan formellt in till departementet och handläggs på vederbörlig avdelning. Då kommer den fråga som egentligen ligger i botten på själva beredningsfrågan, nämligen vilka system man har för att värdera de politiska, och i det här fallet också övriga, konsekvenserna av ett förslag. Kan du säga något om vilka rutiner som fanns för att på det här sättet värdera en sådan dokumentation som då kom in till departementet?
Thage G Peterson: Som jag svarade på en fråga: När ett ärende, ett brev eller en framställan, kommer in går det till den enhet som handlägger frågan. Då skall det enligt grundlagen beredas på ett sådant sätt att alla synpunkter och aspekter kommer fram. Det finns i departementen en ganska noggrann procedur för hur det skall gå till. Statsrådsberedningen har utverkat särskilda beredningsanvisningar, och dessutom fanns det i Försvarsdepartementet vedertagna principer om hur ärenden skulle beredas. Men sedan fann jag, när jag väl fick reda på både det ena och det andra, att det hade gjorts misstag på Försvarsdepartementet. Därmed har jag svarat på Anders Björcks fråga: Här har det gjorts fel på Försvarsdepartementet, och de felen har inneburit att statsrådet inte fick chans och möjlighet att agera.
Linjeorganisationen i ett departement är oerhört tydlig. Det finns en chef för en enhet som har ansvaret, och enligt departementsförordningen har huvudmannen, dvs. chefen för enheten, en föreskriven skyldighet att till departementschefen och chefstjänstemännen anmäla frågor som är av principiell betydelse eller annars av större vikt. Det står uttryckligen i departementsförordningen. Det som skett här har inte, som jag ser det, inneburit något konstitutionellt fel, och det strider inte heller mot regeringsformen eller annan lagstiftning. Däremot har departementsförordningen inte följts i det här avseendet. Då började vi genast se vilka åtgärder vi måste vidta för att förhindra ett upprepande och för att få in den nya synen i departementet.
Pär-Axel Sahlberg: Så gick då frågan till regeringsbeslut, och det här är naturligtvis själva nyckeln i det här fallet. Regeringens beslut är det som du har läst upp, och det ger klartecken för att teckna produktstöd. I själva brödtexten hänvisas till att det kommit in en skrivelse, och så används det i det här läget litet olyckliga ordet ?produktstödsavtal?. Avtalet har så att säga inget förnamn, utan det heter bara avtal och inkluderar dels hela den tekniska sidan, dels det som vi nu här har kommit att tala om som en strukturfråga. Här har man inte använt den litet klurigare mening som finns i ÖB:s följebrev till FMV:s skrivelse, där det talas om produktstödsavtal enligt av Försvarets materielverk föreslagen inriktning. En nyckelfråga, kan man säga, är just den här föreslagna inriktningen, då den lyfter upp och aktualiserar FMV-handlingen.
Om man tittar mer generellt och principiellt på det här finner man att några enstaka ord i ett sådant här läge plötsligt blir oerhört avgörande. Det är väl närmast detta som JK skall tolka och beskriva, såvitt jag förstår. Men kan du litet grand beskriva proceduren runt det här? Vi har hört att man fattade besluten mest på muntlig basis, att det först efter hand kom fram dokumentation för dem och att denna ordning nu är uppgraderad och förändrad. Men här sker det faktiskt en politisk händelse när den här formuleringen ändras, den formulering som sedan alltså blir föremål för regeringsbeslut. I det här fallet har det varit mycket allvarligt med tanke på de konsekvenser det har fått - även om man kan fundera över vilka konsekvenser det annars skulle kunna ha fått, dvs. om man hade varit medveten om det här. Har du någon synpunkt på att regeringsbeslutet faktiskt i det här avseendet har en väsentligt annorlunda formulering än de underliggande handlingarna?
Thage G Peterson: Svaret är mycket enkelt. Det var ingen formulering som ändrades, av det skälet att vi inte kände till ÖB:s och Försvarets materielverks skrivelse och vad som stod däri. I regeringsbeslutets följebrev är konceptet formulerat som ett fortsatt underhållsavtal på de här 1½ raderna som jag nämner. Expeditionschefen visar mig vad som står på beredningslistan inför regeringssammanträdet då det här dras inför statsrådet. Då står det om ärendet: Avtal för produktstöd för flygplansmotorerna RM8 och RM12 får tecknas. Det är därför som jag med kraft har kunnat säga att i regeringsbeslutet står det ingenting om några orter, ingenting om kostnader, ingenting om flyttstöd och ingenting om inriktningen av det beslut man hade begärt från FMV:s sida. Det är ett oerhört viktigt påpekande, och det är detta som Justitiekanslern nu får titta på.
En viktig fråga i sammanhanget är den nya rutinen på Försvarsdepartementet. Den gamla rutinen från 1992 var att konceptet till beslutet som statsrådet sedan skulle skriva på inte behövde företes för expeditionschefen eller för statsrådet förrän några dagar efter beslutet. Jag tror att det står så här: Konceptet till regeringsbeslutet bör föreligga så snart som möjligt efter regeringssammanträdet. Koncept behöver dock inte finnas hos mig före regeringssammanträdet. Detta är utfärdat av expeditionschefen Egerstedt den 30 juni 1992. Den expeditionschef jag har till höger om mig har nu ändrat på det här. Från mitten av januari skall konceptet föreligga hos expeditionschefen vid den förberedande beredningen och, naturligtvis, föreläggas statsrådet vid veckoberedningen så att man har ytterligare en möjlig varningsklocka om det skulle bli någonting sådant. Det här var också ett rutinärende. Jag övertog rutinen; Anders Björck övertog den säkerligen från sin företrädare. Så har det varit i Försvarsdepartementet. Men det är ändrat på den punkten nu.
Pär-Axel Sahlberg: Det välkomnar vi i hög grad när vi ser ett sådant här exempel. Men det är en sak om man fattar ett beslut i enlighet med den förberedelse som finns. I det här fallet kan dock beslutet tolkas som att man inte gick på ÖB:s förslag, dvs. att avtalet inte hade den räckvidd som FMV förmodade. Man skulle möjligen kunna kalla det för ett avslagsbeslut i en del. Har ärendena i sådana lägen hanterats på ett annat sätt än när de så att säga rullar igenom maskineriet?
Thage G Peterson: I detta ärende fanns det liksom ingenting att avslå, eftersom tjänstemännen förteg att det fanns en särskild framställan. Här var det bara ett beslut om ett fortsatt underhållsavtal och ingenting mer. Jag var ovetande om att det fanns ett brev; jag var ovetande om att Försvarsmakten och FMV hade framställt önskemål om inriktningen av beslutet och mycket mer. Den delen kände vi inte till, och därför blev regeringsbeslutet utformat såsom det blev, nämligen ett fortsatt underhållsavtal för de båda flygplansmotorerna. Om brevet hade varit känt hade konceptet, enligt både min och expeditionschefens uppfattning, sett helt annorlunda ut. Då hade det blivit ett annat regeringsbeslut. Och framför allt, som jag sade i samband med en fråga här, hade det blivit en annan händelseutveckling. Jag hade då nämligen börjat agera den 21 november.
Pär-Axel Sahlberg: Jag har två avslutande frågor. Det har funnits en uppgift i luften, och vi har även kunnat citera den ur Volvos koncernnämnds protokoll från mars i år. Uppgiften har också förekommit i pressen. Så här står det i protokollet - det är alltså Wittlöv som relaterar Volvofrågorna: Ett kompletterande avtal gick till regeringen för beslut den 19 december 1996. Thage G Peterson valde då att själv fatta beslut å regeringens vägnar utan information till övriga departement. Så var citatet. Vi vet ju nu att det här var alldeles fel, men hur ser du på att en sådan här uppgift har kommit att spridas i den här frågan - dels att det fanns ett kompletterande avtal, dels att Thage G Peterson själv har fattat beslut utan att informera övriga departement?
Thage G Peterson: Det där är en av flera uppgifter som har varit i svang. Man kan icke bemöta dem alla. Det är helt omöjligt. Det här får stå för att direktör Wittlöv inte känner till grundlagarnas bestämmelser om regeringsbeslut eller arbetet i Regeringskansliet. Ett regeringsbeslut är ju fattat av regeringen som kollektiv. När man för in allmän beredning är det för att få ett forum för en förberedande diskussion av ett regeringsbeslut som kan vara av principiell betydelse och vikt eller gälla större frågor. Utifrån den information som den politiska ledningen på Försvarsdepartementet hade fanns det ingen anledning att begära allmän beredning av ett fortsatt underhållsavtal. Allmän beredning sker bara vid ett fåtal ärenden. Det stora flertalet är inte föremål för allmän beredning utan bereds på respektive departement. Den här uppgiften hänför jag till att direktör Wittlöv i det här avseendet inte visste bättre.
Pär-Axel Sahlberg: Ännu allvarligare är möjligen att han talar om ett kom- pletterande avtal, som i det här fallet inte ens fanns.
Thage G Peterson: Nej. Jag såg det också.
Pär-Axel Sahlberg: Sista frågan gäller själva avtalshanteringen, som möjligen har förvillat litet grand här. Förra gången Volvo skrev det här avtalet med staten ingick det också en sammanslagning eller en ombildning - man har talat om det i olika termer - där man också tog över FFV:s verksamhet. Då låg frågan på regeringsbordet under nästan två år och tycktes i sig vara seg i det sammanhanget. Men nu var det alltså en fråga för FMV. Har du några synpunkter på varför de här två avtalen i formskedet hanterats så oerhört olika? Det ena var ett tvåårigt regeringsärende, och det andra var ett femminutersärende som FMV hade hand om.
Thage G Peterson: Det finns en skillnad. I det första beslutet 1991 handlade det om affärsförhandlingar mellan Förenade fabriksverken, FFV, och Volvo, och Volvo övertog då verksamheten. Det var ju en stor affärstransaktion, och det var något som växte fram. I det andra fallet var det så att det gällande underhållsavtalet gick ut den 31 december 1996. Det var nödvändigt att sluta ett nytt avtal, och därför var december en deadline för regeringens beslut. Det var en av de uppgifter jag fick av den föredragande tjänstemannen - att det var nödvändigt att ta det här nu, eftersom det var en fortsättning på det gamla underhållsavtalet som skulle gå ut. I det första fallet var det fråga om principdiskussioner och mycket mer.
Kenneth Kvist: Det är kanske litet svårt att ha några helt nya frågor när vi har hållit på så här länge. Jag vill ta upp något som anknyter till det sista här. Den enda information om innehållet i avtalet som försvarsministern har haft är alltså att det var en fortsättning på det gamla avtalet, en framskrivning av ett avtal som håller på att gå ut och som skall ersättas med ett nytt. Var det den information som fanns?
Thage G Peterson: Ja, det kan man säga. Det första var ju beslutet den 19 juni. Då beslöt regeringen att FMV skulle få sluta ett underhållsavtal utan att rikta upphandlingen, dvs. utan att behöva göra en offentlig upphandling. Där var det så att vi ville ha underhållet i Sverige. Sedan fick jag ingenting mer veta om det här avtalet förrän den 17 december på veckoberedningen. På den veckoberedningslistan stod de här korta orden om att det var fråga om ett avtal. Jag ställde uttryckligen frågan: Är det någon dramatik i ärendet? Svaret blev: Nej, det är ett rent rutinärende. Det är ett fortsatt avtal. Så det är korrekt.
Kenneth Kvist: Hade inte tjänstemännen i departementet heller en aning om vad avtalet innehöll?
Thage G Peterson: Det är troligt, eftersom de ändå fick läsa brevet den 21 november - i varje fall vad avtalet var på väg att innehålla.
Kenneth Kvist: Nu granskar vi ju inte de enskilda departementstjänstemännen, men ändå! Vi har ju fått avtalet - visserligen med hemligstämpel på, så jag kan inte citera ur det - och det finns en bilaga 1 som måste vara framförhandlad långt före den 7 januari då det fanns ett konkret industribeslut. Där står det uttryckligen skrivet om nedläggning av verksamhet i Arboga och uppbyggnad av motsvarande verksamhet i Trollhättan. Är det inte litet egendomligt att tjänstemännen ser detta bara som en uppföljning av tidigare avtal?
Thage G Peterson: Jo. Jag har frågat mig detta många gånger; det kan jag lova. Jag vill gärna säga följande. Försvarsdepartementet är ju ett gammalt departement, känt för noggrannhet. Jag har varit samordningsminister och kunde gradera departementen redan i början av 70-talet, så jag visste att Försvarsdepartementet har varit känt för noggrannhet. Det fanns dugliga försvarsministrar också före mig som har tillämpat de rutiner och den kunnighet och kompetens hos tjänstemännen som jag övertog när jag blev försvarsminister. Och jag måste säga till KU att jag före Arbogaärendet inte hade någon anledning att ifrågasätta att departementet och dess enheter fungerade. Men det fanns uppenbarligen allvarliga brister, både i rutinerna och i den sakliga hanteringen av detta ärende.
Det som skedde beträffande hanteringen av FMV:s brev är oförlåtligt och kan inte skylas över. Tjänstemännen har sedan tagit på sig handläggningsansvaret, och chefen för den militära enheten generallöjtnant Folke Rehnström har själv begärt att det även utåt skulle sägas att han som enhetschef bar ansvaret för att den politiska ledningen inte informerades om brevet från FMV och Försvarsmakten och att man inför ett regeringsbeslut angav det här som ett rent rutinärende. Men jag vill upprepa igen det jag sade inledningsvis: Det är jag som departementschef och ingen annan som har det yttersta ansvaret för att Försvarsdepartementet fungerar. Det ansvaret har jag enligt grundlagen.
Vad har jag då gjort? Jag ville förstås undvika att ett statsråd eller en departementschef varenda fredagskväll måste gå runt i varje rum och öppna skrivbordslådor för att se om det möjligen ligger något brev där, kanske öppna dokumentväskor och t.o.m. göra hembesök för att kontrollera att medarbetarna inte går omkring och bär på brev som statsrådet inte har fått se. Allt detta är ju orimligt. Därför har det nu på den militära enheten från den 15 januari bl.a. införts vissa nya krav på motläsning och kontroll av korrekt expediering. Expeditionschefen har också, som jag sade, från den 16 januari infört nya rutiner för hanteringen av koncept. I dag gäller att för ärenden som skall tas upp på veckoberedningen skall konceptet vara upprättat och signerat av såväl handläggare som huvudman och överlämnat till expeditionschefen senast vid den förberedande beredningen. Det konceptet skall sedan överlämnas till statsrådet, och det skall alltså finnas vid veckoberedningen. Det ökar statsrådets arbetsbörda, men det ger också möjlighet för statsrådet att se: Finns det någonting här som jag behöver fråga om?
Den 1 februari 1997, samma dag som den nye försvarsministern tillträdde, infördes det nya rutiner, nämligen att vid varje besök eller möte där försvarsindustrin är representerad skall det föras protokoll, företagens uttalanden skall framgå av protokollet, och när det väl har godkänts av den som är ansvarig för mötet skall en kopia sändas till Näringsdepartementet. Expeditionschefen och statssekreteraren på Försvarsdepartementet har meddelat mig att man inom Försvarsdepartementet överväger ytterligare åtgärder för att säkerställa en god ärendeberedning på departementet och att just relationerna med försvarsindustrin dokumenteras på ett helt annat sätt än tidigare.
Här har alltså genomförts en massa åtgärder, och det har varit väldigt viktigt för mig att få berätta det för konstitutionsutskottet.
Kenneth Kvist: Låt mig fråga ett par saker till. Är det rätt uppfattat att Försvarets materielverk sluter avtal med en försvarsindustri för statens räkning?
Thage G Peterson: Ja. Materielverket är ju till för det. Materielverket är myndigheten för att sköta upphandlingar.
Kenneth Kvist: Och här har regeringen bemyndigat. Varför fattar man inte ett beslut om en gräns för hur stora avtalen får vara?
Thage G Peterson: Materielverket är ju i och för sig en stor myndighet som det skulle vara ganska omöjligt att klavbinda. Verket fick ett uppdrag den 19 juni att frångå upphandlingsförordningen. Man skulle göra ett avtal, sade att nu vill vi ha bemyndigande att sluta avtalet, och sedan fattades regeringsbeslutet som om det vore ett rent underhållsavtal. Men man kan inte utöka Försvarsdepartementet med fler tjänstemän för att sköta sådana här affärer. Det är FMV som är myndigheten. FMV skall sluta förmånliga avtal för att få bra kvalitet till lägsta möjliga priser.
Kenneth Kvist: Men hur står det här avtalet rent ekonomiskt - i generella termer, så att vi inte går in på några detaljer och hemligheter - i förhållande till det förra avtalet? Såvitt jag förstår av bilagorna tillkommer det nya kostnadsposter som betingar ett värde av nära 600 miljoner kronor.
Thage G Peterson: Kvist får inte ut mig på galejan här. Det här är två olika avtal. Det här är ett nytt sätt och nya poster. Jag har inte läst avtalet. Jag var nyfiken och tänkte: Vad är det här för någonting? Det måste vi titta på. Jag ville dock inte göra det själv, utan JK fick uppdraget. Nu vill regeringen avvakta justitiekanslern. Justitiekanslern kan komma med två alternativ. Han kan säga att FMV inte hade fullmakten, men han också säga att FMV hade fullmakten. Då får det bli så.
Kenneth Kvist: Är det alltså så att när en myndighet, i det här fallet FMV, bemyndigas att sluta avtal kan kostnadsramen för avtalen öka med belopp i halvmiljardsklassen utan att man för den skull har några rutiner för att informera den politiska ledningen om sådana kostnadsfördyringar för staten?
Thage G Peterson: I vissa fall när det gäller materielbeställningar är det så att Försvarsmakten inkommer med en framställan. Där anges att Försvarsmakten t.ex. önskar köpa viss materiel från Bofors till en kostnad av ett visst belopp. Jag hade ett sådant ärende som gällde det nya ytstridsfartyget 2000. Där kom det in en framställan om att regeringen skulle medge Materielverket att förhandla om dem. Då sattes det en gräns; då var det alltså fråga om att man fick köpa dessa YS 2000 till ett visst högsta belopp. Det hade manglats fram; det var finansärenden och mycket mer. Men här var det fråga om ett fortsatt avtal om att underhålla motorerna. Sedan fördes det in nya bitar i detta, t.ex. strukturavtalet som jag nämnt flera gånger, så det här blev litet annorlunda. Men normalt finns det belopp angivna som FMV får röra sig med.
Sedan finns det ett antal ärenden där Försvarsmakten och FMV får sluta avtal - jag tror att beloppet är 100 miljoner - där de bara behöver anmäla detta. Har vi ingen erinran sluter de avtalet.
Kenneth Kvist: Men det här är ju ett avtal som dels innehåller en del som är produktservice under en tid, dels innehåller en strukturdel som är flera gånger större än det beloppet.
Thage G Peterson: Jo, men skillnaden är att när det gäller de andra avtalen är det alltså anskaffning av materiel. Det här är en nödvändig åtgärd. Vi måste ju underhålla flygmotorerna. De måste underhållas. Det är kostnaden för detta underhåll som FMV har förhandlat om.
Kenneth Kvist: Men om kostnaden då sexdubblas ...
Thage G Peterson: Ja, men det kanske är ett bra avtal ekonomiskt som FMV har träffat. Det har jag inte uttalat mig om. Det är möjligt att det här avtalet är förmånligare än att sluta ett styckeprisavtal. Det vet jag inte. Det kan jag inte ha någon uppfattning om.
Kenneth Kvist: Ja, men om någon bemyndigas att sluta ett avtal för någon, får ett visst avtal godkänt och sedan sluter ett nytt avtal som innebär att det blir flera gånger dyrare än tidigare - bör man då inte informera huvudmannen?
Thage G Peterson: Jag upprepar igen: Jag vet inte hur mycket information som har gått till tjänstemännen.
Kenneth Kvist: Men bör inte huvudmannen hållas informerad?
Thage G Peterson: Jo. Visst.
Peter Eriksson: Jag skall försöka hålla mig kort. Som ledamot i konstitutionsutskottet får man faktiskt en hel del intressanta erfarenheter, måste jag säga.
Thage G Peterson: Ja, det var den roligaste biten av mitt politiska liv. De tre åren som KU-ordförande var de bästa hittills.
Peter Eriksson: Det har ju talats om en kampanj mot försvarsministern och regeringen. Av Thage G Petersons svar i dag tycker jag snarare att man får intrycket att det har bedrivits en kampanj mot honom från det egna departementet. Vi har brev som kommer in men som aldrig kommer till departementschefens kännedom, trots att det handlar om hundratals människor som blir av med jobbet. Vi har tjänstemän som säger att det är ett rutinärende, trots att det handlar om 500 miljoner kronor eller mer för skattebetalarna. Vi har avtal som sluts av en myndighet under departementet och som handlar om enorma summor utan att det över huvud taget tycks komma till ledningens kännedom. Och när beslutet skall fattas i regeringen är det fel rubrik på det, vilket innebär att varken ministern eller övriga regeringsledamöter känner till vad de avtal regeringen beslutar om egentligen handlar om. Är det inte litet för många felkällor i just det här ärendet för att ansvaret skall kunna ligga så långt ned som Thage G Peterson vill göra gällande?
Thage G Peterson: Ansvaret ligger högst upp hos departementschefen. Det har jag aldrig förnekat. Det yttersta ansvaret för allt på Försvarsdepartementet har jag, dvs. under min tid som försvarsminister. Det är ingen diskussion om den saken.
Sedan har jag också svårt att förstå varför det blev så här. Det har jag grubblat över väldigt många gånger, i synnerhet då jag tidigare inte märkt någonting som tydde på att vi inte skulle ha bra rutiner och bra kompetens på Försvarsdepartementet. Det var ingen rolig upplevelse att plötsligt bli klar över att det brast både i rutinerna och i den sakliga hanteringen av detta ärende.
Jag kan inte förklara detta. Försvarsdepartementet är ett gammalt departement, känt för noggrannhet, och jag vet helt enkelt inte varför det blev så här. Jag är inte färdig med ett svar på det. Jag måste få fundera på detta litet längre. Hurdana kontakterna var mellan departementets enhet, FMV och Volvo Aero och omfattningen av dem känner jag heller inte till. Jag konstaterar bara att det blev så här och att det är jag som har det yttersta ansvaret för det.
Peter Eriksson: Det här återkommer du till: Du har det yttersta ansvaret. Det är ju ingenting unikt med den här situationen. I dag på förmiddagen hade vi en utfrågning med en f.d. minister, och han sade också att han inte visste någonting om vad som hade hänt på departementet under en lång tid, men att han tar på sig det yttersta ansvaret.
Jag skulle vilja fråga Thage G Peterson som har levt ett långt liv i politiken, både i konstitutionsutskottet och inte minst som minister: Vari konkret tycker han egentligen att detta ansvar ligger? Vari konkret finns ansvaret, om det är så att han tar på sig det yttersta övergripande ansvaret? Eller är detta bara en formel?
Thage G Peterson: Jag tycker att det har blivit mycket mera komplicerat att regera. De här regeringsåren har varit de tyngsta och jobbigaste, och det beror på att allting har blivit mera internationaliserat. Vi får ta ansvar för frågor som avgörs i Bryssel eller någon annanstans i den finansiella världen, och det är svårare att påverka ett händelseförlopp. Det var oerhört mycket lättare när jag steg in i regeringen i början av 1970-talet, därför att då kunde man besluta om åtgärder och konjunkturpaket som rättade till en felaktig utveckling, och vi fick se resultatet av detta. Nu får vi inte se dessa resultat, därför att några krafter påverkar varje nation. Jag läste någonstans i en artikel att statsråden i regeringarna i Europa känner på ungefär samma sätt. Det är väldigt svårt ibland att veta hur ett händelseförlopp sker. Det är det ena.
Det andra är att lobbyisterna, de som påverkar, har blivit mycket mera sofistikerade i sitt sätt att lobba. Därför vet man inte, när man läser argument eller promemorior, vem som egentligen har skrivit dessa promemorior och vilka argument som används. Det beror mycket på att lobbyisterna och de internationella organisationerna ju har personalresurser som inte ett statsråd har. På Försvarsdepartementet finns 125 personer, både för det militära och det civila försvaret och för alla andra åtgärder, medan de som försöker köra in sin uppfattning och komma in med sina krav är mycket starkare, mer välorganiserade och väloljade. Där finns det nog anledning att kanske tala om både kampanjer och annat.
Det har alltså blivit oerhört mycket svårare att regera. Det gör att man måste ha mer utbildning av departementstjänstemän, och kanske också mer omsättning så att man får folk som kan hålla dessa grupper stången mycket mer. Det fordras mycket mer chefsutbildning och annat. Jag har funderat oerhört mycket på det här. Jag tror att det hjälper mer.
Det är klart att jag lät expeditionschefen och rättschefen, som svar på Erikssons fråga, se efter om tjänstefel hade begåtts, på vilket sätt detta hade skötts illa osv. Detta kan man komma åt så att säga i detta ärende, men det är ingen garanti för att komma åt utvecklingen och situationen över huvud taget i Regeringskansliet. Det gäller oavsett vilken färg det är på regeringen. Jag kan tänka mig att framtidens konstitutionsutskott kommer att få mycket mer att göra än dagens konstitutionsutskott, därför att man kan ifrågasätta mycket mera.
Vi har naturligtvis också en mycket mera alert mediasituation och mycket mera debatt- och granskningsprogram än vi har haft någonsin tidigare, och det leder till att frågor förs upp på bordet på ett helt annat sätt än tidigare. Den enda lösningen är att få mera kompetenta och mera i sak självständiga tjänstemän som håller emot sådana här grupper, men som också kan få informationen att fungera.
Jag skulle kunna lägga ut texten mycket här. Detta är en av de frågor som jag har funderat och funderar väldigt mycket på.
Peter Eriksson: Ja, men nu var det inte riktigt det jag frågade om, tyckte jag, utan det var de konkreta frågorna. Det kommer in viktiga handlingar till ett departement, och det skall beslutas om viktiga avtal i regeringen, som departementschefen är ansvarig inför. Det konkreta ansvaret för detta bör ligga på departementschefen, det är vi överens om, men vari består det? Skall vi i konstitutionsutskottet bara tänka: Jaha, han visste ingenting, och det var den saken - nu tar vi nästa ärende? Riksdagen kan inte riktigt nöja sig med det. Vad har du själv för åsikt i den frågan efter ett långt liv i politiken?
Thage G Peterson: Man får ändra i grundlagarna om man skall nå längre ned i organisationen. Konstitutionsutskottet måste ju ha förhör eller utfrågning med någon, och det måste vara ledamoten i regeringen som har detta ansvar. Det är ju därför jag sitter här. Sedan får man på departementet försöka få en sådan organisation och en sådan kompetens och kunskap hos tjänstemännen att de håller måttet. Min uppgift, om jag fortfarande vore försvarsminister, vore att gå tillbaka och säga att för att jag skall slippa en tre timmar lång utfrågning får ni sköta er bättre. Men det finns också en gräns för hur långt man kan gå. Skall jag gå varje fredag med ficklampa och titta i lådorna om det ligger några handlingar och brev där som inte jag har fått information om? Det finns en gräns också där.
Jag förstår fortfarande inte varför detta ärende hanterades på så sätt. Det tog mig 30 sekunder att läsa detta brev och förstå att det innehöll viktig information som den politiska ledningen måste få ta del av för att kunna agera. Som departementschef - det kan säkert både Friggebo och Björck instämma i - får man del av mycket information. En hel del utgörs av ärenden som gör att man undrar varför tjänstemännen inte handlägger ärendet själva utan kommer springande och säger: Jag har fått ett brev om det och det, och vad skall jag göra? Men i det här fallet fick vi ingenting veta.
Anders Björck: Tiden lider och vi med den. Får jag fråga Thage G Peterson: Hade du behövt gå runt med ficklampa och läsa i skrivbordslådor och annat? Var inte skrivelsen inregistrerad hos registrator? Om den var det behöver man inte gå i några lådor.
Thage G Peterson: Där tror jag att Anders Björck är klar över en sak: Man måste i så fall läsa alla skrivelser från Försvarsmakten, och det är ju sida upp och sida ned i den veckovisa sammanställning man får. Det står att skrivelsen kommer från Försvarsmakten och sedan ett diarienummer.
Anders Björck: Jo, men detta var ingen hemlig handling i den meningen att den var undanhållen och låg i någon låda. Den fanns väl hos registrator? Den var väl upprättad och inregistrerad?
Thage G Peterson: Jo, men poängen är inte den som Anders Björck pekar på nu, utan poängen är: Skall ministern eller statsrådet i fråga utgå ifrån att tjänstemännen sköter sitt jobb och så att säga handlägger ärendet, eller skall han utgå ifrån att skrivelsen har blivit liggande någonstans? Det hade ju inte hjälpt om jag på den här diarielistan över inkommande post hade prickat för fyra ärenden som jag måste ställa frågor om: Vad är det där? Var ligger det brevet någonstans? Vad innehåller det?
Anders Björck: Men Thage Peterson antydde ju att han t.o.m. skulle göra hembesök. Skrivelsen var alltså inkommen, och den var registrerad. Han hade bara behövt gå till registrator, icke göra några hembesök, icke titta i några skrivbordslådor och icke gå runt, eller hur?
Thage G Peterson: Men det är inte rätt, Anders Björck. Det är så här: Det görs sammanställningar och listor över vilka brev som kommer in och som diarieförs. Men från Försvarsmakten kommer en skrivelse om varje överste man skall utnämna och annat, och det är ofta sida upp och sida ned från Försvarsmakten. För att komma åt ett visst ärende måste statsrådet i så fall diarieföra själv och läsa alla inkommande brev. Listorna är inte av intresse. Av intresse är: Handlägger man detta brev så att departementsledningen blir informerad om det eller inte? Det vet man inte förrän man får tillbaka det inför en veckoberedning. I det här fallet fick vi inte veta att brevet hade kommit in och ingenting om hur det handlades.
Anders Björck: Thage Peterson säger att han inte fick veta. Men var skrivelsen inkommen? Fanns den hos registrator eller inte? Det kan väl Åkesson svara på.
Thage G Peterson: Jo, det är klart att den var inkommen. Den är stämplad. Jag förstår att Anders Björck tror att han har kommit på någon finess här. Det är det inte alls fråga om. Brevet har kommit in, diarieförts och fördelats till enheten, och enheten har sedan börjat agera. Men hur skulle statsrådet i detta fall veta om ett ärende hade börjat behandlas på ett korrekt sätt? Däri ligger frågan.
Anders Björck: Jag skulle aldrig drömma om att konkurrera med Thage G Peterson om intellektuella finesser.
Det nu gällande produktstödsavtalet - jag vill bara rätta en sak - slöts inte under min tid, utan under Roine Carlssons tid, den 8 mars 1991, och sedan prolongerades det.
När jag var försvarsminister införde jag en ordning som Kenneth Kvist, tror jag, frågade om, nämligen att över en viss beloppsgräns fattar regeringen beslut och under denna gräns fattar FMV beslut. Det var jag som införde det. Finns den bestämmelsen kvar?
Thage G Peterson: Är det den som gäller materielanskaffning?
Anders Björck: Ja.
Thage G Peterson: Ja.
Anders Björck: Den finns kvar, ja. Och den tillämpas?
Thage G Peterson: Ja.
Anders Björck: Då var det en liten sakupplysning om hur konstitutionen fungerar. På grund av den bestämmelsen hade vi inga sådana olyckor.
Thage G Peterson nämnde Eisenhower på tal om historien. Nåja, ni kommer väl att gå till historien av något olika skäl. Men han varnade mycket riktigt för det militärindustriella komplexet. Menar Thage Peterson att det i amerikansk mening finns ett militärindustriellt komplex i Sverige?
Thage G Peterson: Jag varnade för att blanda ihop sina roller, och jag tycker att både Anders Björck och Birgit Friggebo skulle kunna ge mig stöd i den uppfattningen. Det är farligt om man i en demokrati blandar ihop sina roller och sätter sig på två stolar. Det är väl ingen diskussion om, Anders Björck, att det här finns ett problem som vi ändå bör lyfta fram, nämligen att personer i en position återkommer ganska snabbt i en annan position inom det s.k. militärindustriella komplexet. Sverige är inte en större nation än att jag vet vad detta innebär. Det tänker jag inte avslöja i KU, men väl i mina memoarer så småningom.
Anders Björck: Vi skall inköpa en större upplaga skulle jag tro.
Thage G Peterson: Jag kommer att ge Anders Björck ett exemplar personligen!
Anders Björck: Tack! Utgör detta komplex något hot?
Thage G Peterson: Jag är inte beredd att säga något om ett hot och placera det på en skala - det har jag nog inte sagt - men jag sade det som en varning för att man skulle se upp med att blanda ihop sina roller. Jag känner oerhört mycket duktiga personer som jag betraktar som mina personliga vänner och som sitter i olika delar av organisationen. Men sammantaget menar jag att man inte skall bortse från riskerna.
Anders Björck: För en stund sedan sade Thage Peterson att han numera bara träffade nöjda direktörer från försvarsindustrin.
Thage G Peterson: Ja, i stort sett.
Anders Björck: Och då är de inget hot, om de är nöjda?
Thage G Peterson: Nej, de är nöjda med min försvarspolitik, men det visste jag inte för ett par tre månader sedan. Men nu ser de vad den innebär, och nu vill de bjuda på middag, men den tänkte jag inte gå på.
Anders Björck: Det skall jag inte kommentera, men jag har frågor om pengar. Thage Peterson sade: ?Det är orimligt att FMV skall använda skattepengar för en flyttning som gör 550 personer arbetslösa. FMV får själv skrapa ihop pengarna om det visar sig nödvändigt på grund av avtalet med Volvo.? Han sade vidare: ?Det är helt klart att inga försvarspengar skall få gå till flytten.? Detta är ordagranna citat.
Kommer några pengar nu att gå till flytten?
Thage G Peterson: Jag har Ekots intervju med Thomas Hempel och Inger Arenander framför mig. Jag börjar kunna de här formuleringarna.
Vad jag menade var att regeringen aldrig kommer att skjuta till några extra pengar till flytten, alltså regionalpolitiska medel eller försvarspropositionens extra medel för teknologisatsningar inom svensk försvarsindustri, dvs. de 550 miljoner som finns per år. Det gjorde jag klart därför att det kom väldigt många frågor om detta, inte minst i min egen riksdagsgrupp. Men jag sade i samma intervju, som Anders Björck kan se, att det finns ett civilrättsligt avtal och att jag inte ville gå händelserna i förväg och uttala mig om vad som skulle komma att ske med avtalet i framtiden eftersom Justitiekanslern skulle göra en utredning. Eftersom det är ett civilrättsligt avtal ligger naturligtvis de pengar som finns där fast, och FMV får se till att de räcker till. Men några extra pengar som är öronmärkta för flytten kommer inte den nuvarande regeringen att ge, om det skulle bli aktuellt.
Anders Björck: Men, ordförande, den 25 januari 1997 säger Thage Peterson: ?Det är orimligt att FMV skall använda skattepengar för en flyttning som gör 550 personer arbetslösa.? Vad är det för pengar som nu skall användas då? Är det inte skattepengar i det här produktstödsavtalet?
Thage G Peterson: Jo visst, och jag upprepar mitt svar till Birgit Friggebo: Jag har fortfarande den uppfattningen att det är litet stötande att staten medverkar med flyttpengar för att flytta jobb från Arboga till Trollhättan och att jag för min del hellre hade sett ett rent avtal där man hade betalat styckepris för underhållet av flygplansmotorerna. Då hade man kunnat redovisa det. Nu finns det i avtalet, har jag förstått - jag har inte läst avtalet - pengar som skall underlätta strukturförändringarna, dvs. strukturkostnader och flyttpengar. Omfattningen av det och storleken på beloppen känner jag inte till. Där får vi gå till JK-utredningen. Men min uppfattning som jag uttalade den 25 januari och som jag fortfarande har kvar är att jag hellre hade valt en ren lösning med underhåll på styckepriset.
Anders Björck: Men nu har Thage Peterson ändå, som föredragande i regeringen, den 19 december lagt fram ett förslag, som regeringen har antagit, som innebär att 550 miljoner kommer att gå till bl.a. flytten. Detta är som Thage Peterson säger ett civilrättsligt bindande avtal. Samtidigt har Thage Peterson den 25 januari sagt: ?Det är orimligt att FMV skall använda skattepengar för en flyttning som gör 550 personer arbetslösa.? Innebär icke det beslut som Thage Peterson och regeringen har fattat att 550 miljoner av skattepengar går just till detta?
Thage G Peterson: Svaret är nej. Jag bestrider Anders Björcks sammanfattning av vad regeringsbeslutet den 19 december innefattade. Regeringens beslut den 19 december innebar inte något godkännande av strukturavtalet och innebar heller inte något ställningstagande till pengar. Regeringens beslut den 19 december innebar endast att regeringen medger att avtal tecknas för produktstöd till flygplansmotorerna RM8 och RM12. Jag och regeringen hävdar att regeringsbeslutet den 19 december inte innehöll någonting av det som Anders Björck nu säger att det innehåller. Från FMV:s och Försvarsmaktens sida hävdar man att man fick klartecken till allt det man begärde i brevet, men det är en orimlighet, därför att avtalet inte fanns den 19 december. Regeringen kände inte till det över huvud taget. Regeringsbeslutet innebar bara ett fortsatt underhållsavtal. Det är väldigt viktigt att man inte kommer med missledande information här.
Anders Björck: Vi försöker igen. Om avtalet icke rivs upp, kommer då icke 550 miljoner att gå till just det som Thage Peterson sade under inga omständigheter skulle ske, oavsett om han kände till det, begrep det, förstod det, fattade det eller om regeringen var informerad eller inte? Kommer eller kommer inte nu, om inte avtalet rivs upp, 550 miljoner att gå till precis det som Thage Peterson säger under inga omständigheter skulle ske?
Thage G Peterson: Jag upprepar igen att Anders Björck här blandar ihop två saker. Om det civilrättsliga avtalet, som förvisso enligt uppgift - jag har inte läst det - innehåller ett visst flyttstöd på ett antal miljoner - jag känner inte till beloppet - ligger fast, så ligger det fast, och de pengarna får skattebetalarna betala. Min ståndpunkt i intervjun, och det jag har försökt säga här gång på gång, är att FMV inte kan räkna med några extra pengar för flytten om inte pengarna räcker till och inte heller till teknologisatsningarna. Det är alltså två olika saker som vi talar om.
Anders Björck: Vi har haft statssekreterare Rekke här, och detta avtal är civilrättsligt bindande, dvs. skulle man riva upp det kommer lagen om skiljemän att tillämpas, och det är Stockholms handelskammare etc. som skall utse skiljemän. Men om avtalet nu inte rivs upp, Thage G Peterson, och det har ingen hävdat, utgår ett antal pengar till flytt. Och Thage Peterson har sagt: ?Det är orimligt att FMV skall använda skattepengar för en flyttning som gör 550 personer arbetslösa. FMV får själv skrapa ihop pengarna om det visar sig nödvändigt på grund av avtalet med Volvo.?
Om nu avtalet ligger fast, vem kommer då att betala?
Thage G Peterson: Ligger det civilrättsliga avtalet fast får ju FMV dela upp det här, och det blir skattebetalarna som får betala den delen. Det är ju helt säkert. Det är inte mycket att fråga om på den punkten, därför att det civilrättsliga avtalet ligger ju fast. Även om JK kommer att säga att FMV inte var behörigt - även om JK kommer att landa där - kommer ju ändå det civilrättsliga avtalet att ligga fast. Men det jag markerade mycket tydligt i den här Eko-intervjun var att några extrapengar för flytten, om pengarna inte skulle räcka till, inte kommer i fråga.
Anders Björck: Nu läser jag upp en replik från den 26 januari: ?Det är helt klart att inga försvarspengar skall få gå till flytten.? Detta säger alltså Thage Peterson den 26 januari.
Thage G Peterson: Ja, det gäller teknologipengarna.
Anders Björck: Nej, det talas ingenting om teknologipengar. Jag läser ordagrant: ?Det är helt klart att inga försvarspengar skall få gå till flytten.? Om det inte är försvarspengar som går till flytten, vad är det då?
Thage G Peterson: Men det var teknologipengarna, de 550 miljonerna, som diskussionen gällde då.
Anders Björck: Men här talas faktiskt inte om några teknologipengar. Teknologipengar är försvarspengar också. ?Det är helt klart att inga försvarspengar skall få gå till flytten?, säger Thage G Peterson.
Thage G Peterson: Nej, men diskussionen gällde teknologipengarna. Dessa 550 miljoner kommer att gå till spetsteknologi och de områden vi behöver för att bevara svensk kompetens i försvarsindustrin. Jag är klar över vad som ligger i det civilrättsliga avtalet. Jag vet inte vilket dokument Anders Björck läser ifrån, men jag har Eko-intervjun här. Sedan skrev tidningarna mycket, och det blandades ihop väldigt mycket frågor om de här pengarna, på samma sätt som Anders Björck nu blandar ihop det.
Anders Björck: Nej, jag läser TT-intervjuer som inte har dementerats. Den 25 januari sade Thage Peterson: ?Det är orimligt att FMV skall använda skattepengar (- - -)?, och dagen därpå hade han ändrat terminologin till förvarspengar. Om det inte är skattepengar eller försvarspengar, vad är det då som kommer att betala flytten?
Thage G Peterson: Om jag skulle ha dementerat allt som skrevs i olika medier hade jag inte kunnat komma hit i dag, för då hade jag fått fortsätta dementera all snedvridning som ägde rum i den här debatten. Jag kan inte stå för vad man i medier, t.o.m. vanligtvis seriösa TT, kan ha skrivit.
Men hela tiden har det varit för mig fullkomligt klart att det var det debatten gällde, både i min egen riksdagsgrupp och i andra sammanhang, nämligen om man skulle ta dessa 550 miljoner till flyttpengar. Jag har då sagt: Aldrig! Till detta skall de inte användas, och heller inte några extra pengar. Det skall däremot det som slogs fast i FMV-avtalet, därför att de pengarna hade gått åt i alla fall. Om man hade valt alternativet styckepris hade det ju kostat pengar. Så det är inte säkert att det hade funnits en enda krona att spara där.
Anders Björck: Men detta är Thage Petersons egna ord vid två olika tillfällen då han säger att inga skattepengar och inga försvarspengar skall få användas till flytten.
Thage G Peterson: Om mina egna ord i Eko-intervjun och det jag har redovisat finns det inte någon tveksamhet. Vilka egna ord som finns i andra medier kan jag inte svara på.
Anders Björck: Men nu kommer alltså skattepengar att gå till flytten?
Thage G Peterson: Inga extrapengar och inga teknologipengar, som jag ser det.
Anders Björck: Nej, inga extrapengar eller teknologipengar, men pengar, skattepengar, kommer att gå till flytten, eller hur?
Thage G Peterson: Man behöver inte vara så klurig för att notera att avtalet ju innehåller pengar till strukturkostnader. Det var därför jag för en stund sedan sade att jag tycker att det är en sämre väg att betala flygplansunderhåll, att ge flyttpengar och att svara för strukturkostnader än det hade varit att betala ett högre styckepris.
Anders Björck: Men det är just det som nu kommer att ske, eller hur: Skattepengar och försvarspengar kommer att gå till flytten, tvärtemot vad Thage Peterson sade den 25 och 26 januari.
Thage G Peterson: Ja, möjligen står det så i avtalet, och det beklagar jag i så fall.
Anders Björck: Jag har en enda fråga till. Det papper som vi i dag har fått från Arbetsmarknadsdepartementet upprättades alltså den 31 maj 1996. Hela s. 11 handlar om Arboga kommun, och där står: ?Ett bortfall av ca 500 arbetstillfällen inom t.ex. försvarsindustrin i kommunen berör (- - -)? Det är alltså det antal som nu är aktuellt. Det måste väl ändå innebära att man på Arbetsmarknadsdepartementet hade varit i kontakt med Försvarsdepartementet för att få fram just denna siffra. Den stämmer ju på pricken med vad som sedermera har blivit aktuellt. Det här var då, som jag sade, den 31 maj, drygt ett halvår tidigare.
Thage G Peterson: Jag kan svara igen. Jag upplever inte detta papper som dramatiskt, framför allt eftersom det inte är någon nyhet i det, eftersom det hade förekommit i någon TV-kanal tidigare. Detta papper är upprättat i Arbetsmarknadsdepartementet, och jag vill inte svara för produkter som har upprättats där. Däremot var vi från Försvarsdepartementet måna om att andra departement som var berörda, Arbetsmarknads- och Näringsdepartementen, skulle få all information från Försvarsdepartementet om vårt hanterande och vårt sätt att bedriva arbetet. Vi får väl ändå inte utgå ifrån att de på Arbetsmarknadsdepartementet inte skulle kunna ta fram någon information själva. Det är klart att man på Arbetsmarknadsdepartementet vet hur många som jobbar på olika företag inom försvarsindustrin. Det är ju inte så svårt för dem att ta fram det tal som de behöver för att skriva en promemoria. Jag tycker att Anders Björck underskattar den kompetens som finns i detta departement.
Anders Björck: Men hade Thage Peterson och regeringen känt till vad som sedermera kommit fram hade det blivit ett annorlunda beslut om Arboga än det som fattades den 19 december, eller hur?
Thage G Peterson: Det är fullt klart att det hade blivit det, men det hade det blivit om jag hade fått läsa brevet den 21 november också. Då hade jag börjat agera. Helt klart. Jag kan vara mycket tydlig på den punkten. Då hade det blivit ett annorlunda beslut, och jag utesluter inte att regeringen hade övertagit förhandlingarna med Volvo när det gällde underhållsavtalet. Om det sedan hade förändrat Volvos beslut eller inte, det vet jag inte. Jag sade i god tid när frågestunden började här att jag inte kunde uttala mig om det, därför att Arbogabeslutet är ett rent företagsbeslut. Det är Volvo som har ansvaret för det, det är inget regeringsbeslut. Om det alltså hade ändrats vet jag inte. Men jag upplever min egen industriministertid ändå så nära att jag vet att jag i vissa fall kunde vara mycket framgångsrik i diskussionerna med företagsledningarna. När jag väl fick konkret information ledde det till att industrin funderade ett varv till och i vissa fall avskrev sina planer. Men jag vet inte om det hade kunnat gälla i det här fallet.
Jag vill säga helt klart, så att ingen kan missförstå det svaret: Hade jag blivit informerad i november så hade jag börjat agera, och då hade vi kanske också kunnat vidta en och annan åtgärd som vi inte hade chans att vidta till följd av att vi inget fick veta.
Henrik S Järrel: Fru ordförande! Man beslutade sig ju efter övervägande från regeringen att överlämna tecknandet av avtalet till FMV. Det var alltså FMV:s uppgift. Då frågar jag Thage G Peterson: Fanns det någon gräns för bemyndigandet till FMV att teckna det här avtalet?
Thage G Peterson: Är det det bemyndigande som gjordes i juni 1996 som Järrel tänker på?
Henrik S Järrel: Ja, det är det.
Thage G Peterson: Regeringen beslutade med stöd av lagen om offentlig upphandling att FMV fick rikta denna upphandling mot Volvo Aero Corporation och Industrigruppen JAS, dvs. man fick göra en riktad upphandling och behövde inte gå ut på marknaden. Det var då ett uppdrag att förhandla om ett fortsatt underhållsavtal eftersom det gällande gick ut den 31 december 1996. Det var myndigheten som fick detta, och det gällde fortsatt underhåll. I detta ligger att FMV som den myndighet som Försvarsdepartementet har skulle teckna fortsatt underhåll till högsta kvalitet och till bästa priser. När de sedan var färdiga med denna procedur kom skrivelsen, och sedan kom regeringsbeslutet den 21 december i vilket regeringen bemyndigade FMV att teckna detta avtal med den formulering som jag har läst upp här flera gånger.
Henrik S Järrel: Enligt statssekreterare Lars Rekke fanns det egentligen inga så att säga materiella gränser i bemyndigandet.
Thage G Peterson: Nej, det är nog rätt, eftersom det var fråga om ett fortsatt underhåll och inte om någon anskaffning. Då gäller de regler som finns, som Anders Björck påpekade. Där har det inte gjorts några förändringar.
Henrik S Järrel: Man gav alltså FMV i princip fria händer att teckna det bästa avtalet med Volvo Aero?
Thage G Peterson: Ja, och då finns det en annan kontrollinstitution. Riksrevisionsverket kollar om man har gjort på bästa sätt osv.
Henrik S Järrel: I och med att det var ett fritt bemyndigande fick man räkna med möjligheten att Volvo - med tanke på att också RM 8-underhållet skulle dras ned gällande Viggen - var tvunget att dra de företagsekonomiska slutsatser som en neddragning av försvarsanslagen kort och gott kunde få för företagets fortbestånd när det gällde delar av verksamheten i Arboga?
Thage G Peterson: Jo, Arbogabeslutet är alltså ett företagsbeslut. Det är Volvo som lägger ned och inte regeringen, även om man har försökt att få det till att det är regeringen som har lagt ned och bär ansvaret. Det är fråga om ett rent företagsbeslut. Volvo har gjort sina företagsekonomiska kalkyler, och det bekräftade direktör Wittlöv här genom att säga att det var aktuellt för Volvo redan 1994 då man började att fundera på och aktualisera frågan om att flytta från Arboga till Trollhättan. Så det låg väl där.
Rapporten om hur förhandlingarna hade gått fick ju Försvarsdepartementet i brevet den 21 november. Det var där som misstaget skedde, att det inte visades för mig och för de andra i departementets ledning.
Henrik S Järrel: Men med tanke på de stora nedskärningar som förestod i förslaget till försvarsbeslut 1996 måste väl ändå dåvarande försvarsministern ha räknat med möjligheten att detta skulle komma att drabba t.ex. delar av flygmotorunderhållet. Här skulle läggas ned ett antal förband, regementen, en flottilj i Söderhamn osv.
Det låter på Thage Peterson som att det var en väldig överraskning att Volvo plötsligt tvingades till inskränkningar i Arboga till följd av en neddragning av anslaget för viss del av flygmotorunderhållet.
Thage G Peterson: Det förhåller sig faktiskt så att försvarsbeslutet 1996 var en liten ljuspunkt för Arboga i jämförelse med försvarsbeslutet 1995. Försvarspropositionen lades fram den 19 september med en bred politisk majoritet bakom. Volvo fick signaler redan tidigt på hösten om att försvarspropositionen skulle gå igenom och att man ökade antalet flygdivisioner från 12 till 13. Det som hände i och med försvarsbeslutet är ju faktiskt någonting positivt för Arboga, tvärtemot vad Volvo har hävdat i sin argumentation om att det var försvarsbeslutet som innebar att man fick stänga Arboga. Så var det inte alls. Försvarsbeslutet 1996 innebar en ljuspunkt för Arboga. Det inrättades ytterligare en flygdivision som man kunde beräkna underhållet på.
Henrik S Järrel: Ja, såvitt gäller JAS-Gripen, men det skulle samtidigt dras ned på Viggenunderhållet med RM 8-motorer.
Thage G Peterson: Nej, det är inte korrekt, utan det var antalet flygdivisioner som skulle öka från 12 till 13. I förhållande till 1995 innebar det en ljusning för Arboga, tvärtemot vad Volvo har hävdat.
Henrik S Järrel: Det kommer ju hur som helst att kosta skattepengar. Det som förvånar mig litet är att Thage Peterson blir upprörd över det faktum ...
Thage G Peterson: Jag tror inte att jag har blivit upprörd en enda gång.
Henrik S Järrel: ... över det faktum att Volvo Aero tvingas säga upp personer och flytta sin verksamhet när konsekvenserna av försvarsbeslutet i många andra delar av landet medför sådana sysselsättningsproblem. Jag kan nämna sådana orter som Söderhamn och ett antal regementsorter. Det är något förvånande att försvarsledningen under hela beredningsprocessen tycks vara så litet observant på att detta också kan komma att drabba delar av det militära flygunderhållet.
Thage G Peterson: Nu talade Henrik Järrel om försvarsledningen.
Henrik S Järrel: Jag menade Försvarsdepartementets ledning.
Thage G Peterson: All right, men jag blev litet överraskad över uttrycket. Det brukar nämligen inte komma kritik mot det hållet från er.
Nja, det är inte så märkvärdigt. Under hela vårt arbete med försvarspropositionen fördes på Försvarsdepartementet en diskussion om de förbandsorter som skulle påverkas. Det visste vi direkt med adressat Försvarsdepartementet. På den försvarsindustriella sidan är det endast ett företag som Försvarsdepartementet äger, och det är Muskövarvet. För övrigt består hela försvarsindustrin av privat kapital. Så detta var vi oerhört väl medvetna om.
På s. 159 i propositionen redovisade jag mycket utförligt hur dessa frågor skulle hanteras. Industrin tar konsekvenserna för sina strukturomvandlingar, men arbetsmarknads- och regionalpolitiska medel kan användas - dock inte medel ur försvarsbudgeten.
Den diskussionen förde jag, inte minst mot mina egna partikamrater ute i landet som menade att jag måste ta ansvar för försvarspolitiken. Då sade jag: Det regionalpolitiska ansvaret är det särskilda ministrar och departement som har hand om. Jag tar ansvaret för försvarspolitiken och säkerhetspolitiken och naturligtvis för det företag som staten ägde - i det här fallet gällde det Muskövarvet. För övrigt rör det sig om den privata industrin, låt vara att staten har en ganska stor aktiepost i Celsius - jag tror att det är 25 %.
Så det hela var inte så märkvärdigt. Vi hade den här arbetsfördelningen. Vi från Försvarsdepartementet var mycket noga med att hålla Arbetsmarknadsdepartementet och Näringsdepartementet informerade. Det var efter denna information som man på Arbetsmarknadsdepartementet skrev den promemoria som här i dag har omnämnts. Det är inte mer dramatiskt än så.
Henrik S Järrel: Avslutningsvis konstaterar jag att Thage Peterson tar på sig ansvaret för att det i den här frågan blev fel i handläggningen inom departementet.
Thage G Peterson: Det behöver man inte upprepa. Det är alltså samma grundlag som gäller för Anders Björck och Birgit Friggebo som gäller för mig som statsråd.
Henrik S Järrel: Ja, det är nog inte bara för er som den gäller. Grundlagen gäller väl för alla medborgare i Sverige, gissar jag.
Thage G Peterson: Jo, men i det här avseendet är det väl ändå så.
Henrik S Järrel: Slut.
Ordföranden: Det har ju varit litet diskussion om beslutsgången och ärendegången i departementet. Om jag har fattat rätt kom Rehnström tillbaka den 16 december - det måste ha varit en måndag. Det är han som nu utpekas som syndabock. Han hade varit sjuk i flera veckor. Då hölls en föredragning för expeditionschefen inför veckoberedningen med försvarsministern den 17 december, som är en tisdag. Jag har ingen almanacka, men jag utgår ifrån att det är så, eftersom den 19 december förmodligen var en torsdag.
Departementen är litet olika organiserade. En del har expeditionschefer, andra har bara rättssekretariat. Expeditionschefens uppgift är ju att kontrollera att alla regeringsbeslut är juridiskt korrekta och att de är riktiga och sakliga. Rättssekretariatets uppgift är ofta att ta det juridiska ansvaret för propositioner, alltså ett mer framåtsyftande arbete.
Då vill jag fråga: När ser expeditionschefen konceptet till beslutet för första gången? När han granskar utkastet till regeringsbeslutet, har han då inte akten med sig så att han kan gå igenom och kontrollera utkastet till beslut mot de uppgifter som finns i ärendet?
Thage G Peterson: Fru ordförande uttrycker sig så drastiskt. Hon säger att Folke Rehnström utpekas som syndabock. Jag har inte utpekat någon som syndabock. Jag har utpekat mig själv som ytterst ansvarig för Försvarsdepartementet. Jag tycker att det är lågmärke att säga att Thage Peterson skyller ifrån sig och utpekar syndabockar. Det har jag faktiskt inte gjort.
Däremot har jag förklarat för KU att Folke Rehnström har påtagit sig ansvaret. Han begärde att det skulle framgå av ett pressmeddelande också utåt att han var ansvarig för att enheten inte fungerade.
Den 17 december hade jag morgonsittning med expeditionschef, statssekreterare och planeringschef. Ingen pekade på detta ärende av det skälet att de inte hade fått några varningar om det. Trots att det var uppsatt på listan som ett ärende om fortsatt produktstöd ställde jag ändå frågan om det var något dramatiskt i detta ärende. Jag fick då svaret: Nej, det är ett rent rutinärende. Det nuvarande avtalet går ut den 31 december och ett nytt avtal måste slutas.
Sedan hölls regeringssammanträdet på samma underlag. Vid tillfället för föredragningen för expeditionschef, statssekreterare och för statsrådet eller vid tillfället för regeringsbeslutet - alltså vid fyra tillfällen - fanns inget koncept framme. Det berodde på att tjänstemännen tillämpade de rutiner som gällde på Försvarsdepartementet, som min företrädare accepterade och som dåvarande expeditionschefen Olof Egerstedt fastställt 1992. I de rutinerna ingick att konceptet inte behövde föreligga förrän efter regeringsbeslutet. Detta har nu ändrats. Konceptet skall numera föreligga före i så god tid att det finns med i den förberedande beredningen med expeditionschefen, statssekreteraren och statsrådet.
Det regeringsbeslut som jag undertecknade, antingen den 30 december eller på nyårsaftonen - jag var på departementet under båda dagarna - grundades på ett koncept som hade förekommit först senare. Expeditionschefen har alltså uppgivit för mig att enligt de rutiner som fanns på Försvarsdepartementet förelåg inte konceptet klart. Därför kunde inte heller någon reagera på konceptet. Hänvisningsmeningen var alltså inte med vid något av dessa tillfällen. Den fanns alltså med först när beslutet skulle undertecknas. Så enkelt är det.
Ordföranden: Men detta var ju ett beslut som det var bråttom med. Avtalet gick ut vid årsskiftet. Den 19 december fattade regeringen beslut. Den 20 december träffade FMV avtalet. Det måste innebära att man på något sätt har informerat FMV om regeringens beslut. Då undrar jag: Har man gått utanför departementet och informerat om beslutet utan att ens ha ett koncept till beslut?
Det brukar ju heta att ett ärende skall vara rent när det kommer till statsrådet, dvs. man skall ha rensat bort alla juridiska och tekniska problem och kontroller av vad saker och ting kostar osv., så att statsrådet har att ta ställning till det som är politiskt viktigt och kan göra de stora övervägandena. Då undrar jag: Hur kan man fatta ett sådant politiskt beslut om ärendet inte är rent när det kommer till statsrådet? När det gäller just det här ärendet undrar jag: När var utkastet färdigt och när spreds informationen utanför Regeringskansliet? Avtalet tecknades ju dagen efter regeringsbeslutet. Exakt hur gick det till och vad är rutinerna för hur expeditionschefen granskar beslut, om han inte har akten till städes, för att kunna motkolla?
Thage G Peterson: Helt klart är att när FMV undertecknade avtalet den 20 december hade man inte regeringsbeslutet i sin hand. Helt klart är att konceptet till detta regeringsbeslut inte förelåg när beredningen ägde rum eller när beslutet fattades, och det var i linje med rutinerna på Försvarsdepartementet. Helt klart är att det säkerligen dröjde en bra bit in i januari - med hänsyn till nyårshelgen och trettonhelgen - innan FMV och Volvo fick del av regeringens beslut formellt. Expeditionschefen säger att det expedierades den 8 januari 1997.
Så FMV tecknade avtalet utan att ha papperet i sin hand. Men jag har en uppgift om att någon från FMV hade ringt till den föredragande tjänstemannen och frågat om regeringsbeslutet. Jag vet inte vad innehållet kan ha varit i det samtalet eller vilka befogenheter som vederbörande tjänsteman hade att ge detta besked.
Men jag vill alltså öppet och ärligt svara på den frågan. Det lär ha förekommit en telefonkontakt mellan FMV och den föredragande tjänstemannen efter regeringsbeslutet. Eftersom KU sysslar med formalia är det alltså helt klart: Konceptet förelåg icke vid regeringssammanträdet och icke vid beredningarna. Konceptet förelåg först senare. Jag skrev under regeringsbeslutet omkring den 30-31 december, och sedan expedierades ärendet den 8 januari. Den formella gången är alltså helt solklar.
Birgit Friggebo: Hur går det till när expeditionschefen kollar av utkastet till ett beslut? Finns akten tillgänglig, så att man över huvud taget kan kontrollera vad beslutet går ut på?
Thage G Peterson: I fortsättningen, med de ändringar som vi gjorde på Försvarsdepartementet och som den nuvarande expeditionschefen svarade för...
Birgit Friggebo: Men nu granskar vi det som har varit, och inte framtiden.
Thage G Peterson: Efter hand, när facit är klart, kan jag se en brist i rutinerna också här. Det var de rutiner som genomfördes 1992 av den dåvarande försvarsministern. Jag kan läsa upp dem eftersom de är viktiga, fru ordförande. Så här står det skrivet av expeditionschefen Olof Egerstedt, och jag ser Anders Björcks stil här uppe: ?Konceptet till regeringsbeslut bör föreligga så snart som möjligt efter regeringssammanträdet. Koncept behöver dock inte finnas hos mig före regeringssammanträdet. I alla händelser kommer jag inte att signera ett koncept förrän efter det att regeringen beslutat i saken.?
Detta är nu upphävt. Vid tillfället för det här ärendet fanns det inget koncept. Det fanns inte den 17 december och inte den 19 december. Det dröjde sedan ett antal dagar. Jag fick regeringsbeslutet på mitt bord för undertecknande någon gång den 30 eller 31 december. Det kan inte ha kommit tidigare, eftersom jag vet att jag var på departementet dessförinnan, i mellandagarna. Däremot expedierades det sedan den 8 januari.
Birgit Friggebo: Jag undrar om expeditionschefen när han motkollar utkastet till beslut har akten tillgänglig, för att över huvud taget kunna göra en motkoll av att alla uppgifter stämmer i utkastet till ett regeringsbeslut.
Thage G Peterson: Den frågan vågar jag inte svara på. Jag vet inte hur det går till.
Birgit Friggebo: Om det skall vara någon mening med att ha en expeditionschef och en juridisk granskning måste man väl göra en sådan koll?
Thage G Peterson: Som fru Friggebo vet har expeditionschefen en viktig syssla på ett departement. Men jag kan inte gärna säga hur de gör, och vilka handlingar de har. Det är huvudmannen som upprättar konceptet och förslaget. I det här fallet var det generallöjtnant Folke Rehnström som var ansvarig för det koncept som upprättades. Sedan lämnades det ned till expeditionschefen. Men vilket papper som expeditionschefen hade tillgång till och hur det följdes upp kan jag inte svara på.
Birgit Friggebo: Vi behöver inte gå vidare med det. Det är ändå chefen för departementet som naturligtvis är ansvarig för vilka rutiner som finns, och att man vet att ärendet är tillräckligt berett innan man själv tar ställning.
Thage G Peterson: Just det. De rutiner som tillämpades och signerades av den dåvarande chefen Anders Björck 1992 tillämpade även jag. Jag tyckte att de var bra, eftersom det var en klok karl som hade gjort dem. Men jag fann efter hand att de inte räckte till, och därför har det nu införts nya rutiner.
Birgit Friggebo: Du har sagt här flera gånger att du har det yttersta ansvaret. Vilka konsekvenser drar du av det ansvaret?
Thage G Peterson: Jag har genomfört ett antal åtgärder på Försvarsdepartementet för att rätta till fel och brister i handläggningen. Min uppfattning är att departementstjänstemännen, sakligt och formellt, gjort det felet att de inte informerade departementsledningen om FMV-skrivelsens innehåll. Därför gavs ledningen inte möjlighet att agera i enlighet med sina intentioner på ett viktigt politikområde. Jag fick inte möjlighet att agera politiskt. Huvudmannen för ärendet har alltså, som jag har sagt förut, inte fullgjort sin i departementsförordningen föreskrivna skyldighet att som departementschef och chefstjänstemän anmäla frågor som är av principiell betydelse och i övrigt av större vikt. Men jag kan inte finna att det är något konstitutionellt fel i detta. Regeringsbeslutet strider, som jag ser det, inte mot regeringsformen eller annan lagstiftning.
Sedan har frågan om tjänstefel aktualiserats. Rättschefen och expeditionschefen har undersökt saken, men fann snart att brottsbalkens bestämmelser om ansvar för tjänstefel inte var tillämplig. Som fru ordförande vet är de tillämpliga endast då det är fråga om myndighetsutövning, och det var det inte i detta fall.
Birgit Friggebo: Du känner ju till att Sten Wickbom avgick därför att han inte kände till att papper seglade runt på departementet. Du vet också att Mats Hellström på sin tid tvingades lämna posten som handelsminister och i stället blev jordbruksminister därför att han hade bort informera riksdagen bättre om innebörden av ett regeringsbeslut som handlade om vapenexport. Detta har du kanske inte alls funderat över?
Thage G Peterson: Jag kommer inte att ge mig in i den diskussionen av följande skäl, fru ordförande: De konstitutionella frågorna bedömer konstitutionsutskottet. I Wickbomsfallet var det så att Wickbom fattade sitt beslut, oberoende av KU. I fallet med i JAS-kraschen fanns det information på Försvarsdepartementet, men den fördes inte vidare till Anders Björck. Därmed lät sedan KU-majoriteten det hela bero. I fallet om uttalandet som dåvarande statsrådet Friggebo gjorde har jag förklarat att jag som KU:s ordförande den gången menade att det inte borde leda till någon prickning som skulle ha tvingat Friggebo att avgå.
Birgit Friggebo: Jag körde faktiskt inte i väg kosovoalbaner, men era beslut innebär att man kör i väg folk från Arboga. Jag beklagar...
Thage G Peterson: Jag protesterar! Beslutet om att lägga ned i Arboga är inte regeringens beslut. Det är ett rent företagsbeslut. Det är alltså Volvo som har fattat beslutet. Jag beklagar att jag inte fick läsa brevet, vilket skulle ha inneburit att jag kunde ha börjat agera.
Birgit Friggebo: Tillbakavisar du att konsekvenserna av regeringens beslut den 19 december inte är att verksamheten flyttar från Arboga till Trollhättan?
Thage G Peterson: Jag förstår inte frågan.
Birgit Friggebo: Är inte flyttningen från Arboga till Trollhättan en konse- kvens och en följd av regeringens beslut den 19 december?
Thage G Peterson: Absolut inte. Det är ett rent företagsbeslut. Det förklarade ju också direktör Wittlöv här mycket noga. Det är företagets beslut att man vill flytta från Arboga till Trollhättan.
Birgit Friggebo: Beslutet som regeringen har fattat har alltså inga konse- kvenser och inga följdeffekter.
Thage G Peterson: Beslutet den 19 december hade ingen ortsbundenhet. Det talades varken om Arboga eller Trollhättan i beslutet. Det var fråga om ett fortsatt underhållsavtal och ingenting annat. Regeringen tog inte ställning till att man skulle flytta verksamheten från Arboga till Trollhättan.
Birgit Friggebo: Vi började utfrågningen med att vara överens om att hela informationen om konsekvenserna fanns hos Försvarsdepartementet när regeringen fattade beslut, låt vara att Thage G Peterson inte ansåg sig vara informerad. Ändå förnekas detta nu, och han säger att detta har inga som helst följder beträffande lokaliseringen. Menar Thage G Peterson det?
Thage G Peterson: Ja, i högsta grad. Det fanns nämligen ingen information på Försvarsdepartementet om att Volvo hade fattat ett beslut om att flytta från Arboga till Trollhättan. Det fanns ingen sådan information i FMV:s skrivelse. Någon sådan information fanns över huvud taget inte. Wittlöv förklarade ju också här att man inte fattat något sådant beslut. Först i januari fattades ett princip- eller ledningsbeslut. Det är alltså helt klart på den punkten: Det är företagets beslut att flytta från Arboga till Trollhättan. Det är inte regeringens beslut.
Birgit Friggebo: Förstår Thage G Peterson vad han håller på med nu?
Thage G Peterson: Jag svarar på fru ordförandes frågor, även om jag tycker att de är litet egendomliga.
Peter Eriksson: Jag har en restfråga. Jag tycker att det finns mycket som man kan acceptera i det som Thage G Peterson säger. Men det finns också mycket märkliga saker. En sådan sak tycker jag är avtalet mellan FMV och Volvo. Det hade ju arbetats fram under lång tid. Regeringen fattade ett beslut den 19 december. Jag får intrycket av att det verkar som att avtalet, eller utkastet till det, inte fanns på departementet när regeringsbeslutet fattades. Så är det väl ändå inte?
Thage G Peterson: Avtalet fanns inte på departementet. Det fanns ju inte då, utan det slöts först dagen efter. Strukturavtalet slöts först den 20 december, så den 19 december fanns det inget avtal och heller inget utkast på departementet.
Peter Eriksson: Så när regeringen fattade beslut den 19 december hade den ingen aning om vad beslutet innebar? Det fanns inget utkast att grunda beslutet på, utan det fattades bara i blindo?
Thage G Peterson: Nej, inte i blindo och inte utan någon aning. Regeringen fattade ett visst beslut om att medge att avtal tecknas för produktstöd till flygplansmotorerna M 8 och M 12. Regeringen fattade ett alldeles klart beslut på den fullmakt man hade.
Peter Eriksson: Men innebörden av det beslutet är oklart. Även om det hade varit så att alla tjänstemän på departementet varit friska och alla handlingar kommit fram finns det alltså ingen konkret innebörd, som någon bör känna till?
Thage G Peterson: Det var just därför som jag tog initiativet till att JK skulle titta på det här. Det finns olika uppfattningar. Jag och regeringen anser att det är klart vad beslutet innehöll, medan däremot FMV och Försvarsmakten säger att beslutet innehöll ett godkännande av de riktlinjer för avtalet som framgår av ett brev den 21 november. Det finns alltså olika uppfattningar om detta, och JK måste nu få chansen att säga sitt.
Peter Eriksson: Vad jag förstår finns det bara ett enda avtal. Det finns inget annat avtal som ministern kan hänvisa till.
Thage G Peterson: Nej, det som var ett produktionsavtal blev ett strukturavtal. Sedan finns det specialavtal för Viggen och JAS etc.
Peter Eriksson: Ja, men det är ju bara det här avtalet det handlar om. Det fanns inget annat avtal på departementet som man trodde att man beslutade om?
Thage G Peterson: Nej, det hoppas jag inte.
Peter Eriksson: Tack.
Henrik S Järrel: Fru ordförande! Jag har några kompletterande frågor. När det gäller beslutskoncepten i departementen måste jag säga att när man läser utfrågningen med Lars Rekke får man fram uppgifter som delvis går på tvärs mot vad Thage G Peterson här uppger. På s. 16 framgår nämligen enligt Rekke att enligt de anvisningar som fanns på Försvarsdepartementet vid den här tidpunkten gällde att sådana koncept i allmänhet skulle vara färdiga innan regeringen fattade beslut. Jag känner nu till att den delen har stramats upp. Om det redan fanns anvisningar som inte tillämpades, vem tar ansvaret för att man inte sköter handläggningen i enlighet med de anvisningar som redan tycks ha existerat, i varje fall enligt dåvarande statssekreteraren?
Thage G Peterson: Jag har inte exakt noterat vad statssekreterare Rekke sade på den här punkten. Däremot vet jag vilka rutiner som gällde. De är alltså tagna av expeditionschef Olof Egerstedt under Anders Björcks tid. Där hade ingen ändring skett. Jag vill läsa upp den bestämmelsen en gång till...
Henrik S Järrel: Nej, det behövs inte. Det har vi fattat. Här går alltså uppgifterna isär mot vad som uppgavs tidigare från Thage G Petersons sida. Det fanns redan anvisningar, om man får tro Rekke, om att sådana här beslutskoncept i allmänhet skulle vara färdiga innan regeringen fattade beslut.
Thage G Peterson: Det är möjligt att Rekke därvid avsåg det som gällde på Socialdepartementet, där han kom ifrån. Detta skiljer sig möjligen från departement till departement. Jag kan bara redovisa vad som gällde på Försvarsdepartementet.
Henrik S Järrel: Vidare konstaterar jag, eftersom ordföranden hade en fråga, att det här var en stor nyhet för regeringen. Det fanns inga uppgifter om att Volvo hade för avsikt att flytta. Rekke svarar på en tidigare fråga att han vid ett tillfälle nämnt för försvarsministern att det var svårigheter i Volvo Aero och i Arboga. Om det nu har uppgivits av statssekreteraren inför ministern att det var bekymmer, måste han väl ändå ha frågat sig vilken form av bekymmer och vad de skulle kunna resultera i. Men det gjorde tydligen aldrig Thage G Peterson.
Thage G Peterson: Detta var information den 2 september, då vi gick igenom organisationsfrågor inför försvarspropositionen. Jag frågade då statssekreterare Rekke vad som framkommit vid hans besök i Trollhättan under fredagen. Han förklarade då litet i förbifarten att man bl.a. tagit upp problem i Arboga. Men det var ingenting dramatiskt, och det som sedan sades innehöll ingen ny information. Detta berodde på deras syn. Men vi visste alltså redan den 2 september att förhållandena för Arboga inte skulle bli sämre, utan bättre, till följd av att vi ökade antalet flygdivisioner från tolv till tretton. Det var alltså en information i förbifarten, som jag bekräftar. Rekke omnämnde besöket i Trollhättan, och hans ordval var mycket kort, kanske bara några sekunder,om Arboga just den 2 september.
Henrik S Järrel: Längre fram i utfrågningen med Rekke framgår det att det kanske inte bara rörde sig om organisationsproblem. Han säger som svar på en fråga: ?Jag visste inte exakt vilken typ av svårigheter det var fråga om. Jag visste att det var beläggningsproblem.?
Det var alltså fråga om beställning av flygmotorunderhåll. Kan man tolka det så?
Thage G Peterson: Det är ett korrekt svar. Det beror på två saker. Rekke fick aldrig någon konkret information. Det har ju Wittlöv betonat här i utskottet. Det var en allmän information. Dessutom har direktör Wittlöv sagt att beläggningssituationen kunde klarna först i och med försvarsbeslutet. Då är det helt fel att säga att Rekke fick något besked den 30 augusti om beläggningssituationen vid försvarsbeslutet. Direktör Wittlöv säger här i KU att det kunde han få besked om först vid beslutet i riksdagen. Det är någonting som inte stämmer här.
Henrik S Järrel: Fru ordförande! Jag är ledsen att jag behöver uppta er tid, men faktum är att Rekke mycket tidigare i utfrågningen säger att det var allmänt känt sedan flera år tillbaka att det var bekymmer med flygmotorunderhållet. Det var inga nyheter. Det sägs här på s. 14: Svårigheter fanns i försvarsindustrin, däribland när det gällde flygmotorunderhåll. Det var en allmän kunskap. Att det skulle bli ytterligare problem när Gripen introducerades i det svenska flygvapnet var också något jag skulle vilja beteckna som en allmänt känd kunskap bland dem som var någorlunda initierade.
Då kan man ju fråga sig om inte försvarsministern är initierad, vem skall då vara det utom militärledningen i övrigt.
Thage G Peterson: Jag var mycket väl initierad. Jag var aktiv i diskussionen 1981-1982 när vi skulle övergå till JAS. Jag visste mycket väl att Viggen skulle utgå ur det svenska flygvapnet. Jag visste också att det fattades ett beslut någon gång 1993-1994 - jag tror att det var under Anders Björcks tid - om att flygunderhållet för JAS skulle läggas i Trollhättan. Jag var fullt medveten om allt detta. Alla var medvetna om det, t.ex. facken och kommunen som uppvaktade.
Det intressanta är situationen hösten 1996. Situationen för Arboga försämrades inte till följd av försvarsbeslutet, utan det blev en liten ljusning. I förhållande till försvarsbeslut 95 som talade om tolv flygdivisioner, blev det i försvarsbeslut 96 tretton divisioner. Beläggningssituationen blev bättre för Arboga till följd av försvarsbeslut 96. Det var alltså fråga om beläggningssituationen.
Henrik S Järrel: Då är det uppenbart att Volvo inte kan räkna företagsekonomiskt. Annars skulle de ju ha blivit kvar om det var bättre villkor.
Thage G Peterson: De kan nog räkna företagsekonomiskt, men jag är inte säker på att de har räknat rätt om antalet flygdivisioner.
Kenneth Kvist: På fru ordförandens fråga svarar Thage Peterson att nedläggningen i Arboga var ett rent företagsekonomiskt beslut. Det är ju helt klart att det inte är regeringen som har fattat det beslutet. Men förutsättningen för beslutet var ju avtalet. Det sade direktör Wittlöv från Volvo. Först när man hade fått undertecknandet av det här beslutet från FMV kunde man starta processen inom företaget. Sedan förankrade man detta på diverse nivåer i företaget och i januari är det här beslutet klart.
Men om jag har förstått saken rätt lämnar regeringen ett godkännande för FMV att skriva på avtalet den 19 december. Då frågar jag: När träder egentligen regeringsbeslutet i kraft? Är det den 7-8 januari när en skrivelse har lämnat Regeringskansliet och gått till Försvarets materielverk med tillstånd att skriva på avtalet eller träder beslutet i kraft redan när man, antagligen på någon informell väg, har fått reda på regeringsbeslutet? Försvarets materielverk måste väl vara förankrat i verkligheten på något sätt när man skriver på avtalet den 20 december, annars kan ju undertecknarna bli personligen ansvariga för avtalet. Med dessa summor måste det i så fall vara ganska starka personer ekonomiskt sett.
Thage G Peterson: Det var bra att Kenneth Kvist ställde den första frågan. Volvos argumentering går inte ihop. Först säger man att det var aktuellt att flytta från Arboga till Trollhättan redan 1994. Det upprepade ju direktör Wittlöv här i KU. Det fanns i Volvos planer.
Birgit Friggebo: Så står det inte i utfrågningen i alla fall. Om det skall refereras till personer som inte kommer hit igen och inte har möjlighet att svara, bör det refereras riktigt ur protokollen.
Thage G Peterson: Vi får kolla det. Vad står det då, fru ordförande?
På s. 8 i utfrågningen står det: ?Vi har ju själva gjort en intern studie under slutet av 1994 och tidigt 1995 just med tanke på den stora strukturella förändring som skedde i hela branschen. Resultaten av studien visar att Arbogas verksamhet inte är dimensionerad? osv.
Jag menar att de hade aktualiserat frågan 1994.
Birgit Friggebo: Men Thage Peterson sade att det låg i Volvos planer att lägga ned, och det är inte riktigt vad som står här.
Thage G Peterson: Det är ju strid om ord.
Birgit Friggebo: Det är precis Thage Petersons bästa gren.
Thage G Peterson: Jag vill inte bli beskylld för citatförfalskning. På s. 8 står det faktiskt att man har aktualiserat frågan själv 1994.
Sedan är det faktiskt så att försvarsbeslut 96 inte var till nackdel för Arboga. Försvarsbeslut 96 innebar en ökning av antalet flygdivisioner. Därför håller inte Volvos argumentation.
Normalt sett fattas ett regeringsbeslut, och sedan träder det i kraft när statsministern har förklarat listorna godkända på ett regeringssammanträde. Men sedan tar expedieringen en tid innan man får det i sin hand. Detta ärende expedierades den 8 januari. Det dröjde kanske ytterligare ett par dagar innan de fick det i sin hand. Men genom att vidga uppdraget till JK att titta på allt detta, har JK också fått i uppdrag att se om Försvarsmakten och FMV har gått händelserna i förväg. Jag vill gärna avvakta JK:s besked även här för att inte gå händelserna i förväg.
Kenneth Kvist: Regeringen fattade ett beslut om att FMV fick teckna ett underhållsavtal. Detta underhållsavtal innehåller då betydande pengar - och det vet alltså inte regeringen ännu - dels för nedmontering i Arboga, dels för uppmontering av ersättningsverksamhet för verksamheten i Arboga i Trollhättan. Då har regeringen alltså med andra ord fattat ett beslut utan ett beslutsunderlag.
Thage G Peterson: Det är fel. Regeringen fattade ett korrekt beslut enligt grundlagen, nämligen att man skulle låta FMV teckna ett fortsatt underhållsavtal. Regeringen ansåg att FMV hade detta som uppdrag. Först senare fick regeringen veta att FMV hade tecknat ett strukturavtal som innehöll flyttning av verksamhet och flyttpengar. Då kom JK in i bilden. Regeringen fattade ett beslut på det underlag som behövdes för att fatta det beslutet, men med facit i hand kan vi se att beslutet skulle ha blivit annorlunda om vi hade fått alla uppgifter.
Kenneth Kvist: Men regeringen kan väl inte ha fattat ett beslut på ett korrekt underlag när det, med facit i hand, visar sig att det är ett annat avtal som man har godkänt än det avtal man tror att man godkänner? Då är det väl en brist i det underlagsmaterial som regeringen har till sitt förfogande.
Thage G Peterson: Det är en brist i hanteringen av ärendet.
Birgit Friggebo: Då finns det inte någon mer som vill ställa någon fråga. Då ber jag att få tacka er för att ni har kommit hit och velat besvara våra frågor.
Konstitutionsutskottet
1997-04-25
kl. 09.00-09.45
Offentlig utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén angående regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende
Birgit Friggebo: Jag hälsar alla välkomna. Ämnet för dagens utfrågning är regeringens information till Utrikesnämnden om ett visst spionärende. Jag hälsar utrikesminister Lena Hjelm-Wallén välkommen. Hon biträds av departementsrådet Staffan Carlsson. Utrikesministern har bett att få inleda. Varsågod.
Lena Hjelm-Wallén: Tack! Fru ordförande, ledamöter! Jag vill ta tillfället i akt att ge utskottet en mer fullständig bild än vad de skriftliga svaren på frågorna har givit angående den aktuella frågan, eventuella utrikespolitiska aspekter på gripandet av en svensk medborgare i Sankt Petersburg i februari förra året. Låt mig först understryka att den här regeringen precis som tidigare regeringar anser att Utrikesnämnden är ett utomordentligt viktigt forum för information och samråd i utrikesfrågor. Det är av stort värde för mig och för regeringen att Utrikesnämndens ledamöter hålls väl informerade om viktiga internationella frågor och deras betydelse för landet. Samtidigt bör inte Utrikesnämndens sammanträden upptas av andra frågor än de verkligt betydelsefulla. Om ärendet med den gripne svensken i Sankt Petersburg och händelseförloppet därefter skulle ha pekat mot att det kunde uppstå störningar i våra relationer till Ryssland hade jag självfallet tagit upp frågan i Utrikesnämnden. Men en entydig bedömning inom UD och av mig själv var dock att så inte var fallet.
Jag vill också klargöra att forum för att redovisa underrättelseärenden är den parlamentariskt sammansatta nämnd som kallas Försvarets underrättelsenämnd. Det ankommer på Försvarsmakten att ge information till Underrättelsenämnden. Underrättelsefrågor tillhör inte utrikesministerns ansvarsområde.
Så till händelseförloppet. Det var alltså den 23 februari som en svensk greps i Sankt Petersburg. Enligt medieuppgifter var han misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet. Mannen släpptes efter förhör och utvisades. Tiden närmast därefter framkom ingenting som tydde på att man från rysk sida ansåg att det inträffade skulle belasta relationerna till Sverige. I mitten av mars framkom att ryska UD önskade att en svensk diplomat vid vår ambassad i Moskva skulle lämna Ryssland. Det var uppenbarligen det ryska svaret på incidenten i Sankt Petersburg. Samtidigt framhölls från rysk sida att man inte ville att det inträffade skulle påverka våra relationer negativt. Låt mig inflika att det är ganska vanligt att stora länder använder sig av sådana här åtgärder, s.k. retaliering, i dessa sammanhang för att visa sitt missnöje med en viss händelse.
Inför mitt sedan länge planerade besök i Moskva och samtal med min ryska kollega, Primakov, den 28-29 mars 1996 beslutade jag mig för att själv ta upp frågan om den svenske diplomaten direkt med utrikesminister Primakov. Det gjorde jag för att visa mitt stora förtroende för en svensk tjänsteman som är oförvitlig och som oförskyllt hade blivit indragen i det här som en bricka i ett spel. I mitt samtal med Primakov bekräftades det intryck vi hade fått veckorna före mitt samtal, nämligen att den ryska ledningen ansåg att Sankt Petersburg-incidenten inte fick påverka relationerna mellan våra länder negativt. Det stod dock klart att den ryska sidan var mycket bestämd i sin inställning till att den svenske diplomaten skulle lämna landet. Här måste man ha klart för sig, det är ett nytt inflikande, att om ett land vill förklara en diplomat icke önskvärd är det en ensidig åtgärd som den sändande staten inte kan stoppa. Det är alltså stationeringslandet som helt avgör detta. Det krävs heller ingen motivering för att man vill sända hem en diplomat.
Efter samtalet med min ryska kollega var det uppenbart att den svenska diplomaten inte kunde fortsätta sin tjänstgöring i Moskva. I det här läget beslutade vi en månad senare att förflytta honom till en annan post som hade blivit ledig där hans kompetens väl passade. Jag ville genom det här beslutet demonstrera mitt förtroende för den aktuelle diplomaten och undvika att en oskyldig person förklarades icke önskvärd. Jag kunde alltså efter mitt samtal med utrikesminister Primakov konstatera att incidenten i Sankt Petersburg inte skulle få några utrikespolitiska konsekvenser. Primakov och jag var också uttryckligen överens om att frågan var utagerad genom vårt samtal. Våra utrikesförvaltningar lade därmed denna fråga till handlingarna. Jag gjorde den självklara bedömningen att detta inte var ett ärende att redovisa vid Utrikesnämndens sammanträde den 23 april.
Jag vill också nämna att jag den 13 maj i Bryssel informerade Carl Bildt om mitt samtal med Primakov. Jag gjorde det inför ett besök som Bildt skulle göra i Moskva. Även om frågan inte hade betydelse för Sveriges förhållande till Ryssland bedömde jag det som värdefullt att Bildt fick den här bakgrundsinformationen. Om jag hade haft kännedom om att någon annan partiledare varit på väg att träffa någon högt uppsatt person i den ryska utrikesförvaltningen i det här skedet hade jag naturligtvis också givit informationen till denne partiledare.
Det här, fru ordförande, var det jag inledningsvis önskade redovisa, och det för att ge en helhetsbild åt ärendet.
Peter Eriksson: Till att börja med vill jag tacka för inledningen. Det har varit ovanligt svårt den här gången, och det vill ju inte säga så litet, att få fram allt material från Utrikesdepartementet. Jag vill tacka för att vi nu fick en litet bättre redogörelse.
Det finns en del som jag tycker är motsägelsefullt i det som utrikesministern tar fram här. Hon säger att det här inte har påverkat relationerna mellan Sverige och Ryssland. Men samtidigt har en svensk diplomat tvingats lämna Ryssland på grund av det som hände med den svenske medborgaren efter den svenska spionaffären, som ju diskuteras. Intrycket måste ändå var att det här har påverkat relationerna mellan Sverige och Ryssland. Visst måste man i ett utrikespolitiskt perspektiv se det som att relationerna till Ryssland är av största vikt för Sverige?
Lena Hjelm-Wallén: Fru ordförande! Det är självklart att relationerna med Ryssland är av utomordentligt stor vikt för Sverige. Vi kan också konstatera att vi under det senaste året inte minst har haft mycket goda grannskapsrelationer. Utbytet har varit osedvanligt stort och hjärtligt, skulle jag vilja säga. Alla som har följt utrikespolitiken kan konstatera att vi har mycket goda relationer mellan våra länder. Incidenten i Sankt Petersburg har inte på något sätt påverkat detta.
Peter Eriksson: I den svenska grundlagen, i regeringsformen, står det ju om kraven på regeringen att informera Utrikesnämnden i viktiga frågor. Frågan är om det här är ett ärende av vikt, av en sådan betydelse att man behövde informera Utrikesnämnden. Den information som utrikesministern ger här är väldigt motsägelsefull. Vad sade Primakov under samtalet mellan er två? Jag menar inte ordagrant, men på vilket sätt tog han upp frågan?
Lena Hjelm-Wallén: Som riksdagens ledamöter säkert vet kan jag inte citera vad en annan utrikesminister i samtal har sagt. Det var jag som tog upp frågan om den svenske diplomaten. Jag tog alltså inte upp frågan om Sankt Petersburg- händelsen, utan jag tog upp den svenske diplomatens situation. Det gjorde jag som högste arbetsgivare och i omsorg om en svensk diplomat. Det är min ingång i det här ärendet. Om detta hade vi ett samtal och när båda parter hade fått säga sitt enades vi om att den här frågan skulle läggas till handlingarna. Eftersom utfallet blev sådant kan jag bara konstatera att det här inte på något sätt har skadat våra relationer. Frågan är utrikespolitiskt inte heller av den större vikt för landet som gör att den behöver tas upp i Utrikesnämnden.
Peter Eriksson: Hur ofta har svenska diplomater tvingats lämna Ryssland?
Lena Hjelm-Wallén: Det kan jag inte ge någon bild av. Nu blev det aldrig fråga om någon persona non grata-förklaring. Det påskyndade en förflyttningskedja för vår del, men det var alltså inte något alldeles onaturligt som hände.
Peter Eriksson: Hur ofta har Ryssland utvisat svenska medborgare och anklagat dem för spioneri? Vet ni det?
Lena Hjelm-Wallén: Frågor om underrättelseverksamhet ligger utanför mitt ansvarsområde, men tack och lov är den typen av incidenter utomordentligt ovanliga.
Peter Eriksson: Kan man inte också säga att det är utomordentligt ovanligt att en svensk diplomat tvingas lämna Ryssland?
Lena Hjelm-Wallén: Att andra länder har synpunkter på våra diplomater är naturligtvis ingenting som man tycker är bra. Vad man som utrikesledning då har att göra är att se till att den person som oförskyllt drabbas i ett sådant här läge får den upprättelse som är möjlig. Det var det jag såg till skedde här. Jag tror att det är samma sak för alla utrikesledningar.
Peter Eriksson: Lena Hjelm-Wallén har ju varit utrikesminister sedan 1994. Har det hänt i något annat fall under den här tiden att en svensk diplomat har tvingats lämna ett land på grund av att regeringen där har ansett honom obehaglig eller velat bli av med honom?
Lena Hjelm-Wallén: Inte vad jag kommer ihåg.
Peter Eriksson: Så det här är det enda fallet under den tid då du har varit utrikesminister?
Lena Hjelm-Wallén: Det är det enda fall där vi har haft en sådan här diskussion med ett annat land. Men fortfarande: Även om det är en ovanlig situation har det alltså inte påverkat våra utrikesrelationer med Ryssland. Det var inte en fråga av utrikespolitiskt större vikt för landet.
Peter Eriksson: Carl Bildt blev i alla fall informerad. Det hade att göra med att han skulle träffa Primakov. Det fanns alltså enligt utrikesministerns bedömning stor risk för att den ryske utrikesministern skulle ta upp frågan med Carl Bildt under det mötet. Stämmer det?
Lena Hjelm-Wallén: Nej, det stämmer inte. Någon, som Peter Eriksson säger, stor risk för detta var det definitivt inte. Men jag menade ändå att det var lämpligt att ge Carl Bildt den här bakgrundsinformationen när han ändå skulle träffa den person som jag hade fört ett ingående samtal med om de här sakerna.
Peter Eriksson: Hade det inte varit lämpligt att ge den informationen till alla andra partiledare, till hela oppositionen?
Lena Hjelm-Wallén: Det här är huvudsakligen ett personalärende inom UD. Jag tycker att den typen av ärenden skall hållas inom en mycket liten krets för att skydda personerna som det handlar om.
Peter Eriksson: Om svenska diplomater tvingas lämna ett av våra viktigaste grannländer anser alltså utrikesministern att det är ett rent personalärende på UD?
Lena Hjelm-Wallén: Det är det, om det hanteras skickligt. Om det hanteras oskickligt, så att det förstör eller försämrar våra relationer med det andra landet, kan det bli en fråga av utrikespolitiskt större vikt. Men så skedde inte i det här fallet.
Peter Eriksson: Har utrikesministern någon uppfattning om varför Underrättelsenämnden inte blev informerad?
Lena Hjelm-Wallén: Som jag sade inledningsvis är underrättelsefrågor inte mitt ansvarsområde. Jag kan precis som nämndens ledamöter bara konstatera att det finns olika uppgifter om hur nämnden blev informerad. Om det inte har fungerat i nämnden har jag bara att beklaga det. Men det är ett ansvarsområde som jag inte närmare känner till.
Peter Eriksson: Har utrikesministern någon åsikt om, någon bild av, varför vi i regeringsformen har den här paragrafen som säger att Utrikesnämnden skall informeras vid händelser av större vikt eller vid beslut av större vikt?
Lena Hjelm-Wallén: Det är mycket tydligt. Det är huvudsakligen regeringen som för utrikespolitik. Men för att den skall ha en ordentlig förankring hos svenska folket och i riksdagen måste man ha en kontinuerlig information om alla betydelsefulla frågor. Men jag hävdar fortfarande att de måste vara betydelsefulla. Det går inte att dra in Utrikesnämnden i den dagliga hantering som utrikesförvaltningen ägnar sig åt.
Peter Eriksson: Men nu visade det sig att det här var den enda gången som detta inträffade under hela den tid som Lena Hjelm-Wallén har varit utrikesminister. Så man kan knappast säga att det här var ett dagligt ärende.
Lena Hjelm-Wallén: Fortfarande: Det skall vara utrikesärenden av större vikt för riket, och detta var inte en sådan fråga.
Peter Eriksson: Vi får väl se om det händer några saker av större vikt under nästa mandatperiod.
Catarina Rönnung: I motsats till Peter Eriksson tycker jag att vi har fått en bra skriftlig dokumentation och en bra redogörelse av ärendet, och egentligen skulle den här utfrågningen vara tämligen onödig.
Jag skulle vilja veta litet grand om Lena Hjelm-Walléns sammanträffande med Primakov, utan att hon går in på det som kan anses vara hemliga eller sekretessbelagda överläggningar. Kan du berätta litet grand om hur stämningen var er emellan, vilka politiska överväganden ni gjorde gemensamt och berätta något runt mötet i slutet av mars?
Lena Hjelm-Wallén: Det var första gången jag träffade utrikesminister Primakov. Han hade ganska nyligen tillträtt då. Det var ett besök då vi tog upp alla tänkbara frågor mellan våra länder. Det var inte särskilt många. Det var hur vi såg på olika kriser och konflikter ute i världen, utvecklingen säkerhetspolitiskt och så. Det var det stora temat. Sedan hade vi alltså under en mycket kort stund ett särskilt samtal om denna fråga, och såväl de stora viktiga samtalen som den här mindre frågan fördes i mycket god anda.
Catarina Rönnung: Enligt regeringsformen skall Utrikesnämnden informeras i händelser av stor vikt för landet. Har det funnits någon utomstående politisk kommentator som har bedömt den här spionaffären som en händelse av större vikt?
Lena Hjelm-Wallén: Det är alldeles uppenbart att vi själva tror att det är en väldigt stor affär, när en svensk grips på det sättet. Jag frågade bara några veckor efteråt om det här hade uppmärksammats i internationell press, och det hade det ju nästan inte alls. Tittar man på debatten i Ryssland i denna fråga kan man konstatera att det var väldigt få från ansvarigt håll som yttrade sig i denna fråga. När frågan blev känd i september kommenterade vice utrikesminister Ivanov frågan. Han konstaterade då att det var en episod, en incident. Han sade att vår utgångspunkt är att detta inte skall hindra våra goda, djupa, vänskapliga relationer att fortsätta utvecklas positivt. Det är egentligen den enda kommentar utåt från en rysk ansvarig politiker eller tjänsteman som vi har. Det säger något om tonen i det här, som inte alls är särskilt uppskruvad oss emellan.
Catarina Rönnung: Finns det någon kommentar som har betraktat det här som en händelse av större vikt?
Lena Hjelm-Wallén: Jag kan inte påminna mig det, och jag tror att jag ändå har läst det mesta om detta.
Catarina Rönnung: Även om det för Sverige var litet uppmärksammat att en svensk diplomat utvisades så erinrar jag mig att det händer ganska ofta att man från svensk sida utvisar diplomater och att även ryska diplomater och sådana som har ertappats med t.ex. industrispionage utvisas. Hur vanligt är det?
Lena Hjelm-Wallén: Det kan ske på flera sätt. Det kan ske genom att ett land vill persona non grata-förklara en diplomat, dvs. förklara att han icke är önskvärd. Det gör vi också vid tillfällen. Då handlar det om något uppenbart brott eller om något olovligt som vederbörande har sysslat med. Det händer. Svenska diplomater sköter sig. Att man verkligen har utvisat någon för något som är en händelse kan jag inte påminna mig. Jag har inte så väldigt lång erfarenhet, men jag kan inte påminna mig något sådant över huvud taget. Däremot används det som en retaliering, alltså som ett svar på en annan händelse. Det händer litet då och då. Jag minns i nutid - inte under den tid som jag har varit utrikesminister, men under tid som jag kommer ihåg - flera fall där våra tjänstemän har blivit ombedda att lämna ett land därför att man ville visa ett missnöje.
Anders Björck: Fru ordförande! Den här granskningen gäller ju inte den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Denna sköttes ju vid den tiden av min gamle vän Thage Peterson, såsom ansvarig. Granskningen gäller i stället den utrikespolitiska dimensionen, den konstitutionella dimensionen av det hela. Huruvida det är en fråga av större vikt eller inte bör ju kunna framgå av hur motparten reagerar. Lena Hjelm-Wallén sade att man ansåg, efter det samtal ni hade med Primakov, frågan som avslutad. Då måste jag för ordningens skull fråga: Har det sedan detta samtal förekommit några officiella eller inofficiella ryska démarcher i ärendet till svenska ambassaden i Moskva eller via den ryska ambassaden här i Stockholm?
Lena Hjelm-Wallén: Det har inte förekommit någonting av detta. Det har inte tagits upp efter vårt samtal med ett undantag, kan man säga, för de dagar då frågan genom en läcka offentliggjordes i Ryssland. Det var i det sammanhanget som vice utrikesminister Ivanov gick ut och sade det här. I det sammanhanget är jag ganska säker på att vår ambassad frågade utrikesdepartementet i Moskva vad det här var för något. Frågan var ju utagerad. Man frågade vad det var som hade hänt. Då visste utrikesdepartementet ingenting om vad som hade hänt. Läckan kom någon annanstans ifrån än från utrikesdepartementet, det var alldeles klart.
Anders Björck: Det behöver väl för ordningens skull konstateras att någon officiell rysk protest till svenska ambassaden i Moskva eller från den härvarande ryska beskickningen till Utrikesdepartementet alltså inte har lämnats?
Lena Hjelm-Wallén: Nej, ingen protest på något sätt. För att återigen hänvisa till ett offentligt uttalande från rysk sida: Vice utrikesminister Ivanov sade att ingen svensk har blivit persona non grata-förklarad under den här tiden.
Anders Björck: Har frågan tagits upp med utrikesministern av några företrädare för Ryssland sedan den här affären inträffade?
Lena Hjelm-Wallén: Nej, inte på politisk nivå på något vis.
Anders Björck: Inte på annan nivå heller?
Lena Hjelm-Wallén: Inte förutom i september, då frågan kom ut i medierna. Då frågade vår ambassadör i Moskva vad det var för någonting och varför frågan kom ut i medierna. Han fick då svaret att det inte hade skett från utrikesministeriet.
Anders Björck: Så deras uppfattning var att andra krafter än de officiella företrädarna för ryska utrikesministeriet hade läckt ut det här?
Lena Hjelm-Wallén: Ja, det var ju alldeles uppenbart. Det sades ju både offentligt genom Ivanovs uttalande och direkt till oss.
Anders Björck: Beklagade man att det hade läckt ut?
Lena Hjelm-Wallén: Jag kommer inte ihåg ordvändningarna. Jo, säger Staffan Carlsson, som känner till hur det var.
Håkan Holmberg: Jag är för klarhetens skull intresserad av på vilka grunder man gör bedömningen att t.ex. en sådan här händelse inte kan antas ha några utrikespolitiska konsekvenser att tala om. Du har ju angett de officiella kontakterna som gav detta vid handen.
Det här var ju under våren 1996. Det var under upptakten till det ryska presidentvalet, när de som ville återställa så mycket som möjligt av den gamla ordningen trodde att de hade en verklig möjlighet att göra det och förmodligen kunde antas vara beredda att ta till ganska ovanliga metoder i ett jämnt läge. Funderade du över möjligheten att den här affären skulle kunna dyka upp som någon propagandagrej, hur betydelselös i sak den än var? Så kan det ju fungera i politiken. Gjordes det överväganden av det slaget över huvud taget? Funderade man över risken att en eventuell ny regim i Ryssland för något ändamål skulle finna det lämpligt att blåsa upp detta?
Lena Hjelm-Wallén: När man får försäkringar i direkta samtal om hur frågan skall hanteras och när sedan alla kontakter, allt det som verkligheten visar, stämmer överens med det som har sagts, går man inte omkring med någon konspirationsteori och väntar på att problemen nästa dag ändå skall dyka upp. Jag kan inte riktigt säga att jag trodde att den här frågan skulle ställa till stora problem. Att det däremot var en mycket skakig tid i Ryssland och att man måste vara varse alla händelser och hela det politiska spelet i Ryssland, det är en annan sak, och det var vi också varse. Men jag tyckte inte att det fanns någon anledning att blåsa upp den här frågan, i synnerhet som ryssarna själva inte alls gjorde det.
Håkan Holmberg: Jag tycker inte att man måste vara särskilt konspiratorisk för att fundera i sådana banor. Det läckte ju ut i september, uppenbarligen med medverkan från andra krafter än de som officiellt hade något inflytande över det här. Så det hände ju, om än inte då.
Jag undrar alltså: Är innebörden av det du säger att det inte görs något slags allmänpolitisk bedömning av situationen i det land där en sådan här incident inträffar, utan att man praktiskt taget helt och hållet går på de officiella kontakterna, de budskap som de officiella kontakterna förmedlar?
Lena Hjelm-Wallén: Nej, det är självklart att varje utrikesdepartement, åtminstone vi, gör en allmänpolitisk bedömning av ett land där man inte bara lyssnar på vad de officiella kanalerna säger utan också ser till skeendet i hela landet. Det är en självklarhet. Men det fanns ändå, tyckte vi, inte anledning att tro att den här frågan skulle ha den digniteten. Det fanns ingenting som talade för att den skulle ha det. Det hände mycket större saker i Ryssland under den här tiden än den här incidenten i Sankt Petersburg, också på underrättelseområdet.
Håkan Holmberg: Det är jag helt övertygad om att det gjorde. Men jag tycker ändå att det här är en intressant frågeställning, och eftersom det faktiskt läckte ut senare tycker jag inte att man bara a priori kan sortera bort risken att det tidigare hade kunnat bli någonting. Men jag accepterar svaret så långt.
Sedan har vi det här med Carl Bildt. Jag tycker att det verkar mycket rimligt, när vi nu har fått hela bilden - det fick vi ju tyvärr inte i början - av varför Carl Bildt fick information och inte någon annan. Nu sade du att om du hade vetat att någon annan partiledare skulle ha något likartat möte med ryska företrädare hade den personen också fått den här informationen, och det verkar ju också rimligt. Men då undrar jag ändå: Givet den litet skakiga bakgrunden i Ryssland, även om man nu inte går så långt som jag gjorde i min förra fråga, hade det inte varit rimligt att ge en bredare information i t.ex. Utrikesnämnden? Det är ju inte så att man bara träffar höga ryska företrädare i förutsägbara, officiella sammanhang; det kan också ske under andra omständigheter. Är det inte rimligt att en sådan här sak är känd av åtminstone någon i vart och ett av de partier som är representerade i Utrikesnämnden?
Lena Hjelm-Wallén: Frågan kan sorteras i olika fack. Vad är det man skulle ha lämnat information om? Att en svensk greps i Sankt Petersburg som, enligt medieuppgifter, var misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet är en fråga som inte skall tas upp i Utrikesnämnden. Det finns en särskild ordning för det, nämligen Underrättelsenämnden. Sedan vet vi att det var bristfälliga rutiner i den nämnden vid det här tillfället, men det kan vi lämna åt sidan här. Det kände inte vi i regeringen till, utan det var något som uppdagades först i september.
Det andra, det som man så att säga kan lägga i den andra korgen, är en svensk diplomats situation i det här läget. Där tycker jag, återigen, att man får lov att väga omsorgen om den här personen, som oförskyllt har råkat ut för det här, och fundera på i hur hög grad denna information skall spridas. Det är den bedömningen man har att göra. Och det är klart; skulle det här leda till utrikespolitiska förvecklingar - om vi på något vis skulle tro det - då får omsorgen om individen falla undan. Då skall nämnden självfallet ha information. Då vill regeringen att nämnden skall veta om det, för det behöver vi alla veta. Men i en situation där vi inte bedömde att det hade någon utrikespolitisk komplikation tyckte jag som högste arbetsgivare att omsorgen om den anställde fick väga tyngre.
Håkan Holmberg: Jag uppskattar den attityden. Vad det handlar om är väl att man kan göra olika bedömningar av risken för att det här på inte officiellt godkända vägar ändå blev en historia på den ryska sidan.
Jag har en fråga till, och det har att göra med Försvarets underrättelsenämnd. Det har anförts i det material vi har fått att en förklaring, eller åtminstone en bidragande faktor, till att Utrikesnämnden inte informerades var att man trodde att det hade skett en information till Försvarets underrättelsenämnd. Om vi nu bortser från att det var fel och att det kom först långt senare, är det normalt att Utrikesnämnden undanhålls information som Underrättelsenämnden får? Vore det inte rimligt - vilket man kan tycka som den nybörjare på området som jag definitivt är - att dessa två organ hade samma information? Om det är så pass känsligt att Försvarets underrättelsenämnd anses böra vara informerad, även om den nu inte var det, borde då inte Utrikesnämnden också vara informerad?
Lena Hjelm-Wallén: Utrikesnämnden skall få del av sådant som är av större vikt för landet utrikespolitiskt. Det faktum att man har en underrättelsenämnd som normalt hanterar underrättelsefrågor hindrar dock inte att man tar upp en fråga i Utrikesnämnden om den kan få stor betydelse för landet, dvs. är en normal utrikesnämndsfråga. Det tycker jag nog är självklart. Men kriteriet för Utrikesnämnden måste vara det utrikespolitiskt betydelsefulla för landet, inte underrättelsefrågan i sig. Denna skall normalt hanteras av Underrättelsenämnden. Det här är alltså nämnder av olika typ. När jag har forskat bakåt i det här har jag sett att det är mycket ovanligt att frågor av underrättelsekaraktär tas upp i Utrikesnämnden. För att hitta en svensk sådan, dvs. en som utifrån svenska utgångspunkter är av underrättelsekaraktär, får vi gå mycket, mycket långt tillbaka.
Håkan Holmberg: Jag inser att det är olika typer av nämnder. Förvisso är det så. Det man kan diskutera här, och det som jag känner mig litet tveksam till hur det har handlagts, är att givet att det här skedde i Ryssland och under denna period hade det kanske varit motiverat att bedöma att ett underrättelseärende i detta fall hade en potential - även om det inte blev så - för någon form av utrikespolitisk komplikation. Men det är en bedömningsfråga, så jag har ingen annan fråga.
Lena Hjelm-Wallén: Nej, och där gjorde jag en annan bedömning. Utvecklingen visar också att min bedömning var den riktiga.
Håkan Holmberg: Ja, det kom ju fram i september. Det är väl mer en fråga om tid i så fall.
Lena Hjelm-Wallén: Jo, men det har fortfarande inte fått någon negativ betydelse för våra relationer, och det var det jag hade att avväga - inte om det skulle komma ut eller inte.
Håkan Holmberg: Nej, men hade det kommit ut i april hade det kanske varit annorlunda.
Peter Eriksson: Utrikesministern säger att ett argument för att inte ta upp det här i Utrikesnämnden var hänsyn till den person på svenska ambassaden i Moskva som tvingades lämna landet. Jag har litet svårt att se att det skulle vara ett vägande skäl. Är det så att utrikesministern inte har förtroende för Utrikesnämndens ledamöter utan tror att det skulle kunna läcka ut? Är det detta som är skälet?
Lena Hjelm-Wallén: Nej, när Utrikesnämnden sammanträder förväntar jag mig naturligtvis att frågor skall hållas sekreta, dvs. de som skall vara det. Det är någonting som vi från regeringens sida måste utgå från, även om det inte alltid är fallet. Det vill jag gärna säga. Men i en personalfråga måste man ändå alltid se till omsorgen om individen och väga den mot nyttan eller behovet av att många människor får veta hur händelseförloppet var. Eftersom jag inte såg något behov av information till nämnden, då frågan inte var av den arten att den skulle kunna leda till utrikespolitiska förvecklingar, hade det också varit att belasta nämnden med en fråga som egentligen inte hörde dit, såsom läget var.
Utrikesnämndens sammanträden är bemängda med viktiga frågor. Dagordningen är ganska lång, och jag tvingas ständigt göra ett urval av vad jag skall ta upp på dagordningen. Jag kan i och för sig förstå att man kan diskutera huruvida den ena eller den andra frågan skall upp, men samtidigt är det så att när man har suttit några timmar pustar nämnden en aning och tycker kanske att man tar upp för många frågor. Det är alltså också en praktisk fråga hur mycket man skall ta upp, och jag vill inte belasta nämnden med frågor som inte är av utrikespolitiskt större vikt. Det var det ena, och det andra var alltså omsorgen om individen.
Peter Eriksson: Nu var det ju så att utrikesministern tvingades ?belasta? Utrikesnämnden med den här frågan i alla fall, fast i ett senare skede. Först blev Utrikesnämnden informerad via rysk TV och sedan via utrikesministern i Utrikesnämnden. Kan man inte nu i efterhand som utrikesminister erkänna att det här var ett missgrepp, att man borde ha informerat tidigare och att det är mycket olyckligt att den svenska oppositionens partiledare blir informerade via ryska medier i stället för via Utrikesdepartementet och den svenska utrikesministern?
Lena Hjelm-Wallén: Jag kan bara konstatera att när jag i mars gjorde bedömningen att den här frågan inte skulle leda till några utrikespolitiska komplikationer för våra relationer med Ryssland var det en bedömning som sedan visade sig vara riktig. Jag har fått det i ord i privata samtal, och det har sagts utåt av ryska företrädare: Det har inte på något sätt inneburit problem i våra relationer. Verkligheten, med de många besök som har varit och hjärtligheten i dessa besök, visar också att jag hade rätt i min bedömning.
Peter Eriksson: Då får jag väl önska fortsatt hjärtlighet i relationerna.
Catarina Rönnung: Underrättelsenämnden är ju en parlamentariskt sammansatt nämnd som är den gängse informationskanalen när man meddelar sig om spionärenden. De här spionärendena kan ju ibland få utrikespolitiska konsekvenser. Borde man då inte överväga att Underrättelsenämnden inte bara sorterade under Försvarsdepartementet utan också under UD?
Lena Hjelm-Wallén: Nej, det tycker jag inte. Det är faktiskt väldigt viktigt i alla länder att utrikesförvaltningen håller sig långt ifrån underrättelseverksamheten. Det skall vara en väldigt tydlig gräns däremellan.
Anders Björck: Just den fråga som här ställdes utreds nu av en nyligen tillsatt utredning under ordförandeskap av Hirschfeldt. Så upplysningsvis: Vad göras skall är redan gjort. Det finns en avdömningsutredning på gång.
Lena Hjelm-Wallén: Ja, och det kan ses som ett uttryck för att regeringen inte tycker att allting fungerade på ett riktigt sätt i den här frågan vad gäller Underrättelsenämnden. Men det berodde också på - som försvarsministern sade då han tillsatte utredningen - att underrättelseväsendet då och då behöver genomlysas ordentligt.
Det är ju Försvarsmakten som hanterar underrättelsefrågor och ingen annan. Det görs inte politiskt på något sätt. I sin hantering av underrättelsefrågor måste dock Försvarsmakten naturligtvis också ta in utrikespolitisk kompetens och utrikespolitiskt tänkande, men det är en annan sak. Politiskt vill vi från utrikessidan definitivt inte ha någon direkt påverkan på detta. Det vore olämpligt, och här tror jag alla regeringar har samma klara gränsdragning.
Ordföranden: Då har jag ingen ytterligare som vill ställa någon fråga. Vi får tacka utrikesministern för att du har velat komma hit och svara på våra frågor. Tack så mycket. Vi återupptar förhandlingarna kl. 10.30.
Konstitutionsutskottet
1997-04-25
kl. 10.30-12.40
Offentlig utfrågning av kulturminister Marita Ulvskog angående regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg
Ordföranden: Då går vi vidare, och vi skall då ha en utfrågning beträffande museiflytt till Göteborg. Jag hälsar kulturminister Marita Ulvskog välkommen. Som bisittare har hon statssekreteraren i Kulturdepartementet Ann-Christin Nykvist. Kulturministern har bett att få inleda. Var så god.
Marita Ulvskog: Eftersom jag har en röst med något begränsad kapacitet i dag skall jag göra en mycket kort inledning, men ändå.
I den kulturproposition som presenterades den 18 september förra året ingick ett förslag på museiområdet som sönderföll i tre delar. För det första innehöll det ett förslag om att Etnografiska museet i Göteborg skulle få statligt huvudmannaskap från den 1 januari 1999. För det andra innehöll det ett förslag om att Etnografiska i Göteborg skulle föras samman med Folkens museum i Stockholm, Östasiatiska museet i Stockholm, som i dag sorterar under Statens konstmuseer, samt Medelhavsmuseet i Stockholm, som i dag sorterar under Historiska museet. Detta var alltså ett förslag om en ny, omstrukturerad museimyndighet med enheter i såväl Göteborg som Stockholm. För det tredje innehöll det ett förslag om att den nya myndigheten, dvs. ledningen för samtliga museienheter, skulle förläggas till Göteborg.
I budgetpropositionen, som presenterades två dagar senare, föreslogs också att Etnografiska i Göteborg i väntan på det statliga huvudmannaskapet skulle få ett statsbidrag för att täcka sin verksamhet redan från den 1 januari 1997 på 3 750 000 kr. I budgetpropositionen markerades också att medel avsatts för det nya museet och den nya myndigheten i Göteborg fr.o.m. den 1 januari 1999. Sammanlagt handlade det om 29 miljoner kronor i nya permanenta medel.
Dessa förslag, som alltså inte handlade om några museiflyttningar, föremålsflyttningar i miljardformat eller flyttningar av museienheter till Göteborg, grundade sig på ett osedvanligt digert utredningsmaterial. Under flera år hade kultursektorn och museisektorn varit föremål för stora parlamentariskt sammansatta utredningar, dvs. Museiutredningen och Kulturutredningen. Här fanns ett mycket grundligt analysmaterial rörande bl.a. museiområdet, dess struktur, organisation, innehåll och geografiska koncentration. Alla dessa förslag och analyser hanterades på sedvanligt sätt, dvs. de remissbehandlades. Kulturutredningen kompletterades dessutom med en osedvanligt djupgående process som har kallats för en resanderemiss, vilken helt enkelt innebar att en grupp tjänstemän från Kulturdepartementet reste över hela landet och förde samtal med kulturarbetare, kulturinstitutioner och i övrigt kulturintresserade och verksamma inom denna sektor. Allt detta finns redovisat i den särskilda remissammanställningen, men också i särskilda min- nesanteckningar från resanderemissen som hålls samlade i Kulturdepartementet. Till detta kom som vanligt ett betydande antal uppvaktningar under 1995 och 1996 av ett flertal organisationer, intressegrupper och förstås myndigheter, bl.a. flera centrala och regionala museer.
Den 1 juli 1995 anställdes förre krigsarkivarien Leif Gidlöf i Kulturdepartementet för att på heltid ägna sig åt just museifrågorna i kulturpropositionen. Han kom att fungera som en intern utredare och kom med sin breda och djupa expertkunskap ur kulturarvssektorn att få utgå från det samlade material som fanns att tillgå, dvs. utredningarna, remissvaren, resanderemissen och uppvaktningarna. Han tog också kompletterande kontakter, framför allt med Folkens museums chef och styrelseordförande med utgångspunkt från det remissvar som lämnats därifrån på Kulturutredningen men också med Göteborgs kommun, bl.a. med utgångspunkt från det remissvar som lämnats därifrån på Kulturutredningen. Till detta kan läggas att det togs en del kompletterande kontakter med Statens fastighetsverk.
Den nya myndighetens uppdrag, som det fördes en diskussion kring, var att museiverksamheten skulle bedrivas utifrån i ett tvärvetenskapligt perspektiv i nära samverkan med Göteborgs universitet men självfallet också med universitet utanför Göteborg. Det skulle skapas förutsättningar för oprövade former för exponering av föremål, publikkontakter och andra aktiviteter, det skulle bedrivas ett mycket intensivt samarbete med i första hand universitetet men också med andra kulturinstitutioner och med organisationslivet. I rollen som ansvarsmuseum skulle museet utveckla ett mycket vidsträckt samarbete där ansvaret för hela landet skulle komma till uttryck. Det talades också i det här skedet om ett samarbete om vandringsutställningar med Riksutställningar och dessutom om att detta museum mycket aktivt skulle använda sig av ny teknik.
Sammansättningen av den nya myndigheten, alltså den omstrukturering som innebar att det arbetades med ett förslag om att Medelhavsmuseet skulle brytas ur Historiska museet och att Östasiatiska skulle brytas ur Statens konstmuseer, byggde på att Folkens museum i Stockholm och Etnografiska i Göteborg har stora samlingar som kompletterar varandra. Tillsammans är de i världsklass. Detta byggde också på att Folkens museum och Östasiatiska museet delvis kompletterar och delvis överlappar varandra när det gäller samlingarna. Medelhavsmuseet är intressant framför allt genom de arkeologiska samlingarna, och genom den islamiska avdelningen finns här en viktig kontaktyta mot de många islamiska kulturer som är representerade i Folkens museums samlingar. Detta hänger alltså ihop, trots att det spänner över så till synes vitt skilda discipliner som konstvetenskap, etnografi, antropologi, arkeologi, religionshistoria osv. I Göteborg finns också ett mycket gott klimat för tvärvetenskaplig forskning, inte minst vid Institutionen för kulturvård med konservering, museikunskap och byggnadsantikvarisk inriktning, men också vid en rad andra institutioner. Några utmejslade förslag på denna punkt lades dock inte fram, även om detta var något som vår interne utredare Leif Gidlöf sysslade med. Det vi aviserade i kulturpropositionen var i stället att det vidare arbetet skulle överlåtas på en organisationskommitté och att vi skulle komma tillbaka till riksdagen under 1997 för att den skulle få ta ställning till den eventuella fortsatta hanteringen.
Den 5 september 1996 delades förslaget inom Regeringskansliet, och i övrigt har ni i den sammanställning som vi lämnat över också fått tidpunkter för när statssekreterare Ann-Christin Nykvist informerade berörda myndighetschefer, den information som gavs personligen av departementsrådet Kristian Berg till de anställda vid Folkens museum den 18 september och den s.k. MBA-R- information som gick ut per fax till de centrala fackförbunden.
Inger René: Jag skulle först vilja ta upp frågan om flyttens omfattning. I kammardebatten den 10 oktober talade statsrådet om att det här handlade om att flytta tre av ca 60 museer som finns i Stockholm, men att det inte handlade om att flytta vartenda föremål utan att viss verksamhet skulle vara kvar eftersom det finns en publik även här. I ett radioprogram ungefär samtidigt sades att utställningsytan sannolikt kommer att bli kvar fast i begränsad omfattning i Stockholmsområdet. Då undrar jag: Kan man ur propositionen eller i de samtal som representanter från departementet hade när man hade de s.k. resanderemisserna på något sätt ana att det var den här omfattningen som skulle bli resultatet av överläggningarna efter remissens intentioner?
Marita Ulvskog: Det som behandlas i propositionen är ju inget av detta. Propositionen behandlar de tre frågor jag berörde inledningsvis, dvs. statligt huvudmannaskap för Etnografiska i Göteborg, en sammanläggning och tillskapandet av en ny museimyndighet och att ansvarsmuseidelen skall ligga i Göteborg.
Sedan har det förts en partipolitisk debatt som har handlat om hur en organisationskommitté skulle kunna arbeta, alltså om de direktiv som icke fanns formulerade. Anledningen till att en diskussion har kommit upp över huvud taget om de tre berörda Stockholmsmuseerna är att det sannolikt inte kommer att vara möjligt att med de 29 nya miljoner som avsätts från den 1 januari 1999 skapa den nya museimyndigheten i Göteborg. Vi vet att verksamheten vid de tre befintliga museerna i Stockholm kostar ungefär 50 miljoner kronor per år, och man kan ganska lätt räkna ut att det kommer att behövas ytterligare 10, 20 eller 30 miljoner per år - hur mycket vet inte jag - för att verksamheten vid den nya museimyndigheten skall vara högkvalitativ. Detta är ju ett uppdrag som organisationskommittén har att titta på. Det skulle alltså inte handla om någon föremålsflytt annat än den ordinarie omflyttning som hela tiden sker mellan museer i landet, särskilt i samband med litet större utställningar.
Däremot blir det sannolikt nödvändigt med en viss omfördelning av befintliga resurser. I motsats till vad som har kunnat framskymta i debatten handlar det ju inte om någon oerhört kostsam ny satsning, utan det handlar om 29 nya miljoner. I övrigt handlar det om det som är det plågsammaste av allt, nämligen att omfördela befintliga resurser.
Inger René: Det innebär alltså, om jag förstår det rätt, att det man gör i de skrivelser som vi har fått från Statsrådsberedningen, dvs. hänvisar till propositionen och resanderemisserna beträffande att man har informerat människor ute i landet, inte stämmer. I det sammanhanget hade nämligen inte diskussionerna om den litet större förändringen - för att inte säga mycket större förändringen - vuxit fram. Den delen kunde man alltså inte ta ställning till utifrån propositionen eller diskussionen under resanderemisserna.
Marita Ulvskog: Jag har inte uppfattat skrivelsen från Statsrådsberedningen på det viset. Jag uppfattade att det däri gavs en sammanfattning av det samlade material som har utgjort en grund för de förslag som sedan finns i propositionen, dvs. förslag om det statliga huvudmannaskapet, sammanläggningen och tillskapandet av en ny museimyndighet med centrala ansvarsfunktioner i Göteborg.
Inger René: I våra papper upptar detta ungefär hälften av Statsrådsberedningens beskrivning av ärendet. Det står i samband med ärendets beredning, så det är lätt att tro att man menar att det här är ett underlag som människor ute i landet kan ta ställning till när det gäller museiflytten. Men så är alltså inte fallet?
Marita Ulvskog: Det var ärendets beredning jag försökte redogöra för i min inledning. Det handlar om ett osedvanligt digert utredningsmaterial bestående av Kulturutredningen, Museiutredningen, remissvaren på dessa utredningar, resanderemissen, uppvaktningar och de kompletterande upplysningar och kontakter som vår interne utredare Leif Gidlöf har haft med bl.a. Folkens museum i Stockholm utifrån dess remissvar på Kulturutredningen och Göteborgs kommun utifrån dess remissvar på Kulturutredningen. Det är alltså hela det sammantagna materialet som man får räkna in här.
Inger René: Ja, jag inser att statsrådet menar det, men just museiflytten har inte behandlats i propositionen.
Marita Ulvskog: Museiflytten - ja, i så måtto att det handlar om att lägga samman och skapa en ny museimyndighet där man flyttar, i en myndighetsmening, museer som i dag tillhör Statens konstmuseer och Historiska museet till en ny museimyndighet som ibland går under arbetsnamnet Världskulturmuseet i Göteborg. Det kommer sannolikt att heta något helt annat när det väl är klart. Det är naturligtvis en flyttning. Man flyttar ut dem från de organisationsstrukturer inom vilka de i dag vilar och skapar en ny som vi menar mera slagkraftig museistruktur på detta område. Det är museiflytten. Det handlar inte om att flytta människor eller föremål.
Inger René: Jaha, men statsrådet sade själv i en debatt i kammaren att viss verksamhet kommer att finnas kvar i Stockholm och att det finns ca 60 museer i Stockholm, så om man flyttar tre borde det inte vara hela världen. Det tyder ju ändå på att det inte bara är organisatoriska eller institutionella frågor som skall flyttas från Stockholm, utan också rent fysiska föremål.
Marita Ulvskog: Det kan säkert handla om enstaka föremål som kan behöva komplettera den oerhört digra föremålssamling som redan finns i Göteborg, men det handlar om föremål som inte kommer att vara fler än vad man i vanliga fall flyttar i stort sett dagligen över hela landet och utom landet när det handlar om att skapa nya större utställningar. Framför allt handlar det naturligtvis om att det i slutändan, som jag sade, kommer att kräva en omfördelning av ekonomiska resurser. Det kan komma att få konsekvenser för de befintliga museerna i Stockholm. Samtidigt - men då går jag händelserna i förväg - finns det ju nu direktiv, och en organisationskommitté som arbetar efter dem, där det står, inte att en viss del av verksamheten skall vara kvar, utan att en betydande del av verksamheten skall vara kvar.
Inger René: Statsrådet och jag har tydligen olika värderingar av ord. Statsrådet har också sagt så här i ett radioprogram: (- - -) utställningsyta som sannolikt kommer att bli kvar, fast i begränsad omfattning i Stockholmsområdet.
Marita Ulvskog: Ja, du får byta ut ordet ?begränsad? mot ?betydande?. De som vi har talat med när vi har diskuterat direktiven för organisationskommittén har en mer optimistisk syn, och dessutom har vi valt att vidga omfördelningen av ekonomiska resurser från museisektorn i Stockholm till Göteborg till att inte bara omfatta de tre museer från Stockholm som skall ingå i den nya museimyndigheten. Vi skriver också att detta kan gälla museiområdet i stort, och det är klart att man då fördelar behovet av pengar på litet fler vilket gör att man får ändra på ordet till ?betydande? i stället för ?begränsad?.
Inger René: Statsrådet brukar berömma sig av, och jag tycker också att det är viktigt, att vara mycket klar. Säger man ?begränsad omfattning? är det nog i de flestas öron ett mycket klart ställningstagande.
Marita Ulvskog: Mitt ställningstagande var mycket klart, och jag ville vara tydlig och ärlig och säga att om det skall kunna bli ett högkvalitativt nytt museum i Göteborg kommer det att krävas omfördelningar från de tre befintliga museerna i Stockholm som kommer att märkas. Jag ville inte ge intryck av att vi skall genomföra denna omfördelning utan att någon får betala ett visst pris. Men i den uppgörelse som vi gjorde med Vänsterpartiet när vi förde resonemang kring direktiven enades vi om att vi inte skulle lägga bördan på bara de tre museer som är berörda av den här strukturförändringen. Om det blir nödvändigt skall det i så fall, vilket framgår av direktiven, vara något som fler museer i Stockholm får vara med och dela på. Det gör naturligtvis att verksamheten inom de tre direkt berörda museerna i Stockholm inte behöver påverkas på samma sätt.
Inger René: Så här i efterhand: Tycker statsrådet att det var ett bra sätt att skicka ut den här försöksballongen så att säga, som ändå skapade en hel del oro och problem inom museivärlden?
Marita Ulvskog: Svaret på frågan är att jag inte tycker att det var olämpligt. Jag tycker att det var en riktig metod. Jag tror att det är bra att vara tydlig och att inte försöka linda in förslag för att sedan överraska människor i efterhand. Museiområdet har diskuterats under en lång tid. Ett antal utredningar har arbetat med museiområdet. Det har funnits en rad förslag som inte har gått att realisera. Här har vi lyckats få en politisk majoritet i riksdagen för att göra en förändring på en viktig del av museiområdet. Jag tycker att det var bra att vi kunde komma överens med Vänsterpartiet - vi har också fått sympatier från andra partier i efterhand - om att inte lägga omfördelningsbördan så tungt på bara de tre museer i Stockholm som berörs av att ingå i den nya museimyndigheten.
Inger René: Då går jag över till ett annat område, nämligen upplysningar och yttranden.
I 7 kap. 2 § i regeringsformen står det att vid beredning av regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Det finns också ett avtal om informationen till de fackliga organisationerna.
Är det inom Kulturdepartementet kutym att personal vid myndigheter som lyder under departementet informeras om regeringsbeslut som berör dem, som det här beslutet gjorde, så sent att möjligheterna att yttra sig är praktiskt taget obefintliga?
Marita Ulvskog: Vi i Kulturdepartementet arbetar som inom hela Regeringskansliet i övrigt, dvs. vi följer det regelverk som gäller. Vi arbetar mycket ambitiöst och försöker vara ute i god tid. Som framgår av de regler som gäller för s.k. MBA-R-information finns det också en särskild skrivning om att man i de fall man helt enkelt inte hinner informera kan avstå helt från att informera eller göra det i ett sent skede. Det är alltså inte ett regelbrott, men det är klart att vi har väldigt höga ambitioner. I det här fallet klarade vi att informera innan förslaget offentliggjordes.
Man kan ha en låg ambitionsnivå eller en hög ambitionsnivå. Man kan om man inte hinner med det helt avstå från att informera. Vi valde att informera.
Inger René: Hur lång tid före presskonferensen informerade man de fackliga organisationerna?
Marita Ulvskog: Det var drygt en timme före presskonferensen.
Inger René: Hur ofta händer det inom Kulturdepartementet att man kommer med de fackliga informationerna med sådan kort tidsfrist?
Marita Ulvskog: Jag kan inte svara på det. Det är inte så ofta vi lägger fram den typen av förslag som kräver någon mer omfattande information. Men det är inte ovanligt i Regeringskansliet, och där skiljer sig inte Kulturdepartementet från andra departement, att det i vissa lägen kan bli sent med informationen.
Inger René: Har det hänt tidigare under statsrådets 2 ½ år i regeringen?
Marita Ulvskog: Det är inte statsrådet självt som trycker på knappen så att säga när det gäller MBA-R-informationen, utan det finns rutiner för det. Jag kan inte svara för exakt när de tjänstemän som har att sköta dessa frågor har informerat vid andra tillfällen. Men Kulturdepartementet skiljer sig icke från några andra departement vad gäller rutinerna på det här området.
Inger René: Med det här ärendet i bakhuvudet: Avser statsrådet att ta upp en diskussion om information till de fackliga organisationerna?
Marita Ulvskog: Vi har följt de regler som gäller, och det är det viktiga.
Inger René: Det tycker inte de fackliga organisationerna. Det står också i avtalet att de skall ha möjlighet att yttra sig, och det är lätt att förstå att det på en timme och tio minuter före en presskonferens är svårt att hinna med att göra ett yttrande.
Jag går vidare. Vilka ansträngningar gjordes för att informera myndighetscheferna?
Marita Ulvskog: Även detta har konstitutionsutskottet fått skriftlig information om. Den 17 och 18 september, före offentliggörandet informerade statssekreterare Ann-Christin Nykvist per telefon myndighetschefen Olle Granath på Statens konstmuseer som alltså berördes av Östasiatiska museets omstrukturering, museichefen Jan Wirgin på Östasiatiska museet och museichefen Bengt Peterson på Medelhavsmuseet om förslaget om att inrätta en ny etnografisk museimyndighet i Göteborg. Myndighetschefen Erik Wegræus på Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer gick inte att nå. Myndighetschefen Per Kåks på Folkens museum - etnografiska var tillika med den myndighetens styrelseordförande Christer Hallerby väl införstådd med förslaget. Personalinformationen har jag berört tidigare.
Inger René: Detta innebär alltså att myndighetscheferna i det här fallet informerades kvällen före presskonferensen - de som då gick att nå - är det rätt uppfattat?
Marita Ulvskog: Ja.
Inger René: Tycker statsrådet att detta känns tillfredsställande i dagsläget?
Marita Ulvskog: Ja, jag tycker att det är tillfredsställande, eftersom hela kulturområdet och hela museisektorn under en lång tid hade varit noggrant utredd. Det fördes en intensiv diskussion kring förändringar och omstruktureringar av olika slag. Mot den bakgrunden tycker jag att vi uppfyllde de krav som kunde ställas i det läget.
När det gäller personalinformationen vill jag också gärna säga att det i MBA-R, dvs. avtalet om medbestämmande vid beredningen av regeringsärenden, sägs att information inte behöver lämnas om ärendet är särskilt brådskande. De yttranden som sedan gavs från de fackliga organisationerna efter den 18 har vi sedan kunnat ta hänsyn till när direktiven till Organisationskommitténs uppdrag har formulerats.
Inger René: Vad var det som gjorde att just detta ärende var så särskilt brådskande att man inte kunde ringa en vecka eller några dagar innan för att informera om detta?
Marita Ulvskog: Det enskilda ärendet var inte så brådskande. Men det var sammantaget en väldig press på Regeringskansliet. Vi befann oss för första gången i en situation där vi skulle presentera en budgetproposition den 20 september i stället för i januari. Vi hade en invandrarpolitisk proposition, en försvarsproposition och en kulturproposition som skulle presenteras dagarna före. Det var en anspänning på hela Regeringskansliets apparat. Det var inget som enbart gällde Kulturdepartementet utan det gällde generellt.
Inger René: Så det var alltså inte så särskilt brådskande?
Marita Ulvskog: Nej, men vi hade likväl inte möjlighet att hinna med att informera de fackliga organisationerna förrän samma dag.
Inger René: Skall jag då tyda detta så, att det från statsrådets sida möjligen är viktigt att informera men att inhämta ett yttrande, som det också står i avtalet att man skall göra, i det här fallet och i en del andra fall inte är så väsentligt?
Marita Ulvskog: Informationen är viktig och yttrandena är viktiga. Detta har vi också kunnat hantera i de direktiv som ju inte skulle formuleras då. De förslag som propositionen behandlade var nämligen inte av den karaktären att yttrandena särskilt berörde dessa, utan de berörde framför allt de direktiv som skulle formuleras för den i propositionen aviserade organisationskommittén vars förslag vi senare skulle återkomma till riksdagen med.
Ordföranden: Bakgrunden till bestämmelserna i regeringsformen om att man skall inhämta synpunkter och att ärendena skall beredas är ju att det skall vara en öppenhet i hur förslag växer fram, men framför allt att man skall känna till konsekvensen av de förslag som läggs fram. Dels skall riksdagen veta vad den fattar för beslut, dels skall berörda myndigheter och organisationer samt medborgarna förstå konsekvenserna av besluten. Jag vill då börja med att fråga om du själv kände till konsekvenserna av den proposition som du lade fram beträffande museiflytten.
Marita Ulvskog: Det kunde jag inte säkert veta, eftersom uppdraget skulle ges till en organisationskommitté som sedan skulle återkomma till riksdagen vid flera tillfällen. Konsekvenserna kommer ju att vara avhängiga de beslut av de majoriteter som skapas i riksdagen för de förslag som organisationskommittén har att komma med. De konsekvenser som jag kunde överblicka var att det skulle skapas en ny omstrukturerad museimyndighet som vi bedömde som museipolitiskt oerhört viktig. Det skulle ge ett slagkraftigt, låt oss för enkelhetens skull kalla det för etnografiskt, museum. Det skulle finnas permanenta verksamhetsmedel från den 1 januari 1999 för denna nya museimyndighets verksamhet. Om det var så att man ville ha högre kvalitetsambitioner med den nya museimyndigheten, skulle inte de 29 miljonerna förslå. Men dessa avgöranden låg ju så att säga i riksdagens händer beroende på vad den organisationskommitté som jag aviserade skulle komma med för förslag och beroende på vilka majoriteter som kunde formas för dessa förslag, och så långt kunde jag inte överblicka.
Ordföranden: I den diskussion som fördes i riksdagen den 10 oktober sade du: Jag vill säga att det handlar om att flytta tre museer till Göteborg och att lägga samman deras verksamhet med Etnografiska museet där. På ett annat ställe i protokollet står det: Här handlar det om att flytta tre av de 60 museer som finns i Stockholmsområdet. På ett tredje ställe står det: Det handlar om att flytta tre museer från Stockholm och att lägga samman dem med Etnografiska museet i Göteborg.
Jag utgår från att Marita Ulvskog tolkar sina egna uttalanden precis som jag gör, dvs. att det är tre museer som skall flytta till Göteborg. I direktiven till Organisationskommittén står det att en stor del av verksamheten skall vara kvar i Stockholm. Visste Marita Ulvskog själv vad det var för förslag hon lade fram? I dag talar ju Marita Ulvskog nämligen om någonting helt annat när hon beskriver propositionen än det som hon sade i riksdagen den 10 oktober.
Marita Ulvskog: Om detta står det ju ingenting i propositionen, till att börja med. I propositionen står det att det skall bildas en ny, omstrukturerad etnografisk museimyndighet, att Etnografiska museet i Göteborg skall ha statligt huvudmannaskap från den 1 januari 1999 och att sätet för den nya museimyndigheten, alltså det centrala ansvarsmuseet, skall ligga på Göteborgs- enheten.
Jag kan inte gå i god för vartenda ord och varenda formulering som jag väljer vid de icke förberedda frågestunderna i riksdagen. Men jag har hela tiden varit fullständigt klar över vad det har handlat om, nämligen en museiverksamhet i Stockholm och en museiverksamhet i Göteborg. Däremot har jag haft kravet att försöka att åstadkomma en omfördelning av pengar från Stockholmsmuseerna till Göteborgsmuseet för att det skall få en så hög kvalitativ verksamhet som möjligt. Detta uppdrag var ju inget som vi över huvud taget gick in på i detalj i propositionen, eftersom det skulle ligga i en organisationskommitté. Det är de förslag som denna kommitté lägger fram, och som riksdagen sedan har att besluta om, som kommer att avgöra om det blir på det viset.
Jag hade fullständigt klart för mig att det icke skulle flyttas tre museer till Göteborg, utan det handlade om att skapa en museimyndighet som arbetade mer tematiskt, helt i enlighet med de förslag som Museiutredningen bl.a. lade fram.
Ordföranden: Jag kan ha stor förståelse för att man vid de muntliga frågestunderna kan slinta med tungan en gång, men Marita Ulvskog upprepade tre gånger att det handlade om flyttning av tre museer från Stockholm till Göteborg. Dessutom finns det ju en rad pressklipp, uttalanden och radiointervjuer - jag har en tjock bunt - som visar att Marita Ulvskog med frenesi har argumenterat för en sådan lösning. Har Marita Ulvskog alltså ljugit för riksdagen?
Marita Ulvskog: Jag har varken sluntit med tungan eller ljugit för riksdagen eller någon annan. Trots att den upphetsade debatten har försökt att framställa det som en gigantisk museiflyttning, en gigantisk föremålsflyttning, har jag dock aldrig talat om annat än att det skall omfördelas resurser och framför allt att man skall flytta ledningen för denna nya museimyndighet till Göteborg. I så måtto handlar det om en flyttning, men inte i de andra avseendena som, tyvärr, en ganska vulgariserad debatt har lyckats skapa en bild av.
Ordföranden: Nu tolkar Marita Ulvskog sin egen proposition i dag. Hon har själv missuppfattat förslaget, eftersom hon under en hel månads tid har påstått att det är fråga om flyttning av tre museer. Det var också så som många uppfattade det hela. Det står också i propositionen: Den 1 januari 1999 sammanförs Etnografiska museet i Göteborg samtidigt med Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet till ett samlat etnografiskt centralmuseum. Längre ned i texten talas det om nyetablering i denna form, ny lokallösning osv., osv.
Dessutom har jag ett brev från museidirektören på Östasiatiska museet, där han refererar till den information som han fick av statssekreterare Ann- Christin Nykvist den 17 september kl 18.15, dagen före presskonferensen. Han skriver följande: ?Vid våra samtal med statssekreteraren framgick det mycket klart att departementets förslag innebar en fysisk flyttning av museerna och ej enbart en förändring av huvudmannaskapet.?
Är det så att Marita Ulvskog inte ens själv förstod vad det var för förslag som hon hade förordat regeringen att fatta beslut om?
Marita Ulvskog: Jag kan bara återigen säga att jag självfallet inte har missuppfattat min egen proposition. Däremot kan möjligen Jan Wirgin ha missuppfattat den information han fått.
På något ställe i propositionen använder vi uttrycket ?sammanförs? och uttrycket ?lägga samman?. I stället för att Medelhavsmuseet skall vara sammanfört med Riksantikvarieämbetet och Historiska museet och i stället för att Östasiatiska museet skall vara sammanfört med Statens konstmuseer sammanförs de rent strukturellt med den nya museimyndigheten. Denna skall arbeta på detta tvärvetenskapliga sätt, så att olika kulturer inte separeras från varandra utan läggs parallellt. I stället för att ha den strikta uppdelningen i det som rör konsthistoria, arkeologi eller etnografi blir detta ett sätt att för publik och för forskning arbeta mer tematiskt, helt i enlighet med museiutredningen.
Det är alldeles självklart att vi också talar om en ny lokallösning. Det är också därför som vi redan i årets budgetproposition har markerat att det kommer att finnas ytterligare 29 miljoner kronor för den nya museimyndigheten i Göteborg. Det nuvarande Etnografiska museet kan självfallet inte fungera som centralt ansvarsmuseum för de tre museerna i Stockholm med den omfattning och de resurser som detta museum har i dag. Men det behöver inte betyda att Etnografiska museet skall ha ytterligare resurser - utöver de uppbokade 29 miljonerna från 1999. Frågan ligger i Organisationsutredningens uppdrag, och jag hoppas att den kommer att föreslå en omfördelning av resurser också från Stockholm. Det kommer nämligen att garantera att det blir en mycket högkvalitativ verksamhet där.
Ordföranden: Vi har ju fått en PM från Kulturdepartementet som beskriver beredningen av detta ärende. I denna PM börjar man med att tala om Museiutredningens förslag, Minne och bildning. Denna utredning finns inte omnämnd i kulturpropositionen mer än i inledningen, där det står att det har funnits en museiutredning. Den har i övrigt inte alls berörts i propositionen. Det andra är att det har gjorts resanderemisser i landets samtliga län. Vi har från Kulturdepartementet fått protokoll från resanderemissen till Göteborg. Där nämns inte ett ord om museiflyttar. Däremot talas det om museerna. Vidare står det om uppvaktningar. Nu säger statsrådet att Leif Gidlöf har sysslat med dessa frågor. Var i detta omfattande beredningsmaterial finns förslagen skissade om museiflyttningar eller omstruktureringar eller vad det nu är fråga om - det vet vi ju inte riktigt? Finns det något papper på det?
Marita Ulvskog: Jag börjar med Museiutredningen Minne och bildning. Att den inte finns omnämnd på annat sätt än så som Birgit Friggebo beskriver det har att göra med att den överlämnade sitt material, sin analys och sina förslag till Kulturutredningen för vidare hantering.
När det gäller resanderemisser ger i och för sig de minnesanteckningar som fördes en mycket hårt sammanfattad bild av de långa diskussioner som fördes - diskussioner som i hög grad handlade om de nationella uppdrag och de nationella institutioner som Göteborg som kulturstad ansåg sig kunna bära.
När det gäller de mer utmejslade förslagen har Leif Gidlöf haft att utgå från Göteborgs kommuns och Folkens museums remissvar på Kulturutredningen.
Ordföranden: Jag vill då upprepa frågan litet grand. Finns det något arbetsmaterial, något papper eller några handlingar som kan likna någon form av utredning just beträffande de etnografiska museerna?
Marita Ulvskog: Det finns inget skriftligt material, utan det som finns är det samlade material som jag har redogjort för, alltså Museiutredningen, Kulturutredningen, remissvaren, resanderemissen, de kompletterande uppvaktningarna, de kompletterande kontakterna som Leif Gidlöf och även andra tjänstemän har haft under hand, framför allt med chefen och med styrelseordföranden för Folkens museum i Stockholm samt med Göteborgs kommun.
Ordföranden: Det betyder alltså att det inte finns något samlat papper som utgör underlag för propositionstexten som sådan?
Marita Ulvskog: Det samlade materialet är det som jag nu redogjorde för.
Ordföranden: Då går vi över till nästa del i departementets PM till oss. Där står det att det bör påpekas att propositionen inte innehåller något förslag till flyttning av museer från Stockholm, vilket felaktigt hävdats. Men den frågan har vi ju redan gått igenom.
Vi kommer sedan till frågan om delningarna. Propositioner sprids ju ut till andra departement och även till berörda myndigheter etc. innan regeringen tar slutlig ställning. Detta är ju för att förslagen skall vara väl förankrade och genomlysta. Det står här att avsnittet om etnografisk myndighet i Göteborg delades separat den 5 september 1996 inom Regeringskansliet. Jag skulle då för det första vilja fråga vad som menas med separat. Delades den inte tillsammans med hela kulturpropositionen? För det andra: Hur gick den s.k. externdelningen till, alltså den delning som sker utanför Regeringskansliet?
Marita Ulvskog: Som jag redogjorde för tidigare var det under denna period ett väldigt tryck på Regeringskansliet, eftersom vi skulle realisera den nya budgetprocessen genom att presentera en budgetproposition i september. Dessutom skulle flera viktiga särpropositioner läggas fram dessförinnan eller i omedelbar anslutning till budgetpropositionen. Detta innebar för vår del att vi gjorde några mindre, separata delningar av vissa avsnitt i kulturpropositionen. Vi gjorde en första delning i slutet av augusti, om jag minns rätt. Den innehöll huvuddelen av materialet. Vi återkom sedan med - jag skulle tro att det handlade om två tre eller möjligen fyra - ytterligare delningar av mycket små avsnitt. En av dessa delningar handlade om Sjöhistoriska museet i Stockholm och en handlade om den nya etnografiska museimyndigheten i Göteborg. Jag tror också att det var ytterligare något material som delades separat. Det är ju inte särskilt ovanligt att det under vissa perioder förekommer att man inte kan dela allting. Man är inte riktigt, riktigt klar, och för att inte försena processen delar man huvudmaterialet.
Vad avses med den externa delningen? Är det delningen utanför Regeringskansliet?
Ordföranden: Ja.
Marita Ulvskog: Den externa delningen skedde på sedvanligt sätt när det gällde huvuddelen av propositionen. När det gällde t.ex. den del som handlade om den nya etnografiska museimyndigheten i Göteborg fattades ett beslut om att den skulle delas till Justitiedepartementet, Finansdepartementet och Statsrådsberedningen. Beslutet att dela förslaget i denna form och omfattning fattades av rätts- och expeditionschefen, nuvarande regeringsrådet, Marianne Eliason, efter en överenskommelse med Statsrådsberedningen. Det skedde alltså den 5 september 1996.
Ordföranden: Internt i Regeringskansliet delades den då till tre departement - Justitiedepartementet, Finansdepartementet och SB - den 5 september. Var då bara denna fråga utbruten? Hade den stora delningen skett tidigare?
Marita Ulvskog: Ja, och den delades också på sedvanligt sätt externt. Men valet att dela externt kan man ju göra själv.
Ordföranden: Men kulturpropositionen delades väl externt?
Marita Ulvskog: Ja, huvuddelen så när som på några avsnitt som då inte var färdiga. Jag kan inte ge ett exakt svar på hur många det var. Men jag skulle tro att det handlade om tre fyra extra, mindre delningar som gjordes något senare.
Ordföranden: Det talas ju om några utrivna sidor. Var just dessa sidor utrivna när propositionen delades liksom när delningen till Finansdepartementet skedde första omgången?
Marita Ulvskog: Ja, och detta har jag redogjort för i kammaren. Vid den stora delningen av huvudparten av kulturpropositionen upptäcktes det att det avsnitt som behandlade Sjöhistoriska museet i Stockholm var en gammal version. Det var helt enkelt någon som hade tryckt på fel knapp på sin dator och därmed fått ut den gamla versionen, som sedan hade kopierats och fanns med i den stora bingen av papper. I stället för att makulera upplagan valde vi att manuellt riva ur dessa sidor. När sidorna om Etnografiska museet skulle infogas i propositionen råkade de olyckligt nog få en paginering som överensstämde med de utrivna sidornas, vilket har gett underlag för diverse konspirationsteorier. De sidor som var utrivna handlade alltså om Sjöhistoriska museet. Det var ett inaktuellt förslag. Den rätta versionen delades på annat sätt något senare.
Ordföranden: Det faktum att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet inte har fått någon delning beror alltså på att Sjöhistoriska museet var felbehandlat?
Marita Ulvskog: Nej, men det var en förklaring till att sidorna var utrivna. Det handlade inte om att censurera något som handlade om den nya etnografiska museimyndigheten, utan det handlade om en felaktig version av förslagen som gällde Sjöhistoriska museet. De skulle ju inte delas, eftersom vi inte hade för avsikt att lägga fram dessa förslag. Vi återkom senare med de rätta förslagen i de små separata delningarna.
Ordföranden: Varför var det då så angeläget att informera de olika museicheferna strax före presskonferensen? Om detta bara var ett förbiseende, varför ägnades då så stor kraft åt att inför presskonferensen informera de olika museicheferna om just detta förslag?
Marita Ulvskog: Jag förstår inte vad som skulle ha varit ett förbiseende. Det var ett förbiseende att vi i den stora delningen av kulturpropositionens huvudavsnitt hade fått in en felaktig version av det som gällde Sjöhistoriska museet. I stället för att makulera hela upplagan valde vi av besparingsskäl att riva ut dessa två sidor manuellt. Men det har ju ingenting med frågan om Etnografiska museet att göra.
Ordföranden: Varför fick då inte dessa berörda museer propositionen på delning och därmed möjligheter att lämna synpunkter på förslagen?
Marita Ulvskog: Det hade att göra med den beredningsprocess som rådde. Vi hade helt enkelt inte möjlighet att informera dem förrän vid det tillfälle då de också informerades.
Ordföranden: Men det skedde ju en separat delning av detta förslag den 5 september. Varför fick de inte tillgång till denna delning då?
Marita Ulvskog: Detta var ett beslut som fattades av vår rätts- och expeditionschef, som hade att göra med den press som Regeringskansliet befann sig under just då. Det var ett beslut som fattades om att delning skulle ske i den ordningen.
Ordföranden: Kulturområdet karakteriseras av att det finns massor av olika myndigheter. Har de inte heller fått kulturpropositionen på delning?
Marita Ulvskog: De har fått kulturpropositionen på delning, ja.
Ordföranden: Varför har inte just dessa myndigheter, som är djupt berörda av ett förslag som över huvud taget inte är berett, fått chansen att bli informerade i hygglig tid, att sätta sig in i förslagen och möjlighet att lämna delningssynpunkter?
Marita Ulvskog: Beredningen var icke avslutad. Det var skälet. I stället har ju dessa berörda myndigheter fått spela en stor roll vid utformandet av direktiven för den organisationskommitté som nu arbetar. De är också representerade som experter i denna.
Ordföranden: Nu talar vi alltså om beredningen innan förslaget skickades till riksdagen, och det är riksdagen som fattar beslut i detta rike. Du säger att det inte fanns tid och att det inte var färdigberett. Men den interna delningen i Regeringskansliet skedde alltså den 5 september. Den 12 september fattade regeringen sitt beslut. Delningen skedde alltså en vecka före. Presskonferenserna ägde ju rum den 17 och 18 september, vilket är ytterligare en och en halv vecka senare. Fanns det under tiden från den 15 september fram till den 17-18 september över huvud taget ingen möjlighet att informera de berörda enheterna?
Marita Ulvskog: Nej.
Ordföranden: I PM:n står det att riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag den 19 december 1996. I en artikel den 26 november 1996 säger Bjälkebring och Kaaling från Vänsterpartiet respektive Socialdemokraterna här i riksdagen: ?Det har faktiskt hänt någonting i kulturutskottet. Men många fortsätter att debattera som om ingenting har hänt i kulturutskottet och låtsas fortfarande som om det handlar om att flytta tre museer och miljontals föremål från Stockholm till Göteborg.?
De presenterade det som en stor händelse att man nu hade lyckats komma överens och fått till stånd en kompromiss. Men i de papper som skickades till oss för granskning av regeringens beredning säger man att beslut fattades helt i enlighet med regeringens förslag. Vidhåller Marita Ulvskog att det är en riktig beskrivning som görs i PM:en?
Marita Ulvskog: Självfallet, eftersom våra förslag handlade om att från den 1 januari 1999 förstatliga Etnografiska museet i Göteborg och att sammanföra de museer som vi nu har talat om till en ny omstrukturerad etnografisk museimyndighet med ställning som central- och ansvarsmuseum med säte i Göteborg. Detta ställde sig en betydande majoritet av riksdagen bakom. Man ställde sig dessutom bakom vårt förslag att i väntan på det statliga huvudmannaskapet från den 1 januari 1997 bevilja Etnografiska museet ett statsbidrag på ca 4 miljoner kronor för att täcka verksamheten. Det var helt i enlighet med regeringens förslag.
Ordföranden: På nästa sida i PM:en står det att det utöver den information som har redovisats enligt ovan företogs följande åtgärder: Den 17 och 18 september 1996, före regeringens beslut, informerades en rad myndighetschefer. Det är en direkt felaktig uppgift, eftersom regeringens beslut fattades den 12 september. Detta var några minuter före en presskonferens där man skulle presentera regeringens beslut. Dessutom sade Marita Ulvskog tidigare vid utfrågningen att man klarade att informera innan det beslutades.
Marita Ulvskog: Innan det redovisades.
Ordföranden: Den uppgift vi har fått är alltså fel?
Marita Ulvskog: Den är fel. Beslutet fattades självfallet den 12 september.
Ordföranden: När det gäller information till personalen finns det ett avtal om hur det skall gå till. Där står att den skall informeras då det sker förändringar beträffande anställningstrygghet och stationeringsort på grund av större verksamhetsförändringar. Huvudorganisationerna skall då få information i samband med delningen inom Regeringskansliet, vilken uppenbarligen skedde den 5 september. Sedan skall huvudorganisationerna få lämna sina skriftliga synpunkter inom fem arbetsdagar från mottagandet av den information som regeringen lämnar.
Nu har vi fått en uppgift om att huvudorganisationerna per fax fick del av informationen på morgonen innan presskonferensen skulle hållas. Marita Ulvskog sade tidigare att man har följt de regler som gäller. Anser Marita Ulvskog det fortfarande?
Marita Ulvskog: Ja, det anser jag. I reglerna står det att informationen skall lämnas så tidigt som möjligt, men någon information behöver inte lämnas om ärendet är särskilt brådskande. Sedan står det att en strävan skall vara att information i regel lämnas i samband med delningen inom Regeringskansliet. Det är alltså inte ovillkorligt så att den måste lämnas då. Informationen sker i regel genom att skriftligt material lämnas över. Det finns alltså ett utrymme för avvikelse från detta. Vi har lämnat information. Jag anser att vi har gjort det i enlighet med vad reglerna medger.
Jag uppfattade inte riktigt inledningen av frågan, men det gällde stora personalförändringar och liknande. Det fanns inga förslag om någonting sådant i propositionen. Det skulle möjligen kunna få konsekvenser för personalen om Organisationskommittén kommer med sådana förslag, som sedan vinner riksdagens majoritets gillande. Därför finns det särskilt skrivet om hur dessa frågor skall hanteras i direktiven till Organisationskommittén.
Ordföranden: Det låter på Marita Ulvskog som om regeringen över huvud taget inte har lagt fram något förslag inför riksdagen annat än om att en organisationskommitté skall titta på denna fråga. Har de förslag som regeringen lade fram ingen betydelse?
Marita Ulvskog: De förslag som regeringen lade fram och som finns i propositionen, vilka jag inledde min inledning med - det material som KU har fått sig tillställt - redogör i detalj för vad det handlar om. Det handlar inte om den propagandistiska debatt som har förts i denna fråga, utan det handlar om statligt huvudmannaskap för Etnografiska i Göteborg från den 1 januari 1999. Riksdagen har sagt ja till detta. Det handlar om att sammanföra tre Stockholmsmuseer med ett befintligt museum i Göteborg och skapa en ny museimyndighet som skall arbeta på ett annat sätt. Det handlar om att det centrala hjärtat i denna museimyndighet skall finnas i Göteborg. Detta har också en betydande majoritet ställt sig bakom. Det handlar också om att i budgetpropositionen ställa upp med ett statligt verksamhetsstöd som täcker verksamheten från den 1 januari 1997. Det är förslagen. Det är detta riksdagen har haft att ta ställning till. Det är detta som riksdagen har godkänt.
Sedan har hela diskussionen handlat om hur direktiven till en organisationskommitté, som skall återkomma med förslag till riksdagen vid senare tillfälle, skall utformas. Sådan ser ju partipolitiken ut. Det är klart att det handlar om det. Men det regeringen har haft att föreslå, och det riksdagen har haft att ta ställning till och också tagit ställning till och ställt sig bakom, är det som jag inledde med.
Ordföranden: Marita Ulvskog frestar mig att ta en omgång till beträffande uttalandena om definitiva flyttningar av tre museer från Stockholm till Göteborg, men jag avstår från det.
Marita Ulvskog: Det är en definitiv flyttning därför att det handlar om att för första gången skapa ett central- och ansvarsmuseum utanför Stockholmsområdet, ett museum som skall vara ansvarigt för tre befintliga museer i Stockholm. Det handlar om en ganska radikal perspektivförskjutning och om en flyttning av perspektivet. Det är alldeles självklart.
Ordföranden: MBL och därmed sammanhängande överenskommelser presenterades av den dåvarande statsministern som den största demokratiska reformen i Sveriges historia under 1900-talet. Jag skulle vilja fråga vad det var som gjorde att ni bestämde er för att avvika från denna demokrati när det gällde information till personalen just i denna fråga.
Marita Ulvskog: Som jag redogjorde för tidigare var beredningsläget sådant att vi inte hade möjlighet att ge information förrän vid genomförandet. Det lämnades personlig information via departementsrådet Kristian Berg till personalen på Folkens museum - Etnografiska museet i Stockholm. I övrigt var det skriftlig information.
Ordföranden: Det finns ett avtal mellan Statens arbetsgivarverk och Statsanställdas förbund, SACO-SR och TCO. Det är från 1987, så det är inga nyheter. Socialdemokrater brukar lägga viss vikt vid MBL och annat. Vad var det som gjorde att man kunde avvika när det gäller information till huvudorganisationerna just i denna fråga?
Marita Ulvskog: Vi har följt det avtal som Birgit Friggebo redogör för. Dessutom fick vi synpunkter från Statstjänstemannaförbundet den 24 september. De hade den karaktären att de kunde omhändertas i direktiven till Organisationskommittén.
Ordföranden: Så Marita Ulvskog anser att ni även uppfyller andan i avtalet mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna när det gäller information?
Marita Ulvskog: Jag anser att vi uppfyller avtalet, eftersom avtalet är så formulerat att man i regel skall göra på ett visst sätt. Det finns ett utrymme för att göra precis som vi har gjort utan att för den skull kunna beskyllas för att inte ha följt avtalet.
Ordföranden: Vi ställde tre frågor från utskottets sida till departementet. De två första är de vi nu har tragglat igenom här. Den tredje var följande: Om inga upplysningar eller yttranden inhämtades, varför skedde inte detta? Vi får ett snorkigt svar om att det av svaren på de två första frågorna följer att den avslutande frågan inte är aktuell. Jag skulle vilja fråga vilka det är som har haft möjlighet att yttra sig över förslaget om museerna.
Marita Ulvskog: Jag har försökt att redogöra för det oerhört omfattande samlade material som har legat till grund för detta förslag, men också för en rad andra avväganden som vi gör i kulturpropositionen på museiområdet. Det har handlat om Museiutredningens förslag och analyser som överlämnades till Kulturutredningen. Det har handlat om Kulturutredningens förslag och avväganden och remissvaren på dessa förslag. Jag har särskilt pekat ut två remissvar - det från Göteborgs kommun och det första remissvaret från Folkens museum i Stockholm. Det har varit ett betydande antal uppvaktningar. Det har också tagits kompletterande kontakter med Göteborgs kommun och med Folkens museum av förre krigsarkivarien, som på heltid har haft att internt utreda hur en sådan myndighetsomstrukturering skulle kunna se ut.
Ordföranden: Marita Ulvskog har tidigare här i dag sagt att det inte ens finns något arbetsmaterial om förslaget i departementet. Hur har det då varit möjligt för någon att yttra sig över just detta förslag? Min undran är fortfarande om det finns någon som har haft möjlighet att yttra sig över just det förslag som vi diskuterar.
Marita Ulvskog: Förslaget har i hög grad diskuterats med framför allt Folkens museum i Stockholm och, i viss mån, med Folkens museum i Göteborg samt med Göteborgs kommun.
Ordföranden: Men det finns inget papper, inte ens ett arbetsmaterial. Normalt sett, om några personer samlas och diskuterar, brukar det finnas litet för mycket papper. Det brukar ändå finnas något papper som man har som utgångspunkt. Strukturer visar sig ju först när man börjar skriva ned på ett papper. Finns det inga sådana?
Marita Ulvskog: Man kan säga att det inte har varit någon brist på papper och texter när det har gällt museisektorns förändringar. Man har haft att utgå från hela detta jättelika samlade material. Sedan har Leif Gidlöf formulerat de texter som återfinns i kulturpropositionen.
Ordföranden: Jag håller med om att Bengt Säve-Söderberghs utredning om museerna var mycket omfattande och bra, men den har inte spelat någon som helst roll i detta ärende.
Marita Ulvskog: Det måste jag få invända mot. Grundtankarna om att arbeta tematiskt och dela upp museer på just det sätt som vi nu föreslår har sitt direkta ursprung i Museiutredningen.
Ordföranden: Marita Ulvskog sade att det hade tagits kontakter med Göteborgs kommun och politikerna där. Har det tagits några kontakter mellan kommunledningen i Göteborg och den politiska ledningen av departementet? Har man diskuterat hur man skulle kunna tillfredsställa Göteborg? När ägde i så fall sådana kontakter rum, och vad innehöll de?
Marita Ulvskog: Det är Leif Gidlöf som har haft kontakt med Göteborgs kommun. Det har väl framför allt handlat om dem som sysslar med kulturfrågor i Göteborg. Jag hade såvitt jag kan påminna mig inte någon politisk kontakt med kommunledningen i Göteborg förrän förslaget skulle presenteras.
Peter Eriksson: Det har varit en lång diskussion redan, men jag har några kortare frågor kvar. En sak som jag funderar litet grand på är MBL- förhandlingen. Den skedde strax före presskonferensen. Det har varit olika bud om vad förslaget egentligen innebär. En fråga som jag funderar på är vad ni egentligen förhandlade om.
Marita Ulvskog: Något tvång att förhandla regeringsförslag finns ju inte. Det är informationsfrågorna som det avtal som jag sammanfattar med bokstavsförkortningen MBA-R handlar om. Det finns regler för hur man skall göra i regel.
Peter Eriksson: Vad informerade ni om?
Marita Ulvskog: Den muntliga informationen till Folkens museum var naturligtvis något fullödigare. När det gällde de övriga museerna var det helt enkelt det förslag som finns redogjort för i kulturpropositionen.
Peter Eriksson: Något senare i riksdagsdebatten säger statsrådet att förslaget innebär en flytt av museerna från Stockholm till Göteborg i stor utsträckning. Var det detta man informerades om, eller gällde det gruppen som skulle tillsättas för att fundera vidare på frågan?
Marita Ulvskog: Det facket fick information om var propositionstexten. Eftersom det inte handlar om någon föremålsflytt eller museiflytt vet jag inte hur de tolkade det, men det handlar ju om att flytta dessa museer ut ur de myndigheter i vilka de i dag finns till en myndighet med säte i Göteborg. Jag kan inte veta hur de uppfattade den information de fick, men det de fick var helt enkelt propositionstexten med de förslag som vi lade fram.
Peter Eriksson: Statsrådet har ju haft något olika synpunkter och inriktningar under diskussionen i dag. I inledningen sade hon att påståendet att det skulle ske en flytt egentligen var en partipolitisk vinkling. Senare har hon också talat om propagandistiska inslag. Hur kommer det sig att statsrådet kunde bli så förledd av oppositionens propagandistiska inslag att hon själv började prata om en flytt i riksdagen?
Marita Ulvskog: Jag blev inte förledd. Om detta får vara en personlig bekännelse skall jag säga att jag däremot tror att det absolut svåraste man kan ge sig in på är att omfördela befintliga resurser. Min övertygelse är fortfarande, även om detta inte ligger i mina utan i Organisationskommitténs händer, att det måste ske en viss omfördelning av resurser från Stockholms museer till Göteborg. Omfördelning är svårt, och att i ett läge när kulturpolitiken i så hög grad har kommit att präglas av regionala motsättningar föreslå en flyttning av ekonomiska resurser och även ansvar från Stockholm till Göteborg är att göra det väldigt svårt för sig. Samtidigt vet vi att det är svårt för icke Stockholmsbaserade medier att få ett genomslag i debatten.
Det är inte jag som är förledd, men jag hade säkert kunnat vara ännu bättre på att tala om vad förslaget faktiskt handlade om. Det handlar om att skapa en helt ny museimyndighet som innebär att man flyttar ut tre Stockholmsmuseer ur de myndigheter där de nu vilar till en helt ny museimyndighet med ett något annorlunda uppdrag, en myndighet som skall ha sitt säte i Göteborg.
Peter Eriksson: Det blev en väldigt hätsk debatt.
Marita Ulvskog: Det tror jag har att göra med den regionala frågan.
Peter Eriksson: Det vi i första hand granskar i konstitutionsutskottet är beredningen av ärendet, som man kan diskutera. Man får med förlov sagt säga att den har varit väldigt begränsad. Tror du inte att det även vad gäller sakfrågan hade varit mycket bättre om man hade gjort en ordentlig beredning och givit de berörda möjlighet att yttra sig? Hade det inte varit bättre om man hade försökt arbeta med de berörda människorna i stället för mot dem?
Marita Ulvskog: Jag kan inte ställa upp på beskrivningen att det skulle ha varit en begränsad beredning. Jag tror inte att kultur- och museiområdet har varit så genomlyst och penetrerat på decennier som det har varit de senaste åren genom den enorma utredningsverksamhet som har lagts ned på detta område. Det har funnits en debatt. Väldigt många människor har varit inblandade i detta arbete. Det har varit ett mycket omfattande remissarbete kring det.
De förslag som vi lade fram och som regeringen har ställt sig bakom, som handlar om det statliga huvudmannaskapet för Etnografiska i Göteborg, den nya museimyndigheten och att sätet skall vara i Göteborg, är förslag som väl täcks av den beredning som har förevarit - en mycket omfattande beredning med ett stort samlat material.
Sedan är vi inne i nästa steg, där vi bereder en eventuell fortsättning på detta. Det sker i Organisationskommitténs form, vilket vi aviserade i propositionen. Den kommer att återkomma vid inte mindre än tre tillfällen till riksdagen för att denna skall kunna ge sina synpunkter. De berörda museerna i den nya museimyndigheten finns med i denna kommitté som experter.
Jag kan inte finna att det skulle vara en begränsad beredning. Jag tycker att det är en mycket noggrann sådan. Det läggs fram många förslag i riksdagen, förslag som inte alls föregås av en så genomgripande analys och diskussion som de som finns med i kulturpropositionen när det gäller museisektorn. Det är min uppfattning.
Peter Eriksson: En timme och en kvart före presskonferensen! Det finns alltså andra förslag som bereds betydligt sämre än så?
Marita Ulvskog: Det tror jag säkert att det finns. Det läggs fram förslag där utredningstiden varit mycket knapp och där det inte funnits tid för en analys av denna typ. Detta är utredningar som suttit i åratal och som haft en mycket utdragen remisstid. Vi vet hur det är i dag. Ibland måste förslag fram snabbt. Det är en särskild utredare, förkortad remisstid osv. Det har inte gällt för kulturområdet, där det har varit ett mycket gediget utredningsarbete och efterarbete.
Peter Eriksson: Men sammanslagningsfrågan var ju över huvud taget inte med i utredningsarbetet.
Marita Ulvskog: Det fanns förslag om detta i remissvaren. Vi utgick ifrån dem och kompletterade dem genom att ta fördjupade kontakter med Göteborgs kommun och med Folkens museum för att sedan återkomma till riksdagen med det konkreta förslaget.
Peter Eriksson: Jag tror inte att vi kommer längre.
Nikos Papadopoulos: Jag hade en första fråga angående Statstjänstemannaförbundets skrivelse från den 27 november 1996. Jag skall inte gå igenom hela här. På slutet skriver man att personalen på de berörda museerna inte alls informerades. Eftersom vi har fått en mycket klar och tydlig information av statsrådet behöver jag inte ta upp denna fråga igen, men jag har en annan fråga.
Det har skrivits så mycket. I massmedierna framstod regeringens förslag om flyttning av otaliga föremål från Stockholm till Göteborg som ytterst kostsamt. Det skrevs t.o.m. att föremålen var magasinerade och färdiga att flyttas till Göteborg. Min fråga är konkret följande: Hur stämmer massmediernas bild med vad förslaget verkligen innebär?
Marita Ulvskog: Jag vill inte recensera medierna, men som framgått av det jag har sagt här spreds det mycket snabbt en bild som jag tyvärr inte klarade av att rucka på. Den handlade om att det skulle vara en gigantisk föremålsflyttning från Stockholm till Göteborg. Sådant kan man göra satir på. Det skulle handla om mångmiljardbelopp. Med tanke på att det tydligt fanns uttryckt, bl.a. i budgetpropositionen, att de extra resurser som fanns avsatta för detta var 29 miljoner kronor från den 1 januari 1999 är jag förvånad över att en del seriösa debattörer ägnade sig åt denna typ av skräckmålning.
Det handlade alltså icke om någon stor föremålsflytt. Det handlade inte om pengar i mångmiljardklassen. För oss i Kulturdepartementet är 29 miljoner till det nya museets verksamhet från den 1 januari 1999 mycket pengar att avsätta. Vi tycker att det är stora pengar. Men de en, två eller tre miljarderna som det ibland talades om var rena absurditeterna. Tyvärr lyckades jag inte komma ut med korrekta fakta. Det beklagar jag.
Nikos Papadopoulos: Så till nästa fråga. Av propositionen framgår det att det krävs en förändring av museernas sätt att arbeta för att de skall kunna bli en viktigare del i diskussionen om det mångkulturella samhällets möjligheter och frågor. Sverige har kommit med i EU. Göteborg, som ligger i södra delen av landet, har blivit en mycket mer strategisk plats gentemot omvärlden. Inte bara i norra delen av Sverige utan också där nere är samhället mycket mångkulturellt.
Min korta fråga gäller vilka förändringar kulturministern anser krävs för att man skall kunna genomföra detta.
Ordföranden: Får jag bara erinra om att vi granskar beredningsarbetet. Självfallet skall Marita Ulvskog svara på frågan, men det är inte innehållet i museipolitiken som är intressant.
Marita Ulvskog: Jag skall därför svara väldigt kort. Det är naturligtvis Organisationskommitténs uppdrag att titta närmare på detta, men den diskussion vi förde i departementet handlade just om det mer tvärvetenskapliga arbetssätt där man inte bara tittar på en kultur ur t.ex. en arkeologisk eller antropologisk synvinkel utan för samman och försöker göra den historiska och kulturella utvecklingen mer begriplig och inte snuttifierad. Det finns ett stort antal tillfälliga utställningar som arbetar på det sättet. Romerska speglingar, som kommer till Stockholm inom kort och som har varit på Malmö museer, är ett exempel på en utställning där man arbetat på just det sättet. Men vi har inget museum som i sin permanenta utställningsverksamhet arbetar på detta sätt.
Nikos Papadopoulos: De flesta, om inte alla, statligt finansierade museer ligger i Stockholm. Alla ansvarsmuseer och alla centralmuseer ligger i Stockholm. Kan förslaget om ett världsmuseum i Göteborg vara ett sätt att bryta ned dominansen för metropolen?
Marita Ulvskog: Motivet för förslaget är museipolitiskt. Vi ser det som ett viktigt sätt att få till stånd en dynamisk utveckling inom museisektorn, där man inte ger det minsta avkall på den vetenskapliga och kvalitativa nivån på verksamheten, utan tvärtom höjer den, och också får en publik verksamhet som kanske lockar nya grupper till museerna. Man kan alltså använda kulturarvet och museerna mer i den tid vi lever i i dag, så att de t.ex. faktiskt kan vara en viktig del av samhällsdebatten och av det som påverkar vår framtid.
Samtidigt är det naturligtvis störande att museiområdet, tror jag, är det område där snedfördelningen är som allra störst om man tittar på det i termer av Stockholm jämfört med övriga landet. 82 % av de statliga museimedlen går till museiverksamhet i Stockholm, medan övriga landet delar på 18 %. Det finns i dag ett enda helstatligt finansierat museum utanför Stockholm, och det är fjällmuseet, samemuseet i Jokkmokk, Ájjte. Det kommer att bli ytterligare några, och det kan möjligen på marginalen ske en förändring här. Samtidigt sitter det nu en särskild utredare, även det på mitt uppdrag, som sysslar med att studera etablerandet av ett Nobelmuseum i Stockholm. Jag vet inte om det här kommer att förändras. I så fall tror jag säkert att det kommer vara ganska marginellt.
Däremot tror jag att det kan vara spännande för museilivet att få en ny infallsvinkel, ett nytt perspektiv där man sitter i Göteborg, utanför Stockholmsregionen, och har ansvar för ett så viktigt museum som det här kommer att handla om. Men Stockholm kommer även fortsättningsvis att ha en mycket stor del av våra nationella kulturinstitutioner. Jag skulle önska att vi kunde åstadkomma en något bättre fördelning på museiområdet, men jag kan inte lova att det, när vi sitter med facit om tio år, har blivit så där våldsamt stora förändringar. Jag har i alla fall ambitionen.
Kenneth Kvist: Det är en litet oklar bild vi får av förslagets framväxt. Är det inte så att statsrådet tidigare hade uppfattningen att det skulle ske en utflyttning av museer från Stockholm, och att denna flytt så småningom sedan fick kompromissas bort? Det slutgiltiga förslaget är ju produkten av en kompromiss mellan partier.
Marita Ulvskog: Nej, någon utflyttning av museer har inte varit aktuell. Men eftersom jag, som jag sade tidigare, vill att det nya museet verkligen skall ha en högkvalitativ verksamhet, tror jag inte att det räcker med de 29 miljoner som vi har avsatt från den 1 januari 1999 för verksamheten. Vi får se vad organisationskommittén kommer med, men jag tror att det måste ske omfördelningar från befintliga Stockholmsmuseer till Göteborg.
Kompromissen med Kenneth Kvists parti innebar att perspektivet vidgades. Det var inte så att man med nödvändighet skulle behöva lägga bördan, och därmed eventuella neddragningar i verksamheten bara på de tre museer som var berörda av omstruktureringen. Det finns en mening i direktiven som handlar om att man kan fördela bördan på hela museiområdet. Dessutom har vi fört in eventuella inkomster från annat håll för att stötta verksamheten. Därför finns det också en mycket tydlig formulering om att betydande delar av den befintliga verksamheten kommer att kunna bli kvar i Stockholm. Det handlar alltså inte om någon förändring i grunden, utan det handlar om att Vänsterpartiets medverkan gjorde att perspektivet breddades. Det blev mer ?lagom?.
Kenneth Kvist: Om jag tolkar ministerns uttalande rätt, betyder det att det inte med nödvändighet är så att Stockholmsmuseerna kommer att få stå för kostnaderna, men det kan bli så.
Marita Ulvskog: Jag kan egentligen inte alls föregripa Organisationskommittén. Jag vet faktiskt inte vad den gör, hur långt den har kommit och hur diskussionerna har gått i den. Är det så att det inte blir några extrapengar, att vi alltså bara skall hantera de 29 miljoner som Kulturdepartementet har makten över, då blir det ett bra museum i Göteborg. Men det blir inte, tror jag, ett så bra museum som jag skulle önska att det blev, och som jag tror att många inom museisektorn skulle vilja se. Då krävs det en omfördelning, för några nya pengar kommer jag inte att kunna avstå inom kulturbudgeten. Då kan den omfördelningen, om man följer Organisationskommitténs direktiv, ske inom museisektorn i Stockholm i stort, eftersom den ju får en så stor del av de statliga medlen. Vi har också fört in formuleringar som gäller sponsring och liknande efter de diskussioner som har förts med Vänsterpartiet. Säkert kan ett väl utvecklat samarbete med universitetet i Göteborg också ha en del ekonomiska konsekvenser.
Kenneth Kvist: Du sade tidigare att ni eftersträvade att få till stånd ett slagkraftigt etnografiskt museum. Hur skulle du vilja beteckna Folkens museum i Stockholm?
Marita Ulvskog: Det där med att vara slagkraftig är ju något som Folkens museum i Stockholm lyfte fram i sitt remissvar till Kulturutredningen. Man ser en möjlighet att bli bättre genom att både Folkens museum i Stockholm och Folkens museum i Göteborg har unika samlingar. Tillsammans skulle de bli så heltäckande att de verkligen blev något världsunikt. Om vi dessutom tillför de här andra delarna, som jag redogjorde för tidigare, som ligger inom Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet, blir det en mycket slagkraftig enhet.
Kenneth Kvist: Nu förstår jag inte riktigt. Menar ni att museipubliken så att säga skall pendla mellan Göteborg och Stockholm? Hur kan det bli en slagkraftig enhet? Stockholm får på sikt sannolikt minskade resurser. Om det museum som finns i Göteborg är mycket mindre och får litet mer och det i Stockholm får mycket mindre, hur kan det då bli ett slagkraftigare museum?
Marita Ulvskog: Man kan samarbeta när det gäller föremålssamlingarna. Man kanske kan intensifiera utbytet av föremål något. Man kan bygga upp basutställningar där kunskaper och föremål som finns på samtliga de museer som skall ingå i den nya museimyndigheten får visas tillsammans i ett sammanhang i stället för att vara uppdelade i tårtbitar så att det blir den där snuttifierade bilden av den historiska utvecklingen. Då får man slagkraftigare utställningsverksamhet. Sedan är det ju så, som också har nämnts tidigare, att ny teknik gör att museer numera inte är lika bundna till att ha gigantiska föremålssamlingar som de visar upp. Man använder bilder och andra typer av medier för att ge en bild av en historisk utveckling. Det handlar alltså inte om något gigantiskt turnerande mellan Göteborg och Stockholm. Ett problem inom museisektorn, som Museiutredningen i hög grad uppehöll sig vid, var att samarbetet mellan olika museer inte alltid fungerar helt smärtfritt. Man använder t.ex. inte i alla lägen varandra för gemensamma, slagkraftiga utställningar på det sätt som man skulle kunna göra.
Kenneth Kvist: Jag vill fråga litet mer, fast jag tycker att kamraterna - höll jag på att säga, men då kanske de tar illa upp - i utskottet har frågat ganska utförligt och bra om detta. Det här förslaget skulle, har du sagt, vara väl genomlyst genom alla utredningar på kulturområdet. Men förslaget har alltså inte förekommit i någon av utredningarna, utan det har dykt upp i ett remissvar på någon av utredningarna, är det rätt uppfattat?
Marita Ulvskog: Man kan säga att alla grundtankar finns redovisade i det basmaterial, det gigantiska grundmaterial, som finns i Museiutredningen och Kulturutredningen. Det handlar om ett tvärvetenskapligt arbetssätt, om samarbete, om att arbeta tematiskt och om att arbeta i större block. Museiutredningens förslag var, om man våldsamt sammanfattar dem, att med hjälp av bl.a. en ny myndighet, ett museiverk, försöka åstadkomma det här samarbetet och det här tematiska arbetssättet. Vårt förslag, bl.a. grundat på remissvar och på uppföljning och bearbetning av de myndigheter som lämnat remissvaren, har blivit att i stället för att bygga upp en ny byråkrati, skapa en museimyndighet av ett antal befintliga museer, som får uppdraget att så att säga realisera de tankar och förslag som fanns i bl.a. Museiutredningen.
Kenneth Kvist: Men det konkreta förslaget har alltså ingen yttrat sig om?
Marita Ulvskog: Det konkreta förslaget har arbetats fram. Man har fått yttra sig i de fortlöpande kontakter som Leif Gidlöf, vår interne utredare, har haft med olika myndigheter, framför allt med chefen och styrelseordföranden för Folkens museum och med Göteborgs kommun. Detta har varit en vidareförädling av de förslag som de själva har haft.
Kenneth Kvist: Då skall jag bara gå in ytterligare litet grand på det här med informationen till personalen. Det har ju också berörts utförligt, men jag vill ta upp några kompletterande saker. Enligt mina noteringar från frågestunden svarade du efter en stund att det här ärendet inte var särskilt brådskande, stämmer det?
Marita Ulvskog: Förlåt, jag uppfattade inte.
Kenneth Kvist: Ärendet var inte särskilt brådskande. Du ville inte beteckna det som ett särskilt brådskande ärende.
Marita Ulvskog: Jag uppfattade inte frågan innan du kom fram till det.
Kenneth Kvist: Tidigare under utfrågningen i dag, när det gällde informationen till personalen, sade du efter en stund att det här ärendet egentligen inte var särskilt brådskande, och att det mer var beroende på den hårda ansträngningen på Regeringskansliet att informationen blev sen.
Marita Ulvskog: Den sammantagna pressen på Regeringskansliet var sådan att ärendet blev brådskande. Vi hade svårt att processa saker och ting i Regeringskansliet. Vi hade en process som innebar att vi samtidigt som vi tog fram ett antal särpropositioner också hade att hantera budgetpropositionen. I praktiken gjorde det att det här blev brådskande. Det var så att säga den allmänna pressen på hela Regeringskansliet som bidrog till situationen.
Kenneth Kvist: Är inte det en litet konstig definition på ett brådskande ärende? Det blir brådskande om man inte hinner bereda det i tid utan bereder det för sent. Då blir ärendet brådskande.
Marita Ulvskog: Ja, vi var inte färdiga med vår beredning.
Kenneth Kvist: Och då behöver man alltså inte informera. Det är ju en ganska bra definition egentligen för att slippa informera. Eller?
Marita Ulvskog: Som jag har sagt tidigare: De förslag som finns i propositionen handlar om huvudmannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg. Det handlar om att skapa en ny museimyndighet. Det handlar om att den skall ha sitt säte i Göteborg. Vi klarade inte att bereda ärendet i slutskedet när ett antal särpropositioner och budgetpropositionen skulle fram på två tre dagar och presenteras i september. Därmed lades informationen fram vid de tidpunkter då de lades fram. Men information gavs till facket. De yttranden facket har haft att komma med senare, som inte egentligen rörde de förslag som fanns i propositionen, utan helt andra saker, har tillgodosetts i de direktiv som Organisationskommittén arbetar efter.
Kenneth Kvist: Vi har ju berört det avtal om det här som finns mellan fackliga organisationer och regeringen. Det innehåller tre undantag när det gäller information. Ett sådant - jag börjar nedifrån - är om parterna vid en genomgång av propositionsförteckning eller annars är överens om att information inte behövs. Här har man inte kunnat se förslaget i någon förteckning, så det villkoret är inte uppfyllt.
Marita Ulvskog: Kulturpropositionen har ju funnits med i en propositionsförteckning.
Kenneth Kvist: Kulturpropositionen ja, men där framgår ju inte det här.
Marita Ulvskog: Det finns ju 110 olika förslag i den.
Kenneth Kvist: Ja, jag menar det. På den punkten har inte facket kunnat komma överens. Ett annat undantag är om arbetstagarsidan redan har fått tillräcklig information på lokal eller central nivå. Det villkoret är ju inte heller tillgodosett. Sedan har vi det första, alltså om ärendet är särskilt brådskande. Det har det då blivit i och med att det helt enkelt har blivit sent. Så är alltså gången i det hela. Jag har ingen mer fråga.
Inger René: Jag har några små frågor kvar. En fråga rör också MBA-R-avtalet. På s. 8 står det: Huvudorganisationerna får inom fem arbetsdagar från mottagandet av informationen skriftligen lämna synpunkter om inte arbetsgivaren och organisationerna enas om någon annan frist. Då undrar jag: Hade man överläggning med organisationerna om hur man skulle hantera avtalet i det här fallet?
Marita Ulvskog: Nej, vad som står i detta avtal är ju på flera ställen mycket klart. I regel är det så här man skall göra - i regel, men inte alltid. Det kan alltså vara så att man i brådskande lägen, när man inte hinner, helt enkelt inte gör så.
Inger René: Statsrådet svarade på min fråga för snart två timmar sedan att det här var ett vanligt förfarande. Det var inte ovanligt att man hanterade MBL- frågor på det här sättet?
Marita Ulvskog: Jag kan egentligen inte uttala mig om hur det går till. Det är ju inte statsrådet själv som trycker på knappen och säger att nu skall vi informera om detta. Det här är rutiner som sköts på en annan nivå i departementen. Jag föreställer mig att det inte är ovanligt att man hamnar i en sådan tidspress, antingen på grund av att man själv är pressad eller på grund av att hela organisationen i Regeringskansliet är pressad, att denna situation uppstår. Jag kan inte i detalj redogöra för hur det har varit i Kulturdepartementet eller i andra departement vid olika tillfällen, men utgår jag från det arbetstempo som råder inte bara i riksdagen utan även i Regeringskansliet, så bör det förekomma situationer där tidspressen är sådan att man i regel visserligen gör det här, men att det också finns tillfällen då man helt enkelt inte hinner.
Inger René: Den brådska statsrådet har talat om här, har vi full förståelse för. Men det måste ju innebära att man gör en prioritering. Då prioriterar man ned - eller bort, hur man nu vill säga - just den här typen av frågor, inte sant?
Marita Ulvskog: Jag gör ingen prioritering. Det här var ett förslag som vi inte hann informera om förrän i ett sent skede.
Inger René: Då har jag en fråga kvar. Det rör vilket samarbete Kulturdepartementet har haft med finansen när det gäller frågan om museiflytten. Den 19/12 sade Marita Ulvskog i en debatt i kammaren att man inte bara flyttar litet nålpengar till Göteborg, utan man bygger upp en helstatligt finansierad institution. Då undrar jag: Har man i det sammanhanget haft kontakter med finansutskottet eller Finansdepartementet?
Marita Ulvskog: Det är alldeles självklart att det ingår i Regeringskansliets beredning. I förre krigsarkivarie Leif Gidlöfs uppdrag har det ingått att ha nära kontakter med Fastighetsverket om det framtida museets kostnader för själva byggnaderna. Det är samma procedur som äger rum, och som har ägt rum, när det gäller uppförandet av Moderna museet, även om jag är fullständigt övertygad om att museet i Göteborg inte kommer att få kosta lika mycket som Moderna i Stockholm. Det är helt enligt de regler som gäller. Det är självfallet berett med Finansdepartementet.
Inger René: Men chefen för Statens fastighetsverk säger i en tidningsintervju att det inte finns några pengar, att det inte finns några medel avsatta för den här verksamheten - eller byggnationen, skall jag säga - i Göteborg.
Marita Ulvskog: Det finns en investeringsram som är öronmärkt för ett världskulturmuseum, om vi använder det arbetsnamnet, i Göteborg. Det tror jag har framgått mycket tydligt när Fastighetsverkets chef har varit hos kulturutskottet och talat om detta. Självfallet är denna investeringsram helt garanterad för detta. Det har gjorts ett antal studier för vår räkning av olika alternativ för vad ett sådant museum skulle kunna kosta.
Inger René: Och de är?
Marita Ulvskog: Det finns fem sex olika tentativa alternativ. Det lägsta tror jag var 118 miljoner kronor. Sedan var det en stigande skala. Organisationskommittén hanterar dessa tentativa räkneexempel helt fritt och väljer själv att komma med förslag - naturligtvis i nära samarbete med Fastighetsverket. Det är sådant som kommer tillbaka till riksdagen för beslut. Det är klart att när det gäller de 29 miljoner som för 1999 finns avsatta för verksamheten, handlar det om att betala av kostnaderna för själva huset. Det är därför jag tror att det kommer att behövas ytterligare medel om verksamheten i detta hus sedan skall ha en hög kvalitativ nivå. Samtidigt står det mycket tydligt i direktiven till Organisationskommittén att man i första hand skall titta på ombyggnadsaltenativ. Men även här har Organisationskommittén stor frihet. Det är riksdagen som beslutar när förslagen kommer tillbaka dit.
Inger René: Det innebär alltså att kulturministern och chefen för Statens fastighetsverk har olika åsikter om huruvida det finns medel avsatta?
Marita Ulvskog: Vi har fullständigt överensstämmande åsikter. Jag är förvånad över att ett lösryckt citat i en artikel tas som intäkt för att vi inte skulle vara fullständigt ense på denna punkt.
Inger René: Om ett citat av den här digniteten, särskilt när det gäller ett ärende som är så omdebatterat som detta, inte stämmer, så brukar det tas tillbaka på det ena eller andra sättet.
Marita Ulvskog: Jag förstår att det möjligen krävs erfarenhet av hur Regeringskansliet arbetar för att förstå att inget förslag i någon proposition är möjligt att lägga fram om det inte finns en fullständig överensstämmelse mellan fackdepartmentet och Finansdepartementet om att medel finns för att genomföra förslaget. Det finns det i det här fallet.
Inger René: Det var precis därför jag ställde min fråga.
Ordföranden: Marita Ulvskog sade tidigare att man har tagit hänsyn till de fackliga organisationernas synpunkter när det gäller att skriva direktiv till Organisationskommittén. Om jag har förstått det hela rätt, så har de fackliga organisationerna lagt stor vikt vid att det skulle vara en utredning. Det kulturutskottet säger är att det handlar om att förbereda sammanförandet och att den här frågan alltså skall återkomma till riksdagen innan man går vidare. Men i direktiven talar man om att man skall genomföra etableringen. Man skall vidta verkställighetsåtgärder. Det verkar inte vara en utredning utan en exekutivkommitté. Med anledning av det, och eftersom Marita Ulvskog själv har fört in det här med att ni har tagit hänsyn till personalorganisationerna, vill jag fråga: Vad är det som gäller? Kommer det ett förslag under 1997 där riksdagen har full frihet att fatta sina beslut i den här frågan?
Marita Ulvskog: Med de beslut som riksdagen fattade den 19 december, alltså att Etnografiska i Göteborg skall få statligt huvudmannaskap och att det skall vara ett central- och ansvarsmuseum i vilket också tre museer som i dag finns i Stockholm skall ingå, har man ju fattat ett beslut om något nytt i Göteborg. Det är klart att det etnografiska museum som finns i Göteborg i dag inte kan bära en sådan uppgift. Det är ju fullkomligt uppenbart. Det är ett museum som i dag har en budget på 3,7 miljoner eller vad det handlar om. Det kan inte bära verksamheten för t.ex. tre museer i Stockholm som tillsammans i verksamhetsbidrag kostar 50 miljoner kronor årligen. Det är därför vi också från den 1 januari 1999 har avsatt de nya medlen.
Det är alltså inte konstigt att det här är en organisationskommitté för att genomföra detta. Hur stort museet skall bli och hur stora medel det skall få till sitt förfogande, dvs. hur hög kvalitet det skall vara på verksamheten i museet, kommer att hanteras i Organisationskommittén, som kommer att återkomma med förslag till riksdagen. Det finns en bred representation i expertgruppen. Om vi håller oss till enbart de ekonomiska frågorna, så skall Organisationskommittén redovisa förslag till ramanslag och låneram för den nya myndigheten för 1999, preliminära anslagsberäkningar för år 2000 och år 2001 och förslag till medel av engångskaraktär. Som framgår av direktiven kommer Organisationskommittén att komma tillbaka till riksdagen vid tre olika tillfällen.
Ordföranden: Det betyder att det kommer ett förslag som riksdagen skall ta ställning till under 1997 i den första fasen i utredningen?
Marita Ulvskog: Det kommer att komma ett förslag under 1997 som rör lokalfrågan i Göteborg.
Ordföranden: Så man får inte ta ställning till projektet? Marita Ulvskog har själv beskrivit problemen, nämligen att det finns så litet pengar för den här stora nyetableringen. Det finns 29 miljoner, och alla vet ju att det inte räcker särskilt långt. Då handlar det ju om att göra prioriteringar, dels i fråga om museiverksamheten - de berörda museerna - här i Stockholm, dels i fråga om kultursektorn i stort. Detta var ju inte riktigt genomarbetat när kulturutskottet hade uppe frågan förra gången. Därför är frågan: Handlar det om en utredning - där frågan ses över i sin helhet - som kommer tillbaka till riksdagen, så att man får ta ställning, eller handlar det om att få fram olika förslag, först litet pengar till en lokalfråga och sedan litet andra saker?
Vi i utskottet har egentligen inte med detta att göra. Vi granskar inte det. Men Marita Ulvskog förde in detta med att man hade tagit hänsyn till de fackliga organisationernas uppfattningar när direktiven skrevs - ni hade ju inte gjort det tidigare. Ni hade inte informerat dem. Det var viktigt för dem att det skulle vara en förutsättningslös utredning och inte en exekutiv och genomförande kommitté.
Marita Ulvskog: Det kan ju inte vara en förutsättningslös utredning när riksdagen har fattat beslut den 19 december om att etablera en ny museimyndighet, ett central- och ansvarsmuseum i Göteborg.
Ordföranden: Nej, men jag refererar till personalorganisationerna och deras önskemål. Marita Ulvskog säger att ni har tillgodosett deras önskemål.
Marita Ulvskog: Ja, de önskemål som de hade som överlämnades till departementet den 24 september.
Ordföranden: Vi kan ju kolla det, eftersom de finns på papper. När det gäller beredningsarbetet har Marita Ulvskog flera gånger kommit tillbaka till att remissinstanserna har fört fram det här förslaget. Det skulle på något sätt då vara tillräckligt när det gäller beredningen. Folkens museum har den 24 september diskuterat den här frågan, dvs. efter det att förslaget blev känt. Man säger att man är mycket positiv till att Etnografiska museet i Göteborg samordnas med Folkens museum och får statligt huvudmannaskap. Sedan säger man: Det innebär dock inte att vi är beredda att förorda vare sig en sammanslagning med Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet eller en flyttning till Göteborg.
Vi kan lämna flyttningsfrågan därhän, eftersom vi har gått igenom den så mycket. Men man säger sig här inte alls vara beredd att förorda någon sammanläggning med Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Har Folkens museum ändrat sig sedan dessa diskussioner, som pågick under våren och sommaren? Eller var det departementets eget påhitt? Hur bereddes just frågan om att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet skulle ingå i det här?
Marita Ulvskog: Det här nämndes, som sagt, i det remissvar som Folkens museum hade när det gällde Kulturutredningen. Det har förekommit andra skrivelser från just Folkens museum där man har poängterat hur verksamheten överlappar, hur den kan kombineras och hur den kan användas på ett slagkraftigt sätt. Jag tror inte att Folkens museum har ändrat sig. I det pressmeddelande som Birgit Friggebo läser ur står det så här: Det innebär inte att vi i dag är beredda att förorda.
De vill se vad Organisationskommittén har att föreslå, men både styrelseordföranden och chefen för Folkens museum har på ett mycket konstruktivt och - det vill jag säga - drivande sätt agerat för att vi skall få till stånd denna nya museimyndighet, denna nya slagkraftiga etnografiska museimyndighet.
Ordföranden: Jo, men i deras remissvar handlade det väl om att få en ansvarsmyndighet? Och det handlade om de etnografiska museerna, eller hur?
Marita Ulvskog: I de uppvaktningar som styrelseordföranden och museichefen har gjort i departementet vid ett flertal tillfällen har funnits mycket utmejslade förslag till en museimyndighet av ungefär det slag som Organisationskommittén nu arbetar med. Sedan får vi se om det blir så.
Jag kan väl också säga att även Medelhavsmuseets chef har varit inne på behovet av att skapa en ny museimyndighet av det här slaget med en slagkraftigare struktur.
Ordföranden: I själva verket är det alltså Folkens museum och Medelhavsmuseet som har åstadkommit hela den här turbulensen?
Marita Ulvskog: Självfallet inte. Birgit Friggebo känner som tidigare kulturminister naturligtvis till att det under en mycket lång tid har förts en intensiv diskussion inom museisektorn om hur man skall kunna bryta upp gamla strukturer och skapa någonting nytt och om hur man skall kunna arbeta mindre revirbegränsande. Det har funnits mängder av förslag, bl.a. i Museiutredningen, som sedan överlämnade sina förslag till Kulturutredningen. På denna mycket långvariga debatt och på dessa mycket djupgående analyser har vi sedan byggt detta förslag.
Nikos Papadopoulos: I förslaget betonas alltså det nya arbetssättet inom informationsteknik och behovet av tvärvetenskaplig kunskapsbyggnad i nära kontakt med universitetet och högskolan. I Göteborg finns en positiv miljö för vetenskapliga ämnen, t.ex. inom socialantropologin, antikens kultur och samhällsliv och konstvetenskap samt ett betydande publikunderlag. Min konkreta fråga är: Var avsikten med förslaget att man skulle bilda en ny plattform för ett sådant här arbete - och, i så fall, på vilket sätt?
Marita Ulvskog: Ja, man kan säga att det handlar om detta. Det är därför jag talar om det här regionala perspektivet. Jag upplever att det är stötande att de statliga medlen är så orättvist fördelade på just museiområdet, men det är ändå det museipolitiska som är det avgörande - det allt överskuggande motivet - för att vi lägger fram det här förslaget. Det gör vi just för att åstadkomma det som du beskriver.
Ordföranden: Det finns inte någon ytterligare som vill ställa frågor på denna punkt. Då går vi över till nästa fråga som handlar om beredningen när det gäller Norra länken. Vi har fått en PM från Miljödepartementet om hur den beredningen har gått till. Vi vill bara ha en mycket enkel, kompletterande upplysning, eftersom denna PM avslutas med meningen: Inför ärendets avgörande så föredrogs ärendet för statsrådet Marita Ulvskog som också var föredragande statsråd vid regeringens beslut den 29 februari 1996.
Av vad som tidigare har sagts framgår att det först var vid denna föredragning som Marita Ulvskog hade tagit del av ärendet. Vi skulle vilja ha en närmare beskrivning av när den här föredragningen skedde, vem som höll den och hur lång den var.
Marita Ulvskog: Fru ordförande! Vi har ju ett ersättarsystem i regeringen som innebär att en ersättare, när ett statsråd av något skäl är frånvarande eller är jävig i någon fråga, träder in i hans eller hennes ställe. Vid det här tillfället var jag civilminister. Jag var ersättare för Anna Lindh som var jävig i den här frågan. Det som rent konkret inträffade var att rätts- och expeditionschefen i Miljödepartementet, Fredrik Damgren, och tjänstemannen Ivar Frostenson bokade in en tid för att föredra detta ärende.
Jag kan inte säga exakt hur lång tid det tog. Det var en grundlig föredragning, i alla fall med regeringskanslimått mätt. Jag skulle tro att det handlade om drygt en timme med mycket utförliga kartgenomgångar och också genomgångar av naturresurslagen i just det här ärendet.
Ordföranden: Jag har bara en liten uppföljande fråga. Betyder det att statsrådet Ulvskog kände sig helt ansvarig för den här frågan och hade en sådan kunskap om ärendet att hon kunde göra de avvägningar som ett statsråd bör göra inför beredningen inför regeringen? Av det här papperet fick vi nämligen intrycket att det var statssekreterare Måns Lönnroth som egentligen höll i ärendet.
Marita Ulvskog: Den fortlöpande beredningen har ju skötts av statssekreteraren i Miljödepartementet, Måns Lönnroth, eftersom det fanns ett jävigt statsråd. Men det är alldeles självklart att man som föredragande statsråd måste vara väl insatt i frågan för att t.ex. kunna svara på frågor från kolleger under själva regeringssammanträdet.
Ordföranden: Frågan är ju om det var en information inför regeringssammanträdet eller om det var en föredragning för ställningstagande. Det var ju ett ganska omfattande ärende. Det är ganska kort tid att på en timme dels sätta sig in i ärendet, dels kunna lämna förslag till beslut.
Marita Ulvskog: Jag vill inte sätta någon rubrik på vad det var. Vi höll på en god stund och gick igenom ärendet noggrant.
Ordföranden: Och det var ingen information utan ett föreläggande för ställningstagande?
Marita Ulvskog: Ja, det var självfallet ett ställningstagande.
Ordföranden: Från din sida?
Marita Ulvskog: Ja.
Ordföranden: Det finns ingen mer som vill ställa frågor. Vi ber att få tacka dig, Marita Ulvskog, särskilt med tanke på din hals, för att du har velat komma och svara på våra frågor.
Konstitutionsutskottet
1997-04-29
kl 11.00-13.40
Offentlig utfrågning av statsminister Göran Persson angående visst uttalande i Lettland, inbjudan av Kinas president till Sverige samt regeringens utnämningspolitik
Ordföranden: Jag ber att få hälsa statsminister Göran Persson välkommen till utfrågning i konstitutionsutskottet. Det handlar om tre olika gransknings- ärenden. Det första ärendet gäller ett visst uttalande i Lettland av statsministern. Det andra gäller statsministerns inbjudan till Folkrepubliken Kinas president till Sverige. Det tredje gäller regeringens utnämningspolitik. Som bisittare har statsministern Lars Danielsson. Vi följer alltså nämnda ordning av ärendena och går nu direkt in på utfrågningen.
Ola Karlsson: Jag skulle vilja börja med att fråga hur uttalandet om stöd bereddes i regeringskretsen och vilka reaktionerna blev i statsrådskretsen när stöddiskussionen fördes.
Göran Persson: Det uttalande som åsyftas fälldes på en presskonferens. Det var sammansatt med den klassiska formuleringen att vi stöder varje lands rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Letterna har valt NATO- medlemskap. Vi respekterar detta beslut. Sedan lade jag till att vi skall göra vad vi kan för att stödja dem i deras process. Det sistnämnda är ju heller inte särskilt märkligt eller konstigt. NATO-utvidgningen är en pågående process. Den kommer att rymma en lång rad avvägningar inom NATO.
Vi har från svensk sida uttryckt uppfattningen att denna process skall vara öppen, transparent. Vi har uttryckt uppfattningen att den skall vara open ended, att man i och med det första beslutet inte skall komma till en ände så att säga. Vi har också uttryckt uppfattningen att den skall baseras på objektiva kriterier. Det skall alltså vara anständiga beslut som fattas. Vi tycker nämligen att också småstater i den typen av process skall behandlas på ett korrekt sätt.
Detta har vi från svensk regerings sida gett uttryck för i en lång rad sammanhang, och det ligger också bakom den uppfattning som jag uttryckte i Lettland. Till detta med NATO-utvidgningen skall också läggas att balterna i övrigt, precis som vi, är inne i en utvecklingsprocess i hela regionen, där en gemensam säkerhet kopplad till Europa byggs successivt. Jag tänker då på EU- utvidgningen naturligtvis, deras medlemskap i Europarådet, de bilaterala ansträngningarna Sverige-Lettland på handelsområdet och när det gäller folkligt utbyte, den regionala aktiviteten i form av Visbykonferensen m.m., m.m. Balterna är inne i en process som vi är djupt inblandade i, där NATO- utvidgningen är en del. Av kända skäl påverkar vi inte direkt denna process, utan vi ger dem vårt stöd för att de skall behandlas på ett anständigt och rimligt sätt. Jag tycker inte att detta på något sätt är konstigt. Uppfattningen är väl kopplad till svensk linje och är naturligtvis beredd i Regeringskansliet. Jag ser heller inga konstigheter i att förankra den i Utrikesnämnden. Jag ser inte att detta är en partiskiljande fråga och är egentligen litet förvånad över att den är föremål för den här typen av granskning.
Ola Karlsson: Nu är det ju inte en utfrågning om utrikespolitiken i sig, utan om hur frågan har beretts i regeringskretsen.
Statsministern sade att det började med det klassiska uttalandet, vilket sedan följdes av det tillägg som nu är föremål för diskussion. Skall jag tolka detta som att tillägget inte var berett enligt den vanliga ordningen?
Göran Persson: Vänd på det. Lägg till ett inte framför tillägget. Ola Karlsson ser väl vad det är som han försöker att göra politisk sak av. Låt säga att jag hade sagt det motsatta, att vi inte stöder letterna i den processen, var hade vi då hamnat någonstans? Jag har uttryckt en självklarhet, en politisk uppfattning som de i Sverige som står på balternas sida delar.
Ola Karlsson: Ett alternativ är ju att inte säga någonting alls, om man tror att det kan vara tveksamt. Jag får väl upprepa min fråga: Skall jag tolka det så att tillägget inte var berett på sedanligt sätt?
Göran Persson: Som jag sade alldeles nyss är det inget konstigt med detta uttalande. Det stämmer väl överens med svensk linje, uttryckt i en lång rad sammanhang. Att i särskild ordning bereda denna självklarhet har jag inte sett något som helst behov av. Det är ju känt att vi har ett starkt engagemang i Östersjöfrågan. Jag har själv gjort den till en av regeringens viktigaste frågor. Jag tror att det är en oerhörd möjlighet i detta samarbete.
Att vi inte skulle stödja våra grannländers rätt att själva besluta om sin säkerhetspolitiska linje vore ju en sensation. Det vore också en sensation att inte ha uppfattningen att vi skall stödja den process som för deras del leder fram till att deras beslut verkställs och kommer till punkt.
Ola Karlsson: Innebär det att vi skall tolka uttalandet ?Vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen? att det är den lettiska beslutsprocessen som vi skall stödja, inte processen att Lettland vill bli medlem i NATO?
Göran Persson: Det pågår ju, som jag alldeles nyss sade, en stor process i denna region för ett gemensamt säkerhetsbyggande, där NATO-medlemskapet är en del. Vår uppfattning är att de baltiska staterna har rätt att själva välja sin linje, och det respekterar vi. Det är en del i den processen, och vi stöder naturligtvis denna process. Svårare än så är det inte.
Vad jag inte begriper är att vi skall föra en politisk diskussion om den här saken, för jag tror att det är få saker som är så väl förankrade i svenska folkets uppfattning som just denna hållning. Jag menar att det inte är något konstigt med det som jag har sagt, utan det är i allra högsta grad väl berett och väl förankrat i Utrikesnämnden. Jag tror inte att man kan hitta någon i Sveriges riksdag som inte skriver under den uppfattningen.
Ola Karlsson: Får jag då fråga hur uttalandet om att vi skall stödja Lettland i den här processen har tagits upp i Utrikesnämnden?
Göran Persson: När jag beskriver vad det handlar om går allt ut från den tydliga ståndpunkten att varje land självt har rätt att bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Där startar det hela, och det är utomordentligt väl förankrat i Utrikesnämnden och i Sveriges riksdag. Det är en självklarhet. Detta går tillbaka till dåvarande ESK:s slutsatser och det går tillbaka till svensk utrikespolitisk linje sedan många, många år tillbaka. Vi respekterar varje lands rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitiska linje. I denna process är letterna inne och där är esterna, litauerna och polackerna inne. Det är klart att vi stöder den processen. Det är inte svårare än så.
Ola Karlsson: Jag tror att det finns litet nyansskillnader i denna diskussion. När man läste uttalandena fick man ju det bestämda intrycket att det var Lettlands process för att försöka bli medlem i NATO som Sverige skulle stödja och att det var NATO-medlemskapsprocessen som statsministern uttalade sig om, inte själva beslutsprocessen inom Lettland. Skälet till att jag frågar hur detta har hanterats i Utrikesnämnden är att vi på fråga till Regeringskansliet har fått beskedet att det vid Utrikesnämndens sammanträde den 23 april fördes en relativt ingående diskussion om NATO-utvidgningen, om de baltiska ländernas situation och om hur Sverige borde förhålla sig till utvidgningsprocessen. Den konkreta frågan om huruvida Sverige skulle stödja Lettlands medlemskapsansökan i NATO diskuterades dock inte.
Det var just detta intryck som vi fick när vi läste uttalandet från statsministern. Därför vill jag återigen fråga: Hur har detta hanterats? Har frågan om att stödja Lettlands medlemskap i NATO tagits upp i Utrikesnämnden någon gång före uttalandet av statsministern?
Göran Persson: Eftersom Ola Karlsson tycks göra sak av vad jag sade och tolkar in någonting annat i det, vill jag nog läsa in till protokollet vad det är jag har sagt i sin helhet. Då framstår Ola Karlssons hela uppläggning som mycket underlig. Jag har sagt så här: Varje land har rätt att självt bestämma om sin säkerhetspolitik. Sverige har valt sin väg sedan många år. Det har fungerat bra för Sverige. Lettland måste välja sin väg. Det är Lettland som måste göra valet. Det kan ingen annan göra. Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i NATO. Vi respekterar det, och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen.
Sätt in detta i sitt sammanhang, Ola Karlsson! Alla som följer denna utfrågning måste fråga sig vad det är Moderaterna och Ola Karlsson, i det här fallet, är ute efter. Detta är den svenska linjen sedan lång tid tillbaka. Är det så att det förbereds något slags byte av linje från moderat håll, så säg det då i stället för att misstänkliggöra regeringen. Vi håller fast vid den svenska linjen.
Ola Karlsson: Nu är ju detta en diskussion om hur beredningsprocessen har gått till. Det är alldeles självklart att man skall informera Utrikesnämnden om viktiga utrikespolitiska ställningstaganden. Därför tycker jag att det är litet anmärkningsvärt att detta inte togs upp i Utrikesnämnden den 23 april, när man diskuterade NATO-utvidgningen och de baltiska ländernas situation samt vårt förhållningssätt till detta.
Om uttalandet återgav de exakta orden eller i alla fall en svensk översättning av de engelska orden, skulle jag ändå vilja fråga om dessa ord var förankrade i regeringskretsen innan uttalandet gjordes. På vilket sätt hade just dessa ord diskuterats med utrikesministern?
Göran Persson: Det går ju inte till så att presskonferenser förankras med regeringen i förväg. Det är vissa stater som har försökt sig på den typen av umgänge med pressen, och det har inte gått så bra. Vi avstår från detta. Presskonferensen är ett fritt möte där man sammanfattar en uppfattning. Den uppfattning som jag har gett uttryck för finns det ingen konstighet i.
Jag håller däremot med Ola Karlsson om att man naturligtvis skall informera om och samråda med Utrikesnämnden om viktiga förändringar av den utrikespolitiska linjen. Ett sådant tillfälle hade vi 1993, när en av mina företrädare talade om hur han såg på neutralitetspolitiken. Detta var naturligtvis en sådan sak som skulle ha tagits upp i Utrikesnämnden. Att jag slår fast den klassiska uppfattningen, vilken vi alla förhoppningsvis delar, om den svenska säkerhetspolitiken och vår syn på balternas situation, är ingenting som behöver förankras i Utrikesnämnden, för jag utgår från att vi har samma uppfattning. Protestera annars, Ola Karlsson, för det som rimligen måste vara basen för utfrågningen är väl att det finns en kritik mot vad jag sade i sak. Finns det ingen sådan kritik i sak, är det ju faktiskt den linje som vi alla har som jag uttrycker. I så fall förstår jag inte granskningen.
Ola Karlsson: Presskonferenser på vilka budskapet inte har förankrats innan har inte alltid varit så lyckade heller.
Göran Persson: Menar Ola Karlsson att vi skall ha presskonferenser där vi i förväg har bestämt exakt hur dialogen skall föras? Är det så jag skall tolka yttrandet? Det andra som är intressant för mig att veta är vad det finns för kritik i sak av det som jag har sagt. Är det där som Moderaterna skjuter in sig? Om det finns en saklig kritik, lyft då upp den på bordet. I så fall förstår jag kanske bättre varför vi skulle ha tagit upp denna självklarhet i Utrikesnämnden.
Ola Karlsson: Får jag då fråga hur länge det har varit en självklarhet att vi aktivt skall stödja Lettlands process för medlemskap i NATO?
Göran Persson: Jag har svarat på vad uttrycket innebär. Det är kopplat till den första delen, som ju Ola Karlsson väljer att inte läsa upp och som handlar om varje stats rätt att själv bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Jag har gjort klart hur jag ser på detta, och jag har fått frågan förut av Ola Karlsson. Det finns ingen anledning att upprepa svaret.
Däremot är jag nyfiken på att få veta vari den materiella kritiken består mot det sakliga innehållet. Det är en poäng med denna reflektion, därför att om det är så att det inte finns någon kritik av det sakliga innehållet utan detta är vad vi alla tycker, då faller också den formella kritiken från Ola Karlsson, att jag inte har tagit upp diskussionen i Utrikesnämnden. Men om det är så att Ola Karlsson och Moderaterna har uppfattningen att man inte stöder balterna i den här processen, finns det grund för kritiken därför att då har vi olika uppfattning i sak och då borde frågan ha tagits upp i Utrikesnämnden.
Ola Karlsson: Jag konstaterar att frågan om stödjandet av Lettlands medlemskap i NATO inte har varit uppe i Utrikesnämnden och att jag inte har fått svar på hur tillägget kommunicerades med övriga i Regeringskansliet och i regeringskretsen. Det är möjligt att jag inte får något svar på frågan, därför att det inte skedde något samråd på denna punkt. Jag hoppas att statsministern annars kan ge ett tydligt besked: Skedde det något samråd om det som statsministern själv kallar för tillägget?
Göran Persson: Jag tror att jag har svarat på denna fråga tre gånger redan. Vi kommer inte ytterligare framåt. Jag blir klarare i mitt svar bara om jag får besked om att vi har en saklig meningsskiljaktighet oss emellan. Är det på det viset, då kommer frågan i ett helt nytt läge. Då har jag gjort en missbedömning. Det är klart att om det finns en stor fraktion i Moderata samlingspartiet i Sveriges riksdag som inte tycker att vi skall ge balterna stöd i processen för ökat säkerhetsbyggande i vår del av Europa, så skall det redovisas. I så fall har jag gjort en felbedömning. Då borde vi ha gått till Utrikesnämnden och där konfronterat Moderaterna med den klassiska svenska linjen, så att de då hade fått ge en avvikande mening. Men jag har inte hört någon sådan protest. Från Moderaternas utrikespolitiske talesman Lennmarker hörde jag snarare uppskattande ord i anslutning till vad jag sade. Därmed faller ju också den ingången i frågan. Då återstår det för min del ingenting annat än att konstatera att jag just nu är föremål för en utfrågning om någonting som egentligen känns ganska märkligt.
Kurt Ove Johansson: När statsministern svarade på Ola Karlssons första fråga var han ju principiellt inne på hur han ser på NATO-utvidgningen i Östersjöområdet. Jag skulle vilja fråga om statsministern har någon förståelse för den oro som har kommit till uttryck i Ryssland över att ett antal nya demokratier i Öst- och Centraleuropa blir medlemmar i NATO.
Göran Persson: Vår uppfattning är uttryckt också kring den aspekten. Utvidgningen får inte ske på ett sådant sätt att nya skiljelinjer skapas i Europa. Detta är oerhört viktigt för oss i den del av Europa som vi lever i. Med tanke på hur samtalen, senast i Helsingfors, utföll ser det ut som om NATO-utvidgningsprocessen också i detta avseende kan komma att gå framåt med ett gott resultat.
Kurt Ove Johansson: Skulle ett medlemskap i NATO av ett baltiskt land eller flera baltiska länder vara en fördel för svensk säkerhetspolitik?
Göran Persson: Jag har ingen anledning att värdera detta. De har valt sin linje. Förändras deras ställning så att de blir medlemmar i exempelvis NATO, så är det ett nytt läge. Jag tror inte att detta i grunden skulle påverka Sveriges situation. Men det är en helt annan fråga än det som granskningen gäller och kräver nog litet djupare analys innan ett definitivt svar kan ges.
Kurt Ove Johansson: Jag har nog en annan uppfattning än statsministern om vad granskningen gäller. Men om det är så att man tycker att man skall stödja en process i ett land i ett närområde, kan det väl inte vara oväsentligt att svara på frågan om ett sådant inträde skulle vara till fördel för svensk säkerhetspolitik.
Göran Persson: Vi har sagt att vi stöder deras rätt att själva välja sin säkerhetspolitiska linje. Det har de gjort, och i den processen är de inne. Svårare än så är inte konstaterandet. Att vi plötsligt skulle säga att de inte skall välja en linje därför att det drabbar Sverige eller att de skall välja en annan linje därför att det gynnar Sverige, vore att bryta mot den grundläggande uppfattningen. De har rätt att välja. De väljer. Vi stöder deras rätt att välja. Så ser resonemanget ut.
Kurt Ove Johansson: Det är ju en sak vad statsministern säger att han avser, men det som är intressant är ju hur ett uttalande från statsministerns sida uppfattas. Det råder väl ingen tvekan om att det finns de som har tolkat statsministern på ett helt annat sätt i fråga om stödet för denna process.
Göran Persson: Om de tolkar, så får de tolka. Men som jag förut sade till kollegan i utskottet är ju det grundläggande vilken linje vi har uttryckt, var vi står och om det finns en skiljaktig uppfattning om denna linje i Sveriges riksdag. Det senare har jag ännu inte upptäckt.
Kurt Ove Johansson: Men det var ju ändå så, Göran Persson, att när uttalandet blev offentligt var din egen utrikesminister i Berlin. Hon blev ju också konfunderad, så det fanns väl egentligen anledning att ifrågasätta vad du avsåg med uttalandet.
Göran Persson: Nu tror jag att Kurt Ove Johansson gör ett vårdslöst referat. Den intervju som Lena Hjelm-Wallén gav - jag tror att det var för Ekoredaktionen - har jag läst in extenso. Hon har ingen annan uppfattning och ingen annan linje än den som jag har uttryckt. Däremot fanns det tjänstemän i utrikesförvaltningen som fladdrade litet. Men det kan jag inte göra mycket åt.
Kurt Ove Johansson: Men det fanns tydligen de som kunde misstolka vad Göran Persson sade.
Göran Persson: Det tycker jag rimligen inte att det borde ha funnits. Men det fanns en del som uppenbarligen var litet snabba med sina reaktioner, dock icke utrikesministern, som uttryckte sig mycket klart.
Kurt Ove Johansson: Du har ju som statsminister besökt Ryssland och träffat ledarna där. Var det inte så att de med skärpa gjorde klart att de inte önskade att Lettland skulle upptas som medlem?
Göran Persson: Det har aldrig diskuterats på så sätt med de ryska ledarna.
Kurt Ove Johansson: Så du redovisade inte heller någon ståndpunkt i frågan om NATO-utvidgningen kring Östersjön när du träffade de ryska ledarna?
Göran Persson: Vid de två tillfällen som jag har mött Tjernomyrdin har jag som första punkt gjort klart att den svenska uppfattningen kring säkerhetspolitiken är att varje land har rätt att självt bestämma sin egen linje. Detta har gällt för Sverige. Det har varit gynnsamt för oss. Vi har valt vår linje under många, många år. Det gäller också för de baltiska staterna. Detta uttrycks klart och tydligt.
Kurt Ove Johansson: Men statsministern kan naturligtvis inte ha undgått att se, höra och läsa att man i Ryssland känner oro över att ha NATO-medlemmar inpå knutarna. Innebär då inte detta att Sveriges säkerhetspolitiska läget blir litet osäkrare?
Göran Persson: Vi har ju också sagt att NATO-utvidgningsprocessen måste bedrivas på ett sådant sätt att inte nya skiljelinjer skapas i Europa. Det är denna process som vi just nu är inne i. Var den slutar någonstans återstår att se. Men i den processen har de baltiska staterna sagt att de vill blir medlemmar i NATO. Vi stöder deras rätt att välja. Det är oerhört viktigt att detta faktiskt understryks, så att vi inte hamnar i en situation där vi plötsligt börjar att överpröva deras situation med svenska taktiska argument. Om någon skulle göra så för Sveriges räkning, skulle vi bli oerhört uppbragta. Det är fråga om självständiga stater. De gör sina bedömningar, de har sina demokratier, de har kommit fram till sitt ställningstagande. Deras process är värd respekt. Vi stöder deras rätt att faktiskt hantera denna process.
Kurt Ove Johansson: Statsministern deltog för några dagar sedan i ett SAMAK- möte i Mariehamn. Där framhöll deltagarna från den ryska duman att NATO- utvidgningen är en fortsättning på det kalla kriget. Tycker statsministern mot denna bakgrund att det var klokt att för mindre än ett år sedan uttrycka sig på det sätt som han gjorde på presskonferensen?
Göran Persson: Ja, det tycker jag. Det är dessutom på det viset att utvecklingen sedan dess definitivt har understrukit vikten av att vi är tydliga på den här punkten. De baltiska staterna har rätt att välja, och de har rätt att bli behandlade på samma sätt som andra som ansöker om medlemskap i NATO. Vi är inte inne i den processen. Vi tillhör inte NATO. Men det är viktigt att vi nu inte får en utveckling där dessa stater kommer i kläm, därför att de skulle vara små eller därför att de skulle vara baltiska eller av något annat skäl. De har samma rätt som andra att välja sin säkerhetspolitiska linje.
Att det sedan i rysk debatt uttrycks denna uppfattning är självklart. Det är ingen nyhet eller sensation. Men man får väl luta sig mot de samtal som har förts mellan president Jeltsin och president Clinton. Uppenbarligen är det så att utfallet av Helsingforssamtalen antyder att NATO-utvidgningsprocessen fortsätter. Sedan får vi se var den ändar någonstans. Men det skulle vara märkligt om vi nu skulle börja säga att exempelvis Ryssland har uttryckt kritik och att vi därmed skall vara försiktiga med vår uppfattning att varje land har rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitiska linje.
Kurt Ove Johansson: Men om detta nu var så viktigt för statsministern att säga i Lettland den 3 juni 1996, varför sade då statsministern ingenting om detta i exempelvis Mariehamn? Där talades det tydligen bara om något slags mjuk säkerhet, vad det nu kan vara för något.
Göran Persson: Då tror jag nog att Kurt Ove Johansson skulle ha deltagit i hela seminarieövningen. Det var ett omfattande seminarium, där min uppgift var att tala om säkerhetspolitiska frågor utifrån handel, mellanfolkligt utbyte och den svenska strategi som vi har presenterat i så många sammanhang, det bilaterala umgänget, det regionala umgänget, NATO-utvidgningen som en viktig byggsten, EU-utvidgningen som en annan viktig byggsten och dialogen och relationen med Ryssland. Det är de komponenter som finns i resonemanget och dessa återupprepade jag också i Mariehamn. Jag tror att jag dessutom har fört fram dem vid ett 20-30-tal tillfällen sedan vi träffades i Riga förra året. Första gången som detta sätt att beskriva det hela presenterades tror jag var när jag träffade president Clinton. Jag upplever att vi är överens om detta i Sverige. Det är ingenting konstigt med detta. Det vore snarare underligt om vi fick en situation i Sverige där vi skulle börja säga: Vi skall nog vara litet försiktiga med stödet till balterna att själva välja, därför att det kanske retar Ryssland. En sådan utveckling vore utomordentligt farlig. Jag varnar för den.
Kurt Ove Johansson: Enligt 10:6 i regeringsformen skall regeringen bl.a. i alla utrikesärenden av större vikt överlägga med Utrikesnämnden. Kan statsministern ge exempel på ärenden av större vikt där överläggningar bör ske i Utrikesnämnden före ett regeringsavgörande?
Göran Persson: Om jag exempelvis skulle gå ut och hålla ett tal och säga att Sverige inte skulle förhålla sig neutralt till en eventuell konflikt i vårt närområde, skulle jag betrakta det som en stor utrikespolitisk positionsförskjutning värd en diskussion i Utrikesnämnden.
NATO-utvidgningen är naturligtvis en fråga som vi har samrått om i Utrikesnämnden. Jag har inte upplevt att vi har haft några olika uppfattningar. Situationen i Ryssland har vi också samrått om. Men det pågår en löpande dialog i Utrikesnämnden som är mycket omfattande. Senast vid ett sammanträde i går var dessa frågor uppe till diskussion. Så det råder inte brist på samrådsmöjligheter. Det är min bestämda uppfattning.
Kurt Ove Johansson: Betyder det som statsministern nu sade att vi är överens om att frågor som rör hur Sverige bör förhålla sig till NATO:s utvidgningsprocess i vårt närområde är av sådan vikt att de bör behandlas i Utrikesnämnden?
Göran Persson: De har behandlats i Utrikesnämnden. Någonting annat vore en sensation. Dessutom har uppfattningen att varje stat själv har rätt att välja sin säkerhetspolitiska linje självfallet också behandlats i Utrikesnämnden.
Kurt Ove Johansson: Om nu statsministern hade för avsikt att uttrycka sig på det sätt som han gjorde i Lettland den 3 juni 1996 hade han väl bort pröva den tesen när Utrikesnämnden ändå var samlad den 23 april?
Göran Persson: Hade det varit så, fru ordförande, att det hade legat någon positionsförflyttning i tesen hade jag självklart tagit upp och prövat den. Men det jag har uttryckt är en uppfattning som jag tror att alla är överens om. Varje stat har rätt att själv bestämma. När dessa små stater går in i sin utvidgningsprocess på NATO-sidan är det dessutom viktigt att den processen bedrivs på ett sådant sätt att de behandlas anständigt och rättvist. Jag tror inte att det är någon som har någonting att invända mot det.
Kurt Ove Johansson: Jag tror mig ändå känna statsministern ganska väl. Jag vet att han innan han åker någonstans själv brukar gå och fundera på hur han skall uttrycka sig. Utrikesnämnden är samlad den 23 april - några dagar innan resan går till Lettland. Sannolikt hade statsministern redan vid den tidpunkten tankar på att han skulle uttrycka sig på det sätt som han gjorde vid presskonferensen. När det var ett sådant bra läge att testa om Utrikesnämnden stödde denna process, som uttrycket föll sig, tycker man att Göran Persson skulle ha utnyttjat den möjligheten.
Göran Persson: Ja, om det hade varit så att jag hade uppfattat att det i uttrycket ligger någon som helst annan linje än den som diskuterades vid Utrikesnämnden den 23. Det är den svenska uppfattningen att vi stöder dessa staters rätt att själva bestämma. Vi har också uttryckt gång efter annan att vi förutsätter att utvidgningsprocessen bedrivs på ett sådant sätt att den är öppen, att det inte finns någon deadline - open-ended, som vi säger - och att den sker på objektiva kriterier. Det har vi uttryckt när vi har träffat NATO- stater. Det har vi uttryckt när vi har träffat de baltiska staterna. Det har vi uttryckt i Sverige. Det är inget konstigt i detta. Hade jag avvikit från denna uppfattning, vilket i så fall hade varit en sensation, skulle jag självfallet ha tagit upp det i Utrikesnämnden. Men det hade jag inget som helst behov av.
Kurt Ove Johansson: Nog måste väl ändå statsministern hålla med om att det är ganska märkligt. Den 23 april är det utrikesnämnd. Det är en lång diskussion, såvitt jag kan förstå av de handlingar vi har fått, om NATO-utvidgning och de baltiska staterna. Här diskuterar man tydligen fram och tillbaka, enligt de promemorior som vi har sett. Men just det som vi nu diskuterar kom Göran Persson aldrig på att nämna när Utrikesnämnden sammanträdde. Det förefaller väl litet märkligt?
Göran Persson: Om Kurt Ove Johansson påstår att jag har gjort en positionsförflyttning är det märkligt. Men vari består i så fall positionsförflyttningen i förhållande till Utrikesnämnden? Det är samma fråga som jag ställde till Ola Karlsson.
Kurt Ove Johansson: Utrikesnämnden för ju en lång diskussion om de baltiska staterna och NATO:s utvidgning. Det som är viktigt i sammanhanget, dvs. det som KU granskar, gäller innebörden av orden om att stödja den lettiska processen och medlemskap i NATO. Nog är det väl då ganska märkligt att Göran Persson, om han hade uttalandet i sitt huvud, inte testade det på Utrikesnämnden när den ändå var samlad.
Göran Persson: Jag säger ingenting annat än det Utrikesnämnden har sagt, Kurt Ove Johansson. Det är det som är min poäng. Läs uttalandet som jag nyss läste upp en gång till. Jag kopplar ju processen till den klassiska svenska uppfattningen. Att säga det omvända vore märkligt. Därför ligger detta helt i linje med resonemanget i Utrikesnämnden. Om någon inte tycker att detta är i linje med Utrikesnämndens uppfattning är jag beredd att ta en debatt om det. Då kommer saken i ett nytt läge. Men vi har uppfattningen att vi från svensk sida stöder små staters rätt att själva bestämma och att processen, när staterna går in i den, skall vara just, ärlig och anständig för deras del. Processen rymmer utöver NATO-medlemskapet dessutom hela det säkerhetsbyggande arbete vi nu sysslar med i Östersjöregionen. Det vore en sensation att säga att vi inte skulle stödja den typen av utveckling och den typen av rättigheter.
Diskussionen blir egentligen meningsfull först om det är så att vi inte är överens om den grundläggande uppfattningen. Är vi överens om den grundläggande uppfattningen, vilket jag tror att vi är - det vore konstigt annars - hamnar vi i ett läge då man kan undra varför man skall förankra det som man redan är överens om dubbelt. Det är så jag uppfattar det hela.
Kurt Ove Johansson: Jag kan fråga så här i stället: Kan statsministern erinra sig att någon annan i ansvarig ställning före honom fällt uttrycket ?Vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen??
Göran Persson: Om jag bara hade sagt detta och inte det första som jag läste upp så hade det kanske varit litet märkligt. Men jag läser det i samband med den klassiska uppfattningen. Jag tror inte att det är någon som tycker att det är märkligt.
Kurt Ove Johansson: Kan statsministern erinra sig att någon före honom i ansvarig ställning har fällt detta uttalande?
Göran Persson: Det har jag inte ens haft anledning att forska efter. Jag uppfattar nämligen uttalandet som tämligen självklart. Det intressanta är väl att i så fall försöka hitta någon i ansvarig ställning som nu inte tycker att det är en vettig uppfattning. Jag tror att det blir svårt att hitta en sådan person i Sverige i dag. Därmed är diskussionen, tycker jag, mycket märklig.
Kurt Ove Johansson: Nog får det väl anses litet märkligt ändå att det som statsministern här säger är en sådan självklarhet att ingen annan har givit uttryck för samma sak innan.
Göran Persson: Det kan mycket väl vara så att någon har sagt det före mig. Med tanke på att man inte lägger självklarheter på minnet kan det ha seglat förbi.
Poängen i mitt svar är återigen följande: Är det så att det jag sade inte uppfattas vara i överensstämmelse med svensk linje, då är läget nytt. Då bör vi ha en diskussion i Utrikesnämnden. Jag har levt i uppfattningen och tron att vi är överens om denna hållning. Små stater har själva rätt att bestämma. I den process de ger sig in i skall de hanteras på ett anständigt sätt. Där har de vårt stöd. Svårare än så är det inte.
Kurt Ove Johansson: Har inte Sveriges hållning fram till statsministerns besök i Lettland den 3 juni varit att inte direkt uttala att Sverige aktivt skulle stödja en ansökan om medlemskap i NATO?
Göran Persson: Du lyssnar inte på vad jag säger.
Kurt Ove Johansson: Jag gör så gott jag kan.
Göran Persson: I så fall får du kanske lyssna en gång till. Jag uttalar mig om den principiella rätten för varje land att själv välja sin säkerhetspolitiska linje. Balterna är inne i utvidgningen just nu. Detta är inget konstigt. Jag har, tror jag, svarat på frågan två eller tre gånger förut.
Kurt Ove Johansson: Jag tycker inte heller att det är några märkligheter i dessa uttalande. Jag försöker bara komma fram till huruvida någon i statsministerns omgivning eller närhet har uttryckt något liknande förut. Jag skall gärna erkänna att jag har gjort så många efterforskningar som jag har kunnat göra, men jag har icke funnit att någon ansvarig i statsministerns omgivning har uttryckt sig på detta sätt.
Göran Persson: Tänk om det då är så lyckligt, fru ordförande, att jag har sagt någonting för första gången. Jag står för uttalandet och tycker att det är rätt. Det är riktigt. Det är en bra svensk linje. Jag tycker att den är i överensstämmelse med vad vi har sagt i Utrikesnämnden. Finns det en annan uppfattning i sak är jag beredd att ta den debatten.
Kurt Ove Johansson: Jag vill komma tillbaka till Samakkonferensen. Delar statsministern den danske försvarsministern Hans Hækkerups uppfattning när det gäller Baltikum, dvs. att den yttersta säkerheten bara kan garanteras av NATO?
Göran Persson: Jag har inte hört att han hart fällt det uttalandet över huvud taget.
Kurt Ove Johansson: Så det är fel i tidningsreferaten?
Göran Persson: Jag vet inte. Jag vill nog passa innan jag värderar vad andra nordiska statsråd har sagt.
Kurt Ove Johansson: Men statsministern läser väl tidningar han också, som jag gör?
Göran Persson: Det händer nog, Kurt Ove Johansson, att jag till skillnad från dig inte är en så flitig tidningsläsare. Jag läser definitivt inte alla de tidningar som du håller dig med.
Kurt Ove Johansson: Så statsministern har alltså inte sett detta uttalande?
Göran Persson: Nej, jag har inte ens reflekterat över det. Jag har ingen värdering av det.
Kurt Ove Johansson: Statsministern var ju på konferensen.
Göran Persson: Kurt Ove Johansson har säkert också bevistat en och annan konferens där han inte har snappat allt som har sagts från talarstolen. Det var väl det som hände i detta fall också. Jag tycker inte att jag har någon anledning att kommentera vad danskarna säger.
Kurt Ove Johansson: Så statsministern känner inte heller till att Hækkerup talade om att det i första omgången skulle räcka med NATO-kontor och NATO- flagga i de tre baltiska länderna?
Göran Persson: Jag har ingen anledning att som svensk statsminister ha någon uppfattning om det. Den dimensionen av frågan har jag för min del inte ens reflekterat över. Hur det rent materiellt skall gå till har jag inte tänkt på. Jag har den principiella uppfattningen att balterna har rätt att själva bestämma. Sverige har uttryckt den uppfattningen klart. Balterna är inne i en process. Den processen skall bedrivas på ett sådant sätt att de hanteras anständigt. Det är viktigt. Mot den bakgrunden har vi givit dem stöd i deras rätt att själva välja och delta i denna process. Svårare än så är det inte.
Kurt Ove Johansson: Tack!
Håkan Holmberg: När uttalandet gjordes uppfattades det som sades inte som någon självklarhet. Jag tror för min del inte att problemet låg i Utrikesnämnden, utan snarare i så fall i det socialdemokratiska partiet. Man fick tidigare intrycket att Thage Peterson, t.ex., menade att det skulle vara negativt för Sveriges säkerhet om de baltiska länderna blev medlemmar i NATO. Eftersom nu statsministern uttryckte sig på detta sätt uppskattade vi åtminstone inom mitt parti att det gjordes ett erkännande av den säkerhetspolitiska förändring som har ägt rum i Europa.
Därför vill jag fråga vad uttalandet syftade till. Att säga att man stöder processen ger ändå intrycket att något rätt påtagligt skall göras. Vad syftade det till mera precist?
Göran Persson: Fru ordförande! Först vill jag säga att det inte är någon ny linje. Jag har uttryckt den linje som är förankrad i Utrikesnämnden. Jag har varit tydlig på den punkten. Jag har också talat om NATO-utvidgningsprocessen. Den är mycket komplicerad. Den kan bli långdragen. Den är laddad politiskt på många sätt. Vi har i många sammanhang uttryckt uppfattningen att de som går in i processen skall behandlas på ett sådant sätt att det är objektiva kriterier som fäller utslaget, att man kan följa processen - transparens - och att det inte finns något slut då man stänger processen. Den är open-ended, som man uttrycker det. Dessutom har vi uttryckt uppfattningen att den bör bedrivas på ett sådant sätt att inte nya skiljelinjer skapas i Europa. Det är principer för en NATO-utvidgning som vi vill hävda, och det överensstämmer naturligtvis också med svenska intressen att den bedrivs på ett sådant sätt. Det har vi sagt i flera sammanhang. Jag har tagit upp det när jag har mött motparter i andra länder - inte minst i NATO-länder - och sagt att vi förutsätter att processen bedrivs på ett sådant sätt. Det är både en omtanke om balterna, en omtanke om att vi inte skapar en situation där nya spänningar med Ryssland dyker upp och naturligtvis därmed också en omtanke om Sveriges säkerhetspolitiska läge.
Håkan Holmberg: Utskottet granskar ju inte hur olika partier internt och olika företrädare för dem har förhållit sig till den förändrade säkerhetspolitiska situationen, men jag tror att alla mycket väl minns hur infekterad denna fråga var några månader innan uttalandet i Riga gjordes. Därav min reflektion.
Jag vill återkomma till frågan. Vad betydde uttalandet mera precist? Hade letterna uttryckt några önskemål om svenskt agerande, eller gjordes det några utfästelser vid samtalen?
Göran Persson: Inga alls. Det gäller precis det jag nyss refererade, dvs. hur vi ser på utvidgningsprocessen och de kriterier jag pekade på. Det gäller öppet slut, transparens, objektivitet. Det är det vi syftar på. Det gäller framför allt att det inte skall bli några nya skiljelinjer i Europa.
I den processen är balterna inne. Vi ger dem vårt stöd därför att de har rätt att själva välja. Så ser resonemanget ut.
Håkan Holmberg: Man skulle annars ha kunnat tänka sig en rad olika områden som hade kunnat vara föremål för diskussion med den lettiske premiärministern, t.ex.: Sveriges möjlighet att framföra synpunkter på frågan inom ramen för PFF, möjligheten att framföra synpunkter på tanken att Sverige och Finland skulle uppträda som något slags alternativ till NATO för att garantera säkerhet eller att vi bilateralt med olika NATO-länder skulle framföra synpunkter på frågan. Ingenting sådant togs alltså upp?
Göran Persson: Nej. Det är oerhört klart deklarerat att Sverige och Finland inte är i ett läge där vi kan ge säkerhetsgarantier. Någon sådan situation kommer inte att existera framöver heller. En sådan diskussion tror jag inte ens att balterna vill ta upp. Det faller på sin egen orimlighet.
Som jag erinrar mig samtalen var de av det slag som de i regel är när man träffas en timme två statsministrar emellan. Jag bad honom redogöra för hur han såg på NATO-medlemskapet och hur processen gick, och därefter sade jag att vi hade vår uppfattning. Vi stod utanför. Jag beskrev hur vi såg säkerhetsbygget i Europa. De ställde inga krav på svenskt agerande.
Håkan Holmberg: Statsministern säger nu att frågan ställdes mer allmänt om hur man i Lettland såg på NATO-medlemskapet. Gjordes det någon precisering? Försökte du få någon direkt reaktion på någon tänkbar delfråga?
Göran Persson: Nej. Det var om jag inte missminner mig Skeles och mitt första bilaterala egna möte. Vi hade träffats i Visby. Vid en första sådan träff brukar man vara väldigt allmän. Han frågade om jag inte missminner mig först om den svenska EU-opinionen. Där kom vi in i diskussionen. Jag gick igenom det statsfinansiella läget i Sverige, och sedan kontrade jag med att fråga om hur han såg på NATO-utvidgningen, allt utifrån samtalspunkter som i förväg är beredda på Statsrådsberedningen och UD.
Håkan Holmberg: NATO-frågan har naturligtvis figurerat vid andra tillfällen efter detta sammanträffande. Har statsministern gjort någon mer konkret uppföljning av uttalandet? Att säga att man vill stödja Lettland i processen ger ändå ett intryck av att man engagerar sig på något sätt. Det uppfattades i Sverige och av många som hörde det i Lettland, skulle jag tro, som någonting litet mer påtagligt. Kan du nämna något konkret?
Göran Persson: Nej, vi har inte gjort något som gäller NATO-utvidgningen specifikt. Vad vi sysslar med är en allmän säkerhetsfrämjande arbetsinsats i regionen. Det bilaterala samarbetet betyder oerhört mycket för säkerhet, mellanfolkligt utbyte och ekonomisk integration. Vi har nyligen fått en viseringsfrihet. Vi har klarat av att stötta dem i deras gränsbevakning. De har hittat system för den typen av handlande. Det har naturligtvis skett mot bakgrund av att vi har sett viseringsfrågan framför oss. Vi har inte gjort något specifikt kopplat till NATO-frågan. Det har gällt den allmänna sammanflätning som vi vill få till stånd i regionen därför att vi tror att vi hör ihop och tjänar mycket på att samarbeta med varandra.
Håkan Holmberg: Om det finns det nog inga delade meningar. Vad jag undrar är alltså om uttalandet om att stödja Lettland i processen skulle tolkas som något konkret substantiellt eller om det var ett allmänt uttryckssätt.
Göran Persson: I så fall skulle jag naturligtvis ha gått till Utrikesnämnden och sagt att vi från svensk sida nu vill ge assistans av ett visst slag till Lettland för att man skall få en bättre situation när man förhandlar om NATO- medlemskap. Då hade det varit någonting att gå till Utrikesnämnden med, för då hade det varit en helt ny linje. Det är det inte. Det är den linje vi har diskuterat.
Håkan Holmberg: Efter uttalandet sände Maria Leissner ett brev till statsministern med precis det förslaget, dvs. att det skulle hållas ett sammanträde med Utrikesnämnden så att man skulle kunna diskutera på vilket sätt uttalandet om att stödja Lettland i den processen skulle kunna konkretiseras. Det var alltså en total missuppfattning. Det var aldrig avsikten att det skulle företas någonting konkret, utan det var bara ett allmänt uttryckssätt.
Göran Persson: Jag har redogjort för innehållet i resonemanget vid flera tillfällen tidigare i dag. Jag har sagt att jag har beskrivit vår hållning. Varje land har själv rätt att bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Letterna har gjort det. De går nu in i en process - NATO-utvidgningen. De finns i EU- utvidgningsprocessen. De finns i vår gemensamma process i Östersjöregionen. Vi stöder dem i den processen, men det är deras egen rätt att själv välja som det handlar om, och den är kärnan i resonemanget.
Att utifrån detta allmänt hållna resonemang dra slutsatserna att vi skall göra det ena eller det andra är någonting annat. Det var inte aktuellt vid det tillfället.
Håkan Holmberg: Man kan tänka sig att många i Lettland eller i de baltiska länderna över huvud taget gärna hade sett en något mer konkretiserad svensk linje. Kan du se att det har skapats ett intryck av att vi från svensk sida vill ge ett stöd i en för balterna mycket utsatt politisk situation, men sedan inte riktigt velat leva upp till detta?
Göran Persson: Nej, det tror jag inte. Jag tror att det finns en annan risk. Att uttalandet på detta sätt granskas kan skapa ett uttryck av att vi inte i ett programmatiskt perspektiv är överens om denna hållning. Det är rimligen den slutsats man måste dra. Om det uttalande som jag fäller är av sådant slag att det ägnas denna typ av djup granskning måste det någonstans i botten finnas skilda uppfattningar i sak. Vore jag analytiker på andra sidan Östersjön skulle jag snarare ställa mig den frågan. Det tycker jag vore synd. Det skulle skada vår sak, och det skulle skada deras sak.
Håkan Holmberg: Om sakfrågan tror jag det hade gått att få en mycket betydande enighet i Sverige, i synnerhet om statsministern hade velat lägga något mer substantiellt i uttalandet om stöd. Det hade inte varit något sakligt problem.
Göran Persson: Fru ordförande! Får jag bara säga att hela vår Östersjöpolitik är ett uttryck för att vi också med mellanfolkligt utbyte och regionalt samarbete bygger någon form av säkerhet. Det är en huvudprioritering för regeringen. För min egen del kan jag säga att det är en av de frågor som jag är djupast engagerad i. Det är en historisk uppgift vi har. Det är en historisk möjlighet.
Till det kommer sedan det hårdare säkerhetspolitiska resonemanget om hur man ser på den militära dimensionen. Där har vi vår begränsning, men det självklara är att vi håller fast vid varje nations - särskilt små nationers - rätt att själv bestämma sin linje. Balterna är inne i en svår process. Den kommer att vara påfrestande för dem. Det gäller EU-utvidgningen, NATO- utvidgningen och Östersjösamarbetet. I den processen vill vi ge dem stöd, därför att de har rätt att själva bestämma.
Håkan Holmberg: Just därför frågar jag om det konkreta innehållet. Jag har inga fler frågor nu.
Kenneth Kvist: Jag har egentligen bara en ytterligare fråga. Vi är helt överens om de delar som statsministern talar om nu. Varje stat har rätt att välja sin politiska linje. Denna rätt skall naturligtvis understödjas. Det uppfattar jag som helt okontroversiellt. Jag uppfattar det som helt riktigt.
Man kan tolka den sista satsen i statsministerns yttrande som ett stöd för NATO:s utvidgning. Då inställer sig frågan om det är en alliansfri stats uppgift att söka befordra att en viss militärallians utvidgas och därigenom förstärks. Frågan är om det finns tidigare uttalanden från Sveriges sida som går i den riktningen. Har man uttalat sig för att en viss militärallians på det viset vidgas eller förstärks? Frågan är om det inte här finns en nyans av ny hållning.
Vad gäller att varje stats rätt att välja sin politiska linje skall understödjas är vi fullständigt överens.
Göran Persson: Fru ordförande! Uttalandet handlar inte om NATO:s utvidgning, utan det handlar om Lettlands rätt att själv bestämma. Det är detta det gäller. Nu har man i Lettland bestämt sig för att man vill vara medlem i NATO. Vi respekterar deras beslut.
Om vi hade vänt på det hela och sagt att svenska regeringen har uppfattningen att NATO-utvidgningen skall bedrivas på ett visst sätt och att exempelvis Lettland därvid bör bli medlem hade det varit en sensation. Vad jag har sagt är att Lettland har bestämt sin linje. Vi respekterar det valet. Det är deras rätt. Den rätten tillkommer också en liten stat. Det är så det skall uppfattas.
Kenneth Kvist: Men sista satsen i statsministerns uttalande går ju ändå ut på att vi stöder dem i processen, dvs. NATO-utvidgningsprocessen. Statsministern kommer också i dagens utfrågning tillbaka till att NATO-utvidgningen är en viktig byggsten. Det är återigen ett påhejande av en militärallians förstärkning. Statsministern uttrycker också i denna utfrågning att det är en viktig byggsten. Är det egentligen vår uppgift som alliansfri stat att ta ställning för eller positivt understödja att en militärallians förstärks i vår närhet genom att fler länder tillkommer, samtidigt som det uppenbarligen finns andra länder som upplever denna förstärkning som negativ för deras säkerhet? Har jag uttryckt frågan klart?
Göran Persson: Ja då. Kenneth Kvist uttrycker den konflikt som finns i frågan. Om vi skall börja döma vad som i något slags saklig mening är det rätta och riktiga i processen hamnar vi i en överprövning av vad andra stater själv beslutar om sin säkerhetspolitiska linje. Jag kan inte tänka mig att Sverige skall säga att NATO-utvidgningen är olycklig och felaktig och att balterna sorgligt nog har bestämt sig för att gå med i NATO och att vi inte tycker om det. Det är en helt hopplös uppfattning. Den grundläggande inställningen är att varje land självt har rätt att bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Balterna har gjort det. Vi respekterar deras sätt att välja.
Om de sedan dessutom dras in i processen och den blir komplicerad och svår har vi sagt att processen skall bedrivas på ett sådant sätt att den är öppen, objektiv och open-ended. I den processen har de naturligtvis vårt stöd. Så ser resonemanget ut. Så fort man försöker komma in från ett annat håll i resonemanget får det väldiga konsekvenser.
Tillämpa resonemanget på Sverige! Om någon annan skulle ha uppfattningar om vilken säkerhetspolitisk linje vi skulle välja skulle vi bli rasande. Nu har dessa baltiska stater valt sin linje, och de har rätt att välja. Vi respekterar deras rätt.
Kenneth Kvist: Om deras rätt att välja, att deras rätt skall understödjas och att vi skall uttala oss skarpt kritiskt mot länder som går emot deras rätt att själva välja linje är vi fullständigt eniga. De har obetingat den rätten. Frågan gäller ju att det finns ett spänningsförhållande när det gäller alliansfriheten om vi uttrycker oss värderande om en militärpakts utvidgning och förstärkning. Det är därför, tror jag, som uttalandet har väckt en diskussion. Det har tolkats så.
När man ser uttalandet i sitt sammanhang och i sin helhet är det kanske begripligt. Vi har också fått en uttolkning av det. Men jag tror ändå att statsministern kan förstå varför det har väckt en viss diskussion. Det kan tolkas som att landets statsminister uttalar sig för en miltärpaktsförstärkning.
Göran Persson: Fru ordförande! Jag har alltså aldrig uttalat mig för en militärpaktsförstärkning. Jag uttalar mig för de baltiska staternas rätt att själva välja. Blir sedan slutresultatet att man får den utvecklingen får vi förhålla oss till det då. Det är deras rätt.
Hade vi haft materiellt sett skilda uppfattningar i denna fråga i Sveriges riksdag och i Utrikesnämnden skulle jag kanske haft större förståelse för diskussionen, men eftersom vi tycks vara överens i sak och ingen säger emot mig kring bordet - det är den uppfattning vi har - tycker jag nog att jag har uttryckt den linje som de flesta av oss ställer sig bakom. Därmed är det väl frid och fröjd. De har rätt att välja.
Ola Karlsson: Tidigare under utfrågningen beskrev statsministern samtalen med Lettlands premiärminister och sade att Andris Skele beskrev medlemskapsprocessen gentemot NATO under samtalen och att han inte ställde några krav på ett svenskt agerande. Statsministern sade också att de diskussioner som fördes var väl beredda i Statsrådsberedningen.
Om det hade varit väl berett i Statsrådsberedningen att vi skulle stödja Lettland i processen för att bli medlemmar i NATO, hade det då inte varit naturligt att föra upp det i diskussionen direkt med premiärministern när frågan var uppe?
Göran Persson: Fru ordförande! Det är samma fråga som kommer tillbaka återigen. Det jag har kopplat ihop processen med är ju det självklara grundläggande uttalandet om varje lands rätt att själv bestämma och välja. Det är det som det handlar om. Jag menar att vi rimligen sakligt inte har olika syn på detta. Jag efterlyser i så fall en signal om att vi skulle ha olika syn. I så fall blir det vi just nu går igenom begripligt för mig. Finns det en sådan skillnad oss emellan är det ett läge som naturligtvis borde diskuteras i Utrikesnämnden. Men har vi samma uppfattning i sak allihop tycker jag att det känns litet märkligt.
Skeles och mitt samtal var mycket avspänt och egentligen inte särskilt djuplodande i sak. Det var mer den typ av samtal som man har vid ett första möte på en timme. Dessutom tror jag att det var med tolk, som ju tar sin tid. Det var alltså inga större utsvävningar.
Ola Karlsson: Statsministern återkommer till att uttalandet egentligen bara handlar om Lettlands rätt att välja, men diskussionen handlar om en mening som finns i mitten. Det hade varit alldeles självklart om statsministern bara hade sagt: Lettland måste välja sin väg, och Lettland måste göra valet. Det kan ingen annan göra. Vi respekterar det, och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen.
Det hade inte föranlett någon som helst reaktion eller frågeställning. Men nu sköt ju statsministern in en mening i det här: Lettland måste välja sin väg, och det är Lettland som måste göra valet. Det kan ingen annan göra.
Sedan kommer det: Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i NATO. Vi respekterar det, och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen.
Det handlar alltså om processen när det gäller medlemskap i NATO snarare än om Lettlands rätt att välja.
Jag vill ändå komma tillbaka till detta. Om medlemskapsprocessen är uppe till diskussion i mötet mellan premiärministern och statsministern, och premiärministern från Lettland beskriver processen undrar jag varför Göran Persson, om nu detta stöd för medlemskapsprocessen är väl förberett och har diskuterats i Statsrådsberedningen, inte tar upp det direkt i diskussionen.
Göran Persson: Fru ordförande! Vi kommer återigen tillbaka till hela utfrågningens punkt, nämligen att det jag beskriver är den självklara rätt som Lettland har att själv fatta sitt beslut. Jag ser också framför mig en process där Lettland går in i NATO-utvidgningen, EU-utvidgningen och i samarbetet kring Östersjön. I det samarbetet kommer vi av och till att jobba intimt tillsammans med Lettland. När det gäller NATO-utvidgningen har vi ju en annan position. Där kommer vi att stå utanför beslutsprocessen. Vad gäller hela det arbete som nu ligger framför letterna är det en process som de är inne i, och i den har de vårt stöd.
Man kan vända på det och säga att jag hade sagt att de i den processen inte har vårt stöd. Ibland kan man ju pröva utsagors karaktär genom att skjuta in en negation. Gör det här! Då framstår det som fullständigt absurt.
Ola Karlsson är frågeställaren. Återigen undrar jag om det från Ola Karlssons sida finns en saklig kritik mot det som jag påstår. I så fall kommer hela situationen i ett nytt ljus. Då förstår jag frågan, men om det inte finns en saklig kritik mot vad jag har påstått och vi tycker så här allihop förstår jag inte utfrågningen.
Ordföranden: Får jag erinra om att granskningen handlar om huruvida en ståndpunkt har varit förankrad och beredd i Utrikesnämnden. Det handlar inte om en granskning om uttalandet i sak var rätt eller fel. Det handlar just om förankringsprocessen.
Göran Persson: Fru ordförande! Om jag hade upplevt att det i sak fanns skilda meningar partierna emellan i fråga om det jag sade hade jag haft en rimlig skyldighet att gå till Utrikesnämnden och ta upp diskussionen. Det är poängen i mitt resonemang. Jag tycker inte att vi har skilda uppfattningar i sak, utan vi tycker likadant i den här frågan i Sveriges riksdag. Därav blir ju kravet på en beredning i Utrikesnämnden någonting som faller på sin egen orimlighet. Om en statsminister inte skulle kunna uttrycka en svensk uppfattning som delas av partierna i Sveriges riksdag i ett grannland utan att först förankra den i Utrikesnämnden vore det konstigt. Men Ola Karlsson kanske kan kasta ljus över den delen i frågan.
Ola Karlsson: Det är möjligt. Utfrågningen ger ju ett litet märkligt intryck. Ibland får vi höra att statsministern inte har sagt något annat än vad som har sagts i Utrikesnämnden, och där har frågan om stöd för medlemskapsprocessen när det gäller NATO icke varit uppe före juni, enligt de handlingar som vi har fått. Som svar på fråga från Kurt Ove Johansson säger statsministern att han kanske för en gångs skull har sagt något för första gången. Det ger ju intryck av att vi som funderar över om detta kanske aldrig har beretts vare sig i Utrikesnämnden eller i riksdagen har rätt.
Jag skulle till sist vilja ställa frågan: När har stödjandet av ett NATO- medlemskap varit uppe i den svenska riksdagen, och när har riksdagen uttalat att Sverige skall ge ett stöd för medlemskapsprocessen?
Göran Persson: Fru ordförande! Jag tror att jag har svarat åtskilliga gånger på detta. Jag tycker att Ola Karlsson har en felaktig utgångspunkt för sin fråga. Om Ola Karlsson uppfattar att jag har uttryckt mig specifikt om NATO- utvidgningen och om att vi aktivt skulle gå in i den processen kan jag till nöds förstå frågan. Men så har jag ju inte uttryckt mig. Det har klart framgått av vad jag har sagt. Det jag har sagt om den här uppfattningen är att den uttrycker en svensk linje som är känd sedan tidigare. På det här sättet har jag gett uttryck för den i Lettland.
Ola Karlsson! Säg till om Moderaterna har en annan uppfattning! Då får vi ta en hård politisk diskussion om det, kanske i ett lämpligare forum än konstitutionsutskottet - här handlar det ju trots allt om en granskning. Men det blir meningsfullt och begripligt för mig om vi faktiskt skiljer oss åt i sak. Då förstår jag upplägget av frågan. Men jag måste säga att det, om vi har samma uppfattning i sak, är svårt att följa vad Ola Karlsson egentligen är ute efter.
Ordföranden: Jag vill ställa en fråga så här på slutet: Anser statsministern numera att vi skall stödja Lettland i processen för att bli NATO-medlem och ge ett aktivt stöd på något sätt?
Göran Persson: Nu vidgar plötsligt fru ordföranden diskussionen våldsamt. Hon talar om ett aktivt stöd för att Lettland skall bli medlem i NATO. Så har jag självfallet aldrig uttryckt mig. Jag har uttryckt Lettlands rätt att välja och att bli anständigt behandlat i den processen. Lettland har vårt stöd i den processen. Det handlar om öppet slut, objektiva kriterier och transparens. Där ligger den svenska hållningen. Den är ingen sensation. Den är uttryckt vid många tillfällen, och jag uttrycker mig på samma sätt i dag som för ett år sedan.
Ordföranden: Det betyder alltså att statsministern aldrig har sagt det som alla andra har uppfattat, dvs. att Sverige skall ge ett stöd i processen när det gäller att Lettland skall bli medlem i NATO?
Göran Persson: Jag har naturligtvis sagt exakt det som framgår av utskrifterna från intervjun. Jag har här i dag klarat ut vad det betyder. Det är inget konstigt om man läser hela uttalandet i sitt sammanhang. Men om man sliter loss en mening och bara börjar bygga upp någonting kring den blir det rätt märkligt.
Ordföranden: Man skall alltså inte förstå det här på det sätt som alla andra som har läst vad som står här har gjort?
Göran Persson: Jag tror nog att fru ordföranden överdriver när hon säger ?alla andra?. Den som läser den här texten - och jag har läst in den till protokollet - förstår mycket väl vad som ligger bakom den. Det är den klassiska svenska linjen, nämligen att vi försvarar varje lands rätt att själv bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Letterna har valt medlemskap i NATO. De går in i en process. Den processen är känslig. Samtidigt sitter de i en process som gäller EU-utvidgningen och i en process som gäller regionen. Vi stöder dem i dessa processer.
Ordföranden: Sveriges utrikespolitiska linje är alltså inte att stödja Lettland i processen för att bli medlem i NATO?
Göran Persson: Vi uttrycker oss ju inte så. Vi stöder Lettlands rätt att själv välja och att bli behandlat på ett anständigt sätt i den processen. Det är sedan länge väl kända svenska ståndpunkter.
Ordföranden: Om man läser här ser man att det för det första står att Lettland har rätt att välja. Sedan står det: Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i NATO. Vi respekterar det, och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen.
Göran Persson: Ja.
Ordföranden: Det betyder alltså inte att vi skall stödja Lettland i processen att bli medlem i NATO?
Göran Persson: Nej, men jag har sagt till flera NATO-premiärministrar att vi förutsätter att processen bedrivs på ett sådant sätt att den är öppen, grundad på objektiva kriterier och open-ended - det är oerhört viktigt för de baltiska staterna - och att den inte skapar nya gränslinjer i Europa samt att den sker i dialog med Ryssland. I den processen och i det sammanhanget har vi varit mycket tydliga och haft ett sätt att uttrycka oss som har varit väl genomarbetat.
Ordföranden: Tidigare har statsministern sagt att han trodde att alla var överens om det han sade och att det var en svensk uppfattning. Uppenbarligen finns det partier som uppfattar det här som att man på något sätt skall stödja Lettland i landets vilja att bli medlem i NATO. Det måste ju betyda att det inte råder någon enighet i den här frågan.
Göran Persson: Jag tror nog att man måste starta i hela uttalandet, fru ordförande, och inte bara ta en del av det. Mitt resonemang bygger på varje stats rätt att själv bestämma. Också små stater har den rätten. De har valt. Vi respekterar deras sätt att välja. De går in i en process. Vi tycker att de skall behandlas anständigt i processen. Vi ger dem stöd. Herregud, om det inte skulle vara en gemensam svensk uppfattning har vi ett problem som vi behöver klara ut i Utrikesnämnden. Men jag tror att det här är en gemensam svensk uppfattning. Därför blir det som vi just nu sitter och går igenom litet märkligt, och det kanske skapar en del frågetecken runtomkring oss, inte minst i de baltiska staterna.
Ordföranden: Statsministern har flera gånger sagt att han har upplevt att det är en enig svensk uppfattning, men uppenbarligen är det inte så, eftersom vissa partier vill att man skall vara mer aktivt stödjande när det gäller deras möjligheter att bli medlemmar i NATO. Det betyder då att statsministern har missuppfattat enigheten i svensk utrikespolitik vad gäller den här frågan. Hade det då inte varit bra att ta upp frågan mer explicit i t.ex. Utrikesnämnden?
Göran Persson: Jag har inte i Utrikesnämnden mött något parti som har krävt att vi skall gå in aktivt i den process som exempelvis de baltiska staterna är inne i när det gäller NATO-utvidgningen. Jag kan inte erinra mig något sådant förslag. Om fru ordföranden känner till något sådant förslag skulle det vara intressant att höra det framfört i Utrikesnämnden.
Ordföranden: Det finns ju skrivna brev till statsministern med förslag om hur man på ett bättre sätt skulle kunna stödja Lettlands inträde som medlem i NATO.
Göran Persson: Men, fru ordförande, hela utfrågningen baseras ju på att vi i Utrikesnämnden den 23 april - tror jag att det var - hade en diskussion omkring detta. Jag har tolkat diskussionen på mitt sätt, och jag kan från den utfrågningen inte erinra mig något parti som ville gå längre än den uppfattning som regeringen då gav uttryck för. Det är sant att det efteråt har kommit brev från en partiledare som inte var med i Utrikesnämnden. Men när jag gjorde mitt uttalande i Riga - och det är ju det som vi granskar - hade jag ett sammanträde i Utrikesnämnden bakom mig där det inte hade förts fram några sådana uppfattningar. Det är mycket märkligt.
Ordföranden: Uppenbarligen har ju statsministern inte tagit upp och rest den frågan i Utrikesnämnden. Det står i våra papper här.
Göran Persson: Nej, men det hade nog varit en sensation om något parti i exempelvis Utrikesnämnden hade tyckt att Sverige skulle driva en mer aktiv linje för att direkt intervenera i processen med hjälp och stöd. Jag tror inte att man vid en närmare granskning ens i dag skulle finna att det är något partis linje att alliansfria Sverige skall gå in och aktivt arbeta tillsammans med ett annat land för att möjliggöra det landets inträde i exempelvis NATO. Det skulle kännas mycket märkligt, och jag tvivlar på att det finns något parti som skulle vilja driva den linjen. Men om det finns får vi ta den diskussionen.
Ordföranden: Med tanke på att statsministern fjärmar sig från den sista delen av sitt uttalande undrar jag om jag får tolka honom som att han mer eller mindre uttryckte en artighetsfras när han var i Lettland.
Göran Persson: Man kan tala om artighet eller inte. Det är viktigt att säga att jag inte fjärmar mig från det jag har sagt. Jag kopplar ihop det och sätter in det i dess helhet. Det är viktigt för mig. Lösryckt ur sitt sammanhang kan det se märkligt ut. Men om man läser det tillsammans med det inledande uttalandet finner man att det är logiskt och riktigt.
Det här var en presskonferens. Det var ett samtal som fördes med duktiga journalister, och i stort sett sammanfattades i korthet den svenska positionen. Jag är beredd att stå för den sammanfattningen också i dag. Den är ganska lätt att försvara och förklara. Som jag sade förut kan man vända på det och fråga vem som inte tycker att det här är en rimlig linje. Jag tror nog att den skaran blir ganska liten. Jag skulle knappast tro att något riksdagsparti vill mäla sig ur den gemenskapen.
Ordföranden: Statsministerns slutsats är alltså att man inte skall uppfatta det som statsministern har sagt så som det har uppfattats i vida kretsar?
Göran Persson: Nu är det nästintill metafysik. Det finns alltid spekulationer kring saker och ting. Det finns en del som hårdrar uttalanden osv. Jag tyckte att Lena Hjelm-Wallén direkt när hon mötte en radioreporter som genast förvanskade mitt uttalande och begärde en kommentar av henne faktiskt, återigen, träffade precis samma linje som jag gjorde. Jag tycker nog att detta på många sätt har blåsts upp till orimliga proportioner. Jag är litet ängslig över att det kan skapa intryck av att vi inte är överens om att stödja balterna i deras rätt att själva välja sin säkerhetspolitiska linje. Det är jag mest ängslig för.
Ordföranden: Att den här frågan har väckt en sådan uppmärksamhet beror ju på att utrikespolitik i stort sett handlar just om uttalandepolitik. Till skillnad från många andra politikområden där man fattar beslut om pengar handlar utrikespolitiken om positionering via uttalanden. Det är därför som orden blir väldigt viktiga.
Göran Persson: Den uppfattningen kan jag dela. Inte heller mot den bakgrunden finns det anledning att ångra det som har sagts.
Ordföranden: Det finns inte någon ytterligare som vill ställa frågor i detta ärende.
Inbjudan av Kinas president till Sverige
Då går vi över till nästa fråga som handlar om statsminister Göran Perssons inbjudan till folkrepubliken Kinas president att komma till Sverige.
Anders Björck: Fru ordförande! Herr statsminister! Det officiella besöksutbytet på det internationella planet handlar ju väldigt mycket förutom om den politiska substansen om symboler och ceremoniel. Det är olika ceremonier. Det är gåvoutväxling och en rad andra saker. Formerna spelar en icke obetydlig roll i dessa sammanhang. Det är mot den bakgrunden som den här frågan har kommit upp i konstitutionsutskottet.
Utrikesnämnden behandlade före Göran Perssons resa till Kina frågan om nivån på besöksutbytet med folkrepubliken Kina. Kände Göran Persson till den diskussionen och vad Utrikesnämnden kom fram till?
Göran Persson: Ja, fru ordförande, jag deltog, så det var ingen nyhet. Vi hade olika uppfattningar efter samrådet i Utrikesnämnden. Regeringen hade en uppfattning och oppositionen hade en annan. Det skilde sig visserligen partierna emellan i fråga om motivering. Vi hade bestämt att vi ville ha det här besöksutbytet på den nivå som statsministernivån representerade.
I enlighet med vad som nu är linjen i, tror jag, alla EU-länder - möjligen med undantag av Danmark - valde Sverige den vägen. Vi hade en diskussion och kom fram till att vi inte var överens. Vi såg olika på saken. Därmed gick vi vidare och fullföljde besöksutbytet.
Anders Björck talar om ceremoniel. Det finns naturligtvis med tanke på frågan anledning att påpeka att en statsminister inte inbjuder till något statsbesök, utan det är ett officiellt besök. Officiella besök är ju inte ovanliga ens när inbjudan riktar sig till en president, en statschef, i ett annat land.
Anders Björck: Göran Perssons uppfattning om vad som skedde på Utrikesnämndens sammanträde var alltså att man inte uppnådde konsensus om vilken nivå besöken skulle vara på?
Göran Persson: Ja, definitivt. Det är en klar skillnad i uppfattning mellan åtminstone delar av oppositionen och regeringen. Det var också känt före Utrikesnämndens sammanträde via medieuppgifter. Så det var ingen sensation ens när vi satt kring bordet.
Anders Björck: Det framgår alltså av Utrikesnämndens protokoll att regeringen och Socialdemokraterna hade en annan uppfattning?
Göran Persson: Ja, vi redovisade att jag tänkte resa till Kina. Och den diskussionen skedde, tror jag, i Utrikesnämnden efter en begäran av Lars Tobisson. Sedan förde vi ett resonemang för och emot, och vi såg att vi inte nådde varandra. Vi nådde inte konsensus. Vi skildes efter det här samtalet.
Anders Björck: Nu förstår jag bättre. Vi talar förbi varandra. Det kan möjligtvis vara mitt fel. Jag talar om det sammanträde som ägde rum tidigare i Utrikesnämnden där man diskuterade och såvitt jag kan komma ihåg - jag råkade vara med - enhälligt kom fram till att besök icke skall ske i folkrepubliken Kina på högre nivå än vice statsminister-nivå. Kommer Göran Persson ihåg det beslutet?
Göran Persson: Ja, men då pratar vi om två skilda saker.
Anders Björck: Ja, jag är ledsen. Det kan vara mitt fel.
Göran Persson: Det är säkert inte alls Anders Björcks fel. Det skulle förvåna mig mycket. Det är troligen någon annans.
Det sammanträde som jag åberopar och erinrar mig är det som jag själv deltog i. Det andra sammanträdet, som Björck talar om, ligger minst något år dessförinnan i tiden, skulle jag tro.
Anders Björck: Kände statsministern till det sammanträdet och vad som konkluderades där? Vi har ju fått ta del av detta i konstitutionsutskottet. Vad avser formuleringarna är det ju sekretessbelagt, men om jag minns rätt och enligt den information som vi har fått var det enighet. Ingen protesterade mot att besök skulle ske i folkrepubliken Kina på vice statsminister-nivå och lägre.
Göran Persson: Vi pratar förbi varandra. Björck pratar om ett tidigare sammanträde än den 5 september. Jag vet inte när det var. Kan det ha varit något år dessförinnan?
Anders Björck: Nja, det var på våren, om jag minns rätt. Men jag är litet osäker på det. Det var i alla fall tidigare.
Göran Persson: Var det sommaren 1995?
Anders Björck: Ja, kanske.
Göran Persson: Jo, den hållningen kände vi till. Sedan det beslutet träffades hade ju Europa glidit iväg. Den linje som förut var gemensam i Europa, nämligen att man inte hade utbyte på den här nivån, hade övergivits. Då signalerade vi från svensk sida att vi också avsåg att göra det. Därefter kom en diskussion upp i Utrikesnämnden. Vi gav och tog argument, och vi kom inte fram till någon gemensam uppfattning.
Anders Björck: Nej, men det var väl så att det här mötet i Utrikesnämnden där vi kom överens, om man får använda det uttrycket ...
Göran Persson: Nja, kom överens ...
Anders Björck: Ja, det riktades ingen invändning från något partis sida mot detta den gången. Vi har ju tittat på det här.
Under tiden mellan det sammanträdet och det sammanträde som Göran Persson resonerar om beslutade sig Göran Persson för att resa till Kina. Sedan kom det upp en debatt i Utrikesnämnden. Så långt är vi väl överens?
Göran Persson: När det gäller frågan om att komma överens eller inte komma överens i Utrikesnämnden vill jag säga att det inte är något beslutsfattande organ.
Anders Björck: Nej.
Göran Persson: Det är ett samrådsorgan under ledning av majestätet. Man lyssnar av varandra. Sedan den överläggningen hade det då skett en väldig utveckling i Europa. I stort sett samtliga statsministrar, premiärministrar och statschefer besökte Kina. Inte minst var Kohl och Chirac i spetsen. Vi tyckte då att också vi borde försöka påverka den kinesiska statsledningen genom dialog och inte genom att i stort sett som ensamt land kvarstå vid den gamla uppfattningen. Vi började föra den diskussionen och började framföra de synpunkterna. Det blev så småningom en diskussion i Utrikesnämnden som jag lyssnade av mycket noga. Inga av de synpunkter som framfördes där gav mig anledning att justera mina planer. Efter att ha lyssnat på argumenten tyckte nog jag att uppfattningen att jag borde resa, att vi borde ha ett utbyte på den nivån, var starkare än uppfattningen att vi skulle avstå. Jag har lyssnat noga på Utrikesnämnden mot bakgrund av det tidigare ställningstagandet.
Anders Björck: Men Göran Persson säger att det efter det tidigare ställningstagandet förekom en glidning. Hade det då inte varit lämpligt att ta upp frågan igen i Utrikesnämnden innan statsministern beslutade sig för att resa och gjorde detta officiellt?
Göran Persson: Jag beslutade inte sist och slutligen. Om jag i samtalet i Utrikesnämnden hade kommit fram till att det var en dålig idé är det klart att det inte hade blivit någon resa. Utrikesnämnden är ett viktigt forum att lyssna med. Sedan kan man diskutera hur saker och ting läcker ut och hur planering och sådant sker. Det hade definitivt varit mycket trevligare att få börja diskussionen i Utrikesnämnden utan att den först hade läckt via medierna.
Anders Björck: Men hade Göran Persson inte kunnat ta upp det i Utrikesnämnden?
Göran Persson: Jo, och det gjordes ju också den 5 september.
Anders Björck: Ja, men då var ju resan redan utannonserad.
Göran Persson: Ja, men inte av mig, såvitt jag vet.
Anders Björck: Hade Göran Persson tänkt ta upp det?
Göran Persson: Ja, jag hade naturligtvis mot bakgrund av frågans karaktär haft anledning att samråda med Utrikesnämnden. Det gjorde vi också.
Anders Björck: När Göran Persson skulle åka till Kina var det alltså sagt till kineserna att han skulle komma under förutsättning att Utrikesnämnden sade ja?
Göran Persson: Så diskuteras det självfallet inte. Dessutom är det ju, vilket alla begriper, en självklarhet att man, om vi efter ett samråd partierna emellan kommer fram till att det inte är lämpligt, avvaktar och skjuter på det. Man gör det vid ett senare tillfälle eller inte alls. Den friheten hade vi definitivt.
Anders Björck: Hur väl kände Göran Persson till det tidigare beslutet om att det skulle vara på nivån vice statsminister och under? Meddelade Utrikesdepartementet eller Statsrådsberedningen Göran Persson att det fanns konsensus inom Utrikesnämnden - det fanns faktiskt det?
Göran Persson: Ja, det är ett allmänpolitiskt känt faktum för de flesta som har följt svensk politik under de senaste 4-5 åren att så är fallet. Det är också ett allmänt känt faktum för dem som följer europeisk politik att det också var Europas hållning fram till någon gång i början av 1995. Då gled man successivt bort från den hållningen. Vi upplevde 1996 att Sverige i stort sett var det enda land som inte hade påbörjat utbytet på den nivån. Mot den bakgrunden fanns det ju anledning att påbörja en sådan diskussion. Självfallet kände jag till det här resonemanget i Utrikesnämnden. Det följdes också av ett till.
Anders Björck: Det kom alltså inga varningar från Utrikesdepartementets eller Statsrådsberedningens sida om att det fanns konsensus i Utrikesnämnden och att det, om den skulle brytas, kanske borde tas upp i samma forum?
Göran Persson: Det var inga varningar som uttrycktes på det sättet. För min del handlade det helt enkelt om en allmänpolitisk bedömning om det här var lämpligt eller inte lämpligt. Vi har kanske olika uppfattningar om det här. Skall man trots detta resa? Den typen av diskussion förs naturligtvis alltid. Det är en lämplighetsbedömning. Detta kom ju också så småningom upp i Utrikesnämnden den 5 september för diskussion, efter det att jag - tror jag - under sommaren hade talat med Lars Tobisson om det direkt på telefon.
Anders Björck: Tog man kontakt med några andra partier förutom att man tog kontakt med Lars Tobisson?
Göran Persson: Jag kan inte just nu erinra mig hur det gick till. Det har jag inte på rak arm någon minnesbild av. Det är möjligt att också andra informerades. Men jag törs inte säga det.
Anders Björck: Delade statsministern från början, innan det här besöket kom upp, uppfattningen om vilken nivå som var lämplig?
Göran Persson: Vad avser frågan nu? Handlar det om nivån när det gäller inbjudan till Sverige?
Anders Björck: Nej, det handlar om nivån på det utgående besöket. Vi kommer till inbjudan senare.
Göran Persson: Ja, detta skedde mot bakgrund av den utveckling som hade skett i Europa. I stort sett samtliga kolleger hade besökt eller var i färd med att besöka Kina och hade i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens namn, kanske man kan säga, börjat försöka påverka Kina med en dialog i stället för med isolering. Det var naturligtvis bakgrunden till att vi fick upp diskussionen också i Sverige.
Anders Björck: Den förändrade uppfattningen var alltså relaterad till strömningarna i Europa och inte till utvecklingen i Kina?
Göran Persson: Ja, och strömningarna i Europa är väl i sin tur, precis som i Sverige, relaterade till utvecklingen i Kina. Det finns ett läge då man så småningom får bestämma sig för om det är isolering eller dialog som är det mest verkningsfulla instrumentet. Jag har fullt förtroende för mina kolleger ute i Europa, som var minst lika djupt engagerade som vi i avståndstagandet från Kinas sätt att agera på Himmelska fridens torg och dess sätt att hantera de mänskliga rättigheterna. Det är samma opinion i de flesta europeiska länderna. Vi är inte särskilt unika. De tolkade det då som att det var dags att sätta ned foten och göra klart att det inte blev något besöksutbyte på denna nivå. Man höll den linjen. Sedan övergår det så småningom i en ny fas, och man säger: Okej, här sker en öppning. Här finns en vilja till dialog. Låt oss utnyttja det tillfället. Låt oss föra fram våra synpunkter direkt. Jag tror att det har varit många goda tillfällen då europeiska politiker på plats i Kina har haft tillfälle att uttrycka sin avsky över det sätt som exempelvis de mänskliga rättigheterna har hanterats på. Någon gång kommer det en punkt då man säger att nu är isoleringens tid slut. Nu är det dialog som gäller. Det var väl det valet som skedde i Europa och som också kom att påverka oss.
Anders Björck: Men upptrappningen i den svenska besöksutbytesnivån var inte relaterad till någon särskild händelse i Kina eller till någon analys av utvecklingen där?
Göran Persson: Nej, det handlade om den gemensamma bedömning som i praktiken har skett i Europa. Vi tillhör ju den gemenskapen numera, och vi lyssnar ju av och till på stämningar också i den typen av sammanhang. Det är klart att när alla utom Danmark hade gjort bedömningen att det nog var dags att börja uppta utbyte på denna nivå, så var det en signal. Jag tror, och är fortfarande övertygad om, att det var rätt att göra så. Det gav oss ett tillfälle att framföra våra uppfattningar direkt till de kinesiska ledarna.
Anders Björck: Vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september var det ju redan klart att Göran Persson skulle resa dit, och besöket hade börjat planeras. Hur uppfattade Göran Persson diskussionen i Utrikesnämnden? Anser han att han fick stöd, och att det var ett starkt stöd, för att han skulle åka?
Göran Persson: Nej, och det behöver kanske inte ens Anders Björck fråga om. Det var ju en känd uppfattning redan innan nämndens sammanträde att vissa partier tyckte att det här var fel. Vi samråder. Vi lyssnar på argumenten. Det finns naturligtvis alltid vid sådana tillfällen en möjlighet att påverka. Det kan komma fram nyanser, aspekter som förut inte är beredda. Det var ett viktigt sammanträde för oss. Jag är en öppen person, och jag hade naturligtvis mycket väl kunnat låta mig övertygas om att det var fel val vid det tillfället. I så fall hade samrådet resulterat i att jag hade sagt att okej, vi skjuter på det här. Samrådet resulterade nu i uppfattningen att detta inte övertygade mig. Den linje vi nu väljer är besöksutbyte. Sedan fattade regeringen beslutet.
Anders Björck: Det finns naturligtvis inga formella regler för det här, men en strävan i den här typen av kontakter har ju varit att det skall råda så stor konsensus som möjligt. Här har vi alltså en utveckling från det att Utrikesnämnden utan protester säger att vi inte skall åka på statsministernivå och till nästa sammanträde där den här frågan behandlades, där ett antal partier i nämnden säger till statsministern: Åk inte! Är det en riktigt lyckad utveckling av hanteringen?
Göran Persson: Det är naturligtvis något man kan diskutera, och det är en intressant diskussion. Det är ju, som Anders Björck säger, så att det inte finns några formella regler. Det här är ett samrådsorgan under ledning av majestätet. Därmed också sagt att det naturligtvis inte är ett beslutsorgan. Vi träffas och diskuterar det här i övliga former. Det innebär inte att ett veto är etablerat om inte konsensus nås. Det vore ju en konstig situation om man tolkade samrådet på det sättet. Det är en bedömning som varje regering måste få göra. Hur långt är vi beredda att gå på den här linjen? Hur långt skall vi lyssna? Jag har den bestämda ambitionen att vilja gå mycket långt i samrådsförfarandet och vara mycket öppen för synpunkter. Men ibland är det så i politiken att vi inte har samma uppfattning. Vi gör olika bedömningar. Då måste vi också ha rätt att göra dem. Ytterst är det naturligtvis regeringen som fattar beslutet.
Anders Björck: Är det lyckligt att vi har fått en stark polarisering i svensk politik om våra officiella relationer med ett Kina?
Göran Persson: Nej, det tror jag inte är lyckligt. Å andra sidan är det ju inte säkert att det vore lyckligare att en felaktig linje fick gälla bara för att man skulle uppnå konsensus.
Anders Björck: Och den felaktiga linjen var alltså att man inte skulle ha besök på statsministernivå och högre?
Göran Persson: Ja, att vi gått ut i en egen fålla i Europa och sagt att när världen i övrigt, med USA och EU i spetsen, satsar på dialog, så kör Sverige linjen med isolering och tror att det har den största inverkan på utvecklingen av mänskliga rättigheter i Kina. Jag tror att det hade varit en felaktig bedömning. Det är viktigt som sakligt konstaterande. Efter samrådet, efter avvägningen, håller jag och regeringen fast vid den uppfattning som vi har kommit fram till.
Anders Björck: Men det är väl inte fel med en dialog med Utrikesnämnden heller - innan beslut fattas?
Göran Persson: Nej, och Utrikesnämnden hade definitivt vid det tillfället med goda argument kunnat inhibera resan. Det är jag helt klar över. Där finns det ingen anledning, tycker jag, att tveka. Vad det handlar om är egentligen bedömningen i sak. Var det fel bedömning regeringen gjorde? Skulle Sverige ha gått isoleringens väg - som enda nation i Europa i praktiken? Eller gjorde vi rätt bedömning; att vi skulle gå med de andra i en utökad dialog och med de svenska kompetenser vi kunde ställa till förfogande, exempelvis Raoul Wallenberg-institutets arbete för mänskliga rättigheters
hävdande? Vi valde den vägen, och jag är övertygad om att det kommer att visa sig vara rätt väg. Sedan kan man beklaga att vi inte nådde enighet, konsensus, i beredningen. Det hade varit bättre, och det hade varit en styrka. Men, som jag sade förut: Om konsensus skall tillåtas bli det överordnade, kan det lätt utvecklas en vetosituation. Det är inte heller lyckligt.
Anders Björck: Kommer Göran Persson ihåg vem som tog upp frågan om hans Kinaresa den 5 september?
Göran Persson: På nämnden tror jag att det togs upp av utrikesministern. Det var under punkten ?Eventuellt? om jag inte missminner mig.
Anders Björck: Det var alltså inte förtecknat på föredragningslistan?
Göran Persson: Nej, men det var mot bakgrund av en diskussion som hade förts. Det var inte särskilt svårt att förutse att det skulle komma upp. Jag tror att alla närvarande partier gjorde ganska genomarbetade inlägg som finns redovisade i Utrikesnämndens protokoll.
Anders Björck: Då vill jag övergå till frågan om den inbjudan av Kinas president som statsministern framförde i samband med sitt besök i Kina. Hade inte den frågan varit lämplig att ta upp i Utrikesnämnden?
Göran Persson: Jo, det kan man tycka. Men jag hade inget hopp om att vi, efter att vi blivit oense om att jag skulle åka, skulle kunna komma överens om att vi, när väl besöksutbytet var på denna nivå, skulle kunna hitta enighet om att jag skulle bjuda in någon ur den kinesiska statsledningen. Egentligen var väl också den ståndpunkten därmed känd. Vi hade naturligtvis olika uppfattningar också i den frågan.
Anders Björck: Så det förhållandet att, vilket jag inte betvivlar, statsministern gissade rätt, alltså att det inte skulle bli någon acceptans i Utrikesnämnden för inbjudan av Kinas president, föranledde att inte ens informera om ärendet? Visste statsministern om att han tänkte inbjuda Kinas president vid Utrikesnämndens sammanträde?
Göran Persson: Jag hade då inte samtalspunkter och sådant framför mig. Det var inte alls så långt framme i beredningen. Det där sköttes mellan Statsrådsberedningen och UD inför besöket. När väl beslutet att jag skulle resa var fattat, hör det ju till i ett sådant sammanhang att man också ger en inbjudan att komma till Sverige. Att president Jiang Zemin bjöds in, var ju efter att utrikesförvaltningen och Statsrådsberedningen gjort bedömningen att det bäst skulle gynna våra förhållanden.
Anders Björck: Men visste statsministern om detta den femte?
Göran Persson: Nej, det kan jag inte påstå att jag gjorde. Det här var inte så långt framme i planerna. Då, den femte, handlade det mer om att åka eller inte åka. Det var alldeles tydligt, när beslutet så småningom blev att vi åker, att detta följde som en konsekvens. Jag hade inget hopp om att vi skulle ha kunnat få någon konsensus om den delen heller.
Anders Björck: Men när statsministern åkte visste han ju uppenbarligen om att han skulle bjuda in Kinas president.
Göran Persson: Då är vi framme i november.
Anders Björck: Ja.
Göran Persson: Då har jag en försvarlig packe samtalsunderlag med mig, och i dem framgår att jag bör bjuda in Kinas president till Sverige. Det har beretts på sedvanligt sätt i Regeringskansliet, och det är egentligen inte särskilt konstigt med tanke på att vi valde att göra besöksutbytet.
Anders Björck: Då var det inte fråga om ett statsbesök?
Göran Persson: Nej, statsbesök sköts på ett helt annat sätt. Då är hovet inblandat. Då ställs det upp hederskompanier som skall inspekteras och allt sådant som Anders Björck väl känner till. Då sker hela ceremonielet. Vid ett officiellt besök är det regeringen som är värd, och om kungaparet har chans att ta emot vederbörande så gör de det. Sådana har vi haft ganska många de senaste åren. Jag tror att vi räknade till inemot ett tjugotal sedan 1984 där utländska statsöverhuvuden har besökt Sverige på regeringens inbjudan. Det sker på samma sätt som när man bjuder in en premiärminister eller en statsminister.
Anders Björck: Men hade det ändå inte varit lämpligt, med tanke på den turbulens som blev redan när det blev känt att statsministern skulle åka, att man hade tagit någon form av kontakt utanför Regeringskansliet, t.ex. med de politiska partiernas ledare, gruppledare eller vad det nu kan vara? Funderade aldrig Göran Persson över detta?
Göran Persson: Vad som är lämpligt och inte lämpligt kan naturligtvis alltid diskuteras. Det är klart att det kanske hade kunnat göras på annat sätt. Men utgången av ett sådant samråd var ju ganska lätt att förutse med den situation vi hade. I och med att besöksutbytet valdes, och vi gjorde det, föll också denna dimension av frågan ut på det här viset. Det är en ganska logisk följd av besöksutbytet.
Anders Björck: Göran Persson har alltså den filosofi som listiga barn har: Fråga aldrig föräldrarna om någonting, för då blir det nej. Lika bra att göra det ändå.
Göran Persson: Ja, om det nu är så att man uppfattar oppositionen som föräldrar så kanske strategin kan beskrivas på så sätt. Men det är inte riktigt det som är tanken. Det måste också vara någon praktisk rim och reson i politiken. Det var lätt förutse vad som skulle komma ut av detta. Jag hade ju sett att min norska kollega varit i Kina, med svarsbesök av den kinesiske presidenten. När man väljer ett utbyte på den här nivån, blir det också förr eller senare svarsbesök. Det bjuds in till detta. Annars skall man inte ha ett utbyte länder emellan. Det var egentligen där beslutet fattades. Sedan är den andra diskussionen vem i ledningen det är lämpligt att bjuda in. Där kunde man kanske ha haft en kontakt, men jag tvivlar på att de partier som var starka motståndare till att jag reste, skulle ha varit konstruktiva i den dialogen och sagt: Vi tycker inte om att du reser, men när du ändå är där, så passa på att bjuda in den här personen, för den personen är intressant. Det hade nog varit ganska orealistiskt.
Anders Björck: Men nog var väl ändå Göran Persson litet av ett olydigt barn? Det hade blivit nej i Utrikesnämnden, och då gjorde han den, säkert riktiga, bedömningen att det är lika bra att gå vidare själv - det är ingen idé att chansa på att fråga.
Göran Persson: Nej, Anders Björck har fel. Jag tror att dagens barn är litet mer väluppfostrade än så. Det gäller också i våra relationer med Utrikesnämnden. Beslutet var fattat. Det var de facto fattat i och med att vi hade haft vår genomgång i början av september. Sedan hade det varit utomordentligt märkligt om jag hade rest till Kina utan att lämna en inbjudan att komma till Sverige. Hela resonemanget byggde ju på att vi ville ha till stånd en dialog; ett utbyte av åsikter och värderingar. Det utbytet sker ju inte enbart enkelriktat. Det är dubbelriktat. Det ena följer av det andra. Jag tycker inte att det handlar om någon chansning. Vi hade en rejäl diskussion, en ordentlig diskussion där vi redovisade olika bedömningar av läget. Därmed hade vi valt var sin linje. Sedan följde vi vår linje, och andra följde sin. Det slutade så småningom med en förtroendeomröstning i riksdagen som vi kan erinra oss.
Anders Björck: Varför blev det statsöverhuvudet och inte Göran Perssons motpart statsministern? Vilka överväganden låg bakom det?
Göran Persson: Jag vet inte exakt vilka överväganden som låg bakom. Det var väl en bedömning av vad som bäst gagnade våra relationer som framför allt gjordes av UD.
Anders Björck: Så nivån bestämdes de facto av UD? Det var deras rekommendation?
Göran Persson: Ja, naturligtvis. UD och Statsrådsberedningen gör en mycket noggrann beredning av utrikes resor och möten. Det är ett ganska ordentligt underlag som tas fram. Kompetensen är hög. Jag följer regelmässigt deras råd.
Anders Björck: Framfördes det något särskilt skäl till statsministern varför det just skulle bli så här?
Göran Persson: Nej, det gjordes det inte.
Anders Björck: Och statsministern ifrågasatte inte detta?
Göran Persson: Nej, det gjorde jag heller inte.
Anders Björck: Slutligen vill jag fråga: När inbjudan nu framfördes, var det klart och otvetydigt att det gällde ett besök på - skall vi säga - regeringsnivå, och att det alltså inte var ett officiellt besök på statschefsnivå?
Göran Persson: Jag tror att ett utdrag ur mina samtalsanteckningar är översänt till utskottet. Där står att statsministern framförde slutligen en inbjudan till presidenten att besöka Sverige som regeringens gäst. Då sade Jiang Zemin att han tackade. Han såg fram mot ett besök i Sverige vid lämpligt tillfälle. Han konstaterade att möten ledare emellan ger mycket för ömsesidig förståelse, och att det, så länge man håller sig fakta, inte är fel att ha olika åsikter. Det är det sista han säger till mig. Det var naturligtvis efter en diskussion där vi hade uttryckt den svenska uppfattningen om mänskliga rättigheter och om hur de hanteras i Kina. Så gick det till, och det var otvetydigt att det var ett officiellt besök. Något annat hade varit omöjligt. Jag hade inte haft möjlighet att göra något annat.
Anders Björck: Vill Göran Persson läsa upp vad som står sedan?
Göran Persson: Jag vet inte vad det står sedan. Om det är så att vi till konstitutionsutskottet skall läsa in handlingar som är av det här slaget, så kommer vi kanske i konflikt när det gäller det som skall hemligstämplas och inte hemligstämplas, men jag avslöjar väl ingen större hemlighet om jag säger att det handlar om Konfucius och ett ganska filosofiskt resonemang om livet. Det var en mycket intressant person att träffa i det avseendet, en person med djup bildning och djupa insikter - inte minst omkring litteratur. Det handlade samtalet om, och jag tog in mänskliga rättigheter i sammanhanget.
Anders Björck: Men det är väl ingen större hemlighet att han, enligt Göran Perssons papper, sedan sade att det skall bli trevligt att få komma till Sverige. Han sade: Jag är van att träffa kungar. Sedan räknade han upp alla kungar han har träffat. Det kan väl inte tolkas på något annat sätt än att han trodde att det var kungen som var mottagare.
Göran Persson: Nej, det tror jag inte alls. Han såg också fram emot att få möta andra i Sverige. Det var ett långt samtal av det slaget. Det är en totalt felaktig bild. Han var regeringens gäst. Det var klart uttryckt. Hur han uppfattade det, får väl han svara för. Jag har gjort vad jag skall göra enligt protokollet.
Anders Björck: Men om man faktiskt läser, som vi har gjort i KU, så är det alldeles otvetydigt att det uppfattas som att det är svenska kungen som är värd. Det talas ju om flera andra kungar som han känner.
Göran Persson: Men återigen: Jag tror att vid alla de tillfällen då Ingvar Carlsson och Carl Bildt har bjudit in ett statsöverhuvud till officiellt besök i Sverige, och det har varit många sådana - inte minst under Bildts tid - har man i regel också haft en lunch eller ett möte med kungaparet eller kungen. De har haft det tillfället också vid dessa besök. Det är möjligt att det var något sådant som föresvävade Jiang Zemin, det vet jag inte. Jag gjorde vad jag skulle göra. Jag gav en inbjudan till ett officiellt besök som regeringens gäst i Sverige, ingenting annat.
Anders Björck: Vad som föresvävade honom kan vi ju bara spekulera om. Läser man vad han sade, så tolkar åtminstone jag det som att det föresvävade honom att han nu minsann skulle få ett besök på konungslig nivå.
Göran Persson: Jag tror att Anders Björck är litet för dragen till det ceremoniella, faktiskt. Den lockelsen tror jag möjligen inte föresvävade den kinesiske presidenten. Det handlade om ett besök som regeringens gäst. Det uttrycktes tydligt, och han tackade för det. Sedan filosoferar han möjligen och tänker högt om olika saker, men det har jag ingen anledning att värdera. Jag har möjlighet att bjuda in till ett officiellt besök, och det gjorde jag.
Anders Björck: När blir besöket av?
Göran Persson: Det har jag ingen aning om.
Anders Björck: Har vi fått något svar?
Göran Persson: Nej.
Anders Björck: Tänker Göran Persson stöta på?
Göran Persson: Jag har en kalender som är ganska hårt pressad, och jag har inte ens tänkt på den saken förrän jag nu ser Anders Björk och kommer på att det kanske är en fråga som man rent av kan få. Jag har inte tänkt på det.
Anders Björck: Tack.
Ordföranden: Jag har ytterligare några som är anmälda och vill ställa frågor, men vi gör nu en liten paus på en kvart.
Ordföranden: Vi fortsätter utfrågningen om statsministerns inbjudan av Kinas president. Håkan Holmberg har ordet.
Håkan Holmberg: Tack. Statsministern har redogjort för förändringar i den europeiska attityden till Kina, som han menar har ägt rum mellan det tidigare sammanträdet i Utrikesnämnden och det senare. Vilka förändringar kan statsministern peka på i Kina under denna period vad gäller bedömningen av situationen för demokrati och mänskliga rättigheter?
Göran Persson: Fru ordförande! Det var inte attityden till Kina som hade förändrats i Europa utan det europeiska ledarskapets metod att uttrycka sin uppfattning om situationen i Kina. Det framhöll jag noga. Det var den som hade påverkat oss. Vi är fortfarande djupt kritiska till det som pågår i Kina: massavrättningar, det som har skett på barnhemmen och det som sker i behandlingen av oliktänkande. Det är en situation som inger djup oro.
Mot den bakgrund att Europa i övrigt väljer strategin dialog framför isolering har också vi gjort det. Utvecklingen i Kina har i det sammanhanget inte varit av sådant slag att det har inneburit att vi skulle ha dämpat vår kritik eller mildrat den. Vi har skaffat oss ett annat sätt att föra fram den: dialog i stället för isolering. Det tror jag också är den samfällda europeiska bedömningen.
Håkan Holmberg: Vad som sedan fördes fram är en annan fråga som har ventilerats i andra sammanhang. Men vad statsministern här säger är att han uppfattar det som att det i princip är samma situation i Kina som rådde när man tonade ned utbytet med Kina från Sveriges och en rad andra länders sida, dvs. efter händelserna på Himmelska fridens torg.
Göran Persson: Det är svårbedömt, naturligtvis. Men det är ingen situation i Kina som avgörande har förändrats. Möjligen är det en glidning åt rätt håll, men det är fortfarande värt att kritisera och värt att angripa. Metoden att göra det, isolering eller dialog, är vad det har handlat om och inte någon större förskjutning i sak.
Håkan Holmberg: Skulle man kunna uttrycka det som att statsministern anser att det är en allmän regel att inställningen i Europa till nivån på besöksutbyte är viktigare än bedömningen av sakförhållandet i landet, eller i diktaturstater generellt?
Göran Persson: Det är en för snabb slutsats att dra. Det får avgöras från fall till fall. I det här fallet var det nog en tämligen kraftfull, samordnad europeisk signal. Jag tror att den svenska rösten hade blivit mindre stark om vi hade valt isoleringen i stället för dialogen, men det får man avgöra från fall till fall.
Håkan Holmberg: Från fall till fall. I det här fallet hade vi att göra med världens största diktaturstat. Kan det möjligen vara så att storleken på diktaturstaten är avgörande? Hade det handlat om någon annan stat hade Sverige, även om Europa i övrigt hade förhållit sig annorlunda, avstått från den här typen av utbyte?
Göran Persson: Frågan är snarast insinuant, fru ordförande, och kan naturligtvis inte alls besvaras. Det är en bedömning från fall till fall. Vi har en lång tradition i Sverige att föra fram synpunkter när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter. Det har skett när svenska statsministrar har mött kinesiska ledare förut, med något undantag, skall sägas. Till den traditionen har jag anslutit mig.
Det handlar på inget sätt om att bedöma nationens storlek eller inte. Det handlar om kränkning av människors rätt, och den diskussionen är universell. Den gäller oavsett om det är ett stort eller litet land.
Håkan Holmberg: Jag uppskattar det. Jag vill också ställa en fråga om inbjudan till Kinas president. Om vi nu utgår från den europeiska attityden att ha utbyte på högre nivå, vilka andra länder i Europa har Jiang Zemin besökt?
Göran Persson: Det vet jag inte. Jag har bara en minnesbild av att han var i Oslo, men jag törs inte säga vilka andra länder i Europa han har besökt. Om det är så att besöksutbytet inte har varit så frekvent med Europa i övrigt är det möjligen så att inte Sverige står överst på hans önskelista. Jag har ingen kunskap om hur det ser ut.
Håkan Holmberg: Vi kanske då är överens om verklighetsbilden att det i varje fall inte är särskilt många länder i Europa som har bjudit in Jiang Zemin?
Göran Persson: Nu får jag en lapp här från Danielsson där det står att han har besökt Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och dessutom har varit på statsbesök i Norge. Det är inte precis så att vi plogar. Det kan man inte påstå.
Håkan Holmberg: Nej. Men det är inte heller så att den genomgående situationen är att vartenda europeiskt land har bjudit in Kinas president.
Göran Persson: Jag skulle tro att en sådan inbjudan finns. Varje land som är medlem i EU, med undantag av Danmark, har haft sin statsminister/premiärminister på besök i Kina. Kohl har varit där vid flera tillfällen, Chirac vid flera tillfällen, och Vranitzky har varit där vid två tillfällen, såvitt jag kommer ihåg. Med den typen av besöksutbyte finns också regler förknippade, en inbjudan att göra ett återbesök. Det ligger säkert en försvarlig bunt inbjudningar hos den kinesiske presidenten. Någonstans i den högen ligger väl också en från Sverige.
Håkan Holmberg: Givet den syn på detta som statsministern naturligtvis visste fanns i andra partier, som ledde till att just den frågan inte togs upp i Utrikesnämnden, är det verkligen rimligt, förutom att man bryter en tidigare konsensus om att hålla sig på en lägre nivå än statsministernivå när man från Sverige besöker Kina, att också utan hörande av Utrikesnämnden gå ett steg till och trappa upp det hela utan att förankra det? Det är vad som sker.
Göran Persson: Holmberg menar inbjudan?
Håkan Holmberg: Ja.
Göran Persson: Det har jag redan svarat på. Jag gjorde det också indirekt alldeles nyss. När man väl har valt besöksutbyte på den här nivån följer därmed också ett svarsbesök. Då får man göra en bedömning av vilken inbjudan man skall överlämna: det man tror bäst gagnar saken. Det är mot den bakgrunden det sker.
Hade vi rest till Kina för att föra en dialog, och därigenom kraftfullare föra fram vår uppfattning, och sedan inte fullföljt det hela, utan bara gjort det åt ena hållet och inte utfärdat en inbjudan, hade det säkert sett mycket konstigt ut. När vi någon gång i september väljer att fullfölja besöket innebär det i praktiken också ett svarsbesök. När det kommer vet vi inte. Men de hänger så att säga ihop. Logiken bjuder detta.
Håkan Holmberg: Det är klart att det ligger i logiken att det skall vara ett svarsbesök. Men frågan är: På vilken nivå?
Göran Persson: I och med att statsministern reser till Kina är det naturligtvis på nivån vice premiärminister, premiärminister, president. I den kretsen gör man en bedömning av vad som bäst gagnar utbytet.
Håkan Holmberg: Här nämner statsministern nu två andra möjligheter förutom statsöverhuvudet. Hade inte det logiska varit, med tanke på att många i Utrikesnämnden var skeptiska till att över huvud taget uppta utbytet på den här nivån, att åtminstone avstå från att bjuda statsöverhuvudet, och i så fall lägga sig på en mer rimlig nivå? Det var inte Sveriges statsöverhuvud som reste till Kina.
Göran Persson: Nej. Men som jag alldeles nyss har utvecklat bjuds statschefer som har en politisk bas in på offentliga besök i Sverige. Den saken är utklarad i utfrågningen. Sedan är inte jag så alldeles säker på att en inbjudan till premiärministern hade uppfattats som mindre kontroversiell, om jag uttrycker mig så.
Håkan Holmberg: Det är en debatt som förs i annat sammanhang. Nu är frågan om själva denna inbjudan i sig. Statsministern gjorde inga invändningar och funderade inte över den här aspekten att det kunde uppfattas som att man trappade upp nivån ytterligare ett steg utöver den upptrappning som redan hade skett?
Göran Persson: Nej. Det valet gör man när man bestämmer sig för ett utbyte på den här nivån. Att bestämma sig för ett utbyte på den här nivån och ta den diskussion vi hade då i Sverige om detta, och sedan inte fullfölja med svarsbesök, är naturligtvis att uppträda ologiskt.
Håkan Holmberg: Tror statsministern att kineserna hade uppfattat det som egenartat eller oartigt att bjuda in premiärministern?
Göran Persson: Det vet jag inte. Vi gjorde vår bedömning av hur inbjudningarna skulle se ut. Det gjordes, som jag sade alldeles nyss till Anders Björck, efter en ordentlig beredning i UD. Jag följde förvaltningens förslag.
Håkan Holmberg: Förekom någon form av sonderingar om vilken nivå som från kinesisk synpunkt vore den riktiga nivån?
Göran Persson: Inte vad jag vet. Jag skulle knappast tro att det går till på det viset.
Håkan Holmberg: Då konkluderar jag att det var en valsituation. Det fanns tre tänkbara val, och man valde ett, som jag ser det, som innebar en upptrappning av besöksutbytet ett steg utöver det som redan hade skett. Jag har inte någon mer fråga på det temat.
Ordföranden: Då kan vi gå vidare till nästa ämne, som är regeringens utnämningspolitik.
Regeringens utnämningspolitik
Anders Björck: Fru ordförande! Det här är en fråga som konstitutionsutskottet har granskat i ganska många år. Jag anser personligen att det är en viktig uppgift för utskottet att följa upp olika regeringars utnämningspolitik. Om vi får bra eller dåliga chefer för statliga förvaltningar eller företrädare för Sverige utomlands betyder faktiskt väldigt mycket för hur vi kan klara av de gemensamma problemen i landet.
Jag har en fråga till att börja med till Göran Persson, men jag hade inte tänkt att vi skulle ha så mycket namnexercis i dag som vi kanske har haft ibland. Har någon förändring skett i regeringens syn på hur man skall rekrytera och utnämna höga chefer, män och kvinnor, under Göran Perssons tid jämfört med under Ingvar Carlsson, som vi frågade ut om detta för något år sedan?
Göran Persson: Nej, fru ordförande. Det har inte skett någon förskjutning i sak. Jag läste utfrågningen med Ingvar Carlsson. Det är en ganska intressant läsning.
Det som nu pågår är att det i Regeringskansliet sker ett arbete med en successiv utveckling av rekryteringen av nya chefer. Det finns ett chefsrekryteringsprogram antaget. Det ligger snarare i den delen att man förfinar och utvecklar våra metoder, men inte utifrån en ny inriktning. Här ligger de gamla kriterierna fast om förtjänst och skicklighet och att vi söker oss fram till personer som är lämpliga.
Anders Björck: Regeringsformen 11:9 stadgar: Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Om man då tittar på de politiska rekryteringarna: Anser Göran Persson att den mix av politiker - säkert många förträffliga män och kvinnor - som i dag bekläder olika statliga ämbeten på högsta nivå är en bra bild av kompetensen i de olika partierna, eller den totala kompetensen på detta område inom politikerkretsen?
Göran Persson: Det är naturligtvis en mycket svår fråga att svara på. Eftersom urvalet sker efter förtjänst och skicklighet är det rimligen så att man under processen har försökt att hitta de bästa. Då är det en bild av hur det står till i partierna.
Å andra sidan skall vi ha en slutlig uppfattning om det när vi kommer fram till mandatperiodens slut. Det pågår en ständig diskussion om utnämningsfrågorna. Jag för min del är väldigt angelägen om att ha en rimlig balans. Men balanskravet får aldrig ta över kravet på förtjänst och skicklighet.
Anders Björck: Har vi en rimlig balans i dag?
Göran Persson: Det är svårt att säga. Jag har inte slagits av att det skulle finnas någon obalans i den meningen att jag upplever att jag springer på för många folkpartister eller socialdemokrater. Det kan jag inte påstå. Jag upplever att vi har en kår av ämbetsmän och chefer som utmärks av just att de är valda utifrån förtjänst och skicklighet.
Anders Björck: Under den regering som Göran Persson har suttit i har åtminstone tre personer lämnat regeringen och omedelbart fått höga poster. Det är Sten Heckscher, som har blivit rikspolischef, Mats Hellström, som har blivit ambassadör i Bonn, en av våra absolut viktigaste ambassadposter, och Anna Hedborg, som har blivit chef för Riksförsäkringsverket.
Berodde dessa utnämningar på att det ansågs att de var duktigare på att sköta dessa poster än att sitta i regeringen?
Göran Persson: Först och främst: Att sitta i en regering kan vara en lycka som är kort, som en del har upplevt. Det går och kommer statsråd. Det är en aspekt på det. Det vägs inte in om någon har suttit i regeringen eller inte när man bestämmer vem som skall vara chef för en statlig myndighet, utan där utgår man från förtjänst och skicklighet.
När det gäller de tre personer du nämner är det mycket enkelt att försvara deras skicklighet i sammanhanget, deras ådagalagda skicklighet. Anna Hedborgs förtrogenhet med socialförsäkringssystemet och hennes insatser i samhällslivet i övrigt är utomordentliga meriter. Heckscher granskades redan föregående år i samtal mellan frågeställaren och dåvarande statsministern. Mats Hellströms förtrogenhet med utrikespolitik och hans kunskap om Europa och EU är en mycket väl dokumenterad skicklighet.
Det kan vara så, som också Ingvar Carlsson sade, att det kan finnas en bias här. Det blir fler socialdemokrater inte därför att de är socialdemokrater utan därför att de står till förfogande. Det är ofta så att begåvningar, inte minst inom högern, söker sig till näringslivet och att urvalskretsen därmed inte blir så stor när det handlar om att rekrytera till offentlig tjänst och offentligt chefsskap, medan det däremot ofta på vänsterkanten är så att man går till politiken eller förvaltningen. Det finns en sådan värdering i botten. Det kan göra att kretsen att välja ur är något begränsad på högerkanten.
Å andra sidan får det sägas att vi också där hittar bra personer. Nyligen gällde det Joakim Ollén, tidigare kommunalråd i Malmö och Kommunförbundets ordförande, som nu är utnämnd till generaldirektör i Lantmäteriverket. Det är en rekrytering som jag själv är mycket glad över att vi lyckades göra. Det är en bra person som naturligtvis trots att han har en politisk bakgrund har ådagalagt stor skicklighet i sin samhällsgärning och som ledare.
Jag känner inte när vi pekar på dessa tre namn att vi på något sätt har anledning att darra på manschetten. Det är förtjänst och skicklighet det handlar om.
Anders Björck: Låt oss hålla oss till dessa tre. De är litet extra konstitutionellt intressanta, eftersom de satt i regeringar. Man hittade dem inte ute i samhället, utan de satt i den regering som utnämnde dem. Så förhåller det sig. Det är ganska unikt. Jodå, så är det faktiskt!
Blev de chef för Rikspolisstyrelsen, ambassadör i Bonn och chef för Riksförsäkringsverket därför att de inte platsade i regeringen eller därför att de platsade extra bra på dessa tre poster?
Göran Persson: Frågan är fel ställd, och inte så litet illvilligt ställd heller. Den motsats som Anders Björck målar upp finns inte. De lämnade regeringen. Två av dem lämnade den gamla Carlssonregeringen, Hellström och Hedborg, och fick sin utnämning av den nytillträdda regeringen under mitt statsministerskap. Heckscher däremot tror jag faktiskt utnämndes av samma regeringskrets som han själv satt i. Detta sagt bara för att få den saken utklarad.
När de har lämnat statsrådsskapet står de till förfogande. Det är utomordentliga kapaciteter. Det är klart att man ger ett erbjudande om man då har en lämplig arbetsuppgift. Det är inget konstigt med det. De är skickliga och har ofta också lång erfarenhet av samhällsarbete. Det har inte någonting att göra med att man lämnar en uppgift. De får erbjudandet därför att de är kompetenta.
Anders Björck: De fick alltså inte erbjudandet därför att de borde lämna regeringen?
Göran Persson: Definitivt inte. Det är insinuant att påstå det. Det kommer att ske fler avgångar framöver av människor från aktiv politisk verksamhet där de går direkt från en politisk gärning som de står mitt uppe i över till exempelvis landshövdingstjänst eller tjänst som generaldirektör. Det är inget konstigt med det. Dem skall vi inte peka ut och säga: Du har fått gå därför att du inte var kompetent i den uppgift du hade. De har fått ett erbjudande därför att man vill ha dem på den posten eftersom de har en skicklighet de har visat genom åren, och också förtjänst.
Anders Björck: Jodå. Jag har också läst vad Tage Erlander skrev om sådana här saker och hur man ändrar på regeringssammansättningar. Men då är vi inne på memoarhistoria, och det skall vi kanske inte ta upp utskottets tid med.
Ser statsministern något problem i att en regering sätter sina egna på viktiga tjänster, av typen rikspolischef? Det är ändå en i hög grad känslig post när man kommer direkt från en partipolitiskt sammansatt regering och utnämns av denna regering till ett jobb som rikspolischef. Finns det inget principiellt knepigt i detta?
Göran Persson: Om det vore så att det inte var förenat med förtjänst och skicklighet skulle det vara utomordentligt farligt och allvarligt. Då skulle vi i praktiken ha börjat en väg mot ett spoil system. Det har vi inte i Sverige, och vi kommer inte heller att hamna där. Vi håller hårt på kravet på förtjänst och skicklighet.
Sedan måste man vända på det. Det vore märkligt om det inte bland den stora grupp förtjänta samhällsmedborgare som har valt att ägna sitt liv åt att förbättra och utveckla samhället, politikernas skara, fanns en och annan som skulle passa som chef i en offentlig verksamhet. Dessutom kan ingen regering rimligen vara så omdömeslös att man placerar en person som inte är förtjänt eller skicklig på en framträdande chefspost. Det är någonting som omedelbart avslöjas och som då inte enbart träffar personen i fråga utan än mer den som utsåg honom.
Hittills måste jag säga att erfarenheterna av att använda tidigare politiker som myndighetschefer nästan undantagslöst har varit goda. Det finns ju en och annan som har misslyckats i den kretsen också. Men det finns ingen grund att påstå att erfarenheterna är sådana att vi inte skulle ha anledning att anta att man har utgått från förtjänst och skicklighet när de valdes ut.
Anders Björck: Det har varit vällyckade politiska utnämningar, enligt statsministerns uppfattning. Det är inte så att några stora ämbetsverk har problem i dag på grund av att de har politiker som chefer i stället för ämbetsmän eller folk från näringslivet?
Göran Persson: Jag kan nog se att det kan finnas problem på ett och annat håll, men de fördelar sig rätt jämnt mellan olika typer av bakgrund hos chefspersonerna. Jag har ingen anledning att tro att vi skulle hamnat i något läge där vi har mismanagement i vår organisation därför att vi skulle ha övergivit förtjänst och skicklighet. Det har vi inte gjort.
Anders Björck: Jag ställde en fråga till Ingvar Carlsson förra året som rör rekryteringen från journalistkåren till pressråd, pressattachéer och andra sådana tjänster. Jag pekade på att det finns ett antal socialdemokratiska ledarskribenter som har blivit pressråd och pressattachéer. Jag kan som exempel ta Sture Stiernlöf, som nu är ambassadör, Torsten Nilsson, Sören Thunell, etc. som kommer från A-pressen och nu sitter som pressråd eller motsvarande.
Kan Göran Persson ge ett exempel på någon med borgerlig bakgrund som sitter på sådana poster i UD? Eller kan de inte skriva på borgerligt håll?
Göran Persson: Det är klart att jag hittar en och annan moderat i utrikesförvaltningen om jag anstränger mig, för att uttrycka mig försiktigt. Så är det ju. Det vet vi alla om. Det är inte direkt en förvaltning som är helt befriad från moderat representation i den meningen. Men jag har aldrig kommit på tanken att börja titta på våra pressråd och andra utifrån utgångspunkten partipolitisk bakgrund. Jag känner dem inte på så sätt.
Jag har bara ett stenhårt krav på dem. När jag dyker upp, eller någon annan dyker upp från regeringen, eller när de agerar för Sveriges räkning skall de fungera och göra ett bra jobb. Det skall ske på ett sådant sätt att de faktiskt ger skäl för den ersättning de har. De namn du räknade upp alldeles nyss är väl alla goda exempel på personer som faktiskt sliter hårt och gör ett gott jobb.
Jag tycker att det bär mig emot, särskilt som du talar om förtjänst och skicklighet, att börja att kategorisera folk och säga: Den där är nog moderat, eller har en moderat bakgrund. Den har jobbat på Barometern eller Svenska Dagbladet. Eller är det fel? Det är förtjänst och skicklighet som gäller. Det är ett gott betyg i och för sig åt socialdemokratin att det är inom våra led det har funnits människor av det snitt som du beskriver. Det finns säkert också sådana inom Moderaterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet och andra partier. De blir väl också så småningom föremål, när förtjänst och skicklighet vägs ihop, för en utnämning. Jag ser inget konstigt eller märkligt i det.
Anders Björck: Så det är inte konstigt att de allra flesta i UD rekryteras från den minst framgångsrika pressgruppen i Sverige?
Göran Persson: Om det hade varit så enkelt skulle naturligtvis Folkpartiet, med den mest framgångsrika pressen bakom ryggen, ha varit ett jätteparti i dag. Den slutsatsen är inte särskilt politiskt gångbar, har aldrig varit det och blir det förhoppningsvis aldrig heller.
Anders Björck: Det var bara en enkel, oskyldig fråga, och jag dessutom en mycket oskyldig person.
Göran Persson: Jag vet hur det känns, Anders!
Anders Björck: Göran Persson tog upp det här med moderater. Kan Göran Persson nämna någon ambassadör som har en partipolitisk bakgrund i Moderaterna?
Göran Persson: Återigen - jag har inte ens tänkt i de termerna. Men om du pressar mig att reflektera så här snabbt, innan jag kommer på någon annan, tänker jag förstås på Yngve Holmberg. Han slutade som generalkonsul. Det är ett exempel på en moderat som har gått den vägen. Men jag har över huvud taget inte tänkt på så sätt. Det gör man inte. Utomlands möter jag många ambassadörer som verkar hysa moderata sympatier. Men jag har aldrig upplevt att de någonsin i något sammanhang har låtit sig påverkas av detta i jobbet. Det gör inte heller de som har en socialdemokratisk bakgrund. De företräder Sverige och utrikesförvaltningen, och de gör det på ett utomordentligt gott sätt. Den dagen de inte gör det utan börjar väga in andra typer av lojaliteter är det klippt.
Så jag skjuter detta ifrån mig. Jag tänker faktiskt inte på det när jag möter människor. I utnämningspolitiken - och särskilt när det gäller landshövdingar - brukar vi däremot vara mycket försiktiga och se till att vi har en vettig balans.
Anders Björck: Det är säkert alldeles förträffligt. Med all respekt för Yngve Holmberg, så var han för det första generalkonsul, och för det andra var det väl 25 år sedan. Frågan gällde om statsministern kunde nämna någon moderat med partipolitisk bakgrund som i dag är ambassadör. Jag kan gärna kvittera med en mängd socialdemokrater.
Göran Persson: Visst, men peka i sådana fall på några socialdemokrater som inte utmärks av förtjänst och skicklighet! Det är det som är poängen, Anders Björck. Det är en fullständigt vriden - och farlig - ingång i diskussionen att börja kategorisera folk efter partipolitisk tillhörighet. Vi lever i ett land där man har rätt att inneha statlig tjänst oavsett vilken bakgrund man har, och det är 11 kap. 9 § i regeringsformen om förtjänst och skicklighet som avgör. Ta t.ex. människorna i utrikesförvaltningen, Ferm, Thunborg och andra. Vem skulle komma på tanken att hävda att de inte utmärks av förtjänst och skicklighet? Jag tycker att diskussionen är felaktig och inte så litet farlig. Det drar oss bort från förtjänst- och skicklighetskriteriet om vi fortsätter att nysta i den ände som Björck nu nystar i.
Anders Björck: Har socialdemokrater mer förtjänst och skicklighet eftersom proportionerna - om man tittar på namn, vilket vi inte skulle göra - ibland brukar vara fem-ett till socialdemokratisk favör?
Göran Persson: Som jag sade förut tror jag att den typen av snedfördelning, om den finns, kanske kan bero på att ganska många begåvningar i den borgerliga gruppen söker sig vidare till näringslivet. Det kan man se inte minst efter regeringsskiften. På vänstersidan är däremot offentlig förvaltning och politik något som man dröjer sig kvar vid. Så kanske är urvalsgruppen på högerkanten något decimerad. Men därmed skall ingen skugga tillåtas falla över de socialdemokrater som vill tillägna staten sina tjänster och som utväljs därför att de uppvisar förtjänst och skicklighet.
Anders Björck: Nej, ingen skugga faller över dem, även om jag tycker att slumpens skördar ibland sker i en alldeles speciell riktning.
Göran Persson: Herrens vägar äro outgrundliga. Det vet du, Anders!
Anders Björck: Jag tycker nog inte att de är så outgrundliga här. Statsminister Göran Persson är ju en filosofiskt lagd man, som säkert hört talas om den tyske filosofen Kant. Hans kategoriska imperativ gick ut på att man alltid skulle handla så att ens eget handlande skulle kunna upphöjas till allmän lag. Anser Göran Persson att den utnämningspolitik som hans regering och Ingvar Carlssons regering har bedrivit när det gäller urval och annat skulle kunna upphöjas till norm även för kommande regeringar av annan partifärg? Det vore bra att veta.
Göran Persson: Ja. Något annat än förtjänst och skicklighet enligt 11 kap. 9 § i regeringsformen får inte gälla. Sedan kan personer vara miljöpartister, socialdemokrater eller moderater. Det är trots allt så att vi i Sverige har rätt att ha den partipolitiska uppfattning som vi själva väljer. Det är ett demokratiskt land. Om människor uppfyller kraven på förtjänst och skicklighet skall de inte diskrimineras för att de råkar vara socialdemokrater eller moderater. T.o.m. när man åberopar Kant är jag beredd att stå för utnämningspolitiken, och jag tycker att den är rimlig och riktig.
Anders Björck: Så Göran Persson skulle tycka att det var bra om det någon gång i framtiden efter ett regimskifte plötsligt skulle vara fem gånger så många t.ex. moderater, folkpartister eller centerpartister som socialdemokrater i utnämningslistorna, förutsatt att de var kompetenta och skickliga?
Göran Persson: Ja, om det inte hade funnits andra kandidater som visat motsvarande förtjänst och skicklighet. Det återstår ju faktiskt att visa att de socialdemokrater som Björck pekar på tog jobbet från någon annan, som var bättre skickad. Det är där vi befinner oss i diskussionen. Det är förtjänsten och skickligheten som avgör. Jag struntar i partipolitiken. Så länge vi håller oss till förtjänst och skicklighet undviker vi också ett spoil system, som ju skulle bli konsekvensen av det resonemang som Anders Björck drar i väg mot. Man känner nästan att detta lurar runt hörnet och nästan är en önskad utveckling. Det tycker jag vore mycket olyckligt.
Anders Björck: Förtjänst och skicklighet avgör, säger Göran Persson. Men vem avgör vad som är förtjänst och skicklighet?
Göran Persson: Det avgör naturligtvis den som fattar beslutet. Ytterst avgörs det så småningom av den som innehar tjänsten, av om den personen lever upp till den bedömning som beslutsfattaren gjorde. Jag menar att det inte finns någon regering som tar risken att utse en person till en chefstjänst om man inte tror att vederbörande uppfyller kraven på förtjänst och skicklighet. Det faller på sin egen orimlighet. Jag är inte beredd att löpa gatlopp för en utnämning av en person som inte håller måttet. Det är självklart så.
Anders Björck: Så det är alltså regeringen - den nuvarande såväl som eventuellt kommande - som avgör detta med förtjänst och skicklighet enligt 11 kap. 9 § i regeringsformen? Och detta görs utan appell?
Göran Persson: Det granskas naturligtvis. Beslutet fattas av regeringen, som ju har utnämningsmakten. Regeringen är underställd grundlagen - det är ingen tvekan om den saken.
Anders Björck: Tycker Göran Persson att det är en bra ordning?
Göran Persson: Ja, jag tycker att det är rimligt att regeringen har utnämningsmakten och att det i botten finns en grundlagsreglering som talar om vad man skall utgå ifrån. Jag anser att systemet hittills har fungerat bra och på ett sätt som väckt respekt.
Anders Björck: Men om det skulle vara så att vi har fått en snedvridning och personer inte uppfyller kraven på förtjänst och skicklighet - tycker Göran Persson att en nytillträdande regering har rätt att med grundlagen i ryggen se till att personer byts ut så att det blir förtjänst och skicklighet? Det avgör också den regeringen, eller hur?
Göran Persson: Ja, varje regering är ju fri att hantera sin situation, naturligtvis med iakttagande av de lagar som gäller. Att skiljas från en chef som inte har misskött sin uppgift är också något som finns reglerat i lagen. Om en borgerlig regering vill börja med något slags spoil system och amerikanisera den svenska förvaltningen skulle jag tro att man kommer att stöta på en del bekymmer vad gäller arbetsrättslagstiftning och sådant. Det är den regeringens val, men det är trots allt grundlagen som gäller, och det är förtjänst och skicklighet vi utgår ifrån.
Mats Berglind: Jag har bara en fråga. Det spekuleras kanske litet mer kring vissa utnämningar än kring andra. Jag tänker på utnämningen av landshövdingar. Hur ser statsministern principiellt på utnämningar av landshövdingar?
Göran Persson: Det är på sätt och vis ett specialfall. Av tradition har vi haft ett ganska stort partipolitiskt inslag. När vi kom tillbaka i regeringsställning tror jag att 12 av 18 landshövdingar med politisk bakgrund hade en borgerlig sådan. Det var den regeringens sätt att välja, och där fanns en liten obalans. Men det fanns kanske skäl för det. Det var deras val.
Vi sitter ständigt med den här typen av diskussioner. De allmänna intressena i samhället bör ju finnas företrädda i landshövdingskåren. Den ideella sektorn bör naturligtvis finnas där. Förvaltningen bör kanske också finnas där. Näringslivet bör finnas där, och fackliga organisationer bör ha någon typ av representation. Sedan är det de politiska partierna, och där är vi mycket noggranna. Nu har det gjorts en utnämning i Halland. Det var en centerpartist som utnämndes och en folkpartist som gick. I nästa förestående utnämning i Jönköping är det en centerpartist som kommer att lämna posten, och då är det inte särskilt svårt att gissa att det blir en folkpartist som tillträder. Det beslutet ligger strax framför oss. På det här sättet går det till hela tiden. Man gör mycket noggranna avvägningar.
Birgit Friggebo: Därmed var utfrågningen av statsministern avslutad. Vi tackar för att han har kommit hit och svarat på våra frågor.
Innehåll
Bilagorna B 1-B 9
B 1 Offentlig utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman angående praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet samt regeringens beslut om krigsmaterielexport till Indonesien 1
B 2 Offentlig utfrågning av statsrådet Leif Pagrotsky angående praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet, beslut om krigsmaterielexport till Indonesien samt krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna 30
B 3 Offentlig utfrågning av direktör Arne Wittlöv angående regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo Aero Corporation 68
B 4 Offentlig utfrågning av statssekreterarna Lars Rekke och Peter Nygårds angående regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo Aero Corporation 88
B 5 Offentlig utfrågning av Ulf Dinkelspiel angående regeringens hantering av en GATT-rapport om svensk handelspolitik 116
B 6 Offentlig utfrågning av statsrådet Thage G Peterson angående regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo Aero Corporation 128
B 7 Offentlig utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén angående regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende 186
B 8 Offentlig utfrågning av kulturminister Marita Ulvskog angående regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg 197
B 9 Offentlig utfrågning av statsminister Göran Persson angående visst uttalande i Lettland, inbjudan av Kinas president till Sverige samt regeringens utnämningspolitik 227