Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
Betänkande 1993/94:KU30
Konstitutionsutskottets betänkande
1993/94:KU30
Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning
Innehåll
1993/94 KU30
Inledning
Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för detta ändamål utfå protokollen över beslut i regeringsärenden och de handlingar som hör till dessa ärenden.
Utskottet har erhållit protokoll som förts över regeringsbeslut, över beslut av statsministern och i konselj under år 1993.
Underlaget för granskningen har därutöver utgjorts av material framtaget inom utskottets kansli och, på utskottets begäran, inom regeringskansliet. Väsentliga delar av detta material presenteras i bilagorna A 1.1--A 19.8. För att inhämta ytterligare upplysningar har utskottet företagit ett antal utfrågningar, som till större delen varit offentliga. Uppteckningar från utfrågningarna utgör bilagorna B 1--B 11 och redovisas i en särskild volym. Till underlaget för granskningen hör också regeringens skrivelse med en redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen (skr. 1993/94:15), vilken hänvisats till utskottet av kammaren.
I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för årets granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas därefter i betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de reservationer, särskilda yttranden och den meningsyttring som fogats till betänkandet.
De frågor som alltsedan 1971 har tagits upp till granskning anges i ett sakregister som återfinns sist i betänkandets huvudvolym.
Sammanfattning
I detta betänkande redovisar utskottet den granskning som utförts under 1993/94 års riksmöte. Utredningsarbetet rörande vissa granskningsärenden har dock inte kunnat slutföras i tid för att kunna redovisas i detta betänkande. Det gäller granskningen av regeringskansliets upphandling av konsultuppdrag, som kommer att redovisas senare under detta riksmöte i ett särskilt betänkande. Det gäller också olika frågor med anknytning till regeringens handläggning av bankkrisen. Denna granskning kommer att fortsätta under hösten 1994.
Betänkandet inleds med en redovisning av förändringar i regeringens organisation. Vidare lämnas uppgifter om utvecklingen beträffande regeringsärendena. En översiktlig granskning av regeringsbesluten från formella utgångspunkter har gjorts. Vissa iakttagelser redovisas. En redogörelse lämnas även för personalutvecklingen i regeringskansliet och för kommittéväsendets utveckling under år 1993.
På sedvanligt sätt har utskottets granskning omfattat regeringens remisser till Lagrådet och utgivningen av Svensk författningssamling (SFS). En redovisning lämnas för regelbeståndet och regelregistreringen, som också omfattar en redogörelse för arbetet med redovisningen av riksdagens och regeringens normgivningsbemyndiganden. Utskottet har gått igenom regeringens behandling av riksdagens beslut på grundval av den skrivelse från regeringen som lämnas till riksdagen och de yttranden över skrivelsen som sju av de övriga utskotten lämnat.
Utskottet har tagit upp förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner. Granskningen grundar sig på en genomgång som tolv utskott gjort av propositioner som avlämnats under år 1993 på respektive utskotts område. Vidare har en genomgång gjorts av regeringens handläggning av nådeärenden under år 1993.
Under en rubrik har utskottet samlat fyra till granskning anmälda uttalanden som gjorts av statsråden Gun Hellsvik, Olof Johansson, Reidunn Laurén och Margaretha af Ugglas i olika sammanhang.
Utskottet har vidare granskat regeringens handläggning av vissa asylärenden. Det gäller besluten att avvisa asylsökande från Peru och att bevilja asylsökande från Bosnien-Hercegovina permanent uppehållstillstånd samt handläggningen av frågan om avvisning av asylsökande kosovoalbaner.
Granskningen har också avsett regeringens åtgärder med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt frågan om privatiseringen av Celsius Industrier AB.
Frågan om försvarsministerns och Försvarsdepartementets roll i samband med flyguppvisningar med JAS-planet har tagits upp. I detta sammanhang behandlar utskottet också vissa andra frågor med anknytning till JAS-projektet. I likhet med flera tidigare år behandlas även i år regeringens beslut i krigsmaterielexportfrågor. Granskningen har särskilt gällt om export tillåtits till länder till vilka export tidigare inte medgetts.
I ett särskilt avsnitt behandlar utskottet några anmälda tjänstetillsättningsfrågor. Den första gäller regeringens utnämning av Finansinspektionens chef Anders Sahlén till minister vid svenska ambassaden i Washington. Den andra frågan avser de förberedelser för rekrytering till EG/EU-organ som regeringen vidtagit. Slutligen gäller det Utrikesdepartementets (biståndsavdelningen) medverkan vid SIDA:s utseende av biståndskontorschef i Managua.
Utskottet har granskat statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna" som hölls på Utrikespolitiska institutet den 17 november 1993. Utskottet har också inhämtat aktuella uppgifter om statsrådens värdepappersinnehav och värdepappersförvaltning.
Frågan om jettrafik på Bromma var föremål för riksdagsbeslut i början av 1980-talet. Utskottet har granskat hur denna fråga därefter hanterats av regeringen. Vidare har tagits upp regeringens agerande i frågan om att från Förbundsrepubliken Tyskland utfå vissa handlingar som tidigare tillhört Stasi i förutvarande DDR och som kan belysa Nobelkruts olovliga utförsel av krut m.m. under 1980-talet.
I ett avsnitt om frågor om förhållandet mellan riksdagsbeslut och regeringsbeslut har utskottet samlat fyra granskningsärenden: regeringsbeslut om utbildning av värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst, regeringens handläggning av frågan om bevakning och säkerhet vid statens konstmuseer, regeringens handläggning av frågan om översyn av bestämmelserna om bostadsarrende samt regeringens beslut att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna LKAB-aktier.
Under rubriken Övriga frågor redovisas kortfattat utskottets granskning av krisuppgörelserna i september 1992 från konstitutionella utgångspunkter, regeringens beredning av propositionen om högskolor i stiftelseform och regeringsbeslut att medge polismyndighet rätt att mot ersättning utföra säkerhetskontroll.
Beträffande resultatet av granskningen kan nämnas följande.
Utskottet konstaterade förra året att förseningarna i författningsutgivningen hade ökat till en helt oacceptabel nivå. Olika åtgärder planeras nu inom regeringskansliet. I jämförelse med år 1992 har antalet författningar som utkommer mindre än två veckor före ikraftträdandet minskat från 49 % till 34 %. Utskottet noterar denna minskning med tillfredsställelse men framhåller samtidigt att antalet sent utkomna författningar fortfarande är alldeles för högt.
Med anledning av granskningen av hur regeringen behandlat riksdagsbesluten uttalar utskottet att om mer än ett år förflutit utan att regeringen vidtagit någon åtgärd i anledning av ett riksdagsbeslut bör orsakerna till detta redovisas för riksdagen samt uppgift lämnas om när åtgärder beräknas vidtas.
Yttrandena från andra utskott över konsekvensanalyserna i propositionerna visar enligt utskottet att det på vissa utskottsområden skett förbättringar. Fortfarande finns det dock brister på andra områden. Generellt anser utskottet att det finns utrymme för förbättringar.
I granskningsärendena som rör vissa statsrådsuttalanden gör utskottet dels några generella uttalanden, dels påpekanden i vissa av de fall som granskas. I fråga om uttalanden om rättsavgöranden i enskilda fall anser utskottet att statsråden bör visa största återhållsamhet. Uttalanden om rättskipningen kan utgå från enskilda fall men slutsatsen måste ges en allmän innebörd om inte misstanken skall uppstå att ett statsråd velat påverka domstolarnas avgöranden. Vad gäller justitieminister Gun Hellsviks uttalande om en lagakraftvunnen dom synes enligt utskottet någon avsikt att påverka HD i dess ställningstagande i målet om egenmäktighet med barn inte ha förelegat. Utskottet vill i sammanhanget ändå framhålla vikten av att en justitieminister är utomordentligt försiktig och återhållsam i situationer där justitieministern gör eller förväntas göra uttalanden om fall som är föremål för prövning i domstol.
I några anmälningar har ifrågasatts om vissa statsrådsuttalanden står i överensstämmelse med regeringens uppfattning. Utskottet konstaterar att några formella regler som föreskriver att regeringen skall vara enig om sina beslut eller sitt uppträdande inte finns. Utskottet vill emellertid framhålla att uttalanden som uppfattas stå i strid med regeringens officiella hållning kan skapa oklarhet och risk för komplikationer, särskilt om de berör förhållanden till utländsk stat. Särskilda krav måste därvid ställas på uttalanden som görs av det statsråd som ansvarar för frågan inom regeringen. Beträffande miljöminister Olof Johanssons uttalande om en eventuell stängning av Barsebäcksverket anser utskottet att Olof Johansson genom sitt uttalande kan ha skapat oklarhet om regeringens hållning i sakfrågan.
I ärendet om försvarsministerns och Försvarsdepartementets roll i fråga om flyguppvisningar anser utskottsmajoriteten att mot bakgrund av vad som var känt om problemen med JAS-planets styrsystem, det varit naturligt om departementet hade informerat sig ytterligare om flyguppvisningarna och de förutsättningar som gällde för deras genomförande. Den kunskapen och ytterligare inhämtad information om flygplanet hade kunnat bilda underlag för överväganden om åtgärder i någon form. Som även försvarsministern har anfört förelåg det enligt utskottet inte några konstitutionella hinder för ett ingripande från regeringens sida. Försvarsdepartementet har emellertid varit påfallande passivt i nu berörda hänseenden, vilket utskottet finner anmärkningsvärt. För detta kan försvarsministern inte undgå viss kritik. Enligt reservationen (m, fp, c, kds) har det helt ankommit på de ansvariga myndigheterna, ej Försvarsdepartementet eller försvarsministern, att godkänna flygplanet för flygning och att ta ställning till flygplanets deltagande i flyguppvisningar.
När det gäller frågan om krigsmaterielexport anser utskottet att regeringen i de granskade fallen har tillämpat riktlinjerna på ett korrekt sätt. Det är enligt utskottets mening av största vikt att regeringen i sin bedömning av situationen i ett land som kan bli mottagare av sådan export fäster stor vikt vid respekten för de mänskliga rättigheterna. Vänsterpartiets representant anser att regeringen bör kritiseras för bristande hänsyn till respekten för mänskliga rättigheter i tillämpningen av reglerna för krigsmaterielexport beträffande Indonesien och Västra Gulfstaterna. I ärendet föreligger också ett särskilt yttrande från Hans Göran Franck (s).
När det gäller bytet av chef för Finansinspektionen anser utskottsmajoriteten att regeringens skäl för omflyttningen av Anders Sahlén inte varit tillräckliga för att svara mot kravet på saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § RF. Enligt utskottets mening kan därför regeringen och särskilt då statsrådet Bo Lundgren inte undgå kritik för handläggningen av frågan. Enligt reservationen (m, fp, c, kds) har inte granskningen visat annat än att statsrådet Bo Lundgren gett Anders Sahlén ett erbjudande om en tjänst, vilket denne frivilligt accepterat.
I ärendet gällande riksdagens begäran i april 1991 om en översyn av bestämmelserna om bostadsarrende konstaterar utskottet att regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder. Utskottet utgår ifrån att regeringen under våren 1994 påbörjar arbetet med att skriva direktiv för en översyn av arrendelagstiftningen.
När det gäller frågan om beredningen av regeringens förslag om högskolor i stiftelseform konstaterar utskottet att regeringsformen ger regeringen utrymme att bestämma vad som är behövligt att remittera och att avgöra den krets som skall tillfrågas. Enligt utskottets mening bör dock omfattande lagförslag bli föremål för en bred beredningsprocess.
I några ytterligare ärenden föreligger skiljaktiga meningar.
Beträffande regeringens handläggning av vissa asylärenden har Socialdemokraterna lämnat två reservationer. Enligt den ena reservationen som gäller avvisningen av asylsökande från Peru kan statsrådet Birgit Friggebo inte undgå kritik för handläggningen av dessa ärenden. Den andra reservationen gäller handläggningen av frågan om Kosovoflyktingarna. Här anser Socialdemokraterna att regeringen inte kan undgå kritik. Vänsterpartiets representant ansluter sig i båda fallen till denna kritik. Från andra utgångspunkter riktar Ny demokrati i en reservation kritik mot regeringen för handläggningen av frågan om permanent uppehållstillstånd för bosnier. Liknande kritik får regeringens agerande när det gäller frågan om uppehållstillstånd för barnfamiljer från Kosovo.
Enligt en reservation (s) får statssekretare Alf Samuelssons skrivelse till SIDA:s generaldirektör angående utseendet av biståndsråd i Managua ses som ett otillbörligt försök att påverka ett beslut på ett sätt som står i strid med 11 kap. 7 § RF. Då detta skett med statsrådet Alf Svenssons goda minne kan statsrådet inte undgå kritik. Vänsterpartiets representant ansluter sig till reservationen.
Statsministerns utrikespolitiska anförande i november 1993 föranleder utskottets socialdemokrater att i en reservation uttala att statsministern inte kan undgå stark kritik. Reservanterna anser att den tolkning som statsministern givit av Sveriges möjliga agerande i händelse av konflikt i vårt närområde inte står i överensstämmelse med riksdagens uttalanden. Reservanterna anser också att statsministern i en fråga av denna karaktär hade bort samråda med övriga partier. Vänsterpartiets representant instämmer i kritiken.
I ett särskilt yttrande (s) erinras om den kritik som förra året reservationsvis fördes fram mot statsrådens innehav av aktier. I anledning av samma ärende föreligger ytterligare två särskilda yttranden från Socialdemokraterna och ett från Moderaterna. Socialdemokraterna behandlar ett brev från statsministern till konstitutionsutskottet den 4 maj 1994. Både Socialdemokraterna och Moderaterna framför önskemål om att Volvos förre styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar medverkar till att bringa klarhet i frågan om hur han och Volvoledningen höll regeringen informerad om Volvo--Renaultaffären.
Vänsterpartiets representant har dessutom framfört kritiska synpunkter på hur utskottet granskat dels regeringens agerande i frågan om att utfå vissa handlingar från Stasi, dels krisuppgörelserna i september 1992.
1. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation
Regeringens sammansättning har inte ändrats under år 1993, men vissa förändringar beträffande departementens organisation och arbetsfördelningen mellan regeringsledamöterna har skett.
Departementsförordningen (1982:1177) har ändrats vid tre tillfällen under år 1993 (1993:81, 1993:822, 1993:1429). Den sistnämnda ändringen trädde i kraft den 1 januari 1994. Bland dessa ändringar kan nämnas att ärenden som gäller jämställdhet mellan kvinnor och män flyttades från Kulturdepartementet till Socialdepartementet från den 1 mars 1993.
Statsministern har vid tre tillfällen under året fattat beslut om förordnanden enligt 7 kap. 5 § regeringsformen för statsråd att i vissa departementschefers ställe handlägga visst ärende eller grupp av ärenden.
Ett av dessa förordnanden gällde en departementschef, statsrådet och chefen för Socialdepartementet Bengt Westerberg, som i avvaktan på den ovannämnda ändringen i departementsorganisationen förordnades att i chefens för Kulturdepartementet ställe föredra förvaltnings- och lagstiftningsärenden gällande jämställdhet mellan kvinnor och män. Statsrådet Bo Könberg förordnades att i chefens för Socialdepartementet ställe föredra ärenden gällande medicintekniska produkter och kosmetika samt fastställande av könstillhörighet. Statsrådet Bo Lundgren förordnades att i chefens för Finansdepartementet ställe föredra bl.a. ärenden gällande statligt ägande i bolag på kredit- och värdepappersmarknaderna. Frågor om konsolidering av utländska skulder har förts från statsrådet Bo Lundgren till statsrådet och chefen för Finansdepartementet Anne Wibble.
Utskottet, som liksom tidigare anser att det i princip är regeringens sak att själv bestämma om sina organisatoriska förhållanden, finner inte anledning till något uttalande i denna del.
2. Regeringsärenden
a) Antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa
I bilaga A 1.1 lämnas en redovisning i tabellform över antalet avgjorda regeringsärenden under 1993. Av tabellen framgår att antalet avgjorda regeringsärenden detta år var 13 992 mot 13 990 år 1992, se bilaga A 1.2.
De tre största ärendegrupperna är Dispens- och övriga partsärenden (4 475), Tjänsteärenden (2 355) och Överklaganden (1 987). Dessa tre grupper svarar tillsammans för 63 % av alla ärenden. Den procentuellt största ökningen svarar B-protokollärenden för (30,7 %), dvs. ärenden som inte omedelbart har offentliggjorts, som framför allt återfinns inom Utrikesdepartementets område. Antalet propositioner har minskat med 53 (16,2 %) från föregående år. Det är den procentuellt största nedgången bland de olika ärendegrupperna.
Ser man till fördelningen av ärenden mellan departementen finner man att Justitiedepartementet har handlagt det största antalet ärenden, 2 257, trots att antalet ärenden där minskade med 102. Därnäst kommer UD med 1 716 ärenden, en ökning med 402 (30,6 %). Den procentuellt största ökningen av ärenden svarade Kulturdepartementet för, 40,9 % (373). I Finansdepartementet var nedgången i ärenden procentuellt störst, 22,8 % (474). Det minsta antalet ärenden, 307, handlades i Civildepartementet. Antalet avgjorda nådeärenden i Justitiedepartementet uppgick till 1 246, en minskning med 39 sedan 1992.
Granskningen i denna del föranleder inte något uttalande från utskottet.
b) Formell granskning av regeringsprotokollen
I likhet med tidigare har protokollen över samtliga regeringsbeslut under föregående år infordrats från departementen. Protokollen har fortlöpande levererats till utskottet under år 1993 och början av år 1994. De sista leveranserna gjordes så sent som någon vecka före justeringen av detta betänkande. Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att protokollen i fortsättningen översänds till utskottet så snart som de justerats. Om möjligt bör dock leveranserna inte avse enstaka regeringssammanträden utan längre sammanhängande perioder, t.ex. en månad.
Protokollen har blivit föremål för en översiktlig genomgång inom utskottets kansli. Det bör betonas att genomgången avsett de protokollerade besluten, inte de handlingar som hör till besluten. Vid genomgången har uppmärksamheten varit riktad främst mot den rättsliga grunden för besluten, handläggningen i resp. departement samt beslutens utformning. Om misstänkta brister i dessa hänseenden, som inte har varit av rent bagatellartat slag, har iakttagits har kontakt tagits från utskottskansliets sida med vederbörande departement. Därvid har det i allmänhet framkommit omständigheter som lett till bedömningen att någon brist ej funnits eller att den varit väsentligt mindre än som först misstänktes. Två ärenden har emellertid förts vidare till utskottet och redovisas i det följande.
Handläggning av regeringsärende enligt 7 kap. 3 § andra meningen regeringsformen
I 7 kap. 3 § regeringsformen föreskrivs att regeringsärenden avgörs av regeringen vid regeringssammanträde. Enligt andra meningen i paragrafen kan dock, i den omfattning som anges i lag, regeringsärenden som gäller verkställighet inom försvarsmakten av författningar eller särskilda regeringsbeslut under statsministerns överinseende avgöras av chefen för det departement till vilket ärendena hör. Enligt lagen (1974:613) om handläggningen av vissa regeringsärenden får regeringsärende handläggas i sådan ordning, om ärendet angår något av de ämnen som anges i åtta olika punkter i lagen. I sjunde punkten anges tillträde till svenskt territorium av annan stats örlogsfartyg, militära svävare eller militära luftfartyg samt av fartyg, svävare eller luftfartyg som ägs eller brukas av annan stat och nyttjas för annat än enbart affärsdrift. Tillträde till svenskt territorium av utländska militära fordon eller utländsk uniformerad trupp anges dock inte i lagen.
Vid granskningen år 1992 anmärkte utskottet att tre regeringsärenden om tillträde till svenskt territorium av utländska militära fordon hade handlagts i den ordning som anges i 7 kap. 3 § andra meningen regeringsformen trots att lagen om handläggning av vissa regeringsärenden inte medgav en sådan handläggningsordning (bet. 1991/92:KU30 s. 26).
Vid årets granskning har uppmärksammats ett beslut varigenom regeringen beviljat en framställning från Norge att få sända norsk uniformerad trupp och norska militära fordon samt ammunition i 17 järnvägsvagnar genom Sverige. Försvarsministern avgjorde ärendet i den ordning som anges i 7 kap. 3 § andra meningen regeringsformen (8 februari 1993, SRÄ 5). Beslutet visades upp för statsministern den 17 mars 1993.
Utskottet konstaterar att lagen om handläggningen av vissa regeringsärenden inte medger att en sådan fråga handläggs i denna ordning. Utskottet utgår från att Försvarsdepartementet ger akt på lagens tillämpningsområde.
Kommunikationsdepartementets handläggning av ett överklagat beslut av Vägverket
Regeringen fattade den 2 september 1993 beslut i ärende K91/964/3 m.fl. angående överklagande av beslut om indragning av väg m.m., bilaga A 1.3. Det överklagade beslutet hade fattats av Vägverket den 18 augusti 1989. Vägverkets beslut överklagades under april och maj 1991. Vägverket översände, med eget yttrande daterat den 17 april 1991, ärendet till regeringen för prövning. I Vägverkets yttrande angavs bl.a. att överklagandena kommit in för sent.
Sedan ärendet kommit till Kommunikationsdepartementet har departementet handlagt ärendet bl.a. genom att genom remiss anmoda Vägverket att yttra sig över vad en av de klagande anfört. Yttrande från Vägverket i anledning av remissen inkom till departementet den 26 augusti 1991.
I beslutet den 2 september 1993, dvs drygt två år senare, anförde regeringen att Vägverket inte fullgjort sin prövning enligt bestämmelsen i 24 § förvaltningslagen. Regeringen beslutade att inte vidta någon annan åtgärd än att överlämna ärendet till Vägverket för prövning enligt 24 § förvaltningslagen.
Enligt 24 § förvaltningslagen (1986:223) är det den myndighet som har meddelat det överklagade beslutet som skall pröva om en skrivelse med ett överklagande har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen kommit in för sent skall myndigheten enligt huvudregeln avvisa den. Så har inte skett i nu aktuellt ärende. Av Vägverkets yttrande den 17 april 1991 framgår emellertid att Vägverket ansett att överklagandet av Vägverkets beslut den 18 augusti 1989 kommit in för sent.
Enligt utskottets mening borde regeringen, betydligt tidigare än som skett, prövat frågan om Vägverkets ställningstagande i detta avseende.
Utskottet har vid flera tillfällen vid sin granskning av regeringsärendenas handläggning uppmärksammat problemet med långa handläggningstider. Utskottet har därvid bl.a. betonat angelägenheten av att ärenden efter avslutad remissbehandling tas upp till avgörande av regeringen så snart som möjligt.
Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida.
3. Regeringskansliet
a) Personal
Vissa uppgifter har inhämtats beträffande personalsituationen i regeringskansliet, vilket framgår av bilagorna A 2.1--A 2.2.
Antalet i regeringskansliet tjänstgörande är i stort sett oförändrat mellan 1993 och 1994. I januari 1994 tjänstgjorde 1 846 personer i de olika departementen (utom UD) mot 1 849 ett år tidigare.
Antalet departementssekreterare i regeringskansliet (utom UD) uppgick den 1 januari 1994 till 520 fördelade på 263 kvinnor (51 %) och 257 (49 %) män. Civil-, Utbildnings-, Kultur- och Kommunikationsdepartementet har den relativt högsta andelen kvinnliga departementssekreterare med över 60 % i samtliga fall. Lägst andel har Försvarsdepartementet med 34 %. I regeringskansliet fanns vid samma tidpunkt 80 kansliråd fördelade på 21 kvinnor (26 %) och 59 män (74 %).
De kvinnliga departementssekreterarna tjänar i medeltal 95 % och de kvinnliga kansliråden 97 % av genomsnittslönen för dessa tjänstemän. I Utbildnings-, Justitie-, Civil-, Jordbruks- och Socialdepartementet tjänar de kvinnliga departementssekreterarna mer än genomsnittet. Kommunikationsdepartementet betalar sämst (78 % av genomsnittet). Ser man till ålder har kvinnliga departementssekreterare mellan 30 och 34 år det relativt bästa löneläget. De tjänar i det närmaste lika mycket som sina manliga kolleger. I merparten av departementen tjänar de kvinnliga kansliråden lika mycket som eller mer än sina manliga kolleger. Lägst ligger Försvarsdepartementet, som betalar de kvinnliga kansliråden ca 91 % av genomsnittslönen. Åldersgruppen 40--44 år har det relativt bästa löneläget bland de kvinnliga kansliråden. De tjänar ca 6 % över genomsnittet i gruppen.
b) Politiskt tillsatta tjänstemän
I februari 1994 fanns det 125 politiskt tillsatta tjänstemän i regeringskansliet, varav 22 assistenter, ett departementsråd, fyra planeringschefer, 77 politiskt sakkunniga och 21 informations/pressekreterare. Till dessa skall läggas ett dussintal riksdagsmän som tillika fungerar som sakkunniga i departementen. Ett år tidigare uppgick antalet politiskt sakkunniga exkl. riksdagsmän till 117. Under perioden 1988--1991 var antalet politiskt sakkunniga i genomsnitt mellan 70 och 75. I mars 1992 hade antalet ökat till 91.
Samordningsorganisationen i Statsrådsberedningen är partipolitiskt uppbyggd. Inom Statsrådsberedningen finns 45 politiskt tillsatta tjänstemän, av vilka huvuddelen är politiskt sakkunniga.
På departementsnivå är det vanligaste antalet politiskt sakkunniga fyra till sex. Flest politiskt sakkunniga finns det i Finansdepartementet (16), Miljö- och naturresursdepartementet (16) och Socialdepartementet (12). I Statsrådsberedningen finns en gemensam utredningsenhet, som består av fyra politiskt sakkunniga, representerande vart och ett av regeringspartierna. Dessa är enligt uppgift från Statsrådsberedningen (PM 1994-03-30, bilaga A 2.3) organisatoriskt knutna till resp. samordningskansli och arbetar under statssekreterarens ledning.
De fyra sakkunnigas arbetsuppgifter är enligt Statsrådsberedningens PM att ta fram olika bakgrundsfakta och argument samt göra sammanställningar om regeringens politik på de olika sakområdena.
Skälet till förordnandet av de fyra politiskt sakkunniga var enligt promemorian att regeringspartiernas samordningskansli behövde avlastas från det mera långsiktigt inriktade politiska analysarbete som är en nödvändig bas för Statsrådsberedningens samordnande funktioner.
De fyra politiskt sakkunniga bevakade den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg i september 1993 och rapporterade fortlöpande om kongressen till regeringskansliet. Tre av dem uppträdde som journalister, representerande olika politiska tidskrifter. De hade fått ackreditering till följd av framställan härom från resp. tidskrifts chefredaktör. Den fjärde politiskt sakkunnige uppgav sig också representera en tidning.
De fyra politiskt sakkunniga har enligt uppgift från regeringskansliets förvaltningskontor under den aktuella tiden inte varit tjänstlediga från sin tjänst eller haft semester. Enligt verifikationer som utskottet inhämtat från förvaltningskontoret har regeringskansliet stått för kostnader för resa och hotell m.m. under vistelsen i Göteborg. Traktamentsersättning har också utgått till resenärerna.
Med anledning av det här anförda får utskottet uttala följande.
Utskottet anser att de politiskt sakkunniga spelar en viktig roll i regeringsarbetet. Varje statsråd bör ha en stor frihet att tillsätta politiskt sakkunniga och bestämma deras arbetsuppgifter. Enligt utskottets mening är det principiellt viktigt att arbetsuppgifterna har ett direkt samband med statsrådens och regeringens politiska arbete, vilket inte utesluter att resultatet av de politiskt sakkunnigas arbete kan komma till praktisk användning inom t.ex. partiorganisationerna.
I den praxis som utbildats när det gäller de politiskt sakkunnigas närvaro vid oppositionspartiernas kongresser eller motsvarande kan finnas inslag som är ägnade att skapa osäkerhet om på vems uppdrag de politiskt sakkunniga i vissa fall arbetar. Därför är det enligt utskottets mening angeläget att detta klaras ut av regeringen.
I övrigt föranleder granskningen i denna del inte något uttalande från utskottet.
4. Kommittéväsendet
Antalet kommittéer uppgick i slutet av 1993 till 128. Under året tillsattes 100 kommittéer, och arbetet avslutades i 118 kommittéer. För 1992 var motsvarande siffror 83 resp. 68. Dessa uppgifter, som avser kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen, finns redovisade i regeringens skrivelse 1993/94:103 Kommittéberättelse 1994. I kommittéberättelsen redovisas även ett antal mindre eller under kortare tid verksamma utredningar, som betalas från departementens anslag Utredningar m.m. Där redovisas också vissa utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.) som är tillsatta efter regeringsbeslut eller beslut i departementsprotokoll och som finansieras över något annat anslag än Utredningar m.m. I bilaga 4 till kommittéberättelsen 1994 redovisas 132 sådana utredningsorgan mot 124 i föregående års berättelse.
Andelen kvinnor i kommittéerna var 31,0 %, vilket är 2,7 procentenheter högre än föregående år. Av ordförandena var 224 män och 43 kvinnor (16,1 %), vilket är 0,8 procentenheter mer än föregående år. Av ledamöterna var 465 män och 261 kvinnor (36 %), vilket är 2,1 procentenheter högre än föregående år. Fördelningen bland sekretariatspersonalen var 299 män och 170 kvinnor (36,2 %), vilket är 2,6 procentenheter fler kvinnor än föregående år.
I tidigare betänkanden har utskottet framhållit att strävandena att öka kvinnors deltagande i bl.a. kommitté- och utredningsarbetet måste öka. Enligt den handlingsplan för jämställdhetsarbetet som redovisats i proposition 1987/88:105 om jämställdhetspolitiken inför 90-talet och som riksdagen ställt sig bakom skulle andelen kvinnor i bl.a. statliga kommittéer år 1992 uppgå till minst 30 % och år 1995 till minst 40 %.
Utskottet vill liksom vid tidigare granskningstillfällen (1992/93:KU30 s. 11) understryka vikten av att kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar. Utskottet noterar att kvinnorepresentationen ökat både generellt och för varje delkategori sedan 1992, även om ökningen för vissa grupper är marginell. Kvinnorepresentationen bland ledamöter (36 %) och sekretariatspersonal (36,2 %) synes ligga väl i linje med målet för 1995, 40 %. Det kvinnliga inslaget bland sakkunniga (29,8 %) och framför allt ordförande (16,1 %) är dock synnerligen otillfredsställande. Utskottet utgår från att regeringen ägnar denna fråga fortsatt uppmärksamhet.
Granskningen föranleder inte något uttalande i övrigt från utskottets sida.
5. Remisser till Lagrådet
Gällande rätt
För att avge yttrande över lagförslag skall enligt 8 kap. 18 § regeringsformen finnas ett lagråd, vari ingår domare i Högsta domstolen och Regeringsrätten. I en särskild lag (1979:368) om Lagrådet finns bestämmelser om Lagrådets sammansättning och arbetsformer. Lagrådet kan bestå av högst fyra avdelningar. Regeringen bestämmer med hänsyn till arbetsbördan i Lagrådet om det skall bestå av mer än en avdelning. Normalt skall varje lagrådsavdelning bestå av tre ledamöter.
Beslut att inhämta yttrande från Lagrådet kan fattas av regeringen eller ett riksdagsutskott.
Enligt 8 kap. 18 § andra stycket regeringsformen bör yttrande av Lagrådet inhämtas innan riksdagen fattar beslut om
grundlag om tryckfriheten, eller om motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television m.m., lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar, lag som avses i 2 kap. 3 § andra stycket (integritetsskydd vid ADB-registrering), 12 § första stycket, 17--19 §§ eller 20 § andra stycket regeringsformen eller lag som ändrar eller upphäver sådan lag (de grundläggande fri- och rättigheterna), lag om kommunal beskattning, lag som avses i 8 kap. 2 eller 3 § regeringsformen (lag om svenskt medborgarskap och civilrättslig lag eller offentligrättslig lag som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden), lag som avses i 11 kap. regeringsformen (rättskipning och förvaltning),
om lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt.
Det angivna gäller dock inte om Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma.
Föreslår regeringen riksdagen att stifta lag i något av de ämnen som nyss berörts och har Lagrådets yttrande inte inhämtats dessförinnan skall regeringen samtidigt för riksdagen redovisa skälen härtill.
Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag utgör aldrig hinder mot lagens tillämpning.
I 8 kap. 18 § regeringsformen regleras även inriktningen av lagrådsgranskningen. Lagrådet skall undersöka hur ett lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra samt hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav. Lagrådet skall vidare granska såväl om förslaget är så utformat att lagen kan antas tillgodose angivna syften som vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Konstitutionsutskottet har uttalat (bet. 1978/79:KU39 s. 15) att det nuvarande systemet för lagrådsgranskning kan karaktäriseras som ett mellanting mellan ett obligatoriskt system och ett system med helt fakultativ granskning. Härigenom kunde enligt utskottets mening helt undvikas risken för att ett uteblivet hörande av Lagrådet över ett förslag till en lag leder till att lagen i efterhand genom lagprövning kan åsidosättas i rättstillämpningen. Utskottet underströk att det alltid i sista hand ankommer på riksdagen att avgöra om Lagrådet skall höras över ett lagförslag eller inte. Enligt utskottet borde systemet leda till att Lagrådet, inom ramen för sin kapacitet, får granska alla de lagförslag som behöver dess granskning men inga andra. Systemet innebär enligt vad utskottet bedömde inte någon risk för att Lagrådet eller de högsta dömande organen över huvud skall få politisk inflytande.
Inledning
Utskottet har på sedvanligt sätt granskat regeringens remittering av lagförslag till Lagrådet och därmed sammanhängande frågor. I år har utskottet även gjort en genomgång av i vilken utsträckning regeringen beaktat Lagrådets synpunkter och förslag.
Granskningen avser år 1993. Det totala antalet propositioner med lagförslag som lades fram var 166. Motsvarande antal var åren 1986--1992 117, 117, 122, 110, 113, 155 resp. 173.
Antalet propositioner som innehåller lagförslag vilka enligt regeringen ansetts tillhöra Lagrådets granskningsområde uppgick till 144, jämfört med 158 år 1992, 132 år 1991 och 93 år 1990.
Lagförslag i 88 propositioner granskades av Lagrådet. I bilaga A 3.1 finns en förteckning över dessa propositioner. I denna bilaga anges också om Lagrådet lämnat förslagen utan erinran eller om Lagrådet haft synpunkter och förslag till ändringar. Vidare framgår om regeringen beaktat Lagrådets synpunkter och förslag. I bilaga A 3.2 redogörs närmare dels för några propositioner där regeringen valt att inte följa Lagrådets synpunkter, dels för några propositioner som kan vara av intresse ur konstitutionell synpunkt.
I bilaga A 3.3 redovisas de 80 propositioner i vilka ingår lagförslag som inte remitterats till Lagrådet och i vilka finns motivering enligt 8 kap. 18 § regeringsformen till varför Lagrådets yttrande inte har inhämtats. Vissa av dem förekommer också i bilaga 1, eftersom de även innehåller lagförslag som har remitterats till Lagrådet.
Under 1993 har Lagrådet arbetat med två avdelningar under perioden den 1 januari--den 30 januari, med tre avdelningar under perioden den 1 februari--den 16 mars, med två avdelningar under perioden den 17 mars--den 15 juni, med tre avdelningar under perioden den 6 september--den 16 september, med fyra avdelningar under perioden den 17 september--den 15 oktober, med tre avdelningar under perioden den 16 oktober--den 29 oktober och med två avdelningar från den 1 november och till årets utgång.
Propositionernas redovisning av lagrådsyttrandena
Propositionerna har i allmänhet ställts upp på ett sådant sätt att det lätt gått att utläsa i vad mån lagförslagen har granskats av Lagrådet. Detta är i enlighet med Statsrådsberedningens rekommendationer (PM 1990:4) att Lagrådets synpunkter tydligt skall framgå av propositionerna. Om inte inledningsavsnittet är helt kort bör enligt rekommendationerna underrubriken Lagrådet finnas. Under de avsnitt där Lagrådets synpunkter behandlas måste dessa markeras typografiskt tydligt. Förslagsvis kan enligt rekommendationerna Lagrådets synpunkter behandlas i ett eget stycke och ordet Lagrådet kursiveras. I det avsnitt av propositionen som brukar rubriceras Upprättade lagförslag bör enligt Statsrådsberedningen anges vilka lagförlag som granskats av Lagrådet.
Av de 88 propositioner som upptagits i bilaga 1 redovisades remitteringen till Lagrådet i 69 under särskild rubrik. I övriga propositioner som förtecknats i bilaga 1 finns i några ordet Lagrådet kursiverat på ett sådant sätt att det utan större svårigheter går att utläsa om lagförslag granskats av Lagrådet. I tio av dessa propositioner finns emellertid inte någon särskild markering av ordet Lagrådet. Det är propositionerna 1992/93:137, 1992/93:167, 1992/93:185, 1992/93:186, 1992/93:189, 1992/93:193, 1992/93:197, 1992/93:206, 1992/93:230, 1992/93:257. I dessa propositioner finns dock, med fyra undantag, uppgiften om lagrådsgranskning inarbetad i ett förhållandevis kort inledningsavsnitt. De fyra propositioner där uppgiften om lagrådsgranskningen finns i ett långt inledningsavsnitt och där ordet Lagrådet inte har kursiverats, är propositionerna 1992/93:185, 1992/93:193, 1992/93:206 och 1992/93:257.
Till samtliga propositioner, utom åtta, har lagrådsremissens lagförslag fogats som bilaga. Undantagen är propositionerna 1992/93:125, 1992/93:167, 1992/93:188, 1992/93:197, 1992/93:206, 1992/93:215, 1993/94:85 och 1993/94:101 (delvis). I de flesta av dessa propositioner anges att de remitterade förslagen överensstämmer med propositionens förslag eller att endast redaktionella ändringar har gjorts efter Lagrådets yttrande. I en av propositionerna, 1992/93:167, anges att de lagförslag som läggs fram överensstämmer, med en lagteknisk jämkning, med de lagförslag som remitterades till Lagrådet. I propositionen 1992/93:188 anges att upprättat lagförslag har granskats av Lagrådet. I propositionen 1992/93:206, anges dels att vissa redaktionella ändringar har gjorts, dels att vissa följdändringar har gjorts efter lagrådsgranskningen. I propositionen 1993/94:101 anges att två lagrådsyttranden har inhämtats. Det först remitterade lagförslaget har inte fogats som bilaga, men har uppgetts vara likalydande med propositionens förslag. De senare remitterade lagförslagen har fogats som bilaga till propositionen.
I 32 av de 80 propositioner över vilka Lagrådets yttrande inte inhämtats finns ett avsnitt med en rubrik om Lagrådets hörande. Under denna rubrik anges skälen till varför Lagrådets yttrande inte inhämtats. I övriga propositioner redogörs för skälen under rubriken Upprättade lagförslag eller i inledningsavsnittet. I fem propositioner har skälen angetts under regeringens överväganden.
Lagrådsgranskningens omfattning
Inledning
Inledningsvis har redovisats området för Lagrådets granskning. Viss närmare ledning för tillämpningen av bestämmelserna ges i Rättighetsskyddsutredningens betänkande (SOU 1978:34) och propositionen 1978/79:195. I propositionen anges (s. 65) att åtskilliga av de i 11 kap. regeringsformen avsedda lagarna kan ha stor principiell betydelse för stora grupper av enskilda. Så är fallet med bl.a. lag om överlämnande av myndighetsutövning till enskilt organ.
I propositionen diskuteras även frågan om tillämpningen av undantagsbestämmelserna. Vad gäller regeln om att remittering kan underlåtas om Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet sägs att den får sin innebörd främst genom regeln om inriktningen av Lagrådets granskning. Därmed förstås att Lagrådet skall undersöka hur ett lagförslag förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt, hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra och till rättssäkerhetens krav, om förslaget är utformat så att det kan anses tillgodose sina syften samt vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen.
Innebörden av den andra undantagsregeln -- att Lagrådets yttrande inte behöver inhämtas, om dess hörande skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma -- sägs i propositionen i viss mån komma att variera med omständigheterna. Är Lagrådets arbetsprogram ansträngt, kan det vara nödvändigt att för den skull avstå från remiss dit. Det kan dock ibland vara möjligt för en lagrådsavdelning att avbryta ett mera omfattande granskningsarbete och låta ett mindre men brådskande lagförslag få företräde. I andra fall kan det finnas en möjlighet att inrätta en lagrådsavdelning för granskning av ett visst förslag eller en samling av förslag som det annars skulle vara svårt att bereda plats för. Givetvis kan det också finnas förslag som är så brådskande att yttrande av Lagrådet inte kan avvaktas ens om en avdelning i och för sig skulle kunna ta upp ärendet till behandling utan dröjsmål.
Tillämpningen av undantagsreglerna
Konstitutionsutskottet har vid ett flertal tillfällen tagit upp frågan om tillämpningen av undantagsreglerna.
Vid utskottets granskning riksmötet 1991/92 (bet. 1991/92:KU30 s. 16) betonade utskottet att, beträffande lagförslag som faller inom det område då Lagrådet i princip bör höras, endast de skäl kan åberopas för att avstå från detta som anges i 8 kap. 18 § andra stycket regeringsformen. Utskottet delade också den mening som kommit till uttryck i propositionshandboken och som hade stöd i vad Rättighetsskyddsutredningen anfört (SOU 1978:34 s. 140). Regeringen måste således motivera sitt ställningstagande att en föreskrift som i princip bör remitteras till Lagrådet inte har hänvisats dit. Det är emellertid inte tillräckligt att bara återge den lagtext som åberopas för att inte höra Lagrådet. Anser regeringen att den föreslagna föreskriften inte är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt bör detta klargöras och grunderna för uppfattningen redovisas. Om regeringen menar att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet, skall regeringen motivera denna bedömning om den inte framstår som självklar. På motsvarande sätt skall regeringen, om den anser förslaget vara så brådskande att en remiss till Lagrådet därför skulle vara till avsevärt men, alltid ange vad det är som gör förslaget så brådskande och vari det befarade menet skulle bestå.
Om en lag inte anses viktig för enskilda eller från allmän synpunkt kan regeringen redan på grund härav avstå från att höra Lagrådet. Detta har åberopats i propositionen 1993/94:23 Sveriges tillträde till konventionen om förlikning och skiljedom inom Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) m.m. Enligt regeringen berörde den föreslagna lagändringen en ytterligt begränsad personkrets, och i själva verket kom den knappast att tillämpas alls i Sverige. Regeringen gjorde därför bedömningen att lagförslaget inte var viktigt för enskilda eller från allmän synpunkt.
Frågans beskaffenhet
I flertalet av de nu granskade propositionerna har regeringen som skäl för att avstå från lagrådsremiss endast anfört att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet i enlighet med lydelsen i 8 kap. 18 § regeringsformen. Exempel på något mer innehållsrika formuleringar kan vara följande.
Lagförslaget innehåller en bestämmelse som avser domstolarnas rättskipningsuppgifter och hör därför till Lagrådets granskningsområde. Med hänsyn till frågans begränsade räckvidd anser jag att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. (Prop. 1992/93:150 bil. 5)
Lagförslagen 5, 6, 7 och 10 samt 11 vad avser föreningsrättsliga bestämmelser gäller ämnen som faller under Lagrådets granskningsområde. Förslagen innebär en anpassning till förslaget om höjd pensionsålder och är därigenom av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. (Prop. 1992/93:155)
Föreskrifterna i kyrkolagen om behörighet till kyrkomusikertjänster hör formellt till Lagrådets granskningsområde. De föreslagna ändringarna gäller emellertid bara enkla anpassningar. Lagförslaget är därför av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. (Prop. 1992/93:169)
Förslagen 2 och 3 gäller ämnen som faller inom Lagrådets granskningsområde. Dessa förslag har emellertid endast karaktär av följdändringar varför Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. (Prop. 1992/93:174)
Lagförslagen är föranledda av det förhållandet att Schweiz och Lichtenstein inte har kunnat ratificera EES-avtalet. Lagförslagen är av sådan redaktionell och teknisk beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. (Prop. 1992/93:225)
När det gäller dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och andra länder har anförts i huvudsak följande.
Såsom framgår av 2 § i den föreslagna lagen skall avtalets beskattningsregler tillämpas endast i den mån de medför inskränkning av den skattskyldighet i Sverige som annars skulle föreligga. Jag anser på grund härav och på grund av förslagets beskaffenhet att Lagrådets hörande inte är nödvändigt (resp. skulle sakna betydelse). (Prop. 1993/94:74, 1993/94:72)
I propositionen 1993/94:12 om ändring i dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Irland har anförts följande.
De bestämmelser som föreslagits bli införda i lagen (1987:103) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Irland är utformade på samma sätt som bestämmelserna i andra jämförbara lagar om dubbelbeskattningsavtal. Dubbelbeskattningsavtalens regler tillämpas endast i den mån de medför inskränkning av den skattskyldighet i Sverige som annars skulle föreligga. Jag anser på grund av det angivna att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Vad gäller propositionerna med förslag till dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Estland, Lettland, Ryssland och Litauen (prop. 1992/93:177, 1992/93:252, 1993/94:6 och 1993/94:7) anges att avtalen ersätter ett avtal mellan Sverige och Sovjetunionen. I dessa propositioner anses på grund av förslagens beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
I granskningsbetänkandet 1985/86:KU25 (s. 6 f.) noterades att stadgandet inte lämnar utrymme för att avstå från lagrådsremiss enbart av det skälet att en tilltänkt lagstiftning har motsvarighet i tidigare lagstiftning. Vid årets granskning har uppmärksammats tre liknande situationer, nämligen propositionerna 1992/93:199, 1993/94:68 och 1993/94:120.
I propositionen 1992/93:199 gavs förslag till lag om marknadsreglering på fiskets område och lag om ändring i lagen om uppgiftsskyldighet på jordbrukets område. Regeringen anförde följande.
Förslaget till lag om marknadsreglering på fiskets område innehåller förutom bemyndiganden även en bestämmelse om befogenhet för en producentorganisation att besluta i ärenden som rör myndighetsutövning samt bestämmelser om föreläggande och förbud, tillträde till områden m.m. för tillsyn och om straff och överklagande. Dessa bestämmelser ligger i och för sig inom Lagrådets granskningsområde. Bestämmelsen som innebär befogenhet för ett enskilt organ att fullgöra uppgifter som innebär myndighetsutövning har sin motsvarighet i lagen om prisreglering på fiskets område. Även bestämmelserna om straff och överklagande har överförts från prisregleringslagen till den nya lagen. Med hänsyn härtill får förslaget till lag om marknadsreglering på fiskets område i den lagrådspliktiga delen, liksom förslaget till ändringar i lagen om uppgiftsskyldighet på jordbrukets område, anses vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Yttrande från Lagrådet bör därför inte inhämtas.
I propositionen 1993/94:68 Lagändringar på djurhälsoområdet föreslogs ändringar i fem lagar. Lagrådets yttrande hade inhämtats över vissa av lagförslagen. I lagen (1985:342) om kontroll av husdjur m.m. föreslogs ett flertal ändringar, varav vissa ansågs höra till Lagrådets granskningsområde. En föreslagen ny tillsynsbestämmelse angavs ha karaktär av standardbestämmelse som är vanligt förekommande i offentligrättlig lagstiftning, inte minst i lagstiftningen på jordbrukets område. Bestämmelsen hade enligt regeringen följaktligen utformats i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i andra lagar. Det saknades därför enligt regeringen anledning att förutsätta annat än att bestämmelsen hade fått en lämplig utformning och var ändamålsenlig för sitt syfte. Med hänsyn till detta skulle enligt regeringen Lagrådets hörande över bestämmelsen sakna betydelse. Lagrådets hörande kunde inte heller anses nödvändigt i fråga om de ändringar som föreslogs av bestämmelser som redan fanns i lagen, eftersom ändringarna var av enkel beskaffenhet. Här redogjordes i propositionen för de olika ändringarna, som bl.a. angavs vara följdändringar. Sammanfattningsvis gjorde regeringen den bedömningen att ändringarna var av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
Lagförslagen i propositionen 1993/94:120 Lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till Förenta nationernas konvention mot kemiska vapen har, med ett undantag, granskats av Lagrådet. Efter ärendets behandling i Lagrådet uppmärksammades att lagen (1991:341) om förbud mot utförsel av vissa produkter som kan användas i massförstörelsesyfte, m.m. borde kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att kontrollera de uppgifter som enligt lagen skall lämnas i deklaration. Bestämmelsen angavs ha utformats med motsvarande bestämmelser i lagen (1985:426) om kemiska produkter och lagen (1992:1300) om krigsmateriel som förebilder. Den tekniska lösningen hade i dessa sammanhang, enligt regeringen, redan prövats av Lagrådet. Mot bakgrund härav kunde enligt regeringen frågan anses vara av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande saknade betydelse.
I detta sammanhang bör även nämnas propositionen 1992/93:209 Vissa frågor om offentlig upphandling, vari föreslogs att lagen (1992:1528) om offentlig upphandling skulle kompletteras med regler om upphandling av arkitekt- och ingenjörstjänster i form av tävlingar. Regeringen anförde följande i propositionen under rubriken Lagrådets hörande.
Propositionen om offentlig upphandling föregicks av en lagrådsremiss. Lagrådet hade inte några invändningar vad gäller remissens sakinnehåll, men däremot avseende hur lagtexten var utformad. Den av Lagrådet förordade metoden innebar en väsentlig omredigering av den remitterade lagtexten i syfte bl.a. att bringa ordalydelsen i bättre samklang med de EG-direktiv som gäller för ämnesområdet.
De förslag till kompletteringar jag nu lägger fram har utformats enligt den av Lagrådet förordade metoden. Förslaget till viss grundläggande reglering av formgivningstävlingar innebär inget mera än att vissa grundprinciper lagfästs med utgångspunkt i lagens huvudregel.
Av dessa skäl anser jag att frågans beskaffenhet är sådan att Lagrådets hörande kan underlåtas. Lagrådets yttrande bör därför inte inhämtas.
Fördröjning av lagstiftningsfrågans behandling
Beträffande undantagsregeln om att Lagrådets inhämtande inte behöver inhämtas, om dess hörande skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men skulle uppkomma, framhöll konstitutionsutskottet i granskningsbetänkandet 1982/83:KU30 s. 8 att när det gällde det s.k. obligatoriska granskningsområdet var lagrådsgranskning huvudregel. För undantag från lagrådsgranskning krävdes särskilda skäl. Allmänna hänvisningar till behovet av skyndsamhet fick t.ex. inte urholka tillämpningen av huvudregeln.
I ett flertal propositioner har som skäl för att Lagrådets hörande inte inhämtats åberopats tidsbrist. Dessa propositioner är följande.
Prop. 1992/93:150 bil. 6 kompletteringspropositionen
I propositionen gavs bl.a. förslag till lag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för bostadshus och förslag till lag om ändring i skatteregisterlagen. I propositionen angavs följande.
Förslagen är av den beskaffenheten att Lagrådets yttrande bör inhämtas. Med hänsyn till det besvärliga läget på arbetsmarknaden är det mycket angeläget att genom stimulansåtgärder söka minska arbetslösheten. Sysselsättningseffekten av de här föreslagna åtgärderna kan som jag tidigare redogjort för beräknas till 23 000 -- 28 000 årsarbeten för vart och ett av de två åren. För att den eftersträvade stimulanseffekten skall uppnås måste emellertid riksdagen fatta beslut rörande förslaget under innevarande riksmöte. Detta skulle enligt min bedömning inte bli möjligt om Lagrådets yttrande först inhämtas. Ett remissförfarande skulle därför fördröja lagstiftningsfrågornas behandling så att avsevärt men skulle uppkomma. Det är därför inte möjligt att låta Lagrådet yttra sig över lagförslaget.
Vid behandlingen av propositionen beslöt skatteutskottet (1992/93:SkU36) att inhämta Lagrådets yttrande över förslaget till lag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för bostadshus. Yttrande inhämtades också från Datainspektionen. Lagrådet föreslog vissa ändringar. Utskottet fann att Lagrådets förslag innebar ytterligare förbättringar och tillstyrkte propositionens förslag med vissa detaljändringar.
Prop. 1992/93:202 Ändring av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart
I propositionen anges att med hänsyn till att det är av största vikt i förhållande till övriga berörda länder att avtalet kan träda i kraft den 1 juli 1993 eller i nära anslutning till denna tidpunkt måste riksdagen hinna behandla ärendet under pågående riksmöte. Regeringens beslut fattades den 22 april 1993.
Prop. 1992/93:229 Ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner m.m.
I propositionen anges att ändringarna i väsentlig del föranleds av säkerhetsrådets bindande resolution den 17 april 1993 om förbud mot tjänstehandel och om frysning av tillgångar såvitt avser Förbundsrepubliken Jugoslavien. Det anses angeläget att Sverige kan följa resolutionen även i dessa delar så skyndsamt som möjligt. Ändringarna föreslogs träda i kraft den 1 juli 1993. Regeringsbeslutet fattades den 13 maj 1993.
Prop. 1992/93:256 Sekretess i mål om barnpornografibrott
I propositionen framhöll regeringen att den föreslagna lagändringen i princip innebar att till en redan befintlig uppräkning av olika brott fogades ytterligare ett brott. Lagändringen föreslogs i syfte att skydda ett ytterst skyddsvärt intresse, och den föreslogs träda i kraft så snart det över huvud taget var möjligt. Ett hörande av Lagrådet skulle innebära att en proposition i ärendet knappast skulle kunna avges till riksdagen i sådan tid att ett beslut kunde fattas före sommaruppehållet. Regeringsbeslutet fattades den 24 maj 1993. Konstitutionsutskottet (bet. 1992/93:KU40) utnyttjade vid sin behandling av propositionen sin initiativrätt. Utskottet inhämtade yttrande från Lagrådet över lagförslag som hade lagts fram i propositionen och i en skrivelse till utskottet från Justitiekanslern.
Prop. 1993/94:45 Uppskovsregler vid bostadsbyten m.m.
Av propositionen framgår att Lagrådet den 24 september 1993 avgav yttrande över vissa lagförslag. Enligt propositionen berördes i lagrådsremissen frågan om behovet av vissa förändringar i skatteregisterlagen (1980:343) utan att något förslag presenterades. De förslag till sådana ändringar som regeringen lade fram hade därför av tidsskäl inte kunnat granskas av Lagrådet. Datainspektionen hade yttrat sig över förslaget och hade förklarat sig inte ha några erinringar.
Prop. 1993/94:50 Fortsatt reformering av företagsbeskattningen
Förslagen om en reformerad företagsbeskattning anses i propositionen vara ett synnerligen viktigt inslag i den del av regeringens ekonomiska politik som riksdagen borde ta ställning till under hösten. En lagrådsgranskning i de berörda delarna skulle enligt regeringen fördröja avlämnandet av propositionen så att det inte vore möjligt att åstadkomma en avslutad riksdagsbehandling under hösten. Regeringens beslut fattades den 28 oktober 1993.
Prop. 1993/94:66 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar och långtidsarbetslösa, m.m.
I propositionen ansågs tre av propositionens fyra lagförslag vara av sådan enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Det fjärde förslaget till lag om generellt anställningsstöd var enligt regeringen av så brådskande natur att den fördröjning av ärendet som granskningen av Lagrådet skulle medföra skulle vara till avsevärt men. Lagen måste med anledning av det ekonomiska läget och situationen på arbetsmarknaden träda i kraft redan den 1 januari 1994. Regeringsbeslutet fattades den 14 oktober 1993.
Vid sin behandling av propositionen beslöt arbetsmarknadsutskottet (bet. 1993/94:AU5) att inhämta Lagrådets yttrande över förslaget till lag om generellt anställningsstöd och förslaget till lag om ändring i lagen om socialavgifter. Av Lagrådets yttrande framgår att Lagrådet haft som underlag de med anledning av propositionen väckta motionerna, ett av socialförsäkringsutskottet avgivet yttrande över förslaget om generellt anställningsstöd samt en inom arbetsmarknadsutskottets kansli upprättad promemoria, vari påpekats vissa brister i förslaget till lagen om generellt anställningsstöd samt tänkbara förslag till ändringar för att avhjälpa dessa brister.
I Lagrådets yttrande anfördes att förslaget inte hade varit föremål för sedvanlig remissbehandling. Inte heller hade synpunkter över förslaget inhämtats vid någon hearing. Vid lagrådsföredragningen hade upplysts om att den valda lagkonstruktionen inte kommit till användning i tidigare lagstiftning. Med hänsyn härtill hade det enligt Lagrådet varit av särskilt värde om förslaget hade kunnat belysas genom inhämtande av remissyttranden. Att just den föreslagna lagkonstruktionen valts hade förklarats med att det var den enda som gjorde det möjligt för Riksskatteverket att med sitt datorsystem klara avgiftsuppbörden redan från den 1 januari 1994.
Enligt Lagrådet saknades på det bristfälliga underlag som sålunda förelåg möjlighet att avgöra om lagförslaget var ägnat att tillgodose de angivna syftena. Över huvud taget var det enligt Lagrådet svårt att av det föreliggande materialet bedöma vilka konsekvenser de olika lagreglerna fick. Med hänsyn härtill och till den korta tid som stått till förfogande hade Lagrådet fått avstå från den ingående granskning som förslaget hade förtjänat. Med beaktande av de synpunkter som riksdagsutskotten anfört hade Lagrådet gjort en huvudsakligen teknisk översyn av lagförslagen.
Rent allmänt kunde enligt Lagrådet sägas om lagförslagen att de i viss mån präglades av att ha tillkommit under stark tidspress. I lagtexten fanns sålunda ett flertal brister. Förutom att konsekvenserna av lagreglerna var svårbedömda, kunde den anmärkningen göras att avdragssystemet var svårkontrollerat. I huvudsak fick kontrollen inskränkas till avgiftsrevision. Det kunde därför inte uteslutas att systemet kunde komma att missbrukas.
Med hänsyn till att förslaget dock kunde få en positiv effekt på sysselsättningen och till att lagen om generellt anställningsstöd endast skulle tillämpas i ett år ville Lagrådet inte motsätta sig att lagstiftningen genomfördes. Lagrådet föreslog en del ändringar och förtydliganden i lagtexten samt diskuterade andra tänkbara förändringar av de remitterade lagförslagen i syfte att komma till rätta med en del av de i ärendet aktualiserade problemen. Arbetsmarknadsutskottet föreslog med anledning härav vissa ändringar i propositionernas lagtexter.
Prop. 1993/94:91 Vissa fastighetsskattefrågor m.m.
I propositionen anfördes att det med hänsyn till det besvärliga läget på arbetsmarknaden var angeläget att åtgärder som kan leda till fler arbetstillfällen kom till stånd så snart som möjligt. Av denna anledning borde riksdagen fatta sitt beslut rörande förslaget under innevarande år. Detta skulle enligt regeringens mening inte bli möjligt om Lagrådets yttrande först inhämtades. Regeringsbeslutet fattades den 28 oktober 1993.
Regeringens beaktande av Lagrådets synpunkter
Konstitutionsutskottet behandlade hösten 1991 (bet. 1991/92:KU12) en motion (fp) i vilken yrkades ett tillkännagivande till regeringen om vad som i motionen anförts om Lagrådets ställning och betydelse. Enligt motionen hade det förekommit fall där kontroversiella lagförslag inte hade underställts Lagrådets granskning och att dess kritik eller t.o.m. avstyrkande inte beaktats. Mot denna bakgrund framhölls det angelägna i att regeringen, i avsaknad av annan opartisk prövning av förestående riksdagsbeslut, visar stor respekt för Lagrådets synpunkter.
Enligt utskottets mening hade Lagrådet som rådgivande organ till regering och riksdag en mycket viktig funktion i lagstiftningsarbetet. Brister i den beredning som föregått en lagrådsremiss hade ibland påpekats av Lagrådet och i vissa fall lett till att regeringen avstått från att lägga fram en proposition. I andra fall hade Lagrådets yttrande lett till nödvändiga klarlägganden i propositioner och utskottsbetänkanden.
Som framhållits i motionen var det enligt utskottet självfallet angeläget att stor respekt visades för Lagrådets synpunkter. Det saknades -- bl.a. med hänsyn till att utskottet sedan lång tid årligen granskar regeringens remittering av lagförslag till Lagrådet och att denna granskning har lett till kritiska påpekanden av olika slag -- anledning att utgå från annat än att regeringen hör Lagrådet i alla de fall då det erfordras samt noggrant överväger dess uttalanden. Det var enligt utskottets mening därför inte motiverat med något tillkännagivande till regeringen, och motionsyrkandet avstyrktes.
Konstitutionsutskottet har i år gjort en genomgång av i vilken utsträckning regeringen i propositioner avgivna under år 1993 har beaktat de synpunkter och förslag som Lagrådet lagt fram i sina yttranden.
Av förteckningen över de propositioner som remitterats till Lagrådet, bilaga A 3.1, framgår att Lagrådet i 32 ärenden lämnat remitterade lagförslag utan erinran. I 25 ärenden har regeringen helt följt Lagrådets synpunkter och förslag. Regeringen har i huvudsak följt (i propositionerna används ibland uttrycket i allt väsenligt) Lagrådets synpunkter och förslag i 19 ärenden. Efter Lagrådets hörande har i vissa fall redaktionella och språkliga ändringar gjorts.
De resterande 12 propositionerna redovisas i bilaga A 3.2. Av denna redovisning framgår bl.a. följande.
Lagrådet har i ett fall nämligen, proposition 1993/94:77 om en ombildning av arbetsgivarorganisationen för det statliga området, inte ansett sig kunna tillstyrka att de remitterade förslagen lades till grund för lagstiftning. Med anledning av Lagrådets synpunkter innehöll propositionens förslag vissa ändringar i förhållande till lagrådsremissens förslag.
Lagrådet har i två fall haft invändningar vad gäller remitterade förslag till ändringar i grundlag. I propositionen 1993/94:113 föreslogs en ny paragraf i 2 kap. tryckfrihetsförordningen och i propositionen 1993/94:117 föreslogs en ändring i regeringsformen. Regeringen fann inte anledning att ändra sina förslag i dessa avseenden.
I två fall har Lagrådet framfört betänkligheter beträffande lagrådsremissens förslag. Det ena gäller propositionen 1993/94:26 om utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till brottsoffer utomlands, där Lagrådet ifrågasatte om den föreslagna ordningen var förenlig med den viktiga principen om likställighet mellan parterna i en rättegång. Regeringen vidhöll sitt förslag. Det andra fallet avser propositionen 1993/94:44 om grovt rattfylleri m.m., där Lagrådet framförde kritik såväl mot förslagens allmänna inriktning som mot enskildheter i förslagen. Lagrådet har i sitt yttrande kommenterat frågan om motivlagstiftning. I yttrandet har Lagrådet också ansett beredningsunderlaget otillfredsställande i vissa delar och bl.a. beklagat att en principiellt viktig föreslagen lagändring inte varit föremål för sedvanligt remissförfarande utan endast beretts genom s.k. hearing. Regeringen förelade riksdagen de i ärendet till Lagrådet remitterade förslagen, med en i stort sett oförändrad inriktning. I ett avseende gick regeringen Lagrådet till mötes.
Vad gäller propositionen 1993/94:57 om vårdnadshavares skadeståndsansvar ansåg sig Lagrådet kunna godta den föreslagna lagregleringen, men den närmare utformningen ifrågasattes. Regeringen vidhöll här sin inställning.
Av propositionen 1992/93:180 framgår att Lagrådet förordat att det fortsatta lagstiftningsarbetet skulle bedrivas med en viss inriktning, men att regeringen inte ansåg detta lämpligt. Frågan var huruvida lagen (1991:336) om vissa dryckesförpackningar skulle kompletteras med uttryckliga regler om hur stor pantersättning som skall erläggas för olika slag av PET-flaskor eller om detta belopp skulle fastställas genom överenskommelse inom branschen.
Lagrådet har, i det yttrande som fogats till propositionen 1993/94:27 om ändringar i fastighetsbildningslagen, ifrågasatt om inte de remitterade förslagen borde ha föranlett en mer omfattande översyn av 3 kap. fastighetsbildningslagen än den som hade genomförts. Regeringen ansåg inte detta nödvändigt.
Propositionen 1992/93:121 utgör ett exempel på ett remissförslag där Lagrådet ansett det vara svårt att överblicka huruvida förslaget i alla delar var ändamålsenligt.
Lagrådet har -- utöver vad som framgått ovan -- kommenterat beredningen av ärendet i ytterligare tre fall. Det gäller propositionerna 1992/93:189, 1992/93:245 och 1993/94:52. I ett av fallen skedde beredningen genom s.k. hearing i stället för sedvanlig remissbehandling. Regeringen har i de tre propositionerna följt Lagrådets synpunkter och förslag i vissa delar.
Underhandsföredragningar
Utskottet har i samband med sina granskningar vid en rad tillfällen kritiserat förekomsten av s.k. underhandsföredragningar, dvs. föredragningar inför Lagrådet innan Lagrådet formellt fått del av lagrådsremissen. Utskottet konstaterade förra året att sådana underhandsföredragningar inte förekommit under år 1992. Inte heller under år 1993 förekom underhandsföredragningar.
Riksdagens lagrådsremisser
I sista hand avgör riksdagen om Lagrådet skall höras över ett lagförslag. Även en minoritet i ett riksdagsutskott har enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen en möjlighet att få till stånd en lagrådsgranskning.
Under 1993 har i sex fall skett lagrådsgranskning på ett riksdagsutskotts begäran. Föregående år skedde detta i tre fall.
Konstitutionsutskottet beslöt den 20 januari 1993 (se bet. 1992/93:KU15) att inhämta yttrande från Lagrådet över vissa ändringar i de lagförslag som framlagts i propositionen 1992/93:70 om privat lokalradio. Ändringsförslagen hade upprättats inom konstitutionsutskottets kansli och var föranledda av ett yttrande från kulturutskottet. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Konstitutionsutskottet föreslog vissa ändringar i propositionens lagförslag i enlighet med remissen.
Den 25 maj 1993 beslöt konstitutionsutskottet (se bet. 1992/93:KU40) i samband med sin behandling av propositionen 1992/93:256 om sekretess i mål om barnpornografibrott, att inhämta yttrande från Lagrådet över lagförslag som hade lagts fram i propositionen och i en skrivelse till utskottet från Justitiekanslern. Propositionen har behandlats ovan.
Den 28 april 1993 beslöt skatteutskottet (bet. 1992/93:SkU36) i samband med sin behandling av kompletteringspropositionen 1992/93:150, att inhämta yttrande över förslag till lag om skattereduktion för reparationskostnader m.m. för bostadshus. Propositionen har behandlats ovan.
I kompletteringspropositionen gavs vidare i bilaga 8 förslag till ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd. Vid behandlingen av propositionen beslöt arbetsmarknadsutskottet (bet. 1992/93:AU20) att inhämta yttrande från Lagrådet över lagförslagen. Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Utskottet föreslog ändringar i propositionens lagförslag.
Vid behandlingen av propositionen 1993/94:66 arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar och långtidsarbetslösa m.m., beslöt arbetsmarknadsutskottet (bet. 1993/94:AU5) att inhämta yttrande från Lagrådet över förslaget till lag om generellt anställningsstöd och förslaget till lag om ändring i lagen om socialavgifter. Propositionen har behandlats ovan.
Utöver dessa fem ärenden har Konstitutionsutskottet den 13 april 1993 (se bet. 1992/93:KU32) beslutat att inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag till lag om riksdagens informationssystem Rixlex, som lämnades av riksdagens förvaltningskontor i förslag 1992/93:RFK4.
Utskottets granskning under riksmötet 1992/93
Vid föregående riksmöte underströk utskottet att Lagrådets synpunkter bör tydligt framgå tydligt av propositionen. Utskottet konstaterade med tillfredsställelse att i många av de fall där Lagrådets yttrande inte inhämtats skälen därtill hade redovisats under särskild rubrik. Motiveringarna för varför Lagrådets yttrande inte inhämtats var emellertid fortfarande i viss utsträckning bristfälliga. Som utskottet tidigare hade uttalat var det inte heller tillräckligt att bara återge den lagtext som åberopas för att inte höra Lagrådet. Om regeringen menade att Lagrådets hörande saknade betydelse på grund av frågans beskaffenhet, skulle regeringen motivera denna bedömning om den inte framstod som självklar. I en del propositioner förekom endast en hänvisning till lagtexten. Också när det gällde brådskande lagförslag borde regeringen ange varför förslaget var brådskande och vilket men som befarades uppstå om det skulle åtgå tid för lagrådsgranskning.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid ett flertal tillfällen framhållit vikten av att Lagrådets synpunkter tydligt framgår av propositionen. Det är med tillfredsställelse som utskottet nu konstaterar att i flertalet av propositionerna under år 1993 har uppgift om lagrådsgranskningen redovisats under särskild rubrik. Vad gäller de propositioner där en sådan redovisning inte har skett, vill utskottet anmärka att en redovisning i ett långt inledningsavsnitt utan någon kursivering av ordet Lagrådet försvårar möjligheten att finna uppgiften om lagrådsgranskningen.
I de propositioner där Lagrådets yttrande inte har inhämtats har, liksom föregående år, i många fall skälen för detta redovisats under särskild rubrik. Utskottet noterar även detta med tillfredsställelse.
Motiveringarna för att Lagrådets yttrande inte har inhämtats utgörs emellertid fortfarande i ett stort antal propositioner endast av en hänvisning till den lagtext som åberopas. Utskottet vill därför åter erinra om att om regeringen anser att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet, skall regeringen motivera denna bedömning om den inte framstår som självklar. Såsom utskottet framhållit vid ett flertal tillfällen är det inte tillräckligt att bara återge den lagtext som åberopas för att inte höra Lagrådet. I övrigt vill utskottet endast framhålla att om regeringen anser lagförslaget vara så brådskande att en remiss till Lagrådet skulle vara till avsevärt men, skall alltid anges vad det är som gör förslaget så brådskande och vari det befarade menet skulle bestå. En allmän hänvisning till tidsskäl är inte tillräckligt.
Utskottets genomgång av vissa kritiska lagrådsuttalanden visar att Lagrådet i endast ett fall direkt har avstyrkt ett lagförslag. Regeringen har med anledning härav ändrat sitt förslag. Lagrådet har också riktat principiella invändningar mot flera andra regeringsförslag. Regeringen har i vissa fall tagit hänsyn till invändningarna, i andra fall har regeringen vidhållit sin uppfattning. Med anledning av granskningen i denna del vill utskottet endast erinra om att det enligt regeringsformen inte föreligger någon skyldighet för regeringen att följa Lagrådets yttranden. Såsom utskottet tidigare uttalat saknas det -- bl.a. med hänsyn till utskottets årliga granskning av regeringens remittering av lagförslag till Lagrådet -- anledning att utgå från annat än att regeringen hör Lagrådet i alla de fall då det erfordras samt noggrant överväger dess uttalanden.
Utöver det nu anförda föranleder inte granskningen något uttalande från utskottets sida.
6. Författningsutgivningen
Årets granskning
Utskottet har granskat utgivningen av Svensk författningssamling (SFS) för år 1993. Granskningen avser förhållandet mellan den tidpunkt då författningarna kom ut från trycket och dagen för ikraftträdandet. Enligt gällande bestämmelser skall en författning komma ut från trycket i god tid före ikraftträdandet.
Bestämmelser om kungörande av vissa lagar och vissa andra författningar finns bl.a. i 8 kap. 19 § regeringsformen, i lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar och i författningssamlingsförordningen (1976:725). En närmare redogörelse för bestämmelserna ges i betänkandet KU 1986/87:33, bilaga B 4.
Enligt 8 kap. 19 § regeringsformen skall beslutad lag utfärdas av regeringen utan dröjsmål och kungöras så snart det kan ske. Även förordningar skall i princip kungöras så snart det kan ske. I den s.k. Gröna boken, som innehåller riktlinjer för författningsskrivningen, har Statsrådsberedningen lagt fast vissa principer för författningsutgivningen. Bl.a. anges att tiden mellan det att en författning utkommer från trycket och författningens ikraftträdande bör vara minst fyra veckor. Endast i speciella undantagsfall bör tiden sättas kortare än två veckor.
Under år 1993 publicerades 1 750 författningar i SFS, vilket motsvarar medeltalet för antalet utgivna författningar de föregående åren.
I nedanstående tabell redovisas antalet sent utkomna författningar i både absoluta och relativa tal.
Tabell 1. Antal och andel sent utgivna SFS under år 1993
Tid Antal Andel
mindre än 1 månad före ikraftträdandet 1078 62 %
mindre än två veckor 590 34 % före ikraftträdandet
utkom efter dagen 36 2 % för ikraftträdandet
Av tabell 1 framgår att av totalt 1 750 författningar kom 34 % ut från trycket mindre än två veckor före ikraftträdandet. I jämförelse med år 1992 är detta en förbättring, vilket framgår av nedanstående tabell.
Tabell 2. Antal utgivna författningar resp. andel sent utkomna författningar för perioden 1989--1993
År Antal Sent utkomna
1989 1112 28 % 1990 1537 37 % 1991 2047 33 % 1992 1777 49 % 1993 1750 34 %
I bilaga A 4.1 tabell 1 redovisas de författningar som utkommit senare än två veckor före ikraftträdandet. Av denna tabell framgår även att av dessa kom 249 författningar ut från trycket under den sista veckan före ikraftträdandet och 49 på dagen för ikraftträdandet eller senare. Detta motsvarar 17 % av samtliga utkomna författningar och innebär en minskning med 19 procentenheter i förhållande till år 1992.
I bilaga A 4.2 tabell 2 redovisas författningsutgivningen departementsvis.
Promemoria om författningsutgivningen
Utskottet har under senare år betonat vikten av att författningsarbetet bedrivs på ett sådant sätt att förseningar undviks. Förseningarna i författningsutgivningen har trots detta ökat, och vid förra årets granskning konstaterade utskottet att förseningarna ökat till en helt oacceptabel nivå. Utskottet förväntade sig att nödvändiga åtgärder skulle vidtas för att komma till rätta med förseningarna i författningsutgivningen. Utskottet ansåg att den rådande ordningen måste ses över så att allmänheten och berörda myndigheter kan garanteras tillgång till författningarna i god tid för ikraftträdandet. Som möjliga åtgärder för att förhindra förseningar föreslog utskottet en senareläggning av ikraftträdandet och att ikraftträdandedagarna skulle spridas ut över året.
I anledning av konstitutionsutskottets uttalande har Justitiedepartementets granskningsenhet närmare undersökt de författningar som under år 1992 kom ut från trycket senare än två veckor före ikraftträdandet, se bilaga A 4.3. Departementet har därvid närmare granskat tidpunkten för ikraftträdandet och tidsåtgången mellan regeringsbeslut och trycklov samt innehållet i förordningarna. Departementet konstaterar att för huvuddelen av författningarna är den sena utgivningen oacceptabel och måste åtgärdas.
I promemorian anges tänkbara åtgärder för att komma till rätta med problemet. Vad som föreslås är att ändra tryckrutinerna, att ändra ikraftträdandedatum, att hålla extra regeringssammanträden och att öka kraven på en realistisk tidsbedömning. Av promemorian framgår följande.
Tryckrutinerna
Den ordinarie utsändningen av SFS sker varje helgfri tisdag. Innan en författning trycks måste den trycklovas. Normalt ges trycklov en gång i veckan, på tisdagar. För att en författning skall komma med i den ordinarie utsändningen måste den trycklovas senast klockan 10.00 på tisdagen i veckan före.
Eftersom regeringssammanträdena normalt hålls på torsdagar måste man räkna med att det tar tolv dagar från den dag en författning utfärdas till den dag den kan komma ut från trycket.
Tiden mellan utfärdandet av en författning och den dag den kommer ut från trycket skulle enligt departementet kanske kunna förkortas om man hade fler trycklovsdagar. Redan i dag har man dock extra trycklovsdagar vid de tidpunkter på året då de flesta författningar utfärdas, dvs. i juni och december. Man skulle också enligt departementet kunna tänka sig att dagen för trycklov ändrades till fredagar. Frågan är dock om alla författningar som utfärdats på regeringssammanträdet dagen innan i så fall hinner bli klara för att tryckas i tid.
SFS trycks i dag med traditionellt offsettryck. Många betänkanden och propositioner trycks numera från s.k. heloriginal. Denna metod innebär att tryckförlagan måste lämnas till tryckeriet i reprofärdigt skick. Den skrivs sedan ut på en laserskrivare och blir, ibland med förminskning, tryckt i det skick tryckeriet tagit emot den. En övergång till heloriginal beträffande författningstext borde enligt departementet kunna innebära att tryckproceduren blir både billigare och snabbare. Framställning med s.k. heloriginal ställer dock stora krav på departementen eftersom tryckförlagan måste lämnas i helt färdigt skick. Möjligheterna att gå över till s.k. heloriginalframställning bör enligt departementet ses över och inledas med en försöksverksamhet.
Ändrat datum för ikraftträdande
En stor del av de för sent utfärdade författningarna har hel- eller halvårsskiftet som ikraftträdandedag. Detta medför att belastningen på departement, utskott och tryckeri blir stor dessa tider på året. Ett sätt att åtgärda problemen med de sena författningarna skulle enligt departementet vara att sprida författningarnas ikraftträdande över hela året. Eftersom lagstiftningsarbetet, bl.a. på grund av riksmötets förläggning och Lagrådets sessionstid, av naturliga skäl koncentreras till hel- och halvårsskiftet är detta enligt departementet kanske inte så lätt i praktiken. Man skulle emellertid kunna överväga om det är möjligt att senarelägga ikraftträdandet av de lagar som inte nödvändigtvis behöver träda i kraft den 1 januari eller den 1 juli till t.ex. den 1 februari resp. den 1 september.
Extra regeringssammanträden
För lagar som är extra brådskande skulle man kunna tänka sig att oftare hålla extra regeringssammanträden för att påskynda utfärdandet av en beslutad lag. Eftersom riksdagsbesluten vanligen fattas onsdag/torsdag är det dock enligt departementet tveksamt om så mycket verkligen står att vinna med detta alternativ.
En realistisk tidsplanering
Det kanske viktigaste för att komma till rätta med den sena författningsutgivningen är dock enligt departementet att man redan från början gör en realistisk tidsplanering av propositions- och lagstiftningsarbetet. Eftersom man måste räkna med att tidsåtgången mellan utfärdandet och den dag författningen kommer ut från trycket är 12 dagar innebär detta att författningar som skall träda i kraft den 1 januari bör utfärdas senast sista veckan i november för att uppfylla Statsrådsberedningens riktlinjer om fyra veckor. Ett riksdagsbeslut bör därför, enligt departementet, fattas senast onsdagen i den veckan. För att detta skall vara möjligt, med en beräknad genomsnittstid om ca en och en halv månad för utskottsbehandlig m.m., bör en proposition vara avlämnad under första hälften av oktober, helst före den 10:e.
Utskottets bedömning
Årets granskning visar att antalet författningar som utkommit mindre än två veckor före ikraftträdandet, i jämförelse med år 1992, minskat från 49 % till 34 %. Utskottet noterar denna minskning med tillfredsställelse men vill samtidigt framhålla att antalet sent utkomna författningar fortfarande är alldeles för högt.
De åtgärder som föreslås i Justitiedepartementets promemoria för att komma till rätta med den sena utgivningen bör enligt utskottet kunna bidra till att ytterligare minska andelen sent utgivna författningar. Framför allt bör vikten av en realistisk tidsplanering av propositions- och lagstiftningsarbetet framhållas.
Under året har givits ut 33 s.k. rättelseblad till tidigare utkomna författningar, vilket kan jämföras med 17 år 1992. Utskottet måste här åter erinra om att författningsarbetet bör bedrivas med sådan omsorg att behovet av rättelser minimeras.
I övrigt föranleder granskningen inget uttalande från utskottets sida.
7. Regelbeståndet och regelregistreringen
I regeringens skrivelse med en redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen lämnas uppgifter om antalet författningar i Svensk författningssamling (SFS) och antalet myndighetsregler hos myndigheterna under regeringen. Denna redovisning grundar sig på uppgifter om författningarna i SFS och antalet regelrubriker i myndigheternas årliga regelförteckningar. Vidare redovisas situationen angående registreringen av kommunernas och landstingens föreskrifter. Slutligen redogörs något för arbetet med det gemensamma systemet för riksdagens databaser och Justitiedepartementets dataregister i rättsdatasystemet, det s.k. Rixlex-systemet.
Tidigare har också uppgifter om antalet gällande statliga kollektivavtal ingått i redogörelsen. Avtalen har tidigare varit registrerade i databaser hos Statens arbetsgivarverk (SAV). På grund av bl.a. den fortgående delegeringen och sektoriseringen av det avtalsreglerade området har, enligt skrivelsen, behovet av en samlad redovisning av gällande avtal minskat. SAV:s databaser har därför lagts ned. Det är därför, enligt skrivelsen, inte längre möjligt att lämna uppgifter om antalet gällande avtal.
Lagar och förordningar
Av redogörelsen framgår att antalet gällande grundförfattningar den 1 juli 1993 var 3 459, varav 1 138 lagar. Jämfört med motsvarande siffra den 1 juli 1992 har antalet grundförfattningar ökat med 41. I skrivelsen konstateras att den minskning av antalet gällande grundförfattningar som kunnat registreras sedan mitten av åttiotalet sålunda förbytts mot en blygsam ökning. I skrivelsen hänvisas dock till det arbete inom bl.a. Finansdepartementet som under hösten 1993 pågått med sikte på att föreslå regeringen och riksdagen att upphäva ett hundratal föråldrade lagar och andra författningar i SFS. I motsatt riktning kommer dock, enligt skrivelsen, att verka att ett antal nya grundförfattningar kommer att träda ikraft samtidigt med EES-avtalet.
Antalet kungjorda grund- eller ändringsförfattningar i SFS under första halvåret 1993 var 955. I skrivelsen jämförs denna siffra med antalet under samma period år 1992 (887) och konstateras att den höga takten i nyutgivningen av författningar således fortsätter.
Redogörelsen innehåller också en sammanställning av fördelningen på departementsområden och på riksdagen av SFS-författningarna.
Myndighetsregler
Antalet regelrubriker i regelförteckningar hos myndigheter under regeringen har per den 1 september 1993 beräknats till ca 13 100. Detta innebär en mindre ökning jämfört med den 1 september 1992 då antalet regelrubriker uppgick till ca 12 500. I skrivelsen anmärks att myndigheternas regelförteckningar är mycket olika, några förteckningar anses motsvara mycket höga krav på detaljinformation om antalet gällande regler, medan andra endast lämnar summarisk information. Ett arbete med att komma till rätta med dessa olikheter behöver därför, enligt skrivelsen, snarast påbörjas. Det framhålls att enhetliga regelförteckningar är en förutsättning för den regelregistrering i riksdagens datasystem, Rixlex, som nu övervägs. I redogörelsen lämnas en sammanställning över antalet regelrubriker per departementsområde.
Kommunernas och landstingens föreskrifter
En samlad registrering av den kommunala normgivningen saknas. Av skrivelsen framgår dock att en del större kommuner håller sig med kommunala författningssamlingar. I de 286 primärkommunerna fanns det våren 1993 164 kommunala författningssamlingar och i sju landstingskommuner gavs författningssamlingar ut.
I sitt förslag rörande normgivningsprocessen (förs. 1991/92:19) föreslog Riksdagens revisorer bl.a. att det skulle införas en skyldighet för kommuner och landsting att kungöra och publicera sina föreskrifter i egna kommunala författningssamlingar. Konstitutionsutskottet anförde i betänkandet 1992/93:KU1 att frågan om publicering av kommunernas och landstingens föreskrifter borde övervägas närmare. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.
Av skrivelsen framgår att det inom Civildepartementet sedan början av år 1993 pågår ett arbete med att närmare behandla formerna för och omfattningen av kommunernas skyldighet att kungöra och registrera sina regler m.m. En rapport i ämnet beräknas vara klar under år 1994.
Regelregistreringsarbetet hos riksdag och regering
Riksdagen och Justitiedepartementet samarbetar beträffande regelregistreringen av författningarna i SFS, vilka nu finns i Rixlex. Av skrivelsen framgår att det i utvecklingsarbetet med Rixlex ingår att åstadkomma en registrering i Rixlex även av myndighetsförfattningarna.
Registrering av riksdagens normgivningsbemyndiganden
I 8 kap. regeringsformen finns bestämmelser som gör det möjligt för riksdagen att genom lag delegera en del av sin normgivningskompetens till regeringen. Bestämmelser där sådan delegation ges kallas normgivningsbemyndiganden.
Efter initiativ av konstitutionsutskottet finns sedan år 1986 en förteckning över riksdagens normgivningsbemyndiganden. Förteckningen har upprättats av Statsrådsberedningen efter kontakter med utskottets kansli. Bakom förteckningen ligger ett omfattande arbete inom Statsrådsberedningen och de olika departementen i regeringskansliet. Förteckningen har förts departementsvis varje år och har brukat redovisas i utskottets granskningsbetänkande. Förteckningen utgör en god grund för undersökningar av hur riksdagens normgivningsbemyndiganden tillämpas.
Vid föregående riksmöte tog konstitutionsutskottet med anledning av en motion av Daniel Tarschys (fp) upp frågan om att ytterligare utveckla redovisningen av riksdagens normgivningsbemyndiganden. Utskottet förklarade att det såg positivt på ett förslag i motionen som gick ut på att Riksdagens förvaltningskontor bör få i uppdrag att inom riksdagen lägga upp ett utskottsvis systematiserat informationssystem som skapar överblick över riksdagens normgivningsbemyndiganden och föreskrifter som meddelats med stöd av dessa. Utskottet konstaterade att frågan hade ett nära samband med hur uppföljningen och utvärderingen av riksdagens beslut i övrigt bör bedrivas och att detta spörsmål var föremål för överväganden inom Riksdagsutredningen. Utskottet föreslog därför riksdagen att som sin mening ge talmanskonferensen till känna vad utskottet anfört i frågan (bet. 1992/93:KU1). Riksdagen följde utskottet (rskr. 1992/93:6).
Riksdagsutredningen överlämnade i juni 1993 till talmanskonferensen betänkandet Reformera riksdagsarbetet!. För att underlätta utskottens uppföljning av effekterna av lagstiftningsarbetet föreslår utredningen ett nytt ADB-baserat informationssytem med uppgifter om riksdagens normgivningsbemyndiganden (s. 109). I sina överväganden (s. 117) anför utredningen att den i likhet med konstitutionsutskottet anser att uppgifterna bör redovisas utskottsvis för att underlätta uppföljningen. Utredningen pekar i anslutning härtill på att ett samarbete har inletts mellan Riksdagens förvaltningskontor och Justitiedepartementet i syfte att ta fram ett informationssystem av det aktuella slaget.
Statsrådsberedningens redovisning av riksdagens normgivningsbemyndiganden läggs i år in i databasen SFSR, dvs. registret till Svensk författningssamling. Inom förvaltningskontoret har arbetet med att hänföra författningarna till respektive utskott påbörjats. Uppdateringen av uppgifter om normgivningsbemyndigandena avses längre fram ske löpande enligt det förfarande som beskrivs i det följande.
Statsrådsberedningen har den 16 juli 1993 i PM 1993:1 givit ut riktlinjer och förebilder för ny utformning av propositioner, lagrådsremisser, skrivelser till riksdagen och kommittédirektiv. Enligt riktlinjerna skall ett särskilt rättsdatablad finnas i propositioner med lagförslag som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett bemyndigande att meddela föreskrifter enligt 8 kap. regeringsformen. På bladet skall antecknas de bestämmelser som innehåller sådana bemyndiganden. I promemorian berörs också så kallade kvasibemyndiganden, dvs. bestämmelser som formellt har utformats som bemyndiganden men som egentligen bara innehåller rena upplysningar om den föreskriftsrätt som regeringen har direkt på grund av regeringsformen. I promemorian sägs att kvasibemyndiganden så gott som aldrig bör förekomma och att de i varje fall inte skall redovisas på rättsdatabladet.
På grundval av rättsdatabladen i propositionerna kan utskotten i sina betänkanden lämna uppgifter om normgivningsbemyndiganden på ett sådant sätt att de automatiskt förs in i SFSR och de utskottsvis förda registren. För närvarande pågår inom riksdagen ett arbete med att utarbeta rutiner för hur detta lämpligen bör ske.
Registrering av regeringens normgivningsbemyndiganden
Om riksdagen utnyttjar sin rätt till delegering till regeringen, kan riksdagen enligt 8 kap. 11 § regeringsformen medge att regeringen överlåter åt förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela bestämmelser i ämnet.
Regeringen har vidare genom 8 kap. 13 § regeringsformen fått en egen normgivningskompetens. Enligt den paragrafen får regeringen nämligen i förordning besluta dels föreskrifter om verkställighet av lag, dels föreskrifter som ej enligt grundlag skall meddelas av riksdagen. Regeringen kan överlåta åt underordnade myndigheter att meddela bestämmelser i ämnet.
Inom regeringskansliet förs en förteckning över normgivningsbemyndiganden som regeringen har lämnat. Förteckningen finns inlagd i en databas. I basen registreras varje författning med uppgift om SFS-nummer, ansvarigt departement, författningens rubrik, sökord, paragraf där bemyndigandet finns och den myndighet som har fått bemyndigandet. Det är möjligt att sortera författningarna myndighetsvis, i kronologisk ordning och i bokstavsordning efter sökord. Statsrådsberedningen har till utskottet översänt en förteckning vari hänsyn har tagits till författningar som utfärdats före den 1 januari 1994, bilaga A 5.1. Förteckningen är inte fullständig. Ett exempel på detta anges i avsnitt 14 i detta betänkande.
8. Riksdagens skrivelser
Inledning
Till utskottet hänvisas regeringens årliga skrivelse med en redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen. Redogörelsen avser fr.o.m. riksmötet 1990/91 samma period som budgetåret, dvs. perioden den 1 juli--den 30 juni. Den nu aktuella redogörelsen (skr. 1993/94:15) har, efter regeringens beslut den 23 september 1993, överlämnats till riksdagen den 5 oktober 1993. Skrivelsen har inte föranlett någon motion.
I riksdagsordningen (5 kap. 13 §) anges att riksdagens beslut med anledning av proposition samt annat beslut, varom regeringen skall underrättas, meddelas regeringen genom skrivelse. Den sätts upp av kammarkansliet och undertecknas av talmannen. Utskott som har berett ärendet skall få del av kammarens beslut i ärendet (tilläggsbestämmelsen 5.13.1). Riksdagsskrivelserna innehåller en hänvisning till utskottsbetänkandet i ärendet samt en anmälan om hur riksdagen har ställt sig till utskottets hemställan.
En redovisning av historik samt uppgifter om regeringsskrivelsens utformning m.m. vid olika tidpunkter finns i 1989/90 års granskningsbetänkande (bet. 1989/90:KU30 s. 24 f.). I betänkande 1990/91:KU43 lämnade utskottet synpunkter på en något ändrad utformning av regeringsskrivelsen. Dessa synpunkter har beaktats fr.o.m. skrivelsen 1991/92:15. Ärendena redovisas numera i kronologisk ordning, och i redogörelsens register görs en uppdelning på beredande utskott, med uppgift om huruvida ärendet är slutbehandlat eller inte.
Årets redogörelse
Inom konstitutionsutskottets kansli har företagits en främst statistisk genomgång av regeringsskrivelsen.
Regeringsskrivelsen avser åtgärder under tiden den 1 juli 1992--den 30 juni 1993 och omfattar 602 riksdagsskrivelser. Beträffande 25 skrivelser har åtgärder efter den 30 juni 1993, varigenom regeringen slutbehandlat riksdagsskrivelser, tagits med i redogörelsen.
Under 1992/93 års riksmöte avläts 428 riksdagsskrivelser till regeringen. Sammanställningen omfattar samtliga dessa. Av övriga redovisade riksdagsskrivelser är 76 från 1991/92 års riksmöte och 98 från tidigare riksdagar, s.k. äldre skrivelser. För de två senaste riksmötena gäller, departementsvis, vad som anges i bilaga A 6.1, tabellerna 1 och 2. För de 98 äldre riksdagsskrivelserna gäller på motsvarande sätt vad som framgår av bilaga A 6.2, tabell 3.
De inte slutbehandlade riksdagsskrivelserna som, räknat per den 30 juni 1993, är äldre än två år uppgår till 51 och fördelar sig på år och på tolv av departementen enligt bilaga A 6.3, tabell 4.
Det äldsta inte slutbehandlade ärendet är från april 1975 (bet. LU 1975:10, rskr. 1975:66) och gäller ersättning till yrkesfiskare för skada genom oljeutsläpp. Av regeringsskrivelsen framgår att Justitiedepartementet aktivt deltar i ett internationellt arbete angående en konvention om skadeståndsansvar vid transport av farligt gods. De konventionsutkast som nu föreligger innehåller vissa möjligheter till ersättning för skador som orsakas av okända skadevållare. Utgången av detta arbete kan, enligt skrivelsen, få betydelse för en svensk reglering i frågan (Ju p. 1).
Utskottens granskning
Utskottet har, liksom föregående år, berett övriga riksdagsutskott tillfälle att yttra sig över de delar av skrivelsen som har samband med resp. utskotts beredningsområde.
Finansutskottet, skatteutskottet, justitieutskottet, utrikesutskottet, kulturutskottet, näringsutskottet och bostadsutskottet har avgivit yttranden se bilagorna A 6.4--A 6.10.
Övriga utskott har -- genom protokollsutdrag -- förklarat sig avstå från att yttra sig över regeringsskrivelsen.
Konstitutionsutskottet får först för egen del konstatera att redogörelsen omfattar 39 riksdagsskrivelser till följd av konstitutionsutskottets betänkanden, fördelade på fem departement. Sex av skrivelserna var inte slutbehandlade den 30 juni 1993. Tre av dessa var mer än två år gamla, nämligen 1984/85:7 (Ju p. 2), 1990/91:30 (Ju p. 17) och 1990/91:254 (Ju p. 23).
Skrivelsen 1984/85:7 som avsåg kungörandeannonsering m.m. (bet. 1984/85:KU4 Om samhällsinformation m.m., mom. 1) var mer än åtta år gammal. Enligt skrivelsen skulle en proposition i frågan avlämnas i oktober 1993. En proposition, 1993/94:19 Vissa kungörandefrågor, lämnades till riksdagen den 4 oktober 1993 och behandlades av riksdagen under hösten 1993 (bet. 1993/94:JuU9, rskr. 70) Skrivelsen är således numera slutbehandlad.
Skrivelsen 1990/91:30 avsåg sekretesskydd för uppgifter i anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (bet. 1990/91:KU10 Tryckfrihets- och sekretessfrågor, mom. 8). Enligt skrivelsen har frågan behandlats i en departementspromemoria (Ds 1993:55) vilken har remissbehandlats. En proposition, 1993/94:165 Några frågor om sekretess, i vilken frågan behandlas, avlämnades till riksdagen under mars 1994. Skrivelsen är således numera slutbehandlad.
Skrivelsen 1990/91:254 avsåg frågan om en parallellinstruktion i brottsbalken (bet. 1990/91:KU21 Yttrandefrihetsgrundlag m.m., mom. 6). Enligt skrivelsen remissbehandlades en departementspromemoria, (Ds 1991:78) Parallellinstruktion, under våren 1992 och regeringen avsåg att redovisa sin bedömning av frågan under hösten 1993. Av årets budgetproposition framgår att frågan tagits upp i en lagrådsremiss angående ändringar i brottsbalken m.m. men att något förslag om parallellinstruktion inte läggs fram i remissen (prop. 1993/94:100 bil. 3 s. 55). I proposition 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder m.m.) som avlämnades till riksdagen under mars 1994 anförs att regeringen inte finner skäl att lägga fram något förslag om parallellinstruktion. Även denna skrivelse är således numera slutbehandlad.
Beträffande två av de skrivelser som anges som slutbehandlade vill utskottet anföra följande. I betänkandet 1992/93:KU4 behandlade utskottet bl.a. frågan om antal ersättare för ledamöter i kommunfullmäktige. Utskottet fann att en översyn av vallagen i detta avseende var påkallad. Utskottet ansåg att regeringen skulle utreda frågan och föreslå förändringar i gällande bestämmelser. Utskottet uttalade vidare att om regeringen fann det lämpligt kunde frågan behandlas i det fortsatta beredningsarbetet av vallagsfrågor. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. Enligt redogörelsen har skrivelsen, som anges som slutbehandlad, överlämnats till Vallagsutredningen. Något förslag om förändringar i gällande bestämmelser hade dock inte lagts fram av regeringen vid redovisningsperiodens slut.
I betänkandet 1992/93:KU6 behandlade utskottet bl.a. frågan om brevröstning. Utskottet fann viss reglering i brevröstningslagen otillfredsställande och ansåg att det fanns skäl att låta Vallagsutredningen se över dessa regler samt lägga fram förslag till lämplig lösning. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna. Enligt redogörelsen har skrivelsen, som anges som slutbehandlad, överlämnats till Vallagsutredningen. Något förslag om lämplig lösning hade dock inte lagts fram av regeringen vid redovisningsperiodens slut.
Enligt utskottets mening var skrivelserna i dessa avseenden inte slutbehandlade med hänsyn till att av riksdagen begärda förslag ej lagts fram innan redovisningen avslutades.
I övrigt har utskottet ingenting att anföra i anledning av den nu aktuella redovisningen av de skrivelser som ligger inom utskottets beredningsområde.
Finansutskottet erinrar inledningsvis om att Riksdagsutredningen i sitt betänkande Reformera riksdagsarbetet! förordat att riksdagen i ökad utsträckning skall ägna sig åt uppföljning, utvärdering och revision. Det är i det sammanhanget som man, enligt finansutskottet, bör se regeringens nu aktuella redovisning. Finansutskottet delar Riksdagsutredningens bedömning att det är ett primärt intresse för riksdagen att följa upp hur anslagsbeslut, normgivningsbeslut och tillkännagivanden till regeringen har genomförts. Regeringens årliga redogörelse utgör därför, enligt finansutskottet, en viktig utgångspunkt för utskottens uppföljningsarbete. Finansutskottet konstaterar vidare att det i vissa frågor finns behov av ett för samtliga utskott gemensamt utvecklingsarbete. Eftersom finansutskottet enligt riksdagsordningen har ett särskilt ansvar för budgetfrågor och förvaltningsekonomiska frågor avser utskottet att fortsättningsvis mer aktivt följa upp riksdagens anslagsbeslut, liksom hur olika bemyndiganden av finansiellt slag utnyttjats. Detta arbete bör, enligt utskottet, även kunna underlätta och stödja övriga utskotts uppföljning.
Finansutskottet anför vidare att utskottet noterat att principerna för hur ärenden avskrivs och därmed i skrivelsen redovisas som slutbehandlade inte är enhetliga. Det bör enligt utskottet vara ett krav från riksdagen att en i möjligaste mån enhetlig och rättvisande återrapportering sker. Utskottet anser, vilket utskottet även tidigare påpekat (1991/92:FiU3y), att redovisningen i vissa avseenden förefaller slentrianmässig. Finansutskottet framhåller vidare att det för riksdagens del är av särskild vikt att följa upp ärenden där det förekommit tillkännagivanden eller ändringar i regeringens förslag. Finansutskottet noterar att två av de tillkännagivanden som utskottet gjorde i samband med behandlingen våren 1993 av den ekonomiska politiken inte finns upptagna i regeringens redovisning. Det gäller dels ett tillkännagivande till regeringen att fördelningspolitiska analyser kontinuerligt skall redovisas till riksdagen, dels ett tillkännagivande till regeringen och fullmäktige i Riksbanken om penningpolitiken. Utskottet säger sig inte ha anledning att ifrågasätta regeringens faktiska agerande i anledning av besluten. Trots detta är det enligt utskottet otillfredsställande att det finns fall där riksdagens uppdrag till regeringen inte regelmässigt återrapporteras till riksdagen. Utskottet förordar därför att konstitutionsutskottet prövar om inte de ärenden där riksdagen själv tagit initiativ bör redovisas i särskild ordning i riksdagens skrivelse. Detta kan också, enligt utskottet, vara motiverat med hänsyn till att riksdagen -- bl.a. till följd av den ökade satsningen på uppföljning, utvärdering och revision -- sannolikt i ökad utsträckning kommer att lägga ut uppdrag på regeringen.
Skatteutskottet har anfört att det inte funnit anledning till erinran mot behandling av de riksdagsskrivelser som beretts i utskottet.
I en avvikande mening av de socialdemokratiska ledamöterna i skatteutskottet, till vilken även suppleanten från Vänsterpartiet ansluter sig, kritiseras regeringens långa handläggningstid beträffande frågan om att utreda gränsgångarbestämmelserna i det nordiska dubbelbeskattningsavtalet (p. Fi 25) och i en meningsyttring (v) kritiseras regeringens långa handläggningstid av frågan om avdragsrätt vid arvsbeskattningen för framtida kostnader för vård och skötsel av gravplats (p. Fi 2) samt anmärks på regeringens handläggning av frågan om värdegräns vid resandeinförsel (p. Fi 72).
Justitieutskottet tar bl.a. upp riksdagens skrivelse med anledning av besluten om anslagen till Domstolsväsendet för budgetåret 1993/94. I ärendet beslutade riksdagen att på anslaget D 2 Domstolarna m.m. anvisa 3 000 000 kr utöver vad regeringen föreslagit. Dessa medel skulle enligt riksdagens beslut användas för dels personalutvecklig och chefsutveckling, dels ökade utbildningsinsatser beträffande det sexualiserade våldet. I regeringens skrivelse anges att riksdagsskrivelsen är slutbehandlad och hänvisas till att regeringen utfärdat regleringsbrev för anslagen. Regleringsbrevet innehåller dock inte några anvisningar om att 3 000 000 kr skall användas för de särskilda ändamål som riksdagen bestämt. Enligt justitieutskottet bör tillkännagivanden av riksdagen om hur anvisade medel skall användas förmedlas till berörda myndigheter genom uttryckliga instruktioner i regeringens regleringsbrev.
Justitieutskottet tar vidare upp två riksdagsskrivelser i vilka ärenden riksdagen överlåtit åt regeringen att avgöra formerna för begärda översyner. Av regeringens skrivelse framgår att regeringen uppdragit åt två utredningar att överväga de aktuella frågorna. Den ena av skrivelserna har angivits som slutbehandlad medan den andra angivits som ännu inte slutbehandlad. Justitieutskottet finner detta inkonsekvent. Under hänvisning till vad konstitutionsutskottet uttalat om när en skrivelse skall anses som slutbehandlad (1990/91:KU43) anför justitieutskottet att det ligger närmast till hands att anse båda de aktuella skrivelserna som slutbehandlade.
Utrikesutskottet konstaterar i sitt yttrande att regeringen avsevärt förbättrat redogörelsernas tillgänglighet. Riksdagens tidigare framförda önskemål om att regeringen skall lämna fylligare uppgifter om vidtagna åtgärder har, enligt utrikesutskottet, tillgodosetts i betydande utsträckning, men kan sannolikt tillmötesgås i än högre grad. Därmed skulle, enligt utskottet, värdet av att en årlig redogörelse avges ökas ytterligare.
Beträffande en av skrivelserna, vilken angivits som slutbehandlad i och med att regleringsbrev utfärdats, noterar utrikesutskottet att regeringen där haft möjlighet att anmäla en utredning som tillsatts som en följd av utskottets uttalande i aktuellt betänkande.
När det gäller redogörelsen för ännu inte slutbehandlade riksdagsskrivelser har utrikesutskottet inga synpunkter.
Kulturutskottet anför i sitt yttrande att utskottet vid årets granskning, liksom vid tidigare granskningar, kunnat konstatera att regeringen ändrat redovisningen i linje med utskottets tidigare framförda önskemål. Utskottet anser att redogörelsen genom detta blivit mer lättillgänglig och att detta ökat värdet av att en årlig redogörelse lämnas samtidigt som riksdagens uppföljningsarbete underlättas.
Kulturutskottet konstaterar att det i fråga om två riksdagsskrivelser, vilka av regeringen redovisats som slutbehandlade, saknas vissa uppgifter om vilka åtgärder regeringen vidtagit. Detta finner utskottet otillfredsställande. De uppgifter som inte redovisats är bl.a. att en ny författning på aktuellt område utfärdats, att regleringsbrev utfärdats och att regeringen beslutat om direktiv för fördjupad anslagsframställning. Dessutom har utskottet kunnat konstatera att det varken av regleringsbrevet eller av direktiven framgår vad riksdagen givit till känna i visst avseende. Eftersom riksdagens ställningstagande inte till alla delar på ett klart och otvetydigt sätt förts vidare anser utskottet att även den formella handläggningen inom Kulturdepartementet varit otillfredsställande i det aktuella ärendet.
Kulturutskottet understryker vikten av att regeringen redovisar alla sina åtgärder med anledning av riksdagsbeslut och att regeringen både i redogörelsen till riksdagen och i beslut som vänder sig till myndigheter, institutioner m.fl. uttrycker sig tydligt och lättförståeligt. Detta underlättar, enligt utskottet, dels verkställandet av riksdagens och regeringens beslut, dels uppföljningen och utvärderingen av besluten.
Slutligen noterar kulturutskottet att det i regeringens skrivelse anges att riksdagens beslut i visst ärende har överlämnats till den s.k. Pliktutredningen, trots att skrivelsen i denna del, enligt en kartläggning som gjorts inom kulturutskottets kansli, inte nått utredningen. Här kan anmärkas att denna fråga också berörs i ett annat av årets granskningsärenden, nämligen Regeringens ansvar i fråga om bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseér (se avsnitt 22 b).
Näringsutskottet anför i sitt yttrande att utskottets genomgång av skrivelserna inte föranlett några sakliga anmärkningar från utskottet. När det gäller redovisningen av de ej slutbehandlade skrivelserna skulle det dock, enligt utskottet, vara önskvärt att regeringen -- i det fall konkreta åtgärder inte har vidtagits -- inte endast anger att ärendet bereds eller att regeringen följer frågan. Ett innehållsmässigt något mer preciserat besked skulle, enligt utskottet, vara önskvärt. Utskottet påpekar att utskottet framförde liknande synpunkter våren 1991 i sitt yttrande till konstitutionsutskottet.
Bostadsutskottet anför inledningsvis att årets redogörelse i huvudsak innehåller en tillfredsställande redovisning av vidtagna åtgärder med anledning av riksdagens beslut. Beträffande två av skrivelserna, för vilka ännu inte några åtgärder synes ha vidtagits, anför dock utskottet att det skulle vara värdefullt om skrivelsen innehöll en närmare redovisning av vilka åtgärder som regeringen vidtagit och vilka åtgärder som planeras. Det är, enligt utskottet, också angeläget att regeringen behandlar riksdagens skrivelser utan alltför stor tidsutdräkt.
Bostadsutskottet tar vidare upp några frågor av mer principiell natur, bl.a. frågan om när en riksdagsskrivelse bör redovisas som slutbehandlad och hur redovisningen till riksdagen bör ske.
Enligt bostadsutskottet bör frågan ställas om en skrivelse i ett utredningsärende bör anses slutbehandlad redan då regeringen beslutar att överlämna en av riksdagen väckt fråga till en utredning eller om regeringens beslut med anledning av utredningens överväganden skall erfordras för att riksdagsskrivelsen skall anses slutbehandlad.
Enligt utskottet tycks det inte finnas några enhetliga principer för regeringens redovisning av när en skrivelse är slutbehandlad. Utskottet anför här exempel på att ett ärende angivits som slutbehandlat när regeringen beslutat om direktiv till en utredning och exempel på ett ärende som överlämnats till en utredning men som inte ansetts som slutbehandlat av regeringen.
Utskottet pekar också på att det förekommit att frågor som angivits som slutbehandlade, eftersom de tagits upp i direktiv till en kommitté, sedan inte blivit behandlade innan kommittén upplösts.
Slutligen anser utskottet det motiverat att åter aktualisera frågan om vilken ordning som bör gälla för en återrapportering från regeringen beträffande sådana riksdagsbeslut som kan anses vara en del i ett pågående beredningsarbete.
Utskottets bedömning
Regeringens årliga skrivelse med en redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen har särskild betydelse som ett instrument såväl vid riksdagens och dess utskotts utvärdering av resultaten av riksdagens beslut som i övrigt för den som vill följa den politiska beslutsprocessen. Av skrivelsen kan utläsas vilka åtgärder regeringen har vidtagit med anledning av riksdagens beslut. Skrivelsens departementsvisa sammanställning är omfattande. Årets skrivelse omfattar mer än 600 riksdagsbeslut, och i många fall innehåller dessa delbeslut. I redogörelsen lämnas uppgifter om t.ex. medelsanvisningar, utfärdade författningar och tillsatta utredningar. Det kan också framgå att beredning och övervägande alltjämt pågår i frågor som riksdagen fattat beslut om.
Uppföljning av riksdagens beslut är en viktig uppgift för riksdagen och dess utskott. Den viktiga funktion som regeringens skrivelse fyller i detta arbete har framhållits av konstitutionsutskottet under tidigare år. Riksdagsutredningen har i sitt betänkande Reformera riksdagsarbetet! förordat att riksdagen i ökad utsträckning skall ägna sig åt uppföljning, utvärdering och revision. Enligt Riksdagsutredningen är det ett primärt intresse för riksdagen att följa upp hur anslagsbeslut, normgivningsbeslut och tillkännagivanden till regeringen har genomförts. Regeringens årliga redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser utgör därför, såsom ovan framhållits av finansutskottet, en viktig utgångspunkt för utskottens uppföljningsarbete.
Konstitutionsutskottet har berett övriga riksdagsutskott tillfälle att avge yttranden över regeringens skrivelse.
Finansutskottet har härvid bl.a. framhållit att det för riksdagens del är av särskild vikt att följa upp ärenden där det förekommit tillkännagivanden eller ändringar i regeringens förslag. Finansutskottet finner det otillfredsställande att det finns fall där riksdagens uppdrag till regeringen inte regelmässigt återrapporteras till riksdagen. Finansutskottet ifrågasätter om inte ärenden där riksdagen själv tagit initiativ borde redovisas i särskild ordning i regeringens skrivelse.
Kulturutskottet har anmärkt på att det i några fall saknas uppgift om faktiskt vidtagna åtgärder.
Justitieutskottet och kulturutskottet framhåller vikten av att riksdagens tillkännagivanden på ett klart och otvetydigt sätt förs vidare till berörda myndigheter eller utredningar.
Konstitutionsutskottet vill i detta sammanhang, liksom tidigare, betona vikten av att riksdagens ställningstaganden och uppdrag till regeringen förs vidare till myndigheter och utredningar och att regeringens återrapportering till riksdagen är regelmässig, enhetlig och korrekt.
Beträffande finansutskottets önskemål om särskild redovisning av ärenden där riksdagen är initiativtagare anser konstitutionsutskottet dock att det för närvarande inte föreligger behov av en förändrad utformning av redogörelsen.
Finansutskottet, justitieutskottet och bostadsutskottet har, med anförande av exempel, anfört att det i redogörelsen saknas enhetliga principer för redovisningen av när en skrivelse är slutbehandlad. Även konstitutionsutskottet har vid granskningen inom sitt område funnit exempel på detta.
I konstitutionsutskottets betänkande 1990/91:KU43 behandlade utskottet, i anledning av en motion, särskilt frågan om när en skrivelse skall redovisas som slutbehandlad. Utskottet uttalade då (s. 8) att riksdagsskrivelser som innehåller framställningar till regeringen om att återkomma med förslag eller att genomföra åtgärder inte bör anses slutbehandlade förrän de begärda åtgärderna har vidtagits eller de avsedda resultaten kan framvisas. Beträffande utredningsuppdrag till regeringen ansåg utskottet dock att dessa kan anses slutbehandlade när utredningen har tillsatts, eftersom dessa uppdrag i regel utan svårighet kan följas upp via regeringens kommittéberättelse. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (bet. 1990/91:KU43, rskr. 341). Enligt utskottets mening bör dessa principer för när en riksdagsskrivelse skall anses slutbehandlad alltjämt gälla. Har riksdagen uttryckt önskemål om utredning och förslag till riksdagen i ett visst fall är skrivelsen således ej slutbehandlad förrän förslag lämnats till riksdagen eller riksdagen underrättats om att förslag ej kommer att lämnas.
Beträffande ej slutbehandlade skrivelser vari konkreta åtgärder inte har vidtagits eller synes ha vidtagits anser näringsutskottet och bostadsutskottet det önskvärt att regeringen inte endast anger att ärendet bereds eller att regeringen följer frågan. Ett mer preciserat besked, med en närmare redovisning av vilka åtgärder som planeras, skulle enligt utskotten vara värdefullt. Här framhåller bostadsutskottet också det angelägna i att regeringen behandlar riksdagens skrivelser utan alltför stor tidsutdräkt.
Konstitutionsutskottet har flera gånger tidigare framhållit vikten av att regeringen så snart som möjligt behandlar riksdagens skrivelser. Beträffande äldre riksdagsbeslut som inte har slutbehandlats är det särskilt angeläget att i regeringsskrivelsen anges inte bara vilka åtgärder som har vidtagits utan även sådana som planeras samt att upplysningar lämnas om anledningen till att skrivelserna inte har slutbehandlats.
Konstitutionsutskottet har i särskilt granskningsärende (se avsnitt 21 c) behandlat frågan om regeringens åtgärder i anledning av riksdagens skrivelse 1990/91:194 (mom. 1 om förhandlingsrätt för arrendatorsorganisationer). I regeringens redogörelse (Ju p. 20) anges att skrivelsen ännu inte är slutbehandlad och att ärendet bereds. Granskningsärendet har inte föranlett annat uttalande från utskottets sida än att utskottet förväntar sig att departementets arbete med direktivskrivning kommer i gång under våren 1994.
Utskottet vill dock i detta sammanhang anföra att om mer än ett år förflutit utan att regeringen vidtagit någon åtgärd i anledning av en riksdagsskrivelse så bör orsakerna till detta redovisas för riksdagen samt uppgift lämnas om när åtgärder beräknas vidtas.
Beträffande utskottens i övrigt framförda synpunkter på enskildheter i redovisningen finner konstitutionsutskottet -- som inte företagit någon närmare granskning av dessa ärenden för egen del -- inte skäl till annan bedömning än den resp. utskott gjort.
Granskningen i denna del föranleder inte något ytterligare uttalande från utskottets sida. Regeringens skrivelse 1992/93:15 bör läggas till handlingarna.
9. Konsekvensanalyser i propositioner
Utskottet har granskat förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner som behandlats av riksdagen under år 1993. Samtliga övriga riksdagsutskott har beretts tillfälle att inkomma med yttrande. En promemoria som upprättats inom konstitutionsutskottets kansli och de yttranden från övriga riksdagsutskott som har inkommit bifogas som bilagorna A 7.1--A 7.13. Yttrandena behandlas nedan.
Gällande regler och riktlinjer m.m.
Kraven när det gäller beredningen av regeringsärenden finns grundlagsfästa såvitt avser remissväsendet i 7 kap. 2 § regeringsformen. Av bestämmelsen framgår att behövliga upplysningar och yttranden skall inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Beredningen i övrigt av regeringsärenden inom departementen och regeringen är lika litet som kommittéväsendet grundlagsreglerad. Ansvaret för beredningen av ett regeringsärende faller på det statsråd som har att föredra ärendet vid regeringssammanträde eller i övrigt besluta i ärendet.
I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör innehållet i vissa propositioner. Bl.a. stadgas att proposition med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om sådana riktlinjer för viss statsverksamhet som avses i 9 kap. 7 § regeringsformen (dvs. princip- och organisationsbeslut) bör innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som förslaget avser.
I sammanhanget skall också nämnas, att om riksdagen anser att beslutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen inhämta upplysningar och yttranden. Detta kan äga rum genom regelrätta remissförfaranden eller genom slutna eller offentliga utfrågningar.
Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet. 1986/87:KU29, rskr. 226) har dragits upp vissa riktlinjer för hur arbetet med att utforma lagar och andra föreskrifter skall bedrivas. Innan föreskrifter beslutas skall man så långt möjligt bedöma vilka kostnader och övriga effekter som tillämpningen kan leda till för staten, kommunerna och den privata sektorn (prop. s. 28 f.).
Behovet av konsekvensanalyser har betonats också i andra sammanhang. Enligt begränsningsförordningen (1987:1347) skall myndigheterna utreda och dokumentera kostnadsmässiga och andra konsekvenser av regelförslag. Riksrevisionsverket har haft i uppdrag att följa upp detta.
Enligt 13 § kommittéförordningen (1976:119) skall en kommitté i sitt betänkande redovisa en beräkning av kostnaderna för att genomföra kommitténs förslag. Regeringen har vidare utfärdat särskilda kommittédirektiv (dir. 1984:5) vari kommittéerna ålagts att lämna väl genomarbetade kostnadsberäkningar som tar hänsyn till alla kostnader för olika intressenter (staten, kommunerna, socialförsäkringssektorn, företagen och enskilda), såväl direkta som indirekta. Även andra viktigare konsekvenser skall belysas. Enligt kommittédirektiv från år 1992 (dir. 1992:50) skall kommittéerna även redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av sina förslag. Ett nyligen beslutat kommittédirektiv (dir. 1994:23) innehåller riktlinjer för hur kommittéerna och de särskilda utredarna förutsättningslöst skall pröva offentliga åtaganden. Riktlinjer lämnas även för hur effekterna av genomförd verksamhet skall analyseras, liksom för redovisningen av hur utredningsförslag skall finansieras. I direktivet anges bl.a. att varje kommitté skall redovisa konsekvenserna av sina förslag. Alla för en bedömning viktiga konsekvenser skall identifieras, kvantifieras och så långt möjligt värderas. Både utgångsläge och förslag till förändringar skall beskrivas i finansiella och -- i möjlig mån -- samhällsekonomiska termer.
För regeringskansliets del finns ett cirkulär (C 1989:7) från Statsrådsberedningen och Finans- och Civildepartementen, där varje departement ges ett ansvar för att konsekvensutredningar görs i de författningsärenden som handläggs inom departementen. Här framhålls att det självfallet inte är mindre viktigt att man bedömer konsekvenserna av de regler som riksdagen eller regeringen beslutar genom lagar och förordningar. Konsekvenserna av förordningsförslag bör enligt cirkuläret redovisas i skriftlig form. Vidare sägs att konsekvenserna av lagförslag givetvis bör beskrivas i den proposition eller lagrådsremiss där förslaget läggs fram.
Att konsekvensutredningar i regelgivningssammanhang skall belysa effekterna av regeln, både ekonomiska och andra konsekvenser, framhölls i 1991 års budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 2). I propositionen sades bl.a. att konsekvensutredningar utan tvivel är av stor betydelse för ett ändamålsenligt beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund för jämförelser i den uppföljning av regler som är en väsentlig del i den nya budgetprövningen. Frågan om god regelkvalitet gällde enligt propositionen reglernas ändamålsenlighet för sitt syfte. I praktiken är reglers innehåll ofta resultat av kompromisser och intresseavvägningar, och i en komplex verklighet finns ofta målkonflikter. Det gjorde enligt propositionen inte frågan om regelkvalitet mindre betydelsefull. Många regler har t.ex. fått helt andra effekter än vad som avsetts eller beräknats och detta har inte sällan berott på omständigheter som borde ha varit möjliga att förutse vid en omsorgsfull konsekvensanalys.
I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 21) anförde föredragande departementschefen att regelreformeringsarbetet syftar till att åstadkomma regelsystem som tillgodoser de övergripande samhälleliga målen till en så låg samhällsekonomisk kostnad som möjligt. Regelreformering omfattar därför såväl avreglering som förändringar av befintliga regler och noggrann utvärdering av förslag till nya regleringar. Departementschefen anförde vidare att regelreformeringsarbetet kännetecknas både av en strävan efter ändrade styreffekter av reglerna och av en strävan att sanera i regelbestånden för att minska dem och få bort föråldrade eller onödiga regler. De ansträngningar som under åren gjorts för att få färre, ändamålsenligare, enklare, tydligare och begripligare regler har sammanfattningsvis drivits som ett program för en god regelkvalitet (se prop. 1990/91:100 bil. 2 s. 50). Programmets åtgärder är att regelgivaren skall tillämpa en s.k. checklista för att pröva alternativ till regelstyrning (se Statsrådsberedningens PM 1990:2 Att styra genom regler), göra konsekvensutredningar för att bedöma ekonomiska konsekvenser av olika styralternativ, i budgetarbetet följa upp sina regler för att få till stånd en löpande bevakning av effekterna av regelsystemen, registrera sina regler för att hålla ordning på dem samt följa handböcker och annan vägledning för att förenkla och förtydliga reglerna.
Statsrådsberedningens promemoria 1990:2 Att styra genom regler? Checklista för regelgivare syftar till att påminna om att kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder måste undvikas, att lämpligt styrmedel väljs och att rättsreglerna görs ändamålsenliga, enkla och klara.
Riksrevisionsverket fick i december år 1992 i uppdrag av regeringen att göra en översyn av begränsningsförordningens tillämpning samt att utreda vilka åtgärder som bör vidtas för att bristerna i fråga om konsekvensutredningar skall undanröjas. Verket redovisade resultatet av sitt arbete i augusti 1993 (Förvaltningsrevisionen utreder F 1993:26). RRV lämnade i sin rapport en problembild och föreslog en rad åtgärder som syftade till att skapa en bättre efterlevnad av begränsningsförordningen. Enligt RRV borde bl.a. tillsynsmyndigheten ges en starkare ställning och kunna begära att en myndighet inhämtar regeringens medgivande innan den beslutar en regel.
Det kan i sammanhanget även nämnas att den av talmanskonferensen tillkallade Riksdagsutredningen i sitt betänkande Reformera riksdagsarbetet! föreslog att riksdagens utskott skall göra en beräkning av kostnaderna innan de föreslår riksdagen att göra ett tillkännagivande i en fråga som kan få långsiktiga effekter på de offentliga utgifterna. Fackutskott som lämnar förslag med ekonomiska konsekvenser bör vidare informera finansutskottet och ge utskottet möjlighet att avge yttrande i ärendet.
Riksdagens tidigare behandling
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen tagit upp frågan om konsekvensanalyser av lagförslag. I betänkandet 1988/89:KU7 hänvisades till ett tidigare uttalande om att det är en viktig uppgift i det utredningsarbete som ligger till grund för ny lagstiftning att göra ordentliga konsekvensanalyser av framlagda lagförslag. Vidare framhölls att det inom regeringskansliet pågick ett aktivt arbete när det gällde konsekvensanalyser både i fråga om lagförslag och myndighetsföreskrifter. För kommittéerna hade framhållits vikten av ordentliga konsekvensanalyser, och begränsningsförordningen hade skärpt kraven på myndigheterna i detta hänseende. Vidare hänvisades till att Riksrevisionsverkets roll i detta sammanhang stärkts. Mot den bakgrunden fann utskottet inte anledning att vidta någon särskild åtgärd med anledning av motionsyrkandena i fråga om konsekvensanalyser.
I betänkandet 1990/91:KU7 framhöll utskottet åter vikten av ordentliga konsekvensanalyser. Utskottet hänvisade bl.a. till att frågan behandlats i Statsrådsberedningens checklista för regelgivare (PM 1990:2). Utskottet avstyrkte motioner i frågan om konsekvensanalyser (res. m resp. c och mp) med hänvisning till det arbete som bedrevs i regeringskansliet men framhöll att det kunde finnas anledning att i utskottets granskningsarbete följa upp resultatet av detta arbete genom en undersökning av konsekvensanalyser i framlagda propositioner.
Som ett led i granskningsarbetet under riksmötet 1990/91 granskade utskottet (bet. 1990/91:KU30 s. 23 f.) förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner som behandlats av riksdagen år 1990. Samtliga övriga riksdagsutskott bereddes tillfälle att inkomma med yttrande. Enligt konstitutionsutskottet hade utskottens redovisningar visat att det fanns vissa brister när det gällde förekomsten av konsekvensanalyser. Sådana brister kunde visserligen kompenseras under utskottens beredning av förslaget, t.ex. genom att de uppmärksammas i motioner eller genom utskottsutfrågningar och annat inhämtande av upplysningar, men det skulle i vissa fall kunna ifrågasättas om ärendena kunde anses ha blivit tillräckligt beredda i regeringskansliet. I det sammanhanget ville konstitutionsutskottet särskilt peka på vikten av konsekvensbedömningar inte minst när det gällde att bestämma tidpunkten för ikraftträdandet av ett förslag. Vidare ville utskottet framhålla behovet av konsekvensanalyser i beslutsunderlagen också för att underlätta senare utvärderingar. Det var enligt utskottets mening angeläget att i första hand propositioner med förslag till ny lagstiftning innehöll konsekvensanalyser. Mot bakgrund av det arbete -- bl.a. i form av utbildningsinsatser -- som bedrevs inom regeringskansliet för att i större utsträckning åstadkomma tillräckliga konsekvensanalyser i propositionerna kunde det enligt utskottets mening antas att de brister som då fanns på området skulle komma att minska i framtiden. Det fanns enligt utskottets mening anledning att även fortsättningsvis följa frågan i utskottets granskningsarbete.
I betänkandet 1991/92:KU12 avstyrkte konstitutionsutskottet åter motioner gällande konsekvensanalyser. Utskottet redogjorde för de regler och uttalanden som hade gjorts, och mot bakgrund härav och med hänsyn till vad utskottet i betänkandet hade anfört om principer för lagstiftningen utgick utskottet från att behovet av genomarbetade konsekvensanalyser följdes med uppmärksamhet inom regeringskansliet. Beträffande principerna för lagstiftningen hade utskottet erinrat om det i regeringskansliet fortlöpande pågående arbetet med att begränsa och förenkla regelsystemet, och utskottet hade ansett det angeläget att arbetet med detta fortsatte och intensifierades. Det förelåg enligt utskottets mening inte för närvarande anledning till ytterligare riksdagens åtgärder med anledning av motionerna gällande konsekvensanalyser. Inte heller vad angick arten och omfattningen av konsekvensanalyserna m.m. fann utskottet anledning till något initiativ med anledning av motionerna.
Under innevarande riksmöte har riksdagen avslagit (bet. 1993/94:KU5) en motion (fp) med yrkande dels om att riksdagen som sin mening skulle ge regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av tillfredsställande konsekvensanalyser för propositioner m.m., dels att riksdagen skulle besluta att för det fall en proposition inte innehåller tillfredsställande konsekvensanalyser, bör propositionen kunna avslås med denna motivering.
I betänkandet angavs att vikten av genomarbetade konsekvensanalyser vid ett flertal tillfällen framhållits av utskottet. Möjligheterna till en senare utvärdering underlättades enligt utskottet också om konsekvensanalyser hade ingått i beslutsunderlaget. Såsom utskottet tidigare framhållit var det angeläget att i första hand propositioner med förslag till ny lagstiftning innehöll konsekvensanalyser. Enligt de bestämmelser och riktlinjer som redogjordes för i betänkandet skall konsekvensutredningar göras av de förslag som läggs fram.
Mot bakgrund av det regelreformeringsarbete som pågick i regeringskansliet utgick utskottet från att regeringen även i fortsättningen med stor uppmärksamhet följde behovet av genomarbetade konsekvensanalyser. Det kunde enligt utskottet finnas anledning att återkomma till frågan i utskottets granskningsarbete genom en undersökning av förekomsten av konsekvensanalyser i framlagda propositioner.
Pågående arbete inom regeringskansliet
Enligt uppgift från Finansdepartementet övervägs för närvarande ett antal åtgärder som skall resultera i både fler och bättre konsekvensanalyser.
Bl.a. är avsikten att i verksförordningen (1987:1100) ta in de krav på konsekvensanalyser som nu finns i begränsningsförordningen (1987:1347). Att nödvändiga och bra konsekvensutredningar görs i myndigheternas regelarbete blir styrelsens ansvar och uppgift. Konsekvensanalyser och kraven på samråd med dem som berörs av regeln både ekonomiskt eller på något annat sätt och att inhämta regeringens medgivande innan något beslut fattas om en regel som medför avsevärda kostnader blir en del av ett nödvändigt underlag i styrelsens regelbeslut.
Som ett komplement till ändringen i verksförordningen är avsikten att ta in bestämmelser i Riksrevisionsverkets instruktion (1988:80) om att verket skall utveckla metoder för myndigheternas konsekvensutredningar och följa tillämpningen.
När det gäller kravet på fler och bättre konsekvensanalyser i författningsarbetet i regeringskansliet skall det ovan nämnda cirkuläret från 1989 (C 1989:7) ersättas av ett nytt cirkulär om konsekvensanalysernas stora betydelse. Med hänvisningar till riksdagens uttalanden om vikten av konsekvensanalyser och till Riksdagsutredningens förslag (se ovan) ställs krav på ingående problem- och konsekvensanalyser i allt författningsarbete i regeringskansliet. Exempelvis skall sådana analyser bifogas alla delningar och det offentligas åtagande grundligt utredas och slås fast innan en författningsreglering föreslås.
En ny checklista för regelgivare håller också på att utarbetas. Den skall ersätta den nu gällande promemorian från 1990 (Statsrådsberedningens PM 1990:2). I den nya checklistan framhävs kraven på problem- och konsekvensanalyser.
Avsikten är att ändringarna i verksförordningen m.fl. författningar och det nya cirkuläret och checklistan skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994.
Yttranden från andra utskott m.m.
Konstitutionsutskottet har berett övriga utskott tillfälle att yttra sig om förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner under 1993.
Yttranden har inkommit från finansutskottet, skatteutskottet, justitieutskottet, lagutskottet, försvarsutskottet, socialförsäkringsutskottet, socialutskottet, trafikutskottet, näringsutskottet, arbetsmarknadsutskottet och bostadsutskottet, bilagorna A 7.2--A 7.12. Från utbildningsutskottet har överlämnats en inom utskottskansliet upprättad promemoria, bilaga A 7.13.
Utskotten har gjort en genomgång av de propositioner som behandlats av resp. utskott. Nedan görs en sammanfattning av vilka överväganden och bedömningar utskotten har gjort.
Finansutskottet har i sammanhanget understrukit betydelsen av att propositioner så långt möjligt innehåller bedömningar av de samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av de presenterade förslagen. Utskottet konstaterar att metoder anpassade till den offentliga beslutsprocessen har arbetats fram bl.a. inom ramen för det utvecklingsarbete som RRV har bedrivit. I ett cirkulär (C 1989:7) ställs vidare krav på att konsekvensutredningar skall göras i de författningsärenden som handläggs inom resp. departement. Vissa utbildningsinsatser har också gjorts inom regeringskansliet för att förbättra kunskaperna inom området. Trots detta finns det enligt finansutskottet inte sällan uppenbara brister när det gäller förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i de propositioner som läggs fram för riksdagen.
Enligt finansutskottets mening är detta inte tillfredsställande. Höga krav bör enligt utskottet generellt sett ställas på underlaget för riksdagens beslut. Utskottet pekar på att en väl genomförd konsekvensanalys i samband med att ett beslut fattas givetvis också väsentligen underlättar en kommande efterhandskontroll i form av uppföljning, utvärdering eller revision.
Enligt finansutskottet är riksdagen i hög grad beroende av det beslutsunderlag som presenteras av regeringen. Visserligen kan det berörda utskottet komplettera underlaget i samband med sin beredning av ärendet. Av tids- och resursskäl är det dock knappast möjligt att i detta skede av beslutsprocessen göra något mera omfattande utrednings- och analysarbete. Det är därför enligt finansutskottets uppfattning angeläget att konsekvensanalyser av något slag regelmässigt ingår i regeringens propositioner. Sådana analyser behövs för att ett ärende skall anses vara tillräckligt berett av regeringen.
Enligt finansutskottets mening skulle krav från riksdagen på att ett avsnitt med rubriken Konsekvensanalys (eller motsvarande) normalt skall ingå i dispositionen av i första hand lagstiftningspropositioner kunna ha stor betydelse i sammanhanget. Detta skulle leda till att frågan regelmässigt blev uppmärksammad i samband med beredningen av ett ärende.
Finansutskottet har ansett att vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Till finansutskottets yttrande har fogats en avvikande mening (nyd) enligt vilken det på det ekonomiska området bör finnas ett motsvarande organ till Lagrådet, ett ekonomiskt råd. Även detta råd bör enligt den avvikande meningen höra hemma i grundlagen. Att införa ett sådant råd anses dock kunna ta lång tid och därför bör nu ett annat ekonomiskt råd bildas och knytas till finansutskottet. Detta råd bör enligt den avvikande meningen ha till uppgift att granska regeringens konsekvensanalyser och att biträda riksdagen med att förbättra beslutsunderlaget genom att vid behov göra egna konsekvensanalyser. En minoritet i utskottet skall kunna utlösa en granskning från det ekonomiska rådet av propositioner och andra förslag.
I skatteutskottets yttrande anförs bl.a. att trots att det senaste årets angelägna reformarbete på skatteområdet måst bedrivas i ett relativt forcerat tempo, anser utskottet att rimliga krav på redovisning av det grundläggande utredningsmaterialet samt analyser och bedömningar av konsekvenserna i olika väsentliga hänseenden i allmänhet tillgodosetts i de propositioner som utskottet haft att behandla. Även andra relevanta uppgifter som bör finnas tillgängliga för riksdagen redan under motionstiden har enligt skatteutskottet i allmänhet redovisats i propositionerna på ett tillfredsställande sätt. Utskottet vill dock samtidigt peka på att det ibland inte är möjligt att i förväg säkert bedöma alla praktiska konsekvenser av varje enskildhet i de detaljförslag som läggs fram. Från fall till fall kan det enligt skatteutskottet vara motiverat att trots det genomföra ändringarna och att ompröva detaljlösningarna i efterhand mot bakgrund av vunna erfarenheter.
Sammanfattningsvis har skatteutskottet ansett att det saknas anledning att rikta anmärkning mot regeringen när det gäller redovisningen av konsekvensanalyserna i de propositioner som avlämnats under 1993 och som remitterats till utskottet. Enligt utskottets mening finns det således ingen anledning att vidta någon åtgärd med anledning av regeringens propositioner på utskottets område.
Till skatteutskottets yttrande har fogats en avvikande mening av utskottets socialdemokratiska ledamöter. I denna konstateras att åtskilliga av förra årets propositioner inte har innehållit tillfredsställande konsekvensanalyser. När det gällt propositioner om skattesänkningar eller andra lättnader i beskattningen har enligt den avvikande meningen regeringen nära nog genomgående underlåtit att redogöra för finansieringen av skattebortfallet, i vart fall i dess helhet. I den avvikande meningen anses att dessa brister i propositionerna är anmärkningsvärda.
I en meningsyttring har suppleanten från Vänsterpartiet anslutit sig till den avvikande meningen.
Enligt justitieutskottet aktualiserar lagstiftningsprojekt, förutom behov av konsekvensanalyser i fråga om den föreslagna regleringens materiella konsekvenser på det område som regleringen gäller, också ekonomiska och administrativa konsekvenser inom såväl den offentliga som den privata sektorn av att en reglering tillkommer, avskaffas eller ändras. Även om den senare typen av konsekvenser ofta endast är av sekundär betydelse för statsmakternas ställningstagande i lagstiftningsfrågan är det enligt justitieutskottets uppfattning, t.ex. med hänsyn till de rationaliserings- och besparingskrav som ställs på myndigheterna, viktigt att sådana konsekvenser uppmärksammas och blir föremål för analys.
När det gäller de aktuella lagförslagen konstaterar justitieutskottet sammanfattningsvis att det föreligger konsekvensanalyser av god omfattning i ungefär hälften av fallen. I övriga fall är konsekvensanalyserna i olika hänseenden bristfälliga. Det finns således enligt justitieutskottet utrymme för förbättringar. Enligt justitieutskottets mening bör konsekvensanalyserna i allmänhet dels göras mer utförliga, dels redovisa de resonemang som ligger bakom gjorda bedömningar. Självklart bör enligt justitieutskottet samtliga de aspekter belysas som konstitutionsutskottet i sitt betänkande om verksledningspropositionen (1986/87:KU29) tagit upp.
Enligt lagutskottet uppfyller de i -- till lagutskottet remitterade -- propositionerna lämnade redovisningarna inte de krav som generellt kan ställas på konsekvensanalyser. Utskottet finner emellertid inte skäl till någon väsentlig erinran i detta avseende. I de propositioner som lagutskottet hittills slutbehandlat har det nämligen i allmänhet varit fråga om begränsade ändringsförslag eller förslag till ändringar i gällande rätt med överblickbara konsekvenser föranledda av Sveriges internationella åtaganden. Några motioner med kritik mot att framlagda förslag saknat erforderliga konsekvensanalyser har inte heller väckts. Inte i något fall kan av lagutskottet förordade ändringar i framlagda lagförslag sägas haft sin orsak i ofullständiga eller bristfälliga konsekvensanalyser.
Vad lagutskottet i sitt yttrande (1990/91:LU1y) våren 1991 framhöll om vikten av att lagförslag är väl övervägda och att de förutsebara konsekvenserna är noga analyserade äger enligt lagutskottet givetvis fortfarande tillämpning. Konsekvensbeskrivningar och konsekvensanalyser -- beskrivningar respektive analyser av förväntade prestationer eller effekter av de presenterade lagförslagen -- i propositionerna utgör enligt lagutskottet inte bara nödvändiga beslutsunderlag för riksdagen utan underlättar också arbetet med uppföljning och utvärdering. Noggranna och väl genomarbetade konsekvensanalyser möjliggör för riksdagen att redan i samband med att en lag beslutas också överväga hur effekterna senare lämpligen kan följas upp och utvärderas. De ställningstaganden som gjorts under senare tid när det gäller riksdagens framtida arbete med uppföljning, utvärdering och revision ökar enligt lagutskottets mening behovet av ordentliga och utförliga konsekvensanalyser (se 1993/94:TK1).
Enligt lagutskottets mening är det mot denna bakgrund än mer angeläget att regeringen i framtiden regelmässigt redovisar sina bedömningar när det gäller konsekvenserna av de lagförslag som läggs fram. Förslagens konsekvenser bör enligt lagutskottet därvid belysas också utifrån andra utgångspunkter än rent statsfinansiella. Således bör även konsekvenserna för exempelvis enskilda, kommuner och näringsliv redovisas. Lagutskottet har här konstaterat att sådana konsekvensanalyser i många fall är komplicerade men utgår från att metodutvecklingsfrågor på området i framtiden ägnas allt större uppmärksamhet.
Försvarsutskottet har begränsat sitt yttrande till att gälla konsekvensanalyser i de regeringsförslag till lagändringar som utskottet haft att bereda under 1993. Enligt försvarsutskottet har i dessa lagförslag inte presenterats några i särskilda avsnitt sammanhållna konsekvensanalyser. I propositionerna har dock i motiveringarna till lagförslagen belysts deras konsekvenser i olika hänseenden. Försvarsutskottet har för sin ärendeberedning inhämtat ytterligare information. Enligt utskottets mening är det emellertid viktigt att konsekvensanalyser presenteras tydligt i propositioner som en grund för utskottens uppföljande verksamhet. För försvarsutskottets del hade det enligt yttrandet främst varit relevant att presentera en konsekvensanalys i proposition 1993/94:32 med förslag till ny lag för skydd för landskapsinformation.
Socialförsäkringsutskottet har sammanfattningsvis ansett att det hittillsvarande sättet att i propositioner till riksdagen beskriva konsekvenserna av förslag till förändringar i socialförsäkringssystemen är outvecklat och ofullständigt. En förklaring till detta kan vara att de ekonomiska problemen inom socialförsäkringen är av relativt sent datum. De nya kraven på effektivitet och besparingar inom systemen ställer emellertid med nödvändighet krav även på metodutveckling av konsekvensanalyser vid mer genomgripande förändringar. Utvecklingsarbetet i detta hänseende måste enligt socialförsäkringsutskottet sträcka sig över ett vitt fält. Modeller för beräkning av dynamiska effekter vid regelförändringar inom socialförsäkringen måste arbetas fram. Vidare måste standardiserade system för beräkning och redovisning av de finansiella konsekvenserna vid regeländringar tillämpas, inte minst vid propositionernas konsekvensbeskrivningar. När det gäller mer genomgripande förändringar inom socialförsäkringssystemet bör enligt socialförsäkringsutskottet såväl de samhällsekonomiska konsekvenserna på kort och på lång sikt som de omedelbara konsekvenserna för staten, kommunerna och de enskilda som grupp och som individer redovisas. För kommunernas del bör då även beaktas att en övervältring kan ske i form av ökade socialbidragskostnader. Detta framgår enligt socialförsäkringsutskottet bl.a. av det nyligen avlämnade betänkandet Sambandet mellan samhällsekonomi, transfereringar och socialbidrag (SOU 1994:46). Redovisningarna bör också enligt utskottet innehålla analyser av tänkbara finansiella konsekvenser för andra socialförsäkringsförmåner inkl. arbetslöshetsförmånerna. Inom området finns enligt socialförsäkringsutskottet lång erfarenhet av de försäkrades beteendemönster utifrån olika utformningar av regelverket liksom omfattande statistiska uppgifter från olika konjunkturlägen som bör kunna tas till vara för att få fram mera ingående analyser av överströmningar mellan olika transfereringsslag.
Socialutskottet har i sitt yttrande konstaterat att flertalet propositioner numera har ett särskilt avsnitt om kostnader och andra konsekvensanalyser. Detta är enligt socialutskottet en klar förbättring jämfört med situationen år 1990 då föregående granskning gjordes. Analyserna är dock enligt utskottet av skiftande kvalitet och de skulle kunna utvecklas ytterligare. Här anges som exempel propositionen om utvidgad lagreglering på barnomsorgsområdet som innehöll en alltför kortfattad redovisning av de ekonomiska konsekvenserna av lagförslaget. Kalkylen ifrågasattes också av Svenska kommunförbundet. Socialutskottet anordnade därför en utfrågning av företrädare för Socialdepartementet och förbundet för att komplettera kostnadskalkylen och erhålla visst underlagsmaterial.
Socialutskottet vill i sitt yttrande framhålla vikten av att arbetet med att utveckla kostnads- och konsekvensanalyserna fortsätter. Redovisningen i propositionerna av kostnader och andra konsekvenser av förslagen bör enligt socialutskottet göras så utförliga att utskottet kan göra en reell bedömning av konsekvenserna av de framlagda förslagen och även bedöma regeringens beräkningsunderlag.
Till socialutskottets yttrande har fogats en avvikande mening av utskottets socialdemokratiska ledamöter. I denna delas inte utskottsmajoritetens uppfattning att det skett en klar förbättring jämfört med situationen år 1990. I den avvikande meningen framhålls att kostnaderna för olika huvudmän måste analyseras ingående, om förslag läggs fram om fri etablering för olika yrkesgrupper som skett i propositionerna om barnomsorgslag, husläkare och arvoden till privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster.
Trafikutskottet konstaterar i sitt yttrande att höga krav ställs på beslutsunderlagets kvalitet inför många ställningstaganden inom utskottets beredningsområde. Utskottet anser att konsekvensanalyser inte endast bör innehålla en beskrivning av direkta ekonomiska effekter på statsbudgeten utan också söka behandla andra ekonomiska frågor liksom övriga samhälleliga effekter. Vad gäller trafikens infrastruktur är det enligt trafikutskottet angeläget att det politiska inflytandet över planeringsprocessen stärks och att ett helhetsperspektiv anläggs på investeringar i trafikens infrastruktur så att konsekvenserna av väg- och järnvägsutbyggnader kan klarläggas bättre.
Trafikutskottet har framhållit svårigheterna att allsidigt beskriva de långsiktiga konsekvenserna av olika reformer understryker behovet av en förstärkt uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. För att möjliggöra ett politiskt inflytande över dessa frågor krävs vidare enligt trafikutskottet att resultaten från resultatanalyserna löpande underställs riksdagens prövning. Trafikutskottet har avslutningsvis framhållit att genom en förstärkt uppföljningsverksamhet från riksdagens sida ges ökade förutsättningar för att konsekvensanalysernas utformning och träffsäkerhet kan utvecklas ytterligare.
Näringsutskottet har i sitt yttrande sammanfattningsvis konstaterat att i tre av de tretton propositioner som remitterades till näringsutskottet under år 1993 fanns det särskilda avsnitt som behandlade kostnadskonsekvenser av förslagen. Det som därvid togs upp var endast anslagseffekter och därmed direkta budgeteffekter, inte ekonomiska effekter i vidare mening.
I flera fall byggde enligt utskottet förslagen i propositionerna på utredningar eller framställningar. Genom att innehållet i dessa, liksom remissutfallet, redovisades i propositionstexten och att ett resonemang fördes i propositionen om det framlagda förslaget i förhållande till det underliggande materialet, kan enligt utskottet ett inslag av konsekvensanalys indirekt sägas ha ingått i propositionerna. I vissa av propositionerna var dock enligt näringsutskottet redovisningen av sådan beskaffenhet att behovet av konsekvensanalys inte kan anses tillgodosett.
Ett sätt att främja att konsekvensanalyser ingår i propositioner skulle, enligt näringsutskottets mening, kunna vara att regeringen regelmässigt i propositioner -- med undantag för mycket korta propositioner -- införde ett särskilt avsnitt med rubriken Konsekvensanalys eller liknande. I ett sådant avsnitt bör enligt näringsutskottet inte bara direkta anslagseffekter anges utan också andra typer av effekter -- inte endast ekonomiska.
Enligt arbetsmarknadsutskottets mening är det angeläget att regeringen i sina förslag till riksdagen regelmässigt inkluderar en analys av såväl ekonomiska som andra konsekvenser av förslagen. Det råder enighet i arbetsmarknadsutskottet om att beslutsunderlaget i propositionerna måste vara så heltäckande och fullständigt att resultatet av utskottsarbetet är otvetydigt. Vikten av konsekvensanalyser har påtalats av riksdagen flera gånger tidigare, men utvecklingen har enligt utskottets uppfattning inte gått åt rätt håll.
Arbetsmarknadsutskottet hänvisar till sin redogörelse för genomgångna propositioner och anför att det av de betänkanden som nämnts i detta sammanhang framgår, att utskottet haft anledning att rikta kritik mot brister i propositionernas beslutsunderlag vid flera tillfällen under år 1993. Enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning är det definitivt inte tillfredsställande när brister i propositionen leder till att utskottet under stark tidspress måste låta genomföra olika utredningar som underlag för sitt ställningstagande.
Arbetsmarknadsutskottet ser det som särskilt viktigt att förslagens effekter för sysselsättningen och för belastningen på berörda anslag klart och tydligt redovisas. Lika väsentligt är det enligt utskottet att lagförslagen är väl analyserade till sina administrativa och ekonomiska konsekvenser och inte minst för motionärerna anser utskottet att ett sådant underlag är av betydelse.
Arbetsmarknadsutskottet har också velat understryka vikten av att budgetpropositionen är så heltäckande som möjligt. När många förslag om regeländringar läggs fram först i samband med kompletteringspropositionen, uppger sig utskottet inte ha tillräckliga möjligheter att bedöma beslutsunderlaget, eftersom riksdagsarbetet sent på våren präglas av stark tidspress.
Bostadsutskottet har vid sin genomgång av under 1993 avlämnade lagförslag konstaterat att de flesta propositionerna innehåller bedömningar i någon form av framför allt förslagets ekonomiska effekter. Dessa analyser presenteras vanligtvis i särskilda avsnitt och redogörelserna är ofta relativt kortfattade. Utskottet har inte funnit anledning till erinran eller särskilt uttalande beträffande konsekvensanalyser. Utskottet framhåller att man med det anförda inte tagit ställning till kvaliteten eller inriktningen av konsekvensanalyserna.
Utskottets överväganden
Utskottet har vid ett flertal tillfällen framhållit vikten och betydelsen av att propositionerna innehåller genomarbetade konsekvensanalyser. Propositionens förslag utgör underlag för riksdagens beslut. Krävs ytterligare upplysningar kan det beredande utskottet visserligen komplettera underlaget, men på grund av tidsbrist kan oftast inte något mer omfattande analys- och utredningsarbete göras. Att en väl genomförd konsekvensanalys finns med i beslutsunderlaget underlättar också en efterkommande uppföljning och utvärdering.
Utskottet granskade våren 1991 (bet. 1990/91:KU30 s. 23 f.) förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner behandlade av riksdagen under år 1990. Denna granskning visade att det fanns vissa brister när det gällde förekomsten av konsekvensanalyser. Mot bakgrund av det arbete -- bl.a. i form av utbildningsinsatser -- som bedrevs inom regeringskansliet för att i större utsträckning åstadkomma tillräckliga konsekvensanalyser i propositionerna kunde det enligt utskottets mening antas att de brister som då fanns på området skulle komma att minska i framtiden.
Elva av riksdagens utskott har i år avgett yttranden till konstitutionsutskottet i frågan om förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner under år 1993. Därutöver har utbildningsutskottet överlämnat en inom kansliet utarbetad promemoria.
Vad gäller frågan om hur en konsekvensanalys skall utformas, framgår av yttrandena från riksdagsutskotten att en sådan analys kan inrymma många moment. Utskotten har vid sin genomgång naturligtvis utgått från resp. utskotts beredningsområde. Vad en analys bör innehålla är givetvis till viss del beroende av vilket område som förslaget i fråga berör.
Finansutskottet framhåller att det är viktigt att propositionerna så långt som möjligt innehåller bedömningar av de samhällsekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av de presenterade förslagen. Skatteutskottet betonar att propositioner med förslag om betydande skattesänkningar eller andra lättnader i beskattningen givetvis bör innehålla en redovisning av dels regeringens bedömning av storleken av skattebortfallet till följd av den föreslagna skattesänkningen eller lättnaden, dels hur regeringen avsett att det aktuella skattebortfallet skall kompenseras.
Enligt justitieutskottet aktualiserar lagstiftningsprojekt, förutom behov av konsekvensanalyser i fråga om den föreslagna regleringens materiella konsekvenser på det område som regleringen gäller, också ekonomiska och administrativa konsekvenser inom såväl den offentliga som den privata sektorn av att en reglering tillkommer, avskaffas eller ändras.
Lagutskottet har framhållit att förslagens konsekvenser bör belysas också utifrån andra utgångspunkter än rent statsfinansiella, innebärande att även konsekvenserna för exempelvis enskilda, kommuner och näringsliv redovisas. Socialutskottet anser att redovisningen av kostnader och andra konsekvenser av förslagen bör göras så utförliga att utskottet kan göra en reell bedömning av konsekvenserna av de framlagda förslagen och även bedöma regeringens beräkningsunderlag.
Trafikutskottet pekar på att svårigheterna att allsidigt beskriva de långsiktiga konsekvenserna av olika reformer understryker behovet av en förstärkt uppföljnings- och utvärderingsverksamhet. Socialförsäkringsutskottet har bl.a. ansett att de nya kraven på effektivitet och besparingar inom socialförsäkringssystemen med nödvändighet ställer krav även på metodutveckling av konsekvensanalyser vid mer genomgripande förändringar. Utvecklingsarbetet i detta hänseende måste enligt socialförsäkringsutskottet sträcka sig över ett vitt fält. Modeller för beräkning av dynamiska effekter vid regelförändringar inom socialförsäkringen måste arbetas fram. Vidare måste standardiserade system för beräkning och redovisning av de statsfinansiella konsekvenserna vid regeländringar tillämpas, inte minst vid propositionernas konsekvensbeskrivningar. När det gäller mer genomgripande förändringar inom socialförsäkringssystemet bör enligt socialförsäkringsutskottet såväl de samhällsekonomiska konsekvenserna på kort och lång sikt som de omedelbara konsekvenserna för staten, kommunerna och de enskilda som grupp och som individer redovisas.
Näringsutskottet har ansett att ett sätt att främja att konsekvensanalyser ingår i propositioner skulle kunna vara att regeringen regelmässigt -- med undantag för mycket korta propositioner -- inför ett särskilt avsnitt med rubriken Konsekvensanalyser eller liknande. I ett sådant avsnitt bör enligt näringsutskottet inte bara direkta anslagseffekter anges utan också andra typer av effekter -- inte endast ekonomiska. Även finansutskottet har framfört denna idé.
Arbetsmarknadsutskottet har sett det som särskilt viktigt att förslagens effekter för sysselsättningen och för belastningen på berörda anslag klart och tydligt redovisas. Lika väsentligt är enligt utskottet att lagförslagen är väl analyserade till sina administrativa och ekonomiska konsekvenser.
Sammantaget har utskotten framhållit många aspekter på frågan om vilka krav som bör ställas på innehållet i en konsekvensanalys. Utskotten har inte begränsat perspektivet till enbart de statsfinansiella konsekvenserna, utan de områden där effekterna enligt utskotten bör belysas, sträcker sig betydligt längre. Utskotten pekar på att man bör visa på konsekvenserna för samhällsekonomin, för kommunerna, för näringsliv och för enskilda, såväl i grupp som för individen. Vidare bör de ekonomiska och administrativa konsekvenserna inom såväl den offentliga som den privata sektorn påvisas.
Den bild som utskottsyttrandena ger visar enligt konstitutionsutskottets mening att arbetet med konsekvensanalyser måste fortsätta och att en utveckling måste ske. Riktlinjer och metoder för analysernas utformning måste utvecklas. Härvid bör hänsyn tas bl.a. till att konsekvensanalyserna kan underlätta såväl riksdagens som regeringens efterföljande utvärderings- och uppföljningsarbete.
Vad gäller förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i propositioner avgivna under år 1993, ger utskottsyttrandena en i viss mån splittrad bild.
Enligt finansutskottet finns det inte sällan uppenbara brister när det gäller förekomsten och utformningen av konsekvensanalyser i de propositioner som läggs fram för riksdagen. Näringsutskottet har konstaterat att i vissa av de propositioner som beretts av utskottet var redovisningen sådan beskaffenhet att behovet av konsekvensanalys inte kan anses tillgodosett. Socialförsäkringsutskottet har ansett att det hittillsvarande sättet att i propositioner till riksdagen beskriva konsekvenserna av förslag till förändringar i socialförsäkringssystemen är outvecklat och ofullständigt. Justitieutskottet och socialutskottet har ansett att det finns utrymme för förbättringar och utveckling. Arbetsmarknadsutskottet har haft anledning att rikta kritik mot brister i propositionernas beslutsunderlag vid flera tillfällen under 1993, och enligt utskottet är det definitivt inte tillfredsställande när brister i propositionen leder till att utskottet under stark tidspress måste låta genomföra olika utredningar som underlag för sitt ställningstagande.
Tre utskott har i sina yttranden uttryckt att det saknas anledning till erinran när det gäller redovisningen av konsekvensanalyser i de propositioner som behandlats av resp. utskott under 1993. Det är skatteutskottet, lagutskottet och bostadsutskottet.
Enligt konstitutionsutskottets mening visar utskottsyttrandena att det på vissa utskottsområden skett förbättringar. Fortfarande finns det dock brister på andra områden. Generellt anser utskottet att det finns utrymme för förbättringar.
Av inhämtade uppgifter från Finansdepartementet framgår att regeringen för närvarande överväger och planerar ett antal åtgärder som skall resultera i både fler och bättre konsekvensanalyser. Utskottet utgår från att regeringen vid sina överväganden kommer att uppmärksamma det behov av förbättringar som påvisats genom utskottets granskning. Enligt utskottets mening bör regeringens överväganden även omfatta frågan om ett sådant utvecklingsarbete beträffande riktlinjer och metoder för analysernas utformning som utskottet enligt ovan ansett behövligt. Utskottet utgår från att regeringen i detta arbete beaktar de synpunkter som framförts i utskottsyttrandena.
Mot bakgrund av det anförda avser utskottet att återkomma till frågan om konsekvensanalyser i propositioner i kommande granskningsarbete.
10. Regeringens handläggning av nådeärenden
Tidigare granskning m.m.
Konstitutionsutskottet är formellt sett det enda organ som kan ta upp regeringens handläggning av nådeärenden till granskning. Granskningen är inte inriktad på innehållet i besluten utan främst på det administrativa förfarandet.
Utskottet har också vid flera tillfällen granskat regeringens tillämpning av institutet nåd i brottmål. Senast ägde en sådan granskning rum år 1990 och grundades på en genomgång av ärenden i vilka beslut hade fattats under år 1988. -- Därutöver har en motion om nådeinstitutet behandlats i utskottets betänkande 1992/93:KU18.
Utskottet har funnit anledning att i samband med årets granskning åter göra en genomgång av handläggningen av nådeärenden. Viss särskild uppmärksamhet har riktats mot ärenden som rör livstidsdomar och domar för värnpliktsbrott.
Regler om nåd m.m.
I 11 kap. 13 § första stycket regeringsformen föreskrivs att regeringen genom nåd får efterge eller mildra brottspåföljd eller annan sådan rättsverkan av brott samt efterge eller mildra annat liknande av myndighet beslutat ingrepp avseende enskilds person eller egendom.
Ett beslut om nåd kan innebära att en påföljd helt bortfaller eller att den avkortas. Beslutet kan också innebära att påföljden byts ut mot en mildare påföljd eller att uppskov beviljas med verkställigheten av påföljden. Regeringen har inte rätt att överpröva ett enskilt avgörande av domstol. Ett beslut om nåd får därför inte avse frågorna om skuld eller brottets straffvärde.
Institutet nåd utgör ett komplement till straffrättskipningen. Genom nåd är det möjligt att efterskänka eller mildra straff i fall där straffet på grund av omständigheter som inträffat efter domen eller av någon annan anledning framstår som obilligt.
Nåd förutsätter inte ansökan från den dömde eller någon annan. Nåden har karaktär av ensidig statsakt, och någon rätt till nåd finns inte. Regeringen bestämmer suveränt i vilka fall nåd skall beviljas. Beslutet grundas på en fri bedömning i varje ärende. Det förhållandet att fråga är om en fri bedömning får dock inte tolkas så att bedömningen får vara godtycklig. Som uttalades i betänkande 1989/90:KU30 kan någon praxis i egentlig mening inte sägas förekomma, men sedan gammalt har man haft en strävan att göra likartade bedömningar.
Nådeärendena avgörs på det sätt som normalt gäller för förvaltningsärenden hos regeringen. Besluten motiveras inte.
Bestämmelser om handläggningen finns i lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden.
Inom Justitiedepartementet handläggs nådeärendena på en särskild enhet, nådeenheten. Sedan en ansökan har kommit in och registrerats kan domstolsakter och behandlingsjournaler m.m. fordras in. Utredningen kan kompletteras med polis- och kriminalregisterutdrag. Dessutom kan förordnande meddelas om att personutredning skall äga rum eller att läkarintyg skall anskaffas enligt lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. I förekommande fall inhämtas även yttranden från frivårdsmyndigheten, från en socialnämnd eller från länsstyrelsens sociala enhet. Gäller ansökningen någon som är intagen på kriminalvårdsanstalt kan yttrande från Kriminalvårdsstyrelsen (KVS) också inhämtas. Är det fråga om någon som dömts för värnpliktsbrott kan de militära myndigheterna höras. Det förekommer ibland att den ansökningen gäller eller någon anhörig eller ett ombud besöker nådeenheten för att ge ytterligare information.
Omfattningen av nåd i brottmål
Enligt Rättsstatistisk årsbok 1993 dömdes knappt 76 000 personer till påföljd i brottmål under år 1992. Av dessa dömdes ca 16 000 till fängelse. 7 personer dömdes till livstids fängelse. Under året befann sig genomsnittligt 4 108 fängelsedömda i anstalt.
Uppgifter om vissa år 1989--1993 avgjorda nådeärenden
Uppgifterna har hämtats ur statistik som förts inom Justitiedepartementet (Uppgifter för åren 1982--1988 i 1989/90:KU30)
År Inkomna Samtliga därav Kvinnor därav avgjorda bifall bifall
1989 1 538 1 529 158 148 33 % 10,3 22
1990 1 581 1 474 153 136 25 % 10,4 18,4
1991 1 299 1 266 141 101 19 % 11,1 18,8
1992 1 418 1 285 75 121 16 % 5,8 13,2
1993 1 320 1 245 59 155 12 % 4,7 7,7
Uppgifter om vissa år 1989--1993 avgjorda nådeärenden efter brottstyp
Uppgifterna har hämtats ur statistik som förts inom Justitiedepartementet (Uppgifter för åren 1982--1988 i 1989/90:KU30)
År Samtliga därav Trafik- därav Skatte- därav Nark.- därav avgjorda bifall nykt.- bifall bedr. bifall brott bifall brott etc. etc.
1989 1 529 158 388 55 101 11 86 12 % 10,3 14 11 14
1990 1 474 153 423 42 83 13 95 7 % 10,4 9,9 15,6 7,3
1991 1 266 141 251 42 76 10 85 7 % 11,1 16,7 13,2 8,2
1992 1 285 75 233 21 91 6 - - % 5,8 9,0 6,6 - -
1993 1 245 59 219 7 81 7 70 5 % 4,7 3,2 7,4 7,1
För narkotikabrott fördes inte statistik under år 1992.
För värnpliktsbrotten fördes statistik under år 1992 och första halvåret 1993. Under år 1992 var det totala antalet 67, varav 5 (7,5 %) bifölls. Under första halvåret 1993 var antalet 28, varav 2 (7,1 %) bifölls.
Svängningarna i statistiken för trafiknykterhetsbrotten under senare år bör ses mot bakgrund av nya regler om påföljdsval och straffmätning, som trädde i kraft den 1 januari 1989, och ändringar i trafikbrottslagen, som trädde i kraft den 1 juli 1990 samt förändringar i rättspraxis under åren 1990 och 1991.
Nådeskäl
Nådeinstitutet har, som ovan framhållits, karaktär av ensidig statsakt, och regeringen bestämmer suveränt i vilka fall nåd skall beviljas. I konsekvens härmed förekommer aldrig några motiveringar i besluten. De skäl som åberopas i ärendena kan vara av olika slag -- medicinska (psykiska eller fysiska), rehabiliteringsskäl, tredjemansskäl, ekonomiska eller allmänt humanitära skäl. Ofta åberopas givetvis en kombination av skäl.
I fråga om medicinska skäl tas hänsyn till kriminalvårdens möjligheter att ge adekvat medicinsk behandling under verkställighetstiden. Generellt uttryckt kan man säga att det måste till allvarliga sjukdomsyttringar för att nåd skall kunna beviljas av medicinska skäl. Allmänt hållna beskrivningar av sökandens psykiska besvär räcker i allmänhet inte för att nåd skall beviljas. Betydligt starkare skäl krävs, såsom att utredning visar att det föreligger överhängande risk för självmord eller annan allvarlig destruktiv handling. Den utredning som förekommer i ärenden där psykiska skäl åberopas är främst sådan läkarundersökning som avses i lagen om särskild personutredning i brottmål, m.m. I de fall där den sökande åberopar eget läkarintyg kan KVS yttrande behöva inhämtas. KVS förtroendeläkare kan då gå igenom ärendet. Hans yttrande kan leda till att den sökande kommer till en anstalt som är lämpad att ta emot en person med de angivna medicinska besvären eller där nödvändiga vårdresurser finns i närheten.
Rehabiliteringsskäl kan anses föreligga om det inträffat en avgörande och varaktig positiv förändring i den dömdes livsföring. Förändringarna i den dömdes livsföring bör vid en kritisk bedömning vara påtagliga för att över huvud taget kunna beaktas.
Tredjemansskäl avser oftast behov hos barn till den dömde. Det görs ofta gällande att barn, främst till ensamstående föräldrar, skulle utsättas för onödigt lidande, kanske med psykiska skador som följd, om barnet placeras i främmande miljö och/eller kontinuiteten i kontakten med föräldern bryts. Den utredning som står till buds i dessa fall är i huvudsak yttrande från länsstyrelsens sociala enhet eller en socialnämnd.
I de fall nåd beviljas kan det ibland vara svårt att säga vilken av kategorierna som ärendet faller under. Ofta är det frågan om en sammanvägning av flera olika skäl där helhetsbedömningen blir avgörande.
Genomgång av beslut och akter
Inom utskottskansliet har gåtts igenom samtliga beslut i nådeärenden under år 1993 och ett stort antal akter i sådana ärenden. Därvid har beaktats handläggningsfrågor såsom vilken utredning som införskaffats och andra frågor om tillämpning av gällande regler. Därutöver har även iakttagelser gjorts om bedömningen i sak.
Särskild uppmärksamhet har, som ovan anförts, riktats mot ärenden som rör livstidsdomar och värnpliktsbrott.
Antalet personer som undergår livstids fängelse är litet. Under år 1990 nyintogs i kriminalvårdsanstalt 7 personer som dömts till detta straff, och under vartdera av åren 1991 och 1992 var det 4 livstidsdömda personer som nyintogs i anstalt.
Under år 1993 behandlades nådeansökningar av 13 personer som dömts till livstids fängelse. Samtliga domar gällde mord.
Ansökningarna avsåg personer som suttit på livstidsstraffet under varierande tid. För en av dessa hade straffet börjat verkställas i juli 1979. Den som därnäst hade suttit längst hade börjat avtjäna sitt straff i november 1984. Den kortaste verkställighetstiden hade den som suttit sedan september 1992.
En ansökan beviljades under året. Den person som ansökan avsåg hade suttit i fängelse sedan oktober 1987. Hans straff tidsbestämdes i december 1993 till fängelse i sexton år.
I ärendena har funnits omfattande utredning.
Under år 1993 ansökte 39 personer om nåd efter att ha dömts för värnpliktsbrott. Av de personer som dömts för värnpliktsbrott hade 27 dömts till fängelse i fjorton dagar. 8 personer hade dömts till fängelse i fyra månader, 2 till fängelse i tre månader och 2 till fängelse i en månad. Under året behandlades också nådeansökningar från 6 personer som dömts för brott mot lagen om vapenfri tjänst.
En av de sökande beviljades nåd i form av befrielse från fängelsestraffet, såvitt kan bedömas av medicinsk-psykiska skäl. En beviljades nåd i form av ett kortare uppskov med verkställigheten i samband med att hans och hans sambos andra barn skulle födas. Övriga ansökningar avslogs.
Bland skäl som åberopades för nådeansökningarna dominerade de ekonomiska -- rädsla att förlora eget företag eller arbete, att komma efter i pågående studier, oro för höga skulder. Ofta var dessa skäl kombinerade med oro för familj och små barn samt med psykisk press. Skälen var ofta desamma som hade gjort att de sökande inte inställt sig till värnplikt. Det var också ganska vanligt att rättviseskäl åberopades i och med att många inte behöver eller får göra värnplikt utan tillförs utbildningsreserven.
Utskottets bedömning
Som ovan framhållits är konstitutionsutskottets granskning inte inriktad på innehållet i besluten utan främst på det administrativa förfarandet.
1989/90 års granskning av regeringens tillämpning av nådeinstitutet gav vid handen att regeringen utnyttjade sin rätt att bevilja nåd med den restriktivitet och försiktighet som följer av nådeinstitutets karaktär av undantagsföreteelse, och granskningen gav inte anledning till något ytterligare uttalande.
Från de synpunkter som utskottet har att beakta har granskningen inte heller denna gång gett anledning till något uttalande.
11. Vissa uttalanden av statsråd
Utskottet har granskat vissa uttalanden av statsråd med anledning av anmälningar, som riktat kritik mot uttalandena i fråga. Anmälningarna bifogas bilaga A 8.1--A 8.4. Till grund för granskningen har legat 4 promemorior upprättade inom utskottets kansli samt 3 promemorior från Statsrådsberedningen bilagorna A 8.5--8.11. Dessutom finns utskrift av justitieminister Gun Hellsviks uttalanden i ett TV-program bilaga A 8.12 och ett brev från Rolf Strömberg, koncessionsnämnden för miljöskydd till Miljö- och naturresursdepartementet bilaga A 8.13.
Tidigare granskning
Utskottet har företagit en genomgång av de granskningsärenden under perioden 1976--1992/93 som direkt eller indirekt gällt uttalanden av regeringsmedlemmar, inalles tio fall, till vilka kommer ytterligare fall, som gällt ett uttalande av statssekreteraren i Statsrådsberedningen (KU 1977/78:35, 1982/83:30, 1983/84:30, 1984/85:35, 1990/91:KU30, 1992/93:KU30). I fyra fall var problemställningen om uttalandena var ägnade att påverka verksamheten hos myndigheter underställda regeringen eller hos ett affärsverk. I två fall var frågan om det förelegat en skillnad mellan regeringens officiella uppfattning och det enskilda statsrådets. I ett fall har granskningen gällt om ett uttalande inneburit en diskriminering av en viss folkgrupp. I övrigt har ärendena gällt lämpligheten i och formerna för ett visst uttalande. I ett fall har utskottet riktat kritik mot ett uttalande. I fem fall, där utskottsmajoriteten inte funnit anledning till anmärkning, har utskottsminoriteten reserverat sig till förmån för kritik från utskottets sida.
I sitt granskningsbetänkande vid riksmötet 1991/92 (bet. 1991/92:KU30) behandlade utskottet fyra uttalanden som gjorts av statsråd. Med anledning av dessa uttalanden anförde utskottet följande:
Självfallet har ett statsråd i likhet med alla andra medborgare rätt att göra uttalanden i olika sammanhang. Med hänsyn till ett statsråds speciella ställning i förening med det förhållandet att regeringsformen som nyss sagts uppställt vissa regler för myndigheternas självständighet i förhållande till regeringen måste viss återhållsamhet iakttas när det gäller uttalanden som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag. Man bör således först och främst utgå från att ett uttalande gjorts i vederbörandes egenskap av statsråd. Vid denna bedömning bör enligt utskottet i viss mån vägas in om statsrådet är ansvarig för den sakfråga uttalandet avser eller inte. Mot bakgrund av regeringens kollektiva ansvar kan dock denna omständighet inte tillmätas avgörande betydelse.
Om ett uttalande uppfattas ha gjorts av ett statsråd i denna egenskap måste självfallet stor betydelse fästas vid statsrådets avsikt med uttalandet. Om denna avsikt är att påverka myndighetsutövning mot enskild eller myndighetens tillämpning av lag kan uttalandet vara att se som ett avsteg från reglerna i 11 kap. 7 § regeringsformen, vilket inte är godtagbart från konstitutionella utgångspunkter. Även om avsikten inte varit denna kan uttalandet ändå i vissa situationer framstå som stridande mot syftet med bestämmelserna i fråga, särskilt om den aktuella myndigheten kan ha uppfattat sig som bunden av uttalandet.
Ett statsråd torde således i allmänhet få räkna med att ett auktoritativt framfört ställningstagande i en fråga som rör myndighetsutövning mot enskild eller tillämpning av lag från vederbörande myndighets sida skulle kunna uppfattas som direktiv. I princip ändras -- som tidigare sagts -- inte denna bedömning om uttalandet gäller en myndighet inom ett annat statsråds ansvarsområde.
De uttalanden som nu anmälts aktualiserar enligt utskottet två problemställningar. Den ena gäller statsrådens rätt att uttala sig om rättsavgöranden. Den andra rör lämpligheten av att statsråden uttalar sig på ett sätt som strider eller kan uppfattas strida mot regeringens inställning i en fråga.
Uttalanden om rättsavgöranden
Justitieminister Gun Hellsvik deltog den 28 oktober 1992 i TV-programmet Damernas. Därvid gjorde hon vissa uttalanden om ett enskilt fall, där fadern till ett barn tilldömts vårdnaden av barnet genom en lagakraftvunnen dom och där barnets moder åtalades för egenmäktighet med barn då hon vägrade att efterkomma vårdnadsdomen. Tingsrätten ogillade åtalet för egenmäktighet med barn med hänvisning till att nödrätt förelåg. Svea hovrätt fastställde den 16 juni 1992 tingsrättens dom. Riksåklagaren och fadern ansökte om revision. Högsta domstolen avgjorde målet i mars 1993 varvid hovrättens dom ändrades och modern dömdes för egenmäktighet med barn. Högsta domstolens dom kom således efter justitieministerns deltagande i TV-programmet. Rättsfallet finns refererat i NJA 1993 s. 128.
Statsrådet Reidunn Laurén kommenterade i ett pressmeddelande den 13 januari 1994 Vattendomstolens i Växjö yttrande till regeringen i november 1993 över Öresundsbroprojektet. Anledningen till pressmeddelandet var att det framförts kritik mot domstolen för att den begränsat sitt yttrande till regeringen till 3 kap. 2 och 3 §§ vattenlagen. Enligt pressmeddelandet fanns det inte vare sig i vattenlagen eller i förarbetena till denna några särskilda krav på vad vattendomstolens yttrande skulle innehålla och ingenting hindrade därför vattendomstolen att begränsa sitt yttrande. I pressmeddelandet redovisades också de motiv vattendomstolen anfört till avgränsningen i yttrandet, varefter statsrådet Laurén deklarerade att vattendomstolens skäl enligt hennes mening var fullgoda.
Utskottets bedömning
Enligt 11 kap. 2 § regeringsformen får ingen myndighet, ej heller riksdagen, bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt skall tillämpa rättsregel i särskilt fall. Med uttrycket "tillämpa rättsregel" i 11 kap. 2 § RF avsågs enligt Grundlagberedningen tillämpningen av redan gällande normer. Bestämmelsen innebär enligt Grundlagberedningen t.ex. att regeringen inte får bestämma hur en annan myndighet skall avgöra ett visst ärende i relation till en sådan norm. Den hindrar däremot inte att regeringen, inom ramen för sin normgivningskompetens, utfärdar en ny föreskrift, även om denna skulle vara föranledd av det aktuella ärendet. Bestämmelsen hindrar inte heller att överordnad myndighet övertar underordnad myndighets handläggning av ett visst ärende. Inom rättstillämpningen torde detta enligt Grundlagberedningen likväl aldrig kunna ske utan stöd av en författningsbestämmelse. Är det frågan om tillämpning av lag, torde övertagandet av en underordnad myndighets handläggning förutsätta bestämmelse i lag.
I propositionen framhölls att om någon myndighet utan rättsligt stöd skulle meddela allmänna föreskrifter till ledning för domstolarnas handlande, skulle dessa vara helt obundna av dessa föreskrifter. Det betecknades som "en särskilt viktig sida av domstolarnas självständighet" att "inget annat organ skall kunna gripa in och bestämma hur domstol skall döma i det enskilda fallet eller hur domstol vid sin rättstillämpning i övrigt skall besluta i särskilt fall". Några direktiv av sådan typ borde inte kunna meddelas av vare sig regeringen eller annan myndighet eller av riksdagen.
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att domstolarnas självständighet är en av grunderna för rättsstaten. Med hänsyn härtill bör statsråden visa största återhållsamhet med att uttala sig om rättsavgöranden i enskilda fall eller att göra uttalanden som kan uppfattas på detta sätt. Uttalanden om rättskipningen kan utgå från enskilda fall men slutsatsen måste ges en allmän innebörd om inte misstanken skall uppstå att ett statsråd velat påverka domstolarnas avgöranden. Även om avsikten med uttalandet inte varit denna kan det ändå i vissa situationer framstå som stridande mot syftet med bestämmelsen i 11 kap. 2 § regeringsformen.
Vad gäller justitieminister Gun Hellsviks uttalande rörande den lagakraftvunna domen om vårdnaden synes någon avsikt att påverka Högsta domstolen i dess ställningstagande i målet om egenmäktighet med barn inte ha förelegat. Det kan också förutsättas att Högsta domstolen inte låter sig påverkas av ett sådant uttalande. Utskottet vill i sammanhanget ändå framhålla vikten av att en justitieminister är utomordentligt försiktig och återhållsam i situationer där justitieministern gör eller förväntas göra uttalanden om fall som är föremål för prövning i domstol.
I granskningsanmälan avseende statsrådet Reidunn Lauréns uttalande begärs en prövning om dels Reidunn Lauréns agerande är förenligt med bestämmelserna i 11 kap. 2 § RF, dels regeringens agerande uppfyller kraven i 7 kap. 2 § RF. Enligt utskottet kan Reidunn Laurén ej anses ha agerat i strid med 11 kap. 2 § RF. Någon avsikt att genom uttalandet påverka domstolen i det aktuella ärendet synes ej ha förelegat. Med hänsyn till det breda remissförfarande regeringen genomfört får kraven enligt 7 kap. 2 § RF enligt utskottet anses uppfyllda.
Uttalanden vars överensstämmelse med regeringens uppfattning har ifrågasatts
Miljöminister Olof Johansson uttalade sig den 16 februari 1993 i dansk television om kärnkraftverket i Barsebäck och den planerade fasta förbindelsen över Öresund. I en intervju sade Olof Johansson bl.a., som svar på reporterns fråga om det vore lämpligt för Danmark att säga nej till Öresundsförbindelsen tills Barsebäcksverket har stängts, att han inte skulle ogilla en sådan sammankoppling. I ett frågesvar och ett interpellationssvar i riksdagen under våren 1993 har statsrådet framhållit att uttalandet var en personlig synpunkt och inte någon uppmaning till Danmark och inte heller ett uttalande om vad Sverige borde göra.
Utrikesminister Margaretha af Ugglas representerade regeringen vid ett svenskt statsbesök i Norge den 7--9 juni 1993. I samband därmed hade utrikesministern överläggningar med sin norske kollega Johan Jörgen Holst om huvudsakligen internationella frågor. Vid en efterföljande presskonferens ställdes en fråga till Margaretha af Ugglas om den svenska inställningen till den norska valfångsten, varvid hon svarade att en begränsad valfångst, som inte innebär att valarna utrotas utan som ligger inom det biologiskt möjliga, var något som man från svensk sida kunde acceptera.
Utskottets bedömning
I förarbetena till regeringsformen är det förutsatt att regeringen som huvudregel skall uppträda som en enhet. Detta kommer till uttryck genom uttalandet i grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 179) att "regeringen är ett kollektiv, uppbyggt kring statsministerns person, vilket får förutsättas hållas samman av gemensamma politiska värderingar och målsättningar". Några formella regler som föreskriver att regeringen skall vara enig om sina beslut eller sitt uppträdande finns däremot inte. Än mindre krävs enighet då de enskilda statsråden uttalar sig i frågor av politisk karaktär, även sådana som har varit eller kan komma att bli föremål för regeringens avgörande. Utskottet vill emellertid framhålla att uttalanden som uppfattas stå i strid med regeringens officiella hållning kan skapa oklarhet och risk för komplikationer, särskilt om de berör förhållanden till utländsk stat. Särskilda krav måste därvid ställas på uttalanden som görs av det statsråd som ansvarar för frågan inom regeringen. Dennes uttalanden måste anses ha särskild auktoritet när det gäller regeringens hållning.
Beträffande miljöminister Olof Johanssons uttalande gäller frågan huruvida uttalandet om en eventuell stängning av Barsebäcksverket kan anses ha inneburit att statsrådet på ett otillbörligt sätt sökt påverka den myndighet som har ansvaret för säkerheten vid Barsebäcksverket. Enligt utskottets mening framstår det som långsökt att Olof Johansson haft för avsikt att påverka Statens kärnkraftinspektion (SKI), som har ansvaret för säkerheten. Däremot konstaterar utskottet att Olof Johansson har uttalat sig kritiskt på principiell grund om själva konstruktionen av ansvaret för säkerheten, vilket det bör stå honom fritt att göra. Utskottet anser emellertid att Olof Johansson genom sitt uttalande kan ha skapat oklarhet om regeringens hållning i sakfrågan. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottet.
Utrikesminister Margaretha af Ugglas uttalande aktualiserar andra frågor än de som regleras i 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen. Uttalandet har gjorts i hennes egenskap av svensk utrikesminister, och någon tvekan om detta behöver inte råda.
Beträffande frågan om beredning inom regeringen ägt rum har Utrikesdepartementet konstaterat att det över huvud taget inte varit aktuellt med en förändrad svensk hållning i valfångstfrågan och att någon beredning i denna fråga följaktligen inte ägt rum. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottet.
12. Regeringens handläggning av vissa asylärenden
Utskottet har under en följd av år granskat regeringens handläggning av utlänningsärenden, bl.a. handläggningstidernas längd, regeringens praxis i asylärenden och avvisningen av peruanska medborgare. I år har anmälts till fortsatt granskning regeringens praxis i fråga om peruanska medborgare, varvid bl.a. hänvisats till en rapport av advokaten Christian Åhlund på uppdrag av frivilligorganisationernas Fond för Mänskliga Rättigheter. Utskottet har vidare tagit upp till granskning frågan om avvisningar av asylsökande från Kosovo. Vidare har utskottet granskat regeringens beslut att medge uppehållstillstånd för asylsökande från Bosnien. Anmälningarna fogas till detta betänkande som bilagorna A 9.1--A 9.4.
Till grund för granskningen har bl.a. legat dels fyra promemorior från Kulturdepartementet, bilagorna A 9.5--A 9.8, dels en offentlig utfrågning med statsrådet Birgit Friggebo bilaga B 3.
Den svenska invandringspolitiken
Med invandringspolitik avses de principer och bestämmelser som reglerar vilka utlänningar, inkl. asylsökande, som skall få tillstånd att bosätta sig i Sverige. Den svenska invandringen är sedan år 1967 reglerad för utomnordiska medborgare. De nuvarande riktlinjerna för invandrings- och flyktingpolitiken lades fast av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:100, bil. 15, bet. AU 1978/79:22, rskr. 230) och bekräftades vid 1983/84 års riksmöte (prop. 1983/84:144, bet. SfU 1983/84:30, rskr. 410). Den utomnordiska invandringen består huvudsakligen av flyktingar och personer som får bosätta sig i Sverige av flyktingliknande eller humanitära skäl samt anhöriga till här bosatta personer. Uppehålls- och arbetstillstånd av rena arbetsmarknadsskäl beviljas i princip bara om arbetskraftsbehovet inte kan tillgodoses inom Sverige. Den utomnordiska arbetskraftsinvandringen har de senaste åren uppgått till bara ett par hundra personer om året.
I utlänningslagen (1989:529) anges på vilka villkor utlänningar får resa in och ut ur Sverige samt vistas och ha anställning här. I lagen anges också under vilka förutsättningar en utlänning kan avvisas eller utvisas ur landet. Närmare bestämmelser om lagens tillämpning finns i utlänningsförordningen (1989:547).
En utlänning får enligt huvudregeln inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader utan att ha uppehållstillstånd. Undantag gäller för medborgare i de övriga nordiska länderna. Bestämmelser om uppehållstillstånd, liksom om visering och arbetstillstånd finns i 2 kap. utlänningslagen. Uppehållstillstånd innebär enligt 2 § tillstånd att resa och vistas i Sverige under viss tid (tidsbegränsat uppehållstillstånd) eller utan tidsbegränsning (permanent uppehållstillstånd).
I Sverige beviljas en skyddsbehövande i regel permanent uppehållstillstånd och inte tidsbegränsat sådant. Regeringen skulle dock i och för sig kunna ge tidsbegränsade uppehållstillstånd till personer som bedöms ha ett tillfälligt behov av skydd i Sverige. De som omfattas av ett sådant tillstånd har inte rätt till bistånd enligt lagen (1988:153) om bistånd åt asylsökande m.fl. och tillstånd kan inte beviljas deras nära anhöriga. De nuvarande riktlinjerna för när tidsbegränsat uppehållstillstånd bör gälla drogs upp 1984 (prop. 1983/84:144).
Den 1 juli 1994 träder lagändringar som gäller tillfälligt uppehållstillstånd i kraft (prop. 1993/94:94, bet. 1993/94:SfU11). En skyddssökande som flyr undan konflikter och kriser som bedöms ha en kortare varaktighet skall beviljas tidsbegränsat uppehållstillstånd. Ett sådant tillstånd förutsätter att den skyddssökande inte har rätt till asyl enligt utlänningslagen och en fullständig prövning av utlänningens asylansökan skall göras. Tillståndet meddelas lämpligen för högst sex månader med möjlighet till förlängning under ytterligare högst sex månader. I propositionen framhölls att det i dag regelmässigt beviljas permanent uppehållstillstånd för alla kategorier av asyl- och hjälpsökande som bedöms ha behov av skydd här. Det kan dock i vissa situationer vara lämpligt och önskvärt att i stället bevilja begränsat uppehållstillstånd. Regeringen framhöll att en förutsättning för att det skall vara lämpligt att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd för skyddssökande måste vara att skyddsbehovet kan bedömas komma att bestå endast under en begränsad tid. I propositionen redovisades att regeringen i ett principbeslut rörande några asylsökande från Bosnien-Hercegovina i juni 1993 konstaterat att någon snar lösning på denna konflikt inte var i sikte och sökandena därför beviljats tillstånd för bosättning av humanitära skäl. Samma förhållanden har rått när det gäller åtskilliga andra konflikter och inbördeskrig under senare år; någon snar lösning har inte varit i sikte. Tidsbegränsade uppehållstillstånd bör enligt propositionen främst användas då skyddssökande flyr undan konflikter och kriser som kan bedömas ha kortare varaktighet. Det kan också vara fråga om en naturkatastrof eller en ekologisk katastrof. -- Ansvaret för bistånd för dem som saknar egna medel kommer att ligga på Invandrarverket. Nuvarande praxis för familjeåterförening bör tillämpas även vid tillfälligt uppehållstillstånd.
Frågan om möjligheterna att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd i större utsträckning och för längre tid kommer att behandlas av den parlamentariska utredning som har till uppgift att se över invandrarpolitiken samt invandrings- och flyktingpolitiken (dir. 1993:1). Utredningen som beräknas avlämna sitt slutbetänkande i mars 1995 bör enligt sina direktiv inleda sitt arbete med att göra en sammanställning och analys av hur invandringsregleringen och skyddsbestämmelserna i andra länder har kodifierats och hur regler tillämpas. Kommittén bör därefter analysera de olika skyddsregler som finns och i ljuset av de övriga grunder som finns för att få uppehållstillstånd göra de överväganden och lämna de förslag som översynen kan aktualisera. Kommittén bör vidare analysera och överväga hur invandringsreglerna i ett framtida system kan utformas så att de tydligare än för närvarande uttrycker ansvaret för att ge rättsligt skydd åt olika kategorier av skyddsbehövande. Utgångspunkten för kommittén skall vara att pröva hur skyddsregler bör utformas så att det innebär ett långsiktigt internationellt åtagande och inte kommer att bli beroende av kortsiktiga förändringar av mottagningsresurserna. Kommittén bör vidare enligt direktiven göra en bedömning av behovet av mer omfattande användning av tillfälliga skyddsanordningar. Möjligheterna att återvända om förhållandena i flyktingarnas hemland så medger skall bedömas och förslag till en aktiv politik för frivillig repatriering bör läggas fram.
Gällande huvudregel är således att permanent uppehållstillstånd beviljas när tillstånd ges för bosättning i Sverige. Permanent uppehållstillstånd beviljas således för utlänningar som får stanna i Sverige av asylrelaterade skäl. Uppehållstillstånd skall i vissa fall ges enligt bestämmelserna om asyl. Dessutom får uppehållstillstånd ges till en utlänning om han av humanitära skäl bör få bosätta sig här. Detsamma gäller om utlänningen har fått arbetstillstånd eller har sin försörjning ordnad på något annat sätt. Regeringen får föreskriva att uppehållstillstånd kan ges även i andra fall.
De svenska bestämmelserna om asyl finns intagna i 3 kap. utlänningslagen. Enligt 4 § första stycket har flyktingar, krigsvägrare och s.k. de facto-flyktingar rätt till asyl. Definitionen av flykting (2 §) överensstämmer med den som finns i Genèvekonventionen (FN:s konvention den 28 juli 1951 om flyktingars rättsliga ställning). Ibland används därför benämningen konventionsflyktingar för dessa personer. I Genèvekonventionen avses med uttrycket flykting den som i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning befinner sig utanför det land vari han är medborgare samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd. Motsvarande gäller den som utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts, befinner sig utanför det land vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan som nyss sagts icke önskar återvända dit.
Utöver konventionsflyktingar och krigsvägrare ger den svenska utlänningslagen skydd åt personer som inte vill återvända till sitt hemland på grund av de politiska förhållandena där och som har åberopat tungt vägande omständigheter till stöd för detta. Det är här fråga om personer som inte har varit utsatta för eller löper risk att drabbas av så allvarlig förföljelse att de bör betraktas som konventionsflyktingar men som ändå på grund av de politiska förhållandena i hemlandet utsatts för eller riskerar så svåra trakasserier att det inte är rimligt att begära att de skall återvända dit. Bestämmelsen omfattar normalt inte den som har tvingats lämna sitt land på grund av yttre aggression, ockupation eller inbördeskrig eller som riskerar förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Undantagsvis kan emellertid dessa omständigheter vara sådana att lagrummet anses tillämpligt. För de personer som nu avses används ofta termen de facto-flyktingar.
Av humanitära skäl kan enligt 2 kap. 4 § första stycket 2 utlänningslagen även andra utlänningar än de som omfattas av asylreglerna få stanna i Sverige. Uppehållstillstånd av humanitära skäl har i praxis beviljats personer som flytt undan krig eller krigsliknande förhållanden som de riskerat att drabbas av utan att ingå i någon krigsmakt. Uppehållstillstånd på denna grund har också beviljats personer som på grund av sjukdom eller andra personliga förhållanden bör få stanna i Sverige. Bestämmelsen kan vidare omfatta personer som inte är flyktingar men där förhållandena i det land till vilket de skulle behöva resa ändå är sådana att det ter sig inhumant att tvinga dem att återvända dit eller personer som riskerar allvarligt straff eller förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Uppehållstillstånd har också beviljats personer som i och för sig borde avvisas eller utvisas men där verkställighet inte kan ske därför att det inte finns något land där utlänningen tas emot. Uppehållstillstånd har också i vissa fall beviljats när det funnits en kombination av humanitära skäl och släktanknytning, skäl som var för sig inte varit tillräckliga.
Ett avvisningsbeslut får enligt 8 kap. 1 § inte verkställas om det finns grundad anledning att tro att utlänningen, i det land till vilket han skulle avvisas skulle vara i fara att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för tortyr. Detsamma gäller enligt 2 § om han i hemlandet löper risk för förföljelse som innebär fara för hans liv eller som annars är av särskilt svår beskaffenhet.
Någon ovillkorlig rätt att få asyl i Sverige finns dock inte. Asyl får nämligen enligt 3 kap. 4 § andra stycket utlänningslagen vägras i vissa angivna fall; bl.a. om det med hänsyn till vad som är känt om utlänningens tidigare verksamhet och med hänsyn till rikets säkerhet finns synnerliga skäl att inte bevilja asyl eller -- beträffande krigsvägrare eller de facto-flykting -- om det finns särskilda skäl att inte bevilja asyl. Med synnerliga skäl avses enligt motivuttalanden (prop. 1954:41, bet. LU 1954:14, rskr. 155 och prop. 1975/76:18 s. 107, bet. InU 1975/76:24, bet. JuU 1975/76:15, rskr. 121 och 122) dels situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet framstår som omöjligt att bevilja asyl, dels omständigheter som enligt Genèvekonventionen diskvalificerar en flykting från konventionens skydd. Sådana omständigheter kan vara brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande gärningar samt grova icke-politiska brott före ankomsten till Sverige.
Med särskilda skäl i fråga om krigsvägrare och de facto-flyktingar avses enligt förarbetena till den tidigare utlänningslagstiftningen (prop. 1975/76:18 s. 108 f., jfr även prop. 1983/84:144 s. 37 och prop. 1988/89:86 s. 156) att förhållandena är sådana att det bedömts nödvändigt för att reglera invandringen. Det förutsattes inte att det skulle vara helt omöjligt att ta emot dessa utlänningar i Sverige; för att skydd skulle vägras skulle det dock vara fråga om så många personer att det skulle medföra stora påfrestningar för det svenska samhället och den svenska flyktingmottagningen att ta emot dem i Sverige. Beträffande de facto-flyktingar uttalades också att tyngden av de omständigheter utlänningen åberopar måste tillmätas betydelse vid avgörande av frågan om särskilda skäl föreligger.
Beslut om att inskränka asylrätten med hänvisning till att särskilda skäl föreligger med hänsyn till mottagningsresurserna har fattats vid två tillfällen: första gången år 1976 och andra gången i december 1989. Det beslut om att inskränka asylrätten som fattades i december 1989 med hänvisning till att särskilda skäl förelåg med hänsyn till mottagningsresurserna innebar att -- utöver konventionsflyktingar -- endast de som hade särskilt starkt skyddsbehov kunde påräkna asyl. I ett beslut i december 1991 konstaterade regeringen att de förhållanden som föranlett den tidigare regeringen att skärpa kriterierna för att få asyl inte längre förelåg och beviljade asyl åt en person som bedömdes vara de facto-flykting, men som inte skulle ha fått stanna här med den tillämpning av utlänningslagen som gällt under de föregående två åren.
I oktober 1992 beslutade regeringen att de då gällande bestämmelserna i 3 kap. 4 a § utlänningsförordningen (1989:547) skulle upphöra att gälla med utgången av november 1992. Regeln innebar att den anknytning som barn hade fått till Sverige genom skolgång särskilt skulle beaktas vid prövningen av uppehållstillstånd. Om inte särskilda skäl talade däremot fick uppehållstillstånd ges till familjer i vilka det vid beslutstillfället fanns barn som hade fullgjort minst tre terminer i skola, förskola eller liknande.
Den 14 april 1994 har regeringen återinfört en liknande regel genom förordningen (SFS 1994:189) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden, som trädde i kraft den 18 april 1994. Regeln innebär att asylsökandes barn och barnfamiljer som har ansökt om asyl före den 1 januari 1993 skall få stanna här i landet av humanitära skäl om inte särskilda skäl talar emot det. Som särskilda skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd har i förordningsmotiven 1994:1 angetts bl.a. det förhållandet att någon familjemedlem har verkat för organisationer som gjort sig skyldiga till grova övergrepp av olika slag.
Dessutom fattade regeringen samma dag beslut i ett enskilt asylärende på en s.k. ny ansökan som hade överlämnats till regeringen ifrån Invandrarverket. Beslutet innebär att barnfamiljer som har fått sin sak slutligt prövad men som ännu inte har lämnat landet kan få stanna här efter samma tidsregler som gäller enligt förordningen.
Nämnas kan vidare förordningen (1991:1999) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden som anger att utlänningar som den 1 januari 1992 har vistats i riket i minst 18 månader eller, om ansökan gäller en familj med barn som är sex år eller äldre, minst ett år efter det att en ansökan om uppehållstillstånd gjorts men inte slutligt prövats, får beviljas uppehållstillstånd om inte särskilda skäl talar däremot.
I samband med inrättandet av Utlänningsnämnden uttalades att denna skulle överta regeringens dittillsvarande uppgifter att pröva överklaganden av Statens invandrarverks beslut men att ärenden av mera uttalad principiell betydelse även i fortsättningen borde överlämnas till regeringen för avgörande (prop. 1991/92:30 s. 19). Enligt 7 kap. 11 § utlänningslagen kan Invandrarverket och Utlänningsnämnden överlämna särskilt viktiga eller känsliga ärenden till regeringen för avgörande.
Utredningen om utvärdering av praxis i asylärenden har den 6 april 1994 överlämnat sitt betänkande (SOU 1994:53). Utredningen har sammanfattningsvis redovisat bl.a. att det finns en nedåtgående trend när det gäller uppehållstillstånd i asylärenden, att det fortfarande finns stränga krav för konventionsflyktingskap och att det hos regeringen finns stor spännvidd på de omständigheter som kan grunda de facto-flyktingskap medan kriterierna för sådan status håller en jämnare nivå hos Utlänningsnämnden, där det förefaller som om humanitära skäl fått stå tillbaka. Enligt utredningen är det i stort sett positivt att Utlänningsnämnden säkerligen är mindre känslig för exempelvis massmediekampanjer i enskilda ärenden. Utredningen framhåller vidare att betydelsen av dokumentlöshet har fått en oproportionerlig genomslagskraft. Utredningen pekar avslutningsvis på att det krävs en rad åtgärder för att i framtiden kunna göra korrekta analyser av praxis; det gäller bl.a. beslutsmotiveringar och dokumentation i skilda avseenden.
Statsrådet Birgit Friggebo har under utskottets utfrågning upplyst om att man inom Kulturdepartementet förbereder direktiv för en utredning som skall utreda frågan om att ge regeringen ett större inflytande över praxis.
Uppgifter om antalet asylsökande m.m.
Under budgetåret 1992/93 sökte totalt 80 600 personer asyl i Sverige, 26 000 fler än föregående budgetår. Av de asylsökande var 82 % från f.d. Jugoslavien, därav ca hälften från Bosnien-Hercegovina. Den 21 juni 1993 upphävde regeringen visumfriheten för medborgare från Bosnien-Hercegovina. Tiden dessförinnan sökte i genomsnitt ca 1 600 personer per vecka asyl i Sverige. Veckan efter beslutet reducerades antalet till 170. I slutet av juni väntade ca 66 400 personer på sitt första beslut från Statens invandrarverk. Ca 57 000 var medborgare i något land i det forna Jugoslavien. 42 000 personer kom från Bosnien-Hercegovina. Under budgetåret 1992/93 kom 693 personer från Peru, vilket gör de asylsökande från Peru till den fjärde största gruppen efter asylsökande från f.d. Jugoslavien (65 882), Irak (3 655) och Somalia (2 367).
Under perioden juli--december 1993 sökte 7 100 personer asyl, vilket är 28 400 personer färre än under perioden januari--juni 1993. Fortfarande kom de flesta asylsökandena (ca 45 % eller 3 190 personer) från f.d. Jugoslavien. Från Bosnien-Hercegovina kom 1 450 asylsökande att jämföra med första halvåret 1993 då 23 600 asylsökande kom därifrån. Från Irak kom 993 personer under andra halvåret 1993 medan asylsökande från f.d. Sovjetunionen var 313. Asylsökande från Peru var nu den femte största gruppen (206) efter asylsökande från Somalia (233).
Vid utgången av december 1993 väntade 24 400 personer på sitt första beslut från Invandrarverket. Ca 17 500 var medborgare i något land i det forna Jugoslavien. De flesta, ca 13 000 personer, kom från Bosnien-Hercegovina. Vid samma tidpunkt väntade ca 25 300 asylsökande på beslut från Utlänningsnämnden. Av dessa var ca 20 000 kosovoalbaner. Ca 17 000 personer hade lagakraftvunna avvisnings- och utvisningsbeslut. Ca 10 400 av dessa var efterlysta.
På Invandrarverkets anläggningar fanns vid 1993 års utgång närmare 65 400 asylsökande och flyktingar, ca 24 600 färre än vid utgången av juni 1993. Av dem som bodde på verkets anläggningar hade 16 800 uppehållstillstånd. Under andra halvåret 1993 beviljade Invandrarverket ca 31 900 personer uppehållstillstånd. Av dessa var ca 29 800 från f.d. Jugoslavien. De flesta, ca 28 000, var från Bosnien-Hercegovina och 26 900 av dem fick uppehållstillstånd av humanitära skäl och resten som konventions- eller de facto-flyktingar.
För innevarande budgetår har Invandrarverket anvisats sammanlagt 13,3 miljarder kronor, och verket har under första hälften av budgetåret förbrukat närmare 4,2 miljarder kronor. Den största delposten av förbrukade medel är förläggningskostnader, ca 2,7 miljarder kronor och ersättning till kommuner, 1,2 miljarder kronor.
Regeringens beslut om avvisning av asylsökande peruaner
Regeringen fattade den 8 juli 1992 beslut i 19 ärenden rörande asylansökningar av peruanska medborgare. I 18 av ärendena fattades beslut om avvisning och i ett ärende beviljades uppehållstillstånd. Vid utgången av september 1993 hade därefter ytterligare 10 ärenden i fråga om peruanska medborgare avgjorts av regeringen. Av dessa beviljades uppehållstillstånd av humanitära skäl i 6 fall.
Ingen av de asylsökande bedömdes av regeringen vara flykting. Bland de asylsökande fanns personer som varit verksamma för Sendero Luminoso men också personer som åberopat helt andra skäl.
I några av ärendena uttalade regeringen följande.
NN har verkat för en organisation som enligt vad som är känt gjort sig skyldig till upprepade grova övergrepp i Peru. Även om NN inte medverkat i sådana gärningar, har han dock verkat för en organisation vars metoder får anses omfatta sådana förhållanden som faller inom ramen för artikel 1 F i 1951 års Genèvekonvention, enligt vilken konventionens skydd utesluts. Oavsett om de skäl som NN anfört mot att återvända till sitt hemland skulle vara sådana som avses i 3 kap. 1 § 3 utlänningslagen skulle därför särskilda skäl kunna föreligga att inte bevilja honom asyl i Sverige.
Mot bakgrund av det ovanstående föreligger särskilda skäl att inte tillämpa förordningen (1991:1999) om uppehållstillstånd i vissa utlänningsärenden, trots att NN efter det att ansökan gjorts vistats i Sverige mer än 18 månader före den 1 januari 1992.
NN avvisas därför enligt 4 kap. 1 § första stycket 2 utlänningslagen och förbjuds att återvända enligt 4 kap. 14 § samma lag.
Ingen av de asylsökande ansågs således uppfylla kraven på flyktingstatus. Hänvisningen till konventionen gjordes enligt Kulturdepartementets promemoria framför allt med tanke på de regler om uppehållstillstånd på grund av lång vistelse i Sverige som i vissa fall annars skulle ha blivit tillämpliga. Regeringen ansåg enligt promemorian att de personer som verkat för en terroristorganisation inte skulle komma i åtnjutande av dessa undantagsregler.
Enligt Kulturdepartementets promemoria togs vid bedömningen av skyddsbehovet bl.a. hänsyn till att flertalet av de asylsökande lämnat Peru legalt med eget pass och i vissa fall fått giltighetstiden förlängd vid ambassader utanför hemlandet. I promemorian hänvisas också till att den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter fattat beslut i fyra ärenden i vilka peruanska asylsökande som regeringen beslutat avvisa från Sverige hade klagat till kommissionen och åberopat att de skulle löpa risk att torteras om de avvisades till Peru. Kommissionen fann att ärendena inte skulle tas upp till prövning då klagandenas påståenden bedömdes uppenbart ogrundade. -- I promemorian framhålls slutligen att Sverige är ett av de få länder i Västeuropa som inte har visumkrav för peruaner vilket innebär att det finns förhållandevis många peruanska asylsökande i Sverige i förhållande till andra jämförbara länder.
Nämnas kan att en av de personer som berördes av kommissionens ställningstagande senare -- sedan kommissionen markerat behovet -- beviljades uppehållstillstånd i Sverige av humanitära skäl med hänsyn till sitt hälsotillstånd.
Vissa rapporter om situationen i Peru i fråga om mänskliga rättigheter
I en av granskningsanmälningarna hänvisas till en rapport av advokaten Christian Åhlund, gjord på uppdrag av frivilligorganisationernas Fond för Mänskliga Rättigheter och rubricerad En kritisk granskning av den svenska regeringens beslut att avvisa flyktingar till Peru. Christian Åhlund sammanträffade i Peru under tiden den 3--7 maj 1993 med företrädare för peruanska människorättsorganisationer, Internationella röda korset, advokater, diplomater, åklagare och politiker. Den 10 maj 1993 besökte han Washington och sammanträffade där med företrädare för US State Department och människorättsorganisationen America's Watch.
Enligt rapporten är det uppenbart att situationen avseende mänskliga rättigheter i Peru är synnerligen allvarlig. Mycket grova övergrepp begås såväl av Sendero Luminoso som av militären och polisen. Gerillan har under det senaste året i ökad utsträckning använt sig av rena terrormetoder. Den 16 juli 1992 sprängdes en bilbomb i centrala Lima under en tid då det alltid är mycket folk i rörelse. 22 personer dödades och 200 skadades. Den 10 oktober 1992 dödade Sendero Luminoso 48 invånare i en liten by. För att bekämpa gerillan använder sig den peruanska militären av summariska avrättningar, godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och våldtäkt. Christian Åhlund hänvisar till uppgifter i US State Departments rapport om Peru där det anges från trovärdiga källor att militären rutinmässigt torterar misstänkta senderister och att säkerhetsstyrkorna i många fall griper personer för att därefter förneka all kännedom om deras vidare öden, och det konstateras att även när det gäller polisen föreligger trovärdiga uppgifter om tortyr. Vidare hänvisar Christian Åhlund till att Peru enligt UN Working Group on Forced and Involuntary Disappearances år efter år toppar listan över länder med flest försvinnanden. Christian Åhlund framhåller vidare att det största problemen när det gäller övergreppen mot mänskliga rättigheter i Peru är att de så gott som aldrig utreds och bestraffas. Presidenten i Högsta militärdomstolen bekräftade vid ett samtal med Christian Åhlund att av hundratals anmälningar mot militärer totalt endast fyra bestraffats för brott mot mänskliga rättigheter.
Christian Åhlund framhåller i rapporten att den svenska regeringens uppfattning att peruaner, som kan resa ut ur Peru legalt utan att gripas vid utresan, inte heller skulle löpa någon risk att arresteras vid hemkomsten inte delas av hans samtalspartners i Peru. Företrädare för myndigheterna förklarade för honom att varje fall måste granskas för sig. Diplomater, advokater och företrädare för MR-organisationer påpekade att de återvändande mycket väl kan anses i Sverige ha gjort sig skyldiga till brott mot 1992 års terroristdekret genom att uttrycka sympati för gerillan eller bara genom att påtala militärens och polisens brott mot mänskliga rättigheter.
Rapportens slutsats blir att regeringens beslut den 8 juli 1992 att avvisa flyktingar till Peru är svårförklarligt och olyckligt. För det första sägs det i Peru råda närmast total rättsosäkerhet. Det finns enligt Christian Åhlund starka skäl att befara att många av dem som skickats tillbaka kommer att utsättas för tortyr och förföljelse. Härmed föreligger det -- anser Christian Åhlund -- enligt 8 kap. 1 och 2 §§ utlänningslagen hinder för verkställighet av avvisningsbesluten. Christian Åhlund framhåller att det är viktigt att konstatera att inget annat land ansett sig kunna återsända flyktingar till Peru. -- Statsrådet Birgit Friggebo har under utskottets utfrågning angett att det är fullt klart att det finns andra länder, t.ex. Frankrike, som avslår asylansökningar. Däremot har man inte samma traditioner som Sverige när det gäller verkställigheten av beslut. Sedan en ansökan avslagits har man i en del av de europeiska länderna förutsatt att personerna i fråga på egen hand lämnar landet och det har lett till att ganska många människor lever illegalt runt om i Europa.
Kommissionen för mänskliga rättigheter inom FN:s ekonomiska och sociala råd har den 15 november 1993 redovisat en rapport om brott mot mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i världens olika delar. Av rapporten framgår bl.a. följande.
När det gäller situationen i Peru rapporteras uppgifter om att mer än 28 000 personer dödats sedan de väpnade konflikterna uppstod. Säkerhetsstyrkorna anges vara ansvariga för 53 % av dödandet, medan 45 % hänförs till Sendero Luminoso och 1 % till den andra beväpnade oppositionsgruppen MRTA. Medan mer än 2 300 medlemmar i säkerhetsstyrkorna och 12 500 medlemmar i Sendero Luminoso och MRTA har dött i militära konflikter mellan regeringsstyrkor och beväpnade oppositionsstyrkor har 13 000 civila personer mist livet, däribland ett stort antal MR-aktivister, journalister, akademiker och studenter, medlemmar i den politiska oppositionen, fackföreningsmedlemmar, miljöaktivister, läkare och advokater. De huvudsakliga offren för det politiska våldet har varit bönder och kommunala ledare; många av dem hade inte deltagit i konflikten. Det hade rapporterats ett stort antal fall där bönder varit utsatta för Sendero Luminosos agerande eftersom de misstänkts ha samarbetat med militären. Det hade också vid upprepade tillfällen rapporterats att militären och bondeförsvarsgrupper, ibland tillsammans, hade utfört avrättningar och massakrer på Sendero Luminoso- och MRTA-medlemmar och deras sympatisörer och på sådana personer som vägrat delta i civila försvarsgrupper.
I rapporten redovisas också uppgifter om att antalet avrättningar som utförts av medlemmar av säkerhetsstyrkorna minskat under första halvåret 1993, liksom antalet ofrivilliga försvinnanden. Minskningen kan delvis förklaras av säkerhetsstyrkornas ändrade strategi. Tidigare tillämpades en idé om kollektivt ansvar; alla i en by sågs som medlemmar i en terroristorganisation, vilket kunde resultera i massdödande eller försvinnanden. Säkerhetsstyrkorna använder sig numera av mer selektiva metoder för att identifiera medlemmar och anhängare till någon av de båda terroristorganisationerna. Det finns också rapporter om att dessa misstänkta anhålls och ställs inför domstol. Enligt officiella källor har 95 % av de båda rörelsernas ledare infångats, åtalats och dömts till livstids fängelse. Enligt en icke officiell källa har väpnade attacker knutna till Sendero Luminoso minskat kraftigt under det första året efter Abimael Guzmáns tillfångatagande.
Höga militärer har enligt rapporten angett att respekten för mänskliga rättigheter är ett av huvuddragen i kampen mot terrorismen, liksom behovet av att vinna folkets lojalitet och stöd. Hela armén instrueras i detta avseende. Broschyrer distribueras bland soldaterna och det ges kurser i mänskliga rättigheter. Vidare gavs upprepade försäkringar om att alla brott mot mänskliga rättigheter utreds av mänskliga rättighetsenheter inom de skilda militärbaserna och militärdomstolar. Emellertid hade det framkommit information från ett antal trovärdiga källor om att denna bedyrade respekt för mänskliga rättigheter ännu inte har överförts till praktik. Summariska avrättningar utförda av medlemmar i militären, militärledda civila försvarspatruller och polisen fortsätter att genomföras, och politiskt våld resulterar fortfarande i ett alarmerande högt antal offer: under de första sex månaderna 1993 rapporteras 853 personer ha mist livet genom politiskt dödande eller i väpnade konflikter. Sendero Luminoso fortsätter att genomföra beväpnade attacker i Lima och på landsbygden. Totalt har 705 beväpnade attacker registrerats första halvåret 1993 och orsakat 400 personers död. Den 19 augusti 1993 avrättade medlemmar i Sendero Luminoso 62 medlemmar i Asháninkastammen, en etnisk minoritet på ca 25 000 medlemmar. Det har vidare framkommit uppgifter om hotelser och trakasserier samt kränkningar av de mänskliga rättigheterna, riktade mot MR-aktivister, journalister och advokater.
Enligt rapporten finns det en rad fall som illustrerar det förhållandet att medlemmar i säkerhetsstyrkorna åtnjuter nästan absolut immunitet. Vittnen, familjemedlemmar, journalister och t.o.m. departementstjänstemän har utsatts för hot och trakasserier eller blivit dödade. Både riksåklagaren och den specielle åklagaren för folkets och de mänskliga rättigheternas försvar hade uppgett att departementen inte hade några medel att skydda människor, särskilt vittnen, som mottagit hotelser till livet. Vidare hade uppgifter lämnats om att både civila och militära domare saknade självständighet. Åklagarna har uppgetts sakna den självständighet som krävs för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter.
Rapportens författare har framhållit att han, trots det minskade antalet summariska avrättningar och den peruanska regeringens uttalande om sin beslutsamhet att definitivt få slut på summariska avrättningar, fortsätter att vara allvarligt bekymrad över situationen i Peru. Den institutionaliserade immuniteten, den aviserade utvidgningen av dödsstraffet, brott mot mänskliga rättigheter utförda av civila försvarsgrupper och situationen i de områden där det råder undantagstillstånd har han ansett vara de största problemen när det gäller rätten till liv.
UNHCR:s bedömning av beslut om avvisning till Peru
FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har den 18 mars 1994 skriftligen kommenterat asylansökningar från peruanska medborgare som avslagits av Invandrarverket eller Utlänningsnämnden. UNHCR har därvid anmärkt att ansökningar avslagits med motiveringen att den asylsökande på legal väg kunnat lämna Peru och att asylsökande kunnat bo i Peru under en lång period, då han varit eftersökt eller hotad av polis eller våldsbenägna organisationer. Vidare har UNHCR kritiserat Invandrarverkets ställningstagande i fråga om medlemskap eller anknytning till organisationer som utövar våld bilaga A 9.9.
Statsrådet Birgit Friggebo har under utskottets utfrågning understrukit att man i Sverige lägger stor vikt vid UNHCR:s arbete. I huvudsak har hon inte några invändningar mot UNHCR:s bedömningar eftersom de överensstämmer väl med de beslut som regeringen fattat, men hon kan inte yttra sig om kommentarerna över Invandrarverkets bedömningar eftersom hon inte gjort någon ordentlig genomgång av dessa bedömningar. Hon har pekat på att UNHCR inte haft tillgång till några akter och man inte gjort någon bedömning i de enskilda fallen. UNHCR granskade i oktober 1992 de flesta akterna i de ärenden som prövats av regeringen. Man skulle från UNHCR:s sida höra av sig om man hade några invändningar eller kommentarer till besluten men återkom aldrig. Bakgrunden till att personer med anknytning till Sendero Luminoso inte kom i åtnjutande av de s.k. vistelsetidsreglerna, som innebar att asylsökande som vistats i landet en viss tid beviljades uppehållstillstånd utan att ha asylskäl, var att regeringen inte ville medverka till att det byggs upp en cellverksamhet här i landet av personer som har anknytning till en terroristorganisation. Regeringens hänvisning i besluten till artikel 1 F i 1951 års Genèvekonvention var endast ett sätt att beskriva denna typ av organisationer som har begått kriminiella handlingar i sitt hemland.
Statsrådet Birgit Friggebo har vidare under utfrågningen framhållit att mänskliga rättigheter kränks i Peru. Det kan -- anger hon -- konstateras att Peru är ett våldssamhälle, beroende bl.a. på terroristorganisationerna och försvinnanden. Det finns också tendenser hos statsmakten i Peru till en hårdnande politik, t.ex. har dödsstraff införts efter folkomröstning. När det gäller UNHCR:s kritik över att det vägs in i bedömningarna att de asylsökande kunnat ta sig ur Peru på legal väg har statsrådet framhållit att detta naturligtvis inte räcker som en enda omständighet. Det kan däremot ingå i en samlad bedömning och handlar också om trovärdighet. Någon avgörande vikt har regeringen inte fäst vid passfrågan. Också det förhållandet att en asylsökande vistats länge i Peru ingår i en samlad bedömning och spelar inte någon avgörande roll som enskild faktor. Regeringens bedömning utgår från om det i det enskilda fallet finns risk för omänsklig behandling, tortyr och numera också dödsstraff. Regeringens bedömning har varit att den risken inte funnits i de enskilda fall som regeringen handlagt. Alla uppgifter om situationen i Peru t.ex. från ambassaden i Lima, America's Watch, Amnesty och US State Department sammanvägs givetvis. De beslut regeringen fattat ligger enligt statsrådet fast. Statsrådet har också upplyst om att år 1990 beviljades 90 peruaner uppehållstillstånd. År 1991 var antalet 193. Åren 1992 och 1993 var antalet 115 resp. 188. Under 1992 fanns 6 fall av politiskt flyktingskap och 12 personer var de facto-flyktingar. Av dem som år 1993 beviljades uppehållstillstånd hade 13 de facto-flyktingskäl medan 175 hade humanitära skäl.
Regeringens beslut den 21 juni 1993 i fråga om asylsökande från Bosnien
Den 21 juni 1993 beslutade regeringen av humanitära skäl att bevilja vissa asylsökande från Bosnien-Hercegovina permanent uppehållstillstånd i Sverige. Samma dag beslöt regeringen införa viseringsplikt för medborgare i Bosnien-Hercegovina. Den 29 juli 1993 fattade regeringen beslut i ytterligare fem asylärenden. I samtliga fall beviljades uppehållstillstånd; i fyra fall av humanitära skäl och i ett fall som de facto-flyktingar.
Besluten hade praxisskapande karaktär. På grund av den oklara situationen i Bosnien-Hercegovina hade Invandrarverket i huvudsak inte fattat några beslut i ärenden rörande asylsökande därifrån utan den 15 januari 1993 överlämnat sju ärenden angående uppehållstillstånd för bosnier till regeringens avgörande. Verket bedömde att många av de asylsökande kunde åberopa tillräcklig grund för asyl eller uppehållstillstånd på humanitär grund. Verket utgick ifrån att situationen i Bosnien-Hercegovina under överskådlig tid skulle hindra att avlägsnandebeslut verkställdes dit. Verket menade att en lösning som innebar tillfälligt uppehållstillstånd var möjlig men rekommenderade den inte. Utlänningsnämnden yttrade sig i februari och förordade att ärendena skulle avvakta beslut en kortare tid. Nämnden erinrade om att permanent uppehållstillstånd är den normala tillståndsformen och att tidsbegränsade uppehållstillstånd endast borde tillgripas i enstaka fall i avvaktan på förändringar i asylsökandes hemland.
I slutet av maj fanns 38 000 asylsökande från Bosnien-Hercegovina i Sverige och någon snar lösning på konflikten i det forna Jugoslavien var inte i sikte. Det fanns inte längre skäl att avvakta med beslut enligt regeringens bedömning.
I Kulturdepartementets promemoria tas upp frågan om riksdagen borde ha hörts innan regeringen fattade det praxisskapande beslutet om bosnierna. I promemorian hänvisas till att ett sådant förfarande skulle stå i strid med 11 kap. 8 § regeringsformen. I denna paragraf föreskrivs att rättskipnings- och förvaltningsuppgift ej får fullgöras av riksdagen i vidare mån än som följer av grundlag eller riksdagsordningen. Regeringens beslut rörande bosnierna är ett sådant förvaltningsbeslut.
Statsrådet Birgit Friggebo har under utskottets utfrågning understrukit att regeringen har att rätta sig efter utlänningslagens bestämmelser. Det normala när det gäller flyktingpolitiken är att en person som bedöms ha behov av skydd skall ha permanent uppehållstillstånd. Det görs en bedömning av situationen i det land som de sökande kommer ifrån, men kostnader av olika slag skall inte vägas in. Det är fråga om förvaltningsrättsliga ärenden i de enskilda fallen, där de sökandes skäl, sedda mot bakgrund av situationen i hemlandet, skall vara avgörande. Det hindrar naturligtvis inte, enligt statsrådet, att man i samband med beslutsfattandet också gör uppföljningar av olika konsekvenser, även om de rent faktiskt inte skall ingå i beslutsunderlaget. Regeringens bedömning att det skulle komma mellan 20 000 och 30 000 anhöriga har visat sig överdriven. Förmodligen kommer det att röra sig om färre än 20 000 personer. Mottagningen av bosnierna i kommunerna har gått mycket smidigt och långt över förväntan.
När det gäller frågan om att regeringen i stället för permanent uppehållstillstånd borde ha beviljat bosnierna tillfälligt uppehållstillstånd har statsrådet Birgit Friggebo framhållit att en rad länder i Europa, vilka ursprungligen beviljat tillfälligt uppehållstillstånd, så småningom gått över till en mer permanent ordning. Överläggningar med Danmark förekom innan besluten om bosnierna fattades.
Statsrådet har också beklagat att regeringen blev tvingad att införa ett visumtvång. Emellertid kom under 1993 de allra flesta flyktingarna från Kroatien, där de redan hade skydd och humanitär hjälp. För att inte totalt stänga gränserna begärde regeringen också en kraftigt utökad flyktingkvot och dessutom utvidgades anhörigbegreppet. Hittills har ungefär 1 200 personer beviljats tillstånd med anledning av kvoten och man bedömer att hela kvoten på 7 300 från det tidigare Jugoslavien kommer att ha utnyttjats den 1 juli 1994.
Behandlingen av asylansökningar från kosovoalbaner
I en promemoria från Kulturdepartementet bilaga A 9.8 understryks att regeringen endast prövar asylärenden som överlämnats av Statens invandrarverk eller Utlänningsnämnden för att ärendena bedöms vara av särskild vikt för ledning av tillämpningen av utlänningslagen eller synnerliga skäl annars talar för regeringens prövning. Det är inte möjligt för regeringen att begära att visst eller vissa ärenden skall överlämnas.
Invandrarverket och Utlänningsnämnden har överlämnat sju ärenden som rör asylansökningar från kosovoalbaner. Inget av dessa ärenden har överlämnats för att få vägledning i asylfrågan utan frågan har i ett fall gällt bedömning av medborgarskap och i övriga fall de asylsökandes vårdbehov. Regeringen har fattat beslut i tre av ärendena och har därvid inte prövat om frågan om asyl på annat sätt än att man i enlighet med myndigheternas bedömning fastställt att grund för asyl inte förelegat i det enskilda fallet. Regeringen har enligt promemorian inte heller utformat besluten så att de kan sägas utgöra någon uttalad vägledning när det gäller bedömning av asylskäl åberopade av kosovoalbanska asylsökande. Regeringen har i de tre fallen beviljat tillfälligt uppehållstillstånd på humanitär/medicinsk grund, och frågan om asyl kan enligt promemorian komma att prövas i samband med att uppehållstillstånden löper ut.
Statsrådet Birgit Friggebo har vid utskottets utfrågning kompletterat uppgifterna i promemorian med uppgiften att regeringen fattat beslut i två ytterligare ärenden beträffande Kosovo mot bakgrund av medicinska skäl. Ytterligare ett ärende rörande uppehållstillstånd för en kosovoalban med hänsyn till medicinska skäl hade inkommit till regeringen. Varken Invandrarverket eller Utlänningsnämnden har överlämnat något ärende som gäller själva skyddsfrågan.
Enligt statsrådet har det kommit ungefär 60 000 personer från Kosovo. Över hälften har nu lämnat landet. Av dem har 11 000 gjort det frivilligt. Ungefär 3 000 har fått stanna i Sverige och ett antal tusen personer finns gömda i landet. De europeiska länderna gör i grunden samma bedömningar av situationen i Kosovo. Det finns en ganska nära kontakt mellan länderna och man utbyter rapporter och gör avstämningar. Från tid till annan kan det vara vissa frågor som kommer upp till diskussion i de olika länderna, vilket gör att man dröjer med avvisningsbeslut. När det gäller inställningen i Frankrike kan nämnas att det inte finns så många kosovoalbaner där eftersom landet i stort sett stängt sina gränser.
Statsrådet har understrukit att man i Sverige inte på något sätt negligerat den allvarliga situationen i Kosovo. Samtidigt har hon noterat att långt över 30 000 kosovoalbaner lämnat Sverige och till största delen återvänt till Kosovo, dit en del också tagit med sig svenska hustrur. Det finns enligt statsrådet trots vissa hinder en ständig internationell närvaro i Kosovo och regeringen får många rapporter om vad som händer där. Det kommer inga regelmässiga rapporter om att återvändande kosovoalbaner råkat illa ut. Den allmänna situationen är emellertid sådan att man riskerar husrannsakningar och polisförhör o.d. Det kan inte uteslutas att det i sådana sammanhang också förekommer våld. En hög grad av diskriminering förekommer och det finns all anledning att fördöma detta.
Besluten den 14 april 1994 om nya s.k. väntetidsregler innebär, enligt vad statsrådet Birgit Friggebo framhållit i samband med att hon samma dag i riksdagen lämnade information från regeringen om flyktingpolitiken, att omkring 20 000 personer -- i huvudsak asylsökande från Kosovo -- med stor sannolikhet kommer att få uppehållstillstånd.
Statsrådet Birgit Friggebo har vidare under utskottets utfrågning understrukit att regeringen borde ha ett större inflytande över praxissättningen och har upplyst om att det inom Kulturdepartementet pågår ett arbete för att åstadkomma en snabb översyn av frågan. Direktiv kommer att meddelas under våren.
Utskottets bedömning
Regeringens beslut den 8 juli 1992 i fråga om asylsökande från Peru granskades av konstitutionsutskottet våren 1993. Granskningen föranledde inte något uttalande från utskottets sida. I en reservation (m, c, fp och kds) anfördes att granskningen inte visat annat än att regeringen noggrant prövat omständigheterna i ärendet. Riksdagen godkände reservationen.
Enligt utskottets mening har den fortsatta granskningen av regeringens beslut att avvisa asylsökande peruaner fortfarande inte visat annat än att omständigheterna i de granskade regeringsärendena grundligt prövats. Statsrådet Birgit Friggebo har under utfrågningen framhållit att regeringens bedömning av situationen i Peru grundar sig på en rad rapporter, t.ex. från svenska ambassaden i Lima, America's Watch, Amnesty och US State Department, och att dessa rapporter givetvis sammanvägs. Hon har understrukit att mänskliga rättigheter kränks i Peru och har konstaterat att Peru är ett våldssamhälle, beroende bl.a. på terroristorganisationerna och försvinnanden. Regeringens bedömning utgår emellertid enligt statsrådet från om det i det enskilda fallet finns risk för omänsklig behandling, tortyr och numera också dödsstraff. Regeringens bedömning har varit att den risken inte funnits i de enskilda fall som regeringen handlagt. Nämnas kan också att regeringsbesluten har varit föremål för bedömning både av UNHCR och Europakommissionen för mänskliga rättigheter. Inget av dessa båda organ har riktat någon kritik mot handläggningen av ärendena, även om UNHCR vädjat för en av de asylsökande och dessutom kritiskt kommenterat beslut av Invandrarverket och Utlänningsnämnden, där vissa av regeringsbeslutens formuleringar använts.
Mot den angivna bakgrunden har utskottet inte funnit anledning göra en annan bedömning av de aktuella besluten än den som förra årets granskning ledde till. Granskningen föranleder inte något yttrande i övrigt från utskottets sida.
När det härefter gäller regeringens beslut att bevilja permanent uppehållstillstånd för asylsökande från Bosnien-Hercegovina föranleder granskningen inte något särskilt uttalande från utskottets sida.
I frågan om avvisningar av asylsökande kosovoalbaner får utskottet anföra följande. Varken Invandrarverket eller Utlänningsnämnden har före besluten den 14 april 1994 överlämnat ärenden till regeringen för bedömning om skyddsbehovet för asylsökande kosovoalbaner. Regeringen har således inte prövat frågan om asylsökande kosovoalbaners skyddsbehov. Regeringens beslut den 14 april innebär sannolikt att större delen av de asylsökande kosovoalbanerna i Sverige får uppehållstillstånd av humanitära skäl. Bakgrunden till besluten är att väntetiderna, av skäl som varken myndigheter eller asylsökande kan lastas för, blivit alltför långa.
Enligt utskottets mening saknas mot den angivna bakgrunden anledning för utskottet att rikta någon anmärkning mot regeringen när det gäller avvisningar av asylsökande kosovoalbaner.
13. Privatiseringen av statliga företag
a) Regeringens handläggning med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande
I en granskningsanmälan, bilaga A 10.1, har till granskning anmälts regeringens och det ansvariga statsrådets handläggning av privatiseringen av statliga företag. Granskningen bör enligt anmälan särskilt avse upphandlingen av de konsulttjänster som har anlitats i sammanhanget. Anmälan har utgått från det privatiseringsbemyndigande som riksdagen lämnade regeringen vid behandlingen av regeringens proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag m.m.
Utskottet har inhämtat uppgifter från Statsrådsberedningen om vilka åtgärder som regeringen vidtagit med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande. Dessa uppgifter har lämnats i en promemoria från Statsrådsberedningen, bilaga A 10.2. De berörda departementen har sedan, efter frågor från utskottet, kompletterat sina tidigare lämnade uppgifter.
I en inom utskottskansliet upprättad promemoria, bilaga A 10.3, ges en sammanställning av de åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande. Denna promemoria omfattar de uppgifter som lämnats av departementen men innehåller också andra uppgifter, t.ex. från regeringens redogörelser för statligt ägda företag som avlämnas varje år till riksdagen. Promemorian avslutas med en sammanställning av de uppgifter som departementen lämnat om kostnader.
Regeringens proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag m.m.
I november 1991 föreslog regeringen i proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag m.m., att regeringen skulle få bemyndigande att sälja statens aktier i 35 aktiebolag eller delar av dessa. De aktuella bolagen angavs i en bilaga till propositionen, som också omfattade Statens Hundskola, Statens vattenfallsverk och Domänverket efter ombildning. Regeringen hemställde också om ett bemyndigande att avveckla Förvaltningsaktiebolaget Fortia. Det föreslogs vidare att ett särskilt anslag skulle anslås för omstruktureringskostnader i vissa företag inför försäljningen och för direkta omkostnader i samband med försäljningen.
Bemyndigande att försälja statens aktier m.m.
Vad gällde försäljningens inriktning och omfattning anfördes i propositionen bl.a. följande.
Köparkategorier
Allmänheten och de anställda borde enligt propositionen ges bred möjlighet att teckna aktier m.m. De anställda borde få möjlighet att bli delägare i de företag där de arbetar, vilket även skulle gälla anställda utomlands. Eftersom ett decentraliserat ägande ansågs väsentligt borde allmänheten ges tillfälle att teckna aktier. Enligt propositionen borde denna inriktning i flertalet fall kunna tillgodose kravet att försäljningarna ledde till industriellt riktiga lösningar. I några fall kunde, av detta skäl, ett annat försäljningssätt behöva väljas. För att uppnå en industriellt riktig struktur kunde enligt propositionen en direkt försäljning till ett annat företag i vissa fall vara lämpligast.
Olika köpare borde enligt propositionen ges likartade villkor inom ramen för de marknadsmässiga hänsyn som måste tas. Olika former för försäljning av aktier m.m. i samma företag kunde enligt propositionen av affärsmässiga skäl självfallet innebära olikheter i villkoren för olika köpare.
I propositionen hänvisades till ett förslag från regeringen om upphävande av reglerna för utländska företagsförvärv. Detta förslag innebar att lagstiftningen om kontroll av utländska förvärv av dels företag och aktier, dels fastigheter som är avsedda för näringsverksamhet avskaffades i huvudsak. Riksdagen tillstyrkte detta förslag (prop. 1991/92:71, bet. 1991/92:NU15). Någon gräns för utländskt ägande vid försäljning av statens aktier borde inte sättas enligt propositionen om privatisering av statligt ägda företag. I och med att ett spritt ägande eftersträvas i de företag som säljs ansågs risken vara liten för ett dominerande utländskt ägande med negativa effekter.
Företag som i första hand borde bli föremål för försäljning
Enligt propositionen borde endast företag som bedriver kommersiell verksamhet och som arbetar på konkurrensutsatta marknader bli föremål för försäljning. Verksamhet som bedrivs på marknader med bristfällig konkurrens borde enligt propositionen utsättas för konkurrens eller förändras strukturellt innan försäljning blir aktuell.
Val av tidpunkt för försäljning, prissättning m.m.
Enligt propositionen borde tidpunkten för försäljning av enskilda försäljningsobjekt väljas med omsorg. Försäljning av statens innehav i ett så stort antal företag som det var fråga om krävde enligt propositionen betydande tid att genomföra. Många statligt ägda företag behövde omstruktureras innan de kunde säljas. Generellt borde enligt propositionen gälla att statens tillgångar bör säljas till ett marknadssmässigt pris och vid en kommersiellt riktigt vald tidpunkt.
När försäljning skall ske till ett större antal köpare genom t.ex. prospekt, börsintroduktion eller på annat sätt borde företagen uppfylla de krav marknaden ställer eller kan ställa på struktur, strategi, intjänandeförmåga och ekonomisk stabilitet. I vissa situationer när det kan bli aktuellt att sälja företag eller verksamheter till andra företag t.ex. av strukturskäl eller på grund av ett behov att finna en stark och handlingskraftig ägare, blir försäljningen en direkt uppgörelse mellan berörda parter.
Det fanns enligt propositionen anledning att ta hänsyn till om en försäljning av företaget skulle inverka negativt på andra företags verksamheter. I propositionen tänkte man här t.ex. på att en försäljning av kreditinstitut till företag inom den finansiella sektorn kan innebära att det totala utbudet av krediter i landet minskar. Vidare borde vid försäljningar förvärvsreglerna i konkurrenslagen beaktas.
För kreditinstitut måste enligt propositionen försäljningen ske på ett sådant sätt och till sådana köpare att institutets kreditvärdighet inte försämras.
Vid beslut om försäljning av statens andelar i de regionala investmentbolagen var det enligt propositionen viktigt att se till att syftet med det statliga engagemanget inte går förlorat.
Riskkapitalmarknadens situation angavs som en annan väsentlig faktor att ta hänsyn till vid val av försäljningstidpunkten. Det ansågs viktigt att försäljningen av statliga företag genomförs så att inte övriga företags möjligheter att skaffa kapital förhindras.
I propositionen underströks att den i bilagan redovisade listan inte innebar något förslag om när eller i vilken form försäljning bör vidtas. Det borde enligt propositionen ankomma på regeringen att från fall till fall avgöra detta med hänsyn till de mål för försäljningen som tidigare redovisats samt med hänsyn till de enskilda företagens situation och riskkapitalmarknadens förutsättningar.
Organisationen av försäljningen m.m.
Vad gäller organisationen av försäljningen och omstruktureringen av de statligt ägda företagen ankom det enligt propositionen på regeringen att besluta om hur arbetet skall organiseras. För riksdagens information lämnades i propositionen bl.a. följande uppgifter.
Förberedelserna för försäljningen borde enligt propositionen skötas i samarbete med de enskilda företagens styrelser. Schematiskt kunde enligt propositionen arbetet för ett enskilt företag delas in i olika faser:
1. Analys av förutsättningarna för ägarspridning 2. Strategisk och kommersiell anpassning av företagets affärsidé och struktur. I vissa fall kan kapitaltillskott, omstrukturering etc. erfordras. 3. Beslut om hur en försäljning bör genomföras 4. Genomförande av ägandeöverlåtelse
Vidare informerades om att frågor om försäljning m.m. bereds i regeringskansliet och att extern expertis kommer att anlitas i detta arbete. Regeringen beslutar om varje enskilt försäljningsärende. Här nämndes att avsikten var att tillsätta en särskild kommission som skulle stå till regeringens förfogande för bedömning av villkor m.m. för enskilda försäljningsärenden innan regeringen fattar sitt beslut. Nedan redogörs för denna s.k. Privatiseringskommission.
Avveckling av Förvaltningsaktiebolaget Fortia
I propositionen föreslogs också att regeringen skulle bemyndigas att avveckla Förvaltningsaktiebolaget Fortia. Detta bolag bildades 1990 efter beslut av riksdagen och hade till uppgift att förvalta aktierna i vissa av staten hel- eller delägda industriföretag vilka tidigare förvaltats av Industridepartementet. Till Fortia överfördes genom apportemission statens ägarandelar i SSAB Svenskt Stål AB, Luossavaara- Kiirunavaara AB, Celsius Industrier AB, AB Statens Skogsindustrier (ASSI), Ncb AB, Procordia AB, SGAB, SIB-Invest AB, FFV AB och Cementa AB.
Den 1 juni 1991 förvärvade Celsius Industrier AB samtliga aktier i FFV AB.
I propositionen hänvisades till vad som i propositionen framgått om att beredningen av frågor rörande utförsäljning av statliga företag skulle ske inom regeringskansliet och att det slutliga beslutet om utförsäljning borde fattas av regeringen. Fortia skulle därmed enligt propositionen inte ha någon sådan uppgift att fylla i samband med genomförandet av den föreslagna ägarspridningen, varför Fortia borde avvecklas. Efter avvecklingen av Fortia borde enligt propositionen samtliga aktieinnehav återföras till Näringsdepartementet.
Omstruktureringsinsatser m.m.
I propositionen föreslogs att ett särskilt anslag skulle föras upp på statsbudgeten för kapitalinsatser i vissa av de angivna företagen i omstruktureringssyfte som förberedelse för försäljning samt för direkta försäljningsomkostnader. Här anfördes i propositionen att för att underlätta möjligheterna att ge kapitaltillskott i de aktuella företagen för omstruktureringsåtgärder m.m. erfordrades att regeringen fick möjlighet att i vissa fall när det är kommersiellt motiverat lämna ägartillskott till dessa företag utan riksdagens medgivande. Insatser kunde behövas i vissa företag innan en försäljning är möjlig. Vidare krävdes enligt propositionen vid försäljning av större aktieinnehav i vissa fall att direkta försäljningsinsatser, reklam etc. betalades av säljaren. I propositionen föreslogs att regeringen bemyndigades att besluta om särskilda insatser i vissa av de företag som angavs i bilagan i syfte att möjliggöra en försäljning. För att uppnå detta förordades att ett särskilt förslagsanslag (får överskridas av regeringen utan riksdagens hörande om det behövs för att ändamålet med anslaget skall uppfyllas) om 1 000 kr inrättades under tolfte huvudtiteln.
Kostnaderna för försäljningen, anslagsfrågor m.m.
I propositionen anfördes att det i samband med försäljningen och ägarspridningen uppkom vissa kostnader för ägaren staten bl.a. för Privatiseringskommissionen. Det förordades i propositionen att kostnaderna belastade resp. departements utredningsanslag. Regeringen borde enligt propositionen årligen t.ex. i budgetpropositionen redovisa resultaten av försäljningarna för riksdagen. Då borde även belastningen på det föreslagna anslaget för omstruktureringskostnader m.m. redovisas.
Riksdagens beslut om privatisering av statligt ägda företag m.m.
I december 1991 behandlade näringsutskottet propositionen i betänkandet 1991/92:NU10. Yttranden inhämtades från finansutskottet, socialförsäkringsutskottet, socialutskottet, trafikutskottet och jordbruksutskottet.
Näringsutskottet tillstyrkte att regeringen bemyndigades att, i enlighet med vad som angavs i propositionen, sälja statens aktier m.m. och delar av verksamheter inkl. fast egendom i följande 34 företag.
1. AB Kurortsverksamhet 2. Statens Hundskola (efter genomförd ombildning till AB) 3. AB Aerotransport 4. AB Svensk Bilprovning 5. Företagskapital AB 6. AB Industrikredit 7. Lantbrukskredit AB 8. Svalöf AB 9. SSAB Svenskt Stål AB 10. Luossavaara-Kiirunavaara AB 11. Celsius Industrier AB 12. AB Statens Skogsindustrier 13. Ncb AB 14. Procordia AB 15. SIB-Invest AB 16. Cementa AB 17. SSPA Maritime Consulting AB 18. SGAB, Sveriges Geologiska AB 19. SEMKO AB 20. AB Svensk Anläggningsprovning 21. Satellitbild i Kiruna AB 22. Nordiska Satellitaktiebolaget 23. OK Petroleum AB 24. Statens vattenfallsverk (efter genomförd ombildning till AB) 25. Domänverket (efter genomförd ombildning till AB) 26. Blekingen AB 27. Rödkallen AB 28. Sorbinvest AB 29. Bergslagens Teknikutvecklings AB 30. Utvecklings AB Skeppsankaret 31. Troponor Invest AB 32. Norrlands Center AB 33. SKD-företagen AB 34. Svensk Avfallskonvertering AB
Näringsutskottet tillstyrkte även att regeringen bemyndigades att på annat sätt än genom försäljning av aktier minska statens ägarandel i de angivna företagen. Utskottet tillstyrkte också att regeringen bemyndigades att avveckla Förvaltningsaktiebolaget Fortia i enlighet med vad som angavs i propositionen.
Näringsutskottet anslöt sig till de riktlinjer för försäljningen av statligt ägda företag som angavs i propositionen och hemställde om riksdagens godkännande av dessa.
Till kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag, m.m. på tilläggsbudget I till statsbudgeten för budgetåret 1991/92 under tolfte huvudtiteln tillstyrkte utskottet anvisande av ett förslagsanslag på 1 000 kr.
Enligt utskottet borde riksdagen slutligen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om organisation av arbetet med och genomförande av privatiseringen av vissa statligt ägda företag.
Näringsutskottet anförde i betänkandet bl.a. följande.
Näringsutskottet framhöll att den statliga företagsgruppen hade en mycket varierad verksamhetsinriktning. Den brokiga sammansättningen av företag speglade enligt utskottet väl det faktum att uppbyggnaden av den statliga företagsgruppen inte hade skett enligt några vägledande principer. Det hade ofta varit speciella orsaker som föranlett staten att engagera sig i olika bolag. De försäljningar av företag som hade förekommit hade huvudsakligen genomförts utifrån resp. företagslednings bedömning. Någon översyn från principiella utgångspunkter av statens företagsverksamhet hade inte gjorts.
Enligt näringsutskottet är ett spritt enskilt ägande och en fri konkurrens grundstenar i en vital ekonomisk politik. Utskottet instämde i regeringens uppfattning att värnandet om rättvisa och fri konkurrens kräver att staten står neutral mellan olika företag på marknaden. En privatisering av statliga företag innebär enligt utskottet att de livskraftiga företagen ges bättre finansiella utvecklingsmöjligheter. Försäljningen av statliga företag ansågs också ha fördelar från ägarspridningssynpunkt. Enligt utskottet bör vid försäljningen av statligt ägda aktier, i enlighet med vad som anfördes i propositionen, allmänheten och de anställda ges bred möjlighet att teckna aktier. De anställda kan därigenom enligt utskottet få ett ökat inflytande över företagens verksamhet. Enligt utskottet är det av betydelse för svensk ekonomi att fler människor engagerar sig såsom ägare i företagens utveckling. Mot bakgrund av detta tillstyrkte utskottet, med undantag för Statens bakteriologiska laboratorium, regeringens förslag om privatisering av statligt ägda företag. Här anförs vidare följande (s. 21).
Försäljningarna kommer att utsträckas under en lång tidsperiod. För att affärsmässigt goda resultat skall uppnås måste tidpunkten för försäljningarna av de enskilda företagen väljas med omsorg. Det är väsentligt att valet av tidpunkt också görs med beaktande av förhållandena på riskkapitalmarknaden. Försäljningarna får inte leda till att det övriga näringslivets möjligheter att tillförsäkra sig riskkapital sätts i fara. Utskottet ansluter sig därför till förslaget i propositionen att regeringen skall ges ett generellt bemyndigande att sälja statens aktier m.m. i de aktuella företagen vid lämplig tidpunkt och -- om så behövs -- efter erforderlig strukturanpassing etc. Vidare tillstyrks att regeringen bemyndigas att på annat sätt, t.ex. vid en nyemission, minska statens ägande i företagen. Utskottet ansluter sig också till de riktlinjer för försäljningarna som anges i propositionen och till vad som där i övrigt anförs om organisation och genomförande av dessa. Härav följer att utskottet även tillstyrker att regeringen bemyndigas att avveckla Förvaltningsaktiebolaget Fortia. Också det föreslagna anslaget för vissa omstruktureringar m.m. tillstyrks.
I propositionen hade anförts att intäkterna från försäljningen av de statliga företagen kunde utnyttjas på olika sätt. En utförsäljning av statliga tillgångar inbringade enligt propositionen betydande belopp. För att inte minska statens förmögenhet borde enligt propositionen dessa medel användas till investeringar i infrastruktur som skapar förutsättningar för tillväxt, dvs. har en hög samhällsekonomisk avkastning, till investeringar i verksamheter som ger minst lika bra avkastning som de sålda verksamheterna eller för att amortera statsskulden. Enligt näringsutskottets mening borde regeringen även kunna besluta om att influtna medel från försäljningarna skall kunna användas för direkt amortering på statsskulden utan att intäktföras på statsbudgeten. Regeringen borde löpande, t.ex. i budgetpropositionen, lämna en redovisning över vilka försäljningar som har genomförts, vilka intäkter dessa har givit samt i vad mån intäkterna har använts för direkt amortering på statsskulden.
Om inte annat följde av det som tidigare sagts i betänkandet, anslöt sig näringsutskottet slutligen till vad som i övrigt anförts i från andra riksdagsutskott inhämtade yttranden över propositionen såvitt den gällde företag inom resp. utskotts beredningsområde. Vad utskotten härvid anfört berörs i vissa delar i bilaga A 10.3, i samband med redogörelsen för de åtgärder som vidtagits med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande.
I en reservation till näringsutskottets betänkande avvisade utskottets socialdemokratiska ledamöter det i propositionen framlagda förslaget om försäljning av statliga företag. Förslaget syntes enligt reservanterna enbart ha en ideologisk utgångspunkt. Reservanterna var starkt kritiska mot att regeringen i propositionen inte lämnat några uppgifter eller motiveringar beträffande de enskilda företagen. I reservationen anfördes att staten även fortsättningsvis bör ha en viktig roll som ägare av företag inom såväl basindustrierna som andra branscher. Man avvisade inte kategoriskt förändringar i det statliga ägandet, men enligt reservanterna måste förändringar av det statliga ägandet prövas från fall till fall och i vederbörlig ordning underställas riksdagen för beslut.
Riksdagen följde näringsutskottets majoritet.
Statens bakteriologiska laboratorium
Propositionens bilaga omfattade även Statens bakteriologiska laboratorium (efter bolagsbildning). Privatiseringen härav behandlades dock inte av riksdagen förrän 1993 (bet. 1992/93:SoU28).
Anledningen till att frågan om privatisering av Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) inte behandlades av näringsutskottet var att denna fråga då bedömdes behöva anstå i avvaktan på att en aviserad proposition om överföring till bolagsform av verksamheten hos SBL med produktion av vacciner. Denna proposition skulle behandlas av socialutskottet och därför överlämnades frågan om en privatisering av SBL till detta utskott.
Socialutskottet tillstyrkte propositionens förslag. Utskottet framhöll att en eventuell försäljning i enlighet med riksdagens beslut om ett moratorium för försäljning av statliga företag och fastigheter (se nedan) skulle föregås av samråd mellan regeringen och Socialdemokraterna. I en socialdemokratisk reservation avstyrktes propositionens förslag.
Privatiseringskommissionen
Privatiseringskommissionen skall enligt sina direktiv (dir. 1992:1) ge synpunkter på de förslag till försäljningar av statliga företag som förbereds inom regeringskansliet och som överlämnas till kommissionen. Kommissionen skall avge sina yttranden till regeringen vilka skall ingå i regeringens beslutsunderlag. Inför ett beslut som fattas av regeringen skall Privatiseringskomissionen bedöma vissa centrala frågor i de ärenden som överlämnas till kommissionen. Kommissionens bedömning skall bidra till att tillgodose kravet på objektivitet och sakkunskap i fråga om försäljning av statlig egendom.
Kommissionens uppgift skall vara att inför regeringens beslut i ett försäljningsärende lämna ett utlåtande till regeringen om pris och villkor m.m. som föreslås i ärendet och, i förekommande fall, om den industriella lösningen.
Generellt bör, enligt direktiven, gälla att statens tillgångar skall säljas till ett marknadsmässigt pris och vid en av staten som aktieägare kommersiellt riktigt vald tidpunkt. Vid bestämmandet av tidpunkt skall hänsyn också tas till privatiseringsplanen som helhet. Förutom villkor och tidpunkt för försäljningen bör kommissionen också yttra sig över lämpligheten av den föreslagna nya ägarstrukturen i bolaget med tanke på företagets framtida utveckling.
Kommissionen har i uppgift att yttra sig över om förslag till villkoren för försäljning av aktier till en bredare ägarkrets står i överensstämmelse med de etiska regler som utformats av bl.a. Aktiemarknadsnämnden och styrelsen för Stockholms Fondbörs samt om företagen uppfyller de krav aktiemarknaden ställer på noterade bolag.
Kommissionen har vidare enligt direktiven i uppgift att bedöma om försäljning av aktier till en bredare ägarkrets sker vid en sådan tidpunkt att andra företags möjligheter att skaffa kapital på marknaden inte väsentligt försvåras.
Kommissionen har också att bedöma om försäljningen inverkar negativt på de aktuella företagens utvecklingsmöjligheter eller på andra företags verksamheter. Härvid bör särskild hänsyn tas till konkurrensfrågorna.
Enligt direktiven bör berörda statsråd också kunna begära att kommissionen yttrar sig över andra frågor i anslutning till de statliga företagen och privatisering av dessa. Enligt direktiven bör ett ärende föredras för kommissionen av företrädare för berört departement och bolag samt av sådana externa konsulter som varit anlitade för att utarbeta förslaget.
Kostnaderna för Privatiseringskommissionen skall belasta tolfte huvudtitelns (Näringsdepartementet) anslag Utredningar m.m.
Ordförande i Privatiseringskommissionen är teknologie doktor Curt Nicolin. Övriga ledamöter är hovrättspresidenten Birgitta Blom, bankdirektören Jan Ekman, verkställande direktören Lars-Erik Forsgårdh, f.d. statsministern Thorbjörn Fälldin, direktören Karl-Axel Linderoth, verkställande direktören Lars Wohlin, direktören Carl Johan Åberg och direktören Karl Erik Önnesjö.
Moratorium för försäljning av statliga företag och fastigheter
Enligt överenskommelsen i september 1992 mellan företrädare för regeringen och Socialdemokraterna skulle i princip ett moratorium införas för försäljning av statliga företag och fastigheter. Detta skall inte hindra omstruktureringar i de fall då sådana är lämpliga och nödvändiga. En marknadsmässig bedömning skall göras av de fortsatta möjligheterna till spridning av ägandet. Eventuell försäljning skall föregås av samråd mellan regeringen och Socialdemokraterna. I proposition 1992/93:50 begärde regeringen att riksdagen skulle godkänna detta. Riksdagen (bet. 1992/93:FiU1) godkände vad som förordats beträffande försäljning av statliga företag och fastigheter.
I samband med näringsutskottets (bet. 1993/94:NU16) behandling av budgetpropositionen 1993/94:100 bil. 13 (Näringsdepartementet) anförde utskottet bl.a. följande.
Då det gäller kritiken mot regeringen för att den inte följt överenskommelsen från krisuppgörelsen hösten 1992 vill utskottet understryka att omstruktureringar i de statliga företagen i de fall sådana är lämpliga och nödvändiga inte skulle hindras enligt överenskommelsen. Enligt vad utskottet har erfarit har Socialdemokraterna vidare erbjudits samråd i samtliga fall som varit aktuella efter den nämnda uppgörelsen. Ett av skälen till att moratoriet infördes hösten 1992, nämligen knappheten på riskvilligt kapital, har numera bortfallit. Den ökade kapitaltillgången har skapat utrymme för en ökad takt i privatiseringen. I denna situation har det enligt uppgift varit svårt för regeringen att få besked från Socialdemokraterna när samråd erbjudits. Samrådet har därför upphört. Mot denna bakgrund är det utskottets bedömning att regeringen gjort vad på den ankommer för att uppgörelsen från år 1992 skulle fullföljas.
Regeringens redovisningar av försäljningarna av statligt ägda företag m.m.
Som framgått ovan (bet. 1991/92:NU10) skall regeringen löpande, t.ex. i budgetpropositionen, lämna en redovisning över vilka försäljningar som genomförts, vilka intäkter dessa har givit samt i vad mån intäkterna använts för direkt amortering på statsskulden. Regeringen har lämnat redogörelser enligt följande.
Budgetpropositionen 1991/92:100 bil. 13 (Näringsdepartementet)
Under rubriken Privatisering lämnades i propositionen en redogörelse för bemyndigandet. Vidare lämnades uppgift om att ombildningen av Domänverket till aktiebolag beräknades ske under första halvåret 1992. Vissa uppgifter lämnades också om Förvaltningsaktiebolaget Fortia och vidare lämnades uppgift om att aktierna i FFV AB den 1 juni 1991 förvärvats av Celsius Industrier AB.
Under anslaget E 1. Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag m.m. hemställdes om ett förslagsanslag på 1 000 kr för budgetåret 1992/93. Under anslaget A 3. Utredningar m.m. angavs att vid beräkningen av anslaget hade hänsyn även tagits till att vissa kostnader i samband med försäljningen av aktier eller andra tillgångar i statligt ägda företag uppkom för ägaren staten och att en del av dessa kostnader borde belasta utredningsanslaget. Riksdagen tillstyrkte budgetpropositionens förslag i dessa delar.
Kompletteringspropositionen 1991/92:150 bil. I:1
I propositionen angavs följande i den reviderade finansplanen beträffande privatisering av statligt ägda bolag.
Riksdagen beslöt i december 1991 att bemyndiga regeringen att sälja statens aktier i 35 helt eller delvis ägda statliga bolag. I riksdagsbeslutet om nyteckning av aktier i Nordbanken fick regeringen bemyndigande att sälja statens aktier i banken.
Försäljningen av de 35 företagen bör ses som ett långsiktigt program. Medan programmet pågår kan nya företag förutses tillkomma som kvalificerar för privatisering.
Försäljningen skall inledas snarast och successivt inriktas på en volym av ca 10 miljarder kronor per år.
Den första försäljningen avser SSAB. Ett antal försäljningar är under förberedelse. Regeringen kommer i budgetpropositionen 1993 att redovisa försäljningsutfallet för år 1992.
Arbetet med bolagisering av statlig verksamhet som en förberedelse för privatisering har fortsatt. Vid årsskiftet ombildades Statens vattenfallsverk till Vattenfall AB. Näringsministern har redovisat förslag beträffande överföring av Domänverkets tillgångar till ett aktiebolag. Privatiseringen sker i ett första skede genom att enskilda markägare får förvärva skogs- och jordbruksmark och i ett andra skede genom försäljning av aktier.
Budgetpropositionen 1992/93:100 bil. 13 (Näringsdepartementet)
I propositionen lämnades i inledningsavsnittet uppgifter om ombildningen av Statens vattenfallsverk till Vattenfall AB och om ombildningen av Domänverket till Domän AB. Vidare lämnades uppgift om att verksamheten vid Statens Hundskola bolagiserats.
Uppgifter lämnades också om åtgärder vidtagna vad gäller
SSAB Svenskt Stål AB
Svalöf AB: Här uppges att köpeskillingen för aktierna som Svenska Lantmännens Riksförbund förvärvade av staten var 51 750 000 kr. Aktierna uppges ha tillträtts den 1 juni 1992.
Svensk Avfallskonvertering AB (SAKAB): Den totala köpesumman för WMI Sellbergs köp av aktierna uppges till 340 miljoner kronor, varav statens andel uppges vara 326 miljoner kronor.
Nordiska Satellitaktiebolaget (NSAB)
Riskkapitalbolagen
Under anslaget B 3. Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag m.m. hemställdes om ett förslagsanslag på 1 000 kr för budgetåret 1993/94. Som utgift för budgetåret 1991/92 redovisades 1 012 627 kr.
I finansplanen, bilaga 1, fanns också ett avsnitt om privatiseringen av statligt ägda företag. Här angavs bl.a. att regeringens arbete med bolagisering och förberedelse för privatisering av ytterligare verksamheter pågår. Utförsäljning skall ske på kommersiella villkor och tidpunkterna för fortsatta utförsäljningar kommer att väljas med hänsyn till marknadsmässiga bedömningar av möjligheterna till ägarspridning.
Propositionens förslag vad gällde bl.a. anslaget B 3 behandlades av näringsutskottet (bet. 1992/93:NU27). Av detta betänkande framgår att upplysningar i ärendet lämnades inför utskottet av statssekreterare Hans Karlander och departementsrådet Hans Christer Olson, Näringsdepartementet.
Utskottet tillstyrkte regeringens förslag om anslag. Motioner (s och v) med krav på att privatiseringarna skulle stoppas avstyrktes. Vidare avstyrktes motionsyrkanden (s) med begäran om att ett förvaltningsbolag för de statliga företagen på nytt skulle bildas. Till betänkandet var fogat en reservation (s) och en meningsyttring (v). Riksdagen följde utskottet.
Budgetpropositionen 1993/94:100 bil. 13 (Näringsdepartementet)
I bilagans inledningsavsnitt uppgavs att arbetet med bolagisering av statlig verksamhet som en förberedelse för privatisering hade fortsatt. Här nämndes överföringen av vaccinproduktionen vid det tidigare Statens bakteriologiska laboratorium till SBL Vaccin AB samt ombildningarna av Televerket och Statens provningsanstalt till Telia AB resp. Sveriges provnings- och forskningsanstalt AB (SP). Vidare angavs att riksdagen i december 1993 beslutat att Postverket skall bolagiseras. Vad gällde Telia AB, SP och Postverket uppgavs att inga konkreta planer på privatiseringar för närvarande föreligger.
Redogörelser lämnades för privatiseringen av Celsius, varvid uppgavs att intäkterna från statens försäljning uppgick till 1,9 miljarder kronor. Vidare uppgavs att SKD-företagen AB sålt huvuddelen av sina dotterbolag och att försäljning skett av aktieinnehavet i Företagskapital AB.
Uppgift lämnades om att alla rörelsedrivande dotterbolag till Sveriges Geologiska AB sålts och att statens aktieinnehav i Rödkallen AB och Troponor Invest AB sålts. Regeringen uppgav också att man under december 1993 aviserat att man planerade att under våren 1994 erbjuda aktier i skogskoncernen ASSI/Domän/Ncb samt Pharmacia till bred försäljning på marknaden i syfte att uppnå ett spritt ägande.
Under anslaget A 4. Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag m.m. hemställdes om ett förslagsanslag på 1 000 kr för budgetåret 1994/95. Som utgift för budgetåret 1992/93 uppgavs 6 010 893.
Under anslaget redogjordes också för att anslaget belastats av ett belopp om 4 miljarder kronor för betalning av en skatteskuld som Förvaltningsaktiebolaget Fortia hade. I propositionen anfördes i denna del följande.
I samband med utskiftning av tillgångarna i Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation uppkom en skatteskuld baserad på skillnaden mellan det bokförda värdet och marknadsvärdet av tillgångarna. Fortia saknade likvida medel för att genomföra skatteinbetalningen eftersom tillgångarna till största delen bestod av aktier. Denna skatteskuld beräknades till 4 miljarder kronor och har för Fortias räkning inbetalats till staten såsom preliminär skatt. Transaktionen har sålunda inte påverkat budgetsaldot trots att den har belastat detta anslag.
I budgetpropositionen angavs vidare att anslaget A 4 i första hand avsåg de företag som framgick av bilaga till propositionen 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag, m.m. Enligt propositionen hade riksdagen dock i särskilda beslut bemyndigat regeringen att sälja andra företag såsom t.ex. Nordbanken. Anslaget borde enligt propositionen kunna utnyttjas även för dessa företag. För riksdagens kännedom anmäldes att anslaget under innevarande budgetår utnyttjats för kostnader i samband med försäljning av aktier i andra bolag än de som nämnts i proposition 1991/92:69.
Enligt uppgift från Näringsdepartementet gäller detta kostnader för försäljning av vissa av statens aktier i Förvaltningsaktiebolaget Bure. Försäljningen har skett enligt riksdagens beslut (prop. 1993/94:40 om småföretagsutveckling, bet. 1993/94:NU11).
Näringsutskottet behandlade i sitt betänkande 1993/94:NU16 Företag med statligt ägande propositionens förslag till anslag. Utskottet tillstyrkte propositionens förslag. Motionsyrkanden om att bemyndigandet för regeringen att sälja ut vissa statliga företag skall återkallas avstyrktes av utskottet. Utskottet ansåg att programmet för privatisering av statligt ägda företag skall drivas vidare. Enligt utskottet ankommer det på regeringen att bedöma när det är lämpligt att genomföra enskilda försäljningar.
I en reservation (s) som fick stöd i en meningsyttring (v) anfördes att staten även fortsättningsvis bör ha en betydelsefull roll som ägare av företag. I reservationen föreslogs att det nämnda bemyndigandet skulle återkallas och att riksdagen skulle uttala kritik mot regeringen för det sätt på vilket den hittills har genomfört privatiseringarna.
Riksdagen följde utskottet.
Riksdagens revisorer
Av Riksdagens revisorers verksamhetsberättelse 1992/93:RR1 framgår (s. 21) att revisorerna beslutat att inte genomföra någon granskning av konsultkostnader vid utförsäljning av statliga företag.
Av redogörelsen framgår att revisorerna, efter begäran från de socialdemokratiska ledamöterna i riksdagens konstitutionsutskott, prövat möjligheten att granska användningen av konsulter vid utförsäljning av statliga företag. Revisorerna fann att de kostnader som lagts ned på konsulter inom Näringsdepartementet för utförsäljning av statliga företag inte föreföll anmärkningsvärt höga. Under 1992--1993 uppgick de enligt revisorerna till ca 3 miljoner kronor. Emellertid var det enligt redogörelsen svårt att få en samlad överblick över insatser och arbete på olika håll och att få en uppfattning om kostnadernas rimlighet. En stor del av arbetet gjordes nämligen enligt redogörelsen inom de berörda aktiebolagen.
Riksdagens revisorer har sedermera i slutet av år 1993 beslutat att granska regeringens privatisering av statliga företag med särskild inriktning på utförsäljningen av Celsius Industrier AB.
Vidtagna åtgärder med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande
Av den inom utskottskansliet upprättade promemorian, bilaga A 10.3, framgår vilka åtgärder som enligt departementets uppgifter vidtagits med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande. Promemorian avser åtgärder vidtagna fram till den 31 december 1993, men genom de kompletterande uppgifter som lämnats av departementen har i vissa fall även tagits med åtgärder vidtagna efter denna tidpunkt. Promemorian innehåller även en sammanställning av de uppgifter om kostnader som har lämnats av departementen. I denna del framgår sammanfattningsvis följande.
10 574 555 kr Anslaget kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag m.m. (omfattar inte skatteskulden för Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation AB om 4 miljarder kronor, se nedan)
179 967 000 kr Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation AB
107 150 695 kr Statens kostnader (anslag el. dylikt inte angetts)
1 658 271 kr Utredningsanslaget
77 200 kr Anslag hos Miljö- och naturresursdepartementet (Kostnader avseende SAKAB) ______________ 299 427 721 kr Totalt 13 543 000 kr Företagens kostnader ______________ 312 970 721 kr
Till detta belopp skall läggas kostnaderna för det uppdrag som Handelsbanken och KREAB fått av Förvaltnings AB Stattum för att genomföra utbyte till aktier avseende SSAB Svenskt Stål AB samt svara för informationen i anslutning därtill i samband med att optionerna förfaller. Slutlig fakturering har inte skett från alla parter, men kostnaden uppskattas ligga väl under 8 miljoner kronor.
Vid sammanställningen har hänsyn inte tagits till om angivna belopp inkluderat moms.
Anslaget Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag har också belastats med 4 miljarder kronor avseende en skatteskuld för Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation. Detta belopp har för Fortias räkning inbetalats till staten såsom preliminär skatt. Enligt 1994 års budgetproposition (1993/94:100 bil. 13) har transaktionen sålunda inte påverkat budgetsaldot trots att den belastat anslaget i fråga.
När staten accepterade ett erbjudande från SILA att i en av bolaget beslutad nyemission teckna 35 250 000 aktier motsvarande halva aktiekapitalet i SILA, beslöts att betalningen skulle erläggas genom att staten tillförde bolaget viss apportegendom. Denna skulle bestå dels av statens samtliga aktier i ABA, dels av samtliga aktier i ett av staten ägt aktiebolag, som inte hade några skulder och vars enda tillgångar var en revers på 119 300 000 kr samt banktillgodohavanden på 50 000 kr motsvarande bolagets aktiekapital. Riksdagen bemyndigade (bet. 1992/93:TU20) regeringen eller den myndighet regeringen bestämde att förvärva aktierna i ett bolag utan skulder med ett banktillgodohavande på 50 000 kr motsvarande bolagets aktiekapital. Vidare bemyndigade riksdagen regeringen eller den myndighet regeringen bestämde att i enlighet med vad som anförts i propositionen utfärda en skuldrevers på 119 300 000 kr och att tillföra denna revers som ovillkorat aktieägartillskott till det nu förvärvade bolaget. Skuldreversen skall lösas in 30 dagar efter uppsägning från statens sida, dock senast den 1 november 1997. På kapitalbeloppet utgår ränta från den 1 november 1992 t.o.m. återbetalningsdagen. Räntan betalas första gången den 1 november 1994 och därefter årligen den 1 november. Räntan avseende det första året skall läggas till kapitalet och betalas den 1 november 1994. Reversen har ännu inte förfallit till betalning.
Utskottets bedömning
Det privatiseringsbemyndigande som riksdagen gav regeringen omfattade ett stort antal olika företag. Vid utskottets genomgång av hur bemyndigandet har utnyttjats har utskottet uppmärksammat hur arbetet med privatiseringen har lagts upp och förberetts inom regeringskansliet. I den delen föranleder genomgången inte något uttalande från utskottets sida. Utskottet har också särskilt uppmärksammat Näringsdepartementets upphandling av konsulttjänster som har samband med privatiseringsprogrammet. Utskottet avser att återkomma till den frågan i ett särskilt granskningsbetänkande om regeringskansliets upphandling av konsulttjänster.
b) Privatiseringen av Celsius Industrier AB
I två granskningsanmälningar, bilagorna A 10.4--A 10.5, har för konstitutionsutskottets granskning anmälts näringsministerns handläggning av försäljning av statliga aktier i Celsius Industrier AB.
Utskottet har från Statsrådsberedningen inhämtat en promemoria, bilaga A 10.6, som senare har kompletterats med en rapport från en av Näringsdepartementet anlitad revisor, bilaga A 10.7.
Bakgrund
Riksdagen beslöt i december 1991 att godkänna regeringens proposition 1991/92:69 Om privatisering av statligt ägda företag m.m. Regeringen gavs då ett bemyndigande att, i enlighet med vad som angavs i propositionen, sälja statens aktier m.m., delar av verksamheter inkl. fastigheter i 34 angivna företag. Ett av dessa företag var Celsius Industrier AB. Under det föregående granskningsärendet om regeringens handläggning av privatiseringen av statliga företag m.m. har redogjorts för propositionen och riksdagens privatiseringsbemyndigande.
Under våren 1993 såldes 75 % av aktierna i försvarsindustrikoncernen Celsius Industrier AB. Nedan ges en bakgrund till denna försäljning.
När Förvaltningsaktiebolaget Fortia i början av januari 1992 sattes i frivillig likvidation ägde bolaget bl.a. samtliga aktier i Celsius. Enligt Näringsdepartementets uppgifter intensifierades under februari 1992 ett arbete inom bolaget med sikte på en ägarbreddning. Bolagets styrelse uppges ha tagit ett beslut om att inleda en sådan process redan i början av september 1991. Arbetet skedde tillsammans med företrädare för Näringsdepartementet. Bl.a. beslöts att bolaget skulle upphandla två finansiella rådgivare att delta i arbetet. De två som utvaldes var Alfred Berg Fondkommission AB och Banque Indosuez. Arbetet uppges ha pågått under större delen av 1992. Hösten 1992 tog styrelsen i Celsius ett beslut att i enlighet med det förslag som rådgivarna lagt fram vidta ett antal åtgärder med sikte på att bolaget skulle kunna få nya ägare under 1993. En av dessa åtgärder var att förändra koncernens struktur.
Rapport från bolagets finansiella rådgivare
Uppdraget till de finansiella rådgivarna, Alfred Berg Fondkommission AB och Banque Indosuez, innefattade dels att göra en värdering av Celsius, dels att lämna förslag på privatisering och ägarspridning av Celsius. I september 1992 skedde en skriftlig avrapportering för Celsius styrelse innefattande bl.a. två separata värderingar av bolaget från Alfred Berg och Banque Indosuez, förslag på hur utförsäljningsprocessen skulle gå till, rekommendation av den framtida ägarstrukturen och tidsplan för processens genomförande. Styrelsen för Celsius ställde sig bakom förslaget.
Av den sammanfattning av slutrapporten som utarbetats av de två finansiella rådgivarna framgår att de under våren/sommaren 1992 hade utfört sinsemellan fristående värderingar av Celsius efter fundamentala värderingsprinciper. En fundamental analys försöker fastställa ett långsiktigt försvarbart värde utifrån prognoser av företagets framtida resultatutveckling och dess finansiella styrka. Vid tidpunkten för värderingarnas genomförande fastställde Alfred Berg och Banco Indosuez värdet på Celsius till 2 900 -- 3 300 miljoner kronor. Vid värderingen togs ingen hänsyn till börsens dåvarande avkastningskrav eller allmänna marknadsbetingelser.
Värderingen kunde, enligt rapporten, inte likställas med antaget börsvärde på Celsius i nuvarande marknad. När situationen på aktiemarknaden stabiliserats kunde det diskuteras vilket försäljningspris aktiemarknaden kunde komma att acceptera. Sannolikt kom marknaden att kräva en större "introduktionsrabatt" än vanligt. Det framhölls här bl.a. att investerare hade begränsad kunskap om försvarsindustrin som investeringsobjekt och att den politiska utvecklingen de senaste åren kunde ha inneburit en negativ syn från investerarna avseende försvarsindustrins framtida utvecklingsmöjligheter. Det påpekades att det slutgiltiga försäljningspriset borde sättas så sent som möjligt.
Vid tidpunkten för rapporten begränsade det s.k. utlänningsförbehållet i bolagsordningen det utländska ägandet till högst 40 % av kapitalet och 20 % av röstetalet. Detta skydd förväntades upphöra den 1 januari 1993. För att säkerställa en svensk kontroll föreslogs att staten långsiktigt behöll lägst 10 % av Celsius. Detta medgav ett minoritetsskydd enligt aktiebolagslagen (ABL) och hindrade ett fientligt övertagandebud samt omöjliggjorde givande av koncernbidrag. Vidare föreslogs att Celsius bolagsordning skulle kompletteras med tre stycken som i enlighet med 9 kap. 14 § ABL inte kan ändras utan regeringens godkännande. Enligt de tre styckena skulle en majoritet av styrelsens ledamöter och suppleanter, liksom VD, vara svenska medborgare bosatta i Sverige. Utländska ledamöter skulle godkännas av regeringen. Vidare skulle regeringen äga rätt att utse två styrelseledamöter. Slutligen kunde varje direkt eller indirekt förvärv av mer än 20 % av aktiekapitalet eller röstetalet av en utländsk ägare eller utländska ägare i samverkan kräva regeringens godkännande.
Vad gällde aktieägarstrukturen var det enligt rapporten väsentligt för privatiseringen av Celsius att säkerställa en stabil långsiktig ägarstruktur. Celsius borde därför ha en huvudaktieägare med ett innehav om ca 25 %, förslagsvis en svensk industriell ägare. Därigenom skulle huvudägarskapet förflyttas från staten till denna industriella ägare. Om ingen lämplig industriell aktieägare inträdde i Celsius före privatiseringen borde staten kvarstå med huvudägaransvaret, men inte vara majoritetsägare. Det ansågs också vara väsentligt att maximera spridningen bland de anställda och allmänheten. Nuvarande skatteregler angavs begränsa möjligheterna att ge de anställda några förmåner jämfört med allmänheten.
Försäljningen föreslogs ske i två steg, där det första innefattade försäljning av större aktieposter till ett mindre antal långsiktiga och stabila större institutionella aktieägare. I steg två kom övriga institutioner, allmänhet och anställda att i samband med börsintroduktion beredas tillfälle att teckna aktier. Tidpunkten för respektive steg angavs bero bl.a. på politiska och marknadsmässiga beslut.
Staten föreslogs initialt kvarstå som huvudaktieägare med möjlighet att framgent minska sitt innehav till lägst 10 %, vilket borde behållas som ett långsiktigt innehav.
De större institutionella ägarna skulle omfatta ett mindre antal investerare, som vardera erbjöds ett relativt stort innehav i Celsius. Gruppen avsågs bestå av tre till sex institutionella ägare med ca 4--8 % vardera eller totalt omkring 25 % av aktiekapitalet i Celsius. Dessa ägare skulle vara långsiktiga med stabil finansiell ställning.
Priset till allmänhet och anställda föreslogs sättas med en rabatt om 5--10 % jämfört med övriga investerare. De anställda och allmänheten skulle erbjudas att teckna med rabatt för ett belopp upp till gränsen för kommunalskattelagens regler för skattskyldighet, 30 000 kr. De anställda skulle garanteras tilldelning av en aktiepost om ca 10 000 kr. Enligt rapporten borde ett förmånligt erbjudande under normala marknadsbetingelser medföra att allmänhet och anställda tillsammans tecknade aktier motsvarande 20 % av Celsius.
Återstående aktier, motsvarande 20 % av Celsius, skulle erbjudas den övriga marknaden, i först hand institutionella investerare. Även privatpersoner som ville teckna för mer än 30 000 kr skulle erbjudas möjlighet inom denna kategori. En lämplig storlek på teckningsbelopp kunde vara 1 miljon kronor.
De förslag på aktieägarstruktur som gavs skulle innebära att Celsius ägarstruktur fick följande utseende efter genomförd privatisering. Tabellen baserades på ett försäljningsvärde för Celsius om 2 500 miljoner kronor och 5 % rabatt för anställda och allmänhet:
Aktieägare andel, % värde, mkr Staten 35 875 Större institutionella investerare 25 625 Anställda och allmänhet 20 475 Övriga institutionella investerare 20 500 ___ ___ 100 2 475
Yttrande 1 från Privatiseringskommissionen
Den 5 oktober 1992 begärde näringsminister Per Westerberg yttrande från Privatiseringskommissionen över den föreslagna inriktningen av privatisering av Celsius. De frågor som kommissionen särskilt borde uppmärksamma var koncernens struktur, inriktningen mot en bred spridning av aktierna, ägarsammansättningen och därvid statens fortsatta engagemang samt förplacering av aktier.
Privatiseringskommissionen lämnade sitt yttrande den 20 oktober 1992. Enligt kommissionen var det en särskilt viktig förutsättning att det rådde en bred politisk enighet om privatisering av bolaget. Det omfattande arbetet som genomförts för att strukturera koncernen uppfattade kommissionen som berömvärt.
Vid en planerad försäljning -- vilken borde inledas med att identifiera en stor svensk industriell ägare -- ansåg kommissionen att denne industrielle ägare borde tillförsäkras minst 25 % av aktierna. Detta krav kunde även uppnås via en strukturrationalisering med en svensk industri. Skulle svårigheter föreligga att i det korta perspektivet genomföra en försäljning till en sådan industriell ägare borde staten övergångsvis själv kvarstå med ett 35-procentigt ägande.
Kommissionen delade den föreslagna uppfattningen att staten långsiktigt skulle kvarstå med en spärrpost om 10 %.
Huruvida en privatisering skulle genomföras med behållande av Eriksbergs Förvaltnings AB och Celsius Invest inom koncernen bedömde kommissionen vara en fråga för styrelsen.
Den påtagliga osäkerhet som rådde beträffande utvecklingen av försvaret och därmed sammanhängande försvarsbeställningar kunde innebära att det för närvarande inte gick att placera aktierna till det pris som indikerats av departementet. Kommissionen skulle därför se det som önskvärt att kartlägga vad som var rimliga förväntningar inom försvaret.
Kommissionen delade departementets uppfattning att det måste gälla särskilda regler för svensk kontroll av bolaget. Emellertid borde den föreslagna texten i dessa avseenden överarbetas.
Celsius köper Nobel Tech AB
I februari 1993 träffade Celsius ett avtal med Nobel Industrier AB om förvärv av Nobel Tech AB, där en del av köpeskillingen skulle erläggas i nyemitterade aktier i Celsius. Fortia träffade samtidigt ett avtal med Nobel Industrier om vissa villkor i samband med denna emission.
Regeringens beslut den 11 mars 1993 om fastställande av vissa principer för försäljningen
Den 11 mars 1993 fattade regeringen ett beslut om vissa principer för försäljningen av statens aktier i Celsius Industrier AB. Enligt uppgift från Näringsdepartementet skedde detta efter kontakt med Celsius och Fortia.
I beslutet redogjordes för att regeringen hade offentliggjort sin avsikt att senare under 1993 sälja majoriteten av aktierna i Celsius. Aktierna skulle säljas till svensk allmänhet, svenska och internationella industriföretag och finansiella institutioner. De principer enligt vilka aktierna skulle säljas angavs bli fastställda av regeringen. Det noterades att Celsius under våren 1993 avsåg att rikta en nyemission till Nobel Industrier AB. De nyemitterade aktierna skulle utgöra dellikvid för visst förvärv.
Vidare angavs att Celsius Industrier AB i en skrivelse den 10 mars 1993 åtagit sig att för en försäljning av statens aktier göra ett urval av större institutioner och industriella ägare enligt principer som regeringen beslutade om.
Regeringen fastställde följande principer för försäljningen av statens aktier i Celsius:
Svenska staten eller av staten helägt bolag skulle kvarbli som ägare till ca 25 % av aktierna efter nyemissionen, varav 10 % långsiktigt.
Högst 25 % av aktierna skulle säljas till svenska industriföretag med inriktning på långsiktiga investeringar eller till stora välrenommerade finansiella placerare i Sverige eller utomlands vilka kan bedömas vara långsiktiga investerare i Celsius Industrier AB. Dessa investerare skulle vara beredda att offentliggöra sin avsikt att köpa aktier i ett eventuellt kommande försäljningsprospekt och göra investeringar i poster om minst 50 miljoner kronor.
Resterande aktier skulle säljas till svenska och internationella placerare och svenska privatpersoner enligt principer som skulle komma att offentliggöras i ett prospekt.
Regeringen uppdrog åt Celsius att med iakttagande av nämnda principer svara för urvalet av industriella och finansiella större placerare inför försäljning av högst 25 % av statens aktier i bolaget.
Regeringen angavs senare komma att fastställa principer för prissättning vid en försäljning.
Yttrande 2 från Privatiseringskommissionen
Fortia tecknade avtal med Alfred Berg och Banque Indosuez om villkoren för deras medverkan i processen. Detta arbete resulterade dels i en uppdaterad värdering av bolaget, dels i ett förslag till struktur på erbjudandet.
Efter det att styrelsen i Celsius ställt sig bakom vissa principer för försäljningen underställdes dessa frågor Privatiseringskommissionen för yttrande.
Den 23 mars 1993 begärde näringsminister Per Westerberg yttrande från Privatiseringskommissionen. Kommissionen anmodades nu att yttra sig över vissa frågor i samband med den förestående privatiseringen av Celsius. De frågor som kommissionen särskilt borde uppmärksamma var ägarstrukturen och formerna för statens fortsatta engagemang i bolaget, principerna för prissättningen av aktierna och tillvägagångssättet för försäljningen av aktierna. Kommissionen fick ta del av ett investeringsunderlag som hade tagits fram av de anlitade bankerna samt de två bankernas resp. värdering av Celsius. Av beskrivningen angavs framgå att priset skulle fastställas gentemot "core investors" (huvudinvesterare) genom ett anbudsförfarande, vilket gjorde att kommissionen inte behövde ta ställning till ett fast pris utan till processen, men därvid ange t.ex. någon undre gräns då försäljning inte borde ske. Vid sammanträdet skulle också kommissionen få ytterligare belyst frågan om den fortsatta svenska kontrollen av bolaget.
Ett andra yttrande lämnades av Privatiseringskommissionen den 31 mars 1993. Kommissionen ansåg alltjämt att det borde eftersträvas en politisk enighet i detta privatiseringsfall. Kommissionen förutsatte att sökprocessen efter den "stora svenska industriella ägaren" fortsatte. Beträffande den föreslagna ägarstrukturen skulle kommissionen gärna se att en större andel avsattes till allmänheten (i redogörelsen i ett senare regeringsbeslut anges att förslaget var ca 16 %). Mot formerna för statens fortsatta engagemang i bolaget hade kommissionen ingen erinran.
Vad gällde principerna för prissättningen av aktierna fann kommissionen att den föreslagna rabatten till privatpersoner var försvarbar med hänsyn till önskemålet att åstadkomma en bred spridning till allmänheten (vid privatiseringen av statliga företag). Rabatten borde dock hållas så låg som möjligt (intervallet 5--10 % i förslaget angavs).
Avslutningsvis kunde kommissionen endast konstatera att det föreslagna tillvägagångssättet för försäljning av aktierna var nytt för den svenska marknaden.
Regeringens beslut den 15 april 1993 om prissättning samt vissa övriga villkor vid försäljningen
Regeringen fattade den 15 april 1993 beslut om att fastställa följande principer för försäljningen av statens B-aktier i Celsius.
Försäljningen skulle ske med den ägarfördelning som regeringen tidigare hade beslutat om, dock med kompletteringen att allmänheten skulle ges företräde upp till 5,5 miljoner aktier i förhållande till institutioner vid överteckning av aktierna.
Priset på aktierna skulle fastställas av regeringen efter förslag av styrelsen för Celsius sedan ett anbudsförfarande skett bland huvudinvesterarna i försäljningens etapp I.
Vid försäljning till institutionella investerare i etapp II skulle priset vara detsamma som för huvudinvesterarna. Till allmänhet och anställda avsågs priset bli fastställt med en rabatt på 5 -- 10 % i förhållande till priset vid försäljningen till institutioner. Härvid beaktades enligt regeringen den rekommendation som Privatiseringskommissionen hade gett.
Övriga försäljningsvillkor angavs enligt beslutet i det försäljningsprospekt som skulle komma att utformas inför försäljningen av aktierna i etapp II.
I regeringens beslut sägs slutligen i sista stycket följande:
Staten eller av staten helägt bolag skall långsiktigt äga samtliga A-aktier i bolaget. I försäljningsprospektet för B-aktierna får anges att staten åtar sig att inte rösta för A-aktierna med full röststyrka annat än om de villkor för tillverkning av krigsmateriel som regeringen angett i beslut den 10 december 1992 i fråga om ägarsituationen i vissa av Celsius Industrier AB:s dotterbolag inte skulle kunna upprätthållas.
Näringsdepartementet har i Statsrådsberedningens promemoria uppgett följande i anslutning till detta regeringsbeslut.
I de av regeringen fastställda principerna ingick att ett antal stora institutioner skulle få lämna anbud på ca 6 miljoner av bolagets 25 miljoner aktier (före nyemissionen till Nobel) för att därigenom dels erhålla en kärna av större investerare, dels få ett marknadspris på aktierna. Skälet till att denna form valdes var att bolaget och staten var överens om dels att det var lämpligt för bolaget att några mycket stora kapitalplacerare ingick som långsiktiga ägare, dels att priset borde fastställas av marknaden. De investerare som på detta sätt fick tilldelning av aktier skulle också vara beredda att stå med sina namn i det försäljningsprospekt som skulle utges för övriga investerare och för allmänheten. I prissättningsprinciperna ingick att övriga investerare skulle betala samma pris som "kärninvesterarna" medan allmänheten skulle få en viss rabatt.
Inbjudan till tio större institutioner
Efter regeringens beslut inbjöds, enligt Näringsdepartementets uppgifter, tio institutioner att efter speciell information från bl.a. företagsledningen bjuda på poster om minst 50 miljoner kronor enligt ett anbudsförfarande. Den valda metoden innebar enligt departementet att det pris som medförde att samtliga aktier som stod till buds för denna grupp (6 miljoner aktier) fann köpare, skulle utgöra styckepriset för alla aktier (strike price).
De värderingar som de involverade bankerna i mars 1993 hade tagit fram visade att bankerna -- under de förutsättningar i fråga om bl.a. räntenivåer och börsens avkastningskrav som gällde vid värderingen i mars 1993 -- ansåg att 127 kr skulle vara en rimlig börskurs på lång sikt. Denna bakgrund hade de i anbudsprocessen ingående institutionerna. Enligt departementet gjorde den information de fick om bolaget och den politiska osäkerhet som rådde vid tillfället, att institutionerna vid erbjudandet angav anbud på mellan 115 och 80 kr. Försäljningspriset fastställdes efter anbudsinfordran med ett s.k. strike price till 106 kr.
Styrelsens beslut den 21 april 1993
Enligt Näringsdepartementet hade regeringen i samråd med Celsius styrelse beslutat att urvalet av huvudinvesterarna skulle göras av styrelsen i Celsius. Styrelsen i Celsius beslöt den 21 april 1993, efter den ovan nämnda anbudsprocessen, att anta bud från fyra institutioner för försäljning av 6 miljoner aktier. Av försäljningsprospektet framgår att de fyra institutionerna var S-E-Bankens värdepappersfonder, Skandia-koncernen, Nordbanken Kapitalförvaltning och Trygg-Hansa SPP. Styrelsen föreslog att försäljningen till institutioner och andra investerare som önskade förvärva minst 1 000 aktier var skulle ske till ett pris av 106 kr per aktie och att försäljningen till allmänhet och anställda enligt de regler som föreslogs i till styrelsen utsänt förslag till prospekt skulle ske till ett pris av 100 kr per aktie.
Regeringens beslut den 22 april 1993 om fastställande av pris vid försäljningen av aktierna
Regeringen beslöt den 22 april 1993 att priset på en B-aktie i Celsius vid försäljning till institutioner skulle vara 106 kr och till fysiska personer bosatta i Sverige 100 kr.
Nytt regeringsbeslut den 29 april 1993 gällande användandet av statens röststyrka
Regeringen beslöt den 29 april -- med ändring av sitt tidigare beslut den 15 april 1993 -- att sista stycket i det tidigare beslutet skulle ha följande lydelse:
Staten eller av staten helägt bolag skall långsiktigt äga samtliga A-aktier i bolaget. I försäljningsprospektet för B-aktierna får anges att staten åtar sig att inte utnyttja sin röststyrka för A-aktierna utöver vad ett innehav av aktier av serie B skulle ha medfört så länge kontrollen av Celsius Industrier AB förblir svensk och därigenom de villkor för tillverkning av krigsmateriel som regeringen angett i beslut den 10 december 1992 i fråga om ägarsituationen i vissa av Celsius Industrier AB:s dotterbolag inte kan upprätthållas.
Regeringens uppdrag den 29 april 1993 åt Kammarkollegiet
Regeringen beslöt den 29 april 1993 att uppdra åt Kammarkollegiet att, i samband med utskiftningen av tillgångarna i Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation, motta och förvalta statens aktier och andra tillgångar, bl.a. statens aktier i Celsius som vid tillfället uppgick till 10 miljoner. Det angavs att dessa aktier var under uppdelning till 3 miljoner A-aktier och 22 miljoner B-aktier.
Bolagsstämmans beslut den 6 maj 1993
Den 6 maj 1993 beslöt bolagsstämman bl.a. att dela upp dåvarande 10 miljoner aktier i 3 miljoner A-aktier och 22 miljoner B-aktier genom att ändra aktiens nominella värde från 50 kr till 20 kr.
Försäljningsprospekt den 10 maj 1993
Ett försäljningsprospekt publicerades den 10 maj 1993. Teckningsperioden pågick mellan den 17 maj och den 4 juni 1993.
I försäljningsprospektet redogörs på s. 4 för principerna för tilldelning. Här anges att staten uppdragit åt Celsius styrelse att fatta beslut om tilldelningen enligt vissa angivna principer. Här anges bl.a.
beträffande allmänheten
Av allmänhetens 4 600 000 aktier skulle 1 000 000 aktier komma att fördelas endast i den mån inte alla som anmält sig fick tilldelning av 100 eller 50 aktier. I första hand tilldelades alla anmälningar 100 aktier eller 50 aktier, om anmälan endast avsåg 50 aktier. Om antalet tillgängliga aktier inte räckte till bestämdes vilka som erhållit tilldelning genom lottning under överinseende av Notarius Publicus.
beträffande anställda
Dessa skulle garanteras en tilldelning av 100 aktier, eller 50 aktier om anmälan endast avsåg 50 aktier, sammanlagt dock högst 900 000 aktier. Om sådana anmälningar avseende fler än totalt 900 000 aktier inkom från anställda, skulle tilldelning ske genom lottning. Om utrymme fanns att tilldela fler aktier, efter det att alla fått tilldelning av 100 respektive 50 aktier, kunde anställda erhålla tilldelning av ytterligare aktier i multiplar om 50, dock totalt högst 300 aktier per anställd.
beträffande övriga investerare
Denna grupp angavs vara öppen för både svenska och utländska investerare. För svenska investerare gällde att lägst 1 000 aktier fick tecknas och för utländska investerare lägst 10 000 aktier. 6 500 000 aktier var reserverade för dessa investerare. De aktier som inte tilldelades allmänheten och anställda skulle komma att tilldelas gruppen Övriga investerare. Enligt prospektet hade staten uppdragit åt Celsius styrelse att fatta beslut om tilldelningen. Styrelsen förbehöll sig rätten att utesluta investerare utan angivande av skäl.
I prospektet anges på s. 6 vilka åtgärder som vidtagits för att tillgodose de villkor som finns i regeringsbeslut den 17 december 1992 gällande tillstånd för att tillverka krigsmateriel (se nedan). Här anges att aktierna i Celsius delats upp i serie A med tio röster och aktier av serie B med en röst. Aktie av serie A uppgick till knappt 11 % av kapitalet och dessa anges långsiktigt komma att behållas av staten, som via sin rösträtt anges säkerställa att Celsius kontrolleras av svenska intressen. Här ges också en hänvisning till regeringens beslut den 29 april 1993 (se ovan) vad gällde statens utnyttjande av sin röststyrka.
Vidare uppges att följande bestämmelser intagits i Celsius bolagsordning:
Minst halva antalet styrelseledamöter och styrelsesuppleanter tillsammans samt verkställande direktören skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige. För giltigt beslut av styrelsen skall minst halva antalet av dem som deltar i beslutet vara svenska medborgare, bosatta i Sverige.
Bolagsordningen får inte ändras utan godkännande från svenska staten.
Detta sammantaget innebar enligt prospektet att Celsius för överblickbar framtid kontrolleras av svenska intressen och att tillverkningstillstånden av denna anledning inte kunde dras in.
På s. 7 i prospektet ges en sammanställning av aktiekapitalet och ägarstrukturen. Här framgår bl.a. att det totala antalet aktier efter nyemissionen uppgick till 28 066 038, varav 3 000 000 A-aktier och 25 066 038 B-aktier. Det framgick också att av köpeskillingen om 750 miljoner kronor avseende Celsius Tech, skulle 325 miljoner kronor utgöras av 3 066 038 nyemitterade aktier av serie B i Celsius. Emissionskursen var densamma som det pris till vilket institutionella investerare nu erbjöds köpa aktier i Celsius, dvs. 106 kr per aktie.
Överföring av aktierna till staten
Den 12 maj 1993 slutfördes likvidationen av Fortia genom att tillgångarna skiftades ut. Aktierna i Celsius överfördes då till staten.
Regeringens uppdrag den 27 maj 1993 åt Kammarkollegiet
I beslut den 27 maj 1993 uppdrog regeringen åt Kammarkollegiet att vidta vissa åtgärder med anledning av försäljningen av statens aktier i Celsius. I beslutet angavs bl.a. att enligt överenskommelse med Celsius skulle bolaget svara för fördelningen av aktier enligt de riktlinjer som angavs i prospektet. Bolaget meddelade deltagande banker och finansinstitut hur 18 miljoner B-aktier skulle fördelas. Aktiebreven i Celsius uppgavs mot kvitto ha överlämnats till SE-Banken som hade hand om den praktiska hanteringen av överföringen av aktierna till ett kontobaserat system hos Värdepapperscentralen VPC AB samt distributionen av aktierna i samband med försäljningen.
Kammarkollegiet skulle vidta följande åtgärder.
Efter försäljningen skulle kollegiet motta 3 miljoner A-aktier och minst 4 miljoner B-aktier i Celsius Industrier AB på av kollegiet anvisat VP-konto. Efter kontakt med Näringsdepartementet och de banker och finansinstitut som hade hand om försäljningen i fråga på statens uppdrag -- Alfred Berg Fondkommission, AB Banque Indosuez, SE-banken och Sparbanken Sverige -- skulle kollegiet motta försäljningslikviden för högst 18 miljoner B-aktier i Celsius med avdrag för den ersättning som reglerats i avtal mellan Förvaltningsaktiebolaget Fortia i likvidation och nämnda banker och finansinstitut. Likviden skulle tillföras konto 2811 Övriga inkomster av statens verksamhet.
Kammarkollegiet skulle vidare senast den 23 juni 1993 till Förvaltningsaktiebolaget Stattum överlåta 300 000 A-aktier och samtliga mottagna B-aktier mot en räntebärande revers från bolaget till ett pris av 106 kr per aktie. Kammarkollegiet skulle efter dessa åtgärder långsiktigt förvalta 2,7 miljoner A-aktier i Celsius Industrier AB.
Regeringen beslutade vidare att staten skulle avstå från den i reversen stipulerade räntan från utställningsdagen.
Tilldelningen av aktierna
Pressmeddelande från Celsius Industrier AB den 10 juni 1993
I ett pressmeddelande den 10 juni 1993 redogjorde bolaget för teckningen av aktierna och tilldelningen av dessa.
Av denna information framgår bl.a. att de anställdas efterfrågan uppgick till 1 035 000 aktier, fördelat på 5 420 personer vilket motsvarade drygt 40 % av de anställda som varit berättigade att delta. Överteckningen innebar att de som anmält intresse att förvärva aktier hade kunnat garanteras högst 200 aktier per anställd. Genom lottning skulle ett antal anställda erhålla ytterligare 50 aktier.
Vad gällde allmänheten hade 328 000 personer anmält intresse att förvärva ca 80 miljoner aktier. Eftersom antalet tillgängliga aktier uppgick till 4,6 miljoner aktier, begränsades tilldelningen till högst 100 aktier per person. Genom lottning skulle dessa aktier fördelas.
Överteckningen i gruppen övriga investerare angavs uppgå till 12 gånger. Styrelsen för Celsius uppgavs vid ett tilldelningsmöte den 8 juni 1993 ha fördelat aktierna enligt följande principer.
Mot bakgrund av att enbart större svenska institutioner tidigare haft möjlighet att delta i den förhandsteckning som föregick introduktionen, och i syfte att skapa ett intresse för Celsius Industrier på den internationella kapitalmarknaden, hade 4,3 miljoner aktier avsatts för utländska placerare. Därmed kom Celsius initialt att ha ett utländskt ägande om ca 15 %. Totalt hade ca 280 internationella institutioner lämnat in ansökningar om lägst 10 000 aktier. Av dessa hade närmare 100 erhållit tilldelning i poster mellan 10 000 och 250 000 aktier vardera.
Vid fördelningen till olika institutioner hade styrelsen gjort en avvägning mellan olika kriterier som institutionernas storlek, dokumenterat intresse för svenska aktier m.m. Styrelsen hade vidare tagit hänsyn till den totala geografiska fördelningen av det utländska ägandet i Celsius. Ca 85 % av aktierna som fördelats till den internationella marknaden uppgavs ha placerats i Storbritannien, Frankrike och Schweiz. Övriga ägare återfanns i huvudsak i Norden utanför Sverige samt i ytterligare några europeiska länder.
Resterande 2,2 miljoner aktier hade fördelats till svenska intressenter som anmält intresse av att förvärva lägst 1 000 aktier. Vid fördelningen till de svenska investerarna hade styrelsen utgått från vissa huvudprinciper, som innebar att etablerade institutioner och motsvarande som anmält sig för lägst 10 000 aktier var (sammanlagt 1 000 st) hade granskats separat. Av dessa hade 75 erhållit tilldelning i större poster.
Sex institutioner -- Folksam, Föreningsbankernas fonder, Handelsbankens fonder, Länsförsäkringsbolagen, Wasa samt Banco fonder -- köpte vardera 100 000 aktier. Dessa tilldelades aktier i kraft av storlek, intressentstruktur samt roll på kapitalmarknaden. 20 välrenommerade aktieplacerare som är aktiva på kapitalmarknaden hade tilldelats 25 000 aktier vardera. En grupp på totalt 50 etablerade institutioner inom kategorierna universitet, stiftelser, föreningar samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer hade erhållit 5 000 aktier vardera.
Resterande drygt 800 000 aktier skulle komma att fördelas genom lottning i poster om 1 000 aktier bland dem som inte tilldelats aktier i någon av de ovanstående grupperna.
Av de 6 500 000 aktier (23,2 %) som enligt prospektet skulle tilldelas övriga investerare skulle alltså enligt pressmeddelandet 4 300 000 (15,3 %) tilldelas närmare 100 utländska investerare och 2 200 000 (7,8 %) tilldelas svenska intressenter. Av de sistnämnda aktierna skulle 1 350 000 delas ut till 76 institutioner (anges 75 i meddelandet, men sammanlagt 76) och resterande 850 000 genom lottning i poster om 1 000 aktier till dem som inte hade tilldelats aktier i någon av grupperna.
Lottdragning
Lottdragning skedde den 11 juni 1993 under överinseende av Notarius Publicus.
Rapport från av Näringsdepartementet anlitad revisor
I Statsrådsberedningens promemoria kommenteras prissättningen och tilldelningen. Tilldelningen av aktierna har granskats av en av Näringsdepartementet anlitad revisor. Enligt revisorns rapport har tilldelningen skett enligt följande.
Personalen inklusive styrelse och företagsledning erbjöds totalt 900 000 aktier och totalt anmälde sig 5 386 intressenter. Av dessa erhöll 3 382 intressenter det antal aktier de begärt dock högst 200 stycken per intressent. Genom lottning bland dem som anmält intresse för fler aktier än 200 utvaldes 2 004 personer som vardera erhöll 250 aktier.
Till svenska allmänheten hade avsatts 4 600 000 aktier, och totalt antal intressenter uppgick till 330 150, sedan utsortering skett av fler än en teckning per person. Genom lottningen tilldelades 29 566 personer vad de begärt, dock högst 100 aktier vardera, och 19 270 personer 100 aktier vardera. Sammantaget erhöll 48 836 personer tilldelning i denna tranche.
Övriga svenska investerare som anmält intresse för lägst 1 000 aktier var tilldelades en tranche på 2 167 000 aktier. Denna fördelades enligt följande:
6 större institutioner (se ovan ) erhöll 100 000 aktier var dvs. totalt 600 000 aktier.
20 välrenommerade större aktieplacerare erhöll 25 000 aktier var dvs. totalt 500 000 aktier.
50 väletablerade institutioner av typen universitet, stiftelser, föreningar samt arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer erhöll 5 000 aktier var dvs. totalt 250 000 aktier.
resterande 817 000 aktier tilldelades 817 aktietecknare genom lottning. De tilldelades 1 000 aktier var och totalt deltog 12 692 i denna del.
4 333 000 aktier uppges ha fördelats bland 95 utländska institutionella placerare som erhållit tilldelning i poster på 10 000 -- 250 000 aktier vardera. Revisorn har i sin genomgång kunnat finna att endast kända institutioner verksamma på den internationella kapitalmarknaden erhållit utdelning i denna lott.
Ägarfördelningen
Med utgångspunkt i den redovisning som lämnats av den av Näringsdepartementet anlitade revisorn och den redovisning som gavs i försäljningsprospektet blev ägarfördelningen följande:
Ägare A-aktier B-aktier Totalt antal aktier Andel %
Svenska staten 3 000 000 4 000 000 7 000 000 24,9 * Nobel Industrier 3 066 038 3 066 038 10,9 SE-Bankens Värde- pappersfonder 2 000 000 2 000 000 7,1 Skandia-koncernen 2 000 000 2 000 000 7,1 Nordbanken Kapital- 1 000 000 1 000 000 3,6 förvaltning Trygg-Hansa SPP 1 000 000 1 000 000 3,6
Anställda 900 000 900 000 3,2 Allmänhet 4 600 000 4 600 000 16,4 Övriga - svenska inv. 2 167 000 2 167 000 7,7 - utländska inv. 4 333 000 4 333 000 15,5 __________ __________ __________ _____ 3 000 000 25 066 038 28 066 038 100,0
* Angiven andel är andel av kapital och röster. Totala antalet röster motsvarar då totala antalet aktier, förutsatt att staten inte utnyttjar full rösträtt för sitt innehav av A-aktier.
Övriga uppgifter om försäljningen
En redogörelse för anlitandet av konsulter, kostnader m.m. inför och i samband med försäljningen av aktierna har lämnats i anslutning till det föregående granskningsärendet om regeringens handläggning av privatiseringen av statliga företag m.m. Uppgifterna finns i bilaga A 10.3.
Frågor om utländska företagsförvärv, utlänningsförbehåll och tillstånd för tillverkning av krigsmateriel
I proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag, m.m. anförde regeringen att någon gräns för utländskt ägande vid försäljningen av statens aktier inte borde sättas. I och med att ett spritt ägande eftersträvades i de företag som såldes var enligt regeringen risken liten för ett dominerande utländskt ägande med negativa effekter. I vissa av de företag för vilka försäljningsbemyndigande begärdes ingick tillverkning av krigsmateriel. I propositionen anfördes att för sådan tillverkning gällde särskilda regler i enlighet med vad som sagts i den av regeringen nyss beslutade propositionen om upphävande av företagsförvärvslagen.
Den proposition som avsågs var proposition 1991/92:71 om upphävande av regler om utländska företagsförvärv m.m.
Före den 1 januari 1992 gällde enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. att utländska förvärv av aktier i svenska företag, andelar i svenska handelsbolag eller rörelser bedrivna i Sverige -- med vissa undantag -- inte fick ske utan tillstånd. Denna lag upphävdes den 1 januari 1992 (prop. 1991/92:71, bet. 1991/92:NU15). Lagen hade nära samband med annan lagstiftning och detta föranledde att ändring bl.a. gjordes i lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. (tillverkningslagen). När det gällde definitionen av utlänningsförbehåll hänvisades i tillverkningslagen till företagsförvärvslagen. För att en fortsatt kontroll av krigsmaterielproduktion skulle vara möjlig efter avskaffandet av företagsförvärvslagen föreslog regeringen att motsvarande bestämmelser i relevanta delar infördes i tillverkningslagen. Riksdagen biföll propositionen även i denna del. Enligt regeringen var ett syfte med förvärvslagstiftningens avskaffande att man skulle åstadkomma en stimulans av utländska direktinvesteringar i Sverige och därmed en förbättrad kapitalförsörjning för näringslivet.
Tillstånd för tillverkning av krigsmateriel kunde förenas med villkor avseende ägandet. Regeringen hade också för aktiebolag regelmässigt föreskrivit som villkor för tillverkningstillstånd att bolaget hade ett utlänningsförbehåll som inte var mindre strängt än det som stadgades i företagsförvärvslagen.
Fram till den 1 januari 1993 gav bestämmelserna i 17 kap. aktiebolagslagen (ABL) en möjlighet att ta in förbehåll i bolagsordningen om bundna aktier, dvs. bestämmelser om att dessa aktier inte fick förvärvas av vissa rättssubjekt genom teckning eller överlåtelse. Ett sådant förbehåll kunde bl.a. avse utländska medborgare eller enbart medborgare i vissa länder. Ett förvärv i strid med ett förbehåll i bolagsordningen var ogiltigt.
Aktiebolagslagens -- och även bankaktiebolagslagens och försäkringsrörelselagens -- bestämmelser om bundna aktier har upphävts fr.o.m. den 1 januari 1993. Befintliga förbehåll i bolagens bolagsordningar upphörde automatiskt vid samma tidpunkt (se prop. 1992/93:68, bet. 1992/93:LU14).
Tillverkningslagen upphörde att gälla fr.o.m. den 1 januari 1993 (prop. 1991/92:174, bet. 1992/93:UU1). Tillverkningslagen och lagen (1988:558) om förbud mot utförsel av krigsmateriel, m.m. omarbetades då till lagen (1992:1300) om krigsmateriel. Enligt 3 § i denna lag får inte krigsmateriel tillverkas här i landet utan tillstånd av regeringen. Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från detta tillståndskrav i vissa angivna fall. Enligt 13 § får tillstånd för ett svenskt aktiebolag förenas med villkor om att endast en viss andel av aktierna, direkt eller indirekt, får ägas av utländska rättssubjekt. Ett tillstånd får också förenas med villkor om att styrelseledamöter och suppleanter för dem samt verkställande direktör i bolaget skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige. Tillstånd får förenas med andra villkor än som avses i 13 § samt med kontroll- och ordningsbestämmelser. Tillståndet får meddelas för viss tid eller tills vidare. Ett tillstånd får enligt 16 § återkallas av regeringen, om tillståndshavaren åsidosatt en föreskrift i lagen eller föreskrift, villkor eller bestämmelse som har meddelats med stöd av lagen eller om det finns andra särskilda skäl till återkallelse.
Utrikesutskottet konstaterade vid sin behandling av propositionen att tidigare meddelade villkor i tillverkningstillstånd efter den 1 januari 1993 kom att innehålla referenser till lagstiftning som inte längre var gällande. Sådana villkor borde enligt utskottets mening ersättas av villkor avseende ägandet som överensstämde med föredragande departementschefens intentioner i propositionen. För att tydliggöra regeringens möjlighet att bestämma att tidigare meddelade villkor avseende ägandet skulle ändras liksom att föreskriva nya villkor om sådant ägande samt bestämma om bl.a. styrelseledamöters medborgarskap, föreslog utrikesutskottet en utvidgad övergångsbestämmelse till lagen om krigsmateriel. Riksdagen följde utskottet.
Enligt denna utvidgade övergångsbestämmelse gäller beträffande tillstånd att tillverka krigsmateriel som har meddelats svenskt aktiebolag eller handelsbolag före den 1 januari 1993 att regeringen får bestämma att tidigare meddelade villkor avseende ägandet ändras. Beträffande tillstånd som har meddelats svenskt aktiebolag före detta datum får regeringen vidare bestämma att tillståndet skall förenas med villkor om att nya styrelseledamöter och suppleanter för dem samt verkställande direktör i bolaget skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige. Om sådana villkor åsidosätts får tillståndet återkallas.
Med anledning av att bestämmelserna om utlänningsförbehåll i 17 kap. aktiebolagslagen (1975:1385) och lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m. skulle upphöra att gälla fr.o.m. den 1 januari 1993, ändrade regeringen de då gällande villkoren för tillverkningstillstånden, varvid villkor gavs som gällde utlänningsförbehåll.
Det regeringsbeslut av den 17 december 1992 som omnämns i försäljningsprospektet gällde NobelTech Systems AB och innebar att som villkor för bolagets tillstånd skulle fr.o.m. den 1 januari 1993 gälla att
mindre än 50 % av rösterna för samtliga aktier i bolaget direkt eller indirekt ägs av utländska rättssubjekt,
vidare att inget utländskt rättssubjekt direkt eller indirekt äger så stor andel av rösterna för samtliga aktier i bolaget att det har ett bestämmande inflytande över bolaget
samt slutligen att verkställande direktör samt minst halva antalet styrelseledamöter, jämte suppleanter för dessa, skall vara svenska medborgare och bosatta i Sverige.
Frågor till näringsministern
Utskottet har till näringsministern skriftligen ställt två frågor.
Den första frågan gällde huruvida någon i regeringen värderade risken för att personer i Celsius styrelse genom att delta i besluten om aktiernas fördelning skulle gynna sig själva via t.ex. ombud.
På denna fråga har näringsministern svarat följande.
Departementet har genom att till bolaget framföra två önskemål försökt att undvika att en sådan möjlighet skulle finnas. Dessa önskemål var att de av styrelsen tillämpade principerna för fördelning skulle offentliggöras samt att ett automatiskt tilldelningsförfarande som t.ex. lottning borde tillämpas vad gäller tilldelning till mindre institutioner och privatpersoner. Styrelsen tog också beslut i enlighet med detta.
Enligt min uppfattning medförde detta att det inte var möjligt för enskilda styrelseledamöter att påverka fördelningen till privatpersoner eller mindre institutioner som t.ex. aktieförvaltande bolag.
Vad gäller fördelningen till större institutioner skedde detta av styrelsen enligt de senare publicerade riktlinjerna och efter förslag av de deltagande bankerna. Detta gjorde det mycket svårt för en enskild styrelseledamot att av personliga skäl t.ex. gynna någon institution.
Den andra frågan till näringsministern gällde hur stort det utländska ägandet i Celsius Industrier AB är i dag. Enligt uppgift som näringsministern inhämtat från bolaget var 9,3 miljoner aktier den 28 februari 1994 registrerade hos utländska ägare eller förvaltare. Detta uppges motsvara ca 33 % av aktierna.
Utskottets bedömning
Det privatiseringsbemyndigande som riksdagen gav regeringen i december 1991 omfattade ett flertal olika företag. Försäljningen av statens aktier i Celsius Industrier AB skedde med stöd av detta bemyndigande. Utskottet har från konstitutionella utgångspunkter gått igenom de åtgärder som vidtagits av regeringen och näringsministern. Genomgången föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
Riksdagens revisorer har beslutat att granska regeringens privatisering av statliga företag med särskild inriktning på utförsäljningen av Celsius Industrier AB. En redogörelse beräknas kunna lämnas under innevarande riksmöte. Utskottet utesluter inte att redogörelsen från Riksdagens revisorer kan ge anledning för utskottet att återkomma i frågan om regeringens och näringsministerns handläggning av försäljningen av statens aktier i Celsius Industrier AB.
14. Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet
Inledning
Riksdagen beslutade i början av 1980-talet att flygvapnets Viggensystem skulle ersättas med ett JAS-system, vilket skulle innefatta ett flygplan som kunde utföra såväl jakt-, attack- som spaningsuppgifter. Den 30 juni 1982 träffades mellan staten och den för ändamålet bildade industrigruppen JAS (IG JAS) ett avtal varigenom staten beställde utveckling av ett grundflygplan, fem provflygplan och en första delserie om 30 flygplan. Avtalet innehöll vidare en option på en andra delserie om 110 flygplan.
IG JAS har tillverkat fem provflygplan. Det första provflygplanet havererade den 2 februari 1989. Händelsen utreddes av Statens haverikommission. På uppdrag av regeringen gjorde Försvarets materielverk en utredning om haveriets konsekvenser. Någon särskild kommission tillsattes inte med anledning av haveriet. Det första serieflygplanet (nr 39.101) byggdes om till provflygplan.
Som första serieflygplan levererades flygplan 39.102 till flygvapnet den 8 juni 1993. Den 8 augusti 1993 visades planet upp på den s.k. Vattenfestivalen i centrala Stockholm. På ca 270 meters höjd fick piloten svårigheter att manövrera planet. Han tvingades överge planet som slog ned på Långholmen strax öster om Västerbrons södra landfäste och fattade eld.
Också händelsen den 8 augusti 1993 undersöktes av Statens haverikommission. Kommissionen överlämnade den 6 december 1993 en rapport över undersökningen till Chefen för flygvapnet.
Efter regeringens bemyndigande den 16 september 1993 tillkallades en kommission med uppdrag att granska JAS-projektet. Kommissionen antog namnet JAS-kommissionen och överlämnade i december 1993 betänkandet (SOU 1993:119) JAS 39 Gripen -- en granskning av JAS-projektet.
Utskottet har till granskning tagit upp försvarsministerns roll och ansvar beträffande händelsen den 8 augusti 1993. Granskningen i den delen föranleds av en granskningsanmälan den 3 september 1993. I anmälan anförs att vad som inträffade den 8 augusti 1993 väcker frågan om försvarsministerns roll och ansvar i sammanhanget. För att bringa klarhet i detta bör konstitutionsutskottet enligt anmälan undersöka huruvida det i Försvarsdepartementet har funnits kunskap eller misstankar om någon omständighet som har varit ägnad att ge anledning till tvekan om flyguppvisningen borde genomföras. Undersökningen bör också avse försvarsministerns eventuella åtgärder eller visad passivitet. I anmälan anförs att utskottet vidare bör följa och granska kommande åtgärder från regeringens sida.
Utskottet har också granskat regeringens redovisning till riksdagen åren 1986--1988 av JAS-projektets tekniska utveckling och orsaken till att någon särskild kommission inte tillsattes efter det första haveriet den 2 februari 1989. Granskningen i den delen föranleds av en granskningsanmälan den 7 februari 1994. I anmälan hänvisas till uttalanden i JAS-kommissionen av innebörd att regeringens redovisning till riksdagen av JAS-projektets tekniska utveckling vad gäller styrsystemet inte varit helt tillfredsställande under åren 1986, 1987 och 1988. I anmälan anförs att konstitutionsutskottet bör undersöka orsakerna till att redovisningen inte var tillfredsställande. Vidare bör enligt anmälan klarhet bringas i varför förslaget om en kommission inte vann gehör efter det första JAS-haveriet år 1989.
Från Statsrådsberedningen har inkommit en promemoria som upprättades inom Försvarsdepartementet den 2 december 1993 med anledning av granskningsanmälningen den 3 september 1993. Statsrådsberedningen har vidare överlämnat en promemoria som har upprättats inom Försvarsdepartementet den 28 februari 1994 med anledning av granskningsanmälningen den 7 februari 1994.
I granskningsärendet har upprättats en granskningspromemoria, bilaga A 11.1. Granskningsanmälningarna och Försvarsdepartementets promemorior har bilagts granskningspromemorian.
I granskningsärendet har utfrågningar ägt rum med generaldirektören Per Borg och generalmajoren Staffan Näsström, båda från Försvarets materielverk, samt Chefen för flygvapnet generallöjtnanten Lars-Erik Englund, bilaga B 2. En utfrågning har vidare ägt rum med försvarsminister Anders Björck, bilaga B 4.
Frågan om politiskt sammansatt kommission efter haveriet år 1989
Bakgrund
En fråga i granskningen har gällt orsaken till varför någon politiskt sammansatt kommission inte tillsattes efter haveriet med det första provflygplanet den 2 februari 1989.
Efter det nämnda haveriet ställde Lars Werner (vpk) i riksdagen frågan till försvarsministern om denne var beredd att tillsätta en politiskt sammansatt haverikommission, som inte begränsade sig till att enbart diskutera utan också ta hänsyn till ekonomiska och andra tekniska förutsättningar för projektets genomförande (1988/89:441).
Dåvarande försvarsminister Roine Carlsson besvarade frågan den 23 februari 1989. Inledningsvis underströk han att projektet i enlighet med riksdagens beslut följdes upp och kontrollerades med stor noggrannhet. Han konstaterade att haveriet utreddes av Statens haverikommission. Vidare informerade han om att regeringen den 16 februari 1989 hade uppdragit åt Försvarets Materielverk att senast under maj 1989 belysa vilka tekniska, tidsmässiga och ekonomiska konsekvenser som haveriet medförde. Han uppgav att Materielverket vid samma tidpunkt också skulle ha klarlagt ekonomiska frågor och övriga villkor inför ett eventuellt beslut under år 1991 om JAS-projektets fortsättning. Regeringen hade vidare uppdragit åt Materielverket att bevaka att statens kostnader minimerades, om man valde att lägga ned projektet.
Försvarsministern förklarade att han avsåg att fortlöpande på lämpligt sätt informera riksdagens försvarsutskott och 1988 års försvarskommitté om läget i projektet. Med den uppläggning av det fortsatta arbetet som regeringen hade valt menade han att projektet allsidigt skulle kunna belysas och bedömas. Han ansåg därför inte att en politiskt sammansatt haverikommission kunde tillföra den fortsatta hanteringen av projektet något nytt.
Försvarsminister Roine Carlsson framförde samma uppfattning i ett frågesvar den 10 oktober 1989 med anledning av en ny fråga av Lars Werner (vpk) om opartisk granskning av JAS-projektet (1989/90:41).
Försvarsdepartementets inställning
I Försvarsdepartementets promemoria den 28 februari 1994 anförs att det inte finns något ytterligare material som behandlar frågan om tillsättande av en särskild kommission utöver vad som anfördes i de nämnda frågesvaren.
Utskottets bedömning
Som framgår av det föregående har dåvarande försvarsminister Roine Carlsson i riksdagen angett orsaken till varför någon politiskt sammansatt kommission inte tillsattes efter det första haveriet. Granskningen i denna del föranleder ej något uttalande av utskottet.
Redovisningen till riksdagen åren 1986--1988 av JAS-projektets tekniska utveckling
Bakgrund
Granskningen har även avsett regeringens redovisning till riksdagen åren 1986--1988 av JAS-projektets tekniska utveckling. Riksdagen beslutade i juni 1982 om riktlinjer för utveckling och anskaffning av JAS-systemet. Enligt dessa skall regeringen årligen orientera riksdagen om läget inom JAS-projektet (prop. 1981/82:102 bil. 2, bet. FöU 1981/82:18, rskr. 1981/82:274).
Regeringen beslutade den 8 juli 1982 vad som skulle gälla i fråga om styrning och kontroll av projektet. I beslutet anges vilken rapportering som Försvarets materielverk, Chefen för flygvapnet och Överbefälhavaren skulle göra till regeringen. Regeringsbeslutet innebär att en projektvärdering skall göras var artonde månad och att Chefen för flygvapnet därefter i samråd med Försvarets materielverk till regeringen skall rapportera projektläget skriftligen. Av rapporteringen skall framgå uppnådda tekniska resultat (verifieringsläge), beslutade viktiga ändringar, aktuella problemområden, redovisning av kostnadsläge och medelsförbrukning, planerad verksamhet i relation till JAS-projektets ekonomiska ram, viktiga händelser under kommande projektvärderingsperiod, översikt över kommande val av underleverantörer, aktuella tidsplaner, bedömning av projektets realiserbarhet.
Enligt beslutet skall Överbefälhavaren till regeringen varje år den 15 oktober ge in en sammanfattande redovisning av JAS-systemets utveckling. Redovisningen skall utgöra underlag för regeringens information till riksdagen i budgetpropositionen.
Slutligen åligger det Chefen för flygvapnet och Försvarets materielverk att omgående anmäla för regeringen om projektet inte utvecklas i enlighet med statsmakternas och Överbefälhavarens intentioner.
Det underlag som lämnas till regeringen i samband med projektvärderingstillfällena består av rapporter från Försvarets materielverk, Chefen för flygvapnet och Överbefälhavaren. Materielverkets rapport gäller hur projektet utvecklas och utformas på grundval av rapportering från IG JAS och egen teknisk och ekonomisk uppföljning och analys. Chefen för flygvapnet fogar till Materielverkets rapport egna bedömningar i fråga om teknik, ekonomi, beväpning, angränsande system och hotbild. Överbefälhavarens rapport innehåller en operativ, ekonomisk och planeringsmässig bedömning.
Regeringens redovisning till riksdagen år 1986
I regeringens redovisning till riksdagen i januari 1986 (prop. 1985/86:100 bil. 6) återgavs Försvarets materielverks allmänna bedömningar av hur projektet fortskred. Vissa uppgifter lämnades om skrov och motor. Det anfördes att flygplanets digitala styrsystem representerade ett stort utvecklingssteg men att det inom styrsystemet dock fortfarande fanns tekniska problem som kunde leda till ytterligare förseningar.
I propositionen konstaterades att projektet i allt väsentligt utvecklades enligt planerna. Förseningar och tekniska problem var enligt samtliga myndigheter inte särskilt oroande i detta skede av projektet. Försvarsministern förutsatte dock att berörda myndigheter och industrier vidtog de åtgärder som krävdes för att den i grundbeslutet avsedda tekniska nivån och den avtalade tiden för leverans av operativt användbara flygplan skulle nås. Försvarsministern förklarade att han fortsatt noga skulle följa projektets utveckling i dessa avseenden.
Regeringens redovisning till riksdagen år 1987
I regeringens redovisning till riksdagen i februari 1987 (prop. 1986/87:95) redovisades myndigheternas allmänna bedömning av projektets tekniska utveckling. På grundval av Materielverkets underlag lämnades uppgifter om motorn och styrsystemet.
I propositionen konstaterades att projektet i tekniska avseenden utvecklades mot den avsedda nivån. Det hade inte framkommit något under utvecklingen som visade att den tekniska nivån i grundbeslutet inte skulle uppnås. Utvecklingen gick dock långsammare än vad grundbeslutet förutsatte. Det var för tidsplanen oroande att förseningen framför allt av styrsystemet och motorn ökat under det senaste året, trots att större resurser satts in av myndigheter och av industrin. De uppkomna förseningarna angavs ha medfört att utprovningsprogrammet hade blivit mer tidspressat. Förseningar fanns också i vapenprogrammet, vilket även skulle komma att påverka utprovningsprogrammet. Flygutprovningen kunde bl.a. därför komma att ta längre tid än planerat.
Försvarsministern anförde att tiden för leverans av operativt användbara flygplan kunde komma att förskjutas. Ytterligare åtgärder måste enligt hans mening vidtas av berörda industrier i samverkan med myndigheterna för att säkerställa att serieleveranserna kan ske enligt JAS-avtalet. Han förklarade att han noga skulle komma att följa projektets utveckling i dessa avseenden.
Regeringens redovisning till riksdagen år 1988
I regeringens redovisning till riksdagen i januari 1988 (prop. 1987/88:100 bil. 6) återgavs myndigheternas uttalanden att flygplanets specificerade tekniska prestanda i allt väsentligt bedömdes kunna uppnås i serieflygplanen. Förseningen och dess konsekvenser redovisades. Förseningen angavs främst bero på återstående arbete med styrsystemet, där större delen av ett omfattande verifieringsprogram återstod innan flygutprovningen kunde börja. Vissa problem angavs också återstå att lösa när det gällde motorn.
I propositionen konstaterades att projektet i tekniska avseenden utvecklades mot den avsedda nivån. Det uppgavs inte ha framkommit något under utvecklingen som visade att specificerade prestanda i stort inte skulle kunna uppnås. Emellertid anfördes vidare att de sedan föregående år ökade resurserna för att återta förseningarna inte hade gett förväntat resultat. Försvarsministern konstaterade att industrin inom väsentliga områden hade underskattat arbetsvolymen för projektet vilket medfört ökade kostnader för IG JAS. Vidare anfördes att ett mycket pressat utprovningsprogram skulle genomföras fram till dess serieleveranserna enligt kontraktet skulle börja. Tidpunkten för leverans av operativt användbara flygplan kunde enligt försvarsministern komma att förskjutas och då i så fall försena tidpunkten för krigsorganisationen av JAS-divisioner. Försvarsministern ville bestämt understryka att industrin i samverkan med myndigheterna måste pröva varje möjlig åtgärd för att förhindra ytterligare förseningar och så långt som möjligt återta förlorad tid.
JAS-kommissionens uttalanden om regeringens redovisning åren 1986--1988
När det gäller rapporteringen av projektets tekniska utveckling noterar JAS-kommissionen att Försvarets materielverk vid projektvärderingstillfällena före det första haveriet med successivt allt skarpare formuleringar uttryckte oro för de allvarliga bristerna i utvecklingen av flygplanets styrsystem. Samtidigt kan enligt kommissionen dock konstateras att Materielverkets samlade bedömning under samma tid -- med mindre nyanser i formuleringarna -- har varit att projektspecifikationens krav avseende egenskaper och prestanda i stort skulle kunna uppfyllas. Kommissionen anför att detta får uppfattas så att Materielverket bedömde att styrsystemet skulle komma att lösas på ett tillfredsställande sätt.
Kommissionen anför att i regeringens redovisning till riksdagen av den tekniska utvecklingen bedömdes varje år att flygplanets specificerade tekniska prestanda i allt väsentligt skulle kunna uppnås. Problem med styrsystemet omnämndes enligt kommissionen som orsak till förseningar i projektet. Kommissionen anser att regeringen i sin redovisning under åren 1986, 1987 och 1988 tydligare borde ha orienterat riksdagen om de allvarliga problem som enligt Materielverkets uppfattning fanns när det gäller utvecklingen av styrsystemet. Samtidigt bör enligt kommissionen framhållas att myndigheterna bedömde att specificerade prestanda skulle kunna nås, vilket kan ha medverkat till att regeringen inte uppfattat problemen med styrsystemet som särskilt allvarliga och heller därför inte förmedlat dem till riksdagen. Kommissionen anser emellertid sammanfattningsvis att regeringens redovisning till riksdagen av projektets tekniska utveckling inte varit helt tillfredsställande under dessa år.
Försvarsdepartementets inställning
I Försvarsdepartementets promemoria den 28 februari 1994 anförs att det material som regeringen hade tillgång till var fylligare och mer omfattande än den därpå grundade redovisningen till riksdagen. Departementet anges på denna punkt inte ha någon annan bild än den som redovisas av kommissionen.
Utskottets bedömning
Utskottet finner på grundval av det nu redovisade materialet inte anledning att göra något uttalande.
Regleringen av militära flygplans luftvärdighet m.m.
Delegation av föreskriftsrätt
Av bestämmelserna i 8 kap. regeringsformen om lagar och andra föreskrifter framgår att endast riksdagen och regeringen har behörighet att direkt på grund av regeringsformen besluta föreskrifter. För att en myndighet under regeringen skall få meddela föreskrifter fordras alltid ett bemyndigande från regeringen. Ett sådant bemyndigande förutsätter i vissa fall riksdagens medgivande. För att ett bemyndigande skall anses föreligga krävs i princip att det tydligt framgår att det är fråga om ett uppdrag att meddela föreskrifter. Att en myndighet har tillsyn över ett visst område, leder eller främjar en viss verksamhet eller förverkligar angivna mål kan däremot inte anses innefatta bemyndigande att meddela föreskrifter. Regeringsformen medger inte att en myndighet delegerar rätt att meddela föreskrifter vidare eller över huvud taget ger behörighet åt någon utanför myndigheten att meddela föreskrifter. Det innebär att en myndighet inte kan ge någon annan myndighet i uppdrag att meddela föreskrifter på ett visst område. En myndighet kan inte heller ge någon annan behörighet att generellt bestämma de närmare villkoren för att ett krav som myndigheten har ställt upp i sin författning skall anses uppfyllt. Nu nämnda frågor berörs närmare i Statsrådsberedningens handbok i författningsskrivning (Ds 1992:112).
Enligt 15 kap. 1 § andra stycket luftfartslagen (1957:166) meddelar regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskrifter för den militära luftfarten i närmare angivna ämnen, däribland luftvärdighet.
Regeringen har utnyttjat bemyndigandet genom föreskrifter i 134 § luftfartsförordningen (1986:171). Enligt vad som föreskrivs där gäller inte vissa närmare angivna bestämmelser i luftfartslagen och luftfartsförordningen i fråga om luftfartyg som byggs här i riket för militärt bruk eller med det huvudsakliga syftet att erfarenheter skall vinnas av tillverkning av militära luftfartyg. Enligt paragrafen meddelar Chefen för flygvapnet nödvändiga föreskrifter i dessa avseenden.
Enligt bilaga 4 till förordningen (1983:276) om verksamheten inom försvarsmakten får Chefen för flygvapnet meddela föreskrifter för övriga myndigheter inom försvarsmakten i frågor om militär luftfart.
Chefen för flygvapnet har den 26 april 1991 meddelat föreskrifter om luftvärdighet för militära luftfartyg (FFS 1991:11).
Militär flygmateriel skall vid användning vara luftvärdig och ha luftvärdighetsgodkännande (3 §) som utfärdas för varje luftfartyg genom Försvarets materielverks försorg (4 §). För luftfartyg som utnyttjas för utprovning (t.ex. provflygplan eller serieflygplan försedda med provinstallation) utgörs luftvärdighetsgodkännande av ett tidsbegränsat flygutprovningstillstånd (5 §).
För serieutförande av luftfartyg utgörs luftvärdighetsgodkännande av ett luftvärdighetsbevis. Detta skall vara grundat på ett typgranskningsbevis för luftfartygstypen eller versionen utfärdat av Försvarets materielverk. Av detta skall det detaljerade utförandet av typen eller versionen framgå. För luftfartyg där typgranskningsbevis ännu ej utfärdats skall 5 § tillämpas (6 §).
Försvarets materielverk har enligt 8 § ansvaret för övervakning av militär flygmateriels luftvärdighet och för godkännande av underhålls- och användarföreskrifter.
I 11--13 och 16 §§ överlåts rätten att meddela föreskrifter till Försvarets materielverk. I 11 § föreskrivs sålunda att Materielverket ansvarar för och får utfärda föreskrifter för hur luftvärdighetskraven skall uppfyllas för militär flygmateriel. Vidare skall enligt 12 § för militär flygmateriel teknisk status fortlöpande dokumenteras i enlighet med av Materielverket fastställda föreskrifter. I 13 § föreskrivs att Materielverket ansvarar för och får utfärda föreskrifter för hur luftvärdighetspåverkande markmateriel skall konstrueras, byggas, verifieras, utrustas, ändras och underhållas för att vara kvalificerad för att användas tillsammans med flygmateriel. Enligt 16 § skall arbete på militär flygmateriel ske enligt Materielverkets föreskrifter eller enligt av Materielverket accepterade föreskrifter.
Flygvapenchefen har inför utskottet anfört att han för mellan ett eller två år sedan blev uppmärksammad på att han saknade stöd för att delegera föreskriftsrätt till Försvarets materielverk och att han inte har diskuterat saken med Försvarsdepartementet. Enligt hans uppfattning har alla berörda uppfattat Materielverkets föreskrifter som gällande. Den formella bristen skall nu rättas till.
Luftvärdighetsprövningen av flygplan 39.102
På grund av förseningen av utvecklingsarbetet var det inte möjligt för Försvarets materielverk att typgodkänna det första serieflygplanet, dvs. flygplan 39.102. I stället utfärdades ett interimistiskt typgranskningsbevis, ett s.k. typgranskningsbevis för viss seriestatus.
Motivet för myndigheten att välja denna form av godkännande var enligt JAS-kommissionen att myndigheterna önskade leverans av ett flygplan som kunde användas för att så tidigt som möjligt samla in erfarenheter från flygning i normala förbandsformer. För att säkerställa en god introduktion av flygplanstypen placerades flygplanet vid Materielverkets provningsavdelning i Linköping, som för detta flygplan skulle tillämpa samma rutiner som för ett provflygplan.
Materielverkets sammanfattande värdering av 39.102 i juni 1993 var följande:
Genomförd typgranskning, reglering av samtliga typanmärkningar samt godkännande av Systemrapport 01; Komplett flygplan, med underliggande systemrapporter för ingående delsystem, har visat att JAS 39A med seriestatus 93-1:1 fyller kraven på luftvärdighet och funktionsinnehåll för inledande omskolning i flygvapnet.
JAS-kommissionens uttalanden
JAS-kommissionen uppmärksammade frågan om den ansvarsfördelning som tillämpas mellan Chefen för flygvapnet och Försvarets materielverk vid prövningen av JAS-flygplanets luftvärdighet. Kommissionen konstaterar till en början att den ansvarsfördelning som tillämpats i detta fall är den som tillämpas för alla militära luftfartyg i Sverige. Det innebär att den uppgift och de befogenheter i fråga om militära luftfartygs luftvärdighet, som Chefen för flygvapnet tilldelats genom luftfartsförordningen och verksamhetsförordningen, av denne delegerats till Försvarets materielverk. Kommissionen konstaterar att författningsmässigt stöd saknas för sådan delegation mellan myndigheter. Kommissionen anför att en myndighet nämligen inte utan bemyndigande av regeringen till en annan myndighet kan överföra det ansvar och den befogenhet regeringen har gett den. För att Försvarets materielverk skall få meddela föreskrifter i fråga om luftvärdighet för militära luftfartyg krävs sålunda enligt kommissionen att regeringen bemyndigar verket att göra det. Kommissionen konstaterar att detta inte har skett.
Kommissionen anför att behörighetsproblemet kan lösas på olika sätt. En möjlighet är att regeringen ger Försvarets materielverk i uppgift att ansvara för luftvärdigheten hos militära luftfartyg och bemyndigar Materielverket att meddela de föreskrifter som behövs. En annan möjlighet enligt kommissionen är att den tekniska kompetens som behövs för att Chefen för flygvapnet reellt skall kunna lösa denna uppgift överförs från Försvarets materielverk till Chefen för flygvapnet. En tredje möjlighet som kommissionen anger är att Försvarets materielverk behåller den sakliga kompetensen men att Chefen för flygvapnet får fatta de formella besluten om föreskrifter.
Kommissionen pekar i sammanhanget på att försvarets myndigheter för närvarande håller på att omstruktureras (prop. 1991/92:102, bet. 1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337). Fr.o.m. den 1 juli 1994 samlas de militära staberna och förbanden i en myndighet som benämns Försvarsmakten. Försvarets materielverk kommer inte att ingå i myndigheten Försvarsmakten, utan skall vara en fristående myndighet som på uppdrag av Försvarsmakten medverkar i anskaffning och vidmakthållande av materiel. Dessa nya organisatoriska förhållanden måste enligt kommissionen beaktas när man väljer lösning i fråga om ansvaret för luftvärdigheten.
Kommissionen anför att flygsäkerheten i militär luftfart i hög grad beror på hur bl.a. organisationen, människorna och materielen fungerar tillsammans. Det kan enligt kommissionen ifrågasättas om det är lämpligt att dela ansvaret och föreskriftsrätten för olika delområden på flera myndigheter.
Kommissionen anser att övervägande skäl talar för att myndigheten Försvarsmakten skall ha ett odelat ansvar för flygsäkerheten i fråga om militär luftfart och att det samtidigt bör beaktas att det tekniska kunnandet i fråga om flygplanens luftvärdighet finns i Försvarets materielverk.
Den författningsmässiga regleringen av tillsynen över den militära luftfarten och av rätten att meddela föreskrifter m.m. bör enligt kommissionen klaras ut senast den 1 juli 1994.
Regeringens skrivelse i mars 1994 om JAS-projektet
När det gäller föreskrifterna om luftvärdighet förklarar regeringen i skrivelsen till riksdagen om JAS-projektet (skr. 1993/94:179) att den anser att det av flera skäl inte är ändamålsenligt att ansvaret för flygsäkerhet och luftvärdighet i fråga om militära luftfartyg ligger på skilda myndigheter. Den ordning som motsvaras av vad som formellt gäller i dag bör enligt regeringen gälla även framdeles. Det innebär att ett odelat ansvar bör ligga på Försvarsmakten. Försvarsmakten bör därför enligt regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter på detta område såvitt avser alla militärt registrerade luftfartyg.
Försvarsdepartementets inställning
I Försvarsdepartementets promemoria den 2 december 1993 konstateras att överlåtelsen av befogenheter till Försvarets materielverk inte har stöd i luftfartsförordningen eller i någon annan författning och att en ändring bereds av Chefen för flygvapnet.
Försvarsminister Anders Björck har inför utskottet förklarat att den nu gällande ordningen infördes under år 1988 då hans företrädare Roine Carlsson var försvarsminister. Enligt Anders Björck har ordningen fungerat bra rent praktiskt. Han har uppgett att den formellt kommer att rättas till den 1 juli 1994. Utskottets bedömning
Som utskottet har påpekat i ett annat sammanhang ankommer det på regeringen att följa myndigheternas normgivning och ta de initiativ som framstår som påkallade. Om det finns anledning till det, kan regeringen begränsa eller helt återta tidigare bemyndiganden (KU 1980/81:25). Ett hjälpmedel i kontrollen av att myndigheternas regelgivning håller sig inom givna bemyndiganden och i övrigt utformas på ett författningsenligt sätt kan vara förteckningar över de normgivningsbemyndiganden som regeringen har lämnat. Som framgår av avsnitt 7 i förevarande betänkande förs en sådan förteckning inom regeringskansliet. Förteckningen har överlämnats till utskottet och finns i bilaga A 5.1. Förteckningen saknar dock uppgift om bemyndigandet i 134 § luftfartsförordningen till Chefen för flygvapnet.
I det nu aktuella fallet har Chefen för flygvapnet utan stöd i författning till Försvarets materielverk delegerat vidare sin rätt att meddela föreskrifter om luftvärdighet i fråga om militär flygmateriel. Luftvärdighetsprövningen av det havererade flygplanet 39.102 har skett med tillämpning av dessa föreskrifter. Utskottet noterar att regeringen har för avsikt att ge myndigheten Försvarsmakten, som bildas den 1 juli 1994, rätten att meddela föreskrifter om såväl flygsäkerhet som luftvärdighet i fråga om militärt registrerade luftfartyg. Utskottet utgår från att regeringen följer den regelgivning som blir resultatet av bemyndigandet.
Försvarsministerns och Försvarsdepartementets roll i fråga om flyguppvisningar
Frågeställningen
En särskild fråga i granskningen har varit vilken information om flygplanets tekniska tillstånd som funnits i Försvarsdepartementet och om det där har funnits kunskap eller misstankar om någon omständighet som har varit ägnad att ge anledning till tvekan om huruvida flyguppvisning borde genomföras.
Kunskapen om det första serieflygplanets tekniska status
I Försvarets materielverks rapport vid det sjätte projektvärderingstillfället, som upprättades den 30 april 1992, angavs att de först levererade serieflygplanens tekniska status inte skulle komma att uppfylla de krav på prestanda och funktioner som IG JAS åtagit sig i projektspecifikationen men skulle medge att markomskolning och inledande typinflygning kunde påbörjas tidigast år 1993. Flygplanen skulle sedan successivt komma att uppdateras med nya programeditioner allteftersom sådana har utprovats och verifierats. Samtliga systemfunktioner planerades vara införda i slutet av år 1995. Det första serieflygplanet (flygplan nummer 39.102) bedömdes kunna levereras tidigast under tredje kvartalet 1993. Om inga ytterligare förseningar inträffade, bedömdes omskolningsverksamheten på Skaraborgs flygflottilj kunna påbörjas den 1 oktober 1995.
Utprovningarna visade enligt Materielverket att de tidigare kända problemen med styrspaken m.m. kvarstod, att ett antal nya problemområden identifierats och att ändringar och förbättringar följaktligen måste införas i det fortsatta utvecklingsarbetet. De största tekniska osäkerheterna angavs beröra styrsystemet inklusive styrspaken, bränslesystemet och Auxiliary Power Unit (APU).
De första serieflygplanen skulle enligt Materielverket komma att användas för inledande flygomskolning vid Saab och FMV:PROV. Ett relativt stort antal systemfunktioner skulle ej komma att vara fullt verifierade eller införda vid leverans av dessa flygplan. Vissa delsystem skulle komma att vara i prototyputförande. Detta gällde bl.a. APU, styrspak och styrsystemdator. Dessa flygplan skulle komma att successivt förses med nya programeditioner när dessa blev utprovade och verifierade samt genomgå en begränsad modifieringsomgång för att höja flygplanens hårdvarumässiga status innan omskolningsverksamheten skulle påbörjas på Skaraborgs flygflottilj.
Materielverket anförde att de första serieflygplanen i flera avseenden skulle komma att avvika från seriestatus vid leverans och att de till en början skulle vara utrustade med prototyper i fråga om elektronikenheten och styrspaken. Enligt Materielverket var avvikelserna med undantag för styrsystemfunktioner sannolikt ej prestandanedsättande för flygplanets inledande användning.
I Försvarets materielverks rapport vid det sjunde projektvärderingstillfället, som upprättades den 12 oktober 1993, antecknades att haveriet med flygplan 39.102 hade inträffat efter värderingsperiodens utgång och att effekten av haveriet endast delvis kunnat beaktas.
Samma uppgifter lämnades om de första serieflygplanen som i den föregående rapporten. De första serieflygplanen angavs sålunda komma att användas för inledande flygomskolning vid Saab och FMV:PROV. Ett relativt stort antal systemfunktioner skulle ej komma att vara fullt verifierade eller införda vid leverans av dessa flygplan. Vissa delsystem skulle komma att vara i prototyputförande. Detta gäller bland annat APU och styrspak. Dessa flygplan skulle successivt komma att förses med nya programutgåvor samt genomgå en begränsad modifieringsomgång för att höja flygplanens hårdvarumässiga status innan förbandsuppsättning påbörjas vid Skaraborgs flygflottilj.
Under projektvärderingsperiod 7 hade Materielverket genomfört sin andra avtalsmässiga evalueringsomgång syftande till att värdera flygplanets operativa egenskaper. Därvid hade ett antal tidigare kända tekniska osäkerheter kunnat utvärderas på ett mer målinriktat och realistiskt sätt än under annan flygutprovning genom att sammansatta uppdrag med operativ inriktning genomförts. Evalueringarna visade att styrspaken ännu inte fått optimal utformning och funktion.
Styrsystemet hade under genomförd flygverksamhet haft en hög tillförlitlighet i apparatfunktion. Däremot hade vissa oönskade flygegenskaper upptäckts under utprovningen.
Vid leveransen av 39.102 hade flygplanet en status som var lägre än den överenskomna, men tillräckligt för att medge att det kunde mottas. Med anledning av detta innehölls en del av leveransbetalningen (i princip IG JAS vinst för flygplanet). Betalning av det innehållna beloppet skulle ske successivt efter att statushöjning skett avseende editionsinnehållet fart och transonicrestriktioner och en motorrestriktion avvecklats. Brister i status skulle snarast åtgärdas.
Statens haverikommissions rapport om haveriet innehåller vissa uttalanden om flygplanet.
JAS-flygplanets instabilitet ställer enligt Haverikommissionen ett ovillkorligt krav på att det alltid finns styrauktoritet kvar för stabiliseringsfunktionen.
Enligt Haverikommissionen kunde föraren via styrspaken ge så mycket signaler in till styrsystemet att detta blev mättat innan rodren hann ge förväntat flygplanssvar. Haverikommissionen benämner detta en ofullkomlighet.
Grundläggande faktorer för haveriet i det ännu inte färdigutvecklade styrsystemet var enligt Haverikommissionen obalansen mellan: 1. av föraren kommenderad förändring av flygbanan (styrkommandon), 2. styrspakens egenskaper, 3. styrlagarnas dimensionering, 4. rodermekaniseringens begränsningar.
Enligt Haverikommissionen måste de angivna faktorerna balanseras så att ett säkert system erhålls. Svårigheten är att göra balansen så att systemet blir säkert samtidigt som tillräckliga prestanda uppnås.
I frågan om problemen var kända anför Haverikommissionen att man under framtagningen av den styrsystemedition som fanns i flygplan 39.102 hade konstaterat att flygplanet kunde överstegras. Marginalen bedömdes dock som tillräcklig. Bedömningen grundades på att en förare inte styr så att det uppstår en situation där faktorernas sammanlagda effekt medför överstegring och risk för haveri. Bedömningen medförde att egenskapen inte infördes i den speciella förarinstruktionen och kom därför inte till samtliga förares kännedom. Haverikommissionen anser att bedömningen var rimlig. Däremot anser Haverikommissionen -- mot bakgrund av tillgänglig information om vissa tekniska förhållanden -- att egenskapen borde ha föranlett en djupare analys.
Haverikommissionen kommer fram till att flygplanets styrsystem hade en egenskap som i vissa situationer kunde leda till haveri. Det enda som erfordrades för ett haveri var en utlösande faktor. Alla JAS 39-flygplan hade samma inbyggda ofullkomlighet.
Haverikommissionen anger också några medverkande faktorer, bl.a. skillnader mellan provflygplan och serieflygplan. Flygplan 39.102 avvek nämligen från provflygplanen på flera sätt. Haverikommissionen nämner flera avvikelser och anför att inverkan av varje avvikelse för sig inte går att med säkerhet fastställa.
Försvarsdepartementets inställning
Bedömningar som rör rent tekniska eller militära aspekter måste enligt Försvarsdepartementets promemoria den 2 december 1993 överlåtas åt dem som är sakförståndiga på dessa områden. Utgångspunkten måste vara att regeringen kan förlita sig på den tekniska och militära expertis som anförtros uppgifter inom JAS-projektet. I promemorian anförs att det är typiska myndighetsuppgifter att godkänna ett flygplan eller att ge tillstånd till eller eljest besluta om flyguppvisning, varför det inte har varit en sak för Försvarsdepartementet att i förevarande fall befatta sig med dessa frågor. I promemorian anförs vidare att det i konsekvens med att varken försvarsministern eller regeringen har att befatta sig med myndigheternas hantering av frågan om flygplanets luftvärdighetsgodkännande har det i Försvarsdepartementet inte funnits uppgifter om tekniska problem av betydelse i sammanhanget. Kunskaper om att planet i vissa lägen kunde överstegras har således inte funnits i departementet. För departementet och för försvarsministern har enligt promemorian inte annat varit känt än att planet fungerade i vanlig ordning.
När det gäller frågan om JAS-flygplanets tekniska standard har försvarsminister Anders Björck förklarat att han inte har haft anledning att ifrågasätta myndigheternas bedömning i luftvärdighetsfrågan. JAS-kommissionen har enligt försvarsministern enhälligt konstaterat att det inte fanns någon anledning att inte låta flygplanet flyga. Försvarsministern har förklarat att han delar kommissionens uppfattning. Han har vidare hänvisat till att haverier inte är ovanliga när nya flygplansprojekt utvecklas. Så havererade J 29 Tunnan 30 gånger av orsaker som kunde härledas till ny teknik. A 32 Lansen hade 3 utvecklingshaverier medan J 35 Draken hade 25 haverier som kunde hänföras till planets aerodynamiska särdrag. Viggen havererade 7 gånger av orsaker som hade att göra med ny teknik.
Beslut om flyguppvisningar med JAS-flygplan i augusti 1993
Den 26 mars 1993 fastställde Chefen för flygvapnet ett s.k. produktionsverk för verksamhetsåret 1992/93 skede 3--4 och 1993/94 avseende deltagande i flygdagar och utställningar. Av sändlistan som hör till beslutet framgår att det har skickats till flera olika myndigheter och att Försvarsdepartementet har fått två exemplar som orientering. Flyguppvisningarna och flygförevisningarna beskrivs närmare i en tabell som finns fogad till beslutet.
Av beslutet framgår att en flyguppvisning skulle äga rum vid Stockholms vattenfestival den 8 augusti 1993 med bl.a. JA 37 (Viggen), 32E (Lansen) och TP 84 (Hercules) som deltagande luftfartyg från flygvapnet. Något JAS-flygplan nämns inte bland de flygplan som skulle delta i uppvisningen.
Enligt beslutet skulle vidare flyguppvisningar äga rum på Flygvapnets s.k. huvudflygdagar den 28 och 29 augusti 1993 vid Upplands flygflottilj. Som deltagande flygplan i flyguppvisningarna nämns J 35 (Draken), JA 37 (Viggen), TP 84 (Hercules) och JAS 39 (Gripen). Som ansvarig för JAS-flygplanets deltagande anges FMV:PROV.
Den 1 juli 1993 uppdrog Chefen för flygvapnet åt Skaraborgs flygflottilj och Försvarets materielverk att planera och genomföra en begränsad flyguppvisning med en JAS 39 den 8 augusti 1993 vid Stockholms Vattenfestival och en flyguppvisning med en JAS 39 på de nämnda flygdagarna den 28 och 29 augusti 1993 vid Upplands flygflottilj. I beslutet antecknades som bakgrund dels att deltagande i flyguppvisning med JAS 39 tills vidare är mycket restriktivt, dels att Chefen för flygvapnet har prioriterat "F 16 flygdagar (FV huvudflygdag) 93-08-28--29 samt Stockholm Water Festival 93-08-08". Enligt beslutet skulle flygplan 39.102 utnyttjas. Som reserv angavs provflygplanet 39.101.
Sändlistan på beslutet den 1 juli 1993 upptar de båda myndigheter som fick uppdraget samt SAAB Military Aircraft (Per Pellerbergs), Upplands flygflottilj och enheter inom Chefen för flygvapnet.
Flygvapenchefen har inför utskottet uppgett att han, såvitt han minns, inte informerade försvarsministern om beslutet den 1 juli 1993 om att JAS-flygplanet skulle delta i flyguppvisningen i Stockholm den 8 augusti 1993 eller att han diskuterade ämnet med någon annan på Försvarsdepartementet. Han har dock inte velat utesluta att han kan ha nämnt det för försvarsministern.
Försvarsdepartementets inställning
I Försvarsdepartementets promemoria den 2 december 1993 anförs att varken Försvarsdepartementets ledning eller någon för JAS-projektet ansvarig tjänsteman i departementet har känt till Chefen för flygvapnets beslut att JAS 39 Gripen skulle förevisas under Vattenfestivalen i Stockholm den 8 augusti 1993. Det har enligt promemorian inte heller eljest i förväg varit bekant att JAS 39 Gripen skulle medverka.
Försvarsminister Anders Björck har inför utskottet uppgett att han inte hade kännedom om JAS-planets deltagande i flyguppvisningar i Stockholm eller Uppsala. Även om han hade haft sådan kännedom anser han att han inte har med saken att göra. Enligt försvarsministern var regeringen visserligen oförhindrad att ingripa men han anser att flyguppvisningar är en fråga för vederbörande myndigheter att ta ställning till. På dem ligger enligt försvarsministern det yttersta ansvaret.
Utskottets bedömning
JAS-projektet är det hittills största försvarsprojektet i Sverige. Projektet kom tidigt att inriktas på ett instabilt deltaflygplan med nosvinge. Enligt vad regeringen anför i sin skrivelse till riksdagen i mars 1994 kan flygföraren själv inte kontrollera ett instabilt flygplan. För kontrollen krävs ett datoriserat styrsystem. För att samtidigt stabilisera flygplanet i luften och ändra flygbanan enligt förarens styrimpulser krävs att styrdatorn har tillräckligt hög räkne- och minneskapacitet som möjliggör snabba beräkningar (skr. 1993/94:179).
Under projektarbetet har styrsystemet varit ett ständigt återkommande problem. Försvarets materielverk uttalade i sin rapportering före det första haveriet den 2 februari 1989 oro för allvarliga brister i utvecklingen av styrsystemet. Orsaken till haveriet var brister i styrsystemet. Även efter detta haveri har problem med styrsystemet och de förseningar i projektarbetet som dessa orsakat varit ett återkommande tema i Materielverkets rapportering. Denna rapportering har funnits tillgänglig i Försvarsdepartementet.
Tvärtemot vad som sägs i Försvarsdepartementets promemoria den 2 december 1993 har det i departementet också funnits i sammanhanget betydelsefulla uppgifter om brister i det flygplan som leverades den 8 juni 1993 och som sedan havererade den 8 augusti 1993. Av den rapportering som Materielverket hade lämnat före haveriet framgår nämligen att ett stort antal systemfunktioner inte skulle vara fullt verifierade eller införda vid leveransen av det första serieflygplanet och att vissa delsystem, däribland styrspak och styrsystemdator, skulle komma att vara i prototyputförande. Flygplanet angavs i flera avseenden avvika från seriestatus. Enligt Materielverket var dessa avvikelser sannolikt inte prestandanedsättande för flygplanets inledande användning.
Materielverkets rapportering efter haveriet den 8 augusti 1993 bekräftar de nu nämnda uppgifterna. Vidare anges där att flygplanet vid leveransen hade en lägre status än den överenskomna. Med anledning härav innehölls en del av leveransbetalningen. Detta kan inte ha varit okänt inom Försvarsdepartementet.
Den nu angivna informationen borde enligt utskottets mening ha gett anledning till en viss tvekan om flygplanet lämpligen borde användas i flyguppvisningar. Informationen borde även ha föranlett departementet att hålla sig mera noga informerat om flygplanet och vilka uppdrag det skulle användas till under den första tiden. Det bristande intresse som Försvarsdepartementet och försvarsministern har visat härvidlag är enligt utskottets mening anmärkningsvärt.
Försvarsdepartementet och försvarsministern har förnekat varje kännedom om att JAS-flygplanet skulle visas upp i centrala Stockholm den 8 augusti 1993. Enligt Försvarsdepartementet är ett stridsflygplans medverkan i en flyguppvisning i landet inte heller en sak för försvarsministern eller regeringen att ta befattning med.
Utskottet finner att dessa uppgifter är anmärkningsvärda mot bakgrund av att det i departementet sedan i slutet av mars 1993 har funnits en handling i två exemplar som tydligt utvisar att JAS Gripen skulle medverka i flyguppvisningarna på huvudflygdagarna i Uppsala den 28 och 29 augusti 1993. Om inte JAS-planet hade havererat i Stockholm hade detta mycket väl kunnat ske i Uppsala under någon av de två flyguppvisningarna där.
Det är sålunda klarlagt att kunskap om JAS-planets deltagande i flyguppvisningar i augusti 1993 fanns i Försvarsdepartementet. Utskottet delar uppfattningen i Försvarsdepartementets promemoria den 2 december 1993 att frågor om att godkänna flygplan för flygning och att besluta om flyguppvisningar är typiska myndighetsuppgifter. Utskottet kan emellertid inte godta Försvarsdepartementets och försvarsministerns inställning att det inte var en sak för Försvarsdepartementet att befatta sig med dessa frågor. Det yttersta ansvaret för de regler som myndigheterna har att tillämpa och för att frågorna handläggs med erforderlig omsorg och kompetens ligger nämligen på regeringen.
Mot bakgrund av vad som var känt om problemen med flygplanets styrsystem hade det enligt utskottets mening i stället varit naturligt om Försvarsdepartementet hade informerat sig ytterligare om flyguppvisningarna och de förutsättningar som gällde för deras genomförande. Den kunskapen och ytterligare inhämtad information om flygplanet hade kunnat bilda underlag för överväganden om åtgärder i någon form. Som försvarsministern har anfört förelåg det inte några konstitutionella hinder mot ett ingripande från regeringens sida. Försvarsdepartementet har emellertid varit påfallande passivt i nu berörda hänseenden, vilket utskottet finner anmärkningsvärt. För detta kan försvarsministern, som har det övergripande ansvaret, inte undgå viss kritik.
15. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
Inledning
Konstitutionsutskottet har under en följd av år granskat olika krigsmaterielexportfrågor. Senast dessa frågor behandlades var under 1991/92 års riksmöte (bet. 1991/92:KU30). Då behandlades främst frågor kring viss export av FFV och krigsmaterielexport till dåvarande Jugoslavien. Härutöver företogs uppföljning av tidigare granskningar rörande Iran, Indien och Burma.
Vid detta års granskning tar utskottet upp krigsmaterielexport till Indonesien, efter anmälan av Martin Nilsson (s), samt de s.k. Västra Gulfstaterna och Thailand, efter anmälan av Bengt Hurtig (v). Anmälningarna biläggs (bilaga A 12.1--A 12.2). Till grund för utskottets granskning har legat dels skriftligt material från Krigsmaterielinspektionen (KMI) (bilaga A 12.3--A 12.4,) dels vad som framkommit vid en sluten utfrågning av krigsmaterielinspektören, ambassadör Sven Hirdman. Utskriften från utfrågningen i de delar som inte är sekretessbelagda återges i (bilaga B 1.) Härutöver har utskottet i samband med ett besök av krigsmaterielinspektören fått ta del av vissa sekretessbelagda uppgifter om den rådgivande nämndens ställningstaganden ur nämndens protokoll för år 1993. Dessutom har utskottet genomfört en öppen utfrågning av statsrådet Ulf Dinkelspiel i denna fråga. Protokollet från utfrågningen i denna del biläggs (bilaga B 10.) Två kanslipromemorier biläggs även (bilagorna A 12.5--A 12.6.)
Bakgrund
Riktlinjer för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan på krigsmaterielområdet
Det svenska regelverket för krigsmaterielexport bygger på en generell tillståndsplikt för export av sådana produkter som klassificeras som krigsmateriel. Regeringen beviljar i enskilda fall tillstånd för utförsel av viss materiel i viss kvantitet till en bestämd mottagare. Varje ärende handläggs för sig. Att utförseln sedan genomförs enligt regeringens intentioner tillförsäkras med hjälp av ett system med slutanvändaråtaganden.
I handläggningen av utförselärenden utgår regeringen från de riktlinjer som riksdagen godtagit. Dessa riktlinjer påbjuder att en helhetsbedömning görs i varje enskilt ärende. Denna helhetsbedömning kan även omfatta aspekter som inte uttryckligen omnämns i riktlinjerna. Helhetsbedömningen kan därför leda till beslut som är strängare än vad riktlinjernas villkorliga exporthinder skulle indikera.
Den 1 januari 1993 trädde en ny krigsmateriellag (1992:1300) och förordning (1992:1303) i kraft. De nya riktlinjerna, som ansluter mycket nära till de tidigare tillämpade, har redovisats i propositionen 1991/92:174.
Riktlinjerna för krigsmaterielexporten går i korthet ut på följande.
Tillstånd till utförsel av krigsmateriel eller till annan samverkan med någon i utlandet bör medges endast om det bedöms som erforderligt för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärt samt inte står i strid med Sveriges utrikespolitik.
Regeringen bör göra en totalbedömning av alla för ärendet betydelsefulla omständigheter vid prövningen av ett tillståndsärende.
För export till eller samverkan med de nordiska länderna och de traditionellt neutrala länderna i Europa föreligger inga utrikespolitiska hinder. Samma principer bör på sikt kunna tillämpas på länderna inom EG/EU.
Tillstånd får endast avse stat, statlig myndighet eller av staten auktoriserad mottagare. Vid utförsel av materiel bör ett slutanvändarintyg eller ett bearbetningsintyg, avseende egen tillverkning, föreligga.
Ovillkorliga hinder för tillstånd till utförsel eller samverkan är att det skulle strida mot internationell överenskommelse som Sverige biträtt, mot beslut av FN:s säkerhetsråd eller mot folkrättsliga regler om export från neutral stat under krig.
Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas. Tillstånd bör inte beviljas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer.
Utförseltillstånd vad gäller krigsmateriel för strid bör inte beviljas om det avser stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, oavsett om krigsförklaring avgetts eller ej, stat som är invecklad i internationell konflikt som kan befaras leda till väpnad konflikt eller stat som har inre väpnade oroligheter.
För utförsel av övrig krigsmateriel krävs att mottagarlandet inte befinner sig i väpnad konflikt med annan stat eller har inre väpnade oroligheter och att det i landet inte förekommer omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter eller att inte ovillkorligt hinder möter.
Ett meddelat tillstånd bör återkallas, förutom vid ovillkorligt exporthinder, om den mottagande staten kommer i väpnad konflikt med annan stat eller får inre väpnade oroligheter. Undantagsvis bör, i de två senare fallen, återkallande av tillstånd kunna underlåtas om det är förenligt med de folkrättsliga reglerna och med målen för Sveriges utrikespolitik.
Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter. Det bör även gälla annan materiel, t.ex. ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
Frågan om mänskliga rättigheter i samband med krigsmaterielexport
Bestämmelser om mänskliga rättigheter i riktlinjerna för krigsmaterielexport
Riktlinjerna för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel framgår av propositionen (prop. 1991/92:174) med förslag till lag om krigsmateriel. Den nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1993.
Av propositionen framgår bl.a. (s. 42) att tillstånd till utförsel av krigsmateriel eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel inte bör lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Kriteriet omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter nämns också särskilt i samband med villkoren för utförsel av materiel som klassificeras som "övrig krigsmateriel".
Innebörden av detta kriterium anges i propositionen enligt följande:
Främjandet av respekten för mänskliga rättigheter är inte enbart humanitärt betingat utan har också säkerhetspolitiska bevekelsegrunder. Sambandet mellan respekt för de mänskliga rättigheterna och en fredlig utveckling erkänns numera allmänt. Detta har bl.a. tagit sig uttryck i den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens (ESK) behandling av frågan. Även om sanktionsbeslut i FN:s säkerhetsråd enligt stadgans kapitel VII inte kan fattas enbart på grundval av konstaterade kränkningar av de mänskliga rättigheterna är det numera internationellt accepterat att kritik mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte utgör en otillåten inblandning i en stats inre angelägenheter. Detta är ett uttryck för insikten att omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot stabiliteten såväl inom ett land som i dess omgivning.
I de hittillsvarande riktlinjerna sägs, att tillstånd inte bör beviljas för utförsel till stat som på grund av deklarerade avsikter eller rådande politiska förhållanden kan antas använda den aktuella materielen för att undertrycka de mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan. I praktiken har, vid regeringens totalbedömning av förhållandena, den del i de nuvarande riktlinjerna som utgör en bedömning av om just den aktuella materielen kan antas kunna användas tillmätas mindre vikt. Väsentligt är, anser jag, att med utgångspunkt i de förslag till grundläggande kriterier som jag har föreslagit, bedöma huruvida tillstånd kan medges utan att detta står i strid med Sveriges utrikespolitiska mål och principer. Det får enligt min mening betraktas som klart, att det inte står i samklang med svensk utrikespolitik att samarbeta på krigsmaterielområdet med stater som grovt och på ett systematiskt sätt förtrycker de mänskliga rättigheterna.
Utrikesutskottet (bet. 1992/93:UU1) anförde att kravet på respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd för svensk krigsmaterielexport skall beviljas. Utskottet tolkade propositionens förslag på detta område som en skärpning genom att kravet på respekt för mänskliga rättigheter i samarbets- eller mottagarlandet gjordes mer heltäckande. I de tidigare riktlinjerna krävdes endast att den exporterade materielen kunde antas användas för att undertrycka mänskliga rättigheter. Utskottet framhöll att formuleringen i propositionen inte fick tolkas som någon uppmjukning i förhållande till hittillsvarande praxis. Utskottet betonade också vikten av att regeringen gör en mycket noggrann bedömning av situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i länder som kan bli aktuella för utförsel. Utskottet utgick från att tillämpningen av det mänskliga rättighetskriteriet sker med iakttagande av särskilt stor restriktivitet. Med detta torde utskottet ha avsett att stor vikt skall fästas vid kriteriet mänskliga rättigheter.
Utfrågning av krigsmaterielinspektören
Vid utfrågningen framkom bl.a. följande.
I det gamla regelverket från 1971 angavs att utförsel av krigsmateriel inte borde medges till stater som kunde tänkas använda denna materiel till att kränka mänskliga rättigheter. I praxis gjorde man under senare delen av 1970-talet och under 1980-talet en striktare bedömning, en helhetsbedömning av hur ett land respekterar de mänskliga rättigheterna. De nuvarande bestämmelserna innebär att kränkningarna skall vara systematiska och nationellt sanktionerade för att de skall utgöra hinder för utförsel av krigsmateriel, det räcker inte med enstaka händelser.
Någon enkel måttstock för att avgöra om det förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter finns inte. Det är nödvändigt att ta in all information som finns om landet och väga in den i den politiska helhetsbedömningen som sker dels i den rådgivande nämnden, dels i regeringen. Det källmaterial som kommer till användning är bl.a. Amnestys och State Departaments rapporter samt rapporter från de svenska ambassaderna.
När det gäller Gulfstaterna måste tas med i bedömningen att det är stater i en helt annan kulturkrets än vår. Sveriges ambassadör i Saudiarabien har bl.a. gjort den bedömningen att det beträffande yttrande-, tryck- och mötesfriheten råder inskränkningar i de aktuella länderna men att övergreppen inte ingår i ett medvetet förtryckande system eller en systematisk brutalitet. De mänskliga rättigheterna anses här inte vara universella, heter det i ambassadrapporten, eftersom de är oförenliga med sharian och ett islamiskt styrelsesätt. Däremot finns det i både Saudiarabien och Oman respekt för och accept av gällande lagar samt en fungerande rättsordning. I sammanfattning lyder svaret på frågan om det förekommer omfattande och grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna: "Enligt här rådande religiösa, juridiska och historiska förutsättningar förekommer här inga grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Styrelsesätt och statsordning i Saudiarabien och Oman bygger inte på förtryck utan samråd, konsensus och lag."
Under utfrågningen kom frågan upp om det i riktlinjerna eller på annat sätt finns några belägg dels för att kränkningar av mänskliga rättigheter måste vara "systematiska" för att de skall anses utgöra hinder för krigsmaterielexport till ett land, dels att rådande föreställningar skall beaktas i det land där kränkningen begås.
På den första frågan svarade krigsmaterielinspektören att det i propositionen 1991/92:174, som refererats ovan, finns en passus där uttrycket "på ett systematisk sätt" ingår. När det gäller de rådande föreställningarna i ett land hänvisade krigsmaterielinspektören till den praxis som utformats under de senaste decennierna. Regelverket skall också ses som en helhet mot bakgrund av Sveriges internationellt rättsliga ställning och säkerhetspolitiska intressen. Mot den bakgrunden finns det ingen entydig definition, menade krigsmaterielinspektören.
Som en uppföljning till svaret om praxisbildningen ställdes frågan om det finns stöd för denna praxis i internationella konventioner eller förarbeten till dessa. Frågeställaren sade sig veta att i konventionerna om mänskliga rättigheter rör det sig om universella begrepp som skall tolkas på samma sätt i alla länder.
Sven Hirdman menade att för utrikesutskottets ledamöter stod det vid beslutstillfället klart och står det fortfarande klart vilken praxis som tillämpas och vilken tolkning som görs av mänskliga rättigheter i riktlinjesystemet. Det har heller inte funnits någon oklarhet i detta hänseende i den till KMI knutna rådgivande nämnden. Regeringen skall göra en totalbedömning, och förhållandena i mottagarländerna är naturligtvis sådant som skall vägas in vid regeringens totalbedömning. Medborgarkommissionen ansåg att det inte är förenligt med riktlinjerna att utan en prövning från fall till fall undandra en hel region från vapenexport som sker i Mellersta Östern. Kommissionen skrev: "Hållningen till Mellersta Östern är dessutom ägnad att skapa oklarhet såväl inom Sverige som utomlands om de svenska riktlinjernas innebörd. En liten fredligt sinnad stat som Bahrain har svårt att inse varför den skall vara svartlistad, när en regional stormakt med gränsproblem som Indien inte är det." Regeringen måste alltså göra en bedömning av förhållandena och jämföra olika länder med varandra och se hur materielen skall användas.
Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor
Beslut i ärenden om tillstånd att föra ut krigsmateriel ur landet fattas av regeringen. Regeringsärenden bereds av Krigsmaterielinspektionen (KMI) i nära samråd med Utrikesdepartementets politiska avdelning, Försvarsdepartementet och i vissa fall Näringsdepartementet. Det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om utförsel av krigsmateriel har bemyndigats att pröva ärenden som inte avser utförsel i större omfattning eller som i övrigt inte är av större vikt.
KMI som inrättades 1935 är regeringens beredningsorgan för ärenden som rör export och import av krigsmateriel. KMI finns organisatoriskt inom Utrikesdepartementets handelsavdelning. KMI utövar också vissa myndighetsfunktioner såsom kontroll över tillverkningen av krigsmateriel.
Regeringen skall enligt 10 kap. 6 § regeringsformen i utrikesärenden av större vikt om möjligt överlägga med Utrikesnämnden före avgörandet. Vissa utförselärenden som rör krigsmateriel är av sådan art att överläggning med nämnden är påkallad.
Till regeringens förfogande står också en rådgivande nämnd med uppgift att lämna råd i enskilda krigsmaterielfrågor. Nämnden består av sex ledamöter tillsatta på parlamentarisk grund med representanter för de i Utrikesnämnden ingående partierna. Den sammanträder på kallelse av krigsmaterielinspektören som också leder överläggningarna. Inspektören redovisar därefter samrådet för det föredragande statsrådet. Vid bedömningen eftersträvas enhällighet i nämnden. Om nämnden avstyrker en utförselansökan eller annan förfrågan blir detta som regel regeringens beslut. Om nämnden tillstyrker vägs detta in i den fortsatta beredningen.
Exportens art och omfattning 1993
Av regeringens redogörelse för den svenska krigsmaterielexporten år 1993 (skr. 1993/94:237) framgår att värdet av svenska tillverkares krigsmaterielexport under år 1993 uppgick till 2 863 miljoner kronor, varav 1 216 miljoner kronor avsåg krigsmateriel för strid och 1 647 miljoner kronor övrig krigsmateriel. Härav utgjorde exporten av tidigare oklassificerad materiel ca 1 000 miljoner kronor. Exporten av krigsmateriel i med 1992 jämförbara siffror minskade med cirka en tredjedel. Regeringen har under 1993 beviljat utförseltillstånd för försäljning av krigsmateriel till ett värde av 6 105 miljoner kronor, varav 1 942 miljoner kronor avser krigsmateriel för strid och 4 162 miljoner kronor övrig krigsmateriel. Regeringen fattade beslut i utförselärenden som motsvarar 97 % av det totala värdet av beviljade tillstånd. Övriga beslut har fattats av utrikeshandelsministern på delegation.
Inom den krigsmaterielexport som kom till stånd under 1993 dominerade vad gäller krigsmateriel för strid materieltyperna "eldledningsutrustning" och "robotar, raketer, torpeder, bomber", medan "fordon utformade för militärt bruk" och "spanings- och mätutrustning m.m." dominerade inom övrig krigsmateriel.
Den svenska krigsmaterielexporten fördelade sig år 1993 geografiskt så att huvuddelen, ca 65 %, gick till Norden och övriga Västeuropa, medan 14 % gick till Asien och 9 % vardera till USA resp. Australien och Nya Zeeland.
Exporten till Indonesien
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Indonesien
Utskottet har vid flera tillfällen granskat krigsmaterielexport till Indonesien, senast vid 1986/87 års riksmöte (1986/87:KU33). Vid detta tillfälle redovisades exporten åren 1978--1986, varvid exporten av luftvärnskanoner, särskilt ett regeringsbeslut i februari 1986, stod i centrum för intresset.
Granskningen gällde dels huruvida reglerna för krigsmaterielexport medgett sådan export till Indonesien mot bakgrund av läget i regionen och övriga omständigheter, dels motiveringar och uttalanden i detta sammanhang av ansvarigt statsråd. Det konstaterades att spänningen på Östra Timor enligt regeringens bedömning hade lättat väsentligt på senare år och inte ansågs utgöra ett hinder för export. Dock krävde den rådande situationen enligt regeringen stor återhållsamhet med krigsmaterielexport, och utförsel av nya vapensystem tilläts inte. Att införa ett totalförbud ansågs dock inte nödvändigt.
Utskottet fann för sin del att beslutet i februari 1986 inte kunde anses stå i strid med riktlinjerna. Mot utskottsmajoritetens bedömning reserverade sig fp-, c- och vpk-ledamöterna.
KMI:s redovisning
I en promemoria från KMI till utskottet redovisas den faktiska utförseln av krigsmateriel under perioden 1988-1993. Under den aktuella perioden noteras den högsta siffran, 49 791 000 kr för år 1989 och den lägsta, 0 kr, för år 1990. För det senast redovisade året, 1993, uppgick värdet av exporten till 655 000 kr. Vid inget tillfälle har exporten till Indonesien överskridit 1 % av den totala exporten.
Antalet beviljade utförseltillstånd för nyförsäljning -- avseende reservdelar, ammunition och underhållsutrustning för tidigare leverans av luftvärnsmateriel -- har under samma period uppgått till 19, varav merparten tillstånd avser åren 1991--1993.
Härutöver har ett antal utförseltillstånd beviljats för av Indonesien ägd materiel som utförts ur Sverige efter prov, justering eller reparation hos tillverkaren. De har registrerats i statistiken efter det fakturerade värdet av den utförda tjänsten.
När det gäller tillämpningen av krigsmateriellagen och riktlinjerna på Indonesien innebär den nya lagstiftningen från den 1 januari 1993 ingen förändring av bedömningsgrunderna jämfört med de utförseltillstånd som meddelats under perioden 1988--1992. Beträffande utförsel av reservdelar har samma princip tillämpats både före och efter den nya lagens ikraftträdande.
Under perioden från 1988 har det enligt promemorian varit regeringens bedömning att inga ovillkorliga hinder förelegat för export av krigsmateriel till Indonesien. De helhetsbedömningar som gjorts avseende export av ammunition samt reservdelar och andra följdleveranser har lett till medgivande av sådan utförsel. Några tillstånd för utförsel av ny materiel har inte lämnats under den aktuella perioden. Positivt förhandsbesked har givits i vissa fall för leveranser av viss krigsmateriel för strid i anslutning till tidigare leveranser.
KMI lämnar förhandsbesked till vissa företag efter politisk prövning och efter hörande av bl.a. den parlamentariska rådgivande nämnden. Några konkreta ärenden om utförsel av ny krigsmateriel till Indonesien förväntas enligt promemorian inte bli aktuella annat än tidigast på något års sikt. Regeringens uppfattning är att information från KMI till företagen om den aktuella bedömningen av Indonesien är nödvändig som underlag för företagens överväganden. Sådana uttalanden till företagen offentliggörs i princip inte. Det står dock regeringen fritt att vid en senare tidpunkt pröva eventuella utförselärenden enligt riktlinjerna med beaktande av de då rådande förhållandena.
Riksdagsbehandlingen av motioner, interpellationer och frågor angående krigsmaterielexport till Indonesien
I motion 1992/93:U611 yrkande 4 (v) framhölls bl.a. att regeringen borde hörsamma rekommendationerna i resolution 966 och 470 från Europarådets parlamentariska församling vad gäller vapenembargo mot Indonesien. Utskottet konstaterade (bet. 1993/94:UU1) att Europarådets ministerkommitté valt att inte följa rekommendationen. Utskottet utgick från att regeringen vid beslut om utförsel av krigsmateriel väger in rekommendationerna från Europarådet i sina bedömningar. Utskottet fann det positivt att Indonesien och Portugal tycks inriktade på att gå fram stegvis i den dialog som FN:s generalsekreterare leder. Utskottet utgick också från att regeringen noga följer utvecklingen i Indonesien och Östra Timor och tar de initiativ i FN som bedöms som ändamålsenliga. Däremot fann utskottet inte anledning till något särskilt tillkännagivande från riksdagens sida beträffande ett vapenembargo.
Statsrådet Ulf Dinkelspiel har i kammaren under 1993 besvarat en interpellation och två frågor om krigsmaterielexport.
I interpellation 1992/93:138 har Ingela Mårtensson (fp) frågat vilken betydelse respekten för mänskliga rättigheter har vid bedömningen av ett lands rätt att köpa svensk krigsmateriel samt om regeringen är beredd att förbjuda all export av krigsmateriel till Indonesien.
Statsrådet Ulf Dinkelspiel har den 7 maj 1993 besvarat interpellationen (prot. 1992/93:107) i kammaren. Dinkelspiel anförde i sitt svar att respekten för mänskliga rättigheter har stor betydelse vid bedömningen av ett land som mottagare av svensk krigsmateriel och att det vägs in i den totalbedömning som det ankommer på regeringen att göra. Dinkelspiel anförde vidare att regeringen inte tillämpar något vapenembargo mot enskilda länder utom i de särskilda fall då FN:s säkerhetsråd har beslutat om sådana. Något FN-embargo mot Indonesien förelåg inte, konstaterade Dinkelspiel.
Beträffande regeringens syn på förhållandena i Indonesien hänvisade Dinkelspiel till ett tidigare svar av utrikesministern på en fråga i kammaren den 10 november 1992, enligt vilket regeringen noggrant följde läget i Indonesien beträffande de mänskliga rättigheterna.
I en replik ställde Ingela Mårtensson frågan om regeringen kunde tänka sig att exportera nya vapensystem till Indonesien eller om det var frågan om att bara följdleveranser skulle få godkännas. Enligt interpellanten vore det, med hänvisning till situationen i Östra Timor och bristande hänsyn till de mänskliga rättigheterna, fel av regeringen att bevilja tillstånd till export av nya vapensystem och även följdleveranser.
Hans Göran Franck (s) frågade i den fortsatta debatten statsrådet Dinkelspiel vilken betydelse en resolution i Europarådet i juni 1991 angående ett vapenembargo mot Indonesien hade för Sveriges agerande i den aktuella frågan.
Statsrådet Dinkelspiel anförde att enligt regeringens bedömning hade spänningarna mellan den indonesiska staten och befolkningen på Östra Timor närmast dämpats. Trenden i Indonesien hade under senare år enligt statsrådet Dinkelspiel varit positiv i fråga om inre väpnad konflikt och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Beträffande resolutionen i Europarådet sade statsrådet Dinkelspiel att i den deklaration som antogs senare under 1991 i ministerrådet sägs ingenting om vapenembargo, och därför hade Sverige inte anslutit sig till en sådan aktion mot Indonesien.
Statsrådet Dinkelspiel kommenterade också uppgifter om Bofors och andra vapenexporterande företags marknadsföring i Indonesien och anförde att denna verksamhet på intet sätt är någon garanti för att företagen senare skulle få tillstånd till export till landet i fråga.
I fråga 1993/94:33 har Ingela Mårtensson (fp) frågat om regeringen övervägde att inskränka krigsmaterielexporten till Indonesien. I frågan hänvisade Ingela Mårtensson till uppgifter om amerikanska övervägandena om att införa förbud mot krigsmaterielexport till Indonesien på grund av bristande respekt för de mänskliga rättigheterna. Enligt statsrådet Ulf Dinkelspiel, som besvarade frågan i kammaren den 12 oktober 1993 (prot. 1993/94:5) hade den amerikanska regeringen i ett uttalande i början av augusti 1993 sagt att det inte fanns något vapenembargo och att det inte övervägdes att införa ett sådant.
I sin allmänna bedömning av utvecklingen i Indonesien hade regeringen enligt statsrådet Dinkelspiel på många områden noterat en positiv utveckling. Beträffande Östra Timor hade regeringen noterat den ökade tonvikten på en förhandlingslösning av konflikten. Den positiva utveckling som under det senaste året kunnat noteras i Indonesien i allmänhet och även på Östra Timor hade lett till att regeringen, efter att ha hört den rådgivande nämnden, gjort bedömningen att Indonesien kunde komma i fråga även för viss annan materiel.
Bengt Hurtig (v) har frågat (fråga 1993/94:186) om regeringen och den rådgivande nämnden ställt sig positiva till ytterligare krigsmaterielaffärer med Indonesien utöver de bandvagnar som vissa källor angett.
I sitt svar (prot. 1993/94:28) i kammaren den 23 november 1993 meddelade Ulf Dinkelspiel att han var förhindrad av sekretesskäl att vare sig bekräfta eller dementera uppgifterna i frågan. Dinkelspiel anförde att de positiva förhandsbesked till företagen, som lämnas av KMI, ges på grundval av en politisk prövning, som bl.a. omfattar hörande av den rådgivande nämnden. Normalt dröjer det enligt statsrådet Dinkelspiel månader eller år mellan positivt förhandsbesked och utförselansökan som regeringen skall ta ställning till. Inom ramen för de gällande riktlinjerna förde enligt statsrådet Dinkelspiel regeringen en restriktiv krigsmaterielexportpolitik mot Indonesien, vilket bl.a. motiverades av situationen på Östra Timor. Något beslut i fråga om tillstånd för utförsel av viss annan materiel hade inte fattats av regeringen.
Utfrågning av krigsmaterielinspektören
Vid utfrågningen besvarade krigsmaterielinspektören en fråga om regeringen lämnat förhandsbesked om försäljning av ny krigsmateriel till Indonesien. Krigsmaterielinspektören konstaterade att exporten till Indonesien är mycket begränsad. I några fall har positiva bedömningar lämnats till företagen efter diskussion i rådgivande nämnden. Det har i första hand gällt följdleveranser till sådan utrustning som regeringen tidigare givit tillstånd för.
Exporten till Västra Gulfstaterna
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Bahrain och Dubai
År 1981 framkom misstankar om att ett antal Robot 70, som tillverkas av AB Bofors, utan tillstånd skulle ha kommit till Bahrain och Dubai. I maj 1984 polisanmälde Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) AB Bofors för delaktighet i denna utförsel. I anmälan gjordes gällande att AB Bofors år 1979 och 1980 exporterat 161 resp. 143 Robot 70 till Bahrain resp. Dubai via Singapore. I augusti 1985 konstaterade länsåklagaren i Örebro län att Robot 70 fanns i Bahrain och Dubai och att de kommit dit via Singapore. I mars 1987 vidgick i en kommuniké Nobel Industrier AB, i vilket AB Bofors ingick, att ett bolag i Singapore, i vilket AB Bofors var delägare, kunde ha utnyttjats för otillåten vidareexport av krigsmateriel. Det bekräftades att de nämnda drygt 300 robotarna vidareexporterats till Bahrain och Dubai, att efter ingången av år 1983 licensavtal slutits med Singaporeföretaget utan tillstånd samt att ammunition mot gällande regler 1985 levererats via Singapore till Oman.
Medborgarkommissionen (SOU 1988:15 s. 65 f.) fann det anmärkningsvärt att KMI inte tidigare och med större beslutsamhet reagerade på de upprepade tecknen på reexport av svenska vapen från Singapore. I tingsrättens dom i Boforsmålet angavs i domskälen bl.a. att varken regeringen, någon enskild regeringsledamot eller KMI haft del i eller kännedom om vidareexporten av Robot 70.
Konstitutionsutskottet fann i sin granskning vid riksmötet 1989/90 (bet. 1989/90:KU30) av olika vidareexportaffärer att medborgarkommissionens och de rättsliga organens slutsatser väl överensstämde med utskottets uttalanden från tidigare års granskning. Sammanfattningvis framhöll utskottet att granskningen gett ytterligare belägg för tidigare kritiska uttalanden från utskottets och medborgarkommissionens sida.
KMI:s redovisning för år 1993
Prövningen under 1993 av de s.k. Västra Gulfstaterna Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien har givit vid handen att dessa stater uppfyller riktlinjernas villkor vad avser utförsel av övrig krigsmateriel. På grund av främst Iraks och Irans politik har de västra Gulfstaterna i varierande utsträckning ansetts vara invecklade i internationella konflikter som kan befaras leda till väpnade konflikter. De har därför inte medgetts utförsel av krigsmateriel för strid.
För Bahrain beslutade regeringen sex utförseltillstånd under 1993. Tre av tillstånden avsåg exportförsäljning och lika många utförsel för övriga ändamål, såsom retur av utländskt ägd materiel efter reparation, tillfällig utförsel av materiel för demonstration eller prov m.m. Samtliga tre utförseltillstånd för export avsåg reservdelar m.m. till materiel som före 1993 ej klassades som krigsmateriel. Det sammanlagda värdet av de tre utförseltillstånden som beviljats för export uppgick till 21,5 miljoner kronor. Beloppet avsåg i sin helhet övrig krigsmateriel.
Förenade Arabemiraten beviljades under år 1993 sex utförseltillstånd som beslutades av regeringen och fem som beslutades av utrikeshandelsministern. Av de 11 tillstånden avsåg tre regelrätt exportförsäljning och åtta utförsel för övriga ändamål (reparation, demonstrationsmateriel etc.). Samtliga tre utförseltillstånd för export avsåg reservdelar m.m. till materiel som före 1993 ej klassades som krigsmateriel. Det sammanlagda värdet av de tre tillstånd som beviljats för export uppgick till 48,5 miljoner kronor och beloppet avsåg i sin helhet övrig krigsmateriel.
För Kuwait beslutades under år 1993 sex utförseltillstånd av regeringen och tre av utrikeshandelsministern. Av dessa avsåg fyra regelrätt exportförsäljning och fem utförsel för övriga ändamål (reparation, demonstrationsmateriel etc.). Samtliga fyra tillstånd för export avsåg reservdelar m.m. till materiel som före 1993 inte klassades som krigsmateriel. Värdet av de fyra tillstånden för export uppgick till 54 miljoner kronor och beloppet avsåg i sin helhet övrig krigsmateriel.
Under år 1993 beslutade regeringen om sex utförseltillstånd till Oman och utrikeshandelsministern beslutade om fyra tillstånd. Fyra av tillstånden avsåg regelrätt exportförsäljning och sex utförsel för övriga ändamål (reparation, demonstrationsmateriel etc.). Tre av exporttillstånden avsåg reservdelar m.m. till materiel som före 1993 inte klassades som krigsmateriel. Återstående tillstånd avsåg materiel som tidigare klassades som krigsmateriel, nu som övrig krigsmateriel. Värdet av exporttillstånden uppgick till 10,6 miljoner kronor. Beloppet avsåg i sin helhet övrig krigsmateriel.
För Qatar beviljades två utförseltillstånd, båda efter beslut av utrikeshandelsministern. De avsåg övriga ändamål (reparation, demonstrationsmateriel etc.). Båda tillstånden avsåg materiel som före 1993 ej klassades som krigsmateriel och som numera klassas som övrig krigsmateriel.
Under år 1993 har för Saudiarabien fyra utförseltillstånd beslutats av regeringen och fem av utrikeshandelsministern. Två av dessa avsåg regelrätt exportförsäljning och sju utförsel för övriga ändamål. Värdet av exporttillstånden uppgick till 4 miljoner kronor. Beloppet avsåg i sin helhet övrig krigsmateriel.
Utfrågning av krigsmaterielinspektören
Vid utfrågningen framkom bl.a. att ett tjugotal ärenden gällande export till de Västra Gulfstaterna tagits upp i rådgivande nämnden under 1993. Alla beslut under året om utförseltillstånd har avsett reservdelar som utgör "övrig krigsmateriel", alltså ej krigsmateriel för strid. Den materiel som tidigare klassificerades som civil och som exporterats till Gulfstaterna har främst varit elektroniska eldledningssystem för fartyg, 9LV. Detta system var tidigare till 95 % ej klassat som krigsmateriel. På den grunden har det sålts för patrullfartyg, som byggts i Tyskland, Frankrike och England. Sammanlagt ett trettiotal system har sålts under en tjugoårsperiod. Vissa delar av systemet är krigsmateriel, men de tillverkas i Tyskland och monteras vid bl.a. tyska varv.
Skärpningen av krigsmateriellagstiftningen, som syftade till att få bättre kontroll över flera produkter, medförde att system 9LV numera klassas som krigsmateriel. Den materiel som det varit frågan om har i stor utsträckning varit reservdelar till existerande marina eldledningssystem. Enstaka reservdelar klassas som övrig krigsmateriel, men hela elektronikpaketet till eldledningssystemet klassas som krigsmateriel för strid.
De reservdelar och reparationer som varit aktuella för Gulfstaternas del har inte gällt sådan materiel, som kommit till dessa länder genom otillåten vidareexport. Export av reservdelar och ammunition till granatgeväret Carl Gustaf, som på detta sätt hamnat i bl.a. Saudiarabien och Kuwait, och reservdelar för de Robot 70 som finns i Bahrain och Dubai medges sålunda inte.
Beträffande marknadsföringen av krigsmateriel i Gulfstaterna framkom att regeringen genom 1988 års lagstiftning har full insyn i företagens marknadsföring. Företagen har full frihet att marknadsföra vilken materiel de vill i vilka länder som helst, men de är skyldiga att i efterhand kvartalsvis redovisa för KMI vilken marknadsföring som bedrivits. KMI har upplyst företagen att det för Gulfstaterna i princip inte kommer att lämnas några tillstånd för krigsmateriel för strid, och därför förekommer ingen konkret marknadsföring av sådant i Gulfstaterna. För materiel i gränszonen kan, om det rör sig om en följdleverans, regeringen tänkas medge tillstånd.
Utförseltillstånd för krigsmateriel medges överhuvud taget inte till Iran eller Irak. Vad gäller de västra Gulfstaterna är bedömningen att det skall var möjligt att lämna tillstånd för försäljning av viss "övrig krigsmateriel". I denna materieltyp ingår bl.a. bandvagnar med plastkaross i en obeväpnad version.
Andelen förhandsbesked som faktiskt leder till försäljning är låg. Av de cirka 250 positiva förhandsbesked som lämnats de senaste fem-sex åren har endast en fjärdedel lett till senare försäljning. Högst en tredjedel av företagens offerter leder till försäljning och utförsel.
Exporten till Thailand
Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Thailand
Konstitutionsutskottet granskade under riksmötet 1990/91 (bet. 1990/91:KU30) en vidareexportaffär från Singapore till Thailand av 24 st. 40 mm luftvärnskanoner jämte ammunition och reservdelar levererade åren 1980--1981. Granskningen gällde bl.a. frågan om vissa uppgifter från Sveriges ambassad i Bangkok om att den thailändska regeringen var intresserad av att köpa luftvärnskanoner från Bofors borde givit regeringen anledning att misstänka att kanonerna i själva verket var avsedda för Thailand.
Medborgarkommissionen konstaterade i sin rapport (SOU 1988:15) att någon direktaffär med Thailand inte kom till stånd och att Bofors inte ansökt om utförseltillstånd till Thailand för de begärda pjäserna. I maj 1980 begärde Bofors utförseltillstånd för en leverans till Singapore som var identisk med de önskemål som tidigare framförts av den thailändska regeringen. Det slutanvändarintyg som Singapores försvarsministerium utfärdade saknade en uttrycklig förbindelse att inte vidareexportera materielen. Ministeriet bekräftade senare att materielen inte fanns kvar i Singapore. Att kanonerna verkligen levererats till Thailand stod enligt kommissionens mening utom varje tvivel. Kommissionen fann inget belägg för att någon inom regeringen, departementen eller myndigheterna känt till att Thailand var verklig mottagare av luftvärnspjäserna.
Konstitutionsutskottet fann för sin del att den som tog del av uppgifterna om den thailändska regeringens önskemål hösten 1979 och Bofors ansökan om utförseltillstånd till Singapore våren 1980 borde förstått att koppla samman dessa uppgifter. Utskottet delade medborgarkommissionens slutsats att ärendets handläggning tydde på en anmärkningsvärd brist på vaksamhet inom regeringskansliet.
KMI:s redovisning
Regeringens prövning när det gäller utförseltillstånd som under 1993 beviljats avseende Thailand har enligt promemorian givit vid handen att Thailand enligt regeringens bedömning uppfyller riktlinjernas villkor för såväl krigsmateriel för strid som övrig krigsmateriel, en bedömning som fått stöd i den rådgivande nämnden.
Under 1993 har sammanlagt 14 utförseltillstånd beslutats av regeringen resp. utrikeshandelsministern. Av dessa tillstånd har den ena hälften avsett regelrätt exportförsäljning och den andra hälften utförsel för övriga ändamål, bl.a. retur av materiel efter reparation. Fyra utförseltillstånd för export har avsett materiel som före 1993 klassades som krigsmateriel och tre övrig materiel (reservdelar till tidigare levererade system).
Värdet av de sju utförseltillstånden för år 1993 uppgår till 91 miljoner kronor. Beloppet avser i sin helhet övrig krigsmateriel, och 90 % av beloppet hänför sig till materiel som tidigare inte klassats som krigsmateriel.
Utfrågning av krigsmaterielinspektören
Vid utfrågningen av krigsmaterielinspektören framkom bl.a. att ingen materiel som utförts till Thailand gäller reservdelar för utrustning som utförts till Thailand på illegal väg. Däremot har under senare år beviljats tillstånd för utförsel av reservdelar till tre stycken 57 mm kanoner, som Thailand köpte från Singapore år 1973. Vid denna tidpunkt krävde Sverige inget slutanvändarintyg. Singapore hade köpt dessa pjäser från Sverige och sålde dem vidare som beväpning av fartyg som byggts i Singapore och som sålts till Thailand.
Utskottets bedömning
När det gäller tillståndsgivningen beträffande utförsel av krigsmateriel till Indonesien finner utskottet att medgivanden av utförsel avsett ammunition samt reservdelar och andra följdleveranser och att tillstånd för utförsel av ny materiel inte har medgivits under den period granskningen avser, dvs. 1988--1993. Utskottet konstaterar också att utförsel till Indonesien av ny materiel enligt KMI:s bedömning inte är aktuell förrän tidigast på något års sikt.
Beträffande de s.k. Västra Gulfstaterna (Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman, Qatar och Saudiarabien) konstaterar utskottet att dessa länder enligt regeringens bedömning uppfyllt riktlinjernas villkor avseende utförsel av övrig krigsmateriel och att de på grund av risken för väpnad konflikt i regionen inte medgetts utförsel av krigsmateriel för strid. Som framgått av redovisningen i det föregående har alla beslut under år 1993 avsett tillstånd för utförsel av övrig krigsmateriel eller för utförsel som har samband med reparation av materiel eller tillfällig utförsel av prov- eller demonstrationsmateriel.
När det gäller Thailand har regeringens prövning gett vid handen att landet uppfyller riktlinjernas villkor för såväl krigsmateriel för strid som övrig krigsmateriel. Utskottet konstaterar att de under året beviljade tillstånden i samtliga fall avsett övrig krigsmateriel och att de till den helt dominerande delen avsett materiel som tidigare inte klassificerats som krigsmateriel. Av redovisningen har också framgått att ingen materiel som utförts har något samband med sådan krigsmateriel som tidigare utförts illegalt till Thailand via Singapore.
Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringen i de här granskade fallen har tillämpat riktlinjerna för utförsel av krigsmateriel på ett korrekt sätt. Vad utskottet kunnat finna har regeringen följt den rådgivande nämndens rekommendationer.
När det gäller bestämmelserna om respekten för mänskliga rättigheter i riktlinjerna för krigsmaterielexport vill utskottet anföra följande.
Enligt de nya riktlinjer som riksdagen antog år 1992 (prop. 1991/92:174, bet. 1992/93:UU1) står det inte i samklang med svensk utrikespolitik att samarbeta på krigsmaterielområdet med stater som grovt och på ett systematiskt sätt förtrycker de mänskliga rättigheterna. Denna princip innebär en skärpning i förhållande till tidigare riktlinjer, enligt vilka den direkta användningen av den aktuella materielen för undertryckande av mänskliga rättigheter tillmättes viss betydelse. Enligt utskottets mening är det av största vikt att regeringen i sin bedömning av situationen i ett land som kan bli mottagare av krigsmaterielexport fäster stor vikt vid respekten för de mänskliga rättigheterna. I denna bedömning har enligt utskottets mening den parlamentariskt sammansatta rådgivande nämnden en viktig roll.
I övrigt föranleder granskningen inte något uttalande av utskottet.
16. Tjänstetillsättningsfrågor
a) Byte av chef för Finansinspektionen
Till utskottets granskning har anmälts regeringens och statsrådet Lundgrens handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen bilaga A 13.1. Vad som förekommit i ärendet om Anders Sahléns avgång har enligt anmälan rest frågan huruvida regeringen -- eventuellt efter påtryckningar -- använt sin utnämningsmakt i avsikt att påverka Finansinspektionens myndighetsutövning eller tillämpning av lag.
Till grund för granskningen har legat bl.a. en promemoria från Finansdepartementet bilaga A 13.2 samt utfrågningar med Anders Sahlén, avdelningscheferna vid Finansinspektionen Mats Josefsson, Kjell Arvidsson, Gunnar Andersson och Rolf Molin, riksbankschefen Urban Bäckström och statsrådet Bo Lundgren bilagorna B 6--B 9. Vidare har utskottet som underlag haft två beslut av Justitiekanslern (JK) samt beslut av Riksdagens ombudsman och Riksdagens revisorer. Styrelseledamöterna i Finansinspektionen Stig von Bahr och Alf Carling har skriftligen besvarat vissa frågor.
Bakgrund
Anders Sahlén utsågs den 1 mars 1990 till generaldirektör för Bankinspektionen och efter sammanslagning av Försäkringsinspektionen och Bankinspektionen till generaldirektör för Finansinspektionen den 1 juli 1991.
Den 2 september 1993 lämnade han Finansinspektionen och utsågs av regeringen till minister vid den svenska ambassaden i Washington. Vice riksbankschefen Claes Norgren förordnades till ny generaldirektör för Finansinspektionen.
I en promemoria den 15 mars 1994 från Finansdepartementet redovisas en bakgrund till bytet av chef för myndigheten. Enligt promemorian blev en tjänst vid ambassaden i Washington ledig under hösten 1993. Det fanns anledning för regeringen att noga överväga vem som skulle inneha tjänsten och utveckla den i önskvärd riktning. Enligt promemorian gäller som allmän utgångspunkt att regeringen har ett ansvar för att verksamheter under regeringen bedrivs på ett effektivt sätt och i bästa möjliga organisatoriska former. Omdisponeringar kan motiveras av sådana skäl. Bytet av chef för Finansinspektionen har legat i linje med regeringens strävanden att bedriva en resurseffektiv verksamhet och har inte syftat till att försvaga myndighetens självständighet. Det understryks i promemorian att regeringen inte utsatts för påtryckningar från något håll i syfte att påverka inspektionens självständighet.
Regeringen har enligt promemorian målmedvetet arbetat med att stärka Finansinspektionens ställning. Arbetet med de problem som kännetecknat den svenska finansmarknaden under senare år har nämligen förutsatt en kraftfull och självständig tillsynsmyndighet. Om den offentliga kontrollen av finansmarknaden inte motsvarar allmänhetens förväntningar sviktar förtroendet för marknaden.
Ministern Anders Sahlén har under utskottets utfrågning angett att han den 4 maj 1993 kallades till statsrådet Bo Lundgren och då tillfrågades om han ville bli minister vid svenska ambassaden i Washington. På hans fråga vad som föranledde detta erbjudande svarade statsrådet att regeringen inte hade fullt förtroende för honom. Statsrådet framhöll vidare att eftersom Anders Sahlén var en kompetent person ville man utnyttja honom på den viktiga befattningen i Washington. Anders Sahlén frågade i vilket avseende regeringen saknade det fulla förtroendet och Bo Lundgren räknade då till svar upp ett antal banker och institut, bl.a. Nordbanken och Gotabanken. Efter några dagars betänkandetid accepterade Anders Sahlén tjänsten i Washington. Man kom överens om att -- med hänsyn till att Anders Sahlén hade personliga skäl för detta -- vänta över sommaren med att offentliggöra saken. Anders Sahlén såg det som fullkomligt klart att han skulle avgå efter det besked han fick men att han hade valfrihet när det gällde tjänsten i Washington. Han hade fått en misstroendeförklaring och då måste han avgå. Han upplevde det så, att för att ha kvar sin generaldirektörspost skulle han vara tvingad att ändra sitt sätt att leda Finansinspektionen, men var inte beredd till detta.
Erbjudandet kom i och för sig enligt Anders Sahlén inte helt överraskande. Vissa tecken hade tytt på att allt inte var som det skulle, t.ex. kom det ett pressmeddelande i januari 1992 där regeringen uttryckte förtroende för honom, vilket verkade påkallat av något skäl.
Anders Sahlén vill dock också peka på att regeringen i budgetpropositionen 1993 skrev på ett sätt som gladde honom, nämligen att Inspektionen trots svåra arbetsförhållanden hade utvecklat sina arbetsformer och sin organisation. Inspektionen sades vara på rätt väg. Detta skrevs bara fyra månader innan han fick misstroendeförklaringen. Med hänsyn till uttalandet i budgetpropositionen och till den positiva utvecklingen av inspektionen är det -- eftersom han gjorde bedömningen att relationerna var på väg att förbättras -- klart att han blev förvånad när han fick erbjudandet.
Enligt Anders Sahlén var ibland förhållandena i diskussionerna med regeringsföreträdare litet kyliga. Avsikten är emellertid inte att myndigheten och regeringen alltid skall vara fullständigt överens, utan myndigheten skall ju tillämpa lagen enligt sin egen bedömning. Om regeringen har en annan bedömning skall det enligt Anders Sahlén inte påverka myndigheten.
Anders Sahlén har vidare framhållit att utbytet på generaldirektörsposten i viss mening väcker en principiell fråga. En generaldirektör kan naturligtvis bli ängslig i sin ämbetsutövning om han känner att regeringen inte har fullt förtroende för honom trots att han upplever att verksamheten skötts korrekt och inga anmärkningar riktats från JK:s, JO:s eller riksdagens revisorers sida. Anders Sahlén ifrågasätter om en verkschef skall kunna bli entledigad för att han "retar" ett statsråd eller regeringen utan att något större misstag begåtts.
Han har beträffande regeringens planerade utnämning av Christer Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden uppgett att han på en förfrågan den 6 november 1992 av dåvarande statssekreteraren Urban Bäckström om Finansinspektionens syn på detta svarat att man absolut inte kunde utesluta att förhållandena i banken var sådana att det kunde bli till bekymmer för både Bankstödsnämnden, regeringen och Christer Bergqvist. Urban Bäckström svarade då: "Den risken är vi beredda att ta." Efter offentliggörandet av regeringsbeslutet ansattes han av flera jurister som påpekade att det var fråga om delikatessjäv med hänsyn till Christer Bergqvists engagemang i Gotabank.
En annan bakgrund till regeringens inställning när det gäller generaldirektörsposten är synen på hur inspektionens tillsyn skulle bedrivas. Anders Sahlén anser att det måste överlämnas till myndigheten -- dess styrelse och chef-- att hantera de ärenden som uppstod i samband med den uppkomna finanskrisen. Han anser att arbetet fungerade utomordentligt väl och att inspektionen gjorde en rimlig avvägning mellan å ena sidan samhällsnyttan och hänsynen till det finansiella systemet och å andra sidan återhållsamhet av rättssäkerhetsskäl.
Statsrådet Bo Lundgren har under utskottets utfrågning uppgett att han under samtalet med Anders Sahlén i början av maj 1993 erbjöd denne posten som minister i Washington. När Anders Sahlén frågade honom varför han erbjöds posten redovisade statsrådet bl.a. de problem som fanns i fråga om avvägningen mellan tillsynsverksamheten och rekonstruktionsverksamheten. Statsrådet förklarade för Anders Sahlén att denne var och är en kompetent person men att han i vissa avseenden inte visat tillräckligt omdöme. Det hade i och för sig funnits all möjlighet att med utgångspunkt från vad som sägs i verksledningspropositionen framföra till Anders Sahlén att han i det aktuella avseendet inte hade fullt förtroende från regeringens sida. Statsrådet förklarade också att ett skiljande från generaldirektörsposten inte var aktuellt och inte var uppe till diskussion utan att det var fråga om ett erbjudande som kunde accepteras eller avböjas.
I detta fall fanns enligt Bo Lundgren godtagbara skäl för en förflyttning. Inspektionen koncentrerade sig inte tillräckligt klart på sin tillsynsverksamhet utan deltog i rekonstruktionsarbete på ett sätt som kunde skada tilltron till dess myndighetsutövning, dvs. tillsynen som sådan. Under våren 1993 uppkom en offentlig diskussion i fråga om Finansinspektionen och dess verksamhet. Sedan accentuerades problemet genom Justitiekanslerns granskning av den s.k. Njordaffären. Han fick under våren 1993 indikationer från Justitiekanslerämbetet att den då pågående JK-utredningen skulle kunna resultera i erinringar mot Finansinspektionen i vissa avseenden.
Organisationen kunde i ett sådant läge tjäna på förnyelse i sin ledning. Eftersom det fanns en lämplig post som väl skulle passa Anders Sahlén och hans kompetens fanns det all anledning att då genomföra en förändring som Bo Lundgren tidigare hade övervägt. Det ligger i regeringens ansvar för statsförvaltningen att säkerställa att man i varje läge har tillräcklig kompetens i ledningen och det ligger i verksledningsbeslutet ett krav på ett aktivt ledarskap från regeringens sida. Det var enligt hans mening oerhört viktigt att Finansinspektionens verksamhet gav uttryck för fullständig kompetens, och det fick inte riskeras en diskussion om detta med anledning av kritik från JK. Anders Sahlén är enligt statsrådet en effektiv och beslutsför person med kompetens och stor integritet. Men det är enligt statsrådet alldeles uppenbart att han i några avseenden inte hade lyckats med den ledning som han skulle utöva i inspektionen.
Enskilda händelser har enligt statsrådet inte styrt honom när det gällt hans förtroende för Anders Sahlén. När det gäller den planerade utnämningen av Christer Bergqvist hade han fått rapport från Urban Bäckström att Anders Sahlén tillstyrkt utnämningen.
Frågan om byte på posten som chef för Finansinspektionen aktualiserades redan några veckor efter regeringens tillträde hösten 1991. Det konstaterades att det fanns ett problem och att man sökte en lösning. Statsrådet ansåg dock att det måste finnas förutsättningar för att en omflyttning skulle innebära något totalt sett positivt och behövde därför finna en annan lämplig person som kunde tänkas acceptera tjänsten. Han diskuterade saken med Riksskatteverkets chef Lennart Nilsson, med riksbankschefen Bengt Dennis och möjligen med f.d. statsrådet Erik Åsbrink våren 1992.
Den tidigare statssekreteraren i Finansdepartementet, nuvarande riksbankschefen Urban Bäckström, har under utskottets utfrågning framhållit att omflyttningen grundade sig på en samlad bedömning av hur statsrådet skulle disponera sina personella resurser. Bedömningen gjordes också att det kanske fanns anledning att accelerera förnyelsearbetet inom Finansinspektionen. Urban Bäckström har också pekat på att det kan behövas ett chefsbyte när en chef blivit tröttkörd av en oerhört arbetsam situation och det fortfarande återstår stora ansträngningar. Han upplevde att det inte fanns något gravt misstroende mot Anders Sahlén. När det gäller samtalen rörande Christer Bergqvist har Urban Bäckström uppgett att Anders Sahlén klart tillstyrkte att denne utsågs till chef för Bankstödsnämnden.
Avdelningscheferna vid Finansinspektionen Mats Josefsson, Kjell Arvidsson, Gunnar Andersson och Rolf Molin har under utskottets utfrågning angett att de blivit mycket förvånade över beskedet att Anders Sahlén skulle byta post. Avdelningscheferna har liksom styrelseledamöterna regeringsrådet Stig von Bahr och generaldirektören Alf Carling uttryckt sin uppskattning av Anders Sahlén som chef för Finansinspektionen.
Justitiekanslerns beslut den 16 juli 1992 och den 8 december 1993
Genom en skrivelse som kom in till Justitiekanslersämbetet den 20 december 1991 överlämnade Finansinspektionen till Justitiekanslern att utreda i vad mån det kunde finnas grund för kritik mot den verksamhet som bl.a. Finansinspektionen utövade i samband med Försäkringsaktiebolaget Njords konkurs. JK meddelade den 16 juli 1992 beslut i ärendet. Den 3 december 1992 uppdrog regeringen åt JK att granska Finansinspektionens handläggning av tillsynsärendet avseende Njord för tiden efter bolagets konkurs. I regeringskansliet förelåg då en överklagan av ett beslut den 19 december 1991 att meddela Njord och dess styrelse en "allvarlig erinran" enligt 19 kap. 11 § försäkringsrörelselagen (1982:713). I detta ärende meddelade JK beslut den 13 december 1993.
JK gav i det första beslutet en redogörelse för vissa av de rättsliga förutsättningar som en förvaltningsmyndighet med tillsynsuppgifter har att arbeta under. Enligt regeringsformen gäller således att all offentlig makt skall utövas under lagarna, vilket uttrycker förvaltningens lagbundenhet. Bestämmelsen 1 kap. 9 § regeringsformen föreskriver att de som utövar offentlig verksamhet skall iaktta saklighet och opartiskhet i sitt arbete. Inom de ramar för myndighetens uppgift som anges i lag ges ofta ett varierande utrymme för en myndighets lämplighetsprövning, men maktbefogenheterna får endast användas för avsedda syften. Dessa syften anges ytterst i lag och kan utvecklas närmare i förordningar som rör det särskilda ansvarsområdet och i myndighetsinstruktionen. Myndighetens beslutade åtgärder skall begränsas till vad som är nödvändigt för att uppnå det avsedda syftet.
JK framhöll att en tillsynsmyndighet kan ha en mycket svår och känslig arbetsuppgift. Dess användning av informella åtgärder kan alltid komma under diskussion. Det är enligt JK mycket viktigt att man inom myndigheten är medveten om detta och om de rättsliga principer som gäller för verksamheten. Det är ytterst genom ett korrekt förvaltningsförfarande som dels rättssäkerheten skall garanteras för de subjekt som omfattas av tillsynen, dels effektiviteten i tillsynsuppgiften skall tillgodoses.
JK konstaterade att det inte minst för en tillsynsmyndighet verksam på det finansiella området finns ett betydande utrymme för underhandskontakter med de berörda företagen och deras ledningar så länge dessa kontakter håller sig inom ramen för de syften som statsmakterna lagt fast för tillsynsuppgiften och åtgärderna inte är oförenliga med principerna för förvaltningsförfarandet på området. JK tog i beslutet bl.a. upp frågan om det från Finansinspektionens sida varit korrekt att engagera sig i rekonstruktionsarbete och om formerna för detta varit lämpliga och om korrekta tillsynsåtgärder vidtagits. JK framhöll det förhållandet att inspektionen beträffande försäkringsaktiebolaget Njord under sommaren 1991 inte vidtog sådana rättsliga åtgärder som anges i 19 kap. försäkringsrörelselagen. Först sedan konkursen i september 1991 var ett faktum hade ett tillsynsärende i formell mening inletts. Inspektionen gjorde enligt JK den bedömningen att det förelåg förutsättningar för att uppnå önskat resultat genom att engagera sig i rekonstruktionsarbetet, och den valde därför att söka bidra till en lösning utan att tillgripa sådana rättsliga åtgärder som anges i försäkringsrörelselagen. Enligt JK kan det sägas ligga inom ramen för inspektionens tillsynsverksamhet på detta område att informellt bidra till lösningar av problem i större sammanhang. Det ligger rent av i sakens natur att inspektionen skall kunna ta på sig en roll av katalysator mellan parter som berörs av en krissituation. Arbetsmetoden är dock inte helt problemfri. Uppenbara och allvarliga brister som enligt lag skall föranleda inspektionens ingripande i angivna former kan inte rimligen få stå opåtalade under en längre tid. Allmänhetens tilltro till lagstiftningen och inspektionen kan i efterhand komma i allvarlig fara om inte en stadgad procedur iakttas.
Inspektionen kan enligt JK få svårt att undvika misstankar om dubbelställning och bristande integritet. Det kan vara svårt att förena rollen som kontrollör med att uppfattas som aktör. Det kan -- sade JK vidare -- inte uteslutas att en situation uppstår där det blir svårt att i efterhand bedöma om inspektionen utövat myndighet i offentligrättslig mening eller agerat så att den i realiteten kunnat uppfattas närmast som part i en ren förhandlingssituation -- något som ligger helt utanför ramen för den rättsliga tillsynsuppgiften.
Att tillsynsmyndigheten för en tid medverkar till att förutsättningarna för en rekonstruktion av ett försäkringsbolag undersöks kunde dock enligt JK vara väl förenligt med Finansinspektionens föreskrivna uppgift att verka för en sund utveckling.
JK kunde i och för sig ha förståelse för om inspektionen under en kortare tid inte velat "störa" rekonstruktionsarbetet med formella tillsynsåtgärder. Inte minst för att skydda inspektionen från misstänkliggöranden om att fungera som aktör i stället för som kontrollör syntes det JK viktigt att rollen som tillsynsmyndighet med de rättsliga befogenheter det innebär markeras tydligt vid varje form av deltagande från tillsynsmyndigheten i ett rekonstruktionsarbete.
JK fann för sin del sammanfattningsvis att Finansinspektionens bedömning att gå in i ett rekonstruktionsarbete fick anses ligga inom ramen för inspektionens befogenheter. JK varnade dock för de integritetsproblem som kunde uppkomma och framhöll att inspektionen borde ha initierat ett formellt tillsynsärende med vad därtill hör.
I beslutet den 8 december 1993 riktade JK kritik mot brister i Finansinspektionens diarieföring. Bl.a. hade sekretesskyddade handlingar inte diarieförts, vilket enligt JK inte kunde godtas. JK påpekade också vikten av att dokumentation av t.ex. samtalsuppgift sker i vederbörlig ordning. Vidare fann JK att handläggningstiderna i ärenden om utlämnande av allmänna handlingar i vissa fall varit anmärkningsvärt långa. Dessutom fann JK brister när det gäller kommunikationsskyldighet med part. Slutligen kritiserade JK ett beslut av inspektionen att meddela försäkringsaktiebolaget Njord och dess styrelse en allvarlig erinran, eftersom en sådan inte kunnat medföra någon rättsverkan i egentlig mening på grund av att verksamheten skulle avvecklas och bolaget som var försatt i konkurs skulle upplösas. Dessutom ifrågasatte JK det lämpliga i att ange en erinran som "allvarlig".
Chefsförsörjning
Verkschefernas roll i statsförvaltningen behandlades i regeringens proposition 1986/87:99. Där framhölls att chefsförsörjningen är ett viktigt instrument i den offentliga sektorns omvandling och utveckling. Den grundläggande uppgiften för cheferna i statsförvaltningen är att leda arbetet i enlighet med statsmakternas intentioner. Propositionen syftade bl.a. till att åstadkomma en aktivering i frågor om chefstillsättningar och chefsutveckling i de av regeringen tillsatta tjänsterna. Rekryterings-, rörlighets- och utvecklingsåtgärder som avser högre chefer borde mer systematiskt och målmedvetet utnyttjas för att förnya, förändra och effektivisera den statliga verksamheten.
I regeringens styrande funktion ingår en skyldighet att leda den statliga förvaltningens verksamhet och ansvara för att den statliga sektorn fungerar i enlighet med riksdagens beslut. Av detta följer enligt propositionen att det åligger regeringen att säkerställa att det finns den kompetens som behövs i ledningen för den statliga förvaltningen. Denna uppgift innebär bl.a. också uppföljning av verksamheten samt erforderliga utbildnings- och rörlighetsinsatser i syfte att stärka chefskompetens och verksamhetens effektivitet. Verkschefskarriären borde framöver i normalfallet kunna inrymma perioder av chefskap för olika verksamheter, åtföljda eller avbrutna av kvalificerade uppdrag eller tjänstgöring på andra krävande poster i förvaltningen. Denna rörlighet borde enligt propositionen ske på frivillig väg och grundas på överenskommelser med berörda verkschefer. Trots att de eftersträvade omplaceringarna i de helt övervägande fallen förutsattes kunna genomföras efter överenskommelse kunde man enligt propositionen inte bortse ifrån att det kunde finnas skäl för att också mot verkschefens vilja förflytta honom under löpande förordnandetid.
Den situationen kunde exempelvis uppstå att regeringen finner det önskvärt att bryta ett i och för sig väl fungerande chefskap för att av en övergripande orsak kunna genomföra en omstrukturering, som berör flera verk och verkschefer, alltså fall där en förflyttning påkallas av organisatoriska skäl. Ett annat skäl är att en chef visat sig mindre lämplig för sin uppgift och att regeringen av den anledningen vill förflytta honom eller henne till en annan tjänst. Det kan givetvis enligt propositionen även uppkomma andra fall där det finns fullgoda skäl att förflytta en verkschef. Det avgörande borde enligt statsrådet vara vad som var nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa.
Regeringen tillsätter de högsta cheferna i statsförvaltningen. Myndighetschefer och vissa andra chefer anställs normalt för bestämd tid, i allmänhet sex år första gången och därefter tre år per period. Möjligheten att tidsbegränsa en verksledande tjänst ges i lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) och 3 § tidsbegränsningsförordningen (1991:1750).
Om en chef för en förvaltningsmyndighet, som lyder direkt under regeringen, är förordnad för bestämd tid får han eller hon enligt 7 kap. 10 § LOA förflyttas till en annan statlig tjänst som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med hänsyn till myndighetens bästa.
För chef för ett statligt affärsverk gäller i stället enligt 7 kap. 9 § att han får skiljas från sin tjänst i förtid om det är nödvändigt med hänsyn till verkets bästa.
Dessa båda bestämmelser infördes den 1 juli 1987 på förslag av regeringen i verksledningspropositionen. I propositionen framhölls att ett beslut om förflyttning, liksom varje annan förvaltningsåtgärd, måste grunda sig på objektivt godtagbara skäl. Detta följer av regeringsformens bestämmelser i 1 kap. 9 § om lika behandling, saklighet och opartiskhet. Beslut om förflyttning får ges omedelbar verkan om det finns synnerliga skäl för det. Sådana synnerliga skäl sägs vara att stora ekonomiska värden står på spel eller att en myndighet eljest inte leds på ett från allmän utgångspunkt lämpligt sätt.
Den nya förflyttningsskyldigheten för visstidsförordnade verkschefer konstruerades enligt verksledningspropositionen på ett likartat sätt som den som redan gällde för fullmaktstjänster. Bl.a. hade intresset av att den statliga förvaltningsorganisationen skulle utvecklas på det sätt som staten fann bäst förenligt med samhällets behov ansetts motivera en modifiering av den särskilda trygghet som en fullmaktshavare åtnjuter.
I detta sammanhang kan nämnas att regeringen lagt fram en proposition (prop. 1993/94:65) med förslag om en ändrad lagstiftning för statsanställda m.fl. Det föreslås inte någon ändring i sak beträffande nämnda bestämmelser utom för chefen för den ombildade arbetsgivarorganisationen som föreslås omfattas av samma regler som gäller för affärsverkscheferna. Riksdagen har godkänt propositionen såvitt nu är i fråga (bet. 1993/94:AU16, rskr. 257).
Utskottets bedömning
Vid ett sammanträffande med statsrådet Bo Lundgren den 4 maj 1993 -- tillkommet på statsrådets initiativ -- erbjöds Finansinspektionens generaldirektör en tjänst som minister vid svenska ambassaden i Washington. Samtidigt uttryckte statsrådet ett visst missnöje med Anders Sahléns sätt att leda inspektionen. Anders Sahlén uppfattade situationen så att han inte längre hade regeringens förtroende och därför måste avgå. Bo Lundgren har inför utskottet sagt att det med utgångspunkt från vad som sägs i verksledningspropositionen varit möjligt för honom att framföra att Anders Sahlén i det aktuella hänseendet inte hade fullt förtroende från regeringens sida. Hans avsikt med mötet var dock endast att erbjuda Anders Sahlén en annan befattning. Hade Anders Sahlén tackat nej till erbjudandet hade han enligt statsrådet fått stanna kvar som chef för Finansinspektionen.
Utskottet kan konstatera att omflyttningen av Anders Sahlén inte skedde med tillämpning av bestämmelserna i 7 kap. 10 § LOA. Bestämmelserna i denna paragraf om att förflyttning skall vara påkallad av organisatoriska skäl eller annars vara nödvändig med hänsyn till myndighetens bästa har således i och för sig inte varit omedelbart tillämpliga.
Statsrådet Bo Lundgrens åtgärd att erbjuda Anders Sahlén en annan tjänst samtidigt som han uttryckte ett visst missnöje med Anders Sahléns sätt att leda Finansinspektionen har dock naturligt nog lett till att denne känt sig försatt i en tvångssituation, som ligger mycket nära den situation som bestämmelserna i 7 kap. 10 § LOA avser.
Utskottet vill erinra om att bestämmelserna i 1 kap. 9 § regeringsformen om lika behandling, saklighet och opartiskhet innebär att verksamheten i den offentliga förvaltningen måste grunda sig på objektivt godtagbara skäl.
Av granskningen har framgått att Bo Lundgren redan tidigt efter regeringstillträdet hösten 1991 var negativ till den utveckling som Finansinspektionens verksamhet fått och inte velat acceptera den rekonstruktionsroll som enligt bl.a. JK får anses falla inom ramen för inspektionens uppgifter. Regeringen synes dessutom ha låtit sig ledas av irritation över Anders Sahléns befogade synpunkt att Christer Bergqvist skulle kunna komma i en jävssituation som chef för Bankstödsnämnden.
Det finns således enligt utskottets mening anledning att ifrågasätta att omflyttningen varit föranledd av hänsyn till myndighetens bästa. För en sådan bedömning talar också det förhållandet att samtliga de styrelseledamöter och avdelningschefer i Finansinspektionen som hörts av utskottet har betonat Anders Sahléns kompetens och skicklighet och uttryckt sin förvåning över omflyttningen.
Utskottet, som i och för grundar sin bedömning på att verksledningsbeslutet ger ett utrymme för omflyttningar av myndighetschefer, anser emellertid mot den ovan angivna bakgrunden att regeringens skäl när det gäller omflyttningen av Anders Sahlén inte varit tillräckliga för att svara mot kravet på saklighet och opartiskhet i 1 kap. 9 § regeringsformen.
Enligt utskottets mening kan därför regeringen och särskilt då statsrådet Bo Lundgren inte undgå kritik för handläggningen av frågan om byte av Finansinspektionens chefstjänst.
Utskottet vill därvid också peka på det anmärkningsvärda förhållandet att statsrådet Bo Lundgren redan våren 1992 erbjudit minst en person den aktuella tjänsten. Enligt utskottets mening har statsrådet på detta sätt riskerat att undergräva Anders Sahléns position och auktoritet som chef för en tillsynsmyndighet. Utskottet vill understryka att ett sådant agerande är olämpligt.
Utskottet vill i detta sammanhang betona vikten av att företrädare för regeringen iakttar en viss försiktighet när det gäller omflyttningar av myndighetschefer. Uttalade önskemål från statsråd om en annan bemanning av en chefspost innan frågan blir aktuell skapar oro och leder till störningar i myndighetens verksamhet. I första hand bör enligt utskottet verksledningsbeslutets syften i fråga om ökad rörlighet nås på helt frivillig väg, bl.a. mot bakgrund av de begränsade förordnandetider som ändå gäller. Mer eller mindre påtvingade omflyttningar av myndighetschefer kan innebära en risk för att det kan ses som ingrepp i den självständighet för myndigheterna som omfattas av bestämmelserna i 11 kap. 7 § regeringsformen. Det finns också en risk för att chefernas vilja att tillvarata angelägna men möjligen kontroversiella intressen minskar.
b) Regeringens förberedelser för rekrytering till tjänster inom EG/EU-institutioner
Vid ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen blir det aktuellt att rekrytera svensk personal till vissa tjänster inom EU:s institutioner. Efter anmälan, se bilaga A 13.3 har utskottet granskat hur regeringen har förberett denna rekrytering. Till grund för denna granskning har legat dels en promemoria från Statsrådsberedningen bilaga A 13.4, dels utfrågningar med departementsrådet Jan Palmstierna, se bilaga B 5 och statsrådet Ulf Dinkelspiel, se bilaga B 10.
Tjänsterna vid EU:s institutioner tillsätts av institutionerna själva och innehavarna av tjänsterna skall representera institutionerna, inte de länder varifrån de kommer. Tjänsterna tillsätts i fri konkurrens efter skriftliga och muntliga antagningsprov.
För att ge ett nytt medlemsland möjlighet att relativt snabbt komma in i EU:s arbete på tjänstemannanivå görs under de första tre till fyra åren efter inträdet en rekrytering som enbart är riktad till medborgare i det nya medlemslandet. Detta innebär att tjänsterna söks endast i konkurrens med medborgare från det egna landet. Helt undantagna från konkurrens är vissa tjänster på högre chefsnivå som tillsätts av EU efter förslag från regeringen i det berörda landet.
Frågan om hur många tjänster i EU:s institutioner som reserveras för nya medlemsstater finns inte reglerad i EU:s grundfördrag, inte heller i anslutningsfördragen. För svensk del kommer under våren 1994 i samverkan med de berörda EU-organen antalet reserverade tjänster att fastställas. Jämförelser med länder som tidigare anslutit sig visar att det torde röra sig om ca 600 tjänster på chefs- och handläggarnivå inkl. tolkar och översättare. Av dessa kommer ca 40 tjänster på högre chefsnivå att tillsättas efter förslag av regeringen och resten genom riktad rekrytering.
I januari 1994 inrättade statssekreteraren i Utrikesdepartementets handelsavdelning (UDH) en interdepartemental samrådsgrupp för rekryterings- och tillsättningsfrågor i anslutning till ett EU-medlemskap. Samrådsgruppen som leds av departementsrådet Jan Palmstierna innehåller representanter för alla fackdepartement. Vid utfrågningen av Jan Palmstierna framkom att departementen via gruppen håller löpande kontakt, informerar och förankrar våra kontakter med EU-institutionerna i rekryteringsfrågor. Departementsledningarna får rapporter om gruppens verksamhet från sina representanter i gruppen. Ärenden om det 40-tal tjänstemän som svenska regeringen skall nominera kommer inte att hanteras fullt ut i samrådsgruppen, utan kommer att hanteras på politisk nivå. Det som övervägs i Statsrådsberedningen är att man skall ha en mindre statssekreterargrupp med någon representant för UDH, Finansdepartementet och Statsrådsberedningen.
I Statsrådsberedningens promemoria framhålls att rekryteringen av praktiska skäl förbereds redan innan ett medlemskap träder i kraft. Givetvis tillsätts inga tjänster före folkomröstningen, och om denna utmynnar i ett nej blir rekryteringen naturligtvis över huvud taget inte aktuell. Såväl statsrådet Ulf Dinkelspiel som departementsrådet Jan Palmstierna har vid utfrågning förklarat att inga kontakter med intresseorganisationer hittills har tagits i rekryteringsfrågor.
Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet.
c) Utseende av biståndskontorschef
Efter anmälan har utskottet till granskning tagit upp agerandet inom Utrikesdepartementet i samband med att Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) i januari 1994 tillsatte en tjänst som biståndsråd vid svenska ambassaden i Managua. Anmälan har fogats till detta betänkande som bilaga A 13.5. Från Statsrådsberedningen har överlämnats en promemoria som med anledning av anmälan har upprättats av statssekreteraren Alf T Samuelsson vid Utrikesdepartementet, bilaga A 13.6.
Bakgrund
Den 24 januari 1994 tog statssekreteraren Alf Samuelsson vid Utrikesdepartementet i en skrivelse till generaldirektören vid SIDA, Carl Tham, upp frågan om tillsättning av Anders Hagwall på en tjänst som chef för biståndskontoret i Managua.
Alf Samuelsson underströk i skrivelsen vikten av samråd när det gäller tillsättning av biståndsråd och att den beslutsprocess som var överenskommen inte hade tillämpats. "Vi, biståndsministern är informerad om ärendet, finner detta anmärkningsvärt."
Statssekreteraren framhöll vidare att om inte tillsättningen återkallades kunde konsekvenserna bli att SIDA i framtiden inte kan komma i fråga för fler ambassadchefstjänster. I skrivelsen pekades också på att en placering av Anders Hagwall i Moçambique i enlighet med dennes andrahandsprioritering skulle kunna vara en lyckad lösning. I det perspektivet förväntade sig statssekreteraren en omprövning av beslutet.
Den 28 januari besvarade generaldirektören skrivelsen och framhöll att samråd skett vid flera tillfällen samt att Anders Hagwall inte sökt någon annan tjänst än den aktuella. Det fanns enligt generaldirektören varken sakliga eller formella skäl för en omprövning av beslutet. Generaldirektören hänvisade vidare till myndigheternas självständighet enligt 11 kap. 7 § regeringsformen.
Den 31 januari 1994 beslutade generaldirektören vid SIDA att placera Anders Hagwall med sin tjänst som biståndskontorschef/biståndsråd vid biståndskontoret i Managua, Nicaragua.
De ovannämnda skrivelserna registrerades i UD:s diarium först den 9 februari 1994. Som s.k. regdat. användes tidpunkterna den 24 januari resp. den 7 februari. Enligt uppgift från UD gjordes detta eftersom fältet Regdat. i det datoriserade diariet används för tidpunkter då handlingar enligt tryckfrihetsförordningen är att anse som upprättade resp. inkomna. Eftersom man på UD:s registratorskontor kände till att Alf Samuelssons skrivelse expedierades samma dag som den var daterad användes detta datum. Skrivelsen från Carl Tham kom enligt UD:s uppgifter in till UD den 7 februari.
Gällande regler om tillsättning av tjänst som chef för biståndskontor
Enligt 11 § tredje stycket förordningen (1988:531) med instruktion för Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) tillsätts tjänster som chef vid biståndskontoren av SIDA efter samråd med Utrikesdepartementet. Om chefen samtidigt är chef för en utrikesmyndighet, tillsätts tjänsten dock av regeringen efter anmälan av generaldirektören. Enligt 4 § förordningen (1980:806) med instruktion för biståndskontorschef tillsätts tjänst som biståndskontorschef av regeringen. Denna bestämmelse avser enligt statssekreterarens promemoria de fall då biståndskontorschefen också är myndighetschef.
För närvarande gäller i fråga om samråd en promemoria av den 15 mars 1990 om handläggningsrutiner vid utseende av biståndskontorschefer. UD och SIDA har enligt uppgift nyligen gjort en överenskommelse som fastlägger vilka rutiner som framdeles skall gälla vid bemanning av de aktuella tjänsterna.
Biståndsorganisationens integration i beskickningarna
Dagens organisation av biståndet i fält har sina rötter i ett riksdagsbeslut om förstärkt integration av biståndskontoren i beskickningarna (UU 1973:3). De riktlinjer som antogs av riksdagen syftade till att biståndskontoren skulle göras till sektioner inom berörda beskickningar. De av riksdagen fastställda riktlinjerna för integrerade ambassader kom -- enligt vad som sägs i utredningsbetänkandet (SOU 1993:1) Styrnings- och samarbetsformer i biståndet -- dock bara delvis att få genomslag. Även om biståndskontoren med tiden kom att integreras lokalmässigt så gäller de facto fortsatt separation av ledning, verksamhet och administration.
I det ovannämnda utredningsbetänkandet sägs att oklarheterna i chefsrollerna såväl inom ambassaden som gentemot huvudmännen belyses genom de ömsesidigt motstridiga förordningar som gäller i fråga om vem som utnämner biståndskontorschefen. De under föregående avsnitt redovisade bestämmelserna är enligt utredningen motstridiga. Oklarheterna i chefsrollerna sägs vara betydande inte bara sakligt utan också rättsligt.
Utredningen låg till grund för regeringens proposition 1992/93:244 om styrnings- och samarbetsformer i biståndet. I propositionen föreslogs en integration av ambassader och biståndskontor i programländerna. Grundstrukturen borde vara en chef, som tillika är biståndschef. Beslut om utnämningar av chefer för de nya integrerade biståndsambassaderna skall fattas i vanlig ordning av regeringen efter att synpunkter på lämpligt sätt inhämtats från berörda myndigheter. I propositionen framhölls att arbetet vad gäller frågor med anknytning till personaltillsättning m.m. borde närmare studeras. Integrationen och de förändringar denna föranleder borde genomföras successivt. Riksdagen godkände förslaget (rskr. 342).
Regeringens förhållande till myndigheterna
Regeringens rätt att bestämma över myndigheterna begränsas av bestämmelsen i 1 kap. 1 § regeringsformen om att all offentlig makt utövas under lagarna. Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen lyder de statliga förvaltningsmyndigheterna under regeringen. Detta innebär enligt Grundlagberedningen dels att en enskild minister inte har någon befälsrätt över myndigheterna, dels att en föreskrift från regeringen skall riktas till myndigheten som sådan, inte till tjänsteman hos denna. Enligt 11 kap. 7 § regeringsformen är det inte tillåtet för någon myndighet, ej heller riksdagen, att bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. Bestämmelsen är tillämplig på regeringen som är en myndighet.
Tjänstetillsättningsbeslut anses falla inom ramen för begreppet myndighetsutövning mot enskild (se prop. 1975/76:209 s. 167). Organisatoriska och administrativa förhållanden kan enligt vad Förvaltningsutredningen har framhållit (SOU 1983:39 s. 45 f.) däremot inte föras till det genom 11 kap. 7 § regeringsformen fredade området, såvida de inte är reglerade i lag, vilket är mindre vanligt.
Det nu aktuella beslutet om placering torde inte vara ett beslut om tjänstetillsättning i formell mening utan det kan ses som ett arbetsledningsbeslut. Hade tjänsten tillsatts med en UD-tjänsteman torde det emellertid inte längre ha varit fråga om ett arbetsledande beslut om förflyttning utan om ett rent tjänstetillsättningsbeslut. Anmärkas kan att det i ärendet enligt skrivelsen den 28 januari 1994 från generaldirektören vid SIDA har förelegat en ansökan/anmälan från en UD-tjänsteman.
I verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99) framhölls att 11 kap. 7 § oftast tolkas som ett allmänt förbud för regeringen och dess ledamöter att uttala sig i frågor som rör förvaltningsmyndigheternas verksamhetsområden, men att varken regeringsformen eller dess förarbeten ger något stöd för en sådan tolkning. Ett skäl till väl utvecklade kontakter mellan regeringen och myndigheterna är enligt propositionen de förändringar som den statliga verksamheten fortlöpande ställs inför. Inte minst innebär det fortlöpande behovet av rationalisering, omprioritering och omprövning att kontakterna behöver hållas levande och vidareutvecklas. Departementschefens bedömning var att de informella kontakterna mellan regeringen och myndigheterna utgör och alltid har utgjort ett viktigt, naturligt och oundgängligt komplement till regeringens formella styrning av myndigheterna. Informella kontakter inom området för 11 kap. 7 § borde dock enligt propositionen i den mån de är nödvändiga präglas av mycket stor återhållsamhet med hänsyn till de rättssäkerhetsgarantier som åsyftas med lagrummet och borde för regeringens del skötas på tjänstemannanivå. Konstitutionsutskottet framhöll (bet. 1986/87:KU29) att det finns ett stort behov av informella kontakter mellan förvaltningsmyndigheterna och regeringskansliet. Åtskilliga myndigheter hade själva vittnat om detta behov i sina remissyttranden över Förvaltningsutredningens och Verksledningskommitténs betänkanden. Genom sådana kontakter kan regeringen hållas informerad om den aktuella situationen på olika myndighetsområden. Myndigheterna kan å sin sida via informella kontakter få regeringens intentioner och krav på myndigheterna klarlagda. Utskottet framhöll vidare att det svenska systemet kännetecknas av att regeringsbesluten fattas av regeringen som ett kollektiv, inte av de enskilda regeringsledamöterna. Vissa risker för ministerstyre ville utskottet inte förneka, varför kontakterna borde vara mer inriktade på information än styrning. I särskild hög grad gällde detta området för 11 kap. 7 § regeringsformen.
Utskottets bedömning
Utskottet tar först upp frågan om diarieföringen av statssekreterarens skrivelse till SIDA:s generaldirektör. Enligt 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) skall en handling registreras utan dröjsmål om det inte är uppenbart att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. I fråga om allmänna handlingar, för vilka sekretess ej gäller, får dock registrering underlåtas om handlingarna hålls så ordnade att det utan svårighet kan fastställas om handling har kommit in eller upprättas.
Statssekreterarens skrivelse upprättades den 24 januari men registrerades inte förrän den 9 februari eller efter 16 dagar. Enligt utskottets mening är denna tidsutdräkt alltför lång. Utskottet vill därvid erinra om att registreringen fyller en viktig funktion i allmänhetens och massmediernas insyn i den offentliga verksamheten och att det därför är mycket angeläget att bestämmelserna om handlingars registrering utan dröjsmål inte åsidosätts i de fall handlingarna inte kan hållas ordnade på det sätt som sägs i bestämmelserna.
När det härefter gäller innehållet i statssekreterarens skrivelse får utskottet anföra följande.
Den nu aktuella tjänsten som chef för biståndskontor skulle enligt gällande föreskrifter tillsättas av SIDA efter samråd med Utrikesdepartementet. Enligt utskottets mening visar granskningen inte annat än att statssekreterarens skrivelse till SIDA:s generaldirektör varit ett led i det föreskrivna samrådet, vilket enligt fastlagda rutiner skall inledas med att ett beslutskoncept från SIDA överlämnas till Utrikesdepartementet. Att den aktuella skrivelsen synes ha tillkommit efter det att ärendet behandlats i den grupp som har att utöva samrådet föranleder inte någon annan bedömning. Granskningen har vidare enligt utskottets mening gett vid handen att statsrådet Alf Svenssons enda kontakt med frågan varit att han erhållit information om ärendet. Utskottet anser att det mot denna bakgrund inte finns anledning att rikta någon anmärkning vare sig mot statsrådet Alf Svensson eller mot det sätt på vilket ärendet hanterats inom Utrikesdepartementet.
Utskottet vill i sammanhanget peka på att de svårigheter som har förelegat när det gäller integrerade biståndsambassader har uppmärksammats av riksdag och regering och att det som följd därav pågår ett arbete inom Utrikesdepartementet bl.a. för att åstadkomma en enhetlig ordning vid tillsättning av chefstjänster.
17. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna" den 17 november 1993
Ärendet
Statsminister Carl Bildt höll den 17 november 1993 på Utrikespolitiska Institutet ett anförande med rubriken Sverige och de baltiska länderna.
I anförandet uttalade statsministern bl.a. följande.
Den militära alliansfriheten syftar, med den av riksdagen fastlagda nya formuleringen, till att "vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde". Den automatik i vår politik som var en konsekvens av det blockuppdelade Europa finns inte längre. Men vi bevarar fullt ut möjligheten att välja neutraliteten i händelse av en konflikt i vårt närområde.
Samtidigt är det inte lätt att se den möjliga konflikt i vårt närområde där det svenska folket skulle vilja se Sverige dra sig tillbaka till en neutralitet enligt folkrättens regler.
Ingen kan begära att vi skall ge förhandsbesked om hur vi skulle handla i ett läge där länder i vårt närområde utsattes för hot eller angrepp. Det måste bland annat bli beroende av hur konflikten först uppstod och hur läget bedöms i andra huvudstäder och i de organisationer som har ansvar för säkerheten i Europa.
Men när jag har svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi i dag kan föreställa oss, så är det därför att den sätter mycket snäva gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa grannar som behöver vårt stöd. Och jag tror inte att vare sig våra intressen, eller svenska folkets uppfattning om vad vanlig anständighet kräver, kommer att tala för en så snäv hållning.
Så blev inte fallet under Finlands vinterkrig, och det förefaller mig än mindre sannolikt att det skulle bli fallet i vår egen tid.
Vi lever inte längre i ett Europa som ligger i skuggan av en totalitär stormaktsdiktatur. Däremot lever vi i ett Sverige som blivit alltmer främmande för kall passivitet inför vad som händer i vår omvärld.
Enligt granskningsanmälan, bilaga A 14.1, har statsministerns anförande skapat betydande osäkerhet om Sveriges utrikespolitik och i den aktuella delen inte enbart varit olyckligt från politiska utgångspunkter utan också haft ett innehåll som leder till frågor av stort konstitutionellt intresse. Enligt anmälan är det anmärkningsvärt att samråd i Utrikesnämnden inte ägde rum innan statsministern höll sitt anförande, trots att det behandlade ett vitalt svenskt säkerhetsintresse. Vidare önskas klargjort hur anförandet bereddes inom regeringskansliet och mellan regeringspartierna.
Bakgrund
Tidigare definition av svensk neutralitetspolitik m.m.
Grundläggande folkrättsliga regler för en stats neutralitet i förhållande till ett krig mellan andra stater utvecklades genom internationell sedvana. De kodifierades genom konventioner som antogs vid en fredskonferens i Haag år 1907. Konventionerna grundades således på lång erfarenhet av vad som inte kan tolereras av krigförande stater och som därför leder till att de betraktar en annan stat som legitimt objekt för motåtgärder, eventuellt i form av krig. Det gäller sådant som skyldighet att vägra transitering av trupp, förpliktelse att internera krigförande trupp som kommer in i det neutrala landet, att tillämpa eventuella förbud mot export av krigsmateriel likformigt gentemot de krigförande osv. Några folkrättsliga regler om neutralitet i fredstid finns inte. Den svenska neutralitetspolitiken har under lång tid beskrivits som "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig".
Statsministerns anförande i förhållande till vissa riksdagsuttalanden m.m.
Vid riksdagens senaste behandling av svensk säkerhetspolitik före statsministerns aktuella anförande, hade debatten förts med anledning av utrikesutskottets betänkande 1992/93:UU19. I detta betänkande citerade utskottet sitt yttrande i betänkandet 1991/92:UU19 och vidhöll den återgivna uppfattningen.
Betänkandet innehåller bl.a. följande uttalande.
Målet för den svenska säkerhetspolitiken förblir detsamma som riksdagen slagit fast i flera tidigare betänkanden och som bekräftas i regeringens proposition, nämligen att i alla lägen och i former som vi själva väljer trygga en handlingsfrihet för oss att -- såsom enskild nation eller i självvald samverkan med andra länder -- kunna utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt och varje annat hänseende. Därmed bidrar vi även till fortsatt lugn och stabilitet i Norden och angränsande områden. Ett viktigt inslag i säkerhetspolitiken är också att utåt verka för avspänning, nedrustning, samarbete och demokratisk utveckling, inte minst genom att aktivt verka för en ökad roll för FN på dessa områden.
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består. Den förutsätter att en betryggande försvarsförmåga upprätthålls.
När säkerhetspolitiken och neutraliteten under senare år diskuterats i riksdagen och i andra sammanhang har det skett främst med avseende på det europeiska samarbetet. I en av debatterna, en frågedebatt den 12 januari 1993, tas dock upp även frågan om Sveriges inställning vid hot mot de tre baltiska staterna.
I Statsrådsberedningens promemoria, bilaga A 14.2, hänvisas utom till statsministerns uttalanden i frågedebatten den 12 januari 1993 också till en debattartikel av statsministern i Svenska Dagbladet den 11 augusti 1992 och till en artikel i oktober 1992 i Svensk Tidskrift samt till statsministerns anförande inför ryska parlamentets utrikesutskott den 6 februari 1993. Vid dessa tillfällen hade statsministern uttalat liknande synpunkter.
De av statsministern i det kritiserade anförandet framförda synpunkterna ansluter enligt Statsrådsberedningen helt till "den nya formuleringen i bet. 1991/92:UU19 om syftet med Sveriges militära alliansfrihet".
Statsministern har också vid utfrågning inför konstitutionsutskottet den 26 april 1994 (bilaga B 11) deklarerat att han anser att han i sitt anförande "självfallet" inte avvek från vad som kommit till uttryck i utrikesutskottets betänkande.
På frågan om underlag för uttalandet om svenska folkets vilja vid konflikt i vårt närområde har statsministern hänvisat till det engagemang som kom fram bl.a. vid händelserna i Vilnius och Riga i januari 1991 samt förklarat att uttalandet innebar en prognos.
Utrikesnämndens roll m.m.
10 kap. regeringsformen innehåller bestämmelser om Sveriges förhållande till andra stater.
Utrikespolitiken är enligt 1974 års regeringsform, liksom tidigare, en regeringens styrelsefunktion. I samband med författningsreformen framhöll emellertid såväl Grundlagberedningen som föredragande statsrådet att utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverade att riksdagen hade en vidsträckt insyn och ett starkt inflytande på detta område. I ett yttrande till konstitutionsutskottet (se bet. KU 1976/77:36) angående riksdagens ställning i den utrikespolitiska beslutsprocessen erinrade utrikesutskottet om att ett flertal former för riksdagens insyn i och inflytande över utrikespolitiken har vuxit fram utöver dem som uttryckligen föreskrivs i grundlagen. Det var enligt utskottet givet att Utrikesnämnden och utrikesutskottet har centrala funktioner. Därutöver förekommer information i olika utrikespolitiska frågor till riksdagen också i en rad andra berednings- och samrådsformer varigenom riksdagsledamöter och de politiska meningsriktningar de företräder kan få insyn i och utöva påverkan på regeringspolitikens utformning på utrikesområdet.
Utrikesnämnden inrättades som ett permanent organ genom en grundlagsändring år 1921. Enligt 10 kap. 6 § regeringsformen skall regeringen dels fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras, dels i alla utrikesärenden av större vikt normalt överlägga med nämnden före avgörandet. Utrikesnämnden består av talmannen samt nio andra ledamöter som riksdagen väljer inom sig, och närmare bestämmelser om nämndens sammansättning meddelas i riksdagsordningen.
I 7 kap. regeringsformen finns bestämmelser om regeringsarbetet, bl.a. om beredning av regeringsärenden. Regeringen styr riket genom att avgöra styrelseärenden, såsom propositioner, traktater, förordningar, utfärdandet av lagar. Utöver styrelseärenden har regeringen en rad ärenden i egenskap av högsta förvaltningsmyndighet, såsom ärenden om utnämningar, tillstånd och överklaganden.
Enligt 4 § departementsförordningen (1982:1177) skall ett ärende som faller inom flera departements verksamhetsområden handläggas inom det departement till vilket ärendet huvudsakligen hör och beredas i samråd med övriga berörda statsråd.
Statsrådsberedningen har i en promemoria 1989:2 utfärdat föreskrifter om s.k. gemensam beredning. Sådan beredning har till syfte att säkerställa att principen om kollektivt beslutsfattande inom regeringen får ett reellt innehåll.
I den promemoria som upprättats i granskningsärendet har Statsrådsberedningen mot bakgrunden av de tidigare uttalanden av statsministern som refereras ansett att det skulle varit helt omotiverat att samråda i Utrikesnämnden före anförandet på Utrikespolitiska institutet. Av samma skäl har Statsrådsberedningen ansett att frågan hur anförandet beretts inom regeringskansliet är utan betydelse.
Statsministern har vid utfrågningen förklarat att även om han inte informerat alla regeringspartier om själva talet den 17 november, har materian och den aktuella frågeställningen diskuterats i regeringskretsen i dess helhet och varit föremål för utförlig diskussion och beredning inom alla berörda delar av regeringskansliet.
Han har vidare förklarat att han aldrig i Utrikesnämnden tagit upp några anföranden som han tänkt hålla samt att ståndpunkten som intagits i anförandet framförts vid flera tidigare tillfällen och således inte var ny.
Utskottets bedömning
I talet den 17 november 1993 tog statsministern upp vissa aspekter av förhållandet mellan Sverige och de baltiska staterna. De uttalanden han därvid gjorde om Sveriges handlande vid en möjlig konflikt i vårt närområde ansluter enligt utskottets uppfattning till den formulering om målet för den svenska säkerhetspolitiken och syftet för Sveriges militära alliansfrihet som fastlagts av riksdagen. Före talet den 17 november hade statsministern också vid flera tillfällen framfört samma synpunkter, och frågeställningen hade enligt vad statsministern förklarat diskuterats i regeringskretsen och inom regeringskansliet.
Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet.
18. Statsrådens innehav av värdepapper, m.m.
Bakgrund
Tidigare utskottsbehandling och anmälan
Vid förra årets granskning behandlade utskottet grundligt frågan om statsrådens innehav av värdepapper m.m. (se 1992/93:KU30 avsnitt 10). I betänkandet lämnades en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser -- bl.a. för innehållet i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen, nämligen att statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst samt att statsråd inte heller får inneha uppdrag eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom -- och för regeringens praxis för hanteringen av jävssituationer m.m. Vidare lämnades en redogörelse för de regler för bl.a. extern förvaltning av regeringsledamöters förmögenheter och rådgivande organ som finns i vissa andra länder.
Årets granskning föranleds närmast av en anmälan från den socialdemokratiska KU-gruppen, bilaga A 15.1. I anmälan begärs uppgifter om statsrådens och deras familjemedlemmars aktuella aktieinnehav samt uppgifter om förändringar i aktieinnehavet efter den senaste redovisningen till utskottet. Vidare har begärts uppgifter om huruvida aktieägande statsråd har överlämnat sina aktier till oberoende förvaltning.
Förvaltning av statsråds värdepapper
Vid årets granskning har utskottet haft tillgång till -- förutom de handlingar som ingick i förra årets granskning -- nya sammanställningar över statsrådens och deras anhörigas aktieinnehav. Materialet såvitt avser statsrådens anhöriga är sekretessbelagt. Statsrådens aktuella aktieinnehav framgår av ett pressmeddelande den 25 april 1994, bilaga A 15.2.
Vid förra årets granskning antecknades att det från Justitiedepartementet upplysts att statsråden Margaretha af Ugglas, Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel anmält att de lämnat sina resp. aktieinnehav till extern förvaltning samt att Ulf Dinkelspiel vid utfrågningen med honom uppgett att hans aktieinnehav förvaltas av Öhmans Fondkommission där han själv är delägare.
I årets ärende har det från Justitiedepartementet anmälts att det inte finns några förändringar att rapportera i fråga om extern förvaltning. Ulf Dinkelspiel har emellertid vid årets utfrågning, bilaga B 10, uppgivit att hans aktieinnehav numera finns i depå hos S-E-Banken. Enligt senare inhämtad uppgift har överföringen av aktier skett den 14 mars 1994, medan besked om överföringen inte kommit in till Justitiedepartementet förrän efter departementets rapport till utskottet. Ulf Dinkelspiel har vidare förklarat att enligt hans instruktioner några förändringar inte skett i hans aktieinnehav utom genom tvångsinlösen eller liknande samt i fråga om hans aktier i Ericsson och Volvo. Dessa aktier, som rör försvarsmaterielindustrier, har han efter samråd med regeringens Etikkommitté avyttrat för att inte behöva överlämna ärenden gällande dessa företag till något annat statsråd. Om anledningen till att förvaltningen av hans aktieinnehav inte tidigare förts över från Öhmans Fondkommission till annan förvaltare, har Ulf Dinkelspiel vid utfrågningen förklarat att han ville avvakta arbetet med Etikkommitténs promemoria. Bl.a. diskuterades inom kommittén frågan om blind trust eller liknande. I sin promemoria lämnade kommittén inte någon rekommendation om extern förvaltning, men Ulf Dinkelspiel överförde senare ändå sina aktier till depå i S-E-Banken.
Av de offentliggjorda uppgifterna om statsrådens värdepappersinnehav kan utläsas att endast marginella förändringar inträffat beträffande näringsministerns och utrikeshandelsministerns innehav. Statsministerns innehav är enligt samma uppgifter oförändrat.
Inverkan på regeringsarbetet av värdepappersinnehav
Som framgår av förra årets granskningsbetänkande har regeringen sedan våren 1992 när det gäller innehav av aktier tillämpat en ordning som innebär att aktieinnehavet i sig, oberoende av dess storlek eller det aktuella ärendets förväntade resultat, hindrar statsrådet i fråga från deltagande i ärendets behandling. Förfarandet är följande. Dagen före ett regeringssammanträde får rättschefen i Statsrådsberedningen ärendeförteckningarna från samtliga departement. Rättschefen går igenom förteckningarna och jämför dem med aktuella uppgifter om statrådens aktieinnehav. Om något statsråd äger aktier i ett bolag som på något sätt berörs av ett ärende anmäls detta till protokollföraren, som anmäler saken vid regeringssammanträdet, där man sedan tar ställning till jävsfrågan. En anmälan sker oberoende av aktieinnehavets storlek. Anmälan sker även i de fall där statsråd inte har aktier i det berörda bolaget, men bolaget ingår i en koncern där statsrådet har aktier i ett annat av koncernens bolag. Berörda statsråd deltar inte i behandlingen av ett ärende som anmälts på detta sätt.
I fråga om konsekvenserna för regeringsarbetet av vissa statsråds stora aktieinnehav har statsministern vid utfrågningen (bilaga B 11) bestämt hävdat att hanteringen av jävs- och jävsliknande situationer inte innebär något problem. Bedömningen hade gjorts att det kunde röra sig om tre till fem ärenden i veckan, och ett vida större antal ärenden överlåts på annat statsråd på grund av frånvaro från regeringssammanträde. Statsministern framhöll vidare att jävsbevakning skulle behövas, oavsett om regeringsledamöterna äger aktier eller inte.
Etikkommittén
Regeringens Etikkommitté tillsattes i oktober 1991 med uppgift bl.a. att granska de anmälningar som statsråden gör av fondpappersinnehav, ge riktlinjer om hur statsrådens tillgångar bör förvaltas samt att ur etisk synvinkel ge råd om statsrådens förmögenhetsdispositioner. Kommittén överlämnade den 8 november 1993 en promemoria -- Intressekonflikter för statsråd -- till statsrådet Reidunn Laurén. -- Promemorian har därefter enligt vad statsministern uppgav vid utfrågningen varit föremål för beredning inom regeringen. Ett utkast till slutsatser har upprättats, och samråd om dessa har inletts med den parlamentariska oppositionen.
Utskottets tidigare bedömning
I förra årets granskningsbetänkande framhöll utskottet bl.a. att regeringsformen inte innehåller något uttryckligt stadgande om statsministerns ansvar för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § regeringsformen. Statsministern är emellertid, framhöll utskottet, den som enligt regeringsformen tillsätter övriga statsråd, och han har även rätt att entlediga ett statsråd både på statsrådets egen begäran och i annat fall. Därigenom kom, som utskottet framhållit i tidigare granskningsärenden, ansvaret att statsråden uppfyller kraven i första hand att ligga på statsministern. Det ankom således, enligt utskottets mening, på statsministern att innan ett statsråd utnämns ta reda på att inga sådana omständigheter som avses med 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen föreligger.
Utskottet konstaterade att samtliga regeringsbildare under efterkrigstiden varit av den uppfattningen att statsministern har det yttersta och formella ansvaret för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen.
6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen har i första hand till syfte att värna om statsrådstjänstens integritet. Huruvida innehav av ett speciellt uppdrag, utövande av viss verksamhet, ägande av viss typ av egendom eller andra intressebindningar är ägnade att rubba förtroendet för statsrådet fick därvid enligt utskottet bedömas från fall till fall. Något generellt förbud för statsråd att exempelvis inneha aktier eller annan egendom borde således inte utfärdas. Utskottet ansåg emellertid att det är viktigt att ledamöter av regeringen är medvetna om att intressekonflikter kan uppstå och vidtar de försiktighetsåtgärder som kan göras för att förhindra att deras förtroende hos allmänheten rubbas. Genom att inrätta Etikkommittén samt etablera det granskningsförfarande i Statsrådsberedningen som syftar till att förhindra eventuella jävssituationer från att uppkomma vid regeringssammanträden hade regeringen visat att den är medveten om de frågeställningar som kan uppkomma härvidlag. Den nuvarande regeringen hade således enligt utskottet ägnat stor uppmärksamhet åt de problem som olika intressebindningar kan ge upphov till.
Utskottet pekade vidare på att regeringen sedan våren 1992, när det gäller innehav av aktier, tillämpat en ordning som innebär att aktieinnehavet i sig oberoende av dess storlek eller det aktuella ärendets förväntade resultat hindrar statsrådet i fråga från deltagande i ärendets behandling. Förfarandet fick ses som ett utslag av regeringens strävan att förtroendet för de enskilda statsråden inte skall rubbas.
Utskottet ansåg det vara viktigt att man skiljer mellan sådana förhållanden som är ägnade att rubba förtroendet för ett statsråd och förhållanden som konstituerar jäv för statsrådet i ett visst ärende. Även om en jävssituation inte föreligger kunde således ett deltagande i ett visst beslut medföra att allmänhetens förtroende för ett visst statsråd rubbas. Å andra sidan kunde det vara till nackdel om ett statsråd på grund av onödigt strikta regler inte kan delta i regeringsarbetet i full utsträckning. Utskottet ansåg det därför vara lämpligt att regler utformas för hanteringen av jävsfrågor i regeringsärenden som riktar sig direkt till regeringen. Beträffande ett visst aktieinnehav som jävsgrundande företeelse i ett enskilt ärende kunde exempelvis förutom krav på att beslutet skall medföra ett bestämt resultat för den beslutsfattande ägaren även uppställas riktlinjer om att innehavet måste uppgå till en närmare angiven procentsats av bolagets aktiestock eller, i fall där bolaget har en stor spridning av aktiestocken, vara av den storleksordningen att aktieägaren har ett reellt inflytande över bolagets verksamhet (s.k. kvalificerad andel). Vidare kunde tänkas en beloppsgräns som reglerar när det förväntade resultatet är att anse som sådant att statsrådet inte bör delta i ärendets handläggning. Genom en sådan reglering skulle man komma ifrån den otillfredsställande situation som för närvarande råder och som innebär att även ett mycket blygsamt aktieinnehav medför att statsrådet avstår från att delta i behandlingen av ett ärende.
En precisering av de jävsregler som bör gälla för regeringen kunde dock enligt utskottet aldrig helt förebygga uppkomsten av jävssituationer. Eftersom utskottet var av den uppfattningen att ett förmögenhetsinnehav generellt sett inte bör hindra en person från att inneha en statsrådspost, borde regler för att underlätta undvikande av jävs- eller förtroenderubbande situationer tillskapas. Utskottet hade tagit del av de regler för bl.a. extern förvaltning av regeringsledamöters förmögenheter och rådgivande organ som finns i bl.a. Canada och USA. Således finns i Canada olika slag av truster, däribland en s.k. blind trust, som kan inrättas för förebyggande av uppkomsten av ekonomiska intressekonflikter. Förhållandena här i Sverige är visserligen annorlunda, men principen att statsråd under tjänstetiden fråntas möjligheterna att påverka sina eventuella kapitalplaceringar måste ses som ett intressant alternativ för att förhindra uppkomsten av jävssituationer. Utskottet rekommenderade därför även att möjligheterna att sätta viss egendom under oberoende extern förvaltning under den tid statsrådstjänsten innehas blir föremål för utredning.
Utskottet ansåg vidare att vid tidpunkten för inträdet i regeringen statsråden bör registrera sina uppdrag och förmögenhetsförhållanden, vilket förekommer i andra länder. Viss registrering skedde visserligen redan genom att regeringen den 31 januari 1991 beslutade om anmälningsskyldighet enligt insiderlagens regler. Denna anmälningsskyldighet avsåg dock inte alla typer av värdepapper.
Utskottet ville slutligen framhålla att det också kan finnas andra bindningar än sådana som har samband med förmögenhetsinnehav som kan rubba förtroendet för ett statsråd eller ge upphov till jävssituationer. Således kunde kvardröjande bindningar finnas till organisationer eller andra starka intressen. Andra exempel var pensionsutfästelser från tidigare arbetsgivare eller intresseorganisationer. Även sådana bindningar borde därför redovisas vid tillträdet av en statsrådspost.
Utöver vad utskottet framhållit föranledde granskningen inget uttalande från utskottets sida.
I en reservation till förra årets granskningsbetänkande ansåg de socialdemokratiska ledamöterna visserligen i likhet med majoriteten att något generellt förbud för statsråd att exempelvis inneha aktier eller annan egendom inte borde utfärdas, men de ansåg att vissa statsrådsposter var mer känsliga ur förtroendesynpunkt än andra. Från huvudregeln att statsråd inte bör förbjudas att äga aktier måste därför enligt reservanterna undantag göras för näringsministern och det statsråd som har ansvar för utrikeshandel och vapenexport. Det fick nämligen anses vara klart olämpligt att innehavare av dessa poster är invecklade i ekonomisk verksamhet av något slag som har direkta bindningar till företag t.ex. genom aktier, medan utvecklingen fick visa om ytterligare undantag behöver göras beträffande andra statsrådsposter i framtiden.
Reservanterna framhöll vidare att ett eget aktieinnehav för statsministern kan leda till att han inte kan fungera som ordförande vid regeringssammanträden.
Även om något förbud mot aktieinnehav generellt inte borde uppställas för statsråd borde enligt reservanterna aktieägande statsråd överlämna sina aktier till en oberoende extern förvaltning, och det var därvid klart olämpligt att aktieinnehavet överlämnas till en förvaltare med vilken aktieägaren har intressebindningar, såsom släkting eller ett bolag i vilket statsrådet är delägare.
Registreringen av fondpappersinnehav vid statsrådens inträde i regeringen borde också enligt reservanterna utökas till förmögenhetsförhållanden generellt, inkl. pensionsutfästelser från tidigare arbetsgivare eller intresseorganisationer och avse även familjemedlemmar. Statsråden borde inte heller under sin statsrådstid tillåtas göra förändringar i sina aktieinnehav, men förbudet borde inte utsträckas så att det förhindrar en förvaltare att vid emissioner utnyttja de teckningsrätter som de redan av statsrådet ägda aktierna ger eller utnyttja vissa typer av uppköpserbjudande som är knutna till aktieinnehavet.
Reservanterna rekommenderade vidare att regeringen skyndsamt utreder om systemet med blind trust kan införas i Sverige. Ett sådant system skulle nämligen även lösa frågan om uppkomna jävssituationer på grund av ett aktieinnehav.
Reservanterna ansåg -- efter att ha pekat på uppgifter om statsråds avstående från att delta i beslut -- att det inte kunde anses tillfredsställande att ett stort antal statsråd i en inte oansenlig mängd ärenden tvingats avstå från att delta i regeringsbeslut och att regeringens i och för sig vällovliga initiativ att inrätta Etikkommittén måste ses i belysningen av regeringsledamöternas förmögenhetsförhållanden.
Reservanterna ansåg att statsminister Carl Bildt utsett Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel till statsråd utan att tillräckligt noga ha sett till de konsekvenser som dessa statsråds betydande aktieinnehav kunde leda till i regeringsarbetet. De stora aktieinnehaven hade nämligen enligt reservanterna tvingat Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel att avstå från att delta i ett stort antal regeringsärenden vid ett stort antal tillfällen på grund av jäv eller osäkerhet om jäv förelegat eller inte. -- Därutöver hade de stora aktieinnehaven hos vissa av statsråden enligt reservanternas mening lett till att regeringens arbete försvårats. De aktieägande statsråden hade nämligen tvingats överlämna sina ärenden till andra statsråd för beredning med risk för att beredningsarbetet blivit sämre än om det ansvariga statsrådet stod för beredningen av de egna ärendena. Reservanterna ansåg vidare att risk även förelegat att de aktieägande statsråden på grund av rädsla för påståenden om partiskhet inte med kraft kunnat hävda regeringens politik på sina ansvarsområden. Det kan inte uteslutas att de på grund härav kommit att negativt behandla de företag eller sektorer som aktieinnehaven hänfört sig till till skada för svensk industri och svenska näringar.
Sammanfattningsvis ansåg reservanterna att statsminister Carl Bildt tagit för lättvindigt på sin uppgift som regeringsbildare och att han inte kunde anses ha levt upp till sitt ansvar för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen, och att han därför inte kunde undgå allvarlig kritik för att han brustit i omsorg vid urvalet av personer, när han utsåg Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel till statsråd med ansvar för närings- och handelspolitiska frågor. Som följd av statsministerns försummelse i detta hänseende kunde det inte uteslutas att medborgarnas förtroende för dessa två statsråd har rubbats.
Utskottets bedömning
Utskottet granskade som framgår ovan vid förra årets granskning ingående frågor om statsrådens värdepappersinnehav, jäv m.m. samt dessa frågors inverkan på regeringsarbetet. Utskottet gjorde också en ingående bedömning av de olika frågor som granskningen aktualiserade.
Årets granskning -- som inte innefattat någon självständig utredning av i vilken omfattning jäv eller jävsliknande situationer uppstått för statsråden -- ger inte anledning till något uttalande från utskottets sida.
19. Regeringens handläggning av frågan om jetdrivna flygplan på Bromma
Bakgrund
Tidigare händelser
Stockholm--Bromma flygplats, som från början anlades av Stockholms stad, togs i bruk för reguljär flygtrafik år 1936. År 1947 övergick huvudmannaskapet för flygplatsen till staten enligt avtal mellan staten och staden. Avtalet, som godkändes av riksdagen (prop. 1946:378, bet. SU306, rskr. 569), innebar i huvudsak att staden till staten under tiden den 1 januari 1947--den 31 december 1996 upplät nyttjanderätten till Bromma flygplats att användas såsom av staten förvaltad flygplats för allmänt bruk.
Efter det att Arlanda flygplats hade öppnats för trafik år 1960 överfördes år 1962 all utrikes linjefart från Bromma till Arlanda och successivt från mitten av 1960-talet även den internationella chartertrafiken. År 1969 flyttade SAS sin inrikestrafik till Arlanda. Linjeflyg (LIN) behöll sin inrikestrafik på Bromma.
Regeringen begärde hösten 1980 riksdagens godkännande av riktlinjer för verksamheten vid Bromma och Arlanda flygplatser, innebärande bl.a. en bullernivå för flygplan på Bromma efter den 30 juni 1985 minst 7dBA under Fokkerplanets bullernivå. Dessa villkor hade fastställts av regeringen den 9 oktober 1980 i ett överklagat miljöskyddsärende. Riksdagen beslutade i stället den 17 december 1980 att "jettrafiken på Bromma snarast möjligt bör flyttas till Arlanda, dock senast under andra halvåret 1982" (prop. 1980/81:30, bet. TU8, rskr. 105). Genom ett nytt riksdagsbeslut i juni 1981 senarelades utflyttningen, och målsättningen bestämdes till andra halvåret 1983 (prop. 1980/81:134, bet. TU28, rskr. 397).
Under riksmötet 1981/82 behandlades åter frågan om Bromma flygplats (prop. 1981/82:98, bet. TU28, rskr. 339). Riksdagen godkände därvid den 25 maj 1982 vissa riktlinjer för den statliga luftfartspolitiken och lämnade utan åtgärd motioner om bibehållande av viss inrikestrafik på Bromma samt avslog motioner både om bibehållande av Linjeflygs jettrafik i dess helhet på Bromma och om nedläggning av Bromma. -- I propositionen hade föredragande statsrådet ansett att en rimlig tolkning av det tidigare riksdagsbeslutet var att annan jettrafik än Linjeflygs jettrafik med Fokker F-28 kunde vara kvar på Bromma så länge de uppställda buller- och miljökraven tillgodosågs samt att Bromma borde behållas som flygplats inom ramen för de miljövillkor som regeringen fastställt i beslut den 9 oktober 1980. Trafikutskottet redogjorde för statsrådets uttalande att Bromma borde behållas som flygplats inom ramen för de miljövillkor som regeringen fastställt i beslut den 9 oktober 1980. Utskottet kommenterade inte särskilt uttalandet men ansåg för sin del alltjämt och i enlighet med sin tidigare vid flera tillfällen deklarerade uppfattning att det -- i avvaktan på en mera slutgiltig lösning av flygplatsfrågan för Stockholmsregionen -- inte var möjligt att avveckla Bromma som statlig flygplats. Flygplatsen borde således enligt utskottet "när jetflyget flyttas ut till Arlanda, bibehållas för övrigt inrikesflyg och för allmänflyget".
Linjeflyg flyttade den 1 oktober 1983 sin flygverksamhet från Bromma till Arlanda. Härefter användes Bromma flygplats huvudsakligen för affärs- och privatflyg, även om viss linjetrafik förekom. -- För verksamheten har tillämpats de koncessionsvillkor som regeringen fastställt i beslut den 9 oktober 1980.
Utveckling under 1990-talet
Stockholms kommunfullmäktige beslöt den 29 oktober 1990 att flygverksamheten på Bromma flygplats skulle upphöra och området huvudsakligen användas som bostadsområde samt att förhandlingar skulle upptas mellan Stockholms stad och staten om nedläggning senast den 31 december 1996. -- Beslutet upphävdes emellertid genom ett nytt beslut av Stockholms kommunfullmäktige i maj 1992 att flygverksamheten på Bromma skulle bevaras och utvecklas. Efter begäran av staden fick Luftfartsverket i februari 1993 i uppdrag att med Stockholms stad och andra berörda parter förhandla fram ett nytt upplåtelseavtal för Bromma flygplats om markutnyttjande och verksamhet.
Under riksmötet 1990/91 beslöts en stegvis avreglering av inrikesflyget i Sverige (prop. 1990/91:87, bet. TU27, rskr. 287). Ytterligare beslut i frågan fattades under riksmötet 1991/92 (prop. 1991/92:100 bil. 7, bet. TU13, rskr. 208) och av regeringen i april 1992. Beslutet innebar att ett antal nya flygförbindelser tillkom och att utbudet ökade på andra linjer genom nya marknadsaktörer. En effekt var att inrikesnätets centrering till Arlanda delvis bröts, bl.a. genom att Bromma flygplats i viss utsträckning utnyttjas för reguljärtrafik. (Se prop. 1992/93:132.)
Luftfartsverket har i juni 1993 lämnat in ansökan hos Koncessionsnämnden för miljöskydd om tillstånd enligt miljöskyddslagen för verksamheten på Bromma.
Sådana förhandlingar om ett nytt avtal mellan staten och Stockholms stad som berörts ovan har förts mellan företrädare för Luftfartsverket och kommunen. Ett förslag till avtal har också utarbetats.
Våren 1994 trafikeras Bromma av Malmö Aviations jetdrivna BAe 146 på sträckorna Bromma--Sturup och Bromma--Landvetter. Utöver detta har Bromma viss regelbunden trafik med flygplan av typ Saab 340 eller mindre.
Vissa uppgifter om trafiken på Bromma flygplats
Av erhållna statistikuppgifter framgår följande om trafiken på Bromma flygplats angivna år.
1982 1985 1990 1993
Antal passagerare 2 272 788 23 801 8 696 474 419
Antal rörelser 118 074 84 466 93 770 70 300 varav linjefart 56 270 2 894 1 110 15 922 charter 642 3 174 2 188 412 taxiflyg 2 020 13 884 5 798 5 496 övrig trafik 59 142 64 514 84 674 48 470
Linjefarten under år 1982 kan enligt flygplatsförvaltningens bedömning antas till största delen ha bestått av Linjeflygs Fokker F-28, under år 1985 huvudsakligen av propellerplan och under år 1990 av både jet- och propellerplan. Linjefarten under år 1993 bestod till knappt hälften av jetplan.
Efter Linjeflygs utflyttning fanns det kvar linjefart på Bromma, i vart fall på linjen Karlskoga--Stockholm v.v. Denna trafik fortsatte under senare hälften av 1980-talet och in på 1990-talet. Trafiken var av liten omfattning. Den bedrevs, såvitt kunnat utrönas, till en början av flygbolaget Golden Air med propellerplan och senare av Scanjet, från omkring årsskiftet 1988/89 med flygplan av typen Cessna Citation II, som är ett litet jetplan.
Jettrafik av annat slag än linjefart förekom på Bromma under hela 1980-talet.
En närmare beskrivning av bakgrunden ges i en promemoria upprättad inom utskottets kansli, bilaga A 16.3.
Granskningsanmälan
I granskningsanmälan hänvisar Oskar Lindkvist (s) bilaga A 16.1 till riksdagens beslut den 17 december 1980 och påpekar att det trots att riksdagen inte fattat något beslut att återinföra jetplanen på Bromma sedan något år åter pågår linjetrafik med jetmotordrivna flygplan där. Han begär att konstitutionsutskottet utreder huruvida regeringen och/eller kommunikationsministern handlat i strid med riksdagens beslut i det beskrivna ärendet.
Utskottets bedömning
I beslutet den 17 december 1980 gav riksdagen som sin mening regeringen till känna bl.a. att den ställde sig bakom önskemålen att flygtrafiken på Bromma med Fokker F-28 snarast skulle upphöra och att jettrafiken på Bromma snarast möjligt borde flyttas till Arlanda, dock senast under andra halvåret 1982. Tidsfristen för flyttningen förlängdes senare genom ett nytt riksdagsbeslut 1981 till andra halvåret 1983.
Redan detta beslut ger enligt utskottets mening visst utrymme för osäkerhet. Klart är att regeringen inte erhöll begärt godkännande av riktlinjer för verksamheten vid Bromma och Arlanda flygplatser. En tolkning som kan komma i fråga är att riksdagens avslag på regeringens begäran i denna del närmast avsåg tidpunkten för utflyttning av den jettrafik som då var aktuell. Riksdagen ansåg ju att utflyttningen borde ske betydligt tidigare än vad regeringen föreslagit. En annan osäkerhet rör tolkningen av uttrycket "jettrafiken" -- en osäkerhet som accentueras av att såväl linjetrafik med jetplan, om än i liten omfattning, som annan jettrafik synes ha förekommit under 1980-talet på flygplatsen även efter Linjeflygs utflyttning till Arlanda. Den uppfattningen ligger nära till hands att uttalandet avsåg den trafik som särskilt framhölls i propositionen och i trafikutskottets betänkande, nämligen Linjeflygs trafik med Fokker F-28 och inte något därutöver.
Mot den angivna uppfattningen talar att regeringen ansåg det finnas skäl att ta upp frågan om Bromma flygplats i 1982 års riksdagsärende.
I fråga om detta ärende kan sägas att de riktlinjer som regeringen önskat att riksdagen skulle godkänna kunnat anges klarare. Exempelvis hade regeringen -- liksom i 1980 års ärende -- kunnat begära godkännande av förordade riktlinjer för verksamheten vid Bromma flygplats. Trafikutskottet har -- som framgår av den närmare redovisningen av beslutet -- redogjort för vissa uttalanden av föredragande statsrådet i propositionen men inte uttryckligen tagit någon egen ställning till uttalandena. För sin del har trafikutskottet endast alltjämt och i enlighet med sin tidigare vid flera tillfällen deklarerade uppfattning ansett att det -- i avvaktan på en mera slutgiltig lösning av flygplatsfrågan för Stockholmsregionen -- inte var möjligt att avveckla Bromma som statlig flygplats. Den borde således enligt utskottet, när "jetflyget" flyttats ut till Arlanda, behållas för övrigt inrikesflyg och för allmänflyget. På utskottets förslag har riksdagen i ärendet dels godkänt de i propositionen förordade riktlinjerna för den statliga luftfartspolitiken, dels avslagit motioner om bibehållande av Linjeflygs jettrafik i dess helhet på Bromma flygplats och om nedläggning av flygplatsen, och dels lämnat utan åtgärd motioner om bibehållande av viss trafik på flygplatsen.
I Kommunikationsdepartementets promemoria, bilaga A 16.2, i ärendet anses att riksdagen genom beslutet den 25 maj 1982 har godkänt att Bromma flygplats skulle behållas och utnyttjas inom ramen för de miljövillkor som regeringen hade fastställt i beslutet den 9 oktober 1980. Utskottet kan inte finna att den bedömning som nuvarande och tidigare regeringar gjort i detta avseende är orimlig. Som utskottet ovan påpekat har såväl linjetrafik med jetplan, om än i liten omfattning, som annan jettrafik på flygplatsen ha förekommit under 1980-talet även efter Linjeflygs utflyttning till Arlanda.
Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande av utskottet.
20. Regeringens agerande i frågan om att utfå vissa handlingar från myndigheter i ett annat land
Utskottet har till granskning tagit upp regeringens agerande i frågan om att från Förbundsrepubliken Tyskland utfå vissa handlingar som tidigare tillhört Ministerium für Staatssicherheit (Stasi) i förutvarande Tyska Demokratiska Republiken (DDR) och som ytterligare kan belysa Nobelkruts olovliga utförsel av krut och andra sprängmedel under 1980-talet. Granskningen föranleds av två granskningsanmälningar, bilagorna A 17.1--A 17.2.
Bakgrund
Den rättsliga prövningen
Misstankarna om olaglig svensk export av militära krut- och sprängämnen väcktes enligt Medborgarkommissionen i augusti 1984 (SOU 1988:15 s. 130). Västtyska tullmyndigheter skall enligt kommissionen då ha bett den svenska tullen om hjälp med att utreda förhållandena kring en leverans sprängmedel från Nobelkrut. Utredningen ledde till åtal för grov varusmuggling och försök till sådant brott vid Karlskoga tingsrätt mot Nobels marknadschef Mats Lundberg. Tingsrätten ogillade åtalet i de delar som är av intresse i detta sammanhang (dom den 28 februari 1989, DB 50). Det mesta av åtalet prövades därefter av Svea hovrätt och utgången blev densamma där (dom den 29 juni 1990, DB 103). Målet stannade i hovrätten.
Åtalet avsåg ett flertal fall av olaglig utförsel och försök till olaglig utförsel av krut och andra sprängmedel under tiden november 1981 -- maj 1985 till olika mottagare i DDR. I en del fall hade utförsel ägt rum utan att tillstånd alls hade sökts. I andra fall hade Lundberg enligt åklagaren genom vilseledande förmått regeringen att bevilja tillstånd till utförsel.
Den springande punkten i domstolarnas bedömningar i frågan om Lundberg skulle dömas till straff var om han hade vilselett eller sökt vilseleda regeringen i straffrättslig mening. Domstolarna kom till slutsatsen att han inte hade gjort det. De ansåg att han inte hade någon skyldighet att upplysa regeringen om vidareförsäljningen till DDR. Tingsrätten uttryckte saken så att det inte kunde läggas Lundberg till last som brottsligt förfarande om han underlåtit att självmant i ansökningar om utförseltillstånd ange annan kund än Nobelkruts civilrättsliga motpart i avtalsförhållandet och det ej ens om han vid ansökningstillfället varit medveten om att vidareförsäljning skulle komma att ske och det eventuellt till land, till vilket utförseltillstånd i allmänhet måhända inte vara att påräkna. Tingsrätten ansåg att han ej heller i sådana fall kunde anses ha vilselett eller sökt vilseleda regeringen i straffrättslig mening, allt dock under förutsättning att Nobelkrut inte medverkat vid avtal mellan bolagets civilrättsliga motpart och kund i annat land. Eftersom det inte av utredningen framgick att sådan medverkan förekommit, ogillade tingsrätten åtalet i denna del.
Hovrätten behandlade frågan om upplysningsplikt relativt ingående. Hovrätten konstaterade att upplysningsplikt måste anses föreligga när det gäller kontrahenter som exportören själv förhandlat med eller träffat avtal med. I fråga om avtal som träffats mellan mottagaren av godset och tredje part utan den svenska exportörens medverkan fann hovrätten att man måste vara mera restriktiv när det gäller att bedöma om underlåtenhet att upplysa huruvida eventuell vetskap angående sådana avtal skall anses utgöra ett vilseledande i lagens mening. Hovrätten intog således samma ståndpunkt som tingsrätten i frågan om Lundbergs upplysningsplikt.
Hovrätten konstaterade att vissa varupartier sänts vidare till DDR men att Lundberg och Nobelkrut inte, såvitt visats, själva hade förhandlat med de östtyska företagen. Hovrätten fann att Lundbergs underlåtenhet att lämna upplysning om varupartiernas vidareförsäljning till DDR inte utgjorde ett vilseledande som kunde föranleda straffrättsligt ansvar.
Utskottets tidigare granskning
Vid granskningen av krigsmaterielexportfrågorna under riksmötet 1986/87 uttalade utskottet att det inte fanns belägg för att det i kretsen av regeringsledamöter hade funnits vetskap om oegentligheter på vapenexportområdet, men att det med facit i hand kunde hävdas att regeringarna på ett tidigare stadium bort misstänka att allt inte stod rätt till och således ha vidtagit mer kraftfulla åtgärder (bet. KU 1986/87:33).
Året därpå uttalade utskottet att detta intryck hade förstärkts under den granskning som då gjordes. Utskottet tillade att det sålunda i efterhand kunde konstateras att regeringarna inte varit tillräckligt observanta på hur Krigsmaterielinspektionen utövat sin verksamhet. Inte heller den granskningen hade givit belägg för att det i kretsen av regeringsledamöter skulle ha funnits någon vetskap om oegentligheter på detta område som föranleder utskottet att ändra de bedömningar som gjordes föregående år. Utskottet betonade vikten av att samhällskontrollen över hela vapenexportområdet skärps (bet. KU 1987/88:40).
Granskningen vid riksmötet 1989/90 gav enligt utskottet ytterligare belägg för de kritiska uttalanden som tidigare framförts från utskottets sida (bet. 1989/90:KU30).
Krigsmaterielexporten granskades också vid riksmötet 1990/91. Den rättsliga prövningen av Nobelkruts affärer hade då avslutats. Utskottet redovisade Karlskoga tingsrätts och Svea hovrätts domar i målet. Utskottet ville i anslutning härtill för sin del endast erinra om att statsmakterna under senare år vidtagit en rad åtgärder syftande till att skärpa tillämpningen av reglerna om krigsmaterielexport (bet. 1990/91:KU30).
Nya uppgifter i Tyskland
Boken Die Akte Bofors kom ut i augusti 1993 och är skriven av journalisterna Bo G Andersson och Christoph Andersson. En del av bokens innehåll förekom redan sommaren 1992 i artiklar i Dagens Nyheter och i radioprogram i Sveriges Radio. Vad som beskrivs i boken visar enligt författarna att Mats Lundberg -- i motsats till vad han uppgav i rättegångarna -- förhandlat direkt med de östtyska företagen. Till stöd för denna tes åberopar de dokument från arkivet i f.d. Stasi i östra Berlin. Vissa av dokumenten återges i faksimil i boken. Författarna beskriver också vad som förekommit i utfrågningar sommaren 1992 med befattningshavare i Stasi inför ett undersökningsutskott (Erster Untersuchungsausschuss) i den tyska förbundsdagen. I boken antyds att ytterligare uppgifter kan finnas i DDR:s riksarkiv. Författarna har tagit fasta på domstolarnas härovan återgivna motiveringar för sina frikännande domar. Enligt författarna skulle Lundberg ha fällts till ansvar, om dokumentationen varit tillgänglig då domstolarna prövade åtalet mot honom.
Promemoria från Utrikesdepartementet m.m.
Statsrådsberedningen har i granskningsärendet till utskottet överlämnat en inom Utrikesdepartementet upprättad promemoria, som i nu aktuella delar tas in som bilaga A 17.3.
I promemorian anförs att frågan om en förnyad prövning av rättssaken mot Mats Lundberg m.fl. från svenska myndigheters sida anhängiggjordes först då Generaltullstyrelsen den 3 juni 1992 riktade en underhandsförfrågan till det tyska finansministeriet som är huvudman för det tyska tullväsendet. Framställningen gällde möjligheten att erhålla kopior av relevanta handlingar samt i så fall om tullsamarbetsavtalet skulle åberopas eller rättshjälp begäras. Ett svar erhölls den 17 september 1992 vari rekommenderades att en framställning skulle göras från svensk sida med stöd av den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål. I promemorian redogörs härefter för svenska myndigheters olika åtgärder i syfte att få till stånd ett beslut av Högsta domstolen om en framställning till Förbundsrepubliken Tyskland om bevisupptagning i form av överlämnande av handlingar. Detta visade sig emellertid inte vara en framkomlig väg eftersom Högsta domstolen ansåg sig förhindrad att pröva en sådan begäran.
Redogörelsen avslutas med uppgifter om att Generaltullstyrelsen med stöd av tullsamarbetsavtalet i november 1993 från tyska tullmyndigheter erhöll vissa handlingar ur tyska arkiv som kan vara av intresse för att bringa klarhet i vad som förekommit i samband med de s.k. krutaffärerna.
Promemorian tar även upp regeringens agerande i frågan om införskaffande av de s.k. Stasi-dokumenten. Det anförs att regeringen noga följer utvecklingen i fråga om dokumenten, och det hänvisas till två frågesvar som statsrådet Ulf Dinkelspiel lämnat i riksdagen i november 1992 och i maj 1993.
I promemorian anförs vidare att det från regeringens sida finns allt intresse av att misstankar om brott i samband med krigsmaterielexport klaras ut, vilket också har framförts till berörda myndigheter. Samtidigt måste enligt promemorian detta givetvis ske med respekt för den lagstiftning vi har och genom rättsvårdande myndigheters försorg. I promemorian anförs att regeringen inte kan och inte får ingripa så att principen om rättskipningens självständighet träds för när. Det skulle enligt promemorian stå i strid med det rättssystem på vilket vårt samhälle är grundat. Mot den redovisade bakgrunden är det enligt promemorian inte aktuellt med något agerande från regeringens sida i frågan om ytterligare underlag.
Vid en utfrågning inför utskottet har krigsmaterielinspektören Sven Hirdman lämnat vissa ytterligare uppgifter beträffande de tyska dokumenten, bilaga B 1.
Sven Hirdman har sålunda uppgett att Generaltullstyrelsen strax före julen 1993 lämnade över en pärm med handlingar till riksåklagaren och att de vidarebefordrades till överåklagaren Folke Ljungwall i Karlskoga. Enligt vad Folke Ljungwall uppgett för Sven Hirdman räckte det översända materialet varken som grund för ansökan om resning eller som grund för åtal om mened mot ett av vittnena i målet. Folke Ljungwall skulle efterhöra ytterligare material hos Generaltullstyrelsen.
Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.
21. Frågor om förhållandet mellan riksdagsbeslut och regeringsbeslut
a) Regeringsbeslut om värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst
Inledning
Utskottet har till granskning tagit upp ett regeringsbeslut den 10 december 1992 varigenom Chefen för armén fick i uppdrag att genomföra utbildning av värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst. Granskningen har föranletts av en granskningsanmälan. Enligt anmälan har regeringen genom sitt beslut föregripit riksdagens ställningstagande i frågan om utbildning av värnpliktiga i sådan tjänst. Granskningsanmälan har tagits in i bilaga A 18.1.
Statsrådsberedningen har i granskningsärendet överlämnat en promemoria som har upprättats inom Försvarsdepartementet, bilaga A 18.2.
Bakgrund
Bestämmelser om värnplikt finns i värnpliktslagen (1941:967). Den som är värnpliktig är enligt 3 § skyldig att fullgöra värnpliktstjänstgöring i den omfattning som anges i lagen. Av paragrafen framgår att värnpliktstjänstgöring bl.a. består av värnpliktsutbildning enligt 27 § 1 mom. Utbildningen anges där bestå av grundutbildning och repetitionsutbildning. Skyldigheten att fullgöra grundutbildning anges noga för de olika kategorierna värnpliktiga såväl i tid som i fråga om de befattningar som utbildningen avser.
Riksdagen beslutade våren 1992 om en ändring i 27 § 1 mom. varigenom grundutbildningstiden för meniga i kategori E vid armén förkortades från minst 290 dagar till minst 265 dagar (1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337). I den proposition som låg till grund för ändringen angavs att utbildning av värnpliktiga till mobiliserings- och förplägnadsförband borde uppgå till 270 dagar och att värnpliktslagen inte innehåller någon regel som medger en sådan utbildningstid för den kategori meniga som det här var fråga om. Av den anledningen föreslog regeringen att lagen skulle ändras på så sätt att den nedre gränsen för utbildningstiden sänktes till 265 dagar (prop. 1991/92:101). Försvarsutskottet hade inga erinringar i denna del utan tillstyrkte lagförslaget (mom. 95 i bet. 1991/92:FöU12). Lagändringen trädde i kraft den 1 juli 1992.
I en annan proposition, som behandlades i samma utskottsbetänkande, tog regeringen också upp frågan om utbildning av värnpliktiga till mobiliserings- och förplägnadsförband. Regeringen anförde där att en förutsättning för att sådan värnpliktsutbildning skall få genomföras är att utbildningen inom den fredstida stödproduktionen är att utbildningen leder till en krigsplacering och att krigsorganisationens personalförsörjning därigenom blir effektivare (prop. 1991/92:102). Försvarsutskottet framhöll att volymen och de närmare förutsättningarna för att utnyttja värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst i krigsorganisationen samt utbildningens innehåll borde beslutas först sedan Pliktutredningen hade lämnat sina förslag. Försvarsutskottet förutsatte att regeringen skulle återkomma till riksdagen med förslag i frågan. Detta gav riksdagen som sin mening regeringen tillkänna (mom 33. i bet. 1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337).
I en dom den 15 december 1993 (nr 214/93) ogiltigförklarade Arbetsdomstolen uppsägningar som Chefen för Upplands signalregemente hade gjort den 25 mars 1992 av civilanställd personal vid regementet på grund av arbetsbrist som till en del beräknades uppkomma genom förväntad tilldelning av värnpliktiga för tjänstgöring i mobiliserings- och förplägnadstjänst.
Utskottets bedömning
Föremålet för utskottets granskning är regeringens beslut den 10 december 1992 att uppdra åt Chefen för armén att genomföra utbildningen av värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst. Som framgått av det föregående trädde den ändring av värnpliktslagen som avsåg att möjliggöra sådan utbildning i kraft den 1 juli 1992. Granskningen föranleder därför inget uttalande från utskottets sida.
b) Regeringens handläggning av fråga om bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseer
Utskottet har granskat regeringens åtgärder i anledning av en skrivelse den 23 oktober 1991 från Statens konstmuseer till kulturministern vari påtalats att museerna inte hade resurser att hålla bevakningen av museerna på en rimlig nivå, anmälan se bilaga A 18.3. I samma ärende har utskottet granskat regeringens handläggning av riksdagens skrivelse 1991/92:350 (mom. 45) om vapenfri tjänst som museivakt, vari riksdagen givit till känna att denna fråga skulle utredas. Med anledning av anmälan har en promemoria upprättats i Försvarsdepartementet resp. Kulturdepartementet, se bilagorna A 18.4--A 18.5. I ärendet har också en promemoria upprättats inom utskottets kansli, se bilaga A 18.6.
Beträffande riksdagens skrivelse 1991/92:350 vill utskottet erinra om att utskottet i samband med granskningen av regeringens skrivelse 1993/94:15 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen, bl.a. behandlar frågan om vikten av att riksdagens ställningstaganden m.m. förs vidare till myndigheter och utredningar.
Utskottets granskning har i övrigt inte gett anledning till något uttalande.
c) Regeringens handläggning av fråga om översyn av bestämmelserna om bostadsarrende
Utskottet har granskat regeringens handläggning av riksdagens skrivelse 1990/91:194 med begäran om en översyn av bestämmelserna om bostadsarrende såvitt avser frågan om förhandlingsrätt för arrendatorsorganisationer, anmälan se bilaga A 18.7. Med anledning av anmälan har en promemoria upprättats inom Justitiedepartementet, se bilaga A 18.8. En promemoria har också upprättats inom utskottets kansli, se bilaga A 18.9.
Utskottet konstaterar att regeringen ännu inte vidtagit några åtgärder i anledning av riksdagens skrivelse. Utskottet utgår ifrån att regeringen under våren påbörjar arbetet med att skriva direktiv för en översyn av arrendelagstiftningen. Utskottet vill också här hänvisa till vad utskottet anför i samband med granskningen av regeringens skrivelse 1993/94:15 angående frågan om vikten av att regeringen behandlar riksdagens skrivelser utan alltför stor tidsutdräkt. Utskottet har i övrigt inte funnit anledning till något uttalande i ärendet.
d) Regeringens beslut att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna LKAB-aktier
Utskottet har till granskning tagit upp regeringens beslut den 22 december 1992 att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna (stiftelser för samverkan mellan universitet/högskola och näringslivet) 11 613 st. LKAB-aktier. Granskningsanmälan har fogats som bilaga A 18.10 till detta betänkande. Vidare har bifogats en inom utskottskansliet upprättad promemoria, bilaga A 18.11 och en från Statsrådsberedningen inhämtad promemoria, bilaga A 018.12. Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.
22. Övriga frågor
a) Krisuppgörelserna i september 1992
Utskottet har granskat de krisuppgörelser som den 20 och 30 september 1992 träffades mellan de partier som ingår i regeringen och Socialdemokraterna (pressmeddelanden i bilaga A 19.1--A 19.2). Från konstitutionella utgångspunkter finns enligt utskottets mening ingen anledning till något särskilt uttalande. Utskottet vill dock allmänt framhålla vikten av att överenskommelser mellan de politiska partierna framställs som sådana och inte som uppgörelser där regeringen som statsorgan medverkat.
b) Regeringens beredning av propositionen om högskolor i stiftelseform
Utskottet har granskat regeringens beredning av förslaget i proposition 1992/93:231 Högskolor i stiftelseform, Mångfald för kvalitet, vari föreslås att två i dag statliga högskolor skall överföras i stiftelseform (anmälan, se bilaga A 19.3). Med anledning av anmälan har en promemoria upprättats inom Utbildningdepartementet, se bilaga A 19.4. En promemoria har också upprättats inom utskottets kansli, se bilaga A 19.5.
Utskottet konstaterar att beredningen i ärendet koncentrerats till de lärosäten som visat intresse för en övergång till stiftelseform.
Stadgandet i 7 kap. 2 § regeringsformen ger regeringen utrymme att bestämma vad som är behövligt att remittera och att avgöra den krets som skall tillfrågas. Enligt utskottets mening bör dock omfattande lagförslag bli föremål för en bred beredningsprocess.
Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande från utskottets sida.
c) Regeringens beslut att medge polismyndighet rätt att mot ersättning utföra säkerhetskontroll på flygplats
Utskottet har granskat regeringens beslut den 21 maj 1992 att medge polismyndigheten i Malmö rätt att mot ersättning få ställa personal till Luftfartsverkets förfogande för utförande av sådan säkerhetskontroll som avses i lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats, anmälan se bilaga A 19.6. Med anledning av anmälan har en promemoria upprättats inom Justitiedepartementet, se bilaga A 19.7.
Granskningen föranleder inte något uttalande från utskottets sida.
d) Skrivelse om vissa säkerhetsfrågor
Enligt en skrivelse från riksdagsledamöterna Ian Wachtmeister (nyd) och Harriet Colliander (nyd), bilaga A 19.8, som inkom den 23 mars 1993 har den information som säkerhetspolisen givit riksdagens ledning om en riksdagsledamot blivit känd av andra ledamöter. Med anledning härav begärs att utskottet granskar hur säkerhetsfrågorna, personakter och hithörande hanteras i riksdagen och i regeringen.
Skrivelsen har, såvitt gäller den begärda granskningen av regeringen, inte föranlett någon utredning av utskottet.
Utskottet
Utskottets anmälan
Hemställan
Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning samt av regeringens
skrivelse 1993/94:15 med redogörelse för behandlingen av riksdagens skrivelser
till regeringen m.m. får utskottet härmed för riksdagen
anmäla.
Stockholm den 5 maj 1994
På konstitutionsutskottets vägnar
Thage G Petersson
I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Catarina Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Ingvar Johnsson (s), Inger René (m), Hans Göran Franck (s), Ingvar Svensson (kds), Simon Liliedahl (nyd), Henrik S Järrel (m), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Ola Karlsson (m), Elvy Söderström (s) och Ingela Mårtensson (fp).
Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Vid behandlingen av avsnitt 14 -- Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet -- har Simon Liliedahl (nyd) varit närvarande men ej deltagit beslutet; avsnitt 15 -- Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor -- har Ingela Mårtensson (fp) varit närvarande men ej deltagit i beslutet; avsnitt 16 a) -- Byte av chef för Finansinspektionen -- har Simon Liliedahl (nyd) varit närvarande men ej deltagit i beslutet.
Reservationer
1. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Peru (avsnitt 12)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 78 börjar med "Regeringens beslut" och på s. 47 slutar med "i övrigt från utskottets sida" bort ha följande lydelse:
Regeringens beslut att avvisa asylsökande från Peru granskades av konstitutionsutskottet våren 1993. Granskningen föranledde inte något uttalande från utskottets sida. I en reservation (m, c, fp och kds) anfördes att granskningen inte visat annat än att regeringen noggrant prövat omständigheterna i ärendet. Riksdagen godkände reservationen.
Därefter har emellertid framkommit nya oroande rapporter om situationen i Peru, bl.a. förekommer uppgifter om att återvändande arresterats vid återkomsten till Peru. Enligt utskottets mening framgår det av de granskade besluten att regeringen inte tillmätt dessa omständigheterna den betydelse som de kräver. Regeringen har underskattat det förtryck och den rättslöshet som enligt samstämmiga rapporter råder i Peru. Enligt utskottets bedömning kan statsrådet Birgit Friggebo därför inte undgå kritik för handläggningen av de aktuella asylärendena.
2. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Bosnien-Hercegovina (avsnitt 12)
Simon Liliedahl (nyd) anser att den del av utskottets yttrande på s. 79 som börjar med "När det härefter" och slutar med "uttalande från utskottets sida" bort ha följande lydelse:
Granskningen visar enligt utskottets mening att regeringens beslut att välja permanent uppehållstillstånd för ett mycket stort antal asylsökande från Bosnien-Hercegovina har föregåtts av en mycket bristfällig beredning. Några konsekvensanalyser har inte gjorts och kommunernas inställning har inte inhämtats. Det visade sig också efteråt att kommunernas villighet att ta emot bosnier var så begränsad att ett stimulansbidrag blev framtvingat.
Enligt utskottets mening var beslutet att välja permanent uppehållstillstånd i stället för ett temporärt av så stor vikt och hade så genomgripande konsekvenser att regeringen borde ha förelagt riksdagen frågan för ett principbeslut. I stället utsattes riksdagen för en form av konstitutionellt tvång när den senare tvingades anslå medel för de kostnader som uppstått genom regeringens beslut. Regeringen har ansvaret för hushållningen av statens medel men har genom beslutet klart brustit i detta ansvar. Man borde vidare enligt utskottets mening från regeringens sida sett efter hur frågan hanterats i våra nordiska grannländer och sökt uppnå en samordning.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen förtjänar kritik för handläggningen av frågan om permanent uppehållstillstånd för bosnier.
3. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 79 börjar med "I frågan om" och slutar med "asylsökande kosovoalbaner" bort ha följande lydelse:
I frågan om avvisningar av asylsökande kosovoalbaner får utskottet inledningsvis anföra följande. Regeringens beslut i oktober 1992 att upphäva den s.k. treterminsregeln har enligt utskottets mening visat sig olyckligt. Det blev uppenbarligen nödvändigt att i princip återinföra regeln den 14 april 1994. Den ryckighet i normgivningen som detta innebär riskerar enligt utskottets mening att skada tilltron till rättsordningen och de rättstillämpande myndigheterna. Regeringen borde i oktober 1992 ha insett att regeln som växt fram under en längre tid inte gick att undvara.
Enligt utskottets mening visar granskningen att regeringen brustit när det gäller uppföljningen av vad som händer de avvisade efter återvändandet till Kosovo. Det förekommer uppgifter vidimerade av UNHCR att avvisade kosovoalbaner efter hemkomsten utsatts för tortyr och förföljelse. Regeringen borde enligt utskottets mening i varje fall ha sett till att någon form av uppföljning och kontroll vidtogs för att få den bild som regeringen hade av situationen i Kosovo bekräftad.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att regeringen inte kan undgå kritik.
4. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12)
Simon Liliedahl (nyd) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 79 börjar med "I frågan om" och slutar med "asylsökande kosovoalbaner" bort ha följande lydelse:
Regeringens beslut att medge uppehållstillstånd för barnfamiljer som kommit till Sverige före den 1 januari 1993 är enligt utskottets mening inte godtagbart. Beslutet innebär att de barnfamiljer som hållit sig kvar i Sverige en längre tid trots att de inte haft något egentligt skyddsbehov behandlas annorlunda än de som anpassat sig till myndigheternas uppfattning om att situationen i Kosovo inte fyller kraven för att asylsökande skall anses ha ett skyddsbehov i Sverige.
Enligt utskottets mening var beslutet av så stor principiell vikt och hade så genomgripande kostnadskonsekvenser att regeringen borde ha förelagt riksdagen frågan i stället för att besluta i förordningsform. I stället kommer riksdagen att utsättas för en form av konstitutionellt tvång när den senare tvingas anslå medel för de kostnader som uppstått genom regeringens beslut. Regeringen har ansvaret för hushållningen av statens medel men har genom beslutet klart brustit i detta ansvar. Man borde från regeringens sida sett efter hur frågan hanterats i våra nordiska grannländer och sökt uppnå en samordning.
Mot denna bakgrund kan regeringen inte undgå kritik för handläggningen av frågan om uppehållstillstånd för asylsökande barnfamiljer.
5. Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet (avsnitt 14)
Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Inger René (m), Ingvar Svensson (kds), Henrik S Järrel (m), Ola Karlsson (m) och Ingela Mårtensson (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 123 som börjar med "JAS-projektet" och slutar på s. 124 med "viss kritik" bort ha följande lydelse:
Det har helt ankommit på de ansvariga myndigheterna att godkänna flygplanet för flygning och att ta ställning till flygplanets deltagande i flyguppvisningar. Varken Försvarsdepartementet eller försvarsministern har således haft att ta befattning med dessa frågor. Utredningen ger inte heller vid handen att det i Försvarsdepartementet har funnits uppgifter om tekniska problem av betydelse i sammanhanget. Haveriet med JAS-planet i Stockholm den 8 augusti 1993 kan således inte föranleda något ifrågasättande av Försvarsdepartementets verksamhet eller försvarsministerns tjänsteutövning.
6. Byte av chef för Finansinspektionen (avsnitt 16 a)
Bertil Fiskesjö (c), Birger Hagård (m), Inger René (m), Ingvar Svensson (kds), Henric S Järrel (m), Ola Karlsson (m) och Ingela Mårtensson (fp) anser att den del av utskottets yttrande på s. 146 som börjar med "Vid ett" och slutar på s. 148 med "intressen minskar" bort ha följande lydelse:
Granskningen har enligt utskottets mening inte visat annat än att statsrådet Bo Lundgren gett Anders Sahlén ett erbjudande om en tjänst, vilket denne frivilligt accepterat. Anledning saknas därför att rikta någon anmärkning mot regeringen eller statsrådet Bo Lundgren. Granskningen föranleder inte något uttalande i övrigt från utskottets sida.
7. Utseende av biståndskontorschef (avsnitt 16 c)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 152 börjar med "Den nu aktuella" och slutar på s. 153 med "av chefstjänster" bort ha följande lydelse:
Utskottets granskning har gett vid handen att det aktuella beslutet i fråga om bemanning av tjänsten som chef för biståndskontoret i Managua meddelats först efter det att statssekreteraren Alf Samuelssons skrivelse översänts till SIDA.
Av formuleringarna i skrivelsen synes emellertid framgå att statssekreteraren haft den tron att beslutet redan var meddelat. I skrivelsen talas nämligen om ett återkallande av tillsättningen och omprövning av beslutet liksom att överenskommen beslutsprocess inte hade tillämpats. Mot denna bakgrund anser utskottet att det framstår som klart att statssekreterarens skrivelse inte varit avsedd att utgöra ett led i ett samrådsförfarande utan att avsikten i stället varit att söka bestämma hur SIDA skulle besluta i ett tillsättnings/placeringsärende. Det förhållandet att det finns fastlagda handlingsrutiner för samråd i fråga om tjänster av det aktuella slaget och att skrivelsen inte kan anses falla inom ramen för dessa rutiner talar också för att skrivelsen inte bör ses som en samrådshandling. Med hänsyn till att det i ärendet förekom sökande som kunde komma i fråga för ett rent tillsättningsbeslut, i stället för som nu var fallet ett beslut om placering, finns det enligt utskottets mening inte skäl att se på ärendet på ett annat sätt än som om det gällde myndighetsutövning mot enskild.
Enligt utskottets bedömning får således statssekreterarens skrivelse ses som ett otillbörligt försök att påverka ett beslut på ett sätt som står i strid med syftet med 11 kap. 7 § regeringsformen. Skrivelsens formulering "Vi, biståndsministern är informerad i ärendet, anser detta anmärkningsvärt" ger vid handen att detta skett med statsrådet Alf Svenssons goda minne. Därför kan statsrådet inte undgå kritik.
8. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna" den 17 november 1993 (avsnitt 17)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anser att den del av utskottets yttrande som på s. 156 börjar med "I talet" och slutar med "av utskottet." bort ha följande lydelse:
Statsministern har själv förklarat att han höll talet på Utrikespolitiska Institutet den 17 november 1993 som Sveriges statsminister samt att han ansåg det betydelsefullt att göra vissa uttalanden om relationerna mellan Sverige och de baltiska staterna i denna egenskap och att detta skedde inför republiken Lettlands 75-årsdag. Enligt utskottets uppfattning innebär detta att särskilt höga krav måste ställas på de formuleringar som användes och de förberedelser som gjordes inför talet.
Utskottet anser att de formuleringar som statsministern använde i de ovan återgivna delarna av hans anförande skapat osäkerhet om innehållet i den svenska säkerhetspolitiken och onödigtvis begränsat Sveriges handlingsutrymme. Talet har samfällt, både hemma och utomlands, uppfattats som en positionsförskjutning.
Den tolkning som statsministern givit av Sveriges möjliga agerande i händelse av en konflikt i vårt närområde står inte i överensstämmelse med de uttalanden riksdagen gjort genom utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU19. Statsministern har medgivit att den hänvisning till svenska folkets vilja som han gjort är hans egen "prognos".
Utskottet anser att statsministern i en fråga av denna karaktär hade bort samråda med övriga partier. Han hade t.ex. kunnat ta upp frågan i Utrikesnämnden. Statsministern har även medgivit att han inte heller informerat alla regeringspartier om innehållet i talet.
Med hänsyn till den vikt också statsministern uppenbarligen fäste vid sitt anförande anser utskottet således att uttalandena borde ha förankrats inom en vidare krets, exempelvis genom diskussion inom Utrikesnämnden.
I enlighet med det anförda anser utskottet att statsministern inte kan undgå stark kritik.
Särskilda yttranden
1. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor (avsnitt 15)
Hans Göran Franck (s) anför:
I december 1992 slog riksdagen fast att Sverige inte bör godkänna export av krigsmateriel till "stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer".
Dessutom gjorde utrikesutskottet en markering:
Utrikesutskottet vill betona vikten av att regeringen gör en mycket noggrann bedömning av situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i de länder som kan bli aktuella för utlandssamverkan på krigsmaterielområdet. Utskottet utgår vidare från att tillämpningen av det mänskliga rättighetskriteriet sker med iakttagande av särskilt stor restriktivitet.
Vidare har utrikesutskottet och riksdagen i annat sammanhang uttalat att "särskild restriktivitet skall iakttas vid bedömningarna i fråga om utlandssamverkan med nya länder".
De sex s.k. Gulfstaterna i Mellanöstern -- Saudiarabien, Kuwait, Bahrein, Qatar, Oman och Förenade Arabemiraten -- har alltid varit stängda för export av svenskt krigsmateriel fram till nu.
Enligt en promemoria från Krigsmaterielinspektionen (KMI) anser regeringen att staterna "uppfyller riktlinjernas villkor vad avser utförsel av övriga krigsmateriel".
Under 1993 fick därför svenska företag klartecken från KMI/regeringen beträffande en rad nya exportaffärer med Gulfstaterna.
Det framgår av regeringens skrivelse för 1993 att export av övrig krigsmateriel bl.a. har skett till Bahrein, Kuwait, Oman, Förenade Arabemiraten och Saudiarabien.
Materielen avser bl.a. lysbomber, bandvagnar, militär spaningsradar, marin elektronik, artillerilaser samt lastbilar som är speciellt konstruerade för att transportera stridsvagnar.
Samtliga sex stater är diktaturer. I Kuwait genomfördes visserligen ett val i oktober 1992, men inga politiska partier var tillåtna och mindre än 10 % av befolkningen hade rösträtt. I övriga stater hålls det över huvud taget inga val.
Det finns ett politiskt förtryck: Politiska partier är förbjudna, likaså är det förbjudet att kritisera regimen. I flera av staterna finns det också ett varierande antal politiska fångar.
Det finns också ett utbrett religiöst förtryck: I exempelvis Saudiarabien har ett stort antal shiamuslimer och minst 300 kristna arresterats sedan Gulfkriget i januari 1991. Situationen har förvärrats, skriver Amnesty International i en färsk rapport.
Amnesty har dessutom påpekat att ingen av de aktuella staterna har "ratificerat internationella konventioner som gäller medborgerliga och politiska rättigheter eller tortyrkonventionen, som ger ett skydd till statens medborgare".
Amnesty gör gällande: "Där förekommer det grova och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna."
Krigsmaterielinspektör Sven Hirdman delar inte denna uppfattning. Han har formulerat vissa tillägg om hur exportkriteriet om mänskliga rättigheter skall tillämpas:
Kränkningarna måste vara nationellt sanktionerade (av regimen).
Man måste ta "kulturella" hänsyn.
Det har inte stöd i riksdagens riktlinjer, som säger att mänskliga rättighetskriteriet skall tillämpas med särskild restriktivitet.
I regeringens skrivelse framgår att det under 1993 skett export av övrig krigsmateriel till Indonesien, till Republiken Korea och till Tunisien. Också i dessa stater kränks mänskliga rättigheter både omfattande och grovt.
2. Statsrådens innehav av värdepapper, allmänt (avsnitt 18) Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anför:
I en reservation till förra årets granskningsbetänkande ansåg vi bl.a. att det i fråga om näringsministern och det statsråd som har ansvar för utrikeshandel och vapenexport bör göras undantag från huvudregeln att statsråd inte bör förbjudas att äga aktier, att aktieägande statsråd borde överlämna sina aktier till en oberoende extern förvaltning och att det var klart olämpligt att förvaltningen överlämnades till någon som aktieägaren hade intressebindningar med samt att Carl Bildt inte kunde undgå allvarlig kritik för att han vid regeringsbildningen brustit i omsorg vid urvalet av personer, när han utsåg Per Westerberg och Ulf Dinkelspiel till statsråd med ansvar för närings- och handelspolitiska frågor.
Riksdagen delade emellertid inte den i reservationen framförda kritiken utan godkände vad utskottet anfört. Vi anser oss därför inte nu kunna från konstitutionell synpunkt kritisera att förhållandena i huvudsak varit desamma sedan förra årets granskning. Vi vidhåller dock de i reservationen angivna uppfattningarna.
3. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser ett brev från statsministern den 4 maj 1994 (avsnitt 18)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anför:
Det är konstitutionsutskottets uppgift enligt regeringsformen att granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Det finns ingen rättslig grund för statsminister Bildts anmärkningsvärda begäran att konstitutionsutskottet skall ta ställning till dess ordförande Thage G Petersons uttalanden.
Det har aldrig tidigare i riksdagens historia förekommit att en statsminister på detta grundlagsstridiga sätt ingripit i konstitutionsutskottets arbete och granskningsuppgift. Vi avvisar med skärpa statsministerns agerande.
Konstitutionsutskottet kan endast granska ärenden som anhängiggjorts i behörig ordning. Statsministerns skrivelse till konstitutionsutskottet kan därför inte leda till någon särskild granskning, vilket han borde ha insett.
4. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser begäran om ytterligare utfrågning (avsnitt 18)
Thage G Peterson, Catarina Rönnung, Kurt Ove Johansson, Ingvar Johnsson, Hans Göran Franck, Lisbeth Staaf-Igelström och Elvy Söderström (alla s) anför:
Utskottet beslutade enhälligt att inbjuda Volvos dåvarande styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar att komma till utskottet för att dementera eller verifiera statsminister Carl Bildts inför utskottet lämnade uppgifter. Vi beklagar att det inte visade sig vara möjligt för dr Gyllenhammar att komma till utskottet. Vi önskar att han vill medverka till att bringa klarhet i frågan om hur han och Volvoledningen höll regeringen informerad.
5. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser begäran om ytterligare utfrågning (avsnitt 18)
Birger Hagård, Inger René, Henrik S Järrel och Ola Karlsson (alla m) anför:
I en särskild skrivelse till KU har statsministern med anledning av KU:s granskning av regeringen beklagat felaktiga uppgifter från KU:s ordförande beträffande såväl statsrådet Dinkelspiel och hans ämbetsutövning som information till regeringen i Volvo-Renaultaffären. Frågetecknen har särskilt uppstått i samband med granskningen av statsrådens aktieinnehav. Mot bakgrund av den vikt som utskottets ordförande gett sina anklagelser såväl i den offentliga debatten som i utskottets arbete förutsätter vi att klarhet skapas. Dr Gyllenhammar, som direkt åberopas, bör ges tillfälle att snarast möjligt verifiera eller dementera uppgifterna från utskottsordföranden.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från Vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
Bengt Hurtig (v) anför:
1. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Peru (avsnitt 12)
Sedan förra årets granskning har framkommit nya oroande rapporter om situationen i Peru. Bl.a. förekommer uppgifter om att återvändande arresterats vid återkomsten till Peru. Regeringsbesluten har lett till att de asylsökande tvingats söka sig till andra länder, där de i åtminstone ett fall fått uppehållstillstånd. Vidare har besluten lett till att ett antal asylsökande tvingats hålla sig gömda i Sverige under svåra förhållanden. Till detta kommer att UNHCR under åberopande av konventionsreglerna kritiskt kommenterat vissa av de grunder som åberopats i regeringens beslut och som därefter använts i beslut av Invandrarverket och Utlänningsnämnden och dessutom vädjat för en av de berörda asylsökande. Kritiken har baserats på UNHCR:s bedömning av betydelsen av att de asylsökande erhållit pass på legal väg, av att asylsökande under lång tid kunnat hålla sig undan i Peru och betydelsen av medlemskap i eller sympatiserande med en organisation som förespråkar eller använder sig av våld. Kritiken har i sistnämnda fall riktats mot hur Genèvekonventionens artikel 1 F tolkats i besluten.
Regeringen har utan stöd av utlänningslagens förarbeten åberopat reglerna om särskilda skäl mot asyl i 3 kap. 4 § andra stycket 2. I ett av de granskade ärendena anför regeringen sålunda att den asylsökande verkat för en organisation vars metoder får anses omfatta förhållanden som faller inom ramen för artikel 1 F i 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning, enligt vilken konventionens skydd utesluts. Oavsett om den asylsökande anfört sådana skäl mot att återvända till sitt hemland som avses i 3 kap. 1 § 3 utlänningslagen skulle därför enligt regeringen särskilda skäl föreligga att inte bevilja honom asyl i Sverige.
Denna tolkning överensstämmer inte med vad som uttalats i ovannämnda förarbeten (se prop. 1988/89:86 s. 156). Statsrådet Birgit Friggebo har vid utskottets utfrågning inte gett svar på frågan hur regeringen motiverat sin tolkning av utlänningslagen.
Det framgår av de granskade besluten att regeringen tillmätt nämnda omständigheter en betydelse som inte står i överensstämmelse med UNHCR:s uttalanden och tidigare rekommendationer. Regeringen tycks dessutom ha underskattat det förtryck och den rättslöshet som enligt samstämmiga rapporter råder i Peru. Härigenom har regeringen kommit att meddela flera beslut som inte står i överensstämmelse vare sig med artikel 33 i Genèvekonventionen eller med 3 kap. 1 § utlänningslagen.
Av vad statsrådet Friggebo anfört under utskottets utfrågning framgår att regeringen inte ändrat sin tidigare uppfattning. Tvärtom visar förordningsmotiven 1994:1 till regeringens förordning (1994:189) om uppehållstillstånd i utlänningsärenden att hon vidhåller den kritiserade inställningen. I motiven sägs nämligen att ett särskilt skäl för att inte bevilja uppehållstillstånd enligt de nya bestämmelserna är om någon familjemedlem har verkat för organisationer som gjort sig skyldiga till grovt övergrepp av olika slag.
Mot bakgrund av de oerhört omfattande och svåra kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Peru som pågått under lång tid och som fortsätter under nästan fullständig straffrättslig immunitet för förövarna och av regeringens felaktiga tillämpning av Genèvekonventionen och utlänningslagen kan statsrådet Birgit Friggebo inte undgå kritik för handläggningen av de aktuella asylärendena.
2. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12)
Jag ansluter mig till reservation 3.
3. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor (avsnitt 15)
Enligt de riktlinjer som riksdagen antagit får export av krigsmateriel inte äga rum till länder där det förekommer omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Dessutom bör, som utrikesutskottet uttalat, regeringen bemöda sig om stor noggrannhet i sina bedömningar av situationen i enskilda länder och fästa stort avseende vid kravet på respekt för mänskliga rättigheter i det enskilda fallet. Enligt min mening har regeringen, genom att tillåta krigsmaterielexport till nya mottagarländer och att ställa i utsikt tillstånd för export av krigsmateriel för strid till länder som i dag inte är föremål för sådan export, brustit i noggrannhet i bedömningen och inte tagit tillräcklig hänsyn till kriteriet om mänskliga rättigheter.
När det gäller krigsmaterielexporten till enskilda länder kan beträffande Indonesien konstateras att ockupationen av Östra Timor fortsätter och att olika lokala konflikter pågår i provinser som Västpapua och Aceh. Europarådet har tagit så allvarligt på dessa inre problem i Indonesien att rådet år 1991 antog en resolution om bl.a. vapenembargo mot landet. Den svenska regeringen har tyvärr inte funnit anledning att ansluta sig till resolutionen. Regeringens beslut i vissa fall om positivt förhandsbesked för leveranser av viss krigsmateriel för strid i anslutning till tidigare leveranser ger dess värre intrycket att regeringen avser att på något eller några års sikt tillåta export av sådan materiel.
I de Västra Gulfstaterna är situationen vad beträffar respekten för de mänskliga rättigheterna klart otillfredsställande. Dessutom är länderna belägna i en region där rustningsnivån redan är hög och ökande och framtida väpnade konflikter kan befaras. Mot den bakgrunden är det enligt min mening fel, om regeringen ger positivt förhandsbesked om export av krigsmateriel för strid till något land i regionen.
Sammantaget bör regeringen kritiseras för bristande hänsyn till respekten för mänskliga rättigheter i tillämpningen av reglerna för krigsmaterielexport beträffande Indonesien och västra Gulfstaterna.
4. Utseende av biståndskontorschef (avsnitt 16 c)
Jag ansluter mig till reservation 7.
5. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna" den 17 november 1993 (avsnitt 17)
Statsministern har själv förklarat att han höll talet på Utrikespolitiska institutet den 17 november 1993 som Sveriges statsminister samt att han ansåg det betydelsefullt att göra vissa uttalanden om relationerna mellan Sverige och de baltiska staterna i denna egenskap och att det skedde inför republiken Lettlands 75-årsdag. Detta innebär att särskilt höga krav måste ställas på de formuleringar som användes och de förberedelser som gjordes inför talet.
Jag anser att de formuleringar som statsministern använde i de ovan återgivna delarna av hans anförande skapat osäkerhet om innehållet i den svenska säkerhetspolitiken. Talet har samfällt, både hemma och utomlands, uppfattats som en positionsförskjutning. Framtida regeringars handlingsutrymme har begränsats på ett onödigt sätt.
Den tolkning av utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU19 som statsministern givit är inte oomtvistad i riksdagen. Statsministern har också medgivit att den hänvisning till svenska folkets vilja som han gjort är hans egen "prognos".
Jag anser att statsministern i en fråga av denna karaktär hade bort samråda med övriga partier. Statsministern har även medgivit att han inte heller informerat alla regeringspartier om innehållet i talet.
Med hänsyn till den vikt också statsministern uppenbarligen fäste vid sitt anförande borde han ha förankrat uttalandena inom en vidare krets av politiska beslutsfattare.
Med hänvisning till det anförda anser jag att statsministern inte kan undgå stark kritik.
6. Statsrådens innehav av värdepapper m.m. (avsnitt 18)
I en meningsyttring till 1993 års granskningsbetänkande redovisade jag uppfattningen att alla större aktieinnehav eller innehav av andra värdepapper, som har direkt bindning till ett eller flera enskilda företag, bör avyttras innan statsrådsposter tillträds. Kritik mot statministern för urvalet av ministrar föreslogs. Riksdagen uttalade emellertid inte någon kritik. Från konstitutionell synpunkt kan därför i år ingen kritik uttalas. Jag vidhåller emellertid min tidigare uppfattning.
7. Regeringens agerande i frågan om att utfå vissa handlingar från myndigheter i ett annat land (avsnitt 20)
Utskottet har avstått från att söka utreda om det finns ytterligare material som kan kasta ytterligare ljus över vilken information den förra regeringen hade för sitt handlande. I boken Die Akte Bofors finns t.ex. uppgift om en promemoria som upprättats inom Säkerhetspolisen och som berört misstankarna om illegala leveranser om krut och sprängämnen. Utskottet borde ha begärt att få ta del av promemorian.
8. Krisuppgörelserna i september 1992 (avsnitt 22 a)
I enlighet med sitt ansvar att granska regeringsärendenas handläggning och sitt ansvar för konstitutionella frågor borde utskottet ha ägnat tid åt en djupare granskning i detta ärende. Om uppgörelserna sker under stor brådska och utan tillräckliga utredningsresurser finns givetvis risk att de förslag som väcks är dåligt beredda. Trots detta är överenskommelser mellan de stora partierna givetvis kraftigt styrande på beredningsprocessen i såväl regering som riksdag. Såväl sakkunniga tjänstemän i regering och riksdag som de övriga partierna kan under dessa omständigheter ha svårt att få gehör för berättigade synpunkter som skulle kunna förbättra förslagen. Uppgörelser över partigränserna är i en del fall nödvändiga inslag i riksdagsarbetet men större klarhet bör vinnas under vilka förutsättningar dessa uppgörelser skall ske.
SAKREGISTER
till konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden 1971--1992/93
AB Volvo och Procordia AB, affären mellan 90/91:30 s. 94
Adoption, utredning om kostnaderna kring 85/86:33 s. 69
Affärsbankernas stöd till forskning 86/87:33 s. 69
Aids-delegationen, formen för reglering av verksamhet i 91/92:30 s. 22
Akademiska sjukhuset -- vissa anslagsfrågor 81/82:35 s. 41
Aktievinstbeskattning, befrielse från 73:20 s. 6 74:22 s. 27
Algeriet, viss kreditutfästelse avseende 84/85:35 s. 38
Allmänna arvsfonden, utdelning ur 89/90:30 s. 94
Allmänna förlaget 75:12 s. 29
Allmänna handlingar, principer för registrering av 88/89:30 s. 14
Angola, bistånd till 75/76:50 s. 38
Anslagsfrågor, vissa 91/92:30 s. 76 92/93:30 s. 115
Anställningsförordningen, ändring i 85/86:25 s. 45
Ansvarsfördelningen regeringen -- Statsföretag AB 71:34 s. 19
Arbetskraft till biståndsprojektet Bai Bang 82/83:30 s. 43 83/84:30 s. 44
Arbetsmarknadskonflikten 1980 80/81:25 s. 23
Arbetsmarknadskonflikten 1986 86/87:33 s. 53
ARE-bolagen, upphandling av konsulttjänster från i samband med oljebesparingskampanjen 74:22 s. 41
Arvode för utredningsuppdrag (vissa TV-kassettfrågor) 74:22 s. 39
Arvsfonden, allmänna, utdelning ur 89/90:30 s. 94
ASSI i Karlsborg, avveckling av en pappersmaskin vid 91/92:30 s. 70
Asylsökande barn, förvar av 90/91:30 s. 70
Asylsökande barns situation, de ensamma 90/91:30 s. 69
Asylärenden enligt utlänningslagen 83/84:30 s. 11 se även Utlänningslagen, tillämpningen av
Asylärenden, regeringens praxis i 90/91:30 s. 65
Automat- och roulettspel, tillsyn och kontroll av 73:20 s. 15
Avtalsförhandlingarna på lärarområdet 89/90:30 s. 63
B3LA-projektet 78/79:30 s. 27
Bai Bang, biståndsprojektet 82/83:30 s. 43 83/84:30 s. 44
Barn- och ungdomsdelegationen, medelsutdelning genom 91/92:30 s. 78
Barns rättigheter, ensamma asylsökande barns situation 90/91:30 s. 69
Basbeloppet, ändrade regler för 80/81:25 s. 52
Bastionen 81/82:35 s. 35
Befrielserörelser i Zimbabwe--Rhodesia, bidrag till 79/80:50 s. 34
Begravningsplats, lagskydd av invigd 75/76:50 s. 49
Belöning, utfästelse av 87/88:40 s. 65
Bemyndiganden i normgivningshänseende från riksdagen 75/76:50 s. 39 83/84:30 s. 5 85/86:25 s. 10 86/87:33 s. 12 87/88:40 s. 10 89/90:30 s. 17 90/91:30 s. 28 91/92:30 s. 21 92/93:30 s. 24
Bensinransoneringen 1973 74:22 s. 20
Beredningen av regeringsärenden 77/78:35 s. 3 84/85:35 s. 8 85/86:25 s. 7 89/90:30 s. 9
Berglingfallet, regeringens befattning med 87/88:40 s. 43
Beskattning av aktievinster, befrielse från 73:20 s. 6 74:22 s. 27
Beslutsform vid medelsutdelning till särskilda jämställdhetsåtgärder 91/92:30 s. 78
Beslutsformer i regeringen 80/81:25 s. 4
Beslutsmotiveringar, allmänt hållna 90/91:30 s. 17 91/92:30 s. 24
Besvärsrätt för organisationer 72:26 s. 9
Besvärsärenden, regeringens handläggning av 74:22 s. 31 75:12 s. 33 75/76:50 s. 5 79/89:50 s. 14
Besvärsärendenas omfattning och utvecklingen av antalet ärenden 75/76:50 s. 74
Betygssystemet för grundskola och gymnasium 72:26 s. 15
Bevakningstjänster i Stockholms tunnelbana, upphandling av 87/88:40 s. 65
Bibelkommissionen, flyttning av från Utbildningsdepartementet till Civildepartementet 83/84:30 s. 44
Bibliotekspersonal, utbildningen av 72:26 s. 15
Bildt-affären (Carl Bildts resa till USA våren 1983) 83/84:30 s. 29
Bistånd till Angola 75/76:50 s. 37
Bistånd till Indonesien 87/88:40 s. 64
Bistånd till Sri Lanka (Kotmaleprojektet) 81/82:35 s. 25
Biståndsfrågor 91/92:30 s. 77
Biståndsprojektet Bai Bang 82/83:30 s. 43 83/84:30 s. 44
Biståndsverksamheten, planer för 75:12 s. 10
BITS, svensk hjälp till skogsindustrin m.m. i Polen 92/93:30 s. 56
Blekingen AB, direktiv till statens företrädare 91/92:30 s. 69
Blockbetygen 82/83:30 s. 39
Bodströmaffären, UD:s rutiner vid kontakter med massmedia 84/85:35 s. 29
Bofors export av robot 70 85/86:25 s. 31
Bofors medverkan vid uppförandet av fabrik i Iran 85/86:25 s. 32
Bolagsfrågor, vissa 91/92:30 s. 69
Bomullsföretag -- avtal mellan staten och svenska bomullsföretag 78/79:30 s. 40
Bostadsdepartementet, handläggningstider i 90/91:30 s. 40
Bostadsdepartementets handläggning av vissa förvaltningsärenden 89/90:30 s. 85
BPA och algeriska staten, tvist mellan 84/85:35 s. 38
Brofjordenfrågan (byggandet av oljeraffinaderi) 71:34 s. 19
Brottmål, nåd i 72:26 s. 7 89/90:30 s. 34
Budgetpropositionen 1982/83, ändring av belopp i 82/83:30 s. 44
Budgetpropositionen 1990/91, utbildningsanslag 90/91:30 s. 25
Budgetpropositionen, avlämnandet av 89/90:30 s. 21
Bulltofta 73:20 s. 16
Burma krigsmaterielexport 90/91:30 s. 54 91/92:30 s. 59 vapenexport till 83/84:30 s. 40 91/92:30 s. 59
Byggnadslagstiftningen, tillämpning och handläggningstider 77/78:35 s. 18 78/79:30 s. 19 80/81:25 s. 28 82/83:30 s. 41 89/90:30 s. 83
Cancun, internationell konferens i 81/82:35 s. 40
Carnegie fondkommission AB, PK-bankens förvärv av 88/89:30 s. 88
Cavefors, Bo, Klassiker och Förlag AB, kreditgaranti till 80/81:25 s. 71
Cementmonopolet -- fusionen mellan Cementa AB och AB Gullhögens bruk 74:22 s. 41
Chilensk familj, utvisning av 81/82:35 s. 41
Clearingfonden, bidrag från för oljeprodukter 75/76:50 s. 40
Cogéma och Svensk Kärnbränsleförsörjning (SKBF), avtal mellan 80/81:25 s. 68
Crownair AB, skyldighet för statliga myndigheter att anlita 74:22 s. 40
Cuba -- viss skriftväxling mellan Cubas premiärminister Fidel Castro och statsminister Olof Palme 75:12 s. 17
Danmark och vissa gränsdragningsförhandlingar 83/84:30 s. 31
Datafrågor, regeringens handläggning av 75/76:50 s. 38 83/84:30 s. 21 85/86:25 s. 22
Datainspektionens styrelse, sammansättningen av 85/86:25 s. 25
Dataregister i regeringskansliet 89/90:30 s. 17
Datasaab--Tercasaffären 81/82:35 s. 21
Datorer för försvaret, upphandling av 73:20 s. 19
Datorlingvistik, utnämning av professor i vid Universitetet i Uppsala 89/90:30 s. 82
Decentralisering av beslutanderätt 72:26 s. 6 73:20 s. 5
Dentala material, kontroll och tillsyn över 90/91:30 s. 87
Departementen, organisation och arbetsformer 74:22 s. 3 75:12 s. 4 76/77:44 s. 8 78/79:30 s. 5 82/83:30 s. 5 84/85:35 s. 5 86/87:33 s. 4 87/88:40 s. 4 88/89:30 s. 5 89/90:30 s. 6 91/92:30 s. 7
Departementstjänstemän i statliga företag, utseende av 71:34 s. 19
Devalveringen 1977 77/78:35 s. 28
Devalveringen 1982 82/83:30 s. 33
Diarieföringen i departementen 74:22 s. 29 75:12 s. 17 75/76:50 s. 36, 49 78/79:30 s. 38 84/85:35 s. 15 88/89:30 s. 17
Diarieföringen i regeringskansliet 83/84:30 s. 9, 30
Direktavvisningar till Polen under 1990 90/91:30 s. 71
Dispens från Sydafrikalagen 80/81:25 s. 60
Dispens från tätbebyggelseförbud i Munkedal 82/83:30 s. 322
Dispens från tätbebyggelseförbud i Nynäshamn 82/83:30 s. 321
Dispensfrågor, allmänt 71:34 s. 9
Distribution av granskningsexemplar av tryckt skrift till universitetsbiblioteket i Umeå 74:22 s. 37 75:12 s. 33
DIVAD (vapenexport till USA) 82/83:30 s. 24
Domartjänst, tjänstledighet från viss 84/85:35 s. 54
Domartjänster, tillsättning av ordinarie 90/91:30 s. 78
Domstolsverket -- tjänsteförslagsnämnden 75/76:50 s. 48 se Tjänstetillsättningar 87/88:40 s. 59
Domänverkets s.k. Italienaffärer 82/83:30 s. 26
Drivmedelsransonering, beslut om införande av 74:22 s. 20
EG-frågor ansökan om EG-medlemskap 91/92:30 s. 46 beredningen av det europeiska integrationsarbetet 89/90:30 s. 96 insyn i 90/91:30 s. 32
Elavbrottet december 1983, kraftledningar i östra Svealand 83/84:30 s. 42
Energipolitiken 76/77:44 s. 32 77/78:35 s. 26 78/79:30 s. 26 80/81:25 s. 68 86/87:33 s. 78
Entledigande av högre tjänsteman i regeringskansliet 84/85:35 s. 57
Entledigande av landshövdingen i Kopparbergs län 74:22 s. 39
Entledigande av ledamot i Utrikesdepartementets antagningsnämnd (Hugo Lindgren) 84/85:35 s. 31
Ersättning för personskada på grund av brott 74:22 s. 25
Ersättning i visst enskilt fall (Tony Bodmark) 76/77:44 s. 38
Ersättning till enskild företagare (Halvar Alvgard) 91/92:30 s. 85
Estland, oljebistånd till 91/92:30 s. 49
Etablering för tillverkning av oljeutvinningsplattformar 75:12 s. 32
Etableringsrätt för läkare, besvär angående 79/80:50 s. 37 79/80:52 s. 13
Europakommissionen -- sekretessen i förlikningsförhandlingar 86/87:33 s. 69
Europeisk integration, medel för informationsinsatser 92/93:30 s. 129
Expeditionsministärs befogenheter och sammansättning 89/90:30 s. 10
Export av Viggenplanet, viss garantiutfästelse 76/77:44 s. 39
Export av örlogsfartyget Göta Lejon till Chile 73:20 s. 19
Exportfrämjande åtgärder 84/85:35 s. 34
Exportkreditgarantier (Algeriet, Nicaragua, Vietnam m.fl. länder) 73:20 s. 19, 25, 193 74:12 s. 196 84/85:35 s. 33, 35, 38
Falsterbo--Fotevikens våtmarksområde, bevarande av 89/90:30 s. 84
Familjepolitiken, vissa frågor 75/76:50 s. 49
Fastighetsstrukturen i skogsmark, försöksverksamhet avseende förbättring av 75:12 s. 29
Fermaffären 83/84:30 s. 30 se även Handhavandet av viss hemlig handling
FFV, krigsmaterielexport 90/91:30 s. 49 se även Förenade fabriksverken
Fjällnära skogar 86/87:33 s. 84
Flygplanskapningen på Bulltofta 73:20 s. 16
Flygtrafik, koncession för 85/86:25 s. 37
Flyktingar via Tyska demokratiska republiken (DDR) 85/86:25 s. 28
Flyktingpolitiken 92/93:30 s. 93
FN-alliansen, krigsmateriel till länder som deltog i 90/91:30 s. 59
Fond för stöd till industriellt utvecklingsarbete 74:22 s. 29
Forskarutbildningens meritvärde -- regeringens åtgärder med anledning av riksdagens beslut 84/85:35 s. 24
Frågor och interpellationer 77/78:35 s. 16 79/80:50 s. 13 80/81:25 s. 19
Främmande fartyg, avvisande av på svenskt territorialvatten 75:12 s. 32
Fyren Märket -- gränsdragning mellan Sverige och Finland 82/83:30 s. 23
Fållan, arbetsplan för Nynäsvägen 73:20 s. 18
Fältsjukhus, det svenska 90/91:30 s. 60
Förenade fabriksverken (FFV) export av vapen 83/84:30 s. 40 krigsmaterielexport 90/91:30 s. 49 91/92:30 s. 52 uppgifter rörande 72:26 s. 14
Föreningsverksamhet i myndighets lokal 74:22 s. 38
Företagsdemokrati vid organisationsförändringar i statsförvaltningen 73:20 s. 12
Författningsutgivningen, svensk författningssamling (SFS) 71:34 s. 15 72:26 s. 4 73:20 s. 13 74:22 s. 33 75:12 s. 22 75/76:50 s. 20 76/77:44 s. 17 77/78:35 s. 12 78/79:30 s. 10 79/80:50 s. 8 80/81:25 s. 9 81/82:35 s. 8 83/84:30 s. 8 84/85:35 s. 13 85/86:25 s. 14 86/87:33 s. 9 87/88:40 s. 7 88/89:30 s. 9 89/90:30 s. 19 90/91:30 s. 20 91/92:30 s. 20 92/93:30 s. 21
Förmögenhetsinnehav, statsråds 83/84:30 s. 36
Förordning, utfärdande av i visst fall (behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvård) 86/87:33 s. 13
Första asyllandsprincipen se Utlänningsärenden
Försvarsfrågor, vissa 91/92:30 s. 59
Försvarsväsendet, krediter för investeringar i rationaliseringssyfte inom 76:12 s. 30
Förvaltningsbeslut, normgivning genom 90/91:30 s. 29
Förvaltningsbyggnaden Bastionen 81/82:35 s. 35
Förvaltningsmyndigheterna, internationella överenskommelser 92/93:30 s. 29
Förvaltningsärende, återtagande av återkallelse i 87/88:40 s. 60
Förvar av barn, asylsökande 90/91:30 s. 70
Förvisning se Utlänningsärenden
Garantiutfästelse (export av Viggenplanet) 76/77:44 s. 39
GATT -- notifiering till om jordbrukspolitiken 89/90:30 s. 102
Generaldirektörer -- utnämningar av åren 1976--1986 86/87:33 s. 66
Granskningsexemplar av tryckt skrift till Universitetsbiblioteket i Umeå 74:22 s. 37 75:12 s. 33
Gryt, sambandscentralen i 86/87:33 s. 81
Gränsdragningsförhandlingar med Danmark 83/84:30 s. 31
Guldmynt, prägling av 73:20 s. 19
Gulfkriget, Sverige och 90/91:30 s. 57
Göta Lejon, försäljning till Chile 73:20 s. 19
Handelsförbudet mot Sydafrika, undantag från 92/93:30 s. 118
Handhavandet av viss hemlig handling 84/85:35 s. 14 se även Fermaffären
Handläggningsfrågor, utlänningslagen 90/91:30 s. 74
Handläggningstider i Bostadsdepartementet 90/91:30 s. 40 i regeringskansliet, viss ansökan förfallen 90/91:30 s. 17 utlänningsärenden 90/91:30 s. 64
Hastighetsbegränsningar, beslut om vissa 89/90:30 s. 106
Hellmers-ärendet, tjänstetillsättning av lektor i organisk kemi vid Lunds universitet 75/76:50 s. 49 76/77:44 s. 41 81/82:35 s. 42
Hesselöaffären, gränsdragningsförhandlingar med Danmark 83/84:30 s. 31
Hornborgasjön, restaurering av 87/88:40 s. 62
Hugo Lindgren-fallet, entledigande av ledamot av UD:s antagningsnämnd 84/85:35 s. 31
Hylte Bruk, utbyggnaden av 72:26 s. 15
Hälso- och miljöfarliga varor, tillämpning av lagen om 81/82:35 s. 39
Hälso- och sjukvårdsfrågor 90/91:30 s. 85 sjukvård i krig 86/87:33 s. 76
Högskolan för lärarutbildning, lokalisering av 92/93:30 s. 39
Högskoleplatser, utökning av antalet 92/93:30 s. 115
Hörnefors massafabrik, utvärdering av utvecklingsalternativ för 81/82:35 s. 11
IB-affären 74:22 s. 6
Idrottshögskolan i Stockholm, anslag till 92/93:30 s. 117
Indien, krigsmaterielexport till 91/92:30 s. 59
Indonesien, bistånd till 87/88:40 s. 64
Industridepartementet -- förekomsten av särskilda delegationer inom 78/79:30 s. 37
Industridepartementet och Statens industriverk, arbetsfördelningen mellan 79/80:30 s. 37
Informationsinsatser om europeisk integration, medel för 92/93:30 s. 129
Injektionslagen, ändring i 85/86:25 s. 45
Inlandsbanan, beslut om 91/92:30 s. 72
Internationell konferens i Cancun 81/82:35 s. 40
Internationella studentfonden i Genève 80/81:25 s. 66
Internationella överenskommelser förvaltningsmyndigheternas 1992--1993 92/93:30 s. 29 genomgång 1985--1986 88/89:30 s. 19 genomgång 1987--1990 91/92:30 s. 33 publicering 91/92:30 s. 36 regler och praxis vid ingåendet av 75:12 s. 7 88/89:30 s. 19 91/92:30 s. 33
Interpellationer och frågor 77/78:35 s. 16 79/80:50 s. 13 80/81:25 s. 19
Interpol, utseende av rådgivare vid (Holmér) 89/90:30 s. 81
Investeringsavgift, befrielse från för oprioriterade byggen 71:34 s. 19
Irak, krigsmaterielexport till 90/91:30 s. 55
Irak, sanktionerna mot 91/92:30 s. 50
Iraks president, statsministerns brev till 90/91:30 s. 60
Iran, krigsmaterielexport till 91/92:30 s. 58
Iranier, utbildning av i Sverige 84/85:35 s. 47
Japanska bilar, import av 88/89:30 s. 90
Jordbrukspolitiska frågor, stråförkortningsmedel och spannmålsbeslut 87/88:40 s. 63, 64
Jordförvärvslagens tillämpning i visst fall 85/86:25 s. 35 89/90:30 s. 89
Journalistmiddagen med utrikesminister Lennart Bodström, UD:s rutiner vid kontakter med massmedia 84/85:35 s. 29
Jugoslavien, krigsmaterielexport till 91/92:30 s. 57
Justitiedepartementet, information från angående ny vårdnadslagstiftning 1976 77/78:35 s. 32
Justitiekanslern, förordning med instruktion för 84/85:35 s. 56
Jämställdhetsfrågor 83/84:30 s. 20 84/85:35 s. 19 85/86:25 s. 20 86/87:33 s. 56 88/89:30 s. 69
Jämställdhetsombudsmannen, förordning med instruktion för 84/85:35 s. 56
Jämställdhetsåtgärder, beslutsform vid medelsutdelning till särskilda åtgärder 91/92:30 s. 78
Järnförädling AB i Hälleforsnäs, stöd till 78/79:30 s. 32
Jäv för statsråd 78/79:30 s. 36 81/82:35 s. 38 92/93:30 s. 42
Kalmar Varv AB, statligt stöd till 80/81:25 s. 64
Kapitalbeskattningen, förslag till höstriksdagen 1975 om ändring i 75/76:50 s. 49
Kapningen av ett svenskt flygplan på Bulltofta 73:20 s. 16
Karolinska sjukhuset, fråga om remiss av utredningen om överförande av huvudmannaskapet för sjukhuset till Stockholms läns landsting 79/80:50 s. 34
Kashmir, regeringens åtgärder med anledning av kidnappning i 91/92:30 s. 48
Kockum Construction AB, bidrag till 81/82:35 s. 37
Kockums AB, anslag till 86/87:33 s. 83
Kollektiva försäkringar, regeringsbeslut om 84/85:35 s. 52
Kollektivanslutning till politiskt parti 75/76:50 s. 31
Kommittésekreterare, tillsättning av 92/93:30 s. 108
Kommittéväsendet 72:26 s. 11 75:12 s. 20 75/76:50 s. 18 76/77:44 s. 11 92/93:30 s. 10
Kommundelningarna (Botkyrka, Vaxholm, Vara, Norsjö, Vännäs) 81/82:35 s. 32
Kommunministern -- vissa uttalanden ang. delning av kommuner 77/78:35 s. 31
Koncessioner för vissa kraftledningar i östra Svealand 83/84:30 s. 42
Konjunkturstimulerande åtgärder, förslag till 74:22 s. 23
Konsekvensanalyser i propositioner 90/91:30 s. 23
Konseljbeslut, motivering av 72:26 s. 10
Konseljbeslut, offentliggörande av 71:34 s. 5 72:26 s. 2 73:20 s. 3
Konsulttjänster -- upphandling av i samband med energibesparingskampanjen 1973 74:22 s. 41
Konsultuppdrag -- regeringens och departementens upphandling 1992 92/93:30 s. 8
Konsumentombudsmannen, förordning med instruktion för 84/85:35 s. 56
Kooperativa rådet, formen för reglering av verksamhet i 91/92:30 s. 22
Kotmaleprojektet i Sri Lanka, bistånd till 81/82:35 s. 25
Kraftledningar i östra Svealand, koncession för 83/84:30 s. 42
Kreditgaranti till Bo Cavefors Klassiker och Förlag AB 80/81:25 s. 71
Kreditupplysningslagen, tillämpningen av 84/85:35 s. 57
Krigsmateriel till länder som deltog i FN-alliansen 90/91:30 s. 59
Krigsmaterielexport AB Bofors export av Robot 70 85/86:25 s. 31 AB Bofors medverkan vid uppförandet och driften av en fabrik i Iran 85/86:25 s. 32 Bakgrund, m.m. 87/88:40 s. 14 88/89:30 s. 23 89/90:30 s. 38 90/91:30 s. 48 91/92:30 s. 52 Den rådgivande nämndens roll i krigsmaterielexportfrågor 85/86:40 s. 31 FFV:s affärer 90/91:30 s. 49 91/92:30 s. 52 FFV:s s.k. Englandsavtal 87/88:40 s. 24 91/92:30 s. 55 Krigsmaterielbegreppet 87/88:40 s. 34, 42
Medborgarkommissionens rapport 89/90:30 s. 38 Meddelade domar 91/92:30 s. 54 Nobelkrut 90/91:30 s. 48 till Burma 83/84:30 s. 40 90/91:30 s. 54 91/92:30 s. 59 till Burma -- granatgeväret Carl Gustaf 83/84:30 s. 40 91/92:30 s. 59 till Chile -- örlogsfartyget Göta Lejon 73:20 s. 19 till Indien 87/88:40 s. 27, 37 89/90:30 s. 53 91/92:30 s. 59 till Indonesien 80/81:25 s. 71 86/87:33 s. 40 87/88:40 s. 33, 41 till Irak 90/91:30 s. 55 till Iran 86/87:33 s. 50 91/92:30 s. 58 till Iran -- patrullbåtar 87/88:40 s. 35 till Jugoslavien 91/92:30 s. 57 till Pakistan 75/76:50 s. 45 till Singapore 86/87:33 s. 32 till Storbritannien (de s.k. Englandsavtalen) 87/88:40 s. 24, 36 till Thailand 90/91:30 s. 50 till USA -- luftvärnssystemet DIVAD (Division Air Defence) 82/83:30 s. 24 till USA -- lyftkranar 87/88:40 s. 35 tillstånds- och kontrollfrågor 87/88:40 s. 20, 40 89/90:30 s. 41
Krigspropaganda, lagstiftning mot 71:34 s. 19
Kränkning av svenskt farvatten 75:12 s. 32
Kränkning av svenskt luftrum den 9 augusti 1984 84/85:35 s. 27
Kvinnliga präster -- fråga om prästvigning av kvinnor 72:26 s. 143
Kärnbränsle, utförsel av använt 82/83:30 s. 25
Kärnenergi -- import och export av klyvbara radioaktiva produkter 86/87:33 s. 79 88/89:30 s. 86
Kärnkraftsfrågan 76/77:44 s. 32 77/78:35 s. 25 78/79:30 s. 26 80/81:25 s. 68 82/83:30 s. 14, 25 84/85:35 s. 51 86/87:33 s. 79
Kärnkraftsreaktorer, laddning av 84/85:35 s. 51
Kärnvapenfri zon i Europa 82/83:30 s. 14
Körkort, dispens rörande indragning av 71:34 s. 9
Lagrådet, remisser till 72:26 s. 6 73:20 s. 10 74:22 s. 28 75:12 s. 21 75/76:50 s. 19 76/77:44 s. 15 77/78:35 s. 8 78/79:30 s. 7 79/80:50 s. 7 80/81:25 s. 6 81/82:35 s. 6 82/83:30 s. 8 83/84:30 s. 6 84/85:35 s. 10 85/86:25 s. 5 86/87:33 s. 6 87/88:40 s. 7 88/89:30 s. 8 89/90:30 s. 18 90/91:30 s. 18 91/92:30 s. 12 92/93:30 s. 12
Lagrådet, underhandsföredragning i 82/83:30 s. 8 83/84:30 s. 6 84/85:35 s. 11 91/92:30 s. 16 92/93:30 s. 18
Lagrådet, utskottsremisser till 84/85:35 s. 11 91/92:30 s. 17 92/93:30 s. 18
Landshövding i Norrbottens län, utnämning av 92/93:30 s. 112
Ledamotskap i UD:s antagningsnämnd (Hugo Lindgren) 84/85:35 s. 31
Lekmannainslaget i länsstyrelserna 72:26 s. 15
LKAB, försäljning av aktier i 91/92:30 s. 69
Lokalisering av det nya Plan- och bostadsverket 87/88:40 s. 55
Läkemedelsindustridelegationen, direktiv till 75/76:50 s. 48
Länsbostadsdirektör i Blekinge län, utnämning av 89/90:30 s. 81
Länsläkarorganisationens avveckling 81/82:35 s. 38
Länsstyrelses styrelse, val av ledamöter till 76/77:44 s. 41
Lärarkonflikten hösten 1989 89/90:30 s. 63
Löntagarfondernas styrelser, val till 84/85:35 s. 56
Massmedierna, departementens uppgiftslämnande till 83/84:30 s. 45
Materielbeställningar 1990 och 1991, till militära försvaret 91/92:30 s. 59
MBL vid beredning av regeringsärenden 78/79:30 s. 13 83/84:30 s. 14
MBL vid organisationsförändringar i statsförvaltningen 73:20 s. 12
Medbestämmandelagen (MBL) -- förberedelser för tillämpningen av på den offentliga sektorn 76/77:44 s. 25
Medbestämmandelagen (MBL) -- tillämpningen av vid högre tjänstetillsättningar 79/80:50 s. 25
Medborgarskapsärenden 72:26 s. 15 73:20 s. 8
Militära försvaret, materielbeställningar 1990 och 1991 91/92:30 s. 59
Militära underrättelsetjänsten, regeringens kontroll 90/91:30 s. 34
Mordet på statsminister Olof Palme kontakter med åklagarna 88/89:30 s. 57 kontakterna mellan regeringen och spaningsledningen 86/87:33 s. 17 88/89:30 s. 55 ny organisation av mordutredningen 86/87:33 s. 20 olovlig avlyssning 90/91:30 s. 42 regeringens kontakter med den s.k. Ebbe Carlsson-affären 88/89:30 s. 47 regeringens åtgärder 86/87:33 s. 14 87/88:40 s. 10 88/89:30 s. 24, 34 telefonavlyssning på kriminalvårdsanstalt 88/89:30 s. 39
Motorvägsbygget mellan Stenungsund och Ljungskile 88/89:30 s. 80
Musikaliska akademiens bibliotek, tillsättning av vikariat som överbibliotekarie 80/81:25 s. 15, 18
Myndighets anslagsanvändning, begränsning i 71:34 s. 19
Myndighets rätt att meddela föreskrifter, begränsningar i 71:34 s. 19
Myndighets skyldighet att vid trycksaksframställning samråda med Allmänna förlaget 75:12 s. 29
Myndighetsutövning i tillfälliga organ under regeringen 92/93:30 s. 27
Märket, Fyren -- gränsdragning mellan Sverige och Finland 82/83:30 s. 23
Naturalisationsärenden se Utlänningsärenden
Naturvården inom de svenska fjällområdena 86/87:33 s. 84
NCB, stöd till 80/81:25 s. 54 82/83:30 s. 26
NJA, regeringens åtgärder 77/78:35 s. 23
Nobelkrut, krigsmaterielexport 90/91:30 s. 48
Non-grata-förklaring av utländsk diplomatisk personal 86/87:33 s. 64 89/90:30 s. 17 se även rysk regeringsdelegation, besök av
Nordbanken ledningsfrågor i 90/91:30 s. 93 nyemission i, m.m. 91/92:30 s. 61
Nordisk passkontrollöverenskommelse 79/80:50 s. 24 79/80:52 s. 1
Nordiskt musikkonservatorium 79/80:50 s. 36
Normgivning genom förvaltningsbeslut 90/91:30 s. 29
Normgivningsbemyndiganden se Normgivningsmakten och Riksdagens bemyndiganden
Normgivningsmakten, regeringens utövning av
79/80:50 s. 11 80/81:25 s. 13 83/84:30 s. 5 87/88:40 s. 10 88/89:30 s. 13 90/91:30 s. 28 91/92:30 s. 21 92/93:30 s. 24
Norrbottens järnverk -- regeringens åtgärder 77/78:35 s. 23
Norrländska Skogsägares Cellulosa AB (NCB), stöd till 80/81:25 s. 54 82/83:30 s. 26
Norrmalmstorgsdramat, augusti 1973 74:22 s. 17
Notifieringen till GATT om jordbrukspolitiken 89/90:30 s. 102
Nyemission i Nordbanken m.m. 91/92:30 s. 61 se även Nordbanken
Nyemission i UV Shipping 88/89:30 s. 91
Nynäsvägen, arbetsplan för 73:20 s. 18
Nåd i brottmål 81/82:35 s. 8 89/90:30 s. 34
Näringsfrihetsombudsmannen, förordning med instruktion för 84/85:35 s. 56
Näringshjälp, arbetsmarknadsstyrelsens handläggning av visst ärende 74:22 s. 40
Närradioverksamhet, kulturministerns uttalanden om 92/93:30 s. 127
Nödsituationer, regler för regeringens handlande i 73:20 s. 16 75/76:50 s. 32
Ockupationen av västtyska ambassaden i Stockholm april 1975 75/76:50 s. 32
Offentliga utredningar 72:26 s. 11 75:12 s. 20 75/76:50 s. 18 76/77:44 s. 11
Offentlighet och sekretess, tillämpning av 90/91:30 s. 30
Oljebistånd till Estland m.m. 91/92:30 s. 49
Oljekrisen 1973--1974 74:22 s. 20
Oljetransit AB, försäljning av statens aktier i 86/87:33 s. 84
Oljeupphandling i Iran 84/85:35 s. 45
Oljeutvinningsplattformar, etablering för tillverkning av 75:12 s. 32
Olovlig avlyssning med anledning av mordet på Olof Palme 90/91:30 s. 42
Ombudsmannainstitutioner under regeringen, kartläggning av 84/85:35 s. 56
Onkologi, radiologisk, beslut om 84/85:35 s. 24
Pakistan, vapenexport till 75/76:50 s. 45
Parlamentarismen och regeringens beslutsformer 80/81:25 s. 4
Partiledaröverläggningar 90/91:30 s. 8
Personalkontroll, i samband med kommendering av värnpliktiga 91/92:30 s. 60
Personalkontrollfråga -- tjänstetillsättningsärende vid Tullverket 84/85:35 s. 52
Personalkontrollsystemets tillämpning 86/87:33 s. 74 87/88:40 s. 47
Personalpolitik, statlig 90/91:30 s. 80
Personalsituationen i regeringskansliet årsskiftet 1990/91 90/91:30 s. 11 årsskiftet 1991/92 91/92:30 s. 9 årsskiftet 1992/93 92/93:30 s. 8
Personregister, upprättande av (Reader's Digest AB) 75/76:50 s. 256
PK-bankens förvärv av Carnegie fondkommission AB 88/89:30 s. 88
Plan- och bostadsverket, lokalisering av 87/88:40 s. 55
Polen direktavvisningar till under 1990 90/91:30 s. 71 svensk hjälp till skogsindustrin m.m. 92/93:30 s. 56
Polisingripanden i september 1989, VM-kvalmatchen i fotboll 90/91:30 s. 84
Post- och järnvägsterminal till Solna, lokalisering av 76/77:44 s. 34
Prisregleringslagen, tillämpningen av 71:34 s. 112 73:20 s. 18
Prisstoppet 1970 71:34 s. 19
Prisstoppet 1973 73:20 s. 18
Procordia AB, affären mellan AB Volvo och 90/91:30 s. 94 92/93:30 s. 127
Propositioner, konsekvensanalyser 90/91:30 s. 23
Propositionsavlämnandet till riksdagen 71:34 s. 17 75:12 s. 24 75/76:50 s. 26 76/77:44 s. 21 77/78:35 s. 10 78/79:30 s. 8 79/80:50 s. 7 80/81:25 s. 7 81/82:35 s. 6 82/83:30 s. 13 83/84:30 s. 7 84/85:35 s. 12 85/86:25 s. 12 86/87:33 s. 10 87/88:40 s. 9 88/89:30 s. 11 89/90:30 s. 21 90/91:30 s. 21 91/92:30 s. 18 92/93:30 s. 19, 130
Prägling av guldmynt 73:20 s. 19
Publicering av regeringsbeslut 75/76:50 s. 256
Radiologisk onkologi, beslut om 84/85:35 s. 24
Raineraffären, utnämning av statsråd 83/84:30 s. 34
Reader's Digest AB -- tillstånd för upprättande av centralt personregister 75/76:50 s. 256
Regelbeståndet och regelregistreringen 92/93:30 s. 33
Regeringens befogenhet att överlämna vissa museala tillgångar som gåvor 75:12 s. 18
Regeringens beslut, publicering av 75/76:50 s. 14
Regeringens handlande i nödsituationer 73:20 s. 16 75/76:50 s. 32
Regeringens kontroll av säkerhetspolisens verksamhet se Säpos verksamhet
Regeringens praxis i asylärenden 90/91:30 s. 65
Regeringens rätt att ingå överenskommelse med annan stat eller med mellanfolklig organisation 88/89:30 s. 19 91/92:30 s. 33
Regeringens sammansättning, förändringar med anledning av Olof Palmes död 85/86:25 s. 1 86/87:33 s. 4
Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation 89/90:30 s. 6 90/91:30 s. 6 91/92:30 s. 7 92/93:30 s. 7
Regeringens tillämpning av 3 kap. 2 § tredje stycket riksdagsordningen 80/81:25 s. 8
Regeringens utnämningspolitik 88/89:30 s. 73 se även Tjänstetillsättningar och Utnämning av statsråd till visst ämbete
Regeringsarbetet den 1/3--13/3 1986 86/87:33 s. 16
Regeringsarbetets organisation 90/91:30 s. 6 91/92:30 s. 7
Regeringsbeslut den språkliga utformningen av 91/92:30 s. 25 om medel för informationsinsatser om europeisk integration 92/93:30 s. 129 rättelse av 91/92:30 s. 26
Regeringsbeslut att avbryta pågående försök med förkortad grundutbildning av värnpliktiga 91/92:30 s. 60
Regeringsbeslut om utlämning, utformningen av 90/91:30 s. 13
Regeringskansliet -- statistik och andra redovisningar 89/90:30 s. 14 90/91:30 s. 11 91/92:30 s. 9 92/93:30 s. 8
Regeringskansliets anvisningar för propositionsskrivning vad gäller reglerna i 3 kap. 2 § tredje stycket riksdagsordningen 80/81:25 s. 8
Regeringskansliets organisation och arbetsformer 74:22 s. 3 75:12 s. 4 76/77:44 s. 8 78/79:30 s. 5 82/83:30 s. 5 84/85:35 s. 5 86/87:33 s. 4 87/88:40 s. 4 88/89:30 s. 5 89/90:30 s. 6 91/92:30 s. 7 92/93:30 s. 8
Regeringsskiftet 1976 76/77:44 s. 4 1978 78/79:30 s. 3 1979 79/80:50 s. 4 1981 81/82:35 s. 3 1982 82/83:30 s. 3 1986 (med anledning av statsminister Olof Palmes död) 85/86:25 s. 3 1990 89/90:30 s. 7 1991 91/92:30 s. 5
Regeringsärenden, handläggning enligt 7 kap 3 § andra meningen RF 91/92:30 s. 25
Regeringsärendenas antal, utvecklingen av 71:34 s. 2 72:26 s. 2 73:20 s. 2 74:22 s. 2 75:12 s. 3 81/82:35 s. 2 83/84:30 s. 3 84/85:35 s. 4 85/86:25 s. 4 86/87:33 s. 5 87/88:40 s. 6 88/89:30 s. 6 89/90:30 s. 16 90/91:30 s. 12 91/92:30 s. 11 92/93:30 s. 11
Regeringsärendenas beredning 77/78:35 s. 3 84/85:35 s. 8 85/86:25 s. 7 89/90:30 s. 9
Regionalpolitiskt stöd 77/78:35 s. 32 85/86:25 s. 41
Regleringsbrev, expediering av 71:34 s. 18
Regleringsbrev för budgetåret 1981/82 82/83:30 s. 44
Religionsundervisning, befrielse från 72:26 s. 15 73:20 s. 19
Remissbehandling av besvärsärenden 74:22 s. 31 75:12 s. 33 75/76:50 s. 5 79/80:50 s. 14
Remisser till Lagrådet 72:26 s. 6 73:20 s. 10 74:22 s. 28 75:12 s. 21 75/76:50 s. 19 76/77:44 s. 15 77/78:35 s. 8 78/79:30 s. 7 79/80:50 s. 7 80/81:25 s. 6 81/82:35 s. 6 82/83:30 s. 8 83/84:30 s. 6 84/85:35 s. 10 85/86:25 s. 5 86/87:33 s. 6 87/88:40 s. 7 88/89:30 s. 8 89/90:30 s. 18 90/91:30 s. 18 91/92:30 s. 12 92/93:30 s. 12
Remissförfarande, beslutsmotiveringar, handläggning av 90/91:30 s. 14
Remissyttranden i propositioner, redovisningen av 72:26 s. 12 73:20 s. 11
Resning, möjlighet till i ärende som avgjorts av regeringen 80/81:25 s. 15
Riksbanken, samråd med regeringsföreträdare om penningpolitiken 91/92:30 s. 80
Riksbanksfullmäktige, dröjsmål vid tillsättning av ordförande 75:12 s. 31
Riksdagens bemyndiganden i normgivningshänseende, redovisning av 75/76:50 s. 39 83/84:30 s. 5 85/86:25 s. 10 86/87:33 s. 12 87/88:40 s. 10 89/90:30 s. 17 90/91:30 s. 28 91/92:30 s. 21 92/93:30 s.24
Riksdagens beslut om lokalisering av Högskolan för lärarutbildning, regeringens handläggning av 92/93:30 s. 39 rörande ROT-verksamheten, regeringens åtgärder med anledning av 92/93:30 s. 40
Riksdagens skrivelser, regeringens behandling av 71:34 s. 20 72:26 s. 5 73:20 s. 14 74:22 s. 29 75:12 s. 26 75/76:50 s. 31 76/77:44 s. 24 77/78:35 s. 15 78/79:30 s. 13 79/80:50 s. 27 79/80:52 s. 1 80/81:25 s. 26 81/82:35 s. 10 83/84:30 s. 4 84/85:35 s. 22 85/86:25 s. 39 86/87:33 s. 78 87/88:40 s. 60 88/89:30 s. 23 89/90:30 s. 24 90/91:30 s. 38 91/92:30 s. 27 92/93:30 s. 31
Riksdagsledamots tjänstledighet från statlig befattning 85/86:25 s. 46
Riksdagsordningen 3 kap. 2 § tredje stycket, regeringens tillämpning av 80/81:25 s. 8
Riktlinjer för yrkesmässig trafik 75:12 s. 32
ROT-verksamheten, regeringens åtgärder med anledning av riksdagens beslut 92/93:30 s. 40
Rutiner för avvisande av främmande fartyg på svenskt territorialvatten 75:12 s. 32
Rysk regeringsdelegation, besök av 91/92:30 s. 49
Rättspsykiatriska undersökningar 88/89:30 s. 74
Rörelsehindrade elevers gymnasiestudier 88/89:30 s. 93
Saab-Scania AB, tillstånd för att anlägga en bilindustri på Kockums område i Malmö 87/88:40 s. 61
Samer, utbildningsministerns sammanträffande med 92/93:30 s. 56
Samhällsägda utvecklingsbolag, inrättande av 80/81:25 s. 26
Sammansatt finans- och skatteutskott -- handläggningen av skattefrågor 75/76:50 s. 49
Samråd mellan regeringsföreträdare och riksbanken om penningpolitiken 91/92:30 s. 80
Sanktionerna mot Irak 91/92:30 s. 50
SAS -- de s.k. frikorten 77/78:35 s. 29
Schein, Harry -- arvode för utredningsuppdrag 74:22 s. 39
Sekretesskyddad handling, landstings utlämnande av till statlig myndighet 74:22 s. 39
Sekretesslagens tillämpning i Utrikes- och Försvarsdepartementen 85/86:25 s. 15 88/89:30 s. 17 90/91:30 s. 30
Serafimerlasarettet, placering av medicinska forskartjänster vid nedläggning av 79/80:50 s. 35
Serafimerlasarettets portalbyggnader, överlåtelse till Stockholms kommun 82/83:30 s. 37
Sjukjournaler, utlämnande av från landstingskommunalt organ till statlig myndighet (besvärsärende) 74:22 s. 39
Sjukvårdsfrågor, hälso- och 90/91:30 s. 85
Skadestånd till en f.d. handelssekreterare 75:12 s. 32
Skeppsankaret AB, direktiv till statens företrädare 91/92:30 s. 69
Skogsbrukares trygghetsförsäkring 84/85:35 s. 25
Skogsindustrin m.m. i Polen, svensk hjälp till 92/93:30 s. 56
Skoimporten, inskränkningar i 75/76:50 s. 37
Skolbyggen, lånetillstånd för finansiering av 71:34 s. 20
Skolöverstyrelsen, beslut om Birgitta Ulvhammars förordnande som generaldirektör för 81/82:35 s. 36
Skolöverstyrelsen -- tillsättning av generaldirektör 81/82:35 s. 36
Slopandet av beteckningen Kunglig i namnet på statliga myndigheter 75:12 s. 31
Småbåtshamn, våtmarkskonvention om 89/90:30 s. 86
Socialutredningen, direktiv till 76/77:44 s. 41
Socionomutbildningen och vuxenutbildningen, vissa frågor om 72:26 s. 15
Spannmålsbeslut, 1985 års 87/88:40 s. 64
Spannmålshandeln, reglering av underskott i 85/86:25 s. 41
Språkgranskning av vissa UD-dokument 83/84:30 s. 33
SSAB -- Vissa frågor rörande den ekonomiska uppgörelsen i samband med bildandet av Svenskt Stål AB 82/83:30 s. 36
Stadsplan för kvarteret Bryggeriet i Lund 80/81:25 s. 31
Stadsplan för kvarteret Triangeln i Malmö 85/86:25 s. 43
Statens strålskyddsinstitut, handläggning av skrivelse från 78/79:30 s. 39
Statlig personalpolitik 90/91:30 s. 80
Statliga verk och företag, statstjänstemän som styrelseledamöter i 71:34 s. 19 72:26 s. 13 86/87:33 s. 71
Statsföretag AB, regeringens befattning med frågor rörande ledningen av 71:34 s. 19 82/83:30 s. 26
Statsminister Palmes brevväxling med Cubas premiärminister 75:12 s. 17 75/76:50 s. 36
Statsministerns brev till Iraks president 90/91:30 s. 60
Statsråd innehav av värdepapper 92/93:30 s. 42 jäv för 78/79:30 s. 36 81/82:35 s. 38 92/93:30 s. 42 vissa uttalanden av 91/92:30 s. 43 92/93:30 s. 93, 104, 127
Statsrådens tjänsteresor 85/86:25 s. 47
Statsråds beslutanderätt 76/77:44 s. 12 77/78:35 s. 5
Statsråds förmögenhetsinnehav, redovisning av 83/84:30 s. 36 92/93:30 s. 42
Statsrådsberedningen, uttalande av ang. boken Industrispionage 84/85:35 s. 30
Statsrådsgrupperna, de nya 90/91:30 s. 7
Statsrådsprotokoll, offentliggörande av 71:34 s. 3
Statsrådsprotokoll, redovisning av innehåll i 74:22 s. 2 75:12 s. 3
Statstjänstemän i styrelser för statliga verk 72:26 s. 13 86/87:33 s. 71
Stråförkortningsmedel, användning av 87/88:40 s. 63
Studiestödsförordningen avseende Nordiskt musikkonservatorium 79/80:50 s. 36
Stålverk 80-projektet 76/77:44 s. 28 77/78:35 s. 23
Svensk författningssamling (SFS), utgivningen av 71:34 s. 15 72:26 s. 4 73:20 s. 13 74:22 s. 33 75:12 s. 22 75/76:50 s. 20 76/77:44 s. 17 77/78:35 s. 12 78/79:30 s. 10 79/80:50 s. 8 80/81:25 s. 9 81/82:35 s. 8 83/84:30 s. 8 84/85:35 s. 13 85/86:25 s. 14 86/87:33 s. 9 87/88:40 s. 7 88/89:30 s. 9 89/90:30 s. 19 90/91:30 s. 20 91/92:30 s. 20 92/93:30 s. 21
Svensk kustfart, utländska fartyg i 89/90:30 s. 101
Svenska Dagbladet -- tryckfrihet och sekretess 83/84:30 s. 33
Svenska Dagbladet, tryckfrihetsåtal mot 86/87:33 s. 73
Svenska fältsjukhuset 90/91:30 s. 60
Sverige och Gulfkriget 90/91:30 s. 57
Sveriges lantbruksrepresentation i utlandet 74:22 s. 29
Sveriges Radio AB, vissa frågor 92/93:30 s. 130
Sveriges Radio-koncernen, ordförande och styrelseledamöter inom 91/92:30 s. 80
Sveriges turistråd 91/92:30 s. 76
Swedish Ordnance AB, bildandet av 91/92:30 s. 71
Sydafrika, undantag från handelsförbudet 92/93:30 s. 118
Sydafrikalagen, dispens från 80/81:25 s. 60
Säkerhetsfrågor, regeringens befattning med 87/88:40 s. 47 91/92:30 s. 60
Säkerhetspolisens (Säpos) verksamhet betr. sjukvårdsförvaltningen i Göteborg 75/76:50 s. 42 regeringens kontroll av 78/79:30 s. 33 79/80:50 s. 34 82/83:30 s. 41 88/89:30 s. 60
Södra Skogsägarna AB, statligt engagemang i 84/85:35 s. 48
Tandläkarutbildning för iranier 84/85:35 s. 47
Tandvårdstaxan -- tillämpningen av tandvårdsförsäkringen 75:12 s. 30 90/91:30 s. 90
Taxitrafiken i Lerum 79/80:50 s. 37 79/80:52 s. 6
TCO-konflikten våren 1985 85/86:25 s. 17
Tekofrågor, regeringens handläggning av med anledning av riksdagsbeslut 81/82:35 s. 11
TELUB-ärendet -- utbildning i Sverige av libyska medborgare 79/80:50 s. 30 79/80:52 s. 4 80/81:25 s. 31 81/82:35 s. 39
Terroristbestämmelser, utvisning enligt 90/91:30 s. 72
Terroristlagstiftningen, tillämpningen av 75/76:50 s. 43 77/78:35 s. 32 80/81:25 s. 70 84/85:35 s. 15
Terrängkörningslagen -- bemyndigande till regeringen 75/76:50 s. 39
Thailand, krigsmaterielexport 90/91:30 s. 50
Tillfälliga organ under regeringen, myndighetsutövning i 92/93:30 s. 27
Tillståndsplikt enligt miljöskyddslagen i fråga om vägar och flygplatser 75/76:50 s. 31
Tjeckoslovakiska medborgare, utvisning av 86/87:33 s. 64
Tjernobylkatastrofen 1986 86/87:33 s. 51
Tjänstebrev och distribution av visst informationsmaterial från intresseorganisation 75:12 s. 32
Tjänsteman i flygvapnet, överförande av till disponibilitet 85/86:25 s. 47
Tjänstetillsättningar Domstolsverket 75/76:50 s. 48 87/88:40 s. 59 dröjsmål i fråga om tillsättning av viss landshövding 74:22 s. 39 generaldirektör vid Skolöverstyrelsen 81/82:35 s. 36 generaldirektörer åren 1976--1986 86/87:33 s. 66 kommittésekreterare 92/93:30 s. 108 kyrkliga tjänster 72:26 s. 15 landshövding i Norrbottens län 92/93:30 s. 112 lektor i organisk kemi vid Lunds universitet (Hellmers-ärendet) 75/76:50 s. 49 76/77:44 s. 41 81/82:35 s. 42 länsbostadsdirektör i Blekinge län 89/90:30 s. 81 medbestämmandelagens tillämpning vid tillsättning av högre tjänster 79/80:50 s. 25 ordförande i Riksbanksfullmäktige 75:12 s. 31 Postverket 84/85:35 s. 56 professor i datorlingvistik vid Universitetet i Uppsala 89/90:30 s. 82 professor i musikvetenskap vid Lunds universitet 86/87:33 s. 68 87/88:40 s. 60 regeringens praxis i förhållande till jämställdhetslagen 83/84:30 s. 20 84/85:35 s. 19 Regeringsrätten 87/88:40 s. 59 rådgivare vid Interpol, m.m. 89/90:30 s. 81 skoldirektör i Lomma 79/80:50 s. 35 styrelseledamöter, Vägverket och Trafiksäkerhetsverket 92/93:30 s. 113 Tullverket 84/85:35 s. 52 universitetslektor i fysik vid Lunds universitet 86/87:33 s. 67 utlandsmyndigheter, svenska, chefer för 87/88:40 s. 57 verkschefer 86/87:33 s. 66 87/88:40 s. 57 89/90:30 s. 79 90/91:30 s. 77 verkställande direktör i Svensk Bilprovning AB 85/86:25 s. 35 vikariat som överbibliotekarie vid Musikaliska akademins bibliotek 80/81:25 s. 15, 18
Tjänstledighet från viss domartjänst 84/85:35 s. 54
Tobaksrökning, åtgärder mot 71:34 s. 20 76/77:44 s. 40
Trafiksäkerhetsverket, tillsättande av styrelseledamöter 92/93:30 s. 113
Trafiktillstånd för viss busstrafik 75/76:50 s. 46 se även Yrkestrafikförordningen
Triangeln i Malmö, stadsplan för 85/86:25 s. 43
Trygghetsförsäkring för skogsbrukare 84/85:35 s. 25
Tulltaxa, rättelse i lagen om 81/82:35 s. 40
Tätbebyggelseförbud, undantag från 80/81:25 s. 31 82/83:30 s. 41
U-landsbistånd m.m. 91/92:30 s. 77
Ubåt 137 -- grundstötning i Blekinge skärgård 81/82:35 s. 12
Ubåtsincidenten i Gåsefjärden 81/82:35 s. 12
Ubåtsincidenten i Hårsfjärden 82/83:30 s. 23
Ubåtsskyddskommissionen diarieföringen av det s.k. Fermbrevet 83/84:30 s. 30 ledamoten Carl Bildts resa till USA 83/84:30 s. 29
UD:s antagningsnämnd, visst ledamotskap i 84/85:35 s. 31
UD:s rutiner vid kontakter med massmedia 84/85:35 s. 29
Umeå universitetsbibliotek, granskningsexemplar av tryckt skrift till 74:22 s. 37 75:12 s. 33
Underrättelse- och säkerhetsfrågor, vissa 91/92:30 s. 60 se även Personalkontroll och Värnpliktiga
Ungdomslagen, tillämpningen av 83/84:30 s. 43
Uppgiftslämnande till massmedierna 83/84:30 s. 45
Upphandling av datorer för försvaret 73:20 s. 19
Upphandlingsfrågor Crownair AB 74:22 s. 40 ARE-bolagen 74:22 s. 41 Konsulttjänster 74:22 s. 41 Bevakningstjänster i Stockholms tunnelbana 87/88:40 s. 65
Utanordnande av arvode för visst utredningsuppdrag (Harry Schein) 74:22 s. 39
Utbetalning av visst skadestånd till f.d. handelssekreterare 75:12 s. 32
Utbildningsanslag i budgetpropositionen 1990/91 90/91:30 s. 25
Utbildningsdepartementet, anslagsfrågor inom 92/93:30 s. 115
"Utflaggningsärende" -- tillstånd till överlåtelse av fartyg 79/80:50 s. 32
Utlandssvenskarnas rösträtt 75/76:50 s. 47
Utlämning, utformningen av regeringsbeslut om 90/91:30 s. 13
Utländska fartyg i svensk kustfart 89/90:30 s. 103
Utländskt fastighetsförvärv 83/84:30 s. 43
Utlänningslagen, tillämpningen av 77/78:35 s. 32 79/80:50 s. 20 79/80:52 s. 1 80/81:25 s. 70 82/83:30 s. 10 83/84:30 s. 11 84/85:35 s. 15
Utlänningslagen, vissa handläggningsfrågor 90/91:30 s. 74
Utlänningsnämnden, förordnande av ledamöter i 91/92:30 s. 83
Utlänningsärenden 90/91:30 s. 63 avvisning av vissa peruanska medborgare 92/93:30 s. 103 barns rättigheter 90/91:30 s. 69 direktavvisningar till Polen under 1990 90/91:30 s. 71 förvar av barn 87/88:40 s. 53 90/91:30 s. 70 handläggningsfrågor 90/91:30 s. 74 handläggningstider 82/83:30 s. 10 84/85:35 s. 15 87/88:40 s. 50 88/89:30 s. 63 89/90:30 s. 72 90/91:30 s. 64 invandrarministern, visst uttalande 87/88:40 s. 55 92/93:30 s. 93 Invandrarverket, regeringens kontakter med 92/93:30 s. 93 medborgarskap 73:20 s. 7 regeringens praxis i asylärenden 90/91:30 s. 65 Schengenavtalet 92/93:30 s. 103 terroristbestämmelserna 87/88:40 s. 52 88/89:30 s. 66 90/91:30 s. 72 utländskt medborgarskap, befrielse från 90/91:30 s. 75 utvisningsärenden, praxis i 87/88:40 s. 50 88/89:30 s. 64 89/90:30 s. 74 viseringspraxis 89/90:30 s. 77 visumplikt, införande av 92/93:30 s. 93
Utnämning av statsråd till visst ämbete (Ove Rainer till justitieråd) 83/84:30 s. 34
Utnämning av verkställande direktörer 92/93:30 s. 114
Utnämningar av generaldirektörer och verkschefer m.fl. se Tjänstetillsättningar
Utnämningar, ordinarie domartjänster 90/91:30 s. 78
Utnämningsärenden 90/91:30 s. 77
Utrednings- och remissväsendet 72:26 s. 11 75:12 s. 20 75/76:50 s. 18 76/77:44 s. 11
Utrikesdepartementets organisation 75:12 s. 5
Utrikesdepartementets rutiner vid kontakter med massmedia 84/85:35 s. 29
Utrikesfrågor, vissa 91/92:30 s. 46
Utrikesnämnden, vissa frågor rörande 75/76:50 s. 36
Utvisning enligt terroristbestämmelserna 90/91:30 s. 72
Utvisning på grund av brott 83/84:30 s. 11
UV Shipping, fördelning av aktier i samband med nyemission 88/89:30 s. 91
Vapenexport se Krigsmaterielexport
Vapenvägrare -- nåd i brottmål 81/82:35 s. 8
Varvsfrågor Kockum AB, visst anslag till 86/87:33 s. 83 statligt stöd till Öresundsvarvet, Kalmar varv och Kockum Construction AB 80/81:25 s. 63 81/82:35 s. 37
Vellinge kommun, omläggning av väg 100 i 89/90:30 s. 86
Verksamhetstid för 1979 års kyrkomötes utredningsnämnd 79/80:50 s. 36
Verkschefers bisysslor 86/87:33 s. 72
Verkschefsfrågor Datainspektionen -- Socialstyrelsen -- Riksrevisionsverket 85/86:25 s. 33
Verksledningsbeslutet och myndighetsinstruktionerna 89/90:30 s. 32
Verkställande direktörer, utnämning av 92/93:30 s. 114
Vetebiståndet till svältande länder 75/76:50 s. 47
Vietnam och viss skuldreglering 84/85:35 s. 43
Viggenplanet, export av och garantifrågor 76/77:44 s. 39
Villkorslagen, tillämpningen av 78/79:30 s. 26
Viseringsfrågor inom UD 88/89:30 s. 22
VM-kvalmatchen i fotboll, polisingripanden i september 1989 i 90/91:30 s. 84
Volvo AB och Procordia AB, affären mellan 90/91:30 s. 94 92/93:30 s. 127
Volvo-ärendet -- principavtal mellan AB Volvo och den norska staten om bildandet av svensk-norsk koncern 78/79:30 s. 29
Vuxenutbildningen och socionomutbildningen 72:26 s. 15
Vårdhemmet Majgården i Gnesta, kommunikationsministerns engagemang i 92/93:30 s. 55
Våtmarkskonvention om småbåtshamn och omläggning av väg 100 i Höllviken i Vellinge kommun 89/90:30 s. 86
Väg 100 i Höllviken, omläggning av 89/90:30 s. 86
Väganslag, disposition av 76/77:40 s. 40
Vägomläggning vid Sätra i Skaraborgs län, arbetsplan för 85/86:25 s. 47
Vägverket, tillsättande av styrelseledamöter 92/93:30 s. 113
Vägverkets arbetsplan för omläggning av väg 202 vid Sätra i Skaraborgs län 85/86:25 s. 47
Värdepapper, statsråds innehav av 92/93:30 s. 42
Värnpliktiga personalkontroll i samband med kommendering av 91/92:30 s. 60 regeringsbeslut att avbryta pågående försök med förkortad grundutbildning av 91/92:30 s. 60
Värnpliktsvägrare -- nåd i brottmål 81/82:35 s. 8
Västtyska ambassaden, ockupation av i april 1975 75/76:50 s. 32
Yrkesmässig trafik med buss, riktlinjer för 75:12 s. 32
Yrkestrafikförordningen -- försvarets civilförvaltnings dispens från reglerna i (försöksverksamhet betr. fria värnpliktsresor med chartrade bussar) 75/76:50 s. 46
Äldreomsorgens organisation, hälso- och sjukvård 90/91:30 s. 85
Öresund, fast förbindelse över 90/91:30 s. 95
Öresundsbron, beslutsunderlag 91/92:30 s. 74
Öresundsvarvet i Landskrona, fråga om nedläggning av 80/81:25 s. 63
Överläggningar med partiledarna 90/91:30 s. 8
Bilaga B 1
Sluten utfrågning av krigsmaterielinspektör Sven Hirdman angående export av krigsmateriel1
Thage G Peterson: Jag hälsar krigsmaterielinspektör Sven Hirdman välkommen till konstitutionsutskottet. Jag utgår från att du vill säga några ord som inledning.
Sven Hirdman: Jag uppskattar detta tillfälle att få komma hit. Jag tror det är sjätte året jag är här, och det har varit mycket givande för mig. Jag har varit här alla år sedan 1987 utom förra året, då det inte fanns några anmälningar.
Jag skall försöka svara på de frågor ni har, men först vill jag göra två principiella kommentarer som har bäring på alla tre anmälningarna.
Min första kommentar är att hela riktlinjesystemet, sedan det först tillkännagavs av statsminister Erlander i april 1956, utgår från Sveriges säkerhetspolitiska intressen. I detta ligger dels ett behov av att vi skall kunna vidmakthålla en viss export för att vår försvarsindustri skall kunna fylla sin betydelsefulla roll i den svenska säkerhetspolitiken, dels en strävan att undgå att Sverige genom vapenexporten blir indraget i andra länders militära konflikter på ett sätt som skulle försvåra för oss att hävda neutralitet i händelse av krig i vårt närområde. Detta är de två övergripande principer vi har för vapenexporten. Regelverket för vapenexport är uppbyggt för att tillvarata dessa våra säkerhets- och utrikespolitiska intressen, och det är därför det har en folkrättslig karaktär.
När nu världen förändras efter det kalla krigets slut och Sveriges säkerhetspolitiska ställning förbättras, påverkar det beredningen av vapenexportärendena. En fråga man alltid måste ställa sig i enskilda ärenden är om Sveriges säkerhetspolitiska intressen i vid bemärkelse skadas av en viss export.
Min andra principiella synpunkt har att göra med den nya balans i exportpolitiken som vi eftersträvade i den av riksdagen praktiskt taget enhälligt antagna nya krigsmateriellagstiftningen 1992. Å ena sidan utvidgade vi kraftigt det tillståndspliktiga området genom att klassificera många fler produkter som krigsmateriel, å andra sidan delade vi in krigsmaterielen i två huvudkategorier -- krigsmateriel för strid resp.
1 Med -- -- -- markerad text utesluten av sekretesskäl.
övrig krigsmateriel -- med delvis skilda utförselregimer. Bägge ändringarna måste ses i ett sammanhang. Syftet var varken att skärpa eller liberalisera vapenexporten, utan att skapa en större kontroll och klarhet över den. I detta ligger också att Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska intressen berörs på olika sätt om vi medger export t.ex. av hela u-båtar till ett land, resp. ger utförselbevis för elektroniska reservdelar via ett tredje land.
Jag är nu beredd att svara på frågor med utgångspunkt i de tre underlagspromemorior som vi har lämnat till konstitutionsutskottet rörande
de s.k. krutaffärerna från Bofors,
krigsmaterielexporten till Indonesien,
krigsmaterielexporten till Thailand och Gulfstaterna.
Vi har avsiktligt skrivit underlagspromemoriorna på ett sådant sätt att de inte behöver sekretessbeläggas. Vid dagens slutna utfrågning är jag beredd att lämna även sekretessbelagda uppgifter, t.ex. om vilken materiel som avses i de enskilda utförselärenden som regeringen har beslutat om, men jag vill understryka att detta förutsätter att uppgifterna förblir sekretessbelagda och inte lämnas ut till utomstående. Både utrikessekretess och kommersiell sekretess gäller för de flesta ärenden. Jag säger detta därför att det finns ett stort intresse inte minst hos pressen och vissa organisationer att bryta igenom utrikessekretessen på alla möjliga sätt. Här råder alltså sekretess, och jag ber att den iakttas.
Thage G Peterson: Det är ett självklart påpekande, men jag upprepar att sekretessbelagda uppgifter och handlingar som ni får i egenskap av ledamöter i konstitutionsutskottet icke får lämnas ut till obehöriga.
Enligt den praxis vi har beslutat om i KU lämnar jag först ordet till de ledamöter som står bakom anmälningarna.
Bengt Hurtig: Utfrågningarna om krigsmaterielexporten har ju pågått i flera år, och jag tror, precis som krigsmaterielinspektören, att de återkommer också i framtiden på grund av den situation som råder.
Jag tänker först ställa ett par frågor om den utförsel via Östtyskland som vi har fått information om. Polisen i Karlskoga liksom tullen utreder hur smugglingen har gått till. Kan man bedöma, om någon svensk domstol kommer att begära handlingar från STASI? Det är den första frågan.
Min andra fråga är om det inte är märkligt att journalister kan få fram de här dokumenten men inte UD och regeringen?
Min tredje fråga är om krigsmaterielinspektören har läst den här boken.
Sven Hirdman: Den aktuella rättsliga situationen är att Generaltullstyrelsen på begäran har fått in vissa handlingar från de tyska myndigheterna som härrör från STASI:s arkiv och som nu finns hos de federala tyska myndigheterna. De kastar ett visst ljus över krutaffärerna i slutet av 1970-talet och början av 1980-talet som gällde leveranser via Österrike och Östtyskland. Strax före jul lämnade Generaltullstyrelsen över en pärm med handlingar -- jag har inte sett dem och vet inte hur många de är -- till Riksåklagarämbetet. Handlingarna finns nu hos överåklagare Folke Ljungwall i Karlskoga. Jag har talat med honom så sent som i förrgår. Han sade då att enligt hans bedömning räcker inte det material han har fått vare sig till en resningsansökan, som då skall ställas till Högsta domstolen, eller för att han skall kunna gå vidare på det andra spåret och väcka åtal för mened mot en person som heter Björn, som var försäljningschef i Bofors och vittnade i rättegången.
Överåklagarens uppfattning var att han på grundval av nuvarande material inte kan gå vidare, men han skulle höra om Generaltullstyrelsen kunde få in mer material, som kan leda till annan slutsats. Jag uppfattade det så att hans bedömning inte var särskilt optimistisk om att man skulle kunna få fram mycket mer. -- Det är svaret på den frågan.
Den andra frågan, varför regeringen inte gör mer, är litet komplicerad. Det finns uppenbarligen en hel del handlingar som flyter omkring i pressen. Den fråga som varit aktuell för regeringen är vad regeringen kan och bör göra. Ärendet aktualiserades först av Generaltullstyrelsen 1992 efter omnämnande i massmedia. Man vände sig till det tyska finansministeriet, under vilket det tyska tullverket lyder, och bad med åberopande av svensk-tyska samarbetsavtal att få ut handlingar. De tyska myndigheterna svarade att om de svenska myndigheterna ville ha handlingar, fick man begära dem med åberopande av 1959 års rättshjälpskonvention. Det juridiska läget är att för att man skall kunna åberopa detta från svensk sida krävs beslut av svensk domstol. Riksåklagaren vände sig till Högsta domstolen, som var den instans som i så fall måste besluta, men Högsta domstolen avvisade framställningen.
I regeringskansliet har vi funnit att eftersom de tyska myndigheterna har anvisat en viss väg, nämligen rättshjälpsvägen, så skall man hålla sig till den. Ärendet ligger fortfarande i dag hos de rättsliga myndigheterna, nämligen åklagarmyndigheten, och då är det inte lämpligt att regeringen griper in via andra kanaler. -- -- --
Jag vill tillägga ytterligare en synpunkt, om jag skall vara fullständig. Här har vi en situation där å ena sidan ett par svenska medborgare som har ställts under åtal har friats i tingsrätt och hovrätt, och domarna har vunnit laga kraft. Å andra sidan undersöker åklagarväsendet om man inte kan få fram bevis mot de här medborgarna trots att de har friats. Är det då riktigt av regeringen att utnyttja sina utrikespolitiska kanaler och i efterhand försöka hjälpa den ena sidan mot dessa av domstol frikända medborgare? Den friande domen i hovrätten avkunnades sommaren 1990.
Av dessa skäl har vi funnit att vi inte kan göra mer än vi har gjort. Däremot har vi uppmanat Generaltullstyrelsen, som är part i målet -- det var Generaltullstyrelsen som gjorde utredningen om de misstänkta brotten --, att lämna över till åklagarmyndigheten vad den kan lämna över.
Den bok som Bengt Hurtig visade upp har vi gått igenom. Innehöll den någonting nytt? I detaljer: Ja. Men man visste ju att Nobelkrut hade haft en hel del kontakter med olika avnämare i början av 1980-talet. Jag var visserligen inte själv inkallad som vittne i rättegångarna 1989 och 1990, utan det var vikarierande krigsmaterielinspektören Holgersson resp. statsrådet Anita Gradin, men jag bidrog med underlag till vittnesmålen. Vår uppfattning inom KMI var att det borde ha blivit en fällande dom i rättegången, eftersom man uppenbarligen kringgick lagstiftningen, men domstolarna gjorde en mycket strikt bedömning att det inte står tydligt i lagstiftningen att man skall tala om vem som är slutlig mottagare -- det räcker med att tala om vem som är den civilrättsliga motparten. Vi har de domstolar vi har, och de måste respekteras. Dock har sedan dess lagstiftningen och regelverket skärpts, så nu kan man inte göra sådana kringgående rörelser.
Bengt Hurtig: Jag går över till frågorna om export till Thailand och staterna runt Persiska viken. Det nämns i promemorian att man har haft diskussioner med rådgivande nämnden. Gäller det samtliga fall som avser Thailand och staterna runt Persiska golfen, eller är det bara vissa fall?
Sven Hirdman: Propositionen om den rådgivande nämnden avlämnades 1984, och nämnden började verka 1985. Det föregicks av en ganska lång debatt. Jag tror att det var Maj Britt Theorin och några andra som väckte motioner på 1970-talet om att det borde skapas ett politiskt organ som hade inflytande på exportärenden vid sidan av regeringen. Efter mycket funderande fram och tillbaka tillsatte man den rådgivande nämnden i krigsmaterielexportärenden. Det sägs i propositionen att där skall finnas företrädare för de partier som ingår i Utrikesnämnden.
Nämnden är rådgivande till Krigsmaterielinspektionen. Den kommer alltså in på beredningsstadiet och skall ge råd till mig i beredningen av ärendena.
Vi får in många ärenden från industrin, ungefär 3 000 om året. Många av dem är enkla och rutinartade, men säg att 10 i månaden är mer komplicerade. Vissa ärenden gäller länder där förhållandena är sådana att vi med en gång kan säga nej, men de svåra ärendena ligger i en gråzon. Säg att vi får in 10 sådana ärenden i månaden från försvarsindustrin. Då gör vi själva beredningspromemorior och sätter upp dem på dagordningen för den rådgivande nämnden. Vi har ett aktivt samråd med den rådgivande nämnden.
Vi hade ett sammanträde senast i går, och då behandlades ärenden som gäller de länder som det har ställts frågor om här.
Vad gäller Thailand hade vi inga ärenden om export dit fram till slutet av 1980-talet. Sedan förbättrades förhållandena i Thailand, och då tog vi upp vartenda ärende med Rådgivande nämnden. Vi har i Rådgivande nämnden haft kanske ett tiotal ärenden som rört Thailand, och nu har vi en etablerad politik. Vi bedömer att man kan medge utförsel till Thailand av både krigsmateriel för strid och annan materiel. Om det inte inträffar några drastiska förändringar, finns ingen anledning att gå till nämnden med ärenden om Thailand.
Vad gäller Gulfstaterna från Kuwait i norr till Oman har vi också tagit upp kanske något tjugotal ärenden i Rådgivande nämnden sedan början av 1993. Rådgivande nämnden har tillstyrkt vissa ärenden som gällt Oman. Om vi sedan får in en ny framställning från försvarsindustrin om liknande leveranser till Oman bara några månader efter det att vi har gjort den politiska bedömningen, finns det ingen anledning att gå tillbaka till nämnden.
Beredningsordningen är sådan, att den rådgivande nämnden gör sin bedömning. När jag har fått den går jag vidare och föredrar ärenden för det ansvariga statsrådet, som är utrikeshandelsministern. Om ärendet skall gå till beslut av hela regeringen, får jag veta av statsrådet vad regeringen tycker, och så skriver jag ett svar om min bedömning av läget.
Bengt Hurtig: Gäller det hanterbara volymer, så att vi kan begära att få ta del av protokollen?
Sven Hirdman: Rådgivande nämnden består av sex politiker, av vilka tre nominerats av Socialdemokraterna och en av vartdera Moderata samlingspartiet, Centerpartiet och Folkpartiet mot bakgrund av deras kunskaper på området. Det finns inget sekretariat, och Rådgivande nämnden för inte heller något eget protokoll, men Krigsmaterielinspektionen gör interna minnesanteckningar. När jag skall föra ärendet vidare till regeringen vill jag kunna berätta vad Socialdemokraterna, Folkpartiet osv. anser. Det är viktigt för regeringen att känna till detta, eftersom vi strävar efter att lösa frågorna i samförstånd. Protokollen innehåller många interna uppgifter av bl.a. företagssekret natur.
Bengt Hurtig: När jag läser promemorian får jag intrycket att det vad gäller Gulfstaterna inte är fråga om materiel för strid, utan det är reservdelar och materiel som tidigare har klassats som civil. Jag skulle vilja ha klarlagt att det inte i något fall handlat om utförsel av materiel för strid.
Sven Hirdman: Vi har just tagit fram statistik över den faktiska exporten under 1993, och det kommer vi att redovisa för riksdagen i en officiell skrivelse.
Den faktiska exporten till de stater vi här talar om gäller mycket små belopp, och det rör sig om s.k. övrig krigsmateriel, främst reservdelar av olika slag. I promemorian redovisas de utförseltillstånd som regeringen beviljade under kalenderåret 1993. Alla besluten avser reservdelar, som utgör "övrig krigsmateriel", alltså ej krigsmateriel för strid.
Bengt Hurtig: Kan man få en precisering av det som tidigare ansågs som civil materiel och som har exporterats till Gulfstaterna?
Sven Hirdman: Det har främst varit fråga om elektroniska ledningssystem för fartyg. Vi har ett företag i Sverige som numera heter Celsius Tech System, tidigare Bofors Electronics, ännu tidigare Philips Elektronikindustrier. Företaget har hela tiden legat i Järfälla och är en av Sveriges viktigaste försvarsindustrier. Det har kompetens för tillverkning av elektroniska ledningssystem och har gjort system för det svenska luftförsvarets stridsledning och teknik för våra kustkorvetter. Det är avancerade datorprogram som fångar in information om vad som rör sig i luften. Det är elektroniska eldledningssystem av mycket kvalificerad art, som kallas 9LV.
Det stridsledningssystemet av olika generationer har tillverkats i Sverige de senaste 20--30 åren. Tidigare var det till 95 % ej klassat som krigsmateriel enligt ett beslut den 1 juli 1977. På den grundvalen, att det ej var klassat som krigsmateriel, har det sålts för patrullfartyg, som byggts i Tyskland men också i Frankrike och England. -- -- -- Jag tror att sammanlagt 31 eldledningssystem har sålts helt legalt under närmare 20 år, och de har inte klassats som krigsmateriel. Det finns i systemet vissa delar som är krigsmateriel, men de tillverkas i Tyskland och monteras vid tyska och andra varv. Detta har Medborgarkommissionen berört.
När vi skärpte krigsmateriellagstiftningen 1993 var syftet att få bättre kontroll över flera produkter. Därför har vi från den 1 januari 1993 klassat systemen -- som också har civil användning -- såsom krigsmateriel. Den materiel som det varit fråga om har i stor utsträckning varit reservdelar till existerande marina eldledningssystem.
-- -- --
I ett bekant ärende från 1986 medgav regeringen att Storbritannien fick vidareexportera svenska s.k. motmedelskapslar, som användes för att försvara flygplan mot anfallande robotar. Det är också en svensk specialitet. Detta hade britterna på sina flygplan, och så sålde britterna några flygplan -- -- --.
Bengt Hurtig: Vi talar om stridsledningsutrustning, som tydligen är krigsmateriel som inte är avsedd för strid.
Sven Hirdman: Vi talar om reservdelar för de här systemen, som inte i sig har någon förstörelsebringande effekt och därför klassas som övrig materiel.
Hela det komplexa eldledningssystemet är värt ca 50 miljoner kronor. På en båt som är värd 200--250 miljoner är fartygselektroniken värd kanske 50 miljoner. Hela detta elektronikpaket klassas som krigsmateriel för strid, eftersom det ger en sådan kapacitet att fartyget kan skjuta prick med sina kanoner, och det är förstörelsebringande. Men enstaka reservdelar klassas som övrig krigsmateriel.
Bengt Hurtig: Ibland är det svårt att inse gränserna.
Man har enligt regeringsprotokoll upplåtit tillverkningsrätten till -- -- --.
Sven Hirdman: Det är delvis riktigt, delvis fel -- -- --
-- -- --
-- -- --
Lysammunition är inte i sig förstörelsebringande. Vi är bra på att framställa lysammunition, eftersom det är mörkt i Sverige. Den används för att lysa upp och klassas därför numera som "övrig krigsmateriel". Det har kanske inte sålts, men jag tror att vi har givit något positivt förhandsbesked om lysammunition till länder som vi anser uppfyller villkoren för att få köpa "övrig krigsmateriel".
Jag vill gärna komma tillbaka senare till vår politiska bedömning av de här länderna.
Bengt Hurtig: Då måste jag ha antecknat fel -- -- -- men det går ju att kontrollera.
Bofors och FFV sålde till Gulfstaterna via andra stater. Jag vill fråga, om reservdelsleveranser och reparationer som vi talar om nu gäller sådan materiel som tidigare sålts på detta sätt.
Sven Hirdman: Svar: Nej.
Jag tror att vad Bengt Hurtig åsyftar är två felaktiga förfaranden i gamla tider. Det ena var att FFV företog en ganska märklig försäljning av granatgevär Carl Gustaf via Storbritannien. Man sade att vapnen var avsedda för Storbritannien, men i själva verket packade man om dem i andra lådor i Storbritannien och skickade ut vapnen i världen. Det hade chefen Gunnar Svärd på gamla FFV gjort redan 1963. Sedan gick man vidare i ullstrumporna under 25 år, och det var ju inte så bra. Detta har varit föremål för rättslig prövning. På den vägen har en hel del svenska granatgevär hamnat i Saudiarabien och Kuwait och andra länder.
Skulle vi nu vara beredda att medge utförsel av reservdelar och ammunition till de Carl Gustaf som har kommit till de här länderna? Svaret är nej. Det har vi inte gjort, och jag tror att industrin inte ens har haft mage att fråga oss om det.
Det andra som Bengt Hurtig möjligen åsyftar är att Bahrein och Dubai förfogar över Robot 70 efter det att den gamla Boforsledningen sålt systemen till dessa stater efter att ha bedragit regeringen och sagt att vapnen var avsedda för Singapore. Faktum är att vapnen förekommer i Bahrein och Dubai.
-- -- --
-- -- -- beslutet av regeringen var så sent som för någon månad sedan att vi icke medger utförsel av reservdelar och reparationsmateriel för de Robot 70 som finns i Bahrein och Dubai. Det har Bofors fått skriftligt på.
Bengt Hurtig: Jag går över till några frågor som inte direkt är formulerade i anmälan men som ändå hör hemma i sammanhanget. Det handlar om den marknadsföring av krigsmateriel som pågår i Gulfstaterna.
Har man någon bedömning av hur många de här produkterna är, bortsett från reservdelar och annan liknande utrustning? Hur många produkter är det som svenska företag försöker marknadsföra i Gulfstaterna?
Sven Hirdman: Vi har insyn i företagens marknadsföring av krigsmateriel sedan 1988 enligt den lagstiftning som riksdagen beslutade om och som trädde i kraft den 1 juli 1988. Innebörden av den lagstiftningen är att företagen har full frihet att marknadsföra vilken materiel de vill i vilka länder som helst -- det är så att säga en medborgerlig rättighet, och vi kan inte hindra dem att marknadsföra.
Däremot är de skyldiga att i efterhand vid utgången av varje kvartal skriftligen redovisa för oss vilken marknadsföring de har bedrivit. De skall tala om i vilket land de har marknadsfört, vilken kunden är, exempelvis armén eller marinen, och vilka produkter det är fråga om.
Jag har möten med industrin -- med Bofors en gång i månaden, med Kockums en gång i kvartalet osv -- -- --. Vi har nära kontakt med företagen, så de vet vilken materiel de kan marknadsföra i vilka länder.
Dock finns här ett tidsperspektiv. Det tar tio år att sälja ett ubåtssystem. Vi kan därför säga: "I dag får ni inte tillstånd att sälja ubåtssystem till det landet, men om förhållandena där har förbättrats om fem år, kanske vi gör en annan bedömning." Man måste ha förståelse för att företagen bedriver marknadsföring långsiktigt.
Vad gäller marknadsföring i Gulfområdet har vi gjort helt klart för företagen att det inte blir något tillstånd de närmaste decennierna för export till Iran och Irak. Vad gäller de västra Gulfstaterna, där förhållandena är bättre, är vår bedömning att det skall vara möjligt att få tillstånd för försäljning av viss "övrig krigsmateriel". Det förekommer därför marknadsföring av sådana produkter -- -- --. Men det har inte anmälts till mig och jag känner inte till någon marknadsföring exempelvis av granatgeväret Carl Gustaf, pansarroboten Bill, Saab Missiles Robot 15 eller Kockums ubåtar.
Bengt Hurtig: Så bandvagnen som marknadsförs i dessa länder är "övrig krigsmateriel"?
Sven Hirdman: Bandvagnen tillhör övrig krigsmateriel enligt de riktlinjer som redovisas i propositionen och som riksdagen har godkänt. Det är ett transportfordon med plastkaross i sin obeväpnade version. Om man däremot sätter en granatkastare på bandvagnen -- det finns också en sådan version -- blir det krigsmateriel för strid och kan inte komma i fråga för försäljning till de här länderna.
Bengt Hurtig: Man kan alltså i Gulfstaterna marknadsföra även materiel som är avsedd för strid?
Sven Hirdman: I Sverige är allting tillåtet som inte är förbjudet. Det är inte förbjudet att marknadsföra krigsmateriel av något slag. Man har rätt att göra det, men man skall redovisa det. Men vi talar om för företagen att det i princip icke ges tillstånd till försäljning av vapen, alltså krigsmateriel för strid. Därför förekommer det ingen konkret marknadsföring av sådant. Bofors har haft vissa förhoppningar om att så småningom kunna få sälja systemet Robot 70. Det är ett defensivt försvarssystem, och jag kan inte hindra Bofors att ha sådana förhoppningar, men jag har skriftligt meddelat att det inte ges några tillstånd, och därför tror jag inte heller att de är särskilt optimistiska i Bofors.
Bengt Hurtig: Man kan alltså inte säga hur stor del av marknadsföringen i regionen som gäller krigsmateriel avsedd för strid?
Sven Hirdman: Jag skulle vilja säga att det är ingenting. Låt mig möjligen göra ett undantag. Det finns materiel som befinner sig i gränszonen. -- -- -- Det kan då bli en fråga för regeringen att bedöma hur förhållandena ser ut i landet och om det möjligen gäller en följdleverans så att det vore obilligt att inte medge leverans. Detta får bedömas från fall till fall.
Bengt Hurtig: Har KMI lämnat några positiva förhandsbesked om den här typen av övrig krigsmateriel?
Sven Hirdman: Vi har en behandling på tre nivåer. Vi har först vår egen behandling inom Utrikesdepartementet med remiss till försvarets myndigheter och andra instanser. Denna första etapp är en tjänstemannaberedning. Sedan har vi samråd med politikerna i den rådgivande nämnden och slutligen min genomgång med regeringen.
Som resultat har vi lämnat ett antal positiva förhandsbesked för materiel av den här karaktären till dessa stater. -- -- --
Bengt Hurtig: Då inräknas inte -- -- --
Sven Hirdman: I den mån det sker en leverans till Storbritannien för sammansättning och tillverkning i Storbritannien blir det en utförsel till Storbritannien. -- -- --
Låg mig nämna en statistisk uppgift: Marknadsföringen är bred, och det är sällan marknadsföringen leder till försäljning -- det finns ju konkurrens. Om industrin frågar oss, ger vi en skriftlig bedömning. Vi har tagit fram en statistik som visar att vi under de senaste fem--sex åren har givit 250 positiva förhandsbesked, och endast 25 % av dem ledde till försäljning.
Detsamma gäller offerter. Företagen är skyldiga att anmäla sina offerter till oss, men vi svarar aldrig. Vi godkänner inte offerter, men vi granskar dem. Högst en tredjedel av offerterna, om ens det, leder till försäljning och utförsel.
Bengt Hurtig: Ett positivt förhandsbesked måste väl innebära att regeringen är beredd att följa upp det genom att godkänna utförsel?
Sven Hirdman: Ett positivt förhandsbesked betyder att vi har gjort en grundlig bedömning av vad det är för materiel -- krigsmateriel för strid, övrig krigsmateriel, följdleveranser, reservdelsleveranser osv. Vi har också gjort en bedömning av huruvida landet i fråga uppfyller de riktlinjer vi har. Innebörden i det positiva förhandsbeskedet är att om förhållandena i mottagarlandet inte allvarligt försämras, så kan företaget räkna med att också få utförseltillstånd, om det får en beställning. Men om det under mellantiden inträffar exempelvis en militärkupp, gäller inte det. Det finns exempel på att vi inte har fullföljt vad vi har sagt i ett positivt förhandsbesked. -- -- --
Bengt Hurtig: Thailand fick tidigare en del svensk utrustning på icke legal väg. Är någon del av det som nu utförts till Thailand såsom reservdelar för reparationer en uppföljning av sådana leveranser?
Sven Hirdman: Det korta svaret är nej. -- -- --
Det finns dock ett annat ärende, som är äldre. År 1973 köpte Thailand tre stycken 57 mm-pjäser från Singapore. Singapore hade köpt dessa pjäser från Sverige. Sverige krävde då inget slutanvändarintyg -- det var den politik man förde då. Singapore hade full legal rätt att sälja vidare pjäserna och sålde tre av dem på fartyg som Singapore byggde och sålde till Thailand. Vi har under senare år beviljat en utförsel av reservdelar till 57 mm-pjäserna till Thailand, men det är ingen smuggelaffär, och pjäserna befann sig legalt i Singapore.
Bengt Hurtig: Jag vill slutligen ställa en fråga som gäller de politiska bedömningarna.
Den nuvarande regeringen har i regeringsförklaringarnas portalformulering sagt att svensk utrikespolitik skall uppfattas som en röst för mänskliga rättigheter, frihet och demokrati. De mänskliga rättigheterna har man tagit fasta på när det gäller begränsning av såväl krigsmateriel för strid som övrig krigsmateriel. Det sägs att tillstånd för utförsel av krigsmateriel inte bör lämnas om ansökningarna avser stater där det förekommer omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Utrikesutskottet betonade år 1992 vikten av att regeringen gör en noggrann bedömning av situationen beträffande mänskliga rättigheter i de länder som kan bli aktuella för utvecklad samverkan på krigsmaterielområdet. Utskottet utgick från att tillämpningen av kriteriet om mänskliga rättigheter iakttas med stor restriktivitet.
Nu kan man ta del av medborgarrättsorganisationers och andra organisationers rapporter om länderna väster om Gulfen. Frånsett Kuwait kan man säga att medborgarna förnekas rätten att välja och vraka regering -- det säger bl.a. amerikanska utrikesdepartementet. Man har varken press-, yttrande- eller organisationsfrihet. De här länderna måste betraktas som diktaturer. I flera länder förekommer också att man tillämpar spöstraff och avhuggning av händer som bestraffning. Härskarna har oinskränkt makt. Folk hålls i häkte på tvivelaktiga grunder. Det finns också ett religiöst förtryck. Tortyr och misshandel förekommer.
I Kuwait, som ibland sägs ha en demokratisk struktur, deltog bara 10 % av befolkningen i valet 1992. Också här kvarstår avsevärda begränsningar i medborgarnas rätt att byta regering. Det förekommer godtyckliga arresteringar och begränsning av mötesfriheten. Det hålls hundratals politiska fångar. Journalister hålls fängslade anklagade för att ha smädat regeringen.
Både Amnesty och andra organisationer bedömer att det begås grova kränkningar av mänskliga rättigheter i de här länderna. Regeringen och KMI bör rimligen ha fört resonemang om detta när man har gjort sina ställningstaganden.
Sven Hirdman: Det är alldeles riktigt som Bengt Hurtig säger, att vi för ingående resonemang, och behandlingen av de mänskliga rättigheterna är en viktig aspekt i vår totalbedömning. Låt mig säga några ord om begreppet mänskliga rättigheter i krigsmateriellagstiftningen.
I det nya regelverket har en skrivning ändrats jämfört med den gamla. I det gamla regelverket av 1971 stod det att det inte borde medges utförsel av krigsmateriel till stater som kunde tänkas använda den svenska materielen för att kränka mänskliga rättigheter. Tanken var att man inte skall sälja kulsprutor till latinamerikanska diktatorer som kan tänkas använda dem mot sin befolkning, men däremot kunde de få köpa minsvepare. Det var tankegången 1971.
I praxis gjorde man under senare delen av 1970-talet och även under 1980-talet en striktare bedömning, en helhetsbedömning av hur landet respekterar de mänskliga rättigheterna. Det var det vi ville skriva in i det nya regelverket, som nu gäller totalaspekten. Det är ointressant om diktatorerna trakasserar sina medborgare med inhemska, svenska eller andra utländska knölpåkar. I skrivningen står det att det inte bör förekomma någon export av krigsmateriel av vare sig det ena eller andra slaget till länder där det förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Med det menas att kränkningarna skall vara systematiska och nationellt sanktionerade. Vi kan inte rätta oss bara efter någon enstaka händelse.
Man kan diskutera mänskliga rättigheter i alla möjliga sammanhang, men just när det gäller krigsmateriel står de essentiella mänskliga rättigheterna till liv och lem i fokus. Det är ju de grundläggande rättigheterna. Det finns också vad vi kallar politiska rättigheter: rätten till demokrati, fackföreningsfrihet osv. De är också viktiga och finns nämnda i FN:s stadga om mänskliga rättigheter, men de är mera långsiktiga. Vi verkar för dem i olika fora och bilateralt.
Vilka länder är det då, om vilka man utan tvekan kan säga att där förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter på ett sådant sätt att de länderna över huvud taget inte bör få köpa försvarsmateriel från Sverige eller så att vi inte bör ha något samarbete inom försvarsområdet med dem? -- -- --
Den här frågan diskuterades mycket när utrikesutskottet gick igenom propositionen. Utrikesutskottet ägnade stor möda åt den, och jag var där flera gånger. Då ställdes frågan, vad det finns för måttstock som man kan använda för att avgöra om det förekommer grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Svaret är väl att det uppriktigt sagt inte finns någon enkel måttstock. Man kan inte bara säga att i ett land som kritiseras av Amnesty förekommer det grova och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, eller i ett land som kritiseras av FN:s MR-kommission. Man måste ta in all information som finns, och den får vägas in i den politiska helhetsbedömning där vi får hjälp av den rådgivande nämnden och som slutligen görs av regeringen.
Det källmaterial som vi använder på beredningsstadiet är Amnestys rapporter, amerikanska State Departments rapporter, som vi har tillgång till, vidare våra egna ambassaders rapporter. Vi har duktigt folk på våra ambassader utomlands, och de har till uppgift att varje år skicka in en redovisning för läget beträffande mänskliga rättigheter i resp. land.
Jag kan ge några exempel som gäller ett par av de här länderna, exempel som vi med tanke på denna utfrågning har begärt in, med bedömningar från våra ambassader i området.
Vår ambassadör i Kuwait har ägnat mycket tid åt detta. -- -- -- Han har tillbringat åtskilliga år där.
-- -- --
-- -- --
Det är en bedömning, men en ganska kvalificerad bedömning. Jag kunde i och för sig citera mer.
När det gäller de västra Gulfstaterna måste vi ta med i bedömningen att det är stater i en helt annan kulturkrets. Vi kan inte begära att de skall ha samma politiska system som vi har i Sverige. Jag citerar en bedömning som vi fick från ambassadören i Saudiarabien -- vi har en duktig ambassad där. Han skriver: Ett problem som vi alltid kommer att ha vid diskussioner om mänskliga rättigheter i muslimska länder är att våra västerländska, rationella, humanistiska definitioner och förutsättningar i väsentliga avseenden skiljer sig från islams av Gud givna regler. I både Saudiarabien och Oman har man i stort sett samma straffrätt i dag som för tusen år sedan. Man är sträng mot tjuvar och narkotikasmugglare.
Beträffande yttrande-, tryck- och mötesfrihet råder inskränkningar, men övergreppen ingår inte i ett medvetet förtryckande system -- -- -- och uppvisar inte heller en systematisk brutalitet -- -- -- skriver vår ambassadör i Saudiarabien.
Vidare: våra mänskliga rättigheter anses här inte vara universella, eftersom de är oförenliga med sharian och med ett islamiskt styrelsesätt. Däremot finns i både Saudiarabien och Oman respekt för och accept av gällande lagar samt en fungerande rättsordning.
Slutligen sammanfattar han svaret på frågan, om det förekommer grova och omfattande övergrepp mot de mänskliga rättigheterna, på följande sätt: "Enligt här rådande religiösa, juridiska och historiska förutsättningar förekommer här inga grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. Styrelsesätt och statsordning i Saudiarabien och Oman bygger inte på förtryck, utan på samråd, consensus och lag."
Jag håller med om att det är svåra bedömningar, men de måste göras.
Bengt Hurtig: Detta konstateras alltså av en företrädare för en regering som vill vara en klar röst för mänskliga friheter, rättigheter och demokrati. Jag har en annan bedömning av situationen i Saudiarabien än vad ambassadören där har.
Jag vill ställa en sista fråga. I beslutet med anledning av propositionen om krigsmaterielexport sägs att det i vissa fall kan vara motiverat att väga in rustningsnivån i regionen. De västra Gulfstaterna företar mycket omfattande inköp av vapen. Har det tagits hänsyn till detta när man har bedömt, om de här länderna skall öppnas för svensk krigsmaterielexport?
Sven Hirdman: När det i propositionen och riktlinjerna talas om hänsyn till rustningsnivån är det med tanke på den destabiliserande effekt som rustningar kan ha. Det är ett hänsynstagande som kan ha relevans när vi bedömer ärenden. -- -- --
De små Gulfstaterna anslår en hög andel av sina statsutgifter till försvaret, det är riktigt, men de är också resursrika stater med stora oljeinkomster och anslår stora belopp också för social omvårdnad och utbildning. Deras försvarssatsning skall också ses mot bakgrund av de grannar de har: Iran, Irak och även Israel. -- -- --
Ingela Mårtensson: Det ärende som jag har tagit upp gäller STASI-papperen. Nu har vi fått en del svar om det. Jag vill bara ställa en fråga på det avsnittet.
Sven Hirdman frågar sig, om det är rätt att regeringen går in till stöd för den ena av parterna. Men har inte regeringen också en skyldighet att klargöra saker och ting? Det har förekommit en för Sverige mycket negativ diskussion om vapensmuggling. Det finns väl också en skyldighet för regeringen att åstadkomma ett klargörande på den punkten?
Sven Hirdman: Det föreligger friande domar, som har vunnit laga kraft. Ärendet undersöks hos åklagarväsendet. Riksåklagaren har för sin del inte funnit anledning att rikta någon framställning till regeringen om att regeringen på diplomatisk väg skulle försöka skaffa fram dokument -- det kunde annars tyckas vara en uppgift för honom, och det hade då regeringen fått ta hänsyn till.
Jag vidhåller som min egen uppfattning -- jag har visserligen konsulterat rättslärda på UD, men det får väl stå som min egen uppfattning -- att regeringen bör vara återhållsam i ett sådant här fall och visa respekt för det rättsliga system och de procedurer som gäller.
Får jag lägga till ytterligare en personlig anmärkning. Om det hade varit fråga om en massmördare som mördat hundratals barn och sedan gått fri, hade det allmänpreventiva skälet varit starkare. I det här fallet har de personer det gäller ställts inför domstol, hängts ut i massmedia och förlorat sina arbeten. Lagstiftningen är ändrad. Det allmänpreventiva syftet är väl tillgodosett.
Men jag vidhåller att detta är min personliga uppfattning. Regeringen har i den här situationen inte funnit anledning att göra någonting.
Ingela Mårtensson: Jag har också en fråga som gäller Indonesien. Har KMI lämnat förhandsbesked om försäljning av ny krigsmateriel till Indonesien?
Sven Hirdman: Vi har haft en mycket obetydlig export till Indonesien. Jag har just fått siffran för 1993. Utförseln till Indonesien var då 600 000 kronor -- -- --.
Indonesien har behandlats vid våra sammanträden med rådgivande nämnden. I några fall har vi förmedlat positiva bedömningar till företagen. Det har för det första varit följdleveranser till sådan utrustning som den svenska regeringen tidigare har givit tillstånd för -- -- --.
-- -- --
-- -- --
-- -- --
Det har alltså givits några positiva besked, men beställningar eller inköp från Indonesien är mycket små. Indonesien är ingen stor marknad för svensk försvarsindustri. Exporten har de senaste åren rört sig kring 1 miljon kronor om året.
Ingela Mårtensson: Jag vill också ställa en fråga som gäller Pakistan. Sven Hirdman talade förut om destabilisering i området. Säljer man till Pakistan för att matcha det man tidigare sålt till Indien?
Har man också varit inne på att utfärda samma typ av Memorandum of Understanding som man har utfärdat gentemot Indien?
Sven Hirdman: Det jag sade om destabiliserande rustningar är förvisso en aspekt som är värd att diskuteras när det gäller Indien och Pakistan. Det råder ett spänt förhållande mellan länderna med en konflikt i Kashmir.
Om man ser på den politik som svenska regeringar av olika partifärg har fört gentemot Indien och Pakistan sedan 50-talet -- -- --.
-- -- --. Vi deltar i ett internationellt samarbete för att förhindra spridning av långräckviddsmissiler och biologiska och kemiska stridsmedel.
-- -- --.
När vi under senare tid har behandlat frågan om försäljning av u-båtar till Pakistan har vi också vägt in rustningsnivån. Indien har ungefär 20 u-båtar. Pakistan har sju och skall nu ersätta fyra av dem. Pakistan kommer då att ha sex u-båtar mot Indiens 20. Vi tycker inte att det är destabiliserande. U-båtarna har ingen kapacitet för massförstörelse. Det är också viktigt för Sverige av försvarspolitiska skäl att tillåta en viss export av u-båtar.
Den andra frågan gällde ett Memorandum of Understanding. Inget land är berett att köpa ett större system, antingen det gäller flygplan eller robotar eller artilleri, för vilket leveranserna sträcker sig över flera år, om man inte kan garantera att leveranserna blir verkställda. Vi skulle inte våga köpa från något annat land om vi inte vore säkra på att få den materiel som vi har beställt. Ett Memorandum of Understanding innebär ingen skyldighet för oss att leverera andra system till Pakistan, men pakistanierna måste veta att de får de tre båtar som de har beställt.
Ingela Mårtensson: Skulle det vara lämpligt att exportera krigsmateriel till Bangladesh, ett annat land i området?
Kina nämnde Sven Hirdman. Jag såg i några protokoll att det lämnats tillstånd för export till Kina. Hur överensstämmer det med läget beträffande mänskliga rättigheter där?
Sven Hirdman: Vad gäller Bangladesh medgav regeringen i mitten på 80-talet innan jag tillträdde, att Bangladesh fick köpa från Bofors några marinpjäser till fartyg. -- -- --
Hittills har det icke givits några tillstånd till försäljning av vapen till Kina. Vi kommer dock kanske att överraska några om cirka tio dagar när vi kommer ut med en redogörelse för exporten under 1993. Där kommer det att framgå att det under 1993 skedde en utförsel av s.k. övrig krigsmateriel till Kina för ungefär 4 miljoner kronor. Det avsåg bandvagnar, men det var bandvagnar till en civil kund. Bandvagnar är i sin grundkonstruktion klassificerade som övrig krigsmateriel, för vilken det krävs utförseltillstånd. I det här fallet gällde det en beställning från det kinesiska oljeministeriet, som skulle ha bandvagnar med särskilda flytkroppar för att ta sig fram i träskområden. Det ansåg vi vara en bona fide-affär. För dessa två bandvagnar har regeringen beviljat utförsel.
Detsamma gäller en utförsel, som också kommer att redovisas i vår skrivelse, av två bandvagnar till oljeministeriet i Ryssland -- också en bona fide-affär med en civil kund.
-- -- --.
Ingela Mårtensson: Min sista fråga gäller minor. Ges det tillstånd för export av minor, och har Bofors minor på sitt program?
Sven Hirdman: Det finns olika typer av minor. Det finns sjöminor, som vi har en mycket liten export av -- knappast någon. Ett företag som heter SA Marine i Landskrona tillverkar dem, och Bofors har en viss tillverkning. Det finns ingen anledning att tillämpa andra restriktioner för dem än som följer av våra allmänna riktlinjer.
Sedan finns det stridsvagnsminor, som skall hindra stridsvagnar. Det är en stor tung mina, som kallas Mina 028. Det är en magnetisk mina, och det krävs att man väger ett ton för att man skall utlösa den. -- -- -- En annan mina har vi utvecklat för att försvara våra militära flygfält mot anfall från luftlandsatta förband som kommer med transportflygplan och helikoptrar. Den står på stativ och ser ut ungefär som en högtalare. Den sprutar ut tiotusentals stålkulor, som slår sönder flygplan, helikoptrar, lastbilar och naturligtvis människor. -- -- --
Sedan finns det de riktigt obehagliga minorna -- trampminor eller truppminor -- som är föremål för en internationell debatt. Sådana tillverkas inte längre i Sverige, men vi har dem i lager för vårt försvar. För 25 år sedan förekom export av den minan -- -- -- skall nu utrangera den, och vi tillverkar den inte längre.
Vi arbetar tillsammans med amerikanerna vid en översynskonferens om minvapen, där vi kommer att vara aktiva för att begränsa spridningen av truppminor. Jag har begärt ett policypapper från Bofors. Vi försöker verkligen begränsa all marknadsföring även i framtiden av truppminor.
Hans Göran Franck: Du gav ett intressant besked om hur Krigsmaterielinspektionen ser på definitionen av begreppet mänskliga rättigheter. Jag noterade då att enligt din tolkning krigsmaterielexport inte skall medges om kränkningarna av mänskliga rättigheter är systematiska och av regimen sanktionerade, och vidare skall man beakta rådande föreställningar i landet där kränkningarna begås.
Då skulle jag vilja fråga, vilket stöd du har i riksdagsbeslutet för att det skall vara systematiska kränkningar. Jag frågar av den anledningen, att det i all litteratur om mänskliga rättigheter och i alla internationella organ görs en skillnad, om kränkningarna är systematiska resp. omfattande.
Sven Hirdman: Det finns ett uttalande i propositionen där föredragande statsrådet kommenterar det.1
Hans Göran Franck: Men finns det någonting i utrikesutskottets utlåtande om detta?
Sven Hirdman: I utrikesutskottet fördes en mycket grundlig diskussion, och jag var där åtskilliga gånger för att svara på många frågor.
Det finns ingen enhetlig definition, men det skall vara fråga om grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter.
Utrikesutskottet lade till att respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas. Det står också i de officiella riktlinjer som vi har antagit.
Hans Göran Franck: Det fanns de som ville modifiera även formuleringen "grova och omfattande". Sedan gjordes det tillägget, att bestämmelsen skall tillämpas med stor restriktivitet. Jag noterar att du inte har något belägg för att det måste vara fråga om systematiska kränkningar.
Jag undrar om du sedan har belägg för att det står någonting om att man skall beakta de rådande föreställningarna i det land där kränkningen begås, och -- i så fall -- om du kan återge det.
Sven Hirdman: På den senare punkten kan jag hänvisa till den praxis som har utformats i den beredning som skett i krigsmaterielärenden under de senaste decennierna.
Som jag sade inledningsvis skall regelverket för krigsmaterielexportpolitiken ses som en helhet mot bakgrund av Sveriges rättsliga ställning internationellt och landets säkerhetspolitiska intressen. Det finns ingen entydig definition.
Hans Göran Franck: Du säger att det är en praxis som ni tillämpar -- har den något som helst stöd i de konventioner som finns eller i förarbetena till dem? I alla konventioner och i förarbetena som jag känner till rör det sig om universella begrepp. Om ett land tycker att man kan halshugga folk eller stympa människor, godtas inte det i konventionerna, eftersom det rör sig om universella begrepp, som skall tolkas likvärdigt i alla länder. Är det inte så?
Sven Hirdman: Jag kan hänvisa till de föredragningar vi gjorde på den punkten i Utrikesutskottet. För de där representerade partierna var det klart vilken praxis som tillämpas och vilken tolkning som görs av begreppet mänskliga rättigheter i riktlinjesystemet. Det var helt klart för de partier som sedan röstade i enlighet med propositionen, så det finns ingen oklarhet. Det har inte heller funnits någon oklarhet i de bedömningar som gjorts i den Rådgivande nämnden.
Hans Göran Franck: Finns det i det av riksdagen godkända utlåtandet från utrikesutskottet något uttalande om att man på det sätt du här har angivit skall väga in rådande föreställningar i det land där kränkningarna begås?
Sven Hirdman: Vad som står i riktlinjerna, som godkänts av riksdagen, är att regeringen skall göra en totalbedömning av alla relevanta omständigheter.
Hans Göran Franck: Men det här uttrycket ...
Thage G Peterson: Skall vi låta Sven Hirdman svara på frågan?
Sven Hirdman: Det står att regeringen skall göra en totalbedömning. Det står också att all utförsel skall ske enligt två huvudkriterier, det ena att utförseln är erforderlig för det svenska försvarets materielförsörjning och det andra att den överensstämmer med mål och principer för den svenska utrikespolitiken. Det lämnar alltså ett ganska brett utrymme för regeringens tolkning. Enligt lagstiftningen är det regeringen som avgör dessa exportärenden. De är förvaltningsärenden, och det är regeringen som har ansvaret för besluten.
Hans Göran Franck: Men det står inte uttryckligen att man skall bestämma det efter rådande föreställningar i det land där kränkningarna begås.
Sven Hirdman: Förhållandena i mottagarlandet är naturligtvis omständigheter som skall vägas in vid regeringens totalbedömning.
Får jag hänvisa till vad Medborgarkommissionen skrev i sitt betänkande. Det var allmänt aktade medborgare som regeringen hade tillsatt för att se över hela krigsmaterielexportpolitiken 1987--88. De konstaterade att ansvaret är regeringens. Regeringen måste göra en bedömning från fall till fall. De ansåg, skrev de i sitt betänkande, att det inte stämmer med riktlinjerna att utan en prövning från fall till fall undandra en hel region från vapenexport såsom sker i Mellersta Östern. Det ansåg Medborgarkommissionen vara felaktigt.
Kommissionen skrev: "Hållningen till Mellersta Östern är dessutom ägnad att skapa oklarhet såväl inom Sverige som utomlands om de svenska riktlinjernas innebörd. En liten fredligt sinnad stat som Bahrain har svårt att inse varför den skall vara svartlistad, när en regional stormakt med gränsproblem som Indien inte är det."
Regeringen måste alltså göra en bedömning av förhållandena och jämföra olika länder med varandra och se hur materielen skall användas. Då kommer man fram till vissa konklusioner.
Hans Göran Franck: Du har berört Saudiarabien. Här har jag fått nya uppgifter om tortyr: minst tre personer dog av allt att döma till följd av tortyr och misshandel, man fortsätter att utdöma spöstraff, minst 8 amputationer av händer har genomförts som straff, och 66 personer halshöggs offentligt.
Anser du att man skall ta hänsyn till invändningar om att detta anses höra till Saudiarabiens kultur?
Sven Hirdman: Det är klart att man inte kan göra det i extremfall. Ta Nordkorea som exempel! I Kim II Sungs diktatur finns en lagstiftning som ger diktatorn rätt att behandla sina medborgare hur som helst med slavarbete, tvångsarbete, försvinnanden och avrättningar. Bara därför att man säger att det ingår i deras system anser jag naturligtvis inte det. Litet större kompetens ...
Hans Göran Franck: Men de här sakerna nu jag läste ...
Thage G Peterson: Låt Sven Hirdman svara på frågan!
Sven Hirdman: Jag har ägnat mycket tid åt att gå igenom förhållandena i de västra Gulfstaterna. -- -- --
Jag kan ge några konkreta belägg. -- -- --
Jag har läst den amerikanska ambassadens rapport på ett 20-tal sidor om de mänskliga rättigheterna. -- -- --
-- -- -- Det är ett gammaldags mycket annorlunda samhälle, men det skiljer sig avsevärt från länder som Iran, Irak och Libyen.
Thage G Peterson: Konstitutionsutskottets uppgift är att granska regeringens handläggning av ärenden om krigsmaterielexporten för att klarlägga, om regeringen och KMI fullgör sina uppgifter enligt riksdagens beslut, i det här fallet enligt diskussionen i utrikesutskottet. Nu har vi hört frågor och svar om detta. Sedan får vi internt i utskottet göra en bedömning.
Hans Göran Franck: Jag går då över till min nästa fråga: har regeringen medgivit något undantag från politiken att inte godkänna export av krigsmateriel för strid till Gulfstaterna?
Sven Hirdman: Regeringen har inte fattat något beslut om utförsel av krigsmateriel för strid till Gulfstaterna.
Hans Göran Franck: Och det är inte aktuellt?
Sven Hirdman: Det är icke aktuellt, nej.
Hans Göran Franck: Är det alldeles säkert? Jag tyckte att du tvekade.
Sven Hirdman: Jag konstaterade förut att de här staterna har det elektroniska eldledningssystemet 9LV på sina båtar. Några av staterna håller på att bygga nya båtar. -- -- --
Hans Göran Franck: Vilken materiel gäller regeringens utförseltillstånd för prov- och demonstrationsmateriel?
Sven Hirdman: Det har exempelvis varit -- -- -- alltså materiel som man inte köpt tidigare och som man därför inte har kunnat prova. Det är också något demonstrationstillstånd för -- -- -- Vidare gäller det en -- -- --
Hans Göran Franck: Till vilken kategori hänförs giraffradar?
Sven Hirdman: Till övrig krigsmateriel. Det är en radartallrik som snurrar runt och visar om det finns flygplan i luften. Men den visar inte var flygplanet finns och ger inte tillräcklig information för att man skall kunna skjuta ner flygplanet, utan i så fall måste man ha en eldledningsradar.
Hans Göran Franck: Kan det vara ett gränsfall?
Sven Hirdman: Nej.
Hans Göran Franck: Du nämnde att elektronisk materiel kan vara gränsfall. Kan du klargöra varför det är så? Vad är det som avgör om materiel skall hänföras till den ena eller andra kategorin?
Sven Hirdman: Ett eldledningssystem består av radarapparater och annan observationsutrustning som man har på en båt för att se vilka föremål som finns i luften. Sedan finns det datorer som gör beräkningar för att fastställa om det är ett fientligt flygplan eller exempelvis ett vanligt passagerarplan, och det finns paneler som presenterar informationen för observatörerna.
De vanligaste systemen är inte förstörelsebringande, så de är "övriga krigsmateriel", liksom datorer och paneler. Men så finns det vad som kallas invisningsradar. När man fått veta att det kommer ett flygplan i sektor kl 14, kan man låsa en följeradar som följer flygplanet. Genom att man trycker på en knapp på panelen inriktas en kanon, som kan skjuta ner flygplanet. Invisningsradarn är krigsmateriel för strid, eftersom den ger direkt stridsinformation. Resten av systemet är sådant som man har även på civila flygplatser. Tidigare delade man på systemen och angav vilka delar som utgör krigsmateriel för strid, men nu försöker vi använda ett helheltsbegrepp. Om man exporterar hela systemet, klassas det som krigsmateriel för strid.
Hans Göran Franck: Har regeringen givit klartecken för företag att offerera krigsmateriel?
Sven Hirdman: Företagen har sedan 1988 skyldighet att anmäla sina offerter till regeringen. Regeringen vill alltså veta vilken materiel som offereras. Däremot behöver företagen inte tillstånd för sina offerter, utan det är en underrättelseskyldighet. De skall underrätta regeringen i princip fyra veckor i förväg för att regeringen i exceptionella fall skall ha möjlighet att i förväg förbjuda företaget att lämna en offert. Antag att ett svenskt företag under apartheidsystemets dagar skulle ha offererat krigsmateriel till Sydafrika. Om vi fick information om detta, skulle vi säga till företaget att de inte borde offerera materielen, eftersom de enligt beslut av säkerhetsrådet och den svenska regeringen inte skulle få sälja. Om företaget envisades, skulle vi vilja förbjuda företaget att offerera, eftersom det vore skadligt och inte överensstämmande med svensk utrikespolitik och det skulle kunna uppstå tvekan om Sveriges utrikespolitiska hållning.
Vi tittar på offerterna men ger inget svar. De viktigaste offerterna, som gäller stora belopp, anmäler vi för statsrådet för att han skall ha kännedom om att en affär är på gång, men företaget får oftast inte veta vad vi tycker. De flesta offerter leder ju inte till affär.
Hans Göran Franck: Vilken materiel avser den export till Oman som också tidigare klassats som krigsmateriel?
Sven Hirdman: -- -- --.
-- -- --.
Hans Göran Franck: Har KMI blivit underrättad om att företag har slutit kontrakt om materiel och i så fall vilka?
Sven Hirdman: Generellt?
Hans Göran Franck: Jag undrar om KMI har blivit underrättad om att företag har slutit kontrakt.
Sven Hirdman: Vår reglering är uppbyggd på de byggklossar som jag nämnde tidigare. Vi tar in marknadsföringsrapporterna och offertanmälningarna. I tveksamma ärenden gör vi en förhandsförfrågan. Däremot tar vi inte in själva affärskontrakten. Det ingår inte i det svenska politiska och rättsliga systemet. I Frankrike tar man in och granskar alla affärskontrakt. Vi anser inte att vi har affärsmässig kompetens och resurser att göra det, och vi tycker att vi har tillräcklig insyn ändå.
Det finns ett undantag. Fr.o.m. den 1 januari 1993 har vi tillståndsplikt för alla samarbetsavtal med någon i utlandet om att utveckla och tillverka krigsmateriel. Alla samarbetsavtal om att svensk och utländsk industri skall tillverka krigsmateriel tar vi in och granskar, och det blir konkreta regeringsbeslut om sådana avtal.
Hans Göran Franck: Har regeringen eller KMI under januari--februari 1994 beviljat ytterligare exportförsäljningar eller provleveranser till Gulfstaterna? Jag kan ställa samma fråga också beträffande Indonesien.
Sven Hirdman: Jag tror att det har varit någon liten utförsel till Gulfländerna av reservdelar under januari--februari.
Hans Göran Franck: Till Indonesien?
Sven Hirdman: -- -- --.
Hans Göran Franck: Får vi ta del av protokoll och minnesanteckningar?
Thage G Peterson: Den frågan får kanslichefen diskutera enligt tidigare beslut i dag.
Hur stor har den totala årliga exporten av krigsmateriel från Sverige till Indonesien varit?
Sven Hirdman: Under 1993 var det 600 000 kronor. Under de tidigare åren har det varit 1, 2, 4 och 0 miljoner.
Birger Hagård: Det är utomordentligt koncisa och klara svar som har givits på frågorna. En uppgift fick mig att studsa till, nämligen att Taiwan har fått nej på önskemål om att köpa materiel. På vilka grunder säger man nej till Taiwan? Det är en fast etablerad demokrati med mångpartisystem, och dessutom har man full respekt för mänskliga rättigheter.
Vidare -- -- --
Sven Hirdman: På den första frågan vill jag svara: det finns en regel som alltid har funnits i våra riktlinjer, att Sverige beviljar utförsel av krigsmateriel bara till stater -- vi medger inte försäljning till befrielserörelser och liknande organisationer. Med stater menar vi av Sverige erkända stater som är medlemmar av Förenta nationerna. Taiwan uppfyller inte de formella villkoren. Det är väl huvudorsaken.
En annan orsak är att det tillämpas en allmän restriktivitet i den svenska krigsmaterielexportpolitiken. Man har varit särskilt försiktig med att inleda export till länder till vilka man inte tidigare har sålt materiel. Det finns en konflikt mellan Taiwan och Folkrepubliken Kina om områdets status, som under olyckliga omständigheter kan leda till väpnad konflikt.
Slutligen skall regeringen göra en helhetsbedömning av vad som är klokast med hänsyn till svenska utrikespolitiska och säkerhetspolitiska intressen.
Hittills har det inte medgivits någon utförsel. I pressen har det påståtts att det funnits intresse för att köpa flygplan och u-båtar, men jag uppfattar inte det som seriöst.
-- -- --.
Henrik S Järrel: Jag har några procedurfrågor till Sven Hirdman.
Det finns en särskild instruktion för Rådgivande nämnden, som i första hand är rådgivande till dig och ditt ämbete. Vilka bestämmelser gäller där? Skall det föreligga majoritet för att man skall kunna gå vidare till regeringen, om det nu är dött lopp och man har delade meningar inom Rådgivande nämnden? Går man i detta läge vidare, eller avvaktar man?
Du sade att du i vissa fall går vidare till det ansvariga statsrådet, utrikeshandelsministern, som sedan antingen själv fattar beslut eller för saken vidare till beslut av regeringen. Finns det bestämmelser som reglerar när statsrådet kan fatta beslut på egen hand resp. när han eller hon skall föra saken vidare till regeringen för beslut? Finns det några kvantifierade bestämmelser i det fallet?
Slutligen en fråga om vapenexporten till olika länder. Det kan röra sig t.ex. om ammunition. Även om det rör militär export kanske materielen ibland hamnar i polisorganisationens händer. Gränsen mellan militär, polis och militärpolis kan i vissa stater vara flytande. Vilken kontroll har man av att materielen inte hamnar hos polismakten?
Sven Hirdman: Det finns bara en kort instruktion för Rådgivande nämnden om hur den skall tillsättas och att den skall vara ett beredningsorgan. Det ankommer på vederbörande statsråd och krigsmaterielinspektör att avgöra vilka ärenden man vill föra till nämnden. Som jag kanske antydde tidigare har vi fr.o.m. Anita Gradins och min tid anlitat nämnden mer än man gjorde tidigare. Det fanns olika partipolitiska synpunkter på huruvida det var lämpligt att ha en sådan nämnd. Grunden är att det gäller förvaltningsärenden, som är regeringens ansvar. Tanken var att man inte kan uttunna regeringens ansvar. Sedan kan regeringen ju ställas till ansvar i riksdagen. Detta var länge Moderaternas och Folkpartiets ståndpunkt.
Före min tid förekom det anmärkningar mot att regeringen eller inspektören anlitade den rådgivande nämnden litet voluntaristiskt, som en gisslan. Man tog i nämnden upp ärenden som man ville ha förankrade, men i andra ärenden fattade man beslut själv.
Där har vi reformerat sedan 1986. Nu behandlas alla tveksamma ärenden i nämnden. För att ledamöterna skall vara säkra på att de inte har missat någonting lämnar vi varje månad till dem vår månadsdagbok, där vi har förtecknat alla utförseltillstånd som regeringen under den gångna månaden har beslutat om. Det gäller allting från något enstaka gevär eller någon reservdel, till u-båtar till Australien. Där kan de se i efterhand att vi inte har smugit in någonting som jag borde ha rådfrågat nämnden om.
Nämnden består alltså av tre socialdemokrater och tre borgerliga ledamöter. Det förekommer inget röstningsförfarande. Vi hade en diskussion efter valet 1991, när majoritetsförhållandena i riksdagen ändrades, huruvida det fanns anledning att ändra sammansättningen. Regeringens inställning är att alla partier som är representerade i Utrikesnämnden bör vara eniga. Det leder till att om ett av partierna bestämt avråder i något visst ärende, finner sig de övriga ledamöterna i det, och det blir ett nej. -- -- --
Där har den praxis utbildats under både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, att om ett parti har sagt nej, går regeringen inte vidare. Formellt kan regeringen göra det, men regeringen har inte gjort det, eftersom den vill bevara det politiska samförståndet. Har de fyra partierna i den rådgivande nämnden sagt ja, rapporterar jag det -- jag rapporterar även ett negativt ställningstagande, men jag gör en mer utförlig föredragning av ärenden som nämnden tillstyrker. Normalt följer regeringen nämndens rekommendation, men det har förekommit såväl under Anita Gradins som under Ulf Dinkelspiels tid att regeringen beslutat mot nämndens förord.
En fråga gällde om det är utrikeshandelsministern eller regeringen som beslutar. De formella utförselärendena förutsätter regeringsbeslut, och det är vad konstitutionsutskottet granskar. Det finns en lagbestämmelse som säger att i ärenden som inte är av större vikt eller större omfattning kan regeringen överlåta till vederbörande statsråd som är ansvarig för krigsmaterielärenden att själv fatta beslut. Det finns en motsvarande delegationsregel för försvarsministern i gamla kommandomål.
Vi har interna riktlinjer som gäller ärenden som inte omfattar mer än 2 miljoner kronor, som avser nordiska eller andra västeuropeiska länder och inte innehåller några konstigheter, eller exempelvis demonstrationsmateriel som sedan skall föras tillbaka till Sverige. De beslutas formellt av statsrådet, och sådana ärenden undertecknar jag å statsrådets vägnar. Det ankommer alltså på mig att göra en granskning. Även ett litet ärende kan ju vara politiskt viktigt, och då skall det lyftas upp till statsrådet, men normalt ser inte statsrådet dessa rutinärenden. Alla andra utförselärenden behandlas av regeringskollektivet på utrikeshandelsministerns föredragning.
Förhandsbeskeden och bedömningarna står formellt jag för. Rådgivande nämnden gör en bedömning, sedan går jag till statsrådet och föredrar ärendet, och han meddelar mig sina synpunkter. Om han känner sig säker på saken och delar nämndens och min uppfattning, tillstyrker han, och så skriver jag ett brev tillbaka i mitt namn. Om han känner sig tveksam, konsulterar han sina regeringskolleger, och sedan får jag veta av honom vad regeringen in corpore tycker. Är det särskilt besvärliga och viktiga ärenden som avser nya länder eller stora system, t.ex. u-båtar till Pakistan, förs ärendet vidare även till Utrikesnämnden, och jag gör en föredragning i allmän beredning.
De positiva förhandsbeskeden förankras. Visserligen är det jag som lämnar beskeden, men jag vill veta att jag har mitt statsråd med mig, och han får avgöra om han vill ha ytterligare förankring.
Vi får ibland in ärenden om utförsel av ammunition till polismyndigheter. -- -- -- Däremot har vi givit utförseltillstånd för ammunition till polisen i Hongkong. Det har även förekommit utförsel till de baltiska länderna av jakt- och sportskytteammunition, men då har det inte gällt polisen. Vi gör efterforskningar, ibland via ambassaderna, och tillämpar olika former av slutanvändarintyg för kontroll.
Simon Liliedahl: Jag tycker det är olyckligt att den rådgivande nämnden inte är parlamentariskt tillsatt. Jag förstår visserligen bindningen med Utrikesnämnden, men jag har en from förhoppning att man tar upp frågan igen när vi får en ny regering. Jag tycker att vissa frågor har blivit otillräckligt belysta i den rådgivande nämnden. Jag tänker på det som Birger Hagård sade om Taiwan. Jag råkar känna till Taiwan ganska bra -- jag har varit ansvarig för ett bolag med 2 000 anställda där i många år, och jag tror mig veta vilken import som Taiwan vill ha. Det är två konkreta stora affärer. -- -- --
Jag accepterar inte motiveringen att Taiwan inte är en suverän stat. Taiwan är dock en stat med 35 fria partier, som hålls tillbaka av Kommunistkina, som har sådana problem med de mänskliga rättigheterna. Jag tycker att regeringen och rådgivande nämnden borde ha kurage att låta svenska företag arbeta med de här mycket stora affärerna. -- -- --
Jag vill fråga krigsmaterielinspektören vad som skulle hända om ni hade sagt ja till sådana stora affärer med Taiwan. -- -- --
Sven Hirdman: Jag tjänstgjorde själv i Kina 1972--76. Under den tiden medgav holländska regeringen försäljning av två valrossubåtar till Taiwan. -- -- --
USA har fattat beslut om försäljning av 150 flygplan av typen F16 till Taiwan, men där har amerikanerna en viss grund i vad som sägs i den ursprungliga Shanghaikommunikén från 1971, där USA har förbehållit sig rätten att förse Taiwan med krigsmateriel.
Frankrike medgav förra året försäljning till Taiwan av 60 flygplan av typen Mirage 2000. -- -- --
Världen är inte rättvis. Större stater är större än små stater. -- -- --
Regeringen måste göra en total politisk och ekonomisk bedömning av vad som ligger i Sveriges intresse. Regeringen måste ta hänsyn till de regelverk som finns och deras principer. Även om vi i rådgivande nämnden vid behandlingen av en del ärenden -- men inte av den här storleksordningen -- har känt sympati för dem som begärt utförsel, så har totalbedömningen blivit restriktiv. Det är möjligt att läget ändras. Det finns kontakter mellan Taiwan och Kina, och båda har ansökt om att bli medlemmar av GATT. Allt är kanske inte avgjort för all framtid.
Thage G Peterson: Det här svaret gör mig nyfiken. -- -- --
Sven Hirdman: Nej, regeringens inställning är i första hand legalistisk: att Taiwan inte uppfyller kraven på att betraktas som en stat. Men i den totalbedömning som regeringen skall göra måste alla aspekter vägas in.
Simon Liliedahl: Kommunistregimen, som spränger atombomber och förbryter sig mot mänskliga rättigheter, sätter sig på mindre länder, och vi accepterar detta stillatigande utan någon opposition. Det tycker jag är ynkligt och fel.
-- -- --.
Sven Hirdman: -- -- --.
-- -- --.
Simon Liliedahl: Taiwan är en stor affärspartner till Sverige. Vår export till Taiwan är 3 500 miljoner, vilket är några hundra miljoner mer än vår export till Rödkina, som är baserad på mjuka krediter som kommer stora företag såsom Ericsson till del. Taiwan är en av våra stora exportmarknader. Det är synd att vi inte kan utnyttja den i detta fall.
Hans Göran Franck: Jag har en fråga som gäller elektroniska eldledningssystem respektive giraffradarsystem. I vilken utsträckning har utförsel av sådan materiel skett under senare år och till vilka av de länder som vi här har berört?
Sven Hirdman: Det klassificerades i sin helhet som icke krigsmateriel fram till den 1 januari 1993, så vi har ingen statistik eller kontroll över försäljningen då. Det har sålts giraffradar. -- -- -- Det behandlades då som civila produkter. Det finns giraffradar i -- -- -- och på andra håll.
Nu hänförs det till "övrig krigsmateriel", och nu har vi tillgång till exportstatistik som gäller giraffradar. Företaget Ericsson Radar Electronics i Mölndal, som är Ericssons försvarsmaterielföretag, redovisade i den gamla statistiken en utförsel av krigsmateriel för bara 20 miljoner om året, men med den nya definitionen ligger försäljningen på en halv miljard. Det är Norge som är den största marknaden. -- -- -- De länder som har Robot 70-systemet behöver giraffradar för sitt försvar. Den finns i en landversion och en sjöversion.
Det elektroniska eldledningssystemet 9LV klassades förut inte heller som krigsmateriel, men vi kände till affärerna och tog in underhandsinformation. Över 30-talet sådana system såldes tidigare till Gulfstaterna, och även Brunei har fått köpa det. De länder som bona fide har köpt detta system har behov av att köpa reservdelar. Det står i riktlinjerna att man skall få köpa reservdelar, om det inte föreligger ovillkorliga exporthinder, t.ex. förbud av FN:s säkerhetsråd.
Sedan finns ett intresse på några håll att få köpa sådana system när man bygger nya båtar, men vi har ännu inte fattat några sådana beslut.
Bengt Hurtig: De av riksdagen antagna riktlinjerna lägger stor vikt vid mänskliga rättigheter. Om man läser vad utrikesutskottet skrivit, får man ett intryck av hur bedömningen skall gå till. Nu säger krigsmaterielinspektören att man i utrikesutskottet förde samtal om hur totalbedömningen skall göras och att det förs samtal i rådgivande nämnden om hur man skall tolka iakttagandet av mänskliga rättigheter. Där förekommer kanske en hemmagjord beskrivning av vad mänskliga rättigheter är.
Det förefaller en lekman som om det finns ett gap mellan det som står i texten och de mer informella överenskommelserna. Uppfattas inte detta som ett centralt problem?
Jag kommer till min andra fråga: finns det några ytterligare länder som har tillkommit utöver dem som hittills har nämnts? Du har nämnt Gulfstaterna, Ryssland och Kina. Finns det några ytterligare länder?
Sven Hirdman: Jag håller med om att bedömningen av de mänskliga rättigheterna är ett svårt problem. Vid beredningen och diskussionerna i rådgivande nämnden är alltid det viktigaste diskussionsämnet, hurudan situationen är vad gäller de mänskliga rättigheterna. -- -- -- Jag håller med om att det är svåra avgränsningsproblem.
Det gör att vi ibland lämnar positiva förhandsbesked med restriktioner. Vi säger till företagen: ni kan fortsätta försäljningsansträngningarna, förutsatt att det inte blir någon ytterligare försämring i läget beträffande mänskliga rättigheter. Vi följer detta noga. Ibland har det förekommit försämringar, och då talar vi om för företaget att det inte bör gå vidare.
Sedan var det fråga om nya länder. Jag kan nämna ett land som har kommit till och där det har skett en påtaglig förbättring. I Sydkorea rådde tidigare militärdiktatur i ett totalitärt system, och det förekom svåra strider mellan myndigheterna och studenter. I Sydkorea har det skett en betydande inte bara ekonomisk utan också politisk utveckling. Man har demokratiska val, och nu har man för första gången en icke-militär president. Det gör att Sydkorea får anses uppfylla villkoren som mottagare av övrig krigsmateriel. Sydkorea är inte i väpnad konflikt med andra stater, det råder inte väpnade oroligheter, det förekommer inte grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter. -- -- -- Däremot är vi restriktiva när det gäller krigsmateriel för strid, eftersom det finns en spänning mellan Syd- och Nordkorea. Detta är ett exempel på att den internationella utvecklingen kan leda till en annorlunda bedömning.
Ett annat sådant land är Chile. Naturligtvis förekom icke utförsel av krigsmateriel från Sverige till Chile från 1973--1993, alltså under 20 år. Nu är det ett annat samhällssystem i Chile, och nu kan vi med gott samvete på grundval av riktlinjerna tillstyrka export av vissa system till Chile.
Thage G Peterson: I Småland brukar vi säga att rediga svar är klara, raka och begripliga svar. Jag tackar på konstitutionsutskottets vägnar för din beredvillighet att svara på våra frågor och ge oss skriftliga utförliga dokument, som vi skall använda i vårt arbete.
1 Uttalandet är refererat i bifogade skrivelse från Hirdman till konstitutionsutskottet 1994-03-18.
Konstitutionsutskottet
1994-03-24 Bilaga B 2
kl. 13.00--15.05
Offentlig utfrågning av generaldirektör Per Borg och generalmajor Staffan Näsström, Försvarets materielverk, samt chefen för flygvapnet Lars-Erik Englund angående JAS-kraschen den 8 augusti 1993
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets offentliga utfrågning öppnad.
Det gäller granskningsanmälan angående försvarsministerns roll i samband med uppvisningen av JAS-planet i Stockholm den 8 augusti 1993.
Vi har i dag en utfrågning av generaldirektör Per Borg och generalmajor Staffan Näsström från Försvarets materielverk. Jag hälsar er båda välkomna till konstitutionsutskottet. Jag vill samtidigt rikta en välkomsthälsning till flygvapenchefen, generallöjtnant Lars-Erik Englund, som också skall utfrågas i dag.
Utfrågningen av Per Borg och Staffan Näsström
Generaldirektör Per Borg har meddelat att han inte önskar göra någon inledning, utan vi går direkt på frågorna, och jag skall be att få ställa de första.
Jag ber Per Borg att för utskottet berätta hur FMV:s information till försvarsministern och Försvarsdepartementet om JAS-projektet har gått till och går till. Hur ofta lämnas information och vilka deltar vid informationerna från FMV respektive Försvarsdepartementet?
Per Borg: I samband med beslutet om JAS-projektet fastställdes de rapporteringsrutiner som skulle gälla. Med jämna mellanrum görs det projektvärderingar som rapporteras. Det sker vidare en årlig redovisning av JAS-projektet. Det är de första rapporteringstillfällena. De rapporteras skriftligt från FMV via flygvapenchefen och med ÖB:s yttrande till Försvarsdepartementet.
Utöver dessa fasta, formella, rutiner sker det naturligtvis underhandsrapporter. Exakt hur dessa går till är det naturligtvis litet svårare att redogöra för.
Thage G Peterson: Är det vanligt att försvarsministern själv deltar när ni lämnar denna information?
Per Borg: Det är olika. Jag har själv varit med om information om akuta förhandlingslägen -- det har skett i samband med upphandlingen av delserie 2 av flygplanet -- och då har försvarsministern själv deltagit. Men oftast är det så att den informella informationen sker genom tjänstemän på FMV och departementet.
Thage G Peterson: Är det någon skillnad när det gäller deltagandet vid informationstillfällena mellan förre försvarsministern Roine Carlsson och den nuvarande försvarsministern Anders Björck?
Per Borg: Det tycker jag inte att man kan säga -- det är nog ungefär detsamma.
Thage G Peterson: Kan ni dra er till minnes hur ofta Anders Björck deltar när information lämnas?
Per Borg: Nej, för att kunna svara på den frågan skulle jag behöva fråga respektive personer. Det har säkerligen lämnats information till Anders Björck från medarbetare vid FMV där jag inte har deltagit.
Thage G Peterson: Vet ni vad informationen har handlat om då ni inte har varit med?
Per Borg: Det vet jag naturligtvis inte exakt. Det kan ha gällt t.ex. projektläget. Det lämnades en hel del information i samband med förhandlingarna framför allt om delserie 2.
Thage G Peterson: Har information om JAS-planets styrproblem lämnats till Försvarsdepartementet?
Per Borg: Jag har också befunnit mig i den situationen att jag suttit i departementet och tagit emot information. I samband med de årliga redovisningarna och vid projektvärderingstillfällena har problemet med styrsystemet varit en återkommande fråga. Jag har också på departementet tagit emot muntlig information om styrproblemen, och vi har från FMV också senare lämnat muntlig information. Detta har skett fortlöpande.
Thage G Peterson: Har ni vid något tillfälle gett Anders Björck information om problemen med styrsystemen?
Per Borg: Jag har inte personligen gjort det.
Thage G Peterson: Har någon av era medarbetare gjort det?
Per Borg: Det kan jag inte svara på. Har du gjort det, Staffan?
Staffan Näsström: Jag har inte gjort det, och jag tror inte att det utöver de årliga och periodvisa redovisningarna har lämnats någon speciell information direkt till försvarsministern från FMV efter det att flygningarna återupptogs efter det första haveriet.
Per Borg: Tycker ni inte att det är egendomligt att ingen av era medarbetare har specialinformerat försvarsministern om styrsystemet, som ju ändå var orsaken till den första kraschen?
Thage G Peterson: FMV rapporterar sedan mitten av 80-talet om styrsystemet. Det har rapporterats om olika förseningar och om problemen med upphandlingen av styrsystem. När planet började flyga, hade FMV godkänt planet såsom luftvärdigt.
Rapporteringen har kanske varit litet olika till sin karaktär. Efter den första kraschen och även efter den andra har det naturligtvis lämnats mycket information om orsakerna till krascherna och om styrsystemets roll i sammanhanget. Vi måste därför skilja på de olika typer av rapportering som förekommit -- å ena sidan rapporteringen i de akuta lägena om skälen till krascherna och å andra sidan de allmänna svårigheterna att få styrsystemet att fungera.
Thage G Peterson: Kan man utgå från att försvarsministern inte skulle ha fått information om de problem som hänger samman med styrsystemet?
Per Borg: Information om styrsystemet har alltid lämnats vid de årliga rapporteringstillfällena. I samband med krascherna har man naturligtvis diskuterat styrsystemets roll.
Thage G Peterson: Med försvarsministern?
Per Borg: Ja.
Thage G Peterson: Det är ni alldeles säker på?
Per Borg: Ja, det vore väldigt konstigt om man inte hade gjort det. Jag kan i och för sig inte erinra mig de tillfällen då vi talade om detta, men eftersom styrsystemet spelar en central roll vid båda krascherna har detta naturligtvis diskuterats.
Thage G Peterson: I FMV:s redovisning till regeringen 1989 anfördes att haveriet i februari 1989 orsakades av tekniska brister i styrsystemet. Har ni med anledning av den redovisningen 1989 för försvarsminister Anders Björck gjort en speciell föredragning av denna?
Per Borg: Det kan jag inte säga säkert -- det vet jag inte.
Thage G Peterson: Tycker ni inte att det är anmärkningsvärt om inte FMV efter en krasch med vårt största försvarsprojekt lämnat försvarsministern personlig information?
Per Borg: Jo, detta har säkert diskuterats, men jag kan inte komma ihåg att vi vid det och det tillfället lämnade information om styrsystemets roll i samband med kraschen. Jag kan inte erinra mig exakt vilken dag det skedde och hur det gick till. Men i samband med en krasch av detta slag lämnas det naturligtvis information. FMV gör sin bedömning och redovisar den för flygvapenchefen, departementet och ÖB. I avvaktan på resultatet av haverikommissionens arbete har man diskuterat olika teorier. Sådana diskussioner har förts med departementet, och det skulle förvåna mig oerhört mycket om inte en sådan diskussion har förts också med försvarsministern.
Thage G Peterson: I samband med att han tillträdde i oktober 1991?
Per Borg: Jag har inget minne av att vi diskuterade detta med försvarsministern just när han tillträdde.
Thage G Peterson: Men ni är säker på att försvarsministern har fått en information om att det fanns problem med JAS-planets styrsystem?
Per Borg: Det vore väldigt konstigt om han inte vore informerad om detta.
Thage G Peterson: Jag övergår till vad som hände vid Vattenfestivalen i Stockholm. När fick ni reda på att JAS-planet skulle delta i Vattenfestivalen?
Per Borg: Jag personligen visste inte om att planet skulle delta. Men information om detta fanns på FMV, och det hade i ganska god tid tagits underhandskontakter för diskussioner om förutsättningar för deltagandet.
Thage G Peterson: Diskuterade ni förutsättningarna med flygvapenchefen innan det att han meddelade sitt tillstånd?
Per Borg: Ja, han gav oss uppdraget att göra det.
Thage G Peterson: Vet ni när dessa diskussioner ägde rum?
Per Borg: Jag vet att det i maj månad förekom den typen av kontakter.
Thage G Peterson: Vad hade FMV för inställning till att JAS-planet skulle användas för flyguppvisningar inför publik?
Per Borg: FMV som myndighet hade inga särskilda synpunkter på detta -- det var inte vår sak att göra sådana bedömningar.
Thage G Peterson: Hade ni diskussioner med överste Gunnar Lindström i den här frågan?
Per Borg: Nej, jag har inte haft några diskussioner med Gunnar Lindström om den saken.
Thage G Peterson: Har någon av era medarbetare haft det?
Per Borg: Jag själv har inte haft några sådana diskussioner med Gunnar Lindström -- i övrigt kan jag inte svara på den frågan.
Thage G Peterson: FMV har alltså inte och har inte haft någon inställning till flyguppvisningar över huvud taget när det gäller JAS-planet?
Per Borg: Vår uppgift är att godkänna ett flygplan som luftvärdigt, dvs. att det duger att flyga med, och att fastställa de restriktioner som skall gälla för flygningen. Var exakt man flyger och hur man använder planet, är en bedömning som FMV primärt inte skall göra och inte heller gör.
Thage G Peterson: Men vad diskuterade ni då med flygvapenchefen i maj månad, om ni inte diskuterade det lämpliga eller olämpliga i att JAS-planet skulle användas i en flyguppvisning över Stockholm.
Per Borg: Det var rent praktiska saker: Fanns det något plan disponibelt och vilka praktiska åtgärder behövde vidtas för att genomföra flygningen vid den tidpunkten?
Thage G Peterson: Ni framförde inga varningar till flygvapenchefen att det var olämpligt att använda ett flygplan som ännu inte var färdigprovat?
Per Borg: Vad jag förstår har inte FMV som myndighet att utfärda sådana varningar. Däremot kan enskilda individer inom FMV ha haft synpunkter på detta, men FMV som myndighet hade ingen uppfattning om det lämpliga i detta.
Staffan Näsström: Jag vill tillägga att uppvisningen skedde med ett serieflygplan. Det betyder att det var godkänt, och då har vi inga som helst synpunkter på hur det används, utöver de begränsningar som följer med godkännandet.
Däremot påverkar användningen av provflygplan programmet, och därvidlag har vi mer att säga till om. Så t.ex. hade vi att godkänna att provflygplanet fick användas på Farnborough.
Thage G Peterson: Detta var serieflygplan nr 1!
Staffan Näsström: Det stämmer bra!
Thage G Peterson: Ni hade inga synpunkter på att det var just nr 1?
Staffan Näsström: Inte alls!
Thage G Peterson: Vilken var då skillnaden mellan detta första serieflygplan och provflygplanen?
Staffan Näsström: Provflygplanen är mycket speciella -- varje provflygplan är handbyggt och är en "individ", och det påverkar naturligtvis i hög grad provprogrammet. Självfallet är det också en större risk ur utprovningssynpunkt och framför allt ur programsynpunkt om ett provflygplan används för annat ändamål än provflygning. Därför har vi anledning att ha synpunkter på användningen av provflygplan.
Thage G Peterson: Hade generaldirektören eller någon av era medarbetare kontakt med någon på Försvarsdepartementet i fråga om planets medverkan vid Vattenfestivalen i Stockholm?
Per Borg: Jag hade det inte, och jag har inte heller hört talas om att någon annan har haft det.
Thage G Peterson: Är det så vattentäta skott mellan myndigheterna när det gäller hanteringen av JAS att ni inte pratar med varandra?
Per Borg: Frågan om hur man exakt skall använda ett flygplan vid ett sådant här tillfälle är ur FMV:s synpunkt ett rent rutinärende.
Thage G Peterson: Det förhållandet att planet kraschade några år tidigare i Linköping och fortfarande var under utprovning gav er alltså ingen anledning att diskutera med departementet?
Per Borg: Nej, vår uppgift är att se till att planet är luftvärdigt och att eventuellt sätta gränser för användningen. Men en lämplighetsbedömning av om planet skall flygas här eller där är det inte primärt den anskaffande myndighetens -- FMV:s -- sak att göra, och det gör vi inte heller. Däremot är det viktigt att understryka vad Staffan Näsström sade, nämligen att om man tar ett plan ur provprogrammet och därmed försenar utprovningen, har vi naturligtvis synpunkter och framför vilka konsekvenser det kan få. Men det är en helt annan aspekt.
Birger Hagård: Jag har några frågor som går en bit tillbaka i tiden. Det haveri som inträffade under Vattenfestivalen var förvisso icke det första. Minns Per Borg diskussionerna efter det första haveriet? Det ifrågasattes om man inte borde ha en haverikommission sammansatt av parlamentariker. Nu blev det inte så, men minns Per Borg hur de diskussionerna gick? Var det några påtryckningar åt det ena eller andra hållet?
Per Borg: Nej, det har jag inget minne av, och jag tror inte heller att någon tog upp den frågan med mig. Jag tror inte att FMV var så intressant som rådgivare i frågan om det skulle tillsättas en politisk kommission.
Birger Hagård: Jag tänkte på Per Borgs allmänna orientering åt det försvarspolitiska hållet.
Per Borg: Jag kommer inte ihåg att det var några diskussioner om detta.
Birger Hagård: När JAS-kommissionen sedan väl kom med sin rapport konstaterade man att det hade brustit i redovisningen av de tekniska förhållandena, kanske framför allt från regeringen till riksdagen. Det kan givetvis vara svårt att minnas, men jag frågar ändå om Per Borg minns exakt vad det var för brister. Det rörde givetvis styrsystemet, men fanns det andra brister också?
Per Borg: Nej, vi fick ju rapporter -- om jag minns rätt från mitten av 80-talet. Förseningar och brister som var knutna till styrsystemet och problemen med den amerikanska leverantören blev nästan en följetong i rapporterna. Så länge som jag arbetade i departementet, dvs. fram till 1988, var ambitionen att vad som hade skett skulle redovisas för riksdagen i samband med budgetpropositionen. Det går i praktiken till så, att den särskilde JAS-handläggare som vi då hade och som man har nu också skall skriva utkast till sådana redovisningar. Sedan delas dessa utkast, och det är många som läser dem. Jag läste dem själv, och de sändes även över till FMV. Därefter blir det en proposition som överlämnas till riksdagen.
Härutöver lämnas det muntlig information i försvarsutskottet. Jag brukade själv varje år lämna information i utskottet. Ibland görs det också speciella genomgångar kring just JAS-projektet. Min ambition har varit att det skulle lämnas en mycket öppen information och att självfallet ingenting skulle undanhållas.
Om man nu i historiens ljus skulle finna att ytterligare någon information borde ha lämnats av FMV, har det i varje fall inte varit någon avsikt att undanhålla någon information.
Birger Hagård: Får jag då avsluta med en fråga som i högsta grad rör nuet. Finns det enligt Per Borgs mening någon anledning att tro att den nuvarande försvarsministern, Anders Björck, i förväg kände till den uppvisning som slutade i detta haveri?
Per Borg: Jag har uppriktigt sagt svårt att tro det. Som jag tidigare svarade på ordförandens fråga är detta naturligtvis i efterhand ett väldigt stort ärende. Men när frågan om denna flyguppvisning kom upp var det ett rutinärende.
Kurt Ove Johansson: JAS-projektet drabbades ju tidigt av stora förseningar, och de blev ju avsevärt större efter det första haveriet. Vem har fått bära de största ekonomiska konsekvenserna av de förseningar som uppstått -- staten eller industrin?
Per Borg: Det beror litet på hur man värderar det. Uppenbarligen är det så, att detta ur industrins synpunkt hittills inte har varit något lönsamt projekt, utan det är ett projekt som man har gjort förluster på. Därmed får man väl säga att industrin har fått bära sin del.
Men å andra sidan vet vi att JAS-projektet har blivit dyrare, och en del av dessa kostnader har skattebetalarna fått bära. Vi vet också att det har blivit en försening av leveransen, dvs. vi har inte ett operativt plan så tidigt som vi hade förväntat oss. Vi förlorar alltså försvarseffekt, och man kan därför säga att försvaret och ÖB har fått bära en del av förlusterna.
Kurt Ove Johansson: Det har gjorts stora ansträngningar för att man skulle återvinna de här tidsförlusterna. Den förre försvarsministern Roine Carlsson betonade gång på gång att man under inga omständigheter fick tumma på säkerhetskraven. På vilket sätt följde FMV upp Roine Carlssons säkerhetskrav vid utvecklingen av själva JAS-projektet?
Per Borg: Jag kom ju utifrån in i den här flygvärlden, och jag har lärt mig, att om det är någonting som är en levande realitet för flygingenjörer och flygofficerare, så är det säkerheten -- planet måste vara luftvärdigt; det måste vara säkert när det kommer upp i luften. Jag har lärt mig att detta är prioritet nr 1. Det är minutiösa granskningar för att olyckor av olika slag inte skall ske.
Skall man vara alldeles säker på att inga olyckor skall ske, skall man över huvud taget inte flyga. Eftersom detta inte är någon acceptabel konsekvens av det hela, så sker det ibland olyckor. Någon hundraprocentig säkerhet kan inte uppnås.
Efter det första haveriet inträdde ju ett stillestånd i provningen under en mycket lång tid. Jag är inte expert på detta område, men jag har sett hur oerhört noggrant man arbetar för att man skall vara så säker som möjligt när man tar upp planet nästa gång. Detta är viktigt också ur industrins synpunkt. Man tappar ju trovärdighet och försäljningsmöjligheter om man har ett plan som inte är luftvärdigt.
Jag anser alltså att i den delen har ambitionen varit väldigt hög.
Kurt Ove Johansson: I februari 1991 redovisade regeringen, bl.a. på grundval av FMV:s uppgifter, för riksdagen att tidpunkten för leverans av flygplan för den inledande taktiska utprovningen skulle komma att förskjutas minst två år jämfört med de ursprungliga planerna 1982. Två månader senare rapporterade ni till regeringen att industrigruppen eftersträvade att kunna leverera flygplan enligt specificerade prestanda och status i slutet av 1995.
Vilka var de bakomliggande orsakerna till de kraftiga förseningarna av JAS-projektet?
Staffan Näsström: När det talas om leverans 1995 avses flygplan med sådan status att det kan användas för den inledande omskolningen på F 7. Innan dess levereras flygplan för utbildning av dem som sedan skall svara för utbildningen på F 7. I rapporteringen sades att leverans av dessa flygplan med tillräckliga funktioner för det förstnämnda ändamålet skulle ske 1993, vilket också skedde. Leverans av flygplan med en sådan status att yngre förare skall kunna sätta sig i dem sker först 1995.
Kurt Ove Johansson: När man tar del av den tidigare socialdemokratiska regeringens och den nuvarande borgerliga regeringens redovisningar till riksdagen, på grundval av det underlag de fått av myndigheterna, frapperas man av att bedömningarna skiljer sig så markant när det gäller tidpunkten för leverans till flygvapnet. Efter 1991 blir det plötsligt möjligt att leverera ett plan avsevärt tidigare.
Finns det egentligen någon förklaring till detta? Hade det skett något tekniskt genombrott? Vem eller vad kunde ligga bakom denna forcering av projektet? Var det ändå inte så, att det var regeringen Bildt som helt enkelt ville forcera projektet?
Staffan Näsström: Det har inte skett någon forcering, utan hela programmet har gått precis enligt den plan som var upplagd. Det är bara så att de flygplan som levererades 1993 var av sådan status att det enligt vår bedömning var möjligt att genomföra den inledande flygomskolningen av de förare som sedan 1995 skall utbilda förarna på förbanden.
Vi ansåg det också vara väsentligt att man, när flygplanet var tillräckligt säkert och hade tillräckliga funktioner, påbörjade den utbildningen, för att kunna återmata erfarenheter av planet till flygplanet, Materielverket och industrin, så att planet skulle vara så säkert som möjligt när man 1995 sätter yngre förare i planet.
Rapporteringen talar alltså om två saker. Den ena gäller leveransen av de första flygplanen för den inledande praktiska utprovningen. Den andra gäller leveransen till F 7 för uppsättning av rena divisioner.
Kurt Ove Johansson: Ni vill alltså hävda att det inte fanns några som helst krav från något håll att påskynda utvecklingen av JAS.
Per Borg: Jag känner inte till att det funnits önskemål om att det skulle gå fortare. Däremot har man hela tiden försökt återta förseningarna. Vi som arbetar med programmet och har kravet på att det hela skall vara säkert vet att det är oerhört svårt att återta den typen av förseningar, eftersom vi har de resurser och säkerhetskrav vi har. Därför kan vi inte hoppa över några steg. Det ligger därför i sakens natur att det blir den här typen av förseningar när man väl har fått dem från början.
Får jag tillägga att det finns ett tryck på att tidsplanen självfallet skall hållas. Men säkerheten spelar också en väldigt stor roll, och som jag sade tidigare är det alltid säkerheten som vinner. Det är därför som det har tagit så pass lång tid, i synnerhet efter krascherna.
Politiskt har vi inte upplevt någon skillnad efter 1991 när det gäller trycket att få fram planet. Jag tror inte att någon svensk politiker skulle drömma om att försöka att på bekostnad av säkerheten pressa fram ett sådant här flygplan. Jag har inte någonsin hört något av det slaget.
Kurt Ove Johansson: Ni kände alltså ett tryck att få fram ett plan så snabbt som möjligt. Det trycket måste väl ändå komma någonstans ifrån. Var det ändå inte så, att det tryck som ni upplevde kom från den sittande regeringen?
Per Borg: Nej, jag kan inte säga att det förekommit något speciellt tryck från vare sig den förra eller den nuvarande regeringen. Alla som varit inblandade i detta projekt har ju en gång varit med om att fatta beslut om ett program som innebar att planet skulle börja levereras under de första åren på 90-talet. Projektet var alltså försenat, och alla har besjälats av att man åtminstone inte skulle öka denna försening -- helst borde man återta den, även om det är mycket svårt. Men något speciellt tryck från den politiska nivån kan man inte säga att det har kommit.
Kurt Ove Johansson: Från vilken nivå har då trycket kommit?
Per Borg: Alla! Har man en gång kommit fram till att projektet skulle genomföras efter en viss tidsplan, skapar det hos alla en ambition att försöka hålla denna plan och att åtminstone inte ytterligare öka förseningarna. Det är en mycket naturlig reaktion.
Kurt Ove Johansson: Av KU:s material framgår att det på grund av förseningarna inte var möjligt för FMV att typgodkänna det plan som senare skulle flyga över 500 000 människor vid Stockholms vattenfestival. Av tidsskäl utfärdades i stället ett interimsbevis. Var det ändå inte på det sättet att FMV var satt under en stark press? Jag upprepar i så fall frågan: Från vem?
Per Borg: Det har inte med det att göra, och det är bäst att Staffan Näsström förklarar det.
Staffan Näsström: Det fanns naturligtvis ett allmänt önskemål att man skulle försöka ta igen de här förseningarna. Jag kan försäkra att vi som arbetar med projektet inte kände någon press från något håll att påskynda verksamheten. Vi genomförde detta i en mycket noggrann ordning.
Vad vi hade gjort och vad som var väsentligt när det gäller typgranskningsprocessen var att vi ansvarade för att flygplanet var luftvärdigt. Utöver detta tillkommer en massa funktioner som detta flygplan skall klara som stridsflygplan. De funktionerna behöver inte vara klara för att man skall kunna börja flyga planet på ett säkert sätt. Därför betonar jag också att samtliga flygningar i världen sker med luftvärdighetsgodkända plan.
Kurt Ove Johansson: Om jag rätt har förstått det material som vi har fått, avsåg FMV:s interimsbevis flygning i normala förbandsformer. Då blir min fråga hur ni ser på uppvisningsflygningen över Stockholm med JAS 39.102 den 8 augusti 1993. Det kan väl knappast anses ha varit en flygning i normala förbandsformer.
Per Borg: Beslutet om godkännande av luftvärdigheten fattas inte av mig utan av Flygmateriel inom FMV. Det bör alltså vara någon som både har praktisk erfarenhet som pilot och ingående kännedom om flygplanssystem. Därför skulle jag vilja överlämna den frågan till Staffan Näsström för besvarande.
Staffan Näsström: Frågan om orsakerna till detta speciella haveri är mycket väl utredd. Vi har från Materielverkets sida ingenting att tillägga till haverikommissionens och den politiska kommissionens värderingar. Vi delar de uppfattningar som de har kommit fram till.
Kurt Ove Johansson: Min fråga var om uppvisningsflygningen över Stockholm var en flygning i normala förbandsformer.
Staffan Näsström: Vad jag menar är att det är utrett av haverikommissionen vilka avvikelser som denna flygning innebar.
Kurt Ove Johansson: I haverikommissionens rapport står: "Motivet för myndigheten" -- FMV -- "att välja denna form av godkännande var enligt kommissionen att myndigheten önskade leverans av ett flygplan som kunde användas för att så tidigt som möjligt samla in erfarenheter från flygning i normala förbandsformer. För att säkerställa en god introduktion av flygplanstypen placerades flygplanet vid Materielverkets provningsavdelning i Linköping, som för detta flygplan skulle tillämpa samma rutiner som för ett provflygplan."
Jag kommer då tillbaka till den fråga som ordföranden ställde tidigare. Det var alltså fråga om att det skulle gälla samma rutiner som för ett provflygplan. Så flög man alltså den 8 augusti över Stockholm. Jag måste säga att jag finner det en smula märkligt.
Staffan Näsström: Att man ville flyga med detta plan under förbandslika former berodde på att man tidigt ville få tillbaka erfarenheter för att man 1995 på ett så bra sätt som möjligt skulle kunna introducera flygplanet på F 7.
När det gäller uppföljandet av flygplanet skall man helt och hållet använda förbandsliknande former. Men utöver detta bestämdes det att just när det gäller uppföljning av luftvärdighets- och flygsäkerhetsärendet skulle man använda samma rutiner som gäller för provflygplan. Utöver de normala rutinerna i Flygvapnet adderade man här att man skulle ha de speciella rutiner som man har på provflygenheten. Det hade alltså ingenting att göra med det sätt på vilket man genomförde flygningen.
Kurt Ove Johansson: Helt klart är alltså att skälet till att man använde denna form av godkännande var att man så snabbt som möjligt ville samla erfarenheter från flygning i normala förbandsformer. Jag anser att ni inte har svarat på min fråga om ni kan hävda att den flygning som sedan skedde över Stockholm den 8 augusti fyllde syftet att vinna erfarenheter av flygning i normala förbandsformer.
Staffan Näsström: När det gäller själva uppläggningen av flygningen var det inte vår sak att ha någon uppfattning, och ur säkerhetssynpunkt hade vi ingenting att anföra.
Kurt Ove Johansson: Vad har du som flygsakkunnig själv för uppfattning?
Staffan Näsström: Jag delar de uppfattningar som framförs i haverikommissionens rapport. Där framgår det mycket klart vilken uppfattning man har om upplägget och flygningens genomförande, och jag delar alltså de uppfattningarna.
Simon Liliedahl: Vad vi skall bilda oss en uppfattning om är försvarsministerns involvering i det här projektet, dvs. huruvida han visat passivitet och brustit i fråga om åtgärder. Ordföranden ställde en fråga om hur försvarsministern blev informerad. Om jag inte missförstod Per Borgs svar, får försvarsministern årlig information. Det tycker jag i så fall verkar väldigt konstigt. Detta är det i särklass dyraste projekt som Försvarsdepartementet har att jobba med. Då kan det väl inte vara tillräckligt att få en årlig information. Det finns naturligtvis informella vägar för information, men det måste väl också vara så att man träffar styrelsen för FMV med en viss regelbundenhet, exempelvis varje kvartal. Hur förhåller det sig egentligen med den mer officiella informationen?
Per Borg: Den officiella informationen består i att man lämnar en årlig redovisning för JAS-projektet. Härutöver lämnas naturligtvis också annan information om det är särskilt påkallat. Dessutom förekommer det naturligtvis också informellt information.
Simon Liliedahl: Men måste det inte förekomma regelbunden skriftlig information, så att man kan peka på att försvarsministern varit informerad om exempelvis styrsystemets defekter? Det framgår mycket klart av haverikommissionens rapport att man mycket väl kände till att styrsystemet var ofullkomligt. Försvarsministern måste väl ha varit medveten om att det inte var ett i alla avseenden fullgott plan som flög över Stockholm.
Per Borg: Det framgår av den officiella rapporteringen. Bl.a. den politiska kommissionen har gått igenom detta. Dessutom har det som sagt förekommit informell information.
Simon Liliedahl: Det sades här att detta var ett rutinärende. Jag har väldigt svårt att se att man kunde behandla detta som ett rutinärende när man i åratal haft problem och bekymmer med styrsystemet och inte kunnat komma till rätta med det. Det kan väl då inte betraktas som ett rutinärende att ge tillstånd för en flyguppvisning inför hundratusentals människor. Var detta verkligen ett rutinärende?
Per Borg: När FMV en gång har luftvärdighetsgodkänt ett flygplan och ett serieflygplan har leverats, blir detta ur vår synpunkt ett rutinärende.
Staffan Näsström: Jag vill betona att de rapporteringar som skett och där man pekat på att det är problem bl.a. med styrsystemet inte går att relatera till orsakerna till de båda haverierna. Det gällde oftast problem av en helt annan karaktär. Det var bl.a. fråga om rent mekaniska konstruktioner som vi då var litet osäkra på. De haveriorsaker som man har kommit fram till kan man inte finna i någon som helst tidigare rapportering.
När vi har rapporterat och sedan också godkänt flygplanet har vi genuint uppfattat att flygplanet varit säkert. Den informationen har vi också överbringat till alla som velat ta del av den.
Det finns alltså ingen direkt koppling mellan rapporteringens innehåll och de haveriorsaker som senare har framkommit.
Simon Liliedahl: För mig förefaller detta vara en konstig slutledning, men jag tackar ändå för svaret.
Thage G Peterson: Jag vill spinna vidare på Simon Liliedahls fråga, och jag gör det med anledning av det svar som Per Borg gav på en fråga av Birger Hagård.
Bakgrunden är ändå den, att JAS-projektet är det största försvarspolitiska projekt som Sverige någonsin har haft. Huruvida det är ett industripolitiskt projekt eller inte råder det delade meningar om, men det är ändå ett försvarspolitiskt projekt, som kostar skattebetalarna miljarder.
Under projektets gång har FMV i årsredovisningarna till regeringen i ganska hårda ordalag pekat på en mängd problem med styrsystemet. Men nu säger generalmajor Näsström att det inte finns någon koppling mellan dessa problem och haveriorsakerna. Det kan vara en förklaring, men man har ju ändå funnit problem med styrsystemet, spaken och mycket annat. Detta har ni påpekat i ganska hårda ordalag. Ett år skrev ni att om man inte löser dessa problem, så kommer projektet att äventyras.
En krasch inträffade i Linköping 1989. Det sades då att planet i det skick det befann sig inte var färdigutprovat. Ni utfärdade en interimslicens och ställde upp vissa villkor.
Jag måste då fråga: Ingår det inte i FMV:s roll -- FMV som navet i utvecklingen av hela detta projekt och som uppköpare av detta projekt av Industrigruppen JAS -- att ha några synpunkter på planets säkerhet? Jag har i så fall -- i likhet med Simon Liliedahl -- svårt att förstå att detta kan vara ett rutinärende. Borde det inte mot den bakgrund som både Simon Liliedahl och jag har pekat på ha krävts en särskilt stor vaksamhet från FMV:s sida? Eller är det så, Per Borg, att FMV inte har med detta att göra och att ni inte har någon anledning att ge flygvapenchefen eller Försvarsdepartementet vare sig den ena eller andra varningen?
Per Borg: Under 80-talet var problemet styrsystemet. Man hade problem med leverantören i USA. Det förekom tekniska problem, och man hade kontraktsproblem och ekonomiska problem. Det är tekniskt svårt att göra ett sådant här styrsystem. Allt detta rapporterade FMV.
Den dag mina skickliga medarbetare säger att nu är planet enligt alla konstens regler luftvärdigt har de gjort bedömningen att det inte finns några tekniska problem som hindrar att planet kan börja flygas. Man sätter då från början bestämda restriktioner för flygningen. Efter hand minskar man dessa restriktioner, och flygplanet får göra mer och mer. Detta innebär att man har gjort bedömningen att de tekniska problem som påverkar flygsäkerheten och som tidigare rapporterats nu är lösta och att planet kan flygas med vissa restriktioner. Det vore förfärligt om man sade att det kvarstår ett antal praktiska problem men i alla fall släppte upp planet.
FMV tar alltså i den här situationen ansvaret för att planet är luftvärdigt i så rimlig grad att det kan flygas med vissa restriktioner.
Haverikommissionen har diskuterat huruvida de gränser som hade satts upp överskreds vid flygningen över Stockholm. När dessa gränser en gång har satts skall vi i varje särskilt fall inte göra en bedömning att där får man flyga men inte där och att man skall akta sig för det och det. Detta är lämplighets- och bedömningsfrågor som jag inte anser att den tekniska myndigheten -- upphandlaren -- skall ta ställning till. Det är inte primärt vår sak att tala om för flygvapnet var planet kan flygas och hur man bör bete sig. Vi har godkänt planet.
Thage G Peterson: Är det inte så, Per Borg och Staffan Näsström, att båda haverierna orsakades av problem med styrsystemet?
Per Borg: Jo, visst!
Thage G Peterson: Det bekräftar ni?
Per Borg: Ja.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja komma tillbaka till frågan om typgranskningsbeviset, som utfärdades bl.a. därför att man ville återta förlorad tid. Gunnar Lindström, som i dessa sammanhang inte är vem som helst, har i en artikel sagt att i själva verket var den här uppvisningen över Stockholm någonting som egentligen motverkade syftet att vinna tid.
Vilken är er uppfattning om detta?
Staffan Näsström: Återigen: Jag tror att Gunnar Lindström i den här artikeln syftar på att man skulle använda provflygplan. Så var icke fallet, utan det var ett serieflygplan.
Kurt Ove Johansson: Gunnar Lindström säger: "Det här kommer att bli ett bra flygplan när hela programmet är klart. Det är det inte än, och det skall det inte vara än. Men det skall vara säkert för det som det skall användas till just nu." Vi kan väl vara överens om att JAS 39.102 inte var avsett att vara ett uppvisningsplan?
Staffan Näsström: Redan med provplanen flög man motsvarande eller hårdare program på Farnborough, även om det var vissa saker i detta program som utlöst haveriet. Vi hade alltså inga synpunkter när det gäller det sätt på vilket man använde planet vid uppvisningen. Jag betonar det igen.
Kurt Ove Johansson: Gunnar Lindström hade pensionerats till 30 juni. Men dessförinnan fanns han ju till hands. Ni måste väl ändå ha tagit del av hans synpunkter. Ni sade som svar på en av Thage G Petersons frågor att ni inte fört några samtal med Lindström. Hur fungerar då sambandet mellan dem som har en så betydande position i ett utvecklingsprogram och dem som har ett så betydande ansvar som ni har? Det måste väl vara någon brist om en sådan persons synpunkter inte når fram till dem som har en så framstående position som ni har i det här projektet?
Staffan Näsström: Jag har naturligtvis talat med Gunnar även i det här sammanhanget. När vi diskuterat har det hela tiden gällt frågan om inverkan på projektet -- tidsförskjutningar, tidsförluster osv. När vi flög på Farnborough var Gunnar Lindström fortfarande projektledare. Det är alltså den typen av överväganden och avvägningar som han som projektledare hade att ta ställning till. Han har varit en bra projektledare som värnat om projektet.
Däremot har vi inte diskuterat de säkerhetsmässiga aspekterna på flyguppvisningen. Jag kan inte påminna mig något enda sådant samtal. När vi har godkänt planet har vi också -- som Gunnar Lindström säger i artikeln -- godkänt det även för flygning över städer, med de begränsningar som finns i en speciell förarinstruktion när det gäller sättet att flyga.
Kurt Ove Johansson: Får jag ställa en personlig fråga till dig. Lindström säger: "Personligen anser jag att flygprogrammet var av mer avancerat slag än vad man borde göra över Stockholms stad." Det måste väl ändå vara en viss skillnad mellan flygningen över den här engelska flygplatsen och en flygning på låg höjd över Stockholms stad och 500 000 människor? Delar du eller delar du inte Gunnar Lindströms uppfattning att flygprogrammet var av mer avancerat slag än vad det borde ha varit?
Staffan Näsström: Som flygningen kom att utveckla sig delar jag hans uppfattning.
Simon Liliedahl: Jag blev inte riktigt tillfredsställd med den dialog som ordföranden hade med Per Borg i frågan om tillståndet och vad som sades om att detta var ett rutinärende.
Facit visar att det inte var något rutinärende, utan det var ett fruktansvärt stort ärende. Planet kraschade och haverikommissionen säger enhälligt att det var fel på styrsystemet. Därmed blev det ett jättestort ärende av det hela. Jag hoppas därför att sådana här ärenden i framtiden inte kommer att vara rutinärenden. Det är fråga om liv och död att flyga ett instabilt plan med ett styrsystem som man inte kan lita på. Jag hoppas alltså att byråkratin har ändrats och att detta inte längre betraktas som ett rutinärende.
Per Borg: Jag vill än en gång upprepa att luftvärdighetsgodkännandet av detta flygplan verkligen inte är något rutinärende. Godkännandet engagerar de absolut bästa inom FMV av flygingenjörer och annat flygkunnande. Sedan blir varje enskild flygning inom ramen för godkännande med nödvändighet ett rutinärende. Sedan håller jag med om att det i efterhand, när någonting sådant här har skett, inte framstår som något rutinärende.
Ingela Mårtensson: Jag reagerade också på vad som sades om rutinärende. Även om vi nu har facit i hand, så hade det ju ändå skett saker före flyguppvisningen som gjorde att man inte borde ha betraktat detta som ett rutinärende. Låt vara att flygplanet hade godkänts som luftvärdigt, men bör man inte göra riskbedömningar av en flygning över Stockholms stad, oavsett vilket plan det gäller? Ställs det inte större krav i sådana fall och görs det inte en annan riskbedömning.
Staffan Näsström: När det gäller flygplanet ställs inga skilda krav, utan man måste bestämma sig för om ett flygplan är säkert eller inte säkert. I detta fall var flygplanet bedömt som säkert.
I bedömningen av själva handhavandet -- det sätt på vilket man manövrerar flygplanet -- vägs det in om man flyger över hav, land eller stad. Men det är en fråga som vi inte har någonting att göra med, utan vad vi bestämmer är de specifika gränser som anges i förarinstruktionen.
Hans Göran Franck: I efterhand kan man i alla fall säga att det är uppenbart att planet inte var flygsäkert. Eller hur?
Staffan Näsström: Alla haverier sker med luftvärdighetsgodkända flygplan. När det sker haverier har det någon orsak. I vissa fall är det fråga om tekniska brister, medan i andra fall haverierna beror på piloterna eller andra omständigheter. Flygplanet är definitionsmässigt att betrakta som luftvärdigt när det havererar.
Hans Göran Franck: Det är tur att man har definitioner!
Hur många provflygningar hade gjorts den 8 augusti?
Staffan Näsström: Jag kan inte svara på det exakt.
Hans Göran Franck: Jag tycker att det är svagt att ni inte kan svara på en så viktig fråga. Den frågan anser jag att ni bör kunna svara på. Om inte, så bör ni nu gå och ta reda på det.
Staffan Näsström: Det framgår kanske av det material som konstitutionsutskottet har fått.
Hans Göran Franck: Jag vill ha ett muntligt svar här, eftersom jag tänkte ställa ytterligare frågor på denna punkt. Någon av er borde kunna svara på frågan om hur många provflygningar som hade gjorts före uppvisningen den 8 augusti.
Anser ni att det vid den här tidpunkten hade gjorts ett tillräckligt antal provflygningar för att man skulle kunna säga att planet var säkert.
Staffan Näsström: Ja!
Hans Göran Franck: Vad grundar ni det svaret på?
Staffan Näsström: På alla våra värderingar som låg till grund för vårt luftvärdighetsgodkännande.
Hans Göran Franck: Har man i andra länder samma bestämmelser som vi för hur många provflygningar som krävs för att man skall kunna vara fullt säker?
Staffan Näsström: Det finns inga som helst bestämmelser om antalet provflygningar, utan det är helt fråga om innehållet.
Hans Göran Franck: Kostnaderna för projektet har blivit mycket större än vad man hade beräknat. Vilka negativa effekter kan det ha haft att kostnaderna blivit alltför stora och att det därigenom har uppkommit mycket stora sparsamhetskrav?
Per Borg: Jag kan ana vad som ligger bakom din fråga, och jag kan då svara att sparsamhetskraven inte har fått gå ut över luftvärdigheten. Däremot har det blivit en del förseningar när det gäller vapenutrustning och annat. Däremot eftersätts inte flygsäkerheten.
Hans Göran Franck: Skulle de regler och anvisningar som gäller kunna göras ännu mer restriktiva i syfte att ytterligare minimera riskerna?
Per Borg: Detta med säkerhet är ju ingenting specifikt för flygplan. Riksdagen stiftar ju massor av lagar som gäller säkerheten, och myndigheter utfärdar instruktioner och anvisningar. Om man vill ha en hundraprocentig säkerhet måste man upphöra med viss verksamhet eller ha oändligt mycket pengar. Det är varje gång en avvägning mellan att uppnå säkerhet och att över huvud taget få saker att fungera till en rimlig kostnad. Det är naturligtvis även här fråga om en sådan avvägning. Som jag sade inledningsvis är min uppfattning, mot bakgrund av den erfarenhet jag har av andra samhällsområden, att säkerheten har en oerhört hög prioritet när det gäller luftfarkoster.
Hans Göran Franck: Varför är ni inte mer angelägna om att ytterligare höja säkerheten?
Per Borg: Jag har ingen uppfattning om huruvida man bör öka säkerheten ytterligare. Det blir i så fall en fråga om ännu mer pengar och ännu fler restriktioner. Man har här gjort en viss avvägning, och jag tycker att den verkar rimlig.
Hans Göran Franck: Vill ni avråda från att man har flyguppvisningar över tätbefolkade områden?
Per Borg: Det är den typen av frågor där jag tycker att FMV inte skall ha några synpunkter. Det finns en risk för att flygplan kan störta. Den risken tar man, om man ger sig upp i luften på det här sättet.
Hans Göran Franck: Det finns en person inom Försvarsdepartementet som har varit uteslutande sysselsatt med att följa frågan om JAS-planet. Jag utgår från att den personen, som är försvarsministerns sakkunnige, följer detta mycket noga.
Per Borg: Det är riktigt.
Hans Göran Franck: Det finns väl ingenting som han inte får reda på om vad som händer med utvecklingen av planet?
Per Borg: Han vet ganska mycket!
Hans Göran Franck: Det betyder väl att han har skyldighet att underrätta försvarsministern om allting som kan vara av någon betydelse för säkerheten?
Per Borg: Ja, jag tror att han upplever det så.
Hans Göran Franck: Vet du i vilken utsträckning samarbetet mellan denne sakkunnige och försvarsministern har fungerat?
Per Borg: Jag upplevde detta mer som statssekreterare än som chef för FMV. Denne person har haft till uppgift att på heltid följa detta projekt i dess olika faser, gå igenom det underlagsmaterial som kommer in och hålla reda på vad som händer.
Hans Göran Franck: Vet du någonting om huruvida denne sakkunnige har haft några varningens ord att säga i den här affären?
Per Borg: Nej, det vet jag självfallet inte.
Ola Karlsson: Har kraven på redovisningar från er till regeringen förändrats sedan juli 1982?
Per Borg: Nej, det har de inte.
Ola Karlsson: Ni har alltså inte upplevt en ökad efterfrågan på information under någon viss period?
Per Borg: Man måste skilja på den formella rapporteringen och den informella. Efterfrågan på information på de informella kontaktvägarna ökar naturligtvis när någonting speciellt händer.
Ola Karlsson: Har departementet på grundval av den information som ni har lämnat gett några synpunkter på provningsverksamheten eller luftvärdighetsprövningen?
Staffan Näsström: Svar nej!
Ola Karlsson: Får den sakkunnige, som för informationen vidare till ministern, information från fler håll än från er?
Per Borg: Om han sköter sitt jobb bra, skall han ta in information från alla håll och skapa sig en helhetsbild av detta. Han bör inte förlita sig på enbart FMV utan skaffa sig information från flera håll.
Thage G Peterson: Den sakkunnige bör väl också ha känt till att JAS-planet skulle delta i Vattenfestivalen?
Per Borg: Det vet jag inte.
Thage G Peterson: Eftersom Per Borg nyss sade att den sakkunnige borde inhämta all information, är det väl naturligt att han var informerad även om JAS-planets deltagande i Vattenfestivalen.
Per Borg: Vi ser detta litet olika. För oss var detta inte någon stor sak, eftersom vi en gång hade luftvärdighetsgodkänt planet.
Thage G Peterson: Med tanke på vad Staffan Näsström tidigare sade om luftvärdigheten vill jag fråga: Är enligt er definition alla flygplan i luften luftvärdiga?
Staffan Näsström: Formellt måste de vara det, eftersom de annars inte får starta. Om de får starta utan att vara luftvärdiga, är någon felaktighet begången -- eller rent av något brott.
Thage G Peterson: Gäller detta även internationellt?
Staffan Näsström: Ja!
Thage G Peterson: Att vissa ambassader i Kina avråder sin personal att resa med det kinesiska inrikesflyget har alltså inte med luftvärdigheten att göra?
Staffan Näsström: Det kan jag inte uttala mig om. I de länder där man följer de internationella konventionerna har man samma uppfattning och samma definitioner.
Thage G Peterson: Per Borg, jag har avslutningsvis en fråga till er, och ni har säkerligen flera gånger funderat över den.
Vad tror ni hade hänt med det enormt dyra JAS-projektet om haveriet den 8 augusti 1993 hade resulterat i en katastrof där hundratals människor hade dödats eller skadats?
Per Borg: Det är jag i min nuvarande position inte bättre än någon att bedöma eller spekulera i. Men vi hade i ett sådant fall känslomässigt naturligtvis fått en helt annan typ av debatt. Exakt vad den skulle ha utmynnat i är det litet svårt att säga. Jag tror att utskottets ledamöter med deras kännedom om bl.a. folkopinionen är bättre skickade än jag att bedöma den saken. Men det hade naturligtvis blivit en helt annan negativ känsla kring detta plan.
Thage G Peterson: Vi tackar då generaldirektör Per Borg och generalmajor Näsström för att ni ville komma till KU och svara på frågor. Tack skall ni ha!
Utfrågning av Lars-Erik Englund (med biträde av Staffan Näsström)
Thage G Peterson: Även flygvapenchefen har meddelat att han inte önskar göra någon inledande kommentar, och jag börjar därför med att ställa mina frågor.
Det första serieflygplanet levererades vid en ceremoni i Linköping den 8 juni 1993, i närvaro av bl.a. statsministern. Ni var också närvarande. Chefen för flygvapnet fattade tre veckor senare, nämligen den 1 juli 1993, beslutet om att just det plan som levererades den 8 juni skulle delta i en flyguppvisning över centrala Stockholm.
Ni har ord om er att vara mycket noggrann med att informera försvarsministern i alla frågor som ni anser att försvarsministern bör vara informerad i. Det har, såvitt jag förstått, gällt både Roine Carlsson och Anders Björck.
Då vill jag fråga: När informerade ni försvarsminister Björck om ert beslut av den 1 juli att ett JAS-plan skulle flyga på Vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Såvitt jag minns informerade jag inte försvarsministern någonsin om det.
Thage G Peterson: "Såvitt jag minns"? -- Ni är inte helt säker?
Lars-Erik Englund: Nej, det kan man aldrig vara, men jag har inget minne av att jag informerade om detta.
Thage G Peterson: Men det kan tänkas att ni informerade försvarsministern?
Lars-Erik Englund: Det skulle kunna tänkas.
Thage G Peterson: Hade ni förankrat ert beslut hos någon annan på Försvarsdepartementet eller fördiskuterat frågan?
Lars-Erik Englund: Nej. Får jag tillägga till svaret på den förra frågan, att om jag av en slump hade träffat försvarsministern eller träffat honom i något annat sammanhang, hade jag säkerligen nämnt för honom att vi planerade att visa JAS över Stockholm. Däremot hade jag inte någon anledning att speciellt begära företräde hos försvarsministern för att tala om det.
Thage G Peterson: Men Ni utesluter inte att ni kan ha nämnt det för Anders Björck.
Lars-Erik Englund: Jag vill inte helt utesluta det.
Thage G Peterson: Med tanke på hans stora flygintresse och hans intresse för JAS och andra flygmaskiner!
Lars-Erik Englund: Det skulle inte påverka detta.
Thage G Peterson: När ägde den stora flygutställningen 1993 i Paris rum?
Lars-Erik Englund: Jag tror att det var i juni månad.
Thage G Peterson: Enligt uppgifter i medierna uttryckte försvarsministern en viss otålighet över att JAS-planet inte blev färdigt i tid för att kunna användas på den stora flygutställningen i Paris. Hur upplevde ni försvarsministerns uppgivna otålighet?
Lars-Erik Englund: Inte alls! Jag känner mycket tungt det ansvar för flygsäkerheten som jag enligt förordning har. Jag känner i det avseendet ingen påverkan från omvärlden.
Thage G Peterson: Men vilken var försvarsministerns reaktion -- var han glad eller irriterad över att planet inte skulle kunna delta i Paris?
Lars-Erik Englund: Försvarsministern har till mig inte -- återigen såvitt jag minns -- framfört några synpunkter på det.
Thage G Peterson: Han tyckte alltså inte att det var så farligt om vi inte var i Paris och flög med JAS?
Lars-Erik Englund: Det vet jag inte, för han har inte talat med mig om det.
Thage G Peterson: Fanns det någon annan än försvarsministern, t.ex. någon inom industrin, som gärna såg att planet skulle delta i Paris?
Lars-Erik Englund: Ett provflygplan -- JAS 39 -- flög över Stockholm vid Vattenfestivalen 1992. Sedan flög vi över Farnborough samma år. Det gjorde vi efter mycket diskuterande, eftersom alla var medvetna om att det skulle något försena provprogrammet. Men eftersom såväl regering som försvarsmakt och industri har ett gemensamt intresse av att JAS 39 skall bli ett exportprojekt, bedömde vi det så, att omvärldens intresse för JAS 39-systemet motiverade att vi visade oss över Farnborough. Sedan vi hade gjort det, tror jag att alla berörda parter var överens om att vi därefter inte hade råd och tid att visa upp flygplanet i Paris 1993.
Thage G Peterson: Var det av ekonomiska skäl som ni inte gav tillstånd till Paris?
Lars-Erik Englund: Ytterst är det ju alltid en fråga om ekonomi i ett sådant här projekt. Jag lyssnade på utfrågningen av Per Borg, och jag skulle vilja säga att det förhållandet att man talar om eller inte talar om eller att man gör si eller så vid en viss tidpunkt sammanhänger med att man har ett kontrakt -- man befinner sig i en avtalssituation. Ibland har man, som JAS-kommissionen också konstaterar, anledning att inte gå ut alltför offentligt med information om förhållanden som kan påverka industrins förväntningar på betalning.
Thage G Peterson: Kommer ni ihåg ungefär när ni avgjorde att JAS inte skulle uppvisas i Paris?
Lars-Erik Englund: Det kommer jag inte ihåg.
Thage G Peterson: Vilket plan skulle ha varit aktuellt, om det hade blivit en uppvisning? Var det serieflygplanet eller något av provflygplanen?
Lars-Erik Englund: Eftersom vi beslöt att inte delta, tog vi inte ställning till den frågan.
Thage G Peterson: Det kunde alltså ha blivit antingen serieflygplanet 102 eller något av provflygplanen?
Lars-Erik Englund: Det är svårt att svara på denna hypotetiska fråga.
Thage G Peterson: Överste Gunnar Lindström var fram till den 30 juni 1993 projektledare för JAS, dvs. han var den person som ledde hela JAS-projektet. Hans motstånd mot flyguppvisningar för publik var välkänt i vida kretsar. Jag utgår från att också Försvarsdepartementet kände till Lindströms uppfattning och att den särskilda informatören i departementet, som Per Borg har berättat om, kände till och hade rapporterat om den.
Vi har fått material till KU om Lindströms negativa inställning, bl.a. en intervju i tidningen Flygrevyn, som Kurt Ove Johansson har citerat ur. I denna intervju pekar Lindström på de säkerhetsmässiga aspekterna, men han framhåller också att flyguppvisningar stjäl viktig tid från provverksamheten.
I det beslut som ni fattade om flyguppvisningen säger ni att deltagande i flyguppvisning med JAS 39 tills vidare är mycket restriktivt.
Jag har med anledning av detta följande frågor till er:
På vilket sätt tog ni hänsyn till överste Lindströms varningar när ni gav tillstånd till flyguppvisningen på Vattenfestivalen i Stockholm?
Lars-Erik Englund: Även jag anser att, liksom det sades under den föregående utfrågningen, Gunnar Lindströms attityd har att göra med att han var projektledare och icke ville att flyguppvisningar skulle försena projektet.
JAS 39.102, som användes vid uppvisningen i Stockholm, var ett levererat serieflygplan, och jag tror fortfarande inte att Gunnar Lindström har någon speciell uppfattning på den punkten. Jag frågade inte Gunnar Lindström specifikt om detta.
Thage G Peterson: Gunnar Lindström slutade sin tjänst den 30 juni 1993. Det är solklart vad han tycker om sådana här verksamheter. Den 1 juli -- alltså dagen efter det att han pensionerades -- gav ni tillstånd för uppvisning med JAS-planet vid Vattenfestivalen. Hade dessa båda datum något samband med varandra?
Lars-Erik Englund: Alls icke! Det var så -- något som säkerligen framgår av utskottets material -- att vi gjorde en plan för sommarens deltagande i uppvisningar. Det skedde i mars, och det är en årligen återkommande sak. Vid den tidpunkten var JAS 39 icke levererat, och skulle vi ha nämnt JAS 39 i den planen, hade vi därmed talat om för industrin att vi beräknade att vi skulle ha fått motta ett levererat flygplan den 8 augusti. Eftersom det hade varit helt fel med hänsyn till att Materielverket icke betalar förrän flygplanen är leveransgodkända, kunde vi inte nämna detta i den plan som upprättades i mars. Planet levererades sedan i juni, och därefter tror jag att det bara var så att byråkratin behövde tiden till den 1 juli för att få ned beslutet på papper.
Thage G Peterson: Det var alltså inte lättare att meddela tillståndet när Gunnar Lindström inte längre var projektledare?
Lars-Erik Englund: Överste Lindström är en mycket kompetent projektledare, och han har aldrig dragit sig för att säga saker och ting rakt i ansiktet på mig. Jag tror inte att han drar sig för det sedan han pensionerats heller.
Thage G Peterson: Vad var det som gjorde att ni sade nej till Paris men ja till Vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Ett ja till Paris i ett ansträngt provprogram hade inneburit ett utnyttjande av provflygplan. Flygningen över Vattenfestivalen förutsattes ske med ett serielevererat flygplan, något som inte påverkade provprogrammet.
Thage G Peterson: Men ni sade nyss att i Paris kunde både ett serieflygplan eller något av provflygplanen ha kommit i fråga.
Lars-Erik Englund: Jag tror inte att jag sade så. Eftersom vi hade beslutat att inte vara med, så tog vi aldrig ställning till vad slags plan som skulle ha kunnat användas.
Thage G Peterson: Något av dessa slag av plan hade kunnat komma till användning, men ni visste inte vilket. Det kunde också i Paris ha blivit 102:an?
Lars-Erik Englund: Rent hypotetiskt -- ja!
Thage G Peterson: Var det några som kontaktade er, uppvaktade er eller tryckte på er för att ni skulle ge tillstånd för flygningen vid Vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Nej!
Thage G Peterson: Hade ni ingen uppvaktning från festivalkommittén eller från industrin innan ni fattade ert beslut?
Lars-Erik Englund: Inte speciellt! Det är ju så att Stockholm Water Festival organiseras av entusiaster. Via myndigheters och företags informationsavdelningar kommer det naturligtvis mycket önskemål om deltagande. Men jag känner inte någon press av detta, utan jag anser snarast att det var ett vällovligt syfte, som jag ville tillmötesgå om jag kunde.
Thage G Peterson: Tycker ni att det skulle vara en viss glädje att få visa upp denna stolthet för stockholmarna?
Lars-Erik Englund: Nej, inte glädje. Vi flög faktiskt över Stockholm Water Festival 1992 med JAS. Vi flög också över Skansen vid firandet av svenska flaggans dag -- möjligen samma år.
JAS är ett omdiskuterat projekt, och det finns väl hos ansvariga någon sorts underliggande känsla att vi vill visa att projektet nu är välmående. Det har trots allt en psykologisk betydelse för oss svenskar att vi kan vara stolta över att vi har åstadkommit JAS 39, och då vill vi väl visa upp planet.
Thage G Peterson: Jag har ytterligare en fråga i denna första omgång.
Vi talade mycket i den föregående utfrågningen om det stora försvarsprojekt som JAS utgör och diskuterade vad det kostar Sveriges skattebetalare. Mot den bakgrunden vill jag fråga er om ni tog något initiativ till att ge den nye försvarsministern Anders Björck information om JAS, om dess styrsystem och liknande när han tillträdde i oktober 1991.
Lars-Erik Englund: Det kommer jag icke ihåg. Min erfarenhet är att en tillträdande minister med hjälp av sitt departement ser till att göra ett program för information om all verksamhet inom departementets område. Det är klart att JAS 39 var med i den bilden.
Thage G Peterson: Men någon specialinformation om er syn på projektet gav ni honom inte?
Lars-Erik Englund: Nej, det kommer jag inte ihåg att jag gjorde.
Thage G Peterson: Varför inte det?
Lars-Erik Englund: Som chef för flygvapnet försöker jag sköta mitt jobb. Ibland blir jag kallad till ministern för att redovisa saker och ting, och då går jag dit och gör det. Men hans arbetssituation är inte sådan att jag tror att han har tid med mig, om jag ad hoc skulle ringa upp och informera i olika frågor. Det är ju fråga om att beställa tid för föredragningar. Eftersom vi, som Per Borg har berättat, har en speciell JAS-handläggare i departementet, så är det oftast via honom som informationen går.
Thage G Peterson: Det förhållandet att ett JAS-plan kraschade 1989, då Anders Björck inte var försvarsminister, var ingenting som gjorde att ni ville nå honom så snabbt som möjligt för en diskussion om JAS-projektet.
Lars-Erik Englund: När han tillträdde hade vi uppfattningen att vi hade löst problemen bakom kraschen 1989.
Simon Liliedahl: Jag skulle vilja ställa en fråga om säkerheten, och den gäller dem som flyger planet. Jag har hört sägas att det är mycket svårt att hantera styrspaken och att träna in sig. Jag har också hört sägas att det inte är lämpligt att etablerade flygare ger sig på att flyga ett JAS-plan. Ligger det någonting i denna teori och att det är bättre att förarna kommer utifrån och direkt får utbildning för JAS? Stämmer detta?
Lars-Erik Englund: Hittills har bara provflygare flugit JAS 39, och de anser att planet är lättfluget.
Simon Liliedahl: Jag har hört -- och det är därför jag ställer frågan -- att den pilot, Lars Rådeström, som flög JAS vid Vattenfestivalen hade flugit andra plan och att det skulle vara en av orsakerna till att han inte klarade den situation som han hamnade i. Det finns alltså en skola som säger att man bör komma direkt in på JAS utan att ha flugit andra plan. Känner flygvapenchefen till någonting om det? Eller är jag bara ute och cyklar?
Lars-Erik Englund: Nej, ni är inte alls ute och cyklar. Jag tror att denna typ av diskussion säkerligen har förekommit många gånger. Jag kan emellertid i denna fråga bara referera till vad Haverikommissionen konstaterar.
Simon Liliedahl: Min fråga är om Lars Rådeström var den rätte piloten för denna stora och ansvarstyngda flygning, eftersom det gällde så många människor. Valde man rätt pilot? Har man för framtiden dragit lärdom av detta?
Lars-Erik Englund: Ja, vi har dragit en viss lärdom av det. Det framgår också av kommissionsrapporten att vi just på grund av denna händelse har insett att vi måste driva aerodynamikutbildningen av våra provflygare längre. Vi måste också utnyttja speciell provflygarutbildning för att kunna vidareutveckla styrsystemet.
Sedan vill jag säga att just därför att vi inte fattade beslut förrän den 1 juli och uppvisningen vid festivalen skulle ske den 8 augusti -- vi hade alltså relativt kort tid på oss -- så valdes Lars Rådeström att svara för flygningen, av det enkla skälet att det är han som gjort alla tidigare uppvisningar. Han var den ende av provflygarna som egentligen hade sysslat med uppvisningsflygningar. Det var därför han valdes, och det anser jag fortfarande var ett riktigt val.
Jag vill gärna tillägga att jag så här i efterhand visst kan ångra att jag inte satte mig in i detaljerna mer än jag gjorde. Det framgår helt klart av uppvisningsledarens anvisningar att det inte var fråga om att visa upp planets prestanda -- det var i stället fråga om att visa sig! Men i beslutskedjan kom man fram till att Lars Rådeström skulle utföra det program som han var så van vid. Så här i efterhand kan man ifrågasätta att det blev så.
Simon Liliedahl: Får jag slutligen fråga om försvarsministern var informerad om de här problemen och frågeställningarna?
Lars-Erik Englund: Nej, inte såvitt jag vet.
Thage G Peterson: Hur ofta träffar ni den här särskilde handläggaren i Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: I perioder då vi utarbetar projektvärderingstillfällesrapporter eller årliga rapporter kan sammanträffandena vara rätt frekventa. Under andra perioder träffas vi inte alls -- i varje fall inte jag och den sakkunnige.
Thage G Peterson: Berättade ni för honom att ni hade gett tillstånd till flygningen under vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Nej!
Thage G Peterson: Eller att ni hade sagt nej till Paris?
Lars-Erik Englund: Nej!
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja spinna vidare på de senaste frågorna beträffande kontakterna mellan dig och Försvarsdepartementet.
Ordföranden sade att du är angelägen om att hålla försvarsministern informerad om vad som händer med JAS-projektet. Jag skulle vilja ha ett så konkret besked som möjligt om hur pass frekventa kontakterna är mellan Chefen för flygvapnet och försvarsministern eller departementet.
Lars-Erik Englund: De personliga kontakterna mellan försvarsministern och mig sker sällan. Jag skulle kunna säga att de sker varannan månad eller möjligen en gång i månaden.
Kurt Ove Johansson: Är det i departementet statssekreteraren som är din huvudsakliga kontaktperson, om vi bortser från den person i departementet som speciellt följer JAS-projektet?
Lars-Erik Englund: Om jag behöver meddela något eller få ett besked om något, ringer jag vanligtvis statssekreteraren eller chefen för materielenheten eller -- som den numera heter -- militära enheten. Jag ringer inte direkt till JAS-handläggaren. Däremot har jag i min organisation programansvariga som har en mycket tät kontakt med departementet.
Kurt Ove Johansson: Är det inte möjligt att dina programansvariga har informerat departementet om den flygning som skulle äga rum den 8 augusti?
Lars-Erik Englund: Jag vet inte det, men jag skulle inte hålla det för otroligt. Men det har i så fall skett genom en spontan kontakt.
Kurt Ove Johansson: Det är alltså enligt din mening helt möjligt att personer som finns i närheten av regeringen har fått den här informationen!
Lars-Erik Englund: Det är helt möjligt.
Får jag göra ett tillägg. Jag tror att utskottet har fått planen för sommarens uppvisningar. Det framgår av denna att det är många flottiljer och flygplan som är berörda. Jag har i mitt ställningstagande i detta fall inte sett specifikt på Stockholm Water Festival, utan jag har betraktat flygningen där som en av alla flygningar som finns upptagna i planen. Skälet härtill är återigen att jag hade fått leverans av ett godkänt flygplan.
Kurt Ove Johansson: Jag hade så småningom tänkt ställa den frågan till dig. Jag har naturligtvis tagit del av planen för utställningar och flygdagar under 1993/94. Jag skulle vilja veta om man sänder sådana planer även till departementet.
Lars-Erik Englund: Denna plan ingår i någonting som kallas för Chefen för flygvapnets produktionsverk. Det är alltså ett uppslag bland många. Jag kommer inte ihåg om planen skickades till departementet, men det bör framgå av sändlistan. -- Jag ser nu att den sänds som orientering till Försvarsdepartementet.
Kurt Ove Johansson: I planen står det tydligt och klart att man skall delta i Stockholm Water Festival. Då är det lätt att dra slutsatsen att försvarsministern måste ha varit informerad om att ni skulle delta med denna flygning den 8 augusti.
Lars-Erik Englund: Jag anser att det för saken är av ringa intresse om han var informerad eller inte, eftersom han ändå inte kan påverka mitt beslut i frågan.
Kurt Ove Johansson: Det kan man i och för sig tycka, men av de handlingar som utskottet fått framgår att försvarsministern inte -- som det brukar heta -- hade den blekaste aning om att man skulle delta med en flyguppvisning. Men det är tydligen så, att det har gått information till Försvarsdepartementet om att ni skulle delta. Jag tycker att det är ett intressant konstaterande.
Thage G Peterson: Statsråden och regeringen kan påverka en myndighet genom att dra in delegeringen. I samma stund som försvarsministern fick en information som han inte gillade hade han kunnat ta fram ett regeringsbeslut.
Lars-Erik Englund: Javisst!
Thage G Peterson: Därmed kunde han påverka beslutet. Det fanns alltså tid för det mellan den 1 juli och den 8 augusti -- det är faktiskt en ganska lång tid. Jag har som statsråd varit med om att agera och snabbt dra in beslut.
Lars-Erik Englund: När vi efter haveriet skulle börja flyga igen, fick vi anledning att diskutera detta. Det konstaterades då att det var myndighetschefen -- i detta fall chefen för flygvapnet -- som skulle fatta beslutet om flygningen.
Kurt Ove Johansson: Jag anknyter till denna fråga. Kan du erinra dig om du under perioden den 1 juli -- den 8 augusti hade några kontakter med försvarsministern eller någon annan på Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: Jag kan inte erinra mig det.
Kurt Ove Johansson: Så du gör inte några anteckningar eller noteringar om vad ni talar om vid era sammanträffanden.
Lars-Erik Englund: Jag kommer inte ihåg att jag träffade försvarsministern under den här perioden.
Kurt Ove Johansson: Men när du träffar försvarsministern eller talar med någon på Försvarsdepartementet, gör du då några noteringar om vad ni pratar om?
Lars-Erik Englund: Ibland, inte alltid.
Kurt Ove Johansson: Om det skulle finnas några sådana anteckningar under perioden den 1 juli -- den 8 augusti 1993, skulle utskottet i så fall kunna få ta del av dem?
Lars-Erik Englund: Javisst, jag ber om ursäkt för att jag inte tog med mig almanackan för 1993. I den skulle jag kunna se om jag hade något sammanträffande med försvarsministern eller departementet. Men det kan jag kanske få återkomma till.1
Kurt Ove Johansson: Vad jag nu säger bygger jag på vad JAS-kommissionen har sagt. Chefen för flygvapnet har, såvitt jag kan förstå, på felaktiga grunder till FMV delegerat uppgiften att utfärda föreskrifter i fråga om luftvärdigheten för militära fartyg. Vid vilken tidpunkt delegerades den uppgiften till FMV?
Lars-Erik Englund: Jag tror att det var 1961 -- det var väl då som Materielverket omorganiserades. Tidgare ingick Flygmaterielförvaltningen i flygstaben, som hade en souschef, vilket är ett uttryck för att det var chefen för flygvapnet som ledde även materielförvaltningen. Sedan skildes man, men eftersom kompetensen låg kvar, fortsatte man att arbeta på samma sätt.
Kurt Ove Johansson: Är det så, som JAS-kommissionen antyder, att flygsäkerheten i den militära luftfarten lidit av att föreskriftsrätten delats på flera myndigheter?
Lars-Erik Englund: Nej.
Kurt Ove Johansson: Men JAS-kommissionen har antytt att man genom att lägga ansvaret för föreskrifterna på en enda myndighet skulle vinna i fråga om säkerhet. Det måste betyda att kommissionen anser att den omständigheten att ansvaret för föreskrifterna ligger på olika myndigheter medfört att säkerheten blivit lidande.
Lars-Erik Englund: Jag drar inte den slutsatsen. Men jag har bejakat det som Ledningsutredningen och senare kommissionen har sagt, nämligen att eftersom chefen för flygvapnet är ansvarig för flygsäkerheten, så bör han ta det totala ansvaret, inklusive ansvaret för luftvärdighetsfrågor.
Jag har delvis redan återtagit detta ansvar, eftersom det med den officiella ordningen faktiskt varit så, att Materielverket, när det blivit fel på en motor eller någonting sådant, har kunnat befara att felet finns på alla flygplan av typen och då utfärdat flygförbud. Det har jag inte kunnat acceptera, eftersom det inte är Materielverket som skall avgöra vilken beredskap Sverige skall ha i sitt luftförsvar. Detta har jag därför återtagit genom en särskild föreskrift.
Kurt Ove Johansson: Inför leveransen av JAS 39.102 i juni 1993 gjordes en bedömning av planets luftvärdighet -- vi var för någon timme sedan inne på den frågan. Materielverkets värdering då gav ju vid handen att planet fyllde kraven på luftvärdighet och funktionsinnehåll för inledande omskolning i flygvapnet.
Var det då verkligen lämpligt med de förutsättningar som gällde för JAS 39.102 att genomföra en flyguppvisning under Vattenfestivalen i Stockholm?
Lars-Erik Englund: Ja, det tycker jag.
Nu finns det givetvis anledning att fokusera på Vattenfestivalen. Men om jag som chef för flygvapnet skulle göra bedömningen att det över huvud taget fanns någon risk med det här flygplanet, skulle jag inte diskutera Vattenfestivalen, utan då skulle jag vara skyldig att förbjuda flygning med planet över huvud taget. Allt annat skulle indikera att jag utsatte förarna för risker.
Kurt Ove Johansson: Det har sagts tidigare i dag att det alltid innebär en risk med flygning. Det måste alltså betyda att föraren tog en medveten risk, när han inte bara flög planet utan t.o.m. på låg höjd utförde en ganska avancerad flygning. Om jag förstått flygvapenchefen rätt så fyllde den här flygningen när det gäller själva basprojektets utveckling över huvud taget inte någon funktion. Då blir frågan: Var det ändå inte litet av att spela hasard med hela JAS-projektet att göra denna uppvisning.
Lars-Erik Englund: Det står i de av mig fastställda ordnings- och säkerhetsföreskrifterna för militär flygtjänst, att flygning över tätort skall ske endast i undantagsfall. Det är naturligtvis ett uttryck för den haveririsk som alltid finns att flygverksamheten bör förläggas utanför tätbebyggt område. Så har det alltid varit.
Efter haveriet den 8 augusti förra året har jag gått ännu längre och givit ut särskilda riktlinjer som innebär att det nog dröjer innan vi visar upp oss över Stockholm igen.
Kurt Ove Johansson: Men var det ändå inte litet av hasard att riskera så mycket i JAS-projektet för en flygning som egentligen inte hade någon betydelse för projektets utveckling? Det är väl ändå att spela litet hasard med hela projektet att beordra en sådan flygning.
Lars-Erik Englund: Ingen av de uppvisningar som fanns i planen för sommaren 1993 syftade till att driva något projekt, utan alla hade till syfte att -- som det litet tillkrånglat brukar heta -- visa skattebetalarna vad vi kan göra för pengarna. Det är därför som vi deltar med uppvisningar. Dessa har självfallet också ett rekryteringssyfte. Jag vill påstå att rekryteringssyftet hade blivit mycket väl tillgodosett om denna uppvisning inte hade lett till en olycka.
Om jag på något sätt skulle ha spelat hasard, skulle jag inte sitta här i dag, för då hade jag varit avsatt för länge sedan.
Kurt Ove Johansson: Hur motiverar du det?
Lars-Erik Englund: Landet har inte råd att ha en chef för flygvapnet som bedriver hasard.
Kurt Ove Johansson: Om vi bortser från ordet "hasard" måste du väl ändå medge att du tog en onödig risk när du lät plan som kanske inte var fullgånget användas för avancerad flygning?
Lars-Erik Englund: Om man säger att detta var ett plan som inte till alla delar var fullgånget, har man inte accepterat det som Per Borg och jag här har sagt, nämligen att planet var levererat och luftvärdighetsgodkänt. Om det inte hade varit så, skulle frågan ha varit i hög grad befogad.
Kurt Ove Johansson: Syftet med interimsbeviset var att man skulle försöka återta förlorad tid. Det har ju här tidigare konstaterats att den här övningen över Stockholm inte fyllde någon uppgift när det gäller projektet som sådant. Det bidrog över huvud taget inte till att man kunde återvinna tid. Gunnar Lindström har konstaterat att uppvisningen egentligen var ett aber när det gällde att återvinna tid. Är ni inte sams om det?
Lars-Erik Englund: Jo, vi är sams om att syftet med flyguppvisningarna är ett helt annat.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle då vilja gå vidare på det som jag var inne på för en liten stund sedan, nämligen frågan om föreskrifter för luftvärdighet och tillämpningen av föreskrifterna vid luftvärdighetsprövningen av just detta plan.
Det framgår av JAS-kommissionens rapport att det egentligen inte finns något konstitutionellt stöd för de föreskrifter som FMV har utfärdat. Då måste jag ställa frågan om dessa föreskrifter gäller eller om de -- för att använda ett juridiskt uttryck -- betraktas som en nullitet, dvs. som någonting som inte finns. Hur ser du på dessa föreskrifter? De saknar konstitutionellt stöd. Gäller de över huvud taget?
Lars-Erik Englund: Jag vet faktiskt inte hur det är rent konstitutionellt eller juridiskt. Men för alla som berörs av föreskrifterna gäller de. Jag konstaterar att även JAS-kommissionen uttrycker sig något förlåtande över det förhållandet att Materielverket och jag arbetar utan författningsenligt stöd. Men alla är överens om att vi från den 1 juli skall göra det.
Kurt Ove Johansson: Men det är ju en tid fram till den 1 juli. Vad händer om man inte skulle följa dessa föreskrifter? Kan en domstol eller en myndighet lägga föreskrifterna till grund för ett avgörande? Det är ju en intressant fråga, om det nu skulle bli aktuellt. Har chefen för flygvapnet aldrig ställt sig de frågorna?
Lars-Erik Englund: Jag försöker erinra mig hur det har varit. Jag tror att vid de flesta tillfällen då man behövt pröva denna fråga har nog haverikommissioner och domstolar arbetat som om föreskrifterna vore gällande.
Kurt Ove Johansson: På vad bygger chefen för flygvapnet antagandet att domstolarna skulle arbeta på det sättet?
Lars-Erik Englund: Jag säger inte att domstolarna skulle arbeta så, men jag kan inte komma ihåg att en domstol har avgjort en fråga i denna sak med konstaterandet att vi inte haft författningsmässigt stöd för föreskrifterna.
Kurt Ove Johansson: Men flygvapenchefen erkänner att detta egentligen är ett ganska märkligt förhållande?
Lars-Erik Englund: Ja!
Kurt Ove Johansson: Har ni diskuterat detta med Försvarsdepartementet eller är det så att ni inte har känt till att föreskrifterna saknar konstitutionellt stöd?
Lars-Erik Englund: Jag har faktiskt inte varit medveten om det förrän generaldirektör Nordbeck tog upp frågan i den s.k. LEMO-utredningen.
Kurt Ove Johansson: När gjorde han det?
Lars-Erik Englund: För mellan ett och två år sedan.
Kurt Ove Johansson: Men ni har inte hållit med om detta?
Lars-Erik Englund: Jo, vi har hållit med om att vi måste ändra på detta.
Kurt Ove Johansson: Men det har liksom aldrig bekymrat er att de föreskrifter som FMV har utfärdat inte har haft konstitutionellt stöd?
Lars-Erik Englund: Materielverket ger årligen ut omkring 5 000 tekniska order, vilka till sin natur är att betrakta som föreskrifter. Vad som sker från den 1 juli är att jag kommer att i en mening meddela att alla de direktiv som kommer från Försvarets materielverk har jag fattat beslut om. Det kommer att gälla visavi industrin och försvarsmakten.
Kurt Ove Johansson: Har du diskuterat detta med Försvarsdepartementet under de gångna två åren?
Lars-Erik Englund: Nej! Som jag sade blev jag medveten om detta förhållande först för mellan ett och två år sedan.
Ola Karlsson: Finns det anledning att misstänka att försvarsministern eller någon på Försvarsdepartementet av det som står om Stockholms vattenfestival i Chefen för flygvapnets produktionsverk skulle ha kunnat lista ut att JAS 39 Gripen skulle delta i uppvisningen? Som det tidigare konstaterats skickades produktionsverket även till departementet.
Lars-Erik Englund: Rimligen inte!
Ola Karlsson: Ordern av den 1 juli om flyguppvisningarna vid Stockholms vattenfestival och vid F 16:s flygdagar gick ut till betydligt färre myndigheter. Finns det anledning att misstänka att den ordern sändes till departementet, trots att detta inte finns med på sändlistan?
Lars-Erik Englund: Jag får anledning att konstatera att jag nog har svarat felaktigt tidigare här i dag. Uppdraget gällande flygning med JAS 39 har icke sänts till departementet, utan det var produktionsverket som sändes till departementet.
Ola Karlsson: Finns det då någon anledning att misstänka att ministern eller någon annan på departementet skulle känna till deltagandet av JAS 39 på vattenfestivalen?
Lars-Erik Englund: Jag tror faktiskt inte att det är så.
Thage G Peterson: Så inte ens den särskilde handläggare som har till uppgift att följa JAS-projektet kände till vad JAS-maskinen används till? Är det inte hans eller hennes uppgift att hålla reda på det?
Lars-Erik Englund: I dag har vi inga serielevererade plan, men den dag vi flyger med levererade serieflygplan är detta nog inte någon särskilt attraktiv information.
Jag kan berätta för utskottet att vi just nu håller på med motsvarande plan för den kommande sommaren. Informationen om denna är inte efterfrågad av andra än de berörda, dvs. av dem som är ansvariga för deltagandet.
Torgny Larsson: Det står i flygvapenchefens order den 1 juli att deltagande i flyguppvisning med JAS 39 tills vidare är mycket restriktivt. Varför var det så?
Lars-Erik Englund: Flyguppvisningar sker oftast en lördag eller söndag. Man förstör en massa arbetsdagar genom att delta. Som generaldirektören sade vill vi inte öka förseningarna. Den grupp piloter på Malmslätt som nu skall utbilda sig till instruktörer går och väntar på att få sätta i gång.
Torgny Larsson: Det har alltså inte med säkerhetsfrågan att göra?
Lars-Erik Englund: Nej!
Torgny Larsson: Det står också att flygvapenchefen uppdrar att planera och genomföra en "begränsad" flyguppvisning över Stockholm och dessutom en flyguppvisning, tydligen utan begränsning, vid F 16 några veckor senare, dvs. i slutet av augusti. Varför denna skillnad mellan "flyguppvisning" och "begränsad flyguppvisning"?
Lars-Erik Englund: Jag vet faktiskt inte det.
Torgny Larsson: Men vad innebär "begränsad flyguppvisning"?
Lars-Erik Englund: Jag söker i mitt minne efter de definitioner som finns i ordnings- och säkerhetsföreskrifterna, men jag måste ärligen säga att jag inte ser någon skillnad. Detta får nog hänföras till en dåligt verbaliserad tanke hos någon.
Torgny Larsson: Man kunde då i och för sig genomföra samma program vid F 16 och vid Stockholms vattenfestival?
Lars-Erik Englund: Nej, det går däremot inte, för det är förbjudet att utföra avancerad flygning över tätort "på låg och lägsta höjd", som det heter. Det betyder att flygningen vid Vattenfestivalen inte fick vara avancerad. Däremot kunde den mycket väl vara det i Uppsala, eftersom det där finns ett särskilt uppvisningsområde.
Hans Göran Franck: Vem är det inom flygvapnet som håller kontakten med den särskilt sakkunnige i Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: Det är främst chefen för programavdelningen, som numera lyder direkt under mig, och hans JAS-systemansvarige, som ingår i flygsektionen i programavdelningen.
Hans Göran Franck: Har kontakterna mellan dem varit omfattande och intensiva?
Lars-Erik Englund: Ja, det får man anse. Chefen för programavdelningen är numera översten Reinholdsson, som tidigare själv har varit JAS-handläggare.
Hans Göran Franck: Har de som sålunda är ansvariga inom flygvapnet inblick i allt som är relevant i dessa frågor?
Lars-Erik Englund: Hade vi haft denna relevanta insyn i allting, hade vi varnat Lars Rådeström att rycka tre gånger i spaken.
Thage G Peterson: De svar som ni gav på Ola Karlssons frågor ger mig anledning att ställa följande fråga:
Den första sändningslistan delgav ni Försvarsdepartementet. Men när det gäller den sändningslista där Vattenfestivalen fanns med tog ni tillbaka ert tidigare svar att den hade sänts till Försvarsdepartementet. Varför sändes inte denna lista till departementet?
Lars-Erik Englund: Det som heter Chefen för flygvapnets produktionsverk är ett par pärmar som innehåller uppdragen för kommande verksamhetsår. Dessa pärmar sänds i sin helhet till departmentet för kännedom. I dessa pärmar finns uppvisningsplanen. Det som sändes ut den 1 juli var ett tilläggsuppdrag och gick till dem som skulle delta i genomförandet. Man övervägde förmodligen inte att sända detta till hela den stora kretsen. De flesta där skulle ha blivit mycket undrande över varför de fick denna handling.
Thage G Peterson: Kan den medarbetare som ni har direkt under er och som har till uppgift att informera den särskilda JAS-handläggaren i Försvarsdepartementet tänkas ha informerat departementet om innehållet i den andra sändningslistan.
Lars-Erik Englund: "Kan tänkas" -- ja, visst!
Thage G Peterson: Borde det ha varit hans uppgift att göra det?
Lars-Erik Englund: Nej!
Thage G Peterson: Det finns alltså begränsningar i hans uppgifter att informera Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: Nej, men det finns begränsningar när det gäller möjligheterna att överföra och ta emot information.
Thage G Peterson: Att ett JAS-plan skulle visas upp vid Vattenfestivalen bedömdes alltså inte så viktigt att er medarbetare ansåg att han borde informera sin kollega på Försvarsdepartementet?
Lars-Erik Englund: Nej, återigen vill jag nämna att vi faktiskt flög över Stockholm 1992 utan att någon över huvud taget på departements- eller regeringsnivå reagerade.
Ola Karlsson: Står det "Handläggaren för JAS-ärenden" på sändlistan för det material som avser JAS?
Lars-Erik Englund: Om frågan avser den särskilde JAS-handläggaren på departementet, utpekas han sällan på sändlistan, utan där brukar det stå "Fö", som hos oss betyder "Försvarsdepartementet".
Ingvar Svensson: Om vi utgår från den hypotetiska situationen att försvarsministern kände till den här flyguppvisningen och om han, som ordföranden var inne på, ville återkalla delegationen, vad skulle den i så fall ha avsett? Hur skulle reaktionen ha sett ut?
Lars-Erik Englund: Det måste ha inneburit att försvarsministern hade upphävt den punkt i verksamhetsförordningen för försvarsmakten som säger att chefen för flygvapnet är ansvarig för flygsäkerheten m.m. i försvarsmakten.
Ingvar Svensson: Hur skulle flygvapenchefen ha uppfattat ett sådant återkallande?
Lars-Erik Englund: Det skulle ha blivit den enda gång i livet som jag hade funderat på att avgå.
Hans Göran Franck: Skickades det ut inbjudningar till den här flyguppvisningen den 8 augusti till speciella personer, exempelvis försvarsministern, JAS-handläggaren på departementet och andra?
Lars-Erik Englund: Jag vet inte! Det var SAS som var huvudman för själva flyguppvisningen, där vi ingick med en militär del. Jag var själv inbjuden att stå på den speakerbåt som låg vid uppvisningskanten. Det fanns där fler personer, och dessa var förmodligen inbjudna. Men i övrigt fanns det egentligen inget ställe att inbjuda människor till.
Kurt Ove Johansson: Det har varit mycket tal om papper som har gått eller inte gått till Försvarsdepartementet. Det som jag närmast tänkte på när jag ställde denna fråga till flygvapenchefen var det som är rubricerat "Flygvapnets deltagande i flygdagar och utställningar 93/94, skede 1 och 2". Där finns 930808 Stockholm Water Festival upptagen. Såvitt jag har förstått har i varje fall det papperet gått till Försvarsdepartementet. Det var egentligen det papperet jag ställde min fråga om. Jag är därför inte säker på att flygvapenchefen lämnade en felaktig uppgift.
Lars-Erik Englund: Okej!
Thage G Peterson: Jag har en fråga om kanalerna mellan flygvapenchefen och Försvarsdepartementet.
Flygvapenchefen har bekräftat att han har en särskild medarbetare under sig som har kontakterna med den särskilde JAS-handläggaren. Generaldirektör Borg sade i den tidigare utfrågningen i dag att denne handläggare måste ta in alla uppgifter som han över huvud taget kan komma åt.
Nu sade flygvapenchefen här att ni ungefär en gång i månaden informellt sammanträffade med försvarsministern. Men vad talar ni då om, ifall ni inte tar upp en så viktig fråga som var det första serieplanet av JAS skall flyga? Har ni så mycket att prata om att ni inte kommer in på en så viktig fråga?
Lars-Erik Englund: Materielverket och jag gick till försvarsministern flera gånger för att informera om möjligheterna till ett förnyat delserie 2-kontrakt. Vi rapporterade mycket i anslutning till detta.
Senast jag var kallad till försvarsministern gällde det att informera om hur vi arbetar med frågan om anskaffning av radarjaktrobot.
Det som ordföranden frågar om har jag inte -- i varje fall inte före haveriet -- uppfattat som något som gav mig anledning till rapportering.
Thage G Peterson: Det har ju varit två haverier -- ett den 2 februari 1989. Min fråga var om inte det som har hänt med projektet, som är det största försvarspolitiska projektet någonsin, borde ha gjort att frågan om JAS var med på dagordningen varenda gång som ni träffade försvarsministern till dessa informella kontakter. Det projekt kostar ju oss miljarder. Problemen med styrsystemet visste man ju om efter FMV:s olika skrivningar. Jag förstår inte hur ni kan träffa försvarsministern utan att prata JAS.
Lars-Erik Englund: Jag måste med beklagande konstatera att flygvapnet har väldigt många svåra problem just nu. Vi har även andra saker än JAS som vi faktiskt måste få ta försvarsministerns tid i anspråk för. JAS-projektet kostar under försvarsbeslutsperioden 3,5 miljarder per år, vilket är samma storlek som nyanskaffningarna brukar ligga på.
Thage G Peterson: För en riksdagsledamot är det oerhört mycket pengar.
Lars-Erik Englund: Det är det för oss också.
Bertil Fiskesjö: Om nu försvarsministern -- som en del här tycks tro -- i detalj har varit informerad om att den här flygningen skulle äga rum i samband med Vattenfestivalen och han då hade sagt nej -- "Detta får icke äga rum; det motsätter jag mig bestämt" --, hade han då kunnat fatta ett sådant beslut eller hade hans opinionsyttring över huvud taget haft någon betydelse?
Lars-Erik Englund: Det är svårt att svara på hypotetiska frågor. Men hade han uttryckt sig på det sättet, hade jag nog krävt att få diskutera detta under en lång stund. Om ett ordentligt meningsutbyte hade lett fram till att han visste vilket mitt ansvar var och jag visste vilket hans ansvar var, fanns det två alternativa resultat. Det ena skulle ha varit att jag hade strukit det hela eller också att det hade fått stå kvar!
Såsom Bertil Fiskesjö ställde frågan är detta inte någonting som vare sig han eller jag skulle ha behövt göra till en kabinettsfråga.
Hans Göran Franck: Denne särskilt sakkunnige har ju tillsatts för att säkerställa sakkunskapen i Försvarsdepartementet. Han är dessutom officer. Det är väl riktigt att det är en kompetent person som har den här uppgiften.
Lars-Erik Englund: Ja.
Thage G Peterson: Som avslutning skall jag ställa samma fråga till er som till generaldirektör Borg. Jag är helt säker på att ni själv har funderat på den frågan flera gånger.
Vad tror ni hade hänt med JAS-projektet, om haveriet den 8 augusti hade resulterat i en katastrof med hundratals döda eller skadade människor?
Lars-Erik Englund: Efter högt föredöme vill jag säga att det är svårt att svara på denna hypotetiska fråga.
Men om jag skulle skriva en roman, skulle jag kanske ha beskrivit det hela så, att debatten om JAS hade blivit utdragen över flera år. Vi hade fått förseningar och fördyringar. Förmodligen hade vi fullföljt projektet men med sämre resultat. Naturligtvis hade också berörda myndigheter behövt en mycket längre period för att någorlunda återfå samhällets förtroende.
Thage G Peterson: Jag vill då på utskottets vägnar tacka flygvapenchefen för att ni velat komma till utskottet och svara på våra frågor.
Jag tackar även allmänheten och pressen, och jag förklarar den offentliga utfrågningen för avslutad.
1 Se underbilagan.
Underbilaga till Bilaga B 2
Konstitutionsutskottet
1994-03-23
Bilaga B 3
kl. 18.00--20.05
Offentlig utfrågning av kulturminister Birgit Friggebo dels angående regeringens praxis vid beslut rörande asylsökande från Peru, dels angående regeringens beslut att medge permanent uppehållstillstånd för bosnier och dels angående regeringens behandling av frågor rörande asylsökande från Kosovo
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets offentliga utfrågning öppnad.
Jag hälsar kulturminister Birgit Friggebo välkommen till konstitutionsutskottet.
Vi har beslutat den uppläggningen att vi tar ärende för ärende och börjar med det ärende som rör de peruanska flyktingarna.
Granskningsärende angående regeringens praxis vid beslut rörande asylsökande från Peru
Thage G Peterson: När det gäller detta ärende har jag kommit överens med statsrådet att hon gör en kort inledning.
Var så god, Birgit Friggebo!
Birgit Friggebo: Tack!
Jag vill erinra om att utskottet granskade detta ärende förra året, och den granskningen föranledde inte något uttalande från utskottets sida. Sedan dess har regeringen inte haft befattning med något ärende som gäller peruanska flyktingar, så när som på att en person begärt nåd på ett tidigare avslagsbeslut. Ett avvisningsbeslut omfattas inte av nådeinstitutet, och därför prövades det ärendet inte av regeringen.
Utskottet refererade i sitt granskningsbetänkande till att regeringen under år 1992/93 hade fattat beslut i 28 ärenden och att uppehållstillstånd hade getts i sex av dessa. Utskottet refererade också till att ingen av de sökande hade ansetts vara flykting. Några hade anknytning till Sendero Luminoso, medan andra inte hade det.
Några av ärendena omfattades av de dåvarande s.k. väntetidsbestämmelserna, dvs. den som hade varit i Sverige en viss tid och väntat på beslut kunde få stanna på den grunden.
Om en person hade verkat för eller haft anknytning till en terroristorganisation, vilket ju Sendero Luminoso är, var det ett särskilt skäl att inte bevilja uppehållstillstånd på grund av väntetidsreglerna.
Detta är en sammanfattning av vad som står i konstitutionsutskottets recit i förra årets granskningsbetänkande. Utskottet har rätt uppfattat vad regeringens beslut innebar. Däremot har det missuppfattats på många andra håll. Det sägs t.ex. att alla som kommer från Peru får avslag, men det är inte sant. Det sägs också att alla som kommer från Peru anses vara terrorister, men det är heller inte sant. Det sägs vidare att personer som bedöms riskera tortyr sänds tillbaka med motiveringen att de har anknytning till Sendero Luminoso. Det är heller inte sant. Enligt utlänningslagen får ingen person som riskerar tortyr, annan omänsklig behandling eller dödsstraff sändas tillbaka. Den regeln är absolut.
UNHCR har i dagarna kommenterat asylansökningar från peruaner i Sverige. Man har studerat några fall där beslut fattats av Invandrarverket och Utlänningsnämnden. UNHCR har inte haft tillgång till akterna, och man har inte gjort någon prövning i de individuella fallen.
I oktober 1992, alltså cirka tre månader efter det att regeringen hade prövat de flesta Perufallen -- det gjordes den 8 juli 1992 --, hörde UNHCR av sig till regeringen beträffande ett fall. Vi ställde då alla akter till UNHCR:s förfogande, och man granskade också de flesta av dem. Man skulle efter den granskningen låta höra av sig, om man hade några invändningar mot eller kommentarer till de av regeringen fattade besluten. UNHCR har aldrig återkommit med några kommentarer eller invändningar.
Den omedelbara konsekvensen av regeringens handläggning var att personer med anknytning till Sendero Luminoso inte fick stanna, även om de omfattades av de s.k. vistelsetidsreglerna.
Bakgrunden till att dessa personer inte fick stanna på väntetidsreglerna är att vi inte ville medverka till att det byggs upp en cellverksamhet här i Sverige av personer som har anknytning till en terroristorganisation. Det finns en tendens till en sådan uppbyggnad av celler i Europa.
Jag vill också erinra om att Europakommissionen för mänskliga rättigheter har prövat fall, och dess konklusion blev att det var uppenbart att dessa sökande inte hade fått sina mänskliga rättigheter kränkta.
Bengt Hurtig: Respekterade människorättsorganisationer som Amnesty International och America's Watch publicerar kontinuerligt rapporter om de ohyggliga övergrepp som i Peru begås mot de mänskliga rättigheterna. Vi har i dagarna också fått en förödande rapport från FN:s särskilda rapportör.
Det är sant att Sendero Luminoso och MRTA gör sig skyldiga till grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Man kan ifrågasätta i vilken utsträckning de peruanska myndigheterna kan skydda människor från dessa kränkningar.
När det gäller försvinnanden och utomrättsliga avrättningar är Peru enligt rapportörerna ett av de värsta länderna i världen. FN:s rapportör har, som jag sade, lämnat en skakande berättelse.
I en interpellationsdebatt den 26 april i fjol, som gällde just kränkningen av mänskliga rättigheter och avvisning av peruaner, sade Birgit Friggebo att de mänskliga rättigheterna "inte fullt ut" respekterades i Peru.
Vilken är invandrarministerns bedömning i dag när det gäller MR-situationen i Peru?
Birgit Friggebo: Mänskliga rättigheter kränks i Peru.
Bengt Hurtig: Kan invandrarministern göra någon bedömning av omfattningen och svårighetsgraden av dessa kränkningar?
Birgit Friggebo: På departementet följer vi -- på samma sätt som Bengt Hurtig uppenbarligen gör -- olika rapporter. Vi konstaterar från tid till annan att Peru är ett våldssamhälle. Det beror bl.a. på att man har terroristorganisationer och på att det där finns personer som ingriper och tar fast folk, som försvinner. Det finns också tendenser hos statsmakten till en hårdnande politik; man har efter en folkomröstning t.ex. infört dödsstraff. Det är naturligtvis en allvarlig kränkning av mänskliga rättigheter, såsom vi ser det i Sverige, och det finns anledning att protestera mot det.
Bengt Hurtig: Skulle man kunna säga att tortyr är vanlig och utbredd och att oskyldiga döms till hårda fängelsestraff? Skulle det kunna vara en beskrivning av situationen?
Birgit Friggebo: Det förekommer övergrepp mot människor -- det är riktigt.
Bengt Hurtig: Om en asylsökande lämnat Peru legalt med eget pass, har det -- efter vad vi har förstått av rapporten -- vägts in vid bedömningen av om han har fullgoda skäl att vara flykting enligt praxisbesluten. Amnesty International och även UNHCR gör en helt annan bedömning och anser inte alls att man kan dra slutsatsen att detta är en omständighet som gör att vederbörande inte har fullgoda skäl att vara flykting. Den slutsatsen drar emellertid regeringen vid bedömningen av personer som rest ut från Peru med eget pass.
Har Birgit Friggebo någon kommentar till den kritiken?
Birgit Friggebo: Som enda omständighet räcker det naturligtvis inte. Vid en samlad bedömning kan det också ingå att man tar hänsyn till hur en person har tagit sig ur sitt hemland. Det kan också handla om trovärdighetsfrågor.
Men som enda omständighet räcker det alltså inte, och detta stämmer med t.ex. UNHCR:s uppfattning.
Bengt Hurtig: Det är också så att en del flyktingars trovärdighet blir ifrågasatt därför att de inte har något pass. Är det också riktigt?
Birgit Friggebo: Det kan förekomma i olika fall.
Bengt Hurtig: Man kan alltså få sin trovärdighet ifrågasatt dels om man har pass, dels om man inte har pass?
Birgit Friggebo: Det beror på den totala situationen och den berättelse som den asylsökande presenterar. Men det viktiga i det här sammanhanget är att det faktum att man kunnat ta sig ut legalt ur sitt land som enda omständighet inte gör att man kan säga att den personen inte har behov av skydd.
Bengt Hurtig: Är det inte så enligt de rapporter vi fått från Peru att det är mycket lätt att hos myndigheterna få pass och att det också är ganska lätt att muta till sig ett pass?
Birgit Friggebo: Det råder litet olika uppfattningar om det. Det finns rapporter som säger att det är ganska svårt att illegalt ta sig ut ur Peru. Men att det förekommer mutor i Peru är riktigt.
Bengt Hurtig: Vad grundar sig regeringen på för lagstiftning när man fäst en så pass avgörande vikt vid passfrågan?
Birgit Friggebo: Vi har inte fäst någon avgörande vikt vid passfrågan.
Bengt Hurtig: Det är ett intryck som man kan få av den redogörelse som regeringen har lämnat till konstitutionsutskottet.
Birgit Friggebo: Det är en slutsats som utskottet får dra. Jag har själv varit med och fattat beslut, och jag vet att vi inte har fäst någon avgörande vikt vid passfrågan.
Bengt Hurtig: Ett skäl som Invandrarverket och Utlänningsnämnden tydligen har använt sig av är att den asylsökande har uppgett sig ha vistats länge i Peru. Det skulle då vara ett argument för att man inte har utsatts för så svår förföljelse som man påstår. Anser invandrarministern att det kan vara ett skäl? Det kan också vara så att man har gömt sig på olika håll i Peru för att komma undan och få en möjlighet att ta sig ur landet.
Birgit Friggebo: Ja, visst finns det sådana möjligheter. Men sådana där enskildheter i en berättelse som består av väldigt många olika omständigheter måste ingå i en total sammanvägning. Som enskild faktor för att bedöma om en person är i behov av skydd eller inte spelar den inte någon avgörande roll.
Bengt Hurtig: Men det kan alltså vara så att man vistats rätt länge i Peru och ändå varit förföljd.
Birgit Friggebo: Om man vistats i Peru väldigt länge och gjort det öppet men inte drabbats av våld eller förföljelse, är det naturligtvis en indikation på att man inte har behov av skydd i ett annat land. Men det behöver inte vara på det sättet.
Bengt Hurtig: Regeringen har i det praxisskapande beslutet slagit fast att ett särskilt skäl mot att få asyl som defactoflykting eller uppehållstillstånd av humanitära skäl är att man har verkat för en organisation som har begått grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Jag kan i utlänningslagen eller i lagens förarbeten inte finna något stöd för att just ett sådant här förhållande skulle kunna utgöra ett särskilt skäl mot asyl. Vad stöder regeringen egentligen sin tolkning på?
Birgit Friggebo: Som jag sade i min inledning hade vi på den tiden regler som innebar att de som hade varit i Sverige en viss tid och väntat på beslut kunde få stanna enbart på den grunden. Det finns ingen absolut rätt att få stanna enligt dessa vistelsetidsregler. I själva verket sägs det i de bestämmelser som styr detta att det kan finnas särskilda skäl att man inte får stanna, trots att man vistats länge i landet, t.ex. om man har begått brott eller brustit i vandel. Regeringen har i sitt beslut ansett att om man har anknytning till eller har verkat för en terroristorganisation, så är det ett särskilt skäl att inte bevilja uppehållstillstånd enligt vistelsetidsreglerna.
Bengt Hurtig: Det är alltså inte så att man stöder sig på artikel 1 F i 1951 års Genèvekonvention?
Birgit Friggebo: För att beskriva den här organisationen användes också artikel 1 F i konventionen. Det var ett sätt att beskriva den här typen av organisationer som har begått kriminella handlingar i sitt hemland.
Bengt Hurtig: Den här artikeln handlar om mycket grova brott -- brott mot freden, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och liknande. Är det någon av de personer som har utvisats vilka som individer har begått den typen av brott?
Birgit Friggebo: Jag svarar på den del som avser regeringens beslut. Vi konstaterade att ingen av dessa personer var flykting. Vi har heller inte tillämpat den regeln på någon av dessa personer.
Bengt Hurtig: Har någon av dem som utvisats från Sverige som individer begått sådana brott som avses i artikel 1 F?
Birgit Friggebo: Jag kan inte svara för alla beslut som har fattats av våra myndigheter. Vi talar nu om de personer som hade anknytning till Sendero Luminoso, men det finns ju också peruaner som inte har någon sådan anknytning alls. De flesta hade viss anknytning till organisationen och sade sig verka för den. Det fanns några som påstod sig ha varit med vid någon form av attentat. De personer som prövades av regeringen hade alltså litet olika skäl. Frågan är om någon av dem hade begått icke-politiska kriminella handlingar i sitt hemland, innan de kom hit och sökte asyl.
Bengt Hurtig: Det är regeringens tolkning av artikel 1 F som UNHCR kritiserar. Man menar att det inte finns något stöd för att åberopa just medlemskap i en organisation. Av de akter vi läst framgår att det t.o.m. kan ha varit så att den asylsökande bara haft en förälder som varit aktiv i en organisation och som man har besökt i ett fängelse eller att vederbörande satt upp ett flygblad för den här organisationen. Det är svårt att se detta som ett brott i den mening som avses i artikel 1 F.
Birgit Friggebo: Om Bengt Hurtig refererar till UNHCR:s skrivelse för några dagar sedan, vill jag framhålla att UNHCR inte har granskat regeringens beslut i denna omgång. Därför kan man inte säga att UNHCR skulle kritisera regeringens tolkning av artikel 1 F i Genèvekonventionen. UNHCR har tittat på beslut som har fattats av våra myndigheter. UNHCR:s granskning av regeringens beslut skedde på hösten 1992. Man hade då inte några invändningar mot eller kommentarer till regeringens beslut.
Bengt Hurtig: Men de svenska myndigheterna hänvisar ju till regeringens praxisbeslut som vägledning.
Birgit Friggebo: Men Bengt Hurtig sade att UNHCR kritiserar regeringens tolkning av artikel 1 F, men så är det inte.
Bengt Hurtig: Man kritiserar de svenska myndigheternas handläggning, och myndigheterna grundar sina beslut på regeringens praxisbeslut.
Birgit Friggebo: UNHCR har gjort kommentarer till myndigheternas beslut -- det är helt riktigt.
Bengt Hurtig: Åtskilliga asylsökande peruaner åberopar hot från Sendero Luminoso eller MRTA som grund för sin asylansökan. De har nästan undantagslöst fått avslag med hänvisning till att de kan begära skydd av de peruanska myndigheterna.
Anser regeringen att de peruanska myndigheterna har vilja och förmåga att ge skydd åt dem som hotas av Sendero Luminoso eller MRTA?
Birgit Friggebo: Vår bedömning i de fall som varit uppe till regeringens prövning har varit att de inte riskerar förföljelse i Peru av det slag som skulle konstituera flyktingskap.
Bengt Hurtig: Invandrarministern känner mycket väl till fallet Luis Alberto Florián León. Han utvisades till Peru. Han greps på flygplatsen och fördes till häkte. Han släpptes så småningom efter en omfattande kampanj av Amnesty International. Han är nu försvunnen -- man vet inte var i Peru han finns.
Detta fall måste väl ändå vara ett tecken på att det finns risker med den här utvisningspolitiken.
Birgit Friggebo: Jag känner mycket riktigt till det fallet. Amnesty gjorde en blixtaktion, och den här personen släpptes efter några dagar. Man kan inte veta av vilken orsak han greps av polisen. Det är mycket möjligt att det hade hänt saker om Amnesty inte hade ingripit. Å andra sidan är det ganska vanligt att personer som kommer tillbaka till sitt land grips av polisen och hålls häktade några dagar för identitetskontroll och frågor. Det är mycket möjligt att detta var den typen av fall och att den här personen hade släppts utan Amnestys aktion. Men det kan ingen veta så här i efterhand.
Bengt Hurtig: Är det regeringens uppfattning att asylsökande peruaner, som inte är terrorister, utan fruktan kan återvända hem eller att man kan skicka dem tillbaka till Peru?
Birgit Friggebo: Det finns ingenting som säger att alla peruaner som lämnar sitt land regelmässigt riskerar förföljelse när de kommer tillbaka. Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter säger att det är uppenbart att de personer som avvisats från Sverige inte har fått sina mänskliga rättigheter kränkta.
Thage G Peterson: Bengt Hurtig får nu avrunda med ytterligare en fråga i denna första omgång och får sedan återkomma.
Bengt Hurtig: Jag kan då påminna om fallet Mónica Castillo Paez. Regeringen utvisade henne från Sverige och har drabbats av kritik för det beslutet. Hon var inte att anses som flykting enligt utlänningslagen 3:1, och hon kunde inte heller åberopa andra omständigheter för att få stanna här, och hon avvisades. Amnesty International har skrivit en redogörelse om Mónica Castillo Paez. Den går ut på att hon i verkligheten hade starka skäl för att få stanna i Sverige. Det har riktats mycket kraftig kritik från andra MR-organisationer. America's Watch har t.o.m. i ett brev förklarat att ett genomförande av denna avvisning var "ägnat att väcka avsky". Vi har i detta fall också fått kritik från FN:s flyktingkommissariat.
Kan statsrådet i dag ge en fylligare motivering till beslutet att avvisa Mónica Castillo Paez än den som framgår av den rätt kortfattade beslutsmotiveringen?
Birgit Friggebo: Personliga uppgifter i enskilda fall är sekretessbelagda, och jag vet inte hur mycket jag skall gå in på de enskilda skälen i det fallet. Jag är beredd att svara på mer generella frågor om regeringens bedömning.
Thage G Peterson: Det som är sekretessbelagt skall statsrådet självfallet inte gå in på här.
Birgit Friggebo: Såvitt jag förstår är akten tillgänglig för utskottets ledamöter.
Thage G Peterson: Bengt Hurtig får studera akten på KU:s kansli.
Bengt Hurtig: Jag har studerat den, men vad jag ville var att få en mer utförlig motivering än den som finns i det kortfattade regeringsbeslutet.
Hans Göran Franck: Jag vill ställa ytterligare några frågor till Birgit Friggebo om situationen i Peru.
Du har redan sagt att det i Peru förekommer kränkningar av mänskliga rättigheter. Vi har en del uppgifter om detta, bl.a. om att militären rutinmässigt skulle tortera misstänkta och att det är ett utbrett och allvarligt bruk av tortyr. Delar du den uppfattningen?
Birgit Friggebo: Att det förekommer övergrepp mot enskilda personer är väl fullt klart.
Hans Göran Franck: Frågan är närmast om tortyr används rutinmässigt och i stor omfattning. Det framgår av en rad rapporter som vi har fått, bl.a. från US State Departement, Amnesty och America's Watch. Har du någon invändning mot den rapporteringen?
Birgit Friggebo: Nej, det vore konstigt om jag skulle ha det. Det är en allmän uppfattning att det förekommer försvinnanden, övergrepp och tortyr. Samtidigt pågår det i strävan att förbättra situationen diskussioner mellan den peruanska regeringen och olika människorättsorganisationer i Peru. De problem som under en rad år har funnits i Peru är inte undanröjda.
Hans Göran Franck: Det finns uppgifter om att det under förra året förekom 70 försvinnanden med politisk bakgrund och 30 avrättningar. Är detta uppgifter som du också har?
Birgit Friggebo: Javisst! Vi läser alla rapporter om Peru som kommer.
Hans Göran Franck: Även med internationella mått och med de mått man kan ha i Latinamerika är detta en mycket allvarlig form av förföljelser och kränkningar av mänskliga rättigheter. Anser du att man vid prövningen av asylärenden i tillräcklig utsträckning har beaktat detta?
Birgit Friggebo: Jag kan svara för den bedömning som regeringen har gjort. Den bedömningen utgår från om det i det enskilda fallet finns risk för omänsklig behandling, tortyr och numera också dödsstraff. Vår bedömning har varit att den risken inte har funnits i de enskilda fall som regeringen har handlagt.
Hans Göran Franck: Jag skall här inte gå in på de enskilda fallen, men det förekommer en omfattande kritik. Du har själv hänvisat till det nya dokumentet från UNHCR, som är daterat den 18 mars 1994. I inledningen av detta dokument står det att UNHCR har studerat ett antal fall med peruanska asylsökande. Vi kan väl vara överens om att vad UNHCR här säger baserar sig på studium av enskilda fall?
Birgit Friggebo: Ja, det baserar sig dels på de beslut som våra myndigheter har fattat, dels på material som de sökande eller i första hand deras advokater har lämnat över till UNHCR, som dock inte haft tillgång till de fullständiga akterna.
Hans Göran Franck: Men betvivlar du att UNHCR har skaffat sig tillräcklig information om de fall som man har studerat?
Birgit Friggebo: Jag betvivlar ingenting, utan jag har bara redovisat vilket material man haft tillgång till.
Hans Göran Franck: Vi har här inte möjlighet att läsa upp hela detta dokument, som är mycket intressant. Anser du att Sverige skall följa de rekommendationer och anvisningar som UNHCR ger?
Birgit Friggebo: Ja, vi har i Sverige varit väldigt måna om att stötta och ta hänsyn till vad UNHCR tycker. Samtidigt förs det från och till en dialog om olika inslag i flyktingpolitiken, där man från tid till annan kan ha litet olika uppfattningar, bl.a. på grund av att man i en del länder har mer information än vad andra länder har. Men Hans Göran Franck vet att Sverige lägger stor vikt vid UNHCR:s arbete.
Hans Göran Franck: Just precis, och det är därför som det i det här ärendet är så viktigt att gå in på detta dokument, som innehåller en allvarlig kritik av myndigheternas handläggning av dessa ärenden. Därför vill jag nu fråga dig: Finns det någonting i detta dokument som du kan säga är felaktigt eller har du på någon punkt invändningar av betydelse?
Birgit Friggebo: I huvudsak delar jag UNHCR:s uppfattning. Däremot kan jag inte yttra mig om de kommentarer som UNHCR gör om Invandrarverkets motiveringar, eftersom jag inte har gjort någon ordentlig genomgång av Invandrarverkets bedömningar.
Hans Göran Franck: Jag tycker att det är mycket bra att du säger att du inte har några invändningar att göra, och vi skall naturligtvis noggrant studera innebörden av detta när vi har mer tid.
Vi har haft åtskilliga debatter om flyktingpolitiken, och du har i debatter i riksdagen medgett att det finns saker och ting som det är anledning att ompröva. Är det inte så, att det finns anledning att ytterligare fundera över hur beslutsgången har varit och att myndigheterna på ett bättre sätt beaktar UNHCR:s anvisningar? Kan du här och nu ge den signalen?
Birgit Friggebo: Jag svarar inför konstitutionsutskottet för regeringens beslut. Vad jag tidigare sade var att jag i huvudsak inte har några invändningar att göra mot de uttalanden som UNHCR gjort, eftersom dessa väl stämmer överens med de beslut som regeringen har fattat. Jag sade dessutom att jag inte kan kommentera de uttalanden som UNHCR gör om Invandrarverkets motiveringar, eftersom jag personligen inte har gjort någon ordentlig genomgång av dessa. Därför vore det helt felaktigt av mig att ha synpunkter på den frågan.
Hans Göran Franck: Jag utgår från att du är medveten om att det bland de omkring 700 peruaner som finns här i landet och av vilka en stor del hotas av utvisning finns en stor oro. Jag undrar om den kritik som förekommit -- inte minst inom ditt eget parti -- kommer att leda till någon omprövning.
Birgit Friggebo: De beslut som regeringen har fattat ligger fast.
Hans Göran Franck: Frågan är om man på ett annat sätt än hittills skall beakta vad UNHCR har sagt.
Birgit Friggebo: Jag är alldeles övertygad om att myndigheterna mycket noggrant kommer att läsa dessa dokument.
Hans Göran Franck: Och följa dessa anvisningar? Är det detta du vill ha sagt?
Birgit Friggebo: Jag är alldeles övertygad om att myndigheterna kommer att läsa detta dokument mycket noggrant.
Hans Göran Franck: Och att de kommer att beakta det? Det här är ju en kritik av myndighetsbesluten.
Birgit Friggebo: Det finns hos våra myndigheter en stor lyhördhet för vad UNHCR säger.
Hans Göran Franck: Men då blir frågan: Varför har du inte tidigare gett bättre signaler? Varför ger du dessa signaler först när denna allvarliga kritik kommer från UNHCR?
Birgit Friggebo: Regeringens beslut sommaren 1992 är praxisbildande, och UNHCR har inte haft någon kritik att framföra gentemot detta beslut.
Hans Göran Franck: Är du inte på det klara med att UNHCR:s rapport innebär en indirekt kritik även mot detta beslut?
Birgit Friggebo: Nej!
Hans Göran Franck: Vi skall gå igenom detta noggrant, och jag ber att få återkomma.
Inger René: Jag har fått tillfredsställande svar på en del av de frågor som jag hade tänkt ställa, men jag har också några andra frågor.
Jag skulle vilja få en utveckling av begreppet "anknytning till en terroristorganisation". Vad innebär ordet "anknytning", och när är det en belastning för en asylsökande?
Birgit Friggebo: Det bygger på de asylsökandes egna uppgifter om att de sympatiserar med organisationen, att de vidtar åtgärder för att stödja organisationen eller att de är medlemmar i denna.
Inger René: Men de behöver inte aktivt ha deltagit i tydlig terroristverksamhet, utan det räcker med att de stött organisationen på annat sätt?
Birgit Friggebo: Självfallet inte!
Inger René: Känner statsrådet till om det är någon av dem som inte har beviljats asyl i Sverige -- förutom den person som Bengt Hurtig talade om -- som råkat ut för förföljelse vid återkomsten till Peru?
Birgit Friggebo: En person här i Sverige har rapporterat om en annan person som skulle ha råkat ut för misshandel av olika slag och som nu lär befinna sig i Norge.
Inger René: Hur många är det som har återvänt till Peru?
Birgit Friggebo: Det är ett antal personer som har återvänt, men jag kan inte säga exakt hur många. Det kan vi naturligtvis lämna in uppgifter om.
Inger René: Så en sista fråga: Skulle statsrådet kunna berätta något om praxisutredningen? Vilka är direktiven, när beräknas den vara färdig och vilka förväntningar har invandrarministern på denna utredning?
Birgit Friggebo: Det är alldeles för tidigt att nu redovisa någonting om uppläggningen av utredningen. Vi har i departementet ett arbete på gång med sikte på att regeringen skall få ett större inflytande över praxis. Jag räknar med att vi ganska snart skall få fram direktiven för utredningen och att utredningen inte skall behöva ta alltför lång tid på sig för sitt arbete.
Inger René: Betyder det 14 dagar, en månad eller någonting annat?
Birgit Friggebo: Jag tillhör de personer som inte så gärna lägger fast sådana tidpunkter, om jag inte är alldeles säker på att de kan hållas. Det är emellertid fråga om ett ganska snabbt arbete.
Inger René: Under denna vår?
Birgit Friggebo: Att direktiven kommer under denna vår kan jag lova.
Ingela Mårtensson: Jag skulle vilja fråga hur många av de 29 ärenden som regeringen fick på sitt bord från Invandrarverket som är säkerhetsärenden och hur många det är som är praxisbildande.
Birgit Friggebo: Jag tror att samtliga dessa ärenden lämnades över till regeringen därför att man ville få fram praxis. De allra flesta behandlades i ett sammanhang den 8 juli. Något fall kom senare, men det berodde på att advokaten ville ha mer tid på sig för att kunna lämna in fler uppgifter. I princip torde alla ärenden ha överlämnats för att man ville åstadkomma praxis.
Ingela Mårtensson: Men om man misstänker att det gäller personer som är terrorister, är det då inte fråga om säkerhetsärenden?
Birgit Friggebo: Avser Ingela Mårtensson med den frågan huruvida ärendena har varit hos Säkerhetspolisen?
Ingela Mårtensson: Det är ju också fråga om i vad mån regeringen har möjligheter att fatta beslut i ärenden. Är det fråga om säkerhetsärenden, är det regeringen som skall fatta besluten. När det gäller praxis ankommer det på Invandrarverket att besluta om ärendena skall överlämnas till regeringen eller ej. Därför undrar jag om det var fråga om ärenden som Invandrarverket var mer eller mindre skyldigt att överlämna till regeringen på grund av att man misstänkte att det handlade om säkerhetsärenden.
Birgit Friggebo: Nej, det tror jag inte. Man överlämnade säkerligen ärendena därför att man ville få vägledning genom praxis. Jag vill understryka att när vi talar om terrorism är det en fråga om att definiera organisationen Sendero Luminoso. Det innebär inte att de personer som har ansökt om asyl och får avslag i sig är terrorister i den meningen att de har begått terrorhandlingar eller andra kriminella handlingar. De allra flesta av dem hade en anknytning till Sendero Luminoso. I en del fall gällde det personer som över huvud taget inte hade någon anknytning till Sendero Luminoso.
Ingela Mårtensson: Kan man alltså säga att det var för att få fram praxis som dessa ärenden lämnades över till regeringen?
Birgit Friggebo: Ja, såvitt jag minns var det så.
Ingela Mårtensson: Christian Åhlund säger i sin rapport att Sverige är ett av de få länder eller det enda land som skickar tillbaka flyktingar som söker asyl. Vill du kommentera detta?
Birgit Friggebo: Det finns också andra länder som avslår asylansökningar. Frankrike är t.ex. ett sådant land.
Sedan skall man vara medveten om att vi i Sverige och i Norden har den traditionen att vi faktiskt också verkställer beslut, eftersom vi inte vill ha människor som lever här illegalt vid sidan om samhället. Vi vill att människor som bor här skall vara integrerade i Sverige. I en del av de europeiska länderna har man haft en något annan praxis. Sedan man avslagit en ansökan förutsätter man att personen i fråga själv ordnar med sin hemresa. Så sker inte alltid, och det har lett till att det finns ganska många människor som lever illegalt runt om i Europa. Det viktiga är vilka beslut myndigheterna i de olika länderna fattar. Det är fullt klart att det även i andra europeiska länder fattas beslut om avslag på ansökningar från peruaner.
Ingela Mårtensson: Utan att ta upp det enskilda fallet med den unga flicka som Bengt Hurtig talade om vill jag fråga om det förhållandet att man reagerade i Holland gjorde att den svenska regeringen tog kontakter med Holland för att diskutera fallet.
Birgit Friggebo: Den här personen har dels sökt asyl i Kanada och inte fått det där, dels på hemresan till Peru sökt asyl i Holland och inte heller där fått politisk asyl men däremot uppehållstillstånd i Holland. Den svenska regeringen har ingen anledning att ta kontakt med andra länders migrationsmyndigheter, eftersom varje land fattar beslut efter sina lagar och sin praxis.
Bengt Hurtig: I det andra fallet där en person utsattes för övergrepp när han återvände till Peru var det inte bara fråga om misshandel utan han skottskadades också -- han sköts i ansiktet med ett gevär. Han återvände sedan till Norge och sökte asyl men utvisades därifrån.
Birgit Friggebo nämnde de avgöranden som Europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter har träffat i fyra fall och där kommissionen har sagt att dessa personers mänskliga rättigheter inte har kränkts i Sverige. Känner statsrådet till om detta var ett enhälligt beslut eller om det fattades med en knapp majoritet?
Birgit Friggebo: Bengt Hurtig kanske kan upplysa mig om det -- han vet uppenbarligen det.
Bengt Hurtig: Enligt de uppgifter jag har fattades beslutet med en knapp majoritet. Ett skäl till att man fattade ett sådant beslut var att dessa människor inte hade kunnat förete häktningsorder. Senare har vi fått kännedom om att häktningsorder inte utfärdades på grund av de undantagstillstånd som råder i de områden som de kom ifrån. Man måste kanske därför betrakta grunden för beslutet som litet svag.
Birgit Friggebo: Den svenska regeringen måste självfallet se på de domslut som kommissionen har fattat. Att efteråt gå in och kvälja dom tror jag inte är särskilt lämpligt. Vi har kunnat konstatera att kommissionen sagt dels att asylprövningsprocessen i Sverige är bra, dels att man delar den svenska regeringens bedömning att det med hänsyn till de peruanska asylsökandes bakgrund och det allmänna läget i Peru inte finns godtagbara grunder för påståendet att de skulle utsättas för en behandling som strider mot konventionen.
Hans Göran Franck: Kan du ange i hur många fall peruanska asylsökande fått stanna i Sverige på grund av risken för förföljelse i Peru?
Birgit Friggebo: 1990 beviljades 90 uppehållstillstånd, 1991 var antalet 193, 1992 beviljades 115 fall och 1993 var siffran 188. Grunderna för att man har fått stanna är litet olika, men de flesta har fått stanna av humanitära skäl.
Hans Göran Franck: Är det några som efter den 8 juli 1992 har fått stanna på grund av politiskt flyktingskap?
Birgit Friggebo: Under 1993 har det varit 13 som haft defactoflyktingskäl, medan 175 haft humanitära skäl.
Hans Göran Franck: Det är alltså ingen som fått stanna på grund av politisk flyktingstatus?
Birgit Friggebo: Jag kan inte säga om det var före eller efter regeringens beslut. Under 1992 var det 15 kvotflyktingar från Peru, men när exakt under året dessa har tagits ut kan jag inte svara på. Under 1992 var det sex fall av politiskt flyktingskap, och under samma år fick 12 personer defactoflyktingskap.
Hans Göran Franck: Är det riktigt att det har skett en skärpning av praxis efter den 8 juli 1992?
Birgit Friggebo: Det kan jag inte direkt svara på, eftersom det under 1991 inte heller var någon som fick status som konventionsflykting. Det är farligt att göra utvärderingar av skälen enbart genom statistiken, utan man måste gå in och se på de enskilda besluten. Både under 1991, 1992 och 1993 -- alltså både före och efter regeringens beslut -- har merparten fått stanna av humanitära skäl.
Hans Göran Franck: Vad anser du vara det centrala i det här praxisbildande beslutet?
Birgit Friggebo: Som vanligt gör man en bedömning av de enskilda fallen, dvs. i första hand om en person är i behov av skydd och om vederbörande är konventionsflykting eller något annat slag av flykting.
Vad myndigheterna ville ha bedömt var naturligtvis hur den allmänna situationen i Peru, med komplikationen att man där har en terroristorganisation, motiverade vilken typ av beslut som skulle fattas. Rätt många av dessa personer säger sig sympatisera med denna organisation utan att själva ha utfört direkta terroristhandlingar. De fortsätter att här i Sverige träffas på olika möten för att visa sin sympati med organisationen. Det är klart att det var en signal från regeringens sida om att vi inte vill medverka till en celluppbyggnad i Sverige av den typen av personer, lika litet som man vill det i andra länder i Europa där man är utsatt för detta.
Hans Göran Franck: Du är väl på det klara med att det centrala i detta besked från UNHCR är att åsikter eller sympatier inte är avgörande utan att det är handlingar och gärningar som är det avgörande. Det är väl på den punkten som kritiken från UNHCR är hårdast.
Birgit Friggebo: Men det allra viktigaste är ju att först konstatera om en person har behov av skydd i vårt land. Det är det grundläggande. Det är precis den prövningen som regeringen har gjort och då kunnat konstatera att dessa personer inte har varit flyktingar i behov av det skydd som Genèvekonventionen ger.
Hans Göran Franck: Men du är väl på det klara med att man här har tagit hänsyn till de sökandes åsikter och inställning, även på ganska lösa grunder. Det finns rapporter om att även personer som bara har anhöriga som har haft sympatier med denna organisation har fått avslag. Tycker du att det är riktigt?
Birgit Friggebo: I de beslut som regeringen har fattat har det handlat om att först bedöma huruvida personen i fråga har behov av skydd i vårt land. Vi har då kunnat konstatera att de inte har varit flyktingar. Det är det grundläggande. Därefter kunde vi konstatera att en del av dessa personer hade möjlighet att få stanna på grund av att de hade varit här länge. Vi säger emellertid att det inte finns skäl att tillämpa väntetidsreglerna på personer som har anknytning till den här organisationen och som i varierande grad också har stött organisationen i sitt hemland och fortsätter att ha sådana kontakter i vårt land.
Hans Göran Franck: Är du på det klara med att det finns en hel del fall där förhållandet är det rakt motsatta, nämligen att man riskerar allvarlig förföljelse på grund av att man är motståndare till Sendero Luminoso?
Birgit Friggebo: Det är helt riktigt. Jag har sagt tidigare att inte alla personer från Peru som söker asyl har anknytning till Sendero Luminoso. Det fanns också sådana fall i regeringens beslut.
Hans Göran Franck: Anser du att det är omständigheter som det är viktigt att ta hänsyn till i ärenden av det här slaget?
Birgit Friggebo: Man skall ta hänsyn till alla omständigheter.
Hans Göran Franck: Tycker du att just den här omständigheten är viktig?
Birgit Friggebo: Jag säger att man skall ta hänsyn till den omständigheten också. Man måste emellertid alltid göra en sammanvägning av flera olika faktorer.
Hans Göran Franck: På vilket sätt anser du att dessa frågor skall följas upp i Peru av dem som blir avlägsnade?
Birgit Friggebo: Generellt anser jag att om man får indikationer på att det händer saker med de personer som återvänder, så bör man försöka följa upp sådana fall.
Hans Göran Franck: Jag har i min hand en rapport från ambassaden i Lima, som är en lång bagatellisering av situationen i Peru. Det egentligen enda kritiska som kommer fram i rapporten är att människor döms till långa fängelsestraff.
Birgit Friggebo: Jag tror att det vore felaktigt att göra en bedömning på en enda rapport.
Hans Göran Franck: Har du tagit del av dessa rapporter från ambassaden, och tycker du att de är tillräckligt objektiva med hänsyn till den rapportering som kommer från andra källor, som jag tidigare har nämnt?
Birgit Friggebo: Jag har en omfattande rapportering från svenska ambassaden i Lima, tillsammans med mängder av rapporter från America's Watch, Amnesty och US State Department. Alla dessa uppgifter sammanvägs givetvis.
Hans Göran Franck: Det är många som fått intrycket att man tar för stor hänsyn till ambassadrapporterna och för liten hänsyn till rapporter från de andra källorna -- UNHCR, Amnesty, America's Watch osv.
Birgit Friggebo: Jag kan bara referera till att när ärendena föredras för mig, tar man också fram uppgifter från America's Watch, US State Department och Amnesty.
Granskningsärende angående regeringens beslut att medge uppehållstillstånd för bosnier
Harriet Colliander: De permanenta uppehållstillstånden för bosnier är en stor fråga som berör många människor, och det handlar om mycket pengar. Jag anser att innan man fattade beslutet skulle man ha underställt riksdagen frågan, för att man inte skulle försätta landet i ett förvärrat ekonomiskt läge.
Nu är den typen av beslut som regeringen fattar i de här enskilda ärendena praxisbeslut, som är förvaltningsbeslut. Jag tänker därför inte, i varje fall inte till att börja med, gå in på den diskussionen. Jag skulle i stället vilja ställa några konkreta frågor till invandrarministern.
Vad hade ni i regeringen vid beslutstillfället för utredningsunderlag? Fanns det någon konsekvensanalys av vad detta beslut skulle innebära för staten och för skattebetalarna?
Birgit Friggebo: Först en kommentar till det som Harriet Colliander inledningsvis sade om att hon tyckte att riksdagen skulle fatta de här besluten. Jag vill bara erinra om att grundlagen förbjuder riksdagen att lägga sig i förvaltningsärenden. Det är naturligtvis någonting som regeringen har att rätta sig efter. Vi kan inte handlägga frågor efter enskilda riksdagsledamöters uppfattning om hur handläggningen skall gå till.
För ställningstagandet i de enskilda ärendena finns det ju en lagstiftning att följa, nämligen utlänningslagen. Man gör en bedömning av situationen i det land som de asylsökande kommer ifrån. Det är vad regeringen har att rätta sig efter i sitt beslutsfattande. Man skall inte väga in kostnader av olika slag, utan det är här fråga om förvaltningsrättsärenden i de enskilda fallen, där de sökandes skäl, sedda mot bakgrunden av situationen i hemlandet, skall vara avgörande. Det hindrar naturligtvis inte att man i samband med beslutsfattandet också gör uppföljningar av olika konsekvenser.
Harriet Colliander: Invandrarverket hade överlämnat dessa ärenden till regeringen för beslut. Det är klart att man kan säga att det handlade om enskilda beslut, men regeringen visste lika väl som Invandrarverket att regeringens beslut så att säga öppnade slussarna och att det blev permanenta uppehållstillstånd.
Tycker verkligen invandrarministern att man då kan säga att man skall skilja på beslutet och dess konsekvenser? Jag upprepar min fråga: Fanns det över huvud taget något utredningsunderlag? Fanns det någon konsekvensanalys? Hade man över huvud taget gjort någon beräkning av vad detta skulle kosta det svenska samhället?
Birgit Friggebo: Som jag sade är det faktiskt någonting som inte skall ingå i beslutsunderlaget. Beslutet skall fattas med hänsyn till de skäl som finns i de enskilda fallen och med hänsyn till situationen i det land som den asylsökande kommer ifrån. Därför har kalkyler, ekonomi och liknande ingen som helst styrande effekt på beslutsfattandet.
Harriet Colliander: Hade ni i regeringen innan ni fattade beslut hört några enskilda eller sammanslutningar? Hade ni hört kommunerna? Även om man säger att det är två, tre eller fyra beslut som det handlar om, så visste ni väl att det gällde permanent uppehållstillstånd för 42 000 människor, som tillsammans med sina anhöriga skulle kunna bli kanske 100 000. Hade ni hört kommunerna?
Birgit Friggebo: Nej, och det fanns heller ingen anledning att göra det. Dessutom vill jag protestera mot vad Harriet Colliander säger om att det skulle röra sig om 100 000 personer. Det har aldrig varit aktuellt, även om en del i samband med beslutet påstod att det skulle få de effekterna. I en proposition till riksdagen har regeringen redovisat Invandrarverkets på ett tidigt stadium gjorda beräkning att det skulle komma 40 000 anhöriga. Regeringen bedömde det till mellan 20 000 och 30 000. I efterhand har det visat sig att regeringen hade mycket bättre på fötterna när det gällde att bedöma hur stor anhöriginvandringen skulle bli. Den kommer förmodligen att bli mindre än 20 000 personer.
Harriet Colliander: Hur skall man tolka stimulansbidragen till kommunerna?
Birgit Friggebo: De är bestämda -- riksdagen har på grundval av en proposition fattat beslut om dessa.
Harriet Colliander: Så invandrarministern tycker att det är riktigt att man fattar beslut i enskilda ärenden om permanent uppehållstillstånd, kanske för 60 000 à 70 000 människor, utan att man hör kommunerna och inte gör några konsekvensanalyser? Man behöver alltså inte tänka ett led längre utan får i efterhand skjuta till pengar i form av stimulansbidrag!
Birgit Friggebo: Jag skulle vilja kommentera detta påstående med att vår bedömning var att det skulle vara väldigt lätt att få ut bosnierna i kommunerna och att det fanns stora förutsättningar för att den verksamheten skulle lyckas. Det har jag redovisat i olika sammanhang, särskilt under den tid då det var mycket ifrågasättande av hur kommunerna över huvud taget skulle klara av detta. Min bedömning är att det har gått ännu bättre än vad jag vid den här tidpunkten trodde. Det har gått mycket smidigt. Kommunerna tar emot bosnierna. Dessa är själva mycket aktiva -- de skaffar sig bostäder utan att vare sig kommunerna eller Invandrarverket behöver hjälpa till. Det har alltså gått långt över förväntningarna.
Harriet Colliander: Förekom det några kontakter mellan regeringskansliet och Invandrarverket innan dessa ärenden skickades till regeringen?
Birgit Friggebo: Nej!
Harriet Colliander: Man kan ju konstatera att problemet med uppehållstillstånden var olösta under ett års tid. Under sommaren 1992 fanns det många bosnier här, och det var ett akut problem. Sedan gick hösten 1992, och riksdagen arbetar. Sedan kommer hösten 1993, och riksdagen arbetar då också. Om jag förstått det rätt fick regeringen dessa ärenden den 15 januari från Invandrarverket. I mitten av juni hemförlovades riksdagen, och den 21 juni fattade man detta principbeslut, som med mycket stora konsekvenser öppnar dessa slussar.
Regeringen hade faktiskt ett motiv att gå till riksdagen. Regeringen har ju en initiativrätt, och man hade i riksdagen kunnat ta upp frågan om vilka riktlinjer man skulle tillämpa när det gäller uppehållstillstånd för bosnier. Regeringen hade då kunnat få ett beslut om en ändrad flyktingpolitik, som hade kunnat tillkännages för Invandrarverket, vilket då hade vetat hur man skulle hantera dessa ärenden.
Skulle det verkligen ha varit omöjligt för regeringen att på det här sättet gå till riksdagen för att få ett beslut om riktlinjer för flyktingpolitiken och för hanteringen av frågan om bosniernas uppehållstillstånd?
Birgit Friggebo: Ja, definitivt! Riksdagen får inte lägga sig i förvaltningsärenden. Det normala när det gäller flyktingpolitiken är att en person som bedöms ha behov av skydd skall ha permanent uppehållstillstånd. Det är först om man vill ändra den principen som man kan överväga att gå till riksdagen. Det normala är att en skyddsbehövande person skall beviljas permanent uppehållstillstånd.
Det andra är att jag inte accepterar den beskrivning som Harriet Colliander flera gånger gör, när hon säger att det öppnas slussar och att det kostar pengar. Vi har i en proposition som har behandlats av riksdagen visat att det innebar en besparing att vi lät bosnierna komma ut i kommunerna -- en besparing på ungefär 2,5 miljarder. En del av dessa pengar användes till att ge stimulansbidrag till kommunerna för att underlätta för dem, eftersom det naturligtvis innebär en viss påfrestning att på kort sikt ta emot så många, när man skall få mottagningssystemet att fungera och se till att det finns barnomsorg, skolor osv.
Harriet Colliander: Jag hävdar alltså att regeringen har en initiativrätt och även en skyldighet att ta initiativ i stora frågor som berör hela landet. Man hade genom förslag i kompletteringspropositionen kunnat få riksdagens beslut att ställa pengar till förfogande.
Detta är ett sätt att försätta riksdagen i ett konstitutionellt tvång. Vad hade hänt om riksdagen inte hade beviljat dessa pengar eller gjort en ändring i flyktinglagstiftningen?
Birgit Friggebo: Jag överlåter åt utskottet att dra sina slutsatser på grundval dels av de promemorior som vi har överlämnat, dels av de svar som jag gett på Harriet Collianders frågor.
Harriet Colliander: Invandrarministern tycker alltså inte att det är konstigt att regeringen fattar ett beslut med så stora ekonomiska konsekvenser utan att underställa det riksdagens prövning? Jag anser att man hade kunnat göra det och få ett riktlinjebeslut.
Birgit Friggebo: Det finns en rad lagar, förordningar och bestämmelser enligt vilka det fattas förvaltningsbeslut, inte bara av regeringen utan också av underlydande myndigheter, som är skyldiga att följa lagar och bestämmelser. Myndigheterna skall inte gå till riksdagen och fråga hur man skall tolka lagarna eller om man skall bortse från vad lagarna föreskriver, bara därför att besluten medför vissa konsekvenser. Detta är mycket grundläggande konstitutionella frågor.
Harriet Colliander: Det står i regeringsformen att det är regeringen som styr riket. Det innebär att regeringen har ett ansvar för landet, också ansvaret att hushålla med pengarna. Även om man hävdar att praxisbeslut är förvaltningsbeslut, måste man se framåt och se vilka konsekvenser ett förvaltningsbeslut får.
Birgit Friggebo: Regeringen -- och även riksdagen -- har totalt sett ett ansvar för hur det går för landet och också för dem som söker skydd här. Vi har skrivit under grundläggande konventioner av olika slag, och vi har en utlänningslagstiftning. Regeringens bedömning i denna fråga var att de asylsökande skulle må mycket bättre om de fick komma ut från förläggningarna. Dessutom ansåg regeringen att det skulle vara till fördel för det svenska samhället, om de asylsökande mådde bra.
Harriet Colliander: Är det så väldigt stor skillnad på det svenska samhället och det danska, som har tillämpat temporära uppehållstillstånd? Varför skall det vara så stor skillnad på hur man hanterar samma fråga på ömse sidor om ett vatten?
Birgit Friggebo: Det finns en rad länder i Europa som inledningsvis har temporära uppehållstillstånd och som så småningom går över till en mer permant ordning. Jag är övertygad om att den frågan kommer upp även i Danmark.
Harriet Colliander är ju mycket intresserad av kostnader. Om vi hade låtit de asylsökande sitta på flyktingförläggningarna och vänta ytterligare några år, hade det totalt sett blivit mycket dyrare för det svenska samhället.
Harriet Colliander: Varför samordnade inte de nordiska länderna sin flyktingpolitik när det gäller bosnierna?
Birgit Friggebo: Vi hade överläggningar med Danmark i samband med att beslutet om bosnierna fattades. Vi har haft mycket samarbete med Danmark, inte minst när det gällt kvotfrågorna.
Harriet Colliander: Varför gjorde ni inte som Danmark?
Birgit Friggebo: Vår bedömning är att de asylsökande mår mycket bättre om de kan komma ut i samhället, skaffa sig egna bostäder och börja lära sig svenska, så att de snabbt kan komma i arbete, försörja sig och betala skatt här i riket.
Harriet Colliander: Vi har alltså här i landet en annan grundinställning än vad danskarna har. Som jag har förstått det, arbetar man i Danmark för att flyktingar så småningom skall kunna återvända till sina hemländer. Därför ger man dem temporära uppehållstillstånd, medan vi räknar med att de omedelbart skall kunna integreras i det svenska samhället? Kan jag tolka det så?
Birgit Friggebo: Det finns ingenting som förbjuder en person som fått permanent uppehållstillstånd att återvända till sitt hemland, när flyktingen själv bedömer att situationen där är sådan att han eller hon frivilligt vill göra det.
Harriet Colliander: Om ni nu inte gjorde några konsekvensanalyser eller hade något utredningsunderlag för de praxisbeslut om vilka ni visste vart de skulle leda till, har ni då i efterhand gjort en kalkyl över vad det kostade och kommer att kosta?
Birgit Friggebo: Den kalkylen har redovisats för riksdagen i en proposition. På kort sikt innebar regeringens beslut en besparing på 2,5 miljarder. En del av dessa pengar användes för att ge extra bidrag till kommunerna. Vad det innebär på längre sikt kan varken Harriet Colliander eller jag säga, eftersom det beror på hur snabbt de här personerna kommer ut i arbete och kan försörja sig själva. Min prognos är att det kommer att gå väldigt bra för bosnierna att skaffa sig arbete, om bara den svenska ekonomin kommer i gång igen -- och det ser vi ju i dag många indikationer på.
Bengt Hurtig: Det är mycket få bosnier som har fått flyktingstatus eller defactoflyktingstatus i Sverige genom den praxis som skapats genom regeringsbeslut sommaren 1993.
Att det i Bosnien inte förekommer ett generellt hot mot mänskliga rättigheter utesluter inte att enskilda individer kan ha en välgrundad fruktan för förföljelse enligt 1951 års konvention. Flyktingkommissariatet har ju framfört att långt fler bosnier än som varit fallet borde ha fått flyktingstatus i Sverige.
Varför tillämpar regeringen flyktingkonventionen på ett sådant sätt att flyktingkommissariatet anser att det är en felaktig handläggning.
Birgit Friggebo: Det är riktigt att det kan ha kommit personer från Bosnien som kan vara både flyktingar och defactoflyktingar. Den saken måste myndigheterna även nu bedöma i samtliga fall.
Vi vet att Genèvekonventionen inte har en total räckvidd, framför allt när det gäller inbördeskrig och krigsflyktingar. Det tycker jag är en brist, och den svenska regeringen och jag själv har lagt ned väldigt mycket arbete på att åstadkomma något slags överenskommelse eller t.o.m. konvention om krigsflyktingar för att vi skulle få ett gemensamt ansvarstagande i Europa och regler för detta.
Bengt Hurtig: Det måste ändå vara så att det finns en del människor som hotas av den nuvarande situationen men som inte kan sägas vara förföljda av staten, utan just på grund av den situation som råder i Bosnien.
Birgit Friggebo: Det är krig i Bosnien, och det betyder att alla människor riskerar att drabbas av krigshandlingar av olika slag. Enligt Genèvekonventionen skall det vara fråga om individuell förföljelse på grund av ras, religion eller egen politisk aktivitet. Den bedömningen skall myndigheterna göra också när det gäller Bosnien. Men det är alldeles uppenbart att vi inte har tillräckliga internationella instrument för att klara av krigssituationer. Jag tycker att det är viktigt att arbeta för att vi skall få sådana gemensamma överenskommelser i Europa.
Bengt Hurtig: Genom beslutet i juni förra året om visumtvång blev det mycket svårt för bosnier att fly till Sverige. I januari 1991 väckte Folkpartiet en partimotion, undertecknad av både Bengt Westerberg och Birgit Friggebo, där användandet av aviseringsinstrumentet för att hindra människor att fly utsattes för stark kritik.
Hade Folkpartiet fel 1991 eller hade man fel 1993?
Birgit Friggebo: Det är ju inte Folkpartiet som granskas av konstitutionsutskottet.
Thage G Peterson: Nej, det är statsrådens handläggning av regeringsärenden som granskas. Kan Bengt Hurtig formulera om sin fråga på ett sådant sätt att statsrådet kan ge ett svar på den!
Bengt Hurtig: Om Folkpartiet hade suttit i regeringen 1991, hade man då gjort samma bedömning som man gjorde 1993?
Birgit Friggebo: Hypotetiska krig kan vi alltid diskutera. Jag har sagt -- och det står jag för -- att jag beklagar att vi fick en sådan situation att vi blev tvungna att införa ett visumtvång. Samtidigt var det viktigt att försöka bedöma vilka konsekvenser det skulle få. De allra flesta flyktingarna 1993 kom från Kroatien, där de redan hade både skydd och humanitär hjälp. Sverige bidrar i stor omfattning till att ge det skyddet och den humanitära hjälpen. Det var också viktigt för oss att inte totalt stänga gränserna. Det var därför som vi hos riksdagen begärde en kraftigt utökad kvot för att vi i ordnade former tillsammans med UNHCR skulle kunna se till att människor även fortsättningsvis kan komma till Sverige när de är i behov av skydd. Dessutom utvidgades anhörigbegreppet.
Catarina Rönnung: Jag har en fråga angående Bosnien.
Vi har ju beslutat att vi skall ta emot kvotflyktingar till ett antal av ungfär 7 000. Hittills har bara 350 kvotflyktingar kunnat tas emot. Vad är det för byråkratiska hinder för att vi inte har kunnat ta emot fler? Är Birgit Friggebo beredd att här agera mer aktivt?
Vi har t.ex. flyktingar som sitter fast i en rävsax i Baltikum. Kvinnofängelset i Tallinn är fullt av kvotflyktingar. Borde inte Sverige kunna agera litet mer kraftfullt för att lösa upp sådana här byråkratiska knutar?
Birgit Friggebo: Hittills har ungefär 1 200 personer beviljats tillstånd med anledning av kvoten, och Invandrarverket gör bedömningen att hela kvoten på 7 300 från det tidigare Jugoslavien kommer att ha utnyttjats fram till halvårsskiftet, dvs. den 1 juli.
Man har i någon mån ändrat rutinerna när det gäller uttagningen. Tidgare har Invandrarverket velat göra utredningen på plats. Nu kommer man att acceptera den uttagning som UNHCR gör, och utredningen kommer att ske här i Sverige.
Ingvar Svensson: Jag skulle bl.a. med anledning av de frågor Harriet Colliander ställde vilja ha besked om några författningsmässiga förhållanden.
Skulle man, när regeringen fattar praxisbeslut, kunna tänka sig att ett av kriterierna då är de ekonomiska konsekvenserna för kommunerna?
Birgit Friggebo: Det är litet svårt, för i så fall skulle vi nästan bli tvungna att göra reservationer i eller säga upp våra internationella åtaganden, t.ex. Genèvekonventionen.
Ingvar Svensson: Man kan alltså inte använda detta som ett kriterium?
Birgit Friggebo: Nej!
Ingvar Svensson: Jag har en annan fråga som också anknyter till det som Harriet Colliander tog upp. Om vi bortser från att det handlar om förvaltningsbeslut, vill jag fråga om regeringen skulle kunna lägga fram en proposition om särbehandling av en viss folkgrupp när det gäller invandringsmöjligheterna? Anser statsrådet att det är formellt möjligt?
Birgit Friggebo: Rasdiskriminering i rättstillämpningen är förbjuden i Sverige.
Ingela Mårtensson: Jag skulle också vilja ställa en fråga när det gäller kvoten. När man avsatt en så stor andel för personer som kommer från Bosnien, har kvoten för dem som kommer från andra länder minskat. När man nu inte kan fylla kvoten med personer som kommer från före detta Jugoslavien, skulle man då inte kunna vara mer flexibel och öka kvoten för andra flyktingar? Som Catarina Rönnung sade finns det många angelägna fall som skulle kunna utnyttja kvoten.
Birgit Friggebo: Som jag sade tidigare gör Invandrarverket den bedömningen att man kommer att kunna utnyttja hela kvoten för före detta Jugoslavien fram till den 1 juli. Om det skulle vara så att man inte kan göra det, så finns det möjligheter för regeringen att inom ramen för den ordinarie kvoten på 1 800 flytta över en del från Jugoslavienkvoten till de 500 för den övriga världen.
Ingela Mårtensson: Det fordras då alltså ett regeringsbeslut för att man skall kunna utnyttja mer av kvoten för den övriga världen?
Birgit Friggebo: Ja, eftersom ju Invandrarverket agerar efter redan givna regeringsbeslut, som tidigare varit förankrade i riksdagsbeslut.
Ingela Mårtensson: Om Jugoslavienkvoten inte kan uppfyllas, kan man alltså förvänta sig att det blir en större del för den övriga världen?
Birgit Friggebo: Det finns en möjlighet för regeringen att fatta beslut om det. Men bedömningen är nu att man skall använda hela Jugoslavienkvoten för Jugoslavien.
Harriet Colliander: Jag blir litet upprörd när man i det här sammanhanget börjar tala om diskriminering av folkgrupper. Man skulle lika gärna generellt kunna tala om permanenta och temporära uppehållstillstånd som ges till människor som på grund av katastrofer kommer i stora mängder. Det var inte detta mina frågor handlade om. Regeringen har initiativrätt, och regeringen hade kunnat gå till riksdagen för att få beslut om hur man skulle hantera frågan. Riksdagen hade då haft möjligheter att ta ställning till kostnader som man visste skulle bli följden av regeringsbeslutet. Det är därför hårklyverier att säga att man fattar ett litet beslut som inte har med någonting annat att göra. Om viljan funnits, hade man kunnat gå till riksdagen och lösa det hela på ett konstitutionellt riktigt sätt.
Invandrarministern avslutade vår tidigare frågerunda med att säga att det blev en besparing. Jag förstår inte hur man kan tala om besparingar när det kommer hit 60 000 människor som man skall hysa. Man måste betala konjunkturbidrag och stimulansbidrag. Över huvud taget går det ut en mängd pengar. Min fråga var: Vilka kostnader blir det för det svenska samhället när man bestämmer sig för ett permanent uppehållstillstånd och inte för ett temporärt? Jag anser att man borde ha haft temporära uppehållstillstånd, eftersom målsättningen ju måste vara att man skall repatriera människor till de länder som de kommit ifrån.
Birgit Friggebo: Jag är inte säker på att jag uppfattade någon speciell fråga. Vad regeringen hade att ta hänsyn till vid detta praxisbeslut var att det fanns ett antal människor här i Sverige som hade kommit från ett område där det pågår slakt och krig.
Harriet Colliander: Det är jag mycket medveten om.
Birgit Friggebo: Och då var det fråga om vilket beslut som regeringen skulle fatta. Vi följde den normala ordningen att ge permanenta uppehållstillstånd om människor är i behov av skydd. Jag kan också konstatera att riksdagen numera har fattat ett beslut som innebär att man ger stimulansbidrag till kommunerna för att underlätta mottagandet i kommunerna. Det mottagandet går nu med glans.
Harriet Colliander: Min sista fråga är: Hur många miljarder kostar det här? Man måste fundera över vilka kostnaderna blir om man ger permanent eller temporärt uppehållstillstånd. Vi har en hög arbetslöshet, och vi måste räkna med att det kostar det svenska samhället väldigt mycket pengar när man beviljar permanent uppehållstillstånd och inte temporärt. Någon uppskattning måste ni väl ha gjort, och någon uppfattning har ni väl?
Birgit Friggebo: Som jag sagt tidigare och som det har redovisats i proposition till riksdagen innebar beslutet på kort sikt att det blev en besparing på 2,5 miljarder. En del av de pengarna användes dels till att ge stimulansbidrag till kommunerna, dels till att kraftigt öka kvoten för att vi inte skulle behöva stänga gränserna totalt. Vad det innebär på lång sikt kan ingen svara på. Det beror på om dessa personer åker hem, om det snabbt blir fred där nere. Vi har väl aldrig tidigare sett så ljusa tecken som nu, även om det kan komma bakslag. Det beror också på hur många som kommer att snabbt få arbete i Sverige. Min bedömning är att det finns stora möjligheter för den här gruppen att ganska lätt kunna komma in i svenskt arbetsliv. De kommer då att betala skatt här i Sverige och därmed klara sina egna utgifter och även bidra till andras.
Granskningsärende angående regeringens behandling av frågor rörande asylsökande från Kosovo
Birgit Friggebo: Vi lämnade för ett antal månader sedan över en promemoria beträffande Kosovo, och jag vill komplettera den med att meddela att regeringen har fattat beslut i två ytterligare ärenden beträffande Kosovo, nämligen praxisbeslut när det gäller medicinska skäl. I båda dessa beslut blev det bifall.
Sedan vår promemoria lämnades in har det kommit in ytterligare ett ärende till regeringen. Även det gäller medicinska skäl. Varken Invandrarverket eller Utlänningsnämnden har överlämnat något ärende som gäller själva skyddsfrågan.
Jag vill också erinra om att socialförsäkringsutskottet skall göra en ordentlig genomlysning av Kosovo tisdagen den 29 mars. Jag vill också nämna att jag i tisdags som svar på en fråga meddelade riksdagen att jag i regeringen kommer att ta upp frågan om införande av vistelsetidsregler för barnfamiljer, bl.a. barnfamiljer från Kosovo.
Catarina Rönnung: Det var ju en positiv nyhet. Jag hade nämligen tänkt fråga varför regeringen en gång i tiden slopade den s.k. treterminsregeln. Nu skall denna tydligen återuppstå i något slags skepnad, så att situationen för barnfamiljer från Kosovo förbättras. Är det riktigt uppfattat?
Birgit Friggebo: Jag har varit mycket noga med att inte redovisa vilken typ av regler vi tänkte föreslå -- detta för att inte väcka falska förhoppningar hos människor som då genast börjar räkna. Jag tycker att det är viktigt att de exakta reglerna, när det har fattats beslut om dem, skall finnas till hands skriftligt och vara tydliga.
Catarina Rönnung: Eftersom tiden går skall jag hoppa över en del frågor som jag hade tänkt ställa.
Jag är litet undrande när det gäller Praxisutredningen. Redan förra året när Christina Rogestam utfrågades av utskottet, var hon av den uppfattningen att Utlänningsnämndens praxis hade skärps betydligt. Dessutom är det väldigt få ärenden som lämnas över från Utlänningsnämnden till regeringen för bedömning. Nu har det gått ett helt år, och därför är jag litet orolig för att man får vänta väldigt länge på resultatet av den här utredningen, vars direktiv nu har skrivits. Under tiden kommer kanske människor onödigtvis att komma i kläm.
Bör inte statsrådet försöka skynda på behandlingen? Det har gått lång tid sedan detta problem blev uppenbart, och ganska litet har gjorts under tiden.
Birgit Friggebo: Eventuella påståenden från Invandrarverket om att praxis i Utlänningsnämnden skulle ha skärpts är litet konstiga. Det är ju Invandrarverket som först fattar beslut. Först när Invandrarverket avslår en ansökan, överklagar man till Utlänningsnämnden. Om Utlänningsnämnden har en hårdnande praxis, så måste det från början ha varit Invandrarverket självt som haft en hårdnande praxis. Om det blir ett bifall i Invandrarverket, kommer ärenden aldrig till Utlänningsnämnden.
Jag tror att vi här talar om litet olika saker. Redan förra sommaren, när det kom påståenden om att det skulle vara en hårdnande praxis i asylärendena, tillsatte regeringen en kommitté för att utvärdera praxis. Den utredningen är nu färdig med sitt arbete och kommer att redovisa sitt resultat för mig den 6 april.
En annan, mer generell fråga är hur praxisbildandet skall gå till. Den frågan var uppe i samband med att Utlänningsnämnden inrättades. Nu har Utlänningsnämnden verkat i ett par år, och då finns det anledning att se över hur regeringen skall kunna få ett större inflytande över praxis. Till en sådan utredning håller vi nu på att skriva direktiv.
Catarina Rönnung: Kritik har också riktats mot att avvisningar från Sverige sker alltför brutalt. Jag undrar därför om Birgit Friggebo är beredd att göra en översyn av hur avvisningarna går till.
Birgit Friggebo: Jag är beredd att svara på den typen av frågor även om de inte direkt hör samman med det som har aviserats.
Vi har i departementet ett utkast till en översyn av frågan om hur avvisningar skall gå till.
Catarina Rönnung: Hur många kosovoalbaner skickas för närvarande tillbaka per vecka, och hur många har sammanlagt skickats tillbaka? Har Birgit Friggebo någon uppfattning om hur många som uppehåller sig illegalt i landet? Hur många har flytt utomlands?
Birgit Friggebo: Catarina Rönnung kan naturligtvis få exakta siffror på det senare, men jag kan nu ta det i litet runda tal.
Det har kommit ungefär 60 000 personer från Kosovo. Över hälften har lämnat landet, varav 11 000 har gjort det "frivilligt" -- de har nöjdförklarat sig med besluten. Ungefär 3 000 har fått stanna i Sverige. Exakt hur många kosovoalbaner som finns gömda i landet har jag inte några exakta uppgifter på, men det kan röra sig om ett antal tusen personer -- 3 000, 4 000 eller 5 000 personer.
Catarina Rönnung: Skiljer sig Sveriges bedömning av kosovoalbanernas situation från bedömningen ute i Europa? Hur ser det ut i Holland, Tyskland, Danmark och Frankrike?
Birgit Friggebo: I stora drag skiljer sig inte bedömningen i de olika länderna. Från tid till annan kan det vara vissa frågor som kommer upp till diskussion i de olika länderna som gör att man dröjer med avvisningsbeslut. Men i grunden gör man samma bedömningar i de europeiska länderna. Vi har en ganska nära kontakt mellan länderna. Man ger varandra rapporter och gör avstämningar av bedömningarna av situationen.
Catarina Rönnung: Från Frankrike skickas i alla fall för närvarande inga kosovoalbaner tillbaka.
Birgit Friggebo: Jag kan inte exakt svara på om det har skett någon förändring under de senaste dagarna, men i stort sett gör vi samma bedömning. Det torde vara så att det inte finns särskilt många kosovoalbaner i Frankrike, som i stort sett har stängt sina gränser. En av de viktigare frågorna under de gångna åren har varit att försöka övertyga också Frankrike om att vara med om att ta det gemensamma ansvaret för flyktingar. Diskussionen då har naturligtvis framför allt varit inriktad på Bosnien, där man är ganska hårdnackad i Frankrike. Det kan inte vara fråga om särskilt många personer.
Catarina Rönnung: Sedan förra våren får vi kontinuerliga rapporter om att kosovoalbanerna trakasseras. Skolorna har stängt, och barnen kan alltså inte gå i skolan. Det råder viss rättslöshet, folk häktas på godtyckliga grunder. ESK och Amnesty har skickats ut ur landet. Rapporter har kommit från FN:s flyktingkommissarie om att det har skett gradvisa försämringar i landet.
Vilket intryck har Birgit Friggebo tagit av de här rapporterna?
Birgit Friggebo: Jag vill erinra om att regeringen inte har fattat några praxisbeslut i skyddsfrågan när det gäller Kosovo. Jag kan naturligtvis i och för sig redovisa en allmän bild av Kosovo i många avseenden. Jag vill erinra om att socialförsäkringsutskottet, som ju är riksdagens flyktingutskott, på tisdag i nästa vecka kommer att ha en omfattande utfrågning i det ärendet.
Catarina Rönnung: Men det är regeringen som har det yttersta ansvaret när det gäller att besluta om verkställighet och annat.
Birgit Friggebo: Det är myndigheterna själva som beslutar om verkställighetsstopp. Vi hade när det gäller Jugoslavien ett totalt verkställighetsstopp hösten 1991, och det var Invandrarverket självt som fattade de besluten. Sedan lyftes verkställighetsstoppet successivt under loppet av 1992 för olika delar av Jugoslavien.
Catarina Rönnung: Men statsrådet har naturligtvis det största ansvaret för invandrarpolitiken i dess helhet. Vilka möjligheter har Birgit Friggebo att agera i detta fall?
Birgit Friggebo: Regeringen kan fatta beslut när antingen Invandrarverket eller Utlänningsnämnden överlämnar ärenden -- när deras bedömning är att de vill ha ett regeringsbeslut till ledning för sina egna beslut. Regeringen kan inte på eget initiativ ta till sig ärenden eller rent allmänt göra uttalanden som skall styra myndigheternas beslut.
Catarina Rönnung: I dag har Sveriges Radio haft uppe ett fall med en hjärtsjuk 60-årig man som har misshandlats och torterats svårt när han återvände till Kosovo. Han har torterats vid två tillfällen, och han är nu sängliggande och har svårt att stå upp. FN:s flyktingkommissarie har också sett att han har tydliga spår av misshandel.
Är inte detta ett tecken på att man har återsänt kosovoalbaner på alltför lösa grunder? Borde man inte ordentligt se över situationen i Kosovo och lyssna på de nedslående rapporter som finns och agera på ett annat sätt?
Jag tycker att det är egendomligt att Birgit Friggebo hela tiden refererar till myndigheterna, som om hon själv inte hade några som helst möjligheter att aktivt ta initiativ i denna situation.
Min fråga är om man inte har avvisat kosovoalbaner på alltför lösa grunder? Man har alltså skickat tillbaka en äldre man, trots att han hade varit politiskt aktiv i Kosovo. Han har vid återkomsten trakasserats av polisen vid upprepade tillfällen. Människor har alltså kommit i kläm därför att man i vårt land har haft en ovärdig utvisningspolitik. Vad kan man göra åt det?
Birgit Friggebo: Det är naturligtvis ytterst beklagligt om sådant inträffar och att människor får lida. Jag beklagar det djupt. Samtidigt kan jag notera att långt över 30 000 kosovoalbaner har lämnat Sverige. De flesta av dessa har återvänt till Kosovo. En del har tagit med sig sina svenska fruar till Kosovo. Vi har inte på något sätt negligerat den allvarliga situationen i Kosovo.
Catarina Rönnung frågar om regeringen inte kan ta något initiativ och göra någonting. Jag har bara beskrivit den formella beslutssituation som är fastlagd av Sveriges riksdag och redogjort för hur praxissättningen går till. Jag är också beredd att lämna besked om de beslut som regeringen har fattat.
Catarina Rönnung: Det ligger ändå inom Birgit Friggebos egna möjligheter att försöka ändra praxis -- att försöka få riksdagen att fatta andra beslut, om det bedöms som viktigt att ingripa här. Det har gått ett helt år, och man har sett att situationen i Kosovo bara har blivit sämre och sämre. Birgit Friggebo har sagt att vi följer situationen, men ingenting görs. Jag tycker att det är fel att bara skylla på formaliteter. Som statsråd måste man väl försöka se till att vi upprätthåller en humanitär flyktingpolitik och att man ordentligt undersöker hur situationen ser ut och gör någonting när det blir påkallat att ändra praxis.
Birgit Friggebo: Jag vill bara erinra om att de allra flesta länderna i Europa hanterar dessa frågor på ungefär samma sätt som våra myndigheter gör.
Det andra är att det har kommit signaler om att det skulle ha blivit en hårdnande asylpraxis i Sverige. När dessa signaler kom tillsatte regeringen på mitt förslag omedelbart en oberoende utvärdering, och denna kommer att presenteras ganska snart.
När det gäller den övergripande och mer formella frågan om hur praxis skall sättas, har vi reglerna om att det är Utlänningsnämnden som är överprövningsinstans. Jag har sagt att jag anser att regeringen borde kunna få ett större inflytande över praxissättningen. Vi arbetar nu med att få en översyn av den frågan, och den översynen bör ske ganska snabbt. Jag tror att det är det sätt på vilket konstitutionsutskottet kommer att anse att dessa frågor bör skötas.
Catarina Rönnung: Hur lång tid ungefär kommer den översynen ha ta?
Birgit Friggebo: Som jag sade tidigare vill jag inte ange tidsgränser när jag inte är alldeles säker på att dessa kan hållas, men jag har tidigare sagt att direktiven kommer under våren.
Inger René: Jag har några frågor som rör situationen i Kosovo.
I ett radioprogram den 21 juli förra året angavs det att 2 av de då närmare 1 500 personer som hade skickats tillbaka till Kosovo råkat illa ut. Statsrådet lovade att undersöka saken. Har detta gjorts, och visade det sig i så fall att det låg någon sanning bakom uttrycket "råkat illa ut"?
Birgit Friggebo: Jag kan inte exakt erinra mig detta radioprogram.
Inger René: Vi har fått ett referat av det, och det är lätt för mig att läsa innantill.
I samma radioprogram sade en av de medverkande kosovoalbanerna: "Det är inte sant att inte 99 % råkar illa ut. De flesta som har blivit utvisade flyr vidare till andra länder, och det är bara ungefär 5 % som åker tillbaka till Kosovo."
Ligger det någon sanning bakom dessa påståenden?
Birgit Friggebo: Det skulle jag inte tro. Det är ytterst beklagligt att t.ex. Amnesty inte längre kan få åka till Kosovo och att ESK som sådan inte kan ha sina undersökningskommissioner där. Men det innebär ju inte att inte andra personer kan komma dit. Vi har en person som är stationerad där för UNHCR och som dessutom är svensk. Vi har personer från ESK-länderna som regelbundet besöker Kosovo. Vi har personer på den svenska ambassaden i Belgrad som regelbundet åker ner till Kosovo. Det betyder att det finns en ständig internationell närvaro i Kosovo. Det gör att vi får väldigt mycket rapporter om vad som händer där nere.
Jag tycker att det låter osannolikt att så få personer faktiskt skulle återvända till Kosovo. Dessutom har journalister som följt med personer tillbaka till Kosovo beskrivit situationen där.
Inger René: Om jag får använda samma ordval som när det gällde peruanerna: Har den svenska regeringen fått rapporter om personer som återvänt och råkat illa ut när de kommit hem?
Birgit Friggebo: Det fall som Catarina Rönnung tog upp har väckt visst uppseende. Jag anser naturligtvis att man bör se efter vad som har hänt.
Inger René: Varje sådant fall är naturligtvis ett fall för mycket, men finns det fler exempel på personer som har råkat illa ut?
Birgit Friggebo: Det kommer inga regelmässiga rapporter om att man skulle råka illa ut. Den allmänna situationen är emellertid sådan att man riskerar att polisen kommer hem och gör husundersökningar, att det söks efter vapen och att man tas in på polisstationen för förhör, osv. Men det finns ingenting som indikerar att det faktum att man har varit utomlands gör att man skulle behandlas på något särskilt sätt när man kommer tillbaka.
Inger René: Förekommer det inte våld i dessa fall?
Birgit Friggebo: Det kan naturligtvis inte uteslutas att sådant också kan förekomma. Men av de över 30 000 personer som har lämnat Sverige har huvudparten rest tillbaka till Kosovo, och man kan inte säga att de regelmässigt behandlas sämre än den allmänna situationen föranleder, dvs. att barnen inte får gå i de vanliga skolorna utan hänvisas till privatskolor, att man inte kan få arbete inom myndighetsvärlden, osv.
Inger René: Det är alltså olika typer av diskriminering.
Birgit Friggebo: Ja, i högsta grad, och det finns all anledning att fördöma detta.
Bengt Hurtig: Jag har framför mig skälet för ett beslut som regeringen har fattat när det gäller judar från Ryssland. I det beslutet sägs att dessa människor har utsatts för hotelser på grund av sitt judiska ursprung. Mannen i familjen har avskedats från sitt arbete, och kvinnan har avstängts från sin utbildning och har svårt att få arbete. De har provocerats på gatorna, och de har gripits men släppts efter förhör hos polisen.
Detta är en beskrivning som mycket påminner om beskrivningar av det som hänt kosovoalbaner i Kosovo.
Jag tycker att det är ett rimligt beslut som har fattats när det gäller den här judiska familjen från Ryssland. Dessa personer hade kanske t.o.m. kunnat tas emot som konventionsflyktingar. Det är uppenbart att det förekommer olika behandling av olika folkgrupper. Är det inte oroande att man behandlar kosovoalbaner på ett sätt och judar från Ryssland på ett annat sätt.
Birgit Friggebo: Självfallet skall man försöka ha så lika bedömning som det över huvud taget är möjligt. Samtidigt är situationen olika i olika länder och därmed individernas förhållande till sina egna länder. Jag kan bara konstatera att regeringen har fattat det här beslutet därför att det på sina håll saknas förmåga och vilja att skydda de ryska judarna. Det beslutet står regeringen för. När det gäller Kosovo har vi ännu inte fattat något praxisbeslut.
Bengt Hurtig: Man kan inte påstå att regimen i Kosovo har vilja och förmåga att skydda kosovoalbanerna.
Birgit Friggebo: Nej, tvärtom -- man skulle väl helst vilja bli av med allihopa.
Bengt Hurtig: Såvitt jag förstått skulle man nu på medicinska grunder kunna låta en del människor stanna. Vilka är det som i så fall skall göra de medicinska bedömningarna?
Birgit Friggebo: Besluten fattas av myndigheterna. Till grund för de besluten ligger olika former av läkarintyg. Ibland anlitar man också förtroendeläkare som finns hos invandrarmyndigheterna.
Ingela Mårtensson: När det gäller diskussionen om praxis skulle jag vilja ställa en fråga om beslutsunderlagen. Om man hade litet mer utförliga underlag för beslutet, skulle flyktingadvokater och andra som sysslar med flyktingfrågor kunna utläsa om det blir någon praxisförändring. Det är många som klagar över att beslutsunderlagen är för torftiga. Det är vidare så att reserapporter och dylikt hemligstämplas, vilket gör att man inte kan förstå varför det har gjorts lika bedömningar.
Har regeringen något inflytande på detta eller ankommer det helt på Utlänningsnämnden och Invandrarverket att bestämma vad man vill hemlighålla och vad man vill offentliggöra?
Birgit Friggebo: Underlagen för besluten är det framför allt de asylsökande själva som skall presentera.
Jag antar att frågan gällde själva motiveringarna till besluten. Där skulle jag nog vilja säga att det har skett en avsevärd förbättring, bl.a. i Utlänningsnämnden när denna övertog detta från regeringen. Regeringen var mer knapphändig i sina beslutsmotiveringar. Det utesluter inte att det skulle kunna bli ännu bättre, dvs. att man tar upp alla de skäl som presenteras av de asylsökande och behandlar och bemöter dessa.
Jag utgår från att det finns en strävan hos Utlänningsnämnden att åstadkomma förbättringar i fråga om beslutsmotiveringarna.
När det gäller sekretessfrågan är det den myndighet som har handlingen i sin hand som prövar om denna skall utlämnas eller inte.
Ingela Mårtensson: Jag skulle till slut vilja ställa en fråga om de systematiska sexuella övergrepp som förekommer och som tyder på en politisk förföljelse. Många har varit kritiska mot att man har avvisat personer som har utsatts för sådan förföljelse. Har man i regeringen fattat praxisbeslut i något sådant ärende?
Birgit Friggebo: Nej! Däremot har jag kunnat konstatera att Utlänningsnämnden i några fall har bifallit ansökningar från kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp.
Bertil Fiskesjö: Jag vill ställa en fråga som ligger litet i kanten av de ärenden som vi behandlar i dag.
Jag har vid ett par tillfällen blivit kontaktad av privatpersoner som menar att de som har betalt för att ta till vara flyktingars möjligheter t.ex. att överklaga missköter sig. I något fall var detta ganska gravt. Det gällde en person som hade mängder av sådana ärenden. Han reste på semester, och tiden för överklagande gick ut.
Har ni i departementet någon överblick över hur rättstryggheten mer generellt i dessa avseenden tas till vara?
Birgit Friggebo: Jag skall inte sticka under stol med att jag har hört ungefär detsamma som Bertil Fiskesjö nu refererar. Jag skulle tro att utvärderingen av praxis möjligen kommer att ta upp dessa frågor.
Det har varit en anspänning under de senaste åren när antalet asylansökningar har ökat, från normalt 20 000 à 25 000 per år upp till 80 000 ett år. Det har gjort det svårare att förse de asylsökande med bra advokat och bra ombud, som också kan utlänningslagstiftningen och har kännedom om asylpraxis. Jag utesluter inte att det kan ha begåtts misstag just på grund av det stora antalet asylsökande.
Bertil Fiskesjö: I ett fall som jag fick refererat gällde det en juris studerande som skulle tillvarata ett mycket stort antal asylsökandes intressen. Han struntade fullständigt i detta, och så bör det naturligtvis inte få vara i ett rättssamhälle. Det vore därför bra om departementet såg över också den här sidan av invandrarpolitiken.
Thage G Peterson: Därmed vill jag tacka statsrådet Friggebo för att ni har velat svara på utskottsledamöternas frågor.
Jag tackar allmänheten och media för visat intresse.
Härmed förklarar jag konstitutionsutskottets offentliga utfrågning för avslutad.
Konstitutionsutskottet
1994-04-12
Bilaga B 4
kl. 18.40--21.45
Offentlig utfrågning av försvarsminister Anders Björck i granskningsärende angående JAS-kraschen den 8 augusti 1993
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets offentliga utfrågning för öppnad.
Flygkraschen i Stockholm söndagen den 8 augusti 1993 var en ytterst allvarlig händelse. Sverige var sekunder från en nationell katastrof av stora mått.
Genom granskningsanmälan nr 19 skall vi i konstitutionsutskottet försöka bringa klarhet i regeringens och försvarsministerns ansvar. Enligt regeringsformen är det konstitutionsutskottets uppgift att granska regeringens och statsrådens agerande eller brist på agerande.
Jag vill hälsa försvarsministern välkommen till denna utfrågning. Försvarsministern har meddelat att han inte önskar utnyttja sin möjlighet att göra en inledning, och vi går därför direkt på frågorna.
I regeringens yttrande över denna anmälan till KU sägs att varken Försvarsdepartementets ledning eller någon för JAS-projektet ansvarig tjänsteman i departementet har känt till Chefen för flygvapnets beslut att JAS 39 Gripen skulle förevisas under Vattenfestivalen i Stockholm den 8 augusti 1993. Det har enligt regeringens yttrande inte heller eljest i förväg varit bekant att JAS 39 Gripen skulle medverka. Detta upprepas senare i regeringens och Försvarsdepartementets PM: Man visste inget!
Jag vill inleda denna utfrågning genom att än en gång låta försvarsministern inför konstitutionsutskottet besvara frågan om det verkligen förhåller sig så att varken Försvarsdepartementets ledning eller någon ansvarig tjänsteman har känt till att Chefen för flygvapnet beslutat att JAS 39 Gripen skulle delta med en flyguppvisning vid Vattenfestivalen i Stockholm den 8 augusti 1993.
Anders Björck: Herr ordförande! Orsaken till att jag inte utnyttjat möjligheten till att göra en inledning är att departementet har tillställt konstitutionsutskottet en redovisning för ärendet.
Det är alldeles korrekt att frågor rörande flyguppvisningar inte är ett ärende som dras i departementet. JAS har 23 gånger deltagit i uppvisningar. Det har förekommit 37 pass uppvisningsträning. JAS har till och med i dag på morgonen flugit 1 302 pass totalt, varav 99 efter haveriet. Det flygplan som olyckligtvis kraschade, dvs. flygplan 102, hade när det deltog i denna uppvisning flugit 50 pass.
Det har aldrig varit någon sed eller rutin att man informerar departementet om sådana flygningar, eftersom dessa enligt gällande bestämmelser handhas av Chefen för flygvapnet, FMV och vederbörande polismyndighet.
Thage G Peterson: Jag vill upprepa frågan: Kände eller kände inte Försvarsdepartementet och försvarsministern till att Chefen för flygvapnet hade gett det här tillståndet?
Anders Björck: Nej, herr ordförande, jag kände inte till det, och såvitt jag vet inte heller någon annan på departementet. Chefen för flygvapnet fattade den 1 juli 1993 ett beslut om detta helt i enlighet med de regler som gäller. Han har till utskottet redovisat att han från den 1 juli till den 8 augusti, när denna olycka inträffade, inte har träffat mig. Jag har naturligtvis för säkerhets skull gått igenom mina egna anteckningar från den tiden.
JAS 39 Gripen gjorde en motsvarande uppvisning vid Vattenfestivalen 1992. Detta var alltså inget nytt ärende.
Thage G Peterson: Är inte försvarsministern det minsta tveksam när han ger detta svar?
Anders Björck: Nej! Jag kan självfallet bara svara för egen del, och jag kände inte till att denna flyguppvisning skulle äga rum. Jag befann mig när händelsen inträffade i mitt hem i Jönköping, och jag hade inte fått någon information om uppvisningen.
Thage G Peterson: Det är alltså så att Försvarsdepartementet saknade varje kunskap om flyguppvisningen?
Anders Björck: Att det skulle äga rum en flyguppvisning tror jag säkert att väldigt många kände till. Flyguppvisningar är i och för sig någonting mycket vanligt -- det sker i Sverige ungefär 200 flyguppvisningar om året. Men jag var inte informerad om detta, och jag tycker inte att det enligt någon rimlig bedömning finns något som säger att en försvarsminister, som till råga på allt inte är tekniker, skall informeras om flyguppvisningar och ta ett ansvar för hur flyguppvisningar skall gå till. Däremot skall regeringen naturligtvis ta ansvar för det regelverk som finns, men det är någonting helt annat.
Thage G Peterson: I samma beslut, dagtecknat den 1 juli 1993, uppdrar Chefen för flygvapnet åt Skaraborgs flygflottilj och Försvarets materielverk att planera och genomföra en flyguppvisning i Uppsala med en JAS 39 Gripen den 28 och 29 augusti 1993. Jag vill fråga försvarsministern: Är det samma sak med den flyguppvisningen, dvs. att försvarsministern och Försvarsdepartementet saknade information?
Anders Björck: Det kan jag inte svara på. Den frågan har inte ställts till mig, och jag har därför inte haft anledning att titta på den saken. Jag upprepar att det sker ungefär 200 flyguppvisningar om året, och jag tycker inte att det är rimligt eller ens lämpligt att det skall tas ett politiskt ansvar för flyguppvisningar. Enligt det system vi har är det vederbörande fackmyndigheter som skall besluta om detta. Jag är inte expert på datoriserade flygstyrsystem, och det vore djupt olyckligt och skulle innebära ett rent ministerstyre, om jag skulle lägga mig i sådana här saker.
Thage G Peterson: Då vill jag upplysa försvarsministern om att Försvarsdepartementet flera månader i förväg hade fått reda på att JAS-plan skulle delta i flyguppvisningen i Uppsala. Redan i mars fattade nämligen Chefen för flygvapnet beslut om detta, och Försvarsdepartementet fick kännedom om beslutet -- t.o.m. i två exemplar. Är detta alltså något som försvarsministern inte har någon kännedom om?
Anders Björck: Om jag hade fått reda på att den här utfrågningen skulle handla om en flyguppvisning i Uppsala -- jag vill minnas att den t.o.m. ägde rum i samband med flottiljens jubileum -- hade jag naturligtvis kontrollerat den saken. Men jag tycker att detta är ganska poänglöst, helt enkelt därför att vi aldrig har haft den ordningen att det är Försvarsdepartementet som fattar beslut i dessa frågor. Så har det aldrig varit -- vare sig under min tid som försvarsminister eller under mina företrädares tid.
Vad hade då hänt om jag verkligen hade känt till att flygplan, som hade flugit över 1 000 gånger och om vilka vi hade fått information om att allt var i god ordning, skulle flyga? Skulle jag då ha ingripit och sagt: "Nej, ni får inte flyga. Jag vet bättre än ni. Er information om de datoriserade flygsystemen är felaktig."?
Herr ordförande! Det handlar här om den mest sofistikerade styrteknik som finns. Bara en handfull experter i hela världen behärskar dessa saker. Även om jag hade känt till att JAS skulle delta, skulle jag inte ha lagt mig i frågan, eftersom gällande författningar föreskriver att det är vederbörande myndigheter som har ansvaret i frågor av detta slag.
Thage G Peterson: Jag har i den frågan en annan uppfattning, och jag skall senare återkomma till det.
Jag återknyter nu till den information som Försvarsdepartementet obestridligen hade. Beslutet finns med i de handlingar som har bilagts utskottets promemoria i detta granskningsärende, och dessa handlingar har försvarsministern fått del av i förväg. Försvarsministern kan alltså ta fram beslutet och läsa det.
Det beslut som jag åsyftar är Chefen för flygvapnets produktionsverk, daterat den 26 mars 1993. Det framgår av sändningslistan att -- tvärtemot vad som sagts i Försvarsdepartementets promemoria till konstitutionsutskottet -- man hade fått information och att beslutet hade skickats till Försvarsdepartementet, t.o.m. i två exemplar. Jag kan då konstatera att i varje fall Försvarsdepartementet kände till att JAS-plan skulle delta i denna flyguppvisning. Jag undrar om Anders Björck fortfarande vill bestrida det faktum att detta beslut finns med i de handlingar som försvarsministern har.
Anders Björck: Jag varken bestrider eller bekräftar. Ordföranden talar nu, om jag uppfattat det rätt, om flyguppvisningen över Uppsala.
Thage G Peterson: Ja!
Anders Björck: Jag trodde att vi diskuterade flyguppvisningen över Stockholm i samband med Vattenfestivalen.
Thage G Peterson: När det gäller att ta ställning till frågan om vilken information som försvarsministern hade i sitt departement spelar det ingen roll om frågan gäller uppvisningen i Uppsala eller den i Stockholm. Gemensamt för båda dessa flyguppvisningar är att JAS-plan skulle användas för en uppvisning inför publik. Gemensamt för de båda är också att det rörde sig om samma plan, dvs. 102:an. Kraschen hade ju kunnat inträffa i Uppsala. Det var tidigt högst troligt, och det blev efter den 1 juli 1993 bestämt, att det var serieflygplanet 102 som skulle användas. Det är därför jag säger att man på Försvarsdepartementet hade information om att det var JAS 39 Gripen som skulle delta i flyguppvisningar i augusti månad. Jag undrar om försvarsministern vill bestrida detta faktum.
Anders Björck: Jag kan inte vare sig bestrida eller bekräfta detta, eftersom vi nu talar om någonting helt annat, nämligen flyguppvisningen i Uppsala, än det som denna utfrågning skulle gälla. JAS 39 Gripen har, som jag redan sagt, under min och min företrädares tid som försvarsminister flugit ett stort antal gånger. Vid varje sådant tillfälle har naturligtvis en krasch kunnat inträffa. Det är fackmyndigheterna som har att avgöra om ett flygplan är luftvärdigt eller inte -- det ankommer inte på en enskild regeringsledamot. Det vore djupt olyckligt om jag som enskild regeringsledamot skulle lägga mig i detta, även om jag kände till att ett flygplan skulle användas för en uppvisning.
Det förekommer här, herr ordförande, ett slags bevisföring som innebär att kommunikationsministern skulle vara ansvarig för alla krascher med civila flygplan. Det skulle gå att dra väldigt halsbrytande paralleller med utgångspunkt i det resonemanget.
Får jag ändå citera ur det som meddelats Försvarsdepartementet från de fackmyndigheter som kan det här. Jag har under min tid som försvarsminister fått två redovisningar. I en redovisning av den 30 april 1992 sägs under rubriken Styrsystem och flygegenskaper: "Styrsystemet har under genomförd flygverksamhet haft en hög tillförlitlighet."
I IG-JAS redovisning 930420 till FMV inför levereransen av flygplan 102, dvs. det aktuella flygplanet, sägs i sammanfattningen under rubriken Styrsystem och flygegenskaper:
"Styrsystemet visar god funktion och god tillgänglighet."
I FMV:s skrivelse 930110 sägs: "Styrsystemet har vid genomförd flygverksamhet haft hög tillförlitlighet vid apparatfunktion."
Jag vill alltså understryka att de myndigheter som behärskar den här problematiken hade gett ett luftvärdighetsgodkännande och att det här var en helt normal verksamhet.
Thage G Peterson: Vad jag vill konstatera är att det under våren 1993 i Försvarsdepartementet fanns kunskap om att JAS-plan skulle delta i flyguppvisning inför publik, t.o.m. under två dagar, vid Upplands flygflottilj. Det är alltså odiskutabelt att Försvarsdepartementet hade information på ett mycket tidigt stadium om att detta inte färdigutprovade och inte färdiga flygplan skulle upp i luften och flyga inför publik. Faktum är, försvarsministern, att haveriet lika gärna kunde ha inträffat i Uppsala den 28 och 29 augusti som i Stockholm den 8 augusti. Riskerna var ju ännu större i Uppsala, eftersom det där rörde sig om två dagar. Det var alltså samma plan med dess brister som skulle visas upp inför publik i Uppsala.
Jag har påvisat att Försvarsdepartementet hade information om uppvisningarna -- det framgår av handlingar som finns i försvarsministerns mapp. Jag vill då fråga försvarsministern: Vill Anders Björck fortfarande hävda att man inte kände till att JAS-plan skulle delta i flyguppvisningar i augusti 1993?
Anders Björck: Avser frågan flyguppvisningen i Uppsala?
Thage G Peterson: Den gäller flyguppvisningarna i augusti 1993. Denna information, som kom på ett tidigt stadium under våren, gällde flyguppvisningar i Uppsala. Därför är det ingen skillnad mellan uppvisningarna i Uppsala och Stockolm. Försvarsdepartementet kände ju faktiskt till att ett JAS-plan skulle uppträda inför publik -- dessutom var det fråga om samma flygplan.
Anders Björck: "Att uppträda inför publik" är, som jag påvisat, högst normalt. Jag kände inte till att det skulle bli en uppvisning över Stockholm, och även om jag hade känt till det, skulle jag inte ha lagt mig i det -- det är en sak för vederbörande myndigheter. Jag har inte heller fått någon information eller någon föredragning om att planet skulle uppträda i Uppsala. Om jag hade fått det, skulle jag ha utgått från att man inte skickar upp ett plan som inte har fått ett luftvärdighetsgodkännande. Det här planet hade fått det, och man hade alltså rätt att flyga det enligt gällande bestämmelser. Det är inte jag som utfärdar luftvärdighetsgodkännande.
Det är väldigt viktigt att konstitutionsutskottet inte försöker tubba statsråd till ministerstyre. Jag tycker att vi skall hålla gränslinjerna klara för vad ett statsråd gör och vad myndigheterna skall göra.
Jag har tidigare inte märkt något intresse från konstitutionsutskottets sida att granska hur flyguppvisningar går till, trots att det har förekommit krascher i samband med uppvisningar. Men jag förstår varför det är andra tongångar just nu!
Thage G Peterson: Jag sade att jag skall återkomma till frågan om ministerstyre. Jag anser att det inte skulle ha varit det i detta fall, men det skall jag återkomma till senare.
Jag återgår nu till frågorna om vad Försvarsdepartementet visste eller inte visste.
I det besked som Försvarsdepartementet har gett till KU säger man att man inte visste någonting, och försvarsministern har här bekräftat att han inte hade någon information. Men det är ställt utom allt tvivel att Anders Björcks departement var informerat och t.o.m. i mycket god tid hade kännedom om att JAS-plan skulle användas för flyguppvisningar inför publik i augusti 1993 och att det gällde det icke färdigutprovade serieflygplanet 39.102, som sedan störtade i Stockholm.
Vad tror Anders Björck att det berodde på att inte han personligen fick kännedom om beslutet att ett icke färdigt JAS-plan skulle användas för flyguppvisningar för publik? Vad berodde det på?
Anders Björck: Det dokument som ordföranden hänvisar till gäller ju planeringsinriktningen. Det här planet var ju inte levererat till flygvapnet vid den aktuella perioden, utan det levererades ett antal månader senare. Det är väl rätt naturligt att man gör en resursallokering. Sedan får man se vad planet klarar. Är det luftvärdighetsgodkänt, skall det naturligtvis flyga. Är det inte godkänt, får det inte flyga. Det är inte ett statsråds uppgift att bestämma över flyguppvisningar, och det har det aldrig varit. I så fall hemställer jag, om det tillåts en tidigare vice ordförande i konstitutionsutskottet, att utskottet kontrollerar hur den här typen av frågor har handlagts tidigare.
Thage G Peterson: Vi kontrollerar hur de handlagts under Anders Björcks ledning av Försvarsdepartementet.
Anders Björck: Men, herr ordförande, det är tillåtet att dra paralleller och hänvisa till administrativ praxis i sådana här sammanhang.
Thage G Peterson: Det är i dessa dagar många som drar paralleller. Det finns de som drar paralleller till Justitiedepartementet och Berglingfallet på sin tid.
Faktum är att Försvarsdepartementet hade kännedom om att JAS-plan skulle delta i flyguppvisningarna i augusti 1993.
Anders Björck: I Uppsala, herr ordförande!
Thage G Peterson: Då säger försvarsministern att han inte hade fått denna information. Jag frågar därför: Varför förde inte Anders Björcks departement denna information vidare till Anders Björck? Vad tror ni att det berodde på?
Anders Björck: Det hade det synnerligen enkla skälet att det aldrig har varit någon praxis. Det kommer en tusentals sidor med handlingar till ett departement. Jag förmodar att Thage G Peterson som industriminister inte läste varenda handling som kom in till hans departement och som gällde sådant som betraktades som ett rutinärende. Sådana ärenden förs inte upp till statsrådet. Om så vore fallet, skulle det innebära en helt annan administrativ ordning.
Detta var ett rutinärende. Det var en information om planerade aktiviteter, och det kan inte vara rimligt att ett statsråd skall syssla med ett ärende som ligger på en fackmyndighet, nämligen i detta fall ett luftvärdighetsgodkännande. Det är icke rimligt.
Hade jag fått reda på detta och om någon hade frågat mig, skulle jag ha sagt: "Jag förutsätter att ni sköter det här under myndighetsansvar. Jag förutsätter att ni vidtar alla mått och steg enligt de regler som gäller för att maximal flygsäkerhet skall uppnås."
När man t.ex. uppdrog åt F 7 att genomföra flygningen över Vattenfestivalen, sades det också att det inte fanns anledning att visa några maxprestanda. Flygningen skulle ske med all tillbörlig omsorg.
Det är så det måste gå till. Som jag sade sker det ungefär 200 flyguppvisningar om året i Sverige, och det är inte möjligt och framför allt inte önskvärt att beslut om dessa fattas politiskt.
Thage G Peterson: Anders Björck får mig att ställa följande fråga: Menar verkligen försvarsministern att Sveriges största försvarsprojekt på flera tiotal miljarder skulle vara ett rutinärende? Menar försvarsministern att ett plan som ännu inte var färdigutprovat och därtill varit utsatt för en krasch några år tidigare skulle vara ett rutinärende för Försvarsdepartementet? Ligger det så till?
Anders Björck: Nej, detta är en medveten missuppfattning av ordföranden. Självfallet är inte JAS-projektet ett rutinärende -- av lättförstådda skäl är det ingen som har hävdat någonting sådant.
Däremot konstaterade jag för en stund sedan att det sker ungefär 200 flyguppvisningar om året. Jag konstaterade också att ett stort antal uppvisningar har skett med det här planet, JAS 39. Jag konstaterade att planet har flugit 1 300 gånger och att det vid den aktuella tidpunkten hade flugit 1 200 gånger. Jag konstaterade också att just det aktuella planet hade flugit 50 pass.
Efter haveriet hade Sverige plötsligt ett par hundra tusen flygexperter -- experter på datoriserade flygstyrsystem. Jag vill göra en lätt travesti på ett yttrande av Winston Churchill: Sällan har så många talat så mycket om någonting som de vet så litet om.
Det handlar här om en utomordentligt komplicerad materia.
Jag var inte försvarsminister när J 29 Tunnan producerades. Det planet havererade 30 gånger av orsaker som kunde härledas till den nya tekniken. Lansen hade tre utvecklingshaverier. J 35 Draken hade 25 haverier som kunde hänföras till planets aerodynamiska särdrag. Viggen havererade sju gånger av orsaker som hade med den nya tekniken att göra.
Detta är verkligheten när det gäller flygutprovningar.
Jag satt länge i KU, men jag skulle aldrig ha drömt om att på grund av alla dessa haverier ställa Allan Vought, Torsten Nilsson, Sven Andersson, Roine Carlsson eller andra försvarsministrar till svars för dessa haverier. Men det skulle ha varit konsekvensen av ordförandens resonemang.
Thage G Peterson: Utfrågningen nu gäller inte döda personer.
Anders Björck: Roine Carlsson är väl inte död.
Thage G Peterson: Försvarsministern började sin uppräkning med Allan Vought.
Anders Björck: Ja, han är bevisligen död, men Roine kan bara vara politiskt död.
Thage G Peterson: Sven Andersson är också död.
Anders Björck: Men Torsten Nilsson lever väl?
Thage G Peterson: Det gör han.
Anders Björck: Då är vi överens!
Thage G Peterson: Stockholm eller Uppsala spelar, som jag ser det, ingen roll för bedömningen. Mitt konstaterande gäller att Försvarsdepartementet hade information om att detta icke färdigutprovade JAS-plan skulle flyga inför publik. När Försvarsdepartementet i mars fick kännedom om att JAS-planet skulle delta i en flyguppvisning inför publik var planet ännu mindre utprovat än den 1 juli då beslutet som gällde Stockholm fattades.
Det betyder att försvarsministern, om han nu hade känt till beslutet, borde ha haft större anledning att agera och diskutera frågan med myndigheterna. Planet var ju inte bättre i mars än det var senare. Jag ställer återigen frågan: Varför agerade inte Försvarsdepartementet? Varför ville inte någon på Försvarsdepartementet informera försvarsministern personligen om detta beslut?
Anders Björck: Av det mycket enkla skälet att det när det gäller flyguppvisningar -- och sådana äger rum ett par hundra gånger om året -- är fackmyndigheterna som fattar besluten. I det här fallet var det naturligtvis inte så att man i mars bestämde att ett plan som inte ens var levererat och som då ägdes av IG-JAS var det som skulle flyga. Självfallet var det inte så, utan det var fråga om en planeringsinriktning som man har med tanke på utprovningsverksamheten att det planet kunde tänkas delta vid det aktuella tillfället. I det läget tar man sedan konkret ställning till vilket plan som skall flyga. När Chefen för flygvapnet fattade beslutet valde han efter att ha diskuterat olika alternativ plan 102, som vid kraschen hade flugit 50 gånger.
Om jag hade känt till att detta plan skulle flyga i Uppsala -- jag tror att det var i samband med flottiljens 50-årsjubileum -- så hade jag utgått ifrån att planet var luftvärdigt och att beslut om detta hade fattats av fackmyndigheterna.
Vi skulle, herr ordförande, hamna i en fullkomligt orimlig situation, om vi inte agerade på det sättet. Då skulle t.ex. en industriminister innan han ger pengar till ett företag -- exempelvis SAAB eller Volvo -- noggrant förvissa sig om att man kunde använda pengarna på ett tillfredsställande sätt, så att inte skattebetalarna tillfogas miljardförluster, som vida överstiger värdet av det kraschade JAS-planet. Detta blir logiken i herr ordförandens resonemang -- om det nu finns någon logik!
Thage G Peterson: Nu måste jag återföra försvarsministern till ordningen. Utfrågningen gäller varken industripolitiken och anslag till SAAB och Volvo eller flygvapenchefens val av flygplan. Min fråga var: På vad kunde det bero att ingen på Försvarsdepartementet informerade försvarsministern personligen om flygvapenchefens beslut att tillåta JAS-planet att flyga över publik?
Anders Björck: Jag har försökt svara på den frågan, och jag skall naturligtvis göra det igen.
Det sker ungefär 200 flyguppvisningar per år. Vi har haft ett stort antal flygningar med JAS 39 Gripen, t.ex. på Vattenfestivalen året innan kraschen. Det kan inte vara rimligt att det här typen av information går till försvarsministern för avdömning. Det skulle innebära att frågorna fördes upp till försvarsministern.
Jag tycker att jag har gett ett mycket ärligt svar. Även om jag hade blivit informerad, skulle jag -- inte minst med tanke på den information som jag hade fått och just har citerat -- ha utgått från att vederbörande myndigheter såg till att bestämmelserna uppfylldes.
Skulle ett statsråd vara ansvarig för vartenda flygplan och vartenda tåg och skulle ett landstingsråd vara ansvarig för varenda operation och för varenda röntgenapparat, hade vi hamnat långt ifrån det politiska system som Sverige har -- med självständiga myndigheter som lyder under regeringen och där ministerstyre är förbjudet.
Parallellerna -- slutsatserna -- blir fullständigt halsbrytande.
Thage G Peterson: Kan det vara så, Anders Björck, att ni inte minns att ni blivit informerad om att JAS-planet skulle delta vid Vattenfestivalen i Stockholm och att ni hade fått kännedom om beslutet beträffande Uppsala? Kan det vara så, att ni har glömt det?
Anders Björck: Jag tvivlar på det. Men jag vill än en gång understryka att även om jag hade känt till att detta flygplan eller något annat flygplan skulle göra denna uppvisning, så hade jag som försvarsminister ansett att det inte hade varit min uppgift att lägga mig i det. Jag upprepar: Konsekvenserna skulle bli fullkomligt orimliga.
Thage G Peterson: Kan det ändå inte vara så att ni har fått information om detta?
Anders Björck: Såvitt jag kan komma ihåg har jag inte fått den här informationen. Om jag hade fått den, skulle jag ha utgått från att ärendet sköttes på ett tillfredsställande sätt. Det är inte försvarsministerns uppgift att leda flyguppvisningar.
Thage G Peterson: Försvarsministern sade i början av denna utfrågning att han inte hade fått någon information. Nu säger han: "såvitt jag minns". Det är en glidning!
Anders Björck: Jag gratulerar alla som har ett alldeles perfekt minne. Men låt mig säga: "Såvitt jag kan komma ihåg". Jag måste ju ändå som en klok smålänning göra reservationer för att man någon gång kan ha kommit ihåg fel. Som jag minns hade jag ingen kunskap om detta, men även om jag hade haft det, så skulle jag ha hanterat frågan på det sätt som jag nu ett antal gånger har försökt säga.
Thage G Peterson: Anders Björck har ju ett par gånger åberopat sin egen erfarenhet i KU. Konstitutionsutskottet har ju utfrågat en del personer som varit litet glömska av sig. Flygvapenchefen hade också litet dåligt minne när han utfrågades av KU för ett par veckor sedan. Han sade att han faktiskt inte mindes om han hade informerat försvarsministern om sina tillstånd beträffande flyguppvisningarna. Han ville dock inte säga att det inte var så -- det skulle kunna tänkas att han gjort det, sade han. Är försvarsministern också tveksam?
Anders Björck: Jag har definitivt inget minne om detta. Men jag upprepar: Detta är ett poänglöst konstaterande -- för även om jag hade haft denna information, så är det inte jag som har ansvar för flyguppvisningar eller luftvärdighetsgodkännanden. Om så vore fallet -- jag upprepar det -- skulle vi få en fullkomligt bisarr situation i Sverige. Då borde man, anser jag, retroaktivt titta på hur sådana här saker har skötts tidigare och eventuellt utkräva ansvar.
Jag anser, herr ordförande, att det är en mycket stor fördel att en försvarsminister inte sitter som överdomare i flygsäkerhetsfrågor eller när det gäller frågor om datoriserade mjukvaror i styrsystemet. Det vore djupt olyckligt om så vore fallet. Även om någon skulle försöka utsätta mig för politisk press att fullgöra en sådan roll, kommer jag så länge jag är försvarsminister inte att falla för den frestelsen.
Vi har en flygvapenchef, vi har ett materielverk och vi har när det gäller tillstånd en polismyndighet. De skall sköta detta.
Jag var inte med när detta flygplan överlämnades till Flygvapnet. Jag utgick från att när planet överlämnades till Flygvapnet, så uppfyllde det de krav som skall ställas på ett sådant plan.
Thage G Peterson: Detta är inget poänglöst förhållande, utan det är tvärtom en allvarlig sak. Jag har konstaterat att på Försvarsdepartementet fanns den information som Försvarsdepartementet i en promemoria har förnekat fanns och som också försvarsministern till en början förnekade fanns. Mot slutet har försvarsministern blivit litet mer osäker och säger "såvitt jag minns". Jag skall inte ställa frågan om det finns fler informationer på Försvarsdepartementet som försvarsministern borde ha blivit informerad om.
Jag har emellertid en sista fråga i denna ...
Anders Björck: Får jag ändå göra en kommentar. Jag har sagt att även om jag hade vetat att detta plan skulle flyga i Uppsala, vilket jag alltså inte gjorde, så hade det inte påverkat mitt handlande. Det var här fråga om en skrivelse under våren som redogjorde för vilka planering Chefen för flygvapnet hade. Flygplanet var ju ännu inte levererat.
Jag upprepar att vi i Sverige skulle få en fullkomligt bisarr situation om politiker vill leka företagsledare, tekniker eller läkare. Låt oss hålla på de regler som finns!
Jag är mycket medveten om att just den här kraschen naturligtvis är intressant, men den är faktiskt inte unik. Jag har redogjort för det oändligt stora antal krascher som vi hade med Tunnan, Lansen, Draken och Viggen. Jag satt i KU när en del av Viggenkrascherna inträffade, och jag tillhörde KU när JAS kraschade första gången. JAS-kommissionen har ju enhälligt kritiserat den dåvarande försvarsministern för dålig information. Jag skulle aldrig under mina år i KU ha kunnat drömma om att till granskning ta upp en flygplanskrasch av det här slaget.
Det finns gränser, herr ordförande!
Thage G Peterson: Jag skulle vilja bringa försvarsministern åter till allvaret en stund. Jag vet inte vad Anders Björck leker med just nu. Han ifrågasätter konstitutionsutskottets rätt att till granskning ta upp frågan om det politiska ansvaret hos regeringen och försvarsministern för en flygplanskrasch som, Anders Björck -- jag vill upprepa det --, kunde ha slutat i en katastrof, där hundratals eller tusentals människor hade fått sätta livet till. I så fall hade situationen varit en annan.
Med Anders Björcks sätt att resonera skulle alltså inte något politiskt ansvar kunna utkrävas av någon, utan regeringen och försvarsministern skulle kunna sitta kvar, även om det hade legat tusen döda på Västerbron. Jag förstår inte riktigt detta resonemang och denna lek från försvarsministerns sida.
Anders Björck: Jag är mycket allvarlig, och jag har faktiskt en viss erfarenhet av konstitutionsutskottet, som jag har en stor respekt för och som jag aldrig skulle drömma om att ifrågasätta. Jag konstaterar då bara analogt att ansvaret för krascherna med Tunnan, Lansen och Viggen bärs av ett antal socialdemokratiska försvarsministrar.
Jag gör det konstaterandet -- det är logiken i ordförandens resonemang.
Thage G Peterson: KU granskar regeringen och försvarsministern. För mig spelar det inte den minsta roll, om försvarsministern är moderat, centerpartist eller socialdemokrat. Försvarsministern när JAS-kraschen inträffade hette Anders Björck, och det är Anders Björck som vi utfrågar i kväll -- ingen annan.
Jag lämnar nu ordet till utskottets vice ordförande.
Bertil Fiskesjö: Jag vill bara ställa en ...
Anders Björck: Får jag ändå dessförinnan säga en sak som direkt anknyter till vad ordföranden har sagt. Vem skall bestämma vem som skall flyga? Vem har det yttersta ansvaret för detta? Jag håller med om att det är en viktig fråga, och jag har gett mitt svar: Det är myndigheten! Om detta har även Thage G Petersons partiordförande och alla andra partiordföranden varit överens om. De har precis samma uppfattning som jag. När statsministern kallade till överläggningar här i riksdagshuset den 20 augusti diskuterade vi frågan om vem som skall bestämma när JAS skall börja flyga igen. Vem skall ta ansvaret för detta? Den frågan diskuterades mycket ingående. Alla partiledare var överens om att detta skall politikerna inte syssla med utan att det är en uppgift som ankommer på Chefen för flygvapnet och FMV.
I Dagens Nyheter refererade man dagen därpå vad Carl Bildt och Ingvar Carlsson hade sagt. Dagens Nyheter skriver: "Båda" -- Ingvar Carlsson och Carl Bildt -- "var också överens om att det är de ansvariga myndigheterna, Flygvapnet och FMV, som skall avgöra när flygningarna med JAS skall återupptas igen."
Herr ordförande! Klarare kan det inte sägas. Jag gratulerar till att det, trots allt, finns kloka partiledare. Vi hade en noggrann diskussion om detta, och då fördes inget resonemang av det slag som vi fått höra i kväll. Jag tycker att det är bra att de var överens om de principer som jag -- i motsats till ordföranden -- har hävdat här i kväll.
Thage G Peterson: Det smärtar mig att behöva påpeka för en gammal ledamot av och tillika vice ordförande i riksdagens konstitutionsutskott att partiledarna faktiskt inte står över riksdagens konstitutionsutskott. Det som Anders Björck här i ett trängt läge hittar på är en helt ny konstitutionell ordning som måste överraska många.
Riksdagens konstitutionsutskott agerar med utgångspunkt i regeringsformen. Vi granskar statsrådens tjänsteutövning, och vi granskar regeringen. Vi frågar icke några partiledare till råds inför våra ställningstaganden.
Anders Björck: Jag tackar för den lilla lektionen. Jag har suttit både i riksdagen och KU, och jag ...
Thage G Peterson: Det kommer nog fler lektioner, och ...
Anders Björck: Får jag tala färdigt?
Thage G Peterson: Var så god!
Anders Björck: Vi är väl inte tillbaka på den gamla tiden när man blev avbruten av ordföranden.
Jag konstaterar mycket klart att partiledarna, inkl. statsministern, som hade att göra den politiska bedömningen, var överens om det kloka i att fackmyndigheterna klarar dessa frågor. Det har ingenting med KU:s roll att göra. Jag har utgått från att det är möjligt att referera till enhälliga partiledaruttalanden på denna punkt, även om det efter denna ordväxling kan kännas bittert för Thage G Peterson att få klart för sig vad partiledarna faktiskt sade. Det var, herr ordförande, heller ingen som protesterade när man i mellandagarna återupptog flygningarna med JAS. Beslutet om detta fattades av Chefen för flygvapnet och inte av någon annan.
Thage G Peterson: Jag vet inte vem det är som avbryter, men det var ju försvarsministern som avbröt vice ordföranden när jag hade tilldelat honom ordet.
Jag upprepar: Partiledarna står icke över riksdagens konstitutionsutskott, och vi hämtar ingen kraft hos partiledarna när vi tar ställning i de ärenden som vi granskar.
Nu ger jag ordet till vice ordföranden, och jag är tacksam om han får tala till punkt.
Bertil Fiskesjö: Om det hade varit så att försvarsministern hade varit informerad om att flygvapnet avsåg att utföra en avancerad uppvisning över Stockholm med JAS under Vattenfestivalen, hade försvarsministern då haft någon konstitutionell möjlighet att förbjuda det?
Anders Björck: Den konstitutionella möjligheten hade väl i så fall bestått i att man hade fattat ett regeringsbeslut om att förbjuda den här typen av flygningar. Det skulle innebära att regeringen fattade ett beslut i ett luftsäkerhetsärende.
Om jag hade fått reda på att man skulle flyga över t.ex. Stockholm, skulle jag -- jag upprepar det -- ha utgått från att vederbörande myndigheter hade handlagt det hela enligt gällande bestämmelser.
Henrik S Järrel: Det har i sammanhanget kanske ett intresse att landets försvarsminister i många år varit vice ordförande i konstitutionsutskottet, eftersom han därför kan antas vara väl förtrogen med regeringsformens skrivning angående statsrådens ansvar och risken för ministerstyre.
Min första fråga till Anders Björck blir: Om det hade varit så att försvarsministern hade haft kännedom om detta och personligen fattat ett beslut av innebörden att den här flygningen inte borde ha ägt rum, anser du i så fall att detta hade varit ett uttryck för ministerstyre?
Anders Björck: Förutsätt att jag hade ingripit i ärendet och t.ex. ringt upp flygvapenchefen och sagt: "Jag har en obehaglig känsla av att du inte sköter ditt jobb, och jag anser att FMV inte är kompetent när det gäller flygvärdighetsfrågor. Jag förbjuder denna flygning -- jag tar befälet", som en partiledare en gång sade. Jag skulle i så fall betrakta detta inte bara som ministerstyre utan som en mycket olämplig form av ministerstyre -- det kan här finnas olika grader.
Henrik S Järrel: Min andra fråga är om du kan bedöma huruvida rutinerna för rapportering av JAS-projektet nu i några avseenden skiljer sig från vad som gällde under din närmaste företrädare Roine Carlsson? Har man i Försvarsdepartementet ändrat på dessa rutiner?
Anders Björck: I grunden är rutinerna desamma. Det sker liksom tidigare en årlig rapportering, som jag har citerat när det gäller luftvärdighetsfrågorna och styrsystemet. Vi har en särskild JAS-kunnig som följer projektet. Jag kan nog säga att rutinerna i princip är desamma.
I fråga om det materiella innehållet kan vi konstatera att JAS-kommissionen enhälligt har sagt att den nuvarande regeringen har skött detta tillfredsställande, medan det åren före det första haveriet fanns anledning att rikta viss kritik mot det sätt varpå rapporteringen till riksdagen sköttes.
Henrik S Järrel: Menar du därmed att ni har skärpt rutinerna en aning?
Anders Björck: Det är svårt att göra en bedömning, och jag har bara refererat till vad kommissionen har sagt: Den riktar ingen kritik på den här punkten. Däremot riktar den en viss, enhällig kritik mot hur det gick till tidigare. Jag vill inte överpröva vad kommissionen har kommit fram till. Vi har i den skrivelse till riksdagen som lämnades för en tid sedan sagt att vi i allt väsentligt instämmer i vad kommissionen har kommit fram till.
Henrik S Järrel: Vilken eller vilka personer och vilken eller vilka myndigheter anser försvarsministern skall pröva och ge tillstånd för den typen av publika uppvisningar av JAS? Vem eller vilka är det som skall avgöra om ett plan är flygvärdigt?
Anders Björck: Jag tycker att den nuvarande ordningen i princip är bra. Det är Chefen för flygvapnet och FMV som här har huvudansvaret. Sedan har de anledning att ha samråd med Polisen och andra. Flyguppvisningar är någonting mycket vanligt förekommande i Sverige. JAS 39 Gripen gjorde precis samma uppvisning året före kraschen, då den flög över Stockholm. Mot denna flygning var det ingen som protesterade -- jag upprepar det. Det kunde naturligtvis även då ha hänt en olycka -- det är alltid lätt att vara efterklok.
Nu har den utredning som arbetar med Försvarsmaktens nya organisation sagt att det måste vara ett helt och odelbart ansvar för flyguppvisningar och att det ansvaret i fortsättningen skall ligga hos Chefen för flygvapnet. Det skall enligt utredningen inte, som det är nu, vara en delning mellan Chefen för flygvapnet och FMV.
Varför har man då haft denna delning? Det har förekommit en diskussion om huruvida detta är författningsmässigt riktigt. Skälet till denna delning är att man har ansett att inte ens Chefen för flygvapnet som myndighet -- jag talar här inte om personen -- inte har tillräcklig kompetens för att göra dessa ohyggligt kvalificerade bedömningar och att detta därför bör vara en fråga för Försvarets materielverk.
Reglerna om denna uppdelning antogs våren 1991, alltså under min företrädares, Roine Carlssons, tid som försvarsminister. Jag vill minnas att beslutet fattades den 27 april.
Denna delning går i sin tur tillbaka på regler som beslutades år 1988, då Roine Carlsson var försvarsminister. Detta är alltså inte någonting som jag har haft anledning att ta ställning till, även om jag i princip anser att besluten skall fattas av dem som har de tekniska kunskaperna eller så nära dessa som möjligt.
Henrik S Järrel: Kan försvarsministern säga någonting om haverifrekvensen för JAS jämfört med t.ex. flygprojekt utomlands på liknande utvecklingsstadier? Kan man säga någonting om det?
Anders Björck: Ja, det kan man göra. Gripen flög ju för första gången 1987, dvs. för bortåt sju år sedan. Som jag sade tidigare har den flugit ca 1 300 gånger, och det har förekommit två haverier. Detta är naturligtvis djupt beklagligt. Men vi kan redan nu göra den bedömningen att Gripen har flugit bättre än många andra motsvarande flygplan. Det är alltså en låg haverifrekvens för Gripen jämfört med motsvarande utvecklingsprojekt ute i världen. Det bör vi i Sverige, som ju är ett litet land, vara stolta över.
Henrik S Järrel: Kan försvarsministern namnge några av dessa utrikes flygprojekt?
Anders Björck: Vi har t.ex. det amerikanska F 22, som också är ett instabilt flygplan. Med detta plan skedde en krasch för ett par år sedan. Detta haveri var relaterat till i princip samma sak som Gripenhaveriet.
Detta är en tekniskt oerhört komplicerad materia. Det går inte att utprova flygplan utan att man tyvärr måste kalkylera med krascher av olika slag. Jag har här redovisat hur många krascher som har skett med tidigare svenska flygplan, och jag sade då också att man inte försökte göra politisk affär av tekniska problem.
Frågan handlar ytterst om huruvida vi skall behålla en svensk flygindustri med allt vad det innebär av teknisk kompetens och högteknologi samt inte minst väldigt många jobb. Om vi vill behålla den svenska flygindustrin, måste vi tyvärr räkna med att den här typen av haverier kan inträffa även fortsättningsvis. Man får hoppas att det i så fall kommer att gå lika bra som hittills i ett avseende, nämligen att inga människor kommer till skada.
Är vi inte medvetna om detta, måste vi lägga ner alla former av militära flygprojekt. Riksdagen har emellertid på den punkten varit mycket bestämd -- detta är inte aktuellt.
Henrik S Järrel: Slutsatsen blir alltså att haverifrekvensen för JAS inte har varit uppseendeväckande hög eller i varje fall inte högre än för motsvarande projekt utomlands!
Anders Björck: Jag skulle t.o.m. vilja gå ett steg längre -- haverifrekvensen för JAS har varit mindre än för motsvarande plan utomlands och för tidigare generationer svenska flygplan. Det skall vi vara mycket glada över.
Henrik S Järrel: När bestämde sig försvarsministern för att tillsätta JAS-kommissionen?
Anders Björck: Jag fick Försvarsdepartementets besked om kraschen några minuter efter det att den hade inträffat. Jag befann mig hemma i Jönköping denna söndagseftermiddag. Det är självklar att detta för en försvarsminister var ett i hög grad dramatiskt besked, och det gällde att snabbt fundera igenom vad som nu kunde hända.
Jag beslutade mig redan samma eftermiddag för att försöka få politisk enighet om att tillsätta en speciell kommission. Bara tio minuter efter det att jag hade fått beskedet talade jag med statsministern. Jag sade till honom att jag tyckte att det inte fanns någonting att dölja i denna fråga. Jag har inget dåligt samvete, och det dummaste man kan göra, sade jag till statsministern, är att försöka sopa någonting under mattan. Statsministern höll helt med mig.
Därför gick jag på kvällen samma söndag ut i media och sade att inga stenar skall lämnas ovälta; vi skall tillsätta en kommission -- det skall fram i ljuset vad alla kan tänkas ha gjort.
Detta skedde alltså på kvällen samma dag som haveriet inträffade. Jag erinrar om att kravet på en kommission restes efter haveriet 1989. Till detta sade den dåvarande regeringen nej, men jag tyckte alltså nu att man skulle tillsätta en kommission. Partiledarna ställde sig enhälligt bakom det förslaget.
I veckan efter haveriet föreslog jag att regeringen skulle ge Överbefälhavaren i uppdrag att låta utreda de operativa konsekvenserna av haveriet. ÖB fick en relativt kort frist för att klara av den utredningen. Samtidigt gjordes en utredning av Statens haverikommission, som ju inte sorterar under Försvarsdepartementet och som går i gång med en viss automatik.
Beslutet att tillsätta en JAS-kommission kom alltså oerhört snabbt. Jag är glad för att den kunde jobba så pass snabbt som blev fallet och att utredningen blev mycket ingående.
Herr ordförande! Det är väl knappast något svenskt industriprojekt som har genomlysts så noga som detta. Det är väl knappast någonting som har genomlysts så noga som själva kraschen. Jag instämmer i de slutsatser som kommissionen har kommit fram till, nämligen att kraschen inte var någonting som kunde förutses.
Att det hade framförts vissa synpunkter på styrsystemet visste inte ens piloterna. Det är naturligtvis då en svindlande tanke att försvarsministern skulle känna till det, sätta sig till doms över beslutet och tala om för piloterna var de får flyga och var de inte får flyga.
Summan av det hela är att jag tycker att vi nu har fått ett mycket bra underlag för det fortsatta arbetet med projektet.
Jag vill också erinra om att jag omedelbart efter kraschen -- det kan ha varit på onsdagen i veckan efter -- blev tillfrågad om vad jag ansåg om utländsk expertis. Att släppa in utländsk expertis i ett svenskt militärt projekt är alltid en känslig sak. Jag sade då till medierna -- och jag hänvisar här till TT:s telegram i ärendet -- att jag inte tycker att man skall tveka vare sig från SAAB:s eller kommissionens sida att anlita utländsk expertis på detta mycket smala område. Så skedde också -- haverikommissionen hade kontakt med utländsk expertis.
Min linje var helt klar: Maximal öppenhet!
Henrik S Järrel: Utländsk expertis anlitar man ju även vid konstruktionen av delar av planet och inte bara när ett haveri har inträffat. Vad anser försvarsministern om bruket av utländsk expertis vid utvecklingen av ett svenskt flygplansprojekt?
Anders Björck: Det är tyvärr nödvändigt. Något annat är omöjligt för ett litet land som Sverige. Det finns inget land i vår storlek som bygger så här avancerade flygplan. Detta är alltså ett projekt som vi kan vara väldigt stolta över. Jag vill minnas att ca 34 % av JAS består av utländska komponenter. Därav är ca 28 % amerikanska. Det är faktiskt litet mindre än i Viggen.
Vi är alltså hänvisade till goda relationer med andra länder för att kunna fullfölja ett sådant här projekt, inte minst om det skall ske till rimliga kostnader.
Henrik S Järrel: Har vi en god säkerhetskontroll över projektet när utländska experter är inblandade?
Anders Björck: Ja, och jag tror inte att det kan ske på något annat sätt än vad som nu är fallet. Motorn t.ex. är amerikansk. Det finns inga andra möjligheter än att använda sig av utländsk teknologi. De länder som förser oss med den här teknologin har naturligtvis insyn i det hela.
Ola Karlsson: Den här diskussionen har till stor del handlat om det eventuellt tvivelaktiga i att visa upp ett inte färdigutprovat vapensystem inför publik. Vi har i kväll fått veta att JAS 39 Gripen hade deltagit i 23 uppvisningar. Hur många av dessa uppvisningar kände departementet till innan de ägde rum?
Anders Björck: En hel del av de här uppvisningarna ägde ju rum innan jag blev försvarsminister, och jag kunde endast ha fått kännedom om dem via tidningarna. Jag kände naturligtvis till den mycket uppmärksammade uppvisningen över Farnborough i samband med den stora flygmässan där i september 1992. Det genomfördes då en långt mer avancerad flygning än vad som var avsett att ske vid Vattenfestivalen i Stockholm.
Som jag tidigare sade sorterar flyguppvisningar under Chefen för flygvapnet. I den mån jag känt till att en flyguppvisning skall äga rum, har jag fått veta det via massmedia och ibland på annat sätt.
Ola Karlsson: En av de första uppvisningarna av det icke färdigutprovad planet inför publik ägde väl rum i februari 1989, då det havererade. Borde inte departementet ha känt till den uppvisningen i förväg?
Anders Björck: Enligt min mening nej! Det skulle i så fall innebära att vi på departementet tog över utprovningsverksamheten. Låt oss vara helt uppriktiga: Det är ju alldeles självklart att detta blir konsekvensen. Om departementet skulle ha något slags överprövningsrätt i dessa frågor, så skulle vi få en fullkomligt ohållbar situation för utprovningsverksamheten.
Jag vet inte om man på departementet kände till uppvisningen 1989 och hur min företrädare i så fall reagerade. Uppvisningen ägde ju rum, så antingen kände han inte till att den skulle ske eller också kände han till den men underlät i så fall att reagera. Han gjorde på samma sätt som jag och sade alltså att detta är en verksamhet som ligger på myndighetsnivå.
Ola Karlsson: I det här ärendet har vi kunnat konstatera att flygplanet 37 Viggen fortfarande är under kontinuerlig utprovning. Vilka konsekvenser skulle det få för arbetet på departementet om man där skulle lämna tillstånd till varje uppvisning med icke färdigutprovade vapensystem?
Anders Björck: Det skulle innebära att vi fick en ordning som i och för sig påminner om den som tillämpas i vissa länder. Det är egentligen bara Sverige och Finland som har systemet med självständiga myndigheter. I andra länder råder även formellt ett ministerstyre. Det är i och för sig möjligt att flytta över besluten om flyguppvisningar till departementet. Det skulle medföra att departementets personal måste mångdubblas -- vi är nu drygt 100 personer på departementet. Svenska departement är synnerligen små jämfört med departementen i andra länder.
Den operativa verksamheten skall i vårt land handhas av myndigheterna. Om departementen hade en direktkontroll över verksamheten, skulle stora delar av det som i dag kallas Flygstaben resp. FMV tvingas flytta in i departementet.
Ola Karlsson: Vilka konsekvenser skulle det få för den svenska försvarsindustrin om kontrollen av uppvisningar med icke färdigutprovad materiel skulle ligga på departementet?
Anders Björck: Jag tror att det skulle uppstå en viss förvåning om man -- med rätt eller orätt -- fick uppfattningen att beslut av den här karaktären fattades på politisk nivå. En hel del beslut skall naturligtvis fattas på politisk nivå, så att ansvaret läggs på politiker. Det gäller självfallet också flygplansprojekt. I botten på Gripenprojektet ligger ju ett antal riksdagsbeslut och regeringsbeslut. Två tredjedelar av besluten om JAS fattades -- och det är föga förvånande -- av den tidigare regeringen. Jag säger inte detta maliciöst eller med den minsta kritik, men när de stora besluten om teknik och mycket annat togs, hade vi en annan regering. Men här är det inte fråga om några detaljbeslut, utan det gäller helt andra saker än den vi diskuterar i dag.
Min slutsats är faktiskt att det är en tillfredsställande ordning som vi har i dag. Den har fungerat bättre när det gäller Gripen än vad fallet var med vissa av företrädarna. Därför bör vi behålla den ordningen.
Kurt Ove Johansson: Som försvarsminister har du givetvis täta kontakter med cheferna för de olika försvarsgrenarna. Vilken frekvens har dessa kontakter?
Anders Björck: Med var och en kan jag ha kontakt någon gång i månaden, i den meningen att de kommer till mig och diskuterar olika frågor. Kontakterna med ÖB har en högre frekvens. Sverige är ett litet land, och man stöter på varandra då och då i olika sammanhang -- inte minst som jag så mycket som möjligt är ute på förband eller besöker övningar.
Kurt Ove Johansson: Är de här kontakterna jämnt fördelade mellan försvarsgrenarna eller är de tätare med någon av försvarsgrenarna?
Anders Björck: Jag vill påstå att de är ganska jämnt fördelade.
Kurt Ove Johansson: Kan du redovisa vilka kontakter du hade med Chefen för flygvapnet under perioden 1 juni--8 augusti 1993?
Anders Björck: För juni kan jag inte redovisa om vi haft några kontakter. I juli träffade jag emellertid inte Chefen för flygvapnet.
Kurt Ove Johansson: Skälet till att jag frågar om tiden före beslutet den 1 juli är att vi av Per Borg när han utfrågades av utskottet fick veta att FMV redan i maj månad hade fått kännedom om att man hade tänkt flyga JAS 39 Gripen 102. Det kan då vara på det sättet att försvarsministern, som tidigare visade att han inte var helt säker på sina minnesbilder, har fått information på ett tidigare stadium än när beslutet fattades.
Anders Björck: Det går naturligtvis att ta reda på om jag träffade Chefen för flygvapnet under juni månad. Jag fick emellertid ingen information om att detta skulle efterfrågas. Under den här perioden överlämnades 102:an officiellt till flygvapnet. Jag var inte med då av det mycket enkla skälet att jag redan ett år tidigare lovat att inviga den stora militära informationsmässan i Enköping, som lockade många utländska besökare. Jag försöker fullgöra de uppgifter jag åtagit mig, och jag ansåg inte att det officiella överlämnandet av 102:an var så spektakulärt att jag behövde vara med. Det fanns ju andra politiker och inte minst före detta politiker som deltog.
Kurt Ove Johansson: Gör du eller någon av dina medarbetare några minnesanteckningar vid de här samtalen om den information som lämnas och den diskussion som förs?
Anders Björck: Ibland görs det naturligtvis minnesanteckningar av mina medarbetare. När jag träffar någon på tumanhand, brukar jag anteckna det som blir resultatet av samtalen, t.ex. om man vill att jag skall föra något speciellt ärende till regeringen.
Kurt Ove Johansson: Men är det inte vanligt eller i det närmaste rutin att statsråden gör egna anteckningar?
Anders Björck: Det tror jag varierar oerhört mycket från statsråd till statsråd. Jag gör de anteckningar som jag anser kan behövas, och det gör jag framför allt om samtalet har resulterat i att det skall vidtas någon åtgärd. Man kan naturligtvis ha hjälp av att lista upp vad som har blivit resultatet av ett samtal.
Kurt Ove Johansson: Så försvarsministern kan alltså tänkas ha någon anteckning som visar att försvarsministern i juni har fått sådan här information?
Anders Björck: Nej, jag har undersökt om det finns några anteckningar av det slaget under den här perioden, men det gör det inte.
Kurt Ove Johansson: Medierna har ju skapat en bild av dig som särskilt intresserad av just flygvapnet. Är det en felaktig bild?
Anders Björck: Ja, jag tycker att det är ganska självklart att försvarsministern skall vara någorlunda lika intresserad av alla försvarsgrenar. Jag är inte mer intresserad av flygvapnet än någonting annat. Jag har faktiskt några gånger flugit med militära plan. Det är inte särskilt unikt att t.ex. en försvarsminister flyger med Viggen. Det gjorde min företrädare, och det har en rad av riksdagens ledamöter gjort -- även ledamöter som tillhör Kurt Ove Johanssons parti. Det visar sig att det är väldigt många som har flugit med exempelvis Viggen.
Kurt Ove Johansson: Men om dessa ledamöter har ju tidningarna inte skrivit att de är vår tids Biggles, vilket man har sagt om försvarsministern. Detta skulle alltså vara en felaktig bild av försvarsministern -- han är inte mer intresserad av flyget än av någon annan försvarsgren!
Anders Björck: Det här med Biggles har jag inte riktigt förstått. Den som har läst sin Biggles vet att Biggles verkade under en helt annan tidsperiod än då Viggen och Gripen fanns. Det var under första världskriget, och Biggles flög med en läderhuva på huvudet.
Om jag minns rätt flög Biggles även under andra världskriget, och det var väl bra att han hjälpte till att försvara England mot nazismen.
Kurt Ove Johansson: Jag medger att det inte är riktigt snällt mot Biggles att jämföra honom och försvarsministern. Men hade det ändå inte, med tanke på att JAS-projektet är det största enskilda projektet någonsin, varit klokt av försvarsministern att -- precis som ordföranden tidigare sade -- visa just flyget ett särskilt stort intresse?
Anders Björck: Jag tycker att man som statsråd skall försöka fördela gracerna så mycket som möjligt. Nu är det emellertid så att detta med flyg uppfattas -- inte minst av medierna -- som någonting spektakulärt. Men jag kan berätta att jag varit ombord på ubåtar mer än jag har suttit i militära flygplans sittbrunnar. Nu är det inte lika "medialt" att man befinner sig 50 meter under vattenytan -- där är det inte lika lätt att ta bilder. Detta får man väl acceptera -- vi har i Sverige fria och oberoende media, och det skall vi ha. Jag skall gärna säga att det har varit en intressant upplevelse att få flyga med militära plan. Man lär sig visserligen inte något om tekniken, men man lär sig vilka påfrestningar en pilot utsätts för när han i en stressig situation skall fullgöra sina mycket besvärliga uppdrag.
Jag tycker att det är bra att en och annan politiker flyger med militära plan, och jag vill gärna ta tillfället i akt att invitera konstitutionsutskottets ordförande till en flygtur med Viggen. Jag lovar att man kommer att göra sitt bästa för att visa upp Viggens maximala prestanda, och jag hoppas att ordföranden genomför den här flygturen innan utskottet justerar sitt betänkande.
Thage G Peterson: Är detta ett försök att muta KU:s ordförande?
Anders Björck: Jag tror inte att Thage G Peterson efter en flygtur kommer att uppfatta detta som en muta!
Kurt Ove Johansson: En mer intressant fråga är kanske om försvarsministern kan sitta här och själv bestämma vem som skall få följa med i ett militärflygplan.
Anders Björck: Jag kan ju ta ett regeringsbeslut om detta. Jag tror att utskottets ordförande kommer att ha en viss prioritet. Sedan får vi se om Kurt Ove Johansson kommer ner i sittbrunnen.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern behöver alltså inte fråga Chefen för flygvapnet utan kan själv fatta ett sådant här beslut?
Anders Björck: Nej, jag sade nyss att man skulle ta ett regeringsbeslut. Jag kan förklara för Kurt Ove Johansson att de gånger som jag har flugit med Viggen -- och det är inte särskilt många -- har jag varit utomordentligt noga med att det fattas beslut.
Jag gjorde en resa till Farnborough, och om den resan fattades det ett formellt regeringsbeslut. När det beslutet skulle fattas förklarade jag mig jävig, och ett annat statsråd var föredragande. Vi tillämpar principen att det skall fattas regeringsbeslut när det gäller flygningar utomlands. I övrigt har jag aldrig hänvänt mig direkt till en flottiljchef, utan jag har alltid gått via Chefen för flygvapnet, som sedan har tagit vidare kontakter. Jag vet vad som annars kan hända om konstitutionsutskottet piggnar till.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern är ju inom regeringen ansvarig för JAS-projektet. Borde då inte försvarsministern ha blivit informad om att JAS 39 Gripen 102 skulle uppvisningsflyga den här ödesdigra dagen -- av det enkla skälet att det här planet inte var färdigt.
Anders Björck: Detta är en stor missuppfattning. När planet flög var det av fackmyndigheten godkänt för flygning. Det hade flugit 50 gånger när haveriet inträffade -- haveriet inträffade under flygning nr 51. Man kan väl lugnt konstatera att om ett plan flugit 50 gånger och är godkänt, så skall det mycket till innan en politiker går in och säger: Stopp och belägg -- nu får ni inte fortsätta längre! Jag undrar vilka regler som i så fall skulle gälla.
Kurt Ove Johansson: Alla andra berörda -- FMV, flyget och IG-JAS -- hade information om att uppvisningen skulle äga rum, men av någon konstig anledning skulle inte försvarsministern och hans departement -- de högsta ansvariga för detta projekt -- ha den blekaste aning om att denna uppvisning skulle äga rum. Tycker ändå inte försvarsministern att detta verkar mycket egendomligt?
Anders Björck: Nej, det tycker jag faktiskt inte, utan jag tycker att det verkar naturligt. Det är precis denna ordning som vi har haft -- det är fackmyndigheterna som fattar beslut om uppvisningar. Planet hade flugit över Stockholms Vattenfestival året före kraschen, det var luftvärdighetsgodkänt och det hade flugits 50 gånger. Även om jag hade haft kännedom om denna flygning, har jag svårt att förstå på vilka grunder som jag som politiker skulle kunna gripa in.
Kurt Ove Johansson: Den 8 juni levererades JAS 39 Gripen 102. Det sker vid en klang- och jubelföreställning. Statsministern håller ett högstämt tal, medan försvarsministern befinner sig på annat håll. Chefen för flygvapnet beslutar kort tid därefter att JAS skall uppvisningsflyga över Stockholm. Kan Anders Björck förklara hur ett sådant beslut kan hållas hemligt i ett par tre månader för en så vetgirig försvarsminister som Anders Björck?
Anders Björck: Beslutet om uppvisningsflygningen fattades den 1 juli, och kraschen inträffade den 8 augusti. Det var alltså inte fråga om ett par tre månader.
Kurt Ove Johansson: Jag berättade för försvarsministern att man på FMV redan i maj visste att uppvisningen skulle ske.
Anders Björck: Jag tror att det beror på att alla har utgått ifrån att man följde gällande bestämmelser och den ordning som man alltid tillämpat. Någon gång måste ju ett flygplan flyga för första gången, och det har ingen försvarsminister -- varken jag eller någon tidigare -- sagt nej till.
Kurt Ove Johansson: Planet överlämnades alltså till flygvapnet den 8 juni. Borde inte då en vetgirig försvarsminister av eget intresse ha tagit reda på de aktuella planerna? Försvarsministern är ändå den högste ansvarige för detta projekt. Detta är väl en rimlig begäran?
Anders Björck: Nej, det är inte en rimlig begäran. Vi har beställt 140 Gripen-plan. Detta var det första serietillverkade, och det kan naturligtvis inte uteslutas att varje nytt plan har en del barnsjukdomar. Det är därför man gör vissa utprovningar och tester innan det levereras till flygvapnet. Jag har svårt att se att någon försvarsminister skall hålla kontroll över 140 plan och plötsligt bli överdomare.
JAS-kommissionen har gjort en mycket noggrann genomgång av ärendet och riktar ingen kritik mot försvarsministern. Även Statens Haverikommission har gjort en mycket noggrann utredning, och inte heller där riktas någon kritik mot försvarsministern.
Den dag regeringen tar över Haverikommissionens verksamhet och mycket annat är man väldigt farligt ute. Jag anser att vi skall motverka en politisering på det här området.
Kurt Ove Johansson: Anser försvarsministern att det var ett klokt beslut att i det utvecklingsskede som JAS 39 Gripen 102 befann sig i låta planet uppvisningsflyga vid Stockholms vattenfestival?
Anders Björck: Det skall jag inte svara på. Med facit i hand kan man säga att inget plan skall starta från banan, om det sedan leder till en krasch. Efterklokhet är det värsta jag vet i sådana här sammanhang.
Det är teknik det handlar om, och ibland tycker jag att folk borde se litet mer runt hörnet. På frågan om beslutet om uppvisningen skall de svara som har de tekniska kunskaperna. Jag vill understryka att beslutet att låta planet flyga den 8 augusti inte har kritiserats av vare sig JAS-kommissionen eller Haverikommissionen. Om kommissionerna hade haft uppfattningen att det var fel att låta planet flyga hade de sagt det, men det har de faktiskt inte gjort.
Kurt Ove Johansson: Men såvitt jag vet har ingen hävdat -- inte ens Chefen för flygvapnet, som fattade beslutet -- att medverkan av JAS 39 Gripen vid Stockholms vattenfestival var nödvändig för projektets genomförande.
Anders Björck: Självfallet inte. Chefen för flygvapnet, som alltid är den som har att fatta beslut om flyguppvisningar, har motiverat sitt beslut med att man ville visa skattebetalarna vad de får för pengarna.
Det finns säkerligen många synpunkter på reglerna för flyguppvisningar, och jag anser att de kontinuerligt skall ses över. Men att sätta upp ramar för vad man får göra och inte göra på en flyguppvisning är någonting mycket komplicerat, och jag upprepar än en gång att försvarsministern inte skall lägga sig i detta. Det är inte och har aldrig varit hans uppgift.
Kurt Ove Johansson: Men flera experter har sagt att flygningen över Stockholm var till nackdel för JAS-programmet som sådant. Det anser alltså inte försvarsministern?
Anders Björck: Det är klart att uppvisningen var till nackdel för JAS-programmet, eftersom planet störtade. Men det är ju en truism.
Kurt Ove Johansson: De experter som jag hänvisar till menar att den här typen av uppvisningsflygningar inte är bra för projektutvecklingen.
Anders Björck: Man har ju varit mycket restriktiv när det gäller flyguppvisningar med JAS, trots att det har flugit ett antal gånger.
Kurt Ove Johansson: Nyss skröt ju försvarsministern med det antal flygningar som gjorts.
Anders Björck: Vi skall vara medvetna om att antalet förfrågningar torde vara mångdubbelt större. Det är klart att man på alla lokala flygdagar, jubileer osv. gärna vill ha Gripen med -- det är ju det modernaste flygplan vi har. Av vad Chefen för flygvapnet sagt framgår att man har varit restriktiv. Flygvapenchefen fattade beslutet att man liksom året dessförinnan skulle flyga över Stockholm Water Festival. Det var ingen som protesterade 1992, och det var ingen som protesterade före det här beslutet -- det hördes inte ett knäpp från någon, och det finns inga handlingar som visar att någon har protesterat mot beslutet om uppvisningen.
Men så händer då den 51:a gången som planet flyger en olycka, och -- som jag sade -- då träder det fram ett par hundra tusen flygexperter.
Jag har roat med mig att gå tillbaka och läsa pressklippen, och jag måste säga att jag tar mig för pannan.
Dagen efter kraschen krävde en rödskäggig s.k. fredsforskare en massa människors avgång -- och detta innan man över huvud taget visste vad det handlade om. Det kunde mycket väl ha varit så att en fågel hade sugits in i luftintaget -- detta är tyvärr vanligt. Kraschen hade i sådant fall inte haft ett dugg med flygplanet att göra. Men ingen brydde sig om att vänta på besked på den punkten.
Det kunde också ha varit ett pilotfel -- han kunde ha fått en black out eller en hjärnblödning. Sådant har hänt.
Men skrik, skrik och åter skrik hördes dagen därpå, innan man hade fått ens Haverikommissionens preliminära rapport i ärendet. Det blev en hysteri, och jag tycker att det är bra att JAS-kommissionen har återfört saker och ting till ordningen.
Kurt Ove Johansson: Det är ju möjligt att försvarsministern tycker bättre om blåskägg än om rödskägg. Men det var ändå så, att Gunnar Lindström, som var en mycket kompetent projektledare för JAS-programmet, kraftfullt har uttalat att uppvisningen över Stockholm var mer avancerad än vad den borde ha varit. Kan inte försvarsministern åtminstone hålla med om detta?
Anders Björck: Gunnar Lindströms kritik kom ju efter det att kraschen hade ägt rum. Såvitt jag vet finns det inga belägg för att han hade protesterat dessförinnan. Det är möjligt att han före kraschen hade framfört synpunkter på uppvisningen, men det känner jag inte till. Vi har ju konstaterat att det skedde ett visst överskridande av några av de premisser som hade satts upp för flygningen. Det skulle egentligen inte ha påverkat flygningen, men piloten gjorde uppenbarligen vissa smärre överskridanden.
Det som hände är naturligtvis djupt olyckligt, och det kunde ha fått mycket besvärliga konsekvenser. Men -- fortfarande: Är det en försvarsministers uppgift att utforma ett uppvisningsprogram vid en vattenfestival? Jag tycker det inte, och mina företrädare har inte heller tyckt det.
Kurt Ove Johansson: Men nu gällde ju min fråga om försvarsministern tyckte att det var klokt att utföra ett avancerat uppvisningsprogram över 500 000 människor.
Anders Björck: Även året dessförinnan flög man över Vattenfestivalen, och det var mycket folk där då ocskå. Mot den flygningen kom det inga protester.
Jag tycker att vi även i fortsättningen skall visa upp såväl militära som civila flygplan. Jag förutsätter att man drar erfarenheter av det som nu har hänt. Om reglerna för uppvisningsflygningar skall skärpas, är det en uppgift för de myndigheter som är kompetenta på detta område. Om dessa myndigheter kommer fram till att det krävs rejäla skärpningar -- t.ex. att man inte gör sådana här uppvisningar över tätbebyggt område och att man reducerar möjligheterna till avancerade manövrer -- kommer jag inte att protestera, utan jag kommer att säga att jag utgår från att man gör en korrekt bedömning.
Kurt Ove Johansson: Men nu var det faktiskt också så, att Lindström redan före kraschen hade synpunkter på den här typen av flyguppvisningar. När jag ställde en personlig fråga till Staffan Näsström, som också är mycket kunnig på flygområdet och som tillsammans med Per Borg har deltagit i en utfrågning i utskottet, svarade han att han som flygningen kom att utveckla sig delar Lindströms uppfattning.
Försvarsministern har alltså ingen uppfattning om detta?
Anders Björck: Jag har flera gånger sagt, att det vore den enklaste saken i världen för mig att, med facit i hand, inför riksdagens konstitutionsutskott framföra en rad synpunkter på vad man borde ha gjort eller inte borde ha gjort. Jag skulle kunna hålla med både den ene och den andre. Men det vore utomordentligt fegt om jag med facit i hand skulle sitta här och dra slutsatser, när ingen gjorde det så länge kraschen inte hade inträffat. Jag känner en stor ödmjukhet inför de problem som finns i samband med utprovning av nya flygplan. Jag har redovisat för konstitutionsutskottet att vi tidigare har haft långt värre problem med vissa flygplanstyper, men då har ingen försökt göra politik av detta. Man har i stället försökt jobba konstruktivt för att riksdagens beslut skulle kunna genomföras. Jag tänker inte tycka till om vilka manövrer som får göras eller inte göras, eftersom jag inte är kompetent att göra en professionell bedömning.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern försöker hela tiden driva det dithän, att det är lätt att avgöra lämpligheten av den här flygningen när man har facit i hand. Men jag har här påvisat att de som är experter på området anser att den här typen av flyguppvisningar över huvud taget är olämplig med tanke på projektets utveckling -- detta projekt kostar ändå svenska folket åtskilliga miljarder kronor.
Nog borde väl försvarsministern ändå kunna medge att den här typen av uppvisningsflygningar inte är särskilt lämplig i det skede av utvecklingen som JAS-projektet befann sig i!
Anders Björck: Vi har ju haft ett antal uppvisningar med Gripen -- jag har här angett antalet. Det ankommer inte på mig -- helt enkelt därför att jag inte är kompetent -- att säga att vi borde ha haft fem eller tio uppvisningsflygningar mindre. Detta är en sak som Chefen för flygvapnet måste ta ställning till, eftersom det är han som har ansvaret för att projektet håller sig inom den tidtabell som har ställts upp. Sedan är det självklart att jag har samma uppfattning som han om att tidtabellen aldrig får äventyra flygsäkerheten.
Jag tycker att man skall dra alla slutsatser man kan av det som inträffade. Det är möjligt att en del bedömare då kommer fram till att flyguppvisningar med en mycket stor publik icke får omfatta mer avancerade manövrer. Att det flyger flygplan över Stockholm är ju ingenting konstigt. Mitt rum på Försvarsdepartementet råkar vara beläget så, att jag ser inflygningar till både Arlanda och Bromma. Jag ser mycket flygplan. Jag har under dessa år ganska ofta sett ett flygplan som släpar på en banderoll som gör reklam för Aftonbladet. Vad händer om ett sådant plan plötsligt dimper ner? Jag är övertygad om att väldigt många människor då skulle komma till skada, men jag har ändå inte ingripit mot Aftonbladet.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern säger att det är tidtabellen som är det viktigaste...
Anders Björck: Nej, det sade jag faktiskt inte. Jag sade att det är Chefen för flygvapnet som har att försöka följa den tidtabell som är uppställd, men jag sade också att tidtabellen aldrig får ta över flygsäkerheten.
Kurt Ove Johansson: Varför sade inte försvarsministern det i sin rapport till riksdagen 1992?
Anders Björck: Det är en självklarhet!
Kurt Ove Johansson: Det är väl ingen självklarhet. Alla tidigare försvarsministrar redovisade varje år för riksdagen att förseningar hade inträffat och sade att strävandena att hämta in dessa tidsförluster inte fick gå ut över flygsäkerheten. Men i rapporteringen från regeringen till riksdagen 1992 nämner man inte längre tidsaspekten. Varför?
Anders Björck: Får jag göra några konstateranden.
Det första är att jag trodde att alla uppfattade detta som en självklarhet.
Det andra är faktiskt att den politiskt sammansatta JAS-kommissionen inte riktar någon kritik mot den här regeringens rapporter om JAS-projektet. Däremot gör man det mot den tidigare regeringens rapporter.
Det tredje konstaterandet blir en fråga: Om nu denna självklarhet hade behövt understrykas, varför reagerade då inte riksdagen? Jag tycker att även ledamöter som inte tillhör försvarsutskottet borde ha reagerat kraftfullt.
Kurt Ove Johansson: I alla redovisningar till riksdagen under 1980-talet har man betonat just tidsaspekten och förseningarna men samtidigt framhållit att detta inte fick inkräkta på säkerheten. Men helt plötsligt år 1992 gör man inte denna markering. Då säger försvarsministern att detta är en självklarhet. Men försvarsministern har betonat att det är viktigt att hålla tiderna, men nu säger han: Absolut inte -- säkerhetsaspekten får över huvud taget inte ifrågasättas. Försvarsministern menar alltså att han sitter här och säger självklarheter inför konstitutionsutskottet. Så kan det väl inte vara, utan säkerhetsaspekterna är naturligtvis någonting viktigt!
Anders Björck: Alla utskottsledamöter har nog inte uppfattat det så, att jag säger självklarheter.
Kurt Ove Johansson: Men är det inte viktigt att man redovisar att den tidsspillan som skett inte får inkräkta på säkerheten? Vore inte det en viktig redovisning till Sveriges riksdag?
Anders Björck: Jag minns naturligtvis inte de exakta skrivningarna i regeringens skrivelse 1992. Riksdagen reagerade inte mot den skrivelsen angående flygsäkerhet och annat. Riksdagen lade skrivelsen ad acta utan att reagera. Det är en självklarhet att flygsäkerheten går först. Jag vill understyrka att det plan som flögs i samband med Vattenfestivalen hade testats och fått luftvärdighetsintyg.
Kurt Ove Johansson: Vad kände försvarsministern till om det plan som levererades den 8 juni 1993 och som flögs över Vattenfestivalen -- dess status och brister?
Anders Björck: Jag måste erkänna att jag inte kände till hur det såg ut inne i svarta lådor eller inne i motorn. Jag gör oförbehållsamt detta erkännande. Det är inte en försvarsministers uppgift att personligen gå runt och knacka på planet, öppna motorhuven och kontrollera om det är luftvärdigt. Det finns regler som säger att ett flygplan inte får flyga, om det inte är luftvärdigt. Detta plan hade ett luftvärdighetsintyg. Kommunikationsministern går naturligtvis inte och knackar på planen ute på Arlanda för att se om planen där är luftvärdiga.
Jag...! Nej, jag skall inte säga vad jag tycker!
Kurt Ove Johansson: Jag utgår från att försvarsministern för inte så länge sedan läste ur PVT 920430 och PVT 931012 -- PVT står för projektvärdetillfälle. Han läste ju högt ur dessa i ett svar på en fråga av utskottets ordförande, och jag utgår därför från att försvarsministern har läst dessa PVT-rapporter mycket noga. Vill försvarsministern redovisa vad som där står om elektronikenheten och styrspaken i JAS? Om det förekom brister, så måste det ju vara brister som försvarsministern har känt till.
Anders Björck: Avser Kurt Ove Johansson den PVT som kom den 10 oktober 1993?
Kurt Ove Johansson: Det var den ena, men försvarsministern hänvisade också till 920430.
Anders Björck: Vad är det jag skall läsa?
Kurt Ove Johansson: Jag tycker att försvarsministern skall läsa exempelvis sidan 23. Det är det emellertid kanske för sent att göra i dag -- det borde försvarsministern ha gjort när dessa PVT kom.
Anders Björck: Jag har läst de rapporter som finns, och jag har citerat en del av det som rör styrspaken.
Kurt Ove Johansson: Men vill inte försvarsministern redovisa vad som står i PVT 920430, sidan 23, "Elektronikenheten och styrspaken i JAS".
Anders Björck: Det kan jag naturligtvis göra om jag får tid på mig...
Kurt Ove Johansson: Var det inte så, att de här första serieflygplanen, varav 39-102 var ett, i flera avseenden avviker från seriestatus? Är det inte på det sättet?
Anders Björck: Jo, och jag upprepar: Detta är en utprovning, och alla har varit medvetna om sedan haveriet 1989, som alltså inträffade när jag inte var försvarsminister, att det varit problem med styrsystemet. Det intressanta har då varit de rapporter som säger att planet nu har uppnått en sådan förbättring att det har fått ett luftvärdighetsgodkännande. Att det har varit problem med styrsystemet har alla som följt med i massmedia känt till.
Kurt Ove Johansson: Det fanns alltså brister som var redovisade redan 1992?
Anders Björck: Detta är ju offentliga handlingar, som har gått till riksdagens samtliga 349 ledamöter. Man kan då undra varför ingen av dessa reagerade.
Kurt Ove Johansson: Jag tror inte att PVT-na har gått till riksdagen. Regeringen har till riksdagen sänt årliga rapporter, som bygger på uppgifter från Försvarets materielverk. Däremot tror jag inte att man har skickat ut dessa PVT. Jag tror att det kan finnas uppgifter i PVT-na som är hemliga.
Anders Björck: Regeringen gör en årlig redovisning till riksdagen. Sedan ankommer det på riksdagens försvarsutskott att behandla dessa skrivelser. Det sker också speciella JAS-föredragningar i försvarsutskottet. Utskottets ledamöter har då alla möjligheter att säga stopp och belägg. Men detta är inte poängen, utan det är att den fackmyndighet som har att utfärda luftvärdighetsintyg säger att planet är luftvärdigt.
Kurt Ove Johansson: Det är viktigt att få fastställt om försvarsministern kunde ha känt till att det plan som levererades den 8 juni hade tekniska brister. Det är ju inte ointressant i sammanhanget.
Förhöll det sig inte så, Anders Björck, att det första serieflygplanets tekniska status inte svarade mot de krav som hade avtalats?
Anders Björck: Det här planet hade flugits 50 gånger, och Chefen för flygvapnet bedömde att planet var luftvärdigt. Han beordrade deltagandet i flyguppvisningen.
Kurt Ove Johansson: Luftvärdighet är en sak, men jag vill veta om det inte var på det sättet att planets tekniska status inte svarade mot de krav som hade avtalats. Var det inte därför som staten höll inne en del av betalningarna?
Anders Björck: De tekniska specifikationer som finns berör en rad saker, varav en del inte alls har med luftvärdigheten att göra. Det kan gälla sådant som fartprestanda och mycket annat som inte har med luftvärdigheten att göra. Jag har fullt förtroende för det system som vi har och som innebär att myndigheterna avgör när ett plan skall flyga eller inte.
Kurt Ove Johansson: Kommer inte försvarsministern ihåg att staten höll inne pengarna?
Anders Björck: Jo, men detta har ingenting med luftvärdigheten att göra.
Kurt Ove Johansson: Men varför höll man inne pengarna? Var det inte precis som jag sade, nämligen därför att planet inte svarade mot det träffade avtalet?
Anders Björck: Hur betalningarna faller ut är en fråga för FMV, som är upphandlaren. Detta har i det här fallet inte med luftvärdigheten att göra. Betalningen för en bil kan man hålla inne, trots att bilen är trafiksäker. Det kan bero på att klädseln eller någonting annat inte är i det skick som man har beställt.
Kurt Ove Johansson: Men kan inte försvarsministern för en stund glömma det här med luftvärdigheten och svara på frågan om det inte förhöll sig så, att staten inte betalade ut pengarna därför att planet inte svarade mot de krav som hade avtalats?
Anders Björck: Jag har svårt att se vad det har med luftvärdigheten att göra, och det är ju den vi diskuterar när det gäller flyguppvisningen över Vattenfestivalen i Stockholm.
Kurt Ove Johansson: Men, snälla försvarsministern, glöm det här med luftvärdigheten! Jag frågar om det inte var på det sättet att staten inte betalade ut pengarna därför att planet inte motsvarade de krav som hade avtalats? Jag tycker att försvarsministern för ett ögonblick skulle glömma det här med luftvärdigheten och i stället svara på min fråga.
Anders Björck: Nej, det tänker jag inte göra, och det av det mycket enkla skälet att jag är här för att svara på frågan om jag hade ett ansvar eller inte för den olycka som inträffade i samband med Vattenfestivalen i Stockholm. Nu är Kurt Ove Johansson inne på någonting annat, nämligen frågan om betalningsutfallet, och detta har inte någonting med den här saken att göra. Chefen för flygvapnet hade godkänt planet såsom varande luftvärdigt.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern är den högste ansvarige i regeringen för projektet, som kostar skattebetalarna väldigt mycket pengar, men han säger att det ligger utanför ämnet när jag frågar om försvarsministern verkligen inte vet att dessa pengar hölls inne därför att planet inte svarade mot de avtalsgivna kraven.
Anders Björck: Gången är följande:
Regeringen uppdrar åt Försvarets materielverk att göra en upphandling. En mycket vanlig missuppfattning som förekommit i media när det gäller stridsvagnsaffärer och annat är att det är regeringen som sluter kontraktet. Det finns inget kontrakt mellan regeringen och IG-JAS. Däremot finns det ett regeringsbeslut, som grundar sig på ett bemyndigande från riksdagen att uppdra åt Försvarets materielverk att skriva kontrakt och att sköta betalningarna.
När vi år 1992 fattade beslut om ett kontrakt med IG-JAS angående delserie 2 undertecknades det kontraktet av chefen för huvudavdelning flygmateriel och inte av mig. Därmed ligger också ansvaret på FMV.
Kurt Ove Johansson: Jag förstår att jag inte kommer att få något svar på denna fråga. Men kan försvarsministern ändå inte bekräfta att den prototyp för styrsystemfunktionerna som finns i planet är prestandanedsättande? Är det inte så?
Anders Björck: Efter det som inträffade blev det självfallet ett flygförbud, och därefter har man gjort en ny mjukvara. Den mjukvaran medför vissa begränsningar jämfört med mjukvara som planet hade vid uppvisningen över Stockholm Water Festival.
Detta är inte någonting särskilt konstigt. Man har haft ett dussin olika styreditioner. Det sker en successiv utvärdering av hur mycket de olika styrsystemen tål.
Kurt Ove Johansson: Om jag förstått det rätt, kommer elektronikenheten och styrspaken hårdvarumässigt att serieutföras först efter ett visst antal plan. Det kan man faktiskt läsa sig till.
Anders Björck: Ja, och detta är ingenting unikt, utan så har det varit även vid utvecklandet av tidigare flygpan. Man har också under Gripensystemets existens ändrat på detta undan för undan. Det har förekommit en diskussion om styrspaken.
Allt detta, liksom vissa andra saker, har JAS-kommissionen noggrant gått igenom.
Kurt Ove Johansson: Men då måste väl försvarsministern också medge att det JAS-plan som levererades den 8 juni 1993 innehåller komponenter som inte var färdigutprovade. Detta måste, såvitt jag förstår, försvarsministern ha känt till.
Anders Björck: Planet har inte, enligt JAS-komissionens eller andra redovisningar, innehållit några komponenter med brister som har påverkat flygsäkerheten.
Kurt Ove Johansson: Det kan man läsa sig till i dessa PVT som vi exercerat något här och som jag tror att försvarsministern har framför sig. Det är alltså ingenting konstigt med det.
Jag konstaterar alltså att 102:an inte var färdig, och jag menar att planet därför inte borde ha fått flyga över Stockholm den här olycksaliga dagen -- den 8 augusti. Det är den slutsats man måste dra när man går igenom det material som har tagits fram i utskottet. Jag tycker det är konstigt att försvarsministern inte kan hålla med om den slutsatsen.
Anders Björck: Nej, det kan jag verkligen inte göra. Varje flygplan som levereras är naturligtvis en individ. Det intressanta är ju om ett flygplan som levereras har problem som gör att planet inte är luftvärdigt. JAS-kommissionen har enhälligt konstaterat att det inte fanns någon anledning att inte låta detta plan flyga. Jag har samma uppfattning som en enhällig JAS-kommission, och jag tycker att det finns viss anledning att visa litet respekt för de slutsatser som JAS-kommissionen efter ett mycket noggrant arbete har kommit fram till.
Ylva Annerstedt: Inledningsvis redovisade försvarsministern att det sker ungefär 200 uppvisningsflygningar varje år. Det gör ungefär 600 sådana flygningar under Anders Björcks tid som försvarsminister.
Har man för det första någonsin efterfrågat försvarsministerns synpunkter på säkerheten vid dessa flygningar?
Har man för det andra någon gång efterfrågat försvarsministerns tillstånd för dessa flygningar?
Anders Björck: Svaret är nej.
Bengt Hurtig: Vi har fått det intrycket att det är naturligt att stridsflygplan av den här typen kan haverera. Det har hävdats att det med tidigare flygplanstyper skett betydligt fler haverier än med Gripen. Är det då inte rimligt att anta att ytterligare några JAS-plan kommer att störta?
Anders Björck: Jag tror att man måste vara medveten om att den risken finns. Det går aldrig att ge några garantier för att ett sådant här mycket avancerat flygplan, som delvis har en ny teknik -- vi får inte glömma bort att det är fråga om en ny generation flygplan -- inte kommer att drabbas av fler haverier. Vi hoppas naturligtvis att det inte kommer att ske. Och vi inte bara hoppas, utan i Flygvapnet gör man allt vad man kan för att det inte skall inträffa några haverier.
Jag vill vara mycket uppriktig och säga att det icke går att utesluta att det kan inträffa fler haverier. Det är också därför som man, när man beställer flygplan av den här typen, i kontraktet har med en s.k. haverireserv.
Bengt Hurtig: Om man deltar i ett par hundra flyguppvisningar per år, innebär detta alltså att ytterligare plan kan komma att störta under flyguppvisningar!
Anders Björck: Den risken finns, men vi har i Sverige varit väldigt förskonade från sådana händelser, jämfört med vissa andra länder. Det ligger ett stort ansvar på de berörda myndigheterna att se över reglerna för flyguppvisningar. Den frågan bereds för närvarande i Kommunikationsdepartementet -- den ligger alltså inte under Försvarsdepartementet.
Bengt Hurtig: Men vore det då inte naturligt att man som försvarsminister tyckte att uppvisningsflygningar med JAS inte skall ske över tätbebyggda områden, eftersom det faktiskt finns en risk för att planet kan största?
Anders Björck: Jag tycker självfallet att det skall övervägas i vad mån man skall ändra bestämmelserna. Som jag nyss sade bereds detta ärende i Kommunikationsdepartementet. Personligen tycker jag inte att man skall sluta med flyguppvisningar. Sådana har förekommit under mycket lång tid, och det har inträffat förvånansvärt få olyckor. Uppvisningar har ett visst värde, och de drar en oerhört stor publik. Det är väl ändå ett mått på det stora intresset för JAS att en halv miljon människor faktiskt var ute för att se den här flyguppvisningen.
Det sker i dag väldigt många flygningar över Stockholm -- jag har nämnt inflygningslederna till Arlanda och Bromma, och här tillåts reklamflygningar och mycket annat. Det finns naturligtvis en risk att ett flygplan kan störta och förorsaka mycket stor skada.
Detta är en mycket grannlaga uppgift, och jag delar helt Bengt Hurtigs uppfattning att man skall titta mycket noga på detta och dra erfarenheter av vad som har hänt.
Bengt Hurtig: Risken för haveri med ett passagerarplan är ju ändå ofantligt mycket mindre än med ett stridsplan under utprovning, varför jag anser att man inte kan dra denna parallell.
Anders Björck: Det är klart att den risken bör vara mindre, men icke förty hände för bara någon vecka sedan ett haveri utomlands med ett svenskt plan. Det sker ständigt haverier med civila flygplan -- fler än med militära plan, eftersom den civila flygtrafiken är betydligt större än den militära. Det intressanta är om flygplanet är luftvärdighetsgodkänt och vilken form av uppvisningsprogram som läggs upp. Men här har jag fortfarande den bestämda uppfattningen att det inte är en politikeruppgift att döma av vilken form av avancerade manövrer som ett plan skall få göra eller inte göra.
Bengt Hurtig: Det måste ju ändå vara en politikeruppgift, såväl för en riksdagsledamot som en försvarsminister, att informera sig om och ha en överblick över ett säkerhetssystem. Det kan ju trots allt gå snett.
Försvarsministern har själv sagt att detta är ett tekniskt oerhört komplicerat system, som har genomlysts väldigt noga, och att man, innan haveriet inträffade, hade fått en massa information om att styrsystemet nu fungerade. Chefen för flygvapnet kunde själv inte bedöma om planet var flygvärdigt, utan den bedömningen gjordes av särskilda experter på FMV. Piloten hade tydligen inte heller tillräcklig information.
Min fråga till försvarsministern blir då: Kan vi som politiker lita på det säkerhetssystem som nu tillämpas?
Anders Björck: I princip tycker jag det, och som jag sagt flera gånger anser jag att det är en bra ordning som vi har. Vi har haft mycket färre olyckor än i de flesta andra länder som tillverkar motsvarande flygplan, och vi har haft mycket färre haverier med Gripen än vad vi har haft med tidigare generationers svenska flygplan.
Men ingenting är ju så bra att det inte kan bli bättre. Det intressanta nu anser jag vara att man drar rimliga slutsatser av detta haveri. Som jag sade pågår den beredningen i ett annat departement.
Den knepiga frågan här är självfallet: Skall vi helt och hållet stoppa flyguppvisningar, eftersom alla flyguppvisningar -- trots alla säkerhetsbestämmelser -- innebär ett risktagande? Även med begränsningar och restriktioner kan sådant inträffa som gör att ett flygplan kommer ur kurs och störtar i ett område där många människor vistas -- flyguppvisningar är definitionsmässigt någonting som sker inför publik.
Bengt Hurtig frågar om det har funnits information. Svaret är ja, och den informationen, både den positiva och den negativa, har ju redovisats till riksdagen. Riksdagen har inte reagerat och dragit slutsatsen att flyguppvisningar skall förbjudas. Om riksdagen beslutar någonting sådant, är det alldeles självklart att det beslutet gäller. Men i så fall måste riksdagen ta ett initiativ och utfärda ett generellt förbud mot flyguppvisningar.
Bengt Hurtig: Om det här haveriet hade medfört att många människor hade omkommit och många andra blivit invalidiserade, vilka beslut hade i så fall fattats om JAS-projektets fortlevnad?
Anders Björck: Som jag sade tidigare kunde haveriet ha berott på att en fågel hade kommit in i luftintaget och alltså varit en ren olyckshändelse, som inte hade någonting med Gripen som flygplan att göra. Det kunde också ha varit så att piloten hade fått problem med t.ex. hjärtat. Men alldeles oavsett om haveriet berodde på ett tekniskt fel eller inte, hade det med all säkerhet lett till en än mer inflammerad diskussion än den som vi fick, om människor hade dödats eller skadats. Jag vågar inte förutspå vad som då skulle ha hänt. Jag gissar emellertid att det skulle ha tagits en hel del initiativ för att antingen helt förbjuda eller begränsa flyguppvisningarna.
Thage G Peterson: Jag vill nu återkomma till frågan om ministerstyre.
Det har sagts att försvarsministern inte skulle ha något utrymme för att agera, även om han hade känt till att JAS-planet skulle delta i flyguppvisningen i Stockholm och skulle ha velat agera. Det sägs att ett statsråd inte får lägga sig i, eftersom det då skulle bli ministerstyre. Jag tror att Anders Björck och jag är överens om att detta inte är korrekt. Visst kan ett statsråd lägga sig i, om han vill. Och visst hade Anders Björck konstitutionella möjligheter att stoppa denna flyguppvisning om han hade velat göra det och förutsatt att han hade känt till att den skulle äga rum.
Enligt regeringsformen 11:7 är det inte tillåtet för regeringen att "bestämma hur förvaltningsmyndighet skall i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag". Detta är en bestämmelse som Anders Björck säkerligen läst flera gånger under sin tid i KU.
Mot denna bakgrund vill jag fråga försvarsministern: Rör Chefen för flygvapnets beslut om flygvapnets deltagande i flyguppvisningar "tillämpning av lag"?
Anders Björck: Vi är helt överens om att regeringen kan ingripa. Den frågan diskuterades när Chefen för flygvapnet var här. Han fick frågan vad som skulle ha hänt i det läget. Som jag sade för en timme sedan skulle det innebära att man fattade ett särskilt regeringsbeslut om att ett flygplan inte fick flyga. Det förutsätter då att man har kännedom om ärendet -- man kan inte fatta beslut om någonting som man inte har kännedom om.
Det är alldeles självklart att om jag hade vetat att flygplanet skulle störta, skulle jag ha tagit ett regeringsbeslut som förbjöd flygningen. Jag tror att Thage G Peterson under sin tid som industriminister skulle ha fattat ganska många regeringsbeslut om han hade vetat vad som skulle hända ute i verkligheten. Det är alldeles självklart -- efterklok kan man alltid vara.
Det kan inte vara så, att man griper sig an med ett speciellt fall, t.ex. när man får kännedom om en uppvisningsflygning, och fattar ett regeringsbeslut. I stället måste vi i så fall införa en ordning som innebär att alla flyguppvisningar skall prövas av regeringen. Det kräver att vi inför en anmälningsskyldighet när det gäller flyguppvisningar och fattar beslut på politisk nivå om och hur uppvisningarna skall genomföras.
Jag tror, herr ordförande, att detta vore en mycket olycklig ordning.
Thage G Peterson: Jag tycker att det är bra att försvarsministern och jag är överens om tolkningen att regeringsformen utan varje tvivel ger utrymme för regeringen att agera. Här det inte fråga om "tillämpning av lag", och det är inte fråga om "myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun". Därför hade det inte varit tal om ministerstyre. Men så har det sagts i den allmänna debatten, och det sades tidigare av vice ordföranden.
Regeringen är inte bunden av sina egna förordningar, utan man kan ändra och korrigera, och de av riksdagen anslagna medlen står faktiskt till regeringens disposition. Om försvarsministern hade velat det, skulle han genom ett nytt regleringsbrev ha kunnat styra myndigheternas verksamhet -- man hade kunnat fatta nya beslut.
Min huvudfråga är: Varför agerade då inte försvarsministern med hänsyn till den information som han hade på Försvarsdepartementet? Detta är inte vilket lilleputtsprojekt som helst, utan det är Sveriges största försvarsprojekt genom tiderna. Planet hade tidigare kraschat i Linköping, och det borde ha medfört en större uppmärksamhet från försvarsministerns sida. Planet var, som Kurt Ove Johansson har konstaterat, inte färdigutprovat. Det fanns alltså all anledning för försvarsministern att verkligen som en igel titta på utvecklingen av JAS-projektet. Därmed vill jag säga att jag har litet svårt att förstå att Anders Björck, med den handlingdskraft som han har visat i så många andra sammanhang, inte med extra noggrannhet följde just JAS-projektet. Där finns det frågetecken, och låt mig säga att vi är litet överraskade över att försvarsministern inte kände till den information som man uppenbarligen hade på Försvarsdepartementet.
Anders Björck: Jag tycker att vi skall klara ut det här med ministerstyre, även om jag trodde att vi redan hade gjort det.
Regeringen kan naturligtvis dispensera från sina egna regler. Om vi hade haft ett system som innebar att sådana här frågor avgjordes politiskt, skulle jag ha kunnat få fram ett regeringsbeslut av innebörden att detta plan, som hade flugit 50 gånger och som är luftvärdighetsgodkänt, inte fick flyga, eftersom det kunde komma att störta.
Om vi hade tillämpat den principen, skulle man -- om man kunde se in i framtiden -- undvika sådana här händelser. Men jag tycker att detta är en felaktig princip. Varför hade vi 30 haverier med Tunnan? Satt försvarsministrarna på den tiden och sov? Varför hade vi tre haverier med Lansen? Varför satt försvarsministrarna då och sov? Varför hade vi 25 haverier med Draken? Varför sov då försvarsministrarna? Varför hade vi 7 haverier under utprovningstiden med Viggen? Varför satt de försvarsministrarna och sov? Dessa försvarsministrar borde ju ha följt vart och ett av dessa projekt, som var sin tids största industriprojekt.
Om riksdagen beslutar att deltagande i flyguppvisningar och luftvärdighetsfrågor skall avgöras av Sveriges regering, kommer naturligtvis varje regering att följa det beslutet. Men då förväntar jag mig, om Thage G Peterson menar allvar med ett sådant system, att det snabbt tas ett utskottsinitiativ eller görs någonting liknande i den här riktningen.
Thage G Peterson: Jag noterar med tillfredsställelse att på en punkt är Anders Björck och jag överens, nämligen att ett ingripande inte hade varit ministerstyre utan hade varit fullt möjligt enligt grundlagen -- dels genom omregleringar, dels genom indragning av pengar. Den diskussionen kan vi då lämna därhän.
Mot den historiska bakgrunden med olika flyguppvisningar vill jag fråga Anders Björck hur många människor det var på Vattenfestivalen i Stockholm när planet gjorde sin uppvisningsflygning?
Anders Björck: Såvitt jag har erfarit av tidningarna var det väldigt många. Jag var inte där och räknade dem -- jag var över huvud taget inte i Stockholm under festivalen.
Thage G Peterson: Det var alltså tiotusentals människor.
Anders Björck: Jag var som sagt inte där och räknade dem, men jag tror att det var åtskilligt fler.
Thage G Peterson: Har Anders Björck tänkt tanken att 102:an hade släppts i väg till Le Bourget i Frankrike och där hade störtat? Vad hade då kunnat hända?
Anders Björck: Det hade förmodligen hänt detsamma som skulle ha hänt året innan på Farnborough, där planet gjorde en långt mer avancerad uppvisning än över Stockholm och mer avancerad än många av de mer "häftiga" uppvisningar som jag har sett. Det var över huvud taget ingen som protesterade mot detta. I Farnborough kunde det ha hänt en hel del.
Man bör nog, om man skall vara litet konsekvent, vara medveten om att vi inte kan plocka ut enstaka flyguppvisningar och säga att där skall ett statsråd eller, rättare sagt, regeringen ingripa. Det är möjligt att jag har en annan uppfattning än Thage G Peterson på denna punkt, men jag bara konstaterar att aldrig tidigare har något riksdagsutskott, riksdagen eller regeringen krävt en ordning som innebär att regeringen fattar beslut om luftvärdighet och om deltagande i flyguppvisningar. Något sådant krav har inte rests tidigare. Frågan kommer upp först efter Vattenfestivalen i Stockholm.
Om konstitutionsutskottet skulle stanna för en sådan ordning, hoppas jag att det snabbt kommer ett utskottsinitiativ. Vi skall i så fall utfärda de bestämmelser som behövs. Men det skulle innebära att vi dramatiskt bröt mot den ordning som vi tillämpat under många decennier. Det är möjligt att man skall göra så, men man kan faktiskt inte göra det retroaktivt.
Thage G Peterson: Får jag ställa ett par frågor om vad som är regeringens och ett statsråds ansvar.
Försvarsministern har här, i likhet med vad som sker i en PM från Försvarsdepartementet, med frenesi hävdat att ett stridsflygplans medverkan i en flyguppvisning i Sverige inte är en fråga som försvarsministern eller regeringen har att ta befattning med. Det tycker jag är ytterst anmärkningsvärt mot bakgrund av att det i departementet sedan i slutet av mars 1993 fanns en handling -- t.o.m. i två exemplar -- som tydligt utvisade att JAS Gripen skulle medverka i flyguppvisningar i Uppsala den 28 och 29 augusti. Om inte planet hade kraschat i Stockholm, hade det mycket väl kunnat ske i Uppsala inför publik. Planet var alltså inte färdigutprovat.
Vad denna utfrågning har handlat om är försvarsministerns kännedom om flyguppvisningar med JAS Gripen och hans möjlighet att agera på grundval av denna information. Kurt Ove Johansson och jag har vidare genom våra frågor konstaterat, att det är belagt att kunskap om JAS-planets deltagande i flyguppvisningarna fanns på departementet, trots det man skrev i promemorian. Jag går nästan så långt att jag säger att denna promemoria är vilseledande, eftersom där inte i klartext sägs någonting om det totala flyguppvisningsprogrammet -- det är åtminstone på gränsen till att vara vilseledande.
Det leder mig till frågan: Kan en händelse av det slag som inträffade med JAS-planet verkligen äga rum utan att det finns någon enda person på politisk nivå som har ansvaret för händelsen? Det är en principiell fråga, som jag tycker att det vore roligt att få diskutera med KU:s förre vice ordförande.
Anders Björck: Thage G Peterson gör ett antal konstateranden. Till detta skall jag inte säga annat än att den ordning som här tillämpas är densamma som tillämpades när Thage G Peterson själv satt i regeringen. Varför protesterade inte Thage G Peterson då? Under den tiden inträffade det faktiskt flygolyckor i samband med uppvisningar och annat. Varför tog inte Thage G Peterson då något initiativ?
Sedan konstaterar jag -- även jag kan väl som gammal KU-ledamot med ganska lång erfarenhet av utskottet få göra ett och annat konstaterande -- att frågan om politiskt ansvar diskuterades mycket noga vid överläggningar med partiledarna den 20 augusti. Vi diskuterade hur vi skulle göra i fortsättningen och hur vi skulle knäcka den viktiga principfrågan om när ett flygplan är luftvärdigt. När skall det få flyga igen? När har man rättat till felen? När är mjukvaruprogrammet för styrningen klart? Vem skall fatta det beslutet? Detta var de frågor vi diskuterade vid denna partiledaröverläggning, och som jag tidigare har redovisat här var vi helt överens. Det har framgått av media, och ingen har protesterat. Detta är en sak för Chefen för flygvapnet och FMV att ta ställning till.
Jag har aldrig tidigare varit med om att det har hävdats att kommunikationsministern eller försvarsministern skulle ha ett ansvar för flyghaverier. Det skulle han eller hon naturligtvis ha, om vi införde den ordning som jag har förstått att Thage G Peterson vill ha, nämligen att beslut om flyguppvisningar, inkl. de regler som skall gälla för uppvisningarna, fattas av regeringen. Jag har ingenting emot att någon tar ett initiativ i den riktningen -- det kan jag självfallet inte ha. Men det skulle leda till en oerhört komplicerad situation.
Och i förlängningen: Varför skall vi ha myndigheter för livsmedelskontroll, bilprovning eller vad det nu kan vara? Jag tycker att en ordning av det här slaget skulle innebära ett totalt brott mot den politiska tradition och förvaltningstradition som vi har i Sverige.
Thage G Peterson: Denna fråga är viktig, och jag lyssnar med intresse på vad Anders Björck säger.
Anders Björck satt med i KU när vi prövade Berglingärendet. Som reservant anförde Anders Björck att det faktum att det fanns en handling om den planerade permissionen -- ehuru justitieministern inte kände till den -- borde ha lett till att justitieministern hade skaffat sig information om denna handling. Det är här exakt likadant. Skillnaden är bara den att den handligen fanns i ett kassaskåp hos en departementtjänsteman, medan flygvapenchefens beslut om flyguppvisningar fanns i två exemplar på departementet utan att någon tjänsteman informerade Anders Björck om beslutet.
Då blir min vidare fråga om det politiska ansvaret: Om krascherna hade lett till tusen döda och tusen lemlästade människor, hade det inte heller då funnits något ansvar på politisk nivå? Jag är ute efter ett svar på den principiella frågan: Finns det ingen i landet som är politiskt ansvarig för att det kan hända en katastrof som till viss del beror på att statsrådet inte har vaknat inför den information som han har haft på sitt departement? Detta är för oss den intessanta frågan, och den ställer jag nu till Anders Björck.
Anders Björck: Jag tycker också att det är en intressant fråga. Jag erinrar mig mycket väl vad Socialdemokraterna sade i Berglingaffären. De hade då en något annan uppfattning än den de nu för fram. Nu råkar det emellertid vara en väldigt stor skillnad på att bevaka eller inte bevaka en spion och att ge sig in i en svart låda, där vi har den mest komplicerade datoriserade information som kan tänkas på flygområdet, eftersom det här handlar om ett instabilt plan. Det föreligger alltså här en mycket stor skillnad.
Vi kan naturligtvis alltid diskutera det politiska ansvaret, t.ex. vilket ansvar ett statsråd har och hur långt detta sträcker sig. Jag skulle kunna ta upp konkreta fall som gäller utskottets ordförandes sätt att som industriminister sköta vissa frågor. Var det Thage G Petersons fel att miljarder förslösades ...
Thage G Peterson: Nu gäller utfrågningen ...
Anders Björck: Nu pratar jag här!
Thage G Peterson: Anders Björck, vi...
Anders Björck: Nu pratar jag här och vill inte bli avbruten.
Thage G Peterson: Utfrågningen gäller om Anders Björck ...
Anders Björck: Får jag fortsätta?
Thage G Peterson: Jag ber Anders Björck att ...
Anders Björck: Får jag fortsätta?
Thage G Peterson: Det får Anders Björck göra om han svarar på frågorna, och utfrågningen gäller försvarsministerns roll i JAS-kraschen och ingenting annat.
Anders Björck: Herr ordförande! Jag tycker att det är upprörande att jag inte får tala till punkt. Jag förstår varför jag inte får göra det.
Jag ville ta ett exempel. Var det Thage Petersons fel att man stängde fabriker i Uddevalla och Malmö? Hade Thage G Peterson ett ansvar för detta?
Thage G Peterson: Jag måste faktiskt få åberopa min företrädare i ämbetet som i sina memoarer skriver om Anders Björck, som hade sagt: "Jag vill till protokollet anteckna att statsministern inte tar konstitutionsutskottet på allvar." Jag tycker inte att statsministern skall göra den här typen av utfall. Statsministern är här för att svara på frågor. Jag vill säga på samma sätt som Anders Björck: "Försvarsministern tar inte konstitutionsutskottet på allvar. Försvarsministern är här för att svara på frågor." Jag kan i vilket annat sammanhang som helst ta en politisk debatt om mina insatser som industriminister. Men denna utfrågning gäller faktiskt inte den saken, Anders Björck, utan utfrågningen gäller försvarsministerns roll i och ansvar för JAS-kraschen. Jag anser att försvarsministern då får finna sig i att svara på mina frågor.
Jag upprepar frågan igen: Känner Anders Björck inte något politiskt ansvar för hanteringen av denna fråga? Man hade ju på Försvarsdepartementet ändå information om dessa uppvisningar.
Anders Björck: Jag anser att ordföranden är partisk när han inte låter mig tala till punkt. Det skall en ordförande inte vara. Det var utskottets ordförande som gick bort från frågan om JAS-kraschen genom att tala allmänt om statsråds politiska ansvar. -- Det kommer att framgå av det stenografiska protokollet.
Jag tog då ett exempel på detta område för att belysa vilka konsekvenserna blir av den tes som ordföranden driver. Det exempel jag tog var om Thage G Peterson som industriminister var ansvarig för det som hände med vissa industriprojekt som kostade skattebetalarna miljarder kronor. Var det hans fel att företag inte lyckades genomföra vad som var avsett med de stödpengar man fick? Detta tycker jag var en mycket relevant fråga, när Thage G Peterson inte längre talade om JAS-kraschen i sig utan ställde frågan om det inte ytterst finns ett politiskt ansvar.
Thage G Peterson: Jag förstår av de svar som Anders Björck har gett under kvällen att han känner sig trängd och anser sig behöva ta upp händelser under min tid i regeringen. Jag förstår att Anders Björck gör allt vad han kan för att söka föra över diskussionen till andra områden. Jag kan ha förståelse för det, men jag tycker att det är en nonchalans mot riksdagens konstitutionsutskott. -- Det kommer också att framgå av protokollet.
Jag har för min del avslutningsvis ytterligare en fråga med anledning av Anders Björcks svar på Kurt Ove Johanssons frågor: Fanns det några uppgifter på Försvarsdepartementet om tekniska problem när det gäller JAS? Fanns det några uppgifter om att planet i vissa lägen skulle kunna överstegras?
Anders Björck: Jag reagerar starkt mot påståendet att jag skulle ha visat bristande respekt för det här utskott...
Thage G Peterson: Jag ...
Anders Björck: Skall man inte få tala till punkt? Klarar inte ordföranden sin uppgift? Nu är det faktiskt jag som talar. Jag har suttit här i nästan två och en halv timme och svarat på något hundratal frågor. Jag hyser mycket stor respekt för utskottet, men jag förbehåller mig rätten att dra de paralleller som är relevanta med tanke på de frågor som jag får. Det tycker jag är en självklarhet. Det var inte jag som tog upp frågan om statsrådens allmänna politiska ansvar.
I de skrivelser som vi har skickat till riksdagens försvarsutskott belyses de problem som rör styrsystemet. Men där redogörs också för de slutsatser som berörda myndigheter drar, nämligen att problemen är under kontroll. Det intressanta med en sådan här redovisning är vilka slutsatser man drar. Jag har citerat vilken slutsats man drog i skrivelsen den 30 april 1992: "Styrsystemet har under genomförd flygverksamhet haft hög tillförlitlighet." I utvärderingen inför leverans av flygplan 39-102 sade man i sammanfattning: "Styrsystemet visar god funktion och god tillgänglighet."
Vid projektvärderingstillfälle 7 sade man: "Styrsystemet har under genomförd flygverksamhet haft hög tillförlitlighet i apparatfunktionen." Vidare sade man att det hade varit ett antal problem i dessa sammanhang. Det kan vi naturligtvis läsa upp, men det intressanta måste ju vara vilka slutsatser som fackmyndigheterna faktiskt har dragit i sammanhanget.
Jag upprepar än en gång: När det gäller metodiken har det vid de överläggningar vi haft med partiledarna inte funnits någon annan uppfattning än att detta är någonting som berörda fackmyndigheter skall avgöra.
Thage G Peterson: Om det nu är så, Anders Björck, att ni på Försvarsdepartementet hade all den information som ni nu nämner, hur kan ni då i yttrandet till konstitutionsutskottet skriva, att det på Försvarsdepartementet inte funnits uppgifter om tekniska problemen och att det inte fanns uppgifter om att planet i vissa lägen kunde överstegras? Det är ju att vilseleda konstitutionsutskottet när ni skriver så i promemorian. Nu har ju försvarsministern sagt att ni hade all denna tekniska information.
Anders Björck: De frågor vi fick var om det inför uppvisningen över Vattenfestivalen fanns någon information som innebar att just det plan som skulle användas vid den flygningen inte skulle kunna klara av sina uppgifter. Vi har då självfallet utgått från att flygplanet var förklarat luftvärdigt. Det hade flugit 50 gånger, och det var ingenting onormalt med uppvisningar. Berörda myndigheter -- Chefen för flygvapnet och FMV -- hade fattat vederbörliga beslut. Jag tycker att det är en mycket korrekt information som har lämnats till konstitutionsutskottet. En enhällig JAS-kommission har ansett att vi korrekt har skött rapporteringen till riksdagen i dessa frågor under den tid som jag har varit försvarsminister. Däremot sköttes den inte korrekt när min företrädare var försvarsminister. Det framgår också av JAS-kommissionens enhälliga yttrande.
Statens haverikommission, som är en fackmyndighet, har också noga prövat ärendet och funnit att det inte fanns någon anledning att stoppa flygningen, och det tycker jag är viktigt. Statens haverikommission säger att det var okej att låta planet flyga. Sedan kan konstitutionsutskottet naturligtvis ha en annan uppfattning, men med all respekt för utskottet tror jag att fackmyndigheterna i tekniska frågor ändå har en tillfredsställande kompetens.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja ta vid här, Försvarsministern läste på nytt från 920430. Jag drar den slutsatsen av vad försvarsministern läste upp att regeringen godtog slutsatsen att styrsystemet i JAS hade stor tillförlitlighet. Statens haverikommissions slutsats, som försvarsministern hänvisade till, är att flygplanets styrsystem hade egenskaper som kunde leda till haveri. Jag skulle vilja fråga om det beskedet kom som en total överraskning för försvarsministern.
Anders Björck: Någon information med denna formulering har inte kommit till mig.
Kurt Ove Johansson: Jag tror i så fall att försvarsministern bör läsa Haverikommissionens rapport en gång till. Jag vill nog hävda att Haverikommissionens slutsats är att flygplanets styrsystem har egenskaper som kunde leda till haveri. Det framgår av materialet, även om jag nu inte kan hänvisa exakt till sida i rapporten.
Men var det inte så att haverikommissionen också sade att det faktum att överstegring kunde ske borde ha lett till en djupare analys? Detta kände man, såvitt jag förstår, till när planet levererades den 8 juni.
Anders Björck: Jag tror att vi talar förbi varandra -- det är möjligt att jag uttryckt mig väldigt otydligt.
Kurt Ove Johansson tycks mena att tekniska problem skulle avdömas av försvarsministern. Om den här typen av information hade framkommit, skulle alltså detta enligt hans mening avdömas politiskt: "Aha, det här har lett till en situation som gör att regeringen skall kallas samman för att förbjuda flygplanet att flyga!" Detta tycker jag inte är rimligt, eftersom en sådan princip skulle leda till mycket långtgående konsekvenser.
Kurt Ove Johansson citerade Haverikommissionen. Kommissionen framförde kritik på en rad punkter när det gällde det första haveriet. Den kritiken återkommer ju inte i den rapport som Statens haverikommission avgav efter haveriet i augusti 1993.
På s. 56 kan man läsa följande: "Under framtagningen av den styrsystemedition som fanns i 39-102 hade man konstaterat att flygplanet kunde överstegras. Marginalen bedömdes dock som tillräcklig. Bedömningen grundas på att en förare inte styr så att det uppstår en situation där faktorernas sammanlagda effekt medför överstegring och risk för haveri. Bedömningen medför att egenskapen inte infördes i SFI och kom därför inte till samtliga förares kännedom. Statens haverikommission anser att bedömningen var rimlig."
Detta är alltså slutsatsen!
Haverikommissionen gör alltså den här bedömningen. Skulle jag då säga: "Nej, Statens haverikommission har fel, och jag tar ansvaret för att upphäva de här synpunkterna." Detta vore faktiskt inte rimligt!
Kurt Ove Johansson: Men försvarsministern konstaterade med utgångspunkt i PVT-rapporten 920430 stor tillförlitlighet. Haverikommissionen konstaterar att styrsystemet hade egenskaper som gjorde att planet kunde överstegras. Vi har kommit fram till att det är den faktiska situationen.
I Ingvar Åkessons PM till konstitutionsutskottet sägs att Statens haverikommission betecknar styrsystemet i JAS som icke färdigutvecklat. Detta måste försvarsministern naturligtvis ha känt till när planet levererades. Det var därför som jag tidigare sade att jag tyckte att det var väldigt konstigt att försvarsministern med kända fakta om den tekniska status som planet hade inte kunde medge att det inte var särskilt lämpligt att låta planet flyga över Stockholm.
Sedan skulle jag vilja gå över till ett för försvarsministern kärt ämne, nämligen frågan om luftvärdigheten. I den tidigare frågeomgång som jag hade med försvarsministern uppfattade jag honom så, att han menade att det system som vi har i dag skulle fungera bra.
När det gäller militära luftfartyg har regeringen utnyttjat sin rätt enligt regeringsformen att delegera föreskriftsrätten till en myndighet under regeringen, dvs. Chefen för flygvapnet. Det gör, såvitt jag förstår, regeringen på sitt eget ansvar. Då måste jag fråga om det inte innebär att försvarsministern har ett ansvar att hålla sig informerad om hur regelsystemet fungerar.
Anders Björck: Får jag börja med Kurt Ove Johanssons första fråga -- den andra frågan har jag redan berört, men jag skall gärna återkomma till den.
I Haverikommissionens slutgiltiga rapport, som kom i december förra året, görs i sammanfattningen ett antal konstateranden.
Det första konstaterandet är att flygplanet var luftvärdigt.
Det andra är att flygplanet inte hade några kvarstående anmärkningar som påverkade haveriet.
Vidare sägs att flygningen var beordrad på föreskrivet sätt.
Med stor respekt för och tilltro till politiker har jag utomordentligt svårt att se att när Haverikommissionen, som -- till skillnad från mig och jag förmodar KU:s ledamöter -- har lång erfarenhet av att bedöma orsakerna till haverier och deras förhistoria, gör denna bedömning, tycker jag att det skulle vara övermaga av mig att kvälja Haverikommissionens dom. Kommissionen har alltså konstaterat att det inte fanns några kvarstående anmärkningar som påverkade haveriet.
Vad Kurt Ove Johansson tar upp är problem som fanns långt innan flygningen ägde rum men som hade rättats till.
När det gäller regelverket har jag konstaterat att de gällande reglerna tillämpats relativt länge. Jag tycker att dessa regler i princip är bra. Tillämpningen av reglerna sker genom myndighetsutövning, och den tänker jag inte lägga mig i. Delegeringen av tillståndsgivningen till flygningar i sådana här sammanhang från CFV och FMV skedde våren 1991, dvs. innan jag tillträdde som försvarsminister. Denna delegering grundade sig i sin tur på bestämmelser som infördes 1988. Inte heller då var jag försvarsminister.
Kurt Ove Johansson: Jag fortsätter gärna med Haverikommissionens rapport. Där sägs: "Statens haverikommission anför att man under framtagningen av den styrsystemedition som fanns i flygplan 39-102 hade konstaterat att flygplanet kunde överstegras. Mot bakgrund av tillgänglig information ansåg Haverikommissionen att egenskapen borde ha föranlett en djupare analys."
Vi kan väl åtminstone vara överens på den punkten. Jag ser gärna att vi får tillfälle att också komma in på frågan om luftvärdigheten, eftersom denna har intresse i sammanhanget.
Anders Björck: Jag kan naturligtvis citera igen, och vi får då bedöma om det är Haverikommissionen eller Kurt Ove Johansson som är bäst skickad att handlägga den här typen av frågor.
Flygplanet var enligt Haverikommissionen luftvärdigt, och flygplanet hade inga kvarstående anmärkningar som påverkade haveriet. Flygningen var beordrad på föreskrivet sätt. Förarens psykiska och fysiska prestationsförmåga var utan anmärkning. Föraren var behörig och rätt utrustad för att utföra flygningen.
Kurt Ove Johansson: Men planet kunde överstegras!
Anders Björck: Varje flygplan kan överstegras.
Kurt Ove Johansson: Men försvarsministern kan väl ändå inte förneka att Haverikommissionen betecknar systemet som inte färdigutvecklat.
Anders Björck: Varje flygplan kan överstegras. Det har skett många gånger. Jag vet inte vilka slutsatser Kurt Ove Johansson drar av detta. Är det att det är försvarsministerns sak att se till att flygplan inte överstegras? Jag vet inte om detta är Kurt Ove Johanssons slutsats, och jag skall inte fråga om det. Men jag undrar!
Kurt Ove Johansson: Jag tror att jag ger upp på den här punkten -- tiden rinner i väg.
Jag uppfattade försvarsministern så, att han menade att det system som vi har i dag när det gäller att utfärda bevis för luftvärdighet fungerar bra. Då frågar jag försvarsministern, om han fortfarande anser att det är på det sättet.
Anders Björck: Jag tycker att detta i princip är en bra ordning. Den har inte införts under min tid som försvarsminister, men det hindrar inte att jag tycker att det är en klok ordning. Jag upprepar att det här flygplanet enligt Haverikommissionen och alla andra var förklarat luftvärdigt. Jag tycker att det vore orimligt om regeringen skulle gå in och upphäva detta beslut.
Nu blir det en viss förändring när det gäller luftvärdighetsproblematiken. Från den 1 juli blir det Chefen för flygvapnet som får det odelade ansvaret för detta. Delegeringen till FMV försvinner i och med att vi nu skapar myndigheten Försvarsmakten. Jag tror emellertid inte att detta i sak kan komma att påverka särskilt mycket.
Ytterst handlar det om att kvalificerade flygare och tekniker gör bedömningen om ett flygplan skall få flyga eller inte.
Jag måste än en gång upprepa: Jag tror att detta är en klok ordning. Om det inte hade varit en klok ordning, är jag övertygad om att Kurt Ove Johansson långt tidigare under sin långa och ärorika riksdagsmannabana med all kraft hade protesterat mot denna ordning. Denna ordning har ju länge varit ett känt faktum.
Kurt Ove Johansson: Men försvarsministern måste väl medge att det ur konstitutionell synpunkt är intressant att FMV i stället för Chefen för flygvapnet utan stöd av något bemyndigande från regeringen meddelat föreskrifter om luftvärdighet för militära luftfartyg.
Anders Björck: Den kritiken skall ju riktas mot Roine Carlsson under vars tid det här systemet infördes -- och inte mot mig.
Kurt Ove Johansson: Det är ju Anders Björck som är försvarsminister, och han har, såvitt jag kan förstå av det material vi har fått, känt till detta genom LEMO-utredningen och JAS-kommissionen. Men likväl har, såvitt jag förstår, försvarsministern suttit med armarna i kors och inte gjort någonting. Försvarsministern är medveten om att det utfärdas föreskrifter som inte har den status som föreskrifter skall ha, men ändå låter han det bara passera. På gammalt känt manér beskyller han en tidigare försvarsminister för detta.
Anders Björck: Vad vi nu diskuterar är att på min företrädares tid ändrades reglerna på förslag av Chefen för flygvapnet, eftersom det i flygstaben inte fanns tillräcklig kompetens att göra luftvärdighetsbedömningar på ett tillfredsställande sätt. Den kompetensen fanns inom FMV. Därför delegerades detta till FMV. Det har senare konstaterats att Roine Carlsson gjorde fel 1988. Att då lägga skulden för detta på den nuvarande försvarsministern och påstå att han sitter med armarna i kors kan man naturligtvis göra. Jag skall inte säga vad jag tycker om det resonemanget!
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern kan naturligtvis alltid göra som han gjorde när han talade med utskottets ordförande och slå näven i bordet, men det skrämmer ju inte mig. Faktum är väl ändå att det nu är försvarsministern som har ansvaret. Han tillåter sådana här föreskrifter trots att han är medveten om att de inte har den status som en föreskrift skall ha. Då är det väl inte fel att säga att försvarsministern sitter med armarna i kors. Visserligen kan han säga att detta kommer att rättas till den 1 juli, men det faktum att försvarsministern känt till detta ända sedan utredningarna som jag hänvisade till vittnar väl ändå om att försvarsministern bara suttit med armarna i kors. Det är ju han som nu har ansvaret för att detta rättas till.
Anders Björck: Men det är ju det som sker -- det kommer att rättas till fr.o.m. den 1 juli. Det är väl möjligtvis bättre att sitta med armarna i kors än att som min företrädare gjorde, dvs. fatta felaktiga beslut. Vi skall väl ändå vara medvetna om grunden för att Roine Carlsson gjorde detta tillsammans med Chefen för flygvapnet. Det skedde för att öka kompetensen och för att få en högre standard på luftvärdighetsbedömningarna. Det skedde alltså i det bästa syfte, och ingen har tidigare protesterat mot detta. Man har ansett att det var en bra ordning, även om det kan sägas att man rent juridiskt borde ha gått via regeringen för att få till stånd denna delegation. I sak innebar delegeringen en ökad kompetens vid bedömningen av luftvärdigheten.
Kurt Ove Johansson: Det som jag tycker är viktigt från konstitutionella utgångspunkter är att flygplanet 39-102 flög på föreskrifter som var utfärdade av en myndighet som inte har rätt att utfärda sådana föreskrifter. Nog måste väl försvarsministern ändå inse att detta inte är något särskilt bra förhållande.
Anders Björck: Tekniskt sett innebar detta en förbättring -- en ökad kontroll. Alla ansåg att detta var en bra ordning rent praktiskt. Vi vill väl ändå uppnå bra resultat, och ingen protesterade mot det hela.
Jag föreslår att utskottet, i den mån jag får komma med ett förslag, ändå frågar min företrädare varför han vidtog den här typen av förändringar. Jag utgår från att det med tanke på förhistorien till JAS-planet finns anledning att ställa de här frågorna till Roine Carlsson.
Kurt Ove Johansson: Historieskrivningen kan göras på följande sätt:
Regeringen uppdrar till Chefen för flygvapnet att utfärda föreskrifter. Sedan har flygvapenchefen i sin tur låtit den uppgiften gå till FMV. Denna delegering är emellertid inte konstitutionellt riktig, eftersom det bara är regeringen som kan ge FMV denna uppgift.
Hur skulle det vara, försvarsministern, om man skulle tillämpa den ordningen, att man bara ser till resultatet av en åtgärd? Här sitter försvarsministern inför konstitutionsutskottet, som har till uppgift att granska just sådana här saker, och försvarar att en myndighet utfärdar föreskrifter som den inte har rätt att utfärda. Detta i sin tur ger flygvapnet rätt att flyga med ett plan som saknar det lagliga underlaget för att flyga. Det var Chefen för flygvapnet som hade rätten att utfärda dessa föreskrifter. Nog måste väl försvarsministern ändå medge att detta inte är något rimligt förhållande?
Anders Björck: Rent praktiskt har detta inneburit en förbättring, och jag förmodar att det var grunden för besluten i dessa ärenden. Roine Carlsson måste ha varit mycket medveten om det, eftersom beslut fattades två gånger -- dels den 26 april 1991, dels den 21 juli 1988.
Jag föreslår i all ödmjukhet att utskottet frågar honom varför han införde dessa förändringar eller lät Chefen för flygvapnet genomföra dessa förändringar.
Kurt Ove Johansson: Det föreligger ju inget hinder för konstitutionsutskottet att ställa frågor till en tidigare försvarsminister, men nu är det Anders Björck som sitter inför konstitutionsutskottet. Han har också varit medveten om att det här har begåtts ett fel, men trots detta har han suttit med armarna i kors. Som försvarsminister borde han egentligen ha ingripit. Det är ju regeringens skyldighet att åstadkomma en rättelse om det visar sig att föreskrifter har utfärdats av fel myndighet. Det borde vara en självklarhet.
Anders Björck: Jag kan försäkra Kurt Ove Johansson om att vi håller på att rätta till många fel som har begåtts i det förflutna, och det är en ganska tidskrävande uppgift. Jag kan bara konstatera att JAS-kommissionen inte har ansett att detta praktiskt sett hade någon negativ inverkan.
Kurt Ove Johansson: Försvarsministern måste förstå att jag inte talar om resultatet i praktiken, utan jag talar om det som ur konstitutionell synpunkt är väldigt viktigt, nämligen att föreskrifter utfärdas av den myndighet som har rätt att göra det. Om den myndighet som har fått den befogenheten av regeringen inte har utfärdat föreskriften, så finns det egentligen ingen giltig föreskrift. Det är det som är poängen. Men jag ger upp även på den här punkten, herr ordförande. Jag förstår att jag inte kan övertyga försvarsministern.
Anders Björck: Jag bara konstaterar att här tillämpas en ordning som infördes under en tidigare regering. Ingen har protesterat mot denna ordning. Den har rent sakligt inneburit ökade möjligheter till en effektiv luftvärdighetsbedömning. Varför man gjort på detta sätt tycker jag är en fråga som rimligtvis bör ställas till min företrädare.
Ola Karlsson: JAS 39 Gripen är uppenbarligen ett utomordentligt komplicerat vapensystem. Jag skulle vilja fråga försvarsministern: Hur många vapensystem finns det inom Försvarsmakten som är absolut säkra och tillförlitliga?
Anders Björck: Jag tror dess värre att man inte kan utfärda någon form av "grönt kort" för något system. Detta är tekniskt sett det mest komplicerade system som vi i dag har inom det svenska försvaret. Jag har här kunnat konstatera att detta plan har lett till färre olyckor än tidigare svenska flygplan, som har varit mindre komplicerade. Man får dess värre räkna med sådana här saker.
Det nya i den här situationen är inte att problemen med JAS 39 Gripen har varit större än med tidigare plan. Det nya är att de två haverier som har inträffat -- det är alltså väldigt få jämfört med tidigare -- har utspelats inför TV-kamerorna. Det har därigenom blivit en stor publik uppmärksamhet kring det hela.
Detta går inte att jämföra med om de tidigare planen hade störtat i havet utan några vittnen. Men tekniskt sett är det inte så att Gripen haft större problem än tidigare plan. Det nya är för det första att haverierna inträffade inför publik och för det andra att olika politiska krafter av lätt förstådda skäl försökt utnyttja dessa haverier för rent partipolitiska syften. Detta beror på att det rått djup oenighet om projektet, som varit nära att kapsejsa; man har varit nära att fatta beslut som skulle innebära ett stopp för det hela.
Skall man göra en rimlig bedömning av hur man skall hantera haverier och av var ansvaret skall ligga, kan man inte plötsligt införa kriterier som helt strider mot de som varit aktuella under en lång följd av år. Det inger faktiskt ingen respekt.
Ola Karlsson: Är det enligt försvarsministerns uppfattning möjligt att ha en försvarsmakt i Sverige om vi ställer krav på absolut säkerhet och absolut tillförlitlighet?
Anders Björck: Nej, det är det inte. Man kan naturligtvis minska prestanda för olika vapen i syfte att få en maximal eller nära nog maximal säkerhet. I det läget blir emellertid de produkter vi tar fram inte så effektiva, att de kan möta de krav som riksdagen fastställt när man dragit upp riktlinjerna för Försvarsmaktens uppgifter. Då skulle man verkligen kunna tala om att man inte utnyttjar skattebetalarnas pengar tillräckligt effektivt. Hur hög säkerheten skall vara i det enskilda systemet är det icke möjligt, åtminstone för mig, att avgöra. Jag har efter JAS-kraschen förstått att det finns väldigt många som anser sig vara kompetenta att avgöra sådana här frågor -- det är många som plötsligt blivit kompetenta. Det är detta som jag reagerar mot, eftersom motiven är så genomskinliga.
Thage G Peterson: Jag tänkte ställa några avslutande frågor, närmast för att försvarsministern skall få tillfälle att inför KU bemöta påståenden som förekommit i media.
Det har sagts i programmet "Kalla fakta" i TV 4, att försvarsministern på egen hand har agerat för att JAS 39 Gripen skulle visas upp så ofta som möjligt.
Hur förhåller det sig med det påståendet?
Anders Björck: Man skall vara försiktig med att tro på det som sägs i media -- det tror jag att både Thage G Peterson och jag är överens om. "Kalla fakta" är dess värre inte sanningens rena och klara källa.
Det var IG-JAS som ägde planet under våren. Man hade fått en inbjudan att medverka på den stora franska flygutställningen i Le Bourget. IG-JAS kom fram till att det var viktigare att klara av leveranserna till det svenska flygvapnet för att inte äventyra säkerhet, tidtabeller, ekonomi och mycket annat. De gjorde hos mig någon form av föredragning, som -- om jag minns rätt -- handlade om marknadsföring av JAS utomlands. Riksdagen uttalade våren 1991 att vi skulle försöka sälja JAS utomlands, och det finns alltså i botten ett riksdagsbeslut för dessa exportansträngningar. Från IG-JAS sade man att man hade kommit fram till att man inte skulle uppträda på flygutställningen i Le Bourget.
Jag svarade: Det var synd, men det är ni som bestämmer. Och så blev det. Det meddelades den 19 mars, om jag minns rätt, från SAAB:s sida att man inte avsåg att delta. Jag har kontrollerat detta med statssekreteraren, som var med vid tillfället, och han har bekräftat detta.
Thage G Peterson: Vem på SAAB talade ni med?
Anders Björck: Hans Ahlinder, chef för IG-JAS.
Thage G Peterson: Han sade i det här TV-programmet följande: "Vi har en försvarsminister som är väldigt aktiv och vill att vi skall vara lyckosamma på exportmarknaden, och han tycker naturligtvis att vi skall vara med på sådana här stora flygutställningar rent generellt."
Vill ni på något sätt kommentera det uttalandet?
Anders Björck: Alldeles självklart är det utmärkt om vi kan visa upp JAS ute i världen. Jag har en känsla av det blir oerhört mycket inbjudningar. Vi har ett par stora flygmässor utöver Le Bourget, där SAAB inte har varit med. Det är den stora flygmässan i Chile, en i Singapore och en annan i Malaysia. Jag har känt till att sådana här flygmässor har ägt rum, och jag kan försäkra att jag inte på något sätt har försökt påverka SAAB:s ställningstagande. I det aktuella fallet var det faktiskt så att flygvapnet inte ägde något flygplan. Hans Ahlinder har i hög grad bekräftat att några påtryckningar i det här fallet inte har förekommit. Det har också Chefen för flygvapnet gjort.
Thage G Peterson: Så ni kände inte till om SAAB eller IG-JAS-gruppen på något sätt tryckte på för att JAS-planet skulle delta i Paris?
Anders Björck: Jag vet inte vem som har tryckt på vem. IG-JAS ägde ju de flygplan som fanns. Min inställning är att vi skall göra vad vi kan för att visa upp JAS ute i världen. Hittills har det bara skett vid ett enda tillfälle. Det var inte min uppgift att bestämma eller ens försöka påverka hur SAAB använde de plan som då var deras egendom. Och det blev som sagt inte heller någon uppvisning i Le Bourget.
Thage G Peterson: Är försvarsministern glad för det i dag?
Anders Björck: Jag vet inte hur man skall göra den bedömningen. Jag vet att flyguppvisningen i Farnborough följdes av stora delar av riksdagens försvarsutskott, som fraktades dit med ett svenskt Herculesplan, tillhörande Flygvapnet. Försvarsutskottets ledamöter tyckte att det var en utomordentligt bra flyguppvisning. Den fick en mycket positiv internationell publicitet. Om det hade blivit lika lyckat i Paris, är det väl möjligt att det också hade varit bra.
Jag ser det emellertid inte som min uppgift att sälja flygplan -- det har jag sagt många gånger. Krigsmaterielexportfrågor ligger under utrikeshandelsministern. Men självfallet gör väl varje statsråd vad han eller hon kan för att försöka öppna dörrar och ge publicitet för svensk industri.
Thage G Peterson: Vi har talat mycket om information -- om vad försvarsministern visste och inte visste och om vad departementet kände till och inte kände till. Jag läser mycket noga departementens pressmeddelanden -- jag tycker att det är en uppgift för KU:s ordförande att göra det.
I Försvarsdepartementets pressmeddelande 1992:55 av den 8 maj 1992 sägs att försvarsministern "på nära håll följt förhandlingarna mellan FMV och IG-JAS om det framtida JAS-projektet". Hur kommer det sig att försvarsministern var så angelägen att säga att han höll sig noga informerad om JAS-projektet att han gick ut med ett pressmeddelande, medan han i promemorian och här i kväll har gjort allt för att säga att han inte var informerad om JAS-projektet?
Anders Björck: Jag uttrycker min glädje över att pressmeddelandena från Försvarsdepartementet läses. Vad detta pressmeddelande syftar på är den största enskilda försvarsbeställning som regeringen har haft att ta ställning till. Det gällde alltså förhandlingarna om delserie 2. Det var en fråga i vilken regeringen skulle fatta beslutet. Det gällde 110 nya flygplan, och det var en order på flera tiotals miljarder kronor, som jag hade att ta ställning till. Det skedde en avrapportering om förhandlingarna till mig. Det hela skulle ju att mynna i ett regeringsärende, vilket det också gjorde något senare.
Herr ordförande! Det är en våldsam skillnad mellan å ena sidan en förhandling som skall sluta i ett regeringsärende där jag var föredragande och där det gällde att se till att riksdagsbeslutet om ramarna för JAS verkligen kunde hållas och å andra sidan en flyguppvisning där luftvärdighet och annat är tekniska frågor. Det föreligger här en mycket mycket stor skillnad.
Flygningen över Stockholm, herr ordförande, var icke ett regeringsärende, den har aldrig varit ett regeringsärende och sådana flygningar kommer aldrig att bli ett regeringsärende, om inte riksdagen fattar beslut om det. Men ett kontrakt på 20 miljarder kronor i runda tal är inte bara formellt utan även reellt ett regeringsärende. Det var därför som jag följde dessa förhandlingar.
Thage G Peterson: Då konstaterar jag att när förhandlingarna med IG-JAS-gruppen väl var klara på våren 1992 och försvarsministern på nära håll följt förhandlingarna, så stängde försvarsministern dörren för ytterligare information om JAS-projektet.
Anders Björck: Nej, det som utskottets ordförande säger är direkt fel. Han säger att jag stängde dörren. Det framgår av det material som utskottet har fått att vi i verkligen har fått information som vi har redovisat för riksdagen i de delar som riksdagen skall vara mottagare av informationen.
Det är en väldig skillnad mellan å ena sidan information till riksdagen om den tekniska och ekonomiska utvecklingen av projektet, tidtabeller osv. och å andra sidan flyguppvisningar på vattenfestivaler och vid andra tillfällen.
Lika litet som tidigare regeringar har vi lämnat riksdagen rapporter om flyguppvisningar.
Thage G Peterson: Då tackar jag försvarsministern för besöket i konstitutionsutskottet och förklarar utfrågningen för avslutad.
Konstitutionsutskottet
14 april 1994 Bilaga B 5
Kl. 09.03--09.53
Offentlig utfrågning av departementsrådet Jan Palmstierna om regeringens handläggning och förberedelser för rekrytering av tjänster inom EG/EU-organ
Thage G Peterson: Jag hälsar Jan Palmstierna välkommen till utskottet.
Vi är på det klara med att regeringen har tillsatt olika arbetsgrupper, och vi vet att Jan Palmstierna är ordförande i en samrådsgrupp. Jag utgår från att Jan Palmstierna vill inleda med några ord. Vi vore tacksamma om den inledningen kunde inkludera en redovisning för hur man arbetar med den här frågan.
Jan Palmstierna: Det vi arbetar med är att vid sidan om själva medlemskapsförhandlingarna förbereda och sedan med EU-institutionerna få fram de kvoter, som vi kallar det, som skall ange ungefär hur många svenska medborgare som EU-institutionerna skall anställa såsom tjänstemän i institutionerna. Det rör sig om ett antal institutioner både i Bryssel och i Luxemburg -- det är ministerrådets sekretariat, EG-kommissionen i Bryssel, de ekonomiska/sociala och regionala kommittéerna i Bryssel, domstolen och revisionsrätten i Luxemburg, parlamentets sekretariat i Luxemburg och Europeiska investeringsbanken i Luxemburg. Den stora arbetsgivaren är givetvis kommissionen.
Normalt rekryterar man kanske en gång per år medborgare från medlemsländerna till institutionerna var och en för sig. Ibland har man gemensam rekrytering, men oftast är det en gång per år. Senast var det 50 000 personer som sökte.
För att ge de nya medlemsländerna möjlighet att komma in relativt snabbt, kanske under en period av tre--fyra år, gör man en s k riktad rekrytering -- riktad concours är det franska uttrycket. Den är öppen i detta fall för svenska medborgare, men på samma sätt blir det för österrikiska, finländska och norska medborgare, förutsatt att det blir ja i folkomröstningarna i dessa fyra länder. Man talar alltså om riktad concours till skillnad från en allmän concours, där medborgare från alla länder får konkurrera på lika villkor. Där kommer vi in efter det att riktad concours har tillämpats i kanske tre eller fyra år.
Till blandad concours hör det stora antalet tjänster. Kanske kan 1 000 svenska medborgare få anställning i institutionerna, och i grova drag är 550 av dem chefer och handläggare -- resten är sekreterare, teknisk personal, vaktmästare, chaufförer osv.
Det här är maximisiffror. Vi skall diskutera med vår motpart exakt hur stor kvot vi kan få, men det här är vad vi har kommit fram till, och siffrorna man har talat om i EU-institutionerna ligger på ungefär den nivån.
De flesta kommer alltså att få söka aktivt vid en riktad concours. Institutionerna skall sätta in annonser i svensk dagspress, sannolikt under sommaren och början av hösten, dvs. före folkomröstningen. Man säger att man måste börja förbereda processen för att sedan kunna inleda rekryteringen av personal efter folkomröstningen -- annars blir tiden för knapp om medborgare från kandidatländerna skall kunna börja arbeta den 1 januari 1995. Det gör att merparten av de 550--600 cheferna och handläggarna kommer att få söka aktivt och rekryteras av institutionerna under slutet av året.
Tjänsterna för handläggande tjänstemän kallas för A-nivån. B-nivån omfattar biträdande handläggare. Vi har försökt utröna vad det är, och det tycks vara vad vi i regeringskansliet kallar kanslisekreterare eller byråassistenter, alltså inte departementssekreterare. C står för sekreterare, D för vaktmästare och teknisk personal och LA för tolkar och översättare.
A-kategorin omfattar åtta lönenivåer. A1 är generaldirektörer för generaldirektorat vid kommissionen, alltså höga tjänster. A2 är biträdande generaldirektörer. A3 motsvarar enhetschefer i regeringskansliet. Sedan fortsätter skalan ner till A8, som är yngre kanslisekreterare eller departementssekreterare.
Medlemsländerna viker platser för de högsta tjänsterna, A1 och A2. Här kommer länderna att kunna nominera kandidater, som inte behöver gå igenom den riktade concoursen med intervjuer och skriftliga och muntliga prov. Formellt är det givetvis institutionerna som sedan anställer personerna och avgör om man vill ha dem som länderna nominerar. Kandidatländerna har möjlighet att påverka valet.
Vi vet ännu inte exakt hur många tjänster det blir. Vi har inlett kontakter med alla institutionerna, och medlemskapsförhandlingarna är ju avslutade. Det kommer att avgöras under april-maj-juni-juli. Vi räknar med mellan 30 och 40 tjänster -- det är högt räknat men informationerna varierar. Dessa kommer Sverige att kunna nominera under årets lopp och sedan kommer efter folkomröstningen institutionerna att bestämma vilka som skall utses. Både när det gäller de här tjänsterna och när det gäller alla andra tjänster behövs det en infasningsperiod. Alla tjänstemän kommer inte att kunna anställas den 1 eller 2 januari 1995, om det blir ja i folkomröstningen och vi inträder som medlem den 1 januari, utan det dröjer kanske tre eller fyra år innan alla är inne.
Ett problem som diskuteras i kommissionen nu under april och maj är hur man skall lösgöra tjänster för medborgare för de nya medlemsländerna. Delvis kommer man att få medel för att inrätta nya tjänster, men också institutionerna lever under budgetrestriktioner. Man förtidspensionerar en del tjänstemän. Man kan inte tillsätta alla tjänster under år 1. Men vi -- liksom, föreställer jag mig, de övriga kandidatländerna -- är mer intresserade av att få tjänster med bra innehåll än av att få så många tjänster som möjligt. Det är av intresse inte bara att svenska medborgare får tjänster, utan det skall vara tjänster med innehåll.
I januari beslutade UDH att tillsätta en interdepartemental samrådsgrupp, som jag leder, med representanter för alla fackdepartement för att hålla löpande kontakt, informera och förankra våra kontakter med EU-institutionerna i denna samrådsgrupp, där alla departement ingår. Ungefär samtidigt beslutade regeringen tillsätta en särskild arbetsgrupp under finansministern för att se på mer strukturella förändringar som kan komma i regeringskansliet och den statliga verksamheten med anledning av medlemskapet.
Den gruppen arbetar under två ordförande, den ena under Bengt A.W Johansson arbetar med budgetfrågor. Den andra delen av arbetsgruppen under finansministern leds av Lars Jeding, tidigare generaldirektör för SIPU, som lades ner för ett eller två år sedan. Den arbetar med frågor som är relaterade bl.a. till kompetensutveckling i statsförvaltningen i ljuset av eventuellt kommande medlemskap. Den arbetar också med samordningsfrågor och instruktionsgivning inom statsförvaltningen kopplad till medlemskap och med frågor som är relaterade till rekrytering, bl.a. eftersom arbetsgruppen har hand om kompetensutvecklingsfrågor. Vi har ett nära samarbete de två grupperna emellan. Lars Jedings grupp deltar också i våra möten -- vi hade senast ett möte i måndags, då han var närvarande med sina medarbetare.
Slutligen kan jag nämna att en tjänsteman på UD:s administrativa avdelning, Sten Ask, ingår i arbetet och har gjort ett internt utredningsarbete. Han är bl.a. engagerad i att på olika orter i Sverige -- hittills har det varit universitetsorter -- informera svenskar om de möjligheter som kommer så småningom när institutionerna bestämmer sig för att sätta in annonser och inleda rekryteringen.
Kurt Ove Johansson: När diskuterades första gången i regeringskansliet enligt vad du vet samrådsgruppen för rekrytering?
Jan Palmstierna: Såvitt jag vet diskuterades den i januari. Tanken blev känd för mig när jag blev ombedd att leda den i slutet av januari. Sedan var jag med i EU-delegationen i riksdagen i februari -- jag kommer inte ihåg exakt datum -- och redovisade det här arbetet.
Kurt Ove Johansson: Har samrådsgruppen kommit till genom regeringsbeslut?
Jan Palmstierna: Det tror jag inte den har gjort. Samrådsgruppen liknar de arbetsgrupper som vi sedan EES-processen normalt har i regeringskansliet. Vi har 30 eller 31 arbetsgrupper, som man började tillsätta i slutet av 80-talet och som sedan har byggts ut under EES-förhandlingarna och när man börjat förbereda medlemskapsförhandlingarna. Dessa arbetsgrupper leds av representanter för fackdepartementen och har inte tillsatts enligt regeringsbeslut utan har tillsatts när man har funnit behov av att hantera vissa frågor i förhandlingsarbetet. Min grupp kallas inte arbetsgrupp, utan samrådsgrupp, men har tillsatts på samma sätt.
Kurt Ove Johansson: Du är ju ordförande i samrådsgruppen och alltså tillsatt av din departementschef?
Jan Palmstierna: Av statssekreteraren, men inte av min departementschef, som är Margaretha af Ugglas, utan av mitt statsråd Ulf Dinkelspiel.
Kurt Ove Johansson: Samrådsgruppen har enligt vad jag förstår av de papper vi har fått haft minst tre sammanträden fram till den 15 mars 1994. Upprättas det sammanträdesprotokoll?
Jan Palmstierna: Vi har haft fyra möten, senast i måndags. Det upprättas sammanträdesprotokoll, ja.
Kurt Ove Johansson: Så dem skulle utskottet kunna få ta del av?
Jan Palmstierna: Givetvis.
Kurt Ove Johansson: Är det du som har undertecknat brevet av den 24 januari 1994, som skickades till samtliga statssekreterare?
Jan Palmstierna: Det är undertecknat av chefsförhandlaren och statssekreteraren Frank Belfrage på UDH.
Kurt Ove Johansson: Rapporterar du regelbundet till din departementschef?
Jan Palmstierna: Jag rapporterar i de här frågorna givetvis genom rapporterna, som både min statssekreterare och mitt statsråd får. Sedan briefar jag dem löpande om arbetet. Det är en regelbunden dialog om hur vi skall gå vidare.
Kurt Ove Johansson: Din departementschef får alltså efter varje sammanträde en rapport om hur det går?
Jan Palmstierna: Ja, statsrådet Dinkelspiel får rapporter, liksom statssekreterare Belfrage.
Kurt Ove Johansson: Betyder det att samtliga medlemmar i samrådsgruppen, som är en från varje departement, rapporterar tillbaka till sina respektive departementschefer?
Jan Palmstierna: Det utgår vi ifrån. Jag har också bett dem göra det i samband med våra möten. De är tillsatta av sina politiska ledningar i departementen. Brevet ställdes av vår statssekreterare till hans kolleger i samtliga departement. Många av dem är PBS-chefer eller motsvarande. Vi har sagt att vi behöver en dialog -- det är därför vi kallar det för samrådsgrupp. Det är inte så att vi där presenterar bara våra synpunkter, utan tanken är att det skall vara en dialog med alla andra departement. Då förutsätter vi -- vilket jag också har bett dem om -- att de förankrar vad vi säger.
Kurt Ove Johansson: Du nämnde antalet 600 handläggartjänster inklusive tolkar och översättare. Har ni haft några kontakter med EG/EU om antalet?
Jan Palmstierna: Det här är ingen formell förhandling som skulle ha ingått i medlemskapsförhandlingarna. Dels medarbetare hos mig på UDH, dels jag själv har besökt samtliga institutioner i både Luxemburg och Bryssel. Vi kommer sannolikt att i slutet av april och början av maj göra en ny resa till Bryssel tillsammans med Lars Jeding från arbetsgruppen under Finansdepartementet för att följa upp dialogen, så att det så småningom blir en förhandling om de kvoter som vi eftersträvar.
Anledningen till att vi ännu inte har kunnat gå längre i processen är att man i kommissionen arbetar med att ta fram ett förslag som skall gå till Ministerrådet om hur rekryteringen på den kanten skall utformas och hur man skall frigöra tjänster. Det arbetet är inte avslutat. Det förslag som kommissionen skall lägga fram skall man lägga sista handen vid under april, har vi fått information om. Sedan skall förslaget skickas till Ministerrådet, som skall ta ställning till vad som skall bli EU:s rekryteringspolicy gentemot de fyra nya medlemsländerna.
Kurt Ove Johansson: Om vi bortser från tjänsterna under A1 och A2, som gäller högre tjänstemän, och håller oss till de andra: vilka åtgärder har ni vidtagit för rekrytering av handläggare, tolkar och översättare?
Jan Palmstierna: Där har vi inte vidtagit några åtgärder, men jag tror att de i Sverige som sörjer för utbildning av tolkar och översättare har försökt öka den utbildningen. Det är institutionerna själva som beslutar, när de skall rekrytera denna typ av tjänstemän.
Eftersom du nämnde översättare vill jag säga att den gruppen skiljer sig litet från övriga tjänstemän. Institutionerna kan inte inrätta fasta tjänster innan svenska folket har uttalat sig i folkomröstningen, men institutionerna har rekryterat ett antal översättare på kontraktsbasis med villkoret att dessa personer måste sluta, om Sverige inte blir medlem. Dessa översättare har bl.a. till uppgift att översätta anslutningsfördraget till svenska, och det är nu på väg till Sverige. Det finns alltså några svenskar i kategorin översättare som redan arbetar på kontraktsbasis i Ministerrådets sekretariat. Men ännu en gång: det är inte vi som rekryterar och anställer de här kategorierna, utan det är institutionerna.
Kurt Ove Johansson: Tjänsterna under A1 och A2 skall alltså tillsättas på förslag av den svenska regeringen -- är det rätt uppfattat?
Jan Palmstierna: Det är riktigt.
Kurt Ove Johansson: I det papper som vi har fått från er och som är daterat den 23 mars talas det om 45 sådana tjänster, men nu nämnde du att det kanske blir 30--35.
Jan Palmstierna: Anledningen är att vi för en löpande diskussion med institutionerna. Jag var själv nere i Bryssel i april och talade med en medarbetare till den ansvariga kommissionsledamoten. Eftersom man diskuterar frågan om rekryteringen i kommissionen, laborerar man med litet olika siffror beroende på vilka öppningar man ser. Det gäller t.ex. frågan, om man skall få nya medel för inrättande av nya tjänster. Det finns många som säger nej och menar att verksamheten inte bara kan få expandera, medan andra säger att man måste förtidspensionera tjänstemän.
Det ligger kanske i institutionernas intresse att dra ner våra förhoppningar. Vi har talat om 45, men vi har sedan fått reda på att man kanske måste vara beredd på att antalet svenskar totalt sett -- även på nivån A1 och A2 -- blir lägre än vi tidigare har trott. Vi kommer naturligtvis att verka för att få in så många svenskar som möjligt i kvoterna, men vi har en motpart, som kanske av resursskäl tycker att det inte bör bli så många svenskar.
Kurt Ove Johansson: Det är väl ett riktigt antagande, att rekryteringen av de höga tjänsterna kommer att gå annorlunda till än rekryteringen av de tjänster vi har talat om här. Då vill jag veta vilka överväganden ni hittills har gjort på den punkten.
Jan Palmstierna: Det är alldeles riktigt.
Innan jag svarar på frågan vill jag säga att när det gäller tjänster på A-nivå utöver A1 och A2 kan kandidatlandet inte nominera kandidater utan att dessa behöver delta i någon concours. Det är då fråga om nivåerna A3, A4 osv. ända ner till A8. De skall genomgå ett antagningsförfarande, s.k. riktad concours, men enligt en fallande skala. De kanske inte fullt ut behöver delta i både skriftliga och muntliga prov, utan det blir en något enklare concours. Möjligen kan kandidatlandet försöka driva någon kandidatur även, säg, på nivån A3.
För att svara på den konkreta frågan vill jag säga att det alltjämt övervägs, närmast i Statsrådsberedningen. Ärenden om chefstjänstemän som Sverige skall nominera kommer inte att hanteras fullt ut i samrådsgruppens, utan kommer att hanteras på politisk nivå. Det som övervägs i Statsrådsberedningen är att man skall ha en mindre statssekreterargrupp med någon representant på statssekreterarnivå för UDH, för Finansdepartementet och Statsrådsberedningen.
Kurt Ove Johansson: Hur har ni resonerat för att åstadkomma en jämn könsfördelning vad gäller tjänsterna på nivån A1 och A2?
Jan Palmstierna: Vi har dels tagit del av synpunkter i EU-delegationen, där jag föredrog detta i februari, dels har vi tagit del av Utrikesutskottets betänkande nr 14, som uttryckligen behandlar den här frågan. Strävan kommer givetvis att vara att få en jämn fördelning. Alla som är engagerade, från vår grupp och uppåt, är väl medvetna om att man måste ha en jämn fördelning. Däremot kan jag inte säga att man har konkreta planer på att säga att det på varje post skall föreslås antingen att det skall vara en man eller att det skall vara en kvinna. Jag vet att kolleger till mig i UD, som blir en rekryteringsbas av många, redan i dag gör allt man kan på den punkten.
Kurt Ove Johansson: Har ni upprättat något PM om hur det skall gå till?
Jan Palmstierna: Du tänker på jämställdheten? Nej, det har vi inte gjort. Men det är en fråga som ingår som en punkt i Lars Jedings uppdrag. Han kommer att beakta den frågan när han ser på kompetensutveckling och rekrytering.
Kurt Ove Johansson: Har ni tagit kontakt med enskilda personer inför rekryteringen?
Jan Palmstierna: Som skulle kunna vara kandidater? Nej, det har vi inte gjort.
Kurt Ove Johansson: Och ni har heller inte tagit några som helst kontakter med organisationer?
Jan Palmstierna: Det har vi inte gjort. Däremot har vi diskuterat att i ett senare skede, när vi kommit längre i kontakterna med institutionerna, sammankalla till ett möte i UDH:s eller samrådsgruppens regi. Vi skall då sammankalla representanter för en rad organisationer och institutioner -- industriorganisationer och fackliga centralorganisationer -- för att "briefa" dem när vi vet litet mer om våra med institutionerna framförhandlade kvoter.
Den här processen kommer ändå i praktiken att tidigast kunna börja i sommar eller tidig höst, kopplat till vår folkomröstning. Även institutionerna måste börja förberedelserna, om de skall ta in svenska, finska, österrikiska och norska medborgare nästa år.
Kurt Ove Johansson: Skall jag tolka svaret så, att varken din samrådsgrupp eller regeringskansliet har haft några som helst kontakter med Svenska Arbetsgivareföreningen eller Industriförbundet i den här frågan?
Jan Palmstierna: Jag kan bara svara: inte såvitt jag vet. Jag har uttryckligen ställt frågan till några av mina överordnade, och svaret är nej. Däremot föreställer jag mig att man vid olika sammanträffanden diskuterar rekryteringsfrågor -- det kan jag inte utesluta. Några formella kontakter känner jag inte till. Jag har uttryckligen ställt frågan och fått svaret nej.
Kurt Ove Johansson: Vi vet att regeringen har kontakter med de fackliga organisationerna LO, TCO och SACO. Gör du samma bedömning, att man också där skulle ha tagit upp liknande frågor som du trodde att man kunde ha tagit upp med Industriförbundet och Svenska Arbetsgivareföreningen?
Jan Palmstierna: Jag säger inte att man inte har tagit upp frågan med Industriförbundet eller Arbetsgivareföreningen. Jag säger att jag inte kan utesluta att man har diskuterat detta när man har träffats. SACO-tidningen har haft en artikel med en intervju med Sten Ask, som sitter på UD:s administrativa avdelning och gör visst utredningsarbete för samrådsgruppen. När det gäller övriga kontakter har väl tanken varit att man skulle inbjuda de organisationer som nämnts och även centrala fackliga organisationer som LO till ett informationsmöte och "briefa" dem om detta. Vad jag sade var att jag inte kan utesluta att någon har diskuterat frågan, men det har såvitt jag vet inte förekommit några formaliserade kontakter.
Bengt Hurtig: Har det enligt vad du känner till inte heller vid partiöverläggningar förekommit någon diskussion om detta? I övriga EU-sammanhang har det ju förekommit löpande kontakter mellan partierna.
Jan Palmstierna: Såvitt jag vet har inga sådana kontakter förekommit.
Bengt Hurtig: En annan fråga som har konstitutionell bäring och som vi diskuterade i går är överförandet av beslutsfunktioner. Det gäller översättningar. När jag satt i trafikutskottet översattes luftfartsavtalet från franska till svenska, och då måste den svenska översättningen godkännas av vad jag tror heter EG:s lingvistiska byrå. Skall denna byrå i framtiden avgöra, om de översättningar som görs från EU-språk till svenska är korrekta?
Jan Palmstierna: Det finns en grupp av tjänstemän som kallas juristlingvister och som vi inte känt till tidigare. De har funktionen både som jurister och som språkvetare. De kommer att granska översättningarna exempelvis av anslutningsavtalet. Bland juristlingvisterna finns även svenska medborgare. Där kommer jag tillbaka till det jag sade tidigare, att gruppen juristlingvister innehåller svenska medborgare som är anställda. Juristlingvister är en viktig grupp som granskar alla översättningar, och där finns också svenska medborgare.
Henrik S. Järrel: Jag skall utgå från den socialdemokratiska granskningsanmälan och ställa några frågor med utgångspunkt i den.
Det sägs där att enligt uppgifter i media är en informell grupp inom regeringskansliet redan i färd med att handplocka folk till dessa topptjänster i Bryssel.
Är man i färd med att handplocka folk till dessa topptjänster?
Jan Palmstierna: Svaret är nej. Jag antar att den grupp som man syftar på är samrådsgruppen. Den har till syfte att framför allt gå igenom kvoterna och även framförhandla dem med motparten.
Henrik S Järrel: Det sägs vidare: "Minst en tredjedel av tjänsterna betecknas som politiskt betydelsefulla." Har du någon kommentar? Är det korrekt eller felaktigt?
Jan Palmstierna: Det beror på hur man definierar "politiskt betydelsefulla". Jag skulle vilja säga att de verkligt politiskt betydelsefulla är den lilla kategorin av höga tjänster -- antalet kan ligga mellan 30 och 40. Beroende på hur man tolkar "politiskt betydelsefulla" kan man säga att flera tjänster är viktiga. Även om ingen av dessa tjänstemän representerar Sverige utan arbetar för institutionerna, är det ändå intressant att få in svenska medborgare i institutionerna. Men jag vill begränsa begreppet "politiskt viktiga" till den lilla kategori som vi har talat om här.
Henrik S Järrel: Det sägs vidare: "Att regeringen redan nu -- innan frågan om ett medlemskap är avgjord -- förbereder en tjänsterekrytering till EU måste anses som mycket anmärkningsvärt." Om man skall rekrytera tjänstemän i den omfattning som du har talat om, när bör en sådan rekryteringsprocess lämpligen påbörjas för att Sverige, om utfallet av folkomröstningen den 13 november blir ja, skall kunna träda in som fullvärdig medlem den 1 januari 1995?
Jan Palmstierna: Den interna hantering som vi måste göra var vi tvungna att påbörja när vi gjorde det: i januari-februari. Vår motpart är väl medveten om att vi skall ha folkomröstning i alla kandidatländerna och vill inte försätta sig i den situationen att man permanent anställer tjänstemän som det kan vara svårt att bli av med, om det blir nej i folkomröstningen i något land. Men man måste uppenbarligen förbereda sig för att rekryteringen skall kunna gälla från den 1 januari 1995. Framåt sommaren eller tidig höst inträffar väl den tidpunkt då man på EU-sidan måste börja praktiskt genomföra rekryteringen. Men nomineringen av kandidater på svensk sida föreställer jag mig att man inte bör göra förrän under tidig höst.
Henrik S Järrel: Om det skulle bli ett ja i folkomröstningen den 13 november, kan man då börja rekrytera så att processen kan avslutas under tiden 14 november--31 december?
Jan Palmstierna: Det kan man göra. Om EU-institutionerna har satt in annonser under sommaren eller under tidig höst och börjat intervjua sökande i den s.k. riktade concoursen och upprättat listor över lämpliga svenska medborgare så att man sedan kan plocka ut tjänstemän ur dessa listor, då kan man klara uppgiften till den 1 januari 1995.
Ännu en gång: tanken är inte att alla tjänster skall besättas den 1 januari 1995. Målet på svensk sida är att få in så många som möjligt så tidigt som möjligt, men hela tiden med iakttagande att det hellre bör vara tjänster med bra innehåll som tillsätts exempelvis i oktober--november 1995 än många tjänster utan innehåll som tillsätts i januari 1995.
Henrik S Järrel: Du säger "så tidigt som möjligt". Om folkomröstningen den 13 november ger utslaget att vi inte blir medlemmar, hur gör man då om man har fått svenska medborgare anställda före den 13 november?
Jan Palmstierna: Vi missförstod varandra. Jag menar att inga kommer att rekryteras utöver tolkar och översättare före den 1 januari 1995.
Kurt Ove Johansson: Jag har delvis redan fått svar på den fråga jag tänkte ställa. Skälet till att jag har begärt ordet är att Henrik Järrel använde uttrycket rekryteringsprocessen. Rekrytering och rekryteringsprocess behöver inte vara samma sak, och det är viktigt att göra den distinktionen.
Jag har nu fått svar av Jan Palmstierna, att de här tjänsterna inte nödvändigtvis behöver vara rekryterade den 1 januari nästa år, utan rekryteringen kan pågå även under 1995. Är det korrekt uppfattat?
Jan Palmstierna: Det är alldeles riktigt. Vi talar om en infasningsperiod på tre--fyra år där man medger riktad rekrytering för nya medlemsländer. Ingen institution kan öppna samtliga tjänster för de nya kandidatländerna dag 1 år 1. Vår strävan är givetvis att få fram så många bra tjänster som möjligt så tidigt som möjligt, men det blir en process på cirka tre år.
Simon Liliedahl: Som jag har förstått finns det i A1-gruppen en relativt stor del tjänster som är politiskt betydelsefulla. Är regeringen inblandad när de här personerna skall utväljas, eller vem gör det slutliga valet av vilka man skall satsa på?
Jan Palmstierna: Jag var tidigare inne på att de skall nomineras av den svenska regeringen. Behandlingen av de tjänsterna kommer sannolikt att lyftas från samrådsgruppen in i en mindre statssekreterargrupp under ledning av statsrådsberedningen, eftersom de skall nomineras av regeringen. Frågorna måste beredas innan man bestämmer sig för vilka som skall nomineras och vilka namn man skall driva.
Simon Liliedahl: Kommer regeringen eller den grupp som skall utvälja dessa personer att ta hänsyn till politisk hemvist hos de personer som skall rekryteras? Blir det helt opolitiskt, eller finns partitillhörigheten med i avvägningarna?
Jan Palmstierna: Jag utgår från att man inte kommer att göra partipolitiska bedömningar. Det skall vara kvalificerade personer som nomineras till tjänster i institutionerna, och sedan är det institutionerna som själva anställer. Alla nuvarande kandidatländer understryker ofta i kontakterna med oss att det är viktigt att man får personer med sakkunskap. Säg att det gäller en generaldirektör eller biträdande generaldirektör på miljöområdet. Då är det viktigt att man får en person som har goda kunskaper. Vederbörande skall inte representera Sverige men bör kunna föra in det svenska tänkandet i institutionen. Min egen uppfattning är att partipolitiska överväganden inte bör finnas med i processen. Den har inte börjat ännu, och jag är kanske inte rätt person att svara på frågan.
Bengt Hurtig: Med anledning av den sista frågan vill jag säga att det är viktigt att klargöra att de här personerna inte får ta instruktioner från vare sig den svenska regeringen eller det svenska parlamentet, eftersom det skulle kunna leda till olyckor.
Thage G Peterson: Återigen vill jag få bekräftat att något formellt regeringsbeslut inte finns om den interdepartementala samrådsgruppen.
Jan Palmstierna: Nej, det gör det inte.
Thage G Peterson: Hur vill Jan Palmstierna beskriva den status som gruppen har?
Jan Palmstierna: Det är samma status som alla de cirka 30 arbetsgrupper har som deltar eller har deltagit i integrationsarbetet. Man har utsett en ordförande. Om det exempelvis gällt miljöfrågor, har man bett miljödepartementet utse en ansvarig, ofta enhetschef, som sedan leder arbetsgruppen och utser ledamöter utan ett formellt regeringsbeslut. Det har varit principen när det gällt arbetsgrupperna, och även om vi kallas för en samrådsgrupp, antar jag att man måste se vår grupp på samma sätt. Vi har bett samtliga statssekreterare att utse deltagare i gruppen.
Thage G Peterson: Varför det inte föreligger ett regeringsbeslut skall jag inte fråga Jan Palmstierna om, utan den frågan skall jag ställa till statsrådet så småningom. KU har tidigare behandlat frågan.
Vad gäller kontakter vill jag fråga, om Jan Palmstierna kan utesluta att Ulf Dinkelspiel har tagit kontakter i konkreta personfrågor t.ex. Industriförbundet.
Jan Palmstierna: Det kan jag faktiskt, för jag har ställt den frågan till Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage, och de har sagt att de inte har tagit kontakter i konkreta personfrågor.
Thage G Peterson: Så ingen nu levande svensk har blivit tillfrågad om en tjänst i EU?
Jan Palmstierna: Inte såvitt jag vet.
Thage G Peterson: Det betyder att det heller inte har förekommit några påtryckningar på Jan Palmstiernas grupp från den stora gruppen politiskt sakkunniga i regeringskansliet?
Jan Palmstierna: Det har det inte gjort, kan jag säga helt klart. Jag kan naturligtvis inte svar för varenda deltagare i gruppen, men jag har inte hört någon säga att det skulle ha förekommit.
Thage G Peterson: Så de uppgifter som har förekommit i media om att arbetsgruppen redan börjat handplocka folk vill Jan Palmstierna beteckna som totalt grundlösa?
Jan Palmstierna: Ja, det menar jag att de är.
Thage G Peterson: Jan Palmstierna förklarade i ett tidigare svar att EG/EU säger att man måste tidigt ha tillgång till listor på svenska kandidater till de här tjänsterna. Har regeringen förbundit sig att upprätta sådana listor?
Jan Palmstierna: Nej, det har vi inte -- jag skall strax åtekomma till en vinkling av det.
När EU-institutionerna själva framåt sommaren eller senast under tidig höst sätter in annonser om den riktade concoursen och antagningsprov, kommer de efter intervjuer och antagningsprov att själva upprätta listor över lämpliga kandidater som de vill plocka ur när rekryteringen kan börja efter folkomröstningen. Vad gäller nomineringar till chefstjänsterna är det klart att den dag då Sverige skall nominera till de 30--40 tjänsterna på nivån A1 och A2 måste regeringen dokumentera förslagen genom en nomineringslista, eller vad vi skall kalla det, den dag det blir dags att göra så. I övrigt är det institutionerna själva som gör listor efter antagningsförfarandet.
Thage G Peterson: När inträder den tidpunkt då den nomineringslista som Jan Palmstierna nu talade om måste tillställas EU?
Jan Palmstierna: Utan att veta exakt datum föreställer jag mig att det blir under hösten.
Thage G Peterson: Före folkomröstningen, alltså?
Jan Palmstierna: Det kan jag inte säga. Jag tror inte att det är ett måste, men det kan jag inte svara på.
Thage G Peterson: Den listan har ni inte börjat förbereda?
Jan Palmstierna: Den har vi inte börjat förbereda, för den skall hanteras i kretsen av statssekreterare under statsrådsberedningen.
Thage G Peterson: På vilket sätt får EU fram personbeskrivningar och uppslag på personer, om inte Jan Palmstiernas grupp håller på med det? Har EU egna spejare här uppe?
Jan Palmstierna: De sätter in annonser under sommaren eller tidig höst och anger de orter där rekrytering sker, t.ex. Stockholm, Lund, Göteborg och givetvis Bryssel. Man får anmäla att man är beredd att ställa upp på skriftliga prov och sedan muntliga prov. Samtidigt som man skickar in sin ansökan skickar man också in ett curriculum. Det är en process som vi inte är inblandade i, utan man får som privat medborgare själv ta initiativ till att skicka in ansökan om att delta i prov.
Bertil Fiskesjö: Det är viktigt att vi får en fullgod svensk representation även på tjänstemannaplanet. Har ni fört några resonemang om vilka förutsättningar som finns för en god rekrytering från Sverige?
Jan Palmstierna: Den frågan är kopplad till kompetens- och utbildningsfrågorna.
Innan jag går in på det vill jag säga att vi har diskuterat om det kommer att bli många eller få som söker. Jag tror allmänt sett att intresset kan bli ganska stort i Sverige som helhet. Däremot är jag inte övertygad om att så många i statsförvaltningen är intresserade som man kanske tror. Strukturerna är annorlunda, det är en annan hierarki i institutionerna med kolleger från en rad länder, och man stöter på medföljandeproblematiken. Men totalt sett tror jag att intresset i Sverige kan vara stort.
Vi har diskuterat olika modeller för att öka möjligheterna för folk att söka, t.ex. att anordna ett kursutbud. Det finns planer i regeringskansliets förvaltningskansli att tillsammans med UDH:s utbildningssektion och den arbetsgrupp i Finansdepartementet som Lars Jeding leder att till sommaren anordna kurser för de förvaltningsanställda men också för utomstående som kan vara intresserade. De skall få en information om vad arbetet i EU-institutionerna handlar om. Dessutom reser Sten Ask runt till universitetsorterna och informerar om vad ett arbete i en EU-insitution går ut på och vad som förväntas av den som är anställd vid en sådan institution.
Sedan har vi planer på att ordna s.k. prep-kurser, förberedande kurser för personer som söker anställning, för att ge dem en bild av hur uttagningen går till, hur ett skriftligt antagningsprov ser ut och hur en intervju går till. De här punkterna kommer nu att beredas i regeringskansliets förvaltningskontor för att öka möjligheterna för svenskar att med framgång söka och få anställning vid institutionerna, eftersom det får sägas vara ett svenskt intresse.
Simon Liliedahl: Vad betyder språkkunskaperna i detta sammanhang? Skall sådana som inte kan franska eller engelska ha samma chanser, baserade på sitt kunnande, eller är det en förutsättning att man skall kunna språk för att tillhöra de utvaldas skara?
Jan Palmstierna: Nu är det inte vi som anställer, och det är EU som får avgöra vilka som skall anställas. Men allmänt sett är det vårt bestämda intryck att kraven på språkkunskaper är mycket höga för att man skall klara arbetet. Utöver svenska, som givetvis kommer att bli ett officiellt språk, måste man kunna engelska, men sannolikt även ett annat större EU-språk, franska eller tyska eller spanska.
Svaret på frågan är att kraven på språkkunskaper är höga. Har man inga språkkunskaper, tror jag man får svårt att bli anställd. Jag tror också man skulle tycka att det vore mindre roligt att arbeta i institutionerna.
Däremot behöver man inte vara perfekt i tre språk -- sitt eget plus två övriga. EU ordnar språkutbildning. För att bli anställd behöver man inte tala flytande engelska och franska.
Thage G Peterson: Tack, Jan Palmstierna, för klara svar på våra frågor. Jag tackar också massmedia för visat intresse.
Konstitutionsutskottet
1994-04-21
Bilaga B 6
kl.08.00--09.40
Offentlig utfrågning av minister Anders Sahlén angående regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets offentliga utfrågning i granskningsärende nr 32 för öppnad. Det gäller regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen.
Jag hälsar Finansinspektionens förre chef, Anders Sahlén, välkommen. Anders Sahlén är numera minister på ambassaden i Washington. Vi är tacksamma för att ni har velat ställa för denna utfrågning, vilket inneburit att ni måst resa från USA hem till Sverige och konstitutionsutskottet.
Anders Sahlén har meddelat att han inte önskar göra någon inledning, och vi kan därför gå direkt på frågorna.
Kurt Ove Johansson: Jag har granskningsanmälan från Birgitta Johansson framför mig. Anmälan har kommenterats av rättschefen på Finansdepartementet. Vid läsning av dessa kommentarer kan man få intrycket att man, för att Finansinspektionen skulle bli en kraftfull och självständig myndighet, var tvungen att förflytta Anders Sahlén till Washington. Likaså kan man få intrycket att det var nödvändigt att ge Anders Sahlén detta förordnande i Washington för att en resurseffektiv verksamhet skulle kunna genomföras på Finansinspektionen.
Jag utgår från att du har tagit del av dessa kommentarer av rättschefen i Finansdepartementet, och jag skulle vilja att du ger din syn på dessa kommentarer.
Anders Sahlén: Kommentaren är kortfattad -- den omfattar ungefär en sida. Jag uppfattar det också så att det i kommentaren antyds att Inspektionen skulle befinna sig i ett sådant tillstånd att den måste ryckas upp genom en sådan här åtgärd. Jag kan i och för sig inte bättre än utskottets ledamöter tolka denna kommentar, men det är alldeles klart att den antyder någonting åt det hållet.
Kurt Ove Johansson: Att vara chef för en myndighet som Finansinspektionen kräver, såvitt jag förstår, självständighet och en mycket stor personlig integritet. Är det över huvud taget möjligt att fullgöra uppdraget som chef för Finansinspektionen utan regeringens fulla förtroende?
Anders Sahlén: Det är alldeles uppenbart att om regeringen deklarerar att den inte har fullt förtroende för chefen, så måste denne avgå.
Kurt Ove Johansson: Av vem och vid vilken tidpunkt under 1993 erbjöds du att bli minister vid ambassaden i Washington och när fick du veta att regeringen ville förflytta dig från chefsposten vid Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Det var den 4 maj 1993. Jag blev då kallad till Bo Lundgren, som frågade om jag ville bli minister på ambassaden i Washington. Jag frågade vad som föranledde detta erbjudande. Han svarade: Regeringen har inte riktigt fullt förtroende för dig. Men du är å andra sidan en kompetent person som vi vill kunna utnyttja på den här viktiga befattningen i Washington, och det är därför vi erbjuder dig den posten.
Kurt Ove Johansson: Kom detta erbjudande som en total överraskning för dig?
Anders Sahlén: Det är svårt att säga. Det kom inte som en fullständig överraskning, men det var å andra sidan en ovanlig och möjligen unik åtgärd.
Kurt Ove Johansson: Var skälet att du inte hade regeringens förtroende det enda skäl som Bo Lundgren angav. Gav han inte ytterligare några motiv för förflyttningen till Washington.
Anders Sahlén: Jag ställde frågan i vilket avseende man saknade fullt förtroende för mig. Bo Lundgren räknade då kortfattat upp ett antal banker och institut, typ Nordbanken, Gota Bank osv. Men det skedde precis så kortfattat som jag nu beskriver det, och jag ställde inga följdfrågor, eftersom jag ansåg det vara överflödigt.
Kurt Ove Johansson: Gällde det de insatser som Finansinspektionen gjorde beträffande dessa banker, medan den socialdemokratiska regeringen ännu satt kvar?
Anders Sahlén: I fråga om Nordbanken var det så, däremot inte beträffande Gota Bank.
Kurt Ove Johansson: Ifrågasatte inte Bo Lundgren på något sätt ditt ledarskap för Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Det låg väl i uttalandet att man inte hade fullt förtroende för mig. Eftersom jag ansåg det vara överflödigt begärde jag inte några närmare förklaringar. Jag såg mycket formellt på situationen. Om statsrådet kallar upp generaldirektören och ger en sådan förklaring som han gjorde, tar man inte debatt, utan då är saken så att säga klar.
Kurt Ove Johansson: Det har framställts så, att den här förflyttning skedde närmast på din egen begäran. Fick du skriftligen förbinda dig att det förhöll sig på det sättet?
Anders Sahlén: Nej, det fick jag inte. Det skedde givetvis inte på min begäran, eftersom jag inte ens kände till att den här tjänsten existerade. Det fördes på tal vid detta möte den 4 maj, som var påkallat av Bo Lundgren.
Kurt Ove Johansson: Gav du Bo Lundgren något muntligt löfte om att säga att förflyttningen skulle vara din innersta vilja?
Anders Sahlén: Jag fattade beslutet om att acceptera tjänsten i Washington efter några dagars betänketid. Vi kom för övrigt överens om att vi skulle vänta tills efter sommaren, eftersom jag hade en del personliga förhållanden att klara av -- jag skulle gifta mig och flytta -- och jag klarade inte av allt detta på en gång. Statsrådet medgav då att vi skulle vänta tills efter sommaren, men jag lämnade mitt besked inom en vecka.
Kurt Ove Johansson: Det gick alltså flera månader från det att du hade fått beskedet att du inte längre var önskvärd på Finansinspektionen till dess att det officiella beslutet kom?
Anders Sahlén: Ja!
Kurt Ove Johansson: Vad betydde det egentligen för Inspektionens verksamhet?
Anders Sahlén: Det kanske utskottet kan fråga de fyra avdelningschefer som kommer hit efter mig. Jag sade ingenting om detta till någon, utan jag behöll det för mig själv och strävade efter att leda verksamheten som vanligt. Jag tror också att jag lyckades med det, eftersom det kom som en överraskning för avdelningscheferna när jag till slut meddelade det.
För att skapa kontinuitet i verksamheten hölls det hela ytterst hemligt. Inspektionens verksamhet skulle naturligtvis direkt påverkas om man visste att man hade en chef som var på väg att avgå. Det var den bedömning som gjordes, och därför sades ingenting.
Kurt Ove Johansson: Var det egentligen så hemligt? Det förekom ju då och då uppgifter i pressen på hösten 1991 och under 1992 om att Finansinspektionens chef skulle få silkessnöret.
Anders Sahlén: Jodå! Men dessa rykten följdes regelmässigt av dementier.
Kurt Ove Johansson: Den första slutsats man kan dra av de svar som jag har fått på mina frågor är att du egentligen inte hade något val. I och med att det statsråd som är huvudansvarig för Finansinspektionen hade sagt att du inte hade regeringens förtroende fanns det väl realt sett inte några valmöjligheter?
Anders Sahlén: Att jag skulle avgå var fullkomligt klart. Som jag sade såg jag formellt på situationen -- det var otänkbart att ta en debatt i sakfrågan med regeringen, utan man avgår när man får ett sådant besked. I frågan om jag skulle åka till Washington hade jag däremot valfrihet.
Kurt Ove Johansson: För att en myndighet skall vara effektiv och framgångsrik måste ju samarbetet inom organisationen fungera bra. Jag vill därför fråga dig om du anser att du hade ett gott förhållande till kanslicheferna och den övriga personalen på Finansinspektionen.
Anders Sahlén: Ja, det tycker jag. Jag vill rent av påstå att förhållandet var ovanligt gott. Det var ju så att den här myndigheten hade att genomlida en oerhört svår tid dels på grund av att vi hade att hantera den värsta finanskrisen i svensk histora över huvud taget, dels på grund av att två myndigheter -- Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen -- skulle slås samman mitt under det här arbetet. Det är givet att det blir turbulens i en organisation som utsätts för allt detta på en enda gång. Jag vill dock hävda att förhållandet var utomordentligt gott, särskilt i ledningsgruppen, dvs. mellan mig och de fyra avdelningscheferna. Samarbetet oss emellan fungerade utomordentligt väl, och det blev bättre och bättre --vi blev till slut ett verkligt väl fungerande team. Det här är min uppfattning, men utskottet kan ju ställa denna fråga också till avdelningscheferna.
Kurt Ove Johansson: Berättade du för kanslicheferna om ditt samtal med Bo Lundgren den 4 maj?
Anders Sahlén: Det gjorde jag först efter sommaren. Jag skulle avgå de första dagarna i september, och de fick reda på detta ett par veckor dessförinnan.
Kurt Ove Johansson: Hur reagerade kanslicheferna på detta?
Anders Sahlén: Även på den frågan bör de kanske själva få svara, men de blev uppenbarligen bestörta.
Kurt Ove Johansson: Fick du reda på vad som sades vid deras sammankomst med Urban Bäckström?
Anders Sahlén: Ja, det fick jag veta.
Kurt Ove Johansson: Vill du redogöra för det?
Anders Sahlén: Jag skulle föredra att de själva redovisar det.
Kurt Ove Johansson: I januari 1992 gav Finansdepartementet ut ett pressmeddelande om att Finansinspektionens chef hade regeringens förtroende. Vad var skälet till att man utfärdade ett sådant pressmeddelande?
Anders Sahlén: Som framgick av meddelandet var skälet att det hade förekommit rykten i massmedia. Jag vill minnas att det i en artikel i Expressen någon dag innan sades att Sahlén var på väg att få silkessnöret. Då utfärdades detta pressmeddelande där det sades att det inte fanns någon grund för dessa rykten.
Kurt Ove Johansson: Förhöll det sig inte så att Bo Lundgren som mycket färsk minister -- jag vill minnas att det var i december 1991 -- gjorde ett uttalande vid en sammankomst i Göteborg som kunde tolkas så, att Finansinspektionen och dess chef inte skulle ha regeringens fulla förtroende. Kan du erinra dig det?
Anders Sahlén: Jag fick se den där artikeln ganska lång tid efter det att den hade publicerats -- det var faktiskt ingen som nämnde den för mig. Artikeln byggde på en intervju med Bo Lundgren, som fick frågan om regeringen tänkte byta ut Anders Sahlén. Svaret blev: "Det vet jag inte." Det var ju ett tecken på att svaret i varje fall inte var självklart.
Kurt Ove Johansson: Detta ledde faktiskt fram till att Bo Lundgren själv i mitten av januari var tvungen att gå ut med detta pressmeddelande.
Anders Sahlén: Jag tror att det var Anne Wibble som hade undertecknat det.
Kurt Ove Johansson: Det är möjligt att även Anne Wibble undertecknade ett pressmeddelande, men jag har här ett som är undertecknat av Bo Lundgren. Det var tydligen så att han var tvungen att korrigera sig.
Kände du till att regeringen eller statsrådet på hösten 1992 gick ut och erbjöd ett antal personer ditt jobb i Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Nej!
Thage G Peterson: Är det första gången ni får denna fråga och är uppgiften helt ny för er?
Anders Sahlén: Nej, jag har hört det, men det skedde helt nyligen. Jag hörde det ryktesvägen.
Kurt Ove Johansson: Du kände väl till att det allt som oftast kom sådana här signaler om att Anders Sahlén var på väg ut från Finansinspektionen, och du måste då ha känt på dig att regeringen tidigt planerade att försöka få bort dig från Finansinspektionen. Var det inte så?
Anders Sahlén: Det är klart att sådana här signaler som kom med jämna mellanrum och sedan dementeras ändå antyder att någonting inte är riktigt som det skall. Det måste man ändå konstatera, och jag levde naturligtvis med känslan att någonting sådant här i varje fall inte var alldeles uteslutet.
Kurt Ove Johansson: När fick du första gången reda på att regeringen tänkte utse Christer Bergqvist som chef för Bankstödsnämnden?
Anders Sahlén: Jag kan inte erinra mig det exakta datumet, men det var på hösten 1992 och efter det att han hade lämnat Gota Bank.
Kurt Ove Johansson: Av vem fick du den uppgiften?
Anders Sahlén: Av Urban Bäckström.
Kurt Ove Johansson: Vad sade du till Urban Bäckström om att man tänkte utse Urban Bäckström på den posten?
Anders Sahlén: Urban Bäckström var på Finansinspektionen för att få en föredragning om Inspektionens nya organisation, som vi hade genomfört med hjälp av konsultföretaget McKinsey & Co. Efter föredragningen bad Urban Bäckström att få stanna kvar med mig. Han sade då: Regeringen funderar på att utse Christer Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden -- vad skulle Finansinspektionen säga om det?
Det var ju då bara några veckor sedan som Gota Bank hade dukat under. Jag svarade därför att vi absolut inte kunde utesluta att förhållandena i banken var sådana att det kunde bli till bekymmer för både Bankstödsnämnden, regeringen och Christer Bergqvist.
Kurt Ove Johansson: Det har ju gjorts gällande att du skulle ha godkänt Bergqvist. Men i själva verket förhöll det sig alltså så, att du hissade varningsflagg.
Anders Sahlén: Jag svarade precis som jag nyss sade. Urban Bäckström sade då: "Den risken är vi beredda att ta." Jag svarade att om det var så, hade Finansinspektionen ingenting ytterligare att anföra.
Kurt Ove Johansson: Han lyssnade alltså inte på dina varningar?
Anders Sahlén: Uppenbarligen inte!
Kurt Ove Johansson: Fick du intrycket att regeringen egentligen hade bestämt sig för att utse Christer Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden?
Anders Sahlén: Det har jag ingen uppfattning om, men jag fick ändå frågan korrekt ställd, och jag svarade precis på det sätt som jag nu har redogjort för.
Kurt Ove Johansson: Så kom ju då utnämningen av Bergqvist. Alla minns det TV-program där du konstaterade att det var olämpligt att utse Bergqvist. Du anförde bl.a. jävssynpunkter. Carl Bildt och Bo Lundgren gick i taket, och Bergqvist blev inte chef för Bankstödsnämnden.
Vad innebar detta för dig? Innebar det t.ex. att det blev ett annat förhållande mellan dig och regeringen? Var det rent av så att man började jaga dig riktigt på allvar?
Anders Sahlén: Den invändning som jag sedan gjorde hade en annan karaktär. När jag först fick frågan om Bergqvist gjorde jag en mer allmän bedömning av den situation som skulle uppstå om han utsågs. I TV fick jag frågan om han möjligen kunde bli jävig som verkschef vid hanteringen av just Gota Bank. Detta var då en formell fråga enligt förvaltningslagen, dvs. om en verkschef som har ett förflutet i ett företag -- i detta fall en bank -- skulle bli mindre trovärdig, varmed myndigheten som sådan också skulle förlora i trovärdighet. Detta är ett s.k. delikatessjäv.
Under de dagar då tanken att man skulle utse Bergqvist hade blivit offentlig och det rasade en debatt blev jag ansatt av åtskilliga jurister -- inte minst mina egna, men också andra förvaltningsjurister -- som sade att detta var ett exempel på delikatessjäv som skulle kunna användas i undervisningen. Man ansåg att detta var mycket anmärkningsvärt.
När jag i TV fick frågan huruvida Bergqvist skulle kunna bli jävig, gjorde jag bedömningen att jag med bibehållen trovärdighet inte kunde säga att det var otänkbart att han skulle bli jävig i fallet Gota Bank. Jag svarade därför att detta skulle kunna hända. Delikatessjäv är ju av den naturen att det kan bedömas bara i den aktuella situationen.
Reaktionen på detta känner ni alla till.
Kurt Ove Johansson: Diskuterades frågan om jäv mellan dig och Urban Bäckström när han första gången talade om Bergqvist?
Anders Sahlén: Nej. Frågan ställdes inte förvaltningsrättsligt, utan det gällde en mer allmän bedömning, I TV ställdes denna fråga med utgångspunkt i förvaltningslagen. Det var här en annan vinkling av problemet, och frågan var mer formell.
Kurt Ove Johansson: Jag har här Sven-Ivar Sundqvists artikel i Dagens Nyheter. När jag läste denna artikel fick jag intrycket att Sundqvist menade att frågan om att utse Bergqvist hade diskuterats mer än en gång mellan representanter för Finansinspektionen och representanter för regeringskansliet. Är detta riktigt?
Anders Sahlén: Jag fick frågan två gånger -- en gång mycket tentativt och hastigt i samband med ett regeringsmöte, där jag skulle föredra ett ärende för regeringen in pleno. När jag satt och väntade fick jag frågan mer i förbigående. Någon månad senare fick jag frågan mer konkret. Som jag sade tidigare bad Urban Bäckström att få stanna efter ett möte på Finansinspektionen, och då ställdes frågan mer konkret. Det var vid dessa två tillfällen som saken över huvud taget nämndes.
Kurt Ove Johansson: Nämndes jävsproblematiken vid något av dessa båda tillfällen?
Anders Sahlén: Den diskuterades inte i förvaltningsrättslig mening, och jag hade inte den bakgrunden att jag var beredd att diskutera frågan med den utgångspunkten. Man frågade inte efter ett juridiskt ställningstagande, utan man frågade om Bergqvists allmänna lämplighet.
Kurt Ove Johansson: Alla kände vid den här tidpunkten till Christer Bergqvist och hans bakgrund. Man kände också till de affärer på Gota Bank som var föremål för intresse. Det vore väl ett rimligt krav att de som skulle utnämna vederbörande i den situationen hade ställt sig frågan om en jävssituation skulle kunna uppkomma för Bergqvist som chef i Bankstödsnämnden!
Anders Sahlén: Jag har egentligen ingen mening om det.
Kurt Ove Johansson: Inte heller som före detta chef i Bankinspektionen?
Anders Sahlén: Det var ju formellt sett inte Bankinspektionens sak att godkänna valet, men Urban Bäckström bad att få veta min uppfattning, och det fick han.
Kurt Ove Johansson: Hur kommenterade dina arbetskamrater i Finansinspektionen regeringens utnämning av Bergqvist som chef för Bankstödsnämnden?
Anders Sahlén: Vi fick en förvaltningsrättslig diskussion. När juristerna fick veta detta, uppkom det en sådan diskussion.
Kurt Ove Johansson: Visade de någon upprördhet över detta? De kände ju liksom andra till att Bergqvist hade ett förflutet i Gota Bank.
Anders Sahlén: Jo, givetvis!
Kurt Ove Johansson:Vilka uttryck tog sig upprördheten?
Anders Sahlén: Det var en diskussion om delikatessjävets natur. Det är inte så ofta man ställs inför den typen av ärenden -- jag har över huvud taget aldrig varit med om att delikatessjävsproblematiken har diskuterats.
Kurt Ove Johansson: Vad jag med denna fråga vill få svar på var hur juristerna på Finansinspektionen reagerade.
Anders Sahlén: Man kom in och undervisade mig om förvaltningslagens bestämmelser på den här punkten.
Ylva Annerstedt: I anmälan påstås att påtryckningar på regeringen skulle ha förekommit.
Känner du till om det förekom några sådana påtryckningar?
Anders Sahlén: Nej, jag kan inte påstå att man skulle ha gjort framställningar eller någonting liknande. Däremot skulle jag betrakta det som ganska naturligt om man i vissa situationer beklagar sig över Finansinspektionen. Vi skall komma ihåg de förhållanden som rådde, nämligen att finansväsendet mer eller mindre höll på att haverera. Inspektionen gick ju hårt fram i många situationer. Kontroverser var ordningen för dagen. Det skulle vara rent märkligt om detta inte på något sätt hade framförts till regeringsföreträdare.
Däremot har jag aldrig hört att det skulle förekomma direkta påtryckningar.
Ylva Annerstedt: Har du inte heller efteråt fått upplysningar om att det skulle ha förekommit påtryckningar?
Anders Sahlén: Nej, inte vad man i egentlig mening menar med påtryckningar.
Ylva Annerstedt: Blev du själv utsatt för någonting som man i mer formell mening skulle kunna kalla för påtryckningar?
Anders Sahlén: Avser Ylva Annerstedt påtryckningar för att jag skulle avgå eller någonting liknande?
Ylva Annerstedt: Nej! Jag menar påtryckningar för att ni skulle upphöra med verksamheten på det sätt som ni bedrev den.
Anders Sahlén: Ibland haglade förbannelserna över mig och Inspektionen -- både offentligt och privat. Men det betraktade jag som ett led i verksamheten och som någonting som man fick tåla. Jag såg inte detta som särskilt anmärkningsvärt.
Ylva Annerstedt: Du sade att du, på grund av de uttalanden som gjordes i förtroendefrågan och på grund av bristande dementier, levde med känslan av att något inte var som det skulle.
Anders Sahlén: Det var ju ingen brist på dementier. Det kan snarast sägas att om man plötsligt får höra en dementi av något som man inte har uppfattat, blir den normala reaktionen att man undrar över vad som pågår. När man i en presskommuniké kan läsa att regeringen har förtroende för Anders Sahlén, undrar man naturligtvis vad det är fråga om.
Bakgrunden till allt detta var naturligtvis frågan om hur tillsynen skall bedrivas. Detta var ingalunda någonting givet, eftersom vi aldrig tidigare i modern tid har haft en finanskris av denna omfattning. I förarbetena till den lagstiftning som vi har att rätta oss efter sägs nästan ingenting om hur finansiell tillsyn skall bedrivas -- annat än i mycket formell mening.
När man hamnar i en situation där det finansiella systemet kollapsar, måste man som myndighet sluta att läsa förarbeten och bestämma sig för att agera. Det gjorde vi, och vi gick i många fall väldigt hårt fram.
Det rådde delade meningar. Jag har tidigare utfrågats av utskottet om Nordbanken, Gamlestaden och Nobel. Dessa fall illustrerar mycket väl vilka konflikter som man kan hamna i, nämligen att man blir en aktör på marknaden om det gäller att förhindra en kollaps, något som hotade i de här fallen.
Jag gjorde bedömningen att så måste det gå till. Man kan inte en gång för alla i några paragrafer exakt föreskriva hur sådana här ärenden skall hanteras. Detta skall i stället överlämnas till myndigheten, dess styrelse och dess chef. Det var också precis vad som skedde. Jag anser att detta fungerade utomordentligt väl. Jag har haft tillfälle att studera detta i andra länder som sannerligen har haft finanskriser under senare år. Det har då visat sig att myndigheterna i alla dessa länder har agerat ganska lika. Jag vill här särskilt framhålla USA, som jag nu under ett halvår haft tillfälle att studera. I USA är man ännu mycket mer hårdför än vad vi har varit i Sverige.
Jag anser att vi gjorde en rimlig avvägning mellan å ena sidan samhällsnyttan och hänsynen till det finansiella systemet och å andra sidan av rättsäkerhetsskäl en rimlig återhållsamhet.
Ylva Annerstedt: Jag återkommer till frågan om förtroendet för dig som Finansinspektionens generaldirektör. Du sade nyss att du levde i känslan av att allt inte var som det skulle. Vidtog du för egen del några åtgärder och funderade du över din egen situation?
Anders Sahlén: Jag funderade inte över min situation. Jag ansåg att min verksamhet hade skötts korrekt. Den var i vederbörlig ordning förankrad i styrelsen, och jag anser att Finansinspektionen gjorde ett gott arbete. Detta är en uppfattning som jag vidhåller. I den meningen hade jag ett gott samvete.
Jag gjorde också den bedömningen att dessa frågor måste ha sin gång. Det var inte onaturligt att vissa saker ifrågasattes även av regeringen. Man kan ha många uppfattningar om hur sådana här saker skall hanteras. En fråga av principiell natur var om det kan bli en konflikt mellan å ena sidan aktörsrollen i sådana här situationer och å andra sidan kontrollörsrollen, dvs att man i någon mening är inblandad i uppgörelser, som man sedan som tillsynsmyndighet skall granska. Det var flera riksdagspartier som hade uppfattningar åt det hållet. Jag vet att förre justitiekanslern själv råkade ut för detta.
Detta var alltså en principiell diskussion som i och för sig var naturlig. Jag menade att vi skulle göra en rimlig balansgång och att det var Finansinspektionens eller dess styrelses sak att finna den rätta balansen. Jag tycker också att vi gjorde det.
Ylva Annerstedt: När Bo Lundgren hade sitt samtal med dig den 4 maj uppgav han uppenbarligen för dig en massa skäl till att du inte hade regeringens förtroende. Vilka skäl uppgav han?
Anders Sahlén: Han räknade upp en del institut: Nordbanken, Gota Bank och möjligen några till. Men det gjordes så kort som jag nu angett det. Jag ställde nämligen inga följdfrågor.
Ylva Annerstedt: Det var ju så att flera institut fronderade mot Finansinspektionens bestämmelser. Hur bedömer du förtroendet för Finansinspektionen och dess möjligheter att verka i fortsättningen, om man inom stora delar av det finansiella systemet har en helt annan uppfattning än Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Jag förmodar att frågan avser försäkringsbolagen och återbäringsräntan.
Det är bra att den frågan ställdes, eftersom jag önskar klarlägga vad som hände. Frågan om återbäringsräntan har angetts som ett tecken på att Inspektionen och jag skulle vingla vid besluten.
Jag vill då alldeles klart säga att det påståendet grundar sig på ett missförstånd av vad som faktiskt skedde och varför Inspektionens beslut utformades så som blev fallet.
Under denna kris kom försäkringsbolagens tillgångar i aktier, fastigheter och obligationer att falla kraftigt i värde. Det medförde att de utfästelser som man hade gjort till försäkringstagarna inte längre i formell mening kunde uppfyllas -- de hade alltså gjort större utfästelser än vad tillgångarna var värda. Det hade uppstått vad man tekniskt kallar en underkonsolidering.
Återbäringsräntorna hade alltså varit för höga. Om ett sådant tillstånd varar under lång tid, så är det allvarligt, eftersom det innebär att gamla försäkringstagare gynnas på nya försäkringstagares bekostnad. Det måste man då åtgärda på något sätt.
Inspektionen gjorde då bedömningen att man i vissa försäkringsbolag och framför allt i de stora nu hade nått en gräns -- situationen var inte längre hållbar. Finansinspektionen utfärdade då ett allmänt råd att man skulle återta en del av återbäringen.
Ett allmänt råd är någonting som i formell mening inte är juridiskt bindande. Försäkringsbolagen förklarade efter en kort tid att de inte hade för avsikt att följa detta allmänna råd, eftersom det skulle skada dem i konkurrensen med andra sparformer.
Juridiskt var det i detta läge inte möjligt för Finansinspektionen att utfärda ett föreläggande. Man kan alltså inte, om ett allmänt råd inte följs, utfärda ett föreläggande som är juridiskt bindande och som medför straffansvar om det inte följs.
Därför drog Finansinspektionen slutsatsen att man skulle låta det gå sex månader, dvs. till den 30 juni 1993. Hade bolagen inte till dess återställt konsolideringen, så skulle de kunna räkna med ett föreläggande från Inspektionen.
Detta var ingen reträtt från Inspektionens sida, utan det var ett juridiskt steg som var det enda möjliga att ta i den situation som rådde. Man fick sex månader på sig.
Veckan efter det att detta besked hade kommit kollapsade växelkursen. Kronan föll, och efter hand kom räntorna att falla snabbt. Försäkringsbolagen var därmed räddade.
Inspektionen måste givetvis utgå från att den bas för hela den ekonomiska politiken som de fasta växelkurserna utgjorde skulle ligga till grund också för Inspektionens överväganden. Men de fasta växelkurserna kollapsade alltså veckan efter, varför det aldrig blev aktuellt med något föreläggande.
Detta var emellertid, som jag sade, absolut inte något tecken på vinglighet, utan det var helt enkelt ett juridiskt steg i denna unika situation där ett institut vägrade att efterkomma ett allmänt råd från tillsynsmyndigheten. Situationen var unik, och därmed blev också åtgärden unik och den enda möjliga att vidta.
Ylva Annerstedt: Men det fick uppenbarligen effekter på allmänhetens förtroende för Finansinspektionen. Håller du inte med om det?
Anders Sahlén: Absolut inte! Jag stötte inte på någon kritik -- jag fick inga brev och inga telefonsamtal; kanske något enda. Att förtroendet för Inspektionen skulle påverkas av detta upplevde jag absolut inte. Däremot blev konflikten med försäkringsbolagen ganska påfallande. Det rådde där en krigisk stämning. Men det hade vi varit med om så många gånger att jag inte betraktade det som särskilt anmärkningsvärt.
Ylva Annerstedt: Så du menar att efter den här händelsen så var förtroendet för Finansinspektionen orubbat i alla kretsar, med undantag för försäkringsbolagen.
Anders Sahlén: Jag anser att det hos allmänheten icke rubbade förtroendet för Inspektionen. Det fanns inga tecken på det. Det stod egentligen inte heller någonting om detta i tidningarna. Men givetvis upplevde försäkringsbolagen detta som skadligt i konkurrensen med andra sparformer. Att så skulle bli fallet insåg vi i Inspektionen naturligtvis redan från början. Men det var också ett led i den kamp som faktiskt fördes.
Ylva Annerstedt: Om en generaldirektör inte har allmänhetens förtroende, anser du då att han kan sitta kvar på sin post?
Anders Sahlén: Nej, när jag den 4 maj fick veta att jag inte hade regeringens förtroende avgick jag genast och utan diskussion. Jag såg mycket formellt på situationen, och svaret på frågan är entydigt nej.1
Ylva Annerstedt: Och du har inte i något sammanhang upplevt några påtryckningar vare sig på regeringen eller dig själv?
Anders Sahlén: Nej, att det skulle vara några krafter i rörelse för att mer organiserat göra sig av med mig har jag inte upplevt.
Ola Karlsson: Du sade att du två gånger med ungefär en månads mellanrum fått förfrågningar om din syn på Christer Bergqvist som chef för Bankstödsnämnden. Stämmer det?
Anders Sahlén: Ja! Första gången nämndes det bara som en information att man funderade på att utse honom. Den andra gången fick jag mer direkt frågan vad jag hade för uppfattning.
Ola Karlsson: Du tolkar alltså den andra förfrågan som ett sätt att få reda på din uppfattning om Christer Bergqvists allmänna lämplighet?
Anders Sahlén: Ja!
Ola Karlsson: Anser du att begreppet jäv ryms inom begreppet "allmän lämplighet"?
Anders Sahlén: Det kan man ifrågasätta. I den strängt juridiska mening som det var fråga om när jag i TV fick frågan om delikatessjäv kan föreligga kan det bara bedömas från fall till fall och i den aktuella situationen. Det går aldrig att i förväg säga att det föreligger delikatessjäv, och jag formulerade mig också mycket noga och sade, att när det gäller Gota Bank så kan en jävssituation uppkomma men att det inte går att säga det en gång för alla. Detta var vad som gick att säga i det här läget, och det var inte det diskussionen gällde första gången.
Ola Karlsson: Ett jäv skulle alltså inte påverka Christer Bergqvists allmänna lämplighet?
Anders Sahlén: Detta är två olika saker. Frågan gällde å ena sidan hans allmänna lämplighet och å andra sidan den formella lämpligheten enligt förvaltningslagen. Detta är två olika saker, och frågan gällde första gången hans allmänna lämplighet.
Ola Karlsson: Enligt den definitionen skulle alltså ett delikatessjäv inte påverka hans allmänna lämplighet?
Anders Sahlén: Man kan inte bedöma om ett delikatessjäv föreligger förrän man befinner sig i den aktuella situationen. Frågan ställdes, och jag talade, såsom frågan ställdes, om hans allmänna lämplighet.
Ola Karlsson: Fanns det då inte skäl att ta upp frågan om delikatessjäv?
Anders Sahlén: Så bedömde jag det inte.
Ola Karlsson: Hur ofta har du haft kontakter med regeringen i din roll som generaldirektör?
Anders Sahlén: Jag kan inte räkna dem alla. Det skedde rutinmässigt väldigt ofta -- ibland flera gånger i veckan. Ofta hade jag kontakter med statsråd och ännu oftare med statssekreterare eller -- än mer frekvent --med chefstjänstemän av olika slag.
Ola Karlsson: Har du någon gång under tiden fram till den 4 maj fått signaler om att man hade ett bristande förtroende för dig?
Anders Sahlén: Nej, inte så att det uttalades. Däremot var förhållandet ibland litet kyligt i diskussionerna. Men det upplevde jag som ganska naturligt. Det vore märkligt om vi levde i en fullständig symbios. Det är ju inte avsikten, utan myndigheten skall ju tillämpa lagen enligt sin egen bedömning. Om regeringen har en annan bedömning skall det inte påverka myndigheten.
Ola Karlsson: Hade du någon gång under den här perioden fått sådana signaler att du hade skäl att ifrågasätta regeringens förtroende för dig?
Anders Sahlén: Nej, inte i den meningen att det var allvar.
Ola Karlsson: Du upplevde det inte som så allvarligt att det fanns anledning att ta upp saken med någon regeringsföreträdare?
Anders Sahlén: Nej!
Ola Karlsson: Hur lång tid tog samtalet den 4 maj med Bo Lundgren?
Anders Sahlén: Det tog inte så lång tid -- kanske 20 minuter. Därefter diskuterade vi förutsättningarna för arbetet i Washington.
Ola Karlsson: Vilken är din uppfattning om vad som hade hänt om du hade tackat nej till det här erbjudandet?
Anders Sahlén: Jag ställde mig aldrig den frågan själv och definitivt inte till Bo Lundgren. Som jag sade såg jag formellt på frågan. Jag hade fått en misstroendeförklaring, och då avgår man -- man tar inte en debatt med regeringen.
Ola Karlsson: Det fanns alltså inte någon möjlighet att säga nej till detta?
Anders Sahlén: Jag undersökte inte den möjligheten, eftersom man hade förklarat att man icke hade fullt förtroende för mig. I ett sådant läge avgår jag. Jag ställde inte den frågan. Det är regeringens sak att göra den bedömningen, och det hade man gjort -- det framgick mycket tydligt.
Ola Karlsson: Har du känt att du på din post i Washington har regeringens stöd?
Anders Sahlén: Ja, fullständigt!
Simon Liliedahl: Vi har förstått att du var tuff och hårdför och att det haglade förbannelser över dig och Finansinspektionen. Berodde bankernas kritik mot dig på att du var för tuff och hårdför?
Anders Sahlén: Låt mig börja med att säga att det nog inte var så mycket kritik från bankerna. Naturligtvis förekom det kritik i enskilda situationer, men jag upplevde det så att Finansinspektionen och tidigare även Bankinspektionen faktiskt åtnjöt ett ganska gott förtroende hos de här instituten. Detta gällde däremot inte försäkringsbolagen i samband med frågan om återbäringen. Där var det en öppen konflikt, den allvarligaste och egentligen enda under min tid.
Simon Liliedahl: Berodde kritiken på att du var för hård mot dina medarbetare?
Anders Sahlén: Man måste ha förståelse för dem som drabbades av finanskrisen. Deras företag var på väg att gå under. Deras egen ställning var underminerad, och de flesta av dem har sedan dess faktiskt lämnat sina befattningar. Det var ju en katastrof som hade inträffat. Att man då skulle vara ödmjuk och inte använda hårda ord är nog litet för mycket begärt.1
Simon Liliedahl: Det har framförts mycken kritik. Bl.a. har JO, JK och Riksrevisionsverket tittat på hur myndigheten har arbetat. Vad jag kunnat finna har framför allt JK framfört kritik mot att myndigheten har varit för passiv och inte tillräckligt aggressiv. Det stämmer inte riktigt med vad som har sagts om att du varit för tuff och för hård.
Anders Sahlén: Jag måste få fråga om JK verkligen har sagt att Inspektionen varit för passiv.
Simon Liliedahl: Ja, det står här att JK har framfört tungt vägande kritik mot myndighetens passivitet.
Anders Sahlén: I vilket sammanhang och i vilket avseende skall detta ha framförts?
Simon Liliedahl: I JK:s undersökning av Finansinspektionens verksamhet.
Anders Sahlén: Jag är ställd inför denna fråga.
Simon Liliedahl: Du har alltså inte upplevt det på det sättet?
Anders Sahlén: Absolut inte!
Simon Liliedahl: Bankerna försökte få bort dig därför att de ansåg att du var för tuff.
Anders Sahlén: Som jag sade tidigare har jag inte fått några påtryckningar. Man har naturligtvis kritiserat mig, men jag kan inte påminna mig att någon offentligt har krävt min avgång, och det är naturligtvis litet för mycket begärt att en bankman skulle gå ut och kräva chefens för Finansinspektionen avgång. Så går det inte till, och jag har inte heller sett några tecken på att det har skett i det tysta.
Simon Liliedahl: Du har alltså inte fått någon skriftlig kritik från regeringen, utan kritiken har bara framförts en passant vid dina samtal med Bo Lundgren och andra.
Anders Sahlén: Någon skriftlig kritik har jag över huvud taget inte fått.
Låt mig med anledning av att du nämnde JK få tillägga att JK, JO, Riksrevisionsverket, Riksdagens revisorer och riksdagsutskotten har gjort flera undersökningar av Finansinspektionen, men dessa undersökningar har inte i något fall mynnat ut i någon kritik av mer allvarligt slag. Det kan någon gång ha varit fråga om påpekanden om formalia.
När jag ser tillbaka på allt detta är jag själv förvånad över att Inspektionen lyckades så väl med att hålla sig inom gränsen för lagar och förordningar i denna turbulenta värld där man ofta måste agera med ett väldigt litet beslutsunderlag och med mycket mycket kort varsel. Jag känner en viss stolthet över detta.
Simon Liliedahl: Tycker du att det var orättvist av statsrådet Lundgren att friställa dig och erbjuda dig ett annat jobb? Du tyckte att du hade skött jobbet bra, och du var inte nöjd med den behandling du fick.
Anders Sahlén: Jag ifrågasätter inte statsrådet Lundgrens bedömning. Det är regeringens sak att bedöma om man har förtroende för en verkschef eller en myndighet.
Däremot vill jag göra alldeles klart att inte ens i efterhand -- efter åtta månaders betänketid -- kan jag komma på ett enda beslut av betydelse i Finansinspektionen eller Bankinspektionen under den tid jag var där som jag skulle vilja ha ändrat. Icke ett enda!
Kurt Ove Johansson: Vi har rätt mycket varit inne på förtroendefrågorna, och de är naturligtvis viktiga för bedömningen av ärendet. Vi har konstaterat att du inte hade regeringens förtroende, men i övrigt förefaller det som om du anser att du åtnjöt ett mycket starkt förtroende för ditt sätt att sköta Finansinspektionen.
Det finns ett område som vi inte har varit inne på och som jag nu skulle vilja ta upp. Det gäller din styrelse. I anmälan understryks att du skulle ha haft ett stort förtroende i Finansinspektionens styrelse. Hade du själv känslan fullt ut att det förhöll sig på det sättet och på vilket sätt kom det till uttryck?
Anders Sahlén: Styrelsen är en viktig instans i Finansinspektionen. En styrelse i en myndighet har ju en ganska begränsad beslutsfunktion. Men faktum är att varje beslut av betydelse behandlades i Finansinspektionens styrelse. Varje beslut som offentliggjordes hade fattats av styrelsen under full enighet. Detta är oerhört betydelsefullt. Detta innebär att styrelsen verkligen var med i utformningen av Inspektionens policy i alla avseenden och under hela den tid vi verkade. Vi hade alltså ett stort förtroende för varandra i styrelsen. Det var alltså inte så, att jag som verkschef till fullo utnyttjade de möjligheter som jag hade att fatta beslut och agera självständigt. Styrelsen hördes alltid i viktiga frågor.
Kurt Ove Johansson: Det du nu säger styrks också av en tidningsartikel av den 3 september som jag har framför mig. En styrelseledamot, riksdagsmannen Tom Heyman, säger sig vara överraskad av att du fått lämna Finansinspektionen. Styrelsen visste tydligen ingenting fram till den aktuella dagen. I artikeln heter det: "Sahlén har så länge jag suttit i styrelsen haft dess fulla förtroende. Det har inte förekommit några skiljaktigheter i synen på Inspektionens arbete, säger Heyman uppenbart förvånad över vad som hade hänt."
Var det så att alla frågor av kontroversiell art diskuterades ingående i styrelsen?
Anders Sahlén: Undantagslöst, om och om igen. Det var också jag som informerade styrelsen om att jag skulle avgå.
Kurt Ove Johansson: Såvitt jag vet är det så att justitieombudsmannen och riksdagens revisorer har granskat Finansinspektionen utifrån sina utgångspunkter. Framfördes det i de fallen någon som helst kritik eller allvarlig anmärkning mot Inspektionens sätt att arbeta?
Anders Sahlén: Nej, som jag sade framfördes det aldrig någon allvarlig kritik. På några punkter har man haft formella anmärkningar mot vissa administrativa hanteringar. Någon allvarlig kritik har aldrig förekommit.
Den utredning som gjordes av JK i Njord-ärendet var mycket omfattande och en av de bästa promemorior i förvaltningsrätt som jag läst. JK konstaterade där att myndigheten mycket väl kunde agera som den gjorde under speciella omständigheter. Det var verkligen ett godkännande.
Kurt Ove Johansson: Jag har ytterligare en fråga som jag är intresserad av och skulle vilja ha svar på: Blev du kontaktad av någon eller några om att eventuellt efterträda Bengt Dennis som chef för Riksbanken?
Anders Sahlén: Nej!
Kurt Ove Johansson: Känner du till att du nämndes som en av kandidaterna?
Anders Sahlén: Så länge jag var chef för Finansinspektionen fick jag inte reda på någonting. I efterhand har jag hört att det var aktuellt.
Kurt Ove Johansson: Det har också förekommit uppgifter om att Staffan Burenstam Linder har ansett dig vara mycket kompetent för den uppgiften. Är det också någonting som du fått reda på i efterhand?
Anders Sahlén: Det var en grupp i Riksbanksfullmäktige under Burenstam Linders ledning -- han är ju ordförande i fullmäktige -- som hade till uppgift att finna en riksbankschef.
Kurt Ove Johansson: Under de år du var chef för Finansinspektionen tjänstgjorde du under två olika regeringar, om jag får uttrycka mig på det sättet. Den 24 mars 1992 svarade du på frågor här i utskottet. Det gällde då en nyemission i Nordbanken. På en fråga som jag då ställde till dig, svarade du att ingen regering och inget statsråd ingripit i syfte att påverka dina eller Inspektionens beslut. Gäller det också för tiden efter den 24 mars 1992 och fram till din avgång?
Anders Sahlén: Ja, det kan man säga. Jag utsattes aldrig för någon påtryckning om hur ett enskilt ärende skulle avgöras. Något sådant förekom inte.
Kurt Ove Johansson: I Veckans Affärer nr 13 av den 25 mars
1992 kan man läsa sig fram till att det inom finansvärlden rådde delade meningar om ditt arbetssätt. Var det några särskilda banker eller finansbolag som kritiserade dig?
Anders Sahlén: Nej, bankerna gjorde det inte. Jag upprepar att det givetvis skulle mycket till innan en bankdirektör går ut och offentligt kritiserar tillsynsmyndighetens chef. Man kan inte begära att de skall ha det kuraget -- de sitter ju i underläge.
Jag upplevde heller inte att det mellan skål och vägg från bankernas sida förekom någon kritik att tala om mot Inspektionens sätt att agera. Däremot var det vanligt bland försäkringsbolagen och möjligen också bland finansbolagen.
Kurt Ove Johansson: Vad var det som låg bakom deras kritik?
Anders Sahlén: För försäkringsbolagen var det viktigaste detta med återbäringsräntorna. Jag upplevde det så att inspektionsmyndigheten flyttade fram sina positioner mot försäkringsbolagen. Det resulterade då i denna reaktion. Bankerna var helt enkelt vanare vid att umgås och kommunicera med inspektionsmyndigheten än vad försäkringsbolagen var. Det här var första gången som försäkringsbolagen på ett mer allvarligt sätt skulle anpassa sig till de föreskrifter eller allmänna råd som det då var fråga om.
Kurt Ove Johansson: Kan du utesluta att de som kritiserade ditt sätt att sköta Finansinspektionen -- debatten var stundtals rätt hård -- inte vände sig till regeringen.
Anders Sahlén: Det kan jag naturligtvis inte utesluta.
Kurt Ove Johansson: Av de svar du gett i dag har jag förstått att efter hand som din period gick ut, blev kyligheten hos regeringen mer och mer uttalad. Stämmer inte det?
Anders Sahlén: Det är svårt att säga. Förhållandet var väl kyligt från tid till annan under hela den här perioden. Att kylan skulle ha tilltagit inför samtalet den 4 maj vet jag inte om jag kan påstå.
Kurt Ove Johansson: Vi bytte regering på hösten, och vi fick en minister -- färsk förvisso -- som gick ut och uttalade sig på ett så olämpligt sätt att han fick be om ursäkt. Nog måste väl du ha känt hela tiden fram till dess att man från regeringens sida säger att man inte längre har förtroende för dig att kyligheten tilltog?
Anders Sahlén: Det är riktigt att sådan kritik inte kom från den regering som satt fram till hösten 1991. När jag inför regeringen hade föredragit lösningen av Nordbanken/Gamlestaden/Nobel, tackade man särskilt Inspektionen för den insats som hade gjorts. Sedan fick jag i efterhand kritik av den nya regeringen för agerandet i samma ärende. Man hade då en annan syn på Inspektionen -- det gällde just Inspektionens roll som "aktör"; den hade enligt den nuvarande regeringen gått för långt. Det är klart att regeringar kan ha olika uppfattningar i sakfrågor, och här hade det alltså inträtt en klar förändring.
Kurt Ove Johansson: Vi kan alltså konstatera att kyligheten ökade under tiden, samtidigt som kritik kom allt tätare från finansinstitut och försäkringsbolag. Man kan väl då inte utesluta att det här kan finnas ett samband och att de som kritiserade dig också vände sig till regeringen, något som i sin tur kan ha lett till att förhållandet mellan dig och regeringen blev kyligare.
Anders Sahlén: Vad som möjligen kan ha påverkat utvecklingen i den riktningen var att finanskrisen helt enkelt djupnade. Man kom allt längre ner i kratern, och det ena institutet efter det andra gick som bekant under. Därmed ökade naturligtvis också klagoropen. Det måste också ha blivit vanligare att synpunkter framfördes till regeringen.
Kurt Ove Johansson: Men då ligger det ju nära till hands att anta att det förekom påtryckningar på regeringen och att detta ledde fram till att man den 4 maj 1993 säger till dig att du inte längre har regeringens förtroende. Det är väl inte svårt att se ett sådant samband?
Anders Sahlén: Jag har ingen uppfattning om hur detta kan ha gått till. Som jag sade tidigare har jag inte något konkret bevis på påtryckningar.
Kurt Ove Johansson: En annan viktig fråga är om utveckligen kom att innebära att finansinspektionen på något sätt kom i kläm i sitt arbete?
Anders Sahlén: Jag upplevde de offentliga uttalanden som gjordes i artiklar och på annat sätt om att jag skulle få silkessnöret som skadliga för Inspektionen. Och visst var det skadligt att statsministern efter Christer Bergqvist-affären gick ut och sade att efter detta kan man inte lita lika mycket på Anders Sahlén.
Kurt Ove Johansson: Man skulle alltså kunna säga att Finansinspektionens självständighet skadades av den utveckling som ägde rum?
Anders Sahlén: Om självständigheten skadades vet jag inte om jag kan säga. Jag vill påstå att jag aldrig vek från min övertygelse om hur Inspektionen skulle skötas. Inspektionen påverkades alltså inte på minsta sätt i sina avgöranden av det som skedde. Däremot var naturligtvis den miljö man arbetade i mera spänd och mindre behaglig under dessa förhållanden. Men det påverkade aldrig vårt sätt att agera.
Kurt Ove Johansson: Bland konstitutionsutskottets material, som också har överlämnats till dig, finns en del tidningsartiklar. Det är långt ifrån alla artiklar som har skrivits i det här ärendet. Jag skulle vilja veta om du tycker att den materialsamling som vi har i form av tidningsartiklar ger en riktig bild av vad som egentligen hände.
Anders Sahlén: Jag reagerade när jag fick detta urval av artiklar. Det är en samling av verkliga nidartiklar. Jag tycker att det är beklagligt att detta är det enda underlag i form av tidningsartiklar som utskottet har. Man skulle med fog kunna fråga varför inte utskottet har några utlåtanden från JK och JO som behandlar vissa sakfrågor som har tagits upp till bedömning. Det skulle ha legat närmare till hands för ett riksdagsutskott att ta in den typen av underlag.
Om man nu likväl håller sig till tidningsartiklar, så finns det faktiskt exempel på mer balanserade artiklar. Jag vill inte gå så långt att jag säger att det är positiva artiklar -- det ligger ju i sakens natur att tidningar inte skriver positiva artiklar; sådana har som bekant sällan något nyhetsvärde. Men att rena nidartiklar finns med är jag kritisk emot, och jag reagerade faktiskt när jag såg dessa artiklar i konstitutionsutskottets material.
Kurt Ove Johansson: Jag har läst även artiklar som inte finns med i vår samling, men nog tycker jag att man efter läsning av dessa artiklar kan säga, att det egentligen i långa stycken har förts en kampanj mot dig. Jag skulle till sist vilja ställa frågan om du kan säga vilka det är som ligger bakom detta.
Anders Sahlén: Det är klart att jag anar vilka som är mina vedersakare, men jag skall här inte peka på några speciella personer. Man ser att dessa artiklar bygger på intervjuer, ehuru man inte säger vilka personer som intervjuas. Vissa artiklar ger närmast intrycket av att de har dikterats av någon som befinner sig i konflikt med Inspektionen. Man får räkna med att sådant förekommer, men det förekom ju också andra, mer balanserade och analyserande artiklar. Jag tänker t.ex. på Sven-Ivan Sundqvists andra artikel, som byggde på en intervju med mig förra sommaren. Den artikeln var oerhört välbalanserad och analyserande. Han hade även dagen efter min avgång en artikel, som jag också tycker var mycket välbalanserad. Dessa artiklar finns dock inte med i konstitutionsutskottets samlingar.
Thage G Peterson: Jag skall se till att JK:s och JO:s utlåtanden kommer att tillställas utskottets ledamöter. Om Anders Sahlén har ytterligare material som det skulle vara värdefullt för utskottet att ta del av, vore jag tacksam om ni, innan ni återvänder till USA, ville underrätta föredraganden Åse Matz om det. Det är ett krav att utskottet får tillgång till alla aspekter innan vi skall ta ställning.
Birger Hagård: Jag tycker mig kunna konstatera av de svar du har givit på de ibland något försåtliga frågor som ställts av min ärade kollega på andra sidan bordet att de inte ger vid handen att regeringen på något sätt skulle ha agerat inkonstitutionellt i denna fråga.
Man får här nästan ett intryck av att du har drivits ut i öknen av en illvillig regering. Så är det ju inte! Du sitter på en av våra främsta poster i utrikesförvaltningen.
Kan det inte ha varit på det sättet, som du själv har antytt, att regeringen och Bo Lundgren har en delvis annan syn än den tidigare regeringen på sättet att sköta Finansinspektionen, i synnerhet som krisen djupnade. Så uppstår plötsligt genom diverse rockader den situationen att en av våra främsta poster -- den som minister på ambassaden i Washington -- blir ledig, en post som man ansåg att du skulle bekläda på ett alldeles utomordentligt sätt. Samtidigt skulle regeringen kunna ge uttryck för sin något annorlunda syn på Finansinspektionens sätt att sköta sina åligganden.
Med andra ord: Upplever du det som ett steg neråt i karriären att bekläda ministerposten i Washington?
Anders Sahlén: Ja, det gör jag! Jag hade inte spontant sökt det jobbet, om jag hade fått se det utannonserat. Jag upplevde det så, att jag för att få ha jobbet kvar skulle ha varit tvungen att ändra mitt sätt att leda Finansinspektionen. Jag var, som jag sade, inte beredd att göra det i något avseende. Inspektionens policy utformades med fast kurs, oavsett vilken regering vi hade -- det är precis så man skall göra. Sedan uppkom då den situationen att den nya regeringen gjorde en annan bedömning, och jag tog då genast konsekvenserna på det sätt som jag ansåg att jag måste göra det.
Jag hade hellre haft kvar jobbet som chef för Finansinspektionen än att bli minister i Washington.
Birger Hagård: Men är det inte spännande uppgifter som väntar också i Washington?
Anders Sahlén: Jag tror inte att spänningen där tillnärmelsevis kan jämföras med den som jag upplevt under åren som chef för Finansinspektionen.
Birger Hagård: Det är kanske tur det!
Anders Sahlén: Jag vill på intet sätt påstå att arbetet i Washington är ointressant. Det är där en helt annan värld, och det är i många avseenden världens centrum, och jag får där givetvis vara med om åtskilligt av stort intresse. Men jag vidhåller att om jag hade fått välja helt förutsättningslöst, så hade jag inte sökt det här jobbet utan suttit kvar som chef för Finansinspektionen.
Birger Hagård: Men du tvekade ändå inte när du blev erbjuden det jobbet!
Anders Sahlén: Mitt första beslut var ju att jag skulle avgå från posten som chef för Finansinspektionen, eftersom regeringen hade deklarerat att jag inte hade dess förtroende. Sedan uppkom frågan vad jag skulle göra i stället. Det fanns då ett ledigt jobb i Washington, och det tog jag.
Ylva Annerstedt: Det har talats en del om dina rekommendationer till regeringen när du blev tillfrågad om Christer Bergqvists kompetens för uppdraget som chef för Bankstödsnämnden. Sven-Ivan Sundqvist grundar den artikel som du har betecknat som balanserad på en intervju med dig. På en fråga av Sundqvist svarar du att du vid den första förfrågan glömde bort jävsfrågan och att du beklagar det.
När kom du på att en jävssituation skulle kunna vara aktuell?
Anders Sahlén: Det var när saken hade offentliggjorts och man hade för avsikt att utse Bergqvist. Det var med anledning av den debatt som då utlöstes som den saken blev aktuell.
Ylva Annerstedt: Informerade du då regeringen om att du ansåg att Bergqvist var jävig?
Anders Sahlén: Nej, det gjorde jag inte. Det var heller inte min sak att göra den förvaltningsrättsliga bedömningen. Mitt svar gällde Christer Bergqvists person och hans kompetens för den uppgiften.
Ylva Annerstedt: Men om man upptäcker en sådan sak, är det då inte naturligt att man omedelbart informerar regeringen när man tidigare blivit tillfrågad i saken.
Anders Sahlén: Möjligen kan man säga det, men det var inte min sak att göra den förvaltningsrättsliga bedömningen. Detta var egentligen helt ovidkommande för Finansinspektionen -- vi var ingen instans i det sammanhanget. Den fråga som ställdes till mig var om jag ansåg att Bergqvist rent allmänt sett var en lämplig person. Man frågade mig om han var sakkunnig, något som jag bekräftade att han måste anses vara. Men samtidigt framhöll jag hans bakgrund i Gota Bank, något som kunde bli ett problem. Men den juridiska förvaltningsrättsliga bedömningen ankom det inte på Finansinspektionen att göra.
Ylva Annerstedt: Jag förstår också att den strikt formella juridiska bedömningen inte ankommer på Finansinspektionen. Men du hade blivit tillfrågad om Bergqvists lämplighet, och i efterhand kom du på att du hade glömt en viktig komponent. Är det då inte naturligt att du tar kontakt med den som har frågat dig och säger att du kommit på ytterligare en sak? Nu ställdes regeringen inför fait accompli.
Anders Sahlén: Fait accompli vet jag sannerligen inte om man kan kalla det för. Om det var någonting som debatterades i dessa dagar, så var det frågan om delikatessjäv. Det kan därför inte ha kommit som en total överraskning. Jag bedömde det som en trovärdighetsfråga för mig när jag fick frågan i TV i en intervju som gällde någonting helt annat. Nu kom denna fråga i slutet av intervjun. Jag kunde då inte med bibehållen trovärdighet säga att det inte under några omständigheter kunde uppstå en delikatessjävssituation.
Ylva Annerstedt: Men hade det inte varit naturligt att du hade informerat regeringen om din upptäckt att en jävssituation skulle kunna uppkomma?
Anders Sahlén: Det hade naturligtvis kunnat vara på sin plats att göra det. Men det var som sagt inte Finansinspektionens sak att göra den bedömningen. Jag ansåg alltså att detta var någonting som det inte ålåg mig att göra.
Ylva Annerstedt: Trots att du hade fått en förfrågan tidigare?
Anders Sahlén: Den förfrågan gällde Bergqvists allmänna lämplighet.
Henrik S Järrel: Kommer du någorlunda ihåg hur orden föll vid 4 maj-samtalet med statsrådet Lundgren?
Anders Sahlén: Ja, när samtalet öppnades frågade han om jag ville bli minister i Washington. Jag frågade då: Vad föranleder detta erbjudande? Då fick jag förklaringen att regeringen inte hade fullt förtroende för mig i min dåvarande befattning.
Henrik S Järrel: Sades det någonting om din kompetens och lämplighet just för posten i Washington, dvs. att du var mannen som var som klippt och skuren för det jobbet?
Anders Sahlén: Man menade att jag med min bakgrund i och för sig var som klippt och skuren för denna post i Washington.
Henrik S Järrel: Hur uppfattar du att regeringens uppbackning av Finansinspektionen har varit under den tid som du var dess chef?
Anders Sahlén: Den var naturligtvis inte fullständig, eftersom det då och då skymtade uttalanden om att man inte fullt ut kunde lita på Inspektionens chef, osv. Som jag sade skadade den typen av uttalanden Inspektionen. Det fanns delinkventer i vår verksamhet, som repade visst mod efter den typen av uttalanden.
Henrik S Järrel: I ett pressmeddelande av den 15 januari 1992 sägs det att regeringen har förtroende för Anders Sahléns sätt att sköta arbetet som generaldirektör. Vidare sägs det i detta pressmeddelande att det övervakande arbete som skall bedrivas av Finansinspektionen är mycket viktigt, särskilt med hänsyn till att det förekommer viss turbulens i det svenska bank- och kreditväsendet.
Det blev här, som du uppfattade det, uppenbarligen en förskjutning i förtroendet?
Anders Sahlén: Förtroendet befann sig väl på en sådan nivå att det föranledde detta pressmeddelande. Det gjordes då och då uttalanden och förekom rykten om att Sahlén låg dåligt till.
Jag vill peka på att regeringen i budgetpropositionen i januari 1993 skriver på ett sätt som gladde mig, nämligen att Inspektionen trots svåra arbetsförhållanden på ett förtjänstfullt sätt hade utvecklat sina arbetsformer och sin organisation. Man gjorde bedömningen att Inspektionen var på rätt väg. Detta skrevs alltså bara fyra månader innan jag fick en misstroendeförklaring. Detta ökade givetvis min förvåning i maj, eftersom jag gjorde bedömningen att relationerna var på väg att förbättras.
Jag vill också påpeka att det under den här tiden pågick en intensiv verksamhet med hjälp av konsultföretaget McKinsey & Co för att förbättra arbetsformer och metoder. Vi studerade hur det gick till i utlandet och gjorde mycket mycket annat. Det var ett enormt arbete som lades ned på att utveckla arbetsmetoder, förbättra organisationen, osv.
Detta ledde till att man under år 1993 fick en ny organisation och nya arbetsformer, som personalen tillsammans med McKinsey hade utvecklat.
Vi hade dessutom fått en ledningsgrupp som verkligen fungerade i ett gott samspel och en styrelse som stod bakom alla åtgärder. Efter uttalandet i budgetpropositionen och mycket annat är det klart att jag blev förvånad när jag fick ett erbjudande att flytta till Washington.
Henrik S Järrel: Du kände dig alltså tagen på sängen den 4 maj?
Känner du dig mer uppbackad i dag i din nya funktion än i den gamla?
Anders Sahlén: Ja!
Bertil Fiskesjö: Först en allmän fråga: Anser du att Finansinspektionen har befogenheter som gör Inspektionen väl skickad att fullgöra sina uppgifter?
Anders Sahlén: Juridiskt sett ja! Jag anser inte att det behövs någon mer genomgripande ändring i lagen -- det kan möjligen gälla några detaljer. Jag upplevde aldrig behovet av fler fullmakter än Inspektionen redan har.
Vad man däremot ibland sade sig var att Inspektionens auktoritet måste vara mycket stark för att det sätt som vi jobbade på skulle fungera. Om Bank of England eller Federal Reserve Bank gör ett uttalande, så förekommer det knappast att det blir en proteststorm eller ens en debatt från institutens sida. Auktoriteten är enorm. Det kan man i och för sig ha synpunkter på, men så är det.
I försäkringsbolagen i Sverige utbröt en formlig proteststorm -- det blev ett uppror som sedan resulterade i att man vägrade att följa Inspektionens allmänna råd. Det var unikt för Sverige, och det skulle inte ha kunnat förekomma i England eller USA -- det vill jag påstå. På den punkten anser jag att någonting måste göras.
Bertil Fiskesjö: Krävs det en lagändring för att åstadkomma detta?
Anders Sahlén: Jag tror inte att det behövs någon genomgripande lagändring. Det kan finnas detaljer i lagen som behöver ändras.
Bertil Fiskesjö: Om nu Inspektionen har betydande befogenheter, hur kan det då komma sig att man så sent reagerade på de signaler som kom om eländet i finansvärlden?
Anders Sahlén: Det är en fråga som man ännu ställer sig dagligen. Den kan med samma fog ställas till andra myndigheter och till ekonomer. Det var helt enkelt så att man efter avregleringen kom att leva i en helt ny miljö, när inflationen plötsligt upphörde. För första gången någonsin uppfylldes de inflationsmål som den ekonomiska politiken hade bestämt sig för. Det tålde inte det finansiella systemet. Den analysen var det ingen som var i stånd att göra. Det farligaste som kan hända i ekonomin är att inflationen på mycket kort tid faller från mycket hög till mycket låg. Det klarar inget finansiellt system. Det skulle ha krävts helt andra förberedelser under avregleringsperioden för att detta skulle ha kunnat undvikas. Jag tror inte att vi med en aldrig så kompetent analys från Finansinspektionens eller Riksbankens sida helt hade kunnat undvika en finanskris, men den hade inte behövt bli lika djup om man hade haft en del av de regler som senare tillkommit.
Bertil Fiskesjö: För den som inte har direkt insyn i det här systemet framstår det ändå som mycket märkligt att det kunde finnas en så utbredd inkompetens inom banksystemet och att man kunde tillåta sig så vårdslösa excesser som här förekom. Tyder inte det på att kontrollfunktionerna i systemet inte fungerade?
Anders Sahlén: Jo, det här var en systemkris och är en systemkris, i den mån den alltjämt pågår. Bankerna själva och andra institut hade inte kompetens att utan regler klara en helt ny miljö och en helt ny samhällsekonomisk situation utan inflation. Tillsynsmyndigheten kunde inte förutse den här effekten. Det kunde inte heller Riksbanken och Finansdepartementet.
Därför kan man säga att det inte finns någon som kan undandra sig ansvaret för vad som hände. Den som är utan skuld må anmäla sig, men jag har hittills inte sett någon som kan göra det.
Detta är väl historiskt sett inte helt unikt. Finanskriser återkommer i alla länder. Det pågår alltid av olika skäl finanskriser någonstans i USA.
Nu kommer detta inte att ske på lång tid i Sverige, men det kommer säkerligen att ske i en framtid -- av något helt annat skäl än det vi nu har upplevt.
Bertil Fiskesjö: En annorlunda fråga: Kan du mer distinkt peka på några konkreta punkter som skulle kunna utgöra grund för att regeringen inte längre hade förtroende för dig som generaldirektör.
Anders Sahlén: Som jag sade utsattes jag aldrig för någon påtryckning att ett ärende skulle avgöras på ett visst sätt. Jag frågade heller aldrig om sådana saker. Däremot informerade jag, om det gällde en viktig fråga, om vad vi hade för avsikt att göra. Vi informerade också om utvecklingen i banksystemet och om utveckligen i försäkringsväsendet. Men jag kan faktiskt inte peka på någon konkret sak som är av den digniteten att den skulle påverka förtroendet. Jag anser att Inspektionen sköttes på ett korrekt sätt. Som jag tidigare sade skulle jag nu i efterhand inte vilja ändra ett enda beslut av betydelse.
Jag medger att regeringen måste ha rätt att ha en egen uppfattning, och när man i detta fall tillkännagav sin uppfattning, tog jag genast konsekvensen av det. Så måste rollspelet fungera.
Kurt Ove Johansson: Anders Sahlén sade i ett svar till Birger Hagård att han tog jobbet i Washington därför att han inte var beredd att ändra Finansinspektionens policy. Det var ett litet överraskande svar. Var det så att statsrådet Lundgren den 4 maj ställde det som ett alternativ att du kunde få vara kvar i Finansinspektionen under förutsättning att du var beredd att ändra Inspektionens policy?
Anders Sahlén: Nej, inte alls. Men om jag hade haft en annan inställning kunde jag ha ställt frågan: Vad är det då som vi bör göra bättre? Kan jag då få en chans att göra det? Den frågan ställde jag aldrig, eftersom jag inte hade för avsikt att göra några förändringar.
Ingvar Svensson: När konstitutionsutskottet har utfrågningar gör man ofta utvikningar, och man vrider och vänder på frågorna. Det är ju konstitutionsutskottets uppgift att granska om regeringen betett sig på ett otillbörligt sett och kanske inte följt grundlagen eller andra lagar.
Mot denna bakgrund vill jag ställa en fråga till dig som det egentligen ankommer utskottet att besvara. Anser du att regeringen när det gäller utnämningen av dig och hanteringen av den här frågan över huvud taget betett sig formellt riktigt?
Anders Sahlén: Jag överlämnar den frågan till utskottet. Jag kan inte svara på den. Jag hade tillämpat svensk lag, och min styrelse stod bakom mig. Jag anser inte att vi fattade några felaktiga beslut. Trots detta fick jag alltså en misstroendeförklaring.
Om en normal, genomsnittlig generaldirektör känner att allt har gått korrekt till och inga anmärkningar har riktats från JK, JO, Riksdagens revisorer eller andra men regeringen ändå förklarar att man inte har fullt förtroende för honom, blir han naturligtvis ängslig i sin ämbetsutövning. I den meningen anser jag att detta är en principiell fråga. Skall det vara tillräckligt att man "retar" ett statsråd eller regeringen för att man skall kunna bli entledigad som verkschef? Eller skall det krävas att det gjorts större misstag?
Detta tycker jag att verksledningspropositionen inte uttömmande klarar ut. Jag tror inte att någon generaldirektör har åsett dessa händelser utan att haja till och fundera på sin egen ställning. Därför är det här en viktig principfråga. Hur illa skall en generaldirektör sköta sig för att bli entledigad?
Jag kan inte svara på frågan i sak när det gäller mig. Jag tog konsekvenserna av det som hände den 4 maj utan att argumentera. Jag tycker att konstitutionsutskottet är rätt instans för att diskutera rekvisiten och omständigheterna. Behövs det möjligen något förtydligande i lagstiftningen eller skall verkschefer kunna tillsättas och avskedas som verkställande direktörer? Det blir i så fall en stor principiell förändring som man gör i de svenska förvaltningstraditionerna.
Thage G Peterson: Jag har ett par avslutande frågor.
Jag börjar med en fråga som har direkt anknytning till ett svar som Anders Sahlén gav till Ingvar Svensson. Anders Sahlén har hävdat att det icke varit några delade meningar i behandlingen av sakfrågor och att det i Finansinspektionen inte har fattats några beslut som kan läggas Anders Sahlén till last. Min fråga blir då: Vilken betydelse tror du att den s.k. Christer Bergqvist-affären ändå hade för regeringen när man beslutade att flytta på dig?
Anders Sahlén: Bo Lundgren gjorde vid vårt samtal den 4 maj ingen stor sak av Bergqvist-affären. Den nämndes, men bara i förbigående.
Thage G Peterson: Gjorde Urban Bäckström det?
Anders Sahlén: Nej!
Thage G Peterson: Diskuterade du och Urban Bäckström den affären?
Anders Sahlén: Nej, inte den 4 maj och inte heller därefter.
Thage G Peterson: Anser du att du har varit utsatt för en komplott med tanke på alla de uttalanden som gjorts? Vi har här t.ex. varit inne på statsministerns uttalande.
Anders Sahlén: Nej, ingen komplott. Det har inte varit någon planmässig utan mer en känslomässig utveckling.
Thage G Peterson: Kurt Ove Johansson tog upp det förhållandet att medan du var kvar på Finansinspektionen hade regeringen erbjudit ditt jobb till minst två personer. Tyder inte det på att regeringen hade planer på att flytta dig från Finansinspektionen?
Anders Sahlén: Om detta är sant -- det skulle i så fall ha skett strax efter det att den nya regeringen hade tillträtt -- förändrar det givetvis situationen, eftersom det som sedan hände då inte skulle ha betytt mycket för regeringens ställningstagande. I så fall hade man nämligen bestämt sig på ett tidigt stadium. Jag kände som sagt inte till denna omständighet.
Thage G Peterson: Jag har en följdfråga till ett av dina svar till Ola Karlsson på frågan vad som hade hänt om du inte hade accepterat Bo Lundgrens s.k. erbjudande till dig att flytta till Washington. Hade du över huvud taget något val?
Anders Sahlén: När jag fick en misstroendeförklaring bestämde jag mig omedelbart för att avgå. Vad jag sedan funderade på var om jag skulle acceptera jobbet i Washington. Jag tog en vecka på mig, och därefter accepterade jag.
Thage G Peterson: Angav statsrådet Bo Lundgren inte vilka sakförhållanden som låg till grund för att regeringen saknade förtroende för dig?
Anders Sahlén: Han nämnde Nordbanken, Gota Bank och Första Sparbanken -- ungefär på det sätt som jag nu gjort. Detta var allt.
Henrik S Järrel: Du har nu erfarenhet både av att vara chef för Finansinspektionen och av att sitta på den här utsatta posten i Washington. Har du någon uppfattning om huruvida det är svårare att hitta en lämplig och kompetent person till posten som chef för Finansinspektionen än för den post som du nu har i Washington?
Anders Sahlén: För att klara posten i Washington bör man ha en bred bakgrund. Man skall förstå sig på valutapolitik och sådana ting. Jag var 20 år i Riksbanken innan jag blev chef för Finansinspektionen. De båda uppgifterna skiljer sig ganska avsevärt åt. Penningpolitik och valutapolitik är mer abstrakt och makrobetonat. Min erfarenhet på det området har jag nu nytta av i Washington -- utan den erfarenheten skulle jag inte klara det jobbet.
Att vara chef för Finansinspektionen innebär delvis ett hantverk, ibland nästan blodigt. Det jobbet kräver följaktligen en annan typ av personer. Själv tyckte jag att jag kombinerade dessa egenskaper -- jag gjorde bedömningen att jag är lämplig för båda jobben. Att jag klarar jobbet i Washington bra har inte förnekats, och jag tror inte att regeringen ifrågasätter det.
Thage G Peterson: Då vill jag på utskottets vägnar tacka Anders Sahlén för att du har kommit hit och svarat på utskottets frågor.
1 Anders Sahlén har efter genomläsning av utskriften meddelat att hans svar bygger på en missuppfattning av den ställda frågan.
Konstitutionsutskottet
1994-04-21 Bilaga B 7
Kl.09.40--10.27
Offentlig utfrågning av avdelningscheferna Mats Josefsson, Kjell Arvidsson, Gunnar Andersson och Rolf Molin angående regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets offentliga utfrågning för öppnad. Jag hälsar välkomna avdelningscheferna Mats Josefsson, Kjell Arvidsson, Gunnar Andersson och Rolf Molin. Jag tackar er för att ni velat komma till utskottet och svara på frågor i detta ärende som rör regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef på Finansinspektionen. Om ingen av er önskar utnyttja möjligheten att säga någonting inledningsvis går vi direkt på frågorna.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja börja med att fråga hur ni reagerade när vi först fick veta att regeringen ville förflytta Anders Sahlén från Finansinspektionen.
Mats Josefsson: Vi blev naturligtvis förvånade och bestörta. Vi hade inte anat att någonting sådant var på gång. Själv fick jag beskedet när jag kom tillbaka från semestern någon gång första veckorna i augusti.
Kurt Ove Johansson: Ni begärde, om jag har förstått saken rätt, omedelbart ett samtal med statssekreteraren Urban Bäckström. Jag skulle vilja att ni så utförligt som möjligt berättade vilket besked ni fick av honom.
Kjell Arvidsson: Skälet till att vi tog den här kontakten var att vi, som Mats Josefsson sade, blev förvånade över detta beslut. Vi kände att det var angeläget att få en kontakt med departementet för att efterhöra om det fanns någonting beträffande våra roller i organisationen och verksamheten som det fanns anledning att skaffa sig information om. Detta kom ju utan förvarning.
Kurt Ove Johansson: Att detta var skälet har jag redan förstått. Vad min fråga närmast syftade till var att få veta vad ni fick för information av Urban Bäckström. Ni sade själva att ni var förvånade, och jag förmodar att ni sade till Bäckström att ni var förvånade över beslutet. Jag förmodar att han då redovisade motiven för detta ställningstagande, och jag skulle vilja att ni så utförligt som möjligt redogör för den information ni fick.
Kjell Arvidsson: Vi fick två informationer. Den ena var att man i departementet ansåg att verksamheten i Inspektionen sköttes på ett kompetent och professionellt sätt. Man hade fullt förtroende för den verksamhet som vi som avdelningschefer svarade för. Man tyckte att Inspektionen med den inriktning den hade fått var på rätt väg, och man såg framtiden an med tillförsikt.
I övrigt refererade han på vår fråga skälen till att Anders Sahlén skulle lämna sin befattning vid Inspektionen. Urban Bäckström gav oss i princip den information som Anders Sahlén i dag har lämnat till utskottet.
Kurt Ove Johansson: Tyckte inte ni att det var konstigt att ni fick så mycket beröm, medan chefen för Inspektionen skulle förflyttas?
Kjell Arvidsson: Nej, egentligen inte, såsom situationen var. Jag tyckte för egen del att det kändes tillfredsställande. De skäl som angavs var helt okända för oss, bortsett från den information som Mats Josefsson och jag fick när vi återkom från semestern och som överensstämde med vad Anders Sahlén i dag har redogjort för.
Kurt Ove Johansson: Anders Sahlén måste väl ha varit i högsta grad delaktig i att Inspektionen vid den här sammankomsten kunde få så mycket beröm. Det måste väl ha tett sig egendomligt för er att chefen för en institution som får så mycket beröm, något som ni tyckte var tillfredsställande för egen del, skulle behöva lämna sin tjänst.
Mats Josefsson: Urban Bäckström sade också att Anders Sahlén, som är en kompetent och kunnig person, hade erbjudits och accepterat en tjänst i Washington.
Kurt Ove Johansson: Ni tyckte väl själva att en person som hade lett en institution som får så mycket beröm i högsta grad måste vara kompetent att fortsätta att leda verksamheten.
Mats Josefsson: Självfallet!
Kurt Ove Johansson: Var det inte på det sättet också, att Urban Bäckström gick in på förhållanden som gällde finansbolagen Gamlestaden och Nobel, återförsäkringar, Bergqvistaffären och sådana saker?
Kjell Arvidsson: De fallen berördes inte alls i detalj på det här mötet.
Kurt Ove Johansson: Inte i detalj! Men de berördes?
Kjell Arvidsson: Det var precis som Anders Sahlén sade om mötet med Bo Lundgren -- dessa fall räknades upp som exempel.
Kurt Ove Johansson: Här berömmer Urban Bäckström era arbetsinsatser, medan chefen får lämna Inspektionen. Kommenterade ni inte det på något sätt hos Urban Bäckström?
Kjell Arvidsson: Nej, inte vid det här mötet.
Kurt Ove Johansson: Ingen av er?
Kjell Arvidsson: Nej, inte vad jag minns.
Mats Josefsson: Självfallet kommenterade vi inte vid mötet de ärenden som nämndes -- Första Sparbanken, Nordbanken, Gamlestaden, konsolideringsfrågan hos försäkringsbolagen och redovisningsfrågan i Gota. Urban Bäckström nämnde naturligtvis också att man inte hade förtroende för Anders Sahlén.
Kurt Ove Johansson: Betyder inte det också att ni upplevde det som att man på sätt och vis angrep den policy som Finansinspektionen hade?
Mats Josefsson: Urban Bäckström försäkrade i samband med de vitsord han gav oss avdelningschefer att så inte var fallet.
Kurt Ove Johansson: Det måste betyda att Finansinspektionens chef också medverkat till att Inspektionens policy hade hållits. Det kan väl inte tolkas på något annat sätt.
Mats Josefsson: Det är alltid generaldirektören som är ytterst ansvarig.
Kurt Ove Johansson: De omdömen som ni fick måste väl också i högsta grad gälla chefen, eller hur?
Gunnar Andersson: Får jag göra en kommentar.
Vi bad om ett möte för att få information om förhållandena. Vi gick inte dit för att diskutera några sakfrågor, utan det skötte vi på Inspektionen. Vad jag särskilt minns är att det sades vara turbulens kring vissa frågor på Inspektionen, och det gällde precis de fyra fall som nämndes.
Vi fann ingen anledning att diskutera ärenden i sak med statssekreteraren.
Kurt Ove Johansson: Med hänvisning till verksledningspropositionen skulle jag vilja ställa följande fråga: Fanns det enligt er mening några objektivt godtagbara skäl att förflytta Anders Sahlén från chefsposten i Finansinspektionen?
Kjell Arvidsson: Vi anser alla här att vi har jobbat i en ledningsgrupp som, efter vad vi kan överblicka, har medverkat till att verksamheten har skötts på ett legalt oantastligt sätt. Vi har samma uppfattningar som Anders Sahlén tidigare torgförde här, nämligen att verksamheten under de senaste fyra åren har skötts på ett professionellt och kompetent sätt.
Kurt Ove Johansson: Skall jag tolka ditt svar på det sättet att det inte fanns några objektiva skäl enligt regelverket att flytta på chefen för Finansinspektionen?
Kjell Arvidsson: Vi har ju ingen egen information om de samtal som har refererats här tidigare eller om omständigheterna kring förflyttningen av Anders Sahlén till Washington utöver vad vi har fått veta av honom och vid mötet med Urban Bäckström. Det är med den utgångspunkten som vi kan svara på frågorna. Men med tanke på hur verksamheten sköttes blev vi, som Mats Josefsson sade, förvånade när vi fick det här beskedet när vi i augusti kom tillbaka från semestern.
Kurt Ove Johansson: Jag kommer då till det andra motivet, nämligen "synnerliga skäl". Fanns det "synnerliga skäl" för förflyttningen av Anders Sahlén?
Rolf Molin: Vi skulle inte vilja kommentera den frågan.
Kurt Ove Johansson: Ni har kommit till utskottet för att svara på frågor. Jag utgår från att ni som jurister och avdelningschefer på Finansinspektionen inte är främmande för den här typen av spörsmål. Nog måste väl ni kunna svara på frågan om det utifrån ert perspektiv finns några "synnerliga skäl" för en förflyttning av Anders Sahlén från Finansinspektionen.
Kjell Arvidsson: Min uppfattning är att man kan svara på den frågan bara på ett sätt. Om Anders Sahlén, som han sade här, uppfattade det så att han inte hade regeringens fulla förtroende, anser jag det vara ett "synnerligt skäl" att göra en förändring av ledningsfunktionen i en myndighet som vår. Om det sedan är formellt möjligt, kan jag inte uttala mig om. Men det var den bedömning som både Anders Sahlén och Bo Lundgren gjorde, och man ställde upp på den här åtgärden.
Kurt Ove Johansson: Begreppet "synnerliga skäl" går tillbaka på verksledningspropositionen. Där talas det om stor ekonomisk skada osv. Inte är det väl då möjligt att, som du gör, hävda att man med det skälet kan erbjuda en ministerpost i Washington!
Kjell Arvidsson: Jag gjorde inte en legal tolkning av de här bestämmelserna.
Kurt Ove Johansson: Jag var noggrann och använde begreppet "synnerliga skäl". Om vi då är överens om vad vi avser, ställer jag frågan på nytt: Kan ni se några synnerliga skäl för att avlägsna Anders Sahlén från hans post i Finansinspektionen?
Kjell Arvidsson: Jag tror att vi kan svara nej på den frågan.
Kurt Ove Johansson: Jag måste säga att jag redan från början hade väntat mig det svaret.
Hur upplevde ni Anders Sahlén som chef?
Mats Josefsson: Jag har haft Anders som chef under en ganska stor del av mitt yrkesverksamma liv. Jag hade honom som chef också på Riksbanken, men jag lämnade Riksbanken ett halvår innan Anders Sahlén blev utnämnd till generaldirektör. Mina erfarenheter av honom som chef är att han enligt mitt synsätt är oerhört kunnig och kompetent. Han kan entusiasmera, leda och utveckla personal.
Kurt Ove Johansson: Instämmer ni andra i att han var en effektiv chef för Finansinspektionen och en chef med stor integritet?
Kjell Arvidsson: Ja!
Rolf Molin: Ja!
Gunnar Andersson: Jag kan möjligen kommentera detta.
Mitt ansvarsområde är försäkringsbranschen. Det faktum att Anders har ett förflutet i Riksbanken har inte på något vis minskat hans engagemang för frågor inom försäkringsområdet, och där har jag känt ett rejält stöd från Anders. Han har enligt mitt förmenande absolut utfört sitt arbete på det sätt som jag har förväntat mig.
Kurt Ove Johansson: Det betyder alltså att det har utförts på ett mycket korrekt sätt?
Gunnar Andersson: Enligt mitt förmenande: Ja!
Kurt Ove Johansson: Delade ni Anders Sahléns uppfattning, med de argument som han angav, om det olämpliga i att utse Christer Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden?
Rolf Molin: Ja!
Mats Josefsson: Ja!
Kjell Arvidsson: Ja!
Gunnar Andersson: Ja!
Kurt Ove Johansson: Det tycks ni alltså vara eniga om!
Ylva Annerstedt: Ni har hittills under denna utfrågning behandlats som en enhet. Har ni alla samma uppfattning i de frågor som har tagits upp? Är ni eniga i er bedömning?
Rolf Molin: Jag sitter som administrativ chef och har i vissa stycken litet begränsade kunskaper om sakverksamheterna. Men så långt jag har varit med i diskussionerna har jag samma uppfattning som de övriga.
Mats Josefsson: Jag har heller ingen avvikande uppfattning i de frågor som här tagits upp.
Kjell Arvidsson: Inte jag heller! Jag vill möjligen göra det tillägget, att det i en sådan här ledningsgrupp är naturligt att viktiga och principiella frågor liksom besvärliga beslut ingående diskuteras i gruppen. Mot den bakgrunden kan även jag svara ja på den frågan.
Gunnar Andersson: Jag svarar också ja!
Ylva Annerstedt: Känner ni till någon information om att det i några sammanhang skulle ha förekommit påtryckningar på regeringen eller på Anders Sahlén?
Rolf Molin: Nej!
Mats Josefsson: Nej!
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: Nej!
Ylva Annerstedt: Anser ni att regeringen har rätt att bedöma tillsättningen av chefer i generaldirektörsklassen?
Rolf Molin: Det bygger ju på att det finns förtroende mellan departementsledningen och generaldirektören i fråga. Finns inte det förtroendet måste man naturligtvis göra någonting åt saken, något som i det här fallet ledde till att Anders Sahlén flyttade till Washington.
Ylva Annerstedt: Tycker ni att regeringen har rätt att göra så?
Mats Josefsson: Man får väl förutsätta att regeringen använder sin utnämningsmakt på det sätt som är avsett.
Ola Karlsson: Hur ofta har ni kontakter med regeringen och departementet?
Gunnar Andersson: Eftersom vi representerar olika sakområden finns det skäl att var och en av oss svarar för sig.
På försäkringsområdet har kontakterna med regeringen varit sådana att jag själv vid ett fåtal tillfällen har biträtt Anders Sahlén vid möten av informativ karaktär med Bo Lundgren och Anne Wibble och vid några tillfällen med Urban Bäckström. Formella möten med lägre eller högre tjänstemän på departementet sker minst en gång i månaden. Informella möten och telefonkontakter sker åtskilliga gånger per vecka.
Kjell Arvidsson: Förhållandena är likartade på den avdelning som jag representerar.
Mats Josefsson: Det är likadant på min avdelning. Jag träffade regelbundet Bo Lundgren tillsammans med Anders Sahlén. Det gällde föredragningar om vad som hände framför allt inom banksektorn. Sådana föredragningar gjordes även för Urban Bäckström och andra på departementet. Därutöver förekom hela spektret av kontakter med handläggare på olika nivåer.
Rolf Molin: Jag har flera kontakter i veckan med departementet, huvudsakligen i olika budgetfrågor.
Ola Karlsson: Upplevde ni någon gång före den 4 maj att Anders Sahlén inte hade fullt förtroende hos regeringen eller i departementet?
Kjell Arvidsson: Nej, inte utöver det som framkom i massmedia och som följdes av dementier. Däremot kände jag inte till några uttalanden, vare sig direkta eller indirekta.
Ola Karlsson: Kan det uppfattas så, att ni inte någon gång vid era veckovisa informella kontakter med departementet mötte någon som helst signal om bristande förtroende?
Kjell Arvidsson: Det är korrekt.
Ola Karlsson: Ni hade alltså inte märkt någon ökad kylighet från departementet?
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: De vanliga kontakterna med departementet sker med tjänstemän. Hur statsråden väljer att hantera frågorna är tjänstemännen inte involverade i. Därför går det, som jag ser det, inte för oss att svara på den frågan.
Ola Karlsson: Om ni mött bristande förtroende på departementet, hur skulle det i så fall ha påverkat Inspektionens arbete?
Gunnar Andersson: Det är en rent hypotetisk fråga. Detta måste diskuteras från fall till fall -- det går inte att gissa sig till det.
Kjell Arvidsson: Det hade inte alls påverkat sakbehandlingen av ärendena. Det finns ett regelsystem som styr den verksamheten.
Ola Karlsson: När fick ni beskedet från Anders Sahlén att han hade fått det här erbjudandet?
Rolf Molin: I mitt fall den 17 augusti på det första verksledningsmötet efter semestrarna.
Mats Josefsson: Jag fick beskedet en vecka tidigare.
Kjell Arvidsson: Jag fick beskedet vid samma tidpunkt som Mats Josefsson.
Gunnar Andersson: Jag fick det klockan tio den 17 augusti på verksledningsmötet. Orsaken att det skiljer i fråga om tiderna är att det gjordes en tjänsteresa som Rolf Molin och jag inte deltog i.
Ola Karlsson: Var det då ni fick veta att det var dessa fyra ärenden som sades vara skälet till erbjudandet till Anders Sahlén?
Mats Josefsson: Å tjänstens vägnar eller formellt ringde Urban Bäckström upp mig dagen före regeringsbeslutet och meddelade att man skulle utnämna Anders Sahlén till minister och att Sahlén därmed skulle lämna Finansinspektionen. Han talade också om att Claes Norgren skulle bli efterträdare och att jag skulle vara tillförordnad generaldirektör fram till den 6 oktober, då Claes Norgren skulle tillträda.
Detta informerade jag mina kolleger om, och vi bestämde då att vi skulle ta kontakt med Urban Bäckström för att få regeringens eller departementets syn på denna fråga. Vi fick komma till Urban Bäckström samma eftermiddag klockan fem. Detta var alltså dagen innan beslutet formellt offentliggjordes -- jag vill minnas att det var den 1 september.
Ola Karlsson: Jag uppfattade det så att ni hade fått de här fyra skälen redovisade av Anders Sahlén innan ni hade sammanträffandet med Urban Bäckström.
Kjell Arvidsson: Det var Urban Bäckström som pekade på dessa fyra skäl.
Ola Karlsson: Anders Sahlén nämnde här fem skäl: Nordbanken, Första Sparbanken, Gota Bank, försäkringsbolagen och Bergqvistaffären. Fick ni den informationen från Urban Bäckström, att även Christer Bergqvist var ett skäl?
Kjell Arvidsson: Jag kan inte minnas att Christer Bergqvist nämndes vid det här tillfället.
Ola Karlsson: Upplevde ni att Anders Sahléns arbete förändrades efter den 4 maj?
Mats Josefsson: När jag fick beskedet av Anders i början av augusti gjorde jag reflexionen att han måste vara en mycket stark person som hade kunnat sköta arbetet fram till dess trots att han själv fick beskedet den 4 maj.
Ola Karlsson: Delar ni uppfattningen att det i frågan om Christer Bergqvists lämplighet inte fanns anledning att ta upp frågan om risken för jäv?
Kjell Arvidsson: Det är en svår fråga så här i efterhand då man med facit i hand ser vad som hänt. Men jag skulle som jurist i en sådan diskussion ha berört den frågan. Men frågan diskuterades kanske inte bland jurister -- jag vet inte!
Ola Karlsson: Har Finansinspektionens arbetssätt förändrats efter den 3 september?
Rolf Molin: Vi har genomfört en ganska stor och omfattande omorganisation av Finansinspektionen. Den trädde i kraft successivt och slutgiltigt den 1 april 1994. Det är en ganska omfattande omorganisation.
Ola Karlsson: Var denna omorganisation en följd av bytet av generaldirektör?
Rolf Molin: Ja, det måste man säga.
Gunnar Andersson: Får jag här flika in en sak. Jag lever med den bestämda uppfattningen att när man slår ihop två inspektioner, vilket skedde den 1 juli 1991, får man ett ganska kraftigt kulturmöte. De tidigare inspektionerna var olika i sina arbetssätt och sina metoder, och de hade olika ansvarsområden. Det tar ett tag att komma förbi det. Men jag vågar med emfas påstå att vi redan i den tidigare verksledningsgruppen hade diskuterat förändringar. Behovet av och våra önskemål om kompetenshöjningar finns dokumenterade i skrift.
Om man byter chef är det självklart att arbetssätten förändras.
Kjell Arvidsson: Jag skulle vilja skjuta in att det här förändringsarbetet till stor del har skett i den nuvarande ledningsgruppen, vilken består av den nuvarande generaldirektören och oss fyra. Vi har alltså i mycket stor utsträckning kunnat påverka förändringsarbetet. För egen del kan jag säga att det förändringsarbete som nu skett ligger helt i linje med min nuvarande uppfattning om hur verksamheten i Inspektionen skall bedrivas.
Liksom Gunnar anser jag att väldigt mycket av dessa riktlinjer fanns i vårt tidigare arbete.
Ola Karlsson: Hade ni någon känsla av att bytet av generaldirektör var ett sätt för regeringen att använda sin utnämningsmakt i avsikt att påverka Finansinspektionens myndighetsutövning?
Mats Josefsson: Nej!
Ola Karlsson: Känner ni att ni i dag har regeringens stöd?
Rolf Molin: Ja!
Mats Josefsson: Ja!
Kjell Arvidsson: Ja!
Gunnar Andersson: Ja!
Ola Karlsson: Sköter Claes Norgren sitt fögderi på ett korrekt sätt?
(Samtliga utfrågade nickade bifall.)
Catarina Rönnung: Anser ni att Finansinspektionen sköts effektivare och bättre nu än när Anders Sahlén var generaldirektör?
Gunnar Andersson: Som jag påpekade tidigare hade Anders Sahlén tillsammans med oss avdelningschefer insett behovet av förändringar redan före sommaren 1993. Det arbete som nu pågår sköts under Claes Norgrens ledning på ett sätt som det är lätt att skriva under på, eftersom detta är idéer som vi delvis själva skissade. Sedan har Claes själv naturligtvis lagt till en massa saker. Man skall ha klart för sig att man inte gör en sådan här förändring rakt upp och ned, utan detta är en effekt av en uppbyggnad som pågått under lång tid.
Catarina Rönnung: Intentionerna i detta förändringsarbete skissades alltså redan under Anders Sahléns tid?
Mats Josefsson: Ja, det tycker jag att man kan säga -- i varje fall delvis.
Simon Liliedahl: Efter vad jag har förstått var det framför allt tre stora banker som ville få regeringen och statsrådet Lundgren att avlägsna Anders Sahlén. Om vi bortser från försäkringsbolagen vill jag fråga om dessa banker hade fog för sin kritik. Ni måste ju ha tagit ställning till deras kritik. Var bankerna enligt ledningsgruppens åsikt ute och cyklade?
Mats Josefsson: Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår frågan. Det var tre banker som hade sökt stöd hos regeringen.
Simon Liliedahl: Jag trodde att bankerna försökte påverka regeringen därför att de ansåg att ni hade gått fram för hårdhänt med dem.
Mats Josefsson: Jag vet inte om dessa banker har påverkat regeringen. Det var emellertid hanteringen av tre banker som nämndes som ett exempel.
Simon Liliedahl: Men ni tyckte att ni hade hanterat dessa bankers frågor på ett riktigt sätt?
Mats Josefsson: Ja -- och inte bara vi. Det stöd som dessa banker fick var inte en fråga exklusivt för Finansinspektionen, utan det var en fråga också för Bankstödsnämnden, Finansdepartementet och även Riksbanken.
Kurt Ove Johansson: Jag har ett par kompletterande frågor.
Var det inte på det sättet att Urban Bäckström vid denna sammankomst gav uttryck för uppfattningen att Finansinspektionen inte kan ha en chef som så ofta är ute i massmedia och att Finansinspektionen måste få arbetsro?
Mats Josefsson: Svaret blir ja både i fråga om att Finansinspektionen behövde arbetsro och att den massmediala framtoningen borde minska.
Kurt Ove Johansson: Men ni vill inte kännas vid att Urban Bäckström också sade att Finansinspektionen inte kan ha en chef som ofta är ute i massmedia. Det vill ni inte minnas?
Mats Josefsson: Vi minns ju vad som faktiskt skedde, och jag kan inte minnas att någonting sådant sades vid detta möte.
Thage G Peterson: Förde någon av er anteckningar vid samtalet med Urban Bäckström?
Rolf Molin: Nej!
Mats Josefsson: Nej!
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: Nej!
Thage G Peterson: Brukar ni inte föra anteckningar vid samtal med regeringen?
Mats Josefsson: Inte vid detta besök, som vi delvis betraktade som personligt.
Kurt Ove Johansson: Talade ni om för Anders Sahlén, när ni kom tillbaka från detta besök, vad samtalet hade rört sig om?
Mats Josefsson: Svar ja!
Kurt Ove Johansson: Jag ställde tidigare frågan om ni delade Anders Sahléns uppfattning om det olämpliga i att utse Christer Bergqvist som chef för Bankstödsnämnden. Ni svarade alla fyra ja på den frågan. Sedan blev jag litet osäker när Ola Karlsson fick svar på samma fråga.
Svarar ni fortfarande ja på den frågan?
Rolf Molin: Ja!
Mats Josefsson: Ja!
Kjell Arvidsson: Ja!
Gunnar Andersson: Ja!
Henrik S Järrel: Berördes vid ert samtal med Urban Bäckström frågan om Anders Sahléns sakliga kompetens för posten som Finansinspektionens chef? Sade Bäckström någonting om det?
Mats Josefsson: Inte mer än att regeringen sökte en kompetent person till tjänsten i Washington. Detta är vad jag minns.
Henrik S Järrel: Är detta det som också ni andra minns?
Rolf Molin: Ja!
Kjell Arvidsson: Ja!
Gunnar Andersson: Ja!
Henrik S Järrel: Så det riktades inte någon kritik i sakligt hänseende mot Anders Sahléns ämbetsutövning som sådan?
Rolf Molin: Nej!
Mats Josefsson: Nej!
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: Nej!
Henrik S Järrel: Är det ert intryck att det bristande förtroendet mer beror på personkemi och personliga egenskaper snarare än sakliga kompetensfrågor?
Mats Josefsson: Är det Urban Bäckströms uppfattning du åsyftar?
Henrik S Järrel: Nej, jag tänker på regeringens inställning till Anders Sahlén.
Mats Josefsson: Det är väldigt svårt att svara på den frågan.
Henrik S Järrel: Det var någon av er som sade att den omorganisation som påbörjades under Anders Sahléns tid och som nu fullföljs av den nye chefen inte har inneburit någon ändring av myndighetsutövningen. Får jag tolka detta så, att någon ytterligare skärpning av rutinerna i Inspektionens arbete på finansmarknaderna inte har ägt rum som en följd av omorganisationen?
Mats Josefsson: Det är inte riktigt rätt.
Inspektionen har under de senaste åren utvecklat både arbetsmetoder och arbetssätt. Man har gjort rationaliseringar och försökt att höja effektiviteten och kompetensen. Man har också fått en mer långtgående specialisering. Detta är en ständigt pågående process, och den har givetvis pågått även efter det att Anders Sahlén lämnade Inspektionen.
Henrik S Järrel: Befrämjar omorganisationen också den processen?
Mats Josefsson: Svar ja!
Henrik S Järrel: Har ni märkt att reaktionerna från de marknader som ni har att bevaka har blivit positivare eller negativare efter omorganisationen?
Mats Josefsson: Jag kan bara svara för mig själv, och jag tycker inte att det har blivit någon förändring.
Kjell Arvidsson: Jag ansvarar för den s.k. värdepappersmarknaden, och jag tycker att vi har haft en mycket bra kontakt med marknaden -- så bra som det är nödvändigt för att tillsynsmyndigheten skall fungera tillfredsställande med hänsyn till de krav som departementet och andra ställer. Jag kan inte säga att det har blivit någon förändring efter chefsbytet.
Gunnar Andersson: Jag har lämnat Inspektionen per den 1 april 1994, varför jag inte bör ha någon åsikt i denna fråga.
Thage G Peterson: Jag har ett par avslutande frågor.
Kände någon av er till att regeringen uppenbarligen hade erbjudit Anders Sahléns tjänst till minst två andra personer medan Anders Sahlén ännu satt kvar?
Rolf Molin: Nej!
Kjell Arvidsson: Nej!
Gunnar Andersson: Nej!
Mats Josefsson: Jag har hört de ryktena.
Thage G Peterson: I vilket sammanhang fick du dessa uppgifter?
Mats Josefsson: Jag fick dem på ett så att säga informellt sätt.
Thage G Peterson: När ni talade med dåvarande statssekreteraren Urban Bäckström nämnde han fyra eller möjligen fem sakärenden som skulle vara orsaken till att man ville förflytta Anders Sahlén -- regeringen skulle inte ha tyckt att dessa ärenden hade skötts på ett bra sätt.
Delade ni Urban Bäckströms kritik på den här punkten?
Mats Josefsson: Nej, jag delade den inte.
Gunnar Andersson: Det som Urban framförde var att det i dessa avseenden hade förekommit turbulens kring Finansinspektionen. Det kan man ha olika åsikter om, men sakfrågorna anser jag fortfarande har skötts på ett korrekt sätt.
Kjell Arvidsson: Jag har samma uppfattning.
Rolf Molin: Det har även jag.
Thage G Peterson: Tog Urban Bäckström upp dessa fall som exempel på ärenden som hade misskötts i sak eller var det turbulensen kring dessa ärenden som föranledde kritiken mot Anders Sahlén?
Mats Josefsson: Jag vill nog hävda att det mer var turbulensen kring ärendena. Vi förde ingen sakdiskussion om vad som skulle ha hanterats fel i dessa ärenden.
Kjell Arvidsson: Jag har samma uppfattning som Mats Josefsson.
Gunnar Andersson: Får jag ta mig friheten att förtydliga en sak. Det ärende av dessa fyra som gäller försäkringsområdet avser livförsäkringsbolagens som det heter kollektiva konsolidering. Den frågan sönderfaller egentligen i två frågor. Den ena är den sakliga frågan huruvida man skall utföra den tekniska operation som anges i det allmänna rådet eller inte. Det var inte så att alla försäkringsbolag på något sätt ryggade, utan de följde till stor del det allmänna rådet. Det skall man ha klart för sig.
Vad gäller den mediala hanteringen och kontakterna med bolagen för att placera detta hos dem uppstod det turbulens. Det har alltså aldrig förekommit diskussion om att sakfrågan har varit felaktigt behandlad.
Jag kan dessutom informera om att ett försäkringsbolag nu under våren 1994 kommer att tillämpa exakt den teknik som vi lade ut i det allmänna rådet 1992, fastän med ombytt tecken -- om jag får uttrycka mig litet kryptiskt.
Metoden har alltså aldrig ifrågasatts, utan vad det gällt är turbulensen kring detta.
Thage G Peterson: Var det ni fyra eller var det statssekreterare Bäckström som begärde detta samtal?
Mats Josefsson: Det var jag som ringde till Urban Bäckström på mina kollegers vägnar och meddelade att vi ville ha ett möte.
Thage G Peterson: Vilken var huvudanledningen till att ni ringde?
Mats Josefsson: Vi hade hört Anders Sahléns version av vad som skulle ske. Vi ville också höra regeringens omdöme, och vi ville framför allt få veta om det fanns synpunkter på vårt sätt att sköta arbetet.
Thage G Peterson: Blev ni upprörda när ni fick reda på att Anders Sahlén skulle flyttas från Finansinspektionen trots att det enligt er uppfattning inte fanns några sakliga skäl för det?
Mats Josefsson: "Upprörda" är ett väldigt starkt ord. Jag använde tidigare orden "förvånade" och "bestörta".
Thage G Peterson: Och detta framförde ni till statssekreterare Bäckström?
Gunnar Andersson: För min del kan jag säga att det på morgonen den 17 augusti när Anders informerade oss blev fråga om mycken upprördhet och bestörtning. Man hade hunnit smälta det när man gick till Urban Bäckström. Där var det närmast fråga om en information, som jag vill påstå inte gav oss någon större chock, eftersom vi tidigare hade fått klart för oss att Anders Sahlén skulle avgå.
Ola Karlsson: Hade Finansinspektionen påverkats positivt eller negativt, om det hade tagit lång tid innan en ny generaldirektör hade utsetts?
Mats Josefsson: Det måste vara negativt att man saknar den högsta chefen.
Ola Karlsson: Det var alltså med andra ord bra att regeringen sonderade för att få fram tänkbara kandidater, när man väl hade bestämt sig för att byta ut Anders Sahlén?
Mats Josefsson: Den frågan anser jag att det är omöjligt att besvara.
Gunnar Andersson: Vi behövde på Inspektionen en chef som fanns på plats. Detta är helt klart. Hur sedan regeringen hanterar den frågan är det inte vår sak att bedöma.
Ola Karlsson: Får jag tolka det så att det inte hade varit bra för Inspektionen om regeringen hade dröjt med en utnämning, t.ex. på grund av att man inte hade klarat av rekryteringen tillräckligt snabbt?
Mats Josefsson: En annan aspekt som måste vägas in är att detta offentliggjordes den 2 september. Dessförinnan var detta inte känt. Vi kände till detta fjorton dagar eller max tre veckor tidigare. Samtidigt som regeringen offentliggjorde att Anders Sahlén lämnade Finansinspektionen meddelades det också vem den nye generaldirektören var och när han skulle tillträda.
Kjell Arvidsson: Vi levde alltså i tre veckor i ovisshet om vem som skulle bli generaldirektör.
Ola Karlsson: Skälet till att jag ställer denna fråga är att jag upplever att det ifrågasätts att regeringen inleder rekryteringsprocessen medan Anders Sahlén sitter kvar, dvs. fram till den 1 september. Men enligt er uppfattning är det naturligt att rekryteringsprocessen inleds när man väl har bestämt sig för att byta generaldirektör?
Mats Josefsson: Det är en sak om detta sker publikt och en annan sak om det sker under stor sekretess.
Thage G Peterson: Tycker inte någon av er att det är oetiskt att regeringen söker en efterträdare till en generaldirektör som fortfarande uppehåller sin tjänst och inte har misskött sig?
Kjell Arvidsson: Det verkar i varje fall inte särskilt bra.
Kurt Ove Johansson: Jag tror att det finns anledning att försöka reda upp begreppen.
Vi har hört att man redan i mitten av år 1992 var ute och så att säga raggade en ny chef till Finansinspektionen. Det är det ena.
Det andra är att Anders Sahlén den 4 maj 1993 kallas upp till Bo Lundgren och där får beskedet att regeringen inte har förtroende för honom. Det har framgått av utfrågningen i dag att Anders Sahlén tog en vecka på sig innan han accepterade tjänsten i Washington.
Jag frågade Anders Sahlén vad som hände under tiden från den 4 maj till den 2 september. Sahlén svarade att han fullföljde den policy han tidigare hade haft när det gäller Finansinspektionen.
Jag tycker att det är viktigt att det råder klarhet åtminstone på den punkten.
Upplevde ni inte några som helst problem att bedriva Finansinspektionens verksamhet under den här perioden?
Mats Josefsson: Nej! Detta bekräftar också Anders strävan att ha ett team i verksledningen som skall fungera även när generaldirektören är på semester.
Mats Josefsson: Får jag korrigera en sak. Det var jag som hade hört dessa rykten tidigare. Jag hörde dem inte på hösten 1992 eller i maj 1993, utan jag hörde dem senare.
Thage G Peterson: Det var en viktig korrigering.
Då vill jag tacka Mats Josefsson, Kjell Arvidsson, Gunnar Andersson och Rolf Molin för att ni hade vänligheten att komma till konstitutionsutskottet och svara på våra frågor.
Konstitutionsutskottet
1994-04-21 Bilaga B 8
kl. 11.00--11.57 och kl. 19.00--19.30
Offentlig utfrågning av riksbankschefen Urban Bäckström angående regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets offentliga utfrågning med anledning av regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen för öppnad.
Jag hälsar riksbankschefen Urban Bäckström välkommen. Urban Bäckström är inte här i egenskap av riksbankschef, utan han har blivit ombedd att komma hit att svara på frågor om den tid då han tjänstgjorde som statssekreterare i Finansdepartementet. Riksbankschefen har meddelat mig att han inte önskar utnyttja möjligheten att göra en inledning, och vi kan därför gå direkt på våra frågor.
Kurt Ove Johansson: Som statssekreterare satt du centralt placerad i regeringskansliet. Jag skulle vilja veta hur mycket involverad du var i de frågor som rörde Finansinspektionen och de diskussioner som fördes i regeringskretsen om denna myndighet.
Urban Bäckström: Jag tjänstgjorde som statssekreterare under den här perioden, och jag fanns med i beredningen av det här ärendet. De samtal som ägde rum skedde dock i enrum mellan min minister, Bo Lundgren, och Anders Sahlén. Däremot fanns jag med vid beredningen av praktiska detaljer och annat.
Kurt Ove Johansson: Det här sammanträdet hölls ju den 4 maj 1993. Du kände alltså till att den här sammankomsten skulle hållas, och du visste tydligen också vad sammanträdet skulle gå ut på.
Urban Bäckström: Ja, statsråden har ju fortlöpande samtal med generaldirektörerna, och jag kände till att det här sammanträdet skulle äga rum. Jag hade också varit med i diskussionen om vem som lämpligen borde efterträda Jörgen Holmquist i Washington.
Kurt Ove Johansson: Men du visste också att Lundgren vid detta sammanträde skulle meddela Sahlén att denne inte hade regeringens förtroende!
Urban Bäckström: Jag upplevde inte saken så. Däremot visste jag att frågan om efterträdare till Jörgen Holmquist i Washington skulle tas upp vid detta sammanträde.
Kurt Ove Johansson: Du visste alltså inte att Bo Lundgren skulle säga till Anders Sahlén att denne inte hade regeringens förtroende. Det kände du alltså inte till?
Urban Bäckström: Så gick inte diskussionerna vid förberedelserna av ärendet.
Kurt Ove Johansson: Den 4 maj får Sahlén beskedet att han inte har regeringens förtroende. Men det betyder ju inte att det helt plötsligt, just den dagen, hade uppstått ett sådant förhållande. Det måste väl finnas en tidsperiod innan då detta ställningstagande växte fram. Jag skulle vilja få svar på frågan vad du vet om detta.
Urban Bäckström: Jag anser att man bör se den förfrågan som framfördes till Anders Sahlén i ljuset av den mycket stora flyttningskarusell som inleddes med att Ingemar Mundebo flyttade från Riksrevisionsverket till Finansdepartementet. Det följdes av att den dåvarande budgetchefen flyttade dit och att Jörgen Holmquist flyttade hem från Washington, varefter platsen där skulle tillsättas. Sedan fortsätter denna kedja och berör åtta, nio eller tio personer.
Då uppstod frågan vem som skulle efterträda Jörgen Holmquist i Washington. Det fördes en diskussion om att uppgradera den här tjänsten till ministers rang. Skälet var att denna tjänst i Washington är mycket viktig. Det handlar inte bara om kontakter med administrationen i USA, utan det handlar också om kontakter med finansmarknadens aktörer. Därför bedömdes det i detta skede vara viktigt att där ha en person som hade en bra titel och en god ställning och som kunde få företräde i olika institutioner.
Samtidigt kan man konstatera att Inspektionen under 1980-talet hade haft en svår situation. Vi upplevde det här seklets svåraste finanskris och bankkris.
Inspektionen hade tillkommit genom en sammanslagning av Försäkringsinspektionen och Bankinspektionen. Man hade också att hantera det inledande skedet av finanskrisen. Det fanns inte några långtgående förberedelser för hur detta skulle institutionaliseras. Det kom vid ett senare tillfälle när riksdagen fattade beslut om den s.k. bankgarantin och om Bankstödsnämndens inrättande.
Detta var alltså en jobbig period. Samtidigt med detta skulle Finansinspektionen omdanas och förnyas. Den skulle ges en mer kraftfull inriktning.
Det är mot den bakgrunden man måste bedöma hur arbetet fortskrider. Det var alltså en jobbig period. I de kontakter jag hade med Finansinspektionen fick jag intrycket att det fanns anledning att intensifiera förnyelsearbetet. Jag tyckte mig också efter hand se att det skedde en oerhört stark förnyelse av Finansinspektionen, vilket var någonting mycket viktigt.
I det sammanhanget gjordes det en totalbedömning av vem som skulle efterträda Anders Sahlén och som fyllde de kompetenskrav som ställdes på den positionen. En sammantagen bedömning gjorde att man beslöt att med Anders Sahlén ta upp frågan om han ville flytta till Washington.
Kurt Ove Johansson: Jag tycker att du pratar litet vid sidan om den fråga som jag ställde. Jag konstaterar alltså att en regeringsrepresentant den 4 maj säger till Anders Sahlén att man inte längre litar på honom.
Det tyder ju på, som jag försökte säga, att det inte var den 4 maj som man kom underfund med detta, utan det måste vara någonting som vuxit fram långt tidigare.
Du kommer väl ihåg det uttalande som Bo Lundgren gjorde i Göteborg i december och som ställde till det litet. Han uttryckte sig något oförsiktigt, och man fick intrycket att det redan vid den tidpunkten fanns funderingar på att få bort Anders Sahlén. Du måste väl känna till detta uttalande som Bo Lundgren gjorde i Göteborg redan i december 1991?
Urban Bäckström: Jag kan inte exakt påminna mig hur det uttalandet löd. Det är inte min avsikt att tassa runt på något sätt, utan min avsikt är att ge en bred redogörelse för de tankar som fanns i detta läge. Det utlösande var beslutet om att Jörgen Holmquist skulle flytta till Finansdepartementet. Det måste då tillsättas en efterträdare, och det gjordes en genomgång av olika personer.
Kurt Ove Johansson: Men om regeringen är missnöjd med en generaldirektör i den här ställningen, så sitter väl inte regeringen och väntar på att det skall bli en plats ledig och först då säger att man inte gillar hans sätt att handla. Det måste väl ändå vara på det sättet att om det på en så här viktig post sitter en person som regeringen inte gillar, så har regeringen vissa möjligheter att ingripa. Det har väl inte ett dugg att göra med om det finns lediga platser.
Min fråga är fortfarande: När upplevde du att regeringen så att säga började känna missnöje med Anders Sahlén, och varför ingrep man först den 4 maj?
Urban Bäckström: Om det föreligger ett gravt misstroende mot en person, finns det -- som det sades -- möjligheter att ingripa. Jag upplevde inte att det fanns ett gravt misstroende mot Anders Sahlén.
Kurt Ove Johansson: Det var en viktig information. Tar man del av det material som konstitutionsutskottet har får man faktiskt intrycket att regeringsledamöter -- inte bara en, utan flera -- så sent som efter det att Anders Sahlén har avgått fortfarande uttalade sig om Anders Sahléns kompetens. Egentligen fanns det ingen kritik mot honom. Skall jag tolka ditt svar så?
Urban Bäckström: Det är en väldig skillnad mellan att säga att man hyser ett gravt misstroende mot en generaldirektör och att det föreligger en irritation över en viss incident. Om det hade funnits ett gravt misstroende mot Anders Sahlén, skulle regeringen ha haft möjligheter att ingripa. Men det gjorde man inte. Det tycker jag är svar nog på frågan huruvida det var oerhört allvarligt. Det var det inte!
Kurt Ove Johansson: Vi har i dag fått veta av de fyra avdelningscheferna i Finansinspektionen att du vid den tidpunkten räknade upp fyra anmärkningar mot Anders Sahlén.
Urban Bäckström: Händelseförloppet var ju det, att Anders Sahlén inte ville att det här skulle komma ut under sommaren. Vi hade under sommarens lopp en rad träffar för att ordna de praktiska detaljerna. Så kommer vi till dagen för regeringsbeslutet. Jag förhör mig då med Anders Sahlén huruvida det har informerats eller inte om att det här beslutet skall fattas. Jag minns inte riktigt hur orden föll, men slutsatsen blev att jag skulle kontakta Mats Josefsson för att redogöra för vad som skulle hända och meddela att Anders Sahlén hade valt att acceptera detta. Jag skulle inte minst tala om vem som skulle bli hans efterträdare.
Jag gjorde det i ett telefonsamtal på eftermiddagen. Mats Josefsson tackade för informationen. Han ringde sedan tillbaka och frågade hur man egentligen skulle tolka detta. Han ville tillsammans med de andra avdelningscheferna komma upp till departementet. Vi gjorde då en omdisponering i programmet för att detta skulle bli möjligt. Detta möte kom också till stånd.
Jag informerade om regeringens tänkta beslut, och jag redogjorde också för vem som skulle bli Anders Sahléns efterträdare. Jag vill minnas att jag vid det tillfället också nämnde att detta var ett erbjudande till Anders Sahlén och att han hade accepterat det.
Frågan ställdes om detta skulle tolkas som en synpunkt på det förnyelsearbete som hade påbörjats på Inspektionen. Jag konstaterade då att så absolut inte var fallet. Jag sade att det kanske tvärtom fanns anledning att skynda på och accelerera detta förnyelsearbete.
Frågan om de olika "affärernas" betydelse och frågan om de uttalanden som hade gjorts kom upp. Jag konstaterade att det var fråga om en sammantagen bedömning och att det inte fanns någon enskild faktor som hade betydelse. Jag framhöll att detta var ett erbjudande som hade lämnats till Anders Sahlén och att det var oerhört viktigt att förnyelsearbetet i Inspektionen fortsatte.
Kurt Ove Johansson: Men nog var det väl ändå på det sättet -- om jag ett kort ögonblick får återvända till den s.k. Bergqvistaffären, där Carl Bildt och Bo Lundgren går i taket och Bildt går ut och säger att vi inte kan ha något förtroende för chefen för Finansinspektionen -- att man i princip hade sågat Anders Sahlén. Eller hur?
Urban Bäckström: Hur Bildt och Lundgren bedömde situationen är väl en fråga som får ställas till dem. Själv blev jag litet förvånad över händelseförloppet och de besked som vi fick. Men -- återigen -- det är en väldig skillnad på att uttrycka en irritation och att vidta den extraordinära åtgärd som det innebär att skilja en generaldirektör från hans tjänst. Det var inte fråga om det här.
Kurt Ove Johansson: Men det uttrycktes ju i princip på det sättet, att Anders Sahlén kan man inte lita på. Det är ju inte att uttrycka en irritation, utan det är ju att säga att han inte har regeringens förtroende. Det har sagts tidigare i dag att en sådan chef inte kan sitta kvar, och det innebar ju i själva verket att han var sågad. Eller hur?
Urban Bäckström: Det är återigen en fråga som får ställas till den som har gjort uttalandet. Jag kan bara redogöra för den bedömning som jag själv gjorde och de resonemang som fördes. Visst förekom det irritation, men det var inte fråga om en mycket långtgående åtgärd. Frågan kom upp i samband med att Jörgen Holmquist lämnade Washington och detta erbjudande gavs till Anders Sahlén.
Kurt Ove Johansson: Det kan väl knappast vara någon hemlighet för dig att personer redan i mitten av 1992 hade fått bud om att efterträda Anders Sahlén som chef för Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Var det någon som i mitten av 1992 hade fått bud om att efterträda Anders Sahlén?
Kurt Ove Johansson: Ja!
Urban Bäckström: Det känner jag inte till!
Kurt Ove Johansson: Du förnekar alltså kategoriskt att du känner till någonting om detta?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att den frågan var uppe i mitten av 1992.
Kurt Ove Johansson: Förnekar du alltså kategoriskt all kännedom om detta?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att det var några sådana resonemang då.
Kurt Ove Johansson: Det kan alltså ha varit sådana resonemang?
Urban Bäckström: Det vet jag inte!
Thage G Peterson: Det är en viktig fråga som Kurt Ove Johansson ställer. Riksbankschefen kan inte påminna sig! Men om riksbankschefen på sin tid som statssekreterare erbjöd någon ett jobb som redan innehades av en annan person, så är väl det en så viktig händelse att man inte gärna kan glömma den?
Urban Bäckström: Om man förbereder ett ärende så långt att man står i begrepp att avskeda -- det är väl detta det är fråga om -- en generaldirektör, är det en sak som jag borde komma ihåg. Men jag kan inte påminna mig detta.
Kurt Ove Johansson: Var det inte så att folk från finansvärden både hos dig och Bo Lundgren öppet kritiserade Anders Sahlén och önskade att få bort honom från Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Nej, inte direkt till oss! Det var heller ingen som yrkade på att Anders Sahlén skulle sluta.
Kurt Ove Johansson: Talade du och Bo Lundgren aldrig med de ansvariga, t.ex. i Gota Bank, om att det fanns ett missnöje med Anders Sahlén?
Urban Bäckström: Jag har noterat att det även i pressen förekommit en diskussion fram och tilbaka. Det är klart att det stormar om en finansinspektion mitt i en finanskris. Men en finansinspektion måste ju vara beredd på, precis som Finansdepartementet i ett senare skede, att det blir hårda tag. Det är ju stora värden som står på spel, och detta får man räkna med
Kurt Ove Johansson: Men frågan är om du även här kategoriskt förnekar att Bo Lundgren och du inte mottog några som helt signaler från finansvärlden om att man önskade att Anders Sahlén skulle avlägsnas.
Urban Bäckström: Nej, jag kan inte påminna mig det.
Kurt Ove Johansson: Detta är också en sådan fråga som man tycker har den tyngden att man med säkerhet borde komma ihåg om det var så eller inte.
Urban Bäckström: Ja!
Kurt Ove Johansson: Du säger "ja", men vad är det du då svarar på?
Urban Bäckström: Är det så att det blir uppvaktningar med begäran om att regeringen skall förflytta en generaldirektör på grund av inträffade händelser, är det en mycket stor händelse.
Kurt Ove Johansson: När du träffade de fyra avdelningscheferna på Finansinspektionen, sade du då inte till dem att Finansinspektionen inte kan ha en chef som så ofta som Anders Sahlén är ute i massmedia och att Finansinspektionen måste få arbetsro?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att orden föll så. Vad jag poängterade var att Finansinspektionen måste få arbetsro och bedriva sitt förnyelsearbete och kanske rent av accelerera detta arbete. Det tror jag var oerhört viktigt efter de inträffade händelserna på 80-talet.
Kurt Ove Johansson: Du kommer alltså inte heller ihåg om du sade till dem att Anders Sahlén var alldeles för mycket ute i pressen för att det skulle kunna bli arbetsro på Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att orden föll på det sättet.
Kurt Ove Johansson: Hur föll orden då?
Urban Bäckström: Det är det svårt för mig att exakt rekapitulera, men jag minns att mitt mycket bestämda budskap var att det var viktigt att Inspektionen fortsatte och intensifierade sitt förnyelsearbete.
Kurt Ove Johansson: När fick du vetskap om att regeringen avsåg att utse Christer Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden?
Urban Bäckström: Jag deltog i beredningen och handläggningen av det ärendet. Det var ett samspel mellan mig och min minister, och jag var i högsta grad involverad i tillsättningsfrågan.
Kurt Ove Johansson: Det var ju bra! Hur kom man då inom regeringskansliet fram till att just Christer Bergqvist var den mest lämpade att bli chef för Bankstödsnämnden?
Urban Bäckström: Vi har under tiden sedan regeringsskiftet haft anledning att tillsätta personer på en rad olika poster. I samband med detta mycket omfattande arbete togs det fram listor på lämpliga personer. Dessa listor låg till grund för detta tillsättningsärende, och dessutom gjorde vi ytterligare förfrågningar om kompetenta personer.
Kurt Ove Johansson: Det var också du som tog upp denna fråga med Anders Sahlén. Kan du redovisa vad som sades när ni diskuterade Christer Bergqvists lämplighet.
Urban Bäckström: När det hade utkristaliserats en smal kandidatlista till den här posten, togs det kontakter inom regeringskansliet samt med myndighetspersoner och näringslivet för att man skulle få referenser på de olika personerna. En sådan kontakt var den jag hade med Anders Sahlén. Vi hade ett möte i en bredare krets, och jag bad efter det mötet att få tala med Anders Sahlén i enrum, eftersom det bedömdes som viktigt att den här processen kunde ske utan att personnamn och annat kom fram.
Det var ett mycket kort möte. Först infomerade jag Anders Sahlén om att man hade tankar på att utse Christer Bergqvist till generaldirektör i Bankstödsnämnden. Min fråga till Anders Sahlén var hur Inspektionen såg på det. Jag fick ett mycket snabbt svar. "Jag tillstyrker", svarade Anders Sahlén. Sedan tillade han att det pågick en utredning om Gota Bank. Jag frågade då: "Vad innebär det för din rekommendation i detta fall?" Anders Sahlén svarade: "Jag tillstyrker."
Därefter åtskildes vi. Det var alltså ett ganska kort möte.
Kurt Ove Johansson: Anders Sahlén säger att han i det sammanhanget frågade dig om regeringen verkligen tagit hänsyn till Bergqvists bakgrund i Gota Bank.
Urban Bäckström: Som jag sade nämnde Anders Sahlén den här utredningen, och jag frågade vad han drog för slutsatser av detta på basis av de kunskaper som då fanns. Det besked jag hade med mig från Inspektionen och som jag vidarebefordrade till regeringen var att Anders Sahlén sade: "Jag tillstyrker." Detta kom sedan upp vid ett senare tillfälle i en bredare krets. När jag summerade vad som hade sagts vid tillfället, gjorde Anders Sahlén inga invändningar.
Kurt Ove Johansson: Anders Sahlén säger att han hissade varningsflagg, men du går alltså till Bo Lundgren och regeringen med beskedet att Anders Sahlén har sagt okej. Här står då uppgift mot uppgift. Det är naturligtvis litet oroväckande att det kan fungera på det sättet.
Vilken roll spelade statsministern i frågan om utnämningen av Christer Bergqvist?
Urban Bäckström: Statsministern hade inte informerats av mig. En sådan här utnämningsfråga behandlas av samordningskanslierna. I vad mån denna fråga kom till statsministerns kännedom vet jag inte. Jag har dock ingen anledning att tro att den skulle föras till statsministern, eftersom det var en rutinartad fråga. Däremot hade den naturligtvis kommit till statsministern om det hade gått så långt att det blivit ett regeringsbeslut. Men såvitt jag kommer ihåg hann denna fråga aldrig bli det.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle ändå vilja veta om du kan komma ihåg att du till Anders Sahlén sade att ni på regeringssidan vara beredda att t.o.m. ta en viss kritik för utnämningen av Christer Bergqvist.
Urban Bäckström: I vilket sammanhang skulle det ha skett? Kritik kan ju alltid förekomma, men frågan är om det fanns några indikationer på att det skulle vara problem med en sådan utnämning. När Anders Sahlén säger att han tillstyrker, så är detta otvetydigt för mig.
Får jag ytterligare rekapitulera en del. Jävsfrågan, som dök upp i TV en vecka senare, nämndes över huvud taget inte vid vårt sammanträde. Men i TV får man höra Finansinspektionens chef säga att en sådan utnämning automatiskt ger anledning till jäv. Juristerna på Finansdepartementet hade gjort bedömningen att det inte automatiskt skulle föreligga jäv för en person som kom från den finansiella sektorn vid handläggningen av den här typen av frågor. Det skulle kunna föreligga jäv, precis som det skulle kunna föreligga jäv i enskilda frågor för vem som helst i övrigt.
Jag uppfattade Anders Sahléns uttalande på fredagskvällen så, att han menade att det här automatiskt förelåg jäv i alla frågor. Detta ledde till ett sammanträffande på finansdepartementet med en bredare krets. Anders Sahlén, Bo Lundgren, jag och jurister från Finansdepartementet och från Finansinspektionen deltog i detta sammanträde. Avsikten med det mötet var att se om det fanns anledning att tro att någondera sidan hade gjort en annan juridisk bedömning av jävsfrågan. Därför fanns det anledning att lyssna på hur juristerna i Finansdepartementet och i Finansinspektionen resonerade när de uppenbarligen kom till olika slutsatser.
Vid det sammanträdet sammanfattade jag de besked som jag hade fått av Anders Sahlén. Vid det tillfället sade jag att Anders Sahlén hade sagt: "Jag tillstyrker." Anders Sahlén gjorde vid det tillfället ingen invändning mot den sammanfattningen. Detta skedde som sagt i en bredare krets.
Den här diskussionen ledde till, som jag upplevde det, att juristerna på Finansinspektionen lyssnade på de synpunkter som kom från juristerna på Finansdepartementet. Jag upplevde det så, att det blev en enighet mellan juristerna om att det skulle kunna föreligga jäv men att en sådan utnämning av en person från finanssektorn inte automatiskt ledde till jäv. Jag fick intrycket att bedömningen hos Inspektionens jurister svängde vid det här tillfället och kom att överensstämma med den bedömning som juristerna i Finansdepartementet gjorde. Så uppfattade jag det.
Kurt Ove Johansson: Det är då tydligen så att vi på den här punkten inte kommer särskilt mycket längre. Jag konstaterar bara att Anders Sahlén inför utskottet har sagt att han klargjorde att det fanns anledning att hissa varningsflagg. Jag konstaterar vidare att regeringen måste ha vetat att Bergqvist med tanke på hans förflutna i Gota Bank kunde kritiseras -- otvivelaktigt var det så.
Med anledning av det TV-program där Anders Sahlén framförde jävssynpunkten skulle man till slut kunna ställa ytterligare en fråga. Det måste väl ändå vara så att när en regering utnämner en person till en så viktig uppgift som att vara chef för Bankstödsnämnden, så måste man väl ha gjort bedömningen att frågan om jäv kunde uppstå -- i detta fall kanske framför allt delikatessjäv. Nog är det väl rimligt att anta att regeringen före en så här viktig utnämning hade lagt ned mycken möda på att utreda jävsfrågan.
Urban Bäckström: Jo, det är alldeles riktigt. Det är också därför som uttalandet ledde till förvåning. Vad hade Inspektionen eller Anders Sahlén för grund för detta synsätt? Jag konstaterar att det efterföljande sammanträdet på måndag förmiddag efter denna fredag ledde fram till att juristerna på Finansinspektionen gjorde samma bedömning som juristerna på Finansdepartementet: Visst kan det uppstå jävssituationer. Det kan det göra för alla, och det kunde det göra i det här fallet också. Skulle en sådan situation uppstå, så får vederbörande frånträda beredningen och besluten i det aktuella ärendet. Däremot fanns det inget automatiskt jävsförhållande i frågor inom den finansiella sektorn. Det var den bedömning som föredrogs för oss.
Kurt Ove Johansson: Det märkliga är att Anders Sahlén konstaterar att jäv kan uppstå. Till de fyra avdelningscheferna ställde jag frågan om de hade samma uppfattning som Anders Sahlén. Alla fyra svarade ja, och då tycker jag att det är mycket märkligt att inte regeringen med sina juridiska experter skulle kunna förutse detta.
Urban Bäckström: Om det var så att Anders Sahlén och Inspektionen gjorde bedömningen att Christer Bergqvist var jävig i hanteringen av bankstödsfrågor -- det var detta det handlade om i den här TV-intervjun -- skulle det, såvitt jag förstår, vara omöjligt att utse honom. I så fall är det väl också så, att Inspektionen svårligen kan tillstyrka att Christer Bergqvist skulle utses. Om det var så, frågar jag varför detta inte framfördes vid det hör mötet. Då sades det i stället att man tillstyrkte att Bergqvist utsågs. Om det kom fram senare under veckan, varför tog man inte då kontakt och meddelade att man hade tittat på saken och kommit fram till den och den slutsatsen. I Finansdepartementet hade vi tittat på saken, och där kom vi till en annan slutsats. Jag konstaterar återigen att Finansinspektionens jurister på detta möte under måndagen ändrade uppfattning, så att den kom att överensstämma med den bedömning som juristerna i Finansdepartementet gjorde.
Ingvar Svensson: När vi tidigare i dag hade Anders Sahlén här, ställde jag frågan om han ansåg att regeringen hade skött frågan om hans utnämning på ett formellt riktigt sätt. Det svarade Anders Sahlén inte på. Han sade emellertid att det var en principiellt intressant frågeställning. Han påpekade att verksledningspropositionen inte är uttömmande i frågan om utbyte av verkschefer.
I verksledningspropositionen talas om "objektivt godtagbara skäl" och "om myndigheten eljest inte leds på ur allmän utgångspunkt lämpligt sätt". Vad anser riksbankschefen om detta? Är verksledningspropositionen inte uttömmande på detta område? Står dessa skäl för ett utbyte i överensstämmelse med det som åberopas i propositionen?
Urban Bäckström: Jag måste erkänna att jag inte är uppdaterad på vad det exakt står i denna propositionen. I det här fallet fanns det ingen anledning att sätta sig in i den problematiken, eftersom det här inte var fråga om ett avskedande av en generaldirektör. Det var i stället en förfrågan till en generaldirektör huruvida han ville flytta till Washington. Det är ingenting ovanligt att generaldirektörer får den här typen av frågor. Detta gäller även andra tjänstemän som har mer permanenta förordnanden. Så var fallet med alla de nio tio personer som fanns i den här kedjan av omflyttningar. Detta var alltså inte ett sådant fall som avses i verksledningspropositionen.
Ingvar Svensson: Nej, i formell mening är det kanske inte det. Men den här omflyttningen kombinerades med att regeringen inte hade fullt förtroende för Anders Sahlén.
Urban Bäckström: Jag har sagt här att jag inte upplevde situationen så. Det fanns inget gravt misstroende mot Anders Sahlén som gjorde att det fanns anledning att aktualisera långtgående konsekvenser. Det gjordes här en samlad bedömning av vem som skulle tillträda och hur statsrådet skulle disponera sina styrkor. Man kom då fram till att detta erbjudande skulle ges till Anders Sahlén, som också svarade ja på den propån. Han hade ju kunnat svara nej, men det gjorde han inte, utan han svarade ja.
Henrik S Järrel: Hade du tillsammans med bland andra statsrådet Lundgren talat om behovet av en förnyelse av Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Det där var ju en oerhört viktig fråga, eftersom hela finanskrisen kom emot oss alldeles efter regeringsskiftet. Jag tror att det rent av var på den första arbetsdagen som det kom information om en bank som befann sig i en mycket svår situation. Som detta sedan kom att utveckla sig var det uppenbart att Finansinspektionen hade en för svag ställning och därför blev tvungen att ägna sig åt ett mycket kraftfullt förnyelsearbete.
Detta var alltså en fråga som var uppe från tid till annan. Det var viktigt att Finansinspektionen drev det här förnyelsearbete. Jag var också på en föredragning på Finansinspektionen, där Anders Sahlén och de konsulter som hade anlitats redogjorde för hur man bedrev förnyelsearbetet. Det bedömdes som oerhört viktigt att Finansinspektionen betraktades som en kraftfull myndighet.
Henrik S Järrel: Gjorde man i departmentsledningen den bedömningen att Finansinspektionen skulle kunna förnyas under dess dåvarande chef, Anders Sahlén?
Urban Bäckström: Vi skall komma ihåg att det hade varit en oerhört jobbig period, då man hade fått extraordinära arbetsuppgifter på grund av sammanslagningen och på grund av finanskrisens inledande förlopp, innan det institutionaliserades genom riksdagens beslut. Det här var en tuff period. Många gånger var man förmodligen ganska slutkörd på Inspektionen. Samtidigt var det viktigt att bedriva det här förnyelsearbetet. Bedömningen var att det kanske fanns anledning att accelerera den processen.
Henrik S Järrel: Bedömde man Anders Sahlén som mäktig att göra det?
Urban Bäckström: Det är möjligt att det i vissa situationer finns anledning till stafettskiften. En samlad bedömning av den här situationen gjorde att man beslöt att fråga Anders Sahlén om han ville flytta till Washington.
Sedan kom Claes Norgren in från Riksbanken -- han var ju vice riksbankschef. Han har nu drivit detta förnyelsearbete med mycket stor kraft, såvitt jag utifrån har kunnat se. Det tycker jag är någonting mycket positivt.
Henrik S Järrel: Var det så att man gjorde bedömningen att Anders Sahlén skulle göra större nytta i Washington än hemma på Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Det var såvitt jag förstår den bedömning som statsrådet gjorde. Anders Sahlén bedömdes som mycket kompetent också för detta viktiga och ansvarsfulla jobb i Washington. Jag vill betona att det är ett viktigt och ansvarsfullt jobb att ha dessa kontakter med de stora investmentbankerna i New York, som i så hög grad styr den finansiella utvecklingen. Det är viktigt att de har en riktig information om den svenska ekonomin.
Henrik S Järrel: Vad anser du i huvudsak skall känneteckna Finansinspektionens chef? Vilka egenskaper och vilken kompetensprofil bör vederbörande ha?
Urban Bäckström: Naturligtvis erfarenhet från arbetet, men också i hög grad en stor integritet. Dessutom bör han ha chefsförmåga, så att han förmår att kraftfullt bedriva förnyelsearbetet.
Vi skall komma ihåg att det här var två kulturer -- Bankinspektionen och Försäkringsinspektionen. Man stod här med litet grand av det problematiska 80-talet, då Inspektionen kunde ha varit litet mer fokuserad.
Det var en jobbig uppgift att omdana organisationen och samtidigt hantera det inledande skedet av finanskrisen. Det var en oerhört arbetsam situation, inte minst med tanke på den panik som skulle ha kunnat sprida sig i det svenska finanssystemet.
Henrik S Järrel: Kan man med hänsyn till den kravprofil som här redovisats säga att Anders Sahlén i något avseende därvidlag brast?
Urban Bäckström: Det fanns inte på något sätt några grava problem -- om det fördes det ingen diskussion. Det kan vara så att man blir tröttkörd -- man blir slut efter en sådan mycket betungande arbetsuppgift. Det var många viktiga frågor i luften på grund av förnyelsearbete och den operativa hanteringen av finanskrisen. Blir man tröttkörd och det är stora ansträngningar som återstår, är det inte fel med ett stafettskifte.
Det var, såvitt jag förstår, den bedömningen som gjordes.
Bengt Hurtig: Jag skulle vilja återgå till frågan om hur ordväxlingen gick till när du och Anders Sahlén talades vid om Christer Bergqvist. Kan det ha varit så att Anders Sahlén redogjorde för att Gota Bank hade allvarliga problem och att det pågick en utredning, där Christer Bergqvist kunde komma in. Du skall då ha sagt att ni i en sådan situation var beredda att ta den risken. Under sådana förhållanden tillstyrker jag, svarade då Anders Sahlén.
Kan orden ha fallit så?
Urban Bäckström: Nu var Gota Banks problem kända vid det tillfället, om jag minns tidpunkten rätt. Jag fick intrycket att det var ett entydigt besked från Finansinspektionen. Anders Sahlén kunde, om han hade haft ytterligare information, i och för sig ha sagt: "Jag avstyrker". Han kunde också ha sagt att han inte hade exakt underlag för att göra den bedömningen vid det här tillfället. Detta var första eller möjligen andra gången -- det hade förekommit en diskussion i en bredare krets -- som Christer Bergqvists namn togs upp med Anders Sahlén. Han kunde ha bett att få fundera på saken några dagar. Men så föll inte orden, utan han sade: "Jag tillstyrker." Därmed var beskedet entydigt.
Bengt Hurtig: Du sade alltså aldrig att regeringen ville ta eventuella risker med den här utnämningen?
Urban Bäckström: Jag tror aldrig att jag har kunnat säga att regeringen skall ta risker. Jag frågade vad Anders Sahlén gjorde för bedömning med hänsyn till den undersökning som han informerade mig om. När Sahlén återigen sade att han tillstyrker, så var beskedet entydigt. Så upplevde jag det.
Bengt Hurtig: Du kan inte heller ha sagt: "Vi tar den risken."?
Urban Bäckström: Jag kan inte påminna mig att jag sade så.
Det som styrker vad jag säger är det sammanträde som ägde rum den påföljande måndagen, då jag i en bredare krets redogjorde för detta samtal. Vid det tillfället kom det inte någon invändning från Anders Sahlén. Det skulle ju ha varit ett lämpligt tillfälle att säga att jag hade uppfattat detta fel och att han i själva verket hade sagt så och så.
Bengt Hurtig: Det är ju så att chefer enligt lagen om anställningsskydd och enligt verkledningspropositionen kan flyttas om. Det kan ha organisatoriska skäl -- t.ex. att man lägger ned en myndighet eller slår samman myndigheter. Det kan också ske med hänsyn till myndighetens bästa. Det kan också finnas andra, objektivt godtagbara skäl för en förflyttning. Skälen skall vara "synnerliga", och omflyttningen skall ske med omedelbar verkan. Det kan vara så att stora ekonomiska värden står på spel eller att myndigheten eljest inte leds på ur allmän utgångspunkt lämpligt sätt.
Det sägs i dessa resonemang ingenting om att man skulle kunna flytta en chef därför att en annan tjänst blir ledig eller därför att det uppstått en viss irritation på departementet. Några sådana argument finns inte, och jag har därför litet svårt att få detta att gå ihop.
Grundade ni beslutet att flytta Anders Sahlén på LOA eller på verksledningspropositionen?
Urban Bäckström: Som jag sade fanns det inte anledning för mig att gå närmare in på skrivningarna i denna proposition. Det var nämligen inte fråga om ett avskedande eller en tvångsförflyttning av Anders Sahlén.
Här uppstod en vakant tjänst. Anders Sahlén befann sig mitt i ett förordnande. Frågan ställdes till honom, och han svarade ja. Han begärde avsked från sin tjänst, och därefter beslöt regeringen att tillsätta Anders Sahlén på tjänsten i Washington från den 2 september.
Det var alltså fråga om ett erbjudande till Anders Sahlén att ta denna tjänst.
Bengt Hurtig: Det skedde samtidigt som man sade att man inte hade förtroende för honom!
Urban Bäckström: Jag upplevde inte beredningsarbetet inför detta samtal på det sättet, och jag kan därför inte uttala mig om detta. Jag upplevde det inte så, att det fanns något gravt misstroende mot Anders Sahlén.
Bengt Hurtig: Detta innebär att chefer inom statsförvaltningen kan få känslan av att om de irriterar ministrar eller regeringen genom något uttalande och det samtidigt råkar uppstå lediga tjänster, så kan man komma att "erbjudas" en ny tjänst med motiveringen att förtroendet är rubbat. Det är en situation som skulle kunna uppstå.
Urban Bäckström: Det vore olyckligt om det blev så. Jag vill betona att Anders Sahlén fick ett erbjudande och att han svarade ja. Han kunde ha sagt nej, men det gjorde han inte.
Thage G Peterson: Vad hade regeringen gjort om han hade sagt nej?
Urban Bäckström: Det är i allra högsta grad en hypotetisk fråga. Som jag sade fanns det inget gravt misstroende mot Anders Sahlén, utan han tillfrågades om han kunde tänka sig att flytta till Washington.
Som jag också sagt fanns det ingen anledning för mig som statssekreterare att titta närmare på den här propositionen. Det tycker jag visar att det inte var aktuellt att göra någonting ytterligare. Ville Anders Sahlén ta den här tjänsten eller ville han inte? Han svarade ja!
Catarina Rönnung: Fanns det någon i Finansinspektionens styrelse som till regeringen framförde kritik eller klagomål av något slag mot Anders Sahléns sätt att sköta sitt arbete som generaldirektör?
Urban Bäckström: Inte vad jag kan påminna mig.
Ola Karlsson: Hur många förändringar på generaldirektörsposter har det skett under din tid som statssekreterare?
Urban Bäckström: Det var en svår fråga som jag inte är förberedd på. Det tillsattes ju en, nämligen chefen för Bankstödsnämnden. I övrigt kan jag inte komma ihåg någon tillsättning, men jag kan ju gå till handlingarna och se vad dessa säger.
Ola Karlsson: Är förordnandeperioderna heliga? Är det mycket ovanligt att man byter en generaldirektör mitt under en förordnandeperiod?
Urban Bäckström: Inte heller där är jag alldeles uppdaterad, och jag vet inte hur det har varit historiskt. Frågan kan ju alltid ställas. Däremot tror jag att det är oerhört ovanligt att man avskedar en generaldirektör under en förordnandeperiod. Jag kan inte påminna mig något sådant fall.
Att man däremot frågar en person som har ett förordnande om han eller hon skulle kunna tänka sig att ta en annan viktig och kvalificerad tjänst ser jag inte som någonting ovanligt, även om jag inte kan minnas att det har hänt under min tid.
Ola Karlsson: Har resurstilldelningen till Finansinspektionen förändrats under din tid som statssekreterare?
Urban Bäckström: Jag kan inte på rak arm exakt påminna mig hur resurstilldelningen har förändrats -- vilka förslag regeringen lagt fram och hur det har gått i riksdagen. Jag drar mig till minnes att det har skett på senare tid. Tanken var att Finansinspektionen var i behov av större resurser. Men det var samtidigt viktigt att Finansinspektionen bedrev förnyelsearbetet så, att man kunde nyttiggöra sådana nya resurser. Därför ansåg jag att det var viktigt att Finansinspektionen drev förnyelsearbetet kraftfullt.
Ola Karlsson: Hur såg rekryteringen av en ny generaldirektör till Finansinspektionen ut? Hur rekryterades Claes Norgren?
Urban Bäckström: Det är ju inte särskilt många som kan komma i fråga för en sådan här post. Det är ju en oerhört viktig post. Den som är chef för finansmarknadsavdelningen på Finansdepartementet är naturligtvis en viktig och kunnig person. Stefan Ingves hade gått till Bankstödsnämnden, varför han inte var aktuell. En annan tänkbar person är den befattningshavare på Riksbanken som hanterar den här typen av strukturfrågor, och det var till den personen som man vände sig.
Ola Karlsson: När påbörjades den här rekryteringsprocessen?
Urban Bäckström: Det kommer jag på rak arm inte ihåg.
Ola Karlsson: Var det före eller efter semestern?
Urban Bäckström: Det måste ha varit före semestern. När det stod klart att Anders Sahlén accepterat detta, var det naturligt att inleda denna process. Men här kan jag inte ange något exakt datum. Processen gick mycket snabbt, eftersom det var naturligt att vända sig till Claes Norgren.
Ola Karlsson: Är det enligt din uppfattning tvivelaktigt att fråga Claes Norgren om posten som chef för Finansinspektionen, medan Anders Sahlén sitter kvar på den?
Urban Bäckström: Man kan alltid ställa hypotetiska frågor: Om det skulle vara så att en situation inträffar, vad skulle hända då? Här fanns det behov av att tillsätta platsen i Washington. Om det var så att Anders Sahlén accepterade, kunde det ha funnits anledning att fråga hypotetiskt.
Vi måste komma ihåg att detta inte var ett avsättningsärende, utan det var en naturlig omplacering i den här kedjan av personer som omplacerades. Det var alltså inte så dramatiskt som det verkar i anmälan till utskottet.
Härefter, kl. 11.57, ajournerades utfrågningen till kl. 17.00.
Konstitutionsutskottets fortsatta utfrågning av riksbankschefen Urban Bäckström
Thage G Peterson: Konstitutionsutskottet återupptar utfrågningen av riksbankschefen Urban Bäckström. Det är i dennes egenskap av dåvarande statssekreterare på Finansdepartementet som frågorna gäller.
Vi ber om ursäkt för att det har trasslat med tiden. Men det har skett utom vår kontroll. Vi får ju inte sammanträda jämsides med kammaren.
Vi avbröt tidigare utfrågning mitt i Ola Karlssons frågor. Ordet går därför först till Ola Karlsson. Vidare finns antecknade på listan Simon Liliedahl och Kurt Ove Johansson. Dessa anmälde sig innan vi avbröt utfrågningen.
Ola Karlsson: Jag skulle vilja börja med att fråga: Hur ofta hade du kontakt med Anders Sahlén?
Urban Bäckström: Avser frågan i största allmänhet under min tid i Finansdepartementet?
Ola Karlsson: Ja.
Urban Bäckström: Det var tämligen ofta, eftersom det var ett rätt intensivt skede i finans- och bankkrisen under den perioden.
Ola Karlsson: Förde du någon gång under den perioden fram kritik eller bristande förtroende från departemenets sida till Anders Sahlén?
Urban Bäckström: Nej, det har jag aldrig gjort.
Ola Karlsson: Vi hade tidigare under dagen ett antal frågor runt Anders Sahléns tillstyrkan av Christer Bergqvists allmänna lämplighet. Var Anders Sahléns tillstyrkan om Christer Bergqvists lämplighet viktig i departementets bedömning?
Urban Bäckström: Får jag först revidera svaret på den förra frågan. Det är klart att jag i samband med att det här med de olika beskeden om Christer Bergqvist kom i dagen till Anders Sahlén uttryckte att jag var bekymrad över de olika turerna och var ganska irriterad också -- om jag skall säga som det var.
Beträffande den följande frågan: Var det viktigt? Ja, det var mycket viktigt att Finansinspektionen tillstyrkte det här. Finansinspektionen är ju en viktig myndighet i de här sammanhangen och har ju insyn i den finansiella sektorn, så det var mycket viktigt -- ja.
Ola Karlsson: Så du anser att Christer Bergqvists eventuella jäv i frågor om Gota Bank var relevant i bedömningen av hans allmänna lämplighet?
Urban Bäckström: Ja, i allra högsta grad, därför att så som det kom till uttryck i det här TV-programmet och så som det kom till uttryck i de inledande diskussionerna den påföljande måndagen på departementet gjorde man gällande att Christer Bergqvist skulle ha varit jävig att hantera bankstödsfrågor i största allmänhet.
Det faktum att han har varit anställd i den finansiella sektorn, i Gota Bank, skulle göra det omöjligt för honom att över huvud taget hantera bankstödsfrågor. Då är det klart att var det Bankinspektionens uppfattning kan man inte gärna tillstyrka, utan då är det avstyrka över hela linjen.
Men som jag sade vid det tidigare tillfället i dag så ändrade sedan, som jag uppfattade det, Finansinspektionen och dess ledning uppfattning i den här frågan under loppet av måndagens sammanträde och talade då om risk för jäv. I TV-intervjun talades det helt klart om jäv -- helt klart en jävsituation, tror jag orden föll. Jag har inte kontrollerat utskriften, men det kan ju göras.
Här blev det återigen en situation där uppfattningen ändrades.
Ola Karlsson: Om Anders Sahlén hade framfört avstyrkan när han i stället tillstyrkte, hade departementets bedömning då förändrats? Hade utnämningsfrågan då hanterats annorlunda?
Urban Bäckström: Min rekommendation då till min minister, Bo Lundgren, hade helt klart varit att det skulle inte gå att utse en person som hade fått en avstyrkan från Finansinspektionen. Det är ju den myndighet som man skulle jobba väldigt nära med i de här frågorna. Hade det blivit helt klart en avstyrkan här, då hade min rekommendation blivit att då skulle inte personen föras fram.
Ola Karlsson: Hur viktig var Finansinspektionens bedömning i den här frågan?
Urban Bäckström: Mycket viktig. Jag har just indikerat att hade det varit så att det hade kommit en avstyrkan, så hade min rekommendation varit att inte föra fram personen.
Ola Karlsson: Påverkas Anders Sahléns möjligheter att fullgöra sina plikter som minister i Washington av en sådan här utfrågning?
Urban Bäckström: Jag vågar inte ge mig in på om det är så. Det är en bedömning som från min sida egentligen saknar relevans. Det vågar jag inte ge mig in på.
Ola Karlsson: Tack!
Simon Liliedahl: Herr ordförande! Jag vill komma tillbaka till en av morgonens frågor och höra om jag fattade rätt. Var det verkligen på det sättet att riksbankschefen tyckte att en ministerpost i Washington var viktigare än att vara chef för Finansinspektionen?
Det var tydligen när ni hade det här känsliga samtalet så att riksbankschefen i sin dåvarande position var ute efter att få Sahlén att acceptera att bli minister.
Urban Bäckström: Som jag svarade tidigare så hade inte jag det här samtalet med Anders Sahlén. Det blir därmed en hypotetisk fråga. Men jag svarar gärna om frågan omformuleras.
Simon Liliedahl: Bedömdes det så allmänt att ministerposten var en tyngre post än chefen för Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Jag tycker att båda posterna är oerhört viktiga. Jag vill inte gradera dem på det sättet. Men låt mig säga så här: Efter de olika händelserna här i Finansinspektionen -- det var ju en jobbig period, som jag sade, när de två myndigheterna skulle gå ihop och det var en mycket allvarlig bankkris -- har jag uppfattat det så, att bedömningen gjordes att det kunde vara på sin plats att se om det kunde bli ett stafettskifte. Därför tillfrågades Anders Sahlén hur han såg på det här jobbet, om han var beredd att acceptera det eller inte. Så har jag uppfattat situationen.
Men återigen: Jag var inte med vid det tillfället, så jag vet inte hur de orden föll då.
Simon Liliedahl: Men var det inte på det sättet att den här frågan hade diskuterats i regeringen och man hade i princip fattat ett beslut om att han skulle lämna Finansinspektionen, så i det här aktuella samtalet var det väl nästan ett "Hopson's choice" -- han hade inte något val, utan han var väl mer eller mindre tvungen att ta det erbjudna jobbet i Washington?
Urban Bäckström: Nej, det var inte så, och det förklarade jag tidigare i förmiddags. Jag blev ju beslagen med att inte kunna verksledningspropositionen helt ut. Det har sin förklaring därför att det fanns inte anledning för mig som statssekreterare att be att få en föredragning i den frågan. Och därmed har jag då också sagt att det fanns inga planer på att göra den där typen av mycket drastiska åtgärder, att skilja en generaldirektör från sin tjänst under loppet av mandatperioden.
Simon Liliedahl: Jag fick -- kanske felaktigt -- intrycket i morse av Anders Sahlén att han hade mycket hellre velat behålla jobbet som chef för Finansinspektionen än känna sig halvtvungen att komma till Washington. Stämmer det, eller har riksbankschefen något att säga om det?
Urban Bäckström: Till mig indikerades inte detta. Jag och Anders Sahlén hade under den där perioden den allra bästa kontakt. Det här var ett samtal som fördes mellan ministern Bo Lundgren och Anders Sahlén i enrum, och det uppdrogs åt mig att vara kontaktperson på departementet och att sköta de praktiska detaljerna inför detta. Det gjorde vi i bästa samförstånd. Det indikiderades inte till mig.
Jag har varit över i Washington. Jag har blivit bjuden till hans hem, där jag träffat hans nya hustru. Och jag upplever att vi har ett gott samarbetsklimat Anders Sahlén och jag. Om han tycker annorlunda, har han i alla fall inte sagt det till mig.
Simon Liliedahl: Tack så mycket!
Kurt Ove Johansson: Om jag får knyta an där ni slutade är det alldeles uppenbart att Anders Sahlén inför utskottet har sagt att hade han fått välja, så hade han velat stanna kvar på Finansinspektionen. Det sade han ju klart och tydligt i morse.
Framför mig har jag ett utdrag från Veckans Affärer nr 13, 1992-03-25, som finns i det här gemensamma PM:et. Där kan man läsa att han säger ordagrant på en fråga: Å andra sidan är det här jobbet det första jag verkligen velat ha -- om Bankinspektionen.
Då kan det väl knappast råda något tvivel hos Urban Bäckström om att Anders Sahlén ville stanna kvar på Finansinspektionen. Det måste väl vara övertygande.
Urban Bäckström: Anders Sahlén har inte indikerat det till mig under den period vi hade mycket nära och täta kontakter för att lösa de praktiska detaljerna och under tiden därefter. Men det är alldeles riktigt att i media har det funnits den typen av uppgifter. Men han har inte indikerat det till mig. Vi, som jag sade, hade ganska täta kontakter under den där perioden, omedelbart efter samtalet mellan honom och ministern.
Kurt Ove Johansson: I förmiddags beskrev du Sahléns flyttning till Washington mot bakgrund av att man inte skulle ta så hårt på den kritik som regeringen har riktat uppenbart mot honom, utan man skulle se det snarare så att säga som en mera framskjuten position.
Då skulle jag vilja fråga dig, även om du inte var med vid överläggningen den 4 maj, om inte du tycker att det är ett väldigt konstigt tillvägagångsätt om man på det här sättet vill privilegiera en person som man tycker är kompetent, att man kallar upp vederbörande och säger: Vi i regeringen har inte förtroende för dig.
Urban Bäckström: Som jag sade i förmiddags upplevde jag inte situationen så. Vad som exakt sades vid det sammanträdet får höras av de två som var med då. Jag upplevde inte situationen så, utan jag har beskrivit bakgrunden såsom jag har upplevt den. Och mot bakgrund av det mycket tunga arbetet och betydelsen och behovet av att fortsätta och intensifiera förnyelsearbetet, så fanns det anledning att se om det skulle göras en stafettväxling och fråga Anders Sahlén om han ville ha det här jobbet.
Vad jag sade i förmiddags också var inte att jämföra de här två posterna utan att peka på att tjänsten i Washington är mycket viktig och att det fanns funderingar, så som det också blev, på att gradera upp den tjänsten till en ministerposition. Det gör ju att man har lättare att komma in och träffa personer i Washington.
Kurt Ove Johansson: Efter Sahléns möte med Bo Holmberg den 4 maj 1993 stod det ju i praktiken klart att Sahlén skulle lämna Finansinspektionen. Jag skulle vilja veta om du vet vilka personer som fick reda på det faktum att Sahlén skulle lämna Finansinspektionen.
Urban Bäckström: Sahlén ville ju att det här skulle hållas mycket sekretessmässigt över sommaren och uttryckte önskemål om att tillträda i slutet av augusti--i början av september. Nu blev det något senare i alla fall. Det var alltså en mycket liten krets.
Min minister Bo Lundgren uppdrog åt mig att tillsammans med Anders Sahlén sköta de tekniska detaljerna kring detta. Jag vände mig då till den som då var, och nu är, chef för förvaltningsavdelningen på Finansdepartementet för att få underlag till de olika frågor som Anders Sahlén ställde till mig.
Kurt Ove Andersson: Min fråga var: Vilka personer fick reda på att han de facto skulle lämna Finansinspektionen?
Urban Bäckström: Ja, det var då Bo Riddarström, som är chef för förvaltningsavdelningen, och naturligtvis var detta inom regeringskansliet i övrigt -- på Statsrådsberedningen naturligtvis -- en sak mellan partierna, att frågan skulle bedömas. Så de fick reda på det också.
Kurt Ove Johansson: Var det inte så att också Gabriel Urwitz och Christer Bergqvist fick kännedom om det här?
Urban Bäckström: Förlåt, Christer Bergqvist och vem mer?
Kurt Ove Johansson: Gabriel Urwitz.
Urban Bäckström: Inte, såvitt jag vet, genom min försorg. Det har jag inget minne av.
Kurt Ove Johansson: Det kan ha blivit genom någon annans försorg?
Urban Bäckström: Det vet jag inte.
Kurt Ove Johansson: Men det kan mycket väl vara så?
Urban Bäckström: Det har jag svårt att se, eftersom det var en mycket liten krets som kände till det här.
Kurt Ove Johansson: Den krets som du räknade upp är väl inte så liten.
Urban Bäckström: Om det gick vidare i Statsrådsberedningen vet inte jag. Men det normala är att statssekreterarna där hanterar detta, eftersom det rör sig om en personfråga.
Vid varje kontakt jag hade med någon person, så inskärpte jag behovet av att det här inte skulle gå ut till en vidare krets, eftersom Anders Sahlén hade begärt det.
Kurt Ove Johansson: Du har tidigare i dag beskrivit det som en överraskning att jävsfrågan kom upp i ett televisionsprogram, den 13 november. Men det kunde väl egentligen inte ha kommit som någon överraskning, eftersom den frågan så att säga redan före TV-programmet var ute i media.
Urban Bäckström: Nej, jävsfrågan hade vi studerat i departementet och gått igenom. Slutsatsen från dem som hanterade den frågan på juristsidan i departementet var att det kan i vissa situationer uppstå en jävsituation -- ja. Men det fanns ingenting som gjorde att personens tidigare anställning i den finansiella sektorn automatiskt skulle ge upphov till jäv i alla bankstödsfrågor. Det var vår uppfattning.
Om det var så att Finansinspektionen hade den här uppfattningen efter det möte vi hade på fredagen, då skulle det ju innebära att personen i fråga inte kunde utnämnas. Är man jävig i samtliga bankstödsfrågor, är det ju svårt att hantera någonting. Därmed var det ju fråga om att i praktiken avstyrka. Då var det en väldigt viktig upplysning från Finansinspektionens sida som vi hade haft mycket stor nytta av om det hade varit på det sättet.
Nu visade det sig att den uppfattning som kom till uttryck i TV och under den inledande diskussionen vid påföljande måndags sammanträde på Finansdepartementet heller inte höll, utan då ändrades uppfattningen igen -- att då fanns det risk för jäv.
Om jag tolkar det uttalande som har gjorts härifrån och som har återgetts på TT av Anders Sahlén är ju hans uppfattning nu att det finns risk för jäv. I TV sade han att det var en jävsituation helt klart.
Kurt Ove Johansson: Det jag egentligen frågade om var att det här inte kunde ha kommit som en direkt överraskning för regeringskansliet. Jag menar att frågan om jäv var ju ute redan före det här TV-programmet. Jag har framför mig en artikel från Dagens Nyheter. Det är en mycket stor rubrik, som t.o.m. regeringsledamöter säkert har sett om de läser tidningarna -- och det gör de ju. Det här är alltså före TV-programmet. Här har Sahlén och en del andra gett uttryck så att säga för den här problematiken, så det kan inte vara någon överraskning på TV.
Dessutom är det kanske förvånande -- tycker jag, och det kanske du också tycker -- att här citeras t.ex. den centerpartistiske ordföranden i riksdagens finansutskott, Per-Ola Eriksson. Han tillhör dem som anser att den nya Bankakutens chef måste ha ett brett förtroende i alla läger.
Sedan finns det väldigt många intressanta uppgifter att läsa här -- att han sannolikt inte hade det här förtroendet i breda läger. Då måste väl du också erkänna att Carl Bildt och Bo Lundgren kanske borde så att säga ha hoppat i taket också över Per-Ola Eriksson.
Urban Bäckström: Jag har svårt att uttala mig för Per-Ola Eriksson, Carl Bildt och Bo Lundgren. Den där artikeln har möjligen gått mig förbi. Men det ändrar ju inte principfrågan, att från det att vi möts och jag får beskedet att Finansinspektionen eller dess generaldirektör tillstyrker den här utnämningen fattas det beslutet.
Sedan uppstår det då uttalanden i någon tidning eller, som jag har upplevt det, uppträder på TV utan att det finns någon återkoppling här. Det är ju det som är bekymmersamt, och att det framförs en uppfattning som sedermera kommer att ändras, som jag upplevde det, av inspektionens egna jurister till den som Finansdepartementets jurister hade, nämligen: Visst, det kan finnas risk för jäv i vissa situationer. Men man är inte automatiskt jävig för att man har varit anställd i den finansiella sektorn.
Ylva Annerstedt: Ordförande! Jag skulle bara vilja ha ett kort förtydligande beträffande de tillstyrkanden som du nämnde att du hade fått av Anders Sahlén.
Var det så att du faktiskt fick två tillstyrkanden av honom då?
Urban Bäckström: Ja, jag upplever det så.
Ylva Annerstedt: Tack!
Thage G Peterson: Då har jag ett par tre avslutande frågor till riksbankschefen.
Ni använde på förmiddagen vid tre tillfällen uttrycket "kan inte påminna mig". Det gällde för det första när ni fick frågor om det var så att ett par personer hade fått erbjudande om Anders Sahléns befattning medan han var kvar i tjänsten.
Det var för det andra om någon bankrepresentant framfört kritik till er mot Bankinspektionen.
Det var för det tredje om i samtalet med Bankinspektionens fyra avdelningschefer dessa hade kommit in på frågan där ni hade svarat att orsaken till Anders Sahléns förflyttning var att Bankinspektionen måste få arbetsro.
Sedan har ni i kväll igen använt uttrycket "inte vad jag minns" beträffande frågan om ni hade informerat Bergqvist och Urwitz om att Anders Sahlén skulle förflyttas.
Då vill jag ställa de här frågorna för att vi skall få besked utan tvivelsutrymme när vi drar våra slutsatser:
1. Kände ni till att ett par personer redan under våren 1992 eller hösten fått erbjudanden om att ta över Anders Sahléns jobb?
Urban Bäckström: Nej, det gjorde jag inte.
Thage G Peterson: Om det är så som ni sade på förmiddagen mycket starkt, att det inte fanns något misstroende mot Anders Sahlén, har ni då någon förklaring till att regeringen då sökte efterträdare till Anders Sahlén bakom hans rygg?
Urban Bäckström: Vid de två tillfällen som jag uppger att jag inte känner till?
Thage G Peterson: Ja.
Urban Bäckström: Nej, det kan jag inte göra.
Thage G Peterson: Ni anar ingenting -- att det skulle finnas någon?
Urban Bäckström: Nej, vad jag har beskrivit det är att det var en jobbig situation för inspektionen under den här perioden. Jag har pekat på ett antal omständigheter i detta fall. Det fanns kanske anledning att försöka få en stafettväxling för att intensifiera förnyelsearbetet i Finansinspektionen. Det var därför som frågan uppstod. Jag har ingen kännedom om att det skulle ha varit långtgående förberedelser som jag som statssekreterare inte kände till om att Anders Sahlén skulle avskedas. Och att man aktivt tillfrågade någon potentiell efterträdare har jag ingen kännedom om.
Thage G Peterson: Tycker ni att ni borde ha känt till om er chef hade sökt efterträdare till Anders Sahlén under tiden han var kvar?
Urban Bäckström: Om min minister Bo Lundgren aktivt hade sökt en efterträdare till en i tjänst varande generaldirektör, så utgår jag från att den situationen hade inneburit att regeringen aktivt förberedde ett beslut om att skilja den generaldirektören från tjänsten. Då borde jag ha känt till det i egenskap av statssekreterare.
Thage G Peterson: Då kommer jag till fråga 2 här, om ni igen kunde anstränga er. Frågan gäller huruvida någon bankrepresentant till er framfört kritik mot Bankinspektionen och dess chef.
Urban Bäckström: Nej. Jag använder uttrycket "påminna mig", och det menar jag. Jag kan inte minnas eller påminna mig, och jag känner inte till, att någon skulle ha uttryckt någon kritik och därmed syftat till att trycka på någon potentiell hypotetisk åtgärd.
Thage G Peterson: Det är allmänt bekant att Handelsbankens VD Arne Mårtensson har mycket goda kontakter med statsministern och andra ledande moderatstatsråd. Jag vill fråga er:
Hade ni som statssekreterare -- jag säger inte som riksbankschef -- speciellt goda kontakter med Arne Mårtensson?
Urban Bäckström: Jag hade också som statssekreterare täta kontakter med många bankchefer under det här intensiva skedet, eftersom vi befann oss mitt i bankkrisen. I den kretsen ingick självfallet Arne Mårtensson. Men där ingick också de andra bankcheferna, eftersom det var ett så allvarligt skede. Så jag kom att träffa, vill jag nästan säga, alla -- men det kan vara ett starkt ord, eftersom vi har många sparbanker också -- men väldigt många bankchefer. Där ingick Arne Mårtensson också -- ja.
Thage G Peterson: Kontakterna var inte speciellt goda med just Arne Mårtensson?
Urban Bäckström: Nej, jag kände inte Arne Mårtensson innan jag kom på statssekreterarposten. Men jag kom att lära känna honom under den här perioden. Precis som jag kom att lära känna Björn Svedberg och andra.
Thage G Peterson: Så fråga 3, och det är då om de fyra avdelningscheferna som besökte Bankinspektionen. Var det ni eller de som begärde samtalet?
Urban Bäckström: Jag ringde till Mats Josefsson för att informera om det tilltänkta beslut som regeringen avsåg att fatta nästkommande dag -- för att informera om detta, kort om bakgrunden och även om vem som skulle bli efterträdare. Han tackade för informationen och så åtskildes vi på telefon. Sedan ringde han upp mig igen och bad att få komma upp tillsammans med sina avdelningschefer.
Thage G Peterson: Vad ville de då?
Urban Bäckström: Ja, han uttryckte på telefon att han ville att de också skulle få den information som han hade fått och få tillfälle att ställa frågor.
Thage G Peterson: Begärde de att få veta varför Anders Sahlén skulle lyftas bort?
Urban Bäckström: Anders Sahlén lyftes inte bort, utan Anders Sahlén gavs det här erbjudandet. Det förklarade jag för dem, liksom jag förklarade att det här var inte någon avsikt att påverka myndigheten eller att på något sätt vidta någon åtgärd på det sättet.
Jag sade mycket tydligt också att det var viktigt att inspektionen kände att det förnyelsearbete som man hade påbörjat under Anders Sahléns ledning fortsatte. Vi pratade om finanskrisen och 80-talet något kort.
Thage G Peterson: Kan riksbankschefen dra sig till minnes om ni då använde uttrycket att "det måste bli arbetsro på Bankinspektionen"?
Urban Bäckström: Nej, det kan jag inte påminna mig. Men vad jag kan påminna mig är frågan, för jag fick nog den frågan av någon avdelningschef, hur det var med det förnyelseprogram som man hade tagit. Jag hade varit nere på Finansinspektionen och fått en föredragning, tillsammans med konsulter, om detta. Den frågan ställde man mycket tydligt. Och mitt svar var mycket tydligt på det området också.
Thage G Peterson: Då har jag den allra sista frågan, och den ställer jag med anledning av era svar på Ola Karlssons frågor:
Vill ni eller kan ni utesluta att Bergqvistaffären var huvudorsaken till att Sahlén förflyttades?
Urban Bäckström: Det vill jag definitivt utesluta. Definitivt.
Thage G Peterson: Trots era svar på Ola Karlssons frågor?
Urban Bäckström: Ja. Vad jag sagt -- jag minns inte om det var vid just det tillfället -- men vad jag har sagt här på förmiddagen är: Javisst. Jag kände en irritation över detta -- att man får ett besked vid ett tillfälle, och så blir det ett annat besked vid ett annat tillfälle. Och så ändrade man uppfattning i jävsfrågan här. Jag har också sagt mycket klart att det var ett viktigt besked som jag fick från Anders Sahlén.
Var det så att Anders Sahlén hade sagt "jag avstyrker", då hade med all sannolikhet inte den här personen förts fram. Så det var mycket viktigt.
Thage G Peterson: Så Bergqvistaffären var inget negativt på Anders Sahléns konto?
Urban Bäckström: Jag var irriterad. Det har jag sagt tidigare. Det är naturligt att man blir irriterad om beskeden blir så olika. Men det var absolut inte någon huvudorsak till att Anders Sahlén gavs det här erbjudandet.
Thage G Peterson: En delorsak?
Urban Bäckström: Jag vill inte gradera det. Det var en sammantagen bedömning. Det viktiga var att inspektionen -- och det tycker jag att man ser i dag mycket tydligt -- fortsätter sitt förnyelsearbete och kommer ur de problem man hade på 80-talet. Då gjordes en sammantagen bedömning att det kanske kunde vara anledning att se om det behövdes en stafettväxling. Därför upplever jag att den här frågan framfördes till Anders Sahlén och det faktum att han med sin bakgrund skulle vara mycket bra i Washington på det här jobbet.
Thage G Peterson: Eftersom inga flera önskar ordet vill jag tacka riksbankschefen både för det första besöket och för det andra besöket och för att ni ville komma till oss och svara på våra frågor.
Konstitutionsutskottet 1994-04-21 Bilaga B 9 kl. 19.34--21.00
Offentlig utfrågning av statsrådet Bo Lundgren angående regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen
Thage G Peterson: Utskottet fortsätter utfrågningen i vårt granskningsärende om regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av ärendet om byte av chef för Finansinspektionen.
Jag hälsar statsrådet Bo Lundgren välkommen till konstitutionsutskottet. Jag beklagar trasslet med tider. Men kammaren fick en lång debatt, och det är något som vi inte råder över.
Statsrådet torde nu utveckla sin inledning innan vi ställer våra frågor. Jag lämnar direkt över till statsrådet.
Bo Lundgren: Tack så mycket! Det här är naturligtvis en principiellt viktig frågeställning. Mot den bakgrunden tycker jag att det är rimligt att jag inledningsvis också anger några utgångspunkter för hanteringen av ärendet.
Allra först konstaterar jag att den fråga som utskottet har att bedöma enligt anmälan är om regeringen har använt utnämningsmakten i avsikt att påverka inspektionens myndighetsutövning eller tillämpning av lag.
Jag kan konstatera att svaret på den frågan är att så inte är fallet. Tvärtom är avsikten, och har avsikten varit, att stärka inspektionens ställning.
Finansinspektionens uppgift är, enligt den förordning som har utfärdats, att vara central förvaltningsmyndighet för tillsynen över finansiella marknader, kreditinstitut och det enskilda försäkringsväsendet.
Inspektionens uppgift är alltså att utöva en ordentlig och bra tillsyn. Det här är en oerhört viktig roll. Det är en slutsats som vi kan dra, inte minst av de erfarenheter vi har fått av den finanskris som jag nästan skulle kunna säga att vi har genomlidit. Det finns naturligtvis risker kvar. Men rimligen har det akuta skedet genomgåtts.
Vi kan konstatera att vad gäller uppkomsten av finanskrisen så spelade naturligtvis den dåvarande Bankinspektionen en stor roll. Man kan diskutera, och det utreds ju för närvarande i en utredning som leds av Jan Wallander, om man hade haft möjlighet att med en annan inriktning, annan kompetens, bidra till att förebygga finanskrisen, eller åtminstone lindra den exempelvis genom bedömningar av vad som var den tillräckliga säkerhet mot vilken utlåning från bankerna skall ske. Så det är klart att det är väldigt viktigt att belysa inspektionens roll och uppgifter i det sammanhanget. Den har haft en väldigt viktig roll.
I den akuta krishanteringen har naturligtvis Finansinspektionen haft en väsentlig roll. Även om vi ju har sett till att det är Finansdepartementet, och sedermera Bankstödsnämnden, som har hanterat den mer operativa verksamheten i det avseendet, så har vi haft en kontinuerlig kontakt med såväl Finansinspektionen som Riksbanken -- Riksbanken som ju enligt svensk lagstiftning inte har möjlighet att ingripa på samma sätt som andra länders centralbanker i finansiella kriser. Riksbanken kan enbart ställa upp med likviditetsförsörjning till solventa banker. Det fanns ett behov av ytterligare en aktör i det sammanhanget.
Under den här krisen är det också viktigt att man har en kontinuerlig tillsyn av verksamheten så till vida att man också följer upp de olika instituten -- vad som kan finnas som en följd av finanskrisen. Särskild uppmärksamhet skulle då ha riktats vad gäller brottslighet och annat i samband med de olika institutens problem.
Därför är det också väldigt väsentligt att ha en avgränsning mellan tillsynsrollen och den mer operativa rollen. Det är mot den bakgrunden som vi tillsammans med Socialdemokraterna valde att bygga upp en särskild myndighet, Bankstödsnämnden, för att hantera detta.
Nu efter krisen -- om man nu får vara så hoppfull i det sammanhanget -- gäller det naturligtvis att i fortsättningen också slå vakt om en tillräckligt bra kompetens för att kunna upprätthålla tillsynen och förebygga alla tendenser till motsvarande, eller t.o.m. mindre, problem i fortsättningen.
Det innebär naturligtvis att vi bör sträva efter att förstärka kompetensen inom Finansinspektionen, såväl den allmänna kompetensen som juristkompetensen.
Sett från mina egna utgångspunkter kan jag påverka, förutom instruktioner och annat, det anslag som går till Finansinspektionen och initiera förändringar i övrigt. Jag har i det sammanhanget särskilt sagt till den nuvarande generaldirektören att i den mån det skulle behövas medeltillskott för att följa upp exempelvis något som man kan upptäcka i samband med hanteringen av finanskrisproblem med efterbörd skall vi ställa upp med de resurser som kan erfordras så att vi får en rejäl och bra genomgång av varje sådant problem som kan finnas.
Vi har också gjort det. Vi har ökat resurserna, och vi har angett speciella medel. Vi har anvisat medel för den här juristkompetensen.
Inspektionen har också själv genomfört en hel del åtgärder. Detta känner sannolikt utskottet väl till. Man har skaffat sig en chefsjurist. Man har vidtagit åtgärder så till vida att 16 anställda lämnar inspektionen. Nyrekrytering sker från den utgångspunkten med de medel som frigörs för att få tillräcklig kompetens där den saknas.
Den utgångspunkt som man kan ha när man bedömer det ärende som ni har att hantera i utskottet är naturligtvis vad som gäller för regeringen i förhållande till de olika myndigheterna.
Det är viktigt att konstatera inledningsvis att regeringen enligt regeringsformen har en skyldighet att leda statsförvaltningens verksamhet. Det är också viktigt att notera att det finns en självklar inskränkning i möjligheterna så till vida att det skall finnas en bestämd självständighet vad gäller beslut i ärenden som rör myndighetsutövningen. Där kan inte, och skall inte, regeringen lägga sig i detta.
När det gäller chefsförsörjningen diskuterades detta i proposition nr 99 från 1986/87 med utgångspunkt i Verksledningskommitténs huvudbetänkande. Man konstaterar där, och detta ställde man sig bakom i propositionen, att regeringen mer aktivt skulle använda sin befogenhet att utse och byta ut personer i myndigheternas ledning. Man konstaterade att det åligger regeringen att säkerställa att det finns den kompetens som behövs i ledningen för den statliga förvaltningen.
Vad gäller rörlighet konstaterar man också att verkschefer byter tjänst och för sålunda fram hur det blir en mera vanlig företeelse än vad som för närvarande är fallet. Den rörlighet som här diskuteras förutsätts ske på frivillig väg och grundas på överenskommelse med berörda verkschef.
Som jag sade är alltså tillsynen huvuduppgiften för Finansinspektionen. Efter det att regeringen tillträdde i början av oktober 1991 och jag kom in i min roll som ansvarig för de finansiella marknaderna inom regeringen kunde jag konstatera i samband med de fall vi hade att hantera att det fanns problem vad gäller Finansinspektionens avvägning mellan tillsyn och deltagande i att konstruera lösningar på problem som uppkom, exempelvis i finansbolagskrisen.
Det gäller Nordbanken, Gamlestaden och Nobel, där man var aktiv medverkande. Och det gäller också i viss utsträckning Första Sparbanken.
Det är klart att sett från mina utgångspunkter finns det naturligtvis en stark risk för urholkad trovärdighet vad avser tillsynen, om det är så att man är väldigt involverad i att bidra till lösningar i det som man sedan skall utöva tillsyn för. Det sätter ju vissa problem vad gäller ovälden i det avseendet -- man kan i varje fall ifrågasätta det.
I det sammanhanget kommer jag att överväga om man skulle vidta en omflyttning, dvs. göra en förändring vad gäller ledningen av Finansinspektionen -- självklart en omflyttning där man utnyttjade den kompetens som fanns på bästa möjliga sätt.
Jag hade också i den fråga jag tog upp, nämligen balansen mellan tillsyn och, kan man kalla det för, operativ räddningsverksamhet, eller rekonstruktionsverksamhet, ett samtal med Anders Sahlén tillsammans med min dåvarande statssekreterare. Jag konstaterade, trots de överväganden som fanns, att det gick inte då att finna en totalt sett bra lösning inom ramen för det ansvar som jag och regeringen har för statsförvaltningen.
Det var heller inte ett så akut problem i det läget när det gäller den akuta hanteringen. Från Första Sparbanken och framåt var det departementet och regeringen som i samverkan också med Socialdemokraterna i riksdagen skapade förutsättningar för de tekniska lösningar som valdes, självklart i samband med diskussioner med Riksbanken och Finansinspektionen. Därefter var det, som sagt, Bankstödsnämnden som från i maj 1993 övertog det ansvaret.
Det fanns anledning, menade jag, att avvakta i det avseendet för att hitta en bra lösning på ledningsproblemet i Finansinspektionen.
Under våren 1993 uppkom en offentlig diskussion när det gällde Finansinspektionen och dess verksamhet. Jag fick under våren indikationer via mina tjänstemän från Justitiekanslern på att den undersökning han höll på med när det gällde Njordaffärerna skulle kunna resultera i erinringar mot Finansinspektionen i vissa avseenden. Jag tyckte att detta var någonting som ytterligare skulle kunna skada tilltron till Finansinspektionen.
När i det läget posten som representant för Finansdepartementet i Washington blev ledig och det fanns all anledning att hitta en mycket bra person som i det läget skulle kunna efterträda Jörgen Holmquist, som blev budgetchef på departementet -- den tidigare budgetchefen blev ju chef för Riksrevisionsverket -- fanns naturligtvis Anders Sahlén med bland dem som väl uppfyllde de kraven. I grunden har Anders Sahlén i dessa avseenden en mycket bra kompetens.
Mot den bakgrunden bestämde jag mig för att erbjuda Anders Sahlén posten som attaché i Washington efter samråd med finansministern. Jag gjorde det i ett samtal med honom i början av maj. Anders Sahlén frågade naturligtvis då varför vi erbjöd honom den här posten. Jag redovisade då bl.a. de problem som fanns i fråga om avvägningen mellan, sett från mina utgångspunkter, tillsynsverksamheten och rekonstruktionsverksamheten. Jag konstaterade att det i denna del inte var några enskilda beslut som var problem i sammanhanget.
Anders Sahlén frågade mig då vad som skulle inträffa om han inte accepterade erbjudandet, om han i så fall skulle skiljas från sin tjänst. Jag konstaterade att det inte var något sådant vi över huvud taget diskuterade, utan här var det fråga om ett erbjudande som han hade att acceptera eller avböja. Han sade då till mig att han av naturliga skäl ville tänka på saken. Han stod i begrepp att gifta sig och hade en del personliga saker att diskutera. Så småningom accepterade han detta.
I samband med att jag övervägde det hade jag diskussioner med min statssekreterare. Jag var också tvungen att säkerställa att det skulle kunna finnas en kompetent efterträdare till Anders Sahlén som skulle kunna accelerera det nödvändiga förnyelsearbetet.
I det sammanhanget kontaktade jag Claes Norgren, vice riksbankschef, och frågade honom om han, i det fall Anders Sahlén skulle acceptera ett erbjudande om en annan post, var beredd att acceptera posten som Finansinspektionens generaldirektör. Efter betänketid accepterade han detta.
Regeringen beslöt så småningom att Anders Sahlén skulle få tjänsten i Washington och Claes Norgren tjänsten som Finansinspektionens generaldirektör.
Utgångspunkten och syftet med detta var naturligtvis att säkerställa att det inte fanns någon som helst tvekan om inspektionens huvudinriktning vad gäller tillsynsverksamheten, att garantera tillräcklig kompetens i ledningen och att garantera en sådan förnyelse av inspektionen att det uppbyggnadsarbete som behövdes på kompetenssidan verkligen skulle kunna äga rum och komma i gång. Så har också skett, som utskottet sannolikt redan har fått redovisat för sig.
Thage G Peterson: Tack, Bo Lundgren! Då övergår vi till våra frågor. Vi har två anmälda frågeställare: Kurt Ove Johansson och Henrik S Järrel.
Kurt Ove Johansson: Herr ordförande! Anders Sahlén utsågs till chef för Finansinspektionen den 1 juli 1991. Det var väl då fråga om ett sedvanligt sexårsförordnande. Var det inte så?
Bo Lundgren: Det stämmer. Men detta förordnande skedde ju innan jag var ansvarigt statsråd.
Kurt Ove Johansson: Ja, vi kanske också är sams om att ett sådant där förordnande under bestämd tid inte betyder att regeringen inte kan förflytta en chef från en förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen. Men det är väl också så, Bo Lundgren, att det finns ett ganska strikt regelverk för hur en sådan här förflyttning skall gå till.
Bo Lundgren: Visst. Självklart. Det skall finnas godtagbara skäl, vilket det fanns i det här fallet.
Kurt Ove Johansson: Jag skall komma till det. Det här regelverket som vi diskuterar litet grand vilar i grunden på 1 kap. 9 §, regeringsformen. Där talas det om lika behandling, saklighet och opartiskhet. Sedan har vi då, som Bo Lundgren var inne på, verksledningspropositionen att luta oss tillbaka på, 1986/87:99 som trädde i kraft den 1 juli 1987.
Då ställer jag frågan: Vad fanns det enligt din mening så att säga för objektivt godtagbara skäl för regeringen att förflytta Anders Sahlén från chefsskapet i Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Det är de skäl jag redan har redovisat. För det första att inspektionen inte på ett tillräckligt klart sätt koncentrerade sig på tillsynsverksamheten, visserligen inom de ramar som behövs för att man skall klara tillsynsverksamheten, utan aktivt deltog i ett rekonstruktionsarbete på ett sätt som skulle kunna skada tilltron till inspektionens myndighetsutövning, dvs. tillsynen som sådan.
Detta var ett problem. Detta problem accentuerades naturligtvis av den granskning och det möjliga resultat som skulle komma av Justitiekanslerns granskning av Njordaffären, för att ta det exemplet. Det resulterade ju också i juli respektive i december månad 1993 i erinringar från Justitiekanslerns sida.
Min bedömning var att Finansinspektionen då var i behov av att man hade en fullkomligt solklar känsla av att allting fungerade bra och en möjlighet att satsa starkt och kort på en bra kompetensuppbyggnad, inte minst vad gäller den juridiska kompetensen.
Det var ju så att en av de kritikpunkter som Justitiekanslern kom fram till var att det fanns brist i hanteringen av ärenden. När det gällde just Njordärendet var hans bedömning att man tidigare borde ha upprättat ett formellt tillsynsärende. Det var ganska lång tid mellan när man fick information om situationen i Njord respektive när man så småningom formellt anhängiggjorde det här ärendet. Det fanns också brister i kommunikation, diarieföring och annat. Detta hade jag då fått indikation om.
I kombination med den tidigare bedömning jag hade gjort, att detta skulle inträffa, samtidigt som det fanns en lämplig post som väl skulle passa Anders Sahlén och hans kompetens, fanns det all anledning att med utgångspunkt från det som Kurt Ove Johansson själv redovisade genomföra den förändring som hade varit övervägd tidigare.
Kurt Ove Johansson: Skall jag tolka det här inlägget från Bo Lundgren på det sättet att Anders Sahlén var ett slags bromskloss som inte kunde anpassa Finansinspektionen så att säga efter de krav som utvecklingen egentligen ställde?
Bo Lundgren: Det var ju uppenbart -- om vi tar det senare jag redovisade, nämligen Njordfallet -- att det skulle leda till en diskussion, om det är så att Justitiekanslern, vilket han hade, hade anmärkningar mot det sätt på vilket inspektionen handlade ärendet. Det är naturligtvis någonting man kan rätta till.
Det fanns också en diskussion, som jag sade, om hur man definierade tillsynsverksamheten som sådan, gränsdragningsproblem och annat. Det är detta som gjorde att det fanns anledning att genomföra en förändring för att undvika att det skulle bli en diskussion om Finansinspektionens trovärdighet rent allmänt sett och att också säkerställa att den diskussionen inte, vilket ju ofta kan vara fallet, skulle hindra en positiv utveckling i inspektionen -- att man skulle få alltför mycket diskussioner om man hade gjort rätt eller fel.
Det fanns ju under våren 1993 redan en sådan diskussion i offentligheten. Detta var naturligtvis inte bra för inspektionen. Det var en miljö som det inte var bra att leva i. Mot den bakgrunden fanns det anledning att genomföra den här omflyttningen av Anders Sahlén respektive Claes Norgren.
Kurt Ove Johansson: Ja, men vad har du egentligen för sakliga indikatorer på att Anders Sahlén skulle vara en bromskloss när det gäller det här som du redovisar och skulle vilja åstadkomma? Det är väl inget fel att föra en diskussion, om det nu var det som du var rädd för.
Bo Lundgren: Nej, det kommer alltid att vara så att Kurt Ove Johansson och andra kan ha olika uppfattning om styrkan i en objektivt godtagbar grund -- det kan man alltid ha en diskussion om.
Det som är viktigt för mig är att kunna redovisa en objektivt godtagbar grund, och det är det uppenbarligen när det är så att det finns en diskussion om huruvida man klarar gränsdragningen mellan tillsynsverksamheten och den operativa verksamheten.
Om det är så att man har en diskussion om de erinringar som riktades av Justitiekanslern mot inspektionen kan detta i sig skapa en sådan miljö att ett förändringsarbete blir svårare att driva. I ett sådant läge kan varje organisation tjäna på att få en förnyelse i ledningen. Det kan också de personer som finns där tjäna på för sin egen utveckling. Det tror jag är väl känt.
Kurt Ove Johansson: Det finns ingenting i de utfrågningar som vi har haft och i det material som vi har som tyder på att Anders Sahlén skulle utgöra så att säga en bromskloss. I stället har vi fått en bild av Anders Sahlén som en person som hade stor integritet, som var effektiv, som var duktig och som inte var främmande så att säga för nya tankar om att utveckla inspektionen.
Vad har du då så att säga för objektiva skäl som alla de andra tydligen så att säga underkänner som beskriver Anders Sahlén på ett helt annat sätt -- inte som en bromskloss som du försöker göra här?
Bo Lundgren: Det är klart att jag betraktar inspektionen sett från det regeringsformsansvar jag har, dvs. att leda statsförvalningen i det här avseendet. Det är inte säkert att den som har en annan befattning på inspektionen exempelvis har samma bedömning av utvecklingen. Men låt mig ta ett exempel.
Det är klart att vi hade redan tidigare behövt i inspektionen en juridisk kompetens för att undvika att man fick de problem med diarieföring, kommunikation och annat som redovisas av Justitiekanslern. Det är ett exempel i sammanhanget.
Men det viktiga här är alltså att det som är möjligt att göra enligt den verksledningsproposition som har godtagits och de riktlinjer som finns där är att på ett aktivt sätt hantera chefsskapet som sådant, se till att säkerställa att man i varje läge har tillräcklig kompetens i ledningen.
För mig var det oerhört viktigt i detta balansläge, när Finansinspektionens verksamhet måste liksom präglas av en känsla av fullständig kompetens, att inte riskera en diskussion om exempelvis man skötte uppgiften på ett riktigt sätt med tanke på JK:s erinringar och annat. Detta var alltså väsentligt. Detta uppnåddes genom denna omflyttning som nu diskuteras.
Kurt Ove Johansson: Men om jag ställer frågan så här: Anser du att Anders Sahlén är en kompetent person, en effektiv person och en beslutsför person och att han besitter stor personlig integritet? Är det inte på det sättet?
Bo Lundgren: I stort sett är jag beredd att skriva under på det. Det skulle ju inte vara så att regeringen skulle ha utsett honom till posten i Washington om inte vi i grunden menar att Anders Sahlén är en kompetent person.
Men det är alldeles uppenbart att han i några avseenden inte har lyckats med den ledning han skall utöva i inspektionen. Jag talade om gränsdragningen mellan tillsyn och annan verksamhet från inspektionens sida, vilket som jag sade manifesteras inte minst i JK:s bedömning. Jag ser nu, och jag såg då, en risk i att en sådan diskussion skulle uppkomma och därmed skapa problem för inspektionen som sådan.
Kurt Ove Johansson: Om vi då tar den andra biten som gäller verksledningspropositionen och detta med synnerliga skäl för en förflyttning. Har du byggt så att säga ditt resonemang egentligen på grundval av objektiva skäl?
Bo Lundgren: Visst.
Kurt Ove Johansson: Ingenting annat?
Bo Lundgren: Nej, självklart.
Kurt Ove Johansson: Om jag går över till den 4 maj 1993, då kallade du alltså på Anders Sahlén och så erbjöd du honom "tjänst vid ambassaden i Washington". Då skulle jag vilja fråga:
Mot bakgrund av den redovisning som du gjorde här inför utskottet av vilka skäl och motiv för förflyttning som du egentligen angav. Det måste väl ha varit på det sättet, utifrån den diskussion som vi nu har fört, att du sade till honom: Du är en bromskloss som inte passar så att säga för Finansinspektionen, och därför har regeringen inte något förtroende för dig.
Var det så?
Bo Lundgren: När Anders Sahlén ställde frågan till mig om grunderna, vilket är en naturlig fråga, svarade jag honom -- som jag redovisade för utskottet -- att han i grunden hade stor kompetens. Men vi menade att i vissa avseenden var det problem med omdömet när det gällde avvägning, tillsyn och annan verksamhet som skulle kunna skapa problem för inspektionen. Jag gav några snabba exempel.
Situationen upplevdes naturligtvis som besvärande och med spänning av Anders Sahlén, så diskussionen mellan oss i det avseendet blev inte speciellt utförlig. Han ställde inte speciellt mycket frågor i övrigt.
Kurt Ove Johansson: Nej, men han har ändå för oss i utskottet uppgivit att han inte, enligt vad du har sagt till honom, hade regeringens förtroende. Så var det väl?
Kurt Ove Johansson: Jag konstaterade för Anders Sahlén att han var och är en kompetent person, att vi menade att han i vissa avseenden inte hade visat tillräckligt omdöme och att detta i sin tur föranledde oss att kunna erbjuda honom posten i Washington -- totalt sett. Det fanns all anledning att ta upp den diskussionen, och det gjorde jag också.
Kurt Ove Johansson: Men Anders Sahlén säger alltså i utskottet att han stod inför en uppgift som han hade mottagit, att han inte hade regeringens förtroende. Är det felaktigt?
Han hade alltså kunnat få stanna kvar på inspektionen om han hade velat det?
Bo Lundgren: Det finns inga möjligheter -- det här var en fråga om att erbjuda honom att anta befattningen i Washington -- att motivera varför vi menade att det var rimligt att göra en omflyttning. Det är ju en självklar sak att jag har att lämna den redovisningen till honom. Han ställde också frågan till mig, vilket också kan vara naturligt: Om jag inte accepterar detta erbjudande, innebär det då att jag kommer att skiljas från tjänsten?
Vilket språkbruk han använde kommer jag inte exakt ihåg. Jag svarade: Det är inte aktuellt. Det är inte den frågan vi diskuterar, utan det är ett erbjudande till dig. Han säger då att han vill fundera på saken, vilket är naturligt, varefter han accepterade.
Men det är självklart att det finns all möjlighet i världen, och det måste vara så med tanke på de uttalanden som finns i verksledningspropositionen, att man från regeringens sida -- om man menar att det finns problem i det sätt på vilket man i vissa avseenden, eller i något avseende, sköter den här verksamheten -- också kan säga att i det avseendet har han inte fullt förtroende från regeringens sida.
Kurt Ove Johansson: Nej. Det var bra att du sade det sista, för eljest måste man nästan tro att Anders Sahlén egentligen inte har begripit vad du har sagt.
Han har alltså inför utskottet redovisat att han har fått beskedet att han inte hade regeringens förtroende.
Bo Lundgren: Han vet mycket väl att det inte är fråga om att regeringen inte har ett generellt förtroende för Anders Sahlén. Jag förklarade mycket väl för honom att han har i grunden stor kompetens. Jag redovisade ju för utskottet, och har gjort det flera gånger, motiven för att vi ville genomföra förändringen.
Det är ju självklart att regeringen, om vi har synpunkter på just de här sakerna som skulle kunna leda till problem för inspektionen som sådan, i det avseendet inte har fullt förtroende för honom. Men vi skulle å andra sidan, om det var fråga om stor brist på förtroende för personen Anders Sahlén, inte erbjuda honom en befattning i Washington som är väsentlig och där han faktiskt kommer att göra, och gör, väldigt stor nytta i sin nuvarande roll -- i en roll som dessutom förutsätter kontakt med såväl mig själv som med Anne Wibble i Finansdepartementet. Det är ju självklart att om vi inte i de avseendena ansåg honom kompetent inte skulle ha förordat att han fick den tjänsten och inte skulle ha erbjudit honom den tjänsten. Det är självklart.
Här var det fråga om just den bedömningen i de frågor som ger en objektivt godtagbar grund, nämligen att det fanns problem vad gäller omdömet i gränsdragning -- vilket också har vidimerats, som jag sade, av vad som sedan blev utfallet av JK:s undersökning i Njordfallet.
Kurt Ove Johansson: Men var det inte också så att du ville komma överens med Anders Sahlén om att aldrig uppge vad som hade förekommit i samtalen mellan er, att ni skulle hålla det hemligt?
Bo Lundgren: Nej, jag har inte kommit överens med honom. Däremot är det så att vi diskuterade hur man skulle offentliggöra detta.
För mig är det en självklarhet att jag, om jag har ett ledarskap att utöva, försöker göra det på bästa möjliga sätt. Det gäller då att ta hänsyn till individen som sådan. Det är klart.
Om det skulle bli en diskussion i exakt de termer som nu diskuteras i konstitutionsutskottet, skulle det uppenbart kunna försvåra för Anders Sahlén i Washington. Det är mot den bakgrunden som jag självklart, om det är så att det blir en diskussion, redovisar alla omständigheter i sammanhanget. Men det finns ingen anledning för mig att oprovocerat gå ut om det inte behövs. Kurt Ove Johansson: Det fanns alltså ingen överenskommelse?
Bo Lundgren: Det fanns ingen fast överenskommelse om att Anders Sahlén och jag för all framtid inte skulle säga vad som hänt. Jag kan inte ställa sådana krav på honom, och han kan inte ställa sådana på mig.
Däremot är det oerhört viktigt för mig att vara lojal mot mina medarbetare. Även om jag har anledning att kritisera mina medarbetare i vissa avseenden är det all anledning att jag är lojal mot dem, tar till vara deras positiva sidor och inte i onödan skadar dem.
Kurt Ove Johansson: Gällde hemligheten mellan den 4 maj och den 2 september?
Bo Lundgren: Jag vet inte hur jag skall uttrycka detta.
Kurt Ove Johansson: Kom ni överens om att Anders Sahlén inte skulle behöva lämna Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Anders Sahlén hade av personliga skäl starka önskemål om att detta beslut inte skulle fattas tidigare. Han redovisade skälen, som rörde hans bostad, hans civilståndsförhållande m.m. Han hade starka önskemål om att vi inte skulle gå ut i förtid. Jag skulle aldrig få för mig att inte försöka villfara en sådan begäran.
Det är oerhört viktigt att i varje läge försöka stötta den personal och de chefer som finns i ens myndigheter. Det är a och o för en ledare; det anser jag.
Kurt Ove Johansson: Vilka personer informerades efter mötet den 4 maj om att Anders Sahlén skulle lämna Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Eftersom vi har en koalitionsregering måste varje utnämningsfråga redovisas i det samordningskansli som finns i Statsrådsberedningen; det gällde både den nya utnämningen och utnämningen till ersättare. Min statssekreterare var självfallet medveten om detta, eftersom det var han som skulle diskutera de praktiska konsekvenserna, om Anders Sahlén accepterade utnämningen.
I övrigt måste jag erkänna att jag inte vet vilka andra som jag möjligen informerade. Av naturliga skäl informerade jag Bengt Dennis. Dels var han chef för Claes Norgren, dels har han all anledning att vara klart medveten om vem han skall samarbeta med i rollen som Finansinspektionens generaldirektör.
Kurt Ove Johansson: Fick inte också Gabriel Urwitz och Christer Bergqvist snabbt kunskap om detta?
Bo Lundgren: Inte av mig. Jag hade över huvud taget inga diskussioner med vare sig Gabriel Urwitz eller Christer Bergqvist i detta ärende.
Kurt Ove Johansson: Enligt Urban Bäckström var det flera i regeringskansliet som fick uppgift om detta. Kan det inte vara så, att uppgift om detta kan ha kommit dem till del?
Bo Lundgren: Det kan inte jag bedöma. Jag vet bara att jag inte lämnar några sådana uppgifter.
Kurt Ove Johansson: Bo Lundgren kan alltså inte gå i god för att dessa personer inte har fått dessa uppgifter?
Bo Lundgren: Jag förstår inte hur jag skulle kunna göra det. Om jag och/eller Urban Bäckström informerar Statsrådsberedningen och samordningskansliet finns det ett antal tjänstemän där som tar del av informationen. Jag kan naturligtvis inte gå i god för att de inte lämnar information vare sig till medier eller till privatpersoner.
Kurt Ove Johansson: Kom Bo Lundgren och Anders Sahlén den 4 maj alltså överens om att i princip hålla denna information för sig själva?
Bo Lundgren: Knappast den 4 maj, eftersom Anders Sahlén inte hade accepterat erbjudandet då.
Kurt Ove Johansson: Bo Lundgren som var en av de huvudansvariga för att denna information skulle hållas inom en trängre krets sitter här och säger att det mycket väl kunde vara så att kretsen kanske är mycket större än man tror.
Bo Lundgren: Kurt Ove Johansson vet mycket väl att man i ett sådant här fall måste informera samordningskansliet och andra. Även om jag förutsätter att dessa personer håller tand för tunga, kan läckor av det ena eller det andra slaget uppstå. Jag är t.o.m. medveten om, även om jag tycker att det är beklagligt, att det genom åren funnits läckor i konstitutionsutskottet.
Kurt Ove Johansson: Det är inte säkert att läckorna har varit orsakade av utskottets ledamöter.
Bo Lundgren: Absolut inte; det är jag helt medveten om. Jag bara konstaterar att i den mån det finns information som delas av många är det ingen som vet om informationen lämnas vidare. Den fråga jag kan svara på gäller vad jag har gjort eller inte gjort.
Kurt Ove Johansson: Ni var två! Var det inte bara Bo Lundgren och Anders Sahlén som den 4 maj diskuterade detta?
Bo Lundgren: Självfallet! Men den 4 maj lämnade jag ett erbjudande som Anders Sahlén skulle överväga och återkomma med besked om. Det var ju först när han återkom med ett positivt besked som diskussionen om när detta skulle redovisas offentligt uppkom. Tidpunkten var, framför allt för Anders Sahlén, mycket viktig. Anders Sahlén hade ju ett par personliga skäl till varför han inte ville att beslut om detta skulle fattas förrän vid en viss tidpunkt. Det var i viss utsträckning praktiska skäl, skäl som exempelvis hade med hans bostad att göra. Dessa skäl gjorde att han absolut inte ville att detta skulle offentliggöras förrän vid en viss tidpunkt. Jag anser att jag skall respektera sådana önskemål.
Att jag informerade min stadssekretare som har att hantera denna fråga är självklart. Att han i sin tur har diskuterat med Utrikesdepartementet är också självklart. Att finansministern är informerad är självklart. Att samordningskansliet är informerat är självklart. Om de på samordningskansliet har fört informationen vidare -- även om de naturligtvis inte bör göra det -- kan jag inte svara på.
Kurt Ove Johansson: Vidtalade inte Bo Lundgren en person under 1992 som skulle ha fått erbjudande om att efterträda Anders Sahlén?
Bo Lundgren: Ingen person har fått något erbjudande om att efterträda Anders Sahlén. Redan några veckor efter regeringstillträdet uppkom hos mig funderingen om gränsdragningen, som jag redovisade för utskottet. I varje läge med ett problem som man uppfattar som negativt för en inspektion som skall vara stark måste man fundera kring hur man skall hantera det. I ett sådant läge finns det också anledning för mig att fundera kring om det finns någon kompetent efterträdare, om man skulle vilja göra en förflyttning. Men det skulle vara fullkomligt oansvarigt av mig att diskutera ett erbjudande om förflyttning med Anders Sahlén om det inte finns någon kompetent efterträdare. Man måste också fundera kring till vilken rimlig post man skulle förflytta Anders Sahlén för att utnyttja den kompetens han har.
Hans kompetens är ju obestridlig, även om det finns brister i de avseenden jag tidigare redovisat. Det är mycket viktigt att slå fast detta.
I ett sådant läge är det självklart att jag kan föra en förtrolig diskussion med exempelvis den dåvarande riksbanschefen Bengt Dennis, vilket jag gjorde, för att få hans syn på situationen.
Jag diskuterade också med en annan generaldirektör, nämligen Lennart Nilsson på Riksskatteverket. Vi hade ett mycket förtroligt samtal i samband med en bilresa upp till Tierp, eller Gävle -- jag kommer inte exakt ihåg vart vi skulle åka. Vi diskuterade om han, ifall Anders Sahlén skulle lämna Finansinspektionen, skulle kunna tänka sig att överväga den befattningen. Men det var ett förtroligt samtal, det var inget erbjudande, och det var ingenting uttalat att Anders Sahlén skulle lämna befattningen. Jag var ju tvungen att skaffa mig kunskap om huruvida det fanns någon som möjligen kunde överta Anders Sahléns post i Finansinspektionen.
Kurt Ove Johansson: Jag talar om en helt annan person, en person som Bo Lundgren dessutom nämnt här. Jag vill att Bo Lundgren ytterligare en gång tänker efter. Har inte Bo Lundgren vidtalat en person som skulle kunna efterträda Anders Sahlén, utöver dem som Bo Lundgren nu nämnt?
Bo Lundgren: Den ende person som diskuterades rent generellt för olika uppdrag var en av de tidigare tjänstemännen på Finansdepartementet, Anders Nordström, lagman i Jönköping. Det var ett namn som fanns med vid diskussioner om olika uppdrag.
För övrigt kan jag inte erinra mig att det förekom några sådana samtal. Men jag utesluter det inte.
Kurt Ove Johansson: Det kan alltså finnas sådana samtal?
Bo Lundgren: Jag vill inte utesluta det. Men jag har svårt att tänka mig att jag inte skulle kunna erinra mig det. Det här var något som jag hade anledning att överväga rejält. Åter igen vill jag påpeka att dessa samtal var förtroliga, de handlade inte om några erbjudanden -- jag har aldrig lämnat något erbjudande till någon över huvud taget. Mitt agerande var ett led i att skapa klarhet i om det fanns förutsättningar att göra den här typen av förflyttningar, som förutsätts kunna ske enligt verksledningspropositionen.
Kurt Ove Johansson: Jag vet att de samtal som statsråd kan föra i sådana här frågor är förtroliga. Det är det som är problemet nu. Jag vädjar därför till ordföranden att vi efter detta långa sammanträde får möjlighet att i ett slutet sammanträde be statsrådet ta upp denna speciella fråga.
Bo Lundgren: Den som jag möjligen har diskuterat frågan som sådan med -- dock inte på något vis som efterträdare i sammanhanget -- när jag redan hösten 1991 diskuterade Anders Sahlén, var naturligtvis min företrädare i ämbetet. Jag kan också ha diskuterat med Erik Åsbrink huruvida han skulle kunna tänka sig att acceptera ett sådant uppdrag, om det skulle bli aktuellt. Men några erbjudanden kan det i det sammanhanget inte ha funnits.
Eftersom frågan kom upp vill jag nämna att jag inte har någon som helt ambition att dölja vare sig det ena eller det andra för utskottet. Jag ställer gärna upp i vilket avseende som helst och lämnar uppgifter.
Henrik S Järrel: Hade Bo Lundgren, som departementschef, betydligt tidigare, innan frågan om att erbjuda Anders Sahlén annan tjänst blev aktuell, givit Anders Sahlén som myndighetschef signaler om att man från departementets sida hellre såg att Finansinspektionens inriktning blev mer av tillsyn och att den blev mer av en tillsynsmyndighet? Gjorde man honom uppmärksam på de gränsdragningsproblem som Bo Lundgren här har återkommit till?
Bo Lundgren: Ja, Anders Sahlén, jag och min statssekreterare hade en diskussion om detta.
Henrik S Järrel: Hur långt tidigare var det i förhållande till att Anders Sahlén skiljdes från uppgiften som generaldirektör?
Bo Lundgren: Det var väsentligt tidigare. Om det var sent under hösten 1991 eller i början av 1992 kan jag inte bedöma. Men jag tror att det var sent under hösten 1991.
Henrik S Järrel: När ni följde verksamheten och såg hur de här signalerna utvecklades i praktisk handling, vilka iakttagelser gjorde departementet? Kan Bo Lundgren kort redogöra för det.
Bo Lundgren: De iakttagelser som gjordes gällde den då akuta hanteringen. Sedan kom vi in i ett akut skede av finanskrisen. Även om iakttagelsen var gjord, och det var ett problem, var detta inte det högst prioriterade av mina totala arbetsuppgifter. Det innebar, precis som jag sade till utskottet vid min inledande redovisning, att frågan inte var aktuell. Det förutsatte nämligen många saker. Det förutsatte att man helt enligt verksledningsidéerna såg till att en totalt sett bra omflyttning gjordes. Det skulle innebära att man tog hänsyn till Anders Sahléns kompetens, och det skulle innebära att det fanns en kompetent efterträdare. I detta läge var det inte för handen. När vi däremot fick problem med den granskning som JK hade inlett, vilket jag påpekade under våren 1993, när jag under hand fick reda på att granskningen skulle kunna leda till erinringar mot inspektionen, såg jag en möjlighet att lösa de problem som jag i det här fallet tyckte var väl dokumenterade, när en post blev ledig i Washington samtidigt. Det var en post som väl skulle motsvara den kompetens Anders Sahlén har. Detta är grunderna till hur situationen har utvecklats.
Ingvar Svensson: Kunde man inte se någon bättring efter de signaler som givits i form av instruktioner om en inriktning att verka mer som en tillsynsmyndighet, enligt departementets betraktelse?
Bo Lundgren: Den typen av händelser förelåg inte just då. Det var nämligen fråga om att vi från departementet, i takt med fördjupningen av finanskrisen, tog över det operativa ansvaret, i avvaktan på att så småningom få en bankstödsmyndighet. Det kan vara intressant att påminna om att skälet till att vi blev överens med Socialdemokraterna om en bankstödsnämnd var att det inte var lämpligt att i längden ha operationer från departementets sida, av både praktiska och andra skäl, även om detta var fullt möjligt. Det var inte heller lämpligt att inspektionen skulle utföra dem. Riksbanken kunde inte göra det, vilket den gjort i vissa andra länder. Det var ett utflöde av tänkandet, vilket gjorde att frågan inte var akut. Men i och med att man under våren 1993 kom i den situationen att man åter igen skulle kunna få en diskussion om huruvida man från inspektionens sida agerat på ett riktigt sätt och att risken för kritik förelåg aktualiserades denna fråga igen. Av den anledningen fanns det verkligen skäl att vara vaksam för att se om det kom något erbjudande om ett bra arbete, detta för att minska risken för att inspektionen skulle kunna bli utsatt för en diskussion som inte var bra med tanke på dess ställning.
Henrik S Järrel: Detta har inneburit att det förelåg en viss tjänsteomsättningskarusell, skulle man kunna säga. Man avvaktade tydligen ett tillfälle, en bra lucka, för att kunna göra dessa rockader, dvs. exempelvis erbjuda Anders Sahlén tjänsten i Washington.
Om ett sådant tillfälle inte uppstått, hade Anders Sahlén fått sitta kvar på sin tjänst på Finansinspektionen tills vidare?
Bo Lundgren: Ja!
Henrik S Järrel: Hade han fått sitta kvar intill dess ett nytt erbjudande dök upp?
Bo Lundgren: Ja, rimligen, såvida inte följderna av den erinran som lämnades av JK skulle leda till en annan bedömning. Jag visste bara att risken för att detta skulle inträffa fanns. Det var de besked vi hade. Det fanns också en offentlig diskussion om Finansinspektionen totalt sett som var problematisk.
Det gjorde att det var ett väl valt tillfälle att utnyttja den situation som uppstått, nämligen att en post i Washington skulle bli ledig, en post som på ett bra sätt motsvarade den kompetens som Anders Sahlén har. Det var det sätt man bäst kunde utnyttja situationen.
Om Anders Sahlén avböjt den tjänsten hade jag för egen del inte vidtagit några andra åtgärder. Men jag hade funderat över om det skulle komma något tillfälle att erbjuda en annan post, såvida inte något akut hade inträffat.
Ingvar Svensson: Herr ordförande! Bo Lundgren säger att det fanns objektivt godtagbara skäl. Men i verksledningspropositionen säger man att detta gäller ett beslut om förflyttning. Såvitt jag förstår handlade detta bara om ett erbjudande om förflyttning. Anser Bo Lundgren att man även i sådana situationer måste ha objektivt godtagbara skäl?
Bo Lundgren: Jag anser att jag måste ha skäl för att erbjuda en förflyttning; det är ganska självklart. I den diskussion vi nu har finns det anledning att konstatera att skälet, enligt mitt sätt att se det, var starkt.
Ingvar Svensson: I morse gjorde Anders Sahlén mig något konfunderad. Jag ställde frågan till honom om han ansåg att regeringen skött hanteringen av denna förflyttningsfråga på ett formellt riktigt sätt. Men han ville inte svara på den frågan. Han sade att frågan var principiellt intressant och menade att verksledningspropositionen inte uttömande klargjorde skälen när det gäller hur man skulle hantera utbyte av verkschefer. Har Bo Lundgren någon kommentar till det?
Bo Lundgren: Jag kan bara konstatera att regeringen har ett ansvar för att leda statsförvaltningen; det är klart och tydligt uttalat. Det får i sin tur inte leda till att regeringen går in i arbetet och har synpunkter eller diskuterar de beslut som fattas under myndighetsutövning, vilket också är en självklarhet.
Det är också klarlagt att det skall vara ett mer aktivt ledarskap i samband med chefsförsörjningen. Det framkom av de citat jag nämnde i min inledning. Men man skall inte skapa situationer där detta utnyttjas utan att det föreligger ett behov. Det måste ju finnas skäl om man gör en omflyttning.
Ibland kan man ju göra en omflyttning därför att en viss person över huvud taget behöver förnyas på en post. Det tror jag att var och en av oss kan vara medveten om. Ibland kan det finnas ett annat utanförliggande skäl, som i det fall jag här relaterat. Jag menar att det fanns anledning att göra ett skifte på GD-posten med den utgångspunkt jag här redovisat. Det kan finnas olika skäl. I verksledningsbeslutet ligger ett aktivt ledarskap från regeringens sida.
Ingvar Svensson: Bo Lundgren sade i inledningen något om frivillighet. Det finns inte citerat i promemorian från regeringen när det gäller rörligheten av verkschefer. Skulle Bo Lundgren vilja upprepa de sentenserna.
Bo Lundgren: Såvitt jag har förstått det rätt kommer dessa meningar från propositionstexten. Men eftersom jag bara fått ett underlag skall jag inte säga att det är så med hundra procents säkerhet. Jag är dock ganska övertygad om det. Texten lyder: Den rörlighet som här diskuteras förutsätts ske på frivillig väg och grundas på överenskommelse med berörda verkschefer.
Detta gäller en rotation som inte har den grund som jag talar om. Jag ville dock markera att även om denna typ av kritik i ett visst avseende inte finns kan det vara av intresse att diskutera en överenskommelse. Det har många gånger förekommit att generaldirektörer under förordnandetiden har lämnat en post och fått en annan. Det bör då grundas på frivillighet.
Även när det gäller den här typen av förflyttningar, där det finns intresse av att skapa större stabilitet i, som i det här fallet, inspektionens ledning, bör man göra det på bästa möjliga sätt med tanke på de individer som berörs. Det är i alla fall min inställning.
Ingvar Svensson: Personfrågor är ju mycket känsliga. I verksledningspropositionen anges de formella grunderna för ett markerande. Finns det också en informell struktur för hur man skall hantera sådana här situationer, för att rädda ansiktet på de personer som är berörda?
Bo Lundgren: Jag vet inte om jag kan uttala mig om det. Jag har sedan den 4 oktober 1991 erfarenhet av att vara statsråd. Det finns direkt inga läroböcker om hur man skall vara statsråd. Det finns den lagstiftning och de uttalanden som gäller, något som man skall hålla sig till.
Den praktiska hanteringen av sådana här frågor handlar mycket om omdöme. För min egen del, för mitt samvetes och omdömes skull, är det mycket viktigt att försöka hantera sådant här så bra som möjligt med tanke på den berörda individen. Det är vad jag kan säga i det sammanhanget. Om det finns någon informell hantering i övrigt vet jag inte. Jag skulle gissa att detta är en klart individuell fråga när det gäller hur man hanterar den.
Ingvar Svensson: Låt mig ställa samma fråga till Bo Lundgren som jag ställde till Anders Sahlén! Anser Bo Lundgren att regeringen har hanterat denna fråga på ett formellt riktigt sätt?
Bo Lundgren: Ja, utan tvivel.
Catarina Rönnung: Vilken faktisk kritik framfördes till Bo Lundgren i egenskap av minister från bankledningar och Finansinstitutet mot Finansinspektionen och dess chef? Framkom det av kritiken att Finansinspektionen inte var tillräckligt opartisk? Såg man från finansvärlden kritiskt på inspektionens medverkan i en del rekonstruktionsarbete? Fanns det någon annan typ av kritik? Vilka framförde denna kritik från finansvärlden? Jag kan upprepa frågorna om de var för många på en gång.
Bo Lundgren: Det behövs inte. Det är ungefär samma fråga, som är uttryckt på många olika sätt.
Ingen har uttryckt den typen av kritik till mig. Jag skulle ställa mig mycket frågande till om någon skulle gör det dessutom. Här är det ju fråga om ett förhållande mellan finansmarknaderna och regeringen, där inspektionen är en tillsynsmyndighet. Skulle någon, exempelvis av den anledning som ligger till grund för KU:s granskning, ta upp frågan med mig om huruvida man borde skilja Anders Sahlén från tjänsten, skulle jag be vederbörande lämna rummet.
Catarina Rönnung: Så långt behöver man ju inte gå.
Bo Lundgren: Jag bara noterar det, eftersom frågan finns rest. Jag har inte, som jag kan påminna mig -- jag tror inte att mitt minne sviktar på den punkten -- hört någon som framfört den typen av kritik. Sådan kritik skall inte heller föras fram till ett statsråd. Det bör i så fall ske genom en formell skrivelse från en förening eller ett institut till departementet. Några sådana skrivelser förekommer inte heller, mig veterligt.
Catarina Rönnung: Hänförs Bo Lundgrens kritik dels till skrivelsen från JK, dels till egna funderingar i ärendet? Eller diskuterade Bo Lundgren detta med någon annan?
Bo Lundgren: Ja, naturligtvis diskuterade jag det med min statssekreterare som är min arbetskollega på departementet. Det har kanske också diskuterats med något annat statråd. Jag berättade ju att jag redan hösten 1991 frågade Erik Åsbrink om hans uppfattning i vissa avseenden, eftersom han var min företrädare i ämbetet. Det skedde i ett förtroligt samtal.
I övrigt ankommer det på mig, som ansvarig för denna sektor och för Finansinspektionen, att utöva det överinseende som skall ske när det gäller chefsförsörjning som sådan. Självfallet är det jag som har ansvaret och är den som drar slutsatser på det sätt som jag redovisade för utskottet.
Catarina Rönnung: Fanns det någon styrelseledamot i Finansinspektionen som framförde kritik till Bo Lundgren?
Bo Lundgren: Nej, jag har inte diskuterat med några styrelseledamöter i dessa termer. Det är min sak att göra en bedömning av ledningen i inspektionen, vilket jag också har gjort, precis som den i vissa fall har granskats av JK, som jag redovisade för tidigare.
Men dessa två saker har stor betydelse. Finansinspektionen är en myndighet som spelar en stor roll, särskilt i ett läge som det vi varit i. Jag har haft den mycket besvärliga uppgiften att hantera följderna av 80-talets spekulationekonomi till följd av det som inträffat i banksektorn. Mycket annat har också inträffat. I det sammanhanget är det oerhört viktigt att vi inte bara hanterar de rent ekonomiska problemen utan också skapar legitimitet för åtgärderna. Det har varit en av mina främsta och viktigaste uppgifter.
Det sker bl.a. genom att man hela tiden är beredd att utkräva ett ansvar av dem som begått sådana misstag att de kan ställas till ansvar. I ett sådant läge är det oerhört viktigt att inspektionen har en stark integritet och att det inte finns en diskussion kring inspektionen och dess sätt att sköta sina uppgifter. Det är också oerhört centralt och viktigt att kompetensen i inspektionen är mycket hög, inte minst den juridiska. Detta är och har varit min ledstjärna i hanterandet av såväl finanssektorn som sådan som Finansinspektionen.
Ola Karlsson: Jag skulle vilja börja med att citera JK:s beslut fattat i december månad 1993. I sammanfattningen står det bl.a.: Att Finansinspektionen inledde en utredning av verksamheten i Njord ligger i sakens natur. Den granskning som nu har gjorts pekar emellertid på brister i kommunikationsskyldighetens fullgörande. Dessa brister kan i och för sig bedömas vara sådana att de skulle kunna tänkas läggas till grund för att undanröja beslutet om en allvarlig erinran.
Litet längre ned i texten står det: JK förslår därför sammanfattningsvis att beslutet undanröjs och att ärendet återförvisas till Finansinspektionen för förnyad handläggning.
Med anledning av det skulle jag vilja fråga: Påverkar denna typ av kritik marknadens förtroende för Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Det är självklart. Om man får kritik som gäller det sätt man hanterar tillsynen inom ens ansvarsområde påverkar det förtroendet generellt. Hur mycket det påverkar är svårt att säga. Allmänhetens förtroende inte minst, kan ju påverkas av detta.
Ola Karlsson: En annan händelsekedja som vi i dag har diskuterat ganska mycket är Anders Sahléns tillstyrkan när det gäller Christer Bergqvist. Hur mycket påverkades ditt förtroende för Anders Sahlén av denna ärendehantering?
Bo Lundgren: Enskilda händelser har inte styrt mig i detta avseende. Det kan finnas andledning, eftersom frågan varit aktuell, att redovisa den huvudsakliga gången i fråga om försöket att utse en generaldirektör i Bankstödsnämnden.
Den 23 september 1992 träffades jag och min statssekreterare Stefan Ingves, som var chef för finansmarknadsavdelningen, Riksbanksledningen och Finansinspektionens ledning uppe hos dem. Det var den dagen vi insåg att vi tidigare än beräknat var tvungna att "sjösätta" den generella garantin, med tanke på vad som hände på bostadsobligationsmarknaden den dagen. Vi diskuterade utformningen av det pressmeddelande som skulle lämnas den efterföljande dagen. Vi kom också in på att diskutera hur vi i ett sådant läge skulle hantera det stödarbete som vi förutsåg, dvs. den bankstödsnämnd som blev resultatet och som vi redan tidigare hade diskuterat.
Så kom namnfrågan upp. Jag vet inte vem som nämnde namnet Christer Bergqvist, men det var varken jag eller någon från departementet. Men någon annan nämnde hans namn. Han beskrevs som en ung, kompetent, duglig man som skulle kunna vara skickad för detta uppdrag. Eftersom namnet kom upp diskuterade naturligtvis Urban Bäckström och jag om detta var rimligt. Vi förhörde oss hos olika människor på marknaden och hos de myndigheter som var aktuella i sammanhanget om deras bedömning av Christer Bergqvist. Vi fick uteslutande positiva omdömen.
Det innebar i sin tur att Urban Bäckström tog kontakt med Christer Bergqvist, som då lämnat Gota Bank där han fungerat en kort tid som anställd. Han hade under en kort tid fungerat som vice VD i Sparbankernas bank AB, som numera heter Sparbanken Sverige AB. Vi gjorde den bedömningen att hans bindningar antagligen var så små att det skulle vara möjligt att använda honom i denna befattning.
När vi fick klart för oss att han skulle kunna överväga ett sådant erbjudande tog Urban Bäckström, som den direkte handläggaren, kontakt med ett antal personer på marknaden och vid myndigheterna. Därvidlag spelar naturligtvis Finansinspektionen och Riksbanken en stor roll. De skall ju samverka.
För oss, som politiskt ansvariga, är det viktigt att få en rejäl bedömning från dessa personer. Vi fick då positiva omdömen. Jag var visserligen inte själv den som frågade Anders Sahlén, men jag vet att Urban Bäckström rapporterade till mig att Anders Sahlén ungefär sade: Ja, jag tillstyrker.
Det är klart att jag för egen del blev något förvånad när jag torsdagen efter det här hör i TV hur Anders Sahlén säger att det kan vara problem med jäv. Jag hade ju förutsatt att om det fanns något sådant fick jag reda på det så tidigt som möjligt. Hade detta kommit upp vid den första förfrågan hade vi ju mycket noga penetrerat den frågan och naturligtvis inte gått vidare innan vi verkligen hade blivit klara över om det fanns ett problem eller inte.
Det är klart att jag tycker att det hade varit naturligt att generaldirektören hade tagit kontakt med mig innan han genom Aktuellt redovisade det för allmänheten. Det hade i alla fall varit bra att få den informationen. Jag tror att det för de allra flesta är en självklar reaktion.
Jag bad därför Anders Sahlén och hans tjänstemän, och de juridiska tjänstemän som fanns, att komma upp till departementet måndagen efter denna torsdag för att redovisa sina skäl. Det var ju då viktigt för oss att klara ut om det fanns olika bedömningar av jävsrisker.
I det sammanhanget inledde jag min redovisning ungefär som här inför utskottet med hur vi hade gått till väga vid tjänstetillsättningen. Jag ställde till Anders Sahlén frågan om han hade tillstyrkt eller om han hade sagt att det fanns jäv eller vad han egentligen hade för uppfattning i den här frågan. Han vidimerade då, och det finns stöd i minnesanteckningar hos mina medarbetare för detta, att han hade sagt att han tillstyrkte och sedermera hade ändrat sig. Sedan diskuterade vi vilka risker för jäv som skulle kunna finnas, och det hela slutade naturligtvis med att, som alla vet, Christer Bergqvist valde att inte kandidera.
Ola Karlsson: Hur viktig var Anders Sahléns och Finansinspektionens tillstyrkan av Christer Bergqvist?
Bo Lundgren: Ja, ganska så viktig. Den var negativt utslagsgivande, så att säga. Hade Finansinspektionen sagt att det varit problematiskt, hade vi naturligtvis inte gått vidare utan att noga gå igenom det och skapa förtroende hos Finansinspektionen för det namnet. Det var vitalt för oss att Riksbanken, Finansinspektionen och departementet samlat skulle kunna ha förtroende för och arbeta tillsammans med den som var ansvarig för Bankstödsnämnden.
Ola Karlsson: Kan det här agerandet ha skadat marknadens förtroende för Finansinspektionen?
Bo Lundgren: Det är möjligt. Det är klart att det inte är speciellt bra om man får en diskussion där det ges flera besked. Det tror jag att var och en inser. Jag tror inte heller att det i någon avgörande grad påverkar detta, men jag kan inte bedöma det fullt ut.
Ola Karlsson: Frågade Anders Sahlén någon gång om han hade regeringens förtroende?
Bo Lundgren: Vi hade en diskussion om detta i samband med att vi diskuterade gränsdragningen mellan tillsyn och annan verksamhet som man involverade sig i. Det framgick av samtalet att jag hade vissa synpunkter på denna gränsdragning men också att min utgångspunkt var att Finansinspektionen i grunden skötte sitt arbete, bortsett från denna del, på ett bra sätt. Men jag tror inte att jag i det sammanhanget uttryckte stort förtroende. Det blev aldrig en sådan diskussion.
Ola Karlsson: Har Finansinspektionens arbete förändrats sedan oktober 1991, när du tillträdde som minister?
Bo Lundgren: Fram till dags dato har inspektionen förstärkts högst avsevärt. Det har inte minst på sistone skett en kraftig förändring. När Claes Norgren accepterade uppdraget och sedan blev utnämnd hade han en lång diskussion med mig om hur han skulle lägga upp den förändring av inspektionen som han menade var nödvändig. Han hade ju tidigare suttit i styrelsen för Finansinspektionen och var den i Riksbankens ledning som hade kontakterna med den finansiella marknaden, så han var väl skickad att få det här uppdraget.
Han hade då ett antal idéer om hur han skulle kunna bära sig åt för att förändra och förbättra Finansinspektionen. Bl.a. menade han att man var tvungen att genomföra en del personalförändringar för att stärka kompetensen. Han ville naturligtvis försäkra sig om att det fanns stöd hos mig för den typen av förändringar. Självklart gav jag honom det stödet. Jag menade att det med tanke på riskerna att hamna snett juridiskt också var viktigt att stärka juristkompetensen. En tjänst som chefsjurist inrättades, och vi har sett till att inspektionen har fått medel till detta.
Jag har, som jag sade, också sett till att vi har fått ytterligare medel till inspektionen med anledning av de viktiga uppgifter den har när det gäller att klara ut vad som har hänt i vissa sammanhang när det gäller finanskrisen. Slutligen har jag för inte alls länge sedan försäkrat Claes Norgren om att om det finns ytterligare behov, skall det kunna finnas medel för att följa upp någon specifik händelse som skulle kunna ha inträffat.
Man har mycket väl klarat ut hur inspektionens verksamhet skall förändras och skärpas för att klara uppgifterna. De arbetsmetoder inspektionen har skall för att klara de här förändringarna anpassas till de skyddsintressen som skall tillgodoses. Man skall utveckla den operativa tillsynen för att se till att aktörerna inte tar alltför stora risker och har goda kontrollsystem, något som ju tidigare saknades.
Den operativa tillsynen när det gäller kompetensen skall utövas av inspektörer som är specialiserade inom vissa riskområden och som skall vara inriktade på platsundersökningar för att verkligen kunna penetrera de olika institut som står under tillsyn.
Man skall stärka tillstånds- och normgivningsfunktionen så att man dels får en större rättssäkerhet och enhetlighet i rättstillämpningen, dels en effektivare ärendehantering. Det är några av de punkter som är väsentliga. Det har alltså skett och kommer att ske en avsevärd förstärkning såväl av inspektionens resurser som av den kompetens och den teknik som man kan arbeta med.
Ola Karlsson: I anmälan till utskottet står det bl.a. att den bristande informationen om skälen till att Anders Sahlén lämnade sin befattning kan vara till skada för Finansinspektionens verksamhet. Har du i något annat sammanhang eller från något annat håll fått signaler om att detta skulle ha skadat Finansinspektionens verksamhet?
Bo Lundgren: Nej, inte alls. Jag förutsätter naturligtvis att den stabilitet som finns och det arbete som bedrivs i inspektionen leder till det motsatta.
Ola Karlsson: Har du förtroende för Anders Sahléns arbete som minister i Washington?
Bo Lundgren: Han gör ett alldeles utmärkt arbete. Jag har nu fått rapporter därifrån som har en hög kvalitet, och Anders Sahlén och jag diskuterar bl.a. en sak som jag tycker är väldigt väsentlig, nämligen att stärka möjligheterna för denna typ av ekonomiska attachéer att verka utåtriktat. Å ena sidan gäller det att samla information från det land som man är verksam i, och just Washington är en väsentlig plats, eftersom Valutafonden och Världsbanken ligger där. Det är viktigt att ha en person som är väl skickad att företräda Sveriges intressen där.
Å andra sidan, med tanke på den turbulens som förekommer på de finansiella marknaderna, gäller det också att han kan dessa marknaders funktionssätt, vilket Anders Sahlén verkligen kan efter sina tidigare uppdrag. Till det kommer också ett uppdrag att föra ut Sverige, att informera sig om vad som händer i Sverige för att stärka förtroendet för den svenska ekonomin. I det avseendet gör Anders Sahlén ett alldeles utmärkt arbete.
Hans Göran Franck: JK:s beslut är otvivelaktigt av intresse i det här ärendet. Ola Karlsson ställde här en fråga till dig, där han citerade en del av beslutsformuleringarna. Han anförde bl.a. ett citat om brister som kunde bedömas vara sådana att de skulle kunna läggas till grund för att undanröja beslutet om en allvarlig erinran. Det hakade du naturligtvis genast på.
Men i nästa mening heter det, vilket han inte citerade: "Justitiekanslern har emellertid funnit att det under de i Njords konkurs rådande omständigheterna över huvud taget saknas anledning att meddela en sådan erinran, eftersom den inte skulle fylla någon i lagen avsedd funktion."
Om jag lägger till detta citat till Ola Karlssons fråga, blir ditt svar då annorlunda?
Bo Lundgren: Nej, det blir det faktiskt inte. Det faktum att en sådan här erinran inte skulle ha spelat någon roll innebär ju inte att man, om man utdelar en erinran, skall avstå från att göra det på ett korrekt sätt. Det är självklart. Men det blir en nullitet i och med att den egentligen inte gör någon verkan här, men det är en annan sak. Det är två olika frågeställningar.
Hans Göran Franck: Men uppfattade du inte det andra stycke som jag läste upp, om att det saknas anledning att meddela en sådan erinran?
Bo Lundgren: Men som också framgår av vad som sägs beror detta på att det, eftersom omständigheterna var sådana som de var, inte fanns någon grund för att göra detta.
Hans Göran Franck: Är du medveten om att Justitiekanslern inte har gått in på sakomständigheterna i det här ärendet?
Bo Lundgren: Jag konstaterar att Justitiekanslern har uttalat kritik mot olika förhållanden inom Finansinspektionen, och jag fick redan under våren 1993 information om att det skulle kunna inträffa. Jag konstaterar också att detta i sig naturligtvis inte är bra för inspektionen.
Hans Göran Franck: Jag har inte tillgång till alla sidor, men jag har här vaskat fram ett uttalande om "att Finansinspektionen underlåtit att iaktta vissa formaliteter och därtill varit passiv i sitt tillsynsarbete men i övrigt inte handlagt ärendet på ett sätt som föranleder någon ytterligare åtgärd från min sida".
Jag skulle kunna tänka mig många myndigheter som man skulle kunna skriva detta om.
Bo Lundgren: Jo, det är möjligt. Det kan jag inte bedöma. Alla är vi säkert överens om hur viktigt det är att just Finansinspektionen i det skede som vi var inne i inom den finansiella sektorn verkligen hanterade frågor både formellt och reellt på ett riktigt sätt. Det som tas upp är att man den 4 september försätter Njord i konkurs, men att inspektionen underrättades om problemen redan i juni 1991. Man inledde en undersökning samma dag som konkursen inträffade, den 4 september, trots att man visste om problemen i juni. "Fortfarande", säger JK, "hade inte någon akt lagts upp i ärendet hos inspektionen. Det förelåg heller inte då någon formaliserad dokumentation över vad som förekommit hos inspektionen under sommarens deltagande i rekonstruktionsarbetet. Av utredningen framgår sålunda att inspektionen under sommaren 1991 inte vidtog sådana rättsliga åtgärder som anges i 19 kap. försäkringsrörelselagen. Först sedan konkursen var ett faktum har ett tillsynsärende enligt försäkringsrörelselagens regler i formell mening inletts.
Ordalydelsen innebär i det här kapitlet, säger man vidare, "att när inspektionen konstaterar vissa missförhållanden, som bl.a. avvikelser från bolagsordningen, så skall inspektionen också vidta vissa i bestämmelserna angivna åtgärder. Lagtextens ordalydelse ger inte något utrymme för en annan tolkning. Inspektionens handlingssätt att mera formlöst ta sig an problemen -- -- --."
Det konstateras sedan att det i och för sig kan vara förståeligt om man under en kortare tid inte ville störa rekonstruktionsarbetet. Jag skall inte trötta utskottet med sådant som ledamöterna själva kan läsa in, men självklart ligger i detta en kritik av det sätt på vilket man har hanterat ärendet som sådant. Det är ovedersägligt. Sedan återstår det för var och en att bedöma vilken tyngd man skall lägga i detta. Det kan finnas olika subjektiva grunder för en sådan bedömning.
Hans Göran Franck: Jag har här tyvärr bara tillgång till sammanfattningen, men jag vill fråga dig om något annat än det som jag nu har citerat kan sammanfattningsvis ligga till grund för ett ställningstagande.
Bo Lundgren: När det gäller JK:s undersökningar finns det kritik vad gäller bristande kommunikation, diarieföring och en del annat.
Hans Göran Franck: Det var precis det som jag sammanfattade här. Jag uppfattar det så att det är detta från JO:s utlåtande som du kan lägga till grund för kritik, men det är tydligtvis ingenting annat i JK:s yttrande.
Bo Lundgren: Jag har gett ett par exempel på saker som jag tycker är väsentliga i min bedömning av om det finns anledning att erbjuda Anders Sahlén en annan position och därmed också utse en ny generaldirektör för inspektionen. Jag har konstaterat att det finns en objektivt godtagbar grund för detta. Jag har t.o.m. redovisat att det som jag har försökt utföra ligger så nära den rena frivilliga rotationen som man kan tänka sig -- att lämna ett erbjudande på det sätt som har skett.
Det som utskottet har ifrågasatt är huruvida förflyttningen som sådan har syftat till att påverka myndighetsutövning eller på annat sätt påverkat inspektionen. Så är naturligtvis inte fallet, och jag tror att var och en kan dra den slutsatsen. Det som finns i JK:s kritik är naturligtvis i sig självt allvarligt. Det är inte ägnat att förbättra eller öka förtroendet, det kan snarare minska förtroendet för inspektionen. Det är naturligtvis i sig självt problematiskt. Jag tror att även den värderade utskottsledamoten kan hålla med om det.
Hans Göran Franck: Nu säger du att det är allvarligt. Tidigare under förhören sade du att det var saker som du ansåg att man, liksom på de flesta myndigheter som har sådana här brister, kan rätta till. Vilket är det nu? Är det här saker och ting som myndigheten normalt sett kan rätta till eller är det här mycket allvarligt, så att det föranleder att vederbörande skall omflyttas?
Bo Lundgren: När det gäller praktiska hanteringar, som t.ex. diarieföring och rutiner, kan det självfallet rättas till. Men att dra en slutsats att det finns en brist vad gäller hanteringen i ledande position totalt sett är en större fråga.
Hans Göran Franck: Min sista fråga gäller att du här vacklar mellan två ståndpunkter, å en sidan att det är allvarligt, å andra sidan att han är en mycket bra person och så oerhört kompetent. Man undrar egentligen på vilket ben du står. Har andra omständigheter påverkat eller inte?
Bo Lundgren: Eftersom jag har svårt med balansen står jag för det mesta på bägge benen. Jag måste säga att det är väl förenligt. Allt är inte svart eller vitt. Det finns naturligtvis människor som har en mycket bra kompetens i många avseenden men som kanske i vissa andra avseenden visar brist på fullständig kompetens, om jag skall uttrycka det på ett vänligt sätt, i något avgörande avseende. I det läget finns det all anledning för mig som ansvarigt statsråd att vidta den här åtgärden. Men det innebär naturligtvis inte att man skall döma ut en person i andra avseenden än just dem man har anledning att hantera.
Kurt Ove Johansson: Bo Lundgren säger att han står med båda benen på jorden, men någon gång måste väl också han lyfta ett ben för att gå framåt, förmodar jag.
Bo Lundgren: Jo, det är alldeles rätt. Vi går väldigt mycket framåt.
Kurt Ove Johansson: I den diskussion som förts mellan statsrådet och Hans Göran Franck åberopar Bo Lundgren ett objektivt skäl, men han har inte något tolkningsföreträde. Det finns också andra som kan ha en uppfattning i frågan om det här håller som ett objektivt skäl. Jag bestrider det.
Bo Lundgren: Det som vi här talar om är ett erbjudande till Anders Sahlén att acceptera en annan post, och det motiveras naturligtvis också varför erbjudandet lämnas. Det vore fel av mig att göra något annat.
Kurt Ove Johansson: Jag vill gå tillbaka till Christer Bergqvist som chef för Bankstödsnämnden. Vi har i dag hört att Urban Bäckström diskuterade saken med Anders Sahlén Jag skulle vilja veta vad Bäckström rapporterade till dig från det mötet.
Bo Lundgren: Han rapporterade att Anders Sahlén avvaktade en stund, varefter denne sade: Jag tillstyrker.
Kurt Ove Johansson: Det är det här som är litet knepigt för utskottet. Anders Sahlén har vid utfrågningarna tidigare här i dag frenetiskt hävdat att han hissade varningsflagg för att utse Christer Bergqvist till chef för Bankstödsnämnden. Vidare har han gång på gång markerat att han inte har godkänt någon utnämning, som Urban Bäckström påstår att han skulle ha gjort. Då blir den naturliga frågan: Sätter statsrådet Bo Lundgren ingen som helst tilltro till vad Anders Sahlén har sagt i utskottet på den här punkten?
Bo Lundgren: Låt mig först och främst säga att det som inträffade i fråga om Anders Sahléns uttalande om Christer Bergqvist inte är någon för mig avgörande fråga när det gäller det beslut som vi här har att diskutera. Det är inte det som det rör sig om. Men det finns ändå anledning att klara ut vad som har förevarit.
Jag har ju inte haft tillfälle att ta del av några utskrifter av vad som har sagts tidigare. Jag har försökt underrätta mig genom vissa muntliga redovisningar, läst TT-telegram och annat, men om jag förstår det rätt har Anders Sahlén -- ni får rätta mig om jag har fel -- sagt att han kanske borde ha informerat mig eller någon annan på den politiska sidan om att han i Aktuellt på torsdagen talade om detta med jäv. Jag har i alla fall en känsla av att det har sagts mig.
Om Anders Sahlén några dagar tidigare hade uttryckt samma sak till Urban Bäckström, fanns det såvitt jag förstår ingen anledning att här för utskottet säga att man borde ha informerat mig en gång till om det som jag redan var informerad om.
Anders Sahlén har alltså enligt vad Urban Bäckström sade till mig när han redovisade det hela, och jag har det i andra hand, sagt att han tillstyrkte. Detta är naturligtvis en viktig omständighet för mig i det beslutsfattande som det gäller.
Det som jag kan redovisa här är ju den kontakt som jag hade med Anders Sahlén måndagen nio eller tio dagar efter det första sammanträffandet när frågan ställdes. Jag ställde frågan till Anders Sahlén, med utgångspunkt i att han ursprungligen inte hade haft några synpunkter men hade ändrat sig, varför han hade ändrat sig och vad som nu gällde. Han hade ingen erinran mot min beskrivning av detta utan accepterade att detta var faktum. Detta styrks också av minnesanteckningar hos en av mina medarbetare som var närvarande på den här måndagen.
Kurt Ove Johansson: Utskottet får kanske gräva ytterligare i det här, men här står tyvärr uppgift mot uppgift. Jag konstaterar bara att det är på det sättet att Anders Sahlén med frenesi inför utskottet har hävdat att han inte har gjort ett sådant här godkännande. Man får väl sätta lika stor tilltro till Anders Sahlén som till den f.d. statssekreteraren och nuvarande chefen för Riksbanken.
Bo Lundgren: Om man anser att detta är en mycket viktig och relevant fråga, skall man naturligtvis penetrera den mycket djupt. För egen del kan jag konstatera att detta inte är någon väsentlig del av skälen till att jag eller regeringen har vidtagit de åtgärder som vi har vidtagit. Men det som jag får konstatera är att jag fått en redovisning från Urban Bäckström om vad som har förevarit och vad som har sagts. Jag konstaterar när jag ser på TV några dagar senare att Anders Sahlén då har en annan uppfattning än den som jag fick relaterad till mig. Jag har fått reda på att han här inför utskottet har sagt att han kanske hade haft anledning att prata med mig om vad han skulle säga i TV-framträdandet, men jag förstår inte varför han skulle ha anledning att prata med mig, om han redan hade upplyst Urban Bäckström om samma sak som han sade i TV. Det måste alltså finnas en skillnad i det här avseendet.
Jag kan konstatera att jag för egen del har hört Anders Sahlén några dagar ännu senare inte invända mot min beskrivning av vad som hade förevarit, och detta finns i sin tur dokumenterat.
Frågan om detta nu är en väsentlig sak att gräva i får utskottet avgöra; det skall inte jag avgöra. Jag kan se många skäl till att man kan ha olika uppfattningar, men jag sätter nog stor tilltro till min statssekreterare i det här sammanhanget.
Kurt Ove Johansson: Och mindre tilltro till Anders Sahlén?
Bo Lundgren: Ja, alldeles uppenbart, eftersom jag själv har hört Anders Sahlén senare acceptera min beskrivning, som överensstämmer med den som Urban Bäckström gav mig.
Thage G Peterson: Statsrådet Lundgren har ju inte tillgång till utskrifterna. Kan vi göra så att ni, när ni har fått läsa dessa och vill ställa någon ytterligare fråga, i så fall återkommer skriftligt på den här punkten?
Bo Lundgren: Självklart.
Thage G Peterson: Vi tycker att det är helt schyst att statsrådet får tillgång till utskrifterna.
Bo Lundgren: Och vi är naturligtvis fullt beredda att lämna avskrifter av minnesanteckningarna, om det kan hjälpa till i det hela, utan att det blir någon långvarig diskussion i övrigt.
Kurt Ove Johansson:Också jag accepterar naturligtvis det. Men jag ställde följande fråga till Urban Bäckström tidigare i dag: Ni borde också själva inom regeringskansliet ha förutsett riskerna av ett delikatessjäv. Det måste väl ändå vara så att huvudansvaret härför när det gäller att utse personer måste ligga hos den som ha utnämningsmakten, alltså regeringen. Det kommer ni aldrig ifrån. Ni kan aldrig skylla ifrån er på Anders Sahlén, även om han nu var chef för Finansinspektionen. Eftersom det är regeringen som utser personer, måste det vara ni som gör den riktiga bedömningen.
När det gäller Bergqvist måste naturligtvis även Bo Lundgren ha känt till att han har ett förflutet i Gota bank och i Sparbanken. Det var banker som man kunde förutse skulle vara de första som stod i akutkön för att prata med just Bankstödsnämnden. Det hade alltså såvitt jag förstår inte behövts särskilt mycket kreativitet i tänkandet för att förstå att det var ganska självklart att delikatessjäv skulle uppkomma.
Jag kan alltså inte förstå att regeringen utnämner en person på ett så dåligt underlag som man måste ha haft för att komma fram till ett sådant beslut.
Bo Lundgren: Självklart har regeringen ett ansvar för de beslut regeringen tar i ett sådant sammanhang. Det är en självklarhet. Nu gäller såvitt jag förstår granskningen inte den här frågan. Det kunde i sig vara intressant att ta upp den, men vi får göra bedömningar på samma sätt som andra får göra, och det är klart att vi också är beroende av att få reda på vilka uppfattningar andra har om lämplighet och annat. Det är exempelvis mot den bakgrunden som vi konsulterar Riksbanken och Finansinspektionen och även försöker lyssna med marknadsaktörer och få de andra kontakter som kan tas i detta sammanhang.
Problemet var att vi ville ha en person som var kunnig om de finansiella marknaderna och som vi bedömde skulle ha så litet kontakt och därmed så liten risk för jäv som möjligt. Där fanns såvitt vi bedömde det en möjlighet att klara den situationen, och det fanns ju ursprungligen inte heller några invändningar.
När vi diskuterade just den här jävsfrågan fanns det olika tolkningar av om det fanns risk för jäv eller om det var en jävssituation eller motsvarande. Det fanns ingen klar tolkning från juristerna när vi så småningom diskuterade detta i ytterligare en vända i samband med de olika yttranden som hade varit.
Vi kan också konstatera att Anders Sahlén då menade att Christer Bergqvist i grunden var lämplig för det här uppdraget. Det enda han hade synpunkter på var numera om det skulle kunna finnas risk för jäv eller möjligen en jävssituation. Även andra har ju uttalat sig i den här frågan.
Vi kan naturligtvis granska just den här handläggningen, om man så önskar. Det var inte något formellt regeringsärende, utan Christer Bergqvist drog sig tillbaka på grund av utvecklingen innan det var fråga om en utnämning. Det har, som sagt, inte heller spelat någon avgörande roll eller ens en betydelsefull roll i fråga om det beslut som jag och regeringen träffade om omflyttningen på tjänstesidan.
Thage G Peterson: Jag har en enda fråga till statsrådet rörande detta. När namnet Christer Bergqvist kom upp vid det sammanträde som statsrådet hade med Riksbanken, Bankinspektionen och era medarbetare, kände ni då personligen Christer Bergqvist?
Bo Lundgren: Jag visste inte att det var den Christer Bergqvist, men jag fick senare klart för mig att det var den Christer Bergqvist som jag 15--20 år tidigare hade känt.
Thage G Peterson: Kurt Ove Johansson har bett att få ställa en eller två frågor vid en intern utfrågning, och den tar vi nu direkt. Sedan skall jag hålla mitt löfte att statsrådet Lundgren skall kunna vara vid sitt tåg i god tid.
Jag förklarar den offentliga delen av utfrågningen avslutad. Jag tackar massmedier och allmänhet för visat intresse. Jag vill gärna ha en stenograf kvar under resten av utfrågningen.
Konstitutionsutskottet
1994-04-22
Bilaga B 10
kl. 16.30--17.40
Offentlig utfrågning av statsrådet Ulf Dinkelspiel dels angående regeringens handläggning av krigsmaterielexport till Indonesien, dels angående regeringens vapenexportpolitik, dels angående statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m., dels angående regeringens handläggning och förberedelser för rekrytering till tjänster inom EG/EU-organ
Thage G Peterson: Jag hälsar statsrådet Ulf Dinkelspiel välkommen till utskottet. Vi har bett att få tala om fyra granskningsärenden. Det är ärendena som gäller dels krigsmaterielexport till Indonesien, dels regeringens vapenexportpolitik. Det är vidare ärende om statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m., och det är slutligen ärende om regeringens handläggning av och förberedelser för rekrytering till tjänster inom EG/EU-organ.
Vi kommer att ta ärendena i den turordning som de står på listan. Statsrådet Dinkelspiel önskar göra en kort inledning.
Krigsmaterielexporten till Indonesien och vapenexportpolitiken
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag skall fatta mig kort på den här punkten och på de andra punkterna.
Jag vill i första hand hänvisa till den diskussion och de samtal som har ägt rum med Sven Hirdman och den redovisning som han har lämnat inför utskottet, som han i sin tur har redovisat för mig.
Utgångspunkterna för regeringens behandling av krigsmaterielärendena är självklart de gällande riktlinjerna, som i sin tur går tillbaka på den nya krigsmateriellagstiftningen. Denna krigsmateriellagstiftning bygger på en mycket bred politisk förankring, och tillämpningen sker i nära samråd med de partier som är företrädda i Utrikesnämnden, genom Rådgivande nämnden och i Utrikesnämnden i en del fall.
Det är ju, vilket är bekant för utskottet, fråga om en granskning från fall till fall. Varje ärende avgörs på sina meriter. Det är jag som fattar besluten, efter föredragning av krigsmaterielinspektören, på ett mycket begränsat område; det rör sig om rena rutinärenden. I övrigt är det fråga om regeringsärenden där jag är föredragande. KMI föredrar ärendena för mig så fort det är fråga om kontroversiella ärenden, ärenden av principiell betydelse eller nya typer av ärenden, efter föredragning i Rådgivande nämnden. En annan utgångspunkt är givetvis att det skall vara fråga om krigsmateriel som är av betydelse för vårt eget försvar.
Bedömningen görs från fall till fall. Man tar hänsyn till materielens karaktär, om det är krigsmateriel för strid eller övrig krigsmateriel, om det är fråga om nya system eller följdleveranser, om det påverkar rustningsnivån inom området och givetvis mänskliga rättighets-kriteriet, där ju riktlinjer finns fastlagda i propositionen, utskottsuttalanden och liknande, som också ligger till grund för agerandet.
Jag vill säga det här, eftersom det på det här området är väldigt svårt att uttala sig generellt, man måste granska varje fall för sig. Det sker också. Det rör sig om ca 3 000 ärenden per år, och det gör att det också är väldigt viktigt att ha utförliga arkiv och ett institutionellt minne av det som finns i KMI, då det är omöjligt att hålla alla tidigare ärenden i minnet, att veta hur bedömningarna har gjorts och vilka principer som har följts. Där är Krigsmaterielinspektionen den ansvariga myndigheten och också föredragande.
Får jag slutligen säga, vilket också är känt för utskottet, att de flesta förhören här har varit slutna, men jag ser gärna att de sker öppet. Även om en del av informationen till sin karaktär är och måste vara sekretessbelagd, kommer jag här, liksom i andra fall, att sträva efter största möjliga öppenhet.
Bengt Hurtig: I riktlinjerna sägs att export i princip inte skall ske när det är fråga om grova och omfattande förtryck av mänskliga rättigheter. Utrikesutskottet skärpte propositionens skrivning och sade:
"Utskottet vill betona vikten av att regeringen gör en mycket noggrann bedömning av situationen beträffande de mänskliga rättigheterna i de land som kan bli aktuella för utlandssamverkan på krigsmaterielområdet. Utskottet utgår vidare från att tillämpningen av det mänskliga rättighets-kriteriet sker med iakttagande av särskilt stor restriktivitet."
Det här ställde sig riksdagen bakom.
När vi nu frågar krigsmaterielinspektören, säger han: De nuvarande bestämmelserna innebär att kränkningarna skall vara systematiska och nationellt sanktionerade för att utgöra hinder för utförsel av krigsmateriel. Det räcker inte med enstaka händelser.
Det är okej att det inte räcker med enstaka händelser. Men hur transformerar man riksdagens formulering om grova och omfattande kränkningar till att de skall vara systematiska och nationellt sanktionerade? Det skulle jag vilja ha litet närmare utvecklat.
Ulf Dinkelspiel: När det gäller just uttolkningen av riktlinjerna på den här punkten är det givetvis inte bara propositionen utan också utskottets uttalanden som är vägledande. Det gäller alltså även frågan om uttolkningen av grova och omfattande kränkningar.
När det gäller systematiken i det hela, kan den vara en kvalificeringsgrund, en bakomliggande omständighet, men det är naturligtvis oerhört svårt att exakt definiera vad systematik är. Det är klart att ett enskilt, enkelt brott mot mänskliga rättigheter inte är grund för att förbjuda export. Det är å andra sidan alldeles klart att upprepade grava brott mot mänskliga rättigheter är systematiska. Men däremellan finns en gråzon, och det är den typen av bedömningar som vi får göra från fall till fall. Det är i varje enskilt fall ett mycket grannlaga avgörande. Jag tror att alla medlemmar i Rådgivande nämnden håller med om det.
Bengt Hurtig: Min fråga gällde också varifrån ni har fått det här att kränkningarna skall vara nationellt sanktionerade. Det står nämligen ingenting om det i riktlinjerna eller i utrikesutskottets betänkande.
Ulf Dinkelspiel: Det kan vara en tolkning, en praxis, som har gjorts på det här området som krigsmaterielinspektören tillämpar. Vi väger ju in alla faktorer, och det här kan vara en av väldigt många faktorer som man kan ta hänsyn till. Det är ju skillnad om det skulle uppstå ett brott mot de mänskliga rättigheterna som regeringarna inte kan ställas till ansvar för, jämfört med en situation att det på annat håll skulle uppstå brott mot mänskliga rättigheter. Men det förändrar inte det grundläggande, dvs. att det är grund för att säga nej om det finns ett mönster av brott mot mänskliga rättigheter eller om situationen objektivt bedöms så att det är fråga om grova och omfattande kränkningar, enligt krigsmateriellagstiftningens bestämmelser.
Bengt Hurtig: Det sker de facto på många håll i världen grova och omfattande övergrepp mot eller förtryck av mänskliga rättigheter, enligt internationella människorättsorganisationer, t.ex. Amnesty. Det kan vara paramilitära grupper eller gerillarörelser. Det kan vara olika typer av inbördeskrig, som man inte på förhand kan säga att staten har kontroll över eller förmåga eller vilja att förhindra. Den typen av situationer omfattas av begreppet grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter. Det har inte sagts någonting om att de just skall vara nationellt sanktionerade.
Är det inte så att sådant här förtryck kan förekomma utan att det är ett statligt engagemang i det?
Ulf Dinkelspiel: Jo -- jag delar helt Bengt Hurtigs uppfattning på den här punkten. Det är ofta svårt att fastställa varifrån brott utgår. Dessutom vill jag säga, att en sådan situation som Bengt Hurtig redovisar i sig också kan utgöra en grund för att säga nej. Inbördes spänningar och liknande är också en faktor som vi väger in.
Ylva Annerstedt: Regering och riksdag har nu öppnat för ett vidgat samarbete med Indonesien. Jag vill gärna säga att jag är för det, därför att jag tycker att man skall påverka på plats. Men vi har också sagt att man skall vara restriktiv och noga beakta den inre situationen.
Jag skulle vilja fråga om regeringen under 1993 eller 1994 har beviljat utförseltillstånd för några nya vapensystem till Indonesien. Jag undantar då ammunition och följdleveranser.
Ulf Dinkelspiel: Svaret på frågan är nej.
Granskning av statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag vill göra två kommentarer på den här punkten. Den första kommentaren gäller mitt eget värdepappersinnehav in toto. Det har legat i depå, fryst, under hela året. Inga förändringar har gjorts annat än när det har varit tvångsinlösen eller liknande. Det har skett i något fall.
De enda aktuella förändringar som har skett i övrigt gjordes av mig i april, efter hörande och samråd med regeringens etikkommitté, då jag avyttrade 1 825 aktier i Ericsson och 300 aktier i Volvo. Jag har icke gjort några andra förvärv eller försäljningar utifrån eget initiativ, utan detta har jag gjort med utgångspunkt i de nya riktlinjerna, därför att det här är fråga om försvarsmaterielindustrier och därför att jag inte skall behöva överlämna de ärendena till något annat statsråd.
Den andra kommentaren har en direkt anknytning till mitt innehav av värdepapper. Det har väckt en viss massmedial uppmärksamhet, och jag vill därför göra några kommentarer till det.
Den minnesgode erinrar sig kanske att Aftonbladet den 4 februari hade en mycket stort uppslagen artikel -- detta fanns också på löpsedeln. Där uppgavs att Öhmans fondkommission -- som utskottet känner till är det ett familjebolag, i vilket jag är delägare tillsammans med min bror -- hade köpt Volvoaktier för 90 miljoner kronor, att köpen kan ha grundats på inside-information och ytterligare att denna inside-information kan ha kommit från mig. Det var inga beskyllningar, men det var insinuationer; det var ett led i det hela. Det är sådant som man får leva med. Uppgifterna har sedermera tillbakavisats.
Dagen därpå hade Aftonbladet ånyo en mycket stort uppslagen artikel, där det stod över två sidor: Han visste att affären sprack. Där hänvisade man till ett uttalande av herr ordföranden i konstitutionsutskottet, som sade sig med säkerhet veta att jag i förväg kände till att fusionen inte skulle bli av.
Det senare uttalandet, som ju går direkt tillbaka på artikeln dagen innan och har samband med frågan om inside, gjorde att jag tidigare i brev till utskottet bad att få den här frågan granskad, att få tillfälle att framlägga min syn och lägga uppgifterna till rätta.
Fakta i målet är följande.
För det första: Jag har över huvud taget icke deltagit i några som helst diskussioner i regeringen om Volvo. När den frågan har kommit upp -- den har kommit upp några gånger, kanske tre eller fyra gånger -- har jag gått ut, av det skälet att jag hade 300 aktier i Volvo.
För det andra: Jag har icke heller på annan väg nåtts av information om att regeringen eller regeringen närstående skulle ha fått kännedom om att fusionen med Volvo skulle spricka. Själv fick jag del av den informationen när jag tittade på TV kvällen den 2 december.
För det tredje: Jag vill gärna säga att jag ifrågasätter om någon visste detta. Mitt intryck när jag såg Gyllenhammar på TV var att beslutet hade fattats tidigare på dagen, och att det alltså inte hade fattats beslut tidigare. Det är självklart att jag icke äger kännedom om vad som internt avhandlas inom Volvo.
Detta, enskilt och sammantaget, säger jag därför att det styrker att den uppgift som konstitutionsutskottets ordförande har lämnat och som hela artikeln i Aftonbladet bygger på inte är korrekt; den är oriktig. Jag har velat lägga den här saken till rätta i utskottet, och jag önskar gärna att detta noteras av utskottet.
Thage G Peterson: Jag skall be att få göra följande inledning.
Jag tycker att statsrådets brev är utomordentligt märkligt. Dinkelspiel kommer nu till konstitutionsutskottet och håller ett försvarstal. Aftonbladets artikel är alltså inte ett granskningsärende för KU. KU har att granska regeringens och statsrådens ämbetsutövning, och det är KU:s rätt att granska statsrådens innehav av värdepapper.
Jag vill med kraft tillbakavisa statsrådets anklagelse mot mig, att de uppgifter som jag har lämnat inte är korrekta. De är icke falska. Jag kan senare visa det. Jag vet att regeringen ständigt fick uppgifter om fusionsarbetet och även information om att fusionen var på väg att spricka.
När jag har sagt de här orden, vill jag ha noterat att statsrådet Dinkelspiels agerande i denna fråga är ytterst märkligt.
Hans Göran Franck: Jag vill bara ställa en fråga: Har du vänt dig till Aftonbladet i anledning av den här artikeln?
Ulf Dinkelspiel: Ja, jag har vänt mig till Aftonbladet. Jag har framfört mina synpunkter där, och de finns redovisade.
Hans Göran Franck: Har du gjort någon anmärkning mot publiceringen av artikeln?
Ulf Dinkelspiel: Nej, inte mot publiceringen av artikeln. Statsråd och offentliga personer får naturligtvis vänja sig vid ganska mycket publicitet kring olika frågor. Jag har givit mina synpunkter till Aftonbladet, och de finns i delar redovisade.
I den här delen vill jag gärna säga, herr ordförande, att anledningen till att jag tar upp det här är att herr ordföranden att döma av ett TT-meddelande två dagare senare sade att det fanns tillfälle att granska den här frågan i samband med granskningen av mina värdepappersaffärer.
Jag vill också säga att uppgiften är oriktig. Jag hade ingen som helst kännedom om Volvoaffären. Jag är beredd att gå ed på detta, inför utskottet och i vilket annat sammanhang som helst. Jag hade ingen som helst kännedom om detta. Uppgiften är alltså oriktig.
Hans Göran Franck: Du har lämnat en skrivelse hit, och den kan inte formellt behandlas här som någon anmälan. Jag undrar om du har gjort någon anmälan mot Aftonbladet ur tryckfrihetssynpunkt.
Ulf Dinkelspiel: Nej, det har jag inte gjort, av det enkla skälet att Aftonbladet har rätt att trycka dessa uppgifter. Jag har inte funnit grund att göra någon sådan anmälan.
Hans Göran Franck: Du har alltså inte haft någon anmärkning mot Aftonbladet i det här fallet?
Ulf Dinkelspiel: Jo, beträffande uppgifterna i Aftonbladet, men icke när det gäller Aftonbladets rätt att ge uttryck för åsikterna eller någonting liknande -- självklart inte.
Hans Göran Franck: Men du är klar över att det är Aftonbladets ansvarige utgivare som är ansvarig för innehållet i artikeln?
Ulf Dinkelspiel: Självklart. Därför har jag över huvud taget inte tagit upp de frågorna vare sig här eller där. Den enda fråga som jag har funnit anledning att ta upp här är det uttalande som har gjorts av konstitutionsutskottets ordförande, dels därför att uttalandet är oriktigt, dels därför att det i ett TT-meddelande hänvisades till att det fanns tillfälle att ta upp den här frågan när mina värdepappersaffärer granskades. Eftersom det med detta byggdes upp en hel artikel i Aftonbladet, har jag funnit det naturligt att lägga de här uppgifterna till rätta i konstitutionsutskottet. Jag har utgått från att detta också är i konstitutionsutskottets intresse.
Hans Göran Franck: Har du begärt något beriktigande av Aftonbladet?
Ulf Dinkelspiel: Nej, jag har inte begärt ett beriktigande av Aftonbladet, därför att det är ju inte min uppgift i Aftonbladet. Det är ju Aftonbladet som har citerat konstitutionsutskottets ordförande. Om det skulle vara fråga om ett beriktigande, att det vore felaktigt citerat, är det naturligtvis inte jag som skall gå ut och dementera det, utan det är Thage G Peterson som skall göra det. Det vore mig fullständigt främmande att be Aftonbladet dementera någon annans uppgift.
Hans Göran Franck: Det är ansvarige utgivaren som står till svars för alla uppgifter, oavsett vem som är källan.
Ulf Dinkelspiel: Jag är fullständigt medveten om det, och därför har jag inte funnit anledning att ta upp detta. Min utgångspunkt har varit att uppgiften är riktig, sådan den citeras. Om jag förstod herr ordföranden rätt, står han fortsatt vid den uppfattningen att jag skulle ha känt till detta -- han sade ju att han var säker på att jag kände till det.
Jag upprepar: Detta är oriktigt. Jag har velat lägga detta till rätta. Jag förstår att missförstånd ibland kan uppstå, men jag vill försäkra att det på den här punkten är kristallklart att jag icke hade någon som helst kännedom om detta.
Jag upprepar: Jag har utgått från att det är i konstitutionsutskottets intresse att få detta klarlagt, eftersom det är fråga om etik och värdepappersinnehav.
Thage G Peterson: Jag måste ta mig rätten att komma med några påpekanden.
Konstitutionsutskottet är ingen tryckfrihetsdomstol. Statsrådet Dinkelspiel måste som vilken medborgare som helst i Sverige som har en affär med en tidning gå till den ansvarige utgivaren och starta en tryckfrihetsprocess, precis som Hans Göran Franck också sade. Det är fullkomligt orimligt att förvandla riksdagens konstitutionsutskott till ett ställe dit statsråd och andra medborgare som känner sig illa behandlade av en tidning kan gå för att få en sådan här fråga avgjord.
Det finns ingen anmälan inlämnad om Öhmans fondkommission. KU kan således inte granska Öhmans fondkommission.
Sedan till mina uttalanden, som icke är oriktiga. Regeringen arbetar enligt regeringsformen som ett kollektiv. Regeringens beslut fattas kollektivt. I konsekvens med detta, Ulf Dinkelspiel, har varje statsråd rätt att få full information men har också full skyldighet att hämta in full information som en följd av det kollektiva ansvaret. Jag konstaterar att Ulf Dinkelspiel tillhör regeringen.
Volvo--Renault-affären gällde Sveriges största industriföretag. Det var en affär med mycket stor betydelse för Sveriges ekonomi och syselsättning och för många regioner i landet. Detta förhållande gör att regeringen och dess samtliga ledamöter hade ett stort intresse av att ha tillgång till full information om utvecklingen av affären. Motsatsen vore en omöjlighet. Med den kännedom som jag har av Pehr G Gyllenhammar är det högst troligt -- jag t.o.m. vet -- att han höll regeringen utomordentligt noga informerad om affärens alla turer och att regeringen också hade full information från honom när affären höll på att spricka. Det är min utgångspunkt. Att regeringen hade information bekräftas också av att näringsministern tog initiativ till överläggningar med Frankrikes industriminister. Det skedde på grund av att regeringen kände oro för hur affären utvecklades.
Jag konstaterar vidare att Ulf Dinkelspiel är Sveriges EU-minister och som sådan har ansvaret för vårt lands kontakter med andra europeiska regeringar, också den franska. Det vore helt orimligt om statsrådet Dinkelspiel i sina kontakter med Frankrikes regering inte skulle eftersträva full information om hur Volvo--Renault-affären utvecklades. Om statsrådet inte skulle ha försökt få full information, skulle statsrådet ha misskött sitt arbete. Frankrikes regering hade i ett sådant läge haft anledning att undra varför inte Sveriges EU-minister kände till det senaste i affären. Det skulle bekräfta att Sveriges EU-minister inte skulle vara aktuellt informerad i en affär som ju gällde framtiden för Sveriges största industriföretag och som dessutom var en av de största företagsaffärerna i Europa.
Man kan således utgå från att Ulf Dinkelspiel av ren självbevarelsedrift höll sig informerad om affären. På goda grunder, inte minst med egen erfarenhet av sex år som Sveriges industriminister, utgår jag från att regeringen, inklusive Ulf Dinkelspiel, i förväg hade kännedom om att fusionen inte skulle bli av. På dessa grunder avvisar jag helt Ulf Dinkelspiels anklagelser.
En annan fråga är om Ulf Dinkelspiel på något sätt har utnyttjat den information som han haft tillgång till. Detta har jag självklart inte uttalat mig om. Jag har inte heller haft några som helst misstankar om det. Det är endast Ulf Dinkelspiel själv som känner till det.
Jag har inte hävdat att KU skulle granska Öhmans fondkommissions köp av Volvoaktier. Någon sådan granskningsanmälan finns inte heller. Däremot har jag sagt att den socialdemokratiska KU-gruppen skulle föreslå att KU får in uppgifter om statsrådens och deras familjers aktieinnehav och uppgifter om vem som förvaltar aktierna så att vi på den vägen skulle få bekräftat var statsrådet Ulf Dinkelspiel har sina aktier.
Jag är utomordentligt överraskad över att statsrådet Dinkelspiel vid ett besök i KU vill förvandla detta utskott till en tryckfrihetsdomstol och har tagit upp frågor som gäller hans mellanhavanden med Aftonbladet, som ju måste drivas som en tryckfrihetsprocess. Jag är ytterligt förvånad över att Sverige i dag har en Europaminister, därtill ändå en respekterad Europaminister, som inte försöker bli informerad i en av Sveriges största företagsaffärer. På goda grunder kan jag hävda att regeringen i god tid kände till att denna Volvo--Renault-affär skulle spricka. Jag kan säga på vilka grunder det var: Utöver näringsministerns resa befanns det att direktör Gyllenhammar på presskonferensen hade ett väl genomarbetat avskedsanförande. Och i massmedierna -- jag utgår från att statsrådet följer massmedierna -- anades det dagar i förväg att affären skulle spricka. Man var införstådd med att den inte skulle komma att äga rum. Det berodde på den mycket högljudda opposition som fanns i Volvos styrelse mot affären.
Ulf Dinkelspiel försökte göra gällande att han inte hade en aning om att affären skulle vara på väg att spricka. Den uppgiften är helt enkelt inte trovärdig.
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag har inte sagt -- jag vore tacksam om vi kunde gå tillbaka till protokollet för bekräftelse -- att jag inte hade en aning om att affären kunde spricka, självklart inte. Jag följde affären mycket nära genom tidningarna. Så gjorde naturligtvis alla andra aktörer också. Frågan gäller om jag hade inside information.
Det andra som jag vill säga är -- där vill jag ge konstitutionsutskottets ordförande helt rätt -- att herr ordföranden inte tillvitat mig att ha släppt inside information eller liknande. Jag har inte heller påstått något sådant. På den punkten är vi fullständigt överens.
Däremot har jag en helt annan åsikt om att jag i min egenskap av statsråd inte skulle ha hållit mig helt informerad om denna fråga. Så är det inte. Då hade jag agerat på ett sätt som strider mot Etikkommitténs regler. Då hade det funnits all anledning att klandra mig. Det förelåg ett jävliknande förhållande. Därför deltog jag över huvud taget inte i några Volvodiskussioner. Skulle jag ha försökt att skaffa mig information den vägen om en affär som alldeles tydligt skulle ha kunnat påverka kurserna, hade jag gjort mig skyldig till klandervärd handling.
Jag noterar slutligen att vi alla visste att affären var osäker i allra högsta grad. Jag följde den mycket nära. Men frågan gäller inte alls detta, utan ett uttalande som konstitutionsutskottets ordförande har gjort om att jag med säkerhet visste att affären skulle spricka. Jag upprepar att jag är beredd att gå ed på att det inte förhöll sig på det viset. Jag vet icke om övriga regeringen var informerad vad gällde affärerna. Förhållandena med Frankrike -- det var löpande kontakter med Frankrike -- redovisades delvis utåt. Detta sköttes mig veterligen av statsministern och industriministern.
Thage G Peterson: Jag har två frågor till statsrådet. Vill Ulf Dinkelspiel förneka att Volvoledningen höll regeringen mycket noga informerad om Volvoaffären?
Ulf Dinkelspiel: Av allt att döma, det framgick också i pressen, hölls regeringen löpande informerad om utvecklingen, men mig veterligen informerades den inte om att affären sprack. Men det avgörande här är om uttalandet att jag i min egenskap av regeringsledamot med säkerhet visste att fusionen skulle spricka är sant. Självfallet skulle jag inte ta upp en fråga som gällde mitt förhållande till Aftonbladet och vad Aftonbladet har skrivit. Det hör inte hemma i konstitutionsutskottet.
Det enda syftet med utfrågningen är att jag vill lägga till rätta att jag icke hade den minsta aning om detta. Den uppgift som i varje fall läggs i munnen på KU:s ordförande, att jag med säkerhet visste detta, är felaktig. Detta är det enda syftet med utfrågningen i dag. Inga andra saker har jag tagit upp, självfallet inte. Jag har föreställt mig att detta är av intresse för KU att veta.
Jag vet att man inte alltid kan lita på uppgifterna i massmedierna. Några dagar efter uttalandet säger KU:s ordförande i ett uttalande för TT att en förutsedd granskning av statsrådens värdepappersaffärer ger anledning att granska även denna affär. Av det skälet har jag funnit att det finns all anledning att få detta klargjort för KU:s medlemmar. Därmed är saken utagerad för min del.
Thage G Peterson: Ulf Dinkelspiel skall inte komma så lätt undan i den här frågan. Statsrådet Dinkelspiel kommer till KU och startar den här diskussionen. Jag har varit generös nog att låta Ulf Dinkelspiel diskutera mina uttalanden inför KU, även om det är en affär mellan Dinkelspiel och Aftonbladet, precis som Hans Göran Franck har påpekat. Jag kommer aldrig att tillåta att detta utskott blir ett klagoutskott att vända sig till när man kritiserar statsråden och de känner sig så att säga stötta i kanten. Detta utskott är inte ett sådant utskott.
Jag upprepar min fråga: Förnekar verkligen Ulf Dinkelspiel att Volvoledningen höll regeringen noga informerad om alla turer i Volvoaffären, t.o.m. när affären höll på att spricka? Kan inte statsrådet Dinkelspiel svara ja eller nej på den frågan?
Ulf Dinkelspiel: Jag kan inte av det enkla skälet att jag inte vet det.
Thage G Peterson: Det leder mig till en följdfråga: Hur kan det komma sig att Sveriges Europaminister, Sveriges handelsminister, så sköter sitt arbete att han inte eftersträvade full information i den viktigaste företagsaffär som Sverige hade och en av de kändaste företagsaffärerna i Europa? Har Sverige en Europaminister som så till den milda grad är oinformerad om vad som händer i Sverige och i utrikeshandelspolitiken? Det är vad Ulf Dinkelspiel nu säger.
Ulf Dinkelspiel: Det är precis vad jag säger, herr ordförande. Skälet till detta är att det skulle strida mot de etikregler som regeringen har lagt fast, nämligen att ett statsråd som har aktier i ett företag och som då kan ha kurspåverkan icke skall medverka i behandlingen av detta ärende. Det är skälet.
Thage G Peterson: Då har jag precis kommit dithän där jag egentligen ville ha ett konstaterande. Ulf Dinkelspiel konstaterar nu exakt det man i den socialdemokratiska reservationen varnade för, att aktieägande statsråd har så mycket aktier att de inte kan sköta sitt regeringsuppdrag. Jag ber att få upplysa Ulf Dinkelspiel om att regeringen skall regera efter regeringsformen och icke efter Etikkommittén, som inte är ett riksdagsorgan och inte ens är antagen. Den finns bara i ett utkast.
Som KU:s ordförande tvingas jag upplysa en medlem i Sveriges regering om att det är regeringsformen som gäller. Det betyder att Ulf Dinkelspiel med hänsyn till sitt aktieinnehav inte kan fullgöra sitt statsrådskap, därför att han måste säga: "Jag har aktier i Volvo. Därför kan jag inte sköta mitt jobb som handelsminister." Det är barockt! Nu har vi fått reda på, med statsrådets egna ord, att han inte kan sköta sitt statsrådskap till följd av sitt stora aktieinnehav.
Då måste jag som ett lysande exempel lyfta fram kommunikationsminister, Mats Odell. Han sade att han inte ville ha kvar sina aktier därför att det omöjliggjorde för honom att sköta sitt statsrådskap.
Jag har inte bett om den här diskussionen, Ulf Dinkelspiel, jag har inte startat den. Jag vill gärna också säga det till mina utskottskolleger Fiskesjö och Hagård som här kommenterar mina inlägg. Ulf Dinkelspiel har kommit till KU och startat den här diskussionen. Jag måste då förklara hur det ligger till enligt grundlagen och att regeringen är ett kollektiv. Dinkelspiel är en medlem av regeringens som hade full information från Volvos ledning om alla turer. Regeringen visste om att fusionen skulle spricka. Det är vad jag har sagt, ingenting annat.
Jag har inte beskyllt Ulf Dinkelspiel för någonting. Jag tror inte att det finns någonting att beskylla Ulf Dinkelspiel för. Jag har lärt känna honom som en utomordentligt hederlig och kunnig handelsminister. Kom då inte hit och var som prinsessan på ärten och inför riksdagens konstitutionsutskott starta en diskussion som han borde föra med Aftonbladets ansvarige utgivare!
Ulf Dinkelspiel: Jag noterade det senaste uttalandet. Därmed låter jag saken bero för min del. Jag vill bara konstatera att självklart agerar jag och regeringen enligt regeringsformens bestämmelser. Det är själva utgångspunkten för vårt arbete, givetvis med iakttagande av nödvändig försiktighet när det gäller jävsfrågor. Också där har vi att rätta oss efter gällande bestämmelser.
Thage G Peterson: Mina slutord blir att jag kommer att fortsätta att granska statsrådens ämbetsutövning så länge jag är ordförande i konstitutionsutskottet. Jag kommer att fortsätta att i en fri demokrati göra uttalanden som jag önskar med hänsyn till det parti som jag företräder. Statsrådet har inte lagt några band på mitt intresse att delta i samhällsdebatten på några områden.
Kurt Ove Johansson: För ganska precis ett år sedan svarade Ulf Dinkelspiel på frågor här i konstitutionsutskottet kring de problem som kan uppstå när man är statsråd och samtidigt har en stor aktieportfölj. Min första fråga blir: Har Ulf Dinkelspiel i dag samma grundinställning i fråga om jäv, aktieköp och placering av förmögenheter som han redovisade för ungefär ett år sedan?
Ulf Dinkelspiel: I grunden har jag samma uppfattning, men självklart kommer mitt agerande att också styras av de regler som regeringens Etikkommitté lägger fast.
Kurt Ove Johansson: KU:s granskning av statsrådens aktieinnehav och placering av förmögenheter väckte för ett år sedan, eller kanske redan när regeringen tillsattes, en hel del debatt om de regler som vi hittills tillämpat, alltså om de var tillräckliga. En stark opinion tycker inte, det vet vi ju, att det förhåller sig så. Jag skulle vilja fråga om den opinion som har kommit till uttryck har påverkat Ulf Dinkelspiels syn på de problem som sammanhänger med att vara statsråd och samtidigt inneha en stor aktieportfölj?
Ulf Dinkelspiel: Jag vill svara att den debatt som har förts kring dessa frågor, och den påföljande granskningen och diskussionen i regeringens etikkommitté, har varit mycket nyttig. Det här är en mycket viktig fråga. Vad som har skett sedan vi sågs förra året har bekräftat att den avvägning som regeringen har gjort är korrekt och att man på så sätt undviker inte bara jäv utan också misstanke om jäv. Det är viktigt, för Caesars hustru får inte ens misstänkas.
Kurt Ove Johansson: Ulf Dinkelspiel har sina aktier i en särskild förvaltning och har till förvaltarna, om jag minns rätt sedan i fjol, sagt att de skall iaktta restriktivitet när det gäller omplaceringar. På vilket sätt försöker statsrådet följa upp att det verkligen sker?
Ulf Dinkelspiel: De förvaltas inte längre. De är frysta. Det görs inga affärer över huvud taget. De ligger alldeles still, just för att undvika varje misstanke. Jag noterade noggrant med tillfredsställelse det herr ordförande sade, att några misstankar inte riktats. Det har inte heller gjorts under granskningen i något sammanhang. Men jag har ändå velat säga: Vi gör över huvud taget inga aktieaffärer, utom de två försäljningar som gjorts i samråd med regeringens etikkommitté. Det görs över huvud taget inga förändringar i aktieinnehavet. De ligger still i en depå -- detta för att undvika varje misstanke.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle vilja säga att bakom de frågor som jag ställt och kommer att ställa ligger definitivt ingen misstanke om att Dinkelspiel på ett otillbörligt sätt skulle ha utnyttjat sin position som statsråd i egna syften. Det vill jag gärna ha sagt.
Dinkelspiels val av frysning är trots allt något av ett särfall. Han har lagt sin portfölj hos Öhmans fondkommission, som är ett familjeföretag där statsrådet är ägare i en icke oväsentlig grad. Statsrådets bror är chef för företaget. Tycker statsrådet verkligen att det är en särskilt smakfull lösning, att vara ägare i Öhmans fondkommission, ha sin aktieportfölj där med sin bror som chef och samtidigt vara statsråd?
Ulf Dinkelspiel: Jag har efter förra årets diskussion i konstitutionsutskottet haft anledning att reflektera över vad som sades här och också i överläggningarna i regeringens etikkommitté. Jag är känslig för allt som sägs i konstitutionsutskottet. Sådana här frågor tål väl att diskuteras. Därför sade jag: Ingen förvaltning av aktierna. De ligger still i depå. Jag ville avvakta regeringens etikkommitté. Det var fråga om det skulle upprättas blind trust eller liknande. Det var många frågor som var uppe i det sammanhanget. Jag ser skäl både för och emot blind trust. Sedan lade regeringens etikkommitté fram sitt betänkande. I och för sig står det fritt för mig enligt kommittén att göra det ena eller det andra -- man får t.o.m. ha förvaltningen själv. Man behöver inte lämna förvaltningen till någon annan. Man har full frihet här. Men icke desto mindre överförde jag mina aktier till en depå i S-E-Banken. Där ligger de, fortfarande med instruktionen: inga som helst affärer.
Kurt Ove Johansson: Även om regeringens tillsatta etikkommitté skulle ha en uppfattning om hur man skall göra, är det i och för sig inte något rättesnöre för hur man skall hantera detta. Den slutsatsen kan väl inte Dinkelspiel dra?
Ulf Dinkelspiel: Nej, jag delar helt den uppfattningen. Jag tycker att Etikkommitténs regler är minimiregler. Jag har alltså gått betydligt längre. Jag har ändå valt att lägga mina aktier i S-E-Banken i ljuset av den diskussion som fördes här och för att undvika varje misstanke. Caesars hustru får inte ens misstänkas. Därför beslöt jag, trots att Etikkommittén lagt ribban lägre, att lägga aktierna i S-E-Banken fortfarande med instruktionen: inga omplaceringar.
Kurt Ove Johansson: Även om statsrådet har gjort den förändringen att aktierna inte längre förvaltas som aktier i familjeföretaget där han själv är ägare, så påverkas aktierna av de kursförändringar som sker. Det är alldeles uppenbart att -- det förnekar väl ingen -- de åtgärder som vidtas kan påverka aktiekurserna?
Ulf Dinkelspiel: Självklart, herr ordförande. Det är av det skälet som en jävsliknande situation kan uppstå. Det kan finnas ärenden som faller inom mitt ämbetsområde. Om det är något enstaka fall är det inget problem, men blir det många fall kan det vara ett hinder att fullt ut fullgöra sitt arbete. För att i ljuset av diskussionen i KU ytterligare ta hänsyn till vad som sades sålde jag aktierna i Volvo och Ericsson. Fortfarande är det så -- det gäller mig och alla andra som har aktier -- att jävssituation kan uppstå. Så fort man äger en enda aktie i ett bolag -- vi har lagt ribban lägre i regeringen än vad Etikkommittén föreslår -- skall man stå utanför behandlingen av ett regeringsärende.
Kurt Ove Johansson: Regeringsformen 6:9 bygger på tanken att allmänheten skall ha förtroende för statsrådens ämbetsutövning. Med den form, att aktierna nu ligger still utan förvaltning, som statsrådet har valt, kan det lätt uppstå situationer som rimmar illa med grundtanken i regeringsformen. När en bred allmänhet vet att aktieportföljen ligger i ett företag där statsrådet har ett stort ägande, uppstår alltid risken att någon ändå kan tro att här är det något konstigt som ägt rum. Ulf Dinkelspiel måste väl ändå vara medveten om att det rimmar illa med 6:9 regeringsformen.
Ulf Dinkelspiel: Nu kommer vi in på den fråga som diskuterades tidigare i utskottet, och som är av principiell betydelse, och som utskottet haft anledning att ta ställning till. Jag har en helt avvikande uppfattning på den punkten. Om det skulle vara fråga om ett mycket stort innehav kan naturligtvis ett jävsförhållande uppstå. Men mitt sammanlagda innehav av aktier i börsnoterade företag innebär i storleksordningen 3--4 miljoner spritt på 15--20 aktieslag. Jag tror i sanningens namn inte ett ögonblick att -- Kurt Ove Johansson var vänlig att också säga att det inte finns någon misstanke från hans sida -- någon skulle misstänka att man skulle missbruka ett innehav eller att det skulle föranleda att man skulle agera på ett särskilt sätt. Detta i synnerhet som alla innehav är offentliga.
Jag vill också säga att den uppfattning som jag här ger uttryck för är ensartad med den som regeringens etikkommitté har kommit fram till och som granskat denna fråga mycket noggrant i ljuset av diskussionen här i KU. Mitt korta svar på frågan är nej.
Kurt Ove Johansson: Jag skulle också vilja fråga om Dinkelspiel står fast vid det uttalande som han gjorde, att han för sin del gärna skulle se att man fick en blind trust av t.ex. utländsk modell som vi vet finns. Jag vet att Dinkelspiel förra året nämnde att det kan få skattepolitiska konsekvenser. Står statsrådet fortfarande fast vid att han skulle kunna tänka sig ett blind trust-system också för svenskt vidkommande?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag står fast vid uppfattningen att blind trust kan vara en modell. Skulle vi komma till den slutsatsen kan den fungera bra. Jag sade samtidigt om jag inte missminner mig -- jag kommer inte ihåg och jag har inte haft anledning att gå till tidigare protokoll -- att jag tror att öppenheten är ännu bättre, att man öppet redovisar sina aktieinnehav, så att alla svenska medborgare vet vilka innehav man har och att vem som helst som möter vad det än kan vara av ärende kan se vilka som har aktier i ett företag. Finns det en minsta misstanke kan frågan tas upp. Vid en blind trust kan misstanke alltid uppstå -- utgångspunkten är ett stort innehav och att det finns en presumtion att aktierna ligger kvar. Jag ser skäl för och emot, men självklart kan jag tänka mig det som en lösning. Skulle en sådan ha föreslagits, skulle mina aktier vips ha åkt in i en blind trust.
Regeringens handläggning av och förberedelser för rekrytering till tjänster inom EG/EU-organ
Kurt Ove Johansson: När Palmstierna var här var han inte riktigt säker på om den samrådsgrupp som han är ordförande för hade tillkommit genom ett regeringsbeslut. Finns det ett regeringsbeslut för samrådsgruppen?
Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande. Svaret är nej.
Kurt Ove Johansson: Men det var Ulf Dinkelspiel som tillsatte Palmstierna som ordförande? Eller var det möjligen en statssekreterare som gjorde det?
Ulf Dinkelspiel: I formell mening är jag naturligtvis ansvarig för alla beslut. Jag tror att i det här fallet var det Frank Belfrage. Denna grupp utsågs på precis samma sätt som exempelvis alla EES-grupper eller EG-grupper.
Kurt Ove Johansson: En annan fråga som Palmstierna egentligen inte svarade med säkerhet på var vilken status gruppen hade inom departementet.
Ulf Dinkelspiel: Samma status som alla andra interdepartementala arbetsgrupper. Jag tror att vi har ett trettiotal bara på EG--EES-området. Flertalet av dem tillsattes under den tidigare regeringen. Det är den gängse formen.
Kurt Ove Johansson: Sedan har vi det som är grunden för konstitutionsutskottets prövning. Det gäller närmast tjänster som skall tillsättas från Sverige vid ett eventuellt inträde i EU. Vad som är särskilt intressant är de tjänster som klassas som A 1 och A 2 och som Palmstierna bedömde skulle ligga någonstans mellan 30 och 40 personer.
Vi frågade honom om han hade några kontakter med organisationer angående rekryteringen. Han svarade för sin egen del att samrådsgruppen inte hade haft det. Han ville inte svara på om det var så att Ulf Dinkelspiel hade haft kontakter med organisationer. Jag skulle vilja få besked från dig om du har varit i kontakt med Svenska arbetsgivareföreningen, Industriförbundet, fackföreningsorganisationer eller andra organisationer?
Ulf Dinkelspiel: Jag har över huvud taget inte i något sammanhang diskuterat några namnfrågor. Det är alldeles för tidigt i processen. Mig veterligen har det inte förekommit några interna diskussioner än. Utnämnandet av dessa tjänster ligger bortom folkomröstningen. Enligt min mening skall vi icke på något sätt föregripa folkomröstningen.
Jag vill inte utesluta när vi närmar oss folkomröstningen att man på vissa nyckelposter kan börja se sig om efter namn. Men inga utnämningar bör enligt min mening ske innan folkomröstningen har ägt rum.
Kurt Ove Johansson: Det har inte skett några sonderingar som riktar sig mot några enskilda personer?
Ulf Dinkelspiel: Svaret är nej. Mig veterligen inte i ett enda fall. Däremot vet jag att vi har fått brev, telefonpåringningar och liknande. Har någon nämnt sitt intresse för mig har jag bara sagt att denna skall skicka in sina handlingar.
Kurt Ove Johansson: Men några kontakter med dem som har hört av sig har icke skett?
Ulf Dinkelspiel: Över huvud taget inte.
Thage G Peterson: Den offentliga delen av utfrågningen är klar. Jag tackar statsrådet Ulf Dinkelspiel för hans medverkan i utfrågningen.
Konstitutionsutskottet
19944-04-26
Bilaga B 11
kKl.11.00--13.24
Offentlig utfrågning av statsminister Carl Bildt dels angående statsministerns anförande den 17 november 1993 om Sveriges utrikespolitik, dels angående statsrådens innehav av värdepapper, jäv, m.m., och dels angående Gemensamma utredningsgruppen i Statsrådsberedningen
Thage G Peterson: Jag förklarar konstitutionsutskottets offentliga utfrågning av statsministern öppnad.
Jag hälsar statsministern välkommen till konstitutionsutskottet. Han har vid sin sida statsrådet Reidunn Laurén och statssekreteraren Peter Egardt. Ni är också välkomna.
Vi har bett att få ställa frågor till statsministern i tre granskningsärenden, nämligen angående statsministerns anförande den 17 november 1993 om Sveriges utrikespolitik, angående statsrådens innehav av värdepapper, jäv, m.m., och ärende angående politiskt sakkunniga i regeringskansliet.
Jag frågar statsministern om han önskar säga någonting som inledning.
Carl Bildt: Jag föreslår att vi följer tidigare praxis och går direkt på frågorna.
Granskningsärende angående statsministerns anförande den 17 november 1993 om Sveriges utrikespolitik
Kurt Ove Johansson: Den 17 november 1993 höll du ett anförande i Utrikespolitiska institutet under rubriken "Sverige och de baltiska länderna".
Min första fråga är: I vilken egenskap deltog du i det här mötet? Var det som statsminister eller som ledare för Moderata samlingspartiet?
Carl Bildt: Jag är ordförande i Moderata samlingspartiet och därtill statsminister. Jag deltog självfallet som Sveriges statsminister, men jag hade ju inte avgått som partiordförande i Moderata samlingspartiet.
Kurt Ove Johansson: Det du sade den 17 november skall alltså betraktas som statsministerord?
Carl Bildt: Ja!
Kurt Ove Johansson: Som underlag för mina frågor har jag framför mig ditt skrivna tal. På detta står det att det är det talade ordet som gäller.
Avvek det talade ordet i sak på något sätt ifrån det skrivna?
Carl Bildt: När jag håller anföranden brukar det ibland bli avvikelser, och det är därför jag gör denna generella reservation. Vi har dock en i efterhand korrigerad utskrift av detta tal, som i sedvanlig ordning har utgivits av Utrikesdepartementet -- jag förutsätter att det är den texten som utskottet utgår från. Det är den som gäller.
Kurt Ove Johansson: Men i sak avvek alltså inte statsministern från det skrivna talet?
Carl Bildt: Nej, det hoppas jag verkligen att jag inte gjorde. Det skulle säkerligen ha uppmärksammats.
Ibland gör jag vissa nyanseringar eller tillägg, och för att dokumentationen av vad jag säger i sådana här sammanhang skall vara korrekt korrigeras texten i efterhand innan den går ut till exempelvis ambassader. Det här slaget av texter återges också i den årligen utkommande publikationen i utrikesfrågor.
Jag vet inte om Kurt Ove Johansson syftar på några speciella förändringar. Jag är inte medveten om att jag gjorde några förändringar i texten av betydelse. Den skrivna texten gäller i allt väsentligt.
Kurt Ove Johansson: Grunden för den svenska utrikespolitiken har lagts fast av riksdagen. Anser statsministern att han i sitt tal på Utrikespolitiska institutet inte på något sätt avvek från vad som har kommit till uttryck i utrikesutskottets utlåtande 1991/92?
Carl Bildt: Ja, det anser jag -- självfallet. Däremot är det klart att ett sådant här anförande i olika hänseenden går längre. Jag tog upp ett antal saker som tidigare aldrig har tagits upp från officiellt svenskt håll. Jag tänker då framför allt på historien.
I samband med att vi på grund av den internationella utvecklingen fann anledning att driva en aktivare utrikespolitik, inte minst när det gäller stödet för de baltiska staternas självständighet, var det viktigt att också ta tag i den historia som Sverige har på detta område.
Det ledde bl.a. till att utrikesministern gav professor Wilhelm Carlgren -- f.d. arkivchef i Utrikesdepartementet -- i uppdrag att författa en skrift, som sedermera kom ut under titeln "Sverige och Baltikum". Den var av sådan betydelse att jag ansåg att det var angeläget att regeringen officiellt tog ställning till denna och kommenterade hur Sverige officiellt i dag ser på det som gjordes förut. Därför var huvudinslaget i mitt anförande en ganska lång och utförlig genomgång av hur Sveriges politik gentemot och förbindelser med de baltiska staterna utvecklats, egentligen ända sedan slutet av 1800-talet.
Jag hade där ett och annat att säga som jag förstår att vissa personer kan uppleva som provokativt. Men jag tyckte att det var angeläget att ta tag i den nationella skuld som Sverige har för den nationella tystnad som alltför länge rådde vad gäller de baltiska staternas och de baltiska folkens situation. Vi skall inte glömma den långa period i svensk utrikespolitik då vi talade högt om sådant som låg väldigt långt bort men mycket tyst om det som låg nära. Det fanns anledning att säga detta och även att inför de baltiska folken säga att det finns somt i vår egen politik i det förgångna som vi ångrar och vi delvis kanske t.o.m. känner skam för. Jag tyckte att det var angeläget att det sades, att det sades av en svensk statsminister och att det sades inför republiken Lettlands 75-årsdag.
Kurt Ove Johansson: Det var alltså fullt medvetet som statsministern var provokativ i sitt tal?
Carl Bildt: Nej, jag vet inte om Kurt Ove Johansson uppfattar det som provokativt, eftersom jag inte vet vad han tidigare haft för inställning i denna fråga eller om Kurt Ove Johansson någonsin varit aktiv i diskussionen om de baltiska staternas situation. Men visst finns det personer som under lång tid ansåg att det var fel att över huvud taget tala om Estlands, Lettlands och Litauens rätt till självständighet och frihet. En och annan av dessa personer kunde mycket väl ha blivit provocerade av de ord som jag fällde angående den nationella skuld som vi har för den nationella tystnad som rådde under så många decennier av svensk politik.
Jag var också kritisk mot ett antal uttalanden av Östen Undén som hade redovisats av Wilhelm Carlgren. Dessa uttalanden fälldes, om jag inte missminner mig, 1946 och innebar ett ifrågasättande av de baltiska folkens rätt till självständighet. Det kan också upplevas som litet provocerande. Men jag anser att en nation som skall forma en politik för framtiden inte kan göra detta och samtidigt dölja sitt eget förflutna. Vi skall inte tro att vi är en nation som bara har ära av det som vi gjort i det förgångna. Det finns mörka och mindre glansfulla kapitel också i den svenska utrikespolitiken. Jag tror att det är en styrka för landet i relationen till andra länder att man har modet att säga det. Och det var det jag gjorde!
Kurt Ove Johansson: Men det är väl också väldigt viktigt för en statsminister att han lägger ner mycken möda för att i så fall förankra det han säger?
Carl Bildt: Vi har en statsminister som lägger ner mycken möda på detta, och det är en styrka.
Kurt Ove Johansson: Jag har en annan uppfattning, och jag skall komma tillbaka till det.
Statsministern sade att han inte visste hur jag varit engagerad i dessa frågor tidigare. Jag skall inte gå in på det, men jag vet förvisso desto mer om statsministerns engagemang, och jag vill citera ett avsnitt ur det tal som statsministern höll:
Men när jag har svårt att se neutraliteten som ett sannolikt val för Sverige i de konfliktfall i vårt närområde som vi i dag kan föreställa oss, så är det därför att den sätter mycket snäva gränser för vad vi kan göra för att främst politiskt hjälpa grannar som behöver vårt stöd.
Riksdagen har sagt följande:
Sveriges militära alliansfrihet syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde består.
Statsministern måste väl ändå medge att det skall till en mycket välvillig tolkning för att man skall kunna komma fram till att de båda uttalandena överensstämmer?
Carl Bildt: Nej, det håller jag inte med om. Däremot krävs det faktiskt att man iakttar en viss noggrannhet i umgänget med utrikes- och säkerhetspolitiskt material. Som Kurt Ove Johansson säkerligen är medveten om hade vi under lång tid vissa formuleringar som gällde grunderna för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. En av de mest centrala var att vi hade en alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.
Jag tyckte att det var en rimlig och riktig politik på den tid då vi hade ett blockuppdelat Europa, där det egentligen var bara ett enda krig som var möjligt, dvs. det stora kriget mellan NATO och Warszawapakten. Grunden för detta krig skulle sannolikt vara ett anfall från Warszawapaktens sida, eftersom NATO faktiskt var en defensiv allians. Vi strävade då efter att undvika varje form av utrikes- och säkerhetspolitisk bindning som med automatik skulle kunna föra Sverige in i en sådan konflikt. Därför hade vi alliansfriheten, och den syftade till neutralitet i det enda krig som då var möjligt.
I ett av mina första framträdanden som statsminister av större karaktär på det utrikes- och säkerhetspolitiska området sade jag att jag ansåg, att det -- mot bakgrund av den förändring som hade inträffat i den europeiska situationen och den förändring som skett i vår politik i och med att vi ansökt om medlemskap i en gemenskap som syftade till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik -- inte längre gick att beskriva den samlade svenska utrikes- och säkerhetspolitiken som neutralitetspolitik.
Detta ledde till en viss turbulens i den politiska debatten. Jag vill erinra om en interpellationsdebatt som jag i januari 1992 hade i ärendet, föranledd av en interpellation av Gudrun Schyman. Vi uppnådde i den debatten enighet mellan företrädare för regering och opposition om att det förhöll sig på det sätt som jag sagt. Detta ledde i sin tur fram till att utrikesutskottet i ett betänkande senare under detta år ändrade kardinalformuleringarna om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Nu talar vi om den "militära" alliansfriheten syftande till att vi skall kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt närområde.
Kurt Ove Johansson är väl medveten om att man inte ändrar sådana här formuleringar utan att det ligger någon mening bakom. Den mening som låg bakom var den att vi nu befinner oss i ett annat läge i Europa. Det enda krig som var möjligt tidigare är nu det enda krig som icke är tänkbart. Däremot kan vi i framtiden komma att ställas inför en lång serie av olika konflikter, kriser och utmanande situationer som vi på förhand inte vet hur vi skall möta. Det grundläggande är emellertid att vi skall försöka möta dem genom samverkan också inom utrikes- och säkerhetspolitiken för att förhindra att de byggs ut och blir stora och t.o.m. kan utvecklas till hot mot vårt eget land.
Vi bibehåller neutraliteten som en option, en möjlighet. Därför är vi alltjämt militärt alliansfria. Vi är inte neutrala i en konflikt som den i Bosnien -- det tror jag är en självklarhet. Men det är inte självklart att neutraliteten skall vara det automatiska svaret på varje annan kris eller konflikt i det nya Europa. En sådan ståndpunkt skulle för övrigt vara fundamentalt oförenlig med ett fullt deltagande i de ansträngningar vi nu alla är engagerade i när det gäller att bygga upp en gemensam säkerhet i Europa, grundad på gemensamma värderingar. Där finns inte utrymme för likgiltighet inför t.ex. det som i dag händer i Bosnien. Detta kan appliceras på andra delar av Europa.
Kurt Ove Johansson: Men det som är intressant är att statsministern i sitt tal sade att neutraliteten inte är ett sannolikt val i en krigssituation, eftersom den sätter så snäva gränser för agerandet.
Då blir min fråga: Insåg du inte när detta uttalande gjordes att du i själva verket i högre grad snävade in vår handlingsfrihet?
Carl Bildt: Nej! Det är dessutom så, att det inte på något sätt var någon ny ståndpunkt som jag redovisade i den här delen. Det som var nytt i anförandet den 17 november var mer det jag sade om det förgångna och den analys jag då gjorde. De resonemang som Kurt Ove Johansson nu vill ta upp till diskussion hade jag fört fram offentligt vid flera olika tillfällen. Det skedde första gången i Svenska Dagbladet sommaren 1992 med anledning av en artikel av f.d. kabinettssekreteraren Sverker Åström. Sedan hade jag en ganska utförlig frågedebatt i kammaren den 12 januari 1993 med riksdagsmannen Pär Granstedt. I denna debatt finns varje enstaka inslag i denna del av det som sedermera återkom i anförandet den 17 november. Dessa ståndpunkter framfördes även i senare tidningsartiklar och -- vilket kan vara intressant att notera -- i ett anförande den 6 februari 1993 i Moskva inför det ryska parlamentets utrikesutskott.
I dessa delar var det alltså inte några nya ståndpunkter som redovisades i anförandet i Utrikespolitiska institutet. Det som förvånade mig var att en del blev förvånade. Det efterlämnade intrycket av att de inte hade tagit del av vad som tidigare sagts i den svenska utrikespolitiska debatten på denna centrala punkt. Det var litet förvånande, och det kan det vara värt att notera.
Kurt Ove Johansson: Om statsministern tre gånger har yttrat sig på ett sätt som inte överensstämmer med riksdagspolitiken, så blir det ju ytterligare intressant för konstitutionsutskottet.
Carl Bildt: Men det inträffade i så fall inte den 17 november 1993 utan sommaren 1992, och det följdes sedermera upp i olika artiklar, i riksdagsdebatter och i framträdanden i andra länder. Det har sedermera -- om vi skall vara fullständiga -- följts upp i ytterligare diskussioner i riksdagen. Vi hade en omfattande interpellationsdebatt i detta ärende torsdagen den 21:a i denna månad, alltså torsdagen i förra veckan. Jag sade där samma sak. Detta ledde till att företrädare för i stort sett samtliga oppositionspartier -- åtminstone för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet -- förklarade att de hade anledning att instämma i vad jag sade i sak.
Kurt Ove Johansson: Men det som är intressant ur granskningssynpunkt är att statsministern medger att han har uttryckt sig på samma sätt tre gånger tidigare. Om konstitutionsutskottet gör bedömningen att statsministern gett uttryck för en annan ståndpunkt än den som riksdagen tagit ställning för, kan man inte bortförklara statsministerns resonemang som ett tillfälligt misstag den 17 november. Då gör alltså statsministern medvetet en annan beskrivning av situationen än vad Sveriges riksdag gör. Då är det ju allvarligt.
Carl Bildt: Jag håller självfallet med Kurt Ove Johansson om att detta är en mycket medveten och mycket viktig politik. Det är också därför som den har utformats gradvis och varit föremål för diskussion i riksdagen. Jag har också presenterat den för andra länder. Det jag sade den 17 november var ytterligare ett uttryck för den politik som hade lagts fast under lång tid.
Den politiken är viktig, eftersom de baltiska staternas självständighet är viktig för Sverige. Jag tycker därför att det finns anledning att -- jag sade det i kammaren i torsdags och upprepar det gärna här -- sända en signal till rödbruna revanschister som i det ryska politiska systemets mörkaste avkrokar säkert hela tiden har planer på att pröva sina krafter. De skall veta att skulle de i verkligheten försöka ens med delar av sin politik, så kommer detta att möta en reaktion från europeiska länder och från det europeiska systemet som gör att den typen av politiska framstötar blir kontrapolitik. Detta är i ordets genuina bemärkelse en utrikespolitik som är framsynt och som är i Sveriges intresse.
Jag tror i och för sig inte att det är Kurt Ove Johanssons avsikt att göra det, men jag vill ändå säga: Sänd inte signaler som tyder på att det parti som Kurt Ove Johansson företräder står likgiltigt inför rödbrun revanschism! Det skulle vara en farlig signal också för Sverige.
Kurt Ove Johansson: Det skulle vara vårt parti främmande att göra det. Jag är emellertid inte här för att föra en diskussion med statsministern, utan jag är här för att ställa frågor på grund av en granskningsanmälan.
Carl Bildt: Får jag bara tillägga att man kan se detta från två utgångspunkter -- den formella och den sakliga. Den formella diskuterar vi nu. Det är från den sakliga utgångspunkten som mina ord kanske har sitt berättigande. Jag tror att det inte vore bra om det skapades ett intryck av att det parti som Kurt Ove Johansson företräder ser mindre allvarligt än övriga partier i Sveriges riksdag på riskerna för att en rödbrun revanschism blir ett hot mot de baltiska staternas självständighet. Därför kändes det särskilt tillfredsställande att det föranledde ett instämmande från Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Pierre Schori när jag i torsdags avgav ett interpellationssvar där jag än en gång framförde samma ståndpunkter som i anförandet den 17 november.
Kurt Ove Johansson: Jag säger än en gång att det skulle vara mitt parti främmande att sända signaler som skulle gynna rödbrunas verksamhet i Ryssland. Men å andra sidan är det naturligtvis lika oroande om man sänder felaktiga signaler till de baltiska staterna och ger dessa förhoppningar som man sedan i en kritisk situation inte kan leva upp till.
Carl Bildt: Absolut -- jag håller med Kurt Ove Johansson på den punkten. Risken är att det uppfattas som innebörden i det som Kurt Ove Johansson säger, att han och socialdemokratin i sak icke ansluter sig till det som jag sade den 17 november. Nu ställde Pierre Schori i torsdags upp på detta så långt man kan begära det mot bakgrund icke minst av Kurt Ove Johanssons olika turer i ärendet -- och det tyckte jag var bra. Men jag tror att det vore mindre bra om den signalen sändes till omvärlden att svensk socialdemokrati tar mindre allvarligt än den nuvarande regeringen på frågan om de baltiska staternas självständighet. Jag skulle önska för Sveriges skull att den signalen inte sändes, även om vi skulle kunna vinna en del partipolitiska poänger på det.
Kurt Ove Johansson: Jag ställer frågor till statsministern, och jag uttrycker egentligen inga ståndpunkter. Jag kan väl som frågeställare egentligen inte sända några felaktiga signaler. Men för att inte oroa statsministern i onödan kan jag väl säga att de ståndpunkter som vår talesman i utrikespolitiska frågor, Pierre Schori, driver i olika sammanhang helt stämmer överens med de ståndpunkter som jag har.
Carl Bildt: Att Pierre Schori och jag var överens i torsdags om denna linje innebär att de anklagelser som Kurt Ove Johansson riktar mot mig för att det jag säger skulle strida mot riksdagens ställningstaganden även gäller hans partis utrikespolitiska talesman.
Kurt Ove Johansson: Jag har mycket noga läst protokollet från denna interpellationsdebatt. Pierre Schori ställde en fråga som berörde det ärende som konstitutionsutskottet nu granskar, men den frågan svarade statsministern inte på, utan han sade att han ville se den frågan i ett annat perspektiv. Jag kan läsa upp ordagrant vad statsministern sade:
Pierre Schori ställer i sin interpellation frågan om Sveriges eventuella agerande i händelse av en rysk inmarsch i Baltikum. Jag föredrar dock att se problemet ur ett annat perspektiv.
Carl Bildt: Det är alldeles riktigt. Det annorlunda perspektiv som jag valde att se denna fråga i var just den föregripande politiken. Jag sade då med stor tydlighet vad jag har sagt i dag: Det är viktigt att sända den signalen bl.a. till den rödbruna revanschismens krafter i Ryssland, att ett hot mot de baltiska staternas självständighet icke kommer att mötas med likgiltighet från Sveriges eller andra europeiska staters sida. Jag stegrade mig litet när Pierre Schori omedelbart började diskutera ryska militära angrepp mot de baltiska nationerna. Så långt vill jag inte gå, men i det interpellationssvar som jag lämnade i torsdags fanns varje enstaka element som fanns i mitt anförande på Utrikespolitiska institutet den 17 november. Det överensstämmer också med det som jag sade i kammaren i en frågedebatt med Pär Granstedt den 12 januari förra året. Samma ståndpunkt redovisade jag i en tidningsdebatt sommaren 1992 med f.d. kabinettssekreteraren Sverker Åström.
I den mån det är så, vilket jag hoppas, att det föreligger enighet i sak mellan regeringen och socialdemokratin i denna fråga, är det faktiskt en fördel för Sverige.
Kurt Ove Johansson: Men vad statsministern åstadkom bl.a. med sitt novembertal var att han skapade förväntningar i vårt närområde på att Sverige inte kommer att upprätthålla en folkrättslig neutralitet i händelse av en militär konflikt i Baltikum. Då spelar det väl ingen som helst roll att Carl Bildt säger att vi fullt ut bevarar möjligheten att välja neutralitet i händelse av en konflikt i vårt närområde. Den eftersträvade handlingsfriheten i krigstid är ju borta. Statsministern har, som jag sade tidigare, i och med detta så att säga snävat in vår handlingsfrihet snarare än att åstadkomma motsatsen, om det nu var det han ville.
Carl Bildt: Den regering som sitter den dag, som jag hoppas aldrig skall komma, då denna fråga blir aktuell har full frihet att välja den linje som man då anser vara bäst. Jag har sagt att jag inte tror att den strikt folkrättsliga neutraliteten då kommer att vara den naturliga handlingslinjen.
Får jag illustrera detta med ett enda exempel. Det behöver inte vara Baltikum, utan det kan vara något annat europeiskt land. Jag tror att Kurt Ove Johansson liksom jag eftersträvar att Sverige skall bli medlem i Europeiska unionen. Vi blir då deltagare i en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Låt oss anta att det uppträder ett avgörande hot -- militärt eller annat -- mot ett självständigt europeiskt land. I ett sådant fall hoppas jag att Europeiska unionen som vi är medlemmar i kommer att reagera. Jag utgår från att Sverige kommer att ställa krav på en stark reaktion mot detta hot. Jag utgår från att jag och Kurt Ove Johansson är överens om det.
Redan detta ter sig svårt att förena med den strikta neutraliteten. Om det dessutom vore så att Europeiska unionen eller någon annan sammanslutning som vi är medlemmar i skulle besluta att införa någon typ av ekonomiska sanktioner, såsom skedde exempelvis vid Saddam Husseins aggression mot Kuwait, är Sveriges deltagande i dessa sanktioner inte förenligt med den formella neutraliteten.
När jag för detta resonemang tror jag nog att även Kurt Ove Johansson inser att den strikta folkrättsliga neutraliteten snävar in våra möjligheter att agera utrikespolitiskt på ett sätt som Kurt Ove Johansson och jag inte skulle anse vara acceptabelt. Jag tror inte att Kurt Ove Johansson förordar strikt folkrättslig neutralitet i den bosniska konflikten. Det gör inte jag heller.
Kurt Ove Johansson: Om man, som statsministern har gjort i anföranden, säger att i vissa givna situationer gäller inte den svenska neutraliteten, då har man verkligen snävat in möjligheten. Men statsministern intar ju den ståndpunkten att i den och den situationen gäller inte neutraliteten. Då kan man naturligtvis ställa sig frågan: I vilken situation tänker sig statsministern att Sverige skulle tvingas överge neutralitetspolitiken? Vad avser Carl Bildt med aktivt stöd i samband med ett ryskt militärt anfall mot något av de baltiska länderna? Jag tycker att statsministern borde utveckla vad som möjligen kan ligga bakom hans tankar här.
Carl Bildt: Det sägs i anförandet att det framför allt handlar om politiskt stöd. Som jag sade tidigare tror jag exempelvis att Sverige som medlem i Europeiska unionen skulle vara aktivt och pådrivande när det gäller olika typer av sanktionsbeslut.
Jag kan inte veta -- och det kan inte heller Kurt Ove Johansson veta -- vilken typ av politiska åtgärder den regering som då sitter skulle förorda. Men ett är jag alldeles övertygad om: 1940 får icke återkomma! Detta land skall aldrig mer ta på sig den moraliska bördan -- som vi då tvingades till av en hård omvärld -- att handla på ett sätt som kan uppfattas som om vi förrådde små grannländer i deras kamp för självständighet.
I ljuset av den moraliska skuldbörda vi har att bära för 1940 och för tystnaden under långa decennier finns det anledning att nu säga att vi icke kan stå likgiltiga.
Beslutet om hur vi exakt skall agera ankommer på den regering som sitter den dag som jag hoppas aldrig skall komma. Skulle man säga redan i dag att den enda politik som vi kan föra är den strikta folkrättsliga neutraliteten, tror jag inte att medlemskap i Europeiska unionen och deltagande i dess gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik över huvud taget är möjlig,
För att illustrera att den säkerhetspolitiska verkligheten är komplicerad har jag -- och det har varit genomgående för de inlägg jag har gjort i denna fråga -- erinrat om den politik som Sverige förde under en socialdemokratisk regering under vinterkriget, där Finland kämpade för sin överlevnad från december 1939 och en bra bit in på vintern 1940. Den dåvarande svenska regeringen förklarade icke Sverige neutralt i den konflikten. Finlands sak var vår! Jag tror inte att någon upplevde det som skedde som fel.
Kurt Ove Johansson: Det finska vinterkriget, som statsministern kommer in på nu, är mycket intressant. Jag bodde inte så långt från den finska gränsen, och jag var också född när det finska vinterkriget pågick. I kriget deltog 8 000 frivilliga svenska soldater med vapen från svenska försvarsförråd. Om jag minns rätt fanns också en svensk flygdivision med i bilden.
När statsministern talar om ett svenskt aktivt stöd till Baltikum vid ett eventuellt ryskt militärt anfall, är det då insatserna under finska vinterkriget som förespeglar Carl Bildt?
Carl Bildt: Jag har talat om politiskt stöd i olika former. Det finns andra aspekter på detta som jag här inför utskottet inte vill gå in på offentligen -- det kan jag göra i annat sammanhang.
Vad jag velat illustrera när jag erinrat om situationen 1939--40 är att vi inte heller i det förgångna automatiskt har förklarat oss folkrättsligt neutrala vid en konflikt i vårt närområde. I varje situation tar man ställning till de omständigheter som då föreligger. Den regering som vi då har beslutar utifrån de förutsättningar som då föreligger vilket som är den lämpligaste svenska politiken. Sedan har jag tillåtit mig att göra bedömningen, att om man hamnar i den här situationen i framtiden, så är det engagemang som det svenska folket har för de baltiska staternas självständighet så starkt att det på samma sätt som 1939--40, utan paralleller i övrigt, icke kommer att vara det mest sannolika att man utfärdar en formell neutralitetsförklaring.
Denna slutsats styrks av att både Kurt Ove Johansson och jag anser att Sverige skall bli medlem i Europeiska unionen. Går vi med i unionen har vi ett starkt intresse att utveckla en nordeuropeisk dimension i dess säkerhetspolitik, där värnet för de baltiska staternas självständighet är ett ganska självklart inslag. Det är också ganska självklart att om denna självständighet skulle hotas kommer vi att inom ramen för det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbete som Sverige deltar i agera för aktivast och starkast möjliga reaktion -- på samma sätt som om Danmarks, Polens, Bulgariens eller Portugals självständighet skulle hotas.
Vi har ett förändrat Europa, där det ställs andra krav än tidigare på svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är det jag har visat med ett fall, som dessutom är av central betydelse för säkerhet, stabilitet och frihet i Östersjöområdet.
Birger Hagård: Statsministern har med all rätt erinrat om de mörka decennierna i svensk historia, då de som ville ge uttryck för sin solidaritet med de baltiska folken sannerligen inte hade mycket att hämta hos de svenska socialdemokratiska regeringarna. Statsministern har erinrat om de fadäser som begåtts av den tidigare utrikesministern Sten Andersson och om Sture Ericsons förlöpningar i torsdags. Även Pierre Schori har ett förflutet i det sammanhanget -- många andra inte att förglömma.
Jag har uppfattat det så, att statsministern med sina uttalanden i anförandet den 17 november liksom i andra anföranden och i artiklar velat ge en signal till de rödbruna revanschisterna på andra sidan Östersjön om vilken reaktion de kan vänta sig från Sverige. Men det måste väl här också ha funnits en annan signal, nämligen att statsministern velat reparera det dåliga anseende som Sverige fick under dessa mörka decennier.
Då blir min fråga: Har statsministern en klar uppfattning om hur detta uppfattas av de baltiska folken? Har Sveriges trovärdighet nu återställts hos de baltiska folken? Vågar de lita på oss? Eller vad kan vi göra mera för att åstadkomma en sådan trovärdighet?
Carl Bildt: Det är en intressant fråga, som möjligen faller något utom ramen för utskottets granskning. Låt mig dock göra några reflexioner kring frågan.
Mitt intryck är att de baltiska folken av sin historia har lärt sig att de ytterst bara kan lita på sig själva. För mig har det varit viktigt att ge den signalen till dem, att de har vänner. Att vi bygger upp nära vänskapliga förbindelser mellan de estniska, lettiska och litauiska politiska ledarna och västvärlden har sin betydelse för att det också skall vara möjligt att lösa de motsättningar som kan finnas mellan de baltiska länderna och Ryssland -- med medverkan av de vänner som dessa länder har i västvärlden.
Jag vill understryka att jag inte anklagar Kurt Ove Johansson för att göra det, men om vi skulle sända signalen att vi är beredda att återupprepa 1940, blev den omedelbara konsekvensen att varje politisk ledare i Estland, Lettland och Litauen skulle säga: Vi kommer i slutändan att bli förrådda igen, och vi har ingen anledning att lyssna på dem som är beredda att förråda oss en gång till.
Jag kan förstå den reaktionen. Det finns en bitterhet, inte minst hos den äldre generationen. Man kan resa till Riga och träffa människor från baltutlämningen som fortfarande lever, och det finns även någon i Tallinn. Man kan förstå deras bitterhet, men samtidigt kan inte framtiden byggas på denna bitterhet, utan den måste byggas på att vi är vänner och på att det finns vänner i det Ryssland som nu är demokratiskt, med vilka vi nu också skall upprätta förbindelser.
Jag tror alltså inte att Kurt Ove Johansson är ens i närheten av tanken att sända signaler som skulle tolkas så, att vi är beredda att återupprepa 1940 och att vi skulle stå alldeles likgiltiga och krypa in bakom något slags formellt folkrättsligt skal och inte göra någonting om den rödbruna revanschismen skulle göra ett försök att återerövra Baltikum. Jag tror emellertid att sådana signaler skulle få negativa konsekvenser också för möjligheterna att i dagsläget lösa de spänningar som finns mellan de baltiska folken och de ryska befolkningsgrupperna framför allt i Lettland och Estland inför behovet av att få snabba överenskommelser om tillbakadragande av resterande ryska trupper. Det skulle över huvud taget få negativa effekter på möjligheterna att lösa den baltisk-ryska relationen. Att den normaliseras och blir harmonisk är viktigt. Där kan svensk utrikespolitik spela en viss roll. Men det förutsätter ett engagemang.
Bengt Hurtig: Det är ju så att det kan bli ett nej till medlemskap i Europeiska unionen -- det är för närvarande det kanske mest sannolika. Bör inte regeringen då driva en utrikes- och säkerhetspolitik som tar hänsyn till just den möjligheten och inte ha som enda förutsättning att vi skall bli medlemmar i Unionen?
Carl Bildt: Jag håller med Bengt Hurtig om det, samtidigt som jag tycker att det är rimligt att redovisa de klart förbättrade förutsättningar för fred och stabilitet samt för en aktiv utrikespolitik som medlemskapet i Unionen kommer att ge oss.
Bengt Hurtig: Den politik för alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig som har bedrivits under 170 år har enligt min mening inte främst varit av något slags moralisk karaktär, utan det har varit realpolitik som syftar till att hålla Sverige utanför i första hand det krig som kan inträffa mellan stormakterna dels söder om oss, dels öster om oss.
Menar statsministern att den förutsättningen nu försvunnit?
Carl Bildt: Den har förändrats i den meningen att vi nu faktiskt har -- det hoppas både Bengt Hurtig och jag -- en reell möjlighet att bygga upp en någorlunda väl fungerande europeisk samarbets- och säkerhetsordning. Detta är någonting som svensk politik alltid har strävat efter. När man häromdagen i kammaren talade om 170 år av obruten neutralitetspolitik, var det en sanning med så pass stora modifikationer att ordet "sanning" framstår som något malplacerat. I detta ryms ju Brantings aktiva engagemang för den kollektiva säkerheten -- han motsatte sig de facto neutralitetspolitik efter första världskriget -- Sandlers mycket aktiva engagemang för en nordisk samverkan långt utöver den ram som neutralitetspolitiken drog upp och Per Albin Hanssons svenska politik när Finland kämpade för sin överlevnad vintern 1939--40.
Vad som nu har inträffat är att vi har fått möjligheten att bygga upp en europeisk säkerhetspolitisk samverkan, som gör att vi på ett annat sätt kan möta konflikthoten. Jag säger detta utan att jag förordar att denna samverkan skall gå över i den militära alliansen. Den militära alliansfriheten ligger fortfarande fast. Vi sluter inte några fördragsmässiga avtal som binder oss till militärt agerande i händelse av anfall mot någon annan stat. Vi vill heller inte att någon annan stat skall påta sig en del av ansvaret för försvaret av Sverige. Men vi har en förändrad säkerhetspolitisk situation i Europa. Det tror jag att alla inser.
Bengt Hurtig: Diskussionen om innehållet i vår neutralitetspolitik fördes också inför inträdet i FN, och vi kom då till klarhet om att vi kunde förena vår neutralitetspolitik med ett medlemskap i FN och de åtaganden som detta innebär.
Carl Bildt: Ja, så länge vi inte ålades beslut av säkerhetsrådet -- så fort säkerhetsrådet fattar ett beslut är det bindande för oss, och då upphör neutraliteten med automatik.
Bengt Hurtig: Enligt min mening har vi förpliktat oss att delta i väpnade insatser som FN beslutar om men icke nödvändigtvis med stridande trupp.
Carl Bildt: Det är Bengt Hurtigs tolkning men icke Sveriges.
Bengt Hurtig: Det är självklart att om de baltiska staterna skulle bli angripna är det en rimlig grund för en kraftfull reaktion. Men vad jag har förstått av de tidigare resonemangen kan statsministern tänka sig att det uppstår situationer där vi ändå måste föredra att hålla oss neutrala för att inte dras in i en förödande stormaktskonflikt där kanske kärnvapen kom till användning också mot vårt land.
Carl Bildt: Om det skulle bli en kärnvapenkonflikt är vi nog tillbaka i det gamla scenariot med det blockuppdelade Europa. Jag tror inte att vi kommer att hamna i en sådan situation, men varken Bengt Hurtig eller jag kan sia om varje detalj i framtiden. Jag tror inte heller att det vore klokt av mig att gå in på ett alltför detaljerat scenariobyggande på den här punkten. För mig är det väsentliga att sända den politiska signalen att likgiltighet för de baltiska staternas öde och frihet i ett sådant läge icke kan vara Sveriges politik.
Vilka konkreta slutsatser som detta leder till i en konkret situation måste avgöras då av dem som vid den tiden har det politiska ansvaret och utifrån de förutsättningar som då föreligger. Denna debatt har faktiskt medfört att -- efter det att jag hade sagt detta många gånger -- man plötsligt vaknade upp den 17 november. Kurt Ove Johansson har tagit upp ärendet i konstitutionsutskottet, och vi har fått interpellationsdebatter i riksdagen. Vi har därmed uppnått det värdefulla att denna signal nu sänds inte bara av mig; den sänds av praktiskt taget samtliga i Sverige, utan att vi för den skull tar ställning till detaljer om hur vi skulle reagera i en situation som vi hoppas aldrig kommer att uppstå.
Bengt Hurtig: Jag tolkar också svaret som så, att det åtminstone teoretiskt sett kan uppstå en situation där vi måste ställa oss neutrala.
Carl Bildt: Ja, teoretiskt, men jag har litet svårt att se hur den teoretiska modellen skulle omsättas i praktiken. Men teoretiskt kan jag inte motsäga Bengt Hurtig på den punkten.
Ylva Annerstedt: Jag skulle vilja citera utrikesutskottets skrivningar som gjordes redan 1991/92 och som sedan upprepades oförändrade 1992/93:
Vilka medel som bäst lämpar sig för att nå säkerhetspolitikens mål betingas av den långsiktiga utvecklingen i världen runtomkring oss. Riksdagen har tidigare avvisat en permanent bindning av svensk utrikespolitik för varje tänkbart läge i en oförutsägbar framtid.
Jag skulle för det första vilja fråga statsministern om han anser att detta kan appliceras på en krissituation i de baltiska staterna.
För det andra vill jag fråga om man kan använda detta uttalande som en grund för handlandet när det gäller kriser i övriga delar av världen.
För det tredje vill jag fråga statsministern om han anser att det uttalandet gör det möjligt för oss att delta i ett förutsättningslöst säkerhetspolitiskt samarbete i EU och i Europa i övrigt.
Carl Bildt: Vad riksdagen i det sammanhanget sade var att det är målen, icke medlen, som är det centrala i den svenska säkerhetspolitiken. Det är visserligen en självklarhet, men det är kanske en självklarhet som uttalats alltför sällan under gångna perioder.
Riksdagen har även konstaterat vad som egentligen också är en självklarhet, nämligen att medlen måste ses i relation till vad som inträffar i omvärlden. I detta ligger också att medlen i svensk säkerhetspolitk måste förändras i takt med att vårt närområde, vårt Europa, förändras. De betydande förändringar som skett i de grundläggande formuleringarna om medlen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik, som Ylva Annerstedt refererade, är ju ett resultat av denna process, där vi anpassar vår politik till en förändrad tid.
Nu tror jag att den diskussion som vi har fört här angående våra möjligheter att engagera oss för Baltikums självständighet är ett resonemang inom ramen för den politik som vi i dag för. Det som Ylva Annerstedt här refererar gäller mer den öppenhet inför framtiden som ligger i riksdagens konstaterande. Ingen -- Bengt Hurtig, Ylva Annerstedt, Kurt Ove Johansson eller jag -- kan veta hur morgondagens Europa kommer att se ut.
I interpellationsdebatten i januari 1992 med Gudrun Schyman konstaterade vi också att Europa befinner sig i en formativ process. Det kommer att ta åtskilliga år innan vi ser konturerna av vad som är möjligt och inte möjligt i det europeiska säkerhetssystemet. Jag tror att det vore oklokt om vi i förväg skulle bakbinda oss. Jag tror att det är klokt att vi är engagerade för att om möjligt uppnå ett säkerhetssystem som fungerar bättre än det vi haft i det förgångna. Men jag tror att det vore oklokt att försöka föregripa slutsatserna, för det tror jag inte är möjligt.
Får jag sedan bara upplysningsvis säga till dem som är intresserade -- och jag utgår från att det är åtskilliga -- av att diskutera denna materia mer i sak att det finns en längre promemoria om denna problematik, författad av ambassadören och professor Krister Wahlbäck i Utrikesdepartementet -- han tjänstgör nu i Statsrådsberedningen. Promemorian, som har titeln Om Baltikum hotas, är publicerad i senaste numret av Briefing från Utrikesdepartementet. Den är ambassadör Wahlbäcks egen produkt, men den är en god sammanfattning och en god analys av en central säkerhetspolitisk materia som vi alla har anledning att åtminstone något reflektera över.
Kurt Ove Johansson: Jag återkommer till talet den 17 november. Man kan läsa sig till att statsministern sade att det finns en folklig vilja att avstå från neutralitet vid konflikter i Östersjöområdet.
Vad har statsministern för fakta bakom ett sådant resonemang?
Carl Bildt: Jag hittar nu inte den formuleringen, men vad jag sade var väl att jag kunde förutse att man i en sådan situation skulle få ett brett folkligt engagemang som skulle leda till att den svenska regeringen tvingades att agera. Jag minns -- och det gör Kurt Ove Johansson också -- januari 1991. Då försökte de rödbruna krafterna att vrida klockan tillbaka. Vi minns massakern vid TV-tornet i Vilnius. Vi minns hur man sköt på gatorna i Riga. Vi vet att detta inte var några tillfälligheter, utan det var fråga om välorganiserade krafter.
Vi vet precis vad de syftade till att åstadkomma. Jag stod tillsammans med den dåvarande utrikesministern Sten Andersson, Bengt Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson på ett lastbilsflak på Norrmalms torg. De ord som uttalades där var starka och engagerade, och de uttryckte vad jag är alldeles övertygad om att det svenska folket kände i just det läget. Man visste vad som hände i Vilnius, och man fruktade vad som kunde hända därefter. Den reaktion som vi fick dessa dagar säger åtskilligt om det engagemang som finns hos det svenska folket och tack och lov också i de svenska politiska partierna. För att inte göra någon orättvisa vill jag säga att jag tror att även en företrädare för Vänsterpartiet deltog, även om jag inte kan komma ihåg vilken det var.
Kurt Ove Johansson: Jag tycker att det egentligen är en ganska onödig utläggning som statsministern gör. Genom hela mitt partis historia går en kamp mot fascistiska och nazistiska krafter och även mot andra odemokratiska krafter. På den punkten behöver statsministern över huvud taget inte föra något resonemang. Om det skulle behövas någon kraftsamling från Sverige för att hjälpa till med att förhindra rödbruna krafter runt om i världen kommer inte vi på vårt håll att vara på något sätt nödbedda.
Statsministern sade att det hos svenska folket finns stöd för att överge neutralitetspolitiken. Jag frågade statsministern var någonstans han finner stöd för det resonemanget.
Carl Bildt: Nu var det inte den frågan som Kurt Ove Johansson ställde, utan han frågade hur jag vet att det i en sådan situation finns ett engagemang. Den frågan svarade Kurt Ove Johansson själv på, när han sade att det inom socialdemokratin finns ett mycket starkt engagemang och att det i en sådan situation skulle finnas ett lika starkt engagemang. Det tror jag är en alldeles korrekt bedömning. Jag delar Kurt Ove Johanssons värdering av stämningarna i det socialdemokratiska partiet i ett sådant läge.
Kurt Ove Johansson: Min fråga gällde faktiskt inte det -- jag får väl ändå ha tolkningsföreträde när det gäller de frågor jag ställer. Min fråga gällde neutralitetspolitiken och neutralitetsbegreppet. Var någonstans har statsministern funnit stödet för det påstående som han gjorde i det där talet den 17 november?
Carl Bildt: Jag tror att Kurt Ove Johansson och jag är överens om prognosen hur vi alla som politiska företrädare skulle reagera om det som i januari 1991 hände i Vilnius och Riga skulle inträffa igen. Vi vet hur vi reagerade då.
Låt oss, Kurt Ove Johansson, tänka litet vidare! Om de -- vi vet vilka det var, och vi har sedermera sett dem i Moskva i oktober 1993; det var samma mörka herrar med samma metoder -- hade lyckats i Vilnius och Riga i januari 1991 och mörkret hade gått ner över Baltikum, då hade den dåvarande utrikesministern Sten Andersson, enligt min mening alldeles rätt, sagt att de förberedelser som redan då fanns för att etablera exilregeringar kunde fullföljas i Sverige. Säg att de då hade flytt med båtar över Östersjön och velat fortsätta kampen för sina länders frihet på Sveriges territorium! Jag vägrar att tro att Kurt Ove Johansson då hade bett invandrarmyndigheterna att förpassa dem till andra länder.
Kurt Ove Johansson: Jag kan ordagrant återge min fråga till statsministern. Jag frågade varifrån han har fått att det skulle finnas en folklig vilja att avstå från neutraliteten vid konflikter i Östersjöområdet. Jag frågade statsministern vad han hade för fakta bakom ett sådant resonemang. Statsministern svarade då egentligen på någonting helt annat.
Jag har tittat på väljarundersökningar som visar att svenska folkets neutralitetsvilja är obruten sedan en lång tid tillbaka. Inför valet 1991 ansåg -- för att ta ett exempel -- hela 83 % av svenska folket att Sverige skulle bibehålla sin neutralitetspolitik. När statsministern höll sitt tal i november 1993, måste väl statsministern ha känt till detta förhållande?
Carl Bildt: Nu är jag inte någon våldsamt noggrann läsare av opinionsundersökningar. Jag läser riksdagstrycket mer noggrant än opinionsundersökningar, och det tror jag i och för sig är klokt.
Det jag sade i detta tal var väl i och för sig en prognos, ett antagande. Om Kurt Ove Johansson frågar mig vad detta grundar sig på, blir svaret att det i varje fall inte grundar sig på opinionsundersökningar. Det är mycket sällan som min politik grundar sig på opinionsundersökningar. Det är inte mycket som Kurt Ove Johansson anser talar till min fördel, men detta borde i alla fall göra det.
En sak som jag grundade detta uttalande på var det som inträffade 1939--40 -- det har vi diskuterat tidigare i dag. En annan sak var vad som skulle ha inträffat om situationen i januari 1991 hade utvecklats vidare. Den dåvarande regeringen hade redan under dessa dagar gått längre än vad som var förenligt med formell folkrättslig neutralitet, om situationen hade utvecklats vidare.
Säg att det hade inträffat att de rödbruna hade tagit över! Hade vi då gått med på att stänga Litauens och Lettlands informationskontor i Sverige, överlämna dessa till de rödbruna och säga att vi nu accepterade dem som de nya makthavarna? Nej, det är det ingen som tror! Så hade det aldrig blivit.
Skapa aldrig intrycket i omvärlden att den typen av politik skulle vara möjlig att föra, förklara och försvara i Sverige! För så är det inte! Det är inte heller Kurt Ove Johanssons mening. Jag tror Kurt Ove Johansson i allt väsentligt om gott, men jag är litet bekymrad över att det finns risk för att han skapar ett intryck av sin egen politik som är felaktigt.
Kurt Ove Johansson: Det är bara det att jag ju ställer frågor, medan statsministern håller tal. Det är just det talet som har skapat osäkerhet. Det är det vi sitter här för att granska.
Jag konstaterar då att statsministerns svar på min fråga blir att det han den 17 november sade om folkviljan var ett antagande från hans sida. Jag kan då säga att de siffror som jag har använt mig av i min fråga bygger på de SOM-undersökningar (Samhälle, Opinion, Massmedia) som har gjorts. Där finns Styrelsen för psykologiskt försvar och Göteborgs universitet med. Där konstaterar man alltså att svenska folkets neutralitetsvilja är obruten sedan en lång tid tillbaka.
Det är ju så att det inte bara är jag och Ingvar Carlsson och några andra inom vårt parti som har varit skeptiska mot talet den 17 november, utan även många andra har gett uttryck för att talet var ett allvarligt misstag. Statsministerns spekulerande om svenska insatser i Baltikum skapade osäkerhet hos många om vår utrikespolitik. Då blir min fråga: Samrådde verkligen inte statsministern med utrikesministern och UD vid utformningen av det här talet den 17 november eller vid de andra tillfällen det kan ha hållits? Har ni inte samrått?
Carl Bildt: Självfallet har vi gjort det.
Kurt Ove Johansson säger nu att detta var ett allvarligt misstag. Tidigare var vi överens om att vi i sak tycker detsamma och att Kurt Ove Johansson inte har någon avvikande uppfattning i sakfrågan. Det kan väl inte vara ett allvarligt misstag att säga det som vi är överens om?
Kurt Ove Johansson: Statsministern ställer frågor till mig!
Carl Bildt: Jag vet inte om herr ordföranden vill förhindra mig att göra det.
Thage G Peterson: Kurt Ove Johansson har ställt frågan om det förekom något samrådsförfarande. På den frågan har statsministern svarat att det hade förekommit ett samrådsförfarande.
Carl Bildt: Det är klart att den här typen av frågeställningar har varit föremål för diskussion inom alla berörda delar av regeringskansliet.
Kurt Ove Johansson: Det här talet informerades alltså samtliga regeringspartier om?
Carl Bildt: Inte om själva talet, men om materian. Den fråga som är aktuell har diskuterats i regeringskretsen i dess helhet.
Kurt Ove Johansson: Om jag inte missminner mig var det väl så, att Olof Johansson var ganska skeptisk till det anförande som hölls den 17 november?
Carl Bildt: Det får Kurt Ove Johansson fråga Olof Johansson om. Men den frågeställning som Kurt Ove Johansson vill penetrera har självfallet diskuterats i regeringskretsen i dess helhet. Frågeställningen har vidare varit föremål för en utförlig diskussion och beredning inom alla relevanta delar av regeringskansliet.
Kurt Ove Johansson: Men varför drog inte statsministern detta i Utrikesnämnden?
Carl Bildt: För det första har jag aldrig i Utrikesnämnden dragit några anföranden som jag skall hålla. För det andra var detta ingen ny ståndpunkt. Om jag hade kommit dragande med detta till Utrikesnämnden skulle detta ha kunnat uppfattas som om jag insinuerade att ledamöterna hade suttit och sovit när detta sagts vid upprepade tillfällen under ett och ett halvt års tid. Det var ju ingen ny ståndpunkt. Vi hade diskuterat den i riksdagen, och den hade redovisats i officiella publikationer. Publikationen Utrikesfrågor tillställs samtliga riksdagens ledamöter. Jag tror inte att samtliga läser den, men man får förutsätta att åtminstone ledamöterna i utrikesutskottet och Utrikesnämnden gör det. Det är självklart att jag inte går till Utrikesnämnden och ställer frågor om ett anförande som innehåller ståndpunkter som är offentligt redovisade långt tidigare.
Kurt Ove Johansson: Jag har framför mig en artikel i Svenska Dagbladet, där Rolf H Lindholm, som är minister och chef för Skyddsmaktssekretariatet på UD, uttrycker precis samma sak, nämligen att statsministern skapar osäkerhet om svensk neutralitetspolitik. Jag förmodar att Lindholm inte kan beskyllas för att framföra annat än en saklig ståndpunkt. Så nog finns det väl många som verkligen har ifrågasatt det tal som statsministern höll den 17 november?
Carl Bildt: Rolf Lindholm känner jag inte, och han är inte verksam i dessa delar inom utrikesförvaltningen. Den frågeställning som är aktuell har diskuterats och beretts med den samlade folkrättsliga kompetensen inom utrikesförvaltningen, till vilken herr Lindholm icke hör.
Kurt Ove Johansson: Det finns ju fler personer än han och t.o.m. tidningar utomlands som har ställt sig den frågan.
Carl Bildt: T.ex.?
Kurt Ove Johansson: T.ex. Aktuellt i Köpenhamn.
Jag skulle även kunna visa utdrag ur tyska tidningar, och jag skall gärna tillställa statsministern dessa, om han inte tror mig på den punkten.
Carl Bildt: Vad som infann sig var också en viss förundran över den socialdemokratiska reaktionen. Den förundran har inte blivit mindre sedan socialdemokratin därefter -- tack och lov -- har anslutit sig till den sakståndpunkt som jag företrädde också i anförandet den 17 november.
Kurt Ove Johansson: Den förundran finns i varje fall inte i det material som jag har. Däremot är man förundrad över att statsministern höll det där talet den 17 november.
Carl Bildt: Det är fullt möjligt, men nu skall jag återigen säga att jag icke utformar svensk utrikes- och säkerhetspolitik vare sig med hänsynstagande till opinionsundersökningar eller till danska publikationer. Jag gör det i stället med fast förankring både i riksdagens politik och i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska intresse, och jag gör det efter noggrann beredning av alla viktigare ståndpunktstaganden i alla de fora där en sådan beredning skall ske, till vilka den danska tidningen Aktuellt icke hör.
Kurt Ove Johansson: Statsministrar före Carl Bildt har faktiskt bemödat sig om att se till att det i Sveriges utrikespolitik skall råda en mycket bred överensstämmelse. Statsministern kan väl inte heller förneka att man använder Utrikesnämnden som ett instrument för att åstadkomma detta. Jag blir mycket förvånad när statsministern uttalar sig på det här sättet i utrikespolitiska frågor och sedan säger att det inte var alldeles okontroversiellt, men ändå inte har funnit anledning att ta upp detta i Utrikesnämnden. Jag tycker att det är mycket förvånande att statsministern inte utnyttjar de instrument som finns för att få samstämmighet i svensk utrikespolitik.
Carl Bildt: Vad är det för fel på Sveriges riksdag som instrument? Är det fel att jag har frågedebatter i kammaren?
Kurt Ove Johansson: Det är inget fel på Sveriges riksdag som instrument -- tvärtom. Det är bara det att de beslut som riksdagen har fattat inte överensstämmer med synpunkter som statsministern framförde i sitt tal den 17 november.
Carl Bildt: Det är Kurt Ove Johanssons tolkning just nu, även om den inte överensstämmer med vad andra företrädare för socialdemokratin har sagt.
Jag har fört fram denna ståndpunkt gång på gång också i Sveriges riksdag. Jag tror att den är betjänt av en offentlig debatt, och en sådan debatt har också förts. Text efter text har varit tillgänglig för alla som velat intressera sig för dessa frågor. Det är inte på minsta sätt något hemlighetsmakeri.
Utan att föra den diskussionen för långt var väl påståendet om att alla mina företrädare som statsministrar har ansträngt sig för en bred consensus om varje del av utrikes- och säkerhetspolitiken, med användande av bl.a. Utrikesnämnden, historiskt sett relativt djärvt. Jag skall här inte gå in på detaljer, men det under föregående mandatperiod viktigaste enstaka utrikespolitiska ställningstagande och uttalande som den då sittande regeringen gjorde var beskedet den 26 oktober 1990 om att man avsåg att ansöka om medlemskap i EG. Jag tror att Kurt Ove Johansson och jag kan vara överens om att det var det viktigaste enstaka besked som gavs. Hade Utrikesnämnden kallats in för att ta ställning till det? Nej! Kallades Utrikesnämnden in efteråt? Nej!
Jag klagade inte så mycket, för jag tyckte att det var ett bra ställningstagande, och jag hade efterlyst detta ställningstagande under flera år. Men inte var Utrikesnämnden involverad! För övrigt var inte ens hela regeringen informerad. Men det är en annan sak.
Elvy Söderström: Konstitutionsutskottet skall göra en granskning ur konstitutionella synpunkter. Eftersom statsministern inte svarar på frågor utan i stället mer eller mindre håller små tal, vill jag -- för att vi skall vinna klarhet -- upprepa några frågor.
Samrådde statsministern med utrikesministern inför sitt tal den 17 november?
Carl Bildt: Med utrikesförvaltningen, ja! Utrikesministern hade självfallet varit med i beredningen av själva sakståndpunkten, men det var i och för sig långt tidigare.
Elvy Söderström: Informerades samtliga partier i regeringen inför talet den 17 november?
Carl Bildt: Frågeställningen har beretts i regeringskretsen i dess helhet. Det är ju en lång serie av fyra, fem eller sex olika uttalanden i samma ämne. Alla dessa är inte beredda -- vi har också annat att göra. Men sakståndpunkten har diskuterats i regeringskretsen i dess helhet.
Elvy Söderström: Kan statsministern redogöra för vad som menas med "regeringskretsen i dess helhet"?
Carl Bildt: Med det menas regeringskretsen i dess helhet!
Elvy Söderström: Undantaget vissa statsråd?
Carl Bildt: Nej!
Elvy Söderström: Jag skulle vilja att statsministern klargör när statsministern anser att ärenden som rör svensk säkerhetspolitik skall behandlas i Utrikesnämnden.
Carl Bildt: Före avgörande av utrikesärende av större vikt skall regeringen höra Utrikesnämnden. Så sker också.
Elvy Söderström: Och detta ärende anser inte statsministern vara av större vikt?
Carl Bildt: Anföranden är icke ärenden. Ärenden är, vilket torde vara bekant, sådant som föranleder beslut, diarieförs och protokollförs. Anföranden är aldrig ärenden.
Elvy Söderström: Innehållet i anförandena torde väl ändå vara ärenden -- detta tal har ju föranlett en hel del debatt.
Carl Bildt: Det är inte ett ärende i formell konstitutionell mening. Anföranden är aldrig ärenden i den mening som vi lägger in i detta begrepp.
Elvy Söderström: Har statsministern tidigare tagit upp denna fråga i Utrikesnämnden? Jag tänker då på de tidigare tillfällen då statsministern har berört frågan om vår syn på säkerhetspolitiken.
Carl Bildt: Det är inte kutym att offentligt redovisa överläggningar i Utrikesnämnden. De finns tillgängliga på annat sätt för utskottets ledamöter, om intresse finns.
Granskningsärende angående statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m.
Kurt Ove Johansson: Det är snabba kast i ärendena.
Under din tid som statsminister har diskussionens vågor stundtals gått höga beträffande sambandet mellan statsrådens ämbetsutövning och deras aktieinnehav.
På vilket sätt har den debatt som förts påverkat ditt synsätt på detta område?
Carl Bildt: Det har påverkats i den meningen att jag mycket nära har följt konstitutionsutskottets beredning av detta ärende. Det ledde som bekant fram till att konstitutionsutskottet förra våren avgav ett betänkande, som sedermera godkändes av riksdagen. Detta är ett betänkande som jag i varje del kan ansluta mig till och som jag tycker ger en god redovisning av både sakläget och principfrågan.
Därutöver har vi tillsatt den s.k. Etikkommittén, som i november förra året redovisade en promemoria. Denna har varit föremål för beredning också inom regeringen. Efter denna beredning har vi tagit fram ett utkast till slutsatser, som just nu är föremål för samråd med den parlamentariska oppositionen, och vi avvaktar reaktionen från denna innan vi går vidare.
Kurt Ove Johansson: Om du vid regeringsbildningen 1991 hade haft den erfarenhet i dessa frågor som du nu som regeringschef har fått, då skulle kanske ditt råd till de aktieinnehavande statsrådskandidaterna ha blivit ett annat.
Carl Bildt: På vilken punkt då? Utskottet har ju självt tagit ställning till denna fråga. Utskottet konstaterar att statsministern har det formella, hela och odelade ansvaret i denna fråga och att statsministrar vid de regeringsbildningar som utskottet har haft anledning att titta på har ägnat sig åt denna fråga och införskaffat relevant information. Utskottet har inte haft anledning att i något av de fall som utskottet har granskat rikta erinringar mot det sätt på vilket detta har skett.
Kurt Ove Johansson: Men statsministern måste ju ändå medge att vissa statsråds aktieinnehav och förmögenhetsförvaltning har varit mer problematiska för regeringen än vissa andra statsråds. Ta t.ex. näringsministerns aktieinnehav. Detta har ju inte varit helt problemfritt. Våra undersökningar visade ju att han deltagit i beslut i ärenden där han har intressen. Statsministern minns säkert att vi för ett år sedan talade om alla de jäv som förelåg i det sammanhanget.
Carl Bildt: Nej, det var inte det vi talade om. Jag var mycket noga med att då hela tiden framhålla, att det som Kurt Ove Johansson sade var jäv, det var icke jäv. Vi hade tagit till en mycket betydande säkerhetsdistans.
Jag har noterat att utskottet i sitt betänkande konstaterade beträffande de fall som Kurt Ove Johansson tagit upp, anförde: "Inget av besluten i dessa ärenden är enligt utskottets bedömning sådana att deltagande i handläggningen skulle kunna anses konstituera intressejäv för de berörda statsråden." Utskottet anslöt sig sålunda till ståndpunkten att några jävssituationer i den mening man egentligen lägger i detta begrepp över huvud taget inte hade uppstått.
Kurt Ove Johansson: Men det var jävsliknande situationer.
Carl Bildt: Nej!
Kurt Ove Johansson: Det jag pratade med statsministern om när han var här i utskottet för ett år sedan var jävsliknande situationer. Vi redovisade då de jävsliknande situationer som bl.a. näringsministern hade befunnit sig i.
Carl Bildt: Jag sade hela tiden att det icke var jäv men att vi tagit ut ett säkerhetsavstånd. Vi tar ut maximala säkerhetsavstånd -- det gäller också mig själv -- och vi har konstaterat att det icke i någon av dessa situationer har kommit i lägen där det förelegat jäv.
Kurt Ove Johansson: Men statsministern kan väl ändå inte förneka det faktum att det i regeringen finns ledamöter som innehar stora aktieposter och att det har medfört vissa problem för regeringens arbete. Det har ju tillsatts en etikkommitté, och det finns i regeringskansliet åtminstone en person som före varje regeringssammanträde granskar att det inte uppstår någon jävssituation. Statsministern säger själv att han tagit ut ett väldigt stort säkerhetsavstånd. Efter det kan han inte gärna säga att regeringsledamöternas aktieinnehav inte skulle utgöra något problem.
Carl Bildt: I den hantering som vi har inom regeringskansliet skulle jag nog våga påstå att detta inte är något problem. Vad som sker är att man rutinmässigt tar ut det maximala säkerhetsavståndet. Jag har, som jag redovisade i går, 66 aktier i Nobel. Dessa disponerar jag knappt, eftersom de är föremål för tvångsinlösen. I formell mening disponerar jag emellertid dessa aktier. Skall regeringen behandla ett ärende som har anknytning till någonting som är av intresse för Nobelindustrier, så lyfts jag bort från det ärendet och deltar icke i beslutet.
Innan jag gick hit frågade jag rättschefen på Statsrådsberedningen hur omfattande han bedömde att detta var. Han gjorde bedömningen att det gäller tre till fem ärenden i veckan. Man kan då fråga sig om detta inte medför att statsråd inte har möjlighet att delta i beredningen av ärenden. Det är emellertid mycket vanligt att statsråd överlåter ärenden till andra, framför allt på grund av att de inte är närvarande vid regeringssammanträdet. Det kan bero på allt ifrån att de är engagerade i riksdagen till utrikes resor eller andra engagemang. Det är ett vida större antal ärenden som överlåts på annat statsråd på grund av frånvaro från regeringssammanträde än på grund av att vi tar ut ett så stort säkerhetsavstånd. Detta är inget problem.
Kurt Ove Johansson: Även i fjol konstaterade statsministern att man tagit ut ett stort säkerhetsavstånd.
Carl Bildt: Maximalt!
Kurt Ove Johansson: Ja, maximalt. Det konstaterandet gör han även i dag. Statsministern säger att t.o.m. ett "ynka" -- om jag får uttrycka det så -- aktieinnehav gör att man ställs vid sidan om. Då kan väl statsministern inte förneka att det faktum att det finns regeringsledamöter som har stora aktieinnehav är ett problem i regeringsarbetet.
Carl Bildt: Kurt Ove Johansson tycks tro att detta förorsakar praktiska problem i regeringens hantering av ärendena. Så är icke fallet!
Kurt Ove Johansson: Ni har tillsatt en etikkommitté. Den hade säkerligen inte tillsatts, om det inte hade varit så att Carl Bildts regering har många ledamöter med stora aktieinnehav. Ni har också tillsatt åtminstone en person som före regeringssammanträdena granskar att något statsråd inte skall hamna i en jävssituation.
Carl Bildt: Vi har inte tillsatt någon.
Kurt Ove Johansson: Men det finns en person som har den uppgiften?
Carl Bildt: Jo, men vederbörande har många andra arbetsuppgifter också -- den här är en mycket begränsad arbetsuppgift för den personen. Det har inte heller nyanställts någon personal för den uppgiften.
Kurt Ove Johansson: Det sade jag inte heller. Men vi konstaterar att det finns en person som inför regeringssammanträdena kontrollerar att något statsråd inte kommer i en jävssituation på grund av sitt aktieägande. Då kan väl statsministern inte säga annat än att det är ett problem att det finns regeringsledamöter som är ganska aktietäta!
Carl Bildt: Det är klart att hanteringen av regeringsärendena är mycket omfattande. Det avgörs varje vecka ett stort antal ärenden -- det kan variera mellan några hundra och ettusen. Det krävs en ganska omfattande apparat för att formellt hantera dessa ärenden. Det beror inte minst på det förhållande som jag tidigare nämnde, nämligen att alla statsråd inte alltid är närvarande. De kan t.o.m. vara sjuka. Deras ärenden läggs då över på annat statsråd. Den del av denna hantering som beror på det vi nu diskuterar är intill ytterlighet marginell. Det går inte att med några rimliga mått beskriva detta som ett problem.
Kurt Ove Johansson: Detta har vi tidigare talat mycket ingående om. Men jag konstaterar att man av statsministerns svar faktiskt kan läsa ut att detta med aktieägandet inte är problemfritt, eftersom man ändå varit tvungen att vidta en hel del åtgärder. Det visar ändå att statsrådens aktieägande är ett problem. Om Carl Bildt hade satt samman sin regering av personer som inte ägde några aktier, hade det inte behövts någon etikkommitté eller någon person som granskar att det inte uppkommer jävssituationer.
Carl Bildt: Detta är en av många uppgifter som Etikkommittén och denna person har. Sedan skall man ha klart för sig att vi har en jävsbevakning även i övrigt. Jäv kan ju uppkomma även i andra fall. Den bevakningen måste alltså finnas alldeles oavsett om regeringsledamöterna äger aktier eller inte.
Det bör också konstateras att man inte kan säga att det är fel att till statsråd utse personer bara därför att de äger aktier. Om detta är utskottets uppfattning är det klart att i varje tänkbar situation som kan uppkomma måste det vara en naturlig del av beredningen av regeringsärendena att också bevaka detta. Men att framställa detta som en stor och mödosam, arbetsbelastande och tung apparat är fel -- så är det inte!
Kurt Ove Johansson: Ett av statsministerns statsråd har en aktieportfölj som förvaltas av hans eget företag. Tycker statsministern att det är en snygg lösning.
Carl Bildt: Är det inte så att han deponerat aktierna i S-E-Banken?
Kurt Ove Johansson: Jo, men det skedde först den 12 april, tio dagar innan han i fredags skulle besöka konstitutionsutskottet. Han har haft två och ett halvt år på sig att göra det, men han gjorde det inte förrän tio dagar före utskottsutfrågningen.
Carl Bildt: Jag har ingen erinran mot det sätt på vilket statsrådet Ulf Dinkelspiel har handlagt sina affärer.
Kurt Ove Johansson: Men det måste väl ändå vara på det sättet att statsministern inte tyckte att det var någon särskilt snygg lösning som han hade före den 12 april.
Carl Bildt: Jag har inte haft anledning att ha några synpunkter på det, och jag tänker inte ha det nu heller. Det har inte heller Etikkommittén haft. Detta är också ett förhållande som under lång tid varit känt för utskottet.
Kurt Ove Johansson: Jag tolkade Dinkelspiels svar på frågor i fredags så, att ett av skälen till att han hade deponerat aktierna i S-E-Banken berodde just på Etikkommittén.
Carl Bildt: Det har inte funnits anledning vare sig för regeringen eller Etikkommittén att ha synpunkter på detta. Sedan kan Ulf Dinkelspiel göra de dispositioner han anser vara bäst för att undvika varje spår av misstanke. Ulf Dinkelspiel ser mycket minutiöst till att inte en skugga av misstanke kan uppkomma. Det innebär att han vidtar åtgärder som går betydligt längre än vad det egentligen på saklig grund skulle finnas skäl till.
Kurt Ove Johansson: Men det förhåller sig på det sättet att Dinkelspiels aktieinnehav nu är fryst i en depå i S-E-Banken.
Carl Bildt: Fryst har det varit hela tiden.
Kurt Ove Johansson: Det är det sedan den 12 april.
Carl Bildt: Det har varit fryst hela tiden, även om det inte har varit fryst i S-E-Banken.
Kurt Ove Johansson: Fryst har det inte varit -- den uppgiften har vi alla fall inte fått i utskottet.
Carl Bildt: Fråga statsrådet Dinkelspiel. Ni hade ju honom här i fredags, och jag vet inte om Kurt Ove Johansson frågade honom då. Jag noterade förut att det inte finns någon misstanke på något sätt hos någon av utskottets företrädare att statsrådet Dinkelspiel skulle ha gjort någonting som kunde anses vara felaktigt.
Kurt Ove Johansson: Jag underströk särskilt vid utfrågningen av Dinkelspiel att det inte finns någon i konstitutionsutskottet som vill påstå eller tror att han på något otillbörligt sätt skulle ha utnyttjat sin ställning.
Carl Bildt: Jag ansluter mig gärna till den ståndpunkten.
Kurt Ove Johansson: I 6:9 regeringsformen sägs att ett statsråd skall ha förtroende hos allmänheten. Man kan inte komma ifrån att allmänheten ibland har ställt sig litet frågande till diskussionen om jävsliknande skäl och undrat hur det förhåller sig på den punkten. Jag utgår från att statsministern inte tycker att det är särskilt konstigt att allmänheten har ställt sig dessa frågor.
Carl Bildt: Det beror naturligtvis på vilken information som allmänheten har nåtts av. Jag har förstått att det i fredags var en diskussion här om en viss publicitet i Aftonbladet, bl.a. med uttalanden av konstitutionsutskottets ordförande. Den som läste de artiklarna fick ju intrycket av att statsrådet Dinkelspiel var inblandad i en svårartat smutsig hantering. Vi vet alla att det var fel och att varje form av anklagelse som i det sammanhanget riktades från vem det nu vara månde mot statsrådet Dinkelspiel var felaktig, osaklig och osannfärdig.
Kurt Ove Johansson: Jag skall ställa några frågor om Volvo--Renault-affären. Var det inte så att ledningen för Volvo höll den svenska regeringen ytterligt väl informerad om utvecklingen och måste det inte vara regeringens skyldighet att hålla sig väl underrättad om hur en så betydande affär för vårt land utvecklar sig? Var det så att regeringen, inklusive Ulf Dinkelspiel, fick verkligt goda informationer om Volvo--Renault-affären?
Carl Bildt: Jag är tacksam för att Kurt Ove Johansson tar upp denna sak. Jag har läst protokollet från fredagens utfrågning på denna punkt. Det har sin bakgrund i vad utskottets ordförande sade i Aftonbladet den 5 februari, nämligen att han "med säkerhet kan säga att såväl Ulf Dinkelspiel som regeringen i förväg kände till att fusionen inte skulle bli av". Han sade också: "Ulf Dinkelspiels tvivelaktiga affärer kan skada Sveriges mycket känsliga förhandlingar med EU."
I fredags upprepade utskottets ordförande att han visste att regeringen också i slutskedet hade fått information om att fusionen mellan Volvo och Renault icke skulle bli av.
Jag vill kategoriskt och entydigt dementera att så var fallet. Om Kurt Ove Johansson är intresserad av en detaljerad redovisning för samtal och kontakter som förekom kan jag lämna det.
Kurt Ove Johansson: Statsministern menar alltså att regeringen inte var fullständigt informerad om Volvo--Renault-affären. Har inte regeringen en skyldighet att i en så pass omfattande affärssituation hålla sig välinformerad?
Carl Bildt: Nej, regeringen har skyldighet att informera sig om det som regeringen skall vara informerad om men inte att lägga sig i sådant som regeringen inte skall lägga sig i.
Detta var föremål för en viss diskussion. Jag framhöll mycket tydligt att jag ansåg att detta var en fråga för Volvos ledning och för Volvos ägare att ta ställning till. I ett skede var jag engagerad och involverad, och det gällde regeringen i dess helhet, eftersom jag informerade regeringen. Jag hade kontakter med den franske premiärministern Edouard Balladur, vilket var ett led i kontakter som Volvo hade med den franske industriministern Gérard Longuet och den franske finansministern Edmond Alphandéry. Detta resulterade sedermera i två brev, ett från premiärministern Balladur till mig och ett från finansministern och industriministern i Paris till Sören Gyll och Pehr G Gyllenhammar. Dessa brev inkom den 22 november.
Den sista kontakt som jag över huvud taget hade med företrädare för Volvo under detta skede hade jag relativt sent på måndagkvällen den 22 november. Därefter förekom ingen kontakt mellan Volvos koncernledning och regeringen. Varje påstående om att regeringen skulle ha förhandsaviserats om vad som inträffade vid Volvos styrelsesammanträde torsdagen den 2 december är kategoriskt felaktigt.
Kurt Ove Johansson: Men genom sin position i regeringen måste naturligtvis utrikeshandelsministern ha en kunskap som är guld värd för dem som opererar på börserna. Öhman Fondkommission handlar ju också med aktier.
Carl Bildt: Är det så att Kurt Ove Johansson sitter här och insinuerar att Ulf Dinkelspiel har bedrivit insidertrading eller farit i väg med information till Öhman Fondkommission, då får Kurt Ove Johansson göra det och då skall jag ta itu med det. Men insinuationer av det slaget har förekommit tillräckligt ofta från företrädare för socialdemokratin för att jag skall anse att det är acceptabelt.
Kurt Ove Johansson: Jag har inte kommit med några insinuationer, som statsministern säger i ett upphetsat tillstånd. Jag försöker få reda på fakta som har betydelse för granskningen av det här ärendet. Om det är nödvändigt kan jag upprepa för statsministern att ingen i KU -- jag tror att jag kan tala för alla ledamöter -- misstänker Ulf Dinkelspiel för att på ett otillbörligt sätt ha utnyttjat sina informationer om Volvo--Renault-affären. Men det måste väl ändå vara oerhört viktigt att kunna konstatera hur regeringen håller sig informerad i sådana affärer.
Jag har framför mig en promemoria, där det sägs att Ulf Dinkelspiel vid utfrågningen med honom den 22 april uppgivit att hans aktieinnehav numera finns fryst på en depå i S-E-Banken. Det har på departementet vid förfrågan uppgivits att detta anmälts den 12 april. Depån omfattar dock inte de till fondkommissionärsfirman anknutna värdepapperna, fyra sorter.
Detta framgår av det material jag har. Nog måste väl ändå statsministern ha förståelse för att en bred allmänhet satte kvällskaffet i vrångstrupen när en kvällstidning hade att berätta att Öhman Fondkommission, som Ulf Dinkelspiel är en icke oväsentlig ägare i, ett par dagar innan fusionen gick i stöpet köpte Volvoaktier för 90 miljoner. Någon dag därefter värderades dessa aktier till 120 miljoner.
Det är väl inte så konstigt att en bred allmänhet höjer på ögonbrynen, allra helst när en regeringsledamot som borde ha goda informationer i en sådan här affär också är ägare i denna fondkommission. Jag tycker att statsministern åtminstone borde medge att det inte är så konstigt att allmänheten reagerade så och att det måste anses vara ett problem med en minister som har en betydande position i det här sammanhanget och ett stort aktieinnehav.
Carl Bildt: Kurt Ove Johansson vet att uppgifterna i Aftonbladet var felaktiga.
Kurt Ove Johansson: Det vet jag inte, och det är därför jag ställer frågor.
Carl Bildt: Har Kurt Ove Johansson tagit del av Ulf Dinkelspiels skrivelse av den 23 mars till utskottet?
Kurt Ove Johansson: Ja, vi hade ju en diskussion i fredags om Dinkelspiels skrivelse, så jag har naturligtvis sett den.
Carl Bildt: Där framgår bl.a. att de uppgifter i Aftonbladet som Kurt Ove Johansson nu redovisar inte är korrekta.
Kurt Ove Johansson: Min fråga till statsministern var ju om han tycker att det är konstigt....
Carl Bildt: På frågan om man kan sätta kaffet i halsen när man läser Aftonbladet är svaret ja.
Kurt Ove Johansson: Kaffet kan man få i vrångstrupen också av andra skäl.
Carl Bildt: På den punkten är vi alldeles överens. Men det är riktigt att man kan få kaffet i vrångstrupen när man läser artiklar som är grundade på felaktig information. Dessa artiklar innehöll dessutom uttalanden som gjorde att det fanns ännu större anledning att sätta kaffet i vrångstrupen.
Det var just mot denna bakgrund som Ulf Dinkelspiel redovisade samtliga fakta i målet i en skrivelse av den 23 mars till konstitutionsutskottet. Det gjorde han också mot bakgrund av att ledamöter av utskottet hade uttalat i tidningen att denna fråga skulle bli föremål för behandling. Jag noterar att det inte ställdes någon fråga till Ulf Dinkelspiel när han var här i fredags om sakmaterian i de olika affärerna. Den implicita anklagelse som Kurt Ove Johansson för fram nu, baserad på vad Aftonbladet skrev, dementeras uttryckligen i skrivelsen den 23 mars. Jag tycker att det är litet konstigt att Kurt Ove Johansson inte passade på tillfället att fråga Ulf Dinkelspiel i fredags.
Kurt Ove Johansson: Den tidning som vi nu diskuterar har alltså hävdat att några dagar innan Volvoaffären gick i stöpet, så köpte Öhman Fondkommission aktier i Volvo för 90 miljoner. Jag vet inte om den uppgiften är riktig eller inte. Men några dagar efter affären är dessa aktier värda 120 miljoner. Vet statsministern verkligen att det förhåller sig så, att Öhman Fondkommission några dagar innan Volvoaffären gick i stöpet inte köpte några aktier i Volvo?
Carl Bildt: I den mån statsrådet Dinkelspiels skrivelse av den 23 mars till konstitutionsutskottet inte är tillgänglig skall jag läsa upp vad som där står:
"2. Det är riktigt att Öhman Fondkommission för kunders och egen räkning under tiden närmast före den spruckna fusionen köpte Volvo B-aktier (den utan jämförelse mest omsatta aktien) för ett sammanlagt belopp av ca 78 miljoner kronor. Under samma tidsperiod sålde emellertid företaget också Volvo B-aktier till ett belopp av ca 71 miljoner kronor. Nettoköpen uppgick alltså till ca 7 miljoner kronor. Till yttermera visso svarade dessa köp och försäljningar för nästan exakt Öhmans marknadsandel på börsen. Allt detta enligt bifogad statistik som har tagits fram av Finansinspektionen och som jag sedermera har tagit del av.
3. Det finns inte någon som helst sanning i Thage G Petersons uppgift att jag skulle ha ägt kännedom om den spruckna Volvo--Renault-fusionen på förhand. För det första har jag -- på grund av att jag sedan länge äger 300 aktier i Volvo -- över huvud taget inte deltagit i behandlingen av några ärenden som berör Volvo. För det andra har jag inte heller på annan väg nåtts av information om att regeringen eller regeringen närstående skulle ha fått förhandsinformation att fusionen spruckit; själv tog jag del av uppgiften genom den televisionssända presskonferensen på kvällen den 2 december. För det tredje ifrågasätter jag om sådan information över huvud taget fanns tillgänglig annat än kort tid före tillkännagivandet, eftersom styrelsesammanträdet i Volvo ägde rum samma dag som beslutet tillkännagavs."
Mot bakgrund av de fakta som Ulf Dinkelspiel har redovisat för konstitutionsutskottet och som Kurt Ove Johansson inte passade på det utmärkta tillfället att fråga Ulf Dinkelspiel om i fredags, så sätter man kaffet i vrångstrupen både inför Aftonbladet och en del annat i den frågan.
Thage G Peterson: Jag vill gå in och göra några kommentarer.
Statsministern minns fel på en punkt, nämligen när det gäller att statsråd har deltagit i beslut där de borde ha förklarat sig jäviga. Jag går då på en promemoria som kom från Statsrådsberedningen och som var föremål för förra årets granskning och som finns redovisad. Det finns där en förteckning över ärenden i vars behandling statsråd hade deltagit men borde ha förklarat sig jäviga. Den promemorian finns i förra årets granskningsbetänkande.
Carl Bildt: Och ledde till den slutsats som jag redovisade att utskottet drog.
Thage G Peterson: Det fanns dessutom en reservation. Denna promemoria från Statsrådsberedningen visar att det förekom ett antal sådana ärenden. Statsministern minns alltså fel på den punkten.
Det andra jag vill säga med anledning av en fråga av Kurt Ove Johansson är att det hade varit snyggt av statsrådet Dinkelspiel om han i fredags när han utfrågades i KU hade upplyst utskottet om att han blott för några dagar sedan hade ändrat fondförvaltningen. Den uppgift som vi hade kom också från Statsrådsberedningen, och den uppgiften var att det inte hade gjorts några förändringar i fondförvaltningen. Ulf Dinkelspiel hade nu funnit för gott att flytta aktieförvaltningen från sig själv, dvs. från Öhman Fondkommission, till S-E-Banken. Jag håller med Kurt Ove Johansson att det hade varit snyggt om han hade upplyst KU om att han hade ändrat detta för bara några dagar sedan.
Nu skall jag komma till en fråga till statsministern. Som framgår av sidan 17 i det ojusterade protokollet från utfrågningen i fredags svarade Ulf Dinkelspiel att han inte visste om Volvoledningen hade hållit regeringen informerad om Volvo--Renault-affären. Han hade i varje fall inte sökt eller tagit del av sådan information av det skälet att det skulle strida mot de etikregler som regeringen lagt fast för bl.a. aktieägande statsråd.
Är det så att regeringen har beslutat att Etikkommitténs rekommendationer skall stå över regeringsformen?
Carl Bildt: Nej!
Thage G Peterson: Det var ett bra svar, och då kan vi utgå från att Etikkommitténs regler endast är en intern promemoria för regeringsarbetet och att regeringsformen ålägger statsråd att söka information därför att -- och det är bakgrunden till min kritik som förmedlades av Aftonbladet -- regeringen arbetar som ett kollektiv. Jag ber att få omnämna detta. Regeringens beslut är kollektiva. I konsekvens med detta följer att varje statsråd inte bara har rätt att få information utan också är skyldig att ta in all information som följer av det kollektiva ansvaret.
Kan vi vara överens på den punkten?
Carl Bildt: Ja!
Thage G Peterson: Vill statsministern förneka att Volvoledningen höll regeringen informerad om alla turer i Volvo--Renault-affären?
Carl Bildt: Ja!
Thage G Peterson: I så fall är den uppgift som jag förfogar över från Volvoledningen inte korrekt.
Carl Bildt: Ja!
Thage G Peterson: Fick inte statsministern någon information i slutskedet, dvs. den 28/11 till den 2/12, om händelseutvecklingen och om att avtalet höll på att spricka.
Carl Bildt: Nej!
Thage G Peterson: Statsministern hade alltså inga kontakter med Volvoledningen på den punkten?
Carl Bildt: Jag hade kontakt den 22 november på kvällen med Volvos styrelseordförande P G Gyllenhammar.
Thage G Peterson: Var det den sista kontakten som statsministern hade med Volvoledningen?
Carl Bildt: Ja, innan det sprack.
Thage G Peterson: Hade statsministern kontakt med P G Gyllenhammar dagen innan det sprack?
Carl Bildt: Dagen före var jag på besök hos president Clinton i Washington och hade inte möjlighet att ha kontakt med Volvos styrelseordförande, och han sökte mig inte heller.
Thage G Peterson: Statsministern säger att den sista informationen som regeringen fick om Volvo--Renault-affären var den 22/11.
Carl Bildt: Ja, i meningen direktkontakt. Jag hade ingen kontakt efter den tidpunkten.
Thage G Peterson: Och inte någon av statsministerns medarbetare heller?
Carl Bildt: Ingenting som har rapporterats till mig.
Thage G Peterson: Näringsministern Per Westerberg kontaktade sin franske kollega när det höll på att gå snett i affären. Vad berodde den kontakten på?
Carl Bildt: Den berodde på en diskussion som vi då hade och som grundade sig på en begäran från Volvo. Det ledde också till att jag hade de av mig nyss redovisade kontakterna med den franske premiärministern.
Thage G Peterson: Men det fanns en oro i regeringen för att Volvoaffären skulle gå om styr?
Carl Bildt: Detta var en fråga för Volvo. Jag vet inte om detta är ett granskningsärende -- i så fall är det väl möjligen en granskning av utskottets ordförandes uttalande; det kan ju finnas skäl till det.
Det fanns anledning att understryka -- och det gjorde jag vid flera tillfällen -- att detta var en affär för Volvos koncernledning och för dess styrelse och ägare att ta ställning till. Jag sade samtidigt att det är en självklarhet för mig som statsminister att säga att om Volvo vill ha någon typ av hjälp, så skall man få det. I ett visst läge, som vi alla erinrar oss, var det en viss diskussion om den franska regeringens intentioner vad gäller privatisering. Detta ledde till kontakter mellan såväl näringsminister Per Westerberg och den franske industriministern Longuet som kontakter mellan mig och premiärminister Balladur. Dessa resulterade i de brev som är dagtecknade den 21 november och som jag tror offentliggjordes den 22 november.
Därefter hade jag ingen kontakt med Volvos koncernledning. De påståenden som har förts fram i detta utskott om att jag eller någon annan skulle ha förhandsinformerats om vad som skulle inträffa på Volvos styrelsesammanträde på seneftermiddagen den 2 december är felaktiga. Utskottets ordförande kan ju själv vara mitt vittne i denna del. Alla vet ju nu i efterhand att det var ett ganska stormigt styrelsesammanträde. Jag tror inte att det var någon som deltog i det sammanträdet -- utom möjligtvis en -- som var riktigt säker på vad det skulle sluta i. Jag var under den tiden upptagen av relativt utdragna överläggningar med utskottets ordförande. Vi satt då i slutskedet av författningssamtalen, vilka -- om jag inte missminner mig -- började klockan 15.30 den dagen. Jag hade tidigare på morgonen anlänt från Washington och hade haft regeringssammanträde och beredning. Därefter förberedde jag författningssamtalet.
Jag vill återigen säga kategoriskt och entydigt att de påståenden som är en del av anklagelsen mot statsrådet Dinkelspiel om att vi skulle ha förhandsinformerats om att fusionen skulle spräckas i samband med styrelsesammanträdet torsdagen den 2 december är felaktiga. Utskottets ordförande använde uttrycket "att det skulle vara snyggt" om man gjorde på ett visst sätt. Det vore snyggt om man kunde konstatera att så här var det!
Thage G Peterson: Jag vill konstatera ett par saker.
Volvo--Renault-affären är inget granskningsärende, men den har kommit in i utfrågningen. Öhman Fondkommission är heller inte något granskningsärende. Men eftersom statsministern säger att utskottets ordförande har lämnat felaktiga uppgifter, måste jag säga att jag inte har lämnat felaktiga uppgifter, beroende på att regeringen enligt regeringsformen arbetar som ett kollektiv och får tillgång till information. Om regeringen inte har fått någon information efter den 22 november, måste regeringen ändå med hänsyn till de turer som förekom i Volvo--Renault-affären ha varit medveten om att affären var på väg att spricka. Det kan inte ha varit någon överraskning för regeringen med hänsyn till den starka gruppen i opposition i styrelsen, som blev alltmer högljudd. Regeringen måste ha varit medveten om att det var fråga om annat än spekulationer.
Jag tillbakavisar kategoriskt och entydigt de insinuationer som görs beträffande mina uttalanden. Jag utgår från att regeringen har varit informerad med hänsyn till regeringsformens regler om regeringen som ett kollektiv. Varken jag eller någon annan har beskyllt statsrådet för att ha använt sina förhandsinformationer. Men jag har en uppgift om att regeringen hölls mycket noga och ingående informerad också i slutskedet den 28/11--2/12 och att man väl kände till händelseutvecklingen i affären.
Vad som sedan kan ha stått i tidningen kan inte KU avgöra, utan det är en sak mellan Dinkelspiel och ansvarige utgivaren för Aftonbladet. Det försökte vi förklara för Ulf Dinkelspiel. Han hade inte ens försökt att få ett genmäle i Aftonbladet. KU är ingen tryckfrihetsdomstol, och detta får tas som ett vanligt tryckfrihetsmål.
Carl Bildt: Det är inte fråga om ett tryckfrihetsmål. Såvitt jag förstår var utskottets ordförandes uttalanden alldeles korrekt återgivna. I den meningen kan ju ingen skugga falla över Aftonbladet. Skuggan faller i så fall på annat ställe.
Thage G Peterson: Min utgångspunkt är att regeringen har varit informerad om alla turer i Volvo--Renault-affären.
Carl Bildt: Visst var vi informerade, framför allt om det skede som jag nu redogjorde för. Men implikationen och det påstående som har framförts av utskottets ordförande var ju att regeringen och enkannerligen jag -- det var jag som hade de här kontakterna med styrelseordföranden -- skulle ha haft informationer, och då förutsätter det kollektiva ansvaret att det skulle vara Ulf Dinkelspiels lika väl som Inger Davidsons skyldighet att veta samma sak. Alla kunde alltså anklagas för detta, bara jag visste om det.
Men nu råkar det faktiskt vara så att jag är jag, och jag vet vilken information som jag hade. Jag tror mig veta bättre än vad utskottets ordförande gör, och jag säger kategoriskt och entydigt att jag inte hade fått någon förhandsinformation om det styrelsesammanträde som skulle hållas den 2 december. Jag var under huvuddelen av slutskedet av denna process över huvud taget inte i landet. Jag var, vilket Pierre Schori haft synpunkter på, under helgen dels i Murmansk tillsammans med utrikesminister Kozyrev, dels därefter på ett möte i Moskva. Jag återvände hem från Moskva tidigt på måndag morgon. Jag hade sedvanliga sammanträden här, men absolut inga kontakter med någon företrädare för Volvo. Jag lämnade landet sent på tisdagskvällen, flög till Washington och var där under onsdagen för överläggningar med president Clinton.
Jag återkom tidigt på torsdagsmorgonen, hade regeringssammanträde och därefter författningsöverläggningar med utskottets ordförande. Jag tog via massmedia del av den presskonferens som Volvos avgående styrelseordförande P G Gyllenhammar hade klockan 18.30 på torsdagen. Jag informerades under fredagen relativt utförligt om händelseförloppet såväl av Volvos koncernchef Sören Gyll som av Volvos då avgående styrelseordförande P G Gyllenhammar. Men det var en information som gavs i efterhand.
Jag har ingen synpunkt på detta -- jag tycker att det skall vara så. Detta var inte ett ärende för regeringen. Det var också en medveten politik från vår sida att ansvaret skulle ligga på Volvo.
Varje försök att göra gällande att det förhåller sig på ett annat sätt än vad jag nu säger är kategoriskt felaktigt, och därmed faller varje försök att använda detta för att misstänkliggöra statsrådet Dinkelspiel.
Thage G Peterson: Jag ber statsministern igen att pröva minnet. Är det så att den sista information som statsministern fick av Volvoledningen kom den 22/11?
Carl Bildt: Jag har gått igenom mina anteckningar på den punkten. Jag förde anteckningar om varje kontakt i denna fråga, och jag kan kategoriskt säga att någon information om slutskedet och upplösningen inte lämnades.
Thage G Peterson: Det finns en uppgift om att regeringen fick vara med och ge synpunkter på den presskommuniké som kom om slutskedet.
Carl Bildt: Jag har aldrig hört något så bisarrt.
Thage G Peterson: Statsministern förnekar alltså detta?
Carl Bildt: Vem har framfört detta?
Thage G Peterson: Jag har en uppgift om det, men statsministern förnekar alltså detta!
Carl Bildt: Menar ordföranden Pehr G Gyllenhammars presskommuniké?
Thage G Peterson: Ja, om att affären hade spruckit.
Carl Bildt: Det kom ju ut genom Pehr G Gyllenhammars anförande vid presskonferensen. Är det detta som utskottets ordförande syftar på?
Thage G Peterson: Inte anförandet, utan presskommunikén.
Carl Bildt: Svar nej! Jag visste inte ens om att det fanns en presskommuniké. Men det kan det mycket väl ha varit. Att regeringen skulle ha suttit och redigerat Volvos presskommuniké i ett läge där Volvos styrelse av allt att döma hade annat att syssla med förefaller vara en något djärv hypotes, och det är dessutom fel.
Thage G Peterson: Trots att statsministern förnekar att regeringen på ett tidigt stadium förstod eller var införstådd med att affären skulle spricka?
Carl Bildt: Förstod och förstod! Vad vi nu talar om är huruvida regeringen hade tillgång till information som ingen annan hade, eller hur?
Thage G Peterson: Jag åsyftar den information som Volvoledningen lämnade regeringen.
Carl Bildt: Precis, men det är exklusiv information och inte förmågan att läsa tidningar som ordföranden avser, eller hur?
Thage G Peterson: Som jag sade kunde det inte ha varit någon hemlighet vare sig för regeringen eller Dinkelspiel att affären höll på att spricka. Men det är nästa steg.
Carl Bildt: Hemlighet i den meningen att det inte var någon hemlighet för några av utskottets ledamöter heller? Man kunde ju läsa spekulationer fram och tillbaka i tidningarna. Om utskottets ordförande menar att man inom regeringen kunde förstå att det fanns risk för att affären skulle spricka, är svaret självfallet ja. Men i den meningen var ju Sveriges regering och dess ledamöter inte i någon annan position än någon annan i vårt land och för all del en stor del av den franska allmänheten som fick ta del av samma information.
I slutskedet -- jag skiljer på detta, eftersom vi hade ett skede av mycket intensiva kontakter med både den franska regeringen och Volvos koncernledning, som avslutades på kvällen den 22 november -- förekom ingen exklusiv information till Sveriges regering och skulle heller icke göra det. Jag tror inte heller att det kunde göra det. Nu i efterhand vet vi att det var ett förlopp inom Volvo och mellan Volvo och dess ledande ägare som ägde rum under en ganska kort tidsperiod. Jag befann mig under huvuddelen av denna period utomlands.
Thage G Peterson: Vad statsministern ändå säger här bara bekräftar det utomordentligt olämpliga i att ett statsråd med de uppgifter som Ulf Dinkelspiel har samtidigt äger så omfattande aktieposter att misstankar kan uppstå. Statsministern bekräftar faktiskt här att den som kunde söka information fick tillgång till den informationen, även genom massmedia. Det kunde inte ha varit någon hemlighet för någon i regeringen att affären höll på att spricka.
Carl Bildt: Jag uppfattar det inte som ett konstitutionellt problem att Ulf Dinkelspiel är läskunnig. Han hade tillgång till den information som såväl utskottets ordförande som dess vice ordförande och alla andra hade. Men det fanns i slutskedet ingen exklusiv information till regeringen. Därför är de insinuationer som har riktats mot statsrådet Dinkelspiel felaktiga, och de påståenden som har förekommit om att personer vet att det förekommer sådan information är icke med sanningen överensstämmande. Och jag tycker att insinuationerna mot statsrådet Dinkelspiel, grundade på påståenden om att regeringen skulle ha fått exklusiv information om att affären skulle spricka, är så pass felaktiga att de borde föranleda en ursäkt.
Thage G Peterson: På goda grunder kan man utgå ifrån att samtliga statsråd -- i varje fall både statsministern och statsrådet Dinkelspiel -- genom den allmänna debatten och genom de högljudda protester som förekom inte minst från oppositionen i styrelsen borde ha haft kännedom om att fusionen inte skulle bli av. Det var det som framgick av artikeln i Aftonbladet, och om statsministern och statsrådet Dinkelspiel har något otalt med Aftonbladet måste det klaras upp med dess ansvarige utgivare och inte med KU.
Carl Bildt: Vi må ha mycket otalt med Aftonbladet, men det är inte en fråga för konstitutionsutskottet. En fråga för konstitutionsutskottet är om det fanns någon exklusiv information till regeringen om att affären skulle spricka och om denna information i så fall utnyttjades av statsrådet Dinkelspiel för att göra otillbörliga affärer. Det är, om så skulle vara fallet, i hög grad en fråga för konstitutionsutskottet.
Jag noterar att det har cirkulerat uttalanden, inte minst från utskottets ordförande, som är ägnade att kasta en skugga över hela detta förlopp. Utskottets ordförande vill göra gällande att det fanns information i regeringen om att fusionen skulle spricka. Men jag noterar också att utskottets ordförande inte kan vederlägga vad jag har att säga på denna punkt. Därmed faller varje möjlighet till misstanke mot statsrådet Dinkelspiel.
Sedan kan utskottets ordförande säga att man av den allmänna debatten kunde ha dragit olika slutsatser. Det kunde man säkerligen göra. Men om jag inte missminner mig var det så -- friska gärna upp mitt minne på den punkten! -- att Volvos stämma var inkallad till den därpå följande tisdagen. Var det inte så?
Stämman var i varje fall inkallad till den därpå följande veckan, och all uppmärksamhet var väl egentligen koncentrerad till vad som kunde inträffa på denna stämma. Vad som sedan inträffade var att det, om jag inte missminner mig, i hemlighet -- jag hade i varje fall inte den blekaste aning om det -- kallades till ett extra styrelsesammanträde, där det inträffade saker och ting som mig veterligt icke hade varit förutsedda i media och som regeringen saknade varje form av information om.
Sedan har Aftonbladet -- vi kan alla sätta kaffet i vrångstrupen på grund av Aftonbladet, och det gäller även Expressen och tidningen I dag -- blåst upp en story angående affären fram och tillbaka. Det var det som jag diskuterade med Kurt Ove Johansson. Detta har utretts genom skrivelsen från statsrådet Dinkelspiel av den 23 mars till utskottet. Det är något förvånande att man, om det finns frågor på den punkten, inte tog upp dessa när statsrådet var här i fredags. Men också i fredags framfördes uppgifter om att man med säkerhet visste om att det fanns exklusiv information tillgänglig för regeringen om att Volvos styrelsesammanträde den kvällen skulle ge det resultatet.
Detta dementerar jag kategoriskt, och jag tycker att det borde finnas skäl att be om ursäkt.
Thage G Peterson: Dessa uppgifter om vad som skulle förekomma på Volvos styrelsesammanträde på kvällen har jag inte hört talas om tidigare.
Jag skall göra statsministern ledsen med att säga följande:
Jag kommer att fortsätta att energiskt granska statsrådens aktieinnehav och även påpeka det olämpliga i att Sveriges regering har en näringsminister och en utrikeshandelsminister som har ett så stort aktieägande i svensk industri att de kommer att ha svårt att sköta sina statsrådsuppdrag.
Jag måste säga till Carl Bildt att den uppgift som jag har haft att tillgå om att regeringen var med i skeendet i alla affärens turer och att regeringen hade läget helt klart för sig när fusionen sprack har lämnats till mig av Volvos dåvarande styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar. Men nu har jag fått noterat att det sista samtalet som statsministern hade med honom var den 22 november. Men för övrigt är jag inte beredd att vika från en enda punkt. Sveriges regering har enligt regeringsformen ett kollektivt ansvar. Därmed fattas också regeringens beslut kollektivt.
Carl Bildt: Med tanke på detta skall jag be att få ta kontakt med Volvos tidigare styrelseordförande Pehr G Gyllenhammar, så att vi gemensamt, om möjlighet ges, får framträda inför utskottet. Jag tänker inte acceptera att denna typ av osannfärdiga insinuationer blir hängande i luften.
Thage G Peterson: Självfallet har statsministern liksom massmedia möjlighet att kontakta Pehr G Gyllenhammar. Det är självklart.
Carl Bildt: När nu utskottets ordförande återigen gör gällande att det förekommit exklusiv information från styrelseordföranden i slutskedet, så är detta likväl felaktigt. När utskottets ordförande tar detta till intäkt för ett generellt påstående att statsrådet Dinkelspiel därmed får det svårt att sköta sina uppdrag, vill jag kategoriskt avvisa också detta. Ulf Dinkelspiel har på ett föredömligt sätt skött varje updrag i denna regering som han har blivit ålagd.
När utskottets ordförande i den celebra artikeln i Aftonbladet, som gjorde att vi satte kaffet i vrångstrupen, säger att Ulf Dinkelspiels tvivelaktiga affärer kan skada Sveriges mycket känsliga förhandlingar med Europeiska unionen, vill jag säga att detta är en bedömning som saknar varje form av saklig grund.
Jag förutsätter att konstitutionsutskottet på det sätt som utskottets ordförande sade kommer att fortsätta sin granskning av statsrådens aktieinnehav, deras göranden och låtanden, men en förutsättning för att utskottet skall kunna spela sin roll i Sveriges officiella liv -- och utskottets ordförande vet att jag anser att den är viktig -- är att utskottets agerande kännetecknas av saklighet och att den partipolitiska strävan begränsas åtminstone av detta elementära hänsynstagande.
Thage G Peterson: Jag har ytterligare en fråga om aktieinnehavet.
När regeringen i november 1992 offentliggjorde statsrådens aktieinnehav, hade näringsministern en aktieportfölj till ett värde av 45 312 638 kr. I går offentliggjorde regeringen det aktuella aktieinnehavet för statsråden. Jag frågar: Har statsministern någon uppfattning om vad näringsministerns aktieportfölj nu är värd?
Carl Bildt: Svar nej! Får jag i samband med det bara redogöra för en förändring i förhållande till pressmeddelandet.
Karl Erik Olsson har efteranmält 488 stycken Föreningsbanken.
Thage G Peterson: Då kan jag upplysa statsministern om att det värde som Per Westerbergs aktier nu har är ett värde av 98 500 927 kr. Det är alltså en ordentlig ökning från ca 48 miljoner till ca 98. Tycker statsministern att det är en måttlig eller rejäl höjning?
Carl Bildt: Det är väl en bra höjning. Nu har det väl blivit sämre på den senaste tiden i och med att börsen har gått ner, vilket jag beklagar. Men det är inget tvivel om att vi har en situation där den ökande optimismen angående den svenska industrins framtidsutsikter har medfört att börsvärdena har gått upp. Det är nog ingen som ser det som en nackdel för Sveriges ekonomiska utveckling.
Thage G Peterson: Ser statsministern några samhällsmoraliska eller etiska problem med att näringsministern och utrikeshandelsministern har aktieposter som får så väldigt kraftig höjning?
Carl Bildt: De får inte kraftigare höjningar än andra. Detta är ju en konsekvens av att det allmänna börsvärdet går antingen upp eller ner. Jag skall inte åberopa mina stackars aktier i Nobel, som är utsatta för tvångsinlösen, men jag har andelar i allemansfonder för ett värde av i storleksordningen 100 000 kr. Dessa har haft ungefärligen samma procentuella utveckling upp och ner som Per Westerbergs, Ulf Dinkelspiels, Margaretha af Ugglas, Anne Wibbles, Anders Björcks, Mats Odells eller andra statsråds aktier. Det är ingen skillnad i den delen.
Catarina Rönnung: Jag skulle vilja ställa den mer principiella frågan om en statsminister över huvud taget kan förklara sig jävig, eftersom statsministern har det övergripande ansvaret i en regering. Om det t.ex. inträffar en mycket allvarlig incident i Nobel och dessa aktier inte är tvångsinlösta, kan statsministern då bara sitta som en "lame duck" och följa utvecklingen så att säga från ståplats? Har man inte som statsminister ett ansvar för att regeringen ingriper? Kan statsministern säga: Nej, jag kan inte delta i det här beslutet, eftersom jag har aktier i den här industrin och är jävig?
Jag tycker att det leder till så absurda konsekvenser att man just som statsminister skall kunna åberopa aktieinnehav och förklara sig jävig. Som statsminister måste man ju alltid kunna ingripa och ansvara för hela regeringen.
Det är en principiell fråga som jag gärna ville höra statsministerns synpunkter på.
Carl Bildt: Det är klart att det i en lång rad olika fall kan förekomma att en statsminister förklarar sig jävig. Jag kan väl föreställa mig t.ex. ett byggnadslovsärende, där det är alldeles uppenbart att statsministern är jävig men där regeringen måste fatta beslut i alla fall. Jag kan också tänka mig andra typer av fall. Om det skulle uppkomma något ärende där regeringen på ett eller annat sätt har att ta ställning exempelvis till Moderata samlingspartiets finansiella tillgångar -- om det nu finns några sådana, höll jag på att säga. Det är klart att jag då som partiordförande rimligtvis måste anmäla jäv.
Jävssituationer kan alltså uppkomma även för statsministern.
Nu vet jag inte vad som kan förekomma i fallet Nobel Industrier, eftersom det här som sagt är fråga om tvångsinlösen. Jag saknar varje form av möjlighet att disponera dessa aktier, i och med att det är föremål för rättsligt förfarande. Anledningen till att de är föremål för rättsligt förfarande är inte att jag -- åtminstone inte i detta fall -- är en buse eller brottsling. Här är det i stället så att det har skett en transaktion med ett holländskt företag, som övertar ägandet, medan jag har valt att under den period som jag är statsminister inte göra några aktieaffärer över huvud taget, bortsett från allemansfonderna. Då har jag hamnat i den situationen att mina aktier är föremål för tvångsinlösen.
Catarina Rönnung: Jag var intresserad av den hypotetiska frågan om man som statsminister, om det händer något mycket allvarligt i det företag där man har aktier, verkligen kan förklara sig som jävig och därmed inte kunna ingripa i ett mycket viktigt skeende. Låt oss t.ex. anta att Nobel inte kan leverera vad man utlovat till försvarsmakten eller någonting annat mycket allvarligt. Kan statsministern i ett sådant fall verkligen åberopa jäv? Är man inte som statsminister i ett sådant läge tvungen att ingripa, ta ledningen över regeringen och agera?
Carl Bildt: Reidunn Laurén påpekade för mig att det gissningsvis är så att 66 aktier med ett mycket begränsat marknadsvärde över huvud taget inte skulle kunna leda till en jävssituation.
Vi skulle kunna ta det teoretiska exemplet att statsministern ägde -- det är från olika utgångspunkter ett behagligt perspektiv -- en kvarts miljard i aktier i Celsius, som levererar ubåtar till det svenska försvaret. Om vi skulle vara involverade i något mankemang med ett främmande land när det gäller leveransen av dessa utbåtar och detta mankemang skulle ha central betydelse för Celsius möjligheter att överleva och för Celsius börskurs, är vi inne på en mark som inte bör beträdas av en statsminister.
Catarina Rönnung: Är det någon skillnad när en statsminister innehar aktier och när andra statsråd har det? Åligger det inte en statsminister att vara än mer försiktig?
Carl Bildt: Jag tror inte att det i formell mening föreligger någon skillnad, och det går nog inte att hävda. De krav som bör ställas måste ställas lika på varje ledamot av regeringen. På statsministern ställs varken hårdare eller lindrigare krav än på andra ledamöter av regeringen.
Catarina Rönnung: Är det inte dumt att man just som statsminister bakbinder sina möjligheter att agera i en viss fråga?
Carl Bildt: Det förekommer som bekant -- även om det inte sker så ofta -- att jag som statsminister inte är närvarande vid regeringssammanträdena och att ärenden bereds och beslut fattas i min frånvaro. Det är vanligare under sommaren, men det händer även under arbetsåret. Då inträder i första hand statsrådet Westerberg, därefter statsrådet Friggebo och sedan statsrådet Johansson. Vad som inträffar därefter har vi inte haft anledning att ta ställning till. Men det förekommer alltså att statsministern inte deltar i beslutsfattandet. Han kan ju vara sjuk.
Granskningsärende angående Gemensamma utredningsgruppen i Statsrådsberedningen
Thage G Peterson: På grund av den långt framskridna tiden skall jag ställa en enda fråga i detta ärende.
Det gäller de politiskt sakkunniga i regeringskansliet. De har ökat i antal. Jag skall emellertid inte be statsministern kommentera den saken.
Det finns fyra sakkunniga på en enhet: Torsten Svenonius, Bengt Falemo, Magnus Franzén och Michael Stjernström. De är anställda som politiskt sakkunniga.
De representerade på den socialdemokratiska partikongressen i Göteborg ett antal politiska tidskrifter. Min inställning är att statsråden bör ha långtgående frihet att använda sina politiska sakkunniga, som naturligtvis kan följa med på resor och delta i kongresser. Men i detta fall arbetade de åt någon annan än statsråden och regeringen och därmed de svenska skattebetalarna.
KU:s uppgift är inte att verkställa redovisningsrevision, men med hänsyn till de fyras uppgifter i Göteborg på den socialdemokratiska partikongressen och med hänsyn till att staten här har fått betala i runt tal 44 000 kr, inklusive lönekostnader, vill jag be statsministern att på något sätt kommentera detta. De fyra har varit i Göteborg på uppdrag inte av sin arbetsgivare utan av tidningar. Staten har svarat för kostnaden.
Carl Bildt: Det gäller två frågor: kostnaden och tidningsackrediteringen.
Tidningsackrediteringen var en praktisk fråga som vi kom överens med berörda tidningar och företrädare för den socialdemokratiska presstjänsten om -- i fullt medvetande vad det handlade om. Så har det nästan alltid varit. Vi har så länge jag varit aktiv haft ett informellt arrangemang mellan de politiska partierna att vid viktigare partikongresser deltar representanter för andra partier i form av att de har företrätt olika tidningar -- i allmänhet partierna relativt närstående tidningar. Vi har vid olika tillfällen beretts tillfälle att ha en representant vid socialdemokratiska partikongresser såsom representant för tidningen Medborgaren. Socialdemokratiska partiet har representerats vid våra kongresser genom antingen A-pressen, Aktuellt i politiken eller någon facklig tidning. Vi har känt till detta, men vi har inte haft någon invändning att göra mot att vederbörande egentligen har haft som uppgift att skapa sig en så korrekt bild som möjligt av de beslut som vi har fattat.
Vi har sett det som en fördel att den socialdemokratiska partiledningen har fått full information om vad som verkligen sägs. Vi skall inte återvända till diskussionen om vad som kan stå i kvällstidningar, men det är bra om man har ett fullgott beslutsunderlag.
I detta fall har dessa personer alltså varit på den socialdemokratiska partikongressen på uppdrag av sina arbetsgivare, vilket i det här fallet är samordningsenheterna inom Statsrådsberedningen, och inte för tidningarna. Det har hela tiden varit fullt klart. Jag tror inte att det rått några missförstånd på den punkten.
Thage G Peterson: Jag vänder mig inte mot att man bevakar varandras stämmor och kongresser. Men i denna fråga har också den socialdemokratiska presstjänsten skriftligt frågat av vilken anledning de nämnda personerna ackrediterade sig som journalister i stället för att helt öppet presentera sig som sakkunniga i Statsrådsberedningen alternativt som representanter för de fyra partierna. De hade här fullmakter från sina tidningar, och jag undrar om man här inte borde ha någon rågång, så att staten och skattebetalarna inte får stå för kostnaderna för dessa tidningars representanter vid kongresser. I detta fall har alltså traktamenten, hotell, flygbiljetter och lönekostnader bestritts av statsmedel med i runda tal 44 000 kr.
Om statsråden reser till kongresser och möten, är det klart att de skall få ta med sig sina politiska sakkunniga. Men i det här fallet ville utomstående arbetsgivare låna personer från Statsrådsberedningen. Borde man inte där ha en rågång?
Carl Bildt: Jo, på det sätt som utskottets ordförande nu formulerar det, dvs. om den misstanken skulle kunna uppstå att man på detta sätt i praktiken hjälper olika publikationer. Det skulle kunna uppfattas som gynnande av dessa, och på det sättet skulle jag inte vilja att det var. Där måste rågången vara tydlig. Jag har emellertid inte sett att det missförståndet har uppstått. Men i den mån ett sådant missförstånd skulle föreligga tycker jag att man skall rätta till det hela.
Vi har haft detta arrangemang under lång tid, och så har man gjort därför att man har funnit det praktiskt. Jag har absolut ingenting emot att de politiska partierna ser till att lösa detta på ett bättre sätt, så att man slipper hamna i den här situationen. Jag tror emellertid inte att funktionärerna på den socialdemokratiska partikongressen svävade i tvivelsmål om vad det handlade om.
Alternativet skulle vara, som jag har fått det beskrivet för mig, att de antingen skulle uppträda med åhörarkort eller också hade tillgång till pressfaciliteterna, vilket hade den stora fördelen att de kunde göra det som de var utsända för att göra och få tag på dokumentationen i dess helhet.
Jag vill emellertid inte alls utesluta att man kan behöva göra mer för att skapa klarhet på den här punkten. Det tycker jag mycket väl kan diskuteras.
Thage G Peterson: Jag tycker att det hade varit all right om statsministern hade velat sända fyra representanter till den socialdemokratiska partikongressen och han hade sagt: Detta är mina medarbetare, och de skall ta fram material. Men i detta fall var det fyra politiska tidskrifter som begärde att dessa personer skulle få följa kongressen.
Jag noterar statsministerns vilja att rätta till detta.
CarlBildt: Detta har varit en praxis. Jag använder i och för sig inte det som någon ursäkt, utan jag säger det mer som en förklaring. Om detta kan leda till missförstånd, borde det ligga i allas intresse att man får till stånd ett arrangemang som gör att den typen av missförstånd inte kan uppstå.
Thage G Peterson: Vi kan då avsluta denna utfrågning.
Jag ber att få tacka statsministern, statsrådet Reidunn Laurén och statssekreterare Peter Egardt, och jag förklarar den offentliga utfrågningen för avslutad.
Innehållsförteckning
Inledning 1 Sammanfattning 1 1. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation 6 2. Regeringsärenden 6 a) Antalet regeringsärenden och fördelningen av dessa 6 b) Formell granskning av regeringsprotokollen 7 Handläggning av regeringsärende enligt 7 kap. 3 § andra meningen regeringsformen 7 Kommunikationsdepartementets handläggning av ett överklagat beslut av Vägverket 8 3. Regeringskansliet 9 a) Personal 9 b) Politiskt tillsatta tjänstemän 10 4. Kommittéväsendet 11 5. Remisser till Lagrådet 12 Gällande rätt 12 Inledning 13 Propositionernas redovisning av lagrådsyttrandena 14 Lagrådsgranskningens omfattning 15 Inledning 15 Tillämpningen av undantagsreglerna 15 Frågans beskaffenhet 16 Fördröjning av lagstiftningsfrågans behandling 19 Regeringens beaktande av Lagrådets synpunkter 22 Underhandsföredragningar 24 Riksdagens lagrådsremisser 24 Utskottets granskning under riksmötet 1992/93 25 Utskottets överväganden 25 6. Författningsutgivningen 26 Årets granskning 26 Promemoria om författningsutgivningen 27 Tryckrutinerna 28 Ändrat datum för ikraftträdande 28 Extra regeringssammanträden 29 En realistisk tidsplanering 29 Utskottets bedömning 29 7. Regelbeståndet och regelregistreringen 30 Lagar och förordningar 30 Myndighetsregler 30 Kommunernas och landstingens föreskrifter 31 Regelregistreringsarbetet hos riksdag och regering 31 Registrering av riksdagens normgivningsbemyndiganden 31 Registrering av regeringens normgivningsbemyndiganden 33 8. Riksdagens skrivelser 33 Inledning 33 Årets redogörelse 34 Utskottens granskning 34 Utskottets bedömning 39 9. Konsekvensanalyser i propositioner 41 Gällande regler och riktlinjer m.m. 41 Riksdagens tidigare behandling 44 Pågående arbete inom regeringskansliet 46 Yttranden från andra utskott m.m. 46 Utskottets överväganden 52 10. Regeringens handläggning av nådeärenden 55 Tidigare granskning m.m. 55 Regler om nåd m.m. 56 Omfattningen av nåd i brottmål 56 Nådeskäl 58 Genomgång av beslut och akter 58 Utskottets bedömning 59 11. Vissa uttalanden av statsråd 60 Tidigare granskning 60 Uttalanden om rättsavgöranden 61 Utskottets bedömning 61 Uttalanden vars överensstämmelse med regeringens uppfattning har ifrågasatts 63 Utskottets bedömning 63 12. Regeringens handläggning av vissa asylärenden 64 Den svenska invandringspolitiken 64 Uppgifter om antalet asylsökande m.m. 69 Regeringens beslut om avvisning av asylsökande peruaner 70 Vissa rapporter om situationen i Peru i fråga om mänskliga rättigheter 71 UNHCR:s bedömning av beslut om avvisning till Peru 74 Regeringens beslut den 21 juni 1993 i fråga om asylsökande från Bosnien 75 Behandlingen av asylansökningar från kosovoalbaner 77 Utskottets bedömning 78 13. Privatiseringen av statliga företag 79 a) Regeringens handläggning med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande 79 Regeringens proposition 1991/92:69 om privatisering av statligt ägda företag m.m. 80 Bemyndigande att försälja statens aktier m.m. 80 Avveckling av Förvaltningsaktiebolaget Fortia 82 Omstruktureringsinsatser m.m. 82 Kostnaderna för försäljningen, anslagsfrågor m.m. 83 Riksdagens beslut om privatisering av statligt ägda företag m.m. 83 Statens bakteriologiska laboratorium 86 Privatiseringskommissionen 86 Moratorium för försäljning av statliga företag och fastigheter 87 Regeringens redovisningar av försäljningarna av statligt ägda företag m.m. 88 Budgetpropositionen 1991/92:100 bil. 13 (Näringsdepartementet) 88 Kompletteringspropositionen 1991/92:150 bil. I:1 88 Budgetpropositionen 1992/93:100 bil. 13 (Näringsdepartementet) 89 Budgetpropositionen 1993/94:100 bil. 13 (Näringsdepartementet) 89 Riksdagens revisorer 91 Vidtagna åtgärder med anledning av riksdagens privatiseringsbemyndigande 91 Utskottets bedömning 93 b) Privatiseringen av Celsius Industrier AB 93 Bakgrund 93 Rapport från bolagets finansiella rådgivare 94 Yttrande 1 från Privatiseringskommissionen 96 Celsius köper Nobel Tech AB 96 Regeringens beslut den 11 mars 1993 om fastställande av vissa principer för försäljningen 97 Yttrande 2 från Privatiseringskommissionen 97 Regeringens beslut den 15 april 1993 om prissättning samt vissa övriga villkor vid försäljningen 98 Inbjudan till tio större institutioner 99 Styrelsens beslut den 21 april 1993 100 Regeringens beslut den 22 april 1993 om fastställande av pris vid försäljningen av aktierna 100 Nytt regeringsbeslut den 29 april 1993 gällande användandet av statens röststyrka 100 Regeringens uppdrag den 29 april 1993 åt Kammarkollegiet 100 Bolagsstämmans beslut den 6 maj 1993 100 Försäljningsprospekt den 10 maj 1993 101 Överföring av aktierna till staten 102 Regeringens uppdrag den 27 maj 1993 åt Kammarkollegiet 102 Tilldelningen av aktierna 103 Pressmeddelande från Celsius Industrier AB den 10 juni 1993 103 Lottdragning 104 Rapport från av Näringsdepartementet anlitad revisor 104 Ägarfördelningen 105 Övriga uppgifter om försäljningen 105 Frågor om utländska företagsförvärv, utlänningsförbehåll och tillstånd för tillverkning av krigsmateriel 105 Frågor till näringsministern 108 Utskottets bedömning 108 14. Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet 109 Inledning 109 Frågan om politiskt sammansatt kommission efter haveriet år 1989 110 Bakgrund 110 Försvarsdepartementets inställning 111 Utskottets bedömning 111 Redovisningen till riksdagen åren 1986--1988 av JAS-projektets tekniska utveckling 111 Bakgrund 111 Regeringens redovisning till riksdagen år 1986 112 Regeringens redovisning till riksdagen år 1987 112 Regeringens redovisning till riksdagen år 1988 113 JAS-kommissionens uttalanden om regeringens redovisning åren 1986--1988 113 Försvarsdepartementets inställning 114 Utskottets bedömning 114 Regleringen av militära flygplans luftvärdighet m.m. 114 Delegation av föreskriftsrätt 114 Luftvärdighetsprövningen av flygplan 39.102 116 JAS-kommissionens uttalanden 116 Regeringens skrivelse i mars 1994 om JAS-projektet 117 Försvarsdepartementets inställning 118 Utskottets bedömning 118 Försvarsministerns och Försvarsdepartementets roll i fråga om flyguppvisningar 118 Frågeställningen 118 Kunskapen om det första serieflygplanets tekniska status 119 Försvarsdepartementets inställning 121 Beslut om flyguppvisningar med JAS-flygplan i augusti 1993 122 Försvarsdepartementets inställning 122 Utskottets bedömning 123 15. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor 124 Inledning 124 Bakgrund 125 Riktlinjer för krigsmaterielexport och annan utlandssamverkan på krigsmaterielområdet 125 Frågan om mänskliga rättigheter i samband med krigsmaterielexport 126 Bestämmelser om mänskliga rättigheter i riktlinjerna för krigsmaterielexport 126 Utfrågning av krigsmaterielinspektören 127 Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor 129 Exportens art och omfattning 1993 129 Exporten till Indonesien 130 Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Indonesien 130 KMI:s redovisning 130 Riksdagsbehandlingen av motioner, interpellationer och frågor angående krigsmaterielexport till Indonesien 131 Utfrågning av krigsmaterielinspektören 133 Exporten till Västra Gulfstaterna 133 Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Bahrein och Dubai 133 KMI:s redovisning för år 1993 134 Utfrågning av krigsmaterielinspektören 136 Exporten till Thailand 136 Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Thailand 136 KMI:s redovisning 137 Utfrågning av krigsmaterielinspektören 137 Utskottets bedömning 137 16. Tjänstetillsättningsfrågor 139 a) Byte av chef för Finansinspektionen 139 Bakgrund 139 Justitiekanslerns beslut den 16 juli 1992 och den 8 december 1993 142 Chefsförsörjning 145 Utskottets bedömning 146 b) Regeringens förberedelser för rekrytering till tjänster inom EG/EU-institutioner 148 c) Utseende av biståndskontorschef 149 Bakgrund 149 Gällande regler om tillsättning av tjänst som chef för biståndskontor 150 Biståndsorganisationens integration i beskickningarna 150 Regeringens förhållande till myndigheterna 151 Utskottets bedömning 152 17. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna" den 17 november 1993 153 Ärendet 153 Bakgrund 154 Tidigare definition av svensk neutralitetspolitik m.m. 154 Statsministerns anförande i förhållande till vissa riksdagsuttalanden m.m. 154 Utrikesnämndens roll m.m. 155 Utskottets bedömning 156 18. Statsrådens innehav av värdepapper, m.m. 157 Bakgrund 157 Tidigare utskottsbehandling och anmälan 157 Förvaltning av statsråds värdepapper 157 Inverkan på regeringsarbetet av värdepappersinnehav 158 Etikkommittén 158 Utskottets tidigare bedömning 159 Utskottets bedömning 162 19. Regeringens handläggning av frågan om jetdrivna flygplan på Bromma 162 Bakgrund 162 Tidigare händelser 162 Utveckling under 1990-talet 164 Vissa uppgifter om trafiken på Bromma flygplats 164 Granskningsanmälan 165 Utskottets bedömning 165 20. Regeringens agerande i frågan om att utfå vissa handlingar från myndigheter i ett annat land 166 Bakgrund 166 Den rättsliga prövningen 166 Utskottets tidigare granskning 168 Nya uppgifter i Tyskland 168 Promemoria från Utrikesdepartementet m.m. 169 Utskottets bedömning 170 21. Frågor om förhållandet mellan riksdagsbeslut och regeringsbeslut 170 a) Regeringsbeslut om värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst 170 Inledning 170 Bakgrund 170 Utskottets bedömning 171 b) Regeringens handläggning av fråga om bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseer 171 c) Regeringens handläggning av fråga om översyn av bestämmelserna om bostadsarrende 172 d) Regeringens beslut att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna LKAB-aktier 172 22. Övriga frågor 172 a) Krisuppgörelserna i september 1992 172 b) Regeringens beredning av propositionen om högskolor i stiftelseform 173 c) Regeringens beslut att medge polismyndighet rätt att mot ersättning utföra säkerhetskontroll på flygplats 173 d) Skrivelse om vissa säkerhetsfrågor 173 Utskottets anmälan 174 Reservationer 174 1. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Peru (avsnitt 12) 174 2. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Bosnien-Hercegovina (avsnitt 12) 175 3. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12) 175 4. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12) 176 5. Vissa frågor med anknytning till JAS-projektet (avsnitt 14) 177 6. Byte av chef för Finansinspektionen (avsnitt 16 a) 177 7. Utseende av biståndskontorschef (avsnitt 16 c) 177 8. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna" den 17 november 1993 (avsnitt 17) 178 Särskilda yttranden 179 1. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor (avsnitt 15) 179 2. Statsrådens innehav av värdepapper, allmänt (avsnitt 18) 180 3. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser ett brev från statsministern den 4 maj 1994 (avsnitt 18) 180 4. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser begäran om ytterligare utfrågning (avsnitt 18) 181 5. Statsrådens innehav av värdepapper, såvitt avser begäran om ytterligare utfrågning (avsnitt 18) 181 Meningsyttring av suppleant 182 1. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Peru (avsnitt 12) 182 2. Regeringens handläggning av vissa asylärenden, såvitt avser asylsökande från Kosovo (avsnitt 12) 183 3. Regeringens handläggning av krigsmaterielexportfrågor (avsnitt 15) 183 4. Utseende av biståndskontorschef (avsnitt 16 c) 184 5. Statsministerns anförande "Sverige och de baltiska länderna" den 17 november 1993 (avsnitt 17) 184 6. Statsrådens innehav av värdepapper m.m. (avsnitt 18) 184 7. Regeringens agerande i frågan om att utfå vissa handlingar från myndigheter i ett annat land (avsnitt 20) 185 8. Krisuppgörelserna i september 1992 (avsnitt 22 a) 185 Bilagorna A 1.1--A 19.8 A 1.1 Tabell över antalet avgjorda regeringsärenden under 1993 189 A 1.2 Tabell över antalet avgjorda regeringsärenden under 1992 190 A 1.3 Regeringsbeslut rörande överklagande av ett beslut av Vägverket192 A 2.1 Statistik över personalsituationen i regeringskansliet 194 A 2.2 Statistik över antalet politiskt sakkunniga 199 A 2.3 PM om vissa uppgifter om politiskt sakkunniga i regeringskansliet201 A 3.1 Under år 1993 till riksdagen avlämnade propositioner som innehåller lagförslag, vilka har granskats av Lagrådet 204 A 3.2 Regeringens behandling av vissa lagrådsuttalanden 215 A 3.3 Under år 1993 till riksdagen avlämnade propositioner som innehåller lagförslag med redovisade skäl för att Lagrådets yttrande inte har inhämtats 226 A 4.1 Förteckning över författningar i SFS som kommit ut senare än två veckor från ikraftträdandet Tabell 1 240 A 4.2 Redovisning av författningsutgivningen departementsvis Tabell 2 242 A 4.3 PM 1993-10-13 från Justitiedepartementet ang. för sent utgivna författningar 243 A 5.1 Förteckning över vissa av regeringens bemyndiganden 252 A 6.1 Riksdagsskrivelser 1992/93 Tabell 1 och 2 304 A 6.2 Riksdagsskrivelser före 1991/92 Tabell 3 305 A 6.3 Riksdagsskrivelser före 1991/92 vilka ej slutbehandlats den 30 juni 1993 Tabell 4 306 A 6.4 Yttrande från finansutskottet 307 A 6.5 Yttrande från skatteutskottet 309 A 6.6 Yttrande från justitieutskottet 315 A 6.7 Yttrande från utrikesutskottet 317 A 6.8 Yttrande från kulturutskottet 319 A 6.9 Yttrande från näringsutskottet 322 A 6.10 Yttrande från bostadsutskottet 336 A 7.1 PM 1994-04-08 om konsekvensanalyser i propositioner 1993 340 A 7.2 Yttrande från finansutskottet 346 A 7.3 Yttrande från skatteutskottet 349 A 7.4 Yttrande från justitieutskottet 355 A 7.5 Yttrande från lagutskottet 357 A 7.6 Yttrande från försvarsutskottet 359 A 7.7 Yttrande från socialförsäkringsutskottet 361 A 7.8 Yttrande från socialutskottet 367 A 7.9 Yttrande från trafikutskottet 372 A 7.10 Yttrande från näringsutskottet 375 A 7.11 Yttrande från arbetsmarknadsutskottet 384 A 7.12 Yttrande från bostadsutskottet 386 A 7.13 Protokoll och PM 1993-03-03 från utbildningsutskottet 390 A 8.1 Granskningsanmälan (s) ang. justitieministerns uttalande om ett enskilt brottmål 397 A 8.2 Granskningsanmälan (v) ang. statsrådet Reidunn Lauréns uttalande om ett yttrande till regeringen från Vattendomstolen i Växjö 398 A 8.3 Granskningsanmälan (s) ang. visst uttalande av statsrådet Olof Johansson rörande Barsebäcksverket 401 A 8.4 Granskningsanmälan (s) ang. utrikesministerns uttalande om svensk hållning i frågan om valfångstmoratorium 402 A 8.5 PM angående statsrådet Lauréns uttalande om Vattendomstolens yttrande över Öresundsbron 403 A 8.6 PM ang. KU:s tidigare granskning av uttalanden av regeringsmedlemmar 407 A 8.7 PM ang. visst uttalande av miljöminister Olof Johansson rörande Barsebäcksverket 412 A 8.8 PM om utrikesminister Margaretha af Ugglas uttalande om valfångst 417 A 8.9 PM 1994-03-08 från Justitiedepartementet ang. vissa uttalanden i TV av statsrådet Gun Hellsvik 422 A 8.10 PM 1994-03-11 från Justitiedepartementet ang. pressmeddelanden om Vattendomstolens i Växjö yttrande till regeringen om Öresundsbron 425 A 8.11 PM 1993-04-15 från Miljö- och naturresursdepartementet ang. yttrande över anmälan till konstitutionsutskottet 429 A 8.12 Utskrift av justitieminister Gun Hellsviks uttalande i ett TV-program 431 A 8.13 Brev från generaldirektör Rolf Strömberg, Koncessionsnämnden för miljöskydd, till Miljö- och naturresursdepartementet 432 A 9.1 Granskningsanmälan (v) ang. regeringens praxis vid beslut rörande asylsökande från Peru 437 A 9.2 Granskningsanmälan (nyd) ang. regeringens beslut att medge permanent uppehållstillstånd för bosnier 439 A 9.3 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens praxis vid beslut rörande asylsökande från Peru 441 A 9.4 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens behandling av frågor rörande asylsökande från Kosovo 442 A 9.5 PM från Kulturdepartementet ang. asylsökande från Peru 443 A 9.6 PM från Kulturdepartementet ang. uppehållstillstånd för bosnier 446 A 9.7 PM 1993-12-01 från Kulturdepartementet ang. uppehållstillstånd för bosnier 450 A 9.8 PM 1994-01-25 från Kulturdepartementet ang. asylsökande från Kosovo 455 A 9.9 Kommentarer från FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) 458 A10.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning av privatiseringen av statliga företag m.m. 460 A 10.2 PM 1994-02-01 från statsrådsberedningen ang. privatisering av statliga företag 461 A 10.3 PM 1994-04-28 ang. regeringens handläggning av privatiseringen av statliga företag m.m. 495 A 10.4 Granskningsanmälan (v) ang. näringsministerns handläggning av försäljningen av statliga aktier i Celsius Industrier AB 530 A 10.5 Granskningsanmälan (s) ang. näringsministerns handläggning av försäljningen av statliga aktier i Celsius Industrier AB 531 A 10.6 PM från Näringsdepartementet ang. försäljning av vissa aktier i Celsius Industrier AB 532 A 10.7 Rapport till Näringsdepartementet ang. granskning av tilldelning av Celsiusaktier 542 A 11.1 PM 1994-05-01 ang. JAS-projektet 549 Program för leveransceremoni beträffande flygplan 39.102 (underbilaga 1) 551 Granskningsanmälan (s) ang. försvarsministerns roll i samband med uppvisningen av JAS--planet i Stockholm den 8 augusti 1993 (underbilaga 2) 554 Granskningsanmälan (m) ang. regeringens information till riksdagen under åren 1986--1988 om JAS-planets styrsystem m.m. (underbilaga 3) 556 PM 1993-12-02 från Försvarsdepartementet ang. flyguppvisning med JAS-flygplan (underbilaga 4) 557 PM 1994-02-28 från Försvarsdepartementet ang. regeringens information om JAS-projektet (underbilaga 5) 565 Chefen för flygvapnets beslut 1993-03-26 om flygvapnets deltagande i flygdagar och utställningar (underbilaga 6) 570 Chefen för flygvapnets beslut 1993-07-01 om flyguppvisning av JAS 39 i Stockholm och Uppsala i augusti 1993 (underbilaga 7) 581 A 12.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning av krigsmaterielexport till Indonesien 583 A 12.2 Granskningsanmälan (v) ang. regeringens vapenexportpolitik 584 A 12.3 PM 1994-04-15 från Utrikesdepartementet ang. regeringens handläggning av krigsmaterielexport till Indonesien 586 A 12.4 PM 1994-01-17 från Utrikesdepartementet ang. vapenexportpolitiken avseende Thailand och Gulfstaterna 595 A 12.5 Regeringens handläggning av krigsmaterielexport till Indonesien 605 A 12.6 PM ang. regeringens vapenexportpolitik 611 A 13.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens och statsrådet Bo Lundgrens handläggning av bytet av chef för Finansinspektionen 615 A 13.2 PM 1994-03-15 från Finansdepartementet ang. bytet av chef för Finansinspektionen 617 A 13.3 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning och förberedelser för rekrytering till tjänster inom EG/EU-organ 620 A 13.4 PM 1994-03-23 från Utrikesdepartementet ang. rekrytering av tjänster inom EG/EU-organ 621 A 13.5 Granskningsanmälan (s) ang. statsrådet Alf Svenssons åtgärder med anledning av ett tillsättningsbeslut av SIDA 624 A 13.6 PM 1994-04-13 från Utrikesdepartementet ang. tjänstetillsättning på SIDA 625 A 14.1 Granskningsanmälan (s) ang. statsministerns anförande den 17 november 1993 om Sveriges utrikespolitik 643 A 14.2 PM 1994-01-26 från Statsrådsberedningen ang. statsministerns anförande på Utrikespolitiska institutet den 17 november 1993 644 A 15.1 Granskningsanmälan (s) ang. statsrådens innehav av värdepapper, jäv m.m. 648 A 15.2 Pressmeddelande från Justitiedepartementet ang. regeringens ledamöters nuvarande aktieinnehav 649 A 16.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning av frågan om jetdrivna flygplan på Bromma 655 A 16.2 PM 1993-06-14 från Kommunikationsdepartementet ang. linjetrafik med jetmotordrivna flygplan på Bromma 656 A 16.3 PM om jetdrivna flygplan på Bromma 660 A 17.1 Granskningsanmälan (v) ang. regeringens handläggning av viss krigsmaterielexport från Bofors 665 A 17.2 Granskningsanmälan (fp) ang. regeringens handläggning av viss krigsmaterielexport från Bofors 666 A 17.3 Del av PM från Utrikesdepartementet ang. de s.k. STASI-dokumenten 667 A 18.1 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning av riksdagsbeslut om möjlighet att utbilda värnpliktiga 671 A 18.2 PM 1993-04-15 från Försvarsdepartementet ang. värnpliktiga i mobiliserings- och förplägnadstjänst 673 A 18.3 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens ansvar i fråga om bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseer 679 A 18.4 PM 1993-12-17 från Försvarsdepartementet ang. expediering av regeringsbeslut i visst fall 682 A 18.5 PM 1994-01-20 från Kulturdepartementet ang. bevakningsfrågor vid museer 685 A 18.6 PM 1994-04-29 ang. regeringens ansvar i fråga om bevakning och säkerhet vid Statens konstmuseer 691 A 18.7 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens handläggning av riksdagens beslut om en översyn av bestämmelserna om bostadsarrende 700 A 18.8 PM 1994-02-25 från Justitiedepartementet ang. översyn av bestämmelserna om bostadsarrende 701 A 18.9 PM 1994-03-22 ang. regeringens handläggning av riksdagens beslut om en översyn av bestämmelserna om bostadsarrende 703 A 18.10 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens beslut den 3 januari 1994 att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna LKAB-aktier 705 A 18.11 PM 1994-03-25 ang. regeringens beslut att tillföra de s.k. teknikbrostiftelserna LKAB-aktier 706 A 18.12 PM 1994-03-21 från Näringsdepartementet ang. överföring av LKAB-aktier till de s.k. teknikbrostiftelserna 708 A 19.1 Pressmeddelande 1992-09-20 från Statsrådsberedningen ang. gemensamt uttalande av regeringen och Socialdemokraterna om den ekonomiska politiken 725 A 19.2 Pressmeddelande 1992-09-30 från Statsrådsberedningen ang. åtgärder för att snabbt stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft728 A 19.3 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens beredning av frågan om privatisering av högskolor 731 A 19.4 PM 1993-09-28 från Utbildningsdepartementet ang. privatisering av högskolor 732 A 19.5 PM 1994-02-25 ang. regeringens förslag i proposition 1993/94:231 om högskolor i stiftelseform 736 A 19.6 Granskningsanmälan (s) ang. regeringens beslut den 21 maj 1992 att medge polismyndigheten i Malmö rätt att mot betalning utföra säkerhetskontroll vid Sturups flygplats 742 A 19.7 PM 1994-03-01 från Justitiedepartementet ang. uppdrag på Sturups flygplats för polismyndigheten i Malmö 744 A 19.8 Skrivelse (nyd) ang. regeringens handläggning av säkerhetsfrågor m.m. 757 Sakregister till konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden 1971--1992/93 758 Utfrågningar, bilagorna B 1--B 11 redovisas i del 2 till betänkandet. Konstitutionsutskottet 1994-03-17 Kl. 15.20--17.31