Godmanskap m.m.
Betänkande 1991/92:LU9
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU09
Godmanskap m.m.
Innehåll
1991/92 LU9
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som rör frågor om godmanskap m.m. samt myndighetsåldern.
Utskottet avstyrker bifall till motionerna.
Motionsyrkandena
1990/91:L403 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av lagstiftningen när det gäller förordnande av god man resp. förvaltare.
1990/91:L425 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna om tillsyn av gode mäns och förmyndares förvaltning.
1990/91:L427 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att myndighetsåldern bör sänkas til 16 år.
Utskottet
Gällande ordning
Den som är under 18 år (underårig) är omyndig, vilket innebär att den underårige i princip inte själv får råda över sin egendom eller åta sig förbindelser. Fram till år 1989 fanns det enligt svensk rätt en möjlighet för domstol att under vissa förutsättningar förklara en person som uppnått myndighetsåldern för omyndig. Regler om omyndigförklaring hade funnits länge och fick sin slutgiltiga utformning genom en genomgripande reform av förmynderskapsrätten år 1974. Omyndigförklaring fick tillgripas när en person var ur stånd att vårda sig eller sin egendom och det inte var tillräckligt att god man förordnades för honom. Omyndigförklaringen medförde att personen förlorade rådigheten över sin egendom och miste sin rättsliga handlingsförmåga.
År 1988 genomfördes vissa ändringar i föräldrabalken (FB) som innebar att möjligheten att omyndigförklara personer avskaffades och i stället infördes -- vid sidan av förutvarande godmansinstitut -- ett nytt institut benämnt förvaltarskap. Även reglerna om godmanskap ändrades i vissa avseenden (prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9).
En god man har ställning som legal ställföreträdare för en annan person, vilken dock inte förlorar sin egen rättsliga handlingsförmåga i och med godmanskapet. God man kan förordnas i en rad olika situationer, t.ex. då en förmyndare och hans myndling har motstående intressen eller då en bortovarandes rätt behöver tas till vara. I 11 kap. 4 § FB regleras den situationen då ett godmansförordnande utgör ett alternativ till förvaltarskap. Enligt bestämmelsen kan domstol förordna god man för den som på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person.
En rättshandling som gode mannen utan den enskildes samtycke företar inom ramen för förordnandet är inte bindande för den som förordnandet avser, såvida inte denne på grund av sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kunnnat inhämtas (11 kap. 5 § FB).
Kravet på samtycke från den enskilde är en nyhet som infördes genom 1988 års lagstiftning i syfte att minska risken för kolliderande rättshandlingar. Tidigare hade den gode mannen ingen formell skyldighet att inhämta samtycke från den han företrädde och kunde t.o.m. företa handlingar som stred mot den enskildes önskemål. Det kunde då inträffa att en god man och hans huvudman var för sig agerade i samma fråga.
I 11 kap. 7 § FB finns regler om förordnande av förvaltare. En förutsättning är att någon på grund av sjukdom, hämmad förståndsutveckling, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom och att det inte är tillräckligt att god man förordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat mindre ingripande sätt.
I andra stycket av 11 kap. 7 § FB föreskrivs att förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall, och det får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. Med stöd av denna bestämmelse kan en förvaltare t.ex. förordnas att förvalta en viss fastighet eller att företräda den enskilde vid ingående av kontokreditförbindelser eller kreditköp och andra låneavtal. Enligt sista stycket av 11 kap. 7 § FB kan rätten också överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma förvaltaruppdragets omfattning.
Inom ramen för sitt förvaltaruppdrag har förvaltaren ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget. Förvaltaren är till skillnad från en god man inte beroende av samtycke från den han företräder, utan han har att handla på eget ansvar i den enskildes intresse och för dennes räkning.
Enligt 11 kap. 12 § FB skall till god man eller förvaltare utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Vid val av god man eller förvaltare gör sig olika synpunkter gällande beroende på det huvudsakliga syftet med förordnandet.
Godmanskap och förvaltarskap skall skrivas in vid den tingsrätt där ansökan om anordnande av godmanskapet eller förvaltarskapet gjordes, dvs. i regel tingsrätten i den ort där den som avses med ansökningen har sitt hemvist (12 kap. 2 § FB). Tingsrättens beslut om inskrivning skall antecknas i förmynderskapsbok som förs hos tingsrätten.
Av 16 kap. 1 och 15 §§ FB följer att god man och förvaltare skall föra räkenskaper över sin förvaltning av den enskildes egendom på sådant sätt att för varje år en noggrann redogörelse kan lämnas för den enskildes tillgångar och skulder samt för förvaltningens gång. Som huvudregel gäller enligt 16 kap. 2 § andra stycket FB att god man och förvaltare skall ge in en förteckning till överförmyndaren över den egendom som omfattas av förordnandet.
I 17 kap. FB finns bestämmelser om tillsyn över den förvaltning som utövas av gode män och förvaltare. Bestämmelserna innebär bl.a. att överförmyndaren skall, med ledning av den ingivna förteckningen över den egendom som omfattas av förordnandet, granska förvaltningen (1 § och 7 §). Överförmyndaren skall därvid kontrollera att gode mannen och förvaltaren över huvud taget ställt sig till efterrättelse de i lagen givna föreskrifterna. Vid granskningen skall särskilt tillses att den enskildes tillgångar i skälig omfattning använts till hans nytta och att dessa i övrigt är anbragta så att erforderlig trygghet finns för deras bestånd och skälig avkastning erhålls.
Bestämmelser rörande överförmyndarorganisationen finns intagna i 19 kap. FB. Där föreskrivs bl.a. att för varje kommun skall väljas en överförmyndare. En kommun kan dock bestämma att det i stället för överförmyndare skall utses en överförmyndarnämnd. Överförmyndare eller ledamot i överförmyndarnämnd samt ersättare för överförmyndare eller för ledamot i nämnd väljs av kommunfullmäktige. Enligt 19 kap. 18 § FB skall rätten vaka över att överförmyndare och överförmyndarnämnd fullgör sina åligganden enligt lagstiftningen. Tingsrätternas tillsynsverksamhet utövas huvudsakligen genom inspektioner hos överförmyndarna.
Motionerna
I motion 1990/91:L403 av Ylva Annerstedt (fp) framhålls att domstolarna i större omfattning bör förordna förvaltare i stället för god man, eftersom det förekommer att människor för vilka god man förordnats utnyttjas på olika sätt av vänner och bekanta. För att värna om enskilda svaga människors ekonomiska tillgångar är det enligt motionären uppenbart att lagstiftningen måste ses över när det gäller kriterierna för domstolarnas förordnande av god man respektive förvaltare.
Enligt motion 1990/91:L425 av Martin Olsson (c) förekommer det brister i tillsynen av den förvaltning som utövas av gode män och förvaltare, varför en översyn bör ske av reglerna om tillsyn och kontroll av förvaltningen.
I motion 1990/91:L427 av Åsa Domeij m.fl. (mp) hänvisas till att föräldrarna inte har försörjningsplikt för en underårig som efter skolpliktens upphörande vid 16 års ålder väljer att försörja sig själv. Motionärerna anser bl.a. mot den bakgrunden att myndighetsåldern bör sänkas till 16 år.
Utskottets överväganden
I likhet med motionären bakom motion L403 anser utskottet att det är angeläget att psykiskt svaga individer skyddas mot att personer i deras omgivningar genom påtryckningar försöker få dem att företa olika ekonomiska dispositioner. Också i andra avseenden krävs det att hjälp och skydd kan ges personer som på grund av sjukdom m.m. inte själva kan ha hand om sina ekonomiska och personliga angelägenheter. De nuvarande bestämmelserna om god man och förvaltare har också tillkommit i det klart uttalade syftet att det behov som kan finnas av hjälp och stöd i det enskilda fallet skall kunna tillgodoses. En annan ledande princip bakom de nya regler som infördes år 1988 är emellertid att den som behöver bistånd inte bör utsättas för mera ingripande åtgärder än nödvändigt. Det kan i sammanhanget påpekas att avsikten med avskaffandet av omyndigförklaringarna år 1988 var att dessa i huvudsak skulle ersättas av godmanskap. Överförmyndarna gavs därför i uppdrag att före utgången av år 1990 gå igenom samtliga förordnanden om omyndighetsförklaringar och vidta de åtgärder som erfordrades enligt den nya lagstiftningen. Redan före reformen hade utvecklingen dock gått i riktning mot att antalet omyndigförklaringar sjönk.
Enligt utskottets mening kan det vara svårt att i det enskilda fallet tillämpa de båda principerna bakom reglerna om god man och förvaltare fullt ut. En avvägning måste alltid ske mellan å ena sidan en persons behov av hjälp och skydd och å andra sidan hans eller hennes rätt att inte bli utsatt för mer ingripande åtgärder än som erfordras. Hur den avvägningen i praktiken utfaller kan naturligtvis variera från fall till fall. Utskottet saknar något säkert underlag för en bedömning av huruvida tillämpningen av bestämmelserna på området mer generellt lett till otillfredsställande förhållanden. Nyligen har domstolsverket företagit en utvärdering av 1988 års reform av förmynderskapslagstiftningen. Utvärderingen har i första hand skett genom en enkät till 15 tingsrätter. En viktig uppgift vid utvärderingen har varit att undersöka effekterna av övergången från omyndigförklaring till förvaltarskap, varvid särskild uppmärksamhet ägnats frågan i vilken utsträckning tidigare förmynderskap kunnat ersättas med förordnande av god man. Resultaten av utvärderingen redovisas i en rapport (DV-rapport 1991:8) som har överlämnats till regeringen.
Enligt rapporten visar den gjorda enkäten att stora förändringar skett under åren 1989--1990 till följd av överförmyndarnas genomgång. Åtskilliga tidigare omyndigförklarade personer har numera god man i stället; för endast omkring hälften av dessa personer har behov ansetts föreligga av förvaltarförordnanden. Resultaten i olika delar av landet skiljer sig emellertid åt i stor utsträckning enligt rapporten. Som förklaring anges bl.a. att överförmyndarna haft olika syn på huvudmännens behov av skydd. Några särskilda överväganden om förändringar beträffande de legala förutsättningarna för att förordna förvaltare resp. god man görs emellertid inte i rapporten.
I domstolsverkets rapport föreslås vissa förändringar i förmynderskapslagstiftningen, bl.a. beträffande omfattningen av de släktkontakter som behöver tas vid förordnanden av förvaltare och god man. En annan ändring som föreslås är att t.ex. en socialutredning som alternativ till medicinsk utredning i undantagsfall skall kunna läggas till grund för beslut om förvaltare.
En särskild fråga som tas upp i rapporten gäller rekrytering av och arvoden till förvaltare och gode män. Enligt rapporten bör antalet förvaltar- och godmansuppdrag per person begränsas och förvaltarnas och gode männens arvoden anpassas i första hand till det arbete de utför och i mindre grad till storleken av huvudmannens tillgångar. I rapporten framläggs emellertid inte något förslag i dessa frågor därför att åtgärderna inte kräver ändrad lagstiftning.
Genom åtgärder av den typ som domstolsverket övervägt kan enligt utskottets mening förvaltarna och de gode männen både stimuleras och ges möjlighet att ägna mer tid och omsorg åt sina uppdrag. Åtgärderna kan därmed på sikt leda till att riskerna minskas för sådana olägenheter som omtalas i motionen. Utskottet anser därför att regeringens ställningstagande till domstolsverkets rapport liksom den fortsatta utvecklingen på området bör avvaktas innan behovet av en sådan översyn som begärs i motionen tas upp till närmare överväganden. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motion L403 är följaktligen inte påkallad, och utskottet avstyrker bifall till motionen.
Domstolsverkets rapport kan enligt utskottets mening få betydelse även för de frågor rörande tillsynen över förvaltares och gode mäns förvaltning som tas upp i motion L425. Det finns nämligen skäl att anta att de åtgärder som verket övervägt allmänt sett kan komma att medföra att sådan misskötsel av förvaltar- och godmansuppdrag som motionären pekar på blir mer sällsynt. Utskottet vill också hänvisa till de förslag till olika förändringar av tillsynsverksamheten som förmynderskapsutredningen lagt fram i sitt betänkande (SOU 1988:40) Föräldrar som förmyndare, vilket för närvarande bereds i regeringskansliet. Utredningen föreslår bl.a. att tillsynen över överförmyndarna och överförmyndarnämnderna flyttas över till länsstyrelserna. Sistnämnda fråga omfattas även av det utredningsuppdrag som givits domstolsutredningen (Ju 1989:06) och som bl.a. avser överförandet av vissa ärendetyper, däribland förmynderskapsärenden, från allmänna domstolar till förvaltningsmyndigheter. Med hänsyn till de överväganden som sålunda förestår i olika sammanhang rörande förvaltare och gode män samt tillsynsfrågor finner utskottet inte anledning för riksdagen att ta något initiativ med anledning av motion L425. Utskottet förordar således att motionen avslås.
Den fråga om sänkt myndighetsålder som tas upp i motion L427 behandlades av riksdagen så sent som hösten 1990. I sitt av riksdagen godkända betänkande (bet. 1990/91:LU13) hänvisade utskottet till att myndighetsåldern år 1969 sänktes från 21 till 20 år samt år 1974 till 18 år. Utskottet fann inte några omständigheter som kunde motivera en ytterligare sänkning av myndighetsåldern och avstyrkte bifall till motionen. Utskottet har nu ingen annan uppfattning i frågan och avstyrker därmed bifall till motionen.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande godmanskap m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L403 och 1990/91:L425,
2. beträffande myndighetsåldern
att riksdagen avslår motion 1990/91:L427.
Stockholm den 21 november 1991
På lagutskottets vägnar Maj-Lis Lööw
I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Margareta Gard (m), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson (m), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Lennart Fridén (m), Carl B Hamilton (fp), Inga-Britt Johansson (s) och Lars Stjernkvist (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.