Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
Betänkande 1995/96:KU30
Konstitutionsutskottets betänkande
1995/96:KU30
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
Innehåll
1995/96 KU30
Inledning
Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål utfå protokollen över beslut i regeringsärenden och de handlingar som hör till dessa ärenden.
Utskottet har erhållit protokoll som förts över regeringsbeslut, över beslut av statsministern och i konselj under 1995.
Underlaget för granskningen har därutöver utgjorts av material framtaget inom utskottets kansli och, på utskottets begäran, inom regeringskansliet. Väsentliga delar av detta material presenteras i bilaga A 1.1-A 28.2 som bildar en särskild volym. För att inhämta ytterligare upplysningar har utskottet företagit ett antal offentliga utfrågningar. Uppteckningar från utfrågningarna utgör bilagorna B 1-B 10 och redovisas också i en särskild volym. Till underlaget för granskningen hör också regeringens skrivelse med en redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen (skr. 1995/96:15), vilken hänvisats till utskottet av kammaren.
I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för årets granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de reservationer som fogats till betänkandet.
De frågor som alltsedan 1971 har tagits upp till granskning anges i ett sakregister som återfinns sist i betänkandets huvudvolym.
Sammanfattning
Behandlade frågor och frågeställningar
I detta betänkande redovisas den granskning som utskottet slutfört under 1995/96 års riksmöte. Några granskningsärenden har uppskjutits till nästa år. Dit hör frågan om regeringens kontroll över Vägverkets verksamhet samt ett större administrativt granskningsärende rörande regeringens utnyttjande av anslag och anslagsposter som den i regleringsbrev ställt till sin egen eller ett departements disposition.
Årets betänkande inleds med en redovisning av förändringar i regeringens sammansättning och organisation under år 1995. Därefter följer en statistisk redovisning av de regeringsärenden som avgjorts under föregående år och en översiktlig granskning av regeringsbesluten från formella utgångspunkter. En redogörelse lämnas även för personalutvecklingen i regeringskansliet, både när det gäller politiskt tillsatta tjänstemän och övriga tjänstemän. Kommittéväsendets utveckling under 1995 behandlas också.
På sedvanligt sätt har granskningen omfattat utgivningen av Svensk författningssamling (SFS). Utskottet har vidare gått igenom regeringens behandling av riksdagens beslut på grundval av den skrivelse från regeringen som lämnats till riksdagen och de yttranden över skrivelsen som nio av de övriga utskotten har lämnat.
Regeringen biträds i sitt arbete av ett stort antal organ med skiftande uppgifter och olika rättslig status, som har nära anknytning till regeringskansliet och som i vissa fall kan anses ingå i detta. Hit hör de traditionella utredningskommittéerna men också ett antal andra organ som sysslar med utredning, rådgivning och förvaltning. De senare förtecknas i bilaga 4 till kommittéberättelsen. Utskottet har i årets granskning företagit en närmare kartläggning av dessa s.k. bilaga 4-kommittéer för åren 1993 och 1994. Med anledning av en särskild anmälan har utskottet också uppmärksammat de rådgivande organ som inrättats av regeringen eller ett departement sedan oktober 1994.
I granskningen har vidare vissa uppgifter inhämtats om revisionen i regeringskansliet. Utbildningsdepartementets administration tas upp med utgångspunkt i de senare årens granskning.
En översiktlig redogörelse lämnas för regeringens organisation för hantering av EU-frågor. Hur regeringen tillämpat reglerna om allmänna handlingar i ärenden som berör Sveriges förhållande till EU tas upp i ett annat granskningsärende. Undersökningen bygger på en enkät som besvarats av samtliga departement och Statsrådsberedningen.
Utskottet har tagit upp till granskning ett regeringsbeslut i mars 1995 om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond. I årets granskning behandlas frågan om jäv vid detta regeringsbeslut. Utskottet kan senare återkomma i fråga om regeringens beslut som sådant.
Frågan om förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagen tas upp med anledning av två anmälningar. Den ena gäller ett påstått uttalande av f.d. näringsministern Sten Heckscher om ett yttrande av chefen för Vattenfall AB. I det sammanhanget berör utskottet vissa principiella frågor som gäller en myndighets eller statligt bolags frihet att yttra sig offentligt i frågor som berör den egna myndighetens eller bolagets verksamhet. Den andra anmälan gäller hur staten utövat sitt ägande i Apoteksbolaget.
Regeringen Ingvar Carlssons utnämningspolitik från tillträdet i oktober 1994 till februari 1996 har granskats med utgångspunkt i regeringsformens bestämmelse att vid tillsättning av statlig tjänst avseende endast skall fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Flera av de till granskning upptagna frågorna gäller regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor. En första del av granskningen avser organisationen av tillståndsgivningen. Utskottet har undersökt fördröjningen i tillsättandet av posten som krigsmaterielinspektör och av nya ledamöter i den dåvarande rådgivande nämnden för krigsmaterielfrågor. Den nya nämndens sammansättning granskas också. Den 1 februari 1996 inrättades en ny myndighet för bl.a. krigmaterielexportfrågor, Inspektionen för strategiska produkter, varvid den rådgivande nämndens uppgifter övertogs av Rådet för exportkontrollfrågor. En granskning har företagits av beslutet att tillsätta ledamöter i detta råd.
En andra del av granskningen av krigsmaterielexporten gäller regeringens beslut om godkännande av licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal och komponentleveranser. Utskottet har gått igenom samtliga avtal om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrättigheter mellan 1990 och 1995 och utsatt fyra av dem för ett särskilt ingående studium. Granskningen har vidare avsett dels avtal om gemensam utveckling eller tillverkning, dels bruket av s.k. OPD-intyg (Own Production Declaration). I en tredje del av granskningen av krigsmaterielexporten behandlas ingående regeringens handläggning av och beslut i ett enskilt ärende om tillstånd till export till Oman.
Ett avsnitt behandlar regeringens handläggning av vissa utlänningsärenden. Utskottet har granskat dels regeringens beslut i februari 1995 att avvisa ett antal bosnier med kroatiska pass, dels regeringens tillämpning av svensk lag i förhållande till FN:s konvention om barnets rättigheter och dels regeringens handläggning av utlänningsärendet angående de s.k. Åselefamiljerna.
Utskottet har vidare granskat försvarsministerns handläggning av frågor som rör svensk medverkan med flygstridskrafter i samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF). Granskningen har gällt omständigheterna kring avbrytandet av ett uppdrag från flygvapenledningen till Försvarets materielverk (FMV) och besluten om svenskt deltagande i PFF-övningar.
I juli 1995 sände Försvarsmakten ut ett pressmeddelande som avsåg att klarlägga ÖB:s uppfattning i frågan om utnyttjandet av FN-förbanden i Bosnien inklusive den nordiska bataljonen. Granskningen av denna fråga har bl.a. gällt om detta pressmeddelande tillkommit efter påtryckningar från försvarsministern.
Utskottet har vidare granskat utrikesministerns uttalande om vetorätten inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik samt uttalanden av såväl regeringen Bildt som regeringen Carlsson om svenskt deltagande i EMU:s tredje fas. Ett ärende från 1993 som gäller näringsminister Per Westerbergs handläggning av frågor kring Atle Förvaltnings AB:s köp av aktier i vissa riskkapitalbolag har slutbehandlats efter det att en rättsprocess rörande insiderbrott avslutats med fällande dom. Utskottet har tagit in uppgifter om tillämpningen av rättsprövningslagen med anledning av att ett regeringsbeslut om att vägra tillstånd till en lotteriförsäljningsautomat upphävts av Regeringsrätten genom rättsprövning. Vidare har utskottet granskat regeringens handläggning och beslut om särskilda jämställdhetspengar på 1 miljon kronor till Suzanne Ostens film Bengbulan. Ett annat granskningsärende har varit Kulturdepartementets beredning av frågan om byggandet av ett tredje järnvägsspår över Riddarholmen. Utskottet har också granskat anledningen till att Statens strålskyddsinstitut saknade styrelse i drygt två månader sommaren 1995. Slutligen har granskningen gällt regeringens befattning med frågan om Trav- och galoppskolans framtida lokalisering.
Vissa resultat av granskningen
Utskottet har under flera år påpekat att andelen för sent utgivna lagar och förordningar är alldeles för hög och att åtgärder bör vidtas för att bringa ned denna andel. Den fortsatt höga andelen sena författningar visar att utskottets påpekanden inte har lett till önskat resultat. Utskottet kommer därför att i kommande granskningar närmare analysera författningsutgivningen. En aspekt som är av intresse i sammanhanget är till vem författningarna riktar sig. Det är av särskild vikt att författningar som riktar sig till enskilda publiceras i god tid innan de träder i kraft.
Kartläggningen av de organ för utredning, rådgivning och förvaltning som förtecknas i bilaga 4 till kommittéberättelsen har enligt utskottet inte gett någon entydig bild av dessa kommittéer. I de flesta fall används dessa kommittéer för utredande ändamål men det är många gånger oklart vari den egentliga skillnaden består mellan de kommittéer som redovisas i kommittéberättelsens huvuddel och dem som redovisas i bilaga 4. Utskottet anser därför att regeringen skall överväga vilka principer som skall gälla för kommittéredovisningen i framtiden.
Utskottet har under en följd av år kunnat iaktta olika brister i ärenden som handlagts inom Utbildningsdepartementet. I årets granskning konstaterar utskottet att utgivningen av lagar och förordningar inom Utbildningsdepartementets område utmärks av en större andel sent utgivna författningar än i något annat departement. Detta är heller inget tillfälligt fenomen utan samma förhållande har rått under flera av de senaste åren. Det är enligt utskottets mening svårt att undgå misstanken att de brister i ärendehandläggningen som utskottet uppmärksammat har sin gemensamma grund i dålig organisation och bristfälliga administrativa rutiner. Utskottet avser därför att i samarbete med Riksdagens revisorer göra en samlad genomgång och översyn av Utbildningsdepartementets organisation och arbetsrutiner.
Utskottet konstaterar att Anders Sundström har deltagit i regeringens beslut i ett ärende som rört en ekonomisk förening där han före sitt inträde i regeringen varit styrelseledamot och även under en tid ordförande i styrelsen. Han hade därför inte bort delta i beslutet, vilket nu också är hans egen bedömning. Utskottet understryker att det yttersta ansvaret för att jäv anmäls då detta bör ske ligger och bör ligga på vederbörande statsråd. Anders Sundström bär således ansvaret för att han kom att delta i regeringens beslut, trots att han bort avstå från det. På grund av svårigheterna för enskilda statsråd att på egen hand bevaka eventuella jäv i regeringsärenden krävs hjälp av rutiner och system inom regeringskansliet. Sådana rutiner borde ha funnits.
Utskottet konstaterar att Sten Heckscher inte gjort något uttalande om ett yttrande av Vattenfallchefen av den innebörd som påståtts i en tidningsartikel. I sammanhanget uttalar utskottet att myndigheterna har en skyldighet att inom sitt ansvarsområde föra fram sådana förhållanden till regeringen som kan motivera någon åtgärd från regeringens sida. Den dialog som förs mellan regering och myndigheter bör enligt utskottets mening bygga på ett ömsesidigt förtroende, vilket inte utesluter att olika uppfattningar kan uttalas. När det gäller förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagens ledningar anser utskottet att bolagsstyrelsen och den verkställande ledningen inte skall motarbeta statsmakternas politik och beslut på det aktuella verksamhetsområdet. När det gäller spelutrymmet i den offentliga debatten för en verkschef eller en VD i ett statligt bolag anser utskottet att personer i dessa ställningar självfallet har rätt att delta i samhällsdebatten som alla andra medborgare. Denna rättighet måste emellertid utövas i medvetande om att de i sådana situationer på goda grunder uppfattas som företrädare för den verksamhet de är ansvariga för.
När det gäller utövandet av statens ägande i Apoteksbolaget har utskottet funnit att det saknats särskilda direktiv eller instruktioner beträffande handläggningen av VD:s anställningsvillkor. Utskottet finner det otillfredsställande att det rått osäkerhet beträffande vilka regler som gällt, hur kompetensfördelningen varit mellan styrelsen och dess ordförande och vilka kontrollmöjligheter styrelsen haft i de här aktuella frågorna. I den mån förhållandena i andra statliga bolag är likartade, finns enligt utskottets mening anledning att efterlysa en skärpning generellt vad gäller formerna för hur den verkställande ledningens anställningsvillkor bereds och beslutas.
Utskottsmajoriteten anser att de utnämningar som regeringen Carlsson III gjort är förenliga med föreskriften i regeringsformen att endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid tillsättning av statlig tjänst. Att vissa personer har en öppet deklarerad politisk ståndpunkt kan inte få hindra regeringen från att utnämna dem. Utskottsmajoriteten vill också framhålla att politisk erfarenhet ofta kan vara en viktig erfarenhet när det gäller att leda offentliga verksamheter. Enligt en reservation (m) har granskningen tydligt visat att regeringen Carlsson har utnyttjat utnämningspolitiken till det egna partiets fördel. I praktiken har därmed dörrarna öppnats för ett system där en ny regering omprövar samtliga chefsförordnanden.
I fråga om tillsättningen av det nya exportkontrollrådet finner utskottets majoritet att regeringen handlat formellt korrekt och i överensstämmelse med etablerad praxis. Enligt en reservation (mp) har regeringens handläggning brustit i flera avseenden. För detta kan f.d. statsrådet Jan Nygren inte undgå kritik.
Vid den granskning av upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätter som utskottet genomfört har enligt utskottsmajoriteten inga fel eller brister i hanteringen kunnat konstateras. Dokumentationen har gett ett intryck av god ordning och reda. Samma omdöme gäller beträffande ärenden avseende utveckling för annans räkning, gemensam utveckling eller tillverkning och export med OPD-intyg. Även i denna del har Miljöpartiets representant anmält en reservation. Enligt denna bör regeringen kritiseras för att den godkänt ett avtal enligt vilket några länder, till vilka direktexport bedömts som olämplig, blivit möjliga mottagare av vidareexport från samarbetslandet.
Beträffande regeringens beslut att tillåta export till Oman av ett marint ledningssystem anser utskottsmajoriteten, bestående av s och m, att regeringen följt riktlinjernas intentioner vad avser respekten för mänskliga rättigheter. Majoriteten avstår från att i det aktuella fallet bedöma vilken vikt som skall tillmätas den långsiktiga tendensen i fråga om mänskliga rättigheter i ett enskilt land i relation till en faktiskt inträffad och dokumenterad kränkning. Utskottsmajoriteten, som här också omfattar fp och c, anser vidare att det är anmärkningsvärt att Mats Hellström som ansvarigt statsråd inte fick kännedom om de massarresteringar som ägde rum i Oman 1994. Samma majoritet anser att frågan om följd- och kompletteringsleveranser behöver undersökas närmare vad gäller bl.a. utvecklingen av praxis. Utskottet avser att ta initiativ till en sådan undersökning och redovisa denna i samband med nästa års granskning.
Mot majoritetens bedömning reserverar sig dels fp och c, dels v och mp.
I sin reservation anför fp och c att det är principiellt felaktigt att som regeringen gjort i det aktuella fallet föra in nya grunder för att avgöra om ett land uppfyller kravet på respekt för mänskliga rättigheter. En positiv långsiktig tendens får inte ursäkta enskilda kränkningar, anser reservanterna.
Företrädarna för v och mp anser att respekt för mänskliga rättigheter är ett absolut begrepp och att kränkningar skall bedömas i varje enskilt fall för sig och inte längs en tidsskala. Enligt samma partier framstår Hellströms okunskap om massarresteringarna i Oman som närmast uppseendeväckande. Reservanterna hänvisar till den information beträffande händelserna i Oman 1994 som fanns tillgänglig i olika oberoende källor under våren 1995 och som inte utnyttjades. Vänsterpartiets och miljöpartiets representanter anser också att det sätt på vilket regeringen tänjt på riktlinjernas intentioner när det gäller tolkningen av följd- och kompletteringsleveranser inte är försvarligt. Den omanska flottan är endast till en del beroende av svensk materiel, och därför kan det inte anses oskäligt att inte bevilja tillstånd för ny export i det aktuella fallet.
Enligt utskottsmajoriteten har regeringen hanterat beredningsprocessen i Omanärendet på ett efter omständigheterna godtagbart sätt. Med hänsyn till de uppenbara oklarheterna om det faktiska innehållet i beskedet från ett av partierna vid underhandskontakterna kan regeringen inte klandras för den tolkning som regeringen gjorde beträffande partiernas ståndpunkt eller att man gick vidare i beredningen på denna grund. Enligt reservationen (fp, v, mp) har beredningsprocessen skadats genom att det normala och formaliserade samrådet i rådgivande nämnden, som vid tillfället var suspenderad av regeringen, inte kunde äga rum. Dessutom har det ansvariga statsrådet själv avstått från att samråda med partierna och i stället överlåtit samrådet på flera olika personer. Reservanterna anser att utrikeshandelsminister Mats Hellström, med hänsyn till sitt sammantagna agerande i detta sammanhang, inte kan undgå kritik.
Beträffande regeringens beslut i februari 1995 att avvisa ett antal bosnier med kroatiska pass påpekar utskottsmajoriteten att regeringen inte funnit att det förelåg sådana humanitära omständigheter att sökandena på den grunden skulle beviljas uppehållstillstånd. Beredningen som gjordes inför beslutet var ingående. I en reservation (fp, v, mp) erinras om att regeringen i maj 1995 beslutade att bevilja sökande med samma bakgrund tidsbegränsade uppehållstillstånd. Enligt reservationen borde regeringen redan i februari ha insett att situationen i Kroatien var sådan att det fanns anledning att anse att de asylsökande hade behov av skydd här i landet.
Utskottsmajoriteten konstaterar i utlänningsärendet angående de s.k. Åselefamiljerna att regeringen, Utlänningsnämnden och Statens invandrarverk mellan åren 1993 och 1996 prövat familjernas flyktingskäl vid ett flertal tillfällen. Prövningen har inte någon gång visat att skäl för att bevilja uppehållstillstånd förelegat. Vidare hänvisas till att barnkonventionen inte utesluter att även andra hänsyn än hänsynen till barnets bästa får tas. Statsrådet Blomberg har anfört att regeringen i sina överväganden även tagit hänsyn till behovet av en reglerad invandring. Reservanterna (fp, c, v, mp) anser att hänsynen till den reglerade invandringen i och för sig inte skulle ha hindrat regeringen från att fatta ett beslut av motsatt innebörd. Att med hänsyn till barnets bästa låta familjerna stanna i Sverige hade dessutom stått i bättre överensstämmelse med barnkonventionens anda. Reservanterna anser vidare att frågan om utlämnande av ambassadrapporten var känslig och att det rörde sig om ett tveksamt fall. Prövningen borde därför i enlighet med 7 § departementsförordningen ha ankommit på departementschefen eller annat statsråd i departementet. På grund av att beslutet fattades på tjänstemannanivå är det inte konstitutionsutskottets uppgift att granska beslutet.
I fråga om ärendet rörande svensk medverkan med flygstridskrafter i samarbetet inom PFF har enligt utskottsmajoritetens uppfattning försvarsministerns och Försvarsdepartementets agerande vad gäller kontakterna med Försvarsmakten varit väl motiverat med hänsyn till den tolkning departementet gjorde av uppdragets innehåll. Utskottsmajoriteten finner att försvarsministern varit i sin fulla rätt att inte bevilja Försvarsmakten tillstånd till flygföretag med stridsflyg utomlands i de aktuella fallen. Enligt reservationen (m, fp) var beslutet att avbryta uppdraget till FMV flygvapenchefens. Denne har dock uppgett att han inte hade återkallat uppdraget om han inte fått tydliga signaler från statssekreteraren. För att undvika misstanken att försvarsministern eller Försvarsdepartementets tjänstemän försökte styra Försvarsmaktens verksamhet på egen hand hade det enligt reservationen varit mera korrekt att försvarsministern föreslagit regeringen att genom ett formellt beslut avbryta uppdraget. Försvarsministerns och Försvarsdepartementets åtgärder var därför olämpliga. En viktig konsekvens av att analysarbetet avbröts är att det i dag saknas värdefullt beslutsunderlag, som skulle komma till användning, om regeringen framgent vill förbereda svenska flygstridskrafter för ett engagemang i internationella insatser på t.ex. humanitär grund.
När det gäller tillkomsten av ÖB:s pressmeddelande om den nordiska bataljonens uppgifter i Bosnien konstaterar utskottsmajoriteten att ÖB enligt samstämmiga uppgifter från ÖB själv och försvarsministern sänt ut meddelandet på eget initiativ utan inblandning av eller påtryckning från försvarsministern. Reservanterna (m, fp) anser att det inte kan uteslutas att de samtal som fördes mellan statssekreteraren i Försvarsdepartementet och tjänstemän i högkvarteret ytterst syftade till att förmå ÖB att offentligt ge uttryck för Försvarsdepartementets och försvarsministerns uppfattningar. Vidare finner reservanterna det anmärkningsvärt att försvarsministern inte ansåg det finnas anledning för honom själv eller Försvarsdepartementet att informera ÖB om de felaktiga uppgifterna i pressmeddelandet, trots att försvarsministern enligt egen uppgift insåg bristerna i pressmeddelandet. Försvarsministern kan, med hänsyn till hans sammantagna agerande i detta sammanhang, inte undgå kritik.
Ärendet rörande jämställdhetspengar till filmen Bengbulan har enligt utskottsmajoriteten beretts enligt rådande praxis i regeringskansliet och dokumenterats på ett nöjaktigt sätt. Enligt reservanterna (m, fp) bryter förfaringssättet mot den princip om opartiskhet och saklighet som bör ligga till grund för varje beslut om disponering av offentliga medel. För detta kan Mona Sahlin som ansvarigt statsråd inte undgå kritik.
I ärendet om svenskt deltagande i EMU:s tredje fas och regeringarna Bildts och Carlssons uttalande i denna fråga anser utskottsmajoriteten att dessa uttalanden ger uttryck för Sveriges officiella inställning. Företrädarna för Vänsterpartiet och Miljöpartiet menar att dessa uttalanden stämmer illa överens med de förpliktelser som Sverige måste anses ha åtagit sig genom sin anslutning till Maastrichtfördraget. Två regeringar har, uppenbarligen medvetet, sökt ge sken av att hela frågan skall avgöras i ett självständigt svenskt beslut. Varken Ulf Dinkelspiel eller Ingvar Carlsson som statsminister före folkomröstningen kan undgå kritik för detta.
1. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation
Sammansättningen av regeringen Carlsson III ändrades vid ett tillfälle under år 1995. Statsministern entledigade statsrådet Mona Sahlin med verkan från den 17 november 1995. Statsrådet Sahlin hade den 7 oktober 1994 enligt 7 kap. 8 § regeringsformen utsetts till ställföreträdare för statsministern. Efter entledigandet av statsrådet Sahlin utsågs ingen ställföreträdare för statsministern. Vid förfall för statsministern övertogs därmed statsministerns uppgifter enligt 7 kap. 8 § regeringsformen av det av de tjänstgörande statsråden som har varit statsråd längst tid. Enligt dessa regler var det därmed statsrådet och chefen för Utrikesdepartementet Lena Hjelm-Wallén som övertog statsministerns uppgifter vid förfall för denne.
Under år 1995 fattade statsministern tre beslut om förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för statsråd att i departementschefs ställe handlägga ärende eller grupp av ärende. Efter att statsrådet Sahlin entledigats förordnades statsrådet Marita Ulvskog att från den 17 november 1995 i socialministerns ställe föredra ärenden som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Vidare hör, enligt samma förordnande, Jämställdhetsombudsmannen och Jämställdhetsnämnden till statsrådet Ulvskogs ansvarsområde.
Statsministern förordnade den 9 juni 1995 statsrådet Jan Nygren att i utrikesministerns ställe föredra förvaltningsärenden rörande förbud mot tillverkning och utförsel av krigsmateriel. Vidare förordnades statsrådet Nygren att föredra lagstiftningsärenden rörande kontroll över tillverkningen av krigsmateriel och förbud mot utförsel av krigsmateriel. Även ärenden som gäller exportkontrollfrågor avseende produkter med såväl civil som militär användning fördes till statsrådet Nygrens ansvarsområde.
Dessa ärenden hade fram till den 9 juni 1995 föredragits av statsrådet Mats Hellström. Den dagen utfärdade statsministern ett nytt förordnande enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för statsrådet Hellström. Statsrådet Hellström behöll därmed ansvaret för övriga ärenden han tidigare förordnats att föredra.
Under år 1995 har fem förändringar i departementsförordningen (1982:1177) trätt i kraft. Tre av dessa ändringar noterades redan i förra årets granskningsbetänkande (1994/95:KU30, s. 14-15). Den 1 januari 1995 (SFS 1994:1672) flyttades ärenden som gäller kommuner, landsting och kommunalförbund från Civildepartementet till Finansdepartementet. Förvaltningsärenden som gäller flyktingar och invandrare samt utlänningars rätt att vistas i landet fördes från Kulturdepartementet till Arbetsmarknadsdepartementet, liksom lagstiftning som gäller mottagande av asylsökande. Ärenden som gäller bostadsväsendet och åtgärder för att främja bostadsförsörjningen flyttades från Finansdepartementet till Näringsdepartementet. Vidare bytte Miljö- och naturresursdepartementet namn till Miljödepartementet.
Enligt en bestämmelse i departementsförordningen (1994:1672 2 a §) som trädde i kraft den 1 januari 1995 har departementen till uppgift att inom sina ansvarsområden eller enligt vad som annars har överenskommits mellan departement anmäla till Europeiska gemenskapernas kommission hur Sverige uppfyllt de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.
Departementsförordningen ändrades på nytt den 1 maj 1995 (1995:333) då det utöver ett stycke med samma innebörd som i den tidigare lydelsen av 2 a § också föreskrevs att departementen skall utse Sveriges representanter i det löpande arbetet inom Europeiska unionens råd samt föreslå och utse Sveriges representanter i kommittéer under Europeiska gemenskapernas kommission.
Bland övriga ändringar i departementsförordningen under år 1995 kan noteras att förvaltningsärenden rörande samhällsinformation fördes från Finansdepartementet till Civildepartementet (1995:1098).
Ytterligare ändringar i departementsförordningen trädde i kraft den 1 januari 1996 (1995:1463). Bland annat fördes då förvaltningsärenden rörande föreningsväsendet i allmänhet från Justitiedepartementet till Civildepartementet.
Utskottet finner inte anledning till något uttalande i denna del.
2. Regeringsprotokollen
2.1 Statistik
I bilaga A 1.1 lämnas en redovisning i tabellform av antalet avgjorda regeringsärenden och deras fördelning på drendegrupper och departement under 1995. Av tabellen framgår att det totala antalet ärenden 1995 var 11 691 mot 12 981 år 1994. Antalet regeringsärenden har således minskat med ca 1 300 (9,9 %). Det kan konstateras att sedan 1993 har antalet ärenden gått ned från nästan 14 000 till ca 11 700.
De tre största ärendegrupperna var under 1995 Dispens- och övriga partsärenden (3 335), Tjänsteärenden (1 876) och Överklaganden (1 530). Dessa tre ärendegrupper har minskat liksom så gott som samtliga övriga ärendegrupper. En ökning av inte alldeles obetydligt slag kan dock noteras för B- protokollärendena, dvs. ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts.
Ser man till fördelningen av ärenden mellan departementen finner man att Justitiedepartementet även i år har handlagt det största antalet ärenden, 2 250, vari ingår 1 332 nådeärenden. Näst största departementet är numera UD med 1 528 ärenden. UD har - i motsats till den allmänna trenden - ökat med 268 ärenden (21,2 %). Ökningen avser Dispens- och övriga partsärenden och B- protokollärenden. Övriga departement har med några undantag minskat. Flyttningen av utlänningsärendena från Kulturdepartementet till Arbetsmarknadsdepartementet avspeglar sig i en klar minskning för det förra och en klar ökning för det senare departementet.
Ökningen av B-protokollärendena inom UD och generellt förtjänar en särskild kommentar. Ökningen hänger samman med att tillämpningsområdet för lagen (1991:341) om strategiska produkter (tidigare benämnd lagen om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte m.m.) utvidgades fr.o.m. den 1 januari 1995. Frågor om tillstånd enligt denna lag prövades av regeringen. Ökningen är emellertid tillfällig. Fr.o.m. den 1 februari 1996 har prövningen av dessa ärenden överflyttats till den nyinrättade myndigheten Inspektionen för strategiska produkter. Inspektionen skall med eget yttrande lämna över ett ärende till regeringens prövning, men endast om ärendet har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt. Samma ordning gäller för övrigt från samma tidpunkt för tillstånd i krigsmaterielfrågor. Det samlade resultatet av dessa åtgärder torde bli en väsentlig minskning av antalet B- protokollärenden inom UD.
Redovisningen i denna del föranleder inte något uttalande från utskottet.
2.2 Formell granskning av regeringsprotokollen
I likhet med tidigare har protokollen över samtliga regeringsbeslut under föregående år infordrats från departementen. Protokollen har fortlöpande levererats till utskottet under 1995 och början av 1996. De har blivit föremål för en översiktlig genomgång inom utskottets kansli och därefter återsänts till resp. departement.
Den översiktliga genomgången har avsett de protokollerade besluten, inte de handlingar som hör till besluten. Vid genomgången har uppmärksamheten varit riktad främst mot den rättsliga grunden för besluten, handläggningen i resp. departement samt beslutens utformning. Vid genomgången har iakttagelser gjorts som meddelats berört departement. I granskningsbetänkandet upptas endast frågor av mer principiellt intresse.
I årets granskning har uppmärksammats ett antal beslut där regeringen avskrivit en framställning till regeringen.
I 5 § departementsförordningen föreskrivs att då en framställning till regeringen eller till ett statsråd återkallats får ett departement avskriva ärendet. Eftersom detta är ett departementsbeslut syns inte detta i regeringsprotokollen. Om avskrivning skall ske av någon annan anledning än återkallelse är det enligt den s.k. Gula boken - Handläggningen av ärenden i regeringskansliet (Ds 1994:70) i regel regeringen som skall fatta beslutet. Avskrivning kan ske när ett ställningstagande i sak av regeringen är onödigt, därför att förhållandena har ändrats. Syftet med ansökan kan också ha nåtts på annat sätt eller också finns förutsättningarna för ansökan inte längre.
Av de granskade besluten framgår inte alltid vilka omständigheter som motiverar en avskrivning. Vid kontakt med det berörda departementet har det dock visat sig att det har funnits skäl för avskrivning av ärendena. Det är emellertid utskottets uppfattning att grunden för avskrivning skall framgå av protokollet.
3. Regeringskansliet
Personal
I bilaga A 2.1 redovisas vissa uppgifter om personalsammansättningen i regeringskansliet.
Antalet tjänstgörande i regeringskansliet exklusive UD och kommittéer uppgick den 1 januari 1996 till 1 990 personer, vilket innebär en ökning med 117 sedan föregående årsskifte. Flest anställda hade Finansdepartementet med 329 personer, en ökning med 14 personer. Förvaltningskontorets personal, som bestod av 319 personer, hade ökat med 42. Jordbruksdepartementet med 97 anställda hade ökat med 18 personer. Andra departement som ökat sin personal är Arbetsmarknadsdepartementet (+15), Kommunikationsdepartementet (+13), Justitiedepartementet (+9) och Näringsdepartementet (+8). Departement som minskat sin personal är Civildepartementet (-5), Socialdepartementet (-4) och Utbildningsdepartementet (-3). Övriga departement har ökat sin personal men endast marginellt.
Inom UD fanns 1 408 anställda. Antalet kommittéanställda var 350 personer. Det totala antalet anställda inom regeringskansliet uppgick till 3 748 personer.
Politiskt tillsatta tjänstemän
Den 1 januari 1996 fanns inom regeringskansliet 127 politiskt tillsatta tjänstemän, varav 1 ambassadör, 5 assistenter, 2 planeringschefer, 72 politiskt sakkunniga, 20 pressekreterare, 23 statssekreterare och 4 biträdande statssekreterare (bilaga A 2.2). Ett år tidigare var antalet politiskt tillsatta tjänstemän 110, varav 1 ambassadör, 7 assistenter, 2 planeringschefer, 54 politiskt sakkunniga, 20 pressekreterare och 26 statssekreterare. Ökningen mellan 1995 och 1996 uppgår således till 17 anställda.
Statsrådsberedningen har det största antalet politiskt tillsatta tjänstemän, 40 personer, varav 31 politiskt sakkunniga. Utrikesdepartementet har 17 politiskt tillsatta tjänstemän, varav 5 sakkunniga och 3 statssekreterare/ka binettssekreterare. Finans-, Arbetsmarknads- och Socialdepartementet har 13 politiskt tillsatta tjänstemän vardera. Det minsta antalet politiskt tillsatta tjänstemän finns på Civildepartementet (4) och Justitiedepartementet (5).
Hösten 1994 kom riksdagspartierna överens om förmåner för statssekreterare i samband med regeringsskiften m.m. Överenskommelsen gäller statssekreterare som anställts efter den 7 oktober 1994 och innebär bl.a. att statssekreterare efter ett regeringsskifte inte längre garanteras en ny statlig anställning. De får i stället rätt till avgångsvederlag under högst 24 månader. Regeringen har lämnat en redogörelse för överenskommelsen i skrivelse 1994/95:225 till riksdagen.
Anställningsvillkoren för biträdande statssekreterare, politiskt sakkunniga och informationssekreterare regleras i det s.k. politikeravtalet som träffades 1979 med vissa senare tillägg och förändringar.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inget uttalande från utskottet.
4. Kommittéväsendet
Antalet kommittéer uppgick vid slutet av år 1995 till 177, knappt 20 fler än året innan. Under året avslutade 139 kommittéer sitt arbete och 158 tillsattes. Dessa uppgifter framgår av regeringens skrivelse 1995/96:103 Kommittéberättelse 1995 - Kommittéernas sammansättning och gäller kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen. Som en jämförelse kan nämnas att enligt föregående års kommittéberättelse avslutade 116 kommittéer sin verksamhet och 100 nya tillsattes. För år 1993 var motsvarande siffror 84 respektive 78.
I kommittéberättelsens bilaga 4 redovisas också ett antal mindre eller under kortare tid verksamma utredningar. En undersökning av dessa kommittéer redovisas i årets granskningsbetänkande under en särskild rubrik.
De totala kostnaderna för kommittéerna under budgetåret 1994/95 visar enligt kommittéberättelsen en minskning med nästan 40 %. Föregående års redovisning visade en kraftig ökning för dessa kostnader med ca 40 %. Utvecklingen förefaller i årets redovisning ha återgått till 1993/94 års nivå på en total kostnad om ca 230 miljoner kronor. Vad gäller konsultkostnaderna kan en liknande tillbakagång noteras. Kostnaderna har sjunkit från ca 80 miljoner 1994/95 till en nivå på ca 50 miljoner i årets redovisning.
Redovisningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.
5. Författningsutgivningen
Inledning
Utskottet har på sedvanligt sätt granskat utgivningen av Svensk författningssamling (SFS). Granskningen avser år 1995 och har tagit sikte på förhållandet mellan den tidpunkt då författningarna kom ut från trycket och dagen för ikraftträdandet. Enligt gällande bestämmelser skall en författning komma ut från trycket i god tid före ikraftträdandet.
Bestämmelser om kungörande av lagar och vissa andra författningar finns bland annat i 8 kap. 19 § regeringsformen, i lagen (1976:633, omtryckt 1989:335, senast ändrad 1994:1692) om kungörande av lagar och andra författningar och i författningssamlingsförordningen (1976:725, omtryckt 1995:1462, senast ändrad 1996:137). En närmare redogörelse för bestämmelserna ges i granskningsbetänkandet KU 1986/87:33, bilaga B 4.
Enligt 8 kap. 19 § regeringsformen skall beslutad lag utfärdas av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. I den s.k. Gröna boken, som innehåller riktlinjer för författningsskrivningen, har Statsrådsberedningen lagt fast vissa principer för författningsutgivningen. Bland annat anges att tiden mellan det att en författning utkommer från trycket och författningens ikraftträdande bör vara minst fyra veckor. Endast i speciella undantagsfall bör tiden sättas kortare än två veckor.
Årets granskning
Under år 1995 publicerades 1 730 författningar i SFS. Det är en minskning med cirka 300 författningar jämfört med er 1994. Under år 1992 och 1993 utgavs ungefär lika många författningar som under år 1995.
I nedanstående tabell redovisas antalet sent utkomna författningar i både absoluta och relativa tal.
Tabell 1. Antal och andel sent utgivna SFS under år 1995
Tid Antal Andel
mindre än fyra veckor 1 062 61 %
före ikraftträdandet
mindre än två veckor 595 34 %
före ikraftträdandet
efter dagen för
ikraftträdandet 12 mindre än 1 %
Av tabell 1 framgår att av totalt 1 730 utgivna författningar kom 61 % ut från trycket mindre än fyra veckor före ikraftträdandet. 34 % kom ut från trycket mindre än två veckor före ikraftträdandet. I totalsiffran 1 730 författningar ingår lagar och förordningar vars ikraftträdande bestäms av regeringen vid senare tillfällen. Även tillkännagivanden är medräknade. Det kan t.ex. röra tillkännagivanden av främmande staters anslutning till vissa av Sverige biträdda konventioner. 88 fall av den typen återfinns i Svensk författningssamling under år 1995. Om dessa författningar, vilka inte är riktigt jämförbara med övriga författningar med avseende på ikraftträdandedatum, inte tas med i basen, blir andelen författningar som kommit ut mindre än två veckor före ikraftträdandet 36 %. År 1994 var motsvarande siffra 45 %.
I bilaga A 3.1 tabell 1 redovisas de författningar som under år 1995 utkommit mindre än två veckor före ikraftträdandet. 295 författningar kom ut från trycket under den sista veckan före ikraftträdandet och 20 stycken efter eller på dagen för ikraftträdandet. Det motsvarar 18 % av samtliga författningar och innebär en minskning med 12 procentenheter i förhållande till år 1994.
I tabell 2 redovisas antalet utgivna författningar respektive andelen sent utkomna författningar under de senaste åren.
Tabell 2. Antal utgivna författningar. Andel sent utkomna författningar (mindre än fyra resp. två veckor före ikraftträdandetidpunkten) under perioden 1991-1995
Sent utkomna:
mindre änmindre än
År Antal 4 veckor 2 veckor
1991 2 047 * 33 %
1992 1 777 72 % 49 %
1993 1 750 62 % 34 %
1994 2 093 61 % 42 %
1995 1 730 61 % 34 %
* = uppgift saknas
Utskottet har under ett antal år betonat vikten av att författningsarbetet bedrivs på ett sådant sätt att förseningar undviks. Andelen författningar som kommit ut mindre än fyra veckor före ikraftträdandet var oförändrat hög under år 1995. Utskottet noterar att andelen författningar som kommit ut mindre än två veckor före ikraftträdandet minskat något under år 1995 jämfört med år 1994. Den relativt höga siffran för år 1994 berodde dock delvis på inträdet i EU den 1 januari 1995 vilket ledde till ett stort antal författningsändringar i slutet av 1994. Utskottet vill framhålla att det i riktlinjerna för författningsutgivningen har lagts fast att tiden mellan det att en författning utkommer från trycket och författningens ikraftträdande bör vara minst fyra veckor. Det är endast i speciella undantagsfall som tiden bör kunna vara kortare än två veckor. Att ca 60 % av författningarna inte uppfyller de riktlinjer som skall gälla i normala fall är inte godtagbart. Att omkring en tredjedel av författningarna kommer ut mindre än två veckor före ikraftträdandet under flera år är inte heller det acceptabelt. Det är vidare ett självklart minimikrav att författningarna inte kommer ut från trycket först efter ikraftträdandedatumet.
Utskottet har under flera år påpekat att andelen sena författningar är alldeles för hög och att åtgärder bör vidtagas för att bringa ned denna andel. Den fortsatt höga andelen sena författningar visar att utskottets påpekanden inte har lett till önskat resultat. Utskottet vill därför markera att man i kommande granskningar avser att närmare analysera författningsutgivningen. En aspekt som dr av intresse i sammanhanget är till vem författningarna riktar sig. Det är av särskild vikt att författningar som riktar sig till enskilda publiceras i god tid innan de träder i kraft.
En promemoria från Justitiedepartementet redovisades i granskningsbetänkandet 1993/94:KU30 (bilaga A 4.3). Promemorian innehöll förslag till åtgärder för att komma till rätta med den sena utgivningen. En åtgärd var att övergå till heloriginal i tryckproceduren. Utskottet har inhämtat att försöksverksamheten med heloriginal har fortsatt under det gångna året. Vidare pågår arbete inom regeringskansliet som syftar till att mera effektivt utnyttja modern informationsteknik. Detta kan bidra till att förseningar i författningsutgivningen minskar.
I bilaga A 3.1 tabell 2 redovisas även författningsutgivningen departementsvis. Av redovisningen framgår bland annat att nära hälften av de författningar som utgivits av Utbildningsdepartementet och Finansdepartementet har utkommit mindre än två veckor före ikraftträdandet.
Utskottet har i varje granskning sedan 1990 studerat författningsutgivningen departementsvis. En genomgång av de gjorda granskningarna visar att Utbildningsdepartementet genomgående har en särskilt hög andel sena författningar. Även om andelen sena författningar utgivna av Utbildningsdepartementet inte är fullt så hög under 1995 som under tidigare år, är antalet sena författningar fortfarande oacceptabelt högt. Utskottet tar i avsnitt 9 nedan upp andra administrativa brister som kunnat iakttas rörande Utbildningsdepartementet. Den översyn av departementets administrativa rutiner som utskottet avser att göra tar sikte även på författningsutgivningen.
Vidare har utskottet noterat att det under år 1995 har givits ut 17 s.k. rättelseblad till tidigare utkomna författningar, vilket kan jämföras med att det under år 1994 gavs ut 20 rättelseblad.
Som utskottet påpekade i förra årets granskningsbetänkande (1994/95:KU30 s. 37-38) innebär Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU) att normgivningsmakt överlämnats till Europeiska gemenskaperna (EG), den överstatliga delen av unionen. Normgivning som av EG beslutats i form av förordningar blir därmed direkt tillämplig rätt i Sverige. EG- förordningar träder i kraft uteslutande genom att publiceras i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). Den närmare analys av författningsutgivningen som utskottet ovan aviserat kommer även att omfatta EG:s förordningar.
EG-direktiv är, med avseende på det resultat som skall uppnås, bindande för varje medlemsstat till vilket det är riktat men överlåter åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för det nationella införlivandet. Enligt 18 a § författningssamlingsförordningen (SFS 1976: 725) skall, om en ny eller ändrad författning helt eller delvis genomför EG-direktiv, en hänvisning till direktivet göras i den författningssamling där författningen kungörs.
I övrigt föranleder granskningen inget uttalande från utskottets sida.
6. Riksdagens skrivelser
Inledning
Regeringens skrivelse 1995/96:15 Redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen har hänvisats till konstitutionsutskottet. Vidare lämnar regeringen vissa uppgifter om antalet gällande författningar samt arbetet med regelreformering och språkvård. Regeringens skrivelse har efter regeringens beslut den 23 november 1995 överlämnats till riksdagen den 13 december 1995. Skrivelsen har föranlett två motioner vilka överlämnats till berörda utskott.
Årets redogörelse
Den nu aktuella redogörelsen avser huvudsakligen sådana åtgärder som vidtagits från tiden för föregående redogörelse fram till det senaste budgetårsskiftet, dvs. under tiden den 1 juli 1994-den 30 juni 1995. För att underlätta riksdagsutskottens möjligheter att vid sitt utvärderings- och uppföljningsarbete få en så aktuell bild som möjligt har redovisningen fått omfatta även vissa regeringsbeslut från tiden efter redovisningsperiodens utgång. Detta förfarande har endast använts om riksdagsskrivelserna därigenom har kunnat rapporteras som slutbehandlade. Redovisningen omfattar alla till regeringen ställda riksdagsskrivelser från riksmötet 1994/95 och de riksdagsskrivelser från tidigare riksmöten som inte tidigare har redovisats som slutbehandlade.
Vid utvärderingen och uppföljningen av riksdagens beslut tilldrar sig redovisningen av regeringens åtgärder med anledning av riksdagens tillkännagivanden till regeringen ett särskilt intresse. En nyhet i årets redogörelse är att de moment i utskottsbetänkandena som innehåller sådana tillkännagivanden utmärkts med en asterisk (*).
Stort avseende fästs vid kvaliteten på och konsekvenserna av regler. Sedan mitten av 1980-talet bedrivs ett omfattande arbete med att reformera regler. Syftet med detta arbete är främst att försöka begränsa mängden regler i samhället och att bättre anpassa reglerna till aktuella krav på normstyrning. Ett särskilt program för arbetet har ställts samman. Programmet omfattar numera även språkvård och information om regelverket. Detta reformprogram har kontinuerligt redovisats för riksdagen i budgetpropositionerna. Det samband som finns mellan reformarbetet och de uppgifter om antalet aktuella regler som sedan år 1992 har lämnats i förevarande sammanhang gör det motiverat att samla redovisningen av såväl reformarbetet som de mera siffermässiga konsekvenserna av det. Regeringens skrivelse är därför i förhållande till föregående års utökad med en redogörelse för det pågående reformarbetet avseende reglers kvalitet, språkvård och information om regelverket.
Skrivelsen tar upp 609 riksdagsskrivelser, varav 424 har avgetts under budgetåret 1994/95. 104 av skrivelserna avgavs under budgetåret 1993/94 och 81 under tidigare budgetår. En departementsvis fördelning av skrivelserna redovisas i bilaga A 4.1.
Det äldsta inte slutbehandlade ärendet dr en skrivelse från maj 1986 (bet. LU 1985/86:32, rskr. 1985/86:293) och gäller producentskydd för sceniska och musikaliska verk. Liksom i förra årets redogörelse hänvisas till att frågan är aktuell vid överläggningar som pågår med ansvariga departement i övriga nordiska länder.
Utskottens granskning
Utskottet har berett övriga riksdagsutskott tillfälle att yttra sig över de delar av skrivelsen som har samband med respektive utskotts beredningsområde. Finansutskottet, skatteutskottet, justitieutskottet, utrikesutskottet, kulturutskottet, trafikutskottet, näringsutskottet och bostadsutskottet har yttrat sig, se bilagorna A 4.2-A 4.9. Övriga utskott har beslutat att avstå från att avge yttrande.
Konstitutionsutskottet får inledningsvis för egen del anföra följande.
Redogörelsen omfattar 59 riksdagsskrivelser om beslut på grundval av betänkanden av konstitutionsutskottet. Tolv av dessa skrivelser var inte slutbehandlade när redogörelsen avlämnades; av dem är tre äldre än två år och tre härrör från budgetåret 1993/94. Resterande sex inte slutbehandlade riksdagsskrivelser är från budgetåret 1994/95.
Den äldsta inte slutbehandlade skrivelsen gäller betänkandet 1991/92: KU12, mom. 2. Riksdagen hade ställt sig bakom utskottets förslag om tillkännagivande bl.a. om att regeringen borde pröva förutsättningarna att vidga möjligheten till muntlig förhandling i rättsprövningsförfarande. Regeringen överlämnade den 15 februari 1996 proposition 1995/96:133 Några frågor om rättsprövning m.m. till riksdagen, där bl.a. de frågor som behandlades i betänkandet 1991/92:KU12 tas upp. Riksdagsskrivelsen är således numera slutbehandlad. Utskottet har i betänkande 1995/96:KU25 behandlat propositionen.
Riksdagsskrivelse 1992/93:5 gäller skyldighet för kommuner och landsting att publicera författningar. Inom Finansdepartementet har utarbetats en promemoria, Kommunala författningssamlingar (Ds 1995:7). Promemorian har remissbehandlats. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i ärendet.
Riksdagsskrivelse 1992/93:414 innebar ett tillkännagivande till regeringen dels om myndigheternas uppdragsverksamhet och offentlighetsprincipen, dels om folkbokföringssekretess. Regeringen överlämnade i december 1995 till riksdagen proposition 1995/96:127 Några frågor om sekretess där de aktuella frågorna behandlades. Riksdagsskrivelsen är således numera slutbehandlad. Utskottet har i betänkandet 1995/96:KU24 behandlat propositionen.
Riksdagsskrivelse 1993/94:315 innebar ett tillkännagivande till regeringen om att sammanställa och utvärdera erfarenheter av folkomröstningar i Sverige och i andra länder. Regeringen har den 1 februari 1996 beslutat att tillkalla en särskild utredare för en översyn av folkomröstningsinstitutet. Utredaren har bl.a. uppgifter i enlighet med riksdagens tillkännagivande (dir. 1996:6).
Riksdagsskrivelse 1993/94:381 gäller de centrala förvaltningsmyndigheternas ledning. Utskottet har inhämtat att ärendet numera är slutbehandlat.
Riksdagsskrivelse 1993/94:450 handlar om ytterligare åtgärder mot barnpornografi m.m. Regeringen bemyndigade den 3 november 1994 chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda åtgärder mot barnpornografi (dir. 1994:117). Utredningsarbetet skall vara avslutat senast den 30 juni 1996. Enligt regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 avseende polisväsendet skall utbyggnaden av kriminalunderrättelseverksamheten vid Rikskriminalpolisen intensifieras i syfte att bättre kunna sammanställa och förmedla information till de operativa enheterna. Utbyggnaden skall innefatta åtgärder mot barnpornografi. Dessa åtgärder skall också innefatta utredningsverksamhet. I detta ligger bl.a. att polisen skall bistå Justitiekanslern vid utredningar av tryckfrihetsbrott och yttrandefrihetsbrott. Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse till regeringen redovisat en principskiss över den planerade förändringen av verksamheten vad avser bekämpandet av barnpornografibrott.
Finansutskottet bilaga A 4.2 har framhållit att endast två av de 43 redovisade skrivelserna, som berör finansutskottets beredningsområde, är äldre än två år. Enligt finansutskottet har riksdagens beslut inom utskottets ansvarsområde i allt väsentligt genomförts i rimlig tid. Finansutskottet har funnit anledning att kommentera regeringens redovisning i tre fall. Två av fallen gäller att regeringen inte anger någon riktpunkt när den avser att återkomma till riksdagen med förslag till ställningstagande. Ett fall gäller ett tillkännagivande från riksdagen till regeringen som finansutskottet i ett yttrande till förra årets granskningsbetänkande 1994/95:KU30 inte ansåg hade behandlats tillfredsställande. I regeringens nu aktuella redogörelse anmäls att regeringen den 4 maj 1995 beslutat lägga riksdagens skrivelse till handlingarna.
Skatteutskottet bilaga A 4.3 har anfört att regeringens redogörelse inte föranleder någon särskild kommentar från utskottets sida.
Justitieutskottet bilaga A 4.4 kommenterar riksdagsskrivelsen 1993/94: 229 i vilken riksdagen behandlade frågan om anslagen för polisväsendet för budgetåret 1994/95. Riksdagen beslutade att uppdra åt regeringen att genomföra en upplysnings- och informationskampanj om ekonomisk brottslighet och för ändamålet anvisa 10 miljoner kronor. Regeringen anger att skrivelsen är slutbehandlad. Justitieutskottet har inhämtat att regeringen den 30 mars 1995 uppdrog åt Brottsförebyggande rådet (BRÅ) att planera och genomföra utbildnings- och informationsinsatser om ekonomisk brottslighet. För ändamålet disponerade BRÅ 3 miljoner kronor. Beslut har ännu inte fattats om användningen av återstående medel som riksdagen anvisat, varför riksdagens skrivelse enligt justitieutskottet inte kan anses som slutbehandlad.
I riksdagsskrivelse 1994/95:261 behandlade riksdagen bl.a. frågan om anslag till Brottsoffermyndigheten för budgetåret 1995/96. Riksdagen tog även ställning för en utvärdering av de åtgärder som den senaste tioårsperioden vidtagits på brottsofferområdet. I det betänkande som låg till grund för riksdagens beslut angavs att utredningsarbetet kan beräknas bli tämligen omfattande, varför det kan bli nödvändigt med en avrapportering för riksdagen, t.ex. i 1996 års budgetproposition, innan en slutlig rapport och eventuella förslag läggs fram för riksdagen. Regeringen anmäler skrivelsen som slutbehandlad och anför att regeringen den 15 juni 1995 beslutade att en särskild utredare skall utvärdera de åtgärder som den senaste tioårsperioden har gjorts på brottsofferområdet. Enligt justitieutskottet bör den nu berörda riksdagsskrivelsen föras upp som slutbehandlad först när regeringen har avlämnat en slutlig rapport och eventuella förslag till riksdagen.
Utrikesutskottet bilaga A 4.5 konstaterar att av de 25 riksdagsskrivelser som omedelbart berör utrikesutskottet anges tre vara ej slutbehandlade.
Kulturutskottet bilaga A 4.6 föreslår, med utgångspunkt i regeringens beredning av riksdagsskrivelse 1994/95:251, att konstitutionsutskottet starkt understryker betydelsen av att regeringen i regleringsbrev och förordningar uttrycker sig tydligt för att riksdagens beslut i fråga om medelsanvändningen skall kunna verkställas i enlighet med riksdagens önskemål. Kulturutskottet noterar att vissa regeringsbeslut som fattats efter den 30 juni 1995 redovisats i regeringens skrivelse. En sådan redovisning kan vara av värde men bör enligt kulturutskottet även ske i regeringens nästa redovisning till riksdagen.
Trafikutskottet bilaga A 4.7 konstaterar att regeringens skrivelse korrekt avspeglar riksdagens beslut och att skrivelserna behandlats på ett sätt som synes motsvara vad riksdagen avsåg när besluten fattades. Enligt trafikutskottet är det tillfredsställande att riksdagens beslut i allt väsentligt genomförts utan onödig tidsutdräkt. Trafikutskottet konstaterar att olika omständigheter kan göra att regeringen inte bedömer det lämpligt att vidta åtgärder som är i överensstämmelse med olika riksdagsskrivelser. Regeringen bör i sådana fall redovisa skälen för sitt ställningstagande så att ärendet kan slutbehandlas eller föranleda ett förnyat ställningstagande från riksdagens sida.
Näringsutskottet bilaga A 4.8 konstaterar att av de 46 skrivelserna inom näringsutskottets beredningsområde anges 8 vara ej slutbehandlade. Näringsutskottet gör i några fall vissa påpekanden om att redovisningen är ofullständig. Som allmänt omdöme anser näringsutskottet att redovisningen har förbättrats i årets skrivelse jämfört med tidigare.
Bostadsutskottet bilaga A 4.9 konstaterar att 35 skrivelser berör utskottet. Elva anges vara ej slutbehandlade; av dessa är 8 från tiden före 1994/95 års riksmöte.
Utskottets bedömning
Regeringens årliga skrivelse med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen är ett viktigt instrument för riksdagens och dess utskotts utvärdering av riksdagens beslut och även för den som vill följa och utvärdera den politiska beslutsprocessen. Av skrivelsen kan utläsas vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens beslut. Årets skrivelse omfattar mer än 600 riksdagsbeslut. I redogörelsen lämnas uppgifter om t.ex. medelsanvisningar, utfärdade författningar och tillsatta utredningar. Det kan också framgå att beredning och övervägande alltjämt pågår i frågor som riksdagen har fattat beslut om. Utskottet vill framhålla den viktiga funktion som regeringsskrivelsen fyller.
Regeringen överlämnade redogörelsen till riksdagen först den 13 december 1995. Vid utskottens behandling av redogörelsen kan det visa sig att vissa riksdagsskrivelser som angivits vara icke slutbehandlade då faktiskt är slutbehandlade. Utskottet vill betona vikten av att regeringens skrivelse lämnas i så nära anslutning som möjligt till riksmötets början. Detta underlättar utskottens uppföljning och genomgång av redogörelsen.
Konstitutionsutskottet anser att den utformning som regeringens skrivelse har gör redovisningen överskådlig och lättillgänglig. Konstitutionsutskottet finner att det för närvarande inte kan anses föreligga något behov av en förändrad utformning av redogörelsen.
När det gäller mer än ett år gamla riksdagsskrivelser som inte har slutbehandlats har utskottet tidigare anfört, senast i förra årets granskningsbetänkande, att orsakerna till att regeringen inte vidtagit någon åtgärd borde redovisas för riksdagen med uppgift om när åtgärderna beräknas vidtas. I årets redogörelse redovisas 48 skrivelser från riksmötet 1992/93 eller tidigare som inte slutbehandlade, jämfört med förra året då motsvarande antal inte slutbehandlade s.k. äldre skrivelser var 45. Tidpunkter för när åtgärder beräknas vidtas redovisas i de flesta fall, men saknas dock i vissa fall. Utskottet anser att en redovisning av planerade åtgärder fyller ett angeläget behov i utskottens uppföljnings- och utvärderingsarbete och vill därför återigen understryka att uppgift om när åtgärder beräknas vidtas bör redovisas för de äldre skrivelserna.
När det gäller momentindelade utskottsbetänkanden är det viktigt att det i redogörelsen framgår vilka moment som har föranlett eller skall föranleda åtgärder från regeringens sida.
Konstitutionsutskottet anser i likhet med kulturutskottet det principiellt viktigt att regeringen i regleringsbrev och förordningar uttrycker sig tydligt för att riksdagens beslut om medelsanvändning skall kunna verkställas i enlighet med riksdagens önskemål.
Med anledning av påpekande från trafikutskottet vill konstitutionsutskottet upprepa vad utskottet anförde i förra årets granskningsbetänkande (bet. 1994/95:30 s. 42) när det gäller regeringens åtgärder med anledning av tillkännagivanden. Utgångspunkten måste vara att det önskemål som tillkännagivandet avser bör tillgodoses. Om det visar sig föreligga omständigheter som hindrar ett genomförande eller om regeringen gör en annan bedömning än riksdagen måste regeringen kunna underlåta att vidta de åtgärder tillkännagivandet avser. En förutsättning bör då vara att regeringens bedömningar i detta avseende redovisas för riksdagen.
Finansutskottet har liksom justitieutskottet i sitt yttrande framfört synpunkter på enskildheter i redovisningen och kommenterat enskilda inte slutbehandlade ärenden. Vad gäller de ej slutbehandlade ärendena som kommenteras i utskottens yttranden finner konstitutionsutskottet - som inte företagit någon närmare granskning av dessa ärenden för egen del - inte skäl till annan bedömning än den som respektive utskott gjort.
Granskningen i denna del föranleder inte något annat uttalande från konstitutionsutskottets sida. Regeringens skrivelse 1995/96:15 bör läggas till handlingarna.
7. Särskilda organ för utredning, rådgivning och förvaltning
7.1 Inledning
Regeringen biträds i sitt arbete av ett stort antal organ med skiftande uppgifter och olika rättslig status. Viktigast är regeringskansliet som enligt 7 kap. 1 § RF skall finnas för beredning av regeringsärenden. Av departementsförordningen (1982:1177, senast omtryckt 1994:1672) framgår att regeringskansliet är en sammanfattande benämning på departementen, Statsrådsberedningen och Regeringskansliets förvaltningskontor. Det finns dessutom ett stort antal mindre specialmyndigheter som biträder regeringen och statsråden på olika sätt. Dessa myndigheter har nära anknytning till regeringskansliet och kan i en del fall anses ingå i detta. Den verksamhet som bedrivs i dessa myndigheter kan i flertalet fall hänföras till beredningen av regeringsärendena. Det förekommer emellertid också att sådana myndigheter anförtros uppgifter av annat slag, t.ex. förvaltande. För berednings- och förvaltningsuppgifter inom regeringskansliet eller med anknytning till detta bildas inte bara speciella myndigheter. I stor utsträckning förekommer också att andra organ, t.ex. arbetsgrupper inrättas för beredande och ibland också förvaltande uppgifter.
I detta avsnitt redovisas dels en generell granskning av dessa särskilda organ för utredning, rådgivning och förvaltning, som finns förtecknade i bilaga 4 till kommittéberättelsen, dels ett särskilt anmält ärende som gäller rådgivande organ inrättade av regeringen eller ett departement sedan oktober 1994.
7.2 Organ redovisade i bilaga 4 till kommittéberättelsen för åren 1993 och 1994
I kommittéberättelsen redovisas först och främst de utredande kommittéerna av traditionell typ. Sedan 1987 innehåller emellertid berättelsen också en bilaga 4 där ett stort antal organ förtecknas utan någon närmare redovisning av deras uppgifter eller sammansättning. Av inledningen till denna redovisning framgår bl.a. att den omfattar ett antal mindre eller under kortare tid verksamma utredningar som betalas från departementens utredningsanslag. Den omfattar vidare vissa utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.) som har tillsatts genom regeringsbeslut eller beslut i departementsprotokoll och som har finansierats över annat anslag än utredningsanslag.
Utskottet har inte tidigare gjort någon fullständig genomgång av dessa organ i sin granskning. I en kanslipromemoria (bilaga A 5.1) redovisas en undersökning av de organ som finns förtecknade i bilaga 4 till kommittéberättelserna för åren 1993 och 1994 (skr. 1993/94:103 resp. skr. 1994/95:103).
Den genomgång som gjorts i detta granskningsärende visar tydligt att bilaga 4-kommittéerna inte är någon homogen grupp, utan variationen är stor. I huvudsak kan kommittéerna indelas i tre kategorier, utredande, rådgivande och förvaltande. Till den alldeles övervägande delen används bilaga 4- kommittéerna i utredande syfte och tillsätts efter beslut av regeringen. Vidare har ungefär hälften av kommittéerna någon form av särskild instruktion som anger uppdragets inriktning. I flera av dessa fall utgörs instruktionen av formella kommittédirektiv som redovisas i direktivserien. Dessa kommittéer skiljer sig alltså inte på något påtagligt sätt från de kommittéer som redovisas i kommittéberättelsens huvuddel och det framstår därför som oklart varför de redovisas på det sätt som skett. En annan funktion som flera kommittéer har är att bistå regeringen med råd i olika frågor. Dessa råd eller referensgrupper består ofta av representanter för olika intresseorganisationer eller berörda intressen inom ett visst politikområde. Här är det inte ovanligt att även politiker ingår.
Vad gäller den tredje kategorin, de förvaltande kommittéerna, måste det framhållas att denna konstruktion inte är särskilt vanligt förekommande. Att fatta beslut om tilldelning av medel för olika ändamål har varit den vanligaste funktionen hos denna kategori av kommittéer i de få fall som kan påvisas.
Kostnaderna för bilaga 4-kommittéerna belastar i de allra flesta fall departementens utredningsanslag. Varje kommitté består oftast av mer än en person. Tjänstemän från regeringskansliet och statliga myndigheter och verk är den i särklass vanligaste sammansättningen av kommittéerna. Redovisningen av arbetet sker oftast i form av en särskild rapport eller promemoria till departementet, men publicering i Ds- serien är också vanlig.
Avslutningsvis kan enligt utskottet några allmänna synpunkter framhållas. Ett av de förhållanden som gör att den svenska statsförvaltningen skiljer sig från andra länder är den princip om handlingsoffentlighet som finns i grundlagen. Rätten att ta del av allmänna handlingar är därför inte möjlig att inskränka i formell mening på annat sätt än genom de i grundlag reglerade sekretessgrunderna. Varje myndighet skall enligt lag upprätta ett diarium i vilket var och en kan söka efter handlingar och därefter kräva att få ta del av dem. För kommittéer som redovisas i den allmänna delen av kommittéberättelsen gäller kommittéförordningen och däri åläggs kommittén att upprätta ett diarium m.m. för att garantera insyn i kommitténs arbete. Reglerna om allmänna handlingar borde också vara tillämpliga på de bilaga 4-kommittéer som är fristående myndigheter. Det är dock inte helt entydigt vilka av dessa som är fristående myndigheter. Detta försvårar insynen i deras arbete. Det borde övervägas att redovisa alla kommittéer som är fristående myndigheter i kommittéberättelsens huvuddel.
Många, dock inte alla, av bilaga 4- kommittéerna läggs in i databasen Rixlex. Variationen i detta avseende gäller inte bara mellan departement utan även inom vissa departement. Det är emellertid angeläget när en kommitté avrapporterat sitt arbete att detta skrivs in i denna databas vilket i dag sker endast undantagsvis. Det har visat sig svårt att från departementen få fram de rapporter e.d. som bilaga 4- kommittéerna producerat, och det är därför mycket angeläget från olika utgångspunkter att en systematisk redovisning i Rixlex sker även för dessa kommittéer. Tillgängligheten är en mycket viktig del av offentlighetsprincipen.
Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att granskningen inte gett någon entydig bild av de s.k. bilaga 4-kommittéerna. I de flesta fall används dessa kommittéer för utredande ändamål men det är många gånger oklart vari den egentliga skillnaden består mellan de kommittéer som redovisas i kommittéberättelsens huvuddel och dem som redovisas i bilaga 4. Utskottet anser därför att regeringen skall överväga vilka principer som skall gälla för kommittéredovisningen i framtiden. Regeringen bör i nästa års kommittéberättelse återkomma till riksdagen med en redovisning av de överväganden som gjorts och de eventuella åtgärder som vidtagits.
7.3 Rådgivande organ inrättade sedan oktober 1994
I en granskningsanmälan som i övrigt handlar om regeringens handläggning och beslut om särskilda jämställdhetspengar till Suzanne Ostens film Bengbulan (se avsnitt 22 nedan) begärs också att utskottet granskar omfattningen och inriktningen av regeringens olika rådgivande organ avseende utvecklingen sedan regeringsskiftet 1994. Med anledning härav har en inventering av kommittéberättelsen för 1995 och databasen Rixlex företagits. Härvid har åtta organ med benämningen råd , som tillsatts efter regeringsskiftet 1994, identifierats. Dessa organ är följande:
o Etiskt råd med anledning av passagerarfärjan M/S Estonias förlisning; tillkallat 21 oktober 1994, upplöst 1 april 1995 (Kommunikations departementet).
o Näringslivsrådet med uppgift att främja ett närmare samarbete mellan regeringen och näringslivet; inrättat 8 december 1994, nedlagt genom regeringsbeslut 29 februari 1996 (Statsrådsberedningen).
o Företagarrådet (N 1994:07); tillkallat 12 december 1994 (Näringsdepartementet).
o Ungdomens IT-råd (SB 1995:02); tillkallat 19 januari 1995, uppdraget varar till utgången av år 1996 (Statsrådsberedningen).
o Rådet för mångfald inom massmedierna (Ku 1995:01); tillkallat 2 februari 1995, uppdraget är inte tidsbegränsat (Kulturdepartementet).
o Rådet för freds- och säkerhetsfrämjande insatser (UD 1995:C); tillkallat 12 april 1995 (Utrikesdepartementet).
o Förvaltningspolitiska rådet (Fi 1995:D); tillkallat 15 juni 1995 (Finans departementet).
o Invandrar- och flyktingpolitiska rådet (A 1995:C); tillkallat 12 oktober 1995 (Arbetsmarknadsdepartementet).
Näringslivsrådet har inte redovisats i kommittéberättelsen. Det har inte haft någon officiell beteckning och inga direktiv. Övriga organ har redovisats i kommittéberättelsen eller Rixlex. Det etiska rådet med anledning av M/S Estonias förlisning har inte haft någon beteckning och inga direktiv. Av återstående 6 organ har hälften registrerats som kommittéer i egentlig mening och hälften som s.k. bokstavskommittéer. Endast två av dessa har fått direktiv, nämligen Ungdomens IT- råd och Rådet för mångfald inom massmedierna.
Härtill kommer en rådgivande grupp i kulturfrågor, som inte utgör ett råd i den mening det här är tal om. Det rör sig om totalt fem personer, benämnda kultursakkunniga, som på konsultbasis engagerats av dåvarande kulturminister Margot Wallström för att delta i möten och seminarier och för att fungera som informella rådgivare inom olika professionella områden. Deras engagemang har avsett tiden 9 februari-31 december 1995. Arvodet har bestämts till 40 000 kr/person. Avtalen har inte förnyats från årsskiftet 1995/96.
Ett s.k. matråd, knutet till dåvarande civilminister Marita Ulvskog, och ett särskilt råd för jämställdhetsfrågor, knutet till dåvarande jämställdhetsminister Mona Sahlin, vilka uppmärksammats i massmedia, har inte kunnat identifieras i kommittéberättelsen eller Rixlex.
Granskningen föranleder inget särskilt uttalande i övrigt.
8. Revisionen i regeringskansliet
Utskottet har i granskningsarbetet tagit upp frågan om den interna revisionen i regeringskansliet. Utskottet har därvid tagit del av en promemoria som utarbetats inom Riksdagens revisorers kansli. I promemorian ges en översiktlig beskrivning av hur revisionsarbetet bedrivs inom regeringskansliet och som jämförelse en motsvarande beskrivning av revisionen inom riksdagsområdet. Promemorian återfinns som bilaga A 6.1.
I promemorian beskrivs bl.a. regeringens revisionskontors verksamhet. Revisionskontoret med sex anställda finns i regeringskansliet. Verksamheten regleras av revisionsförordningen (1985:606) för regeringskansliet. Revisionskontoret skall till det statsråd revisionskontoret lyder under avge redogörelse över granskningen av bl.a. Statsrådsberedningens, departementens, utrikesrepresentationens och kommittéernas verksamhet och årsredovisningar.
I promemorian påpekas att den revision som bedrivs av regeringskansliets revisionskontor är att betrakta som internrevision. Detta innebär att regeringskansliet är unikt i den betydelsen att det inte är föremål för löpande extern revision.
Utskottet anser att det är otillfredsställande att regeringskansliet inte är föremål för en löpande extern revision. Utskottet har inhämtat att man inom regeringskansliet har uppmärksammat frågan. Vidare har frågan tagits upp i den av talmanskonferensen tillsatta Revisionsutredningen. Utskottet förutsätter att det översynsarbete som pågår leder fram till att regeringskansliet granskas av externa revisorer.
I övrigt föranleder inte granskningen i denna del något uttalande.
9. Utbildningsdepartementets administration
Utskottet har under en följd av år kunnat iaktta olika brister i ärenden som handlagts inom Utbildningsdepartementet. I en kanslipromemoria (bilaga A 7.1) redovisas de uttalanden av kritiskt slag som funnits i granskningsbetänkandena sedan 1992/93. Tyngst väger det uttalande som grundade sig på utskottets omfattande och ingående granskning av departementets konsultupphandlingar under åren 1990-1994 (bet. 1994/95:KU30). Departementets dokumentation i dessa upphandlingsärenden var enligt utskottet så bristfällig att granskningen hade fått inskränkas till att kontrollera om någon skriftlig dokumentation över huvud taget funnits som kunnat ge en bild av vad som förevarit i de enskilda upphandlingsfallen. Även när det gällde de formella förutsättningarna för en upphandling, t.ex. beslut om anlitande av en konsult, förelåg det brister.
Vidare redovisas i den bilagda promemorian regeringens två förslag till tilläggsanslag till Utbildningsdepartementet under 1994. Det första avslogs av riksdagen våren 1994. Riksdagen gav samtidigt regeringen till känna vad utbildningsutskottet anfört om att regeringen skulle återkomma med en redovisning av de åtgärder som måste vidtas för att Utbildningsdepartementet framdeles skulle hålla sig inom ramen för beviljade medel (prop. 1993/94:125, bet.UbU19). Regeringen återkom hösten 1994 med ett nytt förslag till tilläggsanslag på nära 25 miljoner kronor, vilket godkändes av riksdagen (prop. 1994/95:95, bet. KU24). Av propositionen framgick bl.a. att anslagsöverskridanden på Utbildningsdepartementet hade ägt rum sedan budgetåret 1989/90. Dessa överskridanden hade dock - fram till att anslagskonstruktionen ändrades budgetåret 1993/94 - kunnat täckas och därmed inte behövt redovisas för riksdagen genom innehållande av medel på andra anslag under departementets huvudtitel. I propositionen meddelades också att departementet förändrat sina budget- och redovisningsrutiner och en kortfattad redovisning lämnades för innebörden av dessa förändringar.
I årets granskning har, som framgår av avsnitt 5, utskottet kunnat konstatera brister på ett annat område. Utgivningen i Svensk författningssamling av lagar och förordningar inom Utbildningsdepartementets område utmärks av en större andel sent utgivna författningar än i något annat departement. Detta är heller inget tillfälligt fenomen utan samma förhållanden har rått under flera av de senaste åren.
Inom Utbildningsdepartementet har man varit medveten om missförhållandena på det ekonomiadministrativa området och vidtagit åtgärder för att komma till rätta med dem. En omorganisation genomfördes hösten 1993 och därvid inrättades en administrativ enhet med uppgift att bl.a. svara för intern ekonomisk utveckling, planering och uppföljning av departementets interna verksamhet. När det gäller handläggningen av ekonomiska frågor infördes i december 1993 en skriven beslutsordning. Nu gällande beslutsordning trädde i kraft så sent som den 1 maj 1996. I beslutsordningen klargörs vilka beslut och vilken dokumentation som krävs för att en utbetalning skall kunna få ske. Vidare har en internbudget införts, varigenom varje enhet fått ansvar för att hålla sig inom ramarna för tilldelade anslag. Rutinerna för upphandling har skärpts och man är enligt departementet noga med att teckna avtal då konsulter engageras.
Det är enligt utskottets mening svårt att undgå misstanken att de brister i ärendehandläggningen som utskottet uppmärksammat under senare år har sin gemensamma grund i dålig organisation och bristfälliga administrativa rutiner. En samlad genomgång och översyn av Utbildningsdepartementets organisation och arbetsrutiner bör därför göras. Därvid bör också en uppföljning och utvärdering av de åtgärder som vidtagits inom departementet ske. Uppgiften faller inom ramen för utskottets granskning, och utskottet avser därför att i samarbete med Riksdagens revisorer genomföra en sådan översyn under hösten 1996. Resultatet kommer att redovisas i nästa års granskningsbetänkande.
10. Regeringens organisation för handläggning av EU-frågor
I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för regeringens organisation för hantering av EU-frågor under år 1995. Regeringen Göran Perssons tillträde i mars 1996 har inneburit ett flertal förändringar av organisationen för hantering av EU-frågor. Likaså kan omorganiseringen av Utrikesdepartementet, som förväntas träda i kraft den 1 juli 1996, komma att påverka organiseringen. Ingen av dessa förändringar har beaktats i denna redogörelse.
Regeringens EU-sekretariat har i en cirkulärserie samlat den övergripande informationen om hur samordningen av EU- frågor är organiserad i regeringskansliet samt de riktlinjer som gäller för beredningen av EU-ärenden. Det första cirkuläret beskriver grunderna för EU-samordningen i regeringskansliet. Det andra cirkuläret behandlar samråd och information mellan regeringen och riksdagen i EU-frågor. Cirkulär nummer tre redogör för riktlinjer för den gemensamma beredningen av svenska ståndpunkter och instruktioner. Det fjärde cirkuläret ger riktlinjerna för handläggningen av s.k. A-punkter och skriftliga beslutsförfaranden i EU-frågor. Vidare har en promemoria som i stora drag beskriver hur samordningen i regeringskansliet går till framställts. Följande redogörelse bygger huvudsakligen på dessa promemorior.
Det övergripande samordningsansvaret för EU-ärendena har under år 1995 legat i Utrikesdepartementet. Detta har dock inte förändrat det konstitutionella och politiska ansvar som vilar på övriga statsråd enligt uppgiftsfördelningen i regeringen. Varje statsråd har ansvar för beredningen av EU-ärenden inom respektive ansvarsområde. EU-ärenden som berör flera departement görs på sedvanligt sätt till föremål för gemensam beredning.
Under år 1995 har statsrådet med ansvar för utrikeshandelsfrågor lett den politiska och administrativa samordningen av EU-frågorna. En särskild statssekreterargrupp, benämnd EU- beredningen, har ansvarat för den politiska samordningen. Ordförande i arbetsgruppen har varit statssekreteraren vid Utrikesdepartementets handelsavdelning. I EU-beredningen har statssekreterare från de departement som har för beredningen aktuella ärenden ingått. Statssekreterarna i Statsrådsberedningen, Justitiedepartementet, Utrikesdepartementet och Finansdepartementet har varit ständiga medlemmar i beredningsgruppen.
Inom regeringskansliet har ett EU- samråd ägt rum varje tisdagseftermiddag med företrädare för samtliga departement. Inom EU-samrådet har frågor kring nära förestående möten med Europeiska unionens råd samt organisatoriska frågor om EU- samordningen i regeringskansliet behandlats. EU-samrådet kan ses som ett komplement till den normala beredningen mellan departementen av EU-ärenden.
EU-sekretariatet har till uppgift att administrera och koordinera de olika departementens medverkan i EU-arbetet. Sekretariatet är placerat vid Utrikesdepartementet och har under år 1995 legat under utrikeshandelsministerns ledning. EU- sekretariatet har sekretariatsfunktioner för såväl EU-samrådet som EU- beredningen. EU-sekretariatet svarar för att inkomna ärenden från den svenska ständiga representationen i Bryssel kanaliseras till berörda departement och säkerställer att ärendena bereds och avgörs. Sekretariatet ansvarar också för att den svenska ständiga representationen i Bryssel får direktiv för ärendenas fortsatta handläggning. EU- sekretariatet har vidare det övergripande ansvaret för kontakterna med riksdagens EU-nämnds kansli.
Ytterligare information finns i den av dåvarande Sekretariatet för Europainformation i november 1995 publicerade Handbok för EU-arbetet - om svenskt deltagande i kommittéer och arbetsgrupper. Tyngdpunkten i handboken ligger på att beskriva de förutsättningar som gäller för svenskar i kommittéer och arbetsgrupper i EU:s institutioner.
Vidare vill utskottet erinra om Statskontorets rapport 1996:7 EU- medlemskapets effekter på svensk statsförvaltning. Samordning, organisation och arbetsformer i statsförvaltningens EU-arbete. I rapporten dras flera slutsatser om den svenska statsförvaltningens arbete med EU-frågor. Bl.a. anser Statskontoret att regeringen har de styrinstrument som behövs för samverkan med myndigheterna men att dessa instrument kan utnyttjas mycket effektivare. Enligt rapporten bör statsförvaltningens berednings- och förhandlingsstruktur ses över.
Statskontorets undersökning visar att en betydande del av styrningen av myndighetstjänstemännens deltagande i EU- organens arbete ges i muntlig form. Statskontoret finner skäl att rekommendera en skärpning av formkraven genom skriftliga instruktioner och rutinmässig återrapportering. Ett syfte med detta är att ge regeringen bättre möjligheter att styra och följa tjänstemännens prestationer.
Utskottet avser att även framdeles följa regeringens organisation för hantering av EU-frågor. I övrigt finner utskottet inte anledning till något uttalande i denna del.
11. Regeringens tillämpning av reglerna om allmänna handlingar i ärenden som berör Sveriges förhållande till EU
Ärendet
I en anmälan till utskottet har begärts att utskottet skall granska regeringens och regeringskansliets prövning av utlämnande av handlingar i ärenden som berör Sveriges förhållande till EU. Enligt anmälaren har bl.a. från journalisthåll framförts kritik mot att det sedan Sverige blivit medlem av EU blivit svårare att från regeringskansliet få ut inkomna handlingar som t.ex. berör Sveriges förhållande till EU på olika områden. Anmälaren anser att utskottet bör granska hur man i regeringskansliet hanterat prövningen av offentlighet och sekretess i ärenden som berör Sveriges förhållande till EU inom olika sakfrågeområden. Anmälan biläggs bilaga A 8.1.
Bakgrund
Utrikessekretessen
Sedan den 1 januari 1995 gäller, enligt 2 kap. 1 § sekretesslagen, sekretess för uppgift som angår Sveriges förbindelser med annan stat eller i övrigt rör annan stat, mellanfolklig organisation, myndighet, medborgare eller juridisk person i annan stat eller statslös, om det kan antas att det stör Sveriges mellanfolkliga förbindelser eller på annat sätt skadar landet om uppgiften röjs.
Utgångspunkten är sedan den 1 januari 1995 att alla uppgifter som rör Sveriges förbindelser med andra stater och mellanfolkliga organisationer är offentliga. Förslaget var enligt proposition 1994/95:112 motiverat i första hand av en strävan att även inom ramen för ett svenskt deltagande i EU- samarbetet säkerställa rätten till insyn i allmänna angelägenheter. I propositionen uttalar regeringen att den avser att vid ett svenskt medlemskap i EU noga följa utvecklingen på området och att den är beredd att överväga ytterligare åtgärder för öppenhet.
EU-Dia
Av Statsrådsberedningens promemoria den 1 april 1996 om dokumentregistreringssystemet EU-Dia (bilaga A 8.2) framgår bl.a. att EU-Dia infördes efter några månaders provperiod i departementen den 1 april 1995. Systemet är konstruerat för att ta hand om det omfattande flödet av allmänna handlingar, dokument , som emanerar från EU:s olika organ eller som upprättats inom regeringskansliet och som relateras till EU-frågor. EU-Dia används på likartat sätt av alla departement med undantag för UD. Registreringen uppfyller de krav som ställs på registrering av allmänna handlingar enligt sekretesslagens 15 kap.
I EU-Dia har varje departement ansvar för sina egna dokument. Regi- streringsuppgifterna bildar tillsammans en databas som är uppbyggd per kalenderår. Det är möjligt att öppna samtliga departements databaser samtidigt och därigenom få en överblick över vilka handlingar som kommit in eller upprättats oavsett departementstillhörighet.
Under kalenderåret 1995 registrerades sammanlagt drygt 40 000 dokument i EU- Dia. Motsvarande siffra för första kvartalet 1996 är drygt 13 200 dokument. Mängden handlingar som inkommer till departementen har lett till att flera departement anställt särskilda EU- registratorer som enbart sysslar med EU- Dia. Då flertalet dokument är författade på franska eller engelska krävs att de som registrerar dem behärskar dessa språk. Ett problem av teknisk art är att översändandet av uppgifter från Bryssel till Stockholm ibland försenas flera timmar, något som leder till betydande extraarbete på registra-torskontoren.
Utskottets enkät
Konstitutionsutskottet har från varje departement inom regeringskansliet begärt att få svar på fyra frågor med anledning av granskningsanmälan. Frågorna gäller bl.a. tillämpningen av offentlighetsprincipen avseende EU- handlingar inom regeringskansliet. En sammanställning av departementens svar biläggs bilaga A 8.3.
Departementens svar kan sammanfattas enligt följande.
Det är svårt att avgöra om den från den 1 januari 1995 gällande lydelsen av 2 kap. 1 § sekretesslagen angående utrikessekretessen lett till någon förändring i antalet utlämnade dokument. Underlaget är för litet för att en jämförelse skall kunna göras med vad som gällde tidigare. En presumtion för offentlighet finns numera i motsats till vad som gällde tidigare. Detta leder till att den i viss mån mer schablonmässiga sekretessbedömningen som tidigare kanske skedde ersatts av en mer ingående bedömning.
När det gäller diarieföringen av EU- handlingar är departementens erfarenheter att det inte föreligger några svårigheter att avgöra vilka EU- handlingar som är allmänna. Eventuellt kan det någon gång vara problem för enskilda tjänstemän att avgöra vad som skall diarieföras och betraktas som allmänna handlingar speciellt när det är fråga om handlingar som tjänstemännen erhållit i samband med möten i EU:s arbetsgrupper. Rutinerna för diarieföringen av EU-handlingar följer de generella principer som antagits för regeringskansliet (EU-Dia).
När det gäller hanteringen av de handlingar som upprättats inom regeringskansliet (t.ex. bakgrunds-, analys- och diskussionsmaterial) har inte departementen funnit några större svårigheter att avgöra vilka handlingar som är att anse som allmänna och vid vilken tidpunkt de är att anse som allmänna.
När det gäller överlämnande av handlingar till riksdagens EU-nämnd har detta inte berett några större problem. EU-nämnden har fått de handlingar som nämnden skall ha eller som nämnden begärt att få. Handlingar som lämnas över till riksdagens EU-nämnd har upprättats utifrån det faktum att de blir allmänna handlingar genom överlämnandet.
Utskottets bedömning
Regeringskansliet synes ha ett väl fungerande system för hantering av EU- handlingar. Dokumentregistreringssystemet EU-Dia som infördes den 1 april 1995 har av vad som framgår av departementens svar fungerat väl under den relativt korta period som det varit i bruk.
Vissa svårigheter vid hanteringen/registreringen gäller dock de handlingar som enskilda tjänstemän erhåller på t.ex. arbetsgruppsmöten inom EU utomlands. Dessa handlingar är allmänna handlingar och bör registreras i regeringskansliet liksom alla allmänna handlingar. Rutinerna för hanteringen av dessa handlingar bör följas inom regeringskansliet.
Det har enligt utskottets mening gått för kort tid för att en mer ingående utvärdering av regeringskansliets hantering av EU-handlingar skall kunna göras. Frågan bör bli föremål för granskning sedan en längre tid förflutit.
När det gäller frågan om regeringens och regeringskansliets information till riksdagen i ärenden inom Europeiska unionen behandlas denna i utskottets utvärdering av riksdagens arbete med EU- frågorna, som pågår och beräknas vara avslutad under innevarande vår.
12. Jäv för statsråd
Anmälan m.m.
I en anmälan, bilaga A 9.1, har begärts granskning av regeringens beslut den 30 mars 1995 om permutation av Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond. Granskningen bör enligt anmälan avse dels regeringens skäl för beslutet att dela upp fonden, dels frågan om jäv i ärendet för statsråden Jan Nygren och Anders Sundström.
Genom det i anmälan nämnda beslutet gav regeringen Stiftelsen Bostadskooperationens Garantifond (SBG) tillstånd att dels till en av HSB bildad stiftelse, HSB:s Garantifond, överlåta den del av SBG:s förmögenhet som enligt SBG:s interna redovisning var knuten till HSB, dels ändra stiftelsens stadgar. Beslutet innebar ändring av ett beslut av Kammarkollegiet, vari ansökan om permutation avslagits.
En begäran om förundersökning av omständigheterna kring SBG:s beslut om överlåtelse av förmögenhet till HSB:s Garantifond har lämnats in till Riksåklagaren och överlämnats till Statsåklagarmyndigheten för speciella mål. Något beslut i frågan om förundersökning skall inledas har ännu inte fattats. Med anledning härav anser utskottet att granskningen nu endast bör omfatta frågan om jäv vid regeringsbeslutet. Utskottet kan senare återkomma i fråga om regeringens beslut som sådant.
Bakgrund
Ärendet
Utskottet har under granskningen haft tillgång till Näringsdepartementets akt i ärendet. Därutöver har genom Statsrådsberedningen inhämtats svar från regeringskansliet på frågor från utskottet, bilagorna A 9.2-9.5 samt hållits utfrågningar med statsråden Jan Nygren, bilaga B 8, och Anders Sundström, bilaga B 10.
SBG bildades år 1973 av HSB:s Riksförbund ek.för. och Svenska Riksbyggen ek.för. Den har enligt stiftelseurkunden och stadgarna till ändamål
- att i fråga om sådana bostadsrättsföreningar som har av Riksbyggen och
HSB:s Riksförbund godkända stadgar upptaga lån för hyresbortfall enligt
kungörelsen (1972:760) om lån avseende kostnader för outhyrda lägenhe-
ter eller motta tillskott för täckande av hyresbortfall,
- att lämna tillskott för täckande av kostnad för hyresbortfall,
- att motta och förvalta säkerheter för och medel avsedda för återbetalning av upptagna lån och ombesörja sådan återbetalning,
- samt att driva annan härmed sammanhängande verksamhet.
För beslut inom SBG föreskrivs i stadgarna att ett beslut om ändring av stadgarna eller om upplösning av stiftelsen för att vara giltigt skall godkännas av HSB:s Riksförbund ek.för., Svenska Riksbyggen ek.för. och Kungl. Maj:t. Stiftelsen skall vidare vara undantagen från tillsyn enligt tillsynslagen.
SBG, Riksbyggen ekonomisk förening och HSB:s Riksförbund ekonomisk förening gav i februari 1994 in en ansökan om permutation hos Kammarkollegiet. Tillstånd söktes till uppdelning av SBG med överlåtelse av del av dess tillgångar och skulder till den av HSB bildade stiftelsen HSB:s Garantifond samt till följdändring av stiftelsens stadgar. Uppdelningen avsågs ske så att SBG överlåter den del av sina tillgångar och skulder som är identisk med HSB- sfären inom SBG .
Kammarkollegiet avslog ansökan, och avslagsbeslutet överklagades till regeringen. Regeringen biföll genom beslut den 30 mars 1995 överklagandet. I beslutet deltog statsministern Carlsson och statsråden Sahlin, Hjelm-Wallén, Peterson, Hellström, Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Schori, Blomberg, Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Uusman, Nygren, Sundström, Lindh och Johansson. Föredragande var statsrådet Andersson.
Statsrådet Jan Nygren var före inträdet i regeringen i september 1994 anställd som marknadschef hos Riksbyggen ekonomisk förening. Han hade enligt egen uppgift inte något engagemang i förvaltningen av SBG. Inte heller medverkade han vid ansökan om permutation eller beslut inom Riksbyggen rörande SBG, även om han kände till att ett ärende om förändring av SBG:s stadgar existerade. Han anser inte att hans ställning i Riksbyggen var sådan att han borde ha avstått från att delta i regeringens beslut. Någon diskussion om jäv i detta ärende förekom inte vid eller inför regeringssammanträdet.
Statsrådet Anders Sundström var ledamot i styrelsen för HSB:s Riksförbund ekonomisk förening sedan den 3 maj 1993 och fram till dess han utsågs till statsråd i september 1994. Från den 5 maj 1994 var han ordförande i förbundet. Han deltog enligt uppgift i skrivelse från Näringsdepartementet i styrelsens handläggning av ärendet enligt följande.
- Vid styrelsemöte den 24 augusti 1993 redovisades läget beträffande SBG
varefter styrelsen beslutade att olika alternativ skulle utredas vidare.
- Den 26 oktober 1993 beslutade styrelsen att uppdra åt VD för Riksförbun
det att slutföra förhandlingar med Riksbyggen om SBG. Den 14 december
1993 lämnades en lägesrapport.
- Styrelsen godkände därefter den 1 mars 1994 att ansökan om permutation
av SBG inlämnas till Kammarkollegiet av HSB:s Riksförbund och Riks-
byggen och att Riksförbundet bildar Stiftelsen HSB:s Garantifond. Den 29
mars 1994 rapporterade VD att Kammarkollegiet avslagit ansökningen och
att beslutet skulle överklagas.
- Styrelsen utsåg den 5 maj 1994 ledamöter i Stiftelsen HSB:s Garantifond.
- Den 14 juni 1994 beslutade styrelsen inrätta garantiförsäkring Avgifts
garanti för bostadsrättsföreningar .
I fråga om sin befattning med ärendet inom regeringen har han förklarat att det inte förekom någon gemensam eller allmän beredning och inte heller någon diskussion om ärendet vid det regeringssammanträde då det var uppe till avgörande. Han uppmärksammade inte att det var uppe. I efterhand har han konstaterat att han - för att upprätthålla erforderligt respektavstånd - borde ha avstått från att delta i avgörandet. Inom regeringen har nu diskuterats hur liknande jävssituationer kan undvikas i fortsättningen, och man är överens om att till Statsrådsberedningen redovisa även uppdrag från tiden före regeringsinträdet.
Bestämmelser m.m. i fråga om jäv
Enligt 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen får statsråd inte utöva allmän eller enskild tjänst samt inte heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom.
Regler om jäv i statlig förvaltning finns i förvaltningslagen (1986:223). Den gäller formellt inte vid handläggning av regeringsärenden men iakttas ändå i praxis av regeringen. Enligt 11 § förvaltningslagen är den som handlägger ett visst förvaltningsärende att anse som jävig bl.a. om saken angår honom själv eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller någon närstående (punkt 1), om han är ställföreträdare för den som saken angår eller för någon som kan vänta synnerlig nytta eller skada av ärendets utgång (punkt 2) eller om det i övrigt finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i ärendet (punkt 5). I 12 § sägs bl.a. att den som känner till en omständighet som kan antas utgöra jäv mot honom självmant skall ge det till känna.
Bestämmelsen i 11 § punkt 5 gäller vad som brukar kallas delikatessjäv. Som exempel på vad som faller in under denna regel kan nämnas att den som handlägger ärendet är uppenbar vän eller ovän med part eller annan intressent i ärendet, att han står i någon form av mer markant beroendeförhållande till den som saken angår, exempelvis att han har lånat pengar av denne, eller där han av t.ex. ideella skäl särskilt engagerat sig i saken på ett sätt som ger anledning att anta att det brister i förutsättningarna för en objektiv bedömning av denna. I förarbetena till den gamla förvaltningslagen berördes frågan om en persons anknytning till en facklig organisation kunde grunda jäv i ärende rörande organisationen (SOU 1968:27 s. 134, prop. 1971:30 s. 350-356). Hänvisning gjordes till vissa uttalanden i proposition 1965:60. Där hade framhållits bl.a. att enbart det förhållandet att någon tillhör eller tillhört en organisation som var förhandlingspart inte kunde anses vara ägnat att rubba förtroendet för opartiskhet i tjänsteutövningen. Om däremot personen tillhör organisationens styrelse eller innehar annat förtroendeuppdrag för organisationen eller är funktionär inom denna var förhållandet annorlunda. En sådan anknytning måste anses ägnad att förringa tilltron till opartiskhet vid handläggningen (a. prop. s. 123).
I Statsrådsberedningens skrift Förvaltningslagens tillämpning hos regeringen och i en promemoria från Statsrådsberedningen (SB PM 1987:2) lämnas bl.a. följande råd när det gäller jäv vid regeringssammanträden.
Det åligger statsråd att förvissa sig om att det vid ett visst regeringssammanträde inte kommer upp ärenden som statsrådet i annat sammanhang tagit befattning med eller i vilka statsrådet av andra orsaker är att anse som jävig. I princip bör det undvikas att ett statsråd som är jävig i ett ärende enligt någon av de jävsgrunder som anges i 11 § förvaltningslagen föredrar ärendet eller på annat sätt deltar i avgörandet av det vid regeringssammanträde. Också i tveksamma fall bör statsrådet avstå från att delta i avgörandet. Om ett statsråd anser sig vara jävig i ett ärende som ligger utanför hans direkta ansvars område anmäler han att han inte deltar i avgörandet av ärendet till statsministern och protokollföraren.
För att undvika att ett statsråd deltar i regeringsbeslut som han eller hon kan vara jävig i på grund av aktieinnehav gäller sedan regeringssammanträdet den 7 maj 1992 tills vidare följande ordning: Dagen före ett regeringssammanträde får rättschefen i Statsrådsberedningen ärendeförteckningarna från samtliga departement. Rättschefen går igenom förteckningarna och jämför dem med aktuella uppgifter om statsrådens aktieinnehav. Om något statsråd äger aktier i ett bolag som på något sätt berörs av ett ärende anmäls detta till protokollföraren, som anmäler saken vid regeringssammanträdet, där man sedan tar ställning till jävsfrågan.
Efter det att den socialdemokratiska regeringen tillträdde har inom regeringen träffats en överenskommelse att statsråden på samma sätt som med fondpapper också offentligen skall redovisa näringsverksamhet och innehav av vissa fastigheter, advokatbyrå, konsultföretag och revisionsbyrå. Vidare skall redovisas avtal med tidigare arbetsgivare om fortsatt utbetalning av lön, pension eller liknande förmån samt fortsatta betalningar från arbetsgivares sida av pensionsavgifter eller liknande avgifter samt avtal med nuvarande eller framtida arbets- eller uppdragsgivare om anställning, uppdrag eller liknande engagemang såvitt avser uppdrag utöver de för det egna partiet och dess organisationer. Redovisningarna förtecknas av rättschefen i Statsrådsberedningen på samma sätt som med uppgifterna om innehav av fondpapper.
Inom regeringen har härefter träffats ytterligare en överenskommelse. I ett cirkulär 1996-05-06 från Statsrådsberedningen till statsråden uttalas följande.
Erfarenheter har nu visat att frågan om jäv i regeringsarbetet kan komma upp även med anledning av sådana anställningar eller uppdrag som ett statsråd innehaft före utnämningen till statsråd.
Därför har statsråden kommit överens om att också sådana anställningar eller uppdrag skall redovisas på samma sätt som uppdrag under statsrådstiden. Syftet med redovisningen är främst att informera tjänstemän i det egna och andra departement så att de kan uppmärksamma eventuella jävssituationer. En rimlig avgränsning av redovisningsskyldigheten bör dock göras. Anställningar och uppdrag som upphört tidigare än fyra år före utnämningen till statsråd behöver inte redovisas. Vidare bör redovisningsskyldigheten begränsas till sådana arbets- och uppdragsgivare som rimligtvis kan tänkas förekomma som parter eller av annat skäl har något väsentligt intresse i ett regeringsärende.
Uppgifterna skall redovisas till rättschefen i Statsrådsberedningen senast den 1 juni 1996.
Konstitutionsutskottet behandlade under 1992/93 års riksmöte frågan om jäv för statsråd. Utgångspunkten var då vissa statsråds innehav av värdepapper. I granskningsbetänkandet (bet. 1992/93:KU30) gavs en ingående redogörelse för gällande bestämmelser m.m. på området. Utskottet uttalade i ärendet (s. 53) bl.a. att frågan om jäv i förvaltningslagens mening skall prövas i det enskilda ärendet med beaktande av alla föreliggande omständigheter och att i de fall jäv föreligger, men även i de fall där det är tveksamt om jäv föreligger, bör statsrådet enligt etablerad praxis inte delta i handläggningen av ärendet. Utskottet ville i det sammanhanget understryka att när jäv föreligger i ett ärende är detta fallet oavsett ärendets art eller omfattning. Utskottet ansåg det vidare viktigt att man skiljer mellan sådana förhållanden som är ägnade att rubba förtroendet för ett statsråd och förhållanden som konstituerar jäv för statsrådet i ett visst ärende. Även om en jävssituation inte förelåg kunde således ett deltagande i ett visst beslut medföra att allmänhetens förtroende för ett visst statsråd rubbas. Å andra sidan kunde det vara till nackdel om ett statsråd på grund av onödigt strikta regler inte kan delta i regeringsarbetet i full utsträckning. - Utskottet ansåg det därför vara lämpligt att regler utformades för hanteringen av jävsfrågor i regeringsärenden som riktar sig direkt till regeringen.
I Etikkommitténs 1993 lämnade promemoria Intressekonflikter för statsråd erinras om att det i fråga om handläggningen av regeringsärenden inte finns några jävsregler som är formellt tillämpliga men att i regeringens praxis tillämpas jävsbestämmelserna i 11 och 12 §§ förvaltningslagen och att denna ordning vunnit viss hävd. Kommittén uttalar som sin mening att dessa bestämmelser i stort sett är väl lämpade för att iakttas i regeringsarbetet och rekommenderar att statsråden även fortsättningsvis i princip iakttar förvaltningslagens jävsregler. Någon lagstiftning avseende jävsregler för statsråd har kommittén inte funnit erforderlig utan anser att det måste räcka att regeringen gör klart - för riksdagen och för allmänheten - vilka jävsregler den anser sig böra tillämpa i regeringsarbetet. I sista hand blir det, påpekar kommittén, en fråga för riksdagens konstitutionsutskott och för riksdagen själv att i samband med granskningen av regeringens arbete ta ställning till om de av regeringens medlemmar tillämpade jävsreglerna är godtagbara.
I promemorian uppmärksammas särskilt - förutom intressejävet - det s.k. delikatessjävet. Sådant jäv kan föreligga när det finns någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet till ett statsråds opartiskhet i regeringsärende. Så kan enligt Etikkommittén vara fallet, om ärendet gäller ett företag hos vilket statsrådet har varit anställd eller en organisation vari statsrådet är medlem.
Utskottets bedömning
Anders Sundström har deltagit i regeringens beslut i ett ärende som rört en ekonomisk förening där han före sitt inträde i regeringen varit styrelseledamot och även under en tid ordförande i styrelsen. Han hade därför inte bort delta i beslutet, vilket också nu är hans egen bedömning.
Anders Sundström har uppgivit att han inte uppmärksammade att ärendet var uppe på regeringssammanträdet den 30 mars 1995, och utskottet ifrågasätter inte den uppgiften. För enskilda statsråd är det förenat med stora svårigheter att i jävshänseende bevaka samtliga regeringsärenden.
Utskottet vill dock understryka att det yttersta ansvaret för att jäv anmäls då detta bör ske ligger och bör ligga på vederbörande statsråd. Anders Sundström bär således ansvaret för att han kom att delta i regeringens beslut, trots att han bort avstå från det.
På grund av svårigheterna för enskilda statsråd att på egen hand bevaka eventuella jäv i regeringsärenden krävs hjälp av rutiner och system inom regeringskansliet. Sådana rutiner borde ha funnits.
Enligt vad Anders Sundström uppgivit vid utfrågningen har regeringen diskuterat åtgärder för att eventuella jävssituationer skall uppmärksammas, och överenskommelse har träffats om att anteckningarna hos Statsrådsberedningen, utom aktuella uppdrag och rörelseinnehav, skall avse även tidigare uppdrag.
Behovet av åtgärder för att uppmärksamma eventuella jävssituationer har således noterats inom regeringen, och arbete pågår enligt vad utskottet erfarit inom regeringskansliet i detta hänseende.
Vad beträffar Jan Nygrens befattning med ärendet anser utskottet inte att omständigheterna är sådana att han bort avstå från att delta i regeringens beslut. Frågan om jäv hade emellertid bort uppmärksammas även såvitt gäller honom före regeringssammanträdet, och detta aktualiserar behovet av sådana åtgärder för att jävsfrågor inte skall förbises.
13. Förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagen
13.1 Inledning
Utskottet behandlar i detta avsnitt två granskningsärenden som i olika hänseenden avser regeringens förhållande till statliga bolag. Det ena ärendet gäller ett uttalande av statsrådet Sten Heckscher med anledning av ett yttrande av chefen för Vattenfall AB. Det andra drendet gäller hur staten utövat sitt ägande i Apoteksbolaget AB.
Regeringens styrning av statliga myndigheter och bolag
Statliga bolags ledning
Statliga aktiebolag är liksom privata underkastade aktiebolagslagens (1995:1385) regelsystem. Detta innebär att även ett statligt bolag är en självständig juridisk person, där det högsta beslutande organet är bolagsstämman. Ägaren - staten - utövar sin rätt att besluta i bolagets angelägenheter på bolagsstämman (9 kap. 1 § aktiebolagslagen). Bolagsstämman utser styrelsen (8 kap. 1 §) och styrelsen kan i sin tur utse en verkställande direktör (8 kap. 3 §). I det fall aktiekapitalet eller maximikapitalet uppgår till minst en miljon kronor skall en verkställande direktör utses. Styrelsen svarar för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter. Verkställande direktören handhar den löpande förvaltningen, dvs. driften av bolagets rörelse, förvaltningen av dess medel och bokföringen.
I aktiebolagslagen finns vidare särskilda bestämmelser om styrelsens och verkställande direktörens befogenheter och skyldigheter. Bl.a. sägs i 8 kap. 13 § att styrelsen eller annan företrädare för bolaget inte får företa rättshandling eller annan åtgärd som är ägnad att bereda otillbörlig fördel åt aktieägare eller annan till nackdel för bolaget eller annan aktieägare. Ställföreträdare får inte heller efterkomma föreskrift av bolagsstämman eller annat bolagsorgan, om föreskriften inte är gällande därför att den står i strid mot aktiebolagslagens bestämmelser eller vad som stadgas i bolagsordningen.
Regeringens styrning av myndigheter och bolag
Den föreliggande granskningen aktualiserar en från konstitutionell synpunkt intressant fråga av principiell art, nämligen frågan om regeringens styrning av de statliga myndigheterna och bolagen.
Vad gäller det formella förhållandet mellan regeringen och de statliga myndigheterna finns en reglering i regeringsformen (RF). Enligt 1 kap. 6 § styr regeringen riket och är ansvarig inför riksdagen. Vidare sägs i 11 kap. 6 § att statliga myndigheter, bortsett från riksdagens myndigheter, lyder under regeringen. Bestämmelsen innebär enligt grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 397) att myndigheterna i princip har att följa de föreskrifter av allmän natur eller direktiv för särskilda fall som regeringen meddelar. Regeringens rätt att meddela direktiv är dock begränsad. Den främsta begränsningen ligger i den i 1 kap. 1 § RF fastlagda principen att den offentliga makten utövas under lagarna. En annan begränsning ligger i bestämmelsen i 11 kap. 7 § RF som stadgar att ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller rör tillämpning av lag.
I verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99) diskuterades innebörden av regeringens styrande funktion. Föredragande statsrådets slutsats blev att RF:s regler utgör en fullt tillräcklig grund för regeringen att styra sina myndigheter precis så bestämt och i den omfattning som regeringen finner lämpligt i varje särskild situation (s. 27). Vid sin behandling av propositionen gjorde konstitutionsutskottet ingen annan bedömning (KU 1986/87:29 s. 13). I verksledningspropositionen diskuterades också frågan om informella kontakter mellan regeringskansliet och myndigheterna. Sammanfattningsvis angav föredragande statsrådet att enligt hans bedömning utgör informella kontakter mellan regeringen och myndigheterna ett viktigt, naturligt och oundgängligt komplement till regeringens formella styrning av myndigheterna. I sådana enskilda ärenden som ligger inom ramen för 11 kap. 7 § RF måste regeringen via sina tjänstemän iaktta mycket stor försiktighet i sina kontakter med myndighetens tjänstemän. Konstitutionsutskottet konstaterade (KU 1986/87:29 s. 13 f.) att det är svårt att tänka sig en smidigt och väl fungerande förvaltningsapparat utan informella kontakter av olika slag. Enligt utskottets mening finns det emellertid problem förknippade med dessa kontakter. Den tudelning mellan regeringskansli och myndigheter som är karakteristisk för den svenska statsförvaltningen innebär att offentlighetsprincipen blir tillämplig på den dokumenterade kommunikation som sker mellan regering och myndigheter. Denna princip får inte urholkas genom att viktig information förmedlas via muntliga, icke-offentliga kanaler. Utskottet konstaterade vidare att regeringsbesluten fattas av regeringen som kollektiv, inte av de enskilda regeringsledamöterna. Därför bör dessa kontakter vara mer inriktade på information än på styrning. Utskottet anförde därutöver att de informella kontakterna på det område som omfattas av 11 kap. 7 § RF bör i särskilt hög grad avse informationsutbyte.
Regeringen beslutade den 21 juni 1995 att tillsätta en kommission om den statliga förvaltningens uppgifter och organisation. I kommissionens direktiv (dir. 1995:93) anges sammanfattningsvis att kommissionen skall göra en analys av om nuvarande former för organisation och styrning av statlig förvaltning och verksamhet är ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter och mål som fastlagts av regering och riksdag samt lämna synpunkter på hur det långsiktiga arbetet med strukturförändringar i den statliga förvaltningen bör bedrivas. I direktiven påpekar regeringen vidare att användningen av bolags- och stiftelseformer i statlig verksamhet förutsätter att staten inte frånhänder sig ansvaret för och möjligheterna till styrning och kontroll av verksamheten. En tydlig ägarpolicy och effektiva styrnings- och kontrollsystem är därför nödvändiga. På detta område krävs enligt regeringen ökad tydlighet. Kommissionen skall avsluta sitt arbete senast den 31 december 1996.
Som redovisats i det föregående regleras förhållandet mellan regeringen och statliga bolag i aktiebolagslagen (1975:1385). Någon särskild reglering i regeringsformen finns inte. Regeringen, i egenskap av företrädare för det statliga ägandet, omfattas således av samma regelsystem som privata bolagsägare.
Utskottet har vid några tillfällen granskat frågor rörande den statliga affärsverksamheten. Vid riksmötet 1982/83 granskade utskottet regeringens befattning med frågor rörande ledningen för ett antal statliga bolag (bet. KU 1982/83:30). I samband med denna granskning gjorde utskottet några principiella uttalanden (s. 30 f.). Bl.a. konstaterade utskottet att den formella styrningen av de bolag där staten helt eller delvis äger aktierna endast kan utövas på bolagsstämman. Genom bl.a. valet av styrelse och möjligheten att i bolagsordningen föra in särskilda bestämmelser om exempelvis bolagets målsättning kan statens representanter på bolagsstämman påverka inriktningen av bolagets verksamhet. Vidare, i den mån ekonomiska anslag beslutats för bolagets verksamhet, kan styrning utövas genom att särskilda villkor föreskrivs för anslagets användande. Utskottet konstaterade att några andra formella styrmedel än de angivna inte finns. Utskottet erinrade dock om att staten kan sluta avtal med bolaget, varigenom bolaget frivilligt går med på att inskränka sin handlingsfrihet på det sätt som staten önskar (jfr. t.ex. avtalen mellan staten och programföretagen inom radio och TV). Ett bolag kan också gå med på att skriva in bestämmelser i bolagsordningen om att vissa av bolagets beslut skall underställas regeringen eller annan statlig myndighet. Utskottet konstaterade härefter att nu återgivna regelsystem självfallet inte betyder att underhandskontakter mellan ägare och den direkta bolagsledningen inte får förekomma. Enligt utskottets mening låg det i sakens natur att särskilt i bolag med endast en eller ett fåtal aktieägare är sådana kontakter angelägna för att undvika konflikter mellan bolagsledning och ägare. Det gäller i särskilt hög grad när staten är ende aktieägaren. Utskottet konstaterade att eftersom det direkta ägaransvaret här utövas av regeringen är det nödvändigt med ett förtroendefullt förhållande mellan det ansvariga statsrådet och respektive bolagsledning. Härvid påpekade utskottet att det bör hållas i minnet att regeringen har ett politiskt ansvar även i fråga om den statliga företagsverksamheten oberoende av i vilken form den bedrivs.
Under föregående riksmöte granskade utskottet regeringens utövande av statens ägande i Nordbanken (bet. 1994/95:KU30). I samband med denna granskning framhöll utskottet att det är angeläget att en tydlig policy utvecklas för hur ägandet skall utövas i statligt ägda företag (s. 96). Utskottet angav vidare att från de utgångspunkter som utskottet har att beakta är det av betydelse att skriftliga riktlinjer utformas för hur ägandet skall utövas av statråden och övriga företrädare för regeringskansliet. Rutiner bör utvecklas som gör det möjligt att följa viktigare händelseförlopp och granska vilka kontakter som förevarit mellan bolagsledningar och berörda departement i frågor av större betydelse. Utskottet underströk härvid vikten av att ställningstaganden i ärenden som behandlas på bolagsstämmor och i andra viktigare frågor dokumenteras. Vidare erinrade utskottet om vad det uttalat i ett tidigare granskningsärende, som gällde ombildandet av styrelsen i Nordbanken (bet. 1991/92:KU30 s. 70), nämligen att det är önskvärt med mera uttryckliga direktiv och dokumentation i frågor som avser statens företrädare på bolagsstämmor eller i andra sammanhang . Utskottet anförde därutöver att inom ramen för ägarpolicyn bör ingå att staten skall ha en aktiv och initierande roll i fråga om val av styrelseledamöter.
13.2 Visst uttalande av näringsminister Sten Heckscher
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 10.1) har till konstitutionsutskottets granskning anmälts statsrådet Sten Heckschers uttalande med anledning av VD:n i Vattenfall AB Carl-Erik Nyquists yttrande i energifrågor. I anmälan anges att Carl-Erik Nyquist i ett anförande på Vattenfallssymposiet sagt att de svenska kärnkraftverken borde köras så länge de uppfyller kraven om säkerhet, miljö och ekonomi, förutsatt att Vattenfall inte bryter mot vad riksdagen beslutat. Enligt anmälaren har statsrådet Sten Heckscher i en artikel i Dagens Nyheter den 8 mars 1995 riktat kritik mot detta och uttalat att allmänt är det klart att Vattenfalls ledning inte skall delta i den energipolitiska debatten. Vattenfall är helägt av staten och då menar jag att bolaget inte heller har några andra åsikter än staten . I anmälan hemställs att konstitutionsutskottet särskilt bör granska om statsrådet sökt begränsa eller hindra Carl-Erik Nyquist i dennes rätt att yttra sig. Utskottet bör även granska om statsrådet på ett otillbörligt sätt försökt påverka information från Carl-Erik Nyquist rörande de olika energislagen.
Utskottet har inhämtat den i anmälan åberopade tidningsartikeln i Dagens Nyheter från den 8 mars 1995.
Från Statsrådsberedningen har inhämtats en promemoria, upprättad inom Näringsdepartementet, bilaga A 10.2. I ärendet har vidare hållits en offentlig utfrågning med näringsminister Sten Heckscher, bilaga B 1. Till grund för granskningen har bl.a. därutöver upprättats en kanslipromemoria, bilaga A 10. 3.
Promemoria från Näringsdepartementet
Näringsdepartementet anför i sin promemoria den 21 april 1995 att en journalist från Dagens Nyheter kontaktade Sten Heckscher per telefon några dagar innan den aktuella artikelns införande den 8 mars 1995. Journalisten bad om en kommentar till det anförande som Vattenfalls VD Carl-Erik Nyquist hållit vid konferensen Vattenfallssymposiet den 16 februari 1995. Sten Heckscher svarade honom direkt att han inte kunde kommentera vad Carl-Erik Nyquist yttrat vid det aktuella tillfället, eftersom han inte hört eller på annat sätt tagit del av det. Däremot förklarade sig Sten Heckscher på journalistens begäran beredd att lämna några allmänna synpunkter på rollfördelningen mellan ägarföreträdare och företagsledningar i statligt ägda företag, utan någon anknytning till det aktuella fallet som han inte kände till.
Enligt departementet återspeglar den aktuella artikeln, trots den ovannämnda bakgrunden, inte alls korrekt Sten Heckschers uttalanden. Rubriken Minister kritiserar Vattenfall är felaktig och saknar stöd av uttalandena. Tvärtom hade Sten Heckscher, som nämnts, uttryckligen förklarat att han inte kunde kommentera det enskilda fallet. Vidare påpekar departementet att vissa avsnitt av artikeln ger intryck av att Sten Heckscher skulle ha reagerat på Carl-Erik Nyquists uttalanden i det aktuella fallet och tagit initiativ till att uttala sig vilket, som framgått, är felaktigt.
I promemorian lämnar Näringsdepartementet därutöver vissa principiella synpunkter i sakfrågan. Bland annat påpekar departementet att såväl privat som offentligt ägda bolag naturligtvis har att följa lagar och förordningar grundade på beslut av riksdag och regering. I fråga om offentligt ägda bolag förekommer också att ägaren svarar för utformningen av den politik och de spelregler som påverkar egna och andra bolags verksamhet. Så är t.ex. fallet beträffande energipolitiken och Vattenfall. Enligt departementet är det i sådana situationer praxis och närmast självklart att bolagets styrelse och VD stöder eller i vart fall inte offentligt polemiserar mot statsmakternas politik och beslut. Däremot skall statligt ägda bolag, liksom privata bolag och enskilda, givetvis ha möjlighet att sprida information om sin verksamhet, liksom om hur den påverkas av samhällets regelverk. I fallet med statligt ägda bolag är det enligt departementet särskilt angeläget att sådan relevant information framförs i den löpande dialogen med ägarens företrädare. Vidare påpekar departementet att det är angeläget att Vattenfall i egenskap av landets största och mest erfarna energiproducent lämnar sakligt underlag och information till den pågående debatten och utredningen om energipolitiken. Enligt departementet finns det anledning att erinra om - vilket Sten Heckscher gjorde som svar på Dagens Nyheters förfrågan - att det skulle vara olämpligt och inte förenligt med rollfördelningen gentemot ägaren, om bolaget offentligt skulle ifrågasätta dagens energipolitik eller på egen hand ta ställning till utformningen av den framtida energipolitiken. Rollfördelningen i detta avseende skiljer sig knappast från den som råder mellan privata ägare och deras bolag när det gäller förutsättningarna för bolagens verksamhet.
Utskottets utfrågning av Sten Heckscher
Vid utskottets utfrågning av Sten Heckscher uppgav denne att han vid det aktuella tillfället varken hade hört eller läst vad VD:n i Vattenfall AB Carl- Erik Nyquist hade yttrat vid Vattenfallssymposiet . Till journalisten vid Dagens Nyheter hade han därför uttryckligen sagt att han inte kunde uttala sig om den konkreta händelsen. Sten Heckscher uppgav vidare att man nu kan konstatera att Carl-Erik Nyquist inte kan anses ha yttrat något som var att betrakta som förgripligt och därför borde ha föranlett ett ingripande från regeringens sida.
Vad gäller den principiella frågan om var gränserna går för det spelutrymme som generaldirektörer och andra personer i motsvarande funktion kan anses ha i förhållande till den politiska makten anförde Sten Heckscher bl.a. följande. Enligt hans uppfattning är utrymmet starkt begränsat för dessa personer att i egenskap av privatpersoner uttala sig om frågor som hör till det egna ansvarsområdet. En sådan person uppfattas självklart som företrädare för den funktion som denne har om ett sådant uttalande görs. Sten Heckscher hänvisade vidare till det s.k. verksledningsbeslutet från år 1987. Han påpekade att man i detta beslut starkt har strukit under att regeringen har långtgående möjligheter att beordra förvaltningen vad den skall göra. Det är i detta perspektiv som man enligt hans uppfattning måste se den nu aktuella principiella frågan. Detta kan dock i och för sig inte anses inskränka individers grundlagsfästa yttrandefrihet. Exakt var gränsen skall anses gå är enligt hans mening i stor utsträckning en lämplighetsfråga. Frågan om en myndighets eller ett statligt bolags möjlighet att genom faktiskt handlande driva en fråga handlar dock inte i någon större utsträckning om yttrandefrihet utan om hur staten skall hänga ihop .
Vidare konstaterade Sten Heckscher att enligt verksförordningen har myndigheter en skyldighet att peka på saker som de menar att regeringen skall göra något åt. Han anförde vidare att myndigheter härvid har en skyldighet att använda sig av de vägar och kanaler som är anvisade. Detta innebär i sig att vad myndigheten skriver till regeringen med all säkerhet blir såväl en allmän som en offentlig handling, vilket gör den åtkomlig. Enligt Sten Heckscher kan man dock alltid diskutera vilken väg en myndighetschef skall välja för att föra dialogen med regeringen. Det är angeläget att regeringen och dess företrädare har en nära dialog med myndighetscheferna. Man kan inte säga att det är förbjudet för en myndighetschef att till en journalist framföra kritik mot ett statsråd. För att dialogen mellan regeringen och myndighetscheferna skall fungera i längden måste man dock värna om ett gott och förtroendefullt förhållande mellan de inblandade. Detta behöver inte gå förlorat för att det framförs kritik. Enligt hans uppfattning är det emellertid svårt att ange exakt var gränsen går. Sten Heckscher konstaterade vidare att det är skillnad på den situationen då ett beslut är fattat och den då en fråga fortfarande är öppen.
Vad gäller statliga bolag konstaterade Sten Heckscher att det finns en formell sida av dialogen mellan regeringen och bolagsledningen, nämligen bolagsstämmobeslut respektive formellt fattade beslut av hela regeringen. Enligt hans uppfattning kan dialogen dock inte varje gång föras på detta sätt. En stor del av dialogen måste kunna föras informellt, t.ex. mellan ansvarigt statsråd och en myndighetschef eller en bolagsledning. Det blir orimligt tungrott om man skall fatta ett formellt regeringsbeslut varje gång som man skall samtala med en myndighetschef eller en bolagsledning. Men som statsråd eller som företrädare för regeringskansliet måste man vara mycket försiktig, så att man inte ger uttryck för andra uppfattningar än man känner sig övertygad om att man faktiskt kan få ett formellt beslut om. Vad gäller Vattenfall AB har han ganska ofta haft informella samtal med bolagets ledning. I regel är det styrelsens ordförande som är den direkta länken, men också den verkställande direktören. Det råder inga delade meningar mellan honom och bolagsledningen om vilken roll Vattenfall AB spelar i energidebatten.
Utskottets bedömning
Som framgått av Näringsdepartementets promemoria och utfrågningen med Sten Heckscher har statsrådet Heckscher inte gjort något särskilt uttalande i den här aktuella frågan av den innebörd som anges i Dagens Nyheter den 8 mars 1995. Vid utfrågningen har Heckscher tvärtom uppgivit att Nyquists uttalande inte varit förgripligt och att det därför saknats grund för ett ingripande från regeringens sida. Utskottet finner mot den här angivna bakgrunden inget skäl till uttalande i denna fråga.
Vad gäller frågan om en myndighets eller ett statligt bolags frihet att yttra sig offentligt i frågor som berör den egna myndighetens eller bolagets verksamhet vill utskottet anföra följande.
Myndigheterna är enligt regeringsformen underställda regeringen och förväntas på denna grund lojalt följa den av regeringen och riksdagen fastlagda politiken på det aktuella verksamhetsområdet. Regeringen har enligt verksledningsbeslutet långtgående möjligheter att styra förvaltningen. Myndigheterna har å sin sida enligt verksförordningen en skyldighet att inom sitt ansvarsområde föra fram sådana förhållanden till regeringen som kan motivera någon åtgärd från regeringens sida. Den dialog som förs mellan regering och myndigheter bör enligt utskottets mening bygga på ett ömsesidigt förtroende, vilket inte utesluter att olika uppfattningar kan uttalas.
När det gäller särskilt förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagens ledningar anser utskottet att bolagsstyrelsen och den verkställande ledningen inte skall motarbeta statsmakternas politik och beslut på det aktuella verksamhetsområdet.
När det gäller spelutrymmet i den offentliga debatten för en verkschef eller en VD i ett statligt bolag anser utskottet att personer i dessa ställningar självfallet har rätt att delta i samhällsdebatten som alla andra medborgare. Denna rättighet måste emellertid när dessa befattningshavare uttalar sig utövas i medvetande om att de i sådana situationer på goda grunder uppfattas som företrädare för den verksamhet de är ansvariga för.
Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande av utskottet.
13.3 Utövandet av statens ägande i Apoteksbolaget AB
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 11.1) har utövandet av statens ägande i Apoteksbolaget AB tagits upp. Med hänvisning till bl.a. i medierna uppmärksammade beslut om lönevillkor och s.k. fallskärmsavtal för den tidigare verkställande direktören och direktionen/ledningsgruppen och att delar av styrelsen inte alltid hållits informerad om vissa beslut och överväganden finns det enligt anmälaren anledning ställa frågor om rekryteringen av styrelse och vilken information som getts till staten som ägare, liksom utövandet av det statliga ägandet. Granskningen bör enligt anmälan inriktas på styrelsens kompetens och kriterier efter vilka styrelseledamöter rekryterats, vidare departementets direktiv till bolaget samt kontakter och informationsutbyte mellan bolaget och departementet.
Utskottet har med anledning av anmälan tagit del av en promemoria angående Apoteksbolaget AB, upprättad inom Socialdepartementet (bilaga A 11.2) och en utredningsrapport författad av advokat Per-Olof Hemmar (bilaga A 11.3). Härutöver har utskottet ställt skriftliga frågor till förutvarande statssekreteraren Göran Rådö och statssekreterare Lars Rekke, numera verksam i Försvarsdepartementet, som lämnat skriftliga svar på frågorna (bilaga A 11.4 och A 11.5).
Ägandeförhållanden m.m.
Apoteksbolaget AB ombildades 1970 enligt riksdagens beslut. Genom lagen (1970:209) om detaljhandel med läkemedel infördes ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel. Genom avtal mellan staten och Apoteksbolaget upplåts till Apoteksbolaget denna ensamrätt med undantag för den rätt som tillkommer vissa institutioner. Avtalet som ingicks den 30 juli 1985 gäller för en tid av fem år och förlängs automatiskt fem år åt gången, om ingen av parterna önskar säga upp avtalet. Staten innehar 2/3 av aktierna och Apoteksbolagets pensionsstiftelse 1/3 av aktierna. I proposition 1995/96:141 föreslås att ägarstrukturen i Apoteksbolaget ändras så att samtliga aktier ägs direkt av staten. Sedan 1988 ingår Giftinformationscentralen i Apoteksbolaget AB. Även denna verksamhet regleras genom avtal mellan staten och Apoteksbolaget.
Styrelsens sammansättning 1991-1996
I bilaga A 11.6 återfinns en redovisning av samtliga personer som innehaft eller innehar uppdrag som ledamöter av Apoteksbolagets styrelse sedan 1991.
Av redovisningen framgår bl.a. att Bertil Danielsson, VD i PKbanken 1975-88 och därefter VD i Fjärde AP-fonden, varit styrelsens ordförande under perioden 1977-94. Under en övergångsperiod från hösten 1994 till början av 1995 var först statssekreterare Göran Rådö och därefter chefsekonom Jan Bröms styrelseordförande.
Efter regeringsskiftet 1991 representerades staten främst av statssekreterarna Göran Rådö, Socialdepartementet, och Kjell-Åke Henstrand, Finansdepartementet. Rådö, som satt hela perioden 1991-94, var vice ordförande i styrelsen och medlem av det informella arbetsutskottet under styrelsen. Under en övergångsperiod hösten 1994, efter Bertil Danielssons avgång, var Rådö ordförande. Både Rådö och Henstrand, som satt i styrelsen perioden 1992-94, avgick efter regeringsskiftet hösten 1994. Därefter har inte regeringen haft några företrädare i styrelsen. Staten representeras dock av riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén (s), vice ordförande i justitieutskottet, som valdes in i styrelsen vid en extra bolagsstämma i januari 1995, och en tjänsteman från Socialdepartementet, som bekläder en suppleantplats.
Under hela den aktuella perioden har det i styrelsen funnits representanter för apoteksprofessionen i form av apotekschefer och apotekstekniker/receptarier. Dessa har i vissa fall varit personalföreträdare.
Under hela perioden fram till 1996 har det direkt eller indirekt funnits en representant för sjukvårdshuvudmännen. Landstingsförbundets förre direktör Walter Slunge, som valdes in i styrelsen 1983, ersattes 1992 av nuvarande VD i förbundet Monica Sundström, som fick lämna styrelsen vid ombildningen 1996.
Näringslivet har sedan 1992 varit representerat genom Grossistförbundets VD Sture Lindmark (1992-96), Barbro Fischerström, VD i Tidningsutgivareföreningen och ordförande i styrelsen sedan 1995, f.d. direktören i Södra skogsägarna Rune Brandinger och chefen för Svenska McDonald´s Mats Lederhausen. De båda sistnämnda valdes in vid den extra bolagsstämman 1996.
Chefsekonom Jan Bröms, SACO, som satt perioden 1993-96 och som varit vice ordförande och övergångsvis även ordförande, valdes in i styrelsen som representant för bolagets pensionsstiftelse. Ingemar Lindberg, som satt i styrelsen fram till 1992, och Anders Lönnberg, chef för Arbetslivsfondens kansli i Stockholms län och ledamot 1989-91, hade blivit invalda i styrelsen då de var statssekreterare i Socialdepartementet.
Socialdepartementets promemoria
I en promemoria som upprättats inom Socialdepartementet daterad 1996-01-09 (bilaga A 11.2) redovisas bl.a. styrelsens i Apoteksbolaget AB befattning med den verkställande direktörens anställningsvillkor från februari 1984, då styrelsen beslöt anställa Åke Hallman som verkställande direktör, till och med den 20 december 1995, då beslut togs om att entlediga Hallman.
När det gäller detaljerna beträffande anställningsvillkoren hänvisas till den bilagda promemorian. Här koncentreras intresset på hur regeringen och enskilda regeringsföreträdare agerat i olika sammanhang gentemot Apoteksbolaget under perioden 1993-1995 och vilka kontakter som förevarit mellan Socialdepartementet och Apoteksbolaget under samma tid.
Statssekreteraren Peter Egardt begärde i juni 1993 uppgifter från samtliga departement om anställningsvillkor för verkställande direktörer m.fl. inom departementens ansvarsområde. Till Egardts begäran var fogat ett brev från statsrådet Bo Lundgren till styrelseordförandena inom Lundgrens ansvarsområde, i vilket Lundgren hänvisade till en promemoria, upprättad inom Finansdepartementet, rörande anställningsvillkor för ledningen i statligt ägda kreditinstitut. Enligt Lundgren borde motsvarande villkor gälla även sådana bolag som inte var bank- eller kreditbolag. Lön skulle bestämmas med beaktande av bl.a. avsaknaden av anställningstrygghet, och den sammanlagda tiden av uppsägningstid och tid för avgångsvederlag skulle inte överstiga två år. Ingångna avtal som uppenbart gick utöver vad som angavs i promemorian skulle omförhandlas.
Socialdepartementet redovisade i augusti 1993 till Egardt bl.a. Hallmans anställningsvillkor, enligt vilka han hade rätt till avgångsvederlag med tre årslöner för den händelse han inte skulle få förnyat förordnande i juni 1995.
Statssekreteraren Göran Rådö i Socialdepartementet, som inträtt i styrelsen i december 1991 och fungerade som vice ordförande, begärde hösten 1993 en redovisning av styrelsens dåvarande ordförande Bertil Danielsson rörande Hallmans anställningsvillkor. Inom det informella arbetsutskottet, i vilket förutom Danielsson och Rådö även ingick en tjänsteman vid Socialdepartementet, lämnades en sådan redovisning.
I februari 1994 antog regeringen riktlinjer rörande anställningsvillkor för personer i företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Av riktlinjerna framgick bl.a. att sammanlagd tid för uppsägning och avgångsvederlag inte skulle överstiga 24 månader. Avtal om avgångsvederlag som uppenbart gick utöver vad som nyss nämnts borde omförhandlas. I riktlinjerna angavs också bl.a. att årsredovisningen skulle innehålla uppgifter om anställningsvillkoren för verkställande direktören.
Rådö fick vid ett möte med det informella arbetsutskottet i mars 1994 en redovisning av Hallmans anställningsvillkor. Av redogörelsen framgick bl.a. att avgångsvederlaget hade ändrats från tre till två årslöner och att lönen hade höjts från 140 000 kr/månad till 225 000 kr/månad.
Vid styrelsens sammanträde i april 1994, då såväl Rådö som statssekreterare Kjell-Åke Henstrand var närvarande, godkändes förvaltningsberättelsen och bokslutet. Av årsredovisningen framgick Hallmans ersättning och andra förmåner, bl.a. att han hade möjlighet att gå i pension vid 60 års ålder med bibehållande av 75 % av slutlönen vid pensionstillfället samt att han vid uppsägning från företagets sida hade lön och övriga förmåner under två från uppsägningstiden.
Med anledning av att styrelsens ordförande Bertil Danielsson under våren 1994 gjort ett tillägg rörande tjänstebostad till Hallmans avtal och för bolagets räkning köpt en lägenhet vilken hade hyrts ut till Hallman kallades till extra styrelsesammanträde i september 1994. Danielsson hade sedan lägenhetsaffären blivit känd i augusti avgått på egen begäran. Göran Rådö utsågs till ordförande i styrelsen. Även Henstrand var närvarande vid sammanträdet, vid vilket verkställande direktörens förmåner m.m. genomgicks. Till protokollet antecknades bl.a. att storleken av verkställande direktörens förmåner fastlagts av styrelsens ordförande, en ordning som gällt under bolagets hela verksamhetsperiod. Styrelsen tillmötesgick Hallmans begäran att lägenhetsaffären skulle gå tillbaka alternativt att Hallman skulle köpa lägenheten. Styrelsen konstaterade att tidigare praxis skulle brytas i den meningen att förändringar av verkställande direktörens förmåner skulle bli föremål för behandling av styrelsen och inte som dittills vara en angelägenhet mellan styrelseordföranden och verkställande direktören. Styrelsen uttalade också sitt fulla förtroende för Hallman.
Till Rådös efterträdare i Socialdepartementet, Lars Rekke, framfördes vid en uppvaktning i november 1994 av Farmacevtförbundet att en ny styrelseordförande borde utses. Efter regeringsskiftet hade de båda statssekreterarna lämnat styrelsen, och tidigare vice ordförande Jan Bröms hade inträtt som tillförordnad ordförande. Förbundets representanter framförde också synpunkter på styrelsens sammansättning bl.a. ur jävssynpunkt. Från riksdagsledamoten Margit Gennser, som hade regeringens uppdrag att utreda Apoteksbolagets framtida verksamhet, fick socialminister Ingela Thalén i samma månad synpunkter rörande komplettering av styrelsen.
Vid en extra bolagsstämma i januari 1995 utsågs Barbro Fischerström till ny ordförande, och som nya ordinarie styrelseledamöter invaldes riksdagsledamoten Lars-Erik Lövdén och landshövding Anita Bråkenhielm. Styrelsens sammansättning ändrades ytterligare vid den ordinarie bolagsstämman i juni 1995.
Till Socialdepartementet hade framförts synpunkter enligt vilka det skulle ha uppstått en förtroendeklyfta mellan bolagets ledning och övriga anställda i bolaget. Med anledning härav förde statssekreterare Rekke med början våren 1995 på statsrådet Thaléns uppdrag diskussioner med styrelsens ordförande om bl.a. ledningsfrågorna i bolaget, inklusive frågan om Hallmans ställning. I månadsskiftet oktober/november bedömdes att det allvarligt kunde ifrågasättas om Hallman hade ett sådant förtroende inom bolaget att han kunde behålla sin tjänst.
Ledningsfrågan var uppe till diskussion både vid ett extra styrelsesammanträde i november och ett ordinarie sammanträde i början av december 1995. Två konsulter, som på styrelsens uppdrag sett över lednings- och styrelsefunktionen, bekräftade bristen på förtroende inom bolaget för Hallman. Rekke underrättades om detta och att styrelsens ordförande och vice ordförande kommit överens med Hallman om att denne skulle lämna sin tjänst, förutsatt styrelsens godkännande. Styrelsen beslöt den 19 december 1995 att Hallman skulle lämna sin befattning med omedelbar verkan och att förslaget till överenskommelse med Hallman om avgångsvederlag skulle godkännas.
Per-Olof Hemmars utredning
Advokat Per-Olof Hemmar har på regeringens uppdrag utrett huruvida de beslut som fattats om lön och andra anställningsvillkor för förre VD Åke Hallman varit i överenstämmelse med regeringens riktlinjer och i övrigt motsvarat de krav som kan ställas på styrelsen i ett aktiebolag när det gäller beslut av förevarande karaktär. Rapporten, som är daterad den 1 mars 1996, biläggs (bilaga A 11.3). På samma sätt som i föregående avsnitt koncentreras framställningen här på de delar av rapporten som har relevans för styrelsens och/eller regeringsföreträdares agerande. När det gäller detaljer i de enskilda sakfrågorna hänvisas till bilagan.
Av rapporten framgår bl.a. följande.
Av aktiebolagslagen 8 kap. 3 § jämförd med 6 och 11 §§ framgår att uppgiften att träffa avtal med verkställande direktören i ett aktiebolag är en angelägenhet för styrelsen. Handläggningen av avtal med VD tillgår normalt så att styrelsen antingen först diskuterar frågan och därefter bemyndigar t.ex. styrelsens ordförande att förhandla med vederbörande inom vissa ramar och kanske också att inom dessa ramar ingå avtal med personen i fråga eller också så att t.ex. styrelseordföranden får i uppdrag att förhandla fram ett avtal som för sin giltighet fordrar styrelsens godkännande. En sådan korrekt styrelsebehandling redovisas enligt Hemmars mening i ett betänkande av KU (bet. 1994/95:KU30).
Enligt rapporten har det på senare år blivit vanligt att frågor rörande ändring av anställningsvillkor handläggs av ordföranden ensam och att ordföranden också undertecknar ett skriftligt anställningsavtal. Denna s.k. tysta delegation började tillämpas mera allmänt i samband med att de anställdas representanter år 1973 fick plats i de stora bolagens styrelse. Det ansågs olämpligt att dessa representanter skulle få kännedom om VD:s lön och övriga villkor. Det hävdades bl.a. att de anställdas representanter skulle kunna betraktas som jäviga då frågor om anställningsvillkor behandlades i styrelsen.
Styrelseordföranden har i princip inte någon särställning enligt svensk aktiebolagsrätt. Varje enskild styrelseledamot är skyldig att tillse att erforderlig information rörande förhållandena i bolaget kommer styrelsen till handa. Det åligger styrelseordföranden att relevant information, inklusive VD:s anställningsvillkor, kommer styrelsen till handa. Styrelsen kan inte genom tyst delegation frånsäga sig skyldigheten att besluta om VD:s anställningsvillkor. Det förhållandet att en praxis utbildats som inte är förenlig med lagstiftningen medför inte att man med hänvisning till denna praxis kan freda sig från ansvar.
De rättshandlingar som styrelseordföranden Bertil Danielsson vidtog vid omförhandlingen av Hallmans villkor i december 1993 band inte bolaget omedelbart enligt rapporten. Omförhandlingen föranleddes av statsrådet Bo Lundgrens meddelande om att riktlinjerna för anställningsvillkor i andra statliga bolag än kreditbolag skulle tillämpas på samma sätt som i kreditbolagen. Den överenskommelse som träffades vid omförhandlingen hade enligt rapporten sannolikt kunnat rivas upp av styrelsen i samband med att arbetsutskottet på statssekreterare Rådös initiativ fick del av de nya villkoren i mars 1994.
Rådö och den övriga styrelsen förhöll sig emellertid passiva såväl vid styrelsens behandling av förslaget till förvaltningsberättelse för 1993 som vid styrelsemötet i september 1994. Av detta kan enligt rapporten slutsatsen dras att styrelsen ansåg att resultatet av Danielssons omförhandling kunde godkännas eller åtminstone att Danielssons handlande inte föranledde något ingripande av styrelsen.
Ägarens direktiv eller riktlinjer kan med rättslig verkan endast ges genom beslut eller uttalande på bolagsstämma. Enligt rapporten har bolagsstämman i Apoteksbolaget inte fattat andra beslut på ordinarie bolagsstämma än de som skall beslutas enligt bolagsordningen. Några ägardirektiv har inte förekommit i den formen.
Enligt rapporten finns ingen skyldighet för styrelserna i statliga bolag att följa ägarnas riktlinjer i den form som Bo Lundgrens och regeringens skrivelser gavs i maj 1993 respektive i februari 1994 rörande anställningsförhållandena för personer i företagsledande eller liknande ställning i statliga bolag. Ägarens möjligheter att reagera mot dålig följsamhet med givna riktlinjer är enligt rapporten att visa missnöje genom att byta ut styrelseledamöterna på bolagsstämman. Någon annan sanktion finns inte att tillgå.
Hemmars bedömning är att varken Bo Lundgerns eller regeringens riktlinjer bort föranleda omförhandling av Hallmans villkor, även om styrelsen funnit det angeläget att så långt det är möjligt följa riktlinjerna. Det synes enligt Hemmar uppenbart att riktlinjerna avsåg avtal som var möjliga att omförhandla och inte, som i det aktuella fallet, avtal som i praktiken tillförsäkrade den anställde ersättning under livstiden.
Enligt rapporten synes det ha varit mera i enlighet med riktlinjerna att låta anställningsvillkoren vara oförändrade eller möjligen att vädja till Hallman att gå med på att justera villkoren så att de bättre stämde överens med riktlinjerna genom att förkorta uppsägningstiden från tre till två år utan lönekompensation. En kraftig löneökning var inte motiverad av följsamhet till riktlinjerna.
När det gäller frågan om VD:s anställningsvillkor tycks enligt rapporten vissa styrelseledamöter ha förutsatt att Danielsson ensam eller tillsammans med statssekreteraren i Socialdepartementet förankrade sina beslut hos ägaren, dvs. i praktiken hos det ansvariga statsrådet. Det förefaller enligt rapporten som om styrelseledamöterna genomgående betraktat frågan om VD:s anställningsvillkor som en ägarfråga och inte som en styrelsefråga.
Orsaken till att handläggningen av VD:s anställningsvillkor blivit felaktig ligger enligt rapporten sannolikt i bl.a. en missuppfattning av styrelserollen och en i kommersiella frågor, med undantag för Danielsson, relativt svag styrelse. Styrelseledamöterna ville inte ifrågasätta vad de betraktade som de professionella aktörernas handlingssätt. Den övriga styrelsen hade begränsad erfarenhet av styrelseuppdrag, och fackkunskaper förefaller enligt rapporten ha prioriterats av ägaren vid val av styrelseledamöter framför erfarenheter av företagsledande arbete eller styrelsearbete i näringslivet.
Sammanfattningsvis konstateras i rapporten att styrelseordföranden Bertil Danielsson handlade utan fullmakt när han förhandlade fram och avtalade med Hallman om dennes lön och andra villkor både inför Hallmans anställning 1984 och vid omförhandlingen i december 1993. Han hade emellertid stöd för sitt handlande genom tyst delegation och i annan styrelsepraxis. Danielsson förbisåg sin skyldighet att tillse att de här aktuella ärendena behandlades i styrelsen eller att i efterhand anmäla till styrelsen vilka åtgärder han vidtagit.
Var och en av styrelsens ledamöter under perioden 1984-94 måste klandras för att de inte begärde att Hallmans anställningsvillkor togs upp som ärende i styrelsen. Styrelseledamoten Göran Rådö bör kritiseras för att han inte omedelbart efter det han fick vetskap om att ett nytt avtal träffats med Hallman inkallade hela styrelsen för behandling av frågan. Rådö tycks felaktigt ha förutsatt att det omförhandlade avtalet var omöjligt att rygga. Sannolikt har de avtal Danielsson ingått med Hallman blivit giltiga mot Apoteksbolaget genom styrelsens efterföljande passivitet, eftersom det enligt Hemmar fanns fog för att ifrågasätta giltigheten av de avtal som träffades efter omförhandlingen i december 1993.
Skriftliga svar från statssekreterarna Göran Rådö och Lars Rekke
Till statssekreterarna Göran Rådö och Lars Rekke, som under den borgerliga regeringen 1991-94 respektive under den socialdemokratiska regeringen, perioden oktober 1994-januari 1996, i Socialdepartementet haft ansvaret för frågor med anknytning till Apoteksbolaget AB, har utskottet ställt vissa skriftliga frågor om styrelsens kompetens m.m. och åtgärder som departementet vidtagit med anledning av Åke Hallmans anställningsförhållanden. Svaren i sin helhet framgår av bilagorna A 11.4 och A 11.5.
Av Rådös svar framgår att Rådös inval i styrelsen grundats på befattningen som statssekreterare i Socialdepartementet, en praxis som enligt Rådö följts även tidigare. Två tidigare statssekreterare, Ingemar Lindberg och Anders Lönnberg, som valts in i styrelsen på denna grund, satt med i styrelsen 1991. Rådö själv är tingsmeriterad jurist med erfarenhet från ledande befattningar inom sjukvården i Stockholms läns landsting. Han har också varit ordförande i landstingets läkemedelsnämnd och i samarbetsorganet mellan landstinget och Apoteksbolaget rörande sjukhusapoteken. Apoteksbolaget har genom att det funnits en ledamot och en suppleant i styrelsen från departementet på ett naturligt sätt fått tillgång till information om och kunnat beakta planerade förändringar och utvecklingstendenser inom sjukvården. Även på andra sätt har det varit till fördel för departementet att det funnits insyn i bolaget.
Departementet har inför varje bolagsstämma övervägt vilka förändringar i styrelsens sammansättning det funnits skäl att göra för att få en så kompetent styrelse som möjligt. Enligt Rådö är det viktigt att betona att samtliga ledamöter representerar ägarna, dvs. staten och pensionsstiftelsen.
Bland enskilda styrelseledamöter nämns Sture Lindmark, vars kompetens område är grossist- och detaljhandeln, vidare Monica Sundström, vars inval motiverades av hennes kunskaper om landstingsvärlden, och Jan Bröms som ansågs kunna tillföra bl.a. ekonomisk kompetens. Någon diskussion om att t.ex. byta ut dåvarande ordföranden Bertil Danielsson fanns inte. Danielsson har erfarenhet från uppdrag i en rad statliga och privata företag. Hans kunskaper från bank- och finansvärlden bedömdes som värdefulla inte minst med tanke på förvaltningen av pensionsstiftelsens tillgångar.
När det gäller frågan om åtgärder med anledning av Åke Hallmans anställningsförmåner hänvisar Rådö till ett bilagt brev från honom och dåvarande biträdande socialminister Bo Könberg till Ingela Thalén daterat 1996-03-20 innehållande synpunkter på Per-Olof Hemmars utredning.
Enligt Könberg och Rådö saknas vissa uppgifter i Hemmars utredning. Det gäller dels att Danielsson och Hallman i slutet av mars 1994 informerats om att inga ändringar i Hallmans anställningsvillkor fick ske utan att frågan först behandlats i styrelsen och att Danielsson och Hallman förklarat sig införstådda med detta, dels att Danielsson och Hallman vid månadsskiftet augusti-september 1994 fick besked av Rådö att en affär med en inköpt tjänstebostad till Hallman inte kunde accepteras. Det senare ledde till Danielssons frivilliga avgång från posten som styrelsens ordförande. Vid ett extra styrelsesammanträde framkom att styrelsen delade uppfattningen att affären inte kunde godkännas.
Enligt Könberg och Rådö torde också alla som deltog i det nämnda styrelsesammanträdet ha utgått från att avtalet från december 1993 var juridiskt bindande. Enligt Rådös bedömning var det en allmän uppfattning i styrelsen att Hallman inte skulle varit beredd att omförhandla avtalet. I det läget hade det inte varit till företagets bästa att säga upp Hallman och därmed utlösa avgångsvederlaget.
Könberg och Rådö gör på en central punkt en annan bedömning än Hemmar. Det gäller frågan om det avtal som Danielsson och Hallman ingick i december 1993 var juridiskt bindande omedelbart eller om det skulle kunnat hävas av styrelsen i mars 1994. Enligt Könberg och Rådö är det fel av Hemmar att kategoriskt hävda i sammanfattningen att det var felaktigt av Rådö att anse att avtalet var omöjligt att rygga, eftersom han i den föregående texten är mindre kategorisk på denna punkt.
Könberg och Rådö anser att det är svårt att förstå varför Hemmar anser att den praxis som gällt i Apoteksbolaget i 15 år, nämligen att anställningsvillkor för VD handlagts av ordföranden och att anställningsavtal undertecknats av denne, inte skulle gälla vid omförhandlingen i december 1993. Även om man skulle anse att Danielsson inte hade delegation att träffa avtal med VD, är avtalet ändå enligt Könberg och Rådö bindande, om man inte kan visa att Hallman insåg eller bort inse att Danielsson inte hade rätt att ingå avtalet. Om styrelsen i mars 1994 gentemot Hallman hade hävdat att avtalet var ogiltigt, hade risken enligt Könberg och Rådö varit uppenbar att företaget förlorat en rättslig prövning.
Enligt Lars Rekke har styrelsen sammansatts i enlighet med de allmänna krav på kompetens och duglighet som ställs på styrelseledamöter i ett aktiebolag. Bland dessa kompetenser nämner Rekke erfarenhet och kunnande om det svenska välfärdssystemets uppbyggnad, läkemedelsområdet och kommersiell erfarenhet. Det förutsätts i förarbetena till avtalet mellan staten och bolaget att sjukvårdshuvudmännen är representerade i styrelsen.
Enligt Rekke har inga direktiv eller instruktioner fastställts för bolaget när det gäller VD:s anställningsförhållanden.
Departementet har under den nuvarande regeringens tid företrätts av en tjänsteman, som i sin egenskap av suppleant fått den information som lämnats till styrelsen. Denna information har vad gäller Hallmans anställningsförhållanden lämnats vidare till Rekke. Någon särskild information eller kontakt mellan departementet och bolaget rörande Hallmans anställningsförhållanden har inte ägt rum. Med början våren 1995 hade Rekke med styrelseordföranden Barbro Fischerström diskussioner vid 3-4 tillfällen under våren och försommaren och vid några tillfällen i slutet av sommaren samt i månadsskiftet oktober/november om ledningsfrågorna i bolaget, däribland Hallmans ställning. Rekke underrättades av ordförande Fischerström i december 1995 om att överenskommelse träffats med Hallman om dennes avgång. Dessa kontakter har inte dokumenterats.
Sammanfattning
När det gäller frågan om rekrytering till styrelsen har den förutvarande borgerliga och den nuvarande socialdemokratiska regeringen använt sig av olika strategier i fråga om inslaget av politiska företrädare representerande regeringen i styrelsen. Den borgerliga regeringen följde tidigare praxis genom att placera statssekreteraren i Socialdepartementet i styrelsen. Denne besatte posten som vice ordförande i styrelsen. Den socialdemokratiska regeringen har frångått praxis och avstått från att placera någon statssekreterare i styrelsen. I stället har man utnämnt en riksdagspolitiker till styrelseledamot. Den borgerliga regeringen lät sig också representeras i styrelsen av en statssekreterare i Finansdepartementet.
I övrigt har under den period som utskottet granskat till styrelsen rekryterats bl.a. representanter för apoteksprofessionen, sjukvårdshuvudmännen och näringslivet. Näringslivsföreträdarna har fått en starkare ställning då styrelsen ombildats under de senaste åren.
Enligt uppgift från statssekreterare Rådö i den borgerliga regeringen har departementet inför varje bolagsstämma övervägt förändringar i styrelsens sammansättning i syfte att få en så kompetent styrelse som möjligt. Statssekreterare Rekke i den nuvarande regeringen har meddelat att styrelsen sammansatts i enlighet med de allmänna krav på kompetens och duglighet som ställs på styrelseledamöter i aktiebolag. Bland dessa kompetenser nämner han erfarenhet och kunnande om det svenska välfärdssystemets uppbyggnad, läkemedelsområdet och kommersiell erfarenhet. Sjukvårdshuvudmännen förutsätts representerade i styrelsen till följd av avtalet mellan staten och bolaget.
Kontakterna mellan bolaget och departementet synes under den borgerliga regeringen ha skett på det sättet att statssekreterare Rådö i sin egenskap av vice ordförande varit medlem av det informella arbetsutskottet, där mera detaljerad information givits. Den socialdemokratiska regeringen representeras i styrelsen av en tjänsteman i departementet som fått den information som lämnats till styrelsen och som vidarebefordrat denna till statssekreteraren. Denne har vid flera tillfällen under 1995 konfererat företrädesvis med styrelsens ordförande främst beträffande bolagets ledningsfunktion. Någon särskild information eller kontakt mellan departementet och bolaget rörande VD:s anställningsförhållanden har enligt Rekke inte ägt rum.
När det gäller utövandet av ägandet kan konstateras att det saknats företagsspecifika direktiv eller instruktioner beträffande VD:s anställningsvillkor. Däremot har bolaget på samma sätt som andra statliga bolag berörts av de riktlinjer som regeringen utfärdade i februari 1994 avseende anställningssförhållanden för personer i företagsledande eller därmed jämförlig ställning. Vidare har Apoteksbolaget i fråga om VD:s anställningsvillkor väsentligen hållit sig till den praxis som tillämpas inom näringslivet, dvs. att styrelsens ordförande på uttalad eller tyst delegation från styrelsen handlägger dessa frågor. I denna del har styrelsens ordförande, envar av styrelsens ledamöter och ledamoten Rådö klandrats i den särskilda juridiska utredningen. Styrelsens ordförande borde enligt utredningen ha sett till att de ifrågavarande ärendena behandlades i styrelsen eller att det i efterhand anmälts vilka åtgärder som vidtagits. Styrelsens enskilda ledamöter klandras för att de inte begärt att VD:s anställningsvillkor togs upp som ett ärende i styrelsen. Statssekreterare Rådö borde enligt utredningen i sin egenskap av vice ordförande i styrelsen ha inkallat styrelsen för behandling av det nya avtal som träffats mellan styrelsens ordförande och VD. Till denna beskrivning har Rådö lagt att han våren 1994 meddelat styrelsens ordförande och VD att ändringar i VD:s anställningsvillkor inte längre fick ske utan föregående styrelsebehandling samt senare samma år att bostadsaffären inte kunde accepteras.
Utskottets bedömning
Utskottet vill inledningsvis erinra om sina tidigare uttalanden i samband med granskningen av statens ägande i Nordbanken (bet. 1994/95:KU 30). Utskottet framhöll i detta sammanhang bl.a. angelägenheten av att en tydlig policy och skriftliga riktlinjer utvecklas för ägandet i statliga bolag. Utskottet ansåg också att rutiner bör utvecklas för att följa viktigare händelser, däribland kontakterna mellan bolagens ledningar och departementen, samt att ställningstaganden vid bolagsstämmor och i andra viktigare ärenden dokumenteras. Därutöver anförde utskottet att staten i fråga om val av styrelseledamöter bör ha en aktiv och initierande roll.
När det gäller särskilt frågan om Apoteksbolaget konstaterar utskottet att beträffande rekryteringen av styrelseledamöter och styrelsens kompetens m.m. har departementet arbetat aktivt för att rekrytera i huvudsak personer med kännedom om läkemedelsbranschen, sjukvårdshuvudmännen och näringslivet. Mot detta förfarande finner utskottet ingen anledning att erinra. Utskottet noterar som en positiv förändring att personer med näringslivserfarenhet har ökat sin numerär i styrelsen under de senaste åren. Detta bör tillföra styrelsen en bredare kompetens om hur affärsverksamhet bedrivs, ett område där den särskilda juridiska utredningen fann brister.
När det gäller kontakterna mellan bolaget och departementet konstaterar utskottet att den borgerliga och den socialdemokratiska regeringen agerat olika beträffande sättet att låta sig representeras i styrelsen. Enligt utskottets mening är den viktiga frågan att regeringen/departementet skaffar sig tillräcklig insyn i verksamheten snarare än sättet på vilket detta sker. Utskottet har inga erinringar mot departementets faktiska agerande härvidlag under den granskade perioden.
När det slutligen gäller utövandet av statens ägande, finner utskottet att det saknats särskilda direktiv eller instruktioner beträffande handläggningen av VD:s anställningsvillkor. Bolaget har i avsaknad därav följt näringslivets praxis på området, innebärande att handläggningen av dessa frågor delegerats till styrelsens ordförande. Detta har bl.a. medfört att styrelsen inte till alla delar varit informerad om de förändringar som genomförts av styrelsens ordförande. Utskottet finner det otillfredsställande att det rått osäkerhet beträffande vilka regler som gällt, hur kompetensfördelningen varit mellan styrelsen och dess ordförande och vilka kontrollmöjligheter styrelsen haft i de här aktuella frågorna. I den mån förhållandena i andra statliga bolag är likartade, finns enligt utskottets mening anledning att efterlysa en skärpning generellt vad gäller formerna för hur den verkställande ledningens anställningsvillkor bereds och beslutas.
Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande.
14. Regeringen Ingvar Carlssons utnämningspolitik
Ärendet
I en granskningsanmälan, bilaga A 12.1, har till utskottets granskning anmälts regeringen Ingvar Carlssons utnämningspolitik utifrån bestämmelsen i 11 kap. 9 § regeringsformen. Enligt denna bestämmelse skall vid tillsättning av statlig tjänst avseende endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Enligt anmälaren har tolkningen av denna bestämmelse lämnats till sittande regering, vilket tidvis inneburit en stark partipolitisering. Partipolitiska sympatier har enligt anmälaren vägt tyngre än förtjänst och skicklighet.
I anmälan föreslås också införande av ett nytt system för utnämning av statliga chefstjänster. Reglerna i 11 kap. 9 § RF skulle ändras så att en sittande regering fritt fick förfoga över statliga chefstjänster utan att ta hänsyn till förtjänst och skicklighet . I likhet med vad som i dag gäller för statssekreterare skulle dock chefsförordnandena upphöra när regeringen avgår.
Tidigare granskning
Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen granskat regeringens utnämningar till statliga chefstjänster. De senaste mer omfattande granskningarna ägde rum 1989, 1990 och 1991 (1988/89:KU30 s. 73, 1989/90:KU30 s. 79, 1990/91:KU30 s. 77).
Bakgrund
Enligt 11 kap. 9 § RF tillsätts tjänst vid förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Beträffande verkschefer sker tillsättning enligt de instruktioner som gäller för verken av regeringen. Vid tillsättning av statlig tjänst skall avseende endast fästas vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Anställningsförordningen (1965:601, upphävd 1 juli 1994) ändrades den 1 juli 1985 (1985:334) då en ny 7 a § infördes med innebörd att tillsättning skall ske främst på grundval av skicklighet för arbetsuppgifterna i tjänsten, om det inte finns särskilda skäl för något annat. Konstitutionsutskottet, som hösten 1985 yttrade sig om den statliga personalpolitiken till arbetsmarknadsutskottet, uttalade som sin mening att 11 kap. 9 § RF inte formellt hindrar att man i framtiden lägger större vikt än tidigare vid kriteriet skicklighet. Utskottet ansåg dock att en sådan ändring borde komma till uttryck i lagen (1976:600, upphävd den 1 juli 1994) om offentlig anställning (LOA). Mot bakgrund av detta uttalande genomfördes en ändring av 4 kap. 3 § LOA med innebörd att bland de sakliga grunderna skall skickligheten sättas främst om det inte finns särskilda skäl för något annat (prop. 1985/86:116, 1985/86:AU17).
Frågor rörande tillsättning av verkschefer behandlades även i proposition 1986/87:99 om ledningen av den statliga förvaltningen. Förslagen grundade sig på verksledningskommitténs betänkande (SOU 1985:40) Regeringen, myndigheterna och myndigheternas ledning. Regeringens förslag innebar bl.a. att verkschefer borde sökas i en bredare rekryteringsbas än tidigare. Enligt civilministern borde regeringen utnyttja statsförvaltningens hela chefspotential som underlag men därutöver sträva efter att också se verksamheten utanför statsförvaltningen som möjligt rekryteringsområde. Verkschefer föreslogs kunna omflyttas under förordnandetiden till annan tjänst. Propositionen godtogs på denna punkt av riksdagen (KU 1986/87:29, rskr. 226).
I proposition 1993/94:65 lade regeringen fram förslag till en ny lag om offentlig anställning (LOA). I propositionen påpekades att i 11 kap. 9 § RF anges förtjänst och skicklighet bara som exempel; även andra sakliga grunder kan vägas in vid bedömningen. Hänsyn kan exempelvis tas till strävandena efter jämställdhet mellan könen på arbetsplatsen och intresset av att bereda arbetshandikappade sysselsättning. Enligt regeringen innebar inte detta i sak någon ändring. Propositionens lagförslag bifölls på denna punkt av riksdagen (1993/94:AU16, rskr. 257). I 4 § lagen (1994:260) om offentlig anställning anges sålunda att vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns särskilda skäl för något annat.
En ny anställningsförordning (1994:373) trädde i kraft samma dag som den nya LOA, dvs. den 1 juli 1994. I anställningsförordningen (4 § ) anges att vid anställning skall myndigheten utöver skickligheten och förtjänsten också beakta sådana sakliga grunder som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-, jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska mål.
I verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99) framhölls att verkschefs karriären borde framöver i normalfallet kunna inrymma perioder av chefskap för olika verksamheter, åtföljda eller avbrutna av kvalificerade uppdrag eller tjänstgöring på andra poster i förvaltningen. Denna rörlighet borde enligt propositionen ske på frivillig väg och grundas på överenskommelser med berörda verkschefer. Trots att de eftersträvade omplaceringarna i de helt övervägande fallen förutsattes kunna genomföras efter överenskommelse kunde man enligt propositionen inte bortse från att det kunde finnas skäl för att också mot en verkschefs vilja förflytta honom eller henne under löpande förordnandetid.
Den situationen kunde exempelvis uppstå att regeringen finner det önskvärt att bryta ett i och för sig väl fungerande chefskap för att av en övergripande orsak kunna genomföra en omstrukturering, som berör flera verk och verkschefer, alltså fall där en förflyttning påkallas av organisatoriska skäl. Ett annat skäl är att en chef visat sig mindre lämplig för sin uppgift och att regeringen av den anledningen vill förflytta honom eller henne till en annan tjänst. Enligt propositionen kan det givetvis även uppkomma andra fall där det finns fullgoda skäl att förflytta en verkschef. Det avgörande borde enligt statsrådet vara vad som är nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa.
Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts normalt för en bestämd tid, i allmänhet sex år första gången och därefter tre år per period. Enligt 33 § i den nya lagen (1994:260) om offentlig anställning får chefen för ett statligt affärsverk eller för Statens arbetsgivarverk - om denne är anställd för bestämd tid - skiljas från sin anställning före utgången av denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till verkets bästa. Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas till en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa. Liknande bestämmelser infördes ursprungligen den 1 juli 1987 på förslag från regeringen i verksledningspropositionen. De flyttades sedan till den nya lagen om offentlig anställning.
Möjlighet att tidsbegränsa en verksledande tjänst finns enligt anställningsförordningen (1994:373).
Inhämtade uppgifter
Utskottet har inhämtat uppgifter om hur regeringen Carlsson III organiserat sitt arbete i chefstillsättningsfrågor. Utskottet har från regeringskansliet bl.a. erhållit dels broschyren Statligt ledarskap där regeringens chefspolicy presenteras, dels ett avsnitt ur Statsrådsberedningens PM 1996:1 Samrådsformer i regeringskansliet om riktlinjer för beredningen av utnämningsfrågor. Vidare har utskottet erhållit en lista från regeringskansliet över vilka generaldirektörer och andra myndighetschefer som regeringen Carlsson utnämnt sedan sitt tillträde i oktober 1994, bilaga A 12.2. Från regeringskansliet har även inhämtats en lista över utnämnda ambassadörer, pressråd, pressattachéer, kulturråd samt kulturattachéer under samma tidsperiod, bilaga A 12.3.
Av materialet framgår bl.a. att i regeringen Carlsson har samordningsminister Jan Nygren haft ett särskilt ansvar för beredningen av utnämningsfrågor. När en myndighetschef skall tillsättas ombesörjs rekryteringsarbetet av respektive fackdepartement. Gemensam beredning före regeringsbeslut sker alltid med Statsrådsberedningen och Finansdepartementet. Sedan sitt tillträde i oktober 1994 till februari 1996 förordnade regeringen Ingvar Carlsson 63 personer som generaldirektör eller annan myndighetschef. Vidare utnämndes 26 ambassadörer.
Utskottet har hållit en offentlig utfrågning i ärendet med f. statsministern Ingvar Carlsson och f. statsrådet Jan Nygren, bilaga B 9.
Vid utfrågningen framhöll Carlsson och Nygren att regeringens utnämningar ej skett på politiska grunder utan följt reglerna om förtjänst och skicklighet.
Carlsson hävdade att det är oerhört viktigt, inte minst för den som är anhängare av en vital och stark offentlig sektor, att man har mycket bra ledare för denna. Carlsson trodde att det skulle vara en mycket dålig politik, inte minst för en socialdemokratisk regering, att tillsätta personer som inte var kompetenta därför att de har partibok. Carlsson konstaterade att han som tidigare statsminister inte visste vad de allra flesta av dem som utnämnts av hans regering hade för politisk uppfattning.
Vidare påpekade Carlsson att man måste räkna med att man kan satsa på fel person. Det händer ju också i privata företag. Men det har inte med ett missbruk av utnämningsmakten att göra, utan det beror möjligen på brister i utnämningssystemet.
Carlsson framhöll att när det gäller det praktiska hanterandet är det viktigt att man blir skicklig på att hitta de rätta personerna och att man tar sig den tid som behövs för att verkligen undersöka var de bästa kandidaterna finns.
Carlsson menade att man inte skall stänga UD-banan för politiker. De exempel som nämndes på personer med partipolitisk anknytning, t.ex. Anders Thunborg och Anders Ferm, menade Carlsson var utomordentligt högt kvalificerade personer. De är mycket väl skickade att företräda Sverige.
Beträffande utnämningen av dåvarande statsrådet Sten Heckscher till rikspolischef menade Jan Nygren att det i och för sig inte fanns några hinder för utnämningar av den typen, men Nygren underströk att det krävs att man uppfyller en del andra krav som är att hänföra just till skicklighet och förtjänst. I Heckschers fall uppfylls de kraven i första hand naturligtvis beroende på de erfarenheter som han skaffat sig i sin juridiska bana.
När det gäller viktningen mellan förtjänst- och skicklighetskriterierna sade Jan Nygren att det är en fråga som det egentligen är omöjligt att svara på. Lång erfarenhet kan också leda till att man konstaterar att personen är skicklig.
Enligt Carlsson är ett s.k. spoil system inte förenligt med nuvarande bestämmelser eftersom reglerna om förtjänst och skicklighet måste följas. Vidare sade Carlsson att det finns vissa argument för ett s.k. spoil system, men det finns också mycket stora nackdelar. Carlsson ansåg att man bör betänka dem innan man går över till ett sådant system. Man tappar ju i kontinuitet. Man förlorar erfarenhet. Man gör sig av med kompetens och kunnande.
Nygren framhöll att han personligen är fanatisk motståndare till s.k. spoil system. Nygren upplever den svenska tjänstemannandan som oerhört viktig, dvs. oavsett vilken politisk uppfattning man har i botten, fullgör man den uppgift som riksdag och regering ålagt myndigheten. Carlssons erfarenhet är att ämbetsmännen, från landshövdingar till ämbetsmän i lägre befattningar, strävar efter att vara lojala mot den sittande regeringen och att förverkliga de beslut som fattas i riksdagen.
Utskottets bedömning
Utskottet, som också under tidigare granskningar berört utnämningspolitiken, konstaterar att de utnämningar som regeringen Carlsson III gjort är förenliga med föreskriften i regeringsformen att endast sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid tillsättning av statlig tjänst. Att vissa personer har en öppet deklarerad politisk ståndpunkt kan inte få hindra regeringen från att utnämna dem. Utskottet vill också framhålla att politisk erfarenhet ofta kan vara en viktig erfarenhet när det gäller att leda offentliga verksamheter.
Granskningen föranleder inget ytterligare uttalande från utskottet.
15. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
15.1 Inledning
Tre anmälningar med anknytning till Krigsmaterielinspektionen (KMI), numera Inspektionen för strategiska produkter (ISP), och det till inspektionen knutna rådgivande organet (rådgivande nämnden, numera exportkontrollrådet) har inkommit till utskottet våren 1995 respektive våren 1996.
Härutöver har anmälningar inlämnats dels beträffande godkännande av licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal och komponentleveranser under tiden 1990-1995, dels beträffande tillstånd till krigsmaterielexport till Oman.
15.2 Organisationen av tillståndsgivningen
Krigsmaterielinspektionens/Inspektionens för strategiska produkter uppgifter, organisation m.m.
Krigsmaterielinspektionen inrättades under 1930-talet som en följd av nedrustningsförhandlingarna i Genève som Nationernas förbund initierade. Kontrollmyndigheten förlades till dåvarande Handelsdepartementet. Vid departementsreformen 1982/83 överfördes KMI till UD:s handelsavdelning. KMI utgjorde dels en departementsenhet för beredning av tillståndsärenden, dels en myndighet som utövade kontroll över tillverkningen av krigsmateriel.
KMI:s organisatoriska ställning var föremål för utredning 1987. I den efterföljande propositionen (prop. 1987/88:154) förordades dels att KMI även fortsättningsvis skulle handlägga ärenden enligt såväl tillverkningslagen som utförsellagen och svara för beredning och tillsyn, dels att KMI:s organisatoriska ställning inte skulle förändras.
KMI ombildades den 1 februari 1996 till en ny myndighet för kontroll över krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter, benämnd Inspektionen för strategiska produkter (prop. 1995/96:31, bet. UU3). Uppgifterna för inspektionen är att pröva merparten av de ärenden om kontroll över krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter som regeringen eller ett enskilt statsråd tidigare hade till uppgift att pröva. Regeringen prövar dock även fortsättningsvis ärenden som har principiell betydelse eller annars är av särskild vikt, men ordningen att ett enskilt statsråd avgör tillståndsärenden har upphört. Verksamheten regleras i förordningen (1995:1680) med instruktion för Inspektionen för strategiska produkter.
Rådgivande nämnden/Exportkontrollrådet
Regeringen beslöt i februari 1985 att inrätta en rådgivande nämnd för krigsmaterielexportfrågor. Beslutet hade föregåtts av ett förslag från en arbetsgrupp inom UD:s handelsavdelning, som i juni 1984 föreslog att en från riksdagen fristående, av regeringen tillsatt parlamentariskt sammansatt nämnd med rådgivande funktioner inom krigsmaterielexportområdet skulle tillsättas. Det föreslogs att ledamöterna skulle utses efter förslag från de partier som är företrädda i utrikesnämnden.
Den rådgivande nämndens uppgift borde enligt propositionen 1984/85:82 vara att lämna råd i enskilda exportärenden. Ledamöterna i den rådgivande nämnden borde enligt propositionen besitta erforderlig sakkunskap på det aktuella området. Mot bakgrund av att kunskap om utrikes- och säkerhetspolitik finns företrädd inom utrikes- och försvarsutskotten förordades i propositionen en på parlamentarisk grund tillsatt nämnd. En rådgivande nämnd borde tillsättas efter förslag från de partier som är företrädda i Utrikesnämnden. En viss anknytning till Utrikesnämndens ledamöter skulle kunna vara naturlig. Enligt propositionen borde ledamöterna utses för en tid av tre år och antalet ledamöter borde uppgå till högst sex.
Samrådet borde enligt propositionen ske, förutom i frågor om länderval, om samarbetsavtal med andra länder och om större export- och licensärenden. Samrådet borde ske före föredragningen av det ansvariga statsrådet och därmed i förekommande fall före överläggningarna med Utrikesnämnden. Samråd borde enligt propositionen ske inte bara i fall då beredningen talade för ett positivt beslut utan även i fall där t.ex. en ansökan borde avslås.
Nämnden bestod under perioden fram till omvandlingen av myndigheten den 1 februari 1996 av sex ledamöter som förordnades av regeringen för högst tre år.
Inrättandet av Rådet för exportkontrollfrågor m.m.
I propositionen 1995/96:31 om ny myndighet för kontroll över krigsmateriel och andra strategiskt känsliga produkter föreslog regeringen att dåvarande Rådgivande nämnden för krigsmaterielexportfrågor skulle ombildas till ett råd för samråd i exportkontrollfrågor hos den nya myndigheten.
Enligt propositionen skall arbetet i rådet ta sikte inte bara på samråd. Det skall också tillföra myndigheten sakkunskap och kontinuerlig inblick i relevanta utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågor. Rådets sammansättning och arbetsformer bör enligt propositionen avpassas för de funktioner som det skall ha. Lekmän bör ingå i rådet. Dessa ledamöter bör regeringen utse efter förslag från de partier som är företrädda i Utrikesnämnden.
I ett yttrande till utrikesutskottet med anledning av propositionen anförde konstitutionsutskottet (1995/96:KU4y) bl.a. att utskottet inte hade några invändningar mot förslaget att ombilda den rådgivande nämnden till ett råd för samråd med myndigheten med delvis nya och utvidgade uppgifter. Utskottet utgick från att det arbetssätt som utvecklats under de cirka tio år som rådgivande nämnden funnits kommer att fortsätta och att det faktum att en större krets av partier kommer att vara med inte kommer att utgöra något hinder för ett smidigt arbetssätt.
Utrikesutskottet tillstyrkte för sin del också förslaget i denna del i sitt betänkande (bet. 1995/96:UU3).
Den aktuella lagstiftningen, 6-9 §§ förordningen (1995:1680) med instruktion för Inspektionen för strategiska produkter, trädde i kraft den 1 februari 1996. Enligt 6 § skall rådet bestå av krigsmaterielinspektören och högst 10 andra ledamöter. Krigsmaterielinspektören är rådets ordförande.
15.3 Utnämningen av ny krigsmaterielinspektör
Ärendet
I en anmälan (bilaga A 13.1), som inlämnats våren 1995, hemställs att utskottet granskar skälen till den långa vakansen vad gäller posten som krigsmaterielinspektör. Utskottet har med anledning av anmälan inhämtat en promemoria från Statsrådsberedningen, upprättad inom Krigsmaterielinspektionen (bilaga A 13.2).
Promemoria från KMI
Då förre krigsmaterielinspektören Gunnar Lund den 8 oktober 1994 lämnade sin tjänst för att tillträda en tjänst som statssekreterare i Utrikesdepartementets handelsavdelning, förordnades Dennis Harlin att vikariera på tjänsten till dess en ny befattningshavare förordnats. En ny ordinarie krigsmaterielinspektör utsågs av regeringen den 11 maj 1995 med tillträde den 1 juli 1995.
Enligt promemorian påbörjades arbetet med att söka en ny krigsmaterielinspektör så snart tjänsten blev vakant. Under senhösten 1994 uppdrogs åt en grupp statssekreterare att se över krigsmaterielexportpolitiken. Det klargjordes tidigt att det kunde bli aktuellt med organisatoriska förändringar med anledning av översynen. Med hänsyn till att det bedömdes som mindre lämpligt att tillsätta en ny krigsmaterielinspektör innan besked kunde ges om inspektionens framtid bedrevs rekryteringsarbetet under den period översynen pågick mindre intensivt. I månadsskiftet april/maj 1995, då det stod klart att en ny myndighet skulle komma att upprättas, intensifierades rekryteringsprocessen som senare resulterade i att ambassadör Staffan Sohlman utnämndes till ny krigsmaterielinspektör.
Enligt promemorian har befattningen under mellantiden upprätthållits av en erfaren person som redan arbetade vid inspektionen och därför hade goda förutsättningar att svara för verksamheten på ett fullgott sätt. En ordinarie krigsmaterielinspektör utsågs enligt promemorian så tidigt som möjligt med hänsyn de planerade organisatoriska förändringarna.
Utskottets bedömning
När det gäller utnämningen av ny krigsmaterielinspektör med anledning av den vakans som uppstod i oktober 1994 och som varade i ett drygt halvår, vill utskottet anföra följande.
Som framgår av KMI:s redovisning var orsaken till tidsutdräkten främst den översyn av KMI och dess verksamhet som inleddes ungefär samtidigt med att befattningen som krigsmaterielinspektör blev vakant hösten 1994. KMI framhåller det mindre lämpliga i att tillsätta en ny befattningshavare, innan besked kunde ges om inspektionens framtid. Rekryteringsarbetet intensifierades sedan klarhet vunnits våren 1995 om att en ny myndighet skulle komma att inrättas, varefter en ny krigsmaterielinspektör utsågs. Befattningen upprätthölls enligt KMI under tiden av en person med förmåga att svara för verksamheten på ett fullgott sätt.
Som utskottet tidigare uttalat i annat sammanhang bör vakanser på befattningar som verkschefer eller motsvarande fyllas så snabbt som möjligt. Särskilda omständigheter, som har att göra med t.ex. nära förestående förändringar av verksamhetens grundläggande förutsättningar, kan enligt utskottets mening motivera avsteg från den nämnda huvudprincipen. Det är en fördel att det finns en ny chef som tillträder före en omorganisation och leder förändringsarbetet.
Utskottet finner ingen anledning att i övrigt göra något uttalande med anledning av granskningen i denna del.
15.4 Utseende av nya ledamöter i dåvarande nämnden för krigsmaterielexportfrågor
Ärendet
I en anmälan (bilaga A 13.1) hemställs att utskottet undersöker varför utnämningen av ledamöter i den rådgivande nämnden tagit orimligt lång tid och hur beredningen av ärendet handlagts vad avser kontakterna med de politiska partierna. I en annan anmälan (bilaga A 13.3) ställs frågan varför inte alla riksdagspartier anmodats att föreslå kandidater till den rådgivande nämnden och om statsrådet Hellström, då ansvarig för krigsmaterielfrågor, brutit mot etablerade parlamentariska principer då han underlåtit att involvera alla partier i nomineringssammanhang. Utskottet har med anledning av anmälningarna inhämtat en promemoria från Statsrådsberedningen, upprättad inom Krigsmaterielinspektionen (bilaga A 13.2).
Promemoria från KMI
Förordnandena för de ledamöter i rådgivande nämnden som utsetts 1991 gick ut den 31 december 1994. Enligt promemorian började arbetet med att förbereda utseendet av nya ledamöter i början av december 1994. Mot bakgrund av bl.a. den pågående översynen av krigsmaterielexportfrågorna instruerades KMI i mitten av december att förbereda det kommande regeringsbeslutet under förutsättningen att den rådgivande nämnden skulle ha samma partipolitiska sammansättning som tidigare. Därigenom kunde undvikas att riksdagen skulle behöva behandla samma fråga vid två tillfällen med kort tidsmellanrum. En samlad presentation av alla frågor med anknytning till den kommande omorganisationen skulle sålunda kunna föreläggas riksdagen.
Av de kandidater som partierna nominerat i slutet av januari 1995 var fem män och en kvinna. En sammansättning av nämnden på denna grund skulle inte motsvara målsättningen i proposition 1987/88:105 om att andelen kvinnliga ledamöter i statliga styrelser skulle uppgå till 40 % år 1995. Därför sändes en ny skriftlig förfrågan till partierna den 13 mars 1995, varvid ytterligare en kvinna nominerades. Ytterligare underhandskontakter ledde inte till att någon ytterligare kvinnlig ledamot nominerades, varför regeringen den 1 juni 1995 beslöt förordna två kvinnor och fyra män till den rådgivande nämnden.
Enligt promemorian får tidsutdräkten ses mot bakgrund av regeringens strävan att uppfylla det mål för jämställdhet mellan könen som riksdagen lagt fast.
Utskottets bedömning
Vad gäller utseende av nya ledamöter i dåvarande Rådgivande nämnden i krigsmaterielexportfrågor finns två anmälningar, av vilka den ena gäller tidsutdräkten och den andra sammansättningen av nämnden.
Utskottet konstaterar i fråga om tidsutdräkten att det våren 1995 uppstod en vakans under en period av fem månader. Utskottet anser detta vara en alltför lång tid. Av KMI:s promemoria framgår att vakansen hade samband med regeringens strävan efter att i det aktuella ärendet uppnå målet att andelen kvinnliga ledamöter, i enlighet med riksdagens principbeslut, skulle uppgå till minst 40 %. De nomineringar som de politiska partierna inkom med uppfyllde inte kravet på könsmässig fördelning enligt den nämnda principen, varför nya förfrågningar gjordes och nya underhandskontakter togs. Regeringen fick slutligen nöja sig med en något lägre andel kvinnliga ledamöter än avsett.
En konsekvens av tidsutdräkten var bl.a. att någon behandling i Rådgivande nämnden av de exportärenden som normalt skulle ha beretts där under våren 1995 inte kunde komma till stånd. Det kan inte uteslutas att detta förhållande kan ha medfört vissa olägenheter för regeringens och KMI:s handläggning av vissa krigsmaterielexportärenden. Andra möjligheter stod emellertid till buds för dialogen med de politiska partierna, främst muntliga underhandskontakter i viktigare ärenden. Denna metod användes bl.a. inför regeringens beslut om ett förhandsbesked i en fråga om viss export till Oman, som utskottet granskar i särskild ordning (se nedan avsnitt 15.7). Utskottet redovisar i det sammanhanget sin bedömning av vilka effekter den uteblivna behandlingen av rådgivande nämnden kan ha fått på det aktuella ärendet.
Granskningen i denna del av utnämningsärendet föranleder inget ytterligare uttalande från utskottet.
När det gäller frågan om vilka partier som gavs möjlighet att lämna förslag till ledamöter i den rådgivande nämnden, har det i den andra anmälan ifrågasatts om regeringen bröt mot etablerade parlamentariska principer, då inte alla partier med representation i Utrikesnämnden kom i fråga.
Som framgått ovan instruerades KMI av regeringen i början av december 1994 att förbereda det kommande regeringsbeslutet om att utse nya ledamöter i Rådgivande nämnden från den 1 januari 1995 med den utgångspunkten att nämnden skulle ha samma partipolitiska sammansättning som tidigare. Denna princip kom i viss motsatsställning till den tidigare tillämpade principen att ledamöterna skulle hämtas från de partier som är representerade i Utrikesnämnden.
Utrikesnämndens sammansättning hade efter valet 1994 ändrats så att alla riksdagspartierna var företrädda och således också Vänsterpartiet, som erhållit en ordinarie plats, samt Miljöpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet, som erhållit var sin suppleantplats. Representationen för de nämnda partierna tillsammans med en ordinarie plats för Folkpartiet liberalerna var resultatet av att Socialdemokraterna avstod dessa platser för att åstadkomma representation för de fyra nämnda partierna. Vid en mandatfördelning enligt d´Hondts metod skulle samtliga nämnda partier blivit helt utan representation.
Skälet till att regeringen ville ha samma partirepresentation i Rådgivande nämnden som tidigare var enligt KMI:s promemoria den pågående översynen av KMI och regeringens strävan att kunna förelägga riksdagen en samlad presentation av alla frågor som berörde den kommande organisationen, inklusive den partipolitiska sammansättningen av efterföljaren till Rådgivande nämnden.
Utskottet finner ingen anledning till kritik av regeringens förfarande att för en övergångsperiod, i avvaktan på riksdagens beslut om en ny organisation m.m. på krigsmaterielexportområdet, utse ledamöter i rådgivande nämnden enligt tidigare ordning.
15.5 Tillsättningen av ledamöter i Exportkontrollrådet
Ärendet
I en anmälan (bilaga A 13.4) hemställs att utskottet granskar regeringens och statsrådet Jan Nygrens handläggning, uttalanden och beslut angående tillsättning av ledamöter i Exportkontrollrådet, som är knutet till Inspektionen för strategiska produkter. Utskottet bör enligt anmälan undersöka om hanteringen av frågan står i överensstämmelse med riksdagens beslut om inrättande av den nya myndigheten.
Med anledning av denna anmälan har utskottet från Utrikesdesdepartementets handelsavdelning inhämtat de beslutshandlingar som upprättats i samband med förordnandet av ledamöter i det rådgivande organet (bilaga A 13.5). Från KMI har inhämtats den skriftväxling mellan myndigheten och de politiska partierna som förevarit inför beslutet att förordna ledamöter i Exportkontrollrådet (bilaga A 13.6). I denna del har utskottet även genomfört en utfrågning med dåvarande statsrådet Jan Nygren (bilaga B 8).
Ledamöter i myndigheternas styrelser
I regeringens proposition (prop. 1986/87:99) med anledning av Verksledningskommitténs förslag fanns inga detaljerade uttalanden om ledamöterna i myndigheternas styrelse. Det framhölls t.ex. att tillskott av områdeskunskap och professionellt kunnande är viktigt i många myndigheter. I den mån en myndighet riktar sin verksamhet direkt mot medborgarna bör representanter för det allmänna medborgerliga omdömet ingå, vilket bäst representeras av folkvalda i riksdag, landsting och kommuner. Sammansättningen av styrelserna bör enligt propositionen inte regleras, men antalet ledamöter bör framgå av respektive myndighets instruktion.
Konstitutionsutskottet (bet. 1986/87:29) anförde med anledning av propositionen i denna del att lekmannastyrelsernas sammansättning måste bestämmas av regeringen från fall till fall med beaktande av de uppgifter som myndigheten har.
När det gäller sammansättningen av styrelserna har riksdagen med anledning av propositionen 1987/88:105 ställt sig bakom målformuleringen att andelen kvinnliga ledamöter i statliga styrelser på central och regional nivå skall uppgå till 40 % år 1995.
Utnämningar till statliga myndigheters styrelser är väsentligen oreglerade. Exempel på undantag från denna ordning är bestämmelserna om styrelsen i AP- fondernas reglementen. Enligt uppgift från Statsrådsberedningen är det inte ovanligt att det förekommer en dialog mellan departementen om de kandidater som olika organisationer föreslagit beträffande lämpligheten i olika avseenden. Det är enligt samma källa inte ovanligt att det på de departement som har ansvar för många myndigheter finns särskilda handläggare för kontakterna med dessa myndigheter inklusive frågor om rekrytering till styrelserna.
Ledamöternas anknytning till riksdagen 1985-1995
Utskottet har utifrån en genomgång av samtliga regeringsbeslut sedan 1985 avseende tillsättning av av ledamöter i Rådgivande nämnden funnit att praxis beträffande utnämningar har varit att utse riksdagsledamöter eller f.d. riksdagsledamöter. (Den dåvarande landshövdingen Bertil Löfberg, som utnämndes 1987, hade perioden 1971-1976 varit ledamot av riksdagen).
Partinomineringar till Exportkontrollrådet och regeringens beslut med anledning härav
Enligt den brevväxling mellan KMI och de politiska partierna som redovisas i bilaga A 13.6 har de partier, som inte tidigare varit representerade i det rådgivande organet, nominerat ledamöter enligt följande.
Miljöpartiet har nominerat vapenexportforskaren Henrik Westander, Svenska Freds, som ledamot i rådet. Vänsterpartiet har nominerat prästen och fredsaktivisten Elisabeth Gerle och en annan icke-parlamentariker, ombudsman Örjan Svedberg, som förstahandskandidater. Som alternativ till dessa nominerades riksdagsledamoten Eva Zetterberg och f.d. riksdagsledamoten C. H. Hermansson. Kristdemokratiska samhällspartiet nominerade från början två icke- parlamentariker, förre statssekreteraren Kurt Hedman och informationssekreteraren Ingrid Strömbom. Sedan statssekreterare Gunnar Lund vid Utrikesdepartementets handelsavdelning meddelat partiets gruppledare i riksdagen att regeringen krävde att kandidaterna skulle vara parlamentariker nominerades i stället riksdagsledamöterna Dan Ericsson och Ingrid Näslund.
Regeringen utnämnde den 8 februari följande personer till ledamöter av Rådet för exportkontrollfrågor: Iréne Vestlund, Nils T Svensson och Birgitta Johansson, alla (s), Anders Björck och Karin Falkmer, båda (m), Anders Svärd (c), Ylva Annerstedt (fp), Dan Ericsson (kds), Eva Zetterberg (v). Alla utom Ylva Annerstedt är riksdagsledamöter. Annerstedt har förut varit ledamot av riksdagen. Beslutet innebär att den plats till vilken Miljöpartiet nominerat en kandidat inte besatts.
Motiveringen till regeringsbeslutet
Vid frågestunden i riksdagen den 8 februari frågade Birger Schlaug (mp) Jan Nygren om vilket skälet var till att regeringen vägrat att acceptera Miljöpartiets nominering av Henrik Westander.
Enligt Jan Nygren är regeringen i sin fulla rätt att slutgiltigt ta ställning till vilka ledamöter som skall ingå i rådet. Det huvudsakliga skälet till regeringens beslut är att Westander inte har någon parlamentarisk anknytning och att han representerar ett särintresse genom sin anknytning till Svenska Freds. Enligt Nygren har kravet på en parlamentarisk anknytning framgått av propositionen angående inrättandet av den nya myndigheten. Regeringens önskan har också redovisats i muntliga överläggningar med partikanslierna.
Utfrågning av Jan Nygren
Enligt Nygren var regeringen i sin fulla rätt att kräva att ledamöterna i Exportkontrollrådet skulle ha en parlamentarisk förankring. För denna ståndpunkt finns det enligt Nygren stöd i förarbetena till inrättandet av den förutvarande rådgivande nämnden och det nya rådet. I muntliga kontakter med partierna hade dessutom Nygren och representanter för Inspektionen för strategiska produkter gjort klart att det var personer med parlamentarisk förankring som efterfrågades. Nygren hävdade också att det finns en principiell skillnad mellan att utse representanter i ett råd och att utse representanter i t.ex. parlamentariska kommittéer. Exportkontrollrådets uppgift är att ge råd till myndigheten inom ramen för det existerande regelverket, medan en parlamentarisk utredning oftast har till uppgift att se över regelverk, komma med nya idéer och lämna förslag till förändringar. Därför är det enligt Nygren rimligt att regeringen har ett större inflytande över vilka partirepresentanter som utses när det gäller rådgivande organ än när det gäller kommittéerna.
Nygren hade uppfattat Miljöpartiets nominering av Henrik Westander, som saknade parlamentarisk förankring, som en provokation. Det var enligt Nygren bekant att Westander inte var medlem i partiet vid den aktuella tidpunkten. Dessutom hade han ganska nyligen haft en batalj med ett företag som tillverkar krigsmateriel. Miljöpartiets förslag svarade av sakliga och praktiska skäl inte mot vad regeringen önskade. Eftersom Westander inte representerar någon annan uppfattning än den som Miljöpartiets parlamentariker representerar, borde partiet enligt Nygrens mening kunna acceptera de principer som gällde för dem som skulle sitta i rådet. Dessutom representerade Westander genom sin tillhörighet till Svenska Freds ett särintresse, inte i den meningen att freden skulle vara ett särintresse utan att Svenska Freds utgör ett sådant. De riksdagsledamöter som är medlemmar i Svenska Freds eller någon annan fredsorganisation representerar däremot inte ett särintresse enligt Nygren.
Kravet på parlamentarisk anknytning ifrågasattes vid utfrågningen. Nygren framhöll att det av propositionen om inrättande av Inspektionen för strategiska produkter m.m. framgår att den tidigare till KMI knutna rådgivande nämnden skulle ombildas till ett råd för den nya myndigheten. Texterna i propositionen och utskottsbetänkandet samt KU:s yttrande kunde under inga omständigheter misstolkas enligt Nygren. Denna uppfattning hade också stöd hos flertalet av partierna. När regeringen fattade sitt beslut den 8 februari om att utse ledamöter i det nya rådet, hade diskussionen pågått i nästan en månad, varför man från partiernas sida inte kan ha svävat i okunnighet om vad regeringen önskade.
Enligt Nygren var det inte Westanders kunskaper och långvariga arbete som låg honom och Miljöpartiet i fatet. Nygren menade att Westander genom sina aktiviteter gjort att nomineringen av hans namn blev komplicerad. Enligt Nygren har de personer som sitter i rådet genom sin parlamentariska förankring ett allmänt förtroende i samhället. Hanteringen av vapenexportfrågorna bygger enligt Nygren på att det finns ett slags förtroende mellan de intressen som möts, som innebär att man vet att ärendena hanteras med utgångspunkt i regelverken och att man har förankring i riksdagen. Detta gör att rådet blir mindre sårbart än om det skulle ha en annan sammansättning.
Utskottets bedömning
När det gäller tillsättningen av ledamöter i det nybildade Exportkontrollrådet i början av 1996, har utskottet funnit att regeringen inför sitt beslut förfarit enligt etablerad praxis på området i den meningen att de berörda politiska partierna ombetts att lämna förslag till ledamöter i det nya rådet på samma sätt som tidigare förfarits beträffande den rådgivande nämnden. Enligt den information utskottet inhämtat har en dialog förts mellan regeringen och de berörda partierna om vissa enskilda förslag, varvid regeringen i ett fall, beträffande Kristdemokratiska samhällspartiets förslag, fått till stånd en ny nominering och accepterat denna. I ett annat fall har regeringen inte accepterat en nominering från Miljöpartiet med hänvisning till att den föreslagna personen inte hade parlamentarisk anknytning samt att vederbörande representerade ett särintresse.
Principiellt vill utskottet anföra följande beträffande regeringens utnämningsmakt. Som framgått ovan är regeringens utseende av ledamöter i myndigheternas styrelser väsentligen ett oreglerat område, vilket innebär att regeringen utan inskränkningar har rätt att utse vem eller vilka den vill som ledamot eller ledamöter i myndigheternas styrelser och liknande. Denna rätt faller tillbaka på att regeringen har det grundläggande ansvaret för hur myndigheterna sköter sina uppgifter och därmed också vilka som ingår i dess ledning. Mot denna bakgrund är det naturligt att regeringen sakligt bedömer förmågan att i olika hänseenden kunna sköta ett visst uppdrag hos en person som föreslagits till detta uppdrag.
Till detta skall läggas att regeringen enligt praxis för en dialog med de politiska partierna i de fall där politiska företrädare skall utses. Innebörden av denna praxis är att partierna lämnar förslag, att regeringen ibland kan återförvisa enskilda förslag till partierna och att regeringen till slut utser den eller de personer som bäst svarar mot de krav som ställts upp. Utskottet finner emellertid skäl att betona att regeringens frihet inte får innebära att regeringen vänder sig direkt till enskilda personer, med förbigående av partiorganisationerna, i samband med rekryteringar av partiföreträdare till olika uppdrag. Enligt utskottet förväntas regeringen i sin utnämningspolitik undvika en likriktning av sammansättningen av en styrelse eller ett råd. Sättet på vilket ledamöterna utses utgör i sig en viss garanti för mångfald.
Utskottet finner mot den angivna bakgrunden att regeringen handlat formellt korrekt och i överensstämmelse med etablerad praxis i det här aktuella utnämningsärendet.
Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande.
15.6 Godkännande av licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal och komponentleveranser
Ärendet
Frågan om vidareexport av licenstillverkad krigsmateriel, samarbetsavtal samt deklarationer om egen tillverkning har anmälts till utskottets granskning (bilaga A 14.1). Enligt anmälan tenderar den direkta krigsmaterielexporten att minska och det internationella samarbetet att öka. Gemensam utveckling och tillverkning liksom överlåtelser av tillverkningsrätter m.m. spelar enligt anmälan en stor roll i sammanhanget. Frågan ställs i anmälan om denna utveckling kan innebära att svensk krigsmateriel hamnar i stater som vi inte godkänner som mottagare av svensk krigsmateriel.
I anmälan begärs följande:
1. Utskottet bör dels begära in och granska samtliga avtal om försäljning av tillverkningsrättigheter, som medger reexport av den licenstillverkade materielen och som är godkända av regeringen och berörda utrikeshandelsministrar mellan 1990 och 1995, dels pröva om godkännandet av dessa överensstämt med intentionerna i riksdagens beslut 1981/82 respektive 1991/92.
2. Utskottet bör dels begära in och granska samtliga samarbetsavtal som medger reexport av den samtillverkade materielen och som är godkända mellan 1990 och 1995, dels pröva om godkännandet av avtalen stämt överens med riksdagens beslut enligt 1 ovan.
3. Utskottet bör dels begära in statistiska uppgifter över hur stor del av den totala krigsmaterielexporten som sker med stöd av deklarationer om egen tillverkning (OPD), dels pröva om komponentexporten stämmer överens med den uppfattning som kom till uttryck i riksdagens beslut 1982 om strävan efter att förhindra att svensk krigsmateriel "vidareförs till länder till vilka vi inte skulle tillåta direktexport".
En kanslipromemoria (bilaga A 14.2) har upprättats med anledning av anmälan. Dessutom har utskottet inhämtat en promemoria från Statsrådsberedningen upprättad inom KMI (bilaga A 14.3).
Bestämmelser om upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt, samarbetsavtal och slutanvändarintyg
Den redovisning som lämnas här gäller bestämmelserna före den 1 februari 1996, då tillståndsgivningen överflyttades från regeringen till den nyinrättade myndigheten Inspektionen för strategiska produkter och Krigsmaterielinspektionen upphörde.
Upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt m.m.
I lagen (1992:1300) om krigsmateriel regleras frågan om avtal om tillverkningsrätt m.m. i 7-9 §§.
Enligt 7 § får avtal som innebär upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt till någon i utlandet inte ingås här i landet utan tillstånd av regeringen. Vidare får svenska myndigheter, svenska företag och den som är bosatt eller stadigvarande vistas här inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
Inte heller får, enligt 8 §, avtal med någon utom landet om att gemensamt med denne eller för dennes räkning utveckla krigsmateriel eller metod för framställning av sådan materiel eller om att gemensamt tillverka krigsmateriel ingås här i landet utan tillstånd av regeringen. På samma sätt som stadgas i 7 § får svenska myndigheter eller företag och den som är bosatt eller stadigvarande vistas här inte heller utom landet ingå sådant avtal utan tillstånd av regeringen.
Även avtal om tillägg till eller ändring av avtal av det slag som kräver tillstånd av regeringen enligt 7 och 8 §§ kräver enligt 9 § tillstånd av regeringen i vissa fall. Det gäller om tillägget eller ändringen avser den materiel som omfattas av avtalet, vidareupplåtelse eller vidareöverlåtelse av rätt enligt avtalet, rätt att tillhandahålla krigsmateriel till mottagare som inte angivits tidigare, förlängning av avtalets giltighetstid eller bestämmelser om sekretess.
Slutanvändarintyg och deklaration om egen tillverkning
Enligt 6 § krigsmateriellagen är all utförsel av krigsmateriel utan tillstånd förbjuden. Ansökningar om utförsel prövas normalt av regeringen. Ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som inte i övrigt anses vara av större vikt prövas av ansvarigt statsråd. Meddelade tillstånd undertecknas av krigsmaterielinspektören. Vilka uppgifter som skall lämnas i en ansökan om utförseltillstånd framgår av 8 § krigsmaterielförordningen.
Vid handläggningen av en utförselansökan kräver inspektionen normalt antingen ett slutanvändarintyg eller ett intyg om egen tillverkning.
Slutanvändarintyg (Declaration of End User, DEU) och deklaration om egen produktion (Own Production Declaration, OPD) ingår i ett hierarkiskt regelsystem som tillämpas vid tillståndsgivningen.
Slutanvändarintyget skall enligt KMI:s regelverk användas dels vid leveranser av krigsmateriel för strid, oavsett mottagarland, dels vid leveranser av övrig krigsmateriel till militär eller statlig myndighet i andra stater än OECD- stater.
Alternativa slutanvändarintyg är Declaration of Use, DoU, som kan användas vid leveranser av övrig krigsmateriel till militära och civila myndigheter i land inom OECD, vidare Certificate of End User, CEU, som kan användas vid leverans av övrig krigsmateriel för civilt bruk till utländska privata och offentliga rättssubjekt, samt Company Certificate of Intent and Use, CIU. Det sistnämnda intyget kan användas i de fall ett företag köper övrig krigsmateriel från Sverige för att användas vid t.ex. licenstillverkning eller vid renovering eller uppgradering av krigsmateriel som hör till statlig inhemsk försvarsmyndighet men där det av någon anledning skulle vara mindre lämpligt att kräva slutanvändarintyg från försvarsmyndigheten.
Intyg om egen tillverkning, Own Production Declaration, OPD, används normalt vid utförsel till företag av produkter för användning i köparens egen produktion eller vidarebearbetning av stapelvaror som krut och sprängämnen och av komponenter som saknar egen identitet.
Intyget skall utfärdas av det köpande företaget på företagets brevpapper och vara undertecknat av behörig företrädare för köparen och vara försett med köparföretagets stämpel. Köparen eller slutmottagaren sänder intyget till det svenska exporterande företaget, som inger det till KMI tillsammans med ansökan om utförseltillstånd.
Förutsättningarna för att tillstånd skall ges till vidareexport är att exporten sker till ett land som åtnjuter Sveriges förtroende och att produkten inte har en svensk identitet.
Tillämpningen av regelverket
Inledning
Konstitutionsutskottet har sedan mitten av 1980-talet vid ett flertal tillfällen granskat frågor om vidareexport av krigsmateriel m.m. Granskningen har avsett två huvudtyper av vidareexport: AB Bofors export av bl.a. robot 70 via Singapore och FFV:s s.k. Englandsavtal avseende vidareexport av bl.a. granatgeväret Carl Gustaf och ammunition m.m. till detta vapensystem. En tredje kategori, mindre omfattande än de nyss nämnda, är Nobelkruts export av krut och sprängmedel till bl.a. Iran via Österrike, Italien och Jugoslavien med företag i dåvarande DDR som ytterligare mellanhand.
Medborgarkommissionens rapport om svensk vapenexport (SOU 1988:15) och konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden under tiden 1985/86- 1993/94 är de viktigaste källorna för denna genomgång. En fullständig redovisning återfinns i bilaga A 14.2. Här återges resultatet av genomgången i sammanfattning.
Olaglig vidareexport av svensk krigsmateriel har förekommit sedan mitten av 1960-talet och avsett huvudsakligen robot 70, kanoner eller kanondelar, granatgevärssystemet Carl Gustaf samt krut och sprängämnen. Inblandade företag har varit AB Bofors, affärsverket FFV och Nobelkrut. Mottagare av vidareexporten har varit ett tiotal länder, som inte ingått i kretsen av länder till vilka export av svensk krigsmateriel varit tillåten.
Bofors vidareexport via Singapore har gällt robot 70, kanoner eller kanondelar och ammunition. Nobelindustrier, till vilken koncern AB Bofors hör, har medgett export av drygt 300 robot 70 via Singapore till Bahrein och Dubai under tiden 1977-1981 och ammunitionsleveranser till Oman 1985. De vid Bofors ansvariga dömdes för grov varusmuggling. Bofors kontraktsarrangemang var enligt Medborgarkommissionen avsedda att vilseleda myndigheterna i både Sverige och Singapore. Några belägg för att krigsmaterielinspektören, regeringen eller enskilda statsråd medverkat i eller haft kunskap om den olagliga exporten har Medborgarkommissionen inte funnit. Kommissionen fann det dock anmärkningsvärt att KMI inte reagerade i tid på upprepade indikationer på vidareexport från Singapore.
Vidareexport av kanoner eller kanondelar har förekommit i flera fall: till Filippinerna, Oman, Sydkorea, Taiwan och Thailand. Något åtal med anledning härav har inte väckts.
Reexport av ammunition från Bofors utan tillstånd har förekommit till Argentina, Bahrein, Dubai och Kuwait via bl.a. Italien, Singapore och Storbritannien. Medborgarkommissionen fann inte några tecken på att KMI eller regeringstjänstemän uttryckligen känt till att olaglig export av ammunition förekom, däremot att KMI känt till risken att licenstillverkad ammunition kunde säljas till länder runt Persiska viken.
FFV:s s.k. Englandsavtal har avsett export/licenstillverkning av granatgevär samt delar och ammunition till dessa. En stor del av denna försäljning har under en femtonårsperiod vidareexporterats. Avtalen som ingicks ursprungligen 1963 avvecklades 20 år senare då kraven på slutanvändarintyg skärptes.
Åtal har i flera fall väckts i slutet av 1980-talet angående olaglig vidareexport av granatgevärssystemet Carl Gustaf till bl.a. Saudiarabien via Storbritannien och ammunition till Dubai via Singapore. Åtalen ogillades i samtliga fall på grund av bl.a. brister i bevisföringen och oklarheter beträffande ansvarsförhållandena inom FFV. Justitiekanslerns utredning 1989 slog fast att FFV:s Englandsavtal var kända av regeringsmedlemmar vid tiden för avtalens tillkomst men att de inte kunnat sluta sig till hur avtalen skulle komma att tillämpas. Medborgarkommissionen fann att FFV medvetet kringgått bestämmelserna i några fall, däribland en affär med Singapore angående ett komplett granatgevärssystem. Olika regeringar efter 1965 har enligt kommissionen inte hållits underrättade om FFV:s avtal.
Nobelkruts affärer med krut och sprängämnen har blivit föremål för rättslig prövning i vissa fall. Det gäller vidareexport via Österrike, Italien och Jugoslavien till bl.a. Östtyskland och Iran. Åtalet mot tre personer inom Nobelkrut ogillades av såväl tingsrätten som hovrätten. Enligt hovrätten hade det inte kunnat visas att den huvudåtalade varit medveten om att vidareförsäljning planerades. Underlåtenheten i vissa fall att lämna upplysning om vidareförsäljning ansågs inte vilseledande i den meningen att det kunde medföra straffrättsligt ansvar. I en senare utkommen bok har det gjorts gällande att den huvudåtalade skulle ha fällts till ansvar, om viss dokumentation ur den östtyska säkerhetspolisens arkiv varit tillgänglig vid domstolens prövning av åtalet. Detta är också åklagarens uppfattning. Denne har till hovrätten ingivit en resningsansökan i målet mot Lundberg och Nobelkrut. Hovrätten planerar att avgöra målet före sommaren 1996.
Medborgarkommissionen fann att Nobelkrut i flera fall olagligt fört ut krut och sprängämnen till Burma, Egypten, Iran, Sydafrika och Syrien via företag i Belgien, Italien, Jugoslavien, Västtyskland, Österrike och Östtyskland. Tekniken har i flera fall varit att en laglig leverans omdirigerats vid gränsen till det mottagande landet och via ett annat land förts till ett tredje land som inte varit godkänt som mottagare av svensk krigsmateriel.
Medborgarkommissionen fann inget belägg för att KMI eller någon annan inom förvaltning eller regering skulle ha medverkat i eller känt till Nobelkruts olagliga affärer. Nobelkruts företrädare förefaller ha handlat efter en egen tolkning av reglerna som inte haft stöd i regeringskansliet.
Konstitutionsutskottet har i sin granskning av vidareexporten via Singapore bl.a. uttalat att det inte kunnat beläggas att några regeringsledamöter känt till oegentligheterna. Regeringarna borde enligt utskottet dock på ett tidigare stadium ha misstänkt att allt inte stod rätt till. Utskottet fann det nödvändigt att tillstånds- och kontrollfunktionen blev föremål för en grundlig översyn. Dessa kritiska synpunkter har utskottet i samband med senare granskningar funnit anledning upprepa och i viss mån skärpa.
När det gäller FFV:s Englandsavtal har utskottet uttalat att avtalen felaktigt hade uppfattats som licensavtal i stället för leveransavtal av de olika för krigsmaterielexporten ansvariga statsråden. Detta har enligt utskottet varit orsaken till att regeringarna under 1970-talet inte ingrep trots att vidareexportreglerna skärpts.
KMI:s promemoria
I en promemoria 1995-09-11 (bilaga A 14.3) har Krigsmaterielinspektionen (KMI) redovisat följande:
1. tillstånd till upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätt enligt 7 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel under tiden 1990-95,
2. tillstånd enligt 8 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel till utveckling för annans räkning under tiden 1990-95,
3. tillstånd enligt 8 § lagen (1992:1300) om krigsmateriel till gemensam utveckling eller produktion under perioden 1993-95,
4. bruket av s.k. OPD-intyg i samband med export av krigsmateriel under första halvåret 1992 respektive 1995.
Antalet tillstånd enligt 7 § krigsmateriellagen avseende upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätter uppgick under tiden den 1 januari 1990-den 13 juli 1995 till 32, varav 12 avsåg upplåtelse avseende samarbetslandet och 2 avsåg tillverkning med svensk slutanvändning. Resterande 18 fall avsåg möjlig tredjelandsexport. De materieltyper som tillstånden avser är följande:
- modifieringssats till 40 mm luftvärnskanon
- lysammunition
- lasersikte till pansarvärnsystem
- elektroniskt ledningssystem till krigsfartyg
- fäste för kulspruta
- flygsikte för robot
- pansarskott
- 9 mm s.k. High Performance-ammunition
- 5.56/7.62 mm pansarbrytande ammunition
- komponent till datorlänk för luftstridsrobot
- pansarskott
- tvärperforering av krut
- övningsstörsändare
- stridsfordonssikte
- bandvagn 206.
Antalet länder som kan bli möjliga mottagare av tredjelandsexport uppgår totalt till ett sextiotal länder i Europa, Asien, Afrika och Australien. I ett fall har kretsen av möjliga mottagarländer definierats som samtliga NATO-länder och länder som ej är föremål för FN-embargo.
För de 18 redovisade fallen gäller att i 11 fall var avtalet i kraft men någon tillverkning pågick ej vid årsskiftet 1994/95. I 6 fall var avtalet i kraft och tillverkning pågick. I ett fall hade avtalet ännu ej trätt i kraft.
Av promemorian framgår att som grund för bedömningen av tänkta tredjelanddestinationer ligger den landbedömning som kunnat göras vid tidpunkten för ärendets prövning. Om situationen i det godkända tredjelandet försämras, sker ingen återkallelse av det givna tillståndet för det landet.
I två av de redovisade fallen har reexport medgivits enligt samarbetslandets utförselregler utan att någon förklaring direkt framgår av redovisningen. Det är i dessa fall fråga om för Sverige generellt sett viktiga samarbetsländer, för vilkas exportpolitik det föreligger ett starkt förtroende. Detta är också fallet beträffande två länder som betraktas som viktiga långsiktiga samarbetspartner för Sverige. Det utländska företaget har i det kommersiella avtalet angett en omfattande länderlista som önskemål. Detta skall enligt KMI inte tolkas som en bekräftelse på att landets regering är beredd att tillstyrka export till samtliga. Listan bygger på de samverkande företagens egna bedömningar av både kommersiell och annan art. Ett ärende gäller ett beslut att utvidga en tidigare beviljad landlista. Tillägget utgörs i första hand av länder i Gulfområdet. Regeringen gjorde vid den aktuella tidpunkten bedömningen att export av övrig krigsmateriel till dessa länder var möjlig.
Antalet tillstånd enligt 8 § lagen om krigsmateriel avseende utveckling för annans räkning för perioden den 1 januari 1990-den 13 juli 1995 var 6. Hälften av dessa avsåg ett bestämt mottagarland utan möjlighet till vidareexport eller vidareexport endast med den svenska regeringens tillstånd. Resterande tre avsåg samtliga krigsmateriel för strid. De aktuella materielslagen är komponenter till stridsvagnsmina som tillverkas i samarbetslandet, reaktiveringssats till stridsvagnsmina samt en s.k. stridsvagnsbärgare. Avtalsländerna är två europeiska länder. Tredjelandsexport är i två fall möjlig enligt samarbetslandets egna regler. I ett fall gäller vidareexporten ett europeiskt land. Av de tre avtalen var två i kraft men ingen tillverkning förekom. I ett fall hade inget avtal ingåtts.
23 tillstånd enligt 8 § krigsmateriellagen redovisas avseende avtal om gemensam utveckling eller tillverkning. Av dessa avser 10 Sverige som slutkund, i vissa fall med möjlighet till vidareexport med den svenska regeringens tillstånd i varje enskilt fall. I fyra fall avses samarbete enbart mellan Sverige och samarbetslandet som slutkunder. I ett fall avser samarbetet enbart samarbetslandet som slutkund. I ytterligare ett fall avser samarbetet samarbetslandet som slutkund med möjlighet till vidareexport med den svenska regeringens tillstånd i varje enskilt fall. I två fall avser samarbetet endast utvecklingsarbete, där tillståndsplikt föreligger för eventuellt senare avtal om produktion och handel.
Resterande fem fall gäller samtliga krigsmateriel för strid och avser en bombkapsel, ett artillerizonrör, ett ledningssystem för stridsvagnar, stridsfordon 90 och artilleriammunition. Avtalsländerna är två europeiska länder och ett land i Sydostasien. Möjlig tredjelandsexport gäller i ett fall 21 länder och i två fall 6 länder, medan för övriga fall gäller att tredjelandsexport är möjlig enligt både Sveriges och samarbetslandets regler. I tre fall var avtalet i kraft och tillverkning förekom vid årsskiftet 1994/95. I två fall fanns inget avtal i kraft vid den nämnda tidpunkten.
Enligt KMI:s kommentarer rör två fall samarbete vars resultat prioriteras högt av det svenska försvaret. I båda fallen har möjligheten att frångå riktlinjernas huvudregel för behandling av tredjelandsexport utnyttjats med hänvisning till att det föreligger ett starkt försvarspolitiskt intresse av att ett samarbete kommer till stånd.
Beträffande bruket av OPD-intyg vid export av krigsmateriel har KMI lämnat en redovisning för första halvåret 1992 respektive 1995.
Under den förstnämnda perioden, då det totala värdet av samtliga beviljade utförseltillstånd uppgick till 1 095 miljoner kronor, var andelen av de beviljade utförseltillstånden 48 %, vilket enligt KMI med god marginal överstiger normalvärdet. Orsaken står enligt KMI att finna i två tillstånd med mycket högt värde avseende stora delsystem som anses besitta svensk identitet. Anledningen till att utförsel medgavs var att slutanvändaråtaganden för den färdiga produkten redan erhållits i samband med ett övergripande avtal; att kräva in dubbla åtaganden bedömdes inte vara meningsfullt. Antalet utförseltillstånd som medgivits mot OPD- intyg var 121, och det sammanlagda värdet uppgick till 529 miljoner kronor. Huvuddelen av tillstånden, 74, avsåg insatsvaror i produktion, dvs. krut och sprängmedel, och 47 tillstånd avsåg komponentexport.
Under den andra perioden uppgick antalet tillstånd till 116, och värdet av samtliga beviljade tillstånd uppgick till 6 350 miljoner kronor. OPD- tillståndens andel av samtliga beviljade utförseltillstånd svarade mot endast 3 %, vilket var en följd av det kraftigt höjda värdet av alla utförseltillstånd på grund av en enstaka större exportaffär. 51 av tillstånden avsåg insatsvaror och 65 avsåg komponenter.
Utskottets undersökningar
Tillverkningsrätter
Kansliet har genomfört en granskning av materialet i flera steg enligt anvisningar som lämnats av utskottet.
I en första omgång studerades 10 av de 32 ärenden som redovisats översiktligt ovan. Efter redovisningen för utskottet av innehållet i dessa ärenden valdes fyra ärenden ut för detaljstudium, innebärande en genomgång av samtliga dokument i de aktuella akterna hos KMI.
Samverkan har i dessa fall avsett svenska företag och i två fall ett australiskt företag och i lika många fall brittiska företag. Aktuella materielslag har varit moderniseringssats till luftvärnspjäser, lysammunition, flygvapensikten och pansarskott.
Ett av de ärenden som specialstuderats behandlades vid sex tillfällen av Rådgivande nämnden, varvid nämnden invände mot två av de föreslagna länder som skulle kunna bli mottagare av vidareexport. Samarbetslandets regering vägrade gå med på en sådan inskränkning, och Utrikesnämnden godkände slutligt länderlistan som omfattar 20 länder.
Ett annat ärende avsåg en produkt där den svenska andelen skulle utgöra drygt 40 % av värdet. Både det svenska och det utländska företaget presenterade listor över länder som avsågs bli mottagare av vidareexport av den färdiga produkten. Som mest omfattade listan 41 länder. Alla länder i Mellersta östern ströks på KMI:s initiativ från listan. Kvar fanns ett mindre antal länder som Sverige inte exporterade krigsmateriel till.
KMI gav i brev till det svenska företaget ett positivt förhandsbesked i slutet av 1988. Samarbetet godkändes beträffande försäljning till försvarsmakten i samarbetslandet mot slutanvändarintyg. Fri exporträtt mot bearbetningsintyg godkändes inte på grund av att den svenska andelen var så stor som ca 40 %. Däremot accepterades en överenskommelse, där det utländska samarbetsföretaget gavs rätt att exportera produkten tillsammans med andra, besläktade produkter till länder som angavs i en bilaga till avtalet. Krav på intyg om att leveranserna var avsedda just för ett visst land krävdes också. I bilaga till brevet redovisades två listor som omfattade 34 godkända och 18 icke godkända länder.
Den länderlista som regeringen slutligt fastställde hösten 1990 omfattar de tidigare godkända länderna samt två europeiska och ett asiatiskt land. Enligt KMI är de godkända länderna OECD- länder samt vissa utomeuropeiska länder till vilka direktexport skulle ha tillåtits.
Senare, våren 1993, ville det svenska företaget utöka listan med 9 länder. Enligt KMI borde förslaget prövas enligt samma princip som gällde för den ursprungliga listan, nämligen om länderna kunde godkännas för motsvarande export enligt svenska riktlinjer. Fem av länderna hade redan godkänts som mottagare av övrig krigsmateriel. Rådgivande nämnden godkände dessa fem men inte övriga fyra. Regeringen följde rådgivande nämndens förslag vid sitt beslut i juni 1993.
Ingen tillverkning och inga leveranser har förekommit eller förekommer enligt KMI. Offerter utan följande order har dock förekommit.
Sammanfattningvis kan sägas att några fel eller brister i hanteringen av de fyra granskade ärendena har inte kunnat konstateras. Dokumentationen har gett ett intryck av god ordning och reda.
Rådgivande nämnden synes ha varit involverad i betydande omfattning, och i tre av ärendena har nämnden tillfrågats i varje viktigt steg av handläggningen. I regeringsbesluten har noggrant angetts vilka krav som ställs på de samverkande företagen vad gäller garantier för att eventuell vidareexport genomförs på ett korrekt sätt. Principen för godkännande av vidareexport har i ett fall redovisats explicit, nämligen de regler som gäller för direktexport från Sverige. Processen från start fram till ett regeringsbeslut har varit möjlig att rekonstruera och belägga. Av dokumenten framgår tydligt den förhandlingsprocess både på regerings- och företagsnivå som föregår ett beslut om avtalsavslut och ett regeringsbeslut.
Av granskningen har också framgått att i vissa lägen kan affärsmässigheten hos en utländsk samarbetspartner stå i motsatsställning till de svenska reglerna för godkännande av enskilda länder. I ett fall har det kunnat beläggas att den svenska ståndpunkten i fråga om listan över möjliga mottagare av vidareexport fått vika, vilket innebär att export via samarbetslandet kan komma till stånd till länder som inte skulle godkännas för direktexport från Sverige.
Utveckling för annans räkning/gemensam utveckling eller tillverkning
Antalet ärenden som sorterar under 8 § avseende utveckling för annans räkning avser i samtliga fall krigsmateriel för strid: komponent respektive reaktiveringssats till stridsvagnsminor samt stridsvagnsbärgare. Samarbetsländerna är två EU-länder. Tredjelandexport är möjlig enligt samarbetslandets regler i två fall. I ett fall gäller det ett EU-land.
De ärenden som gäller gemensam tillverkning eller utveckling är till antalet fem. De gäller samtliga krigsmateriel för strid bestående av en bombkapsel, ett artillerizonrör, ett ledningssystem för stridsvagn, stridsfordon 90 och artilleriammunition. Avtalsländerna är två EU-länder med vardera två avtal och materieltyper och ett asiatiskt land.
Något anmärkningsvärt har inte framkommit vid granskningen av dessa ärenden.
Export med OPD-intyg
Granskningen har här varit av sticksprovskaraktär, dvs. vissa ärenden har valts ut och studerats närmare. Undersökningen har gett vid handen bl.a. att europeiska länder som Norge, Finland, Storbritannien, Österrike, Finland och Danmark samt utomeuropeiska som USA och Singapore spelar en relativt framträdande roll som mottagare av export från Sverige under första halvåret 1992 respektive 1995. Som framgått av redovsningen ovan finns en viss övervikt för insatsvaror (krut och sprängmedel), om man ser till det totala antalet beviljade tillstånd (74 + 51), medan antalet tillstånd avseende komponentexport var något lägre (47 + 65).
Vid granskningen av dessa tillstånd har inget anmärkningsvärt framkommit.
Utskottets bedömning
Utskottet har genomfört en förhållandevis ingående administrativ granskning av tillstånd till upplåtelse eller överlåtelse av tillverkningsrätter, till utveckling för annans räkning och till gemensam utveckling eller tillverkning samt bruket av intyg om egen tillverkning. Dessa delar av krigsmaterielexporten blir normalt inte föremål för någon större uppmärksamhet men spelar en allt viktigare roll i takt med den tilltagande internationaliseringen av krigsmaterielbranschen.
Den granskning utskottet företagit har avsett regeringens/KMI:s handhavande av dessa krigsmaterielfrågor vad avser dels överensstämmelsen med intentionerna i riksdagens beslut 1981/82 respektive 1991/92 med anledning av regeringens riktlinjer för krigsmaterielexporten, dels riksdagens beslut 1982 om strävan efter att beträffande komponentexporten förhindra att svensk krigsmateriel går vidare till länder till vilka vi inte tillåter direktexport, dels också omfattningen av den export som baseras på intyg om egen tillverkning (OPD).
Resultatet av granskningen i detalj framgår av redovisningarna i det föregående. Vid den särskilda granskning av upplåtelse och överlåtelse av tillverkningsrätter som utskottet genomfört har det varit möjligt att rekonstruera och belägga processen från start fram till ett regeringsbeslut, inklusive den förhandlingsprocess på såväl regeringsnivå som företagsnivå som föregår avtalsavslut och regeringens senare beslut. Denna genomgång har gett värdefulla kunskaper om regeringens handläggning av denna typ av ärenden. Några fel eller brister i hanteringen av dessa ärenden har inte kunnat konstateras, och dokumentationen har gett ett intryck av god ordning och reda. Samma omdöme gäller beträffande ärenden avseende utveckling för annans räkning, gemensam utveckling eller tillverkning och export med OPD-intyg. Regeringen/KMI har såvitt utskottet kunnat finna följt intentionerna i de nämnda riksdagsbesluten.
Granskningen föranleder i övrigt inget särskilt uttalande av utskottet.
15.7 Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 15.1) har begärts att utskottet skall granska regeringens handläggning av ett krigsmaterielärende avseende export av det marina ledningssystemet 9 LV till Oman. I anmälan hemställs att utskottet granskar den aktuella exporten utifrån ett antal i anmälan angivna frågeställningar bl.a. huruvida utrikeshandelsministern följt gällande lagar och förordningar.
Anmälan sönderfaller sakmässigt i två delar. Den första delen avser om utrikeshandelsministern lämnat en korrekt och icke vilseledande information vid Utrikesnämndens sammanträde den 7 juni 1995 vad avser det nämnda krigsmaterielärendet. I denna del ställs fem frågor gällande innehållet i den information som utrikeshandelsministern lämnade. Utskottet har bedömt att dessa frågor har en mera påtaglig koppling till regeringens underlag och bedömningar inför sitt ställningstagande till förhandsbesked i det aktuella ärendet vilket föregick behandlingen i Utrikesnämnden. Innehållet i den information som gavs i Utrikesnämnden framstår i detta perspektiv som en sekundär fråga och behandlas därför inte explicit i denna granskning. Den andra delen gäller om regeringens politik i det här aktuella avseendet varit förenlig med ett uttalande av utrikesutskottet hösten 1994 beträffande situationen för mänskliga rättigheter i de s.k. Gulfstaterna. Den generella problemställningen är enligt utskottets mening om regeringen följt de allmänna anvisningarna i riktlinjerna för tillståndsgivningen vad avser mänskliga rättigheter i Oman vid den aktuella tidpunkten.
Utskottet har från dessa utgångspunkter inhämtat en promemoria från Statsrådsberedningen, i vilken utskottets frågor besvarats av dåvarande Krigsmaterielinspektionen (bilaga A 15.2). Härutöver har utfrågningar genomförts med dåvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström (bilaga B 5) och dåvarande statsrådet Jan Nygren (bilaga B 8).
Allmän bakgrund
Ärendets handläggning
Den ursprungliga underhandsförfrågan inkom den 8 februari 1994 från företaget Celsius Tech Systems (CTS). Den föredrogs i rådgivande nämnden den 13 april och i allmän beredning den 11 maj. Rådgivande nämnden hänvisade förfrågan till Utrikesnämnden. Efter informella kontakter med den dåvarande oppositionen valde ansvarigt statsråd, utrikeshandelsminister Ulf Dinkenspiel, att inte genomföra föredragningen i Utrikesnämnden. Något definitivt besked lämnades inte till CTS.
En ny underhandsförfrågan inkom i december 1994. Den 20 februari 1995 föredrogs ärendet av KMI för utrikeshandelsminister Mats Hellström. Regeringen tog vid allmän beredning den 16 mars ställning för att export var förenlig med riktlinjernas krav. Det bedömdes som önskvärt att förankra detta ställningstagande i Utrikesnämnden. Det visade sig dock inte möjligt att få till ett möte med nämnden. Därför togs i stället kontakter med partiledarna individuellt för att behandla ärendet. Den ställning regeringen hade tagit till ärendet låg till grund för det positiva förhandsbeskedet som KMI lämnade den 5 april. Den 7 juni lämnade Mats Hellström en redovisning av ärendet i Utrikesnämnden.
Av ett brev till svenska Amnesty daterat den 7 augusti 1995 från Folkpartiet liberalernas ordförande Maria Leissner framgår att partiet motsatt sig vapenexportaffären till Oman både vid de underhandskontakter som regeringen tog under våren och vid det utrikesnämndssammanträde där frågan formellt togs upp med oppositionen . Som skäl för partiets hållning angavs dels betänkligheter mot att öppna vapenexportmöjligheter till det instabila Gulfområdet, dels att Oman är en i raden av diktatoriskt styrda stater i området.
Vid utfrågningen av statsrådet Jan Nygren har en muntlig redovisning som baseras på ett skriftligt dokument (bilaga A 15.3) lämnats av utskottets ordförande avseende vad Folkpartiet liberalernas partisekreterare Torbjörn Pettersson sagt vid de muntliga kontakter som ersatte behandlingen i Utrikesnämnden. Enligt redovisningen hade Pettersson framfört till statssekreterare Gunnar Lund att partiet inte var berett att vid det aktuella tillfället tillstyrka affären, eftersom ett positivt besked kunde ändra Sveriges inställning till export i området. Beskedet innebar enligt Pettersson inte ett definitivt nej utan i stället att ett beslut måste avvakta en diskussion om export till Persiska viken och Mellanöstern generellt. Enligt Pettersson var det helt klart att partiet ansåg att regeringen vid det aktuella tillfället inte borde fatta beslut i ärendet.
Den 26 oktober 1995 beslöt regeringen medge tillstånd till utförsel av 3 stycken elektroniksystem 9 LV 207 Mk 3 med funktioner för ledning och eldledning, innehållande maskinvara, bas- och applikationsprogramvara samt reservdelar till ett sammanlagt värde av 110 miljoner kronor. Utförseltillståndet gäller tills vidare t.o.m. den 31 december 1997. Skälet till tidsutdräkten mellan förhandsbeskedet och beslutet om utförsel har enligt KMI varit praktiska svårigheter med att få fram ett slutanvändarintyg.
Förhandsbesked till exportföretagen
Enligt en promemoria upprättad vid UD:s handelsavdelning 1995-09-11 är rådgivande nämnden inte involverad i bedömningar av ärenden där det föreligger konkreta utförselansökningar. I stället gäller ärendena som behandlas i nämnden marknadsföringsinsatser som företagen planerat eller ibland diskussioner med potentiella kunder eller samarbetspartner som företagen redan påbörjat. Nämndens verksamhet är med andra ord intimt förknippad med de förhandsbesked som meddelas företagen.
Syftet med förhandsbeskeden är att företagen ges en rimlig möjlighet att planera sin exportverksamhet inom ramen för gällande riktlinjer. Företagen skall enligt UD:s promemoria inte behöva befara några oväntade avslag på senare utförselansökningar. Regeringen uppnår enligt promemorian önskad kontroll över exportverksamheten genom systemet med förhandsbesked.
Reglerna om krigsmaterielexport, särskilt frågan om hänsynstagande till mänskliga rättigheter
De riktlinjer för krigsmaterielexport som gäller sedan den 1 januari 1993 framgår av regeringens proposition 1991/92:174. Av riktlinjerna framgår bl.a. följande.
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel eller till annan samverkan med någon i utlandet bör medges endast om det bedöms som erforderligt för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärt samt inte står i strid med Sveriges utrikespolitik. Regeringen bör göra en totalbedömning av alla för ärendet betydelsefulla omständigheter vid prövningen av ett tillståndsärende. Ovillkorliga hinder för tillstånd till utförsel eller samverkan är att det skulle strida mot internationell överenskommelse som Sverige biträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig.
Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas. Tillstånd bör inte beviljas om det avser en stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Den närmare innebörden av denna riktlinje har redovisats dels i den nämnda propositionen, dels i utrikesutskottets betänkande (1992/93:UU1) med anledning av propositionen.
Enligt propositionen är främjandet av mänskliga rättigheter inte enbart humanitärt betingat utan det har också säkerhetspolitiska bevekelsegrunder. Sambandet mellan respekt för mänskliga rättigheter och en fredlig utveckling erkänns numera allmänt. I propositionen refereras till vilken roll mänskliga rättigheter spelar i den europeiska säkerhetskonferensens (ESK, numera OSSE) och FN:s säkerhetsråds agerande. Detta är enligt propositionen ett uttryck för insikten att omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot stabiliteten såväl inom ett land som i dess omgivning.
Utrikesutskottet (bet. 1992/93:UU1) anförde bl.a. att kravet på respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd för svensk krigsmaterielexport skall beviljas. Enligt utskottet innebar propositionens förslag snarast en skärpning av kravet på respekt för mänskliga rättigheter i förhållande till tidigare riktlinjer, innebärande att all materiel skulle omfattas. Utskottet utgick från att stor vikt bör fästas vid kriteriet mänskliga rättigheter då regeringen tar ställning i de enskilda exportärendena.
Riktlinjernas bestämmelser angående följdleveranser
Enligt riktlinjerna för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan (prop. 1991/92:174, bet. 1992/93:UU1, rskr. 61) bör tillstånd ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma gäller andra leveranser, t.ex. ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd. Med ovillkorliga hinder avses (prop. s. 41) att tillstånd inte skall beviljas om det strider mot internationell överenskommelse som Sverige har biträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig.
Av förarbetena till riktlinjerna framgår bl.a. följande.
I den utredning som låg till grund för förslagen i den nämnda propositionen, Krigsmaterielutredningens betänkande (SOU 1989:102), anförs bl.a. följande (s. 142):
Undantagsvis kan en situation uppstå där det, som en följd av tidigare leveranser eller av andra skäl, vore obilligt att inte medge begränsade engagemang även om helt nya åtaganden inte kan komma i fråga. Utredningen ställer sig därför bakom vad som sägs i de gällande riktlinjerna om leverans av reservdelar och vill därutöver särskilt nämna ammunition. Detsamma gäller i många fall beträffande dels s.k. följdleveranser, dels utrustning för att modernisera och förbättra äldre materiel som tidigare har exporterats från Sverige. I samtliga fall måste här som annars de ovillkorliga exporthindren hävdas. När det i särskilda fall finns starka skäl för leveransgarantier på längre sikt bör de regelmässigt tas upp i utrikesnämnden och de båda regeringarna emellan i en särskild överenskommelse.
Proposition 1991/92:174 återger (s. 57) med instämmande dessa synpunkter. Härutöver anförs i propositionen med referens till proposition 1971:146 bl.a. följande beträffande reservdelar till tidigare levererad krigsmateriel:
Med en sträng restriktivitet för urvalet av de stater till vilka krigsmaterielexport skall medges är det osannolikt, framhölls i propositionen, att tveksamhet uppstår i fråga om export av reservdelar till materiel, för vilken licens en gång lämnats. Skulle detta ändå inträffa, bör enligt dåvarande departementschefens mening avgörande vikt fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel, som exporterats med vederbörligt tillstånd.
Jag delar denna bedömning. För att svensk krigsmaterielindustri skall kunna verka på exportmarknaden inom de ramar som jag har angivit är det angeläget att köparna har goda garantier för att få reservdelar till inköpt materiel. Följdleveranser av reservdelar m.m. till tidigare inköpt materiel bör därför få ske oavsett förhållanden som jag tidigare har angivit som hinder för export med undantag för - - - de ovillkorliga hindren. Återkallelse av ett givet tillstånd till export av reservdelar m.m. bör ske endast om ovillkorliga hinder uppträder.
Beträffande ammunition sägs i propositionen (s. 58) bl.a. att regeringen i praktiken bedömt utförsel av ammunition till tidigare utförda pjäser m.m. på motsvarande sätt som reservdelar. Sådana leveranser bör enligt propositionen jämställas med reservdelsleveranser, vilket inte innebär en liberalisering utan en bekräftelse av rådande praxis sedan lång tid tillbaka. Enligt propositionen vore det oskäligt att inte medge rimliga leveranser av såväl reservdelar som ammunition i sådana fall som angetts i propositionen, även om förhållandena i övrigt skulle innebära hinder för annan utförsel.
Uttolkning av regelverket och tidigare export
Enligt ett beslut den 30 juni 1977 klassades det aktuella systemet som helhet som krigsmateriel. Systemet exklusive sensorer (sök- och följeradarantenner) klassades som icke- krigsmateriel till följd av att 95 % av systemet även kunde användas för civilt bruk. Sedan den 1 januari 1993 klassas systemet som helhet som krigsmateriel för strid (5a).
På grundval av den tidigare redovisade klassningen av systemet kunde dåvarande Philips Elekronik AB (PEAB) i samarbete med systerföretaget i Tyskland, Philips Sondertechnik (PST), marknadsföra systemet i länder som inte kom i fråga för svensk krigsmaterielexport. PEAB levererade de som icke-krigsmateriel klassade delarna av systemet till PST. PST tillverkade på en tidigare lämnad licens, som inte krävde svenskt tillstånd för vidareexport, sök- och följeradarantennerna och levererade de kompletta systemen till tyska och brittiska varv. Den export som kom till stånd på denna grund under en tioårsperiod hade ett värde av totalt 920 miljoner kronor. Sedan 1989 har ytterligare leveranser främst avseende reservdelar till ett värde av 90 miljoner kronor ägt rum. Den 1 januari 1993 fanns utestående offerter värda ca 90 miljoner kronor, avseende ytterligare reservdelar och uppgraderingsarbeten.
I mars 1988 föredrogs PEAB:s exportförfarande för dåvarande utrikeshandelsminister Anita Gradin och den rådgivande nämnden. Bedömningen blev att försäljningen inte var tillståndspliktig i formell mening mot bakgrund av klassningsbeslutet och det licensavtal med tyska PST som inte krävde tillstånd för vidareexport. Det förutsågs dock att ny lagstiftning i ett senare skede skulle komma att utformas så att kontroll över denna export blev möjlig. Så skedde också genom de förändringar i lagstiftningen som inträdde från den 1 januari 1993. Förändringarna innebar en restriktivare syn dels på uppdelningen av system i komponenter med olika klassning, dels på klassningen av komponenter med både civila och militära användningsområden.
KMI:s bedömning beträffande Oman har varit att det inte föreligger någon konkret konflikt av någon betydelse ur riktlinjesynpunkt .
Som framgått ovan får utförseltillstånd beviljas för följdleveranser till tidigare, med vederbörligt tillstånd, exporterade system under alla betingelser utom vid ovillkorliga hinder. Följdleveranserna omfattar inte bara reservdelar utan även andra leveranser t.ex. av ammunition som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd . Skrivningen i riktlinjerna speglar enligt KMI den praxisutveckling som skett beträffande vad som kan kallas kompletteringsleveranser. Principen om kompletteringsleveranser har enligt KMI legat till grund för regeringsbeslut 1986 och 1991 avseende viss export av materiel till Boforskanoner och luftvärnsrobotar.
Enligt KMI:s bedömning kan Gulfländernas hittills mycket konsekventa val av 9 LV som ledningssystem för marina fartyg ligga till grund för bedömningen att det i riktlinjernas mening vore obilligt att inte bevilja kompletteringsleveranser till Oman. Härtill kommer enligt KMI:s mening att den aktuella materielen är avsedd för patrullbåtar och korvetter med i första hand defensiva uppgifter.
Utskottets tidigare granskning av krigsmaterielexport till Västra Gulfstaterna
Utskottet har i sin granskning av krigsmaterielexporten, avseende 1993, behandlat bl.a. exporten till Västra Gulfstaterna (1993/94:KU30 s. 133 f.). Av redovisningen framgår bl.a. att regeringen under år 1993 beviljade sex och utrikeshandelsministern fyra utförseltillstånd gällande Oman. Fyra av tillstånden avsåg regelrätt exportförsäljning och sex utförsel för övriga ändamål (reparation, demonstrationsmateriel etc.). Tre av exporttillstånden avsåg reservdelar m.m. till materiel som före 1993 inte klassades som krigsmateriel. Återstående tillstånd avsåg materiel som tidigare klassades som krigsmateriel, nu som övrig krigsmateriel. Värdet av exporttillstånden uppgick till 10,7 miljoner kronor. Beloppet avsåg i sin helhet övrig krigsmateriel.
Vid utfrågningen av krigsmaterielinspektören våren 1994 framkom bl.a. att alla beslut under 1993 gällande Västra Gulfstaterna hade avsett reservdelar som utgjorde övrig krigsmateriel. Den materiel som tidigare klassificerades som civil och som exporterats till Gulfstaterna hade främst varit elektroniska eldledningssystem för fartyg, 9LV. Detta system hade tidigare till 95 % ej klassats som krigsmateriel. På den grunden hade det sålts för patrullfartyg, som byggts i Tyskland, Frankrike och England. Sammanlagt ett trettital system hade sålts under en tjugoårsperiod. Vissa delar av systemet var krigsmateriel, men de tillverkades i Tyskland och monterades vid bl.a. tyska varv.
Den materiel för vilken exporttillstånd beviljats hade i stor utsträckning varit reservdelar till existerande marina eldledningssystem. Enstaka reservdelar klassades som övrig krigsmateriel, men hela elektronikpaketet till eldledningssystemet klassades som krigsmateriel för strid. De reservdelar och reparationer som varit aktuella för Gulfstaterna under 1993 hade inte gällt sådan materiel som kommit till dessa länder genom otillåten vidareexport.
Utskottet konstaterade i sin bedömning av exporttillstånden till Gulfländerna att dessa länder enligt regeringens prövning uppfyllt riktlinjernas villkor avseende utförsel av övrig krigsmateriel. Det hade framgått av redovisningen att alla beslut hade avsett tillstånd för utförsel av övrig krigsmateriel eller tillfällig utförsel av prov- eller demonstrationsmateriel. Utskottet ansåg sammanfattningsvis att regeringen tillämpat riktlinjerna på ett korrekt sätt. Regeringen syntes ha följt den rådgivande nämndens rekommendationer.
Beträffande respekten för mänskliga rättigheter i riktlinjerna för krigsmaterielexport uttalade utskottet att det är av största vikt att regeringen i sin bedömning av situationen i ett land som kan bli mottagare av krigsmaterielexport fäster stor vikt vikt vid respekten för de mänskliga rättigheterna och att den rådgivande nämnden har en viktig roll i denna bedömning.
Utrikesutskottets uttalande hösten 1994 om situationen för mänskliga rättigheter i Gulfstaterna
I utrikesutskottets betänkande hösten 1994 (bet. 1994/95:UU1) redovisades en av utskottet utförd fördjupad undersökning av förhållandena för de mänskliga rättigheterna i Indonesien, Turkiet och Gulfstaterna. Utskottet hade därvid funnit att situationen i de berörda länderna alltjämt gav anledning till betydande oro. Utskottet utgick från att regeringen delade denna bedömning och fäste stor vikt vid detta i samband med eventuella nya ansökningar om krigsmaterielexport.
Statsrådet Jan Nygrens svar på skriftlig fråga om vapenexport till Oman
Lena Klevenås (s) har i en skriftlig fråga (1994/95:1128) till statsrådet Jan Nygren den 24 augusti 1995 frågat vilka åtgärder statsrådet tänker vidta för att inte svenska vapen skall exporteras till Oman. Frågeställaren hänvisar bl.a. till Amnestys årsrapport 1994, enligt vilken grova kränkningar av mänskliga rättigheter skall ha ägt rum i Oman.
Statsrådet Nygren anför i sitt svar den 12 september bl.a. att i bedömningen av läget för mänskliga rättigheter i ett land är den långsiktiga tendensen, snarare än enstaka händelser, av stor vikt. Enligt tillgängliga uppgifter är Oman inte ett land där omfattande och grova kränkningar i denna bemärkelse förekommer, anför Nygren vidare.
Av svaret framgår att bedömningen bygger på uppgifter från en rad källor, bl.a. rapporter från svenska utlandsmyndigheter, amerikanska UD:s årsrapport och Amnesty Internationals sammanställningar. I bedömningen beaktas även uppgifterna om arresteringar av ca 200 muslimska fundamentalister sommaren 1994, av vilka 131 kvarhölls och åtalades för omstörtande verksamhet. Fängelsestraff utdömdes på mellan en månad och 15 år. Två dödsdomar avkunnades, vilka sedermera omvandlades till fängelsestraff.
Avslutningsvis anför statsrådet Nygren:
Mot bakgrund av de debattinlägg om Oman som förekommit i massmedier under sommaren vill jag betona att bedömningen av MR-situationen i landet visserligen är central, som ovan nämnts, men inte utgör den enda grunden för beslut om export av svensk krigsmateriel. En helhetsbedömning måste göras i varje enskilt fall. I denna måste en rad andra kriterier också vägas in, både de som finns i riktlinjerna och andra som kan vara specifika för ett visst tillfälle. Jag vill särskilt understryka att export av krigsmateriel från Sverige inte är ett självändamål. Ett grundkrav i riktlinjerna är att sådan export skall syfta till att säkerställa det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande.
MR-frågor
Amerikanska utrikesdepartementets rapport för 1994
Det amerikanska utrikesdepartementet, State Department, redovisar årligen för senatens och representanthusets kommittéer om internationella relationer en rapport om hur olika länder hanterar mänskliga rättigheter. Den rapport, som utkom i februari 1995, behandlar vad som hänt på MR-området under 1994.
Om Oman rapporteras bl.a. att det finns obekräftade uppgifter om att säkerhetspolisen utsatt ett obestämt antal arresterade personer, misstänkta för subversiv verksamhet, för fysisk misshandel. Det rapporteras vidare att säkerhetspolisen i maj, juni och september skulle ha arresterat minst 200 personer och förhört ytterligare minst ett hundratal misstänkta för att tillhöra en subversiv grupp. Senare ställdes de arresterade inför rätta anklagade för att undergräva den nationella enigheten och säkerheten och för att oriktigt ha utövat (misuse) islam. Myndigheterna hade förklarat att polisen hade genomfört arresteringarna på grund av arresteringsorder från domstolen och att de formella anklagelserna hade redovisats så snart sig lät göra. På grund av bristen på offentlig information om fallen kan det enligt rapporten ifrågasättas om arresteringarna varit godtyckliga och att rättegångarna varit rättvisa (fair). I december hade myndigheterna, som tidigare inte tillåtit besök i fängelset, meddelat att familjemedlemmar och vänner fått besöka fångarna.
Regeringen hade enligt rapporten ställt 131 personer, anklagade för hemlig, subversiv verksamhet, inför den statliga säkerhetsdomstolen, som meddelade sina domar i november. Två av de åtalade dömdes till döden och de övriga till mellan 3 och 15 års fängelse. Statschefen, sultanen, omvandlade senare dödsstraffen till fängelsestraff. De åtalade fick enligt rapporten ingen rättvis rättegång enligt internationella normer.
Enligt rapporten är det inte känt att det skulle finnas politiska fångar i landet. Sekretessen kring rättegångarna angående misstänkt subversiv verksamhet utgör ett hinder för en säker uppskattning angående regeringens försäkran att de åtalade faktiskt hade befunnits skyldiga till att ha utfört handlingar ägnade att destabilisera landet.
Amnesty Internationals rapport för 1994
Amnesty Internationals årsrapport för 1994 utkom i sin internationella och svenska version i början av juli 1995.
Amnestys redovisning av tillståndet i Oman stämmer i stort sett överens med State Departments rapport. Tillkommande information är att de som arresterades i maj och juni 1994 hade delat ut flygblad som kritiserade myndigheterna för att de anordnat en konferens där även israeliska delegater var närvarande. Enligt Amnesty hade många av de som arresterats släppts i slutet av augusti men cirka 160 personer hölls fångna i fängelset al-Ramis i Muscat. Amnestys beskrivning av domstolens behandling av fallen stämmer väl överens med State Departments beskrivning. Enligt rapporten hade Amnesty vid flera tillfällen tillskrivit den omanska regeringen och bett om information om händelserna respektive framfört kritik mot rättegången. I slutet av året hade inget svar erhållits.
I ett brev till ledande svenska politiker, bl.a. Pierre Schori, daterat den 31 juli 1995, framförde svenska sektionen av Amnesty kritik för att regeringen refererat till Amnestys årsrapport 1994 som avser år 1993 i samband med beredningen av Oman-ärendet. Organisationen framhåller att 1995 års rapport förelåg några veckor efter att regeringen lämnat sitt besked till CTS. Denna rapport vittnar enligt Amnesty om att det under 1994 förekom omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter i Oman.
Utskottet har vid kontakter med svenska Amnesty International erfarit att det varit möjligt för regeringen att under hand under våren 1995 få besked om innehållet i den kommande rapporten.
Human Rights Watch World Report
Oman behandlas inte i denna rapport, som avser händelser år 1994.
KMI:s/regeringens allmänna överväganden
I en föredragningspromemoria 1994-05-09, som upprättats inom KMI inför allmän beredning den 11 maj 1994, är KMI:s slutsatser inför regeringens avgörande bl.a. följande:
KMI anser att mycket starka försvarspolitiska och försvarsindustriella skäl talar för en tillstyrkan av försäljningen av Celsius Techs marina ledningssystem till Gulfstaterna. Regelverkets uppfattning medger en positiv behandling av följdleveranser, vilka bör medges där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd och förutsatt att ovillkorliga exporthinder (dvs. FN-embargo) inte föreligger.
I en föredragningspromemoria 1995-02-17 upprättad vid KMI inför veckoberedningen med statsrådet Mats Hellström redovisas skälen för KMI:s sammanfattande bedömning att export till Oman bör kunna övervägas:
1. Starka försvarspolitiska skäl föreligger för en fortsatt export av 9 LV-systemet till Gulfområdet.
2. Företagets (CTS) betydelse för det svenska försvaret.
3. Befarade negativa konsekvenser av ett avbrutet 9 LV-samarbete med Oman och andra Golfländer och förmodade försumbara negativa konsekvenser för Sveriges utrikespolitiska trovärdighet.
4. Ett medgivande skulle inte strida mot riktlinjerna för krigsmaterielexport. Följdleveranser får medges även om utförsel av hela system inte kan tillåtas.
5. Systemet har defensiv karaktär.
I en senare promemoria 1995-03-14 upprättad vid KMI inför allmän beredning 1995-03-16 då regeringen definitivt tog ställning i frågan om förhandsbesked till CTS upprepas i stort sett skälen som enligt den föregående promemorian talade för export. I den nya promemorian redovisas särskilt överväganden som talar mot export:
1. Utrustningen klassas som krigsmateriel för strid.
2. Att systemet tidigare levererats till Oman innebär i sig ingen utfästelse från svensk sida att leverera ytterligare enheter. Följdleveranser har traditionellt avsett reservdelar till tidigare levererad materiel.
3. Att bevilja den nu aktuella affären skulle strida mot tidigare socialdemokratiska uttalanden i frågan både före och efter regeringsskiftet.
KMI:s promemoria
Av KMI:s promemoria till utskottet framgår följande, när det gäller frågan om vilket bedömningsunderlag, särskilt avseende mänskliga rättigheter, regeringen hade då den tog ställning till det aktuella ärendet.
Inför allmän beredning den 16 mars 1995 upprättades en promemoria vid UD:s handelsavdelning som presenterade det aktuella ärendet, regelverkets bestämmelser och deras uttolkning i detta fall samt överväganden för och emot en export. Till promemorian var fogad en bilaga som mer detaljerat redovisade ärendets tidigare handläggning, materielens klassning, företagets situation, de försvarspolitiska motiven för en eventuell export, tidigare leveranser av det aktuella systemet i Gulfregionen samt regelverkets uttolkning. Ansvarigt statsråd hade dessutom tillgång till en mer omfattande promemoria upprättad den 17 februari 1995 med 9 bilagor, i vilka redovisas bl.a. PM inför allmän beredning i maj 1994, en landbedömning upprättad vid UD:s politiska avdelning i februari 1995 samt redovisningar från UD beträffande svenska exportintressen i Gulfregionen, från Försvarsdepartementet angående den försvarspolitiska betydelsen av de aktuella systmenen samt från Försvarsmakten angående prioritering av inhemsk kompetens på det aktuella området.
På frågan vilket avseende regeringen fäste vid utrikesutskottets uttalande hösten 1994 om situationen för de mänskliga rättigheterna i bl.a. Oman har KMI svarat bl.a. följande.
Utskottets uttalande refererades i en promemoria som upprättades vid UD:s handelsavdelning i november 1994 och som delgavs bl.a. ansvarigt statsråd, UD:s politiska avdelning samt Försvarsdepartementet. Utskottets uttalandet överensstämmer enligt KMI med regeringens egen syn på vikten av riktlinjernas krav beträffande de mänskliga rättigheterna, såväl vad avser de omnämnda länderna som generellt. Fortsättningsvis anförs i promemorian:
En noggrann prövning av förhållandena i Oman gjordes i samband med det aktuella ärendet. Särskild uppmärksamhet ägnades åt MR-förhållandena i landet. Den islamistiska samordnade aktion - anklagelsen gällde sammansvärjning mot landets ledning - som under sommaren 1994 ledde till omfattande arresteringar i landet var känd, bl.a. genom löpande rapportering från svensk utlandsmyndighet med början i september 1994. Bedömningen var att denna händelse inte förändrade den generella slutsatsen att det i Oman inte förelåg grova och omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna. Varken under normala förhållanden eller som en reaktion på aktionen hade de omanska myndigheterna gjort sig skyldiga till utomrättsliga avrättningar, försvinnanden, politiska mord eller systematisk tortyr. De omfattande arresteringarna hade lett till rättegångar. Fängelsestraff hade utdömts samt en dödsdom som sedermera omvandlades till fängelsestraff. Bedömningen gjordes att omfattande arresteringar som förekom sommaren 1994 inte utgjorde ett normalt inslag i den omanska regeringens maktutövning utan var reaktion på en enstaka händelse. Med den bedömningen som grund gavs inte den islamska aktionen någon framträdande plats i beredningsunderlaget eller föredragningar i ärendet. Arresteringen av islamska aktivister upptogs inte i det skrivna underlaget. Andra aspekter fordrade en mer detaljerad redovisning för att ärendets riktlinjeimplikationer skulle vara adekvat belysta.
Beträffande vilka praktiska möjligheter att behandla frågan i Utrikesnämnden som förelåg våren 1995 anförs följande i promemorian.
Utrikesnämnden sammanträdde tre gånger våren 1995. Det andra sammanträdet ägde rum den 8 mars, dvs. före regeringens behandling av Oman-ärendet den 16 mars, då regeringen tog ställning för export. Det bedömdes önskvärt att förankra detta i Utrikesnämnden. På grund av att ärendet varit föremål för prövning under exceptionellt lång tid och eftersom de omanska myndigheterna stod i begrepp att teckna kontrakt med varv i Europa, bedömdes det som nödvändigt att lämna besked i ärendet till månadsskiftet mars/april 1995. Det visade sig inte möjligt att få till stånd ett möte med Utrikesnämnden. I stället togs kontakter med partiledare individuellt. De partiledare som kontaktades var ledarna för Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet, dvs. de partier som förutom Socialdemokraterna var representerade i den rådgivande nämnden. Vid Utrikesnämndens tredje sammanträde för säsongen, den 7 juni, anmäldes ärendet av statsrådet Mats Hellström.
Beredningen i övrigt inför regeringens ställningstagande den 16 mars 1995 bestod enligt promemorian av att ärendet föredrogs för ansvarigt statsråd den 20 februari 1995 med det underlag som redovisats i det föregående. Föredragningen föregicks av en intern beredningsprocess i regeringskansliet där olika berörda departement gav sin syn på ärendet.
Utfrågning av Mats Hellström
En framträdande fråga vid utfrågningen med dåvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström gällde vilken roll situationen för mänskliga rättigheter i Oman spelat för regeringens bedömningar. Mats Hellström beskrev inledningsvis innehållet i de tre promemorier som han haft tillgång till och som behandlade detta ämne. Av dessa framgick bl.a. att Oman var ett av de få länder i världen som Amnesty International inte hade något att anmärka mot, att inre väpnade oroligheter inte förekom och att det under 1994 förekommit en islamistisk komplott riktad mot regimen som lösts upp av säkerhetspolisen på kort tid. Enligt Hellström hade det inte berörts i underlagsmaterialet att det förekommit massarresteringar i samband med komplottens upplösning. Hellström hade därför inte nämnt något om detta i sina föredragningar för regeringen eller Utrikesnämnden. Det hade inte framgått av promemorierna att den svenska ambassaden i regionen rapporterat om arresteringarna, och det fanns inga direkta referenser till State Departments årsrapport.
Den rapport från Amnesty International som åberopats var från 1994 och avsåg förhållandena 1993. På frågan varför han inte bemödat sig om att skaffa den information som fanns i den Amnestyrapport, som höll på att sammanställas under våren 1995 svarade Hellström att han några dagar före föredragningen i Utrikesnämnden i början av juni fick uppdaterad information om situationen vad gällde mänskliga rättigheter i Oman. Däri ingick inte Amnestys redovisning, utan denna läste Hellström i ett senare skede. Hellström sade sig övertygad om att han inför Utrikesnämnden skulle ha nämnt arresteringarna, om han känt till dem, men att han skulle ha sagt att de inte påverkade regeringens bedömning.
När frågan bedömdes under hösten 1995 inför det slutliga beslutet i oktober, hade man tillgång till Amnestys rapport och värderade då vad som sades om arresteringarna i Oman 1994. Denna värdering gav enligt Hellström inte anledning för regeringen att ändra sin uppfattning. Arresteringarna var inte av den arten att de svarade mot kriteriet omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
En annan framträdande fråga gällde riktlinjernas bestämmelser om kränkning av mänskliga rättigheter. Hellström erinrade om den skärpning av riktlinjerna som skedde vid revisionen 1993 innebärande att frågan om mänskliga rättigheter skulle bedömas i sin helhet oberoende av om materielen användes för att förtrycka det egna landets medborgare eller ej. Grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter har av olika regeringar ansetts som liktydiga med utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr, politiska mord och försvinnanden. Denna tolkning har inte kritiserats av riksdagen. Bedömningen av tillståndet för mänskliga rättigheter måste göras för varje fall för sig.
När det gäller grunderna för regeringens bedömning i Omanärendet sade Hellström att det var två principer som stod mot varandra. Den ena principen var att vi inte bör exportera krigsmateriel för strid till länder i Gulfområdet. Den andra principen var att ett avbrytande av den tidigare exporten till Oman skulle innebära ett väsentligt avbräck från försvarspolitiska utgångspunkter. Det skulle verka negativt på svenska försvarsintressen i den meningen att leveranserna av motsvarande materiel skulle äventyras, om Omanordern inte skulle beviljas av regeringen. Vid bedömningen av Omanärendet bör man också ta hänsyn till att den aktuella materielen finns i Gulfområdet sedan 20 år tillbaka i stor omfattning och att den inte verkar destabiliserande, eftersom det rör sig om defensiv materiel.
Beträffande klassifikationssystemet för den aktuella materielen sade Hellström bl.a. att på 1970-talet klassades den aktuella typen av ledningssystem som krigsmateriel för strid och förbjöds därför för export till vissa länder. Det var däremot tillåtet att dela upp systemet i olika komponenter och produktioner. Systemet tillverkades i Sverige och klassades som civil materiel, varefter radarantenner tillfördes systemet i Tyskland. Detta var ett fullt lagligt förfarande. Antennerna tillverkades på licens, vilket innebar att det inte fanns något krav på kontroll från svensk sida. Från Tyskland såldes sedan hela paketet vidare, till bl.a. Oman.
I anslutning till klassifikationsfrågan behandlades frågan om exporten av systemet kan betraktas som en s.k. följdleverans eller en s.k. kompletteringsleverans. Hellström sade att han inte ville betrakta materielexporten som en följdleverans. Däremot ansåg han att det var fråga om en komplettering i den meningen att fr. o. m. 1982 har de fyra nya patrullbåtar som då levererades till Oman utrustats med det svenska systemet. Därmed fanns det i Oman ett visst systemberoende varför nya patrullbåtar med samma elektroniksystem kan kallas en komplettering i den meningen. Men det finns ingen automatik i kompletteringsleveranser av detta slag. I riktlinjerna finns det utrymme för hänsynstagande till det som annars skulle vara oskäligt. Det finns ingenting i regelverket som tvingar Sverige att exportera till Oman, oavsett vilka begrepp som används. När man använder begreppet kompletteringsleverans är man enligt Hellström friare att säga nej än om man använder begreppet följdleverans. Sammantaget är det dock frågan om en mer restriktiv praxis än tidigare, dvs. före 1993.
I beredningen av ärendet genomfördes förutom den inledande beredningen med KMI en speciell beredning med statssekreterarna i Försvarsdepartementet och Utrikesdepartementets handelsavdelning samt kabinettssekreteraren och utrikesministern. Därefter gick frågan till allmän beredning. Ärendet bereddes därutöver flera gånger med KMI. Hellström ansåg att det aldrig var fråga om att ta upp ärendet igen i rådgivande nämnden eftersom nämnden redan 1994 bedömt frågan och därvid givit positivt besked samt förutsatt att frågan skulle behandlas i Utrikesnämnden. Då det emellertid inte gick att arrangera ett sammanträde med Utrikesnämnden, kontaktades i stället partierna under hand i mars-april 1995.
Samrådet under hand med partiledarna sköttes av samordningsminister Jan Nygren, eftersom Mats Hellström var på resa. Nygren hade redovisat att två partier var positiva och tyckte att ärendet borde tas upp i Utrikesnämnden, medan ett parti uttryckt viss tveksamhet men inte sagt nej. Det rörde sig enligt Hellström om överväganden beträffande den allmänna situationen och frågor kring avvägningen mellan försvarspolitiska krav och utrikespolitiska krav. Hellström bekräftade att under hela den tid han var ansvarig för krigsmaterielfrågorna stod den praxis kvar som innebar att om ett av partierna som var representerade i rådgivande nämnden inte tillstyrkte, gick regeringen inte vidare med ärendet. Regeringen ansåg att det fanns skäl att gå vidare efter en bedömning av utfallet av underhandskontakterna. Enligt Hellström upprepades tveksamheten från ett partis sida vid överläggningen i Utrikesnämnden, men det var inget nej i fråga om förhandsbeskedet till Oman.
Hellström fick också frågor om hur den socialdemokratiska regeringen levt upp till de löften om en hårdare prövning av krigsmaterielexporten till vissa länder som Mats Hellström givit uttryck för bl.a. i riksdagen hösten 1994. På detta svarade Hellström bl.a. att han sedan han blev utnämnd till utrikeshandelsminister inför varje ärende som gällt länder som inte självklart varit kvalificerade för export krävt en redovisning av Amnestys bedömning beträffande mänskliga rättigheter i det aktuella landet. Därvid hade i vissa fall kriteriet att export skall medges om den bedöms som erforderlig för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärt stått emot ett annat kriterium, nämligen utrikespolitiken och frågan om fullföljande av tidigare ingångna svenska åtaganden. I det aktuella fallet har det första kriteriet fått väga tyngst. Hellström har delat Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens bedömningar av betydelsen för det svenska försvaret av att Omanexporten kom till stånd. Hellström sade sig ha hanterat en lång rad ärenden under hösten 1994 och våren 1995, där han inte accepterat militärens och departementets argument och där han intagit en restriktiv hållning. Försvarsindustrins irritation över detta agerande utgör enligt Hellström bevis på att regeringen fört en mer restriktiv politik än den tidigare regeringen. Som ett exempel på skillnader mellan den nuvarande och den förra regeringens agerande nämnde Hellström att han inte utan vidare accepterat export av övrig krigsmateriel till Gulf-området och inte heller accepterat den typ av förhandsbesked som givits tidigare eller de tolkningar av följdleveranser som den föregående regeringen gjort.
Utfrågning av Jan Nygren
Beträffande de formella reglerna för krigsmaterielexport framhöll Nygren vid utfrågningen bl.a. det märkliga i kombinationen av den regeländring som genomfördes 1993, innebärande att den här aktuella materielen övergick från att klassas som i princip civil materiel till krigsmateriel för strid, och ärendets förhistoria, vilket spelade en viktig roll i regeringens bedömning. Mot bakgrund av dessa förhållanden skulle det enligt Nygren framstå som oerhört besvärande att säga nej till den export det här är tal om. Till detta kom frågan om utlandets förtroende för Sveriges försvars- och utrikespolitik. Nygren menade också att ärendet var unikt. Ingenting av vikt för bedömningen, inklusive kännedomen om demonstrationerna och arresteringarna sommaren 1994, hade ändrats i Oman sedan prövningen av ärendet 1994. På frågan om den ändrade klassificeringen 1993 egentligen inte hade fått avsedd verkan svarade Nygren att så inte var fallet. Bedömningen gjordes med utgångspunkt från existerande praxis och det nya regelverket samt begreppet följdleverans och ärendets historia.
Ett förhandsbesked betyder enligt Nygren inget slutligt ställningstagande, utan det är ett besked till företagen att de kan föra vissa diskussioner om avtal o.d. Industrin är medveten om risken att det kan bli nej vid det slutliga avgörandet, och ett sådant besked har getts vid ett antal tillfällen.
Beträffande innebörden av begreppen följdleverans och kompletteringsleverans sade Nygren att praxisreglerna ger utrymme för en vidgning av följdleveransbegreppet utöver reservdelar och ammunition. Inom ramen för riktlinjerna har exempelvis över tiden uppdelade s.k. systemleveranser betraktats som följdleveranser. I detta sammanhang har man använt sig av möjligheten att inte avbryta en export om det skulle vara oskäligt att inte ge tillstånd. På frågan om inte riksdagen borde ha fått lägga synpunkter på den beskrivna utveckling av praxis sade Nygren att riksdagen årligen har denna möjlighet i samband med behandlingen av rapporten om krigsmaterielexporten. Riksdagens behandling av rapporten kan tolkas som ett godkännande av regeringens sätt att se på följdleveransbegreppet.
På frågan om vad som i sak utgör en följd- eller kompletteringsleverans i det aktuella fallet svarade Nygren att det rörde sig om en komplettering till ett system som man tidigare köpt i Sverige, visserligen under andra omständigheter. Enligt Nygren hade det inneburit avsevärda olägenheter för Oman att byta system för den händelse den svenska exporten inte kommit till stånd. Enligt Nygren är det inte ovanligt att man när det gäller affärer med stora och dyra system delar upp beställningarna och t.o.m. avstår från att meddela att man avser återkomma. Enligt Nygrens mening är det viktigt att det finns ett utrymme i praxis att betrakta senare leveranser som s.k. följdleveranser.
Frågan om vilken roll bedömningen av respekten för mänskliga rättigheter spelat i det aktuella fallet fick en framträdande roll i utfrågningen. Nygren medgav att massarresteringarna sommaren 1994 var en uppenbar kränkning av de mänskliga rättigheterna, men händelsen bedömdes inte som tillräcklig för att regeringen skulle säga nej till affären, inte minst med tanke på att de fängslade senare frigavs och att två dödsdomar omvandlades till fängelsestraff.
En annan aspekt av kriteriet om mänskliga rättigheter i riktlinjerna som togs upp i utfrågningen gällde att Jan Nygren i ett skriftligt svar på en skriftlig fråga den 12 september 1995 sagt att man bör lägga vikt vid den långsiktiga tendensen i MR-frågor i ett land. På frågan om man kan bortse från enstaka grova brott mot mänskliga rättigheter om de långsiktiga tendenserna är goda svarade Nygren att den långsiktiga tendensen är viktig och kan i vissa fall innebära att en enskild förseelse inte nödvändigtvis innebär ett nej till export. Denna tolkning var inget påfund eller en innovation av Nygren.
Då det inte var möjligt att genomföra ett sammanträde med Utrikesnämnden inför regeringens beslut om ett eventuellt förhandsbesked, valde regeringen att i stället ta muntliga kontakter med partiledarna. Nygren hade, i Hellströms frånvaro, tagit kontakt med Carl Bildt, medan statssekreterare Gunnar Lund tog kontakt med Olof Johansson och Folkpartiets representanter Maria Leissner, Lars Leijonborg och Torbjörn Pettersson. Det hade givits positiva besked från Bildt och Johansson, medan Pettersson för sitt partis räkning anmält tveksamhet, dock inte bestämt nej. Nygren hade uppfattat att partiet kunnat acceptera ett ja om de andra partierna tyckte så.
Nygren ansåg inte att den rådgivande nämndens suspendering under det första halvåret 1995 åstadkommit stor skada i det aktuella ärendet. De kontakter som togs med partierna var tillfredsställande för att slutligt avgöra ärendet. Enligt Nygren var det vid det aktuella tillfället i första hand behovet av kontakter och information med berörda partier som var det viktiga och inte formen.
Nygren ansåg inte att den praxis brutits som innebär att om något parti inte säger ja går regeringen inte vidare. Han hänvisade till de diskussioner som förts 1994 i den tidigare borgerliga regeringen vid allmän beredning och i rådgivande nämnden och att båda instanserna sagt ja, beträffande rådgivande nämnden med förbehållet att ärendet skulle behandlas i Utrikesnämnden.
Nygren ansåg att den tillträdande socialdemokratiska regeringen levt upp till den restriktivitet angående krigsmaterielexporten som deklarerats av bl.a. Mats Hellström. Nygren hade uppfattat att Hellström menat att man inte skall öppna för en sorts allmän slapphet i fråga om krigsmaterielexporten. Att socialdemokraterna sagt nej till Oman- exporten 1994 var enligt Nygren inte korrekt. Pierre Schori hade till Nygren sagt att det besked man gett då inte var nej utan att man inte ville fatta ett beslut just då. På frågan om det inte varit rimligt med ett nej 1995 svarade Nygren att man i ärenden av detta slag alltid ligger nära en balanspunkt mellan ja och nej och att det inte finns några självklara avgöranden. Nygren framhöll också att det inte lämnats något besked till Oman 1994 utan att det första och enda besked som lämnades var den socialdemokratiska regeringens förhandsbesked våren 1995.
Utskottets bedömning
Som framgått av inledningen gäller utskottets granskning primärt frågan om regeringen följt riktlinjerna vad avser mänskliga rättigheter.
Enligt riktlinjerna för krigsmaterielexport bör tillstånd till utförsel av krigsmateriel eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas.
Av KMI:s promemoria framgår att KMI kände väl till de händelser i Oman under sommaren 1994 som ledde till omfattande arresteringar av islamistiska demonstranter. KMI hade enligt promemorian bl.a. tillgång till löpande rapportering från ambassaden i Rihjad med början i september 1994. Bedömningen av dessa händelser var att de inte ändrade den generella slutsatsen att det i Oman inte förelåg grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Arresteringarna utgjorde inte ett normalt inslag i den omanska regeringens maktutövning utan var en reaktion på enstaka händelser. Den islamistiska aktionen gavs därför ingen framträdande plats i regeringens beredningsunderlag, och arresteringarna nämndes inte i det skriftliga materialet. Vid utfrågningen har Mats Hellström bekräftat att han inte kände till arresteringarna vare sig vid föredragningen i regeringen eller i Utrikesnämnden i början av juni 1995.
Under granskningen har uppmärksammats vilken information som var tillgänglig under 1995 angående situationen för mänskliga rättigheter i Oman. Utskottets undersökningar har visat att det amerikanska utrikesdepartementets årliga rapport förelåg redan i februari 1995. Svenska Amnesty Internationals årsrapport publicerades först i början av juli 1995 men underlagsmaterialet och bedömningarna var möjliga att under hand få tillgång till under loppet av våren 1995.
Mats Hellström och Jan Nygren har vid utfrågningarna sagt att den information regeringen senare fick om händelserna i Oman 1994 i sak inte ändrade regeringens bedömning av MR-situationen i Oman. Nygren medgav att händelserna 1994 var en uppenbar kränkning av de mänskliga rättigheterna men att händelsen inte bedömdes som tillräcklig för att regeringen skulle säga nej till exporten, inte minst med hänsyn till att de fängslade senare frigavs och att två dödsdomar omvandlades till fängelsestraff.
Mats Hellström har vid utfrågningen sagt att grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter enligt praxis definieras som utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr, politiska mord och försvinnanden och att riksdagen inte motsatt sig denna tolkning av riktlinjerna. Arresteringarna var enligt Hellström inte av den arten att de svarade mot kritieriet grova och omfattande kränkningar.
En ytterligare aspekt av MR-frågan är den vikt man enligt Nygren bör lägga vid den långsiktiga tendensen i MR-frågor i ett land. Vid utfrågningen sade Nygren att den långsiktiga tendensen i vissa fall kan innebära att en enskild förseelse inte nödvändigtvis medför nej till export.
Med hänvisning till vad som här redovisats anser utskottet att regeringen såvitt utskottet kan bedöma följt riktlinjernas intentioner vad avser kriteriet respekt för mänskliga rättigheter. Utskottet avstår därför från att i det aktuella fallet gå in på frågan vilken vikt som i detta hänseende bör tillmätas den långsiktiga tendensen i fråga om mänskliga rättigheter i ett enskilt land i relation till en faktiskt inträffad och dokumenterad kränkning.
Mot bakgrund av den vikt som vid vapenexport skall tillmätas MR-frågan måste det anses anmärkningsvärt att det ansvariga statsrådet, Mats Hellström, i beslutsunderlaget inte fick kännedom om massarresteringarna i Oman 1994 inför föredragningen i ärendet i allmän beredning och i Utrikesnämnden.
Under behandlingen av detta ärende har en annan aspekt av riktlinjernas bestämmelser aktualiserats, nämligen begreppen följd- och kompletteringsleveranser. Utskottet har funnit att denna fråga behöver undersökas närmare vad gäller bl.a. utvecklingen av praxis. Därför avser utskottet att ta initiativ till en sådan undersökning, vars resultat kommer att redovisas i samband med nästa års granskning.
En ytterligare aspekt på regeringens hantering av Oman-ärendet gäller beredningsprocessen. Utskottet konstaterar att beredningen av ärendet skett över en längre period. Under den borgerliga regeringen bereddes ärendet våren 1994 i rådgivande nämnden och allmän beredning men fördes inte upp till behandling i Utrikesnämnden på grund av att Socialdemokraterna inte önskade ett avgörande just då.
Då ärendet åter togs upp till beredning våren 1995 visade det sig inte möjligt att sammankalla Utrikesnämnden efter regeringens behandling av ärendet i allmän beredning. Den tilltänkta beredningen kom därför att ersättas av underhandskontakter med partierna. En komplikation vid genomförandet av denna del av beredningen var att Jan Nygren och statssekreterare Gunnar Lund i Mats Hellströms ställe svarade för kontakterna. Nygren rapporterade senare till Hellström att Moderata samlingspartiet och Centerpartiet var för ett ja till export, medan Folkpartiet liberalerna uttalat tveksamhet men inte uttryckligen sagt nej. På denna grund beslöt Hellström att gå vidare med ärendet och meddela ett positivt förhandsbesked. Av utskottets dokumentation framgår att det råder delade meningar om vad som exakt kom fram i regeringens kontakter med Folkpartiet liberalerna. Enligt detta partis företrädare i underhandskontakterna avråddes regeringen från att fatta beslut i frågan vid den aktuella tidpunkten.
Enligt utskottets mening har regeringen hanterat beredningsprocessen på ett efter omständigheterna godtagbart sätt. De eventuella olägenheterna av att man tvingades frångå de normala samrådsrutinerna och formerna för dessa kompenseras enligt utskottets mening av den grundliga beredning som ägt rum under den borgerliga regeringen våren 1994. Med hänsyn till de uppenbara oklarheterna om det faktiska innehållet i beskedet från ett av partierna vid underhandskontakterna kan regeringen enligt utskottets mening inte klandras för den tolkning som regeringen gjorde beträffande partiernas ståndpunkter eller att man gick vidare i beredningen på denna grund.
Granskningen föranleder i övrigt inget särskilt uttalande från utskottet.
16. Regeringens handläggning av vissa utlänningsärenden
16.1 Avvisningsbeslut av asylsökande med såväl bosniskt som kroatiskt medborgarskap
Ärendet
I en anmälan till utskottet den 22 mars 1995 har begärts att utskottet skall granska statsrådet Leif Blombergs agerande i samband med avvisningsbeslut av 5 000 bosnier med kroatiska pass under vintern 1994/1995. Flyktingpolitiken har enligt anmälaren hårdnat betydligt under de senaste åren utan att riksdagen beslutat att så skall ske. Frågan är om regeringen och det ansvariga statsrådet överträtt lagen. Leif Blomberg har bl.a. hänvisat till ett brev från ett kroatiskt statsråd men vägrat att offentliggöra brevet. Konstitutionsutskottet bör enligt anmälaren granska brevet liksom andra handlingar som ligger till grund för avvisningsbesluten. Anmälan biläggs bilaga A 16.1 tillsammans med en promemoria från Arbetsmarknadsdepartementet bilaga A 16.2. Utskottet har även hållit utfrågning med statsrådet Leif Blomberg bilaga B 6.
Bakgrund
Regeringens beslut den 16 februari 1995
Statens invandrarverk har den 22 augusti 1994, den 8 september 1994 och den 10 oktober 1994 i tre olika ärenden beslutat om avvisning av personer, samtliga medborgare i såväl Kroatien som Bosnien-Hercegovina. Personerna har överklagat till Utlänningsnämnden och yrkat att besluten om avvisning upphävs och att de beviljas uppehålls- och arbetstillstånd samt flyktingförklaring. Utlänningsnämnden har den 1 november 1994 och den 7 december 1994, enligt 7 § utlänningslagen (1989:529), överlämnat ärendena för regeringens prövning. Utlänningsnämnden har avstyrkt bifall till överklagandena.
Regeringen har den 16 februari 1995 avslagit överklagandena samt förbjudit klagandena att före den 1 mars 1997 återvända till Sverige utan tillstånd av Statens invandrarverk. Regeringen har i sina skäl för besluten bl.a. anfört: Personerna kommer från Bosnien- Hercegovina och torde vara medborgare där. De har emellertid ansökt om och beviljats kroatiskt medborgarskap och rest in i Sverige med kroatiska pass. Det är känt att republiken Kroatien i enlighet med sin lagstiftning beviljar medborgarskap även för personer som inte är eller har varit permanent bosatta i Kroatien. Bland annat har Kroatiens utrikesminister i ett brev till Sveriges ambassadör i Kroatien den 19 oktober 1994 försäkrat att alla kroatiska medborgare kommer att tas emot i Kroatien oavsett var de tidigare haft sitt hemvist. Det finns ingen anledning att anta att dessa personer inte skulle beredas skydd i Kroatien. Sökandena är således att betrakta som medborgare såväl i Bosnien-Hercegovina som i Kroatien. Om en person har medborgarskap i flera länder kan han eller hon kräva skydd i något av dessa. Om en person kan beredas skydd i något av de länder där han eller hon är medborgare kan asyl vägras och verkställighet ske till det land där skydd kan beredas. I föreliggande fall skall asylskälen prövas med avseende på såväl Bosnien- Hercegovina som Kroatien. Vad avser Bosnien-Hercegovina är det på grund av läget i landet inte möjligt att återsända asylsökande dit för närvarande. Sökandena kan följaktligen inte utnyttja Bosnien-Hercegovinas skydd. Det återstår att pröva skälen gentemot Kroatien. De klagande har inte åberopat några omständigheter avseende Kroatien som skulle medföra att de är att anse som flyktingar eller de facto- flyktingar enligt 3 kap. 1 § 1 eller 3 utlänningslagen. Mot bakgrund av vad som är känt om situationen i Kroatien kan generellt risken för kroatiska medborgare att mot sin vilja tvingas delta i väpnade konflikter inte anses påtaglig. Det är känt att republiken Kroatien inte behandlar alla sina medborgare lika. Det är därför inte osannolikt att de klagande kommer att hamna i en sämre situation än kroatiska medborgare med permanent hemvist i Kroatien. Vid en samlad bedömning finner dock regeringen inte att det föreligger sådana humanitära skäl att de klagande skall beviljas uppehållstillstånd här.
Brev från den kroatiske utrikesministern
Den kroatiske utrikesministern Dr Mate Granic tillsände Sveriges ambassadör i Kroatien ett brev daterat den 19 oktober 1994.
Regeringen prövade den 16 mars 1995, på begäran av en journalist, om brevet kunde lämnas ut och fann då att utrikessekretess rådde för uppgifterna i handlingen.
Utrikesdepartementet prövade den 28 mars 1995 åter frågan om utlämnande av brevet. I beslutet konstateras att Kroatiens ambassad i Stockholm meddelat att ambassaden samma dag skulle offentliggöra brevet vid en presskonferens. Det fanns därför inte längre någon anledning att anta att Sveriges förbindelser med Kroatien skulle skadas om handlingen lämnades ut.
Promemorian från Arbetsmarknadsdepartementet
Av promemorian från Arbetsmarknadsdepartementet framgår bl.a.: Regeringen hade inför sitt avgörande den 16 februari 1995 tillgång till ett omfattande beslutsunderlag. Bland annat hade utredningsresor till Kroatien företagits såväl i augusti som i december 1994 då även Bosnien- Hercegovina besöktes. Resan i december 1994 leddes av statsrådet Blomberg personligen. I samband med utredningsresorna och även löpande har regeringskansliet haft kontakt med FN:s flyktingkommissariat, UNCHR. UNCHR publicerar löpande information om situationen i f.d. Jugoslavien. Vidare har ett flertal andra kontakter tagits med UNCHR. Ansvariga myndigheter och ansvarigt departement har erhållit löpande rapportering från de svenska beskickningarna i f.d. Jugoslavien och erhållit ytterligare information genom Utrikesdepartementets försorg. Härtill kommer att rapporter och annan information kommit regeringskansliet till handa från bland andra Caritas, Amnesty International med flera. I samband med de utredningsresor som företagits till Kroatien och Bosnien- Hercegovina har kontakter tagits med företrädare för regeringen i Kroatien och med kroatiska myndigheter. Bland annat har möten hållits med ansvarig minister och med chefen för den kroatiska motsvarigheten till Statens invandrarverk. Denne är numera även ledamot av den kroatiska regeringen. Den 19 oktober 1994 skrev Kroatiens utrikesminister Mate Granic ett brev till Sveriges ambassadör i Kroatien. I brevet garanterar den kroatiske utrikesministern att inga bosnier med kroatiskt och bosniskt medborgarskap mot sin vilja kommer att sändas till Bosnien- Hercegovina.
En väsentlig del i underlaget för regeringens beslut den 16 februari utgörs av vad de asylsökande själva uppgivit i utredningar och i ombudens inlagor. Sammantaget har regeringen haft ett omfattande underlag för besluten den 16 februari 1995. I detta underlag har brevet från Kroatiens utrikesminister endast utgjort en del i en större helhet. Regeringen har i sina beslut tagit hänsyn till vad sökandena uppgivit och till den information man på olika sätt inhämtat angående situationen i Kroatien. Härvid har regeringen funnit att sökandena inte åberopat sådana skäl att de har rätt till skydd i Sverige enligt 3 kap. 1 § utlänningslagen (1989:529). Inte heller fann regeringen att det förelåg sådana humanitära omständigheter att sökandena på den grunden skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Av särskild vikt för regeringens avgörande har varit att regeringen inte bedömt att sökandena riskerat att mot sin vilja sändas från Kroatien, där de är medborgare, till Bosnien-Hercegovina.
Den 4 maj 1995 överlämnade Utlänningsnämnden fyra utlänningsärenden rörande asylsökande kroatiska medborgare varav några även är medborgare i Bosnien- Hercegovina. Den 5 maj 1995 beslutade regeringen i några vägledande beslut att enligt 2 kap. 4 a § utlänningslagen bevilja sökandena uppehållstillstånd till den 1 december 1995. Besluten fattades mot bakgrund av att den allmänna situationen i Kroatien kraftigt försämrats och att regeringen fann den fortsatta utvecklingen i landet svårbedömd. Av humanitära skäl beviljades därför tillfälliga uppehållstillstånd.
Utskottets utfrågning
Statsrådet Leif Blomberg uppgav vid utskottets utfrågning att regeringens bedömning vid beslutstillfället den 16 februari 1995 var att det var möjligt att sända tillbaka personerna till Kroatien och att de skulle få skydd där. Då pågick inga strider på kroatiskt territorium. Regeringen gjorde samma bedömning som den tidigare borgerliga regeringen hade gjort i ett beslut den 26 maj 1993. Regeringen är medveten om att bosnier med kroatiskt medborgarskap inte behandlades lika i Kroatien som etniska kroater. Bosnienkroaterna hade t.ex. svårare att få bostad och arbete. Det är enligt statsrådet Blomberg beklagligt att staten Kroatien behandlar sina medborgare på olika sätt.
När regeringen fattade beslut den 5 maj 1995 hade den förändringen skett att Kroatiens huvudstad Zagreb besköts med artillerield och att granater hamnade på Zagrebs gator vilket krävde ett antal dödsoffer. Då ansåg regeringen inte att man var säker i Kroatien. Regeringen fattade beslut med hänsyn till den då rådande situationen och beviljade därför tillfälliga uppehållstillstånd i Sverige i sex månader.
Utskottets bedömning
Regeringen hade inför sina beslut den 16 februari 1995 tillgång till ett omfattande beslutsunderlag bestående av dels information från FN:s flyktingkommissariat UNCHR, erfarenheter från utredningsresor i f.d. Jugoslavien, rapporter från de svenska beskickningarna i f.d. Jugoslavien, information från Utrikesdepartementet, dels uppgifter som de asylsökande lämnat i utredningar och i ombudens inlagor. Regeringen fann inte att det förelåg sådana humanitära omständigheter att sökandena på den grunden skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Granskningen har visat att den beredning som gjordes inför beslutet var ingående. Granskningen ger inte anledning till något ytterligare uttalande från utskottet.
16.2 Regeringens tillämpning av svensk lag i förhållande till FN:s konvention om barnets rättigheter
Ärendet
I en granskningsanmälan, bilaga A 17.1, har till konstitutionsutskottets granskning anmälts regeringens och dess underordnade myndigheters tillämpning av svensk lag i förhållande till FN:s konvention om barnets rättigheter. Enligt anmälan finns en utbredd kritik innebärande att utlänningslagen och dess tillämpning inte är förenlig med barnkonventionen. Kritiken gäller i huvudsak tre områden - dels att principen om barnets bästa inte i tillräcklig grad påverkar bedömningen av olika utlänningsärenden, dels att vissa lagregler inte är förenliga med konventionens bestämmelser och dels att ytterligare bestämmelser behöver föras in i lagen. I anmälan anförs att utskottet bör granska senare tids uppmärksammade ärenden som gäller barnfamiljer och som handlagts av regeringen. Granskningen bör vidare avse regeringens praxis avseende barnfamiljer och humanitära skäl samt regeringens hantering av ärenden där barn i övrigt varit inblandade. Enligt anmälan bör en sådan granskning också avse Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden. Därutöver bör granskas om svensk rättstillämpning är förenlig med åtagandet enligt FN:s barnkonvention samt om regeringen och dess underordnade myndigheter i sin handläggning av utlänningsärenden har följt Sveriges åtaganden enligt konventionen.
Bakgrund
Den 20 november 1989, dvs. på trettioårsdagen av tillkomsten av FN:s förklaring om barnets rättigheter, antog generalförsamlingen konventionen om barnets rättigheter. Sverige undertecknade konventionen den 26 januari 1990. Konventionen trädde för svenskt vidkommande i kraft den 2 september 1990.
I propositionen med förslag om godkännande av konventionen (prop. 1989/90:107) föreslog regeringen - med ett visst förbehåll - att riksdagen skulle godkänna konventionen. Några lagstiftningsåtgärder med anledning av godkännandet föreslogs inte. Socialutskottet tillstyrkte regeringens förslag, dock med den ändringen att något förbehåll inte borde göras vid ratificeringen (bet. 1989/90:SoU28). Riksdagen beslutade i enlighet med utskottet (rskr. 350).
Enligt barnkonventionens artikel 43 skall staternas efterlevnad granskas av en särskild FN-kommitté. I artikel 44 stadgas att konventionsstaterna åtar sig att avge rapporter till kommittén första gången två år efter konventionens ikraftträdande för den berörda staten och därefter vart femte år. I rapporterna skall anges eventuella förhållanden och svårigheter som påverkar i vilken utsträckning åtaganden enligt konventionen uppfyllts. De skall också innehålla tillräcklig information för att ge kommittén en god uppfattning om genomförandet av konventionens bestämmelser i det berörda landet.
Sverige avgav sin första rapport till FN-kommittén år 1992. I sitt yttrande med anledning av Sveriges rapport framförde FN-kommittén viss kritik i huvudsak när det gällde brister i definitionen av barn och förvarsreglerna i utlänningslagen. Kommittén framförde emellertid inga avgörande anmärkningar mot det sätt på vilket Sverige fullgjort sina åtaganden enligt konventionen. Dåvarande socialminister Bengt Westerberg lämnade den 29 april 1993 en information i riksdagen med anledning av FN-kommitténs yttrande (prot. 1992/93:102).
Regeringen tillsatte den 24 november 1994 en parlamentarisk kommitté med uppgift att se över invandrings- och flyktingpolitiken. Enligt sina direktiv (dir. 1994:129) skulle utredningen bl.a. göra en genomgång av hur myndigheternas tillämpning av svensk lag beaktar de åtaganden som Sverige gjort i och med anslutningen till FN-konventionen om barnets rättigheter. Flyktingpolitiska kommittén avlämnade sitt slutbetänkande Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv den 27 juni 1995 (SOU 1995:75). I betänkandet föreslår kommittén bl.a. att det i 2 kap. utlänningslagen (1989:529), där de generella förutsättningarna för uppehållstillstånd finns angivna, införs en paragraf där det föreskrivs att det vid tillståndsprövningen särskilt skall beaktas vad hänsynen till barns hälsa, utveckling och allmänna bästa kräver. Vidare föreslår kommittén att barnkonventionens definition av barn, nämligen den som är under 18 år, även skall gälla utlänningslagens regler om förvarstagande av barn. I detta avseende behandlas enligt nuvarande bestämmelser den som är 16 år eller äldre som vuxen. Kommittén förordar därutöver att barnets rätt att komma till tals i utlänningsärenden förankras i lag. Enligt kommittén bör vidare ett barns offentliga biträde i ett utlännings- ärende kunna utses till dess ställföreträdare. För närvarande utses en särskild god man som ställföreträdare för ensamma barn. Kommittén föreslår också att Statens invandrarverk tillsammans med Utrikesdepartementet och Rikspolisstyrelsen skall se över rutinerna när det gäller ärenden om familjeåter-förening.
Statsrådet Leif Blomberg har i svar på en interpellation den 17 november 1995 (prot. 1995/96:25) uppgett att Flyktingpolitiska kommitténs betänkande har remissbehandlats och nu bereds i regeringskansliet. Utskottet har inhämtat att regeringen avser att lämna en proposition till riksdagen i september 1996.
Regeringen beslutade den 1 februari 1996 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser, skapa större klarhet och ökat mått av samsyn vad gäller innebörden av begreppet barnets bästa i barnkonventionen och svensk rätt samt därvid särskilt analysera eventuella målkonflikter, samt med förtur behandla frågan om barns ställning i ärenden enligt utlänningslagen, bl.a. när det gäller avvisning eller utvisning där barn berörs (dir. 1996:15). Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 januari 1997. När det gäller förhållandet mellan barnkonventionen och utlänningslagstiftningen och deras tillämpning skall kommittén redovisa en delrapport senast den 30 juni 1996.
Utskottets bedömning
Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet konstaterar att den i anmälan efterfrågade granskningen av Statens invandrarverk och Utlänningsnämnden faller utanför utskottets granskningsområde. Någon granskning i denna del har därför inte företagits.
Som redovisats ovan har Flyktingpolitiska kommittén gjort en översyn av utlänningslagens överensstämmelse med FN:s konvention av barnets rättigheter. Utskottet har inhämtat att denna översyn bl.a. inneburit en genomgång av samtliga regeringsbeslut under cirka två års tid där regeringen har bedömt när barn kan meddelas uppehållstillstånd av humanitära skäl. Ett urval av dessa beslut har redovisats i kommitténs betänkande SOU 1995:75 (s. 233 f.). Kommittén har med anledning av sin översyn av utlänningslagens överensstämmelse med barnkonventionen föreslagit bl.a. vissa lagändringar. Som angetts ovan kommer regeringen under hösten 1996 att lämna en proposition innehållande förslag till lagändringar.
Utskottet konstaterar att regeringen under senare tid har fattat beslut i endast ett fåtal enskilda utlänningsärenden som berör barn.
Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida. I detta sammanhang vill utskottet erinra om sitt yttrande till socialutskottet med anledning av vissa motioner från allmänna motionstiden 1995 gällande frågor om införlivande av FN:s barnkonvention om barnets rättigheter (1995/96:KU2y). I yttrandet avstyrkte konstitutionsutskottet en inkorporering av barnkonventionen i svensk lagstiftning, men förordade att en bred översyn görs av om svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionens bestämmelser. Socialutskottet instämde i vad konstitutionsutskottet härvid uttalat och ansåg att detta borde ges regeringen till känna (bet. 1995/96:SoU4). Riksdagen följde utskottet (rskr. 1995/96:62). Därefter har regeringen, som angetts ovan, tillkallat en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att bl.a. göra denna översyn.
16.3 Regeringens handläggning av utlänningsärendet angående de s.k. Åselefamiljerna
Ärendet
I fyra anmälningar till utskottet har begärts att utskottet skall granska regeringens handläggning av beslutet om utvisning av familjerna Gümüscü (Sincari). Enligt anmälningarna skall utskottet granska om besluten om utvisning skedde i överensstämmelse med FN:s barnkonvention, regeringens sätt att informera de handläggande myndigheterna i samband med beslutet om avvisning, om regeringen medverkat i planeringen av verkställigheten samt regeringens och Arbetsmarknadsdepartementets roll i ryktesspridningen om familjernas privatekonomiska situation. Anmälningarna biläggs bilaga A 18.1 tillsammans med två promemorior från Arbetsmarknadsdepartementet bilaga A 18.2-3. Utskottet har hållit utfrågning med statsrådet Leif Blomberg bilaga B 6.
Bakgrund
Regeringens beslut
Statens invandrarverk beslutade den 10 februari 1993 att utvisa/avvisa familjerna Gümüscü (Sincari) från Sverige. Utlänningsnämnden fastställde den 14 oktober 1993 beslutet. Familjerna har därefter vid åtskilliga tillfällen gett in s.k. nya ansökningar om uppehållstillstånd till Invandrarverket och Utlänningsnämnden. Invandrarverket avslog i beslut den 10 januari 1995 ansökningar om uppehållstillstånd från familjerna. Utlänningsnämnden överlämnade den 2 februari 1995 ansökningar om uppehållstillstånd till regeringen. Regeringen avslog dessa ansökningar den 29 juni 1995. Familjerna har efter regeringens beslut gett in nya ansökningar om uppehållstillstånd till Utlänningsnämnden och yrkat att de skall beviljas permanent uppehållstillstånd. Familjerna har bl.a. uppgett att det skulle strida mot humanitetens krav att verkställa avvisningsbeslutet med hänsyn till barnens psykiska hälsotillstånd. De har till styrkande av sin uppfattning gett in läkarintyg avseende några av barnen. Utlänningsnämnden överlämnade enligt beslut den 15 november 1995 familjernas ansökningar till regeringen för avgörande.
Regeringen har i beslut den 11 januari 1996 avslagit familjernas ansökningar.
Tjänstemän i Arbetsmarknadsdepartementet har, enligt vad utskottet inhämtat, med fax sänt besluten vid 17-tiden samma dag till familjernas ombud och därefter till den polismyndighet som skulle verkställa beslutet.
Verkställigheten av regeringens beslut
Polismyndigheten som skulle ansvara för verkställigheten fick, enligt uppgift till utskottet, besked om regeringens beslut den 11 januari 1996 vid 17-tiden med fax. Polisen hade inte tidigare fått något besked om regeringens beslut eller dess innehåll och inte heller besked om när regeringen skulle fatta beslut i ärendet. Polisen hade dock vid planeringen av eventuell verkställighet räknat med att regeringen kunde fatta beslut torsdagen den 11 januari 1996 och därför varit beredd att verkställa ett eventuellt avvisnings/utvisningsbeslut.
Polismyndigheten verkställde samma dag avvisningen/utvisningen av familjerna dock ej i fråga om de båda familjefäderna och den äldste sonen i ena familjen eftersom dessa höll sig undan. Familjerna transporterades i buss till Lycksele där de övernattade under bevakning. Fredagen den 12 januari påbörjades flygresa till Turkiet. Efter mellanlandning i Budapest tvingades planet landa i Bukarest på grund av att flygplanets bakre dörr inte var låst. Vid start inträffade ett olyckstillbud med planet. Efter byte av plan anlände familjerna till Ankara lördagen den 13 januari.
Ambassadrapporten
Med anledning av avvisningen av familjerna upprättades en rapport vid Sveriges ambassad i Ankara. Rapporten anlände med fax till Arbetsmarknadsdepartementet den 16 januari 1996 vid 11-tiden. Rapporten registrerades i Arbetsmarknadsdepartementet samma dag kl. 13.14. Rapporten innehöll bl.a. en uppgift om att familjerna skulle haft med sig en stor summa pengar vid avvisningen. Uppgifter ur rapporten redovisades i radions Lunch-Eko samma dag.
Statssekreterare Lena Häll-Eriksson i Arbetsmarknadsdepartementet har i skrivelse den 15 mars 1996 till konstitutionsutskottet anfört följande: Rapporten togs om hand vid det informationssekretariat som hon är chef för och överlämnades till registratorn för att diarieföras. Senare under eftermiddagen blev rapporten känd i media. Delar av innehållet redovisades i lunchekot. Journalister vände sig till departementet med begäran om att få rapporten utlämnad. På hennes uppdrag togs härefter kontakt med expeditionschefen i departementet med en förfrågan om rapporten kunde lämnas ut. Efter att ha gått igenom den i samråd med en rättschef i Justitiedepartementet och en rättschef i Utrikesdepartementet, kom expeditionschefen till uppfattningen att rapporten var en allmän handling och att det inte fanns några uppgifter i den som kunde anses omfattade av någon bestämmelse om sekretess. Senare under eftermiddagen lämnades rapporten därför ut till de journalister som begärt att få den.
Enligt vad utskottet har inhämtat från expeditionschefen i Arbetsmarknadsdepartementet, var det han som fattade beslutet om att lämna ut ambassadrapporten.
Barnkonventionen
Enligt art. 3 punkt 1 i FN:s barnkonvention skall vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinsti-tutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, barnets bästa komma i främsta rummet.
I proposition 1989/90:107 om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter (s. 31 f.) sägs bl.a. följande. Artikel 3, punkt 1 innehåller den grundläggande principen att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen gäller åtgärder som vidtas av offentliga organ men också sådana som vidtas av privata sociala välfärdsinstitutioner. När det gäller att tillämpa denna princip är det naturligtvis en lagstiftningsfråga men i hög grad också en fråga om tillämpning av lagstiftningen och praktiskt handlande överhuvudtaget. Att barnets bästa skall komma i främsta rummet utesluter inte att även andra hänsyn får tas men innebär att vad som bäst gagnar barnet i första hand skall vara vägledande. Svensk rätt rörande barn och ungdomar utgår från principen om barnets bästa. Principen är förankrad i grundlagen genom bestämmelserna i 1 kap. 2 § regeringsformen om att det grundläggande målet för den offentliga verksamheten skall vara den enskildes välfärd i olika avseenden. Det åligger därför det allmänna att särskilt verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö.
Statsrådet Leif Blomberg har den 17 november 1995 som svar på en interpellation om flyktingar och barnkonventionen bl.a. anfört. Sveriges ratificering av barnkonventionen innebär att vi åtagit oss att nationellt genomföra dess bestämmelser, bl.a. genom att tillse att vår lagstiftning står i överensstämmelse med barnkonventionen. Detta innebär emellertid inte att barn som flytt från våld och hot i andra länder med automatik kan få stanna i vårt land. En sedvanlig bedömning av skyddsbehovet måste alltid göras, och detta är inget som strider mot barnkonventionen. Även om barnets bästa alltid skall särskilt beaktas finns det även andra intressen än barnets som kan vägas in, t.ex. övergripande samhällsintressen. Ett sådant samhällsintresse kan vara just behovet av en reglerad invandring.
Regeringen beslutade den 1 februari 1996 att tillkalla en parlamentarisk kommitté med uppgift att göra en bred översyn av hur svensk lagstiftning och praxis förhåller sig till barnkonventionens bestämmelser, skapa större klarhet och ökat mått av samsyn vad gäller innebörden av begreppet barnets bästa i barnkonventionen och svensk rätt samt därvid särskilt analysera eventuella målkonflikter, samt med förtur behandla frågan om barns ställning i ärenden enligt utlänningslagen, bl.a. när det gäller avvisning eller utvisning där barn berörs (dir. 1996:15). Kommittén skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 januari 1997. När det gäller förhållandet mellan barnkonventionen och utlänningslagstiftningen och dess tillämpning skall kommittén redovisa en delrapport senast den 30 juni 1996.
Utskottets utfrågning
Statsrådet Leif Blomberg uppgav vid utskottets utfrågning bl.a. följande. I de ärenden som överlämnas till regeringen och där barn är inblandade vägs alltid besluten mot barnkonventionen. Riksdagen har gjort bedömningen att svensk lagstiftning i sin anda står i överensstämmelse med konventionen.
Riksdagen har bestämt att Sverige skall ha en reglerad invandringspolitik vilket man också skall ta hänsyn till. Utlänningslagen tar sikte på att reglera invandringen. Naturligtvis vägs, enligt Leif Blomberg, sådana överväganden in vid varje tillfälle, vilka ställs mot andra överväganden. Så skedde också i detta fall.
Regeringen ansåg inte att de läkarintyg som åberopades i de aktuella ärendena, när det gällde barnens hälsa, hade en sådan styrka att regeringen på den grunden skulle säga att det fanns skäl för barnen och deras familjer att få stanna i Sverige.
Barn och föräldrar skall enligt huvudregeln följas åt. Om inte föräldrarna varit tillgänliga för avvisning hade inte barnen avvisats. I det här fallet fanns mammorna tillgängliga men papporna valde att inte vara tillgängliga och inte låta sig avvisas från Sverige. Det var snarare upp till föräldrarna att ta ställning till situationen som den utvecklades. Det var inte den svenska regeringen eller den svenska polisen som skilde familjerna åt. Enligt Leif Blombergs uppfattning var det föräldrarna själva.
Polisen var ansvarig för själva verkställigheten av avvisningen. Regeringen har inte på något sätt medverkat i planeringen eller verkställandet av familjernas avvisning och inte heller gett polisen något underhandsbesked eller någon förhandsinformation.
Leif Blomberg fick information om uppgifterna i ambassadrapporten när den kom till Arbetsmarknadsdepartementet. Det fanns inte skäl att hålla ambassadrapporten hemlig. Expeditions- och rättschefer i tre departement gjorde den bedömningen. Leif Blomberg litade på den juridiska kompetensen i regeringskansliet. Leif Blomberg tycker det är viktigt att de kan släppa och offentliggöra handlingar så långt det över huvud taget går, och han delar inte uppfattningen att det här kunde vara till förfång för eller på något allvarligt sätt skada de personer det gällde.
Utskottets bedömning
Regeringen, Utlänningsnämnden och Statens invandrarverk har under åren 1993-1996 prövat familjernas flyktingskäl vid ett flertal tillfällen. Prövningen har inte någon gång visat att skäl för att bevilja uppehållstillstånd förelegat.
Enligt FN:s barnkonvention skall barnets bästa alltid komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Att barnets bästa skall komma i främsta rummet utesluter inte, enligt propositionen om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter, att även andra hänsyn får tas. Statsrådet Blomberg har anfört att regeringen i sina överväganden även tagit hänsyn till behovet av en reglerad invandring, något som den bedömde vara av vitalt samhällsintresse.
Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
17. Svensk medverkan i samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF)
Ärendet
För utskottets granskning har anmälts att försvarsminister Thage G Peterson skulle ha ingripit i syfte att förhindra flygvapenledningen att på försvarsmaktens uppdrag utreda förutsättningarna för eventuell samverkan med NATO:s flygstridskrafter för fredsbevarande insatser inom PFF- samarbetet (bilaga A 19.1). Med anledning härav har utskottet inhämtat brev som utväxlats mellan flygvapenledningen och Försvarsdepartementet (bilaga A 19.2 och A 19.3) och mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet (bilaga A 19.4 och A 19.5). Utskottet har vidare inhämtat en bandinspelning av en intervju med försvarsministern i Dagens eko som biläggs i utskriven form (bilaga A 19.6). Härutöver har utskottet inhämtat de tre dokument som bildar den formella grunden för Sveriges medverkan i PFF (bilaga A 19.7-19.9). Utskottet har också inhämtat ett regeringsbeslut 1996- 02-15 angående Försvarsmaktens m.fl. deltagande i och värdskap för övningar inom ramen för PFF (bilaga A 19.10). Utskottet har i brev ställt frågor till Försvarsdepartementet, vilket resulterat i en promemoria (bilaga A 19.11). Utskottet har ställt vissa frågor till Utrikesdepartementet, som svarat på dessa i en promemoria (bilaga A 19.12). Frågor som ställts till flygvapenchefen har besvarats i ett handbrev från Försvarsmakten/flygvapenchefen (bilaga A 19.13). En utskrift från en intervju i Dagens eko med överbefälhavaren den 17 april 1996 har också bilagts (bilaga A 19.14). Två utfrågningar har också genomförts, dels med flygvapenchefen Kent Harrskog (bilaga B 3), dels med försvarsminister Thage G Peterson (bilaga B 7).
Allmän bakgrund
I ett brev av den 22 mars 1995 (bilaga A 19.2) bad flygvapenchefen generallöjtnant Kent Harrskog om Försvarsdepartementets ställningstagande till en inbjudan från den nederländske flygvapenchefen att sända två Jaktviggenplan till Leeuwarden för att närmare studera utvärderingssystemet ACMI samt utbilda svenska piloter i NATO- procedurer.
I departementets svar den 14 juni till flygvapenchefen (bilaga A 19.3) framhålls att den framtida inriktningen och vilka resurser som kommer att tilldelas för Sveriges deltagande i internationella fredsfrämjande operationer kommer att fastställas i samband med nästa försvarsbeslut.
Slutklämmen i brevet lyder:
Av detta skäl och då det ej heller finns någon internationell efterfrågan på svenska flygstridskrafter för förberedande operationer saknas i nuläget skäl att genomföra besöket med JA 37 i Holland för att utbilda svenska piloter i NATO-procedurer. Den del av besöket i Holland som syftar till ökad kunskap om utvärderingssystemet ACMI är värdefull och bör genomföras, dock utan JA 37.
Försvarsmakten har i en skrivelse den 15 maj 1996 (bilaga A 19.4) till Försvarsdepartementet angett sin avsikt att delta under hösten 1995 i två övningar inom PFF-samarbetets ram och därvid i ett fall delta med flygförband bestående av bl.a. två JA 37 (Jaktviggen). Syftet med deltagandet var enligt Försvarsmakten bl.a. att öka kunskapen om hur en urdragningssituation hanteras i en fredsbevarande operation inom FN och att bidraga med svensk kompetens inom flygtransportområdet. Regeringen beslöt den 15 juni 1995 att flygförbandens deltagande i det nämnda fallet skulle inskränkas till en tp 84 och en helikopter 10, dvs. tillstånd gavs inte för de två Jaktviggenplanen (bilaga A 19.5).
Försvarsminister Thage G Peterson intervjuades i Dagens eko den 4 juli och besvarade då frågor om Sveriges medverkan i PFF-samarbetet. Intervjun återges i en utskrift från ljudbandet, som ställts till utskottets förfogande från Ekoredaktionen (bilaga A 19.6). Av intervjun framgår bl.a. att försvarsministern svarade nekande på reporterns fråga om det fanns någon anledning för flygvapnet att ägna sig åt att studera förutsättningarna för svensk samverkan med NATO-flyg i fredsbevarande insatser. Uppdraget hade efter en dialog i öppen och vänskaplig atmosfär dragits tillbaka. Försvarsministern förklarade också att det är landets regering som drar upp de politiska gränserna också när det gäller försvarspolitiken , vilket hade skett i det aktuella fallet.
Sveriges medlemskap i Partnerskap för fred
I regeringens skrivelse 1993/94:207 Sverige och Partnerskap för fred meddelades att en ny form för europeiskt samarbete skapats vid NATO-staternas toppmöte i Bryssel i januari 1994. Det skedde genom ett erbjudande från NATO:s sexton medlemsstater om samverkan med andra stater inom ramen för initiativet Partnerskap för fred (PFF). Enligt skrivelsen hade initiativet mottagits genomgående positivt i de berörda länderna. Efter noggrant övervägande hade regeringen kommit till slutsatsen att det låg i Sveriges intresse att delta i samarbetet.
NATO:s inbjudan hade riktats till medlemmar i det nordatlantiska samarbetsrådet North Atlantic Cooperation Council (NACC) samt till andra ESK-stater som kunde och ville bidra till programmet, med vilket avsågs länder som Sverige, Finland och Österrike. Dessa länder medverkade vid tillfället för inbjudan redan i NACC:s arbete på det fredsbevarande området.
Utgångspunkten för deltagande i programmet är enligt regeringsskrivelsen att varje stat själv definierar de områden inom vilka den är beredd att samarbeta. Syftet med PFF-programmet är att underlätta öppenheten i nationella försvars-, planerings- och budgeteringsprocesser, att säkerställa demokratisk kontroll av försvarsmakter, att upprätthålla förmågan och beredskapen att efter vederbörliga konstitutionella hänsyn bidra till operationer under FN:s bemyndigande och/eller ESK:s (numera OSSE) ansvar. Vidare syftar programmet till att utveckla samarbetsinriktade relationer med NATO syftande till gemensam planering, utbildning och övning för att förstärka förmågan att genomföra operationer på det fredsbevarande området, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna kan komma överens om. Ett ytterligare syfte är att på längre sikt utveckla förmågan att samarbeta med militära enheter från NATO:s medlemsstater.
I ett ramdokument anges vissa grundläggande principer för samarbetet med utgångspunkt i folkrätten, FN- stadgan och ESK:s principer. Utgångspunkten och inriktningen av ett enskilt lands medverkan inom PFF- programmet definieras av landet självt i ett s.k. presentationsdokument. Den för det enskilda landet bindande delen utgörs av en bilateral överenskommelse med NATO om ett partnerskapsprogram, av vilket framgår vad landet utfäster sig att delta i och vilka resurser som ställs till förfogande för detta.
Enligt regeringens skrivelse borde Sverige erbjuda sin erfarenhet på det fredsbevarande området och andra områden som t.ex. räddningstjänstverksamhet och miljösamarbete av olika slag. Regeringen hade funnit det naturligt att koncentrera erbjudande om utbildning inom två huvudområden: dels samverkan på det fredsbevarande området avseende kurser rörande planering och genomförande av fredsbevarande insatser, dels stöd till främjande av demokratisk kontroll över de militära strukturerna i Öst- och Centraleuropa. Regeringen aviserade att deltagande i gemensamma övningar skulle kunna ingå i det svenska åtagandet, redan under det innevarande året.
Både försvarsutskottet (bet. 1993/94:FöU7y) och utrikesutskottet (bet. 1993/94:UU18) ställde sig positiva till regeringens initiativ och rekommenderade ett svenskt deltagande i PFF-samarbetet. Något annat riksdagsbeslut med anledning av denna skrivelse än att lägga den till handlingarna fattades inte (prot. 1993/94:99).
Av intresse för den fråga som här behandlas är utrikesutskottets behandling av en motion (v), som innehöll synpunkter på utformningen av det svenska presentationsdokumentet vad bl.a. avser en generell harmonisering av svenska stridskrafter med NATO- stridskrafter. Utskottet uttalade med anledning av motionen bl.a.:
Som framgått av utskottets ställningstagande ovan är utgångspunkten för ett svenskt deltagande i PFF en bibehållen militär alliansfrihet. Det militära samarbete som kan ifrågakomma är inte generellt till sin natur, utan det bestäms i varje enskilt fall genom bilateral överenskommelse mellan Sverige och NATO om ett partnerskapsprogram. Utskottet delar regeringens uppfattning att PFF-samarbetet, vad avser stridskrafter, för svensk del syftar till att förstärka vår förmåga att delta i fredsbevarande operationer under FN- eller ESK-mandat, räddningsinsatser, insatser på det humanitära området och på andra områden som parterna i aktuella fall kan enas om.
I regeringens proposition (prop. 1993/94:244) lade regeringen fram ett förslag till en ny lag om utbildning för fredsbevarande verksamhet. Förslaget innebar att regeringen bemyndigades att sända väpnad styrka utomlands för att delta i övningar och annan utbildning för fredsbevarande verksamhet inom ramen för internationellt samarbete. Den föreslagna lagen innebar ingen förändring vad avser regeringens möjlighet att sända en väpnad styrka utomlands för deltagande i fredsbevarande verksamhet enligt lagen (1992:1153) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands.
Av propositionen framgick bl.a. att övningarna avsågs genomföras årligen inom ramen för PFF med trupp från partnerstaterna och att övningarna bedömdes omfatta cirka en brigad eller motsvarande marina styrkor eller flygvapenstyrkor. Från svensk sida planerades enligt propositionen deltagande med förband av högst en bataljons storlek.
Försvarsutskottet (bet. 1993/94:FöU12) tillstyrkte regeringens lagförslag och riksdagen följde utskottet (prot. 116). Den nya lagen trädde i kraft den 1 juli 1994 (SFS 1994:588).
Ramdokumentet, presentationsdokumentet och partnerskapsprogrammet
De tre dokument som nämnts i föregående avsnitt bildar den formella grunden för Sveriges medverkan i PFF.
Ramdokumentet (bilaga A 19.7) har den allmänna karaktär som beskrivits i regeringsskrivelsen. Det anger den idémässiga och principiella grunden för de enskilda staternas medverkan i PFF.
I presentationsdokumentet (bilaga A 19.8) specificeras inriktningen och omfattningen av Sveriges medverkan i PFF. I dokumentets första del, Resource identification , anges de svenska bidragen till olika slags aktiviteter inom PFF. Det gäller olika slags utbildningsinsatser och expertmedverkan i fredsbevarande insatser i f.d. Jugoslavien, övningar i humanitära operationer, deltagande i fredsbevarande övningar till sjöss och blandade övningar och utbildning med fredsbevarande inriktning utanför Sverige, utbildning i oljeskadebekämpning för de baltiska staterna, stöd till att bygga upp en fredsbevarande förmåga speciellt i de baltiska staterna. I dokumentets första del beskrivs också omfattningen och karaktären hos de styrkor som kan komma att användas i aktiviteter inom PFF samt den långsiktiga försvarsplaneringen i Sverige. I dokumentets andra del beskrivs de åtgärder som Sverige kan behöva vidta för att svara mot PFF:s politiska mål.
Partnerskapsprogrammet, Individual Partnership Programme , IPP (bilaga A 19.9), som ingåtts mellan Sverige och NATO, utgör en översättning av presentationsdokumentet till en operativ plan. Den har karaktären av en tabellarisk översikt över aktiviteter som anges i standardiserade kategorier (del 1) och en specificering av de resurser som Sverige kan mobilisera för PFF-samarbetet (del 2).
Av ett regeringsbeslut 1996-02-15 (bilaga A 19.10) framgår Försvarsmaktens deltagande i och värdskap för övningar inom ramen för PFF under 1996 och 1997. Det framgår bl.a. att svenskt stridsflyg i form av två enheter SH 37 (Viggen spaningsversion) skall delta i övningen Baltops i Östersjön i juni 1996 avseende en kombination av räddnings- och fredsbevarande övning. Därmed införs en ny praxis beträffande svenska stridsflygenheters deltagande i PFF- samarbetet.
Uppgifter från Försvars- och Utrikesdepartementen
Av promemorian från Försvarsdepartementet (bilaga A 19.11) framgår bl.a. att de svenska åtagandena vad avser punkterna 3 d och e i ramdokumentet bestått i deltagande i vissa övningar och seminarier under 1994 och 1995 samt återkommande kurser som arrangeras av Försvarshögskolan, Militärhögskolan, Statens räddningsverk samt Försvarsmakten.
Skälet till att regeringen i juni 1995 beslöt att begränsa de svenska flygförbandens deltagande i övningen Cooperative Jaguar genom att utesluta två JA 37 var att regeringen ansåg det angeläget att av kostnadsskäl begränsa deltagandet till sådana förband och enheter för vilka en medverkan bedömdes som särskilt betydelsefull från svensk utgångspunkt, vilket inte ansågs vara fallet med de aktuella JA 37. Dessutom förelåg enligt departementet ingen efterfrågan på svenska stridsflygplan för internationella operationer.
Beträffande möjligheterna att inhämta kunskap om utvärderingssystemet ACMI vid det av flygvapenledningen planerade besöket i Holland utan deltagande av stridsflygplan JA 37 gjorde departementet den bedömningen att värdefull kunskap kunde inhämtas utan deltagande av svenskt stridsflyg.
På frågan om hur Försvarsdepartementet i ett framtidsperspektiv ser på svenska flygstridskrafters medverkan i PFF- samarbetet enligt intentionerna i ramdokumentet hänvisar departementet till propositionen (prop. 1995/96:12) om totalförsvar i förnyelse. I propositionen föreslogs inrättandet av en internationell styrka som avses omfatta specialenheter för bl.a. transporter. Dessa enheter kan också komma att bestå av flyg i form av transportflyg och helikoptrar.
Då utskottet funnit att Försvarsdepartementets svar på frågan om Sveriges åtaganden inom PFF vad avser punkterna 3 d och e i ramdokumentet inte var tillräckligt upplysande, ställdes samma fråga till Utrikesdepartementet. UD har i en promemoria (bilaga A 19.12) framfört att man utöver en redovisning av kända förhållanden om ramdokumentet inte fann anledning att lämna ytterligare kommentarer till Försvarsdepartementets svar.
Uppgifter i brev från flygvapenchefen
Av flygvapenschefens brev till utskottet (bilaga A 19.13) framgår det bl.a. att, enligt Försvarsmaktens mening, i princip alla typer av förband skall kunna delta i PFF-övningar. Sverige bör kunna utbilda egna förband inom ramen för FN- missioner av den typ som pågår i Bosnien. I sådana situationer krävs enligt flygvapenchefen kunskap om den internationella standard som används och att flygplanen är anpassade och personalen utbildad för detta. Denna förmåga blir än viktigare om Försvarsmakten i framtiden skall kunna utbilda och hålla i beredskap ett större förband med kort insatstid. Jaktflyget bör enligt flygvapenchefen ha förmåga att medverka i en internationell operation för att bl.a. skydda svenskt transportflyg. PFF erbjuder enligt flygvapenchefen möjligheter att utveckla denna förmåga hos svenska stridskrafter. Enligt flygvapenchefens mening bör Sverige också ta på sig ansvaret att vara värd för olika PFF-aktiviteter inklusive övning med stridsflygplan. Att starta en egen process är enligt flygvapenchefen ett sämre alternativ från tids- och kostnadssynpunkt och med hänsyn till att internationella erfarenheter och kunskaper inte kan tas till vara.
Flygvapenledningen lämnade under 1994 ett uppdrag till Försvarets materielverk angående förutsättningarna för eventuell samverkan med NATO:s flygstridskrafter inom PFF-samarbetet. Uppdraget gick ut på att ta fram förslag till komplettering av inriktning av systemanordning avseende samfunktionsförmåga ur ett internationellt perspektiv, att inventera svenska och relevanta internationella standarder vilka har betydelse för internationell samverkan samt att genomföra en analys av krav på flygstridskrafternas tekniska förmåga att samverka vid fredsbevarande operationer inom FN, PFF och EU. Uppdraget skulle slutligt redovisas till flygvapenledningen den 15 januari 1996. Uppdraget har avbrutits genom beslut av flygvapenledningen den 21 juni 1995.
Möjligheterna att inhämta kunskap om utvärderingssystemet ACMI vid ett planerat besök i Holland blev enligt flygvapenchefens bedömning så begränsade till följd av Försvarsdepartementets beslut att inte medge tillstånd för deltagande med svenska flygstridskrafter att besöket inställdes. Ett deltagande enligt planerna skulle enligt flygvapenchefen ha givit möjligheter att öka intresset för det motsvarande svenska systemet och ge praktiska erfarenheter av både ACMI och det taktiska uppträdandet.
På frågan om syftet med deltagandet i Cooperative Jaguar-övningen, då JA 37- planen inte deltog, svarar flygvapenchefen att målsättningen med att öva internationellt samarbete med Viggensystemet inte uppnåddes, medan målsättningen med i övningen deltagande flygtransport- och flygräddningsförband uppnåddes. På detta senare område är Sverige enligt flygvapenchefen i stor utsträckning kunskapsgivare.
Utfrågning av flygvapenchefen
När det gäller grunderna för och syftet med Försvarsmaktens uppdrag till FMV anförde flygvapenchefen följande. Enligt flygvapenchefen var det regeringens och riksdagens intention att Försvarsmakten skulle spela en större roll i internationella sammanhang. Om det fanns ett intresse från statsmakterna för att svenska flygstridskrafter skulle delta i internationella uppdrag, behövdes kunskap om möjligheterna att samverka med andra länders flygstridskrafter. Frågan gällde en ren kunskapsuppbyggnad. Flygvapenchefen hade inte uppfattat att det fanns något undantag för flyg eller stridsflyg i PFF-samarbetet. Beslutet om att lämna uppdraget till FMV fattades självständigt av flygvapenchefen, utan medverkan från ÖB eller Försvarsdepartementet. Uppdraget avsåg att analysera tre scenarier för en framtida svensk medverkan med flygstridskrafter i PFF-samarbetet. Ett av alternativen, som avsåg möjligheter att inom PFF-avtalet gruppera och leda utländska företag inom landet, var föremål för diskussioner med statssekreterare Peter Lagerblad i Försvarsdepartementet. Inom ramen för det svenska åtagandet i Bosnien har samverkan skett med danska flygstridskrafter, som varit baserade i Sverige och övat på svenskt territorium.
Beträffande omständigheterna kring uppdragets avbrytande sade flygvapenchefen bl.a. att det hade framgått att uppdraget efter hand uppmärksammades i Försvarsdepartementet. I samband med flygutställningen i Le Bourget lät statssekreterare Lagerblad förstå att uppdraget enligt departementets mening var olämpligt, vilket framfördes till programledningschefen Mats Hellstrand. Inom flygvapenledningen kom man fram till att det inte var meningsfullt att arbeta med ett uppdrag som ådragit sig regeringens misshag. Vid ett senare möte med statssekreteraren anmälde flygvapenchefen att uppdraget var återkallat. Beslutet att avbryta uppdraget var flygvapenchefens eget, och något regeringsbeslut eller annat liknande underlag fanns inte. Han hade inte återkallat uppdraget om han inte hade fått ganska tydliga signaler från statssekreteraren. Huruvida försvarsministern var införstådd med Lagerblads missnöjesyttring känner flygvapenchefen inte till. Flygvapenchefen uppfattade att orsaken till missnöjet var att det ansågs olämpligt att syssla med den aktuella typen av uppgifter. Någon fullödig motivering till varför uppdraget ansågs farligt har inte getts från departementets sida. Det som diskuterades mest med statssekreteraren gällde möjligheten att inom PFF-avtalet gruppera och leda utländska företag inom landet. Denna del av analysen hade tillkommit mot bakgrund av det sätt på vilket flygvapnet övat Bosnienbataljonerna. För att öva flygunderstöd i Bosnien med samverkansgrupper har danskt stridsflyg varit baserat i Sverige vid ett flertal tillfällen då även skarpskjutning förekommit. Diskussionen handlade om lämpligheten av den ena eller den andra åtgärden mot bakgrund av det politiska läget m.m., vilket undandrar sig flygvapenchefens bedömning. Flygvapenchefen har inte haft några direktkontakter med försvarsminister Thage G Peterson i detta ärende.
Beträffande de kortsiktiga effekterna av att Sverige inte deltagit i samövningarna sade flygvapenchefen att förlusterna varit små vad gäller kunskapsinhämtande inom övningen Cooperative Jaguar-övningen sommaren 1995. Vissa presumtiva länder för export av JAS, t.ex. Ungern, Tjeckien och Polen, har lämnat synpunkter på att Sverige inte deltog. Dessa länder är angelägna om medlemskap i NATO och om NATO-kompabilitet. Flygvapenchefen tror dock inte att Sveriges anseende skadats med hänsyn till att vi nu kommer att delta i kommande övningar inom PFF:s ram.
När det gäller regeringens syn på Sveriges deltagande i PFF tillfrågades flygvapenchefen om den nya regering som tillträdde hösten 1994 hade antytt en ändrad syn på deltagandet i PFF och på att vissa delar av försvaret skulle undantas. Flygvapenchefen svarade att detta inte varit fallet såvitt han känner till. I det förslag till program för Sveriges deltagande i PFF som Försvarsmakten lämnade in till regeringen i november 1995 sägs att jaktflyg bör ingå för att bl.a. skydda svenskt transportflyg. Flygvapenchefen känner inte till om och hur regeringen reagerat på förslaget, eftersom dessa frågor handläggs inom internationella enheten vid högkvarteret. Flygvapenchefen säger sig vara nöjd med regeringsbeslutet vad gäller flygvapnets möjligheter att delta i samövningarna. Flygvapenchefen bedömer att den plan som lämnades in till regeringen i november 1995 skiljer sig från tidigare förslag, eftersom Försvarsmakten tydligare betonat behovet av deltagande även med flyg- och marinstridskrafter. Beträffande orsaken till att regeringen i sitt beslut den 15 februari 1996 godkänt deltagande med stridsflygplan i samövningen Baltops sommaren 1996 sade sig flygvapenchefen tro att regeringen tagit intryck av Försvarsmaktens argumentation.
Flygvapenledningens allmänna kontakter med försvarsministern har enligt flygvapenchefen bestått av två möten under drygt ett år. Flygvapenchefen förutsätter att diskussioner om policyfrågor för varje försvarsgren beträffande t.ex. omfattningen av det internationella utbytet äger rum mellan försvarsministern och ÖB. De internationella samverkansfrågorna ligger på den internationella enheten inom högkvarteret.
Bland övriga frågor som ställdes till flygvapenchefen fanns frågan om en policy för åtgärder inom flygvapnet för att kunna klara en eventuell ökning av de internationella åtagandena. Enligt flygvapenchefen har man inte genomfört någon regelrätt utredning på det här området, men man har ändå en relativt god uppfattning om vad som behövs för anpassningen på den tekniska sidan. Flygvapenchefen sade sig vilja skapa förutsättningar för att kunna ställa upp i internationella uppdrag om regeringen så önskar och kunna svara på frågor om hur lång tid det tar etc. När det gäller beredskapen för samverkan med NATO- stridskrafter sade flygvapenchefen att problemen i mindre utsträckning handlar om tekniska frågor. Snarare gäller det nomenklaturen inom NATO och f.d. Warszawapakten. På frågan om hur lång tid det skulle ta att komma i gång efter ett eventuellt beslut om att delta med stridsflyg inom ramen för Sveriges åtagande i Bosnien sade sig flygvapenchefen vara osäker på tidsutdräkten på grund av interoperabiliteten; möjligen skulle det ta upp till ett år.
En annan fråga gällde om det finns anledning att tro att svenskt stridsflyg inte skulle komma att efterfrågas för fredsbevarande operationer på grund av t.ex. tekniska problem. Enligt flygvapenchefen finns ingen anledning att tro detta. Det svenska flygvapnet är fortfarande ett relativt stort flygvapen i ett europeiskt perspektiv och högt respekterat.
Utfrågning av försvarsministern
Inledningsvis redogjorde försvarsminister Thage G Peterson för sin uppfattning i tre frågor avseende Sverige och PFF-samarbetet. Enligt försvarsministern finns inget riksdagsbeslut som ålägger regeringen att låta Försvarsmakten delta med vissa typer av stridskrafter i PFF-samarbetet; regeringen avgör omfattningen av och innehållet i samarbetet. Vidare har enligt försvarsministern varken den förra eller den nuvarande regeringen bundit Sverige för deltagande med jakt- eller attackflyg gentemot NATO i PFF- sammanhang. I partnerskapsprogrammet nämns såvitt avser flyg endast transportflyg. Enligt försvarsministern har den svenska PFF-politiken inte undergått någon förändring vad gäller deltagandet med svenskt militärflyg.
Beträffande Försvarsmaktens återkallande av uppdraget till FMV sade försvarsministern inledningsvis bl.a. att den politiska styrningen av PFF- samarbetet är särskilt betydelsefull, eftersom det sker på den militära alliansfrihetens grund. Uttolkningen av denna politik bör inte överlämnas till myndigheterna.
Vad gäller grunderna för flygvapenledningens uppdrag till FMV sade försvarsministern att det svenska försvaret givetvis måste utvecklas men att det finns en restriktion i PFF- samarbetet vad gäller typen av flyg; det har hela tiden varit fråga om transportflyg och inte stridsflyg. På frågan om lämpligheten av att myndigheterna skaffar sig kunskap för att kunna svara på politikernas frågor svarade försvarsministern att det skulle vara en farlig väg om myndigheterna efter eget huvud skulle få delta hur som helst och göra vilka utredningar som helst.
Beträffande FMV-uppdragets karaktär och grunderna för Försvarsdepartementets missnöje med detta sade försvarsministern att det fanns starka erinringar från berörda enhetschefer och statssekreteraren mot utredningen, delvis på grund av kostnaderna: 3 miljoner kronor. På frågan om det var olämpligt att göra den aktuella typen av analys med hänsyn till Sveriges förhållande till NATO sade försvarsministern att Sveriges inriktning på interoperabilitet var väl känd och förenlig med NATO:s syn på PFF- övningarna. I utredningsuppdraget fanns inslag som kunde uppfattas som ett hot mot eller avsteg från alliansfriheten. Det gällde t.ex. möjligheten att inom ramen för PFF-avtalet gruppera och leda utländska flygföretag inom landet. På den punkten borde Försvarsmakten ha frågat regeringen/Försvarsdepartementet innan utredningen startade.
Frågor ställdes också om omständigheterna kring flygvapenchefens beslut att avbryta den påbörjade analysen. Försvarsministern sade sig inte känna till innehållet i samtalen mellan statssekreteraren och flygvapenchefen. Försvarsministern själv informerades den 24 maj 1995 om uppfattningarna bland berörda chefstjänstemän på departementet om FMV- uppdraget. Dessa var kritiska, och försvarsministern fann ingen anledning att ifrågasätta deras uppfattning. De berörda enhetscheferna ansåg att kontakt borde ha tagits med departementet i förväg. Försvarsministerns nästa befattning med ärendet var när han senare informerades om att flygvapenchefen återtagit uppdraget.
Under utfrågningens gång kom frågorna åtskilliga gånger in på regeringens och departementens styrning av myndigheterna allmänt och särskilt avseende det aktuella fallet. Försvarsministern menade bl.a. att det i och för sig inte finns något krav på flygvapenchefen att han skall fråga departementet varje gång han vill genomföra analyser med anknytning till PFF-samarbetet, men försvarsministern konstaterade att ÖB inte tagit upp ärendet till en formell diskussion. Konstitutionen gör det enligt försvarsministern möjligt för regeringen att ta tillbaka bemyndiganden avseende medel som anslagits till myndigheten i vissa fall, förutsatt att Försvarsmakten uttryckligen ber regeringen fatta beslut i det specifika fallet. Nu skedde inte detta, utan det var Försvarsmakten som fattade ett eget beslut att avbryta uppdraget till FMV. Regeringen bör inte frånhända sig beslutanderätten när det gäller den militära alliansfrihetens grund för PFF- samarbetet. Strikt formellt hade Försvarsdepartementet eller försvarsministern inget ärende att pröva i fråga om uppdraget till FMV.
Försvarsministern bekräftade att uppdrag av den här aktuella typen ligger inom ramen för regleringsbrevet för Försvarsmakten och att det är regeringen som fattar beslut om bemyndigandet skall återtas, inte ett enskilt statsråd. Han bekräftade också att flygvapenchefen hade den formella och konstitutionella möjligheten att använda 3 miljoner kronor för det ändamål han beslutat om.
Vad gäller övriga frågor som ventilerades vid utfrågningen kan nämnas att försvarsministern sade att frågorna om Sveriges deltagande i olika typer av PFF-övningar hanteras konsekvent, varvid man på Försvarsdepartementet gör en tydlig åtskillnad mellan t.ex. deltagande i räddningstjänstövningar som Baltops och övriga typer av övningar. Deltagandet med spaningsflyg i Baltops motiveras bl.a. av att spaningsflyg kan täcka ett större område än helikoptrar kan och att övningen ger Sverige och hela Östersjöområdet viktiga erfarenheter. Skälet till att svenskt deltagande med stridsflyg inte beviljats tidigare är enligt försvarsministern främst att det inte funnits några förfrågningar om denna typ av svenskt flyg. Ett annat skäl är att det i regeringsskrivelsen om PFF uttryckligen sägs att samarbetet skall ske på den militära alliansfrihetens grund. Enligt försvarsministern skulle ett svenskt deltagande med stridsflyg i tidigare PFF- övningar inte som en engångsföreteelse ha påverkat utlandets tilltro till Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, men det skulle ha kunnat innebära inledningen till något nytt.
På frågan vad som principiellt skiljer deltagande av flygstridskrafter från deltagande av marin- och markstridskrafter svarade försvarsministern med hänvisning till formuleringarna i regeringsskrivelsen att endast transportflyg och helikoptrar skulle medverka från Sverige i PFF- sammanhang. Eventuella förfrågningar om svenskt deltagande med t.ex. jaktflyg i tidigare PFF-övningar skulle försvarsministern ha sagt nej till. Han sade sig inte vara beredd att anträda en väg där den svenska militära alliansfriheten skulle naggas i kanten. Försvarsministern sade sig heller inte vara beredd att medverka till att svenskt stridsflyg skulle medverka i operationer för att rädda människor ut ur t.ex. Bosnien.
Beträffande frågan om det svenska flygvapnets s.k. interoperabilitet med NATO-flyget sade försvarsministern bl.a. att en svensk anpassning troligen tar något år. Denna fråga bör emellertid först, enligt försvarsministerns mening, bli föremål för en politisk diskussion, gärna i samband med nästa försvarsbeslut. Ett deltagande med svenskt attack- eller jaktflyg kan inte bli aktuellt förrän efter nästa försvarsbeslut.
Vad gäller kontakterna med flygvapenchefen sade försvarsministern att han talat med Harrskog om försvarsfrågor vid sju tillfällen sedan han tillträdde som försvarsminister hösten 1994. Försvarsministern har för vana att alltid ta emot försvarsgrenscheferna och chefen för den militära underrättelsetjänsten i speciella eller personliga frågor när de så önskar men att han beträffande alla övergripande frågor vänder sig till ÖB i dennes egenskap av förvaltningschef för Försvarsmakten.
Utskottets bedömning
Granskningen i detta ärende avser huruvida försvarsministern påverkat flygvapenchefen att avbryta ett påbörjat uppdrag från Försvarsmakten till Försvarets materielverk (FMV) angående förutsättningarna för Sveriges medverkan i Partnerskap för fred (PFF). Härutöver har utskottet undersökt bl.a. regeringens beslut med anledning av framställningar från Försvarsmakten om tillstånd för deltagande med svenska flygstridskrafter i övningar inom ramen för PFF.
Avbrytandet av uppdraget till FMV
Som framgått ovan gick flygvapenledningens uppdrag till FMV ut på att utreda förutsättningarna för en eventuell samverkan mellan svenska flygstridskrafter och NATO:s flygstridskrafter. Uppdraget avsåg bl.a. att analysera och lämna förslag till sådana anordningar som skulle öka den s.k. interoperabiliteten mellan svenskt flyg och NATO-flyg vid fredsbevarande operationer i FN:s, PFF:s och EU:s regi. Efter kontakter och samtal mellan bl.a. statssekreteraren i Försvarsdepartementet, som lät förstå att det pågående uppdraget vid FMV inte var lämpligt, och programledningschefen inom flygvapenledningen beslöt flygvapenchefen i juni 1995 att avbryta uppdraget.
Enligt försvarsministern ansåg man i departementet att det i uppdraget fanns inslag som kunde uppfattas som ett hot mot eller ett avsteg från Sveriges alliansfrihet och att kostnaderna för uppdraget inte stod i proportion till den förväntade nyttan. Enligt flygvapenchefen syftade uppdraget till FMV till att öka kunskaperna om möjligheterna för svenskt stridsflyg att samverka med andra länders flygstridskrafter inom PFF-samarbetet. Flygvapenchefen har vid utfrågningen inför utskottet sagt att han inte hade återkallat uppdraget om han inte fått tydliga signaler från statssekreteraren om detta. Försvarsministern har bekräftat att flygvapenchefen hade den konstitutionella och formella möjligheten att använda avsatta medel inom ramen för regleringsbrevet för Försvarsmakten för det aktuella ändamålet och att ett eventuellt återtagande av ett bemyndigande kräver regeringsbeslut.
Enligt utskottets mening har försvarsministerns och Försvarsdepartementets agerande vad gäller kontakterna med Försvarsmakten varit väl motiverade med hänsyn till den tolkning departementet gjorde av uppdragets innehåll. På denna grund stämmer försvarsministerns agerande överens med principen om regeringens ansvar för implementeringen av försvars- och säkerhetspolitiken.
Regeringens beslut om svenskt deltagande i övningar inom ramen för PFF
Beträffande Försvarsdepartementets respektive regeringens ställningstagande till förfrågningar eller formella framställningar från Försvarsmakten om att få delta med flygstridskrafter inom ramen för PFF-samarbetet konstaterar utskottet att departementet respektive regeringen i två fall ställt sig avvisande till deltagande med svenskt jaktflyg utomlands. Enligt försvarsministern har det inte funnits någon efterfrågan på svenskt deltagande med flyg i dessa sammanhang. Dessutom nämns endast transportflyg och helikoptrar uttryckligen i den regeringsskrivelse som ligger till grund för svensk medverkan i PFF. I februari 1996 har regeringen godkänt deltagande med spaningsflyg i en PFF-övning i Östersjön (Baltops) sommaren 1996. Deltagandet i denna övning motiveras enligt försvarsministern av att jaktflyg är en effektivare spaningsresurs än helikoptrar och att övningen är inriktad på räddningstjänst, där Sverige kan vinna viktig erfarenhet.
Utskottet finner att försvarsministern varit i sin fulla rätt att inte bevilja Försvarsmakten tillstånd till flygföretag med stridsflyg utomlands i de aktuella fallen. Utskottet instämmer i tolkningen av regeringsskrivelsens riktningsgivande innehåll beträffande typen av flyg som bör engageras i PFF- samarbetet.
Granskningen föranleder i övrigt inget särskilt uttalande.
18. ÖB:s pressmeddelande om den nordiska bataljonens uppgifter i Bosnien
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 20.1) har anhållits att utskottet granskar vad som förevarit med anledning av ett pressmeddelande som överbefälhavaren sände ut den 27 juli 1995 innehållande information om den nordiska bataljonens uppgifter i Bosnien. I anmälan hänvisas till uppgifter i Svenska Dagbladet den 28 juli, enligt vilka försvarsminister Thage G Peterson skulle ha förmått ÖB att sända ut pressmeddelandet till stöd för försvarsministerns ståndpunkt i en pågående debatt om den svenska insatsen i Bosnien. I anmälan anförs vidare att detta, om det är korrekt att pressmeddelandet tillkommit efter påtryckning från försvarsministern, är ministerstyre i strid med regeringsformen. Vad som gör den aktuella händelsen särskilt betänklig från demokratisk och konstitutionell synpunkt är enligt anmälan det faktum att ministerstyret syftat till att komma åt en motståndare i en pågående debatt. Fortsättningsvis innehåller anmälan en redogörelse för skillnaderna i synsättet på Bosnienkonflikten mellan Folkpartiet och regeringen.
Utskottet har med anledning av anmälan inhämtat det aktuella pressmeddelandet (bilaga A 20.2), ett TT-telegram från den 28 juli 1995 där ÖB kommenterar den här aktuella anmälan (bilaga A 20.3), FN:s säkerhetsråds resolutioner 836 och 844 (bilagorna A 20.4 och A 20.5), ett regeringsbeslut 1993-08-19 angående en svensk väpnad styrka till FN:s förfogande (bilaga A 20.6), en promemoria upprättad i Utrikesdepartementet innehållande tolkningar av det svenska åtagandet i FN- stadgans termer (bilaga A 20.7), säkerhetsrådets resolution 982 (bilaga A 20.8) och ett regeringsbeslut 1995-07-27 angående Sveriges bidrag till FN:s snabba insatsstyrka för insatser i f.d. Jugoslavien (bilaga A 20.9). Härutöver har inhämtats en promemoria från Försvarsdepartementet (bilaga A 20.10) och en promemoria från ÖB Owe Wiktorin (bilaga A 20.11). Utfrågningar har också genomförts med ÖB (bilaga B 2) och försvarsminister Thage G Peterson (bilaga B 7).
Allmän bakgrund
Pressmeddelandet (bilaga A 20.2) utsändes från Försvarsmakten, högkvarteret, den 27 juli 1995. Meddelandet avsåg att klarlägga överbefälhavarens uppfattning i frågan om utnyttjandet av FN-förbanden i Bosnien inklusive den nordiska bataljonen, Nordbat 2.
Enligt pressmeddelandet är den nordiska bataljonen i Bosnien rekryterad, utbildad och utrustad för fredsbevarande uppgifter i enlighet med FN-stadgans 6 §. Bataljonen är inte avsedd för anfallsstrid. Skulle bataljonens uppgift ändras till att vara mer offensiv, i enlighet med FN-stadgans 7 §, krävs ett antal åtgärder för ett militärt ansvarstagande: kompletterande utbildning, tillförande av mer offensiva vapen och om- och nyrekrytering av personal. Enligt ÖB har inte någon begäran inkommit från FN om förändring av mandatet för Nordbat 2.
I en kommentar rörande den aktuella granskningsanmälan till TT den 28 juli (bilaga A 20.3) förnekar ÖB bestämt att försvarsministern skulle ha utövat påtryckningar mot honom. Till TT säger ÖB att försvarsministern över huvud taget inte gett order om någonting. I så fall hade pressmeddelandet inte kommit ut - - - Vi har upprepade gånger talats vid angående Bosnienkonflikten, vilket är helt naturligt. Initiativet till pressmeddelandet kom från mig. I kommentaren förnekar ÖB också att pressmeddelandet skulle ha varit en reaktion på folkpartiledaren Maria Leissners krav på att de svenska styrkorna i Bosnien skulle få offensiva uppgifter.
I en intervju i Dagens Nyheter den 2 augusti 1995 sade försvarsministern bl.a. följande:
Nu säger flera debattörer: Skicka ut de svenska soldaterna och låt dem slåss. Då är mitt och ÖB:s svar: Det är djupt omoraliskt att skicka ut soldater i strid som inte är utrustade, utbildade eller uttagna för denna uppgift. Om det skulle bli aktuellt med offensivt stridande trupp måste mandatet ändras, vi måste ha en diskussion i utrikesnämnden och politiska beslut i riksdagen. Även om soldaterna anmäler sig frivilligt så kan regeringen knappast bevilja det utan nya beslut i riksdagen.
Riksdagens och regeringens beslut om Unprofor
Riksdagsbeslutet om svenskt deltagande i Unprofor i f.d. Jugoslavien
I regeringens proposition (prop. 1992/93:254) föreslogs att regeringen skulle få rätt att efter framställan från Förenta nationerna få ställa en väpnad styrka till förfogande som ett svenskt bidrag till av Förenta nationernas säkerhetsråd beslutade insatser för att säkerställa fred i f.d. Jugoslavien samt att riksdagen skulle anvisa 600 miljoner kronor för detta ändamål. Styrkan avsågs uppgå till högst ca 1 000 personer med erforderlig utrustning.
Av propositionen framgår, när det gäller uppgifterna för den tilltänkta svenska styrkan, att styrkan måste ha förmåga att försvara sig vid eventuella angrepp och ha resurser för att försvara andra. Vidare måste styrkan enligt propositionen ha en sådan kapacitet att den på ett trovärdigt och övertygande sätt skulle kunna hävda sin auktoritet och vara i stånd att verkställa beslut även om väpnade grupper skulle motsätta sig detta. Styrkan måste därför förses med bättre fordon och tyngre vapen samt i övrigt mer omfattande utrustning än vad som varit fallet med svenska FN- styrkor i andra sammanhang.
I propositionen heter det också att de regler som styrde de planerade insatserna kunde komma att innehålla fredsframtvingande moment som innebär att användning av våld kan bli nödvändig. Den svenska fredsbevarande styrkans uppgifter kan därmed komma att skilja sig från den strikt fredsbevarande verksamhet för vilken riksdagen tidigare bemyndigat regeringen att besluta. Mot denna bakgrund begärde regeringen ett medgivande av riksdagen enligt 10 kap. 9 § första stycket 1 regeringsformen för det aktuella deltagandet.
Utrikesutskottet anförde i sitt betänkande med anledning av propositionen (bet. 1992/93:UU35) att det var motiverat att regeringen fick ställa en väpnad styrka till förfogande i enlighet med propositionen. Försvarsutskottet (1992/93:FöU11y) hade samma mening i huvudfrågan. Utrikesutskottet ansåg att initiativ till våldsanvändning inte fick ligga till grund för den svenska styrkans insatser.
Regeringsbeslut angående svenskt deltagande i Unprofor
Genom successiva regeringsbeslut under tiden den 10 mars 1992-29 juli 1993 ställdes högst 413 personer till FN:s förfogande inom ramen för Unprofor. Den 19 maj 1993 beslöt regeringen att uppdra et överbefälhavaren att utbilda en skyttebetaljon för eventuell insats.
FN:s säkerhetsråd antog den 4 juni 1993 resolution 836 (bilaga A 20.4) vari mandatet för Unprofor utvidgades i syfte att förhindra anfall mot de områden som enligt tidigare resolutioner (819, 824) utnämnts till fredade områden, däribland Tuzla. Resolutionerna syftade även till att ge Unprofor möjlighet att övervaka eld upphör, främja tillbakadragandet av vissa militära och halvmilitära enheter och att besätta vissa nyckelpunkter på marken samt att delta i det humanitära hjälparbetet.
FN:s generalsekreterare gavs i resolution 844 (bilaga A 20.5) den 18 juni 1993 rätt att i ett första skede förstärka Unprofor med 7 500 man. Generalsekreteraren hemställde den 18 augusti 1993 med stöd av resolutionerna 836 och 844 att Sverige skulle ställa en skyttebataljon till Unprofors förfogande.
Den 19 augusti 1993 beslöt regeringen (bilaga A 20.6) att i enlighet med riksdagens tidigare medgivande ur utlandsstyrkan ställa en väpnad styrka om högst 880 personer till förfogande som ett svenskt bidrag till av FN:s säkerhetsråd beslutade insatser för säkerställande av fred i f.d. Jugoslavien. Styrkan skulle ställas till Förenta nationernas förfogande för tjänstgöring i Unprofor längst t.o.m. den 30 juni 1994. Regeringen bemyndigade chefen för Försvarsdepartementet att meddela närmare bestämmelser för när bataljonen skulle ställas till FN:s förfogande.
FN-stadgan och säkerhetsrådets resolutioner
FN-stadgans kapitel VI handlar om fredlig lösning av tvister. Den innehåller inget uttryckligt mandat för vad som brukar kallas fredsbevarande operationer. Stadgans kapitel VII anger olika möjligheter för säkerhetsrådet att tillgripa tvångsmedel i händelse av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandlingar. Här finns bestämmelser om provisoriska åtgärder (artikel 40), ekonomiska sanktioner (artikel 41) och central våldsanvändning i säkerhetsrådets regi (artikel 42).
Som framgår av en PM upprättad vid Utrikesdepartementet 1995-10-04 (bilaga A 20.7) kännetecknas en traditionell fredsbevarande verksamhet enligt ett tänkt kapitel VI ½ av bl.a. följande komponenter:
- FN-styrkornas opartiskhet
- att det finns en form av fredsavtal mellan parterna
- att FN-styrkornas närvaro bygger på parternas samtycke
- att endast våld i självförsvar får utövas av FN-styrkorna.
Den begränsade våldsanvändning som Unprofor utövar i f.d. Jugoslavien är enligt säkerhetsrådets resolutioner baserad på kapitel VII i FN-stadgan. Enligt den nämnda promemorian har det nuvarande Unprofor-mandatet inslag av kapitel VII, vilket inte innebär att fredsframtvingande åtgärder enligt artikel 42 ingår.
Den svenska Bosnienstyrkans mandat vilar som framgått på säkerhetsrådets resolutioner 836 och 844. Enligt resolution 836 har Unprofor getts mandat att använda våld som svar på beskjutning mot de fredade områdena, väpnat intrång i dessa områden, avsiktlig obstruktion av Unprofor eller de humanitära konvojernas rörelsefrihet. Den svenska Bosnien-styrkan har enligt resolutionerna 824 och 836 behörighet att inom ramen för kapitel VII använda våld för att skydda humanitära transporter och Tuzlaområdet.
Vid förlängningen i mars 1995 av Unprofors mandat till den 30 november 1995 agerade säkerhetsrådet ånyo under kapitel VII (resolution 982) av FN- stadgan (bilaga A 20.8).
Sveriges bidrag till FN:s snabba insatsstyrka
Regeringen beslöt den 27 juli 1995 (bilaga A 20.9) att bidra med 22 miljoner kronor till den av FN inrättade snabba insatsstyrkan (Rapid Reaction Force) för insatser inom ramen för FN:s skyddsstyrka i det f.d. Jugoslavien, Unprofor. Av regeringsbeslutet framgår att kostnaderna för styrkan perioden 1 juli-30 november 1995 av generalsekreteraren beräknats till 238,5 miljoner US dollar. Beloppet motsvarar omräknat den för Sverige gällande bidragsandelen på 1,22 % vad avser obligatoriska bidrag till FN:s budget för fredsbevarande operationer. Kostnaderna skall belasta tredje huvudtitelns anslag B 1. Förenta nationerna, anslagsposten 2. Bidrag till kostnaderna för FN:s fredsbevarande operationer.
Promemoria från Försvarsdepartementet
Utskottet har i ett brev till Statsrådsberedningen ställt fem frågor om den nordiska bataljonens uppgifter i Bosnien. Försvarsdepartementet har i en promemoria 1995-12-08 (bilaga A 20.10) lämnat svar på dessa frågor.
På frågan om vilka uppgifter den svenska styrkan i Bosnien haft fram till mars 1995 och vilka uppgifter den haft sedan dess svarar Försvarsdepartementet med att hänvisa till tidigare fattade riksdags- och regeringsbeslut, som ledde fram till beslutet att ställa upp en svensk styrka om högst 880 personer. Enligt promemorian hade den svenska styrkans uppgifter såsom de angavs av utrikesutskottet (bet. 1992/93:UU35) inte ändrats sedan insatsen inleddes.
På frågan vilka kontakter med anledning av den svenska Bosnienstyrkans verksamhet som förekommit mellan försvarsministern/Försvarsdepartementet och ÖB under år 1995 och om diskussioner förts i termer av FN-stadgans kapitel VI och VII är svaret följande. Under 1995 har förekommit regelbundet återkommande möten på tjänstemannanivå för att följa och analysera den politiska och militära händelseutvecklingen i f.d. Jugoslavien samt läget vid de svenska förbanden där. Särskild vikt har fästs vid insatsen i Bosnien. Försvarsministern får regelbundet information från försvarshögkvarteret bl.a. om läget i de regioner där Sverige som truppbidragare medverkar i FN-operationer. Bosnieninsatsen har självfallet behandlats vid de återkommande överläggningar som försvarsministern och ÖB haft med varandra under året.
En ytterligare fråga gällde om vid samtalen mellan försvarsministern och ÖB frågan om att gå ut med ett klarläggande om den svenska Bosnienstyrkans mandat diskuterats. Enligt Försvarsdepartementet hade försvarsministern och ÖB självfallet kontakter med varandra med anledning av massmediediskussionerna under sommaren 1995 rörande Bosnienstyrkans uppgifter. Behovet av tillrättalägganden diskuterades på tjänstemannanivå. Det rådde en fullständig samsyn mellan försvarsministern och överbefälhavaren om styrkans mandat och uppgifter. Uttalandet i pressmeddelandet gjordes på ÖB:s eget initiativ utan påtryckningar från försvarsministern.
På frågan om regeringen anser att ÖB rekryterat personal till Bosnienstyrkan på riktiga grunder är svaret ja.
Överbefälhavarens promemoria
Utskottet ställde i januari 1996 sex skriftliga frågor till överbefälhavaren med nära anknytning till de frågor som ställts till regeringen.
Den första frågan gäller vilka beslut som fattades inom Försvarsmakten med anledning av regeringsbeslutet den 19 augusti 1993 avseende bl.a. de aktuella förbandens utbildning och utrustning. Enligt ÖB utgavs efter regeringsbeslutet fortlöpande ett antal order rörande bl.a. ledning, lydnadsförhållanden, utbildning, utrustning och rekognosering. Den 1 oktober 1993 utgavs en samlande försvarsmaktsorder med anledning av regeringens beslut angående insats av FN-bataljonen BA01. Dessa order utfärdades inom den dåvarande organisationsmyndigheten inom Försvarsmakten; Owe Wiktorin tillträdde som ÖB den 1 juli 1994.
ÖB anser sig ha haft tillräckligt tydliga direktiv från regeringen för att på ett adekvat sätt rekrytera personal till Bosnienstyrkan. Efter det att regeringen fattat beslutet om att ställa upp styrkan har Försvarsmakten haft kontinuerliga bedömningar inför bl.a. rekryteringen av personal. Bedömningarna har fortlöpande redovisats för regeringskansliet.
ÖB har vid sina regelbundna kontakter med försvarsministern och även vid möten med tjänstemän i departementet fortlöpande orienterat om Bosnienstyrkans verksamhet. Vid diskussionerna mellan försvarsministern och ÖB har frågan om Bosnienstyrkans uppdrag i termer av FN-stadgans kapitel VI och VII enligt ÖB inte varit någon huvudfråga. Denna frågeställning aktualiserades främst genom massmediedebatten i juli 1995. ÖB har orienterat försvarsministern om sin avsikt att gå ut med ett klarläggande om den svenska styrkans mandat. Skälet till detta var enligt ÖB främst stämningen bland personalen i Nordbat 2 och massmediedebatten. Pressmeddelandet tillkom på ÖB:s initiativ och det var ÖB:s eget beslut att gå ut med det.
Utfrågning av överbefälhavaren
Den militära situationen i Bosnien sommaren 1995
Vid utfrågningen lämnade ÖB inledningsvis en redogörelse för den militära situationen i Bosnien sommaren 1995. Det framgick av redogörelsen bl.a. att bosnienserberna hade startat en stor offensiv som riktades mot bl.a. de av FN deklarerade fredade zonerna, däribland Tuzla, som var den svenska Bosnienstyrkans skyddsområde. Militärt sett rådde fullt krig i Bosnien. Enligt ÖB:s mening var de resurser som Unprofor tilldelats otillräckliga för att skydda de aktuella zonerna. Unprofor- befälhavaren hade begärt 34 000 soldater för uppgiften men tilldelats endast 7 600. Till följd av detta var Unprofor- styrkorna känsliga för repressalier och motattacker och uppträdde därför mycket försiktigt. Vid Srebrenicas fall startade en världsomfattande diskussion om att vidta åtgärder för att slå tillbaka mot de serbiska styrkorna.
Enligt ÖB fanns inte resurser inom Unprofor för att starta ett anfall, eftersom understöd i form av artilleri, granatkastare och flyg saknades. Den uteblivna handlingen ledde till kritik mot Unprofor inklusive den svenska styrkan för passivitet. Den bilden var enligt ÖB inte rättvisande, eftersom trupperna aktivt och på ett bra sätt försökte bidra till att dämpa krisen och minska lidandet i området.
Med hänsyn till den svenska personalen i Bosnien, den pågående rekryteringen och stämningläget inom försvaret i Sverige fann ÖB det nödvändigt att klara ut vilket uppdraget för den svenska styrkan var. Detta var bakgrunden till det pressmeddelande som ÖB sände ut den 27 juli 1995.
Den svenska bataljonens uppgifter, utbildning, utrustning m.m.
Formuleringen Nordbat 2 är rekryterad, utbildad och utrustad för fredsbevarande uppgifter i enlighet med FN-stadgans paragraf VI i pressmeddelandet var enligt ÖB:s mening inte helt lyckad och han skulle i dag inte uttryckt sig på det sättet. Bortsett från detta var Unprofors uppgift att vara fredsbevarande och fredsskapande, att övervaka fred och att genomföra och underlätta humanitära insatser. I uppgiften ingick också att försvara sig och att försvara andra vid övergrepp. Däremot ingick det, i enlighet med riksdagens beslut, inte i uppgiften att ta initiativ till strid. Det fanns ingen tvekan hos Försvarsmakten om att det var ett speciellt FN-uppdrag som skilde sig från andra, vilket också hade betydelse för förbandets utbildning och utrustning.
Debatten i Sverige vid tiden för Srebrenicas fall gick enligt ÖB ut på att man borde utnyttja Unprofor- styrkorna som helhet för att anfalla och slå de serbiska styrkorna. Den debatten hade enligt ÖB samband med FN-stadgans kapitel VII och artikel 42. Unprofors mandat var ett mellanting mellan kapitel VI och kapitel VII. Uttrycket offensiv uppgift som förekom i pressmeddelandet var enligt ÖB synonymt med anfall och i militärt avseende kräver en sådan insats understöd av ett slag som saknades. I pressmeddelandet sägs också att utbildningen måste kompletteras med samträning för att klara en offensiv uppgift. Med detta åsyftades att man måste samträna så att eldunderstödet från artilleri och flyg stämmer överens med rörelsen mot det fientliga området. Den tillfälligt sammansatta Bosnienbataljonen var, i motsats till förband i Sverige, inte samtränad för detta.
På frågan om den svenska styrkan var utbildad, utrustad och rekryterad i enlighet med riksdagsbeslutet våren 1993 var ÖB:s svar entydigt ja. Enligt ÖB hade det svenska förbandet fått mest beröm av alla för sitt sätt att uppträda i Bosnien. Dock var ÖB kritisk till relationen mellan de resurser som ställts till Unprofors förfogande och den uppgift man tilldelats. Den nordiska och den svenska delen av Unprofor var väl utbildad och utrustad för sin uppgift i Tuzla-området, men Unprofor som helhet hade alltför små resurser för att klara den uppgift den tilldelats.
Syftet med pressmeddelandet
Syftet med pressmeddelandet var enligt ÖB att klargöra för det svenska förbandet i Bosnien att de uppgifter det tagit på sig alltjämt gällde och att på motsvarande sätt klargöra för den svenska försvarsmaktens personal att ingenting ändrats i detta hänseende. På frågan om hänvisningen i pressmeddelandet till att moment av fredsframtvingande uppgifter inte kunde komma i fråga med hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan var ägnad att lugna de svenska soldaterna i Bosnien svarade ÖB att uttrycket anfalla kom att kopplas till kapitel VII i den debatt som då fördes. Effekten på förbanden var dock den avsedda, och därmed uppnåddes det som ÖB åsyftat med pressmeddelandet.
Kontakterna mellan ÖB och försvarsministern
Av pressuppgifter dagen efter pressmeddelandets offentliggörande hade framgått att försvarsministern i samtal med ÖB påtalat behovet av ett skriftligt tillrättaläggande om Nordbat 2:s mandat, utrustning och utbildning. Enligt ÖB förekom inga som helst påtryckningar från försvarsministerns sida i det här aktuella sammanhanget. Det förekom emellertid en diskussion mellan statssekreteraren i Försvarsdepartementet och tjänstemän i högkvarteret om att gå ut med ett gemensamt pressmeddelande och ett tillrättaläggande. Till detta sade ÖB nej, eftersom han inte ansåg det lämpligt. Dock meddelade ÖB att han ansåg det nödvändigt att han gick ut med ett eget pressmeddelande med hänsyn till reaktionerna på den svenska debatten hos truppen i Bosnien och hemmavarande försvarspersonal. Enligt ÖB hade försvarsministern inte sett pressmeddelandet innan det gick ut.
I den rådande situationen hade försvarsministern och ÖB upprepade kontakter per telefon. Syftet med dessa kontakter var att hålla varandra informerade om läget i Bosnien. Diskussionen rörde säkerheten för det svenska förbandet och hur Sverige skulle agera inför Londonkonferensen och efter denna med hänsyn till vilka beslut som fattades då.
På frågan om det under ÖB:s resonemang med försvarsministern förekommit olika uppfattningar dem emellan om användandet av styrkan, dess utrustning och numerär svarade ÖB att ÖB och försvarsministern undantagslöst hamnat i samma ståndpunkt vad gällde det svenska förbandets uppgifter och insatsmöjligheter.
Begreppet robust uppträdande
Londonkonferensen i slutet av juli resulterade i beslut om att förstärka Unprofor med bl.a. flygunderstöd, vilket möjliggjorde ett mer robust uppträdande som det uttrycktes i kommentarerna. Enligt ÖB:s mening uppträdde Unprofor inledningsvis handfast och robust som en konsekvens av Unprofors dåvarande befälhavares attityd till uppgiften. På grund av de sedermera förändrade styrkeförhållandena blev det längre fram inte möjligt för Unprofor att fortsätta med detta uppträdande på grund av risken för repressalier m.m. Unprofors uppträdande blev mindre robust än det hade varit, alternativt inte lika handfast som i inledningen av operationen.
Utfrågning av försvarsministern
Inledningsvis redogjorde försvarsminister Thage G Peterson för den situation med fullt krig som rådde i Bosnien sommaren 1995 och den debatt med anledning av den svenska FN-styrkans uppträdande som pågick i Sverige vid tiden för utsändandet av ÖB:s pressmeddelande. Den bild som försvarsministern förmedlade till utskottet överensstämmer i allt väsentligt med den bild som gavs vid den tidigare utfrågningen av ÖB.
När det gäller pressmeddelandets sakinnehåll sade försvarsministern bl.a. att han tyckte att ÖB var rakryggad som gick ut och berättade hur han upplevde situationen för den svenska styrkan i Bosnien. Försvarsministern ansåg att sakfelen i pressmeddelandet beträffande vilka delar av FN-stadgan den svenska insatsen byggde på inte var så allvarliga. De samtal försvarsministern förde med ÖB och försvarsministerkolleger gällde främst soldaternas säkerhet. Felaktigheterna i pressmeddelandet fick passera utan tillrättaläggande från departementets sida beroende på att andra arbetsuppgifter ansågs viktigare och att det senare skulle bli en KU-granskning. Försvarsministern ansåg det också tveksamt från konstitutionell synpunkt om han kallat till sig ÖB för att diskutera de formella felen i pressmeddelandet.
Beträffande tillkomsten av pressmeddelandet sade försvarsministern att han kände väl till att det i departementet fanns uppfattningar om att ett pressmeddelande och tillrättaläggande borde skickas ut. Han hade själv fått frågan och sagt nej till både ett gemensamt och ett eget pressmeddelande. Det var generalmajor Svante Bergh vid enheten för säkerhetspolitiska och internationella frågor som per fax meddelade att han ansåg att försvarsministern borde göra något för att lugna oron bland de svenska trupperna i Tuzla. Försvarsministern hade fått veta att ÖB tillfrågats om samma sak och avböjt att medverka i ett gemensamt pressmeddelande. Det var enligt försvarsministerns bedömning tids nog att han gick in i debatten i augusti efter semestern.
Försvarsministern sade sig inte ha fört någon diskussion med ÖB om ett pressmeddelande eller ett offentligt agerande från Försvarsmakten. Vilka diskussioner som förts mellan medarbetarna på departementet och tjänstemännen på försvarshögkvarteret kunde han inte svara på med bestämdhet. På frågan om det inte varit naturligt för regeringen att gå ut med ett tillrättaläggande med hänsyn till den pågående debatten, där det bl.a. krävdes ett mer offensivt uppträdande av FN- styrkorna, svarade försvarsministern nej. Däremot ställde försvarsministern vid ett kollektivt telefonsamtal med partiledarna på kvällen den 20 juli frågan om inte Utrikesnämnden borde kallas in för att ta del av de senaste rapporterna från Bosnien. I stället för ett sammanträde med Utrikesnämnden blev det information till partiledarna.
Försvarsministern hade inte intrycket att ÖB gick ut med pressmeddelandet i polemik med Folkpartiet eller Maria Leissner. Det var först genom KU-anmälan som Folkpartiet gick in på arenan enligt försvarsministern. ÖB hade enligt försvarsministern inga politiska avsikter att missinformera eller vilseleda utan han hade avsikten att lägga till rätta och lugna ned.
Innebörden av riksdagsbeslutet 1993 och säkerhetsrådets resolutioner avseende grunderna för Sveriges åtagande i Bosnien ventilerades också vid utfrågningen. I detta sammanhang sade sig försvarsministern ha varit fullt medveten om riksdagsbeslutets innebörd. Han betonade särskilt att det fanns en inskränkning i uppdraget i form av ett förbud mot initiativ till våldsanvändning från det svenska förbandets sida. Försvarsministern bekräftade också att resolution 836 åberopar FN-stadgans kapitel VII, som berättigar till våldsanvändning. I resolutionen talas det dock inte om offensiva operationer av anfallskaraktär.
Den direkta bakgrunden till KU-ärendet och utfrågningen av försvarsministern var en artikel i Svenska Dagbladet den 28 juli. I artikeln, som sägs bygga på en intervju med Thage G Peterson, sägs bl.a. att försvarsministern skall ha blivit upprörd över oansvariga uttalanden om Nordbats uppgifter och förmåga och att försvarsministern i samtal med ÖB hade påtalat behovet av ett tillrättaläggande om Nordbats mandat, utrustning och utbildning. Enligt försvarsministern byggde artikeln inte på en intervju. Däremot hade försvarsministern gett en intervju med Dagens Nyheter som publicerade en artikel byggd på denna intervju några dagar senare. Denna artikel hade i stora delar varit korrekt. På en direkt fråga om uttalandena som lagts i försvarsministerns mun i artikeln i Svenska Dagbladet varit påhittade, svarade försvarsministern att det möjligen varit frågan om uttalanden som gjorts tidigare under sommaren. Någon dementi gjordes inte av det skälet att det enligt försvarsministerns mening rörde en fråga mellan ÖB och Folkpartiet. Med detta syftade försvarsministern på att ÖB i en TT- intervju samma dag som KU-anmälan gjordes sagt att det inte förekommit några påtryckningar och att han självständigt fattat beslutet om pressmeddelandet.
Beträffande dispyten mellan försvarsministern och folkpartiledaren Maria Leissner framhöll försvarsministern att det kommit till stånd ett meningsutbyte dem emellan vid telefonkonferensen den 20 juli. Försvarsministern hade då sagt sig vara upprörd över vissa uttalanden som representanter för Folkpartiet gjort beträffande den svenska truppen i Bosnien i en situation då uppgifterna var övermäktiga avseende möjligheterna att skydda de av FN proklamerade skyddade zonerna.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar i huvudfrågan avseende tillkomsten av ÖB:s pressmeddelande att ÖB enligt samstämmiga uppgifter från ÖB själv och försvarsministern sänt ut ett meddelande på eget initiativ utan inblandning av eller påtryckning från försvarsministern. Det har också klarlagts att diskussioner mellan statssekreteraren i Försvarsdepartementet och tjänstemän i Försvarsmaktens högkvarter har föregått ÖB:s beslut om att sända ut pressmeddelandet. Både försvarsministern och ÖB synes, om än på skilda grunder, ha avvisat förslag om att gå ut med ett gemensamt pressmeddelande angående den svenska bataljonens uppgifter inom ramen för Unprofor i Bosnien. Innehållet i det pressmeddelande som gick ut från högkvarteret har enligt samstämmiga uppgifter från försvarsministern och ÖB inte varit känt av försvarsministern i förväg.
Det avgörande motivet för pressmeddelandets tillkomst synes ha varit den pressade situationen för Unprofor i Bosnien till följd av en kraftig underbemanning och otillräcklig utrustning med understödsvapen. Enligt samstämmiga uppgifter från försvarsministern och ÖB fanns det ett behov av att offentligt redovisa den svenska styrkans faktiska uppgift med hänsyn till personalen i den svenska bataljonen i Bosnien, den pågående rekryteringen av ny personal och stämningsläget inom det svenska försvaret.
Utskottets granskning har också visat att pressmeddelandet innehöll sakfel vad gäller beskrivningen av den formella grunden för svenska bataljonens uppgifter i Bosnien. Enligt pressmeddelandet baserades uppgiften på kapitel VI i FN-stadgan, medan det av säkerhetsrådets resolutioner framgår att det avsåg kapitel VII. Av riksdagsbeslutet 1993 framgår bl.a. att uppdraget kunde komma att innehålla fredsframtvingande moment innebärande att våldsanvändning kunde bli nödvändig, att den svenska styrkan måste kunna försvara sig vid angrepp och ha resurser att försvara andra och att den mot denna bakgrund borde utrustas och beväpnas på ett annat sätt än vad som varit fallet med svenska FN-styrkor i andra sammanhang. Utrikesutskottet anförde att initiativ till våldsanvändning dock inte fick ligga till grund för den svenska styrkans insatser.
Enligt ÖB:s uppgifter till utskottet var innebörden av uttrycket offensiv uppgift i pressmeddelandet synonymt med anfall , vilket i militärt hänseende kräver eldunderstöd av ett slag som saknades hos den svenska bataljonen. Den kompletterande samträning som nämns i pressmeddelandet syftade enligt ÖB på träning i att få eldunderstödet att stämma överens med de egna truppernas rörelse mot fientligt territorium.
Försvarsministern har vid utfrågningen uppgett att han uppmärksammat sakfelen i pressmeddelandet men inte funnit skäl att korrigera ÖB:s uttalande. ÖB har inför utskottet beklagat att han formulerade sig som han gjorde vad avser uppgiften i FN-stadgans termer.
Utskottet anser att ingen anmärkning kan riktas mot försvarsministerns handläggning av denna fråga. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande av utskottet.
19. Regeringsuttalanden i vissa EU- frågor
19.1 Utrikesminister Lena Hjelm-Walléns uttalande om vetorätten inom EU
Ärendet
Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén höll den 30 maj 1995 vid ett utrikespolitiskt institut, Centre for European Policy Studies, i Bryssel ett anförande under rubriken Towards a New European Security Order - a Swedish View .
Enligt Utrikesdepartementets manuskript till talet angav utrikesministern i fråga om EU:s utvidgning och regeringskonferensen att regeringskonferensen måste vidta åtgärder för att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och att hon såg sådana behov inom tre områden. Ett av dessa områden gällde konsensuskravet. Hon sade i denna del enligt manuskriptet följande.
De flesta medlemsstater, inklusive Sverige, skulle säkerligen inte acceptera att bli nedröstade när ett vitalt nationellt säkerhetsintresse står på spel. Om vi dock tar perspektivet av en utvidgning med tio eller flera nya medlemsstater på allvar, och om vi vill bevara och förbättra unionens förmåga att handla när den ställs inför externa problem, som Sverige gör, måste vi i frågor som inte är av vital nationell säkerhetsnatur överväga modifikationer av enhällighetsprincipen (we have to consider modifications to the consensus principle).
Utrikesministerns uttalande har anmälts till konstitutionsutskottets granskning, se bilaga A 21.1. Enligt anmälan innebär uttalandet en förändrad svensk position. Anmälarna anser därför att det bör utredas hur uttalandet beretts inom regeringen samt om det är av sådan art att samråd borde ha ägt rum med EU- nämnden och om Utrikesnämnden borde ha informerats.
I ärendet har genom Statsrådsberedningen inhämtats en i Utrikesdepartementet upprättad promemoria, bilaga A 21.2.
Enligt promemorian utgjorde utrikesministerns tal ett led i den offentliga debatten om formerna för beslutsfattande inom EU och det hade varit föremål för samråd inom regeringskansliet. Anförandet hade inte ansetts vara sådant att information till Utrikesnämnden varit påkallad.
Vidare framhålls i promemorian att - inför det att svenska ståndpunkter skall läggas fram vid regeringskonferensen - samråd skulle ske med EU-nämnden och, där det anses påkallat, överläggningar skulle hållas med Utrikesnämnden.
Bakgrund
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, GUSP
EU:s samarbete på det utrikes- och säkerhetspolitiska området formaliserades genom Maastrichtfördraget. Samarbetet har samlats inom den s.k. andra pelaren, som är mellanstatlig till sin karaktär, där beslutsprincipen är enhällighet. Samarbetet är således inte överstatligt utan de enskilda medlemsländerna behåller sin nationella suveränitet. Sakfrågor inom GUSP kan inte underställas EG-domstolen och kommissionen har inte samma starka ställning inom GUSP som i frågor som rör den s.k. första pelaren.
Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken behandlas i fördragets avdelning V, artiklarna J 1-11. Inledningsartikeln ger den allmänna målsättningen för GUSP med en erinran om att medlemsländerna förväntas stödja den överenskomna politiken i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet. De viktigaste artiklarna är annars de som definierar de instrument som står till unionens förfogande inom ramen för GUSP nämligen s.k. gemensamma ståndpunkter (Common Positions) och gemensamma åtgärder (Joint Actions). Andra instrument är gemensamma deklarationer och demarcher.
Enligt artikel J 2 skall rådet, så snart det anser det behövligt, fastställa en gemensam ståndpunkt. Det är därefter medlemsstaternas skyldighet att tillse att deras nationella politik överensstämmer med den gemensamma ståndpunkten.
Det mest långtgående samarbetet sker i form av gemensam åtgärd enligt artikel J 3. För att en gemensam åtgärd skall kunna komma till stånd krävs först att EU-ländernas stats- och regeringschefer i Europeiska rådet fastställer riktlinjer för åtgärden. Därefter måste ministerrådet med enhällighet besluta om åtgärdens exakta omfattning samt de allmänna och särskilda mål som unionen vill uppnå med åtgärden. Vid behov skall också beslutas hur länge den skall pågå samt med vilka medel, enligt vilka förfaranden och på vilka villkor den skall genomföras. Alla medlemsländer måste således vara överens om åtgärdens mål och medel för att den skall komma till stånd. Om väl enhällighet nås och ett beslut kan fattas, blir det förpliktande för medlemsländerna. Ministerrådet kan komma överens om att låta eventuella följdbeslut inom ramen för en redan preciserad och överenskommen gemensam åtgärd fattas med kvalificerad majoritet. Om denna beslutsordning skall komma till användning måste den emellertid fastställas av ministrarna. Detta kan endast ske genom ett enhälligt beslut i varje enskilt fall.
Frågor som berör försvaret är inte föremål för gemensamma åtgärder.
Uttalanden i broschyrer inför folkomröstningen
I den av Utrikesdepartementets handelsavdelning (UDH) utgivna broschyren EU-avtalet angavs i sammanfattningen om utrikes- och säkerhetspolitiken att enhällighet krävs om besluten. I information från UDH i Riksskatteverkets broschyr Ja eller nej till svenska medlemskap i EU angavs om det utrikespolitiska samarbetet bl.a. att EU-länderna samverkar för att finna gemensamma ståndpunkter och för att så långt det är möjligt uppträda enat i frågor som berör länderna gemensamt samt att beslut kräver att medlemsländerna är överens.
Uttalanden i riksdagen av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén
I en interpellationsdebatt den 27 oktober 1994 (prot. 1994/95:16) om utrikes- och säkerhetspolitiken vid ett EU-medlemskap behandlades främst frågan om den militära alliansfriheten. Lena Hjelm-Wallén sade i fråga om en framtida gemensam försvarspolitik att grundläggande är att inget medlemsland mot sin vilja kan tvingas in i en försvarsgemenskap. I denna fråga har Sverige, vad gäller vårt eget deltagande, i varje skede en absolut och självklar vetorätt.
Den 8 juni 1995 - således efter Bryssel- talet - svarade Lena Hjelm-Wallén i riksdagen (prot. 1994/95:116) på en muntlig fråga om vetorätten i EU. Hon sade att det är alldeles självklart att den svenska regeringen inte ändrar sin position i fråga om någon gemensam försvarspolitik och att inom allt som har att göra med militär alliansfrihet, försvar och grundläggande säkerhetspolitiska frågor besluten skall fattas enhälligt inom EU - vetorätten skall alltså vara kvar.
Lena Hjelm-Wallén svarade vidare den 9 juni 1995 (prot. 1994/95:117) på en interpellation i riksdagen om utrikes- och säkerhetspolitiken inför regeringskonferensen. Hon förklarade då att, i frågor som berör vitala nationella utrikes- och säkerhetspolitiska intressen, Sverige inte kan låta sig röstas ned av en majoritet inom EU men att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken innehåller frågor av annan karaktär, där medlemsländernas nationella intressen inte är lika direkt berörda, samt att det i ett perspektiv av ett utvidgat EU med 25-30 medlemmar kan bli nödvändigt att överväga beslutsreglerna vad avser utrikespolitiska frågor av begränsad räckvidd.
Regeringens skrivelse 1995/96:30 EU:s regeringskonferens och riksdagsbehandlingen av skrivelsen
I skrivelsen, som bordlades i riksdagen den 7 december 1995, diskuteras beslutsordningen inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Regeringen uttalar bl.a. följande.
Ett borttagande av vetorätten i utrikes- och säkerhetspolitiken är inte aktuellt. I frågor som rör vitala utrikes- och säkerhetspolitiska intressen kan Sverige inte låta sig röstas ned av en majoritet inom EU. I grundläggande utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, t.ex. sådana som rör vår militära alliansfrihet och säkerhetspolitiska grundhållning eller övriga frågor av övergripande utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse, måste Sverige ha avgörandet helt i sin egen hand. Däremot har vi förklarat oss beredda att pröva om enhällighetsprincipen skulle kunna modifieras i frågor av begränsad räckvidd.
Vid en EU-utvidgning med ett stort antal länder kommer diskussioner om reformer på flera områden att föras i EU. Till dessa områden hör just beslutsreglerna i GUSP. Eftersom vi önskar bana väg för en utvidgning av EU och samtidigt vill föra en aktiv och handlingskraftig utrikes- och säkerhetspolitik, bör vi vara beredda att konstruktivt delta i denna diskussion.
Utrikesutskottet uttalade i sitt betänkande 1995/96:UU13 över skrivelsen följande.
Som också anförs i skrivelsen kommer vetorätten inom GUSP under alla omständigheter att finnas kvar. Ingen stat skulle vara beredd att låta sig röstas ned av en majoritet i frågor som man anser vara av större vikt. Utskottet delar regeringens uppfattning att detta måste vara den realistiska utgångspunkten för alla diskussioner av dessa frågor. Utskottet noterar att regeringens hållning, som den har formulerats i skrivelsen till riksdagen, innebär att Sverige i ett utvidgningsperspektiv skulle vara berett att överväga en modifiering av enhällighetsprincipen i frågor av begränsad räckvidd. I grundläggande utrikes- och säkerhetspolitiska frågor, t.ex. sådana som rör vår militära alliansfrihet och säkerhetspolitiska grundhållning, eller andra frågor av fundamental betydelse, måste Sverige självklart ha avgörandet helt i sin hand. Utskottet konstaterar att det i motionerna finns en bred uppslutning kring denna uppfattning.
Utskottet ansåg vidare - mot bakgrund av ett fört resonemang - att det från svensk sida bör finnas beredskap för att konstruktivt delta i de under regeringskonferensen aktuella diskussionerna angående GUSP om en modifiering av nu gällande enhällighetsprincip. Utskottet uttalade vidare.
Dock är det enligt utskottet varken meningsfullt eller möjligt att på förhand generellt definiera eller fördragsfästa vilka frågor som skulle kunna bli aktuella för majoritetsbeslut. Förslag om ändrad beslutsordning inom GUSP måste således värderas utifrån att det rör sig om ett mellanstatligt samarbete och att suveränitetsaspekten således särskilt måste beaktas. Utskottet utgår från att frågan om huruvida ett ärende är av vitalt nationellt intresse och därför kräver enhällighetsbeslut förankras på sätt som i dag sker i utrikesnämnden i frågor av större vikt samt att riksdagen på sedvanligt sätt hålls underrättad inför behandling av ärenden i Europeiska unionens råd.
Föreskrifter om samråd m.m.
Beredning av regeringsärenden
I 7 kap. regeringsformen finns bestämmelser om regeringsarbetet, bl.a. om beredning av regeringsärenden. Regeringen styr riket genom att avgöra styrelseärenden, såsom propositioner, traktater, förordningar, utfärdandet av lagar. Utöver styrelseärenden har regeringen en rad ärenden i egenskap av högsta förvaltningsmyndighet, såsom ärenden om utnämningar, tillstånd och överklaganden.
EU-nämnden
Bestämmelser om regeringens skyldighet att informera och samråda med EU-nämnden finns i 8 kap. 15 § riksdagsordningen. Regeringen skall underrätta nämnden om frågor som avses bli behandlade i EU- rådet och hur förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som betydelsefulla och i andra frågor som nämnden bestämmer.
Utrikesnämnden
10 kap. regeringsformen innehåller bestämmelser om Sveriges förhållande till andra stater.
Utrikespolitiken är enligt 1974 års regeringsform, liksom tidigare, en regeringens styrelsefunktion. I samband med författningsreformen framhöll emellertid såväl Grundlagberedningen som föredragande statsrådet att utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverade att riksdagen hade en vidsträckt insyn och ett starkt inflytande på detta område. I ett yttrande till konstitutionsutskottet (se bet. KU 1976/77:36) angående riksdagens ställning i den utrikespolitiska beslutsprocessen erinrade utrikesutskottet om att ett flertal former för riksdagens insyn i och inflytande över utrikespolitiken har vuxit fram utöver dem som uttryckligen föreskrivs i grundlagen. Det var enligt utskottet givet att Utrikesnämnden och utrikesutskottet har centrala funktioner. Därutöver förekommer information i olika utrikespolitiska frågor till riksdagen också i en rad andra berednings- och samrådsformer varigenom riksdagsledamöter och de politiska meningsriktningar de företräder kan få insyn i och utöva påverkan på regeringspolitikens utformning på utrikesområdet.
Utrikesnämnden inrättades som ett permanent organ genom en grundlagsändring år 1921. Enligt 10 kap. 6 § regeringsformen skall regeringen dels fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras, dels i alla utrikesärenden av större vikt normalt överlägga med nämnden före avgörandet. Utrikesnämnden består av talmannen samt nio andra ledamöter som riksdagen väljer inom sig, och närmare bestämmelser om nämndens sammansättning meddelas i riksdagsordningen.
Tidigare KU-ärenden om statsråds uttalanden
I granskningsbetänkandet 1993/94:KU30 gjordes en genomgång av tidigare granskningsärenden som direkt eller indirekt gällt uttalanden av regeringsmedlemmar samt behandlades fyra uttalandeärenden, varav ett rörde ett uttalande om valfångst av utrikesminister Margaretha af Ugglas på en presskonferens vid ett officiellt besök i Norge. Ett annat ärende i samma betänkande rörde statsminister Carl Bildts anförande om Sverige och de baltiska länderna på Utrikespolitiska institutet den 17 november 1993. I förra årets granskningsbetänkande 1994/95:KU30 behandlades uttalanden av jordbruksminister Margareta Winberg om vissa konsekvenser av ett medlemskap i EU.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inte något uttalande.
19.2 Olika regeringars uttalanden om svenskt deltagande i EMU:s tredje fas
Ärendet
För konstitutionsutskottets granskning har anmälts vissa frågor rörande Sveriges deltagande i EMU.
I anmälan, bilaga A 22.1, begärs att utskottet skall granska de uttalanden som statsrådet Ulf Dinkelspiel och statsminister Ingvar Carlsson gjort i frågan om Sveriges rätt att självständigt besluta om ett inträde i den europeiska valutaunionen den dag Sverige uppfyller konvergenskriterierna. Granskningen bör avse frågan om de genom uttalanden vilselett svenska folket i detta avseende.
Någon specifikation av vilka uttalanden av statsrådet Dinkelspiel och statsminister Carlsson som avses görs inte i anmälan. Inom utskottets kansli har gjorts en genomgång av riksdagstryck samt av vissa pressuttalanden.
Bakgrund
EMU - innebörd och genomförande
Ända sedan det ursprungliga Romfördraget har det inom EG funnits en strävan att åstadkomma en närmare samordning av medlemsländernas ekonomiska politik. Det ekonomisk-politiska samarbetet mellan EG- länderna begränsades emellertid länge till enskilda initiativ på mellanstatlig basis, medan de formella mekanismerna för samordning var svaga. Det monetära området har varit föremål för den mest formaliserande samordningen, framför allt i form av samarbetet inom ramen för European Monetary System (EMS) med dess valutakursmekanism (ERM), som upprättades år 1979.
Syftet med samarbetet på det ekonomisk- politiska området är att lättare uppnå de gemensamma målen för den ekonomiska politiken. Genom förverkligandet av den inre marknaden samt upprättandet av en ekonomisk och monetär union (EMU) skall bl.a. skapas förutsättningar för en ökad och miljömässigt uthållig tillväxt samt ökad sysselsättning utan att stabiliteten i ekonomierna äventyras. Riktmärken för de överenskomna målen för ekonomisk stabilitet finns nedlagda i de s.k. konvergenskriterierna.
EMU förverkligas stegvis. Den första fasen inleddes 1990, då valutakontroller slopades mellan länderna, och kapitalrörelser släpptes fria. Vid övergångsfasen (fas 2), som inleddes den 1 januari 1994, upprättades Europeiska monetära institutet (EMI), som är embryot till den blivande europeiska centralbanken (ECB) och leds av medlemsländernas centralbankschefer. EMI har ansvar för att förbereda övergången till en gemensam centralbank och gemensam valuta. Den ömsesidiga övervakningen och samordningen av medlemsländernas ekonomiska politik förstärks under denna fas i syfte att främja ett brett uppfyllande av de villkor som ställts upp för deltagande i valuta- unionen, framför allt konvergenskriterierna.
Slutfasen (tredje fasen) av EMU innebär en fullständig samordning av penning- och valutapolitiken. Växelkurserna mellan de deltagande länderna låses slutgiltigt. En europeisk centralbank (ECB) inom ramen för ett europeiskt centralbankssystem (ECBS) upprättas med ansvar för dessa länders monetära politik. En gemensam valuta införs. Bestämmanderätten över den monetära politiken i de länder som deltar i valutaunionen överförs till ECB, i vars styrelse ingår medlemsländernas centralbankschefer.
En prövning av om en övergång till EMU:s tredje fas kan ske skall enligt fördraget göras före utgången av år 1996. En övergång vid denna tidpunkt förutsätter att en majoritet av medlemsländerna då uppfyller de i fördraget stipulerade villkoren. Om tidpunkten för inledningen av tredje etappen inte har fastställts vid utgången av år 1997, inleds denna fas den 1 januari 1999 med de länder som då uppfyller villkoren.
Ratifikation av Maastrichtavtalet
De dåvarande medlemsländerna har ratificerat Maastrichtavtalet. Enskilda länder har dock gjort vissa förbehåll. Storbritannien har sålunda i ett särskilt protokoll bibehållit rätten till ett nationellt parlamentsbeslut om tidpunkten för ett brittiskt inträde i valutaunionen. Danmark har fått rätt att permanent stå utanför åtagandet att delta i EMU:s slutfas. I Nederländerna och Tyskland har parlamenten förbehållit sig rätten att avgöra om konvergenskriterierna för de länder som skall ingå i valutaunionen kan anses uppfyllda. Det gäller emellertid endast den interna nationella behandlingen av EMU, och både Nederländerna och Tyskland har ratificerat avtalen utan reservation.
Enligt artikel 2 i anslutningsakten är bestämmelserna i de grundläggande fördragen bindande för de nya medlemsstaterna från dagen för anslutningen och skall tillämpas på de villkor som fördragen och anslutningsakten anger.
Svensk inställning till EMU enligt förklaring vid förhandlingarna
Vid det formella öppnandet av de svenska förhandlingarna den 1 februari 1993 uttalade statsrådet Ulf Dinkelspiel bl.a. att ett slutligt svenskt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen av EMU skulle komma att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med bestämmelserna i fördraget.
I samband med förhandlingsstarten för EMU den 9 november samma år upprepade Dinkelspiel uttalandet från februari samt angav att vi mot bakgrund av denna position var beredda att stänga kapitel 23 om ekonomisk och monetär politik.
Det sistnämnda anförandet registrerades sedermera officiellt av EU-länderna utan motkommentar och utgavs som konferensdokument. Mötesprotokollet den 9 november har på denna punkt följande lydelse:
Konferensen: - noterade Sveriges anförande avseende de kapitel som hänför sig till Fördraget om Europeiska unionen (doc. CONF-S 70/93);
Enligt propositionen om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19 s. 444) underrättades inte bara riksdagen och svenska folket utan även våra partners i EU om Sveriges ståndpunkt genom statsrådet Dinkelspiels framträdande inför riksdagen den 10 november 1993, då han lämnade information från regeringen om medlemskapsförhandlingarna med EG. Han framhöll då att han, med hänvisning till den position som angivits vid förhandlingsstarten, vid gårdagens ministermöte förklarade att Sverige för sin del var redo att pricka av detta kapitel och att i fråga om övergången från den andra till den tredje fasen i EMU det ytterst är riksdagen som skall ta ställning (prot. 1993/94:21).
Uttalanden av regering och regeringsrepresentanter inför folkomröstningen och riksdagens behandling av frågan om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen
Regeringen Bildt
Uttalanden i prop. 1994/95:19
I propositionen hänvisas till uttalanden om formen för en svensk anslutning till EMU av statsrådet Ulf Dinkelspiel under förhandlingarna om svenskt medlemskap i EU enligt ovan och till att anförandet den 9 november 1993 sedermera registrerats officiellt av EU-länderna utan motkommentar och utgivits som konferensdokument.
Uttalandet vid öppnandet av EU- förhandlingarna var enligt uppgift av dåvarande statssekreteraren Carl B Hamilton i SvD 1995-09-15 samordnat med och godkänt av dåvarande oppositionen, socialdemokraterna.
I propositionen anges också att statsrådet Dinkelspiel vid båda tillfällena informerade riksdagen och att genom hans framträdande inför riksdagen den 10 november inte bara riksdagen och svenska folket utan även våra partner i EU underrättades om Sveriges ståndpunkt. Man kan enligt propositionen särskilt lägga märke till att statsrådet Dinkelspiel beträffande Sveriges interna beslutsordning framhöll att i fråga om övergången från den andra till den tredje fasen i EMU är det ytterst riksdagen som skall ta ställning .
Vidare anges i propositionen att formerna för hur ett enskilt medlemsland, som t.ex. Sverige, fattar beslut om övergången från fas 2 till fas 3 i EMU avgör landet i fråga självt och att det följaktligen heller inget står om detta i Maastrichtfördraget. De tyska och nederländska parlamenten hade t.ex. gjort liknande deklarationer som den svenska om deltagandet i den tredje fasen, och den norska regeringen hade i sin Stortingsmelding om EU-medlemskap intagit samma inställning för Norges del.
Under rubriken Regeringens överväganden anges att två villkor skall vara uppfyllda för att Sverige skall kunna gå med i tredje fasen av EMU. För det första måste Sverige uppfylla Maastrichtfördragets konvergensvillkor, och som medlem påtar sig Sverige att uppfylla konvergenskriterierna och följa EG:s lagstiftning på det ekonomiska och monetära området. För det andra är frågan om beslutsprocessen i Sverige inför övergången från fas 2 till fas 3 en intern svensk angelägenhet, och beslutet om Sverige skall gå över från fas 2 till fas 3 skall fattas av riksdagen.
I sammanhanget kan nämnas uttalanden vid riksdagsbehandlingen av frågan om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (bet. 1994/95:UU5). Finansutskottet konstaterade i sitt yttrande till utrikesutskottet (1994/95:FiU1y, intaget i bilaga 1 till betänkandet) - efter en diskussion om skälen för att Sverige bör delta i det fördjupade penning- och valutapolitiska samarbete som syftar till en ekonomisk och monetär union - att ett slutligt ställningstagande avseende övergången från den andra till den tredje fasen av EMU kommer att göras i ljuset av den fortsatta utvecklingen och i enlighet med Sveriges åtaganden som medlemsland (bet. s. 165). Utrikesutskottet uttalade ingen avvikande uppfattning i detta avseende (bet. s. 45).
Andra uttalanden i riksdagen av statsrådet Ulf Dinkelspiel
Vid information i riksdagen den 10 november 1993 (prot. 1993/94:21) från regeringen om medlemskapsförhandlingarna med EG lämnade statsrådet Ulf Dinkelspiel uppgifter enligt ovan. Vid detta tillfälle sade Dinkelspiel på fråga om vi inte som medlemmar också förbinder oss att arbeta för det tredje steget av EMU: Vi vill självfallet vara med och påverka utvecklingen, så att den blir i enlighet med våra nationella intressen. Det är ett skäl till att vi vill vara med i EG. Men det står inte på något sätt i motsättning mot detta som vi klart deklarerade i Bryssel i går, dvs. att vi förbehåller oss rätten att ta slutlig ställning till övergången från den andra till den tredje fasen i ljuset av utvecklingen. Det är fråga om många års utveckling. Vi vet att det finns många överraskningar på vägen, i ljuset av fördragets regler.
Uttalanden i informationsmaterial inför folkomröstningen
Inför folkomröstningen om EU-medlemskap gav Utrikesdepartementet, Handelsavdelningen, (UDH) ut en skrift med information om EU-avtalet. I denna skrift fanns under rubriken Ekonomiskt samarbete och monetär union en underrubrik Riksdagen avgör. Där uttalades följande.
Sverige har i förhandlingarna med EU förklarat sig villigt att delta i den framväxande ekonomiska och monetära unionen. Vi anser att ökad ekonomisk stabilitet i Europa verksamt kan bidra till att öka tillväxten i vår ekonomi, minska arbetslösheten och sänka räntorna. Det är emellertid Riksdagen som skall avgöra frågan om Sverige skall ansluta sig till den gemensamma valutan och centralbanken när den frågan blir aktuell. Detta har Sverige gjort klart i förhandlingarna.
I en skrift utgiven av Riksskatteverket använde UDH följande formulering.
Sverige har i förhandlingarna förklarat sig villigt att medverka i EMU:s framväxt. Ökad ekonomisk stabilitet i Europa kan öka tillväxten i den svenska ekonomin, minska arbetslösheten och sänka räntorna. Det är emellertid vi själva som ska avgöra frågan om Sveriges anslutning till den gemensamma valutan och centralbanken - när den frågan blir aktuell.
Regeringen Carlsson
Uttalande i riksdagen av statsrådet Mats Hellström
Statsrådet Mats Hellström svarade den 18 oktober 1994 (prot. 1994/95:10) på en fråga i riksdagen om vilka åtgärder han avsåg att vidta för att hushållen skulle få objektiv information om den ekonomiska och monetära unionen. Hellström svarade att han ansåg att den information om EMU som hade lämnats i den broschyr som distribuerats till hushållen av UD:s handelsavdelning ger en rättvisande bild av förhandlingsresultatet, även om av utrymmesskäl informationen i en broschyr av det slaget naturligtvis måste bli både översiktlig och kortfattad. Han hänvisade vidare till det omfattande informationsmaterial som Sekretariatet för Europainformation hade utarbetat och till sekretariatets broschyr inför folkomröstningen och till den särskilda telefonpanelen. Hellström uttalade vidare att förhandlingsresultatet vad gällde EMU var en deklaration gjord av den svenska regeringen att Sverige ytterst tar ställning om den tredje fasen till EMU samt att deklarationen gjordes inför samtliga närvarande regeringar och att den icke var motsagd av någon regering. Det är klarlagt av den svenska regeringen i en särskild deklaration att Sverige fattar beslut om det tredje steget . Sverige behåller den handlingsfrihet som Tyskland, Nederländerna och också Norge på ungefär motsvarande sätt har när det gäller att ta ställning i den frågan. Sverige har alltså inte gjort som Danmark - som har velat - nämligen i dag säga att Sverige inte skall deltaga. Tvärtom har Sverige - - - haft uppfattningen att när väl den tredje fasen kan komma att bli aktuell den svenska riksdagen skall ha handlingsfrihet och den skall bestämma. Man skall inte nu göra ett undantag från något som senare skall bestämmas i svensk riksdag.
Senare åtgärder av den svenska regeringen
Regeringen beslöt den 19 oktober 1995 att ge en kommitté i uppdrag (dir. 1995:128) att analysera konsekvenseran av en eventuell svensk anslutning till den tredje etappen i EMU. Kommittén bör framför allt analysera följande frågeställningar
1. de allmänna konsekvenserna av en monetär union, 2. 3. effekterna av ett svenskt deltagande i den tredje etappen av EMU jämfört med att inte delta, 4. 5. vilka åtgärder skulle kunna vidtas för att uppnå en god ekonomisk utveckling om Sverige väljer att delta i den monetära unionen respektive att inte delta, 6. 7. vilken typ av växelkursarrangemang vore lämpligt mellan de länder som deltar i unionen och de som inte deltar. 8. I direktiven förklaras att för svenskt vidkommande riksdagen skall fatta det slutgiltiga beslutet om deltagande i den tredje etappen, och det betonas att det kommer att vara ett av de viktigaste besluten på det ekonomisk-politiska området de närmaste åren och måste förberedas väl.
Uttalanden av EU-representanter om Sveriges förpliktelser
Kommissionen
På fråga av dåvarande ledamoten av Europaparlamentet Bengt Hurtig om Sveriges riksdag kan besluta att Sverige inte skall delta i EMU-processens tredje fas även om konvergenskraven är uppfyllda svarade kommissionären Yves Thibault de Silguy den 11 juli 1995 att man inte kan ifrågasätta ett svenskt deltagande i den tredje fasen. På ytterligare fråga sade han att när Sverige ratificerade fördraget så godkände Sverige också tidsplanen och formen för införandet av EMU, att det är upp till rådet och inte till kommissionen att bestämma olika regler för nationella tillvägagångssätt för att fatta beslut om EMU och att de länder som uppfyller kraven automatiskt kommer att gå in i den tredje fasen. Han beklagade att han inte kunde ge ett mera precist svar och sade att det inte kan göras förrän 1996.
Samme kommissionär har i ett brev till Aftonbladet som publicerats den 21 augusti 1995 uttalat bl.a. följande.
Genom att underteckna och ratificera Maastricht-fördraget har alla medlemsstater förbundit sig att medverka i en ekonomisk och monetär union. De enda undantagen är Storbritannien och Danmark vilka enligt protokoll knutna till fördraget har förbehållit sig rätten att inte ansluta sig. Dessutom föreskriver fördragets 10:e paragraf att ingen medlemsstat skall hindra gemenskapen från att inleda den tredje fasen om de nödvändiga villkoren uppfylls.
Enligt artikel 2 i anslutningsfördraget med Sverige, Finland och Österrike gäller fördragets bestämmelser och annan lagstiftning inom gemenskapen för de nya medlemsstaterna. Genom att ratificera anslutningsfördraget har Sverige och de andra nya medlemmarna förbundit sig att uppfylla förpliktelserna i Artikel 109j(l) i fördraget vad gäller att uppfylla de nödvändiga villkoren för att delta i den gemensamma valutan. Detta betyder att nya medlemsstater, vad gäller en ekonomisk och monetär union, åtnjuter samma rättigheter och är underkastade samma skyldigheter som andra medlemsstater.
- - -
I likhet med alla medlemsstater kommer Sverige att tillämpa lämpliga nationella procedurer för att fastställa sin regerings position när EU:s ministerråd beslutar vilka medlemsstater som är redo att ingå i EMU:s tredje steg. Detta ifrågasätter emellertid inte Sveriges förpliktelse att delta när väl ministerrådet beslutar att landet uppfyller villkoren.
Rådet
På fråga av ledamoten av Europaparlamentet Per Gahrton om rådet ansåg att Sverige även vid uppfyllande av konvergenskriterierna har frihet att besluta sig för att inte medverka i EMU:s tredje fas, och hur i så fall ett sådant undantag från Maastrichtfördraget skulle regleras juridiskt svarade rådsordföranden Carlos Westendorp under parlamentets session den 9-13 oktober 1995 att alla andra medlemsstater än Storbritannien och Danmark bekräftat att man skall gå in i EMU:s tredje fas om man uppfyller konvergenskriterierna och att Sverige också under sina medlemskapsförhandlingar antagit den deklarationen.
På följdfråga om en slutgiltig tolkning av om Sverige har eller inte har rätt att få ett undantag när det gäller EMU:s tredje fas sade Westendorp att han bara kan hänvisa till fördraget och anslutningsakten samt de deklarationer som bifogats. Personligen kunde han ansluta sig till vad ordföranden i Ecofin, Pedro Solbes, sagt till en svensk journalist, nämligen This is a political decision which will be taken as a result of two factors: the decision by the individual country and the decision by the European Council. Detta innebar enligt Westendorp att det politiska svaret är ett komplement till det legala svaret.
På ytterligare följdfråga sade Westendorp att han var övertygad om att Sverige kommer att fatta ett lämpligt beslut när den dagen kommer, att det beslut som Europeiska rådet skall fatta kräver kvalificerad majoritet och att Sverige kommer att delta i det beslutet. Samtidigt ville han för rådet uttala förhoppningen att Sverige då skulle komma att vara ett kandidatland som uppfyller konvergenskriterierna. Vidare uttalade han att den formella legala ramen enligt fördraget måste sättas in i ett politiskt sammanhang som utgörs av läget i ett enskilt land vid en given tidpunkt, dvs. den tidpunkt då beslutet skall fattas, att det inte finns några legala undantag och att om Sverige avstår uppstår en helt ny situation. Men han var övertygad om att Sverige skulle komma att fatta det beslut som var mest lämpligt för det egna landet när den dagen kom.
Fördragsförpliktelser och fördragsbrott
Bestämmelser om möjlighet för kommissionen eller en medlemsstat att föra ett ärende till domstolen om kommissionen eller medlemsstaten anser att en annan medlemsstat inte uppfyllt sina skyldigheter och om domstolen finns i artiklarna 164-188.
Medlemsstaterna är skyldiga att vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom. Domstolens dom är således en fastställelsedom som inte direkt griper in i medlemsstaternas rättsordning. Om en medlemsstat vägrar att efterkomma en fällande dom kan emellertid talan väckas på nytt under åberopande att den fällande domen inte efterlevts, vilket konstituerar ett nytt, särskilt fördragsbrott. På talan av kommissionen kan domstolen då utdöma ett standardbelopp eller ett vite mot en stat som inte ställt sig en tidigare dom till efterrättelse.
Bedömningar av Sveriges förpliktelser i vissa tidningsartiklar
Professorn i europeisk integrationsrätt Ulf Bernitz har publicerat debattartiklar i Dagens Nyheter (den 4 augusti 1995) och i Svenska Dagbladet (den 8 oktober 1995) om Sveriges handlingsfrihet i EMU-frågan.
I DN-artikeln uttalar Bernitz att Storbritanniens och Danmarks undantag från Maastrichtfördragets EMU- bestämmelser var impopulära på många håll inom EU men uppenbarligen politiskt nödvändiga, eftersom enhällighet krävs för ändringar och tillägg till EU:s grundläggande fördrag. Inför förhandlingarna om medlemskap med Sverige och de övriga kandidatländerna klargjordes emellertid från EU-sidan att man inte var beredd till några nya, liknande undantag.
Det är, enligt Bernitz, helt klart att anslutningsfördraget mellan EU och Sverige med anknytande protokoll inte innehåller något undantag när det gäller medlemskap i EMU, och härigenom har alltså Sverige blivit bundet av vad som föreskrivs i Romfördraget om EMU:s upprättande.
Dinkelspiels uttalande vid inledningen av förhandlingarna att Sverige i medlemskapsförhandlingarna klargjort att vi kommer att handla i enlighet med fördraget, varmed givetvis åsyftas Romfördragets regler om hur EMU skall upprättas, kan enligt Bernitz inte innebära annat än att Sverige inte fått något undantag från skyldigheten att gå in i EMU när vi uppfyller villkoren, redan av det grundläggande skälet att vi aldrig ansökt om något sådant undantag.
I SvD-artikeln uttalar Bernitz bl.a. att det självfallet inom Sverige är riksdagen som skall besluta om svenskt inträde i EMU och de lagändringar som detta medför. Vad saken gäller är att riksdagen genom att ratificera EU:s grundläggande fördrag och vårt eget tillträdesfördrag jämte däri ingående protokoll utan att göra någon reservation för EMU förpliktat Sverige som stat i förhållande till EU och dess medlemsländer att handla i enlighet med fördragsbestämmelserna. Görs inte detta uppkommer ett fördragsbrott. Riksdagen har alltså bundit sin egen handlingsfrihet. En annan sak är att det finns en del utrymme för olika tolkningar av vad bestämmelserna exakt innebär, t.ex. i fråga om innebörden av konvergenskriterierna.
Det är, enligt Bernitz, mycket möjligt att Sverige genom att t. ex. hänvisa till tolkningsproblem kring konvergenskriterierna kan skjuta några år på ett EMU-inträde utan att begå något fördragsbrott. Men tanken att Sverige långsiktigt - även om vi uppfyller konvergenskriterierna - skulle kunna ensidigt välja att vara medlem i EU och samtidigt stå utanför EMU strider mot våra fördragsåtaganden mot EU och ter sig över huvud taget som en omöjlig position.
Utskottets bedömning
De uttalanden av regeringsföreträdare som återgivits ovan ger uttryck för Sveriges officiella inställning till ett deltagande i tredje fasen av EMU. Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet.
20. Näringsminister Per Westerbergs handläggning av frågor kring Atle Förvaltnings AB:s köp av aktier i vissa riskkapitalbolag
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 23.1) från den 11 februari 1993 hemställs att utskottet granskar näringsminister Per Westerbergs handläggning av frågor kring Atle Förvaltnings AB:s köp av aktier i riskkapitalbolagen KapN AB, Partinvest (Partnerinvesteringar i Göteborg) AB och AB Produra Venture Capital samt Proventus AB:s bud på dessa tre riskkapitalbolag. I anmälan hänvisas till att Finansinspektionen påbörjat en utredning i syfte att utreda om eventuellt insiderbrott förekommit i samband med Atles köp av aktierna samt att det förekommit påståenden om att Näringsdepartementet och statsrådet Per Westerberg skulle ha agerat på ett sådant sätt att det kan ifrågasättas om han medverkat till eller uppmuntrat sådant agerande hos Atle, som nu är föremål för insidermisstankar.
Från Statsrådsberedningen har den 23 mars 1993 inkommit en promemoria upprättad inom Näringsdepartementet (bilaga A 23.2).
Bakgrund
Atle Förvaltnings AB, med säte i Stockholm, är ett av de två portföljförvaltningsbolag som bildades i samband med utskiftande av medel från löntagarfonderna till riskkapitalbolag hösten 1992 (prop. 1992/93:41, 1992/93:FiU3 s. 4 och 1992/93:NU19 s. 8-9). Portföljförvaltningsföretagen skulle kompletteras av sex direktinvesterande riskkapitalbolag. Atle skulle i första hand bidra till finansieringen av riskkapitalbolag, men även ha möjlighet att lämna lånegarantier samt bedriva verksamhet med s.k. mellankapital, dvs. utlåning utan säkerhet, som betraktas ligga mellan eget kapital och traditionellt lånekapital. Riskkapitalbolagen skulle investera i mindre företag samt genom aktivt ägande medverka till investeringsobjektens tillväxt. Atle erhöll vid bildandet 11 % av aktierna i de tre riskkapitalbolagen KapN, Partnerinvesteringar i Göteborg och Produra Venture Capital. Avsikten var att bolagen skulle börsnoteras. I propositionen (s. 7) sägs att marknaden då sannolikt kommer att värdera dem lägre än substansvärdet. Eftersom bolagen inledningsvis har en stark finansiell ställning finns en viss risk för att de köps upp och att medlen används för andra ändamål än det avsedda, hette det vidare i propositionen. Regeringen ansåg därför att regler borde införas som under de närmaste åren starkt försvårade uppköp och likvidation av företagen. Styrelseordförande i Atle var fram till i april 1994 Anders Carlberg och verkställande direktör t.o.m. augusti 1993 Lars Göthlin.
Proventus AB är ett börsnoterat investeringsföretag som bildades 1980. I samband med att medel från löntagarfonderna utskiftades under hösten 1992 tilldelades bolaget - som ett av de företag som erlagt vinstdelningsskatt - 14 279 aktier i Partnerinvesteringar i Göteborg. Proventuskoncernen förvärvade fram till början av februari 1993 inte några ytterligare aktier i något av bolagen. Styrelseordförande i Proventus var vid denna tidpunkt Robert Weil och verkställande direktör Mikael Kamras.
Den 2 februari 1993 offentliggjorde Proventus AB ett uppköpserbjudande till aktieägarna i de tre riskkapitalbolagen gällande 51 % av aktierna och rösterna i respektive bolag. Statssekreteraren i Näringsdepartementet Hans Karlander uppgav i ett pressmeddelande samma dag att det var betydelsefullt att Proventus i samband med budets läggande förbundit sig att bedriva verksamheten i riskkapitalbolagen i enlighet med de av riksdagen uppställda intentionerna.
Före Proventus offentliggörande av uppköpserbjudandet hade emellertid Atle genom köp ökat sitt aktieinnehav i de tre riskkapitalbolagen. I ett pressmeddelande den 4 februari uppgav Atles styrelse storleken på sitt ägande samt att styrelsen sammanträtt med anledning av Proventus bud. Vidare sades att Atle inte för närvarande skulle komma att minska sitt innehav i riskkapitalbolagen. Atles ägande uppgick den 4 februari till ca 28 % i KapN, 45 % i Partnerinvesteringar och 40 % i Produra. Situationen ledde till att Proventus inte fullföljde sitt erbjudande.
I ett pressmeddelande den 5 februari från Proventus styrelse sades att uppköpserbjudandet föregåtts av ett flertal kontakter mellan Proventus och Atle och bl.a. baserats på att Atle ägde 11 % i respektive riskkapitalbolag. Sedan Atle tillkännagivit att bolaget efter successiva förvärv ägde större andelar i de tre bolagen och att bolaget inte avsåg att minska innehavet förelåg inte förutsättningar för att Proventus bud skulle accepteras i tillräcklig utsträckning.
Finansinspektionen överlämnade en anmälan om misstänkt insiderbrott till Statsåklagaren för speciella mål som i stämningsansökan den 2 mars 1994 gjorde gällande att Anders Carlberg brutit mot insiderlagen. Stockholms tingsrätt ogillade i dom den 29 juni 1994 åtalet. Sedan statsåklagaren överklagat tingsrättens dom dömde Svea hovrätt den 2 juni 1995 Anders Carlberg för insiderbrott till villkorlig dom och 100 dagsböter à 1000 kr kronor. Vidare förpliktades Atle AB att som förverkat värde av vinning av brott utge drygt 3, 8 miljoner kronor.
Sedan Anders Carlberg och Atle AB överklagat hovrättens dom beslutade Högsta domstolen den 6 oktober 1995 att inte meddela prövningstillstånd, till följd varav hovrättens dom skall stå fast.
Näringsdepartementets promemoria
I promemorian från Näringsdepartementet sägs bl.a. följande. Frågan om en ökning av Atles och det andra portföljförvaltningsbolaget Bures innehav av aktier i riskkapitalbolagen togs upp vid ett möte i Stockholm den 20 januari 1993 mellan å ena sidan näringsministern och å andra sidan styrelseordförandena, styrelseledamöterna och de verkställande direktörerna i Atle, Bure och samtliga riskkapitalbolag. På en direkt fråga om det var förenligt med intentionerna att Atles och Bures aktieinnehav ökades svarade näringsministern att det inte förelåg något hinder mot att tillfälligt öka andelarna i riskkapitalbolagen för att stabilisera ägarbilden. Det förutsattes dock självfallet att ett köp inte skulle ske i strid mot gällande regler.
Den 1 februari besökte Proventus VD Mikael Kamras statssekreterare Hans Karlander. Mötet mellan dem varade i ungefär en timme. Vid 7-tiden den 2 februari blev näringsministern, som befann sig i Davos, Schweiz, underrättad per telefon av Hans Karlander om Proventus uppköpserbjudande. I promemorian påpekas att näringsministern således blev underrättad om erbjudandet först samma dag som det offentliggjordes. Slutligen sägs att det av den lämnade redogörelsen framgår att näringsministern inte haft kännedom om Atles aktieförvärv eller Proventus uppköpserbjudande förrän i samband med offentliggörandet av uppköpserbjudandet.
Mikael Kamras uppgifter
I ett brev ställt till statsrådet Per Westerberg som bifogats Näringsdepartementets promemoria har Proventus VD Mikael Kamras redogjort för sina kontakter med Atles styrelseordförande Anders Carlberg och statssekreterare Hans Karlander under tiden den 14 januari-den 2 februari 1993. I brevet sägs bl.a. följande.
Vid en lunch den 14 januari där Anders Carlberg var närvarande presenterades Proventus och bolagets affärsidé. Detta skedde eftersom Atle är näst störste aktieägare i Proventus, men även därför att Atles styrelseordförande och verkställande direktör ville informera om hur man skulle förhålla sig till såväl staten som näringslivet. Vid tillfället fördes inte några direkta diskussioner om Proventus eventuella framtida bud på riskkapitalbolagen, men Anders Carlberg välkomnade, enligt Mikael Kamras, Proventus som ägare i bolagen.
Den 19 januari ringde Mikael Kamras upp Anders Carlberg och talade om för denne att Proventus avsåg att lämna ett offentligt uppköpserbjudande på högst 51 % av aktierna i de tre riskkapitalbolagen. Vidare framfördes till Anders Carlberg att det från Proventus sida var ett oeftergivligt krav att Atle var positivt och ställde sig bakom budet. Enligt Mikael Kamras svarade Anders Carlberg att han stödde projektet, men att han inte öppet kunde gå ut och göra detta. Ytterligare telefonkontakter mellan de båda förekom under den följande veckan.
Den 1 februari besökte Mikael Kamras Hans Karlander på Näringsdepartementet. Kamras ringde även upp Anders Carlberg och underrättade denne om mötet med Hans Karlander. På Anders Carlbergs begäran läste han också upp den del av presskommunikén som behandlade Atle. Enligt Mikael Kamras fann Anders Carlberg den del i pressmeddelandet som lästs upp och som gällde Atle helt i sin ordning och uttryckte inte någon annan uppfattning än den som tidigare framkommit under deras samtal, nämligen att han stödde Proventus i ärendet även om det skulle ske i form av ett passivt agerande.
Den 2 februari informerades pressen om Proventus bud. Omedelbart därefter kom ett pressmeddelande från Näringsdepartementet. I detta uttryckte sig Hans Karlander på ett sådant sätt att både Proventus ledning och rådgivare och pressen upplevde att departementet var positivt till Proventus bud. Några minuter senare kunde man dock på Reuterskärmen läsa Anders Carlbergs negativa uttalande om budet.
Med anledning härav ringde Mikael Kamras upp Anders Carlberg som då meddelade att han hade för avsikt att motarbeta budet och att han inte accepterade att Proventus blev en större aktieägare än Atle. På direkt fråga förklarade han även att han efter samtalet med Mikael Kamras den 19 januari genomfört aktieköp i de tre riskkapitalbolagen.
Anders Carlbergs uppgifter
Av Stockholms tingsrätts och Svea hovrätts domar framgår att Anders Carlberg anfört bl.a. följande:
I mitten av januari 1993 besökte Carlberg och Lars Göthlin statssekreterare Hans Karlander och talade om det bristfälliga skyddet mot att riskkapitalbolagen köptes upp och vad man kunde göra åt detta. Den 20 januari hölls sedan det tidigare nämnda informationsmötet med företrädare för departementet, Atle och Bure samt riskkapitalbolagen. Enligt Carlberg uttalade näringsministern därvid bl.a. att Atle och Bure i defensivt syfte skulle köpa aktier i riskkapitalbolagen. Uttalandet förstods så att Atle och Bure borde inneha 34 % av aktierna i riskkapitalbolagen för att därigenom kunna förhindra att dessas bolagsordningar ändrades på ett sätt som stred mot av riksdagen beslutad verksamhetsinriktning. Carlberg uppgav vidare att han den 19 januari 1993 haft ett samtal med Kamras, där denne frågat om hur Carlberg skulle ställa sig om Proventus köpte aktier i riskkapitalbolagen. Carlberg hade svarat att han inte kunde ha några synpunkter på detta, men att han personligen inte var negativ. Kamras nämnde inte hur stor aktiepost Proventus skulle köpa, och Carlberg kunde inte tänka sig annat än att det gällde en mindre post. De två hade ett samtal även den 25 januari. Den 26 januari fick Carlberg från Carnegie Fondkommission information om att det var oroligt på riskkapitalmarknaden och att Bure börjat köpa aktier i sina riskkapitalbolag. Carlberg fick rådet att Atle borde följa Bures exempel. Vid styrelsemöte i Atle den 27 januari bestämdes att Atle i defensivt syfte skulle öka sitt aktieinnehav från 11 % till lägst 25 och högst 50 % av resp. riskkapitalbolags aktiekapital.
Den 1 februari ringde Kamras till Carlberg och förklarade att Proventus dagen därpå skulle offentliggöra ett erbjudande att köpa 51 % av aktierna i riskkapitalbolagen. Carlberg blev överrumplad, eftersom ett sådant köp skulle slå sönder hela systemet för den tänkta riskkapitalverksamheten. Han svarade därför att Atle inte kunde stödja Proventus bud. Carlberg informerade därefter Karlander om sitt samtal med Kamras. Karlander svarade att de måste ha ett styrelsemöte i Atle snarast. Carlberg gjorde den 2 februari ett TT-uttalande i saken. Kamras tog då kontakt med honom, och Carlberg förklarade att Atle inte ville vara minoritetsägare i bolag där Proventus hade majoriteten.
Svea hovrätts bedömning
Svea hovrätt gjorde i sin dom den 2 juni 1995 bl.a. följande bedömning.
Hovrätten fann sammanfattningsvis att det förelåg tveksamheter kring Anders Carlbergs uppgifter, att det var utrett att Mikael Kamras berättat för Anders Carlberg om Proventus tilltänkta erbjudande och att Anders Carlberg med sin erfarenhet knappast kan ha missuppfattat situationen, varvid även skall beaktas att Anders Carlberg måste ha känt till Proventus affärsstrategi. Den omständigheten att - som Anders Carlbergs försvarare framhållit - riskkapitalbolagen var avsedda att stödja små och medelstora företag medan Proventus enligt försvararen endast intresserar sig för större företag förändrar inte denna bedömning. Enligt hovrättens mening har anförda omständigheter tillsammans sådan tyngd att det i målet är styrkt att Anders Carlberg på sätt åklagaren angett medverkat vid Atles ifrågavarande aktieköp med vetskap om Proventus förberedande åtgärder i syfte att lägga ett bud.
Ansvar för insiderbrott skall inte ådömas i de fall som kan antas sakna betydelse för allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden eller som annars är ringa. Även om Atles köp var föranledda av en önskan att behålla kontrollen över riskkapitalbolagen, för att på så sätt genomföra den verksamhet som riksdagen beslutat om, är detta inte en ansvarsfriande omständighet. Riksdagens avsikt var nämligen att bolagen skulle noteras och därmed vara utsatta för marknadens krafter. I och med detta ställningstagande kan en insiderhandel av förevarande omfattning inte sägas sakna betydelse i angiven bemärkelse eller eljest vara att anse som ringa.
Anders Carlberg skall därför dömas för insiderbrott. Med hänsyn till aktieaffärernas omfattning är brottet att anse som grovt.
En av de tre juristdomarna och en av de två nämndemännen var skiljaktiga och ville ogilla åtalet på grund av otillräcklig bevisning.
Utskottets bedömning
De utredningar som utskottet tagit del av i detta ärende visar inte att näringsministern skulle ha agerat på sådant sätt att han medverkat eller uppmuntrat till insiderbrott.
Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
21. Regeringsbeslut om tillstånd till lottförsäljningsautomat
Ärendet
I en anmälan (se bilaga A 24.1) till konstitutionsutskottet hävdas att regeringen efter föredragning av statsrådet Ulvskog brutit mot övergångsbestämmelserna i den nya lotterilagen (1994:1000) genom att vägra tillstånd till vissa typer av lottförsäljningsautomater. Detta har medfört betydande ekonomisk skada för ideella föreningar och enskilda företag som bistår föreningslivet med aktuella automater. Statsrådet Ulvskog bör därför klandras för sin hantering av dessa frågor.
Bakgrund
Regni Service AB ansökte den 11 oktober 1993 hos Lotterinämnden att lottförsäljningsautomaten Lotty skulle godkännas för förhandsdragning av vinstnummer med vinster upp till 2 000 kronor. I andra hand begärde bolaget att godkännande skulle avse vinster upp till 1 000 kronor. Den 21 januari 1994 kompletterade bolaget sin ansökan på så sätt att lottsedeln Lotty skulle godkännas för förhandsdragning av i första hand med vinstbelopp upp till 5 000 kronor.
Lotterinämnden utfärdade den 11 maj 1994 ett typgodkännande för lotten med ett högsta vinstvärde på 500 kronor. Den valda begränsningen av det högsta vinstbeloppet hängde samman med nämndens bedömning av lotten och lottförsäljningsautomatens Lottys egenskaper i säkerhetshänseende. Bedömningen grundade sig på ett yttrande från Statens kriminologiska laboratorium (SKL).
Bolaget överklagade nämndens beslut till regeringen som den 17 november 1994 avslog överklagandet. Regeringen tog i sitt beslut inte ställning till de säkerhetsmässiga aspekterna. Överklagandet avslogs i stället på den grunden att den aktuella automaten ansågs vara en spelautomat enligt 7 § gamla lotterilagen (1982:1011). Regeringen anförde i sitt beslut:
Såvitt framkommit avses den aktuella lottsedeln användas och säljas i en automat som är utrustad med slumpvalsgenerator och elektroniskt minne. Enligt 2 § andra stycket lotterilagen anses med automatspel spel på mekaniska eller elektroniska spelautomater. Regeringen anser att den aktuella automaten är en spelautomat i lagens mening. Enligt 7 § lotterilagen får automatspel som ger vinst i form av pengar, värdebevis, spelpolletter eller liknande efter tillstånd anordnas endast på fartyg i internationell trafik. Tillstånd för den i ärendet aktuella automaten kan därför enligt regeringens mening inte meddelas för den avsedda användningen.
Härefter har bolaget den 25 november 1994 ansökt hos Regeringsrätten om rättsprövning alternativt resning. Bolaget ansåg att regeringens bedömning måste betecknas som lagstridig enär den omständigheten att en lottförsäljningsautomat innehöll slumpvalsgenerator eller elektroniskt minne inte medförde att automaten skulle betraktas som spelautomat enligt 1982 års lotterilag som var tillämplig vid det aktuella datumet för regeringens beslut. Först genom 1994 års lotterilag - som trädde i kraft den 1 januari 1995 - infördes enligt bolaget ett förbud mot sådan utrustning i försäljningsautomater.
Regeringsrätten har i dom den 30 maj 1995 anfört att domstolen inte delar den av regeringen uttalade uppfattningen att automaten Lotty vid tillämpning av 1982 års lotterilag var att anse som en sådan spelautomat som avsågs i 7 § nämnda lag och hänvisade till förarbetena (prop. 1978/79:20 s. 36-39 samt prop. 1981/82:170 s. 62). Enligt Regeringsrätten stred den av regeringen anförda motiveringen för avslagsbeslutet mot reglerna i 1982 års lotterilag. Regeringsrätten ansåg i stället att automaten skulle anses utgöra en sådan lottförsäljningsautomat som omnämns i punkt 3 av övergångsbestämmelserna till den nya lotterilagen. Genom denna övergångsbestämmelse tillåts till och med 1999 fortsatt användande av vissa spelautomater som tidigare varit tillåtna. Genom rättsprövningen upphävde därför Regeringsrätten regeringens beslut och återförvisade ärendet till regeringen för förnyad prövning av bolagets överklagande.
Den 14 september 1995 har regeringen meddelat nytt beslut i ärendet. I beslutet har regeringen anfört att Statens kriminaltekniska laboratoriums (SKL) bedömning av Lottysystemets säkerhetsegenskaper motiverar en höjning av vinstvärdet till 1 000 kronor.
Dessförinnan hade regeringen genom beslut den 22 december 1994 gett Lotterinämnden i uppdrag att utreda frågan om omfattningen av de i dag existerande automaterna som förbjöds i den nya lotterilagen. Detta motiverades enligt regeringen av att inkomstkällorna från dessa typer av automater är betydande för många små lokala föreningar. Uppdraget har slutrapporterats till Civildepartementet men har inte föranlett någon åtgärd.
Rättsprövningsinstitutet
Som ett resultat av flera domar mot Sverige i Europadomstolen infördes ett särskilt rättsprövningsinstitut i svensk rätt 1988. Lagen (1988:205) om rätts prövning av vissa förvaltningsbeslut trädde i kraft den 1 juni 1988. Bakgrunden är ett Europadomstolen vid flera tillfällen funnit att Sverige kränkt Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Vid rättsprövning har domstolen att pröva om avgörandet i ärendet strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövning kan endast ske för sådana beslut som gäller myndighetsutövning mot enskild och som annars kan prövas hos domstol endast efter ansökan om resning. Dessutom skall besluten inte vara möjliga att överklaga i annan ordning.
Från början var Regeringsrätten den enda instans som hade behörighet att pröva rättsprövningsmål, men till följd av måltillströmningen infördes 1994 en bestämmelse om att kammarrätterna har rätt att pröva beslut fattade av förvaltningsmyndighet inom respektive kammarrätts domkrets.
Sedan 1988 har ca 240 ansökningar kommit in till Regeringsrätten avseende beslut fattade av regeringen. Endast i ett fåtal fall har rättsprövningen lett till bifall. Den övervägande delen av rättsprövningsmålen har endera avslagits eller avvisats/lämnats utan åtgärd. Nedanstående tabeller baseras på de uppgifter som årligen lämnas av Regeringsrätten i publikationen Regeringsrättens årsbok (RÅ).
Tabell 1. Totalt antal rättsprövningsmål i Regeringsrätten
År Antal Bifa Avsla Avvisas/läm mål ll g nas
utan åtgärd
1988 4 0 1 3
1989 32 1 19 12
1990 47 3 23 21
1991 83 5 38 40
1992 52 2 24 26
1993 57 2 32 23
1994 71 3 39 30
Tota 347 16 176 155 lt
Tabell 2. Rättsprövningsmål innefattande endast regeringen
År Antal Bifa Avsla Avvisas/läm mål ll g nas
utan åtgärd
1988 3 0 1 2
1989 25 1 16 8
1990 21 3 13 5
1991 62 5 36 21
1992 38 2 21 14
1993 43 1 31 11
1994 52 2 38 13
Tota 244 14 156 74 lt
Som framgår av tabellerna ovan har antalet ansökningar om rättsprövning till en övervägande del gällt beslut fattade av regeringen. Likaså har 14 av 16 bifall gällt ärenden avgjorda av regeringen. Av de 14 mål som bifallits av Regeringsrätten omfattar tre bristande kommunicering (RÅ 1989 not 272, RÅ 1992 not 160, RÅ 1994 not 317). I fyra fall upphävdes regeringens beslut på grund av att part haft rätt att överklaga visst beslut (RÅ 1990 ref 75, RÅ 1990 not 155, RÅ 1991 ref 80, RÅ 1991 not 379). I tre fall upphävdes regeringens beslut av den anledningen att s.k. enkelt planförfarande enligt plan- och bygglagen (PBL) inte varit tillämpbart (RÅ 1990 ref 93, RÅ 1991 ref 85, RÅ 1994 ref 69).
I ett annat mål hade en kommun meddelat beslut om nybyggnadsförbud enligt byggnadslagen (1947:385). När sedan regeringen avgjorde ärendet hade ny lagstiftning trätt i kraft och rättsprövningsmålet gällde frågan om den gamla eller den nya lagstiftningen skulle tillämpas. Regeringsrätten fann att regeringens avgörande som vilade på den nya PBL skulle upphävas och återförvisade ärendet till regeringen för ny prövning utifrån den gamla bygglagen (RÅ 1991 ref 1).
1990 lämnade regeringen försäkringsbolaget Skandia erinran för att bolaget beslutat lämna sina anställda räntefria lån för inköp av aktier i bolaget. Regeringsrätten fann att regeringens beslut stod i strid med 19 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (1982:713) (RÅ 1990 ref 106). 1992 hade regeringen avslagit ett överklagande rörande en föreskrift som utfärdats av Datainspektionen. Regeringsrätten fann att detta saknade laglig grund och beslutet upphävdes därför (RÅ 1992 ref 38). I ett mål från 1993 fann Regeringsrätten att regeringens beslut att ge tillstånd till förköp av viss fastighet stred mot förköpslagen (RÅ 1993 not 189).
Utskottets tidigare behandling
Konstitutionsutskottet har inte tidigare behandlat något ärende som varit föremål för rättsprövning. Före rättsprövningslagens ikraftträdande år 1988 uppmärksammade utskottet i 1980/81 års granskning möjligheten till s.k. extraordinära rättsmedel i ärenden som avgjorts av regeringen. Granskningen avgränsades till att endast omfatta resning (KU 1980/81:25, s. 15 f.). De ärenden som utskottet särskilt tog upp föranledde inget uttalande från utskottets sida. I ett ärende förklarade sig utskottet dock inte ha någon annan uppfattning än Regeringsrätten om hur regeringsformen skulle tillämpas i ett visst fall.
Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det regeringsbeslut som upptagits till granskning har blivit föremål för rättsprövning av Regeringsrätten. Regeringsrätten har därvid upphävt regeringens beslut och återförvisat ärendet till regeringen.
Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.
22. Särskilda s.k. jämställdhetspengar till filmen Bengbulan
Ärendet
I en granskningsanmälan (bilaga A 25.1) har begärts att utskottet skall granska regeringens handläggning och beslut om särskilda jämställdhetspengar på 1 miljon kronor till Suzanne Ostens film Bengbulan. Enligt anmälan bör granskningen omfatta bl.a. hur ärendet föredrogs hos det ansvariga statsrådet, Mona Sahlin, vidare vilken dokumentation som bifogades ansökan, om det förekom något samråd med Kulturdepartementet, om det förekom någon granskning av filmen från kvalitetssynpunkt av oberoende expertis, om det undersöktes om det fanns andra filmer som kunde vara lika eller mer förtjänta av extra offentligt stöd samt hur denna typ av extra jämställdhetsbidrag förhåller sig till svensk filmpolitik. Dessutom har utskottet genomfört en utfrågning av Margot Wallström bl.a. med anledning av denna anmälan (bilaga B 4).
I anmälan begärs också att omfattningen och inriktningen av regeringens olika rådgivande organ bör ingå i granskningen. För denna granskning har redovisats ovan i avsnitt 7.
I ärendet har inhämtats en promemoria från Statsrådsberedningen upprättad i Socialdepartementet (bilaga A 25.2) samt visst aktmaterial från Socialdepartementet (bilaga A 25.3).
Anslaget för särskilda jämställdhetsåtgärder i Socialdepartementets huvudtitel
Av regeringsbeslutet i det aktuella drendet framgår att det beviljade bidraget skall belasta femte huvudtitelns reservationsanslag G 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder. Av regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 framgår att anslaget omfattar 20 559 000 kr och att anslaget disponeras av Socialdepartementet enligt bestämmelser som är eller blir meddelade av regeringen för åtgärder och projekt m.m. som syftar till att främja jämställdhet mellan kvinnor och män. Av anslaget skall minst 3,15 miljoner kronor användas för informationssatsningar i syfte att öka fäders uttag av föräldraledighet.
Handläggningen i regeringskansliet av det aktuella ärendet
Följande dokumentation över vad som förevarit i det aktuella ärendet har hämtats från den promemoria som utskottet inhämtat från Statsrådsberedningen. Promemorian utgjorde svar på fem frågor som utskottet ställt. Uppgifterna i promemorian har i viss mån kompletterats med uppgifter hämtade från det aktmaterial i ärendet som ställts till förfogande av Socialdepartementet och Kulturdepartementet.
Utskottets första fråga till regeringen gällde hur ärendet handlagts i detalj, vilka sakliga överväganden som gjorts, vilka statsråd som varit involverade och om samråd skett mellan berörda departement.
I december 1994 uppvaktade Suzanne Osten och Yvonne Rock jämställdhetsminister Mona Sahlin och lämnade samtidigt in en ansökan om ett bidrag på 2,5 miljoner kronor för distribution och filmturné avseende ett filmprojekt med titeln Gud i branddalen. Ansökan registrerades i Statsrådsberedningen den 15 december 1994 och lades den 16 februari 1995 ad acta på grund av att medel för finansiering av produktionen av filmen saknades.
Den 13 juni 1995 överlämnades dock från Statsrådsberedningen till Socialdepartementet denna ansökan. Skrivelsen har registrerats i Socialdepartementet den 14 juni 1995.
I ett pressmeddelande från Yvonne Rock, Rock Film, och Anita Oxburgh, Migma Film, kallades till en presskonferens den 15 juni 1995 om en film med namnet Bengbulan. Det är ett filmmanus med ett annat innehåll än det tidigare nämnda projektet. I meddelandet nämndes också att Mona Sahlin var angelägen om att seriös barnfilm skall nå sin publik och att hon därför ställde upp med resurser för distribution samt att Mona Sahlin skulle närvara vid presskonferensen.
Mona Sahlins biträdande statssekreterare Laila Edholm fick genom ett faxmeddelande från Mona Sahlin veta att Sahlin tyckte att projektet var bra och att filmens tema var annorlunda inte minst ur jämställdhetssynpunkt. Edholm meddelade senare Yvonne Rock att ansökan borde kompletteras och att anslaget för jämställdhetsåtgärder enligt praxis inte användes för stöd till filmdistribution.
Enligt en anteckning i ett dagboksblad i Socialdepartementet har Yvonne Rock och Anitha Oxburgh den 21 juni 1995 gjort en uppvaktning i departementet för inlämning av en kompletterande ansökan. Denna ansökan, som diarieförts den 22 juni 1995, avser marknadsföring och lansering av Suzanne Ostens spelfilm för barn, Bengbulan. Den sökta summan är 2,5 miljoner kronor. Ansökan är undertecknad av Yvonne Rock, Rock Film AB med postadress Munkfors. Den innehåller en beskrivning av projektet, en budget och ett manus. Det framgick att Svenska filminstitutet hade finansierat produktionen av filmen och att ytterligare medel behövdes för marknadsföringen av filmen. Från tjänstemannahåll bedömdes det som tveksamt i vilken utsträckning medel från regeringen borde utgå för dessa kostnader.
Diskussioner mellan biträdande statssekreterare Edholm och tjänstemän vid Socialdepartementets jämställdhetsenhet ledde till slutsatsen att det inte fanns grund för finansiering av distributionen av filmen men väl för själva lanseringen. Jämställdhetsmedel hade tidigare använts för liknande ändamål. Alternativa finansieringskällor som undersöktes var Statens kulturråd, Stiftelsen framtidens kultur och Kulturdepartementet.
I Kulturdepartementet har en minnesanteckning, daterad den 8 augusti 1995, upprättats i efterhand angående Rock Film AB:s ansökan. Enligt denna anteckning har en tjänsteman vid jämställdhetsenheten i Socialdepartementet den 26 juni kontaktat en tjänsteman vid Kulturdepartementet angående ansökan och därvid informerat om att jämställdhetsminister Mona Sahlin var intresserad av att stödja filmen med medel ur de särskilda jämställdhetspengar som regeringen disponerar. Tjänstemannen undrade om Kulturdepartementet var intresserat av att stödja projektet. En kopia av ansökan kom tjänstemannen vid Kulturdepartementet till handa den 27 juni. Enligt min- nesanteckningen har kulturminister Margot Wallström informerats om ärendet den 29 juni. Hon anslöt sig till den uppfattning som den föredragande tjänstemannen framförde, nämligen att ansökan borde föras vidare till en särskild arbetsgrupp för kultur i skolan som regeringen avsåg att tillsätta. Detta besked meddelades den 30 juni till Socialdepartementet. Enligt uppgift från expeditionschefen Erik Lempert i Kulturdepartementet har någon gemensam beredning inför det beslut som fattades av regeringen i Socialdepartementet den 13 juli 1995 inte förekommit.
Ärendet föredrogs den 11 juli för statsrådet Ingela Thalén, som ersatte Mona Sahlin vid regeringssammanträdet den 13 juli 1995. Det föreslogs att regeringen till marknadsföringen och lanseringen av filmen skulle anslå en miljon kronor ur femte huvudtitelns anslag G 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder. Prövningen av ansökan såvitt avsåg resterande medel föreslogs få anstå till dess Rock Films möjligheter att erhålla medel från annat håll prövats i sak.
Enligt regeringsbeslutet den 13 juli 1995 har regeringen beviljat 1 miljon kronor för projektet. Beloppet skall betalas ut på rekvisition från Rock Film AB från femte titelns reservationsanslag G 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder. Beslutet är undertecknat av socialminister Ingela Thalén.
Ärendet har i efterhand föredragits för Mona Sahlin den 22 augusti 1995.
Utskottets andra fråga gällde vilka bestämmelser och åtgärder meddelade av regeringen som fanns vid beslutstillfället angående de åtgärder och projekt m.m. som syftar till att främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Enligt Socialdepartementet fanns inga villkor eller bestämmelser fastställda av regeringen utöver villkoret att av anslaget G 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder skall minst 3,15 miljoner kronor användas för informationssatsningar i syfte att öka fäders uttag av föräldraledighet (regleringsbrev 1995-06-15).
Utskottets tredje och fjärde fråga gällde om det förekom någon granskning av filmen ur kvalitetssynpunkt av oberoende expertis och om det undersöktes om det fanns andra filmer som kunde vara lika eller mer förtjänta av extra offentligt stöd. Svaret på frågorna är att utöver vad som redovisats under fråga 1 förekom inga särskilda åtgärder av den typ som efterfrågats i frågorna 3 och 4.
Utskottets femte fråga gällde hur denna typ av extra jämställdhetsbidrag förhåller sig till svensk filmpolitik. I svaret framhålls att den svenska filmpolitiken styrs genom stöd till dels svensk filmproduktion, dels filmkulturell verksamhet. Stödet distribueras av Stiftelsen Svenska filminstitutet. Principerna för fördelning av filmstöd styrs genom det s.k. filmavtalet mellan staten och filmbranschen. Det filmkulturella stödet handhas också av filminstitutet, och bestämmelserna ges i regleringsbrevet. Dessa principer har lagts fast av riksdagen.
Utfrågning av Margot Wallström
Utskottet har genomfört en kortare utfrågning av dåvarande kulturminister Margot Wallström angående hennes befattning med det aktuella ärendet. Enligt Wallström bestod hennes enda inblandning i ärendet av att hon informerades av en handläggare om att man hört av sig från jämställdhetsenheten vid Socialdepartementet om projektet och undrat om Kulturdepartementet var berett att stödja det. Departementets uppfattning var att departementet inte skulle ta upp ärendet men att det kunde prövas inom ramen för projektet Kultur i skolan under hösten 1995. Enligt Wallströms mening var Mona Sahlin helt och hållet ansvarig för ärendet inom regeringen. Wallström sade sig inte ha varit närvarande vid regeringssammanträdet där beslut fattades om anslag till projektet Bengbulan.
På frågan om lämpligheten av att en person som Suzanne Osten, som var knuten som rådgivare till Margot Wallström, söker ekonomiskt stöd från regeringen svarade Wallström att det var en separat projektansökan och att den hade skett innan Osten var kontaktad av Wallström om uppdraget i Kulturdepartementet. En person som är i kontakt med regeringen måste enligt Wallströms mening också få en möjlighet att söka om projektmedel. Ansökan skall enligt Wallström bedömas på egna meriter. Wallström medgav att det vid bidragsgivning från regeringen kan skapas misstankar om otillbörliga bindningar om man har ett uppdrag som är formulerat och betalt av regeringen.
Utskottets bedömning
Granskningen avser ärendets formella handläggning samt hur det hanterats från filmpolitiska utgångspunkter.
Den ansökan som ursprungligen inlämnades avsåg ett filmprojekt som under ärendets gång ändrade karaktär. Från början avsåg ansökan bidrag till distribution av filmen och en presentationsturné. En ny ansökan avsåg marknadsföring och lansering av filmen. Det var för detta ändamål som regeringen sedermera anslog 1 miljon kronor.
De medel som togs i anspråk för bidraget har hämtats från anslaget G 2. Särskilda jämställdhetsmedel, som enligt regleringsbrevet disponeras av Socialdepartementet i enlighet med bestämmelser som regeringen skall meddela för åtgärder och projekt som syftar till att främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Några sådana särskilda bestämmelser har regeringen inte meddelat. I stället har regeringen själv beslutat om dispositionen av anslaget i varje enskilt fall.
Vad gäller handläggningen kan konstateras att ärendet ursprungligen registrerades i Statsrådsberedningen, där det lades ad acta på grund av att medel för att producera filmen saknades. Ärendet återuppväcktes senare i samband med att en förnyad ansökan inlämnades och överfördes då till Socialdepartementet.
Ärendet har berört såväl Statsrådsberedningen som Socialdepartementet och Kulturdepartementet. Statsrådsberedningens befattning med ärendet har baserats på jämställdhetsministerns anknytning till Statsrådsberedningen, medan Socialdepartementet förfogar över det aktuella anslaget. Kulturdepartementets befattning med ärendet har varit informell och tillfällig.
Ärendet har såvitt utskottet kunnat finna föredragits på sedvanligt sätt inför regeringens beslut. Socialminister Ingela Thalén ersatte Mona Sahlin vid regeringssammanträdet. Ärendet föredrogs i efterhand för Mona Sahlin.
Vad gäller de filmpolitiska aspekterna av ärendet kan konstateras att någon granskning av det slag som efterlysts i granskningsanmälan inte har kommit till stånd.
Ärendet har såvitt utskottet kan bedöma beretts enligt rådande praxis i regeringskansliet. Ärendets hantering har dokumenterats på ett nöjaktigt sätt. Utskottet har således inte funnit någon grund för anmärkning mot ärendets handläggning.
De filmpolitiska aspekterna på ärendet anser utskottet vara av mindre intresse. Grunden för regeringens beslut var att stödja lanseringen av en film med ett innehåll som bedömdes som angeläget från jämställdhetspolitisk synpunkt. Utskottet kan därför inte finna att någon orättvisa begåtts gentemot andra filmprojekt.
Granskningen föranleder inget särskilt uttalande i övrigt.
23. Beredning av frågan om byggandet av ett tredje järnvägsspår över Riddarholmen
Bakgrund
Regeringen fattade den 19 maj 1995 beslut i ett ärende om tillstånd till ingrepp i de statliga byggnadsminnena Hessensteinska palatset och Hebbeska huset samt skyddsområdet Riddarholmen. Genom beslutet avslog regeringen en ansökan från Banverket om tillstånd till ingreppen.
Samma dag meddelade regeringen två andra beslut som rörde frågan om järnvägsspår över Riddarholmen. Genom det ena beslutet upphävdes ett beslut att anta detaljplan för del av Norra och Södra Järnvägsbron m.m. (tredje spåret) inom stadsdelarna Norrmalm, Riddarholmen, Gamla stan och Södermalm i Stockholms kommun. Genom det andra beslutet fastställdes direktiv (dir. 1995:80) för en kommitté med uppdrag att utvärdera alternativa lösningar för utökad spårkapacitet mellan Stockholms södra och Stockholms central och norrut samt att utreda förutsättningarna för en långsiktig och miljöanpassad lösning av väg-, järnvägs- och kollektivtrafiken i centrala Stockholm.
Huvudansvaret för beredningen av de nämnda ärendena låg i olika departement. Tillståndsärendet bereddes inom Kulturdepartementet, planärendet inom Miljödepartementet och frågan om att tillsätta en kommitté inom Kommunikationsdepartementet.
Utöver de nämnda ärendena fanns det inom regeringskansliet (Kom- munikationsdepartementet) ett ärende med ansökan om expropriation för en del av den tänkta bansträckningen över Södermalm.
Anmälan
I en anmälan, se bilaga A 26.1, har begärts konstitutionsutskottets granskning av ärendets beredning inom Kulturdepartementet.
Enligt tidningsuppgifter hade en extern konsult anlitats för att framställa ett informationspaket i samband med beredningen av ärendet, och granskningen bör enligt anmälan omfatta i vilket syfte informationspaketet togs fram, hur det kom att användas och vilket resultat statsrådet Margot Wallström anser att det bidrog till. Granskningen bör vidare omfatta i vad mån gällande regler och riktlinjer för upphandling tillämpats och i denna del också gälla det förhållandet att den anlitade konsulten enligt tidningsuppgift var sammanboende med en anställd på Kulturdepartementets informationsavdelning. Vidare begärs i anmälan att konstitutionsutskottets ledamöter ges möjlighet att ta del av det aktuella materialet.
Ärendet
Syftet med paketet m.m.
I en genom Statsrådsberedningen inhämtad promemoria från Kulturdepartementet, bilaga A 26.2, anges att syftet med att sammanställa ett redan befintligt underlagsmaterial och komplettera det med bilder var att bidra till en allsidig och adekvat belysning av ärendet. Det framhålls att de frågor som regeringen hade att ta ställning till inte endast rörde de tekniska och kapacitetsmässiga aspekterna av ett tredje spår utan i hög grad just skönhetsvärden och den visuella betydelsen m.m. av kulturmiljön i det aktuella området. Det bedömdes därför viktigt att ge en överskådlig belysning av frågan genom komplettering med bildmaterial.
Statsrådet Margot Wallström har vid utfrågning den 26 mars 1996, se bilaga B 4, förklarat att tanken inom departementet var att dess beredningsunderlag skulle presenteras på ett mer visuellt sätt med utgångspunkten att man skulle försöka hitta en bättre lösning än den föreslagna.
Materialet användes enligt Kulturdepartementets promemoria vid ett sammanträde mellan politiska företrädare för de tre ansvariga departementen och Statsrådsberedningen.
Uppdraget
I Kulturdepartementets promemoria anges att en grafisk formgivare gavs i uppdrag att formge och bildsätta det föreliggande underlagsmaterialet och att formgivaren inte deltog i framtagningen av texterna. Detta har även understrukits av statsrådet Margot Wallström vid utfrågningen.
I en senare från Kulturdepartementet överlämnad kopia av avtalet med formgivaren anges uppdraget som grafisk formgivning m.m. .
Uppdraget resulterade enligt Kulturdepartementets promemoria i följande material som sammanställdes i tio identiska pärmar:
- Två argumentationspromemorior om tredje spåret
- Artikel om tredje spåret av Eva Eriksson i Moderna Tider nr 52 1995
- Interdepartemental tjänstemannapromemoria angående regeringens be-
redning av vissa frågor i samband med tredje spåret över Riddarholmen
- Två skrivelser till Kulturdepartementet angående tredje spåret
- Förteckning över de personer/institutioner som t.o.m. den 15 februari
1995 till Kulturdepartementet reagerat på frågan om det tredje spåret
- En videokassett med två dokumentärfilmer av filmaren Anders Wahl-
gren: Staden i mitt hjärta och Stadens själ (båda sända i Sveriges televi-
sion)
- Nio historiska och nutida bilder över de aktuella områdena
(Riddarholmen och Årstaviken)
- Pärm med omslag med motiv från Riddarholmen
Upphandlingen
Direktupphandling tillämpades. I Kulturdepartementets promemoria anges att då det inte var fråga om något större belopp och uppdraget behövde utföras relativt snabbt, valde handläggaren på kulturarvsenheten att tillfråga en viss formgivare. Det förhållandet att formgivaren hade en relation till en anställd på departementet ansågs inte utgöra hinder mot att ge honom uppdraget. Valet godkändes av statssekreteraren i departementet.
Kostnaden för uppdraget (material och arvode) uppgick enligt ingivna fakturor till sammanlagt 35 805 kr exkl. moms (44 756 kr inkl. moms).
Arkivering av materialet
Endast videokassetten och bilderna samt skrivelserna till Kulturdepartementet med svar har ställts till KU:s förfogande. Övriga handlingar har enligt promemorian inte expedierats och inte heller tagits om hand för arkivering.
Upphandlingsbestämmelser m.m.
Regler och riktlinjer för upphandling av tjänster
Den 1 januari 1994 trädde lagen (1992:1528) om offentlig upphandling i kraft. Lagen innehåller i 1 kap. allmänna bestämmelser om offentlig upphandling och i 6 kap. bestämmelser om upphandling i de fall upphandlingen understiger de tröskelvärden som anges i 2-5 kap. (ca 1,5 mkr) och i vissa andra fall. I 1 kap. 4 § finns en huvudregel om affärsmässighet. Upphandlingen skall göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och skall även i övrigt genomföras affärsmässigt. Anbudsgivare, anbudssökande och anbud skall behandlas utan ovidkommande hänsyn. Vid upphandling enligt 6 kap. skall upphandling göras genom s.k. förenklad upphandling, vilket innebär att alla leverantörer har rätt att delta, deltagande leverantörer skall lämna skriftligt anbud och den upphandlande enheten får förhandla med en eller flera anbudsgivare. Direktupphandling, dvs. upphandling utan infordrande av skriftligt anbud, får dock användas bl.a. om upphandlingens värde är lågt. Den upphandlande enheten skall vid behov fastställa riktlinjer för användning av direktupphandling.
Regeringskansliets förvaltningskontor fastställde den 30 september 1994 riktlinjer som skall gälla tills vidare för upphandling av varor och tjänster i regeringskansliet. I riktlinjerna anges bl.a. att upphandlingar som understiger två basbelopp som regel anses kunna göras genom direktupphandling.
Tidigare KU-uttalande om uppdragstagare med anknytning
I förra årets granskningsbetänkande (1994/95:KU30 s. 83) ansåg konstitutionsutskottet i fråga om Utbildningsdepartementets anlitande av viss konsult att det kunnat konstateras att departementet, i vart fall under 1992 och 1993, haft Gramma AB som stående och praktiskt taget ensam leverantör av kreativa tjänster och trycksaker på informationsområdet och att affärsmässigheten vid upphandlingen av de tjänster och produkter som utgjorde en fortsättning på det inledningsvis upphandlade uppdraget inte till fullo kunnat kontrolleras. Av materialet i ärendet och av vad som framkommit vid utfrågning med Per Unckel hade framgått att Utbildningsdepartementet, efter en första inledande upphandling av Gramma AB, medvetet valt att direkt anlita detta företag även för andra uppdrag än den som den inledande upphandlingen avsåg, och avsikten hade varit att denna relation till företaget skulle avse en längre tid. Enligt utskottets mening kunde ett sådant ensidigt gynnande av ett enda företag under så lång tid inte anses stå i överensstämmelse med de grundläggande principerna för offentlig upphandling. Vidare pekade utskottet på att det av utredningen framgått att en av statssekreterarna i departementet tidigare hade varit chef för det aktuella företaget, och detta borde enligt utskottet ha föranlett en särskild noggrannhet från departementets sida i fråga om att uppfylla de krav som gäller för offentlig upphandling.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet.
24. Utseende av styrelse för Statens strålskyddsinstitut
Anmälan
I en granskningsanmälan (bilaga A 27.1) har hemställts att utskottet granskar regeringens och miljöministern Anna Lindhs handläggning av utseende av ledamöter i styrelsen för Statens strålskyddsinstitut (SSI). Enligt anmälan har SSI under tiden den 1 juli-den 6 september 1995 saknat styrelse.
SSI och dess styrelse
SSI är en central förvaltningsmyndighet för frågor om skydd av människor, djur och miljö mot skadlig inverkan av joniserande och icke-joniserande strålning. Enligt institutets instruktion består styrelsen av högst tio ledamöter inklusive generaldirektören.
Styrelsens ansvar och uppgifter framgår av 11-13 §§ verksförordningen (1987:1100). Enligt 11 § skall styrelsen pröva om myndighetens verksamhet bedrivs effektivt och i överensstämmelse med syftet med verksamheten. Styrelsen skall enligt 12 § biträda myndighetens chef och föreslå honom de åtgärder som styrelsen finner motiverade.
Enligt 13 § skall styrelsen fatta beslut om
1. myndighetens anslagsframställning och årsredovisning,
2. åtgärder med anledning av Riksrevisionsverkets revisionsrapporter och den redovisning myndighetens chef skall lämna till regeringen enligt 10 § andra stycket verksförordningen,
3. sådana föreskrifter som riktar sig till enskilda, kommuner eller landsting.
Enligt 10 § skall myndighetens chef se till att regeringen utöver vad som avses i 13 § får det underlag som den behöver för att ta ställning till omfattningen och inriktningen av verksamhetens olika delar.
Innan myndighetens chef avgör viktigare ärenden skall styrelsen enligt 22 § verksförordningen ges tillfälle att yttra sig. Om ett ärende är så brådskande att ett yttrande inte hinner inhämtas får chefen ändå avgöra ärendet. Ett sådant beslut skall anmälas vid nästa sammanträde med styrelsen.
Regeringsbeslut om förordnande av styrelseledamöter
Genom beslut den 7 september 1995 har regeringen förordnat åtta personer att under tiden den 1 juli 1995-den 31 december 1998 vara styrelseledamöter i SSI. Regeringsbeslutet biläggs (bilaga A 27.2).
Promemoria från Miljödepartementet
Utskottet har genom Statsrådsberedningen ställt följande frågor till Miljödepartementet:
1. Vad var orsaken till att beslutet om att förordna ledamöter i SSI:s styrelse för tiden den 1 juli 1995-den 31 december 1998 fattades först den 7 september 1995?
2. Har SSI:s förmåga att fullgöra sina uppgifter enligt instruktionen påverkats av att institutet under den aktuella tiden saknat styrelse?
I en promemoria daterad 1995-12-05 (bilaga A 27.3) har Miljödepartementet anfört bl.a. följande.
Departementet hänvisar till verksförordningen och instruktionen för SSI, enligt vilka styrelsen inte har sådana uppgifter att verkschefens behörighet att fatta operativa beslut begränsas. Det faktum att SSI saknat styrelse under en begränsad period har därför enligt departementets mening inte inneburit att institutet saknat ledning, eftersom generaldirektören är behörig att fatta de beslut som krävs av en beredskapsmyndighet inom totalförsvaret. SSI:s möjligheter att fullgöra sina uppgifter enligt instruktionen har enligt departementet inte påverkats av att institutet saknat styrelse under den aktuella tiden.
När det gäller handläggningen i departementet av frågan om utseende av ny styrelse i SSI, anför departementet följande:
Arbetet med att förordna en ny styrelse för SSI inleddes i maj 1995 och underhandskontakter togs med såväl SSI som andra intressenter. I och med att ett riksdagsval förevarit sedan förra utnämningstillfället skulle riksdagspartierna inbjudas att nominera nya kandidater till styrelsen. Tillsättningen av styrelsen kom att bero på flera faktorer som visade sig ta längre tid än förutsatt. I samband med semesterperioden kom ärendet inte att överlämnas till tjänstgörande handläggare eller chefen för enheten. I och för sig fanns vid detta tillfälle inte heller tillräckligt underlag för att tillsätta en ny styrelse men det skulle varit möjligt att förlänga uppdraget för den gamla styrelsen till dess en ny styrelse kunnat utses.
Departementet anför avslutningsvis att orsaken till misstaget har analyserats och att bevaknings- och arbetsrutinerna har stramats upp för att upprepanden skall undvikas.
Utskottets bedömning
I den mån en styrelse är knuten till en myndighet är det enligt utskottets mening en självklarhet att myndigheten ständigt skall ha en fungerande styrelse. En vakans på drygt två månader som i det här aktuella fallet är inte godtagbar. Som departementet självt framhåller hade det varit möjligt att förlänga den tidigare styrelsens mandat till dess rekryteringen av en ny styrelse var avslutad. Utskottet konstaterar att enligt departementets bedömning har SSI:s verksamhet under den aktuella tiden då styrelse saknades inte skadats. Departementet förefaller ha dragit lärdom av det inträffade och vidtagit åtgärder för att undvika upprepningar. Ärendet föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.
25. Regeringens befattning med frågan om Trav- och galoppskolans framtida lokalisering
Ärendet
I en anmälan till utskottet har begärts att utskottet skall granska dåvarande jordbruksminister Margareta Winbergs agerande i samband med Svenska travsportens centralförbunds (STC) beslut om lokalisering av Trav- och galoppskolan. STC beslutade den 15 november 1995 att förlägga skolan till Lövstabruk i Tierps kommun. Enligt anmälan fick STC ett krav från Finansdepartementet och Jordbruksdepartementet att lösa de ekonomiska problemen vid verksamheten i Wången. STC ändrade den 12 december 1995 beslutet till att Trav- och galoppskolan skulle förläggas till Wången. Enligt anmälan skall utskottet pröva om ministerstyre föreligger i det aktuella ärendet. Anmälan biläggs bilaga A 28.1 tillsammans med en promemoria från Jordbruksdepartementet bilaga A 28.2.
Bakgrund
Allmänt om avtalen mellan staten och hästsporten beträffande riktlinjer för hästtävlingar med totalisatorspel m.m.
Totalisatorverksamhet i samband med trav- och galopptävlingar har i Sverige förekommit sedan lång tid. År 1973 beslutade riksdagen (prop. 1973:113, JoU 28, rskr. 235) om nya riktlinjer för hästtävlingar med totalisatorverksamhet m.m. Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att träffa avtal med Svenska travsportens centralförbund (STC) och Svenska galoppsportens centralförbund (SGC) om sådana riktlinjer. Den 22 mars 1973 träffades avtal om detta mellan staten och de båda förbunden. I anslutning härtill bildades Aktiebolaget Trav och Galopp (ATG).
Medlemmar i förbunden är travsällskap respektive galoppsällskap. Aktierna i ATG ägs av förbunden. Bolagets styrelse består av åtta ledamöter, däribland dess av staten utsedde ordförande.
Efter 1973 har staten och förbunden regelbundet träffat avtal om riktlinjerna för hästtävlingar med totalisatorverksamhet. Enligt avtalen anordnar ATG efter särskilt tillstånd av regeringen och på däri angivna villkor vadhållning med totalisator vid offentliga trav- och galopptävlingar.
I avtalet år 1984 överenskoms att ATG och STC fr.o.m. den 1 juli 1985 övertog det ekonomiska ansvaret för hingstuppfödningsanstalten Wångens fortbestånd. 1985 bildades Stiftelsen Wången med avsikt att stärka och utveckla verksamheten vid anläggningen. ATG och STC påtog sig att under åren 1985-1988 bidra med sammanlagt 2 000 000 kr för upprustning och drift av Wången.
Enligt avtalen för åren 1989, 1990 och 1991 var STC och SGC beredda att verka för att ATG skulle tillskjuta medel för stöd till verksamheterna vid bl.a. Wången. Enligt avtalet för perioden 1992-1994 var parterna (staten, STC och SGC) överens om att ATG skulle avsätta 6 000 000 kr årligen för övergripande insatser av riksintresse för hästsport/hästhållning i Sverige.
Enligt avtalet mellan staten, STC och SGC för år 1995 skulle ATG avsätta 15 000 000 kr för övergripande insatser av riksintresse för hästsport/ hästhållning i Sverige. Vidare skulle en oberoende utredning göras avseende verksamheterna vid Flyinge, Wången och Strömsholm samt den hippologiska högskoleutbildningen (se nedan). Utredningen borde mynna ut i en handlingsplan för en samordning och en effektivisering av verksamheterna vid anläggningarna samt den hippologiska högskoleutbildningen. Utredningen borde även utgöra en grund för prioriteringar mellan befintliga verksamheter samt för en bedömning av eventuella behov av framtida stödinsatser i form av driftsbidrag eller investeringsbidrag.
Den hippologiska högskoleutbildningen
Den hippologiska högskoleutbildningens utformning behandlades av riksdagen år 1994 (prop. 1993/94:157 avsnitt 5, bet. 1993/94:UbU9, rskr. 1993/94:307). Beslutet innebar att riksdagen anvisade medel för ändamålet med Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som huvudman. Villkoret för detta var att SLU kunde få till stånd en långsiktig bindande överenskommelse med företrädare för hästsporten om finansiering med cirka hälften av det beräknade sammanlagda beloppet på 25 000 000 kr som utbildningen beräknades komma att kosta.
I fråga om lokaliseringen av utbildningen konstaterade riksdagen att inget uttalande gjorts i propositionen och att riksdagen inte borde uttala sig i frågan med anledning av de motioner som väckts i frågan.
I juni 1994 träffades en överenskommelse mellan Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och Hästsportens organisationer angående gemensam finansiering av en högskoleutbildning inom hästområdet. Verksamheten skall enligt överenskommelsen bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med den utbildningsplan för hippologprogrammet som fastställs av SLU. Huvudman för utbildningen är SLU som i sin tur, efter samråd med hästsportens organisationer, sluter avtal med Stiftelsen Sveriges Avels- och Hästsportcentrum i Flyinge och Föreningen för hästsportutbildningen i Strömsholm om medverkan i utbildningen. SLU åtog sig att årligen tillskjuta de medel för verksamheten som riksdagen anvisar. Hästsportens organisationer åtog sig att medverka i finansieringen av högskoleutbildningen med belopp som i huvudsak motsvarar vad SLU årligen tillskjuter.
Den oberoende utredningen
Generaldirektören vid Statens fastighetsverk Christer Wadelius har på uppdrag av STC granskat bl.a. förutsättningarna för den fortsatta verksamheten vid de tre riksanläggningarna Flyinge, Strömsholm och Wången.
I rapporten Verksamheterna vid Flyinge, Strömsholm och Wången - Underlag för förhandlingar mellan staten och hästsportens organisationer, vilken enligt vad utskottet inhämtat överlämnades till STC den 7 november 1995, presenteras resultatet av uppdraget. Av denna framgår att Wången befinner sig i ett mycket svårt ekonomiskt läge. Situationen är sådan att det är tveksamt om verksamheten - med nuvarande inriktning och omfattning - kan drivas vidare med rimliga ekonomiska konsekvenser. Det finns enligt rapporten en uppenbar risk att driften vid anläggningen måsten stoppas och stiftelsen upplösas om inte satsningar görs på ytterligare verksamhetsgrenar vid anläggningen, t.ex. inrättande av ett travcentrum. Mot bakgrund av det krisläge som i dag råder vid Wången har enligt rapporten ett förslag tagits fram som bl.a. bygger på antagandet att trav- och galoppskolans verksamhet, som i dag bedrivs på Kvinnersta, flyttas till Wången och att högskoleutbildningens körutbildning förläggs dit.
Under år 1995 har genom beslut av regeringen (Utbildnings- respektive Jordbruksdepartementet) 6 000 000 kr tillförts Wången för att på kort sikt säkra fortsatt verksamhet.
Utredaren anser att flera skäl talar för att etablera ett travcentrum i Sverige. Möjligheten att med godtagbart ekonomiskt resultat kunna driva Wången vidare med de verksamheter som i dag bedrivs där bedömer utredaren som i stort sett obefintlig. Utredaren föreslår därför att ett travcentrum etableras i Wången.
STC:s beslut om trav- och galoppskolans lokalisering, m.m.
STC:s styrelse fattade den 15 november 1995 beslut om att lokalisera trav- och galoppskolan till Löfstabruk i Tierps kommun.
Den 12 december 1995 fattade STC:s styrelse ett nytt beslut om trav- och galoppskolans placering. Enligt detta beslut skall skolan förläggas till Wången i Krokoms kommun. Från STC:s sida har upplysts att anledningen till ändringen var att staten hade ställt krav på STC att redovisa en långsiktig plan för Wången. Den enda långsiktiga plan som kunde presenteras var att lägga travskolan till Wången.
Staten, STC och SGC träffade den 13 december 1995 ett tilläggsavtal, för tiden fr.o.m. den 1 januari 1996, till de tidigare träffade avtalen beträffande riktlinjer för hästtävlingar med totalisatorspel, m.m. Enligt tilläggsavtalet är parterna överens om ATG under år 1996 skall avsätta 16 000 000 kr för övergripande insatser av riksintresse för hästsport/hästhållning i Sverige enligt intentioner i tidigare avtal. Medlen skall på beslut av bolagets styrelse i första hand säkerställa verksamheter och anläggningar vid Flyinge, Wången och Strömsholm. Regeringen godkände avtalet den 21 december 1995.
Regeringskansliet och frågan om trav- och galoppskolans lokalisering
Den följande redovisningen bygger på en inom Jordbruksdepartementet upprättad promemoria.
Frågan om verksamheten i Wången, för vilken ATG och STC gemensamt har ett ekonomiskt ansvar enligt avtalet med staten om vadhållning i samband med hästtävlingar, kom upp i anslutning till förhandlingarna om förlängning av avtalet. Frågan om avtalet handlades i Finansdepartementet. Från statens sida ställdes i diskussionerna krav på att sporten skulle ta fram en plan för Wångens fortsatta verksamhet, vilket framgår av ett telefaxmeddelande den 29 november 1995 från departementsrådet Bo Netz, Finansdepartementet, till företrädare för STC.
I och med STC:s eget beslut att förlägga Trav- och galoppskolan till Wången löstes frågan om verksamheten i Wången. Varken något statsråd eller någon tjänsteman i Jordbruksdepartementet eller Finansdepartementet har tagit ställning för eller emot denna lokalisering. Däremot informerades statsrådet Winberg om olika alternativ till lokalisering vid en uppvaktning den 14 november 1995 av företrädare för STC. Uppvaktningen skedde på STC:s eget initiativ. Inte heller vid detta tillfälle uttalade statsrådet Winberg någon egen uppfattning om lokaliseringen.
Någon korrespondens i frågan har inte förekommit mellan Jordbruksdepartementet och andra förrän kommunalrådet Börje Wennberg i Tierps kommun den 9 december 1995 tillskrev statsrådet Winberg i frågan. Brevet besvarades den 21 december 1995.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.
26. Övrigt
I en anmälan till utskottet har begärts granskning av regeringens utlämnande av uppgifter till främmande makt under andra världskriget. Utskottet beslöt den 7 december 1995 att inte vidare utreda ärendet.
Utskottets anmälan
Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning samt dels av regeringens skrivelse 1995/96:15 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen m.m. dels av regeringens skrivelse 1995/96:103 Kommittéberättelse 1996 får utskottet härmed för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 9 maj 1996
På konstitutionsutskottets vägnar
Birgit Friggebo
I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Widar Andersson (s), Tone Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Barbro Hietala Nordlund (s), Jerry Martinger (m), Kenneth Kvist (v), Mats Berglind (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp), Nils- Göran Holmqvist (s) och Nils Fredrik Aurelius (m).
Vid behandlingen av
avsnitten 13.3, 15.6, 16.1, 19.2 och 20 har Margitta Edgren (fp) ersatt Birgit Friggebo (fp);
avsnitten 13.3, 15.6, 16.1, 19.2 och 20 har Birger Hagård (m) ersatt Anders Björck (m).
Reservationer
1. Regeringen Ingvar Carlssons utnämningspolitik (avsnitt 14)
Anders Björck, Jerry Martinger, Inger René och Nils Fredrik Aurelius (alla m) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 55 börjar med Utskottet, som och på s. 56 slutar med offentliga verksamheter bort ha följande lydelse:
Utskottet menar att granskningen har visat att regeringen Carlsson har utnyttjat utnämningspolitiken till det egna partiets fördel. Det redovisade materialet talar sitt tydliga språk på den punkten.
I praktiken har därmed dörrarna för ett system där en ny regering omprövar samtliga chefsförordnanden öppnats. Eftersom en regering måste ha förtroende för att myndighetscheferna lojalt genomför regeringens politik är detta en naturlig utveckling. Detta hindrar naturligtvis inte att myndighetschefer kan få förnyat förordnande av en tillträdande regering.
2. Tillsättningen av ledamöter i Exportkontrollrådet
(avsnitt 15.5)
Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 65 börjar med Utskottet finner och slutar med aktuella utnämningsärendet bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening har regeringens handläggning av ärendet brustit i tre avseenden.
För det första har regeringen frångått praxis vad gäller utseende av ledamöter i den tidigare rådgivande nämnden. Praxis har varit att regeringen godtagit de förslag till ledamöter som partierna lämnat. Ett undantag från principen har varit att regeringen våren 1995 ställde krav på viss könsfördelning i nämnden och på denna grund återförvisade partiernas nomineringar.
För det andra har regeringen i det aktuella fallet klart övertolkat innebörden av regeringens utnämningsmakt. Enligt utskottets mening innebär utnämningsmakten inte att regeringen bestämmer suveränt utan att regeringen bör föra en dialog med partierna och därvid ta stor hänsyn till partiernas önskemål och bevekelsegrunder för nomineringarna. Detta hänsynstagande bör enligt utskottets mening öka i betydelse när ett riksdagsbeslut ligger till grund för vem som skall utses. Detta har regeringen enligt utskottets mening inte gjort då den avvisade Miljöpartiets förslag till ledamot i Exportkontrollrådet.
För det tredje har regeringen först på ett sent stadium av beredningsprocessen ställt kravet att ledamöterna skulle ha parlamentarisk anknytning. Detta krav framgår inte av den proposition som ligger till grund för inrättandet av Inspektionen för strategiska produkter, eller av riksdagsbeslutet med anledning av denna. I propositionen sägs att lekmän skall ingå i Exportkontrollrådet, vilket självklart har en vidare innebörd än begreppet parlamentarisk anknytning.
För dessa brister i handläggningen kan f.d. statsrådet Jan Nygren inte undgå kritik.
3. Godkännande av licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal och komponentleveranser (avsnitt 15.6)
Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 74 börjar med Resultatet av granskningen och slutar med i de nämnda riksdagsbesluten bort ha följande lydelse:
Utskottet har i sin granskning av krigsmaterielfrågorna i denna del funnit vissa brister i regelverket. En allvarlig brist är att det saknas formella möjligheter att avbryta en ingången överenskommelse med ett samarbetsland, om förhållandena ändras i ett land som listats som möjlig mottagare av vidareexport från samarbetslandet. En sådan förändring i ett mottagarlands inre eller yttre förhållanden kan t.ex. vara att väpnade inre oroligheter uppstår eller att landet kommer i krigstillstånd gentemot ett annat land. Det ifrågavarande landet skulle under sådana omständigheter inte godkännas som mottagare av direktexport av krigsmateriel från Sverige. Dock skulle vidareexport av licenstillverkad krigsmateriel kunna komma till stånd till landet i fråga.
En annan olägenhet som framkommit vid granskningen är att vid förhandlingar om överlåtelse av tillverkningsrätter kan de affärsmässiga intressena hos samarbetslandet komma att överflygla den svenska regeringens intresse av att begränsa kretsen av länder till vilka vidareexport kan bli aktuell. Även i detta fall kan resultatet bli att svensk krigsmateriel kan hamna i länder som utifrån svenska kriterier inte borde komma i fråga för direktexport. Enligt utskottets mening kan regeringen inte undgå viss kritik för handläggningen av det ärende där listan över möjliga mottagare av vidareexport kom att omfatta några länder till vilka direktexport bedömts som olämplig.
Granskningen föranleder i övrigt inga särskilda uttalanden.
4. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser kriteriet mänskliga rättigheter
Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c) och Håkan Holmberg (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 90 börjar med Med hänvisning till och slutar med dokumenterad kränkning bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det principiellt fel att, som regeringen gjort i det aktuella fallet, införa nya bedömningsgrunder för att avgöra om ett land uppfyller kraven på respekt för mänskliga rättigheter. En sådan ny grund är att den långsiktiga tendensen vad gäller MR-situationen i vissa fall kan innebära att enskilda kränkningar av de mänskliga rättigheterna i ett land inte behöver innebära ett nej till export vid en viss tidpunkt. Detta strider enligt utskottets mening mot principen att varje tillståndsärende skall bedömas på sina egna meriter. En positiv långsiktig tendens får alltså inte ursäkta enskilda kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
5. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser kriteriet mänskliga rättigheter
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 90 börjar med Med hänvisning till och slutar med dokumenterad kränkning bort ha följande lydelse:
Vad gäller hanteringen av kriteriet mänskliga rättigheter har regeringen enligt utskottets mening systematiskt underskattat betydelsen av de massarresteringar som förekom i Oman 1994. Jan Nygren har inför utskottet medgett att dessa övergrepp från regimens sida utgör en grov och omfattande kränkning av mänskliga rättigheter. Genom att föra in ett nytt element av långsiktighet i bedömningen har regeringen gett sken av att en enskild kränkning skulle sakna betydelse. Denna tolkning synes enligt utskottets mening sakna stöd i riktlinjerna för krigsmaterielexporten. Riktlinjerna talar om förekomsten av kränkningar och inte om tendenser. Enligt utskottet är mänskliga rättigheter ett absolut begrepp, och kränkningar av dessa rättigheter måste bedömas och värderas i varje enskilt fall och inte längs en tidsskala. Risken med regeringens sätt att bedöma MR- situationen i ett land är att begreppet mänskliga rättigheter relativiseras på ett sätt som inte kan anses stå i överensstämmelse med riktlinjernas intentioner. För hanteringen av kriteriet mänskliga rättigheter kan statsråden Mats Hellström och Jan Nygren inte undgå kritik.
6. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser beslutsunderlaget
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 90 börjar med Mot bakgrund och slutar med i Utrikesnämnden bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening framstår det som närmast uppseendeväckande att Mats Hellström som ansvarigt statsråd inte över huvud taget hade kännedom om händelserna i Oman 1994 och att han därför lämnade felaktig, tillrättalagd information under ärendets beredning om MR-situationen i Oman. Utskottets utredning har visat att det under våren 1995 fanns flera oberoende källor att tillgå i form av det amerikanska utrikesdepartementets årsrapport och Amnesty Internationals aktuella rapportering som regeringen inför beslutet om förhandsbesked inte använde sig av. I stället refererade Mats Hellström till en inaktuell rapport från Amnesty.
7. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser s.k. följd- och kompletteringsleveranser
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 90 börjar med Under behandlingen och slutar med nästa års granskning bort ha följande lydelse:
I tolkningen av riktlinjerna vad avser s.k. följd- och kompletteringsleveranser har regeringen hävdat att det i Oman finns ett systemberoende, grundat på att systemet 9 LV betjänar omanska patrullbåtar sedan slutet av 1970-talet. Detta är endast delvis sant, eftersom olika system används parallellt i den omanska flottan. På basen av det föregivna systemberoendet har regeringen i det aktuella tillståndsärendet, åberopande begreppet kompletteringsleveranser, bedömt det som oskäligt att inte bevilja tillstånd för ny export. Detta sätt att tänja på riktlinjernas intentioner är enligt utskottets mening inte försvarligt.
Enligt utskottets mening bör de ansvariga statsråden, Mats Hellström och Jan Nygren, kritiseras för handläggningen av det aktuella tillståndsärendet i denna del.
8. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser beredningsprocessen
Birgit Friggebo (fp), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 91 börjar med Enligt utskottets mening och slutar med uttalande från utskottet bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening har beredningsprocessen skadats genom att det normala och formaliserade samrådet i den rådgivande nämnden inte kunde äga rum. Detta berodde på att regeringen suspenderat den rådgivande nämnden under hela våren 1995. Dessutom har det ansvariga statsrådet själv avstått från att samråda med partierna och i stället överlåtit samrådet på flera olika personer. De muntliga och informella underhandskontakterna mellan flera olika personer har lett till missförstånd som påverkat beslutets innehåll. Det kan inte heller uteslutas att den vakanta chefsstolen på KMI ledde till det bristande beredningsunderlaget beträffande massarresteringarna i Oman 1994.
Utrikeshandelsminister Mats Hellström kan, med hänsyn till sitt agerande i detta sammanhang, inte undgå kritik.
9. Avvisningsbeslut av asylsökande med såväl bosniskt som kroatiskt medborgarskap (avsnitt 16.1)
Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och Margitta Edgren (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 94 börjar med Regeringen hade och slutar med uttalande från utskottet bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att Utlänningsnämnden, sedan granskningsanmälan inkom till utskottet, överlämnat fyra utlänningsärenden till regeringen. Ärendena gällde asylsökande kroatiska medborgare varav några även var medborgare i Bosnien-Hercegovina. Regeringen beslutade den 5 maj 1995 i s.k. vägledande beslut att bevilja sökandena tidsbegränsade uppehållstillstånd till den 1 december 1995. Regeringen ansåg att det skett en kraftig försämring av den allmänna situationen i Kroatien, samt att situationen var sådan att det av humanitära skäl inte var möjligt att återsända asylsökande dit.
Utskottet anser att regeringen redan vid tidpunkten för besluten den 16 februari 1995 borde ha insett att situationen i Kroatien var sådan att det fanns anledning att anse att de asylsökande hade behov av skydd här i landet.
Granskningen ger inte anledning till något ytterligare uttalande från utskottets sida.
10. Regeringens handläggning av utlänningsärendet angående de s.k. Åselefamiljerna (avsnitt 16.3)
Birgit Friggebo (fp), Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 100 börjar med Regeringen, Utlänningsnämnden och på s. 101 slutar med från utskottets sida bort ha följande lydelse:
Enligt FN:s barnkonvention skall barnets bästa alltid komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, antingen de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Att barnets bästa skall komma i främsta rummet utesluter inte, enligt propositionen om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter, att även andra hänsyn får tas men innebär att vad som bäst gagnar barnet i första hand skall vara vägledande. Statsrådet Blomberg har anfört att regeringen i sina överväganden även tagit hänsyn till behovet av en reglerad invandring. Utskottet anser att hänsynen till den reglerade invandringen i och för sig inte skulle ha hindrat regeringen från att fatta ett beslut av motsatt innebörd. Att med hänsyn till barnens bästa låta familjerna stanna i Sverige hade dessutom stått i bättre överensstämmelse med barnkonventionens anda.
Enligt 7 § departementsförordningen (1982:1177) skall frågor om att lämna ut handlingar som förvaras i regeringskansliet prövas inom det departement som förvarar handlingarna, om inte annat är särskilt föreskrivet. I tveksamma fall eller om sökanden begär att frågan hänskjuts till myndigheten, skall prövningen ankomma på departementschefen eller på något annat statsråd i departementet. Hinder möter inte att frågan hänskjuts till regeringens prövning.
Utskottet anser att frågan om utlämnande av ambassadrapporten var känslig och att det rörde sig om ett tveksamt fall. Prövningen borde därför ha ankommit på departementschefen eller på annat statsråd i departementet. På grund av att beslutet fattades på tjänstemannanivå är det inte konstitutionsutskottets uppgift att granska beslutet.
Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande.
11. Svensk medverkan i samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF) (avsnitt 17)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Nils Fredrik Aurelius (m) och Håkan Holmberg (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 111 börjar med Enligt utskottets mening och slutar med försvars- och säkerhetspolitiken bort ha följande lydelse:
Utskottet kan konstatera att försvarsministern inte ingripit personligen i Försvarsmaktens verksamhet för att avbryta det pågående uppdraget till FMV. De negativa synpunkter på uppdraget som framförts till flygvapenchefen från Försvarsdepartementets sida har dock uppenbarligen haft försvarsministerns stöd. Beslutet att avbryta uppdraget var dock flygvapenchefens. Denne har dock uppgett att han inte hade återkallat uppdraget om han inte fått tydliga signaler från statssekreteraren.
För att undvika misstanken att försvarsministern eller Försvarsdepartementets tjänstemän försökte styra Försvarsmaktens verksamhet på egen hand hade det enligt utskottets mening varit mera korrekt att försvarsministern föreslagit regeringen att genom ett formellt beslut avbryta uppdraget. Något konstitutionellt hinder för ett sådant beslut förelåg enligt utskottets uppfattning inte. Slutsatsen av detta är att de åtgärder försvarsministern och Försvarsdepartementet vidtagit var olämpliga.
Vad gäller konsekvenserna av att Försvarsmaktens uppdrag till FMV avbröts, har såväl flygvapenchefen som försvarsministern uppgivit att tiden för uppnående av svensk interoperabilitet med NATO:s flygstridskrafter sannolikt uppgår till uppemot ett år från ett eventuellt beslut med detta innehåll. Enligt försvarsministern kan ett svenskt deltagande med jakt- eller attackflyg inte bli aktuellt förrän efter nästa försvarsbeslut.
Det beslut som fattats i stor politisk enighet om Sveriges medverkan i PFF utesluter på intet sätt att svenska flygstridskrafter deltar i internationella övningar o.d. och förutsätter enligt utskottets mening åtminstone på sikt att svenska flygstridskrafter kan samverka med andra länders flygstridskrafter. Enligt utskottets mening var uppdraget till FMV av den karaktären att det inte var ägnat att äventyra tilltron till Sveriges militära alliansfrihet, eftersom det uppenbart avsåg ren kunskapsuppbyggnad. En viktig konsekvens av att analysarbetet avbröts är att det i dag saknas värdefullt beslutsunderlag, som skulle kunna komma till användning, om regeringen framgent vill förbereda svenska flygstridskrafter för ett engagemang i internationella insatser på t.ex. humanitär grund. Kunskaper av det slag det här är tal om skulle avsevärt minska tidsutdräkten för att åstadkomma interoperabilitet gentemot NATO-flyget.
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 113 börjar med Utskottet finner och slutar med PFF-samarbetet bort ha följande lydelse:
Utskottet finner att regeringen varit i sin fulla rätt att besluta i frågor rörande svenskt deltagande med stridsflyg i de aktuella fallen. I juni 1995 avslogs ett ärende och i februari 1996 bifölls ett. I ett annat fall har en tjänsteman på Försvarsdepartementet i brev meddelat Försvarsmakten att det saknades skäl att delta med stridsflyg.
Den politik som regeringen hittills fört vad gäller flygvapnets deltagande i PFF-samarbetet präglas av ryckighet och principlöshet vilket har lett till en betydande osäkerhet om Sveriges engagemang i PFF. Försvarsministerns uttalanden under utfrågningen om innebörden av Sveriges militära alliansfrihet har inte heller bidragit till att klarlägga regeringens politik på detta område.
12. ÖB:s pressmeddelande om den nordiska bataljonens uppgifter i Bosnien (avsnitt 18)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Nils Fredrik Aurelius (m) och Håkan Holmberg (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 122 börjar med Utskottet anser och slutar med av utskottet bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att utredningen inte har visat att försvarsminister Thage G Peterson sökt påverka ÖB att sända ut ett pressmeddelande, som var ägnat att tillrättalägga sakförhållandena beträffande den svenska Bosnien-bataljonens uppgift. Det kan emellertid inte uteslutas att de samtal som fördes mellan statssekreteraren i Försvarsdepartementet och tjänstemän i högkvarteret ytterst syftade till att förmå ÖB att offentligt ge uttryck för Försvarsdepartementets och försvarsministerns uppfattningar. Det har enligt utskottet mindre betydelse för utskottets bedömning i detta sammanhang, om försvarsministern handlade personligen eller genom ombud.
Utskottet konstaterar att innehållet i pressmeddelandet, på grund av oklarheter och att det inte speglar gällande rättsläge, inte gav en klarläggande bild av den svenska bataljonens uppgifter. Det anmärkningsvärda är enligt utskottets mening att försvarsministern inte ansåg att det fanns anledning för honom själv eller Försvarsdepartementet att informera ÖB om detta. Försvarsministern bidrog härigenom till att oklarheter skapades beträffande FN:s och därmed den svenska bataljonens åtagande i Bosnien, nämligen att försvara den av FN proklamerade skyddade zonen Tuzla, eventuellt med utövande av det våld situationen kunde kräva. I en situation då andra av FN proklamerade skyddade zoner inte fått det försvar som förespeglats, måste detta beskrivas som uppseendeväckande. En annan sak är att den faktiska militära situationen i Bosnien var sådan att Unprofor i sin helhet led brist på resurser för att kunna leva upp till de krav FN:s uppdrag innebar.
Det framstår också enligt utskottets mening som märkligt att försvarsministern inte dementerade innehållet i den artikel i Svenska Dagbladet, som ger uttryck för uppfattningen att försvarsministern skulle ha ålagt ÖB att gå ut med det här aktuella pressmeddelandet, om detta inte stämde överens med det faktiska förhållandet.
Försvarsministern kan, med hänsyn till hans sammantagna agerande i detta sammanhang, inte undgå kritik.
13. Olika regeringars uttalanden om svenskt deltagande i EMU:s tredje fas (avsnitt 19.2)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 134 börjar med De uttalanden och slutar med av utskottet bort ha följande lydelse:
De uttalanden av företrädare för tidigare regeringar som återgivits ovan stämmer enligt utskottets uppfattning illa med de förpliktelser som Sverige måste anses ha åtagit sig genom sin anslutning till Maastrichtfördraget. Uppfattningen att Sverige genom anslutningen blivit förpliktat att delta i EMU:s tredje fas under förutsättning att landet uppfyller kriterierna synes också vara uppfattningen inom kommissionen. Denna uppfattning har också, som framgår ovan, uttalats av professorn i europeisk integrationsrätt Ulf Bernitz.
Det står klart att Sverige enligt fördraget måste följa rådets beslut vad gäller Sveriges deltagande i EMU:s tredje fas.
Två regeringar har, uppenbarligen medvetet, sökt ge sken av att hela frågan skall avgöras i ett självständigt svenskt beslut.
Utskottet anser att man på detta sätt gett en felaktig bild av fördragen och de juridiska möjligheter som fördraget medger. Varken Ulf Dinkelspiel eller Ingvar Carlsson, som statsminister under tiden närmast före folkomröstningen, kan undgå kritik för detta.
Utskottet vill dock framhålla att de politiska möjligheterna kvarstår för Sveriges riksdag att självständigt avgöra frågor som kommer att styra framtiden för svenska folket.
14. Särskilda s.k. jämställdhetspengar till filmen Bengbulan (avsnitt 22)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Jerry Martinger (m), Inger René (m), Nils Fredrik Aurelius (m) och Håkan Holmberg (fp) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 147 börjar med Ärendet har och slutar med andra filmprojekt bort ha följande lydelse:
Den normala sakliga prövningen av ett ärende synes ha blivit åsidosatt på grund av att Mona Sahlin på ett tidigt stadium tog ställning för att ansökan borde beviljas och t.o.m. offentliggjorde detta. Ianspråktagandet för det aktuella projektet av anslaget för särskilda jämställdhetsåtgärder kan ifrågasättas. Denna bedömning bestyrks av att de handläggande tjänstemännen i departementet ställde sig skeptiska till att jämställdhetsmedel användes för att finansiera ett filmprojekt.
Som framgått av Socialdepartementets promemoria förekom ingen granskning av filmen ur kvalitetssynpunkt eller om det fanns andra filmer som kunde vara lika förtjänta av offentligt stöd.
Det här beskrivna förfaringssättet bryter enligt utskottets mening mot den princip om opartiskhet och saklighet som bör ligga till grund för varje beslut om disponering av offentliga medel. För detta kan Mona Sahlin som ansvarigt statsråd inte undgå kritik.
SAKREGISTER
till konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden 1971-1994/95
AB Volvo och Procordia AB, affären mellan 1990/91:30 s. 94
Adoption, utredning om kostnaderna kring 1985/86:33 s. 69
Affärsbankernas stöd till forskning 1986/87:33 s. 69
Aidsdelegationen, formen för reglering av verk-
samhet i 1991/92:30 s. 22
Akademiska sjukhuset - vissa anslagsfrågor 1981/82:35 s. 41
Aktievinstbeskattning, befrielse från 1973:20 s. 6
1974:22 s. 27
Algeriet, viss kreditutfästelse avseende1984/85:35 s. 38
Allmänna arvsfonden, utdelning ur 1989/90:30 s. 94
Allmänna förlaget 1975:12 s. 29
Allmänna handlingar, principer för registrering av 1988/89:30 s. 14
Angola, bistånd till 1975/76:50 s. 37
Anslagsfrågor 1991/92:30 s. 76
1992/93:30 s. 115
Anställningsförordningen, ändring i 1985/86:25 s. 45
Ansvarsfördelningen regeringen - Statsföretag AB 1971:34 s. 19
Arbetskraft till biståndsprojektet Bai Bang 1982/83:30 s. 43
1983/84:30 s. 44
Arbetsmarknadskonflikten 1980 1980/81:25 s. 23
Arbetsmarknadskonflikten 1986 1986/87:33 s. 53
ARE-bolagen, upphandling av konsulttjänster från i
samband med oljebesparingskampanjen 1974:22 s. 41
Arlandabanan, beredningen av regeringsärende 1994/95:30 s. 171
Arvode för utredningsuppdrag (vissa TV-
kassettfrågor) 1974:22 s. 39
Arvsfonden, allmänna, utdelning ur 1989/90:30 s. 94
ASSI i Karlsborg, avveckling av en pappers-
maskin vid 1991/92:30 s. 70
AssiDomän AB, försäljning av statligt ägda aktier1994/95:30 s. 144
Asylsökande barn, förvar av1990/91:30 s. 70
Asylsökande barns situation, de ensamma 1990/91:30 s. 69
Asylärenden
regeringens handläggning av 1993/94:30 s. 64
regeringens praxis i 1990/91:30 s. 65
Asylärenden enligt utlänningslagen 1983/84:30 s. 11
se även Utlänningslagen, tillämpningen av
Automat- och roulettspel, tillsyn och kontroll av 1973:20 s. 15
Avgångsvederlag till vissa direktörer i Nordbanken 1994/95:30 s. 88
Avtalsförhandlingarna på lärarområdet 1989/90:30 s. 63
B3LA-projektet 1978/79:30 s. 27
Bai Bang, biståndsprojektet1982/83:30 s. 43
1983/84:30 s. 44
Bankkrisen, vissa frågor
Fondkommissionärsfirman Alfred Berg 1994/95:30 s. 98
Gota-koncernen, Trygg- Hansa SPP Holding 1994/95:30 s. 96
Nordbanksfrågor 1994/95:30 s. 84
ordförande i bankrörelser1994/95:30 s. 98
Bankrörelser, regeringens godkännande av ordfö-
rande 1994/95:30 s. 9
Bankstöd, fondkommissionärsfirman Alfred Bergs
medverkan i förhandlingar om 1994/95:30 s. 98
Barn- och ungdomsdelegationen, medelsutdelning
genom 1991/92:30 s. 78
Barns rättigheter, ensamma asylsökande barns
situation 1990/91:30 s. 69
Basbeloppet, ändrade regler för 1980/81:25 s. 52
Bastionen 1981/82:35 s. 35
Befrielserörelser i Zimbabwe-Rhodesia, bidrag till 1979/80:50 s. 34
Begravningsplats, lagskydd av invigd 1975/76:50 s. 49
Belöning, utfästelse av 1987/88:40 s. 65
Bemyndigande att inrätta Stiftelsen framtidens
kultur, utnyttjandet av1994/95:30 s. 216
Bemyndiganden i normgivningshänseende från
riksdagen 1975/76:50 s. 39
1983/84:30 s. 5
1985/86:25 s. 10
1986/87:33 s. 12
1987/88:40 s. 10
1989/90:30 s. 17
1990/91:30 s. 28
1991/92:30 s. 21
1992/93:30 s. 24
Bensinransoneringen 1973 1974:22 s. 20
Beredningen av regeringsärenden 1977/78:35 s. 3
1984/85:35 s. 8
1985/86:25 s. 7
1989/90:30 s. 9
Berglingfallet, regeringens befattning med 1987/88:40 s. 43
Beskattning av aktievinster, befrielse från 1973:20 s. 6
1974:22 s. 27
Beslutsbefogenhet för överdirektören vid Statens
invandrarverk 1994/95:30 s. 221
Beslutsform vid medelsutdelning till särskilda
jämställdhetsåtgärder 1991/92:30 s. 78
Beslutsformer i regeringen1980/81:25 s. 4
Beslutsmotiveringar, allmänt hållna 1990/91:30 s. 17
1991/92:30 s. 24
Besvärsrätt för organisationer 1972:26 s. 9
Besvärsärenden, regeringens handläggning av 1974:22 s. 31
1975:12 s. 33
1975/76:50 s. 5
1979/80:50 s. 14
Besvärsärendenas omfattning och utvecklingen av
antalet ärenden 1975/76:50 s. 74
Betygssystemet för grundskola och gymnasium 1972:26 s. 15
Bevakningstjänster i Stockholms tunnelbana,
upphandling av 1987/88:40 s. 65
Bibelkommissionen, flyttning av från Utbildnings-
departementet till Civildepartementet 1983/84:30 s. 44
Bibliotekspersonal, utbildningen av 1972:26 s. 15
Bildtaffären (Carl Bildts resa till USA våren 1983)1983/84:30 s. 29
Bilindustrin, regeringens kontakter med 1994/95:30 s. 137
Bistånd till
Angola 1975/76:50 s. 37
Indonesien 1987/88:40 s. 64
Sri Lanka (Kotmaleprojektet) 1981/82:35 s. 25
Biståndsavtal, befogenhet att underteckna vissa1994/95:30 s. 255
Biståndsfrågor 1991/92:30 s. 77
Biståndskontorschef, utseende av 1993/94:30 s. 149
Biståndsprojektet Bai Bang1982/83:30 s. 43
1983/84:30 s. 44
Biståndsverksamheten, planer för 1975:12 s. 10
BITS, svensk hjälp till skogsindustrin m.m. i Polen 1992/93:30 s. 56
Blekingen AB, direktiv till statens företrädare 1991/92:30 s. 69
Blockbetygen 1982/83:30 s. 39
Bodströmaffären, UD:s rutiner vid kontakter med
massmedia 1984/85:35 s. 29
Bofors export av Robot 701985/86:25 s. 31
Bofors medverkan vid uppförandet av fabrik i Iran 1985/86:25 s. 32
Bolagsfrågor, vissa 1991/92:30 s. 69
Bomullsföretag - avtal mellan staten och svenska
bomullsföretag 1978/79:30 s. 40
Bostadsdepartementet, handläggningstider i 1990/91:30 s. 40
Bostadsdepartementets handläggning av vissa för-
valtningsärenden 1989/90:30 s. 85
BPA och algeriska staten, tvist mellan 1984/85:35 s. 38
Brev till Rysslands president om ubåtskränkningar 1994/95:30 s. 107
Brofjordenfrågan (byggandet av oljeraffinaderi) 1971:34 s. 19
Bromma, regeringens handläggning av fråga om
jetdrivna flygplan på 1993/94:30 s. 162
Brottmål, nåd i 1972:26 s. 7
1989/90:30 s. 34
1993/94:30 s. 55
Budgetpropositionen 1982/83, ändring av belopp i 1982/83:30 s. 44
Budgetpropositionen 1990/91, utbildningsanslag 1990/91:30 s. 25
Budgetpropositionen, avlämnandet av 1989/90:30 s. 21
Bulltofta 1973:20 s. 16
Burma
krigsmaterielexport till1990/91:30 s. 54
1991/92:30 s. 59
vapenexport till 1983/84:30 s. 40
1991/92:30 s. 59
Byggnadslagstiftningen, tillämpning och hand-
läggningstider 1977/78:35 s. 18
1978/79:30 s. 19
1980/81:25 s. 28
1982/83:30 s. 41
1989/90:30 s. 83
Cancun, internationell konferens i 1981/82:35 s. 40
Carnegie fondkommission AB, PK-bankens förvärv av 1988/89:30 s. 88
Cavefors, Bo, Klassiker och Förlag AB, kreditga-
ranti till 1980/81:25 s. 71
Celsius Industrier AB, privatisering av 1993/94:30 s. 93
Cementmonopolet - fusionen mellan Cementa AB
och AB Gullhögens bruk 1974:22 s. 41
Chilensk familj, utvisning av 1981/82:35 s. 41
Clearingfonden, bidrag från för oljeprodukter 1975/76:50 s. 40
Cogéma och Svensk Kärnbränsleförsörjning
(SKBF), avtal mellan 1980/81:25 s. 68
Crownair AB, skyldighet för statliga myndigheter
att anlita 1974:22 s. 40
Cuba - viss skriftväxling mellan Cubas premiär-
minister Fidel Castro och statsminister Olof Palme 1975:12 s. 17
Danmark och vissa gränsdragningsförhandling ar 1983/84:30 s. 31
Datafrågor, regeringens handläggning av 1975/76:50 s. 38
1983/84:30 s. 21
1985/86:25 s. 22
Datainspektionens styrelse, sammansättningen av 1985/86:25 s. 25
Dataregister i regeringskansliet 1989/90:30 s. 17
Datasaab - Tercasaffären1981/82:35 s. 21
Datorer för försvaret, upphandling av 1973:20 s. 19
Datorlingvistik, utnämning av professor i vid Uni-
versitetet i Uppsala 1989/90:30 s. 82
Decentralisering av beslutanderätt 1972:26 s. 6
1973:20 s. 5
Dentala material, kontroll och tillsyn över 1990/91:30 s. 87
Departementen, organisation och arbetsformer 1974:22 s. 3
1975:12 s. 4
1976/77:44 s. 8
1978/79:30 s. 5
1982/83:30 s. 5
1984/85:35 s. 5
1986/87:33 s. 4
1987/88:40 s. 4
1988/89:30 s. 5
1989/90:30 s. 6
1991/92:30 s. 7
Departementstjänstemän i statliga företag, utseende av 1971:34 s. 19
Devalveringen 1977 1977/78:35 s. 28
Devalveringen 1982 1982/83:30 s. 33
Diarieföringen i departementen 1974:22 s. 29
1975:12 s. 17
1975/76:50 s. 36, s. 49
1978/79:30 s. 38
1984/85:35 s. 15
1988/89:30 s. 17
Diarieföringen i regeringskansliet1983/84:30 s. 9, s. 30
Direktavvisningar till Polen under 1990 1990/91:30 s. 71
Dispens från Sydafrikalagen1980/81:25 s. 60
Dispens från tätbebyggelseförbud i Munkedal 1982/83:30 s. 322
Dispens från tätbebyggelseförbud i Nynäshamn 1982/83:30 s. 321
Dispensfrågor, allmänt 1971:34 s. 9
Distribution av granskningsexemplar av tryckt
skrift till Universitetsbiblioteket i Umeå 1974:22 s. 37
1975:12 s. 33
DIVAD (vapenexport till USA) 1982/83:30 s. 24
Domartjänst, tjänstledighet från viss 1984/85:35 s. 54
Domartjänster, tillsättning av ordinarie 1990/91:30 s. 78
Domstolsverket - tjänsteförslagsnämnden,1975/76:50 s. 48
se Tjänstetillsättningar1987/88:40 s. 59
Domänverkets s.k. Italienaffärer 1982/83:30 s. 26
Drivmedelsransonering, beslut om införande av 1974:22 s. 20
EES, information till riksdagen 1994/95:30 s. 116
EG-frågor
ansökan om EG-medlemskap1991/92:30 s. 46
beredningen av det europeiska integrationsarbetet 1989/90:30 s. 96
insyn i 1990/91:30 s. 32
regeringens förberedelser för rekrytering till tjänster inom EG/EU- institutioner 1993/94:30 s. 148
Elavbrottet december 1983, kraftledningar i östra
Svealand 1983/84:30 s. 42
Energipolitiken 1976/77:44 s. 32
1977/78:35 s. 26
1978/79:30 s. 26
1980/81:25 s. 68
1986/87:33 s. 78
Entledigande av högre tjänsteman i regerings-
kansliet 1984/85:35 s. 57
Entledigande av landshövdingen i Kopparbergs län 1974:22 s. 39
Entledigande av ledamot i Utrikesdepartementets
antagningsnämnd (Hugo Lindgren) 1984/85:35 s. 31
Ersättning, enskilt fall
Tony Bodmark 1976/77:44 s. 38
Evald Hallisk 1994/95:30 s. 100
Ersättning för personskada på grund av brott 1974:22 s. 25
Ersättning till enskild företagare (Halvar Alvgard) 1991/92:30 s. 85
Ersättningssystemet för vuxentandvård, proposition om 1994/95:30 s. 34
Estland, oljebistånd till1991/92:30 s. 49
Etablering för tillverkning av oljeutvinningsplatt-
formar 1975:12 s. 32
Etableringsrätt för läkare, besvär angående 1979/80:50 s. 37
1979/80:52 s. 13
EU-avtalet, Broschyren 1994/95:30 s. 133
EU-handlingar, utlämnande av 1994/95:30 s. 135
EU-medlemskap
information till hushållen inför 1994/95:30 s. 128
konsekvensutredningar inför 1994/95:30 s. 121
medel för informationsinsatser inför folkomröstningen1994/95:30 s. 131
EU:s institutioner, nomineringen av svenska
befattningshavare vid 1994/95:30 s. 236
Europakommissionen - sekretessen i förliknings-
förhandlingar 1986/87:33 s. 69
Europeisk integration, medel för informationsinsatser1992/93:30 s. 129
Expeditionsministärs befogenheter och samman-
sättning 1989/90:30 s. 10
Export av Viggenplanet, viss garantiutfästelse1976/77:44 s. 39
Export av örlogsfartyget Göta Lejon till Chile 1973:20 s. 19
Exportfrämjande åtgärder1984/85:35 s. 34
Exportkreditgarantier (Algeriet, Nicaragua, Viet-
nam m.fl. länder)1973:20 s. 19, s. 25, s. 193
1974:12 s. 196
1984/85:35 s. 33, s. 35, s. 38
Falsterbo - Fotevikens våtmarksområde,
bevarande av 1989/90:30 s. 84
Familjepolitiken, vissa frågor 1975/76:50 s. 49
Fastighetsstrukturen i skogsmark, försöksverksam-
het avseende förbättring av1975:12 s. 29
Fermaffären
se även Handhavandet av viss hemlig handling 1983/84:30 s. 30
FFV, krigsmaterielexport
se även Förenade fabriksverken 1990/91:30 s. 49
Finansinspektionen, byte av chef 1993/94:30 s. 139
Fjällnära skogar 1986/87:33 s. 84
Flygplanskapningen på Bulltofta 1973:20 s. 16
Flygplats, regeringens beslut att medge polismyn-
dighet rätt att mot ersättning utföra säkerhetskon-
troll på 1993/94:30 s. 173
Flygtrafik, koncession för1985/86:25 s. 37
Flyguppvisningar, försvarsministerns och Försvars-
departementets roll i 1993/94:30 s. 118
Flyktingar via Tyska demokratiska republiken (DDR) 1985/86:25 s. 28
Flyktingpolitiken 1992/93:30 s. 93
FN-alliansen, krigsmateriel till länder som deltog i1990/91:30 s. 59
Folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap, in-
formation till hushållen1994/95:30 s. 128
Fond för stöd till industriellt utvecklingsarbete 1974:22 s. 29
Fondkommissionärsfirman Alfred Bergs medverkan
i förhandlingar om bankstöd1994/95:30 s. 98
Forskarutbildningens meritvärde - regeringens åt-
gärder med anledning av riksdagens beslut 1984/85:35 s. 24
Forskningsstiftelser, utbildningsministerns åtgärder 1994/95:30 s. 233
Frågor och interpellationer1977/78:35 s. 16
1979/80:50 s. 13
1980/81:25 s. 19
Främmande fartyg, avvisande av på svenskt terri-
torialvatten 1975:12 s. 32
Fyren Märket - gränsdragning mellan Sverige och
Finland 1982/83:30 s. 23
Fållan, arbetsplan för Nynäsvägen 1973:20 s. 18
Fältsjukhus, det svenska1990/91:30 s. 60
Förenade fabriksverken (FFV)
export av vapen 1983/84:30 s. 40
krigsmaterielexport 1990/91:30 s. 49
1991/92:30 s. 52
uppgifter rörande 1972:26 s. 14
Föreningsverksamhet i myndighets lokal 1974:22 s. 38
Företagsdemokrati vid organisationsförändringar i
statsförvaltningen 1973:20 s. 12
Författningsutgivningen, Svensk författningssam-
ling (SFS) 1971:34 s. 15
1972:26 s. 4
1973:20 s. 13
1974:22 s. 33
1975:12 s. 22
1975/76:50 s. 20
1976/77:44 s. 17
1977/78:35 s. 12
1978/79:30 s. 10
1979/80:50 s. 8
1980/81:25 s. 9
1981/82:35 s. 8
1983/84:30 s. 8
1984/85:35 s. 13
1985/86:25 s. 14
1986/87:33 s. 9
1987/88:40 s. 7
1988/89:30 s. 9
1989/90:30 s. 19
1990/91:30 s. 20
1991/92:30 s. 20
1992/93:30 s. 21
1993/94:30 s. 26
1994/95:30 s. 36
Förmögenhetsinnehav, statsråds
83/84:30 s. 36
92/93:30 s. 42
93/94:30 s. 157
94/95:30 s. 202
Förordning om rätt för vissa asylsökande att få
stanna i Sverige 1994/95:30 s. 209
Förordning, utfärdande av i visst fall (behörighet att
utöva yrke inom hälso- och sjukvård) 1986/87:33 s. 13
Första asyllandsprincipen
se Utlänningsärenden
Försvarsbeslut, utlämnande av underlag rörande
kommande 1994/95:30 s. 245
Försvarsfrågor, vissa 1991/92:30 s. 59
Försvarsväsendet, krediter för investeringar i ratio-
naliseringssyfte inom 1976:12 s. 30
Förvaltningsbeslut, normgivning genom 1990/91:30 s. 29
Förvaltningsbyggnaden Bastionen 1981/82:35 s. 35
Förvaltningsmyndigheterna, internationella
överenskommelser 1992/93:30 s. 29
Förvaltningsärende, återtagande av återkallelse i 1987/88:40 s. 60
Förvar av barn, asylsökande1990/91:30 s. 70
Förvisning
se Utlänningsärenden
Garantiutfästelse (export av Viggenplanet) 1976/77:44 s. 39
GATT - notifiering till om jordbrukspolitiken 1989/90:30 s. 102
Gemensamma EES-kommittén, information till
riksdagens EES/EFTA- delegation och utskott före
beslut i 1994/95:30 s. 116
Generaldirektörer - utnämningar av åren 1976-1986 1986/87:33 s. 66
Gota-koncernen, statsrådets kontakter med Trygg-
Hansa SPP Holding 1994/95:30 s. 96
Gramma AB, Utbildningsdepartementets anlitande av 1994/95:30 s. 80
Granskningsexemplar av tryckt skrift till Universi-
tetsbiblioteket i Umeå 1974:22 s. 37
1975:12 s. 33
Gryt, sambandscentralen i1986/87:33 s. 81
Gränsdragningsförhandlingar med Danmark 1983/84:30 s. 31
Guldmynt, prägling av 1973:20 s. 19
Gulfkriget, Sverige och 1990/91:30 s. 57
Göta Lejon, försäljning till Chile 1973:20 s. 19
Hallisk, Evald, ersättningsanpråk 1994/95:30 s. 100
Handelsförbudet mot Sydafrika, undantag från1992/93:30 s. 118
Handhavandet av viss hemlig handling
se även Fermaffären 1984/85:35 s. 14
Handläggningsfrågor, utlänningslagen 1990/91:30 s. 74
Handläggningstider
i Bostadsdepartementet1990/91:30 s. 40
i regeringskansliet, viss ansökan förfallen 1990/91:30 s. 17
i utlänningsärenden 1990/91:30 s. 64
Hastighetsbegränsningar, beslut om vissa 1989/90:30 s. 106
Hellmersärendet, tjänstetillsättning av lektor i
organisk kemi vid Lunds universitet 1975/76:50 s. 49
1976/77:44 s. 41
1981/82:35 s. 42
Herbicidresistent raps, utlämnande av EU-
handlingar om 1994/95:30 s. 135
Hesselöaffären, gränsdragningsförhandling ar med
Danmark 1983/84:30 s. 31
Hornborgasjön, restaurering av 1987/88:40 s. 62
Hugo Lindgren-fallet, entledigande av ledamot av
UD:s antagningsnämnd 1984/85:35 s. 31
Hylte Bruk, utbyggnaden av 1972:26 s. 15
Hälso- och miljöfarliga varor, tillämpning av lagen om 1981/82:35 s. 39
Hälso- och sjukvårdsfrågor1990/91:30 s. 85
sjukvård i krig 1986/87:33 s. 76
Högskolan för lärarutbildning, lokalisering av 1992/93:30 s. 39
Högskoleplatser, utökning av antalet 1992/93:30 s. 115
Högskolor i stiftelseform, regeringens beredning av
propositionen om 1993/94:30 s. 173
Hörnefors massafabrik, utvärdering av utvecklings-
alternativ för 1981/82:35 s. 11
IB-affären 1974:22 s. 6
Idrottshögskolan i Stockholm, anslag till1992/93:30 s. 117
Indien, krigsmaterielexport till 1991/92:30 s. 59
Indonesien, bistånd till1987/88:40 s. 64
Indonesien, krigsmaterielexport till1993/94:30 s. 130
Industridepartementet - förekomsten av särskilda
delegationer inom 1978/79:30 s. 37
Industridepartementet och Statens industriverk,
arbetsfördelningen mellan1979/80:30 s. 37
Information till riksdagen i EES-frågor 1994/95:30 s. 116
Informationsinsatser inför folkomröstningen om
svenskt EU-medlemskap 1994/95:30 s. 128
Informationsinsatser om europeisk integration,
medel för 1992/93:30 s. 129
Injektionslagen, ändring i1985/86:25 s. 45
Inlandsbanan, beslut om 1991/92:30 s. 72
Internationell konferens i Cancun 1981/82:35 s. 40
Internationella studentfonden i Genève1980/81:25 s. 66
Internationella överenskommelser
förvaltningsmyndigheterna s 1992-1993 1992/93:30 s. 29
genomgång 1985-1986 1988/89:30 s. 19
genomgång 1987-1990 1991/92:30 s. 33
publicering 1991/92:30 s. 36
regler och praxis vid ingåendet av 1975:12 s. 7
1988/89:30 s. 19
1991/92:30 s. 33
Interpellationer och frågor1977/78:35 s. 16
1979/80:50 s. 13
1980/81:25 s. 19
Interpol, utseende av rådgivare vid (Holmér)1989/90:30 s. 81
Invandrarverket, beslutsbefogenhet för överdirektören 1994/95:30 s. 221
Investeringsavgift, befrielse från för oprioriterade
byggen 1971:34 s. 19
Irak, krigsmaterielexport till 1990/91:30 s. 55
Irak, sanktionerna mot 1991/92:30 s. 50
Iraks president, statsministerns brev till1990/91:30 s. 60
Iran, krigsmaterielexport till 1991/92:30 s. 58
Iranier, utbildning av i Sverige 1984/85:35 s. 47
Japanska bilar, import av1988/89:30 s. 90
JAS-projektet
fråga om politiskt sammansatt kommission efter haveriet år 19891993/94:30 s. 110
redovisning till riksdagen 1986-1988 av den tekniska utvecklingen1993/94:30 s. 111
vissa frågor med anknytning till 1993/94:30 s. 109
Jordbrukspolitiska frågor, stråförkortningsmedel
och spannmålsbeslut 1987/88:40 s. 63, 64
Jordförvärvslagens tillämpning i visst fall1985/86:25 s. 35
1989/90:30 s. 89
Journalistmiddagen med utrikesminister Lennart
Bodström, UD:s rutiner vid kontakter med massmedia1984/85:35 s. 29
Jugoslavien, krigsmaterielexport till 1991/92:30 s. 57
Justitiedepartementet, information från angående ny
vårdnadslagstiftning 19761977/78:35 s. 32
Justitiekanslern, förordning med instruktion för 1984/85:35 s. 56
Jämställdhetsfrågor, kommittéväsendet 1994/95:30 s. 23
Jämställdhetsfrågor, regeringskansliet 1983/84:30 s. 20
1984/85:35 s. 19
1985/86:25 s. 20
1986/87:33 s. 56
1988/89:30 s. 69
1994/95:30 s. 19
Jämställdhetsombudsmannen, förordning med
instruktion för 1984/85:35 s. 56
Jämställdhetsåtgärder, beslutsform vid medelsut-
delning till särskilda åtgärder 1991/92:30 s. 78
Järnförädling AB i Hälleforsnäs, stöd till1978/79:30 s. 32
Jäv för statsråd 1978/79:30 s. 36
1981/82:35 s. 38
1992/93:30 s. 42
Kalmar Varv AB, statligt stöd till 1980/81:25 s. 64
Kapitalbeskattningen, förslag till höstriksdagen
1975 om ändring i 1975/76:50 s. 49
Kapningen av ett svenskt flygplan på Bulltofta 1973:20 s. 16
Karolinska sjukhuset, fråga om remiss av utred-
ningen om överförande av huvudmannaskapet för
sjukhuset till Stockholms läns landsting 1979/80:50 s. 34
Kashmir, regeringens åtgärder med anledning av
kidnappning i 1991/92:30 s. 48
Kockum Construction AB, bidrag till 1981/82:35 s. 37
Kockums AB, anslag till 1986/87:33 s. 83
Kollektiva försäkringar, regeringsbeslut om 1984/85:35 s. 52
Kollektivanslutning till politiskt parti 1975/76:50 s. 31
Kommittésekreterare, tillsättning av 1992/93:30 s. 108
Kommittéväsendet 1972:26 s. 11
1975:12 s. 20
1975/76:50 s. 18
1976/77:44 s. 11
1992/93:30 s. 10
1993/94:30 s. 11
1994/95:30 s. 22
Kommundelningarna (Botkyrka, Vaxholm, Vara,
Norsjö, Vännäs) 1981/82:35 s. 32
Kommunikationsdepartementet s handläggning av
ett överklagat beslut av Vägverket 1993/94:30 s. 8
Kommunministern - vissa uttalanden ang. delning
av kommuner 1977/78:35 s. 31
Koncessioner för vissa kraftledningar i östra Svea-
land 1983/84:30 s. 42
Konjunkturstimulerande åtgärder, förslag till 1974:22 s. 23
Konsekvensanalyser i propositioner 1990/91:30 s. 23
1993/94:30 s. 41
Konsekvensutredningarna inför ett svenskt EU-
medlemskap 1994/95:30 s. 121
Konseljbeslut, motivering av 1972:26 s. 10
Konseljbeslut, offentliggörande av 1971:34 s. 5
1972:26 s. 2
1973:20 s. 3
Konsulttjänster
regeringskansliets upphandling 1994/95:30 s. 43
upphandling av i samband med energibesparingskampanjen 1973 1974:22 s. 41
upphandling åren 1990-1993 1994/95:30 s. 66
Utbildningsdepartementets upphandling åren 1992-1994 1994/95:30 s. 79
Konsultuppdrag - regeringens och departementens
upphandling 1992 1992/93:30 s. 8
Konsumentombudsmannen, förordning med in-
struktion för 1984/85:35 s. 56
Kooperativa rådet, formen för reglering av verk-
samhet i 1991/92:30 s. 22
Kotmaleprojektet i Sri Lanka, bistånd till 1981/82:35 s. 25
Kraftledningar i östra Svealand, koncession för1983/84:30 s. 42
Kreditgaranti till Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB1980/81:25 s. 71
Kreditupplysningslagen, tillämpningen av 1984/85:35 s. 57
Krigsmateriel till länder som deltog i FN-alliansen1990/91:30 s. 59
Krigsmaterielexport
AB Bofors export av Robot 70 1985/86:25 s. 31
AB Bofors medverkan vid uppförandet och driften av en fabrik i Iran 1985/86:25 s. 32
Bakgrund, m.m. 1987/88:40 s. 14
1988/89:30 s. 23
1989/90:30 s. 38
1990/91:30 s. 48
1991/92:30 s. 52
befogenhet att underteckna vissa samarbetsavtal 1994/95:30 s. 225
Den rådgivande nämndens roll i krigsmateriel- exportfrågor 1985/86:40 s. 31
FFV:s affärer 1990/91:30 s. 49
1991/92:30 s. 52
FFV:s s.k. Englandsavtal1987/88:40 s. 24
1991/92:30 s. 55
Krigsmaterielbegreppet1987/88:40 s. 34, s. 42
Medborgarkommissionens rapport 1989/90:30 s. 38
Meddelade domar 1991/92:30 s. 54
Nobelkrut 1990/91:30 s. 48
till Burma 1983/84:30 s. 40
1990/91:30 s. 54
1991/92:30 s. 59
till Burma - granatgeväret Carl Gustaf1983/84:30 s. 40
1991/92:30 s. 59
till Chile - örlogsfartyget Göta Lejon1973:20 s. 19
till Indien 1987/88:40 s. 27, s. 37
1989/90:30 s. 53
1991/92:30 s. 59
till Indonesien 1980/81:25 s. 71
1986/87:33 s. 40
1987/88:40 s. 33, s. 41
1993/94:30 s. 130
till Irak 1990/91:30 s. 55
till Iran 1986/87:33 s. 50
1991/92:30 s. 58
till Iran - patrullbåtar1987/88:40 s. 35
till Jugoslavien 1991/92:30 s. 57
till Pakistan 1975/76:50 s. 45
till Singapore 1986/87:33 s. 32
till Storbritannien (de s.k. Englandsavtalen)1987/88:40 s. 24, s. 36
till Thailand 1990/91:30 s. 50
1993/94:30 s. 136
till USA - luftvärnssystemet DIVAD (Division Air Defence)1982/83:30 s. 24
till USA - lyftkranar 1987/88:40 s. 35
till Västra Gulfstaterna1993/94:30 s. 133
tillstånds- och kontrollfrågor 1987/88:40 s. 20, s. 40
1989/90:30 s. 41
Krigspropaganda, lagstiftning mot 1971:34 s. 19
Krisuppgörelserna i september 1992 1993/94:30 s. 172
Kränkning av svenskt farvatten 1975:12 s. 32
Kränkning av svenskt luftrum den 9 augusti 1984 1984/85:35 s. 27
Kvinnliga präster - fråga om prästvigning av kvinnor 1972:26 s. 143
Kärnbränsle, utförsel av använt 1982/83:30 s. 25
Kärnenergi - import och export av klyvbara radio-
aktiva produkter 1986/87:33 s. 79
1988/89:30 s. 86
Kärnkraftsfrågan 1976/77:44 s. 32
1977/78:35 s. 25
1978/79:30 s. 26
1980/81:25 s. 68
1982/83:30 s. 14, s. 25
1984/85:35 s. 51
1986/87:33 s. 79
Kärnkraftsreaktorer, laddning av 1984/85:35 s. 51
Kärnvapenfri zon i Europa1982/83:30 s. 14
Körkort, dispens rörande indragning av 1971:34 s. 9
Lagrådet, remisser till 1972:26 s. 6
1973:20 s. 10
1974:22 s. 28
1975:12 s. 21
1975/76:50 s. 19
1976/77:44 s. 15
1977/78:35 s. 8
1978/79:30 s. 7
1979/80:50 s. 7
1980/81:25 s. 6
1981/82:35 s. 6
1982/83:30 s. 8
1983/84:30 s. 6
1984/85:35 s. 10
1985/86:25 s. 5
1986/87:33 s. 6
1987/88:40 s. 7
1988/89:30 s. 8
1989/90:30 s. 18
1990/91:30 s. 18
1991/92:30 s. 12
1992/93:30 s. 12
1993/94:30 s. 12
1994/95:30 s. 25
Lagrådet, underhandsföredragning i1982/83:30 s. 8
1983/84:30 s. 6
1984/85:35 s. 11
1991/92:30 s. 16
1992/93:30 s. 18
1993/94:30 s. 24
1994/95:30 s. 31
Lagrådet, utskottsremiss om ersättningssystemet för
vuxentandvård 1994/95:30 s. 34
Lagrådet, utskottsremisser till 1984/85:35 s. 11
1991/92:30 s. 17
1992/93:30 s. 18
1993/94:30 s. 24
1994/95:30 s. 32
Lagrådets synpunkter, regeringens beaktande av1993/94:30 s. 22
Lagrådsgranskningens omfattning 1994/95:30 s. 27
Landshövding i Norrbottens län, utnämning av 1992/93:30 s. 112
Ledamotskap i UD:s antagningsnämnd (Hugo
Lindgren) 1984/85:35 s. 31
Lekmannainslaget i länsstyrelserna 1972:26 s. 15
LKAB-aktier
försäljning av aktier i1991/92:30 s. 69
regeringens beslut om tillförande till teknikbrostiftelserna1993/94:30 s. 172
Lokalisering av det nya Plan- och bostadsverket1987/88:40 s. 55
Läkemedelsindustridelegatio nen, direktiv till 1975/76:50 s. 48
Länsbostadsdirektör i Blekinge län, utnämning av 1989/90:30 s. 81
Länsläkarorganisationens avveckling 1981/82:35 s. 38
Länsstyrelses styrelse, val av ledamöter till 1976/77:44 s. 41
Lärarkonflikten hösten 19891989/90:30 s. 63
Löner och arvoden till ledningarna i de statliga
bolagen 1994/95:30 s. 168
Löntagarfondernas styrelser, val till 1984/85:35 s. 56
Löntagarfondsmedel, upprättande av stiftelser1994/95:30 s. 217, 229
Massmedierna, departementens uppgiftslämnande
till 1983/84:30 s. 45
Massmedierna, rådet för mångfald 1994/95:30 s. 250
Materielbeställningar 1990 och 1991, till militära
försvaret 1991/92:30 s. 59
Medbestämmandelagen (MBL)
förberedelser för tillämpningen av på den offentliga sektorn 1976/77:44 s. 25
tillämpningen av vid högre tjänstetillsättningar 1979/80:50 s. 25
vid beredningen av regeringsärenden 1978/79:30 s. 13
1983/84:30 s. 14
vid organisationsförändringar i statsförvaltningen 1973:20 s. 12
Medborgarskapsärenden 1972:26 s. 15
1973:20 s. 8
Militära flygplan, regleringen av luftvärdighet m.m. 1993/94:30 s. 114
Militära försvaret, materielbeställningar 1990 och
1991 1991/92:30 s. 59
Militära underrättelsetjänsten, regeringens kontroll 1990/91:30 s. 34
Mordet på statsminister Olof Palme
kontakter med åklagarna1988/89:30 s. 57
kontakterna mellan regeringen och spaningsledningen 1986/87:33 s. 17
1988/89:30 s. 55
ny organisation av mordutredningen 1986/87:33 s. 20
olovlig avlyssning 1990/91:30 s. 42
regeringens kontakter med den s.k. Ebbe
Carlsson-affären 1988/89:30 s. 47
regeringens åtgärder 1986/87:33 s. 14
1987/88:40 s. 10
1988/89:30 s. 24, s. 34
telefonavlyssning på kriminalvårdsanstalt 1988/89:30 s. 39
Motorvägsbygget mellan Stenungsund och
Ljungskile 1988/89:30 s. 80
Musikaliska akademiens bibliotek, tillsättning av
vikariat som överbibliotekarie1980/81:25 s. 15, s. 18
Myndighets anslagsanvändning, begränsning i 1971:34 s. 19
Myndighets rätt att meddela föreskrifter, begräns-
ningar i 1971:34 s. 19
Myndighets skyldighet att vid trycksaksframställ-
ning samråda med Allmänna förlaget 1975:12 s. 29
Myndighetsutövning i tillfälliga organ under rege-
ringen 1992/93:30 s. 27
Märket, Fyren - gränsdragning mellan Sverige och
Finland 1982/83:30 s. 23
Naturalisationsärenden
se Utlänningsärenden
Naturvården inom de svenska fjällområdena 1986/87:33 s. 84
NCB, stöd till 1980/81:25 s. 54
1982/83:30 s. 26
NJA, regeringens åtgärder1977/78:35 s. 23
Nobelkrut, krigsmaterielexport 1990/91:30 s. 48
Nominering av svenska befattningshavare vid EU:s
institutioner 1994/95:30 s. 236
Non-grata-förklaring av utländsk diplomatisk
personal 1986/87:33 s. 64
1989/90:30 s. 17
se även Rysk regeringsdelegation, besök av
Nordbanken
avtal om avgångsvederlag1994/95:30 s. 88
grundläggande information1994/95:30 s. 84
ledningsfrågor i 1990/91:30 s. 93
nyemission i, m.m. 1991/92:30 s. 61
statens stöd 1994/95:30 s. 85
utövande av statens ägande 1994/95:30 s. 90
Nordisk passkontrollöverenskommel se 1979/80:50 s. 24
1979/80:52 s. 1
Nordiskt musikkonservatorium 1979/80:50 s. 36
Normgivning genom förvaltningsbeslut 1990/91:30 s. 29
Normgivningsbemyndiganden
se Normgivningsmakten och Riksdagens bemyndiganden
Normgivningsmakten, regeringens utövning av 1979/80:50 s. 11
1980/81:25 s. 13
1983/84:30 s. 5
1987/88:40 s. 10
1988/89:30 s. 13
1990/91:30 s. 28
1991/92:30 s. 21
1992/93:30 s. 24
1993/94:30 s. 33
Norrbottens järnverk - regeringens åtgärder 1977/78:35 s. 23
Norrländska Skogsägares Cellulosa AB (NCB),
stöd till 1980/81:25 s. 54
1982/83:30 s. 26
Norrmalmstorgsdramat, augusti 1973 1974:22 s. 17
Notifieringen till GATT om jordbrukspolitiken 1989/90:30 s. 102
Nyemission i Nordbanken m.m. 1991/92:30 s. 61
se även Nordbanken
Nyemission i UV Shipping1988/89:30 s. 91
Nynäsvägen, arbetsplan för 1973:20 s. 18
Nåd i brottmål 1981/82:35 s. 8
1989/90:30 s. 34
1993/94:30 s. 55
Näringsfrihetsombudsmannen, förordning med
instruktion för 1984/85:35 s. 56
Näringshjälp, Arbetsmarknadsstyrelsens handlägg-
ning av visst ärende 1974:22 s. 40
Närradioverksamhet, kulturministerns uttalanden om 1992/93:30 s. 127
Nödsituationer, regler för regeringgens handlande i 1973:20 s. 16
1975/76:50 s. 32
Ockupationen av västtyska ambassaden i
Stockholm april 1975 1975/76:50 s. 32
Offentliga utredningar 1972:26 s. 11
1975:12 s. 20
1975/76:50 s. 18
1976/77:44 s. 11
Offentlighet och sekretess, tillämpning av 1990/91:30 s. 30
Oljebistånd till Estland m.m. 1991/92:30 s. 49
Oljekrisen 1973-1974 1974:22 s. 20
Oljetransit AB, försäljning av statens aktier i 1986/87:33 s. 84
Oljeupphandling i Iran 1984/85:35 s. 45
Oljeutvinningsplattformar, etablering för tillverk-
ning av 1975:12 s. 32
Olovlig avlyssning med anledning av mordet på
Olof Palme 1990/91:30 s. 42
Ombudsmannainstitutioner under regeringen, kart-
läggning av 1984/85:35 s. 56
Onkologi, radiologisk, beslut om 1984/85:35 s. 24
Pakistan, vapenexport till1975/76:50 s. 45
Parlamentarismen och regeringens beslutsformer1980/81:25 s. 4
Partiledaröverläggningar 1990/91:30 s. 8
Pensionsarbetsgruppen, statsrådet Bo Könbergs
ledning av 1994/95:30 s. 207
Personalkontroll, i samband med kommendering av
värnpliktiga 1991/92:30 s. 60
Personalkontrollfråga - tjänstetillsättningsärend e
vid Tullverket 1984/85:35 s. 52
Personalkontrollsystemets tilllämpning 1986/87:33 s. 74
1987/88:40 s. 47
Personalpolitik, statlig1990/91:30 s. 80
Personalsituationen i regeringskansliet
årsskiftet 1990/91 1990/91:30 s. 11
årsskiftet 1991/92 1991/92:30 s. 9
årsskiftet 1992/93 1992/93:30 s. 8
årsskiftet 1993/94 1993/94:30 s. 9
årsskiftet 1994/95 1994/95:30 s. 19
Personregister, upprättande av (Reader's Digest AB)1975/76:50 s. 256
PK-bankens förvärv av Carnegie fondkommission AB1988/89:30 s. 88
Plan- och bostadsverket, lokalisering av 1987/88:40 s. 55
Polen
direktavvisningar till under 1990 1990/91:30 s. 71
svensk hjälp till skogsindustrin m.m. 1992/93:30 s. 56
Polisingripanden i september 1989, VM-kvalmatchen
i fotboll 1990/91:30 s. 84
Politiskt tillsatta tjänstemän i regeringskansliet 1994/95:30 s. 21
Post- och järnvägsterminal till Solna, lokalisering av1976/77:44 s. 34
Posten, lön till VD 1994/95:30 s. 169
Prisregleringslagen, tillämpningen av 1971:34 s. 112
1973:20 s. 18
Prisstoppet 1970 1971:34 s. 19
Prisstoppet 1973 1973:20 s. 18
Privatiseringen av Celsius Industrier AB 1993/94:30 s. 93
Privatiseringen av statliga företag 1993/94:30 s. 79
Procordia AB, affären mellan AB Volvo och 1990/91:30 s. 94
1992/93:30 s. 127
Propositioner, konsekvensanalyser 1990/91:30 s. 23
1993/94:30 s. 41
Propositionernas redovisning av lagrådsyttrandena 1993/94:30 s. 14
1994/95:30 s. 26
Propositionsavlämnandet till riksdagen 1971:34 s. 17
1975:12 s. 24
1975/76:50 s. 26
1976/77:44 s. 21
1977/78:35 s. 10
1978/79:30 s. 8
1979/80:50 s. 7
1980/81:25 s. 7
1981/82:35 s. 6
1982/83:30 s. 13
1983/84:30 s. 7
1984/85:35 s. 12
1985/86:25 s. 12
1986/87:33 s. 10
1987/88:40 s. 9
1988/89:30 s. 11
1989/90:30 s. 21
1990/91:30 s. 21
1991/92:30 s. 18
1992/93:30 s. 19, s. 130
Prägling av guldmynt 1973:20 s. 19
Publicering av regeringsbeslut 1975/76:50 s. 256
Radiologisk onkologi, beslut om 1984/85:35 s. 24
Raineraffären, utnämning av statsråd 1983/84:30 s. 34
Reader's Digest AB - tillstånd för upprättande av
centralt personregister1975/76:50 s. 256
Regelbeståndet och regelregistreringen 1992/93:30 s. 33
1993/94:30 s. 30
Regeringens beaktande av Lagrådets synpunkter 1993/94:30 s. 22
Regeringens befogenhet att överlämna vissa
museala tillgångar som gåvor 1975:12 s. 18
Regeringens beredning av propositionen om hög-
skolor i stiftelseform 1993/94:30 s. 173
Regeringens beslut, publicering av 1975/76:50 s. 14
Regeringens förberedelser för rekrytering till
tjänster inom EG/EU- institutioner 1993/94:30 s. 148
Regeringens godkännande av ordförande i bank-
rörelser 1994/95:30 s. 98
Regeringens handlande i nödsituationer 1973:20 s. 16
1975/76:50 s. 32
Regeringens handläggning
av fråga om bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseer 1993/94:30 s. 171
av fråga om jetdrivna flygplan på Bromma 1993/94:30 s. 162
av fråga om översyn av bestämmelserna om bostadsarrende 1993/94:30 s. 172
av krigsmaterielexportfrågor1993/94:30 s. 124
av nådeärenden 1993/94:30 s. 55
av vissa asylärenden 1993/94:30 s. 64
med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigand e 1993/94:30 s. 79
Regeringens kontakter med bilindustrin 1994/95:30 s. 137
Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verk-
samhet
se säkerhetspolisens (Säpo) verksamhet
Regeringens normgivningsbemyndiganden , regist-
rering av 1993/94:30 s. 33
Regeringens praxis i asylärenden 1990/91:30 s. 65
Regeringens rätt att ingå överenskommelse med
annan stat eller med mellanfolklig organisation 1988/89:30 s. 19
1991/92:30 s. 33
Regeringens sammansättning, förändringar med
anledning av Olof Palmes död 1985/86:25 s. 1
1986/87:33 s. 4
Regeringens sammansättning och regeringsarbetets
organisation 1989/90:30 s. 6
1990/91:30 s. 6
1991/92:30 s. 7
1992/93:30 s. 7
1993/94:30 s. 6
1994/95:30 s. 13
Regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket
riksdagsordningen 1980/81:25 s. 8
Regeringens utnämningspolitik
se även Tjänstetillsättningar och Utnämning av statsråd till visst ämbete 1988/89:30 s. 73
Regeringsarbetet den 1/3-13/3 1986 1986/87:33 s. 16
Regeringsarbetets organisation 1990/91:30 s. 6
1991/92:30 s. 7
1992/93:30 s. 7
1993/94:30 s. 6
1994/95:30 s. 13
Regeringsbeslut
avbryta pågående försök med förkortad grundutbildning av värnpliktiga 1991/92:30 s. 60
den 14 april 1994 om rätt för vissa asylsökande att få stanna i Sverige 1994/95:30 s. 209
den 21 juni 1993 i fråga om asylsökande från Bosnien 1993/94:30 s. 75
den språkliga utformningen av 1991/92:30 s. 25
rättelse av 1991/92:30 s. 26
om avvisning av asylsökande peruaner 1992/93:30 s. 103
1993/94:30 s. 70
om medel för informationsinsater i samband med folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap 1994/95:30 s. 129
om medel för informationsinsatser om europeisk integration1992/93:30 s. 129
om utlämning, utformningen av 1990/91:30 s. 13
om värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst 1993/94:30 s. 170
Regeringskansliet
kostnadsansvaret för resor företagna av statsråd och politiskt tillsatta tjänstemän 1994/95:30 s. 215
1993/94:30 s. 18
1994/95:30 s. 21
statistik och andra redovisningar 1989/90:30 s. 14
1990/91:30 s. 11
1991/92:30 s. 9
1992/93:30 s. 8
1993/94:30 s. 9
1994/95:30 s. 19
Regeringskansliets anvisningar för propositions-
skrivning vad gäller reglerna i 3 kap. 2 § tredje
stycket riksdagsordningen1980/81:25 s. 8
Regeringskansliets organisation och arbetsformer 1974:22 s. 3
1975:12 s. 4
1976/77:44 s. 8
1978/79:30 s. 5
1982/83:30 s. 5
1984/85:35 s. 5
1986/87:33 s. 4
1987/88:40 s. 4
1988/89:30 s. 5
1989/90:30 s. 6
1991/92:30 s. 7
1992/93:30 s. 8
1993/94:30 s. 6
1994/95:30 s. 13
Regeringskansliets upphandling
av konsulttjänster 1994/95:30 s. 43
riktlinjer för 1994/95:30 s. 47
Regeringsprotokoll, formell granskning 1993/94:30 s. 7
1994/95:30 s. 16
Regeringsskiftet
1976 1976/77:44 s. 4
1978 1978/79:30 s. 3
1979 1979/80:50 s. 4
1981 1981/82:35 s. 3
1982 1982/83:30 s. 3
1986 (med anledning av statsminister Olof Palmes död) 1985/86:25 s. 3
1990 1989/90:30 s. 7
1991 1991/92:30 s. 5
1994 1994/95:30 s. 10
Regeringsärenden, handläggning enligt 7 kap. 3 §
andra meningen regeringsformen 1991/92:30 s. 25
1993/94:30 s. 7
Regeringsärendenas antal, utvecklingen av 1971:34 s. 2
1972:26 s. 2
1973:20 s. 2
1974:22 s. 2
1975:12 s. 3
1981/82:35 s. 2
1983/84:30 s. 3
1984/85:35 s. 4
1985/86:25 s. 4
1986/87:33 s. 5
1987/88:40 s. 6
1988/89:30 s. 6
1989/90:30 s. 16
1990/91:30 s. 12
1991/92:30 s. 11
1992/93:30 s. 11
1993/94:30 s. 6
1994/95:30 s. 15
Regeringsärendenas beredning 1977/78:35 s. 3
1984/85:35 s. 8
1985/86:25 s. 7
1989/90:30 s. 9
i fråga om Arlandabanan1994/95:30 s. 171
Regionalpolitiskt stöd 1977/78:35 s. 32
1985/86:25 s. 41
Regleringsbrev, expediering av 1971:34 s. 18
Regleringsbrev för budgetåret 1981/82 1982/83:30 s. 44
Religionsundervisning, befrielse från 1972:26 s. 15
1973:20 s. 19
Remissbehandling av besvärsärenden 1974:22 s. 31
1975:12 s. 33
1975/76:50 s. 5
1979/80:50 s. 14
Remisser till Lagrådet 1972:26 s. 6
1973:20 s. 10
1974:22 s. 28
1975:12 s. 21
1975/76:50 s. 19
1976/77:44 s. 15
1977/78:35 s. 8
1978/79:30 s. 7
1979/80:50 s. 7
1980/81:25 s. 6
1981/82:35 s. 6
1982/83:30 s. 8
1983/84:30 s. 6
1984/85:35 s. 10
1985/86:25 s. 5
1986/87:33 s. 6
1987/88:40 s. 7
1988/89:30 s. 8
1989/90:30 s. 18
1990/91:30 s. 18
1991/92:30 s. 12
1992/93:30 s. 12
1993/94:30 s. 12
1994/95:30 s. 25
Remissförfarande, beslutsmotiveringar, hand-
läggning av 1990/91:30 s. 14
Remissyttranden i propositioner, redovisningen av 1972:26 s. 12
1973:20 s. 11
Resning, möjlighet till i ärende som avgjorts av
regeringen 1980/81:25 s. 15
Riksbanken, samråd med regeringsföreträdare om
penningpolitiken 1991/92:30 s. 80
Riksbanksfullmäktige, dröjsmål vid tillsättning av
ordförande 1975:12 s. 31
Riksdagens bemyndiganden i normgivningshänse-
ende, redovisning av 1975/76:50 s. 39
1983/84:30 s. 5
1985/86:25 s. 10
1986/87:33 s. 12
1987/88:40 s. 10
1989/90:30 s. 17
1990/91:30 s. 28
1991/92:30 s. 21
1992/93:30 s. 24
1993/94:30 s. 31
Riksdagens beslut
om lokalisering av Högskolan för lärarutbildning, regeringens handläggning av 1992/93:30 s. 39
rörande ROT-verksamheten, regeringens åtgärder med anledning av 1992/93:30 s. 40
Riksdagens privatiseringsbemyndigande, regeringens
handläggning med anledning av 1993/94:30 s. 79
Riksdagens skrivelser, regeringens behandling av1971:34 s. 20
1972:26 s. 5
1973:20 s. 14
1974:22 s. 29
1975:12 s. 26
1975/76:50 s. 31
1976/77:44 s. 24
1977/78:35 s. 15
1978/79:30 s. 13
1979/80:50 s. 27
1979/80:52 s. 1
1980/81:25 s. 26
1981/82:35 s. 10
1983/84:30 s. 4
1984/85:35 s. 22
1985/86:25 s. 39
1986/87:33 s. 78
1987/88:40 s. 60
1988/89:30 s. 23
1989/90:30 s. 24
1990/91:30 s. 38
1991/92:30 s. 27
1992/93:30 s. 31
1993/94:30 s. 33
1994/95:30 s. 38
Riksdagsledamots tjänstledighet från statlig befatt-
ning 1985/86:25 s. 46
Riksdagsordningen 3 kap. 2 § tredje stycket, rege-
ringens tillämpning av 1980/81:25 s. 8
Riktlinjer för yrkesmässig trafik 1975:12 s. 32
ROT-verksamheten, regeringens åtgärder med
anledning av riksdagens beslut 1992/93:30 s. 40
Rutiner för avvisande av främmande fartyg på
svenskt territorialvatten 1975:12 s. 32
Rysk regeringsdelegation, besök av 1991/92:30 s. 49
Rysslands president, brev om ubåtskränkningar till1994/95:30 s. 107
Rådet för mångfald inom massmedierna 1994/95:30 s. 250
Rättspsykiatriska undersökningar 1988/89:30 s. 74
Rörelsehindrade elevers gymnasiestudier 1988/89:30 s. 93
Saab-Scania AB, tillstånd att anlägga en bilindustri
på Kockums område i Malmö1987/88:40 s. 61
Samarbetsavtal på krigsmaterielområdet, befogen-
het att underteckna 1994/95:30 s. 225
Samer, utbildningsministerns sammanträffande med 1992/93:30 s. 56
Samhällsägda utvecklingsbolag, inrättande av 1980/81:25 s. 26
Sammansatt finans- och skatteutskott - handlägg-
ningen av skattefrågor 1975/76:50 s. 49
Samråd mellan regeringsföreträdare och Riksban-
ken om penningpolitiken 1991/92:30 s. 80
Sanktionerna mot Irak 1991/92:30 s. 50
SAS - de s.k. frikorten 1977/78:35 s. 29
Schein, Harry - arvode för utredningsuppdrag 1974:22 s. 39
Sekretesskyddad handling, landstings utlämnande
av till statlig myndighet 1974:22 s. 39
Sekretesslagens tillämpning i Utrikes- och För-
svarsdepartementen 1985/86:25 s. 15
1988/89:30 s. 17
1990/91:30 s. 30
Serafimerlasarettet, placering av medicinska
forskartjänster vid nedläggning av 1979/80:50 s. 35
Serafimerlasarettets portalbyggnader, överlåtelse till
Stockholms kommun 1982/83:30 s. 37
Sjukjournaler, utlämnande av från landstingskom-
munalt organ till statlig myndighet (besvärsärende)1974:22 s. 39
Sjukvårdsfrågor, hälso- och1990/91:30 s. 85
Skadestånd till en f.d. handelssekreterare 1975:12 s. 32
Skeppsankaret AB, direktiv till statens företrädare1991/92:30 s. 69
Skogsbrukares trygghetsförsäkring 1984/85:35 s. 25
Skogsindustrin m.m. i Polen, svensk hjälp till1992/93:30 s. 56
Skoimporten, inskränkningar i 1975/76:50 s. 37
Skolbyggen, lånetillstånd för finansiering av 1971:34 s. 20
Skolöverstyrelsen, beslut om Birgitta Ulvhammars
förordnande som generaldirektör för 1981/82:35 s. 36
Skolöverstyrelsen - tillsättning av generaldirektör 1981/82:35 s. 36
Slopandet av beteckningen Kunglig i namnet på
statliga myndigheter 1975:12 s. 31
Småbåtshamn, våtmarkskonvention om 1989/90:30 s. 86
Socialdepartementet, regeringsprotokoll 1994/95:30 s. 18
Socialutredningen, direktiv till 1976/77:44 s. 41
Socionomutbildningen och vuxenutbildningen,
vissa frågor om 1972:26 s. 15
Sovjetunionen, uppgift om svensk underrättelse-
verksamhet på 1950-talet1994/95:30 s. 99
Spannmålsbeslut, 1985 års1987/88:40 s. 64
Spannmålshandeln, reglering av underskott i 1985/86:25 s. 41
Språkgranskning av vissa UD- dokument 1983/84:30 s. 33
SSAB - vissa frågor rörande den ekonomiska upp-
görelsen i samband med bildandet av Svenskt Stål AB 1982/83:30 s. 36
Stadsplan för kvarteret Bryggeriet i Lund 1980/81:25 s. 31
Stadsplan för kvarteret Triangeln i Malmö 1985/86:25 s. 43
Stasidokument, regeringens agerande i frågan om
att utfå vissa handlingar från myndigheter i
annat land 1993/94:30 s. 166
Statens konstmuseer, regeringens handläggning av
fråga om bevakning och säkerhet vid 1993/94:30 s. 171
Statens strålskyddsinstitut, handläggning av
skrivelse från 1978/79:30 s. 39
Statens stöd till Nordbanken 1994/95:30 s. 85
Statistik, kommittéväsendet1994/95:30 s. 22
Statlig personalpolitik 1990/91:30 s. 80
Statliga företag
försäljning av aktier i AssiDomän AB 1994/95:30 s. 144
löner och arvoden till ledningarna 1994/95:30 s. 168
privatiseringen av 1993/94:30 s. 79
ägandet av Nordbanken 1994/95:30 s. 90
Statliga verk och företag, statstjänstemän som
styrelseledamöter i 1971:34 s. 19
1972:26 s. 13
1986/87:33 s. 71
Statsföretag AB, regeringens befattning med frågor
rörande ledningen av 1971:34 s. 19
1982/83:30 s. 26
Statsminister Bildts
anförande "Sverige och de baltiska länderna" den 17 november 1993 1993/94:30 s. 153
brev till Rysslands president 1994/95:30 s. 107
uttalande i fråga om sovjetiska spionerianklagelser 1994/95:30 s. 99
Statsminister Carlssons brev till Iraks president1990/91:30 s. 60
Statsminister Palmes brevväxling med Cubas
premiärminister 1975:12 s. 17
1975/76:50 s. 36
Statsråd
innehav av värdepapper1992/93:30 s. 42
1993/94:30 s. 157
jäv för 1978/79:30 s. 36
1981/82:35 s. 38
1992/93:30 s. 42
kontakter med Gota- koncernens huvudägare Trygg-Hansa SPP Holding1994/95:30 s. 96
vissa uttalanden av 1991/92:30 s. 43
1992/93:30 s. 93, s. 104, s. 127
1993/94:30 s. 60
1994/95:30 s. 244
Statsråd och politiskt tillsatta tjänstemän i rege-
ringskansliet, konstnadsansvaret för resor 1994/95:30 s. 215
Statsrådens tjänsteresor1985/86:25 s. 47
Statsråds beslutanderätt1976/77:44 s. 12
1977/78:35 s. 5
Statsråds förmögenhetsinnehav 1983/84:30 s. 36
1992/93:30 s. 42
1993/94:30 s. 157
1994/95:30 s. 202
Statsrådsberedningen, uttalande av ang. boken
Industrispionage 1984/85:35 s. 30
Statsrådsgrupperna, de nya1990/91:30 s. 7
Statsrådsprotokoll, offentliggörande av 1971:34 s. 3
Statsrådsprotokoll, redovisning av innehåll i 1974:22 s. 2
1975:12 s. 3
Statstjänstemän i styrelser för statliga verk 1972:26 s. 13
1986/87:33 s. 71
Stiftelsen framtidens kultur
bemyndigande att inrätta1994/95:30 s. 216
utbyte av styrelseledamöter 1994/95:30 s. 230
Stiftelser, agerande mot vissa 1994/95:30 s. 229
Stråförkortningsmedel, användning av 1987/88:40 s. 63
Studiestödsförordningen avseende Nordiskt musik-
konservatorium 1979/80:50 s. 36
Styrelseledamöter, Vägverket och Trafiksäkerhets-
verket 1992/93:30 s. 113
kommittésekreterare 1992/93:30 s. 108
landshövding i Norrbottens län 1992/93:30 s. 112
Stålverk 80-projektet 1976/77:44 s. 28
1977/78:35 s. 23
Svensk författningssamling (SFS), utgivningen av 1971:34 s. 15
1972:26 s. 4
1973:20 s. 13
1974:22 s. 33
1975:12 s. 22
1975/76:50 s. 20
1976/77:44 s. 17
1977/78:35 s. 12
1978/79:30 s. 10
1979/80:50 s. 8
1980/81:25 s. 9
1981/82:35 s. 8
1983/84:30 s. 8
1984/85:35 s. 13
1985/86:25 s. 14
1986/87:33 s. 9
1987/88:40 s. 7
1988/89:30 s. 9
1989/90:30 s. 19
1990/91:30 s. 20
1991/92:30 s. 20
1992/93:30 s. 21
1993/94:30 s. 26
1994/95:30 s. 36
Svensk kustfart, utländska fartyg i 1989/90:30 s. 101
Svenska Dagbladet - tryckfrihet och sekretess1983/84:30 s. 33
Svenska Dagbladet, tryckfrihetsåtal mot 1986/87:33 s. 73
Svenska fältsjukhuset 1990/91:30 s. 60
Sverige och Gulfkriget 1990/91:30 s. 57
Sveriges lantbruksrepresentation i utlandet 1974:22 s. 29
Sveriges Radio AB, vissa frågor 1992/93:30 s. 130
Sveriges Radio-koncernen, ordförande och styrelse-
ledamöter inom 1991/92:30 s. 80
Sveriges turistråd 1991/92:30 s. 76
Swedish Ordnance AB, bildandet av 1991/92:30 s. 71
Sydafrika, undantag från handelsförbudet 1992/93:30 s. 118
Sydafrikalagen, dispens från 1980/81:25 s. 60
Säkerhetsfrågor, regeringens befattning med 1987/88:40 s. 47
1991/92:30 s. 60
Säkerhetsfrågor, skrivelse om vissa 1993/94:30 s. 173
Säkerhetskontroll på flygplats, regeringens beslut
att medge polismyndighet rätt att mot ersättning
utföra 1993/94:30 s. 173
Säkerhetspolisens (Säpo) verksamhet
betr. sjukvårdsförvaltningen i Göteborg 1975/76:50 s. 42
regeringens kontroll av1978/79:30 s. 33
1979/80:50 s. 34
1982/83:30 s. 41
1988/89:30 s. 60
Säkerhetspolitiska frågor, statsminister Bildts
agerande i vissa 1994/95:30 s. 99
Södra Skogsägarna AB, statligt engagemang i 1984/85:35 s. 48
Tandläkarutbildning för iranier 1984/85:35 s. 47
Tandvårdstaxan - tillämpningen av tandvårdsför-
säkringen 1975:12 s. 30
1990/91:30 s. 90
Taxitrafiken i Lerum 1979/80:50 s. 37
1979/80:52 s. 6
TCO-konflikten våren 19851985/86:25 s. 17
Teknikbrostiftelserna, regeringens beslut att tillföra
LKAB-aktier 1993/94:30 s. 173
Tekofrågor, regeringens handläggning av med
anledning av riksdagsbeslut1981/82:35 s. 11
TELUB-ärendet - utbildning i Sverige av libyska
medborgare 1979/80:50 s. 30
1979/80:52 s. 4
1980/81:25 s. 31
1981/82:35 s. 39
Terroristbestämmelser, utvisning enligt 1990/91:30 s. 72
Terroristlagstiftningen, tillämpningen av 1975/76:50 s. 43
1977/78:35 s. 32
1980/81:25 s. 70
1984/85:35 s. 15
Terrängkörningslagen - bemyndigande till rege-
ringen 1975/76:50 s. 39
Thailand, krigsmaterielexport till1990/91:30 s. 50
1993/94:30 s. 136
Tillfälliga organ under regeringen, myndighets-
utövning i 1992/93:30 s. 27
Tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen i fråga om
vägar och flygplatser 1975/76:50 s. 31
Tjeckoslovakiska medborgare, utvisning av1986/87:33 s. 64
Tjernobylkatastrofen 19861986/87:33 s. 51
Tjänstebrev och distribution av visst informations-
material från intresseorganisation 1975:12 s. 32
Tjänsteman i flygvapnet, överförande av till dispo-
nibilitet 1985/86:25 s. 47
Tjänstetillsättningar
biståndskontorschef 1993/94:30 s. 149
Domstolsverket 1975/76:50 s. 48
1987/88:40 s. 59
dröjsmål i fråga om tillsättning av viss landshövding 1974:22 s. 39
EG/EU-institutioner, rekrytering till tjänster inom 1993/94:30 s. 148
Finansinspektionen, byte av chef 1993/94:30 s. 139
generaldirektör vid Skolöverstyrelsen 1981/82:35 s. 36
generaldirektörer åren 1976-1986 1986/87:33 s. 66
kommittésekreterare 1992/93:30 s. 108
kyrkliga tjänster 1972:26 s. 15
landshövding i Norrbottens län 1992/93:30 s. 112
lektor i organisk kemi vid Lunds universitet (Hellmers-ärendet) 1975/76:50 s. 49
1976/77:44 s. 41
1981/82:35 s. 42
länsbostadsdirektör i Blekinge län 1989/90:30 s. 81
medbestämmandelagens tillämpning vid tillsättning av högre tjänster 1979/80:50 s. 25
ordförande i Riksbanksfullmäktige 1975:12 s. 31
politiskt tillsatta tjänstemän i regeringskansliet 1993/94:30 s. 10
Postverket 1984/85:35 s. 56
professor i datorlingvistik vid Universitetet i Uppsala1989/90:30 s. 82
professor i musikvetenskap vid Lunds universitet 1986/87:33 s. 68
1987/88:40 s. 60
regeringens praxis i förhållande till jämställdhetslagen 1983/84:30 s. 20
1984/85:35 s. 19
Regeringsrätten 1987/88:40 s. 59
rådgivare vid Interpol, m.m. 1989/90:30 s. 81
skoldirektör i Lomma 1979/80:50 s. 35
styrelseledamöter, Vägverket och Trafiksäkerhetsverket1992/93:30 s. 113
Tullverket 1984/85:35 s. 52
universitetslektor i fysik vid Lunds universitet 1986/87:33 s. 67
utlandsmyndigheter, svenska, chefer för 1987/88:40 s. 57
verkschefer 1986/87:33 s. 66
1987/88:40 s. 57
verkschefer 1988/89:30 s. 73
1989/90:30 s. 79
1990/91:30 s. 77
verkställande direktör i Svensk Bilprovning AB 1985/86:25 s. 35
vikariat som överbibliotekarie vid Musikaliska akademins bibliotek 1980/81:25 s. 15, s. 18
Tjänstledighet från viss domartjänst 1984/85:35 s. 54
Tobaksrökning, åtgärder mot1971:34 s. 20
1976/77:44 s. 40
Trafiksäkerhetsverket, tillsättande av styrelseleda-
möter i 1992/93:30 s. 113
Trafiktillstånd för viss busstrafik 1975/76:50 s. 46
se även Yrkestrafikförordningen
Triangeln i Malmö, stadsplan för 1985/86:25 s. 43
Trygg-Hansa SPP Holding, statsråds kontakter med
Gota-Koncernens huvudägare1994/95:30 s. 96
Trygghetsförsäkring för skogsbrukare 1984/85:35 s. 25
Tulltaxa, rättelse i lagen om 1981/82:35 s. 40
Tätbebyggelseförbud, undantag från 1980/81:25 s. 31
1982/83:30 s. 41
U-landsbistånd m.m. 1991/92:30 s. 77
Ubåt 137 - grundstötning i Blekinge skärgård 1981/82:35 s. 12
Ubåtsincidenten i Gåsefjärden 1981/82:35 s. 12
Ubåtsincidenten i Hårsfjärden 1982/83:30 s. 23
Ubåtskränkningar, brev till Rysslands president 1994/95:30 s. 109
Ubåtsskyddskommissionen
diarieföringen av det s.k. Fermbrevet 1983/84:30 s. 30
ledamoten Carl Bildts resa till USA 1983/84:30 s. 29
UD:s antagningsnämnd, visst ledamotskap i 1984/85:35 s. 31
UD:s rutiner vid kontakter med massmedia 1984/85:35 s. 29
Umeå universitetsbibliotek, granskningsexemplar
av tryckt skrift till 1974:22 s. 37
1975:12 s. 33
Underrättelse- och säkerhetsfrågor, vissa1991/92:30 s. 60
se även Personalkontroll och Värnpliktiga
Underrättelseverksamhet mot Sovjetunionen på
1950-talet, uppgift om svensk 1994/95:30 s. 99
Ungdomslagen, tillämpningen av 1983/84:30 s. 43
Uppgiftslämnande till massmedierna 1983/84:30 s. 45
Upphandlingsfrågor
ARE-bolagen 1974:22 s. 41
av datorer för försvaret 1973:28 s. 19
bevakningstjänster i Stockholms tunnelbana 1987/88:40 s. 65
Crownair AB 1974:22 s. 40
konsulttjänster 1974:22 s. 41
1994/95:30 s. 43
regeringskansliets riktlinjer 1994/95:30 s. 47
Utanordnande av arvode för visst utredningsupp-
drag (Harry Schein) 1974:22 s. 39
Utbetalning av visst skadestånd till f.d. handelssek-
reterare 1975:12 s. 32
Utbildningsanslag i budgetpropositionen 1990/91 1990/91:30 s. 25
Utbildningsdepartementet
anlitande av Gramma AB1994/95:30 s. 80
regeringsprotokoll 1994/95:30 s. 17
upphandling av konsulttjänster 1994/95:30 s. 79
Utbildningsdepartementet, anslagsfrågor inom 1992/93:30 s. 115
"Utflaggningsärende" - tillstånd till överlåtelse av
fartyg 1979/80:50 s. 32
Utlandssvenskarnas rösträtt1975/76:50 s. 47
Utlämnande av underlag rörande kommande
försvarsbeslut 1994/95:30 s. 245
Utlämning, utformningen av regeringsbeslut om 1990/91:30 s. 13
Utländska fartyg i svensk kustfart 1989/90:30 s. 103
Utländskt fastighetsförvärv1983/84:30 s. 43
Utlänningslagen, tillämpningen av 1977/78:35 s. 32
1979/80:50 s. 20
1979/80:52 s. 1
1980/81:25 s. 70
1982/83:30 s. 10
1983/84:30 s. 11
1984/85:35 s. 15
Utlänningslagen, vissa handläggningsfrågor 1990/91:30 s. 74
Utlänningsnämnden, förordnande av ledamöter i 1991/92:30 s. 83
Utlänningsärenden
asylansökningar från kosovoalbaner 1993/94:30 s. 77
asylsökande från Bosnien1993/94:30 s. 75
asylsökande från Republiken Makedonien1994/95:30 s. 209
avvisning av vissa peruanska medborgare 1992/93:30 s. 103
1993/94:30 s. 70
barns rättigheter 1990/91:30 s. 69
direktavvisningar till Polen under 1990 1990/91:30 s. 71
förvar av barn 1987/88:40 s. 53
1990/91:30 s. 70
handläggningsfrågor 1990/91:30 s. 74
handläggningstider 1982/83:30 s. 10
1984/85:35 s. 15
1987/88:40 s. 50
1988/89:30 s. 63
1989/90:30 s. 72
1990/91:30 s. 64
invandrarministern, visst uttalande 1987/88:40 s. 55
1992/93:30 s. 93
medborgarskap 1973:20 s. 7
regeringens praxis i asylärenden 1990/91:30 s. 65
terroristbestämmelserna1987/88:40 s. 52
1988/89:30 s. 66
1990/91:30 s. 72
utländskt medborgarskap, befrielse från 1990/91:30 s. 75
utvisningsärenden, praxis i 1987/88:40 s. 50
1988/89:30 s. 64
1989/90:30 s. 74
viseringspraxis 1989/90:30 s. 77
Invandrarverket, regeringens kontakter med1992/93:30 s. 93
Schengenavtalet 1992/93:30 s. 103
visumplikt, införande av1992/93:30 s. 93
Utnämning av statsråd till visst ämbete (Ove Rainer
till justitieråd) 1983/84:30 s. 34
Utnämning av verkställande direktörer 1992/93:30 s. 114
Utnämningar av generaldirektörer och verkschefer m.fl.
se Tjänstetillsättningar
Utnämningar, ordinarie domartjänster 1990/91:30 s. 78
Utnämningsärenden 1990/91:30 s. 77
Utrednings- och remissväsendet 1972:26 s. 11
1975:12 s. 20
1975/76:50 s. 18
1976/77:44 s. 11
Utrikesdepartementets organisation 1975:12 s. 5
Utrikesdepartementets rutiner vid kontakter med
massmedierna 1984/85:35 s. 29
Utrikesfrågor, vissa 1991/92:30 s. 46
Utrikesnämnden, vissa frågor rörande 1975/76:50 s. 36
Uttalanden av statsråd
ifrågasatt överensstämmelse med regeringens uppfattning1993/94:30 s. 63
om rättsavgöranden 1993/94:30 s. 61
statsminister Bildt om viss underrättelseverksamhet1994/95:30 s. 102
vissa uttalanden 1991/92:30 s. 43
1992/93:30 s. 93, s. 104, s. 127
1994/95:30 s. 244
Utvisning enligt terroristbestämmelserna1990/91:30 s. 72
Utvisning på grund av brott1983/84:30 s. 11
UV Shipping, fördelning av aktier i samband med
nyemission 1988/89:30 s. 91
Vapenexport
se Krigsmaterielexport
Vapenvägrare - nåd i brottmål 1981/82:35 s. 8
Varvsfrågor
Kockums AB, visst anslag till 1986/87:33 s. 83
statligt stöd till Öresundsvarvet, Kalmar Varv AB och Kockum Construction AB 1980/81:25 s. 63
1981/82:35 s. 37
Vellinge kommun, omläggning av väg 100 i 1989/90:30 s. 86
Verksamhetstid för 1979 års kyrkomötes utred-
ningsnämnd 1979/80:50 s. 36
Verkschefers bisysslor 1986/87:33 s. 72
Verkschefsfrågor
Datainspektionen - Socialstyrelsen - Riksrevisionsverket 1985/86:25 s. 33
Verksledningsbeslutet och myndighetsinstruktionerna1989/90:30 s. 32
Verkställande direktörer, utnämning av 1992/93:30 s. 114
Vetebiståndet till svältande länder 1975/76:50 s. 47
Vietnam och viss skuldreglering 1984/85:35 s. 43
Viggenplanet, export av och garantifrågor 1976/77:44 s. 39
Villkorslagen, tillämpningen av 1978/79:30 s. 26
Viseringsfrågor inom UD 1988/89:30 s. 22
VM-kvalmatchen i fotboll, polisingripanden i
september 1989 i 1990/91:30 s. 84
Volvo AB och Procordia AB, affären mellan 1990/91:30 s. 94
1992/93:30 s. 127
Volvo-Renaultaffären 1994/95:30 s. 137
Volvoärendet - principavtal mellan AB Volvo och
den norska staten om bildandet av svensk-norsk
koncern 1978/79:30 s. 29
Vuxentandvård, ersättningssystemet för1994/95:30 s. 34
Vuxenutbildningen och socionomutbildningen 1972:26 s. 15
Vårdhemmet Majgården i Gnesta, kommunika-
tionsministerns engagemang i 1992/93:30 s. 55
Våtmarkskonvention om småbåtshamn och om-
läggning av väg 100 i Höllviken i Vellinge kommun1989/90:30 s. 86
Väg 100 i Höllviken, omläggning av 1989/90:30 s. 86
Väganslag, disposition av1976/77:40 s. 40
Vägomläggning vid Sätra i Skaraborgs län, arbets-
plan för 1985/86:25 s. 47
Vägverket, tillsättande av styrelseledamöter i 1992/93:30 s. 113
Vägverket, överklagat beslut av 1993/94:30 s. 8
Vägverkets arbetsplan för omläggning av väg 202
vid Sätra i Skaraborgs län1985/86:25 s. 47
Värdepapper, statsråds innehav av 1992/93:30 s. 42
1994/95:30 s. 202
Värnpliktiga
personalkontroll i samband med kommendering av 1991/92:30 s. 60
regeringsbeslut att avbryta pågående försök med förkortad grundutbildning av 1991/92:30 s. 60
Värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst,
regeringsbeslut om 1993/94:30 s. 170
Värnpliktsvägrare - nåd i brottmål 1981/82:35 s. 8
Västra Gulfstaterna, krigsmaterielexpeort till1993/94:30 s. 133
Västtyska ambassaden, ockupation av i april 1975 1975/76:50 s. 32
Yrkesmässig trafik med buss, riktlinjer för 1975:12 s. 32
Yrkestrafikförordningen - Försva-rets civilförvaltnings dispens från reglerna i (försöksverksamhet betr.fria värnpliktsresor med chartrade bussar) 1975/76:50 s. 46
Äldreomsorgens organisation, hälso- och sjukvård 1990/91:30 s. 85
Öresund, fast förbindelse över 1990/91:30 s. 95
Öresundsbron, beslutsunderlag för 1991/92:30 s. 74
Öresundsbroprojektet, redovisning till riksdagen av
de ekonomiska förutsättningarna för1994/95:30 s. 191
Öresundsvarvet i Landskrona, fråga om nedlägg-
ning av 1980/81:25 s. 63
Överläggningar med partiledarna 1990/91:30 s. 8
Innehållsförteckning
Inledning 1
Sammanfattning 1
1. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation 8
2. Regeringsprotokollen 9
2.1 Statistik 9
2.2 Formell granskning av regeringsprotokollen 10
3. Regeringskansliet 11
4. Kommittéväsendet 12
5. Författningsutgivningen 12
6. Riksdagens skrivelser 16
7. Särskilda organ för utredning, rådgivning och förvaltning 21
7.1 Inledning 21
7.2 Organ redovisade i bilaga 4 till kommittéberättelsen för åren 1993 och 1994 21
7.3 Rådgivande organ inrättade sedan oktober 1994 23
8. Revisionen i regeringskansliet 24
9. Utbildningsdepartementets administration 24
10. Regeringens organisation för handläggning av EU-frågor 26
11. Regeringens tillämpning av reglerna om allmänna handlingar i ärenden som berör Sveriges förhållande till EU 27
12. Jäv för statsråd 30
13. Förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagen 35
13.1 Inledning 35
13.2 Visst uttalande av näringsminister Sten Heckscher 38
13.3 Utövandet av statens ägande i Apoteksbolaget AB 42
14. Regeringen Ingvar Carlssons utnämningspolitik 52
15. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor 56
15.1 Inledning 56
15.2 Organisationen av tillståndsgivningen 56
15.3 Utnämningen av ny krigsmaterielinspektör 58
15.4 Utseende av nya ledamöter i dåvarande nämnden för krigsmaterielexportfrågor 59
15.5 Tillsättningen av ledamöter i Exportkontrollrådet 61
15.6 Godkännande av licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal och komponentleveranser 65
15.7 Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman 74
16. Regeringens handläggning av vissa utlänningsärenden 91
16.1 Avvisningsbeslut av asylsökande med såväl bosniskt som kroatiskt medborgarskap 91
16.2 Regeringens tillämpning av svensk lag i förhållande till FN:s konvention om barnets rättigheter 94
16.3 Regeringens handläggning av utlänningsärendet angående de s.k. Åselefamiljerna 97
17. Svensk medverkan i samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF) 101
18. ÖB:s pressmeddelande om den nordiska bataljonens uppgifter i Bosnien 112
19. Regeringsuttalanden i vissa EU- frågor 122
19.1 Utrikesminister Lena Hjelm- Walléns uttalande om vetorätten inom EU 122
19.2 Olika regeringars uttalanden om svenskt deltagande i EMU:s tredje fas 127
20. Näringsminister Per Westerbergs handläggning av frågor kring Atle Förvaltnings AB:s köp av aktier i vissa riskkapitalbolag 134
21. Regeringsbeslut om tillstånd till lottförsäljningsautomat 139
22. Särskilda s.k. jämställdhetspengar till filmen Bengbulan 143
23. Beredning av frågan om byggandet av ett tredje järnvägsspår över Riddarholmen 147
24. Utseende av styrelse för Statens strålskyddsinstitut 151
25. Regeringens befattning med frågan om Trav- och galoppskolans framtida lokalisering 153
26. Övrigt 156
Utskottets anmälan 156
Reservationer 157
1. Regeringen Ingvar Carlssons utnämningspolitik (avsnitt 14) 157
2. Tillsättningen av ledamöter i Exportkontrollrådet 157
(avsnitt 15.5) 157
3. Godkännande av licenstillverkningsavtal, samarbetsavtal och komponentleveranser (avsnitt 15.6) 158
4. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser kriteriet mänskliga rättigheter 158
5. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser kriteriet mänskliga rättigheter 159
6. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser beslutsunderlaget 159
7. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser s.k. följd- och kompletteringsleveranser160
8. Tillstånd till krigsmaterielexport till Oman (avsnitt 15.7) såvitt avser beredningsprocessen 160
9. Avvisningsbeslut av asylsökande med såväl bosniskt som kroatiskt medborgarskap (avsnitt 16.1) 160
10. Regeringens handläggning av utlänningsärendet angående de s.k. Åselefamiljerna (avsnitt 16.3) 161
11. Svensk medverkan i samarbetet inom Partnerskap för fred (PFF) (avsnitt 17) 162
12. ÖB:s pressmeddelande om den nordiska bataljonens uppgifter i Bosnien (avsnitt 18) 163
13. Olika regeringars uttalanden om svenskt deltagande i EMU:s tredje fas (avsnitt 19.2) 164
14. Särskilda s.k. jämställdhetspengar till filmen Bengbulan (avsnitt 22)164
Gotab, Stockholm 1996