Finansutskottets betänkande 2000/01:FIU25

Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt

Innehåll

Sammanfattning
Utskottets överväganden
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Reservationer
Bilaga 2

2000/01

FiU25

Redogörelse för ärendet

Ärendet och dess beredning

Under  allmänna   motionstiden   2000   väcktes  sju
motioner  som  bl.a.  avhandlade det internationella
finanssystemet och införandet av en omsättningsskatt
på  den  internationella   valutahandeln,   en  s.k.
Tobinskatt.   Yrkandena  i  sex  av  dessa  motioner
remitterades  till   finansutskottet.  Ett  snarlikt
yrkande  i  motion  2000/01:U404   (c)   yrkande   8
remitterades till Utrikesutskottet. Utrikesutskottet
beslutade  den  18  april  2001  att överlämna detta
yrkande  till  finansutskottet.  I  anslutning  till
överlämnandet avgav utrikesutskottet  ett  yttrande,
2000/01:UU3y.

Förslagen  i  motionerna  återges  i bilaga 1  och
Utrikesutskottets yttrande återfinns i bilaga 2 till
betänkandet.

Den   3  april  2001  höll  utskottet  en  offentlig
utfrågning  under  rubriken  Ekonomisk  politik i en
global ekonomi. Tobinskatt - hinder eller möjlighet?
Deltagare  i  utfrågningen var handelsminister  Leif
Pagrotsky,   vice    riksbankschef    Eva   Srejber,
chefekonom  i  SEB  Klas  Eklund och ekonom  Kenneth
Hermele. Protokollet från utfrågningen  redovisas  i
betänkandets bilaga 3.

Sammanfattning

I  betänkandet  behandlar utskottet sju motioner som
bl.a. innehåller  förslag  kring det internationella
finanssystemet och införandet av en omsättningsskatt
på  den  internationella  valutahandeln,   en   s.k.
Tobinskatt.

Utskottet  föreslår  i  betänkandet att regeringen
utarbetar och formulerar en  globaliseringsstrategi,
inom  vilken såväl förslagen om  en  Tobinskatt  som
andra alternativa metoder för att öka stabiliteten i
det internationella finansiella systemet och för att
hantera   eller   finansiera  åtgärder  mot  växande
globala  utmaningar,   som   t.ex.   miljöproblemen,
klimatförändringarna,     minskat    internationellt
utvecklingsbistånd etc., värderas  och  prioriteras.
Strategin  bör  sedan  bilda  grunden  för  Sveriges
agerande i olika internationella församlingar.

Utskottet bifaller därmed delvis motionerna  Fi205
(v),  Fi215  (s), Fi216 (s), Fi217 (s), U404 (c) och
N384 (mp). Motion U623 (m) avstyrks.

I betänkandet  finns  tre  reservationer  och  tre
särskilda yttranden.

Utskottets överväganden

Utskottets förslag i korthet

Utskottet  föreslår  att  riksdagen genom ett
tillkännagivande   uppmanar  regeringen   att
utarbeta        och       formulera        en
globaliseringsstrategi,   inom  vilken  såväl
förslaget om Tobinskatt som andra alternativa
åtgärder  för  att  öka  stabiliteten  i  det
finansiella  systemet  och  för  att  hantera
eller  finansiera  åtgärder  mot  de  växande
globala     utmaningarna     värderas     och
prioriteras.   Strategin  bör  bl.a.   utgöra
grunden  för  Sveriges   agerande   i   olika
internationella församlingar.

Jämför reservationerna 1, 2 och 3.

Motionerna

I  motion  Fi205 av Gudrun Schyman m.fl. (v)  anförs
att uppåt 99  % av all valutahandel har större eller
mindre inslag av  spekulation och jakt på snabba och
tillfälliga    värdeökningar.     De     finansiella
transaktionerna har nästan släppt alla band  med den
produktiva  ekonomin.  Detta  leder till svårigheter
för företag och stater att planera långsiktigt, till
ökad ekonomisk otrygghet för enskilda och till ökade
köns-  och  klassklyftor. De ekonomiska  kriserna  i
spekulationsekonomins   spår  drabbar  framför  allt
kvinnorna. Det som är allvarligast  långsiktigt sett
är   att   de   snabba  penningrörelserna  reducerar
parlamentens och  andra  demokratiska institutioners
handlingsutrymme samt minskar  deras  legitimitet  i
allmänhetens   ögon.   Ett   sätt  att  begränsa  de
internationella  kapitalflödena  är  att  införa  en
transaktionsskatt    på    valutahandel,   en   s.k.
Tobinskatt. En sådan skatt skulle  leda  till mindre
risker  för  kriser  och  börskrascher. Motionärerna
anser   att   Sverige,   med   sin    tradition   av
internationalism  och solidaritet, i internationella
sammanhang  borde  lyfta  fram  och  verka  för  ett
införande av den s.k. Tobinskatten.

I motion Fi215 av Inge  Carlsson  (s) anförs att det
behövs   politiska   styrmedel   för   att    bromsa
utvecklingen     i     kapitalrörelserna.     Dagens
fantasiomsättningar  på  kapitalmarknaderna  är inte
långsiktigt sunda eller hållbara. Många ekonomer har
uttalat   sig   positivt   om   den  ekonomiska  och
institutionella möjligheten att genomföra någon form
av   internationell  beskattning  för   att   minska
omfattningen  av  den  spekulativa valutahandeln. De
resurser som skapas av en  sådan skatt bör tillfalla
FN.  Bara den politiska viljan  finns  går  det  att
införa  en  s.k.  Tobinskatt.  Till  exempel har det
kanadensiska parlamentet antagit ett förslag  om att
den     kanadensiska    regeringen    skall    verka
internationellt  för  genomförandet  av  en skatt på
finansiell   verksamhet.   Motionären  vill  se   en
utveckling   där   även   den   svenska   regeringen
internationellt  verkar  för  att en  internationell
skatt på spekulativa valutatransaktioner införs.

I  motion  Fi216  av  Siw  Wittgren-Ahl   m.fl.  (s)
framförs  att  det  dagligen  omsätts  enormt  stora
valutabelopp       på       den      internationella
kapitalmarknaden. Endast en liten  del av de vinster
som görs används till varor och tjänster.  Det finns
enligt motionärerna anledning att vara kritisk  till
och    oroad   av   bl.a.   den   instabilitet   som
valutamarknaden    skapar.    Det   är   av   högsta
samhällsekonomiska intresse att  både  de nationella
och de internationella finansmarknaderna är stabila.
Konkurrensen  på marknaderna måste vara god  och  de
olika  typer  av   risker   som   finns  måste  vara
kontrollerbara och hållas under uppsikt.  I den s.k.
Carlsson-Ramphal-rapporten  "Vårt globala grannskap"
från  1995  föreslogs  att  internationella  skatter
skulle    införas    för    att    tillgodose    det
internationella   samhällets   behov.  Bland   annat
föreslogs skatt på utländska valutatransaktioner och
en  internationell  bolagsskatt för  transnationella
företag.  Enligt  motionärerna   bör  det  göras  en
översyn  av  möjligheten att införa  någon  form  av
skatt på internationella  finansiella  transaktioner
och    av   möjligheten   till   en   internationell
bolagsskatt för transnationella företag (yrkandena 1
och 3).

I motion  Fi217  av  Mariann  Ytterberg  och  Barbro
Hietala  Nordlund  (s)  anförs  att FN lider av svår
underfinansiering.  Problemet måste  i  första  hand
lösas   genom  att  medlemsländerna   betalar   sina
avgifter,      men      därutöver     behövs     nya
finansieringskällor. Den  s.k.  Tobinskatten  är ett
förslag  som   dels  syftar  till  att åstadkomma en
bromsande   effekt   på   de   globala   finansiella
transaktionerna,  dels  bidra med finansiering  till
den   globala   offentliga   sektorn,    dvs.   FN:s
verksamhet.  Ett  annat förslag är en internationell
bolagsskatt för transnationella  företag.  I  Kanada
har det kanadensiska parlamentet antagit ett förslag
om  att  den  kanadensiska  regeringen  skall  verka
internationellt  för  genomförandet  av  en skatt på
finansiella  transaktioner. Enligt motionärerna  bör
den svenska regeringen utreda möjligheten att införa
någon  form  av   internationell   bolagsskatt   för
transnationella  företag  och någon form av skatt på
internationella finansiella transaktioner (yrkandena
1 och 3).

I motion U404 av Lennart Daléus   m.fl.  (c)  anförs
att  marknadskrafterna  inte  ensamma  kan  lösa  de
grundläggande  orättvisorna mellan rika och fattiga.
Motionärerna välkomnar  en diskussion om beskattning
av  internationella  valutatransaktioner,   en  s.k.
Tobinskatt,  som  ett  led  i  att  tillförsäkra det
globala beslutsfattandet tillräckliga  resurser.  En
förutsättning  är  att  det  går  att  nå  en global
enighet  om  införandet  av en sådan skatt, eftersom
inget  land skulle kunna införa  en  skatt  på  egen
hand. Sverige  bör,  enligt  motionärerna,  inom FN-
systemet   verka   för  att  förutsättningarna   för
införandet av en s.k. Tobin-    skatt närmare utreds
(yrkande 8).

I motion U623 av Bo  Lundgren  m.fl.  (m) anförs att
roten till problemen i samband med Asienkrisen  inte
varit  att det varit för mycket marknadsekonomi utan
tvärtom  för lite. Brist på transparens har tillåtit
staten att  blanda  samman  sin roll som lagstiftare
och  övervakare  med aktörens roll,  antingen  genom
statsägda   företag   eller   indirekt   genom   att
presidenter,    ministrar   eller   regeringspartier
samtidigt äger företag  och  banker,  eller genom en
incitamentsstruktur  i  förhållandet stat-näringsliv
som  gynnar ett visst beteende.  Fria  kapitalflöden
är, enligt  motionärerna,  avgörande  för de svagare
länderna. En grundförutsättning för investeringar är
förutsebarhet  och  grundläggande marknadsekonomiska
institutioner. För att  det  fria kapitalet skall nå
länderna krävs dessutom att ekonomierna är sunda och
välskötta. I detta inbegrips att  staten  inte  äger
eller  på  ett otillbörligt sätt styr de finansiella
institutionerna  i  landet.  Enligt motionärerna bör
Sverige i IMF verka för en kod  för transparenta och
öppna finansmarknader så att otillbörlig statlig och
annan   påverkan   på   banker  och  andra   aktörer
förhindras.  Vidare  är  det   enligt   motionärerna
framför allt de svagare u-länderna som vinner på att
kapital utan onödiga regleringar kan flyttas  på den
internationella  marknaden.  När regleringar minskas
eller  försvinner  leder detta till  kraftigt  ökade
strömmar av kapital  till  u-länderna. Därför är det
enligt motionärerna viktigt  att  planer  på en s.k.
Tobinskatt med kraft avvisas (yrkandena 6 och 7).

I  motion  N384  av  Marianne Samuelsson m.fl.  (mp)
anförs   att  det  globala   finanssystemet   blivit
världens mäktigaste  styrande institution. Dessvärre
finns   inte   längre   några    redskap    på   den
internationella nivån för att motverka kriser  efter
det att Bretton Woods-systemet med fasta växelkurser
och  regleringar  av internationella kapitalrörelser
avskaffades.   För  att   minska   omsättningen   på
marknaderna anser  därför  motionärerna att en skatt
på    0,1    %    bör    införas    på   kortsiktiga
valutaspekulationer  mot  alla  OECD-valutor,  detta
genom  en internationell överenskommelse,  uppbackad
av nationell  lagstiftning.  Den  bör  tillämpas där
transaktionerna  äger rum eller där affären  avgörs,
vilket gör att respektive nationell centralbank blir
ansvarig  för  skatteuppbörden.   Inkomsterna   från
skatten  bör  användas  till  att minska klyftorna i
världen, t.ex. genom utvecklingsbistånd  i FN:s regi
(yrkande 3).

Utrikesutskottets yttrande

De  problem  som  tas  upp  i motion U404 och i  den
bredare debatten om Tobin-skatten  är väsentliga för
den internationella utvecklingen i stort, inte minst
eftersom  de  utgör aspekter på vad som  kommit  att
kallas globaliseringen.  Problemen  hänger  inbördes
samman, och det har föreslagits en rad olika  medel,
däribland införandet av en Tobinskatt, för att komma
till  rätta  med  dem.  Införandet  av en Tobinskatt
skulle enligt många bedömare vara förknippat  med en
rad  svårigheter  som  framför allt har att göra med
dess effekter på det internationella  valutasystemet
och  finansmarknadernas  funktionssätt, men  skatten
anses även erbjuda vissa möjligheter. Som framgår av
Carlsson-Ramphal-rapporten  finns det förslag om att
åtgärda de aktuella problemen också med andra medel,
vart och ett med sina för- och  nackdelar. Utskottet
tar  inte ställning till de olika  alternativen  men
vill peka  på  behovet av en alternativvärdering och
en  fortsatt  förutsättningslös   analys   av  olika
möjliga  framkomstvägar  och instämmer i motionen  i
denna  del. För svensk del  kan  det  arbete  om  en
samlad   svensk    globaliseringspolitik,    som   i
regeringen  har  inletts  av  en  arbetsgrupp  under
statsrådet  Pagrotskys  ledning, vara ett bidrag.  I
sammanhanget vill utskottet  även  uppmärksamma  den
parlamentariska  utredningen  (Globkom)  om Sveriges
politik  för  global  utveckling, som under år  2001
skall lämna ett samlat  förslag  till  regeringen om
hur  politiken  bör utformas på fattigdomsbekämpning
och  de  nya  förutsättningar   som  globaliseringen
skapar.  Syftet  med  översynen  är att  utifrån  en
vision om solidaritet i globaliseringens tid föreslå
åtgärder  för  att  vidareutveckla  en  sammanhållen
politik för att främja en global ekonomiskt, socialt
och  ekologiskt  hållbar  utveckling  och   avskaffa
fattigdomen.    Utskottet    vill   även   framhålla
betydelsen   av   aktivt   svenskt   deltagande    i
förberedelsearbetet inför den FN-konferens som skall
hållas   år   2002   under   temat  Finansiering  av
utveckling, där såväl handels-  som  finansministrar
skall   mötas   för   att   diskutera   behovet   av
utvecklingsfinansiering   med   närvaro   av   bl.a.
Världsbanken, FN, WTO och IMF. Denna konferens synes
ligga i linje med vad motionärerna efterfrågar.

Utrikesutskottet   anser   att  finansutskottet  kan
besvara motion 2000/01:U404  (c)  yrkande  8 med vad
som ovan anförts.

Finansutskottets ställningstagande

Bakgrund

Förändringarna av det internationella finansiella  systemet  är
en  del  av den utveckling som under de senaste åren
diskuterats   under   benämningen   globaliseringen.
Finansmarknaderna  i olika delar av världen  har  de
senaste  decennierna   genomgått   en  genomgripande
omvandling. Några av de mest tydliga  förändringarna
sammanfattas i punkterna nedan:

·  Flertalet   av   de  regler  som  under  perioden
1930-1960 infördes  för att öka kontrollen av in-
och  utgående  kapital-  och  valutarörelser  har
tagits  bort.  Omfattningen   av  avregleringarna
accelererade i slutet av 1980-talet och början av
1990-talet.

·

·  Omsättningen   och   antalet   transaktioner   på
finansmarknaderna har vuxit kraftigt.  Vid mitten
av  1970-talet  var  t.ex.  omsättningen  på  den
internationella    valutamarknaden   omkring   20
miljarder dollar per  dag. I slutet av 1990-talet
låg dagsomsättningen på  omkring  1 500 miljarder
dollar.

·

1. Den    snabba    tekniska   utvecklingen,   t.ex.
utbyggnaden     av     global      tele-      och
datakommunikation,   har  bidragit  till  en  mer
omfattande och snabbare  handel  med  valutor och
andra värdepapper.

2.

·  Avregleringarna har inneburit att olika  typer av
värdepapper och instrument utvecklats, som  t.ex.
terminer  och  optioner  och  olika  varianter av
dessa.  Vid slutet av 1990-talet var omsättningen
i    termins-     och     optionsinstrument    på
valutamarknaden  större  än  den   vanliga   s.k.
avistahandeln,  dvs. den handel där betalning och
leverans  av  valutor   sker   relativt  omgående
(normalt inom två dagar).

·

·  Ett ökat sparande i den industrialiserade världen
i  olika  typer  av fonder, t.ex. pensionsfonder,
har   bidragit  till   växande   och   förändrade
marknader.

·

En konsekvens av denna utveckling är att de tidigare
relativt   skyddade    regionala    och   nationella
finansmarknaderna  nu  är  delar  av  ett  betydligt
större  internationellt  finansiellt system,  vilket
påtagligt ökat beroendet mellan olika  marknader och
olika länder.

I   mångt   och   mycket   är   finansmarknadernas
omvandling en positiv utveckling. Växling av valutor
och  finansieringen av handeln mellan  länderna  har
blivit   enklare   och   billigare.   Samtidigt  har
tillgången på investeringskapital ökat.

De    senaste   årens   omfattande   kriser,   t.ex.
spekulationerna  mot  ERM-systemet 1992/93, den s.k.
Mexikokrisen 1994/95, finans-  och  valutakriserna i
Sydostasien   1997/98,   Rysslandskrisen    1998/99,
Brasiliens valutaproblem 1999 och nu senaste finans-
och  valutaturbulenserna  i  Argentina  och Turkiet,
visar  dock  att  det  finns  stora  problem och  en
betydande  brist på stabilitet i det internationella
finanssystemet. Kriserna har framför allt drabbat de
direkt inblandade  länderna,  men  händelserna visar
tydligt  hur  intimt  sammanflätade  världens  olika
marknader  blivit och att problem i ett  land  eller
landområde snabbt  kan  sprida sig till övriga delar
av världen. Speciellt tydligt  var  detta  under den
s.k.  Asienkrisen.  I  de  mest drabbade länderna  i
Sydostasien fick krisen mycket djupa och långtgående
konsekvenser,  både ekonomiskt  och  politiskt,  men
också socialt genom att effekterna av krisen framför
allt drabbade de  allra  fattigaste. Samtidigt spred
sig krisen via bl.a. det finansiella  systemet  till
andra  delar  av  världen,  och konjunkturen i stora
delar av industrivärlden mattades av. För svensk del
märktes Asienkrisen tydligt bl.a.  via  en försvagad
industrikonjunktur,  lägre  efterfrågan  på  svenska
exportprodukter och en försvagad svensk krona.

Som en följd av de olika finansiella kriserna  under
1990-talet   pågår   sedan  några  år  tillbaka  ett
relativt omfattande arbete  med  att  reformera  det
internationella    finansiella   systemet   och   de
internationella finansiella  institutionerna för att
öka   stabiliteten  i  systemet.  Arbetet   sker   i
samarbetet      mellan      bl.a.      Världsbanken,
Internationella   valutafonden   (IMF),   Bank   for
International   Settlements   (BIS),  Baselkommittén
(kommitté för bankinspektion som bildades vid mitten
av  1970-talet  efter att två stora  internationella
banker gått i konkurs), EU och den s.k. G10-gruppen,
dvs. USA, Kanada,  Japan,  Tyskland, Storbritannien,
Frankrike, Italien, Schweiz,  Sverige,  Holland  och
Belgien.  Efter  Mexikokrisen  1995  tog  G7-gruppen
(dvs.  USA, Kanada, Japan, Tyskland, Storbritannien,
Frankrike  och  Italien)  initiativ  till  Financial
Stability  Forum,  vars uppgift skulle vara att  öka
samordningen mellan  nationella  och internationella
tillsynsmyndigheter  och främja stabiliteten  på  de
finansiella marknaderna.  Financial  Stability Forum
påbörjade sin verksamhet i slutet av 1990-talet  och
består    bl.a.    av    representanter   från   G7,
Världsbanken, IMF, OECD och BIS. De senaste åren har
ett antal nya koder och standarder  som skall främja
ett sunt internationellt finansiellt  system  tagits
fram.  Normer  och  regelverk  för  genomlysning  av
enskilda länders finans-, penning- och skattepolitik
har skapats, och vidare pågår ett löpande arbete med
att  ta  fram  regler  för  förbättrad  och  korrekt
nationell  och internationell statistik. Normer  har
även   utarbetats    för    bl.a.   nationella   och
internationella  betalningssystem,  redovisning  och
revision,   konkurslagstiftning,    börshandel   och
övervakning  av  försäkringsväsendet. Samtidigt  har
rekommendationer  för   metoder   att   stoppa  s.k.
penningtvätt getts ut. IMF och andra internationella
organisationer  stöder  och  bistår  med experthjälp
till  de  länder  som  vill anpassa sin lagstiftning
till normerna och regelverken.  IMF och Världsbanken
genomför  också  speciella  landrapporter,  i  vilka
medlemsländernas finanssystem specialgranskas. Bland
annat undersöks i vilken mån  koder,  angivna normer
och regler följs och hur landet ligger  till jämfört
med "best practice". Under de senaste åren har också
IMF:s låneresurser förstärkts genom bl.a.  speciella
och   utökade   låneprogram.   Nyligen  presenterade
Baselkommittén  nya kapitaltäckningsregler  för  det
internationella banksystemet.  I  kommitténs förslag
kopplas kraven på kapital i högre grad  än  tidigare
till  de  risker  bankerna  tar  samtidigt som bl.a.
bankinspektionernas    övervakning   av    bankernas
riskspridning och kreditvärdering förslås öka.

En  viktig  lärdom  av  1990-talets   finans-  och
valutakriser är att de länder som drabbats ofta haft
s.k. fasta, men justerbara, växelkurser av  den  typ
som  t.ex.  Sverige hade i början av 1990. I dag har
därför alltfler  länder  bytt  växelkurssystem  till
flytande  växelkurs  eller helt fast växelkurs genom
t.ex. arrangemang med sedelfonder.

För att öka stabiliteten  i  finanssystemet  har det
under   de   senaste   åren   med   ökad  intensitet
diskuterats och förts fram förslag om  att införa en
transaktionsskatt     på     den     internationella
valutahandeln, en s.k. Tobinskatt. Förslaget  fördes
fram  första  gången 1972 av ekonomiprofessorn James
Tobin. James Tobin  fick  1981  Riksbankens  pris  i
ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Enligt
Tobin  innebar de kraftigt växande finansmarknaderna
att   bl.a.   företagens   investeringsbeslut   blev
kortsiktigare,   att   världshandeln  riskerade  att
dämpas   samtidigt   som   de   enskilda   ländernas
möjligheter  att  bedriva  en  långsiktig  ekonomisk
politik    minskade.    En    omsättningsskatt    på
valutatransaktioner skulle enligt Tobin

·  minska      de      kortfristiga      spekulativa
kapitalrörelserna till förmån för mer långsiktiga
överväganden. Det skulle bli relativt sett dyrare
att   göra  korta  affärer  i  värdepapper  eller
valutor.  Nivån  på  växelkursen  skulle därmed i
högre   grad  återspegla  det  enskilda   landets
långsiktiga  fundamentala  ekonomiska utveckling,
och valutarörelserna skulle dämpas.

·

·  öka regeringarnas handlingsfrihet  i  finans- och
penningpolitiken  genom att en skatt skulle  göra
det möjligt att etablera en inhemsk räntenivå som
avvek  från  utlandets  räntenivå  utan  att  det
påverkade nivån på valutakursen.

·

Förslaget innebar  från  början  bl.a. att varje köp
eller  försäljning  av  valutor  på  avistamarknaden
skulle  beskattas med 1 %. Efter hand har  förslaget
på olika sätt modifierats och skattesatsen sänkts. I
dag diskuteras  skattesatser på mellan 0,05 till 0,1
%.

Det internationella intresset för Tobinskatten ökade
i  början  av 1990-talet,  bl.a.  på  grund  av  den
tilltagande  finans-  och  valutaoron men också till
följd av FN:s finansieringsproblem och ett sjunkande
internationellt   utvecklingsbistånd.   Tobinskatten
fördes fram som ett  alternativt sätt att finansiera
bl.a.   FN:s   verksamhet.    I    både   den   s.k.
Brundtlandkommissionen       och       den      s.k.
Carlsson-Ramphal-kommissionen           diskuterades
möjligheten  att införa en internationellt  verkande
skatt för att  finansiera  olika  typer  av  växande
globala   behov   och   utmaningar,  t.ex.  en  ökad
fattigdom, den allvarliga  utbredningen av hiv/aids,
miljöförstöringarna   och  klimatförändringarna.   I
Carlsson-Ramphal-kommissionens  rapport  anges  även
andra   alternativa   metoder,   vid   sidan  av  en
internationell  skatt på valutatransaktioner.  Olika
bedömningar som gjorts  tyder  på  att en Tobinskatt
skulle    inbringa    relativt    stora    intäkter.
Uppskattningarna   av   intäkterna   varierar   dock
relativt kraftigt.

Förslaget  om Tobinskatt har kritiserats från skilda
utgångspunkter. Bland annat anförs att införandet av
skatten kräver  en  internationell  uppslutning  och
samordning  som,  åtminstone  i  dagsläget,  inte är
möjlig. Om inte skatten får en universell omfattning
finns  det  stor risk att merparten av valutahandeln
kommer att flytta  till  länder eller områden som ej
inför skatten. Vidare menar en del att införandet av
en  skatt  på  vissa  transaktioner  på  marknaderna
skulle kunna leda till  att  aktörerna  tar fram nya
instrument som inte omfattas av beskattningen. Stora
frågetecken  har  också  rests  om hur en Tobinskatt
skall administreras, kontrolleras  och  fördelas. En
del   pekar   också  på  svårigheten  att  uppskatta
storleken  på  intäkterna,  eftersom  det  finns  en
betydande  osäkerhet   om   hur  transaktionerna  på
marknaderna  (dvs.  skatteunderlaget)   kommer   att
utvecklas om en skatt införs.

Slutsats

Det  senaste  decenniets  omfattande finansiella kriser  är  en
tydlig indikation på att den demokratiska kontrollen
av   utvecklingen  på  de  finansiella   marknaderna
minskat.  Enligt  utskottets mening är det därför en
viktig uppgift att på internationell basis återvinna
det  demokratiska inflytande  och  den  demokratiska
insyn som tidigare fanns på nationell nivå.

Utskottet  delar  utrikesutskottets  uppfattning i
yttrandet (2000/01:UU3y) att de problem  som tas upp
i motionerna och den omfattande debatten om t.ex. en
global skatt på den internationella valutamarknaden,
en  s.k.  Tobinskatt, är viktiga frågeställningar  i
det som brukar  kallas  globaliseringen. Det handlar
t.ex.  om  hur  tillväxt  och   välstånd  främjas  i
utvecklingsländerna,      hur      finansmarknaderna
stabiliseras  och  görs välståndsfrämjande  och  hur
åtgärder mot de växande  globala  utmaningarna skall
finansieras,  t.ex.  den ökade fattigdomen  i  olika
delar av världen, miljöförstöringen, utbredningen av
hiv/aids och klimatförändringarna.  Utskottet vill i
detta   sammanhang  i  likhet  med  utrikesutskottet
framhålla   betydelsen   av   ett   aktivt   svenskt
deltagande   i  förberedelsearbetet  inför  den  FN-
konferens som  skall  hållas  i början av 2002 under
temat Finansiering av utveckling.

Enligt  utskottets  mening är det  viktigt  att  det
formuleras  en  politik   som   kan  möta  de  olika
utmaningar  som  globaliseringen  ställer   och  som
innebär  att  demokratin  och medborgarnas intressen
hävdas. En viktig del i en  sådan politik är att den
påbörjade   reformeringen  av  det   internationella
finanssystemet  och  de  internationella finansiella
institutionerna       för       att      stabilisera
finansmarknaderna    och    öka   det   demokratiska
inflytandet  fortsätter  och intensifieras.  Tydliga
regler  och  normer måste införas  och  följas  upp,
öppenheten  och   insynen   måste   förbättras  både
nationellt   och   internationellt   samtidigt   som
samarbetet  mellan  institutioner  och länder  måste
utökas  och  fördjupas.  Utskottet  vill   i   detta
sammanhang    också    framhålla   att   en   viktig
förutsättning   för   att    kriser    och   oro   i
finanssystemet skall kunna undvikas är att  länderna
bedriver   en   stabil   ekonomisk  politik  och  en
trovärdig finans- och penningpolitik.  En erfarenhet
av det senaste decenniets kriser är att  flera av de
länder  som  drabbats  fört  en  ohållbar  ekonomisk
politik.

Utskottet   har  under  beredningen  studerat  olika
rapporter   och   utvärderingar   av   Tobinskatten.
Utskottet har  också  hållit en offentlig utfrågning
där  såväl  argument  för   som   argument   mot  en
Tobinskatt  presenterats.  Utskottet  kan konstatera
att  en  del  gör bedömningen att införandet  av  en
Tobinskatt skulle  få  negativa konsekvenser för det
internationella          finanssystemet          och
finansmarknadernas funktionssätt,  medan andra menar
att  skatten  erbjuder  möjligheter.  Bedömare   och
debattörer  förefaller  dock  vara  mer eller mindre
överens om att ett betydande hinder för Tobinskatten
i  nuläget  är att skatten till så stor  del  saknar
stöd hos både  nationella  regeringar och nationella
parlament. Det har också varit  utskottets bedömning
när förslag om Tobinskatt behandlats  tidigare (bet.
1994/95:FiU20,      bet.     1995/96:FiU10,     bet.
1997/98:FiU1,      bet.      1998/99:FiU20       och
1999/2000:FiU1). För att skatten skall kunna införas
och   bli  effektiv  krävs  en  bred  internationell
uppslutning och samordning som i dagsläget saknas.

Därför  finns  det  anledning att också analysera
alternativa  strategier  och  metoder  för  att  öka
stabiliteten i det finansiella  systemet och för att
hantera   de   växande   globala   utmaningarna.   I
Carlsson-Ramphal-rapporten presenteras, vid sidan av
en skatt på den internationella valutahandeln, flera
andra  förslag  som  kan  bidra  till  att   åtgärda
problemen.   Men   precis   som   när   det   gäller
Tobinskatten  har  även  dessa förslag sina för- och
nackdelar. Tobinskatten och  ett flertal andra medel
-  t.ex. reformer av internationella  regelverk  och
institutioner   som  WTO,  IMF  och  Världsbanken  -
behandlas     i     regeringens      rapport      om
globaliseringspolitik  (En rättvisare globalisering)
som publicerades i början  av 2001. Rapporten är ett
led i ett arbete med att formulera  en samlad svensk
globaliseringspolitik, som inletts av en arbetsgrupp
under statsrådet Pagrotskys ledning. Utskottet har i
detta skede inte anledning att ta ställning  till de
olika förslag till åtgärder som förts fram, men vill
peka  på  behovet  av  en  fortsatt  analys av såväl
Tobinskatten som andra möjliga framkomstvägar.

Enligt  utskottets mening bör regeringen  arbeta
fram    en    globaliseringsstrategi,    där    både
Tobinskatten  och   andra   förslag   för   att  öka
stabiliteten   i   det  internationella  finansiella
systemet  och  för  att   hantera  eller  finansiera
växande globala utmaningar värderas och prioriteras.
Denna  strategi  och prioritering  av  åtgärder  bör
sedan  utgöra  grunden   för   Sveriges  agerande  i
internationella  församlingar som  FN  och  EU.  Det
gäller  såväl  enskilt   svenskt  agerande  som  ett
samordnat agerande med övriga EU-länder.

Vad utskottet ovan framhållit  om  att  regeringen
bör  formulera  en globaliseringsstrategi, i  vilken
Tobinskatten och andra alternativa åtgärder värderas
och prioriteras,  och som bl.a. skall utgöra grunden
för Sveriges agerande  i  internationella forum, bör
riksdagen som sin mening ge  regeringen  till känna.
Riksdagen  bifaller  därmed delvis motionerna  Fi205
(v), Fi215 (s), Fi216  (s)  yrkandena 1 och 3, Fi217
(s) yrkandena 1 och 3, U404   (c) yrkande 8 och N384
(mp) yrkande 3. Motion U623 (m)  yrkandena  6  och 7
avstyrks.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med  hänvisning  till  de  motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:

Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad utskottet anför om att regeringen bör utarbeta
en globaliseringsstrategi och att denna strategi bör
utgöra grunden för Sveriges agerande i
internationella församlingar. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2000/01:Fi205,
2000/01:Fi215, 2000/01:Fi216 yrkandena 1 och 3,
2000/01:Fi217 yrkandena 1 och 3, 2000/01:U404
yrkande 8 och 2000/01:N384 yrkande 3 samt avslår
motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och 7.

Reservation 1 (m)

Reservation 2 (kd)

Reservation 3 (fp)

Stockholm den 8 maj 2001

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

Följande ledamöter har deltagit  i  beslutet:  Jan
Bergqvist  (s), Mats Odell (kd), Gunnar Hökmark (m),
Lisbet  Calner  (s),  Johan  Lönnroth  (v),  Lennart
Hedquist  (m),  Sonia  Karlsson  (s), Anna Åkerhielm
(m), Carin Lundberg (s), Siv Holma (v), Per Landgren
(kd), Gunnar Axén (m), Yvonne Ruwaida  (mp), Lena Ek
(c),  Karin Pilsäter (fp), Tommy Waidelich  (s)  och
Hans Hoff (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag
till riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.

1. Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt (m)

av Gunnar Hökmark (m), Lennart Hedquist (m), Anna
Åkerhielm (m) och Gunnar Axén (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi  anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som  framförs  i  reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2000/01:U623  yrkandena 6 och 7 och
avslår   motionerna  2000/01:Fi205,   2000/01:Fi215,
2000/01:Fi216  yrkandena  1  och  3,  2000/01: Fi217
yrkandena  1  och  3,  2000/01:U404  yrkande  8  och
2000/01:N384 yrkande 3.

Ställningstagande

Vi anser att alla sakliga utvärderingar och analyser
av  förslaget  om  en Tobinskatt tydligt  visar  att
skatten skulle motverka  sina  syften  och ha direkt
negativa  effekter.  Konsekvenserna  och kostnaderna
för    världsekonomin    och    för    företag   och
privatpersoner   skulle  bli  betydande  om  skatten
infördes. Genom dess  effekter  på finansmarknaderna
skulle  den  leda till större valutasvängningar  och
sämre likviditet  på olika marknader. Den utveckling
mot    lägre   räntor   som    globaliseringen    av
kapitalmarknaderna   har   inneburit  skulle  därmed
brytas  med  högre internationella  räntenivåer  som
följd.  Det är  notabelt  att  även  anhängare  till
Tobinskatten  vid  utskottets  utfrågning  i ärendet
medgivit att högre räntor skulle bli en konsekvens.

Det  är  framför  allt  utvecklingsländer  med stort
behov av utländskt kapital som skulle drabbas  av en
sådan   utveckling.   Eftersom  Tobinskatten  skulle
fungera  som  en  tull skulle  den  leda  både  till
direkta tullkostnader  och till bristande konkurrens
i olika länders kapitalmarknader.  Hårdast  drabbade
blir  självfallet de länder som har små valutor  och
är  beroende   fullt   ut   av   de  internationella
finansmarknaderna  eftersom  de saknar  tillgång  på
inhemskt  kapital för de investeringar  som  behöver
göras.  Effekterna  av  höga  räntor  och  bristande
tillgång   på  investeringskapital  skulle  motverka
kampen mot fattigdom  och försvåra en utveckling mot
ökad välfärd.

Anhängarna av skatten  menar  att  den  skulle öka
stabiliteten på de internationella finansmarknaderna
och  minska  valutasvängningarna. Enligt vår  mening
finns det inga  belägg  för att den stigande volymen
av  valutahandel  de senaste  årtiondena  lett  till
ökade  svängningar på  valutamarknaderna.  Den  s.k.
volatiliteten på valutamarknaderna ökade i början av
1970-talet  i  samband  med  Bretton  Wood-systemets
sammanbrott,   men   därefter  syns  ingen  nämnvärd
uppgång. I stället är  det  högst  sannolikt  att en
skatt  på valutatransaktioner skulle leda till högre
svängningar och ökad instabilitet, eftersom en högre
transaktionskostnad    minskar    likviditeten    på
marknaderna  och  gör  det  svårare  och  dyrare för
aktörerna   på  marknaden  att  hantera  och  sprida
risker.

Vi anser att  finansmarknadernas  utveckling under
de  senaste  decennierna kraftigt bidragit  till  en
ökad tillväxt  och  ett  ökat  välstånd  i  världen.
Förändringen av marknaderna har medverkat till sänka
den   internationella   räntenivån   samtidigt   som
tillgången  på  risk-  och investeringskapital ökat.
Vidare  har  avregleringarna   och   volymtillväxten
inneburit att marknaderna öppnats för privatpersoner
och  företag  som  tidigare inte haft de  spar-  och
investeringsmöjligheter    som    marknaderna   ger.
Samtidigt     har     framväxten     av    effektiva
finansmarknader  stimulerat  till  en  ökad   handel
mellan    länderna    genom    att    export-    och
importfinansieringen  blivit  enklare och billigare.
En Tobinskatt, som når sina syften  att  begränsa de
finansiella  flödena, skulle enligt vår mening  föra
de finansiella marknaderna  20-30 år bakåt i tiden.

Den offentliga  utfrågning  som  utskottet  höll i
början  av  april  visar  också  att  det  finns  en
mångfald av  problem och frågetecken förknippade med
en Tobinskatt. Ett sådant problem torde vara att det
i  praktiken är omöjligt att införa skatten eftersom
den  förutsätter  en  internationell uppslutning som
inte existerar. Det innebär  att  de  ansträngningar
som  Sverige  skulle  göra  för att söka förverkliga
Tobinskatten  skulle  vara meningslösa  men  ske  på
bekostnad av både mer realistiska och ändamålsenliga
åtgärder för att ge de  internationella  finansiella
marknaderna en större stabilitet.

Enligt  vår  mening är det fel att se Tobinskatten
som en skatt. Vad  det snarare handlar om är att det
införs en tull mellan olika valutaområden.

Europa utvecklas mot  ett  stort valutaområde, när
medlemsländer och kandidatländer  inom  EU  går över
till  euro.  Transaktioner inom Europa kommer därför
inte att träffas  av  tullen på valutatransaktioner.
Det  gör  däremot  betalningar   mellan  Europa  och
omvärlden.  Även  transaktioner  inom  dollarområdet
kommer rimligen att stå utanför en sådan tull.

En  tull  på valutatransaktioner skulle  stimulera
framväxten av större valutazoner, gemensamma valutor
och  dollarisering   av   den  typ  som  nu  sker  i
Latinamerika och Asien.

Transaktioner till u-länder  utanför dollarområdet
och  mellan  u-länder  sinsemellan   skulle  däremot
träffas av en tull på valutatransaktioner.

Högre tullar och valutaregleringar var det
normala

U-länderna  har lång erfarenhet av protektionism  genom  tullar
och valutahinder.  Till  relativt nyligen levde 90 %
av  u-världens  invånare i länder  med  mycket  höga
tullar och stränga valutaregleringar.

Östeuropa  och  Latinamerika  som  tidigare  varit
utvecklade på västerländsk  nivå  halkade  efter och
blev  mycket  fattiga.  Även i Afrika och Asien  var
stränga regleringar det normala vilket omöjliggjorde
eller kraftigt försvårade  både  valutatransaktioner
och     handel.     Resultatet     var    förödande.
Protektionismen   hindrade  välfärdstillväxten   och
gynnade korruptionen.

Det finns alltså långvariga, omfattande och solitt
negativa  erfarenheter  av  valutaregleringar  i  u-
länder.

En mindre grupp u-länder, främst i Stillahavsasien
och  vissa enklaver,  satsade  tidigt  på  öppenhet.
Omfattande   handel  och  stora  kapitalrörelser  är
kännetecknande  för  de snabbväxande u-länder som på
kort  tid,  en  generation,  tog  sig  från  absolut
fattigdom till ett  begynnande välstånd. Det handlar
om    den   snabbaste   välståndsutvecklingen    som
världshistorien  känner.  Den  skulle  ha varit helt
omöjlig  utan kombinationen av fri handel  och  fria
kapitalrörelser.

Liberaliseringar sedan 1978

Med början  i  Kinas  liberalisering  1978  har  det  skett  en
dramatisk  utveckling  i  huvuddelen  av  u-världen.
Tullar har minskat i snabb takt, även om de  i många
fall fortfarande ligger kvar på alltför höga nivåer.
Likaså har valutaregleringar avskaffats i huvuddelen
av jordens länder.

Detta  har skett med politiska beslut, främst  mot
bakgrund   av    de   förödande   erfarenheter   som
protektionismen givit i snart sagt varje u-land.

U-länderna     har    exportinkomster     på     i
storleksordningen 2 000 miljarder dollar. Till detta
kommer   utländska   direktinvesteringar    på   220
miljarder, andra investeringar, lån, turistinkomster
samt   privat   och   offentligt   bistånd.  Av  det
sammanlagda  inflödet av utländskt kapital  till  u-
länderna är det  offentliga  biståndet - ODA - ca 60
miljarder dollar, eller drygt två procent.

Fria   kapitalrörelser   ger   u-länderna    stora
möjligheter. I-världens kapital, inte minst de stora
pensionsfonderna,  ställs till u-världens förfogande
för  produktiva  investeringar.  Det  är  inte  bara
pengarna som ställs  till  förfogande  utan även den
kreditbedömningskapacitet som de utvecklade länderna
har  utvecklat  för att avgöra kvaliteten  på  olika
investeringar. Därmed  stimuleras  också utbyggnaden
av kvalificerade kreditmarknader i u-länder.

Finanskriser

Ett antal u-länder har drabbats av olika  typer  av finansiella
kriser.  Under  det  senaste decenniet har det varit
Mexiko  1995, Asienkrisen  1997  som  omfattade  fem
länder,   Ryssland    1998,   Brasilien   1999   med
återverkningar på Argentina,  som  nu befinner sig i
stora svårigheter. Den senaste krisen  är  Turkiet i
februari i år.

Dessa  finansiella kriser brukar ofta anföras  som
argument mot fria kapitalrörelser.

Tankegången  i  kritiken är att u-länder har svårt
att säga nej till erbjudandet  om kapital. Kapitalet
kan sedan dras undan när krisen  uppstår  och därmed
förvärra situationen i u-landet i fråga.

IMF och andra har noggrant studerat de finansiella
kriserna.  Vissa  huvudtendenser  synes  framgå.   I
Mexikokrisen  1995  och Rysslandskrisen 1998 var det
inte   utländskt   kapital   utan   det   mexikanska
respektive det ryska  kapitalet  som flydde från det
egna  landet.  I  Rysslands fall ligger  fortfarande
mycket  stora  belopp   ägda   ifrån  Ryssland  kvar
utomlands.    Den   ryska   valutaregleringen    och
osäkerheten om spelreglerna i Ryssland gör att många
är ovilliga att  riskera  att ta hem det kapital som
landet så väl behöver.

Asienkrisen1997 hade delvis ett annat förlopp. Den
började i Thailand och drabbade  även  Filippinerna,
Malaysia,  Indonesien och Sydkorea men däremot  inte
Taiwan, Hongkong  och  Singapore,  som är minst lika
öppna för handel och valutarörelser.

Asienkrisens länder hade vuxit snabbt  under  lång
tid.    Det    dominerande    problemet    var   att
kreditmarknader  inte  var  transparenta och att  de
saknade tydliga spelregler, eller  spelregler  som i
verkligheten  åtföljdes.  Det  var  framför allt den
finansiella   instabiliteten  i  dessa  länder   som
tillsammans med  fasta  växelkurser  ledde  till  de
problem  som spred sig vidare. Det största problemet
var banker  som  stod  nära regimer som i Indonesien
eller  Malaysia  eller  de   stora  konglomeraten  i
Sydkorea. Även i Thailand och  Filippinerna fanns en
bristande insyn i hur banker och kreditinstitutioner
faktiskt  låg till. Det ledde till  att  obalanserna
kunde förstärkas  utan  att  några åtgärder vidtogs,
ända tills de inte längre kunde  döljas  på grund av
konkurser och oförmåga att betala skulder.

Tydliga lagar och kraftfulla finansinspektioner

Den viktigaste lärdomen av Asienkrisen är att länderna måste ha
kraftfulla finansinspektioner och tydliga  lagar som
reglerar  förhållandet  på  kreditmarknaden. Banker,
försäkringsbolag och andra kreditinstitutioner måste
stå fria från regimen. Risken är annars stor att den
offentliga lagstiftningen sätts  ur  spel  genom att
statsägda och regimnära banker de facto följer andra
spelregler.  Parallellen  är  slående  till hur  den
statsägda  Nordbanken  agerade  i  Sverige på  1980-
talets slut.

När  det  gäller  finanskriserna  i  Turkiet   och
Brasilien  med  återverkningar  på Argentina handlar
det  om  traditionellt  övervärderade   valutor  som
knutits  i  en  fast  växelkurs men där den inhemska
politiken inte var tillräckligt  stram.  Följden har
blivit  ett  inflationstryck  som  successivt  gjort
valutan övervärderad.

Att fria kapitalrörelser är viktiga  framgår  inte
minst  därav  att  det  knappast  är  något land som
infört valutaregleringar efter krisen.  Ett undantag
utgjorde    Malaysia    som    införde    en    viss
valutareglering  som  sedan  gradvis mildrats. Chile
avvecklade  däremot  sin  tidigare   valutareglering
under intryck av Asienkrisen.

Man kan hävda att fria kapitalrörelser tvärtom gör
det  lättare  att  övervinna  kriser  som  har  sitt
ursprung i misskötsel i ett visst land. I Mexiko,  i
huvuddelen  av  Asienkrisens  länder och i Brasilien
har kriserna övervunnits snabbt inte minst tack vare
stora  inflöden  av  kapital  när problemen  rättats
till.

Frihandel och fria kapitalrörelser  knyter  samman
länder.  Därmed  blir  de  mer beroende av varandra.
Sådana  processer har hittills  varit  mest  tydliga
inom i-ländernas  krets,  t.ex. genom den europeiska
integrationen. Det nya med  globaliseringen  är  att
sammanknytningen  också  sker mellan i-länder och u-
länder och inte minst mellan u-länder sinsemellan.

Brist på globalisering det stora problemet

De stora problemen i u-världen  finns  i  länder  som inte alls
eller    enbart    i   ringa   grad   tar   del   av
globaliseringen. Nordkorea,  Afghanistan,  Burma och
många länder i Afrika saknar nästan helt handel  och
kapitalflöde    från    omvärlden.   Det   är   inte
kapitalrörelserna som utgör  problemet  utan bristen
på   sådana   som   är  det  alldeles  överskuggande
problemet.

Den     ohållbara     skuldsättningen     i     40
låginkomstländer   (HIPC)   har    inte   med   fria
kapitalrörelser att göra. Det handlar  om lån som är
givna  oftast redan på 1970-talet från västerländska
regeringar,  internationella institutioner eller det
tidigare Sovjetunionen till regimer i mycket fattiga
u-länder. Huvuddelen  av  dessa lån borde skrivas av
direkt eftersom 35 av HIPC-länderna  inte  klarar av
att fullfölja sina åtaganden. Skuldavskrivningen bör
genomföras   så  att  nya  och  utvecklingsinriktade
regimer slipper  bära på gamla skulder från tidigare
vanskötta regimer.  Om  långivande  statsmakter  och
internationella organisationer i stället betedde sig
mer   som   kommersiella   långivare  och  skrev  av
låneförlusterna   skulle   både    u-länderna    och
långivarna   tjäna  på  detta.  Nu  upprätthålls  en
fiktion som är  skadlig.  Sverige avskrev sådana lån
redan 1978.

Ur  u-ländernas  synpunkt  skulle   en   tull   på
valutatransaktioner  vara  negativ  därför  att  den
skulle  kosta resurser för u-länderna som normalt är
den mottagande parten vid kapitaltransaktioner.

För  ett   land   som   t.ex.   Vietnam   som  får
valutainkomster  på  ca  20  miljarder  dollar  i år
skulle en tull på en promille kosta betydligt mer än
hela  det svenska biståndet till landet. Inkomsterna
används  till  import,  så teoretiskt skulle in- och
utflödet av valuta till Vietnam  bli 40 miljarder. I
verkligheten  är  betalningstransaktioner  betydligt
större. I Vietnam skulle kostnaden för en valutatull
kanske bli 100 miljoner dollar.

U-länderna behöver inte bara tillskottet av valuta
utan  lika mycket den  konkurrensutsättning  som  de
fria kapitalrörelserna  skapar.  Utmärkande  för  en
snabbväxande  u-landsekonomi  är den snabba ökningen
av konkurrensen och därmed av produktiviteten som är
grunden för välståndshöjningen.

En tull på valutatransaktioner  skulle  även  göra
det     svårare     att    överföra    de    viktiga
kreditmarknadsinstrument som i-världen har utvecklat
och som är en förutsättning  för  ett  välfungerande
näringsliv. Korruption och ineffektivitet på kredit-
och  finansmarknaderna  är  ett stort problem  i  de
flesta u-länder.

Ett primitivt u-land kan under  en tid växa snabbt
utan avancerade finans- och kreditmarknader.  Men  i
takt  med  att landet utvecklas får det större behov
av alltmer utvecklade  finans-  och  kreditmarknader
och  en  allt kraftigare konkurrensutsättning.  Båda
hämmas av en tull på valutatransaktioner.

En  tull   på  valutatransaktioner  skulle  främst
drabba  u-länderna.   Dess   konsekvenser   för   de
internationella   kapitalmarknaderna   skulle  också
påverka    världshandelns    utveckling    och    de
förutsättningar  för  tillväxt  som lägre räntor och
effektiva finansmarknader utgör.

Vi   föreslår   att   riksdagen   tillkännager   för
regeringen  som  sin  mening  vad vi anfört  om  att
införa en tull mellan olika valutaområden,  det  som
kallas  Tobinskatt. Riksdagen bifaller därmed motion
2000/01:U623 yrkandena 6 och 7 och avslår motionerna
2000/01:Fi205,      2000/01:Fi215,     2000/01:Fi216
yrkandena 1 och 3, 2000/01:Fi217  yrkandena 1 och 3,
2000/01:U404 yrkande 8 och 2000/01:N384 yrkande 3.

2. Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt (kd)

av Mats Odell (kd) och Per Landgren (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under  punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs i reservation 2. Därmed  bifaller
riksdagen delvis motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och
7    och    avslår     motionerna     2000/01:Fi205,
2000/01:Fi215,  2000/01:Fi216  yrkandena  1  och  3,
2000/01:Fi217   yrkandena  1  och  3,   2000/01:U404
yrkande 8 och 2000/01: N384 yrkande 3.

Ställningstagande

Vi  anser  att  den   debatt  som  förslaget  om  en
omsättningsskatt     på     den      internationella
valutahandeln,  den  s.k. Tobinskatten,  orsakat  är
viktig och välkommen.  Debatten  sätter  fingret  på
många människors oro över en alltmer snabbrörlig och
gränsöverskridande  ekonomi.  Dessutom  har debatten
uppmärksammat  behovet  av  ökade resurser till  det
internationella utvecklingssamarbetet.

Den  globaliserade världsekonomin  och  det  ökade
handelsutbytet  frigör  en  enorm tillväxtpotential.
Men  alla  länder  hinner inte med.  Ökande  klyftor
mellan länder och regioner  är  för  många  den mest
iögonfallande   och   skrämmande   konsekvensen   av
globaliseringen.  Med  globaliseringen bör följa ett
växande ansvar för den rika  världen  att  stödja en
verkligt  global  utveckling  och en rättvis handel.
Det     kräver    bl.a.    ökade    resurser     för
utvecklingssamarbete samt en ökad handlingskraft för
FN och liknande  organisationer,  som  i dag brottas
med  allvarliga  problem  såväl  administrativt  som
finansiellt.

Dessa   resurser   bör   dock   uppbringas   genom
nationella skattebaser, i stället för att det skapas
en     ny,    överstatlig,    skattestruktur     med
oöverblickbara    administrativa    och   ekonomiska
konsekvenser.  Så  gott  som  samtliga  vederhäftiga
utvärderingar och analyser av Tobinskatten visar att
kostnaderna för att införa skatten skulle bli mycket
höga,  i  form av t.ex. stora effektivitetsförluster
på marknaderna,  stigande  kostnader för kapital och
en minskad tillgång på investeringskapital för t.ex.
utvecklingsländerna. Flera analyser  pekar  dessutom
på att en Tobinskatt med stor sannolikhet skulle öka
instabiliteten     och     volatiliteten    i    det
internationella finansiella  systemet genom stigande
transaktionskostnader   och   därmed   också   ökade
kostnader för olika aktörer att  hantera  och sprida
risker  i  verksamheten.  För att skatten skall  bli
effektiv krävs dessutom att  i  princip alla jordens
länder   inför   skatten;   annars   flyttar    bara
valutahandeln  till de länder eller områden som inte
inför skatten. I  dagsläget  finns  emellertid inget
intresse  hos  vare  sig  de nationella regeringarna
eller  de  nationella  parlamenten   att  införa  en
Tobinskatt.   I   stället   är  motståndet  relativt
kompakt.  Det  fåtal  länder,  USA,  Storbritannien,
Japan, Singapore, Hongkong, Schweiz,  Frankrike  och
Tyskland,   som   svarar   för  runt  80  %  av  den
internationella  valutahandeln  har  klart  uttryckt
sitt  ogillande  av   Tobinskatten.   Enligt   många
bedömare  är också de beräkningar av intäkterna från
en eventuell  Tobinskatt som ofta används i både den
internationella   och   svenska   debatten  kraftigt
överdrivna  och  osäkra  eftersom  ingen   vet   hur
omsättningen,   dvs.   skattebasen,   utvecklas   om
Tobinskatten införs.

Vi  anser  därför  att  det är mer realistiskt att
sträva efter ett ökat och effektivare  bistånd såväl
i Sverige som i Europeiska unionen samt  att påverka
den  internationella  biståndsviljan positivt.  Även
skuldavskrivningar utgör  en  viktig  åtgärd  för en
rättvisare global ekonomi.

Bistånd  i  sig  kan  dock  inte  skapa långsiktig
tillväxt i u-länderna. För att lyfta  sig  själva ur
fattigdomen    måste    u-länderna    integreras   i
världsekonomin. Frihandel utgör därför  grunden  för
global   utveckling.   Väl  fungerande  finans-  och
valutamarknader  är  därmed   en  förutsättning  för
utveckling.    Det    är    genom    finans-     och
valutatransaktionerna  som  kapital kan frigöras för
investeringar också i fattiga  länder. Kapitalflöden
i  sig  är  inget  negativt.  Anklagelser   mot   de
internationella  kapitalflödena är därför överdrivna
och ibland direkt missvisande.

Samtidigt står det  klart att dåligt reglerade och
kontrollerade     finans-    och     valutamarknader
åstadkommit enorma  problem både för enskilda länder
och  för världsekonomin  i  stort.  Spekulation  och
irrationellt  beteende  kan  dock motverkas på andra
sätt än genom att införa en Tobinskatt. Framför allt
krävs  bättre  regelverk  och  normer   för  bankers
agerande    på    finans-    och    valutamarknader.
Utvecklingsländerna behöver olika typer  av  stöd  i
uppbyggnaden  av sådana regelverk. Grundläggande för
att förebygga finans-  och  valutakriser är dessutom
att länderna bedriver en sund makroekonomisk politik
med för dem lämpliga växelkursregimer.  Även här kan
det  internationella samfundet och de rika  länderna
bidra med råd och stöd.

Vi   föreslår   att   riksdagen   tillkännager   för
regeringen som sin mening vad vi anfört om en global
skatt   på   valutamarknaderna.  Riksdagen  bifaller
därmed delvis  motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och 7
och avslår motionerna  2000/01:Fi205, 2000/01:Fi215,
2000/01:Fi216 yrkandena  1  och  3,  2000/01:  Fi217
yrkandena  1  och  3,  2000/01:U404  yrkande  8  och
2000/01:N384 yrkande 3.

3. Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt (fp)

av Karin Pilsäter (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  som  framförs  i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2000/01:U623 yrkandena 6 och
7     och    avslår    motionerna     2000/01:Fi205,
2000/01:Fi215,  2000/01:Fi216  yrkandena  1  och  3,
2000/01:Fi217   yrkandena   1  och  3,  2000/01:U404
yrkande 8 och 2000/01: N384 yrkande 3.

Ställningstagande

Frågan    om    en    internationell    skatt     på
valutatransaktioner,   den  s.k.  Tobinskatten,  har
diskuterats  och  utretts   sedan  1973.  Efter  den
senaste  tidens  finans-  och valutakriser  i  t.ex.
Asien 1997/98, Ryssland 1998,  Brasilien 1998/99 och
nu  senast  kriserna  i  Turkiet och  Argentina  har
diskussionen ånyo vaknat till  liv.   Kriser är dock
ingenting   nytt,   men   genom   ekonomins   ökande
globalisering   sprider   sig  effekterna  i  vidare
kretsar.

Enligt  min  uppfattning  är   införandet   av  en
Tobinskatt   en   åtgärd   som   inte   skulle   öka
stabiliteten       på       de       internationella
finansmarknaderna. Däremot skulle den  ha  ett antal
skadliga  verkningar. Så gott som alla utvärderingar
visar att Tobinskatten  inte  skulle förhindra akuta
finans- och valutakriser. En stor  del av analyserna
av skattens konsekvenser visar dessutom att skatten,
tvärtemot förväntningarna hos skattens förespråkare,
skulle  kunna  bidra till att öka volatiliteten  och
instabiliteten   i    det    finansiella   systemet.
Anledningen  är  bl.a.  att en skatt  skulle  minska
likviditeten på marknaderna  och försämra aktörernas
möjligheter att sprida och hantera  olika  typer  av
risker.

De  viktigaste  förutsättningarna  för ett stabilt
internationellt finansväsende är att länderna för en
stabilitetsinriktad  finans- och penningpolitik  med
en lämplig växelkursregim. Erfarenheten visar att de
länder som bedriver en  stabil  och  sund  ekonomisk
politik   och   följer  internationellt  fastställda
regler och normer bättre klarar av den typ av kriser
som  vi sett under  de  senaste  åren.  I  samarbete
mellan  t.ex.  OECD,  EU, IMF, BIS, Världsbanken och
det s.k. Financial stability forum pågår sedan några
år tillbaka ett omfattande  arbete  med att utveckla
och  ta fram standarder, regler och normer  för  att
förbättra  stabiliteten  och  öka genomlysningen och
öppenheten   i   det   internationella   finansiella
systemet. Enligt min uppfattning  bör  detta viktiga
internationella     arbeta    vidareutvecklas    och
intensifieras. Jag anser  t.ex. att man bör överväga
att inrätta en internationell  finansinspektion  för
att  öka  samordningen mellan länderna och förbättra
övervakningen   av   det   internationella  och  det
nationella bank- och finansväsendet,  men  vid sidan
av IMF som därmed slipper dubbla roller.

Införandet  av  en  Tobinskatt skulle, enligt  min
mening,  framför  allt drabba  u-länderna,  dvs.  de
länder som skattens  förespråkare  påstår  sig vilja
hjälpa. De senaste decenniernas utveckling visar att
de  u-länder  som  öppnat  sig  för  internationella
kapital- och handelsrörelser fått en högre  tillväxt
och ett större välstånd jämfört med de u-länder  som
tillämpat        omfattande       valutaregleringar,
kapitalrestriktioner     och    andra    typer    av
protektionistiska åtgärder.  Inför  man  en skatt på
valutatransaktioner    innebär   det   med   största
sannolikhet stigande kapitalkostnader och en minskad
tillgång  på  kapital, vilket  framför  allt  skulle
drabba u-länderna  eftersom  de  många gånger är den
mottagande     parten    vid    transaktioner     av
investeringskapital.

För att u-länderna  skall  få  del  av  det  ökade
välstånd   som   globaliseringen  skapar  måste  det
internationella utvecklingsbiståndet  öka  kraftigt,
samtidigt som de allra fattigaste ländernas  skulder
skrivs  av  i en betydligt större omfattning än  vad
som  sker  i dagsläget.  Tobinskattens  förespråkare
menar att intäkterna  från  en eventuell skatt skall
användas  till  bistånd  och  finansiering   av  FN-
systemet.  Enligt  min  mening  är  emellertid  inte
problemet att det saknas skatteunderlag för att höja
biståndet  och  finansiera FN:s verksamhet, utan det
stora  problemet  är   att   det   inte   finns   en
tillräckligt  stor  vilja hos regeringarna i de rika
länderna   att   ställa  medel   till   bl.a.   FN:s
förfogande. Till exempel har Sverige under nuvarande
vänstermajoritet kommit  ned  på skamligt låga 0,7 %
av  BNI  i  internationellt  bistånd.   Den  absolut
viktigaste åtgärden för att lösa FN:s kris är därför
att   arbeta   för   att   öka   de  rika  ländernas
betalningsvilja så att de betalar  ut  de bidrag som
utlovats. Vidare måste de rika länderna  sänka  sina
handelshinder och helt avskaffa protektionismen inom
jordbrukspolitiken så att utvecklingsländerna i ökad
utsträckning   kan  exportera  bl.a.  livsmedel  och
kläder till t.ex.  Europa  och  USA.  EU:s och USA:s
jordbruksstöd uppgår i dag till belopp  som  är 5-10
gånger  större  än  vad  en transaktionsskatt om den
genomfördes fullt ut skulle inbringa.

Enligt   min  uppfattning  bör   beskattning   och
skattepolitik  i  allt väsentligt fortsätta att vara
en nationell angelägenhet.  En  internationell skatt
av Tobintyp skulle, för att vara  effektiv,  däremot
behöva innebära ett stort steg mot överstatlighet  i
beskattningen,  långt utöver exempelvis förslagen om
en gemensam skatt i EU på ränteinkomster. Gemensamma
internationella regler  kan dock inte helt uteslutas
i dagens alltmer gränslösa  värld.  Till  exempel är
samordning  av regelverk och bekämpandet av  illojal
skattekonkurrens     och    skatteparadis    viktiga
internationella  angelägenheter.   Dessutom  är  det
nödvändigt att finna gränsöverskridande lösningar på
andra    gränsöverskridande   problem   som    t.ex.
miljöförstöringen.    Jag   anser   t.ex.   att   en
internationellt     verkande      miniminivå      på
koldioxidskatt   bör   införas   för   att  reducera
utsläppen  och  minska  växthuseffekten. Ett  första
steg i en sådan utveckling  bör  vara  en  gemensam,
överstatlig, koldioxidskatt på EU-nivå.

För att en Tobinskatt skall fungera krävs  att den
genomförs    i    alla    länder,   annars   flyttar
valutahandeln till de länder som inte inför skatten.
Enligt min mening är det orealistiskt  att  tro  att
det  går  att få en internationell uppslutning kring
en  Tobinskatt.   I   realiteten   innebär  det  att
diskussionerna  om Tobinskatten bara  är  teoretiska
funderingar, som inte har med verkligheten att göra.
Värdefull energi  och tid förspills som kunnat ägnas
åt konstruktivt arbete  för  att verkligen förbättra
situationen för fattiga människor,  exempelvis genom
att driva opinion för en ny jordbrukspolitik.

Sverige  och andra länder i i-världen  bör  därför
vidta andra  åtgärder som är realistiska och hjälper
i stället för  stjälper situationen för de människor
som lever i fattigdom och förtryck. Jag anser därför
att   frihandeln   måste    öka,   EU:s   gemensamma
jordbrukspolitik  måste avvecklas,  biståndet  måste
höjas kraftigt och  kvalitetsäkras och de fattigaste
ländernas skulder måste  skrivas  av,  samtidigt som
arbetet  med  att  förbättra de internationella  och
nationella    finansiella     institutionerna    och
spelreglerna intensifieras genom t.ex. införandet av
en internationell finansinspektion.

Jag   föreslår  att  riksdagen  tillkännager   för
regeringen  som  sin  mening  vad  jag  anfört om en
global   skatt   på   valutamarknaderna.   Riksdagen
bifaller därmed delvis motion 2000/01:U623 yrkandena
6   och   7  och  avslår  motionerna  2000/01:Fi205,
2000/01:Fi215,  2000/01:Fi216  yrkandena  1  och  3,
2000/01:  Fi217  yrkandena  1  och  3,  2000/01:U404
yrkande 8 och 2000/01:N384 yrkande 3.

Särskilda yttranden

1. Global skatt på valutamarknaderna

Johan Lönnroth (v) och Siv Holma (v) anför:

Vi anser att Sverige och den svenska regeringen
redan nu i internationella forum och
sammanslutningar, som t.ex. EU, OECD,
Internationella valutafonden (IMF),
Världsbanken, Bank for International
Settlements (BIS) och FN, bör ta upp och
driva frågan om en skatt på
valutatransaktioner.

2. Global skatt på valutamarknaderna

Lena Ek (c) anför:

I  Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken,
Bank    for    International    Settlements   (BIS),
Baselkommittén och andra internationella forum pågår
ett  intensivt  arbete med utarbeta  internationella
standarder, normer  och  regler  för  att  förbättra
stabiliteten och öka genomlysningen och öppenheten i
det  internationella  finansiella  systemet  och  de
internationella  finansiella  institutionerna. Efter
att ha diskuterat med företrädare  för bl.a. IMF och
Världsbanken  kan  jag  emellertid  konstatera   att
politikernas  intresse  för dessa frågor är relativt
begränsat. Vidare kan jag  också  konstatera att EU-
länderna har en låg profil och saknar  samordning  i
dessa viktiga frågor.

Jag  anser  att  det  är hög tid att Sverige i sin
egenskap av ordförande i  EU  lyfter  fram frågan om
reformering   av   det  internationella  finansiella
systemet och arbetar  för  att  EU  i  t.ex. IMF och
Världsbanken   gemensamt   driver  förslag  om   hur
stabiliteten  i  det  finansiella   systemet   skall
förbättras   och   hur   genomlysningen  skall  öka.
Detsamma gäller frågorna om  skuldavskrivningar  för
de allra fattigaste länderna.

Egentligen  borde  den  svenska  regeringen  långt
tidigare,  i  samband med planeringen av det svenska
ordförandeskapet  i  EU,  ha  planerat för att driva
fram en gemensam EU-strategi när  det  gäller  dessa
frågeställningar.  För  ett  litet  öppet  land  som
Sverige är detta oerhört viktiga frågor. Vi är i hög
grad  beroende  av  en  stabil  omvärld  och ett väl
fungerande internationellt regelverk.

3. Global skatt på valutamarknaderna, s.k.
Tobinskatt

Yvonne Ruwaida (mp) anför:

Jag  anser  att  Sverige  och den svenska regeringen
redan    nu    i    internationella     forum    och
sammanslutningar,     som     t.ex.     EU,    OECD,
Internationella  valutafonden  (IMF),  Världsbanken,
Bank for International Settlements (BIS) och FN, bör
ta   upp   och   driva   frågan   om   en  skatt  på
valutatransaktioner.  Enligt  min  mening finns  det
ingen anledning av avvakta med ett ställningstagande
om Tobinskatten. Den senaste tidens  kriser  i t.ex.
Turkiet  och  Argentina visar att instabiliteten  på
den internationella finansmarknaden är betydande och
att enskilda länder  utsätts för stora påfrestningar
av omfattande valutaspekulationer.

Grunden i ett sådant  initiativ från Sveriges sida
bör vara att starta en diskussion på EU- och FN-nivå
om   hur   en   Tobinskatt   skall    utformas.   En
överenskommelse    om    Tobinskatten    bör    vara
internationell    och    uppbackad    av   nationell
lagstiftning.  Respektive nationell centralbank  bör
bli  ansvarig för  skatteuppbörden,  och  intäkterna
från    skatten     bör     användas    för    t.ex.
utvecklingsbistånd i FN:s regi. Egentligen borde den
svenska  regeringen långt tidigare,  i  samband  med
planeringen av det svenska ordförandeskapet i EU, ha
planerat för att diskutera frågan om Tobinskatt.

I     Internationella      valutafonden     (IMF),
Världsbanken,  Bank  for  International  Settlements
(BIS),  Baselkommittén  och  andra   internationella
forum   pågår  ett  intensivt  arbete  med  utarbeta
internationella  standarder,  normer  och regler för
att  förbättra  stabiliteten  och öka genomlysningen
och  öppenheten  i  det internationella  finansiella
systemet   och   de   internationella    finansiella
institutionerna. Enligt uppgift från företrädare för
bl.a.   IMF  och  Världsbanken  kan  jag  emellertid
konstatera   att  politikernas  intresse  för  dessa
frågor är relativt  begränsat.  Vidare kan jag också
konstatera  att EU-länderna har en  låg  profil  och
saknar samordning i dessa viktiga frågor.

Jag anser att  det  är  hög  tid  att  Sverige i sin
egenskap  av ordförande i EU lyfter fram  frågan  om
reformering   av   det  internationella  finansiella
systemet och arbetar  för  att  EU  i  t.ex. IMF och
Världsbanken   gemensamt   driver  förslag  om   hur
stabiliteten  i  det  finansiella   systemet   skall
förbättras   och   hur   genomlysningen  skall  öka.
Egentligen  borde  den  svenska   regeringen   långt
tidigare,  i  samband med planeringen av det svenska
ordförandeskapet  i  EU,  ha  planerat för att driva
fram en gemensam EU-strategi när det gäller frågorna
om     den    s.k.    internationella    finansiella
arkitekturen.  För  ett litet öppet land som Sverige
är detta oerhört viktiga  frågor.  Vi  är i hög grad
beroende av en stabil omvärld och ett väl fungerande
internationellt regelverk.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden
2000

I  betänkandet behandlar utskottet nedan  uppräknade
motionsyrkanden   i  vilka  föreslås  att  riksdagen
fattar följande beslut.

2000/01:Fi205 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad   i   motionen   anförs   om   att   Sverige   i
internationella  sammanhang   skall  verka  för  ett
införande av den s.k. Tobinskatten.

2000/01:Fi215 av Inge Carlsson (s)

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad  i  motionen  anförs  om införande  av  en  s.k.
Tobinskatt.

2000/01:Fi216 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s)

1.  Riksdagen tillkännager för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om behovet av en
översyn  av möjligheten att införa någon  form  av
skatt      på     internationella      finansiella
transaktioner.

3. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om behovet av en
översyn    av    möjligheten    att    införa   en
internationell   bolagsskatt  för  transnationella
företag.

2000/01:Fi217  av  Mariann   Ytterberg   och  Barbro
Hietala Nordlund (s)

1.    Riksdagen   begär   att   regeringen   utreder
möjligheten  av  att införa någon form av skatt på
internationella finansiella transaktioner.

3.   Riksdagen   begär   att    regeringen   utreder
möjligheten   av   att  införa  en  internationell
bolagsskatt för transnationella företag.

2000/01:U404 av Lennart Daléus m.fl. (c)

8. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i motionen anförs om att Sverige inom
FN-systemet bör  verka  för  att förutsättningarna
för  införandet  av  en  s.k.  Tobinskatt  närmare
utreds.

2000/01:U623 av Bo Lundgren m.fl. (m)

6. Riksdagen beslutar att Sverige  i IMF skall verka
för    en   kod   för   transparenta   och   öppna
finansmarknader  så  att  otillbörlig  statlig och
annan   påverkan   på  banker  och  andra  aktörer
förhindras.

7. Riksdagen tillkännager  för  regeringen  som  sin
mening  vad  i  motionen  anförs  om  att  en s.k.
Tobinskatt, en slags tull på kapitalrörelser  till
u-länder, med kraft bör motarbetas.

2000/01:N384 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp)

3.  Riksdagen  tillkännager  för  regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Tobinskatten.

Bilaga 2

Utrikesutskottets yttrande

2000/01:UU3y

Global skatt på valutamarknaderna,
s.k. Tobinskatt

Till finansutskottet

Utrikesutskottet har vid sammanträde  den  18  april
2001  beslutat  att,  under  förutsättning  av detta
utskotts  medgivande,  jämlikt  4  kap. 8 § RO, till
finansutskottet med föreliggande yttrande  överlämna
motion 2000/01:U404 (c) yrkande 8.

Utskottet

I partimotion 2000/01:U404 (c) yrkande 8 anförs  att
marknadskrafterna   ensamma   inte   kan   lösa   de
grundläggande  orättvisorna mellan rika och fattiga.
Centerpartiet välkomnar en diskussion om beskattning
av  internationella   valutatransaktioner,  en  s.k.
Tobinskatt,  som  ett led  i  att  tillförsäkra  det
globala beslutsfattandet  tillräckliga  resurser. En
förutsättning  är  att  det  går  att  nå  en global
enighet  om  införandet  av en sådan skatt, eftersom
inget  land skulle kunna införa  en  dylik  på  egen
hand. Sverige  bör,  enligt  motionärerna,  inom FN-
systemet  verka  för  att förutsättningarna för  ett
införande av en s.k. Tobinskatt utreds närmare.

Utskottet  noterar  inledningsvis   att  förslag  om
införande om en Tobinskatt, förutom av  de  skäl som
anförs  i  motionen  och  andra  liknande (t.ex. att
tillgodose  det  internationella samhällets  behov),
ofta också underbyggs  på  grunder  som har att göra
med brister i det internationella valutasystemet och
finansmarknadernas funktionssätt.

Den globala ekonomin och Tobinskatten

Med     världshandelns     tillväxt    och    ökande
transnationella   investeringar    har    också   de
finansiella   flödena   ökat   mellan   länder   och
kontinenter.  Detta  har  lett  till ett allt större
ömsesidigt  beroende mellan världens  ekonomier  och
utgör  en  aspekt   av   vad   som   brukar   kallas
globaliseringen.

Med  de  senaste årtiondenas avregleringar i många
av    världens     länder,     liberalisering     av
kapitalmarknaderna   och   ökade   möjligheter   för
portföljinvesteringar har de internationella flödena
motiverade   av   investeringar  på  de  finansiella
marknaderna växt kraftigt vid sidan av de flöden som
motiveras av handel  och  reala investeringar. Denna
utveckling   har   förstärkts   av    den   tekniska
utvecklingen,       som      inneburit      minskade
transaktionskostnader,   och   av  ett  ökat  privat
sparande, inte minst i pensionsfonder.

Förslaget     om    en    transaktionsskatt     på
valutarörelser väcktes  redan 1972 av ekonomen James
Tobin  och  skulle ha till  syfte  att  begränsa  de
globala    finansmarknadernas     omslutning.    Med
transaktionsskatten vill man försöka  uppnå  att  de
kortfristiga  spekulativa  kapitalrörelserna minskar
till förmån för mer långsiktiga  överväganden  genom
att   fördyra  korta  affärer  i  värdepapper  eller
valutor.  Ett  annat  syfte  var att öka regeringars
handlingsfrihet i finans- och penningpolitiken.

Det  bör  noteras  att Tobin i  sitt  ursprungliga
förslag  endast i mindre  utsträckning  berörde  hur
intäkterna  av  transaktionsskatten skulle användas.
Intäkterna sågs mera  som en följd av skatten än som
ett motiv till att införa  denna.  Det  var  först i
början   av   1990-talet   som   en   internationell
diskussion  kom  i  gång  och där införandet  av  en
internationell skatt sågs som  ett  alternativt sätt
att  finansiera  bl.a.  FN:s  verksamhet.   I   både
Brundtlandkommissionen     och     Carlsson-Ramphal-
kommissionen diskuterades möjligheten  att införande
en internationell skatt för finansiering  av globala
behov.

När  det gäller den enligt Tobins förslag  primära
målsättningen,     att     begränsa     kortfristiga
kapitalrörelser,  har  det  i  debatten hävdats  att
kapitalflöden  motiverade  av  investeringar  på  de
finansiella  marknaderna  kan  vara   skadliga   för
nationella  ekonomier,  särskilt  om  flödena  är av
spekulativ karaktär, och att en stabilisering av  de
internationella kapitalflödena bör eftersträvas. Det
har  även  framhållits  att  nationella  regeringar,
särskilt  i  mindre ekonomier, har begränsade  medel
att sätta emot  om de skulle utsättas för omfattande
finanskapitalrörelser av destabiliserande karaktär.

Utskottet menar  i  denna  del att det är legitimt
för stater att försöka skydda  sig  mot  de negativa
effekterna  som  kan uppstå på grund av kortfristiga
spekulativa kapitalrörelser.  Utskottet  konstaterar
att detta för många regeringar i världen upplevs som
ett problem av ekonomisk/säkerhetspolitisk natur.

När    det    gäller    den    andra    delen   av
frågeställningen,    finansiering    av   gemensamma
nyttigheter, återkommer utskottet till  denna senare
i yttrandet.

Utveckling, kapitalflöden och handel

De   internationella   kapitalrörelserna  har   stor
betydelse    för    u-länderna.    De    underlättar
utvecklingen av handelsförbindelserna och medför att
kapital  kan  ställas  till   förfogande  för  reala
investeringar. Långsiktiga reala investeringar är en
förutsättning för ekonomisk tillväxt,  vilken  i sin
tur  är en förutsättning för att utveckla välfärden.
Länder   med   brister   vad   gäller  tillväxt  och
fördelning av befintliga resurser  löper  dessutom i
högre grad risk för att interna motsättningar mellan
befolkningsgrupper    kan    urarta   till   väpnade
konfrontationer med allvarliga konsekvenser för fred
och stabilitet. Den omvända bilden  är  även giltig,
dvs.  länder  som präglas av god ekonomisk  tillväxt
och bra fördelning  av  befintliga  resurser  är mer
benägna  att  hamna  i  en  situation som präglas av
fredlig samvaro mellan olika  befolkningsgrupper och
respekt för de demokratiska fri-  och rättigheterna.
Utskottet  menar  att  de  strukturella  faktorernas
betydelse   för   konfliktförebyggande    inte   får
underskattas. Utskottet har nyligen behandlat  dessa
frågor    i    sitt    betänkande   2000/01:UU4   En
säkerhetsordning för 2000-talet.

Utskottet  vill i sammanhanget  även  peka  på  de
finansiella flödena  av  biståndskaraktär.  Dessa är
visserligen små i förhållande till de totala flödena
och otillräckliga i förhållande till behoven, men de
är  av  strategisk  karaktär  genom att de kan sägas
avspegla  investeringar i utveckling.  Framgångsrika
utvecklingssatsningar  bidrar  i  sin  tur  till att
expandera världsekonomin samt till att öka välfärden
och   i   bästa   fall   också  till  en  rättvisare
fördelning.

Tidigare  har utskottet också  i  sitt  betänkande
1998/99:UU12   Utrikeshandel   och   internationella
investeringar  framhållit  att  ökad handel  kan  ge
avsevärda positiva effekter vad gäller  tillväxt och
ökat välstånd för de minst utvecklade länderna.  Det
är  därför  av vikt, menar utskottet, att länderna i
tredje  världen  ges  ett  ökat  tillträde  till  de
utvecklade ekonomiernas marknader. Detta förutsätter
en ökad frihandel.  WTO har enligt utskottets mening
en central roll i detta  sammanhang men även EU, som
ensidigt kan ge ökat marknadstillträde  för de allra
fattigaste länderna. Utskottet välkomnar  därför  de
ansträngningar  som  har  gjorts  under  det svenska
ordförandeskapet  i  EU  för  att öka det fattigaste
ländernas tillträde till EU:s marknad. Resultatet av
förhandlingarna i denna fråga mellan medlemsländerna
ledde     till     ett     positivt     principiellt
ställningstagande    även    om    avvecklingen   av
handelshindren för dessa länder inte  kommer att ske
i den takt som utskottet önskat. Beslutet utgör dock
ett  viktigt principiellt steg i rätt riktning,  och
utskottet  utgår från att regeringen fortsätter sina
ansträngningar inom detta viktiga område.

I  takt med att  världssamfundet  ställs  inför  nya
globala  utmaningar, såsom hiv/aids, miljöförstöring
och klimatförändringar,  växer  även  behovet av att
finna  finansieringslösningar,  inte  minst  för  u-
länderna,  som bygger på ett globalt ansvarstagande.
Utskottet  har   ovan  pekat  på  betydelsen  av  de
finansiella flödena  av biståndskaraktär, och det är
bl.a.  i  detta  sammanhang   som  förslaget  om  en
Tobinskatt skall ses.

Utskottet konstaterar att endast ett fåtal länder,
däribland Sverige, i dag lever  upp  till  det  0,7-
procentsmål  som  FN  uppställt  för bistånd till de
fattiga länderna. Utskottet finner dock att inte ens
om  alla  länder  uppfyllde  målet skulle  det  vara
tillräckligt för de finansieringsbehov som finns för
att  täcka  de omedelbara och grundläggande  behoven
för utvecklingsländernas  folk. Icke desto mindre är
ett  viktigt första steg att  flera  länder,  liksom
Sverige,   lever   upp   till  sina  internationella
biståndsåtaganden för att förbättra läget vad gäller
hälsa   och  utbildning  samt   den   administrativa
strukturen  för dessa sektorer i de minst utvecklade
länderna. Det  internationella  samfundet - särskilt
de  utvecklade  länderna  - måste enligt  utskottets
uppfattning  ta  ett  övergripande   ansvar  för  de
gränsöverskridande    hot    som   t.ex.   hiv/aids,
miljöförstöring   och   klimatförändringar    utgör.
Ytterligare  ett  problem  är  att vissa länder inte
heller  uppfyller  sina åtaganden  gentemot  FN  vad
gäller medlemsavgifter.

Förslaget om en Tobinskatt  sätter  frågan  om  en
stabilare  och bättre internationell finansiering av
globala åtgärder  vad  gäller  bistånd  och  av FN i
fokus.  Detta  finner  utskottet positivt. Utskottet
menar vidare att det är av vikt att dessa frågor får
en   seriös   behandling   både    nationellt    och
internationellt   samt  att  behovet  av  gemensamma
finansiella åtaganden därvid belyses.

I en rapport från  1995, Our Global Neighbourhood,
från   FN:s   kommission   för   globalt   samarbete
(Carlsson-Ramphal-kommissionen)    konstateras   att
trots de åtaganden som har gjorts internationellt så
är   biståndsfinansiering   fortfarande    i    stor
utsträckning   baserad  på  frivilliga  bidrag  från
stater. Författarna  konstaterar  att detta sakernas
läge har lett till förslag om att en  del av behoven
för  global  resursöverföring  skall  täckas   genom
internationella    avgifter    eller    skatter.   I
kommissionens rapport föreslås därför att det vidare
bör utredas om resurser kan hämtas från olika källor
som internationella avgifter på valuta-
transaktioner, vapenförsäljning samt utnyttjandet av
globala       gemensamma      tillgångar,      t.ex.
havsvattenvägar,   det   internationella  luftrummet
eller  den geostationära rymden.  Införandet  av  en
Tobinskatt   är   således  ett  av  de  förslag  som
framförts, men inte det enda.

Sammanfattande bedömning

De problem som tas  upp i motionen och i den bredare
debatten  om Tobin-skatten  är  väsentliga  för  den
internationella  utvecklingen  i  stort  inte  minst
eftersom  de  utgör  aspekter  på vad som kommit att
kallas  globaliseringen. Problemen  hänger  inbördes
samman och  det  har föreslagits en rad olika medel,
däribland införandet av en Tobinskatt, för att komma
till  rätta med dem.  Införandet  av  en  Tobinskatt
skulle  enligt många bedömare vara förknippat med en
rad svårigheter,  som  framför allt har att göra med
dess effekter på det internationella  valutasystemet
och  finansmarknadernas  funktionssätt, men  skatten
anses även erbjuda vissa möjligheter. Som framgår av
Carlsson-Ramphal-rapporten  finns det förslag om att
åtgärda de aktuella problemen också med andra medel,
vart och ett med sina för- och  nackdelar. Utskottet
tar  inte ställning till de olika  alternativen  men
vill peka på behovet av en alter-
nativ  värdering  och  en fortsatt förutsättningslös
analys av olika möjliga framkomstvägar och instämmer
i  motionen i denna del.  För  svensk  del  kan  det
arbete om en samlad svensk globaliseringspolitik som
i regeringen  har  inletts  av  en arbetsgrupp under
statsrådets Pagrotskys ledning vara  ett  bidrag.  I
sammanhanget  vill  utskottet  även uppmärksamma den
parlamentariska  utredning  (Globkom)   om  Sveriges
politik  för  global  utveckling  som under år  2001
skall  lämna ett samlat förslag till  regeringen  om
hur  politiken   bör  utformas  på  viktiga  områden
utifrån      det     övergripande      målet      om
fattigdomsbekämpning  och de nya förutsättningar som
globaliseringen skapar.  Syftet med översynen är att
utifrån en vision om solidaritet  i globaliseringens
tid  föreslå  åtgärder  för  att  vidareutveckla  en
sammanhållen  politik  för  att  främja  en  globalt
ekonomiskt,    socialt   och   ekologiskt    hållbar
utveckling och avskaffa  fattigdomen. Utskottet vill
även   framhålla  betydelsen   av   aktivt   svenskt
deltagande   i  förberedelsearbetet  inför  den  FN-
konferens som  skall  hållas  år  2002  under  temat
Finansiering  av  utveckling, där såväl handels- som
finansministrar  skall   mötas   för  att  diskutera
behovet av utvecklingsfinansiering  med  närvaro  av
bl.a. Världsbanken, FN, WTO och IMF. Denna konferens
synes   ligga   i   linje   med   vad   motionärerna
efterfrågar.

Utskottet  anser  att  finansutskottet  kan  besvara
motion  2000/01:U404 (c) yrkande 8 med vad som  ovan
anförts.

Stockholm den 18 april 2001

På utrikesutskottets vägnar

Viola Furubjelke

Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Viola Furubjelke (s),
Göran Lennmarker (m), Sören Lekberg
(s), Berndt Ekholm (s), Lars Ohly
(v), Holger Gustafsson (kd), Bertil
Persson (m), Carina Hägg (s), Agneta
Brendt (s), Marianne Jönsson (s),
Murad Artin (v), Jan Erik Ågren
(kd), Marianne Samuelsson (mp),
Marianne Andersson (c), Karl-Göran
Biörsmark (fp), Karin Enström (m)
och Roy Hansson (m).

Avvikande meningar

1. Tobinskatten

Göran Lennmarker,  Bertil Persson, Karin Enström och
Roy Hansson (alla m) anför:

Gemensamt för de många  variationerna  på  den  s.k.
Tobinskatten   är  att  den  belastar  transaktioner
mellan olika valutor.  Att  kalla  Tobinskatten  för
skatt  är  därmed  oegentligt.  I  stället utgör den
snarast en tull mellan olika valutaområden.

Europa  utvecklas mot ett stort valutaområde,  när
medlemsländer  och  kandidatländer  inom EU går över
till euro. Transaktioner inom Europa  kommer  därför
inte  att  träffas av tullen på valutatransaktioner.
Det  gör  däremot   betalningar  mellan  Europa  och
omvärlden.  Även  transaktioner  inom  dollarområdet
kommer rimligen att stå utanför en sådan tull.

En  tull på valutatransaktioner  skulle  stimulera
framväxten av större valutazoner, gemensamma valutor
och  dollarisering   av   den  typ  som  nu  sker  i
Latinamerika och Asien.

Transaktioner till u-länder  utanför dollarområdet
och  mellan  u-länder  sinsemellan   skulle  däremot
träffas av en tull på valutatransaktioner.

Högre tullar och valutaregleringar var det
normala

U-länderna  har  lång  erfarenhet  av  protektionism
genom tullar och valutahinder. Till relativt nyligen
levde  90  %  av  u-världens  invånare i länder  med
mycket höga tullar och stränga valutaregleringar.

Östeuropa  och  Latinamerika  som  tidigare  varit
utvecklade  på västerländsk nivå halkade  efter  och
blev mycket fattiga.  Även  i  Afrika  och Asien var
stränga     regleringar    det    normala,    vilket
omöjliggjorde   eller   kraftigt   försvårade   både
valutatransaktioner   och   handel.  Resultatet  var
förödande.          Protektionismen         hindrade
välfärdstillväxten och gynnade korruptionen.

Det finns alltså långvariga, omfattande och solitt
negativa  erfarenheter  av  valutaregleringar  i  u-
länder.

En mindre grupp u-länder, främst i Stillahavsasien
och  vissa enklaver,  satsade  tidigt  på  öppenhet.
Omfattande   handel  och  stora  kapitalrörelser  är
kännetecknande  för  de snabbväxande u-länder som på
kort  tid,  en  generation,  tog  sig  från  absolut
fattigdom till ett  begynnande välstånd. Det handlar
om    den   snabbaste   välståndsutvecklingen    som
världshistorien  känner.  Den  skulle  ha varit helt
omöjlig  utan  kombinationen  fri  handel  och  fria
kapitalrörelser.

Liberaliseringar sedan 1978

Med början i Kinas liberalisering 1978 har det skett
en  dramatisk  utveckling i huvuddelen av u-världen.
Tullar har minskat  i snabb takt, även om de i många
fall fortfarande ligger kvar på alltför höga nivåer.
Likaså har valutaregleringar avskaffats i huvuddelen
av jordens länder.

Detta har skett med  politiska  beslut, främst mot
bakgrund   av   de   förödande   erfarenheter    som
protektionismen givit i snart sagt varje u-land.

U-länderna     har     exportinkomster     på    i
storleksordningen 2 000 miljarder dollar. Till detta
kommer    utländska   direktinvesteringar   på   220
miljarder   dollar,    andra   investeringar,   lån,
turistinkomster samt privat  och offentligt bistånd.
Av  det  sammanlagda inflödet av  utländskt  kapital
till u-länderna  är det offentliga biståndet - ODA -
ca 60 miljarder dollar, eller drygt 2 %.

Fria   kapitalrörelser    ger   u-länderna   stora
möjligheter. I-världens kapital, inte minst de stora
pensionsfonderna, ställs till  u-världens förfogande
för  produktiva  investeringar.  Det  är  inte  bara
pengarna som ställs till förfogande  utan  även  den
kreditbedömningskapacitet som de utvecklade länderna
har  utvecklat  för  att  avgöra kvaliteten på olika
investeringar. Därmed stimuleras  också  utbyggnaden
av kvalificerade kreditmarknader i u-länder.

Finanskriser

Ett  antal  u-länder har drabbats av olika typer  av
finansiella kriser.  Under det senaste decenniet har
det  varit  Mexiko  1995,   Asienkrisen   1997   som
omfattade  fem länder, Ryssland 1998, Brasilien 1999
med återverkningar på Argentina, som nu befinner sig
i stora svårigheter.  Den  senaste  krisen uppstod i
Turkiet i februari i år.

Dessa finansiella kriser brukar ofta  anföras  som
argument mot fria kapitalrörelser.

Tankegången  i  kritiken är att u-länder har svårt
att säga nej till erbjudandet  om kapital. Kapitalet
kan sedan dras undan när krisen  uppstår  och därmed
förvärra situationen i u-landet i fråga.

IMF och andra har noggrant studerat de finansiella
kriserna.  Vissa  huvudtendenser  synes  framgå.   I
Mexikokrisen  1995  och Rysslandskrisen 1998 var det
inte   utländskt   kapital   utan   det   mexikanska
respektive det ryska  kapitalet  som flydde från det
egna  landet.  I  Rysslands fall ligger  fortfarande
mycket  stora  belopp   ägda   ifrån  Ryssland  kvar
utomlands.    Den   ryska   valutaregleringen    och
osäkerheten om spelreglerna i Ryssland gör att många
är ovilliga att  riskera  att ta hem det kapital som
landet så väl behöver.

Asienkrisen1997 hade delvis ett annat förlopp. Den
började i Thailand och drabbade  även  Filippinerna,
Malaysia,  Indonesien och Sydkorea men däremot  inte
Taiwan, Hongkong  och  Singapore,  som är minst lika
öppna för handel och valutarörelser.

Asienkrisens länder hade vuxit snabbt  under  lång
tid.    Det    dominerande    problemet    var   att
kreditmarknader  inte  var  transparenta och att  de
saknade tydliga spelregler, eller  spelregler  som i
verkligheten  följdes.  Det  största  problemet  var
banker  som stod nära regimer som i Indonesien eller
Malaysia  eller  de  stora konglomeraten i Sydkorea.
Även i Thailand och Filippinerna  var  det svårt att
få  uppgifter  om hur banker och kreditinstitutioner
faktiskt låg till.

Tydliga lagar och kraftfulla finansinspektioner

Den  viktigaste  lärdomen   av  Asienkrisen  är  att
länderna måste ha kraftfulla  finansinspektioner och
tydliga   lagar   som   reglerar   förhållandet   på
kreditmarknaden. Banker, försäkringsbolag  och andra
kreditinstitutioner  måste  stå  fria  från regimen.
Risken   är   annars   stor   att   den   offentliga
lagstiftningen sätts ur spel genom att statsägda och
regimnära  banker  de facto följer andra spelregler.
Parallellen  är  slående   till  hur  den  statsägda
Nordbanken agerade i Sverige på 1980-talets slut.

När  det  gäller  finanskriserna   i  Turkiet  och
Brasilien  med  återverkningar på Argentina  handlar
det  om  traditionellt   övervärderade  valutor  som
knutits i en fast växelkurs  men  där  den  inhemska
politiken  inte var tillräckligt stram. Följden  har
blivit  ett  inflationstryck  som  successivt  gjort
valutan övervärderad.

Att fria kapitalrörelser  är  viktiga framgår inte
minst  därav  att  det  knappast är något  land  som
infört valutaregleringar  efter krisen. Ett undantag
utgjorde    Malaysia    som    införde    en    viss
valutareglering  som sedan gradvis  mildrats.  Chile
avvecklade  däremot   sin  tidigare  valutareglering
under intryck av Asienkrisen.

Man  kan  hävda  att  de   fria  kapitalrörelserna
tvärtom gör det lättare att övervinna kriser som har
sitt  ursprung  i  misskötsel i ett  visst  land.  I
Mexiko, i huvuddelen  av  Asienkrisens  länder och i
Brasilien har kriserna övervunnits snabbt inte minst
tack  vare  stora  inflöden av kapital när problemen
rättats till.

Frihandel och fria  kapitalrörelser  knyter samman
länder.  Därmed  blir  de  mer beroende av varandra.
Sådana  processer har hittills  varit  mest  tydliga
inom i-ländernas  krets,  t.ex. genom den europeiska
integrationen. Det nya med  globaliseringen  är  att
sammanknytningen  också  sker mellan i-länder och u-
länder och inte minst mellan u-länder sinsemellan.

Brist på globalisering det stora problemet

De stora problemen i u-världen  finns  i  länder som
inte  alls  eller  enbart  i  ringa grad tar del  av
globaliseringen. Nordkorea, Afghanistan,  Burma  och
många  länder i Afrika saknar nästan helt handel och
kapitalflöde    från    omvärlden.   Det   är   inte
kapitalrörelserna som utgör  problemet  utan bristen
på   sådana   som   är  det  alldeles  överskuggande
problemet.

Den     ohållbara     skuldsättningen     i     40
låginkomstländer   (HIPC)   har    inte   med   fria
kapitalrörelser att göra. Det handlar  om lån som är
givna  oftast redan på 1970-talet från västerländska
regeringar,  internationella institutioner eller det
tidigare Sovjetunionen till regimer i mycket fattiga
u-länder. Huvuddelen  av  dessa lån borde skrivas av
direkt, eftersom 35 av HIPC-länderna  inte klarar av
att   fullfölja   sina   åtaganden.   Om  långivande
statsmakter  och  internationella  organisationer  i
stället  betedde sig mer som kommersiella  långivare
och skrev  av låneförlusterna skulle både u-länderna
och långivarna  tjäna  på  detta. Nu upprätthålls en
fiktion som är skadlig. Sverige  avskrev  sådana lån
redan 1978.

Ur   u-ländernas   synpunkt   skulle  en  tull  på
valutatransaktioner  vara  negativ  därför  att  den
skulle kosta resurser för u-länderna  som normalt är
den mottagande parten vid kapitaltransaktioner.

För   ett   land   som   t.ex.   Vietnam  som  får
valutainkomster  på  ca  20  miljarder dollar  i  år
skulle en tull på en promille kosta betydligt mer än
hela det svenska biståndet till  landet. Inkomsterna
används till import, så teoretiskt  skulle  in-  och
utflödet  av  valuta  till  Vietnam bli 40 miljarder
dollar.  I  verkligheten  är betalningstransaktioner
betydligt större. I Vietnam  skulle kostnaden för en
valutatull kanske bli 100 miljoner dollar.

U-länderna behöver inte bara tillskottet av valuta
utan  lika  mycket den konkurrensutsättning  som  de
fria kapitalrörelserna  skapar.  Utmärkande  för  en
snabbväxande  u-landsekonomi  är den snabba ökningen
av konkurrensen och därmed av produktiviteten som är
grunden för välståndshöjningen.

En tull på valutatransaktioner  skulle  även  göra
det     svårare     att    överföra    de    viktiga
kreditmarknadsinstrument som i-världen har utvecklat
och som är en förutsättning  för  ett väl fungerande
näringsliv. Korruption och ineffektivitet på kredit-
och  finansmarknaderna  är ett stort  problem  i  de
flesta u-länder.

Ett primitivt u-land kan  under en tid växa snabbt
utan avancerade finans- och kreditmarknader.  Men  i
takt  med  att landet utvecklas får det större behov
av alltmer utvecklade  finans-  och  kreditmarknader
och  en  allt kraftigare konkurrensutsättning.  Båda
hämmas av en tull på valutatransaktioner.

En  tull   på  valutatransaktioner  skulle  främst
drabba u-länderna.

2. Tobinskatten

Holger Gustafsson  och  Jan  Erik  Ågren  (båda  kd)
anför:

Den  debatt som förslaget om Tobinskatten orsakat är
viktig  och  välkommen.  Debatten  sätter fingret på
många människors oro över en alltmer snabbrörlig och
gränsöverskridande  ekonomi. Dessutom  har  debatten
uppmärksammat behovet  av  ökade  resurser  till det
internationella utvecklingssamarbetet.

Den  globaliserade  världsekonomin  och  det ökade
handelsutbytet  frigör  en  enorm tillväxtpotential.
Men  alla  länder  hinner inte med.  Ökande  klyftor
mellan länder och regioner  är  för  många  den mest
iögonfallande   och   skrämmande   konsekvensen   av
globaliseringen.  Med  globaliseringen bör följa ett
växande ansvar för den rika  världen  att  stödja en
verkligt  global  utveckling  och en rättvis handel.
Det     kräver    bl.a.    ökade    resurser     för
utvecklingssamarbetet  samt  en  ökad handlingskraft
för  FN  och  liknande  organisationer,  som  i  dag
brottas med allvarliga problem  såväl administrativt
som finansiellt.

Dessa  resurser  bör  dock kunna uppbringas  genom
nationella skattebaser, i  stället  för att skapa en
ny,  överstatlig  skattestruktur.  En  sådan  skulle
innebära  alltför stora problem, både praktiskt  och
principiellt.  Det  är  mer  realistiskt  att sträva
efter  ett  ökat  och  effektivare  bistånd såväl  i
Sverige  som i Europeiska unionen samt  att  påverka
den internationella  biståndsviljan  positivt.  Även
skuldavskrivningar  utgör  en  viktig  åtgärd för en
rättvisare global ekonomi.

Bistånd i sig kan inte skapa långsiktig tillväxt i
u-länderna. För att lyfta sig själva ur  fattigdomen
måste   u-länderna   integreras   i  världsekonomin.
Frihandel   utgör   därför   grunden   för    global
utveckling.

Väl  fungerande  finans-  och  valutamarknader  är
därmed en förutsättning för utveckling. Det är genom
finans-  och  valutatransaktionerna  som kapital kan
frigöras  för investeringar också i fattiga  länder.
Kapitalflöden  i  sig är inget negativt. En stor del
av  valutahandeln kommer  av  företags  och  bankers
strävan   att  sprida  risker.  Anklagelser  mot  de
spekulativa internationella kapitalflödena är därför
överdrivna.

Samtidigt  står det klart att dåligt reglerade och
kontrollerade     finans-     och    valutamarknader
åstadkommit enorma problem både  för enskilda länder
och  för  världsekonomin  i  stort. Spekulation  och
irrationellt beteende på dessa  marknader  kan  dock
motverkas på andra sätt än med Tobinskatten. Framför
allt  krävs  bättre regelverk och normer för bankers
agerande    på    finans-    och    valutamarknader.
Utvecklingsländerna behöver vårt stöd i uppbyggnaden
av sådana regelverk. Dessutom är sund makroekonomisk
politik   och lämpliga  växelkursregimer  nödvändiga
för att förebygga  valutakriser.  Även  här  kan det
internationella samfundet och de rika länderna bidra
med råd och stöd.

3. Tobinskatten

Karl-Göran Biörsmark (fp) anför:

Frågan     om    en    internationell    skatt    på
valutatransaktioner,   den  s.k.  Tobinskatten,  har
diskuterats och utretts under lång tid. Diskussionen
har ånyo vaknat till liv,  särskilt  på  grund av de
finansiella kriser som drabbat vissa länder  hårt på
senare  tid. Asienkrisen 1997-1998 liksom i Ryssland
och Brasilien 1998-1999 är några sådana exempel.

En skatt  på valutatransaktioner skulle inte kunna
förhindra  uppkomsten   av  finansiella  kriser.  Om
syftet  är  att  skapa  bättre   balans  och  bättre
fungerande  kapitalmarknader,  är en  internationell
valutaskatt  inte  särskilt träffsäker.  Spekulanter
betalar  ändå.  Det  är   bara   smärre   delar   av
spekulationen  som blir olönsamma. Att söka begränsa
valutarörelser tenderar  dessutom troligen att skapa
en  mer  instabil  och  mer  volatil  valutamarknad.
Transaktionskostnader  i sig skapar  inte  stabilare
marknader, men det skulle  däremot en internationell
finansinspektion, väl fungerande nationell ekonomisk
infrastruktur  i  länderna och  växelkurser  som  är
rörliga göra.

All erfarenhet visar  att  länder  som bedriver en
stabilitetsinriktad finans- och penningpolitik,  med
en   lämplig   växelkursregim,  och  som  följer  de
internationella  regelverk  och  normer  som främjar
stabilitet är bättre rustade att klara denna  typ av
kriser.  Det  internationella  arbete som pågår inom
ramen  för  exempelvis OECD, IMF och  EU  är  mycket
viktigt   för   att    förstärka   den   finansiella
stabiliteten.   Folkpartiet   förespråkar   en   rad
förbättringar inom detta område inklusive införandet
av en internationell finansinspektion.

Införandet av en  Tobinskatt skulle dessutom i hög
grad drabba u-länderna, de som skattens förespråkare
påstår  sig  vilja  hjälpa.   U-länder  med  stränga
valutaregleringar har påverkats  mycket  negativt av
sådana   restriktioner   och   protektionism.   Fria
kapitalrörelser   ger   däremot   u-länderna   stora
möjligheter.   Kapital  från  den  industrialiserade
världen kan användas till värdefulla investeringar i
u-länderna. En skatt  på  valutatransaktioner skulle
även  bli  mycket  kostsam  för   u-länderna  då  de
vanligen    är    den    mottagande    parten    vid
kapitaltransaktioner.

Tobinskattens förespråkare menar att intäkterna av
en   sådan   skulle   användas   till   bistånd  och
finansiering av FN-systemet. Svårigheten med bistånd
liksom  FN-systemets svåra finansiella situation  är
dock knappast att det i dag saknas skattebaser, utan
att det saknas  tillräcklig vilja hos regeringarna i
de  rika  länderna.   Så  har  t.ex.  Sverige  under
nuvarande vänstermajoritet  kommit  ned  på skamligt
låga  0,7  %  av  BNI. Det viktigaste för de fattiga
länderna är främst  att de rika länderna sänker sina
tullmurar   och  avskaffar   den   protektionistiska
jordbrukspolitiken samt att biståndet blir både högt
och  effektivt.   En   ökad   betalningsvilja  bland
länderna att betala sina utlovade  bidrag till FN är
den viktigaste åtgärden för att lyfta organisationen
ur krisen.

Skattepolitiken  bör  i allt väsentligt  fortsätta
vara  en  nationell  angelägenhet.   I   en  alltmer
gränslös  värld  kan  inte  gemensamma  regler  helt
uteslutas, samordning av regelverk och bekämpande av
illojal   skattekonkurrens   och  skatteparadis   är
viktigt.    Dessutom    behövs    gränsöverskridande
lösningar på andra gränsöverskridande  problem såsom
miljöförstöring. En internationell koldioxidskatt är
däremot  något som mer leder i riktning mot  en  mer
hållbar och solidarisk värld. Folkpartiet vill ha en
gemensam koldioxidskatt på EU-nivå.

En internationell  transaktionsskatt  måste vidare
genomföras  i  alla  länder  för att bli fungerande.
Annars flyttar bara spekulationen till de länder som
inte  tar  ut  sådan  skatt. I sig  gör  detta  alla
diskussioner   om   Tobinskatt    till    teoretiska
funderingar.  Vill  man  i sak uppnå något finns  en
lång  rad  andra förslag som  är  genomförbara  inom
överskådlig tid.

I syfte att  förbättra situationen för människor som
lever   i   fattigdom   och   förtryck   förespråkar
Folkpartiet  liberalerna   bl.a.   mera   frihandel,
avreglering  av  EU:s  gemensamma  jordbrukspolitik,
kraftfull höjning av biståndet, ökad  inriktning  på
skuldavskrivningar   och  demokratiutveckling,  stöd
till    uppbyggnad    av    fungerande    ekonomiska
institutioner,  en  internationell  finansinspektion
samt gemensam koldioxidskatt.

Bilaga 3

Finansutskottets offentliga utfrågning

om   ekonomisk   politik  i  en
global  ekonomi.  Tobinskatt  -
hinder eller möjlighet?

Tid: Tisdagen den 3 april 2001 kl. 10.00-13.20

Lokal: Förstakammarsalen

Inbjudna

Handelsminister Leif Pagrotsky

Andre vice riksbankschef Eva Srejber

Ekonom Kenneth Hermele

Chefekonom Klas Eklund

Deltagande ledamöter

Jan Bergqvist (s) ordförande

Mats Odell (kd) vice ordförande

Gunnar Hökmark (m)

Bengt Silfverstrand (s)

Lisbet Calner (s)

Johan Lönnroth (v)

Lennart Hedquist (m)

Sonia Karlsson (s)

Anna Åkerhielm (m)

Carin Lundberg (s)

Kjell Nordström (s)

Siv Holma (v)

Per Landgren (kd)

Gunnar Axén (m)

Yvonne Ruwaida (mp)

Lena Ek (c)

Karin Pilsäter (fp)

Tommy Waidelich (s)

Catharina Hagen (m)

Protokoll    från     finansutskottets    offentliga
utfrågning om ekonomisk  politik  i en global miljö.
Tobinskatt - hinder eller möjlighet?

Ordföranden:    Välkomna    till    finansutskottets
utfrågning   om  "Ekonomisk  politik  i  en   global
ekonomi. Tobinskatt - hinder eller möjlighet?" Vi är
glada över det  stora intresse som finns för den här
utfrågningen. Jag  vill  särskilt säga välkomna till
er som följer utfrågningen  via  riksdagens talsvar.
Ni  ska  också känna er mycket välkomna.  Jag  säger
naturligtvis  särskilt  välkommen till våra inbjudna
gäster:   handelsminister   Leif   Pagrotsky,   vice
riksbankschef  Eva Srejber, ekonom  Kenneth  Hermele
och chefekonom Klas Eklund.

Jag vill be handelsministern  att  börja  och hälsar
honom välkommen till talarstolen. Varsågod!

Handelsminister  Leif Pagrotsky: Jag vill börja  med
att tacka för inbjudan  att  komma  hit.  Det är ett
utmärkt  initiativ,  tycker jag, som finansutskottet
har  tagit. Det här är  väldigt  viktiga  frågor  om
globaliseringen.  De  är  väldigt  aktuella, och det
känns som ett starkt behov av att ha  mer av den här
typen av samtal. Jag vill gärna börja med  att bocka
för  detta.  Dessutom  vill  jag gärna säga att  jag
räknar med att det blir ett intressant  samtal under
de  kommande  timmarna  och att det kommer att  vara
värdefullt för mig i mitt  arbete,  inte minst i den
egenskap  jag  har  i  och  med att jag har  fått  i
uppdrag av statsministern att  leda  ett  arbete och
formulera en samlad globaliseringspolitik,  som  han
uttryckte det i regeringsförklaringen. Det är precis
att försöka slå bort murar mellan politikområden och
i  stället  bygga broar och integrera synsätt mellan
en tidigare alltför sektoriserad debatt och politik.
Just  i  det  avseendet   hoppas   jag   att  dagens
diskussion kommer att vara nyttig för mig.

Sedan skulle jag vilja säga något om hur  jag  ser
på  ordet  globalisering.  Det är ju ändå det som är
överrubriken för dagens övning.  När  man  hör ordet
associerar  man  det  ju  normalt  till  att världen
krymper.  Globen  blir  mer  som  en pottekula,  och
konkurrensen  från  väldigt  avlägsna   länder  blir
plötsligt  påtaglig hemmavid. Fabriker i Sydostasien
är plötsligt  de  första och närmaste konkurrenterna
till arbetsplatserna  hemma  inpå knuten. Bilden har
dominerats  av  den  industriella  aspekten,  därmed
också  varuhandelsaspekten   och  av  att  det  sker
någonting med världen, en förändring  i riktning mot
en krympande värld, och avlägsna delar av jordklotet
kommer närmare. Det är inte riktigt min  uppfattning
att  det  är  på  det  sättet.  Det skulle jag vilja
illustrera med en bild som jag har tagit fram.

Den här bilden visar att det för  oss i Västeuropa
faktiskt inte är mer globalisering i  dag än det var
för  40  år  sedan. 1960 och 1999 var importen  från
andra delar av  världen  ungefär  lika  stor.  Lärda
människor  har  berättat för mig att det var ungefär
likadant för hundra år sedan också. Jag skulle vilja
beskriva det som att den bild av globaliseringen som
jag just beskrev inte är särskilt träffsäker. Den är
kanske t.o.m. felaktig,  åtminstone  när  det gäller
oss  i Europa - i andra delar av världen kan  bilden
vara en  annan.  Den  är  i  alla  händelser  starkt
överdriven.

Ni  ser att de enda variationer som man ser är  en
uppgång i mitten av 70-talet och en nedgång i mitten
av 80-talet  i  Europas  import, och det hänger inte
ihop med att världen krympte  och växte då, utan det
hänger ihop med oljepriserna, som  steg  och  sjönk.
Det  var  inte prisförändringar när det gällde oljan
som man menade var definitionen på globalisering.

För mig är  det  i  stället två helt andra områden
som  är  kännetecknet  på  globaliseringen,  på  den
speciellt dramatiska form av krympning av värden som
vi  är  inne i nu. Det ena  gäller  medier,  kultur,
underhållning  och  sådant. I hela världen ser man i
dag samma filmer. Man  hör  på  samma musik. Britney
Spears   och   Baywatch  är  globala  begrepp,   och
nyhetsförmedlingen  har  globaliserats.  Det är inte
det  att vi har globala nyhetskanaler, som  CNN  och
BBC World i första hand, utan det är att alla lokala
nyhetskanaler    i    hela   världen   visar   samma
journalfilmer från Östtimor,  Makedonien, Washington
eller  vad det är. Bilderna av världen  konvergerar,
homogeniseras.  Var  man  än  bor i världen tenderar
nyhetsflödena att bli mer och mer  lika.  Det händer
någonting  i  Östtimor. Det är i hela världens  alla
vardagsrum samma  kväll.  Det  är nytt, och det tror
jag är viktigt och en stor förändring.

Det  andra området, som jag förknippar  med  ordet
globalisering,  gäller  de  finansiella marknaderna.
Det är ju det vi ska prata mer  om  i  dag,  men jag
tycker   att   det  är  en  poäng  att  ge  det  här
perspektivet,  mitt   perspektiv,   på   detta.   De
finansiella      marknaderna      har      verkligen
revolutionerats.  Förut  var  marknaderna,  som  Dan
Andersson  brukar  uttrycka  det,  nationella  eller
regionala  sjöar  som  kunde hanteras på olika sätt.
Det kunde blåsa på ett ställe  och  vara  stiltje på
ett  annat.  Det kunde vara en sorts fisk i den  ena
sjön och en annan  sorts  fisk  i den andra. Nu är i
stället marknaderna en global finansmarknad.  Och de
nationella  marknaderna har reducerats till att  bli
vikar i den globala oceanen, eller hur Dan nu brukar
uttrycka det  - han är mycket mer slagkraftig än vad
jag är. Detta är,  menar  jag,  en  stor fundamental
förändring,  inte  minst  för  politiker   och   för
politiken. Den ger enormt många nya möjligheter, och
den  ger  enormt  mycket nya risker och hot. Den ger
möjligheter för många  som  förut var utestängda att
låna, finansiera investeringar  och  bygga  upp sitt
välstånd, men den innebär också risker och hot. Paul
Krugman,   den   kände   amerikanske  ekonomen,  har
formulerat både möjligheterna  och  hoten  i en, som
jag  tycker,  slagkraftig formulering. Han säger  så
här - jag ber om ursäkt för att det är på utrikiska:
The globalization  of financial markets created many
new  opportunities for  things  to  go  disastrously
wrong.

Det  var inte bara det att det skapade möjligheter
för länder  med  många år av ackumulerade underskott
att  finansiera  investeringar  i  tillväxt  och  en
bättre  framtid.  Det   skapade  också  en  helt  ny
dignitet på riskerna, en  helt  ny  utväxling, eller
hur  man  skulle  kunna uttrycka det. Vi  har  några
erfarenheter av detta  de  senaste åren. Vi såg alla
hur den finansiella krisen i  Mexiko  ledde till att
hyrorna  steg i Vingåker och på andra håll,  och  vi
har sett hur  krisen  i  Indonesien  för  ett par år
sedan ledde till att hela världsekonomin gick  in  i
en   sämre   utveckling.   Man  kan  konstatera  att
bortfallet   av   inkomster   i   u-länderna,    som
Asienkrisen  ledde  till, bara i u-länderna och bara
under ett enda år motsvarade  hela  världens samlade
bistånd i tio år. Tio års samlad u-hjälp raderades i
utvecklingsländerna  ut  på  ett år av följderna  av
Asienkrisen.  För  mig  visar detta  att  finansiell
stabilitet  är  en oerhört  viktig  fråga,  och  när
kriserna sprids snabbare  än mul- och klövsjuka över
världen   visar   det  att  frågan   om   finansiell
stabilitet är en gemensam  angelägenhet. Det är inte
en angelägenhet för ett enskilt  land,  ett  enskilt
lands  bankägare  eller  finansministrar eller bank-
inspektörer,  utan  det  är  faktiskt   en  gemensam
angelägenhet.   Man   kan   inte   längre  säga  att
Indonesiens finanssektor är en fråga för Indonesien.
Så är det inte, utan det är en fråga  som  jag anser
att  världens politiker bör engagera sig i, och  det
måste  man göra med stort allvar, och man måste göra
det genom att mobilisera många olika instrument. Det
finns inget  enda  läkarkvitto som ensamt klarar upp
det här, utan det är  en  fråga  som  man  får ta på
stort  allvar,  och  man  får söka med ödmjukhet  på
olika områden.

Främst   gäller   det   hur   reglerna    och   de
institutioner   som   ska  övervaka  de  finansiella
marknaderna fungerar. Där  måste  det  till en rejäl
uppryckning. Det pågår mycket arbete på  många olika
områden. Jag är rätt säker på att Eva Srejber kommer
att  gå  in på det lite mer i detalj i sitt  inlägg.
Jag räknar med att jag kan instämma i allt hon säger
om det. Jag  vet inte riktigt vad det blir, men mitt
synsätt  tror  jag  ligger  nära  hennes.  Detta  är
oerhört viktigt.

Det  andra  gäller   öppenhet   och   transparens,
kapitaltäckningskrav,   att   det  finns  ordentliga
revisorer och att det finns hinder  för  hur  ägarna
kan missbruka sina ägda banker. Det är sådana regler
som  vi  införde  i  Sverige  efter  Kreugerkrisen i
början av 30-talet och som ju handlar  om just detta
-  insyn,  öppenhet,  transparens  och  utomståendes
kontroll. Kan utomstående lita på siffrorna som står
i   balansräkningen?   Har  de  gjort  en  ordentlig
kreditprövning? Det står  att  man har fordringar på
en  miljard på en kund. Är det sant  eller  var  det
bara  en  kompis som fick en miljard för att köpa en
ny sommarstuga?  Den  typen  av  frågor är kolossalt
viktiga.

Det tredje är en självklarhet som  man  egentligen
kanske inte skulle säga någonting om. Det är att man
måste ha en sund makroekonomisk politik. Det  är den
grundläggande  försäkringen  mot snabba svängningar,
mot spekulation. Det var den som  gjorde att Sverige
drabbades hårt av Mexikokrisen och  väldigt  lite av
Asienkrisen.  Det  var  inte så att kriserna var  av
olika karaktär. Det var så  att Sverige var av olika
karaktär, men världen är ju inte  så  beskaffad  att
man  kan  försäkra  hela  världen  mot  den typen av
makroekonomiska    misstag    i   enskilda   länder.
Någonstans någon gång inträffar  den  här  typen  av
obalans.  Det  händer någonstans i världen med jämna
mellanrum. Livet  är tyvärr inte bättre beskaffat än
så.

Men efter att ha sagt det här om vad jag tycker är
väldigt viktiga frågor  vill  jag  för min del också
gärna säga att Tobinskatten, som ju underrubriken på
dagens övning säger att vi ska prata  om och som väl
kommer att vara ett huvudtema i dag, för  mig är ett
av   flera  instrument  som  passar  in  i  det  här
sammanhanget.  Genom  att  de här marknaderna kan få
oss att sakta farten en smula  tror jag att man i en
del fall kan minska riskerna för  den  här  typen av
överreaktioner  och  överhysteri.  För  mig är detta
ingen  undermedicin  som  försäkrar eller vaccinerar
mot  sådana  problem.  Men  det   är  ett  av  flera
instrument som kan leda i rätt riktning  i en del av
de  fall  som  det här handlar om. Att en sådan  här
nedkylning kan ha  den här typen av effekter styrks,
tycker jag, av att man  i  ett  par länder har gjort
saker som har haft ungefär samma  innebörd  även  om
man  har  valt  en  helt annan teknik. I Chile och i
Malaysia har man haft  andra  metoder  för  den  här
typen  av  nedkylning.  Det  har  gjort  att båda de
länderna  har drabbats mindre av kriserna under  90-
talet än vad  deras  grannländer  har  gjort. De har
valt  nationella  instrument  som  jag  inte  tycker
särskilt  mycket  om  och  som jag tycker har  andra
risker, risker för korruption t.ex., som jag inte är
så glad över. Men just det här  tycker  jag  att  de
illustrerar. Men som en del av er kanske vet har jag
också kommit fram till den övertygelsen att en sådan
skatt  måste  vara  väldigt  bred,  i  det  närmaste
världsomspännande,  för att fungera. Om jag nu  tror
det måste jag också konstatera att förutsättningarna
för att genomföra en sådan i dag inte finns. Däremot
kanske de kommer att  finnas  senare,  inte minst om
det  politiska engagemanget, det politiska  trycket,
fortsätter.  Det kanske blir fler kriser som gör att
frågan  hamnar   ännu   högre  upp  på  dagordningen
framöver.   Men  jag  tycker   för   min   del   att
principiellt  är  det  här en tilltalande, sympatisk
idé, men realistiskt kan  den  i  dag  inte komma på
plats   i   det   korta  perspektivet.  Det  är  den
kombination av åsikter  som  jag har och som gör att
jag har blivit impopulär i alla  läger, både hos dem
som gillar skatten, som tycker att jag är för mesig,
och hos dem som ogillar skatten, som  tycker att jag
är för positiv. Så har det blivit.

Jag   ser   att   tiden  går,  men  låt  mig  ändå
sammanfatta det här med  att säga att det för mig är
slöseri att lägga all politisk  kraft  på denna enda
fråga.  Det är ju ingen som gör, så jag argumenterar
inte emot någon särskild. Jag vill bara säga att vad
vi behöver  göra  är att påverka globaliseringen som
samlat fenomen. Vi  vill påverka globaliseringen för
att minska världsfattigdomen och minska orättvisorna
i  världen.  Då är de finansiella  frågorna  viktiga
frågor  men  inte  de  enda  frågorna.  Och  på  det
finansiella området  är Tobinskatten en viktig fråga
men absolut inte den enda finansiella frågan.

Får  jag  bara avslutningsvis  nämna  några  andra
frågor som jag  tycker  att det vore fel att inte ha
med  i  en  diskussion om globaliseringen,  som  jag
tycker att vi också bör jobba med för att angripa de
brister som globaliseringen  har.  Låt mig nämna den
protektionism  som  utestänger  de fattiga  länderna
från möjligheten till utveckling,  möjligheten  till
sysselsättning  och till att tjäna inkomster av sitt
eget levebröd. Vi  har tagit ett mycket viktigt steg
i Västeuropa med det här initiativet, Everything but
Arms, för ett par veckor  sedan,  men  det  är  inte
tillräckligt. Det finns väldigt mycket mer att göra,
inte minst inom ramen för en ny global handelsrunda.
Vi  måste  jobba  aktivt  med skuldavskrivningar. En
oerhört  viktig  fråga är att  minska  korruptionen,
inte  minst  genom  att   jaga  skatteparadisen  med
blåslampa,  som man nu gör när  man  jagar  Nigerias
förre  härskare   Abachas   försvunna  skatter  över
världen. Det tror jag kan öppna ögonen för många nya
instrument som vi kan använda  för  att  hindra  det
här.  Korruptionen  är för mig ett starkt hinder för
tillväxten i fattiga  länder. Vi måste jobba mer med
att få ett effektivare  och  bättre  bistånd och ett
större bistånd i världen från de rika  länderna.  Vi
måste  ta ett annat konkret och aktuellt exempel och
göra någonting  åt de missförhållanden som råder vad
gäller patenträtten  och  tillgången  till mediciner
för de fattigaste länderna i världen. Tack!

Förlåt om jag drog över en smula!

Ordföranden:    Vi   tackar   Leif   Pagrotsky   för
inledningen och lämnar  därmed  över ordet till vice
riksbankschef Eva Srejber.

Andre vice riksbankschef Eva Srejber:  Tack för det!
Jag  tycker  precis  som Leif just sade att  det  är
väldigt roligt att få  komma hit och prata om de här
frågorna. Jag har i många år varit väldigt engagerad
i   internationella  frågor,   så   jag   uppskattar
verkligen  utskottets intresse. Det här är också ett
ämne som jag  ofta  är  ute i landet och diskuterar.
Det är väldigt glädjande,  tycker jag, att intresset
för omvärldsfrågor har ökat igen och också intresset
för alla de utmaningar som den  ekonomiska politiken
möter i en mer internationaliserad värld.

Men  jag  tänkte börja i dag med  att  prata  lite
grann om finansmarknadernas  roll i samhällsekonomin
därför att kreditmarknaden är  central för ett lands
ekonomi.  Det behövs finansiella  institutioner  för
att förmedla  hushållens och företagens betalningar,
exempelvis  lönebetalningar   eller  betalningar  av
räkningar.   Dessutom   förmedlar   finansinstituten
kapital från sparare till låntagare.  Det  kan  vara
ett  företag  som  vill låna för att investera eller
ett hushåll som vill  låna  för  att  köpa en villa,
exempelvis.    Sammantaget    är    en    fungerande
finanssektor en nödvändig förutsättning för  att ett
land  ska  uppnå  högt  välstånd.  Men  att förmedla
betalningar   och   att  låna  ut  pengar  är  också
riskfyllt. Det är så  att  säga  den  nationella och
internationella  funktionen av kreditmarknaden,  men
så har vi ju olika valutor i olika delar av världen.

Den internationella  valutamarknadens  roll är att
koppla    samman    de    nationella   kredit-   och
betalningsmarknaderna  i  olika   länder,   så   att
betalningar  i  en  valuta  kan växlas till en annan
valuta.  Det  möjliggör  handel,  investeringar  och
ekonomiskt  bistånd mellan  länder.  Internationella
kapitalrörelser   gör   att   länder   som  har  ett
sparandeöverskott    efter    att   ha   växlat   på
valutamarknaden  kan  finansiera   investeringar   i
länder  som  har  underskott  på kapital. Länder som
genom  åren  har  utnyttjat den här  internationella
kapitalmarknaden   för    att    finansiera    stora
investeringar har haft stor glädje av denna. Vi  kan
gå   ungefär   hundra   år   tillbaka  i  tiden.  Då
finansierade exempelvis ett då mycket fattigt land i
norra Europa sina järnvägar på  det sättet, nämligen
Sverige. Så historiskt och nu har  utländska lån och
investeringar  haft en stor betydelse  för  tillväxt
och    utveckling    i     fattiga     länder.    Så
finansmarknaderna   fyller  en  viktig  funktion   i
samhället.

Men  genom  åren  har  vi  ju  också  alla  kunnat
konstatera att det ibland  uppstår  stora problem på
finansmarknaderna.  Leif  nämnde  ett  par  exempel,
Mexikokrisen och Asienkrisen. Men vad är  det då som
egentligen  händer? Jo, oftast är det bankproblem  i
grunden. Det är bankproblem till följd av dåliga lån
som ligger till  grund för kriserna. När förtroendet
för  bankerna  sviktar   flyr   både   inhemska  och
utländska sparare landet för ett säkrare  land,  och
en   valutakris   kan   bli   följden.   De  sociala
kostnaderna av sådana kriser är mycket kännbara. Det
är det här och globaliseringen i allmänhet, som Leif
just  beskrev,  som  i kölvattnet av de här kriserna
har   gjort   att   man   har    börjat    diskutera
globaliseringen     i    största    allmänhet    och
internationella kapitalmarknader  i  synnerhet. Krav
har   framförts   på   åtgärder  för  att  förhindra
uppkomsten av kriser. Bland  annat  har vi förslaget
om en skatt på finansiella transaktioner, som kallas
Tobinskatten. Det har ju kommit tillbaka. Det är ett
förslag  som  har funnits ganska länge.  Jag  tycker
inte att Tobinskatten är rätt sätt att närma sig den
här frågan eftersom den inte löser det grundläggande
problemet,   nämligen    felaktiga    kredit-    och
riskbedömningar  och brist på kapital i bankerna för
att täcka eventuella  förluster. Dessutom ser jag en
rad risker med förslaget, men jag ska återkomma till
det. Jag vill i stället  lyfta  fram  det omfattande
och mödosamma arbete som har pågått i flera år, både
inom länderna och gemensamt mellan länderna, för att
säkra stabilitet och förebygga kriser utan  att  man
försämrar  marknadernas grundläggande arbete med att
förmedla betalningar och sparande till låntagare.

Erfarenheten  visar att en nödvändig förutsättning
för   att   undvika   kriser    är   att   föra   en
stabilitetsinriktad   och  trovärdig   finans-   och
penningpolitik.  Gemensamt   för   länder  som  haft
finansiella kriser är att  problemen  har  haft  sin
grund  i  misstag  i  den ekonomiska politiken och i
bristfälliga regelverk. Finansmarknaden är ofta bara
en budbärare som visar på grundläggande problem. Det
är också viktigt att valet av växelkursregim stämmer
överens med den ekonomiska  politiken  och ekonomins
möjligheter  till  anpassning. Länder som  har  haft
valutakriser  under  90-talet  har  haft  fasta  men
justerbara växelkurser. I dag väljer därför alltfler
länder flytande växelkurs  med inflationsmål, som vi
har  i  Sverige, eller helt fasta  växelkurser,  som
sedelfonder.

Erfarenheten  visar  också  att  det krävs ett väl
tillämpat   övergripande  ramverk  med  normer   och
institutioner.  Leif började beskriva några delar av
ett nödvändigt ramverk,  och  det krävs för att både
de nationella vikarna i det här gemensamma havet och
den  gemensamma  kontakten  mellan  marknaderna  ska
fungera  väl.  Länderna har därför,  som  jag  sade,
jobbat   tillsammans    i    många    år   i   olika
internationella  organisationer,   exempelvis   inom
ramen  för BIS, som är centralbankernas organisation
i  Basel,  med  att  utarbeta  normer  för  lämpliga
regelverk  på  olika  områden som är viktiga för den
internationella    och    nationella     finansiella
stabiliteten.  Det  har gjorts stora framsteg  under
senare år, både när det  gäller att komma överens om
normer och när det gäller  att  tillämpa dem. Normer
har    utarbetats    bl.a.   för   betalningssystem,
redovisning   och   revision,   konkurslagstiftning,
öppenhet i finans- och  penningpolitik  och åtgärder
mot penningtvätt.  Sammanlagt är det en mängd  olika
normer  på  ett dussintal områden som man har kommit
överens   om   och    håller    på   att   genomföra
internationellt.   När   jag   var   nordisk-baltisk
styrelserepresentant         i         Valutafondens
exekutivstyrelse arbetade vi bl.a. intensivt med att
utarbeta normer för korrekt och utförlig redovisning
av ekonomisk statistik. Ett problem i en  del länder
som  har haft kris är nämligen att de inte har  haft
en ordentligt  redovisad  och  sannfärdig  ekonomisk
statistik.  Man  har  dolt  läget i landet, och  det
skapar  bara  oro.  Världsbanken,  Valutafonden  och
andra organisationer  som  finns  stöder  länder som
vill  förbättra  sin  lagstiftning  genom att skicka
experter  för  att  hjälpa till, och flera  svenskar
deltar som experter i det arbetet.

Det  ligger  i  alla  länders   egenintresse   att
tillämpa  normerna  eftersom  de  minskar risken för
finansiella kriser. Dessutom finns  ytterligare  ett
incitament  att  följa  normerna. De länder som inte
följer   normerna   får   svårare    att   låna   på
kapitalmarknaden  eftersom  utlåningen  då   är  mer
riskabel. Tillgången på kapital för de länderna blir
mindre och räntorna högre.

Det  ligger  också  i  ländernas  egenintresse att
andra  länder  följer normerna eftersom  finansiella
kriser oftast sprider sig från ett land som har kris
till andra länder  i liknande omständigheter. Vi såg
exempel på det under Asienkrisen.

Eftersom Sverige är  ett  litet  land med en öppen
ekonomi  och  väldigt  beroende  av  omvärlden   för
finansiell stabilitet bidrar vi med experter till de
grupper som arbetar med dessa frågor. Det är en stor
del av det jobb vi gör på Riksbanken.

Sverige ger också råd åt länder som vill förbättra
sin tillämpning av normerna. Riksbankens medarbetare
har  hjälpt  till  i länder över hela världen med de
frågorna, bl.a. i Lettland,  Polen  och  Sri  Lanka,
bara för att nämna ett par tre stycken.

Jag   ska   ta   ett  exempel  på  internationellt
överenskomna normer  för  att  öka  stabiliteten  på
finansmarknaderna.  Det  är kapitaltäckningsreglerna
för banker som har utarbetats  av Baselkommittén. De
reglerna  började  gälla  1988  och  omfattar  bl.a.
risker i utlåning, räntehandel och valutahandel.

Grundprincipen är den att ju större  risk  en bank
tar  desto  mer kapital måste banken hålla. Eftersom
det kostar pengar  att  hålla kapital skapar man ett
incitament  för  bankerna att  minska  risktagandet.
Reglerna gör också  att  bankernas  möjligheter  att
täcka eventuella förluster ökar.

De nuvarande reglerna tillämpas i över 120 länder.
Förslaget   till   nya   kapitaltäckningsregler  som
Baselkommittén    nyligen    lade    fram    kopplar
kapitalkraven ännu tydligare till de risker bankerna
tar  och minskar också riskerna  för  regelarbitrage
samt   ökar   kraven   på   öppenhet   i   bankernas
redovisning.

Samtidigt  som  Baselreglerna  minskar  överdrivet
risktagande skadar de inte de transaktioner som görs
för att omfördela risker mellan bankerna så  att  en
sund  nivå  på  risktagandet  uppnås i varje enskilt
institut.

Sådana transaktioner för att  omfördela risk utgör
i    dag   en   stor   del   av   omsättningen    på
valutamarknaden.  Jag  ska ta ett exempel på hur det
fungerar. Jag tror att det  är  viktigt  att  förstå
riskomfördelningsmekanismen.

Låt oss titta på ett svenskt exportföretag som har
intäkter i dollar och som betalar  löner och skatt i
kronor.  För  att  kunna  göra  det  måste man växla
dollarintäkterna till kronor.

Företaget  överlåter  genom att sälja  dollar  mot
kronor  valutarisken till  sin  bank.  Antingen  kan
företaget  sälja  dollar när det får dem på den s.k.
avistamarknaden  eller  också  kan  företaget  sälja
framtida dollarintäkter så fort det fått en order på
den s.k. terminsmarknaden.

Skillnaden     mellan      avistamarknaden     och
terminsmarknaden har ingenting att göra med huruvida
man  ägnar  sig  åt  någon  form  av  kortsiktighet,
långsiktighet,  spekulation eller inte  spekulation.
Den grundläggande  underliggande  transaktionen  kan
mycket väl vara av samma art.

I  båda  fallen köper banken dollar och tar därmed
på sig valutarisken.  Det  kräver  banken  en avgift
för.  I  dag är marginalerna i valutahandeln 0,02 %.
Bankens valutarisk ökar alltså om inte en annan kund
i exakt samma  ögonblick  råkar  göra en precis lika
stor och motsatt valutatransaktion  så  att  bankens
innehav  av  valutor blir oförändrat. Det är förstås
ganska osannolikt.

Exportföretagets   valutaförsäljning   ger  därmed
upphov  till  flera  transaktioner  mellan banker  i
syfte att fördela om valutarisken inom banksystemet.
På  det sättet kan kundernas köp och försäljning  av
olika valutor i olika banker matchas mot varandra så
att den totala risken i banksystemet inte ökar.

Den  första  valutatransaktionen leder alltså till
många nya transaktioner  innan  alla banker åter har
en sund nivå på risktagandet. Samma saker händer vid
alla  sorters valutaväxlingar. Det  sker  exempelvis
när Sida  växlar kronor till utländsk valuta för att
ge bistånd,  när AP-fonderna köper utländska aktier,
när någon av oss  köper utländska försäkringar eller
när bostadsinstituten lånar pengar utomlands.

Transaktioner på valutamarknaden behöver inte alls
ha med spekulation  att  göra  även  om  de  inte är
alldeles   direkt   kopplade  till  betalningar  för
handel, investeringar  eller  bistånd.  Det går inte
att  ta  summan  av  alla betalningar för varor  och
tjänster över gränserna  och  sedan  säga  att  alla
andra valutaaffärer är onödiga.

Låt  mig  avslutningsvis kort kommentera förslaget
till    Tobinskatt.     Skatter    på    finansiella
transaktioner har redan provats  i  en  del  länder,
bl.a.  i  Sverige.  I slutet av 80-talet hade vi  en
omsättningsskatt på värdepapper. Resultatet blev att
omsättningen   minskade    kraftigt.   Handeln   med
räntebärande värdepapper minskade  med ungefär 80 %.
En  del  av handeln flyttade utomlands  och  en  del
upphörde helt och hållet.

Omsättningsskatten  hindrade  inte 90-talets kris,
som vi alla vet. Dessutom, som Leif  Pagrotsky redan
har  nämnt,  är  Tobinskatten i praktiken  svår  att
genomföra eftersom  den  förutsätter att alla länder
ställer sig bakom den. Det  är osannolikt. De länder
som inte har skatten gynnas i  och  med  att  de kan
förvänta   sig   att   en  del  av  den  finansiella
verksamheten flyttar till dem.

Även  om  det vore möjligt  tycker  jag  inte  att
Tobinskatten  är ett bra sätt att minska spekulation
och alltför stort  risktagande på finansmarknaderna.
Tvärtom   skulle   risktagandet    kunna   öka   när
möjligheten   att   försäkra   sig  mot  finansiella
svängningar  blir  för dyra och bankernas  möjlighet
till riskomfördelning minskar.

I stället ser jag  det  internationella arbete som
pågår med att utarbeta och  tillämpa normer på olika
områden  som  ett  mycket  bättre  sätt  att  främja
stabilitet och begränsa risker.

Sammanfattningsvis finns det  några  meningar  som
jag verkligen vill att ni lägger på minnet.

Kredit- och valutamarknaden fyller en viktig roll  i
samhället för att förmedla betalningar och sparande.
Det  bästa  sättet att hindra överdrivet risktagande
är inte en skatt  på  valutatransaktioner  utan  att
fler  länder  för en stabilitetsinriktad finans- och
penningpolitik  med  en  lämplig  växelkursregim och
följer de internationella regelverk  och  normer som
främjar stabilitet. De normerna måste också ständigt
anpassas  så att riskerna i den finansiella  sektorn
begränsas.

Ordföranden: Vi tackar Eva Srejber och överlämnar nu
ordet till ekonomen och författaren Kenneth Hermele.

Ekonom Kenneth  Hermele:  Tack  så  mycket.  Det  är
översvämningar  igen i Moçambique. Det var det förra
året också. Man kan  fråga sig varför det hela tiden
blir sådana krisförlopp i det landet.

En av anledningarna  är  att  det  regnar  väldigt
mycket.  När  det  regnar  blir  floderna  fulla  av
vatten,  och dammagasinen klarar inte av att ta hand
om allt vattnet. Därför öppnar man portarna, vattnet
svischar ut,  och  så får människor som bor nedanför
flytta på sig eller  rädda  sig bäst de kan. Kvinnor
klättrar upp i träd om de behöver föda. Det går inte
att  försörja  sig  på  jorden,  eftersom   den   är
bortspolad, osv.

Man  kan  fundera  på  vad  man  ska  göra åt det,
eftersom   det  är  ett  återkommande  problem.   En
möjlighet är  att  man tänker sig att göra någonting
åt  dammen. Man gör den  starkare,  högre  och  lite
bättre.  Man  tittar  på  konstruktionen  och bygger
kanske en damm till lite högre upp utefter floden.

Den  typen av åtgärder är alla de förslag  som  nu
cirkulerar.  En  del  av dem har tagits fram av Bank
for   International   Settlements    och   Financial
Stability  Forum.  Det handlar om att göra  systemet
som det är lite bättre,  att bygga dammen lite högre
eller att bygga en ny damm  och  hoppas att det inte
blir några fler översvämningar.

En annan möjlighet vore att fundera  på ursprunget
till problemet och försöka göra någonting åt att det
regnar så mycket. Där kommer en sådan idé  som James
Tobins  in.  Det handlar om att minska storleken  på
flödet, att börja  uppströms i förloppet, skulle man
kunna säga.

Det finns en mängd  tekniska  aspekter  på den här
frågan.  För  mig handlar det i grunden om samspelet
mellan ekonomi  och  samhälle, hur det samspelet ska
se ut och vem som ska  bestämma spelreglerna för det
samspelet.

Under efterkrigstiden  har vi egentligen bara haft
två uppfattningar om hur det  samspelet  ska  se ut.
Den  första  uppfattningen, som etablerades i slutet
av  andra världskriget  och  som  lade  grunden  för
efterkrigstidens långa sammanhängande högkonjunktur,
sade  att  för att få marknaden och samspelet mellan
ekonomi och samhälle att fungera väl måste man ha en
ganska hög dos  av  styrning, regelverk, politik och
institutioner.

Den uppfattningen var  dominerande i kanske 30 år.
Sedan  fick  vi  en  annan dominerande  uppfattning.
Under  de  senaste  20  åren  har  den  förhärskande
uppfattningen  varit  att  ju  mindre  man  försöker
reglera, ju mer man släpper  marknader  fria  och ju
mindre  politiken  lägger  sig  i  samspelet,  desto
bättre.

Jag   tror   att   vi   i   dag   befinner  oss  i
brytningspunkten  till en ny, gemensam  uppfattning.
Vi är på väg ifrån  de senaste 20 årens synsätt in i
någonting nytt. Anledningen till att vi är på väg in
i  någonting  nytt är att  varningsklockorna  börjat
ringa väldigt högt och ganska ofta.

De ringer inte  bara, som man ibland kan tro, i u-
länder eller i s.k.  övergångssamhällen  på väg från
planhushållning till marknadshushållning.  De ringer
också  i  väl fungerande industrialiserade samhällen
som vårt eget.  Under  de senaste 10-15 åren har det
kommit en serie sådana varningar.

Man  kan  säga att det finns  ett  krismedvetande.
Frågan är då  vad detta krismedvetande ska resultera
i. Här finns det  två  huvudsakliga  linjer. Den ena
linjen  säger  att  bankerna vet bäst. Låt  systemet
sköta sig självt.

Besluten   från  BIS,   Bank   for   International
Settlements, eller  Financial  Stability  Forum,  de
olika  typer  av  regelverk  och koder som föreslås,
visar att det finns ett krismedvetande  och  att man
vill  vidta  åtgärder  för  att  göra  någonting  åt
kriserna.

Den erfarenhet vi har när det finansiella systemet
försöker  sköta sig självt är inte särskilt god. Den
pekar snarare  på  att  vad det finansiella systemet
gör när det väl agerar, är  att  alltid  reagera för
sent, för lite och ofta på fel områden.

För  20  år  sedan,  när  vi bytte uppfattning  om
samspelet mellan samhälle och  ekonomi förra gången,
var Internationella valutafonden  en  av  de ledande
när  det gällde att genomföra skiftet från styrning,
reglering  och  politik till en marknadsliberal syn.
En av de ledande  tjänstemännen  på  Internationella
valutafonden, Stanley Fischer, talar nu  om  vad som
gick fel.

Han  säger: Vi tittade helt enkelt på fel problem.
När vi började  avreglera  var  vi  oroliga  för att
handelsbalansen  kanske  skulle  hamna  fel.  Vi var
oroliga  för  att  inflationen kanske skulle bli för
hög i de länder som  avreglerade  och liberaliserade
finans-  och  kreditmarknader.  Vi  kunde   inte  då
förutse den typ av problem som sedan kom.

Detta   gäller   för   en   hel   rad   av   dessa
institutioner.  De reagerar i efterhand. De förutser
inte kriserna och  vidtar  inte  rimliga  åtgärder i
tid. De gör en del saker efteråt. Nu talar man t.ex.
väldigt mycket om behovet av mer information och mer
transparens i de finansiella systemen. Men man talar
ganska   lite  om  verkligt  kontracykliska  regler,
regler  som  skulle  göra  det  möjligt  att  stämma
flodvågen  när  den  är  på  väg  i  stället för att
försöka göra något när krisen väl har inträffat.

Det  är den första linjen. Bankerna vet  bäst.  De
institutioner  som redan finns har börjat vidta sina
mått och steg. Vi behöver inte vara så oroliga.

Den andra linjen  är  att  förebygga  kriserna och
göra någonting åt storleken och hastigheten eller på
kapitalrörelserna och öka utrymmet för politik.

Här  kommer  ett  förslag  som vi alla kallar  för
Tobinskatten efter den ekonom  som  myntade  det för
snart  30  år  sedan.  Det  är  kul  att  försöka gå
tillbaka och fundera på vad som var Tobins problem.

Tobins  förslag  är  i en tradition som var  stark
efter andra världskriget  och  som  säger att det är
skillnad på handel med pengar och handel  med varor.
Är man intresserad av att behålla varuhandeln  öppen
och  att  ha ett öppet icke-protektionistiskt system
bör man försöka  reglera  handeln med pengar. Annars
kommer   de   snabba  skiftningar   som   finns   på
penningmarknader,         finansmarknader        och
kapitalmarknader   så  småningom   att   leda   till
politiska krav på avskärmning, protektionism och att
se om sitt eget hus.  Det är en situation som skulle
påminna om den vi hade på 30-talet.

Varför  är penningmarknaderna  annorlunda?  En  av
anledningarna  är  att  de  fungerar  med  en  sorts
flockmentalitet  eller  som lämmeltåg. Alla springer
åt samma håll samtidigt. En annan anledning till att
de  är  annorlunda  är att de  är  väldigt  skyddade
marknader.  Det  finns  en  sorts  skyddad-verkstad-
inställning till det  finansiella systemet som säger
att det alltid är bra att rädda bankerna så att inte
samhället blir lidande. Därför får samhället betala.

För Tobin finns det också  en ytterligare synpunkt
på  behovet  av  att stämma flodvågen.  Det  är  att
utrymmet för politik blir mindre ju friare penning-,
kapital- och finansmarknaderna  blir.  Vi har, menar
han,   ett   behov  av  att  kunna  ha  särskiljande
ekonomisk-politisk  utveckling  i olika länder efter
olika  prioriteringar,  traditioner,   kulturer  och
värderingar.

Tobins   första   utgångspunkt   är   alltså   att
penninghandel  inte är samma sak som varuhandel. Den
andra utgångspunkten  är  att all penninghandel inte
är  likadan.  Det  är  stor skillnad  på  långsiktig
handel och kortsiktig handel.  Därför föreslår Tobin
ett enkelt recept. När han skriver  detta  för 30 år
sedan är nivån som han föreslår för en avgift 1 %. I
dag talar man om mycket lägre nivåer.

Det ska vara samma avgift på alla transaktioner.
Samma  avgift  på alla transaktioner skulle innebära
ett  automatiskt  särskiljande  av  olika  typer  av
långsiktighet.  Ju snabbare och ju oftare man växlar
pengar, desto mer  betungande  kommer  avgiften  att
bli.  Ju  mer  långsiktigt  ens  agerande  är, desto
mindre belastande blir den.

Det finns en mängd frågor om detta. En av frågorna
är:  Är  det  möjligt  att  genomföra rent tekniskt?
Skulle det gå om man ville? En av anledningarna till
att jag tror att man kan svara  ja  på den frågan är
att valutahandeln är så väldigt starkt  koncentrerad
till ett fåtal valutor och ett fåtal handelsplatser.
Man  behöver  inte  ha  hela  världen  med, men  man
behöver en väldigt stor del av handeln för  att  det
ska fungera.

Skulle  då  inte  handeln flytta på sig och fly om
t.ex. EU och USA tillsammans  bestämde  sig  för att
införa  en  sådan  avgift?  Skulle  inte  handeln då
flytta   till   skatteparadis   eller   till   andra
marknadsplatser?

Eva  Srejber tar upp den s.k. valpskatten. Det  är
en hotbild  som  man  manar fram. Men valpskatten är
ett ganska dåligt exempel.  Den  var inte ett försök
att få med en stor del av handeln  som ett införande
av Tobinskatten skulle vara.

När  det  gäller skatteparadisen pågår  redan  ett
arbete  med att  göra  dammen  lite  högre,  att  få
skatteparadisen  mer  kontrollerade, mer redovisande
och  att  inlemma  dem i det  stora  internationella
finansiella systemet.

Det finns en möjlighet  att  tvinga dem för att de
över huvud taget ska få vara verksamma  på  de stora
marknaderna.  Jag  tror  alltså  att  man överdriver
risken för att handeln skulle flytta om man inför en
väldigt låg avgift.

Jag  menar  att  en skatt är tekniskt möjlig,  men
politiskt ännu inte  möjlig. Det är därför vi är här
och diskuterar politiken.  Innebär en Tobinskatt att
handeln skulle minska väldigt  mycket?  Det  vet  vi
inte.  Jag  tror  inte  att  den kommer att göra att
spekulation upphör.

Vi  talar om storleken på de  finansiella  flödena
och att  de  har ökat väldigt mycket. Leif Pagrotsky
sade  att finansmarknadernas  explosion  var  en  av
komponenterna  i den nya globaliseringen. Jag tycker
att man ska sätta  den  i relation till varuhandeln.
Om vi går tillbaka 25 år  i tiden kan vi se att även
när marknaderna var reglerade och det var mycket mer
tröghet i systemet, förekom  det  en stor handel med
valutor, en handel som översteg varuhandeln  även på
den  tiden  med  ungefär  fyra  gånger. Utrymmet för
snabba  kapitalrörelser  och för spekulation  kommer
att finnas kvar också med en Tobinavgift.

Kan Tobinavgiften göra att  det  inte  blir  några
framtida   ekonomiska   kriser?   Nej.  Tobinskatten
handlar inte om att undvika kriser  och att göra det
omöjligt  för  en ny Asienkris att inträffa.  Sådana
kriser beror på andra faktorer. Tobinskatten handlar
bara om att göra  flödet  lite  långsammare och lite
mer förutsägbart och att öka utrymmet för politik.

Har Tobinskatten en kostnad? Visst.  Det  tror jag
att  man  måste  säga. Det har det mesta. Men är  de
risker som en Tobinskatt minskar inte mer värda? Jag
tror  det.  Jag tycker  att  vi  under  det  senaste
decenniets kriser  kan  se  att  kostnaderna  för de
kriser  vi  har  fått  är  så  stora att de negativa
följderna av att införa en Tobinskatt  är ganska små
i jämförelse.

Sammanfattningsvis: Tobinskatten handlar  för  mig
om   synsättet   på  samspelet  mellan  ekonomi  och
samhälle. Där går  vi  in  på  ett  nytt  spår om vi
ställer oss positiva till en Tobinavgift, en  global
skatt.  Bankerna  går  emot det. De vill sköta detta
själva. De vill inte ha  någon politisk inblandning.
Men jag menar att den globala  ekonomin också kräver
en global styrning, inklusive globala skatter.

Vi behöver kontracykliska regler,  dvs. regler som
kan  jämna  ut  de  alltför  snabba  rörelserna.  Vi
behöver utrymme för nationell politik. Några exempel
har  varit  uppe  här.  Vi  behöver en stärkning  av
regelverket, som vi också har  talat  om. Vi behöver
en minskning av flödet. Vi behöver någonting  i stil
med det som Tobin tänker sig.

Slutsatsen  för  er som är politiker är att frågan
måste lyftas, som jag  tror  att man säger i det här
huset, så att det blir en viktig politisk fråga inte
bara  för oss som diskuterar den  här  i  dag,  utan
också politiskt, inom EU.

Inte  minst  kan  vi  dra  nytta av det faktum att
Sverige är medlem i den s.k. tiogruppen.  Det  är en
lite  fånig  benämning  på en grupp som består av 11
länder. Tiogruppen är den  grupp  länder  som ligger
bakom   och   är   utgångspunkten   för   Bank   for
International  Settlements  och  Financial Stability
Forum.

Inom   bägge  dessa  områden,  inom  EU   och   inom
Tiogruppen,  finns  det utrymme för att driva frågor
politiskt. Det tycker jag att man ska göra.

Ordföranden: Vi tackar  Kenneth Hermele. Därefter är
det chefekonom Klas Eklund.  Vi  hade räknat med att
hinna med inledningarna på ungefär en timme. Jag vet
att  du  är  en  väldigt skicklig både  pedagog  och
talare. Jag utmanar  dig  att  inom 15 minuter hinna
med allt som jag vet att du gärna vill framföra. Var
så god, Klas.

Chefekonom Klas Eklund: Jag ska göra mitt bästa, och
jag  ska tala fort. Men jag har väldigt  mycket  att
täcka. Det är ett stort och viktigt ämne. Jag liksom
de andra tackar för att ha fått komma hit.

Jag  förstår  att många är oroliga för svängningar
på finansmarknader  som  kan te sig okontrollerbara.
Ska man diskutera vad man  ska göra åt det måste man
börja utifrån definitionen av  själva  problemet och
sedan diskutera vilket medel man ska använda för att
lösa problemet.

Problemet  med Tobinskatten i detta sammanhang  är
att den föreslogs  i  en  annan  tid  och  för andra
ändamål.  Förslaget  är  som  sagt  30  år  gammalt.
Skatten  föreslogs  i  en tid när det gamla systemet
med  fasta växelkurser höll  på  att  kollapsa.  Den
syftade   till   att   minska  svängningarna,  eller
volatiliteten som ekonomerna  säger,  kring  just de
fasta valutakurserna.

Jag  tror  inte  att det medlet fungerar på dagens
valutamarknader.  Jag  tror  inte  att  Tobinskatten
uppnår huvudmålet att  reducera  volatiliteten.  Jag
tror att den har många oönskade bieffekter. Jag tror
därför att det är ett dåligt medel.

Det  finns  också  ett  antal  utredningar som har
kommit  till  precis den slutsatsen,  bl.a.  av  EU-
parlamentet   och    nu   senast   av   det   finska
finansdepartementet.  Att   vi  ändå  står  här  och
diskuterar det här medlet i dag tror jag, om jag ska
vara ärlig, beror på att medlet för många har blivit
ett mål.

Man utgår från medlet. Det låter bra för många: En
skatt på finansmarknader. Sedan  söker  man  ändamål
som helgar medlet. Jag tycker att det är ett bakvänt
sätt att resonera.

Jag  vet  att  jag  efter  vad  jag  nu sagt borde
diskutera  vad  som  är problemet och sedan  utforma
medlet. Jag ska ändå göra  precis  tvärtom.  Jag har
fått  mig  tilldelat  uppgiften att diskutera medlet
Tobinskatten, och jag ska  göra  det  betydligt  mer
tekniskt än de tidigare talarna.

Jag  ska gå igenom hur jag - som ekonom verksam på
finansmarknaderna  och  med  ett politiskt förflutet
såsom  om  icke  lagstiftare  så  ändå   verksam   i
Finansdepartementet  - tror att medlet skulle få för
effekter.   Jag   kommer  att   tala   direkt   till
finansutskottets  ledamöter   om   vilken  herkulisk
uppgift  ni tar på er om ni verkligen  försöker  att
genomföra det.

Jag ska göra det i form av tio påståenden, och jag
ska försöka  klara  detta på tio minuter fr.o.m. nu.
Vi får se hur det går.

1. Det första argumentet  för  den här skatten som
vi har hört är att den genom att minska omfattningen
av valutahandeln, omfattningen av valutaväxlingarna,
framför   allt   de  korta  affärerna,  ska   minska
svängningarna på marknaden.  Själva förslaget bygger
alltså på hypotesen att den snabbt  växande  volymen
valutahandel skulle ha orsakat svängningarna och att
omsättningen därför bör minskas. Flödet ska minskas.
Problemet  är  att  det  inte  finns några som helst
belägg   för   att   det   ser  ut  på  det   viset.
Svängningarna på valutamarknaden, det som ekonomerna
mäter  som  volatiliteten  i  växelkurserna,   ökade
precis när Tobin skrev sin artikel i samband med att
det gamla Bretton Woods-systemet bröt ihop.

Men  sedan  dess  har faktiskt volatiliteten på de
här marknaderna varit  i  stort  sett konstant trots
att   varu-  och  valutahandeln  har  ökat   väldigt
kraftigt    och   trots   att   spreadarna,   alltså
skillnaderna  i  köp-  och  säljkurser,  har minskat
väldigt  kraftigt.  Dessa spreadar, som Eva  Srejber
talade om, ligger på  euro/dollarmarknaden  i dag på
0,02   %.   Den   viktiga   poängen   här   är   att
valutakursernas  rörelser  faktiskt inte tycks hänga
samman med transaktionsvolymen  på  valutamarknaden.
Om  något  kan  man  faktiskt  argumentera  för  det
motsatta.      God      likviditet     har     sänkt
transaktionskostnaderna och  medfört  lägre  pris på
försäkring mot valutarisk.

Jag  vill  understryka  det  som  Eva Srejber sade
förut.  Valutahandel  sker  i  mycket stora  volymer
mellan professionella handlare som  normalt  handlar
med extremt små marginaler. De arbetar normalt  sett
inte   alls   med  att  "ta  position",  alltså  att
spekulera mot någon  valuta,  utan  med  att  sprida
riskerna  vidare.  Jargongen  på  marknaden  är  hot
potato trading, det gäller alltså att få någon annan
att  ta hand om den heta potatis som uppstår när den
första  valutatransaktionen  har  gjorts, precis som
Eva Srejber beskrev.

Det  här  ger  en  djup  och  likvid  marknad  där
transaktionsvolymen  i sig lika mycket tycks  minska
svängningarna som öka  dem.  Slutsats  nummer ett är
därför  att om målet är att minska svängningarna  på
valutamarknaden    är   medlet   inte   att   minska
omsättningen. Tobinskatten  är  i  den  meningen ett
dåligt medel.

2. Hur är det då med hypotesen att Tobinskatten är
bra   för   att   den  slår  mot  vissa  flöden,  de
spekulativa, destabiliserande flödena? Nej, jag tror
inte  på  det  heller.   Syftet   är  att  bestraffa
kortsiktiga  flöden,  och  det  gör  den   ju   rent
matematiskt genom att de korta flödena beskattas mer
eftersom skatten slår i vartenda led. Ju fler led du
handlar  i desto högre blir skatten. Men det är inte
alls säkert att den tekniken slår mot spekulanterna.
Ekonomer  har   ett   stort   problem   med   själva
beteckningen  spekulant.  För  oss är ofta en person
som  köper  billigt och säljer dyrt  en  person  som
balanserar marknaden  och motverkar svängningar. Att
slarvigt  använda det här  begreppet  i  nedsättande
ordalag tycker  jag  är  fel,  i  alla  fall  för en
lagstiftare som ska fundera rätt ordentligt över vem
lagarna ska straffa, drabba osv.

Om  farmor  vill spara pengar i en pensionsfond  i
USA  och  fonden   väljer   att   valutasäkra  denna
placering för att separera valutarisk från börsrisk,
gör det då farmor eller fonden till en spekulant? Om
ett   företag   som   SKF  vill  terminssäkra   sina
exportintäkter, är de då spekulanter?

Förutom att det är svårt att så att säga moraliskt
avgöra    detta    är    saken   tekniskt    knepig.
Valutamarknaden fungerar som  jag har sagt, jag vill
understryka det, inte som de flesta andra marknader.
De   flesta   affärer   är   korta.   De    sker   i
interbankledet, mellan bankerna, eller direkt mellan
valutahandlarna   i   flera  steg  med  extremt  små
marginaler.

Den  här  handeln  fortgår   oavsett  vem  som  är
slutkund, oavsett om det gäller  George  Soros, Ikea
eller  farmor och pensionsfonden. Det finns  en  rad
empiriska  undersökningar  som  alla  utan  undantag
visar   att  långsiktiga  placerare  och  slutkunder
handlar i  den  korta  handeln precis lika intensivt
som de s.k. spekulanterna för att dra nytta av eller
försäkra sig mot snabba förändringar, ny information
och andra rörelser som ändrar förutsättningarna. Det
är alltså inte så att korta  affärer  självklart  är
mer  spekulativa  än  långa.  Ett medel som straffar
just  de  korta  affärerna är därför  inte  särskilt
effektivt. För er  som ska stifta lagar tror jag att
det  i  praktiken  är  omöjligt  att  skilja  mellan
spekulativ valutahandel  å ena sidan och fundamental
eller långsiktig handel å  den  andra.  Jag ser inte
hur ni som lagstiftare ska kunna definiera  eller  i
lagtext separera goda valutahandlare från onda.

3.  Det finns praktiska förslag som har förts fram
på hur  man  skulle kunna göra det här. Det finns en
professor Berndt  Spaan  som i ett papper som blivit
mycket om diskuterat bland ekonomer har försökt lösa
knuten  genom  att  föreslå en  tudelad  Tobinskatt.
Tanken är att skatten  på  valutahandel ska vara låg
inom  ett visst band, men så  fort  valutarörelserna
går utanför  det  här  bandet  ökar  skatten. Det är
viktigt   att  understryka  att  det  här  förslaget
förutsätter  fasta  växelkurser. Syftet är att nagla
fast  dem som vill spekulera  mot  en  viss  valuta.
Problemet  är naturligtvis att alla tekniska problem
som finns med den vanliga Tobinskatten förvärras med
den tudelade Tobinskatten.

Hur ska man  konstruera  de här nya tröskelvärdena
så att de är likvärdiga för  alla  olika instrument?
Det  kan  gälla  avista- eller spothandel,  derivat,
swappar  osv.  -  alla   de   tekniska   termer  som
valutahandlarna  svänger  sig  med.  Ingen vet.  Hur
skarpa  ska  trösklarna  bli?  Ingen  vet.  Hur  ska
skattemyndigheterna kontrollera det här?  Ingen vet.
Hur  ska  bandet  kring valutans rätta eller normala
värde bestämmas? Vi  kan  ta Sverige som exempel. Vi
har rörlig växelkurs i dag.  Ska  vi överge den? Vem
ska  i  så  fall  ta  på  sig  att spika vad  kronan
egentligen  borde  vara  värd?  Hur  då?  Mot  vilka
valutor?  Ska kronan vara i eller  utanför  det  här
bandet nu?  Och  om  den  avviker  - hur ska skatten
konkret användas för att föra tillbaka  den till det
rätta värdet?

Vad  jag  vill  understryka är att om ni verkligen
överväger att lagstifta  om en Tobinskatt på det här
viset  betyder det att ni skattelagstiftare  ger  er
direkt  in   i  penning-  och  valutapolitiken.  Det
betyder att Sverige  de facto går till en sorts fast
eller halvfast växelkurs  igen  - av skatteskäl! Det
betyder att vi kan glömma Riksbankens  självständiga
ställning. Detsamma gäller inflationsmålet  eftersom
det   inte   går   att  ha  både  inflationsmål  och
växelkursmål.    Det   betyder    att    ni,    kära
riksdagsledamöter,  inte  bara  ska vara ledamöter i
finansutskottet.  Ni ska också vara  valutaexperter.
Ni ska snabbt och löpande kunna ta ställning till om
trösklarna  överskrids   och   om   det   föranleder
skatteingripanden   osv.  Ni  ska  göra  allt  detta
samtidigt  som  skattesatserna   ska   överenskommas
globalt  och  dessutom  sättas  så  att  spot-   och
terminshandeln fungerar neutralt.

Det  är  rätt  självklart  att  den  här  typen av
hybridskatt inbjuder till spekulation, om inte annat
så  för  att  testa  er,  snarare  än  att  motverka
spekulationen.   Just   det   faktum  att  en  sådan
skattesats  träder  i aktion, i funktion,  utgör  en
signal  till valutahandlarna  om  att  kronan  är  i
farozonen.  Risken  är  med  andra  ord  att  ni med
skatten snarare lockar fram hajarna än skrämmer bort
dem.

4. Det är uppenbarligen så att den här skatten kan
drabba  helt  fel  flöden.  Den  kan  mycket väl öka
volatiliteten  i  stället  för att minska  den.  Det
beror   på   att  skatten  inför  en   tröskel   när
transaktionskostnaderna   stiger   och   priset   på
försäkring  mot  valutarisk  ökar. Om den förväntade
vinsten  för valutahandlaren ligger  under  tröskeln
uteblir  transaktionen.   Om   vinsten  ligger  över
tröskeln  genomförs  transaktionen   trots  skatten.
Ingen vet hur det här påverkar marknadens  rörelser.
Det    är    fullt    möjligt    att   den   dagliga
arbitrageverksamheten,    som    vi    säger,    och
försäkringsverksamheten  torkar upp medan  de  stora
spekulativa  attackerna mot  växelkurserna  kvarstår
eftersom de, om  de  lyckas, ger klart högre vinster
än  vad  skatten kostar.  I  så  fall  kan  faktiskt
resultatet bli ökad och inte minskad ryckighet.

Jag vill  understryka  att  ingen  av de ekonomer,
utredningar osv. som analyserat den här  skatten och
de   här   förslagen   har   hävdat   att  de  stora
valutakriserna, ERM-krisen 92/93, Mexiko 95,  Asien,
Ryssland  osv. skulle ha hindrats av en  Tobinskatt.
Dessa kriser  berodde  inte  på  den  dagliga, korta
valutahandeln utan hade en helt annan bakgrund.  Det
var   olika   makroekonomiska   problem   som  osund
långivning,  dåliga  statsfinanser  och felprissatta
fasta   växelkurser   som   attackerades   både   av
kortsiktiga spekulanter och av fundamentalister. Det
paradoxala  är faktiskt att denna typ av spekulation
som brukar framhållas  i debatten i själva verket är
ett   exempel   på   kontroverser   om   långsiktiga
makrofrågor. Det kan Tobinskatten  självklart aldrig
hantera.  Också  här  är alltså skatten  ett  dåligt
medel för att uppnå målet.

5. Argumenten hittills  går  ut på att det här som
sagt är ett dåligt medel. Då är  frågan  om det över
huvud taget går att lagstifta och få igenom skatten.
Här kommer vi till det som alla har pratat  om.  Jag
ska  vara  mer  kortfattad  om detta. Skattebasen är
rörlig.   Finansiellt   kapital  är   rörligt,   och
transaktioner med finansiellt  kapital  är  också en
rörlig   skattebas.   Handeln  sker  elektroniskt  i
cyberspace och kan flyttas  väldigt  snabbt.  Det är
lätt att fly. Det är också så att för de stater  som
ska  välja  om  de ska anta en sådan här skatt måste
det vara frestande  att  inte  lägga på en skatt för
att   locka   till  sig  handel.  Valutahandel   och
finansiella transaktioner  är verksamhet som betalar
sig väl. De betalar höga löner,  så  det är lockande
att försöka få dit dem.

Jag  ska  inte  upprepa den sorgliga historien  om
valpskatten. Den har redan berörts av flera. Men jag
kan elaborera i frågestunden  om  ni  så vill. Därom
kan  jag  ge  besked,  ty  jag var med. Jag  satt  i
Finansdepartementet när vi fattade  det där sorgliga
beslutet.

Nu  kan man som Kenneth Hermele säga  att  skatten
kanske  inte  behöver täcka alla jordens länder. Men
det  är  klart  att   en   skatt   på  valutaväxling
åtminstone måste omfatta världens stora  finansiella
centrum:  London,  New  York, Frankfurt, Tokyo.  Det
måste också vara en förutsättning att IMF stadfäster
den som krav för medlemskap  om man också ska få off
shore-centrum att ansluta sig  till  det här. Då ska
man notera att det för detta krävs en artikeländring
i  IMF:s  stadga,  vilket  förutsätter  kvalificerad
majoritet.

Så  jag  landar i slutsatsen att en Tobinskatt  om
den ska kunna  fungera  och genomföras måste få stöd
av USA, Storbritannien, hela  EU,  EMU naturligtvis,
Schweiz, Japan och Valutafonden. Då  ska ni också ha
i minnet svårigheterna att få igenom en  skatt  inom
EU  på  gränsöverskridande räntesparande. Det här är
mycket värre,  mycket  svårare.  EU-kommissionen har
slagit  fast  att den anser att Tobinskatten  t.o.m.
strider mot Romfördraget.

6. Även om man  skulle komma överens om att införa
en skatt - hur ska  den  konkret  se ut? Den är svår
att  implementera  rent  tekniskt.  Skattebasen   är
nämligen  inte  bara geografiskt rörlig, utan den är
också funktionellt rörlig. Finansiella transaktioner
kan utformas på många olika sätt. Det öppnas väldigt
många möjligheter för marknadens aktörer att gå runt
skatten, vältra över  den  på andra, genom att ändra
det sätt på vilket de utför transaktionerna.

Skattebasen blir full av undantag.  Det  måste den
ju bli. Centralbankernas, riksgäldskontorens  och de
internationella                    organisationernas
valutatransaktioner ska väl undantas? Men gäller det
fullt  ut?  Vad  händer  om  de här organisationerna
inlåter  sig på det som många av  er  kanske  skulle
tycka var  spekulation?  Vem ska dra gränsen för vad
som är spekulation respektive  hedging  i ett sådant
fall?  Hur  är det med olika typer av halvoffentliga
organ som t.ex.  AP-fonder  eller stiftelser? Hur är
det  med  Sida,  Rädda  Barnen,  Lutherhjälpen?  Jag
provocerar, men poängen är: Vem ska  avgöra vilka av
dessa  som ska få skydda sin valutahandel,  och  hur
ska man uppnå uppgörelser om liknande organisationer
i andra  länder  med andra politiska värderingar som
ser andra sådana här organ som behjärtansvärda?

Knappt hälften av  handeln  i  dag  är  spothandel
eller avistahandel. En växande andel utgörs av olika
sorters derivat; optioner, terminer, swappar. Det är
fel,  som redan har påpekats, att se spothandel  som
kortsiktig   och   terminshandel   som   långsiktig.
Dessutom   är   det   så   att   terminshandel   och
derivathandel ofta är betydligt mer komplicerad. Att
bara  beskatta  spothandel  betyder  att handeln med
derivat  vidgas. Och att beskatta derivathandeln  så
att den blir  symmetriskt med spothandeln är väldigt
svårt eftersom  transaktionerna  kan  omfatta  flera
mellanled som måste analyseras vart och ett för sig.

Vad  som  kommer  att  hända  är  naturligtvis att
valutahandlarna för att undvika skatten  kommer  att
försöka   simulera  valutahandel  utan  att  använda
valutan i sig.  De kommer att visa stor påhittighet,
inte minst därför  att  transaktionskostnaderna  och
spreadarna är så låga. Även en låg skatt slår därför
direkt  mot lönsamheten. Modern, sofistikerad teknik
gör det möjligt  att handla med obligationer i olika
valutor utan att genomföra  själva  valutaväxlingen.
Man kan handla i varor och råvaror. Man kan räkna av
eller  "netta"   fordringar  på  varandra   i  olika
valutor  eller  andra  tillgångar  utan att formellt
genomföra själva växlingen.

I det här ligger naturligtvis stora  problem.  Man
får  bieffekter.  Det  är  en  rörelse tillbaka till
bilateralism i utrikeshandeln, något  som  jag  tror
att   utrikeshandelsministern   skulle   vara  stark
motståndare till. Mer komplexa derivatinstrument kan
bli väldigt svåra att förstå. Återigen vill jag säga
att  alla  utredningar  landar  i  samma  sak: Efter
Europaparlamentets utredning för några år sedan drog
man  en  uppgiven suck när man hade gått igenom  det
här och landade i slutsatsen att lagstiftaren skulle
hamna  i  precis   samma   situation   som  Alice  i
underlandet. Bara för att befinna sig på samma fläck
måste hon springa snabbare och snabbare.

7.  Ger  det  några  pengar  då?  Ja, det gör  det
naturligtvis.  Men  hur mycket vet ingen.  Återigen:
Det är en rörlig skattebas.  Vi  har  inga som helst
praktiska  exempel på hur marknaden skulle  reagera.
Valpskatten  har  nämnts,  men jag tror att effekten
här  blir  mycket  större eftersom  marginalerna  är
oändligt  mycket  mindre   i   dag   än  de  var  på
valpskattens tid. Transaktionskostnaderna skulle öka
kraftigt,  från 0,02 % spread i dag till  kanske  en
total skatt  på 0,1 %. Det är en femdubbling. Det är
en enorm skillnad.  Det  är  klart  att  det slår på
volymerna.

Hur  mycket  det  slår  vet ingen. Osäkerheten  är
mycket   stor.   Den  utredning   som   det   finska
finansdepartementet  gjorde  gissade  att det skulle
kunna  innebära att 80 % av handeln i interbankledet
skulle kunna försvinna. Beroende på olika antaganden
om vad det här betyder för skattebasen kan man landa
i enormt  olika  antaganden  eller slutsatser om vad
det   betyder  för  skatteintäkterna.   Den   finska
utredningen  landade  på skatteintäkter på mellan 70
och 175 miljarder dollar.  Det är mycket pengar, men
det är mycket lägre än de fantasibelopp på tusentals
miljarder dollar som en del  entusiaster  har  talat
om.

8.  Vem  betalar?  Det  låter väl bra med skatt på
spekulanter  som  går till tredje  världen.  Det  är
klart att spekulanterna  betalar  i  så måtto att en
del  av  de vinster som kan göras vid en  spekulativ
attack  mot   en   valuta   dras  in  i  skatt.  Men
proportionellt sett är det klart  att  skatten  slår
hårdast  mot  de  skattebetalare som har svårast att
undkomma skatten, vilket i praktiken blir de som gör
små valutaväxlingar,  alltså  små banker, småföretag
och enskilda personer. Det är faktiskt fullt möjligt
att   skatten   på   det  här  viset  skulle   verka
regressivt, vilket också  är  någonting som de olika
utredningar som gjorts påpekar.

Sedan är det en annan sak som  är  knepig. Även om
det  är så att bankerna och valutahandlarna  betalar
skatt   är   frågan:   Vem   betalar   i  slutändan,
incidensen, som ekonomerna säger? Det är  ju  så att
företag har möjligheter att övervältra kostnader  på
kunder    och    anställda.    Det    gäller   t.ex.
bolagsskatten.  Alla  ekonomer vet att bolagsskatten
inte betalas av bolagen.  Bolagsskatten  betalas  av
kunder  och  anställda  i en global värld. Risken är
betydande att precis samma  sak  kommer  att ske med
den här typen av skatt. Den slutsatsen förstärks  om
det  är så att transaktionskostnaderna stiger i hela
valutahandeln   och   att   det  höjer  priserna  på
internationellt handlade varor  och  tjänster. Samma
slutsats   följer   naturligtvis   också   av    att
möjligheterna  för  pensionssparare  och  andra  att
fördela risker minskar.

Jag  går  vidare.  Jag vet att jag har dragit över
tiden, men det jag säger  är så pass viktigt att jag
hoppas  ordföranden  lyssnar  tåligt.  Jag  har  två
punkter kvar.

9. Om ni i alla fall  skulle vilja införa en sådan
här   skatt   återstår   ytterligare    några   icke
oväsentliga  frågor. Hur ska den drivas in  och  hur
ska  den  fördelas?  Den  måste  vara  så  gott  som
universell  eller  global, det har jag redan berört.
Men om nu det osannolika  skulle  inträffa  att alla
stora  finansiella  centrum  i världen skulle införa
det  här,  vad  händer då? Uppenbarligen  krävs  det
överenskommelser.  Intäkterna går ju till länder som
har  stora  finansiella   centrum.  Skatteintäkterna
hamnar  i  London, New York,  Tokyo,  Frankfurt  och
Zürich, inte  i  tredje  världen. Det betyder att om
pengarna   ska   överföras  någonstans   måste   den
nationella suveräniteten  över skattemedlen ges upp.
Ni ska alltså övertyga Blair,  Bush  och de andra om
att   de   verkligen   ska   överge  den  nationella
suveräniteten över dessa skatteintäkter.

Även  om  de  här  hindren  mot  förmodan   skulle
övervinnas  återstår  frågan:  Vem ska sedan hantera
medlen och hur ska de fördelas?  Rimligen  blir  det
väl  ett övernationellt organ. Det förefaller ju som
en ödets ironi eftersom min gissning är att många av
dem som förespråkar en Tobinskatt i andra sammanhang
mycket  starkt  ogillar  den  typ  av övernationella
organ som kan bli aktuella. Är det Valutafonden? Det
föreslog ju Tobin. Är det Världsbanken?  Det  är väl
knappast   ATTAC:s   cup   of   tea   att  säga  att
Valutafonden  tar  hand  om  pengarna, men  det  var
Tobins ursprungliga förslag. FN kanske ska göra det,
med sin historia av, om vi ska  vara ärliga, väldigt
ineffektiva program. Det kanske ska  vara något helt
nytt  organ. Administrerat av vem? Det  är  återigen
frågor som söker svar.

10. Allra  sist  vill jag säga något som ni får ta
hur  vi vill, kära riksdagsledamöter,  men  den  här
tesen   följer   av  de  övriga.  Om  en  sådan  här
komplicerad skatt ska kunna implementeras kräver den
allvisa och filantropiska  politiker  i alla länder.
Ni ska sätta rätt skattesatser på olika komplicerade
finansiella instrument. Ni måste veta hur  marknaden
reagerar och veta vilka skattesatser som måste  till
för   att   neutralisera   skillnaden  mellan  olika
derivat. Ni måste snabbt kunna  ändra det här i takt
med  att  marknadens uppfinningsrikedom  skapar  nya
instrument.

Ni  ska  också  sätta  de  här  skatterna  så  att
penningpolitiken  inte störs, och ni ska göra det på
global  nivå  efter  förhandlingar  med  amerikaner,
fransmän,   ryssar   osv.    Ni    ska   bygga   ett
administrativt system som förmår kontrollera skatten
från    enskildas    köp    av   turistvaluta   till
storbankernas stora volymer.  Och det ska också vara
globalt. Ni ska också komma överens  globalt  om hur
skatterna  ska drivas in och om hur de ska fördelas.
Ni  ska se till  att  intäkterna  verkligen  når  de
världens  fattiga  som  sägs  vara  de  som  ska  få
pengarna.

Jag  vet  att det är overkill att dra slutsatserna
explicit. Men  ändå:  Det  finns inga belägg för att
volatiliteten minskar med en  sådan skatt. Det finns
ingenting   som   säkerställer   att   spekulanterna
verkligen  betalar  den.  Den  är extremt  svår  att
implementera.  Den  ger  osäkra  intäkter.   Det  vi
diskuterar  i  dag  är  alltså  en  skatt  som måste
genomföras  i global skala, som är extremt svår  att
tillämpa, vars  effekter  vi  inte vet så mycket om,
vars  intäkter är osäkra och där  vi  inte  vet  hur
pengarna  ska  användas. Det är inget bra medel. Det
är inte något bra medel.

Vad vi i stället borde diskutera om vi vill stödja
tredje världen är  frihandel  på  jordbruksvaror och
biståndspolitik. Om vi vill minska  svängningarna på
finansmarknaden  borde vi diskutera den  finansiella
arkitekturen,  som   det   kallas;   genomlysningen,
kapitaltäckningsreglerna    och   samordningen    av
övervakningen, det som Eva Srejber  tog  upp. Ibland
kan  tillfälliga  regleringar som i Chile, som  Leif
Pagrotsky tog upp,  vara  en  lösning  på  nationell
nivå. Men notera den chilenska erfarenheten: Det var
en depositionsavgift på inflöde av hett kapital, och
den   togs   bort   i   samband   med   Asien-   och
Rysslandskrisen  för att Chile då vill stimulera mer
inflöde. Det är en  helt  annan  sak  än  en  Tobin-
skatt.

Dessutom  kan  jag  inte avhålla mig från att påpeka
att om det verkligen är valutahandeln man vill åt är
det bästa receptet att  ha  färre valutor i världen,
fler valutaunioner således. Tack!

Ordföranden:  Tack,  Klas  Eklund!   Det  var  många
frågor.  Vi  får se hur många frågor som  utskottets
ledamöter  hinner   ställa  nu  när  vi  går  in  på
frågestunden. Jag vill också utnyttja den frihet jag
har som ordförande att  säga  ett särskilt välkommen
till Karin Söder, vår förra utrikesminister.  Vi  är
glada  att  se dig här som deltagare i utfrågningen.
Nu  startar  vi  med  frågor.  Först  är  det  Tommy
Waidelich från Socialdemokraterna.

Tommy Waidelich  (s):  Flera  av  inledarna  har  ju
ifrågasatt  realismen  i förslaget om en Tobinskatt,
inte minst den senaste inledaren. Det är möjligt att
idén om Tobinskatten aldrig kommer att förverkligas.
Men utan den här skatteidén  hade vi nog inte suttit
här i dag och diskuterat globalisering. Tobinskatten
har givit luft åt en debatt som  är  både  nödvändig
och   avgörande   för   vår  framtid,  nämligen  hur
politiken,  demokratin  och   folkviljan   ska   ges
inflytande  i en global ekonomi där valutahandel och
snabba  transaktioner  i  allt  större  utsträckning
dikterar  villkoren för miljarder människor. Det kan
vi tacka Tobin  och  hans förslag om Tobinskatt för,
men också rörelsen ATTAC,  som  har fört upp den här
frågan på dagordningen.

Hur  som  helst: Leif Pagrotsky ställer  sig  i  sin
inledning positiv  till  en  bred, världsomspännande
Tobinskatt. Han berör också, liksom  andra inledare,
kriserna i Asien och Mexiko. Jag skulle vilja ställa
en direkt fråga till Leif Pagrotsky. Hade  vi med en
sådan här bred, världsomspännande Tobinskatt  kunnat
undvika kriserna i Mexiko och Asien?

Handelsminister Leif Pagrotsky: Nej, det tvivlar jag
faktiskt  starkt  på. Däremot tror jag att förloppet
hade blivit mindre  dramatiskt  om  det  hade  varit
mindre mängder kortsiktigt kapital placerat i de här
länderna. Jag tror att det här är viktigt t.ex.  vad
gäller  fallet  Indonesien.  Det var där Asienkrisen
utlöstes. Det landet är så stort  att det kom att få
reella effekter där även om det i tiden  kommer lite
efter  Thailand,  som väl låg först. Jag tycker  att
det är väldigt viktigt  att  ha  saker  och  ting på
plats  vad  gäller  just  Indonesien.  Jag  tror att
förloppet  hade  kunnat  bli  lite  lindrigare.  Det
kanske inte hade spridit sig till lika många länder.
I  Sydkorea  pratar  man mycket om att man råkade ut
för det här oförskyllt. Man hade inte de problem som
fanns i andra länder.

Men att det blev som  det  blev i Indonesien beror
ju på korruptionen och maktmissbruket.  Det beror på
vanstyret  i Indonesien. Då tycker jag inte  att  vi
ska hjälpa Suharto  att  komma  undan genom att säga
att  det  var  spekulanternas fel, Soros  fel  eller
Valutafondens fel.  Det  var  alla  möjliga  som var
medskyldiga,  men huvudskälet är att det indonesiska
samhället var i sådant skick att det inte passade in
i världssamfundet.  Banker lånade ut till vänner och
bekanta utan säkerheter.  Det var bokföring som inte
hade  med  verkligheten att göra.  Presidentpalatset
ringde och beordrade krediter till vem som helst för
att bygga golfbanor  och  vägar.  Det var tullar som
användes    för    att   skydda   presidentfamiljens
affärsintressen  och   inte   för   att   bygga  upp
långsiktig industriell kapacitet och annat.  Det var
orsaken till att det gick som det gick i Indonesien.

Sedan  kanske det är så att om det inte hade funnits
sådana väldiga  stockar  uppbyggda  av  helt likvida
finansiella  resurser  hade  det  inte  fått ett  så
våldsamt  och  dramatiskt  förlopp. Det kanske  inte
hade spridit sig till lika många  andra  länder.  Så
tror jag mycket väl att det kan ha varit. Men det är
som flera andra här har sagt. Att man helt ska kunna
förebygga kriser med hjälp av det här, så långt tror
jag inte att det sträcker sig.

Tommy  Waidelich  (s):  Då kan jag tolka det som att
det  som  flera  har nämnt här  om  den  finansiella
arkitekturen:  Ett   bättre   samarbete   mellan  de
internationella  institutionerna och internationella
regelverk för ökad  övervakning  och  transparens är
ett alternativ för att komma till rätta med det här.
Då  har  jag  en  fråga om det skulle visa  sig  att
Tobinskatten inte går  att förverkliga på lång sikt.
Kan vi under tiden klara oss med en reform av de här
internationella institutionerna  och regelverken för
att helt enkelt motverka de negativa  effekterna  av
globaliseringen och valutahandeln?

Handelsminister  Leif  Pagrotsky:  Jag tycker att vi
ska göra så mycket vi kan på alla områden. Ju mer vi
klarar, desto bättre. Det gäller också  en sådan här
skatt. Det är min åsikt. Det ena utesluter  inte det
andra.  Vi  måste  jobba  med  transparens. Vi måste
jobba med kapitaltäckningsregler. Vi måste jobba med
bättre   bankinspektioner.   Vi  måste   jobba   med
kunskapsöverföring   och  hjälpa   fattiga   länder,
Ryssland  och  andra,  att   bygga   upp  fungerande
inspektionssystem. Vi måste jobba med  att stödja en
stabil makroekonomisk utveckling. Men jag tycker att
det passar in i det här att också ha en  global, låg
transaktionsskatt  av  det  här  slaget. Alla  dessa
åtgärder har olika tidshorisont. Vi måste jobba över
hela fältet på en gång. Som Eva Srejber  beskrev  är
det  ju  en  ganska febril aktivitet runtom, även om
jag tycker att  det  finns skäl att vara otålig. Det
kunde  göras  mer  och det  kunde  göras  med  högre
politisk profil på olika  sätt. Nu sköts det ofta på
ämbetsmannanivå  och  det  ges   inte  den  kraft  i
huvudstäderna som det kanske skulle ha förtjänat.

Tommy  Waidelich  (s):  Den  arbetsgrupp   som  Leif
Pagrotsky leder på uppdrag av statsministern  har ju
nyligen  presenterat  en  rapport  som på ett mycket
heltäckande sätt presenterar konkreta  åtgärder i en
sådan  här  möjlig globaliseringspolitik.  Vad  blir
nästa steg i arbetsgruppens arbete?

Handelsminister  Leif  Pagrotsky:  Som första steg i
vårt arbete har vi försökt beskriva vad som pågår på
många  olika  områden  och  beskriva bredden  i  det
internationella arbetet på olika  områden som berörs
av det som vi brukar kalla globalisering.  Vad vi nu
håller på med är att på basis av detta försöka titta
framåt och se hur vi bättre kan samordna vad vi gör,
hur    vi    kan    se    över    arbetsformerna   i
Regeringskansliet  för  att få ökad slagkraft  i  de
positioner vi intar och de  grundvärderingar vi slår
fast. Det handlar kanske också  om  att försöka göra
någon sorts prioritering av vad vi ska  satsa  på  i
det   internationella  arbetet.  De  frågor  som  vi
diskuterar i dag kommer, det kan jag avslöja redan i
dag, inte  att glömmas bort i det arbetet. Jag tror,
som framgick  av  min  inledning,  att det här är en
huvudfråga  för  alla  oss som är engagerade  i  att
forma globaliseringen inför framtiden.

Gunnar  Hökmark (m): Debatten  om  Tobinskatten  har
lett till  att vi diskuterar globaliseringen som ett
stort  bekymmer  för  fattiga  länder  och  folk,  i
stället  för  något  som  ger  kraft  åt  kraven att
utveckla frihandeln. Vi vet ju att växande frihandel
och  globalisering  har  gjort  underverk  för stora
delar av världens befolkning. Jag vänder mig  starkt
mot   den   bild  som  handelsministern  visade  här
tidigare i dag,  som  ett tecken på globaliseringens
omfattning. I själva verket  har  vi fått en växande
konkurrens  och växande delaktighet  i  ett  växande
välstånd.

Vi har kunnat se hur stora delar av både Asien och
Latinamerika   har   fått  en  växande  välfärd  för
enskilda människor. En  lång  rad fattigdomströsklar
har  passerats.  Ett  skäl till att  det  har  varit
möjligt är snabbt växande  kapitalmarknader. Det har
inneburit   bättre  tillgång  på   kapital,   större
möjligheter till investeringar och lägre räntor.

Det finns en  drastisk skillnad i räntenivå mellan
80-talet och dagens  situation.  Till stor del beror
det  på en annan typ av inflation i  världsekonomin.
Men det  vore  direkt  felaktigt  att  inte  se  den
betydelse     som     den     snabbt     framväxande
kapitalmarknaden  har  haft  för  att  göra  kapital
tillgängligt  också för fattiga länder och folk  och
för att underlätta en växande handel.

Det är mot denna  bakgrund  befogat  att ställa en
fråga  till  Kenneth Hermele. Är det din uppfattning
att Tobinskatten skulle leda till lägre räntor i den
tredje världen?  Är  det  din  uppfattning  att  den
skulle leda till att det blir lättare för den tredje
världens   nationer  att  låna  kapital  till  olika
investeringar?   Kenneth   Hermele   använde   själv
exemplet  Moçambique.  Men  om  man  kastar  grus  i
maskineriet  för  kapitalmarknad  och  finansmarknad
kommer det att bli svårare att bygga nya  dammar och
dyrare att bevattna i torrtider.

Vi  har under en lång följd av år sett hur  viljan
att reglera  och  styra ekonomin har drabbat fattiga
människor mer än rika.  Blir  det  högre eller lägre
räntor, enligt Kenneth Hermeles uppfattning?

Vem kommer att betala Tobinskatten?  Ibland räknar
man  med  att  den ska ge intäkter på 100 miljarder.
Jag har svårt att  se  annat  än att det är världens
låntagare  som  kommer  att  betala   den   skatten.
Generellt    kan    man    påstå    att   låntagare,
definitionsmässigt,    är   mindre   bemedlade    än
långivare. I den rika världen  kan  vi  växla mellan
att  vara  långivare och låntagare. Men den  fattiga
världen är mer nettolåntagare än någon annan.

Vem betalar  Tobinskatten?  Hur  påverkas  räntorna,
blir de högre eller lägre?

Ekonom Kenneth Hermele: Det är viktigt att ha  klart
för  sig  skillnaden  mellan  handeln  med varor och
handeln med kapital. Det är sant att globaliseringen
har inneburit en ökande handel med varor  och  också
med  kapital.  Men  det är inte sant att fattigdomen
därför har försvunnit  ur  världen.  I Världsbankens
statistik finns två olika uppgifter om  vad  som har
skett  de  senaste  20-25  åren.  Den  ena säger att
fattigdomen   har   minskat   mätt   i   procent  av
befolkningen.  Den  andra säger att fattigdomen  har
ökat, när man räknar  hur  många människor som lever
på en eller två dollar om dagen.

Den grundläggande konsekvensen  av  en  avreglerad
handel  med  varor  och  kapital  är  ökade klyftor,
alltså en spridning av levnadsförhållandena.

Frågan  om  hur en Tobinskatt skulle kunna  hindra
ekonomiska kriser  är  så att säga beside the point.
Tobinskatten syftar inte  till att lösa kriser, inte
ens till att förebygga kriser.  Den  syftar till att
göra systemet lite långsammare och öka  utrymmet för
ekonomisk politik.

Vi  pratar om en ganska låg avgift. Tobin  började
med 1 %.  Nu  pratar vi om bråkdelar av det. Man kan
säga som Klas Eklund,  att  det innebär ganska stora
ökningar i förhållande till kostnaderna. Poängen är,
som  jag  ser  det, att det automatiskt  skiljer  ut
olika typer av kapitalrörelser.  Det  är  svårt  att
säga vad som är spekulation och vad som inte är det,
som  Klas  Eklund  sade.  Snabbhet och kortsiktighet
skulle bestraffas, och det  är  väl  meningen med en
sådan avgift.

Lite grus i maskineriet, säger Gunnar Hökmark. Det
är  en  välfunnen  bild.  Det  är Tobins egen  bild.
Maskineriet ska inte stoppas, utan  det  ska gå lite
långsammare.   Det   skulle  kunna  leda  till  mera
långsiktighet, genom att  inflödena inte går så fort
och blir mindre "slagiga".  Det  skulle  innebära en
möjlighet  för de länder som inte kan göra  det  som
bl.a. Chile  och  Malaysia  gjorde.  Det  var ganska
framgångsrikt,   men   det   kräver   en   avancerad
finansiell  administration, en bra centralbank  osv.
Det är sådant som inte alla länder har.

Gunnar Hökmark  ställde  två  konkreta  frågor.  Han
frågade  först  vem som ska betala Tobinskatten. Som
jag sade tidigare  finns  det en kostnad förenad med
den.  Det  kommer  att bli mindre  valutahandel  och
högre avgifter. Men det finns också en vinst, vilket
är den stora poängen  med skatten. Den ökar utrymmet
för politik, för att knyta ihop samhälle och ekonomi
så att konsekvenserna inte  blir så katastrofala som
de  blir  regelbundet  återkommande   i   en   sådan
spekulationsekonomi som den vi nu lever i.

Gunnar       Hökmark       (m):      Först      till
verklighetsbeskrivningen.  Den  utveckling  som  har
skett i världen, som präglat  Latinamerika och stora
delar  av  Asien sedan 80-talet,  har  inneburit  en
förändring  från   en  stillastående  och  stagnerad
ekonomisk utveckling  till  en  dynamisk utveckling.
Något annat är svårt att säga. Det  har gett mängder
med människor bättre livsmöjligheter. Det är oerhört
svårt att tänka sig att det inte beror på att vi har
fått mer av marknadsekonomi och frihandel,  det  som
är globalisering i sig.

Vi borde i dag sätta fokus på hur vi utvecklar mer
frihandel.  Det  är  kanske  där  som  Tobinskattens
anhängare   gör   allra   störst  skada.  I  stället
diskuterar vi Tobinskatten  från  utgångspunkten att
den globala ekonomin är negativ. Det  är viktigt att
se sig runt i omvärlden. Det är i de delar  där  det
har  blivit mer frihandel och delaktig globalisering
som den  ekonomiska utvecklingen sker. I stora delar
av Afrika  finns  det  inte.  Hur  gör  vi  för  att
förändra detta?

Jag  fick  inget riktigt svar från Kenneth Hermele
på min fråga om  räntorna.  Han sade bara att det är
bra med grus i maskineriet. Är  det  någon  som tror
att utvecklingen i den fattiga delen av världen blir
bättre  för att det går långsammare att låna kapital
till  investeringar  eller  för  att  räntorna  blir
högre?  Det  är  inte  bara  en  fråga  om ekonomisk
effektivitet utan i hög grad en fråga om  moral.  Vi
från västvärlden ska inte göra om misstaget från 60-
talet,  att  föra  in den fattiga världen i tron att
mer politisk reglering  löser problemen. Vi har sett
att mer demokrati och mindre  politisk  styrning  av
ekonomin  har  gett  utveckling. Kenneth Hermele och
Tobinskattens anhängare predikar tyvärr motsatsen.

Svara gärna på frågan  om det blir högre eller lägre
räntor för den fattiga världen.

Ekonom Kenneth Hermele:  Jag tror att det blir högre
räntor. Det finns kostnader  förenade  med  en sådan
skatt.   Den   bild   som   Gunnar  Hökmark  ger  av
världsekonomin  stämmer  dock inte  överens  med  de
siffror jag kan läsa i t.ex.  Världsbankens  senaste
årsbok,  om  att ekonomisk tillväxt inte automatiskt
bekämpar fattigdomen. Tvärtom leder den till att ett
ökat   antal   människor    befinner    sig    under
fattigdomsstrecket.  Det  är bara att räkna. Det gör
Världsbanken.

Det är dumt att hamna i en  diskussion om man är för
eller emot globalisering och  en vettig politik. Det
är  klart  att  alla  människor  är  för  en  vettig
politik. Frågan är vad den vettiga  politiken går ut
på, vad den innehåller. Vi har pratat  om kriserna i
Östasien  och  Mexiko.  Där  finns  ett samband  med
avreglering  av finans- och kapitalmarknader.  Många
av länderna, framför  allt  i Östasien, har under en
lång period fört en reglerad  och relativt skyddande
politik när det gäller finanssektorn och handeln med
valutor. Så har det varit fram  till  nyligen, då de
efter  påtryckningar och goda råd från OECD-länderna
och från IMF, tog bort regleringen. I Sydkoreas fall
handlade  det om att landet ville bli medlem i OECD.
De finansiella  kriserna  kom  snabbt  därefter.  De
orsakades  inte  av avregleringen, utan var en följd
av att länderna inte  skyddades  för de konsekvenser
som följer med alltför snabbt spekulativt kapital.

Gunnar Hökmark (m): Det är en växande  andel i dessa
regioner      som      befinner      sig     ovanför
fattigdomsstrecket.

Det  är  bra  att Kenneth Hermele accepterade  och
medgav att Tobinskatten  innebär högre räntor. Då är
vi klara med den delen av  debatten.  Då kan var och
en  ställa  sig  frågan  om högre räntor och  därmed
mindre   tillgång   till  kapital   innebär   större
möjligheter  för den fattiga  världen  att  bli  mer
oberoende  genom  att  ha  egen  förädlingsindustri,
bygga ut egen  infrastruktur,  eller  om  det skapar
större problem.

Jag  vill  hävda  att  Tobinskatten är ett sätt  att
upprepa  samma gamla regleringsmisstag  som  drabbat
den fattiga världen alltför många gånger. Det tycker
jag att Kenneth  Hermeles  svar  också visar. Det är
bra att vi har fått svart på vitt  att  Tobinskatten
innebär   högre   räntor,  från  en  av  de  främsta
anhängarna. Därmed  kan  en  viktig  del av debatten
sorteras upp.

Ekonom Kenneth Hermele: Det är rimligt  att säga att
alla möjliga typer av politik har en positiv  och en
negativ   sida.   Nu   måste  vi  ställa  frågan  om
kostnaderna för en reglering  av valutamarknader och
valutahandel också medför någon  fördel.  Jag hävdar
att  det  finns  fördelar när det gäller möjligheten
att bedriva långsiktig  utvecklingspolitik  i  många
länder i tredje världen. Tobin-   skatten är inte en
lösning på situationen, men den är ett bidrag.

Man  kan  fråga  sig  om inte också frånvaron av ett
bromssystem medför kostnader.  Det är det som ligger
bakom  funderingarna  från ekonomer  som  Tobin  och
Keynes,  om  behovet  av att  särskilja  de  snabba,
rörliga kapitalmarknadernas  utveckling från den mer
långsiktiga utvecklingen av handeln  med  varor. Den
senare  vill man behålla och utveckla. Det finns  en
risk att  finanskriser drabbar handeln med varor och
tjänster. Därför vill man förebygga krisförloppen.

Johan Lönnroth  (v):  Jag  har  en  fråga  till  Eva
Srejber  och  en till Klas Eklund. Eva Srejber säger
att Tobinskatten  inte  löser grundproblemet, som är
felaktiga  kredit- och riskbedömningar.  Hon  nämner
också Asienkrisen  som exempel. Före den krisen sade
Valutafonden och en  mycket  stor  del  av  världens
professionella  ekonomer att de länder som drabbades
värst   av   krisen   hade   sunda   makroekonomiska
fundamenta, med låg inflation,  sunda  statsfinanser
och  högt  sparande.  Länder  som  Indien och  Kina,
däremot,  som  hade  regleringar,  kritiserades  för
dessa.

Vad  kan  det  ha varit för fel på det  ekonomiska
tänkandet hos alla  dessa  ekonomer och Valutafonden
när de gjorde dessa, mycket grova, felbedömningar?

Min fråga till Klas Eklund  följer samma spår. För
mig  är  inte  grundproblemet det  som  Eva  Srejber
nämner, utan det  är  för  lite demokratisk makt och
för stor makt över världsekonomin  för  dem som äger
mycket pengar. Vi som vill ha Tobinskatten  tror och
hoppas  att  den ska kunna förskjuta makten, så  att
Leif Pagrotsky  och  Siv Holma får mer makt och Klas
Eklund mindre, om jag uttrycker det lite förenklat.

Men det som jag har talat om är inte något problem
enligt  den  nuvarande ortodoxa  ekonomiska  teorin.
Tvärtom anses  demokratins  makt  vara  ett problem.
Politiker  är  nämligen kortsiktiga och populistiska
och behöver disciplineras av finansmarknaden. Den är
inte bara budbärare,  som  Eva Srejber säger. Den är
också ordningspolis. Klas Eklund säger att politiker
inte är allvisa och filantropiska.  Det  kan jag väl
hålla med honom om.

Min fråga är följande: Är Klas Eklund bättre skickad
att  bedöma  ekonomin  och  kreditrisker nu när  han
jobbar på SE-banken jämfört med  när  han jobbade på
Finansdepartementet?

Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Johan Lönnroth
tar upp vad som hände i Asien. Det är precis som han
sade,  att Indonesien, Thailand och Korea  hade  låg
inflation   och  det  som  man  brukar  kalla  sunda
statsfinanser. De hade låga statsskulder och en lång
tradition av  att  budgetsaldot rörde sig runt noll.
Det  var  inte  problemet.   Jag   ska   komma  till
grundproblemet.

Jag jobbade som nordisk-baltisk exekutivdirektör i
styrelsen  för Valutafonden under de åren.  Jag  vet
att Valutafonden,  och i och för sig även andra, såg
de stora problemen i  Thailand. Valutafonden varnade
Thailand   kraftigt.  Men   man   kan   inte   varna
offentligt,  för  då  utlöser  man den kris man vill
undvika.

Det  var svårt för utanförstående  betraktare  och
analytiker  att  förstå  omfattningen på problemen i
Indonesien, Thailand och Korea.  Det  var  inte bara
problem  med  osunda  relationer  och  korruption  i
Indonesien, som Leif Pagrotsky talade om  nyss. Även
i  Korea  fanns  en  tradition  av  allianser mellan
banker,  företag  och  politiker.  Den  gjorde   att
företag som för länge sedan hade slutat tjäna pengar
fick fortsatta lån. Redovisningsreglerna innebar att
det  inte  fanns  någon koncernredovisning. Det gick
inte  att se att förluster  flyttades  mellan  olika
bolag.

I Korea  och  Thailand  fanns  inte  heller  någon
egentlig  redovisning  av  ekonomisk  statistik. Man
redovisade  inte  att valutareserverna var  slut.  I
Korea   rådde   uppfattningen    att   den   samlade
kortfristiga utlandsskulden var 60 miljarder dollar,
när den i själva verket var 125 miljarder dollar.

Det   fanns   många  brister  i  basen   för   ett
välfungerande samhälle.

Problemen i Thailand kände man igen som nordbo. De
var lika de problem  vi själva och även Finland hade
drabbats  av  tidigt på  90-talet.  Det  som  skilde
Thailand från Norden var att lagar och regelverk för
konkurser och för  att  ta  och  försälja panter var
otydliga  och  svåra att tillämpa. Viljan  att  göra
något åt problemen  var  låg,  eftersom det är svårt
och smärtsamt.

Grundproblemet  i  de  flesta  länder   är  att  man
förlorar stora pengar på utlåning, antingen på grund
av   dålig   kreditbedömning   eller   på  grund  av
relationer mellan banker, företag och - i många fall
i de fattiga länderna - politikerna. Jag  återkommer
till  det.  Allt detta leder till att det inte  görs
någon riskbedömning. Man lånar ut fastän man vet att
man inte kommer  att få pengarna tillbaka. Man utgår
från  att  det  ska ordna  sig  på  något  sätt  via
skattsedeln. Det  är det vi försöker arbeta mot nu i
det internationella  samfundet.  Det  handlar om att
skapa   normer  för  god  redovisning,  revisorernas
verksamhet  och för öppenhet. Det är inte glamoröst.
Det är långsamt,  svårt  och  besvärligt, men det är
det  enda  sättet.  Då  går  man  verkligen   på  de
grundläggande problemen.

Chefekonom   Klas   Eklund:  Johan  Lönnroth  frågar
underfundigt om jag är  bättre  skickad att svara på
era frågor nu, när jag arbetar inom finansmarknaden,
än    tidigare,    när    jag    var   politruk    i
Finansdepartementet. Det är inte så  lätt  att svara
på,  har  jag  kommit underfund med under de minuter
jag har tänkt. Jag  tror att svaret är ja, i en snäv
teknisk mening, och nej, i en mer filosofisk mening.

I  dag,  efter  cirka   tio  års  erfarenhet  från
finansdepartement    och   statsrådsberedning    och
dessutom   ungefär   tio   års    erfarenhet    från
finansmarknaden,  varav  sju  år  som  chefekonom på
Nordens  största  valutabank,  kan  jag mer  om  hur
valutamarknaden  fungerar  rent  tekniskt.   I   den
meningen  är  jag förhoppningsvis skickligare på att
bedöma vissa konkreta  effekter  av en Tobinskatt än
jag skulle varit för 15 år sedan,  när  jag  satt  i
Finansdepartementet.  Om jag hade haft den kunskapen
då, hade jag agerat annorlunda  och  kanske tekniskt
skickligare än jag gjorde. I den meningen är jag nog
bättre skickad att svara på frågorna i dag.

Samtidigt är svaret nej, i en annan mening.  Jag  är
inte  principiellt mer värd, finare eller tjusigare,
bara för att jag råkar jobba på finansmarknaden. Jag
instämmer  inte  alls i den underton som låg i Johan
Lönnroths fråga. Det  anser  jag  inte  att  jag är.
Självklart  har  jag minst lika ofta fel nu som  då,
konkret, i prognoser  och  bedömningar.  Världen har
blivit mycket svårare att spå. Men det vet  ni alla.
Ni  litar  ju inte på ekonomer ändå. Jag begär  inte
att ni ska lita  på mig när det gäller prognosmakeri
eller att ni ska anse att jag är en finare människa.
Däremot tror jag att  jag,  till skillnad från många
av er, konkret vet hur valutamarknaden  fungerar och
hur  svårt det är att implementera en skatt  av  den
typ vi talar om i dag.

Johan  Lönnroth  (v):  Det  kanske  var  så att ni i
Valutafonden visste vad som var på gång i  Thailand.
Men Eva Srejber kanske kan hålla med om att  man  på
andra  håll inte kunde se vad som höll på att hända.
Ekonomer  har haft fel inte bara då, som Klas Eklund
antyder. Det  måste  vara  någon brist. Kanske är de
ekonomiska teorierna alltför  snäva  och  förenklade
och beskriver verkligheten som om den vore  en  enda
stor  grönsaksmarknad.  Ingen  har  invänt  mot  det
reformarbete som Eva Srejber talar om, det tröga och
icke-glamorösa    osv.    Men   frågan   gäller   nu
Tobinskatten. Jag har inte  hört något argument från
Eva Srejber som gör att jag känner  mig övertygad om
att vi inte ska ha Tobin-       skatten.

Jag ska ändra frågan till Klas Eklund.  Det  är  nog
sant att vi inte litar på ekonomer och du litar inte
på politiker, kanske bl.a. efter din erfarenhet från
Finansdepartementet.  Men  ser du inte en risk i det
tänkandet, att man lyfter av  ansvaret  från oss och
förlägger  det  t.ex.  till  en riksbank? Eller  ska
finansmarknadens aktörer själva  lösa problemet? Ser
du inte en risk för att vi inte tar det ansvaret? Då
tar inte heller väljarna ansvaret.  Ser  du inte ett
djupt  demokratiskt  problem  i hela tänkandet,  som
hävdar    att   politiker   definitionsmässigt    är
populistiska,  kortsiktiga  och  icke allvetande? Så
pass mycket socialdemokrat är du väl fortfarande att
du ser det som ett problem.

Andre vice riksbankschef Eva Srejber:  Jag  tror att
Johan  Lönnroth  och jag är alldeles väldigt överens
om att verkligheten  är  ganska  komplicerad. Det är
svårt att beskriva den i enkla termer.  Tobinskatten
är   en   enkel   åtgärd   som   inte   riktas   mot
grundproblemet.  Det  försöker  jag  också att visa.
Grundproblemet  består  ofta i dålig kreditbedömning
eller korrupta förhållanden i fattiga länder. Det är
det vi måste lösa. Vi håller  på  att  jobba  med de
frågorna. Jag tror att vi alla är överens om att det
är viktigt.

Jag  tänkte nämna en sak som låg i Johan Lönnroths
förra fråga.  Jag glömde tyvärr det, och det ber jag
om ursäkt för.  Johan  Lönnroth lyfte fram frågan om
varför man kritiserade politiken  i  Kina och Indien
men inte Thailand, Korea och Indonesien.  Jag tolkar
det  som  att  Johan  Lönnroth  tyckte att Thailand,
Indonesien  och Korea var helt avreglerade.  Så  var
det inte riktigt.  De länderna gjorde en obalanserad
avreglering och öppnade för kortfristigt kapital men
inte  för långfristiga  direkta  investeringar.  Det
förstärkte krisen.

Dan  Andersson   brukar   kalla   avregleringar  för
omregleringar.  Det är ett mycket bättre  namn.  Man
tar inte bort alla  regler,  utan man ersätter vissa
regler med andra regler. Det är  viktigt att man gör
det på ett bra sätt. När man ändrar  reglerna  måste
tillsynsmyndigheter  följa med och bli duktigare  på
sin verksamhet. Det har  varit  ett  problem  i alla
länder som har ändrat reglerna på finansmarknaderna,
inklusive   vårt  eget.  Det  har  varit  svårt  för
tillsynsmyndigheterna     att    hänga    med.    De
internationella organisationerna  är väl medvetna om
detta    problem.    Det   pågår   också   en   stor
utbildningsverksamhet,  bl.a. inom ramen för BIS och
IMF. De internationella organisationerna  består  av
alla  oss länder tillsammans. De blir vad vi gör dem
till.

Chefekonom  Klas  Eklund: Jo, Johan Lönnroth, jag är
fortfarande socialdemokrat. Jag har aldrig missat en
medlemsinbetalning,  såvitt  jag  vet.  Men  jag  är
osäker  på  vad det har med debatten om Tobinskatten
att göra, om jag ska vara ärlig. Jag tycker inte och
har inte sagt  eller påstått att ni som politiker är
populistiska och  kortsiktiga.  Vad  jag däremot har
sagt är att om Tobinskatten ska genomföras, med alla
sina  komplikationer, måste ni vara oändligt  mycket
mer skickliga än jag, på en lång rad olika områden.

Det vore  mig  fjärran  att  ha synpunkter på hur er
utfrågning går till. Men jag hade  kanske hoppats få
lite  konkreta frågor om det jag faktiskt  tog  upp.
Det gäller  sambandet mellan volymerna på marknaden,
volatiliteten,    svårigheterna    att   skilja   ut
spekulativa  flöden  från långsiktiga,  de  tekniska
problemen med skattebaserna,  indrivningen  och allt
det där. Jag trodde att det var i den egenskapen jag
blev  hitkallad,  för att vara expert, och inte  för
att  svara  på  frågor   om   jag   fortfarande   är
socialdemokrat.

Johan  Lönnroth  (v):  Jag  ska försöka vara väldigt
kort. När det gäller det första  - vilka bedömningar
man  gjorde i Valutafonden, t.ex. -  har  jag  byggt
väldigt  mycket  på  en uppsats av Heikki Patomäki i
Ekonomiska  samfundets   tidskrift,  som  är  mycket
intressant. Den går igenom vad man sade före och vad
man sade efter.

När det gäller Klas Eklund  vill  jag säga att jag
har kunnat ta del av i princip allt han  sade  - det
låter  lite  brutalt  - i ganska omfattande material
kring Tobinskatten. T.ex.  vad  gäller volatiliteten
anser   jag   att   det   var   väldigt   annorlunda
institutionella förhållanden på 70-talet jämfört med
nu,  så  den jämförelse man har gjort för att  påstå
att  det  inte  alls  är  så  att  en  ökad  kostnad
nödvändigtvis    minskar   kvaliteten   är   oerhört
vansklig. Men det skulle kräva lite för lång tid att
gå in på, så det kan vi inte göra.

Du har kanske tagit  illa upp när jag har frågat dig
om det politiska, men detta handlar inte om ekonomi;
det handlar i grunden  om  politik.  Tobinskatten är
till  för  att  öka  den  politiska  makten   -  öka
demokratins  makt. Det är det som är huvudproblemet,
anser jag - inte  det som Eva Srejber definierar som
huvudproblemet. Därför  tillät  jag mig att också gå
in på sådana frågor.

Chefekonom Klas Eklund: Bara för  att  hålla  mig på
det   tekniska   planet   vill   jag   säga  att  de
undersökningar  som  har  gjorts  just  om sambandet
mellan     volatilitet,    alltså    valutakursernas
svängningar,  å  ena sidan och flödena och storleken
på  marknaden  å  andra   sidan  kommer  till  samma
slutsatser som jag just drog.  Det får du även om du
räknar bort 70-talet, därför att det skilde sig från
dagsläget   på   grund  av  Bretton  Woods-systemets
sammanbrott. Det gäller  även  om du bara jämför 80-
tal och 90-tal. Jag har siffrorna  med mig i bänken.
Vi kan gå igenom dem efteråt, om du vill.

Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Jag tycker att
lagar,   regler  och  normer  som  vi  beslutar   om
tillsammans  efter  att först ha förhandlat länderna
emellan  -  sedan  får varje  land  bära  hem  dessa
förslag till sina riksdagar  och parlament - är lika
demokratiskt  som att införa en  skatt.  Jag  tycker
inte  att  det  är   någon   skillnad   vad   gäller
demokratin.  Det är inte där skillnaden ligger.  Det
gäller   inte   att    vi   begränsar   marknadernas
risktagande, utan vilka  metoder vi använder för att
göra   det.   Det   är  det  som  jag   pratar   om.
Beslutsprocessen är ju densamma.

När  det gäller Valutafondens  bedömningar  kan  jag
säga att  det  som  Valutafonden missbedömde i Asien
var djupet av krisen. Man blev överraskad av att den
blev så djup, och man  blev  överraskad  av  att den
påverkade länderna inom Asien så fort och så snabbt.

Mats  Odell  (kd):  Jag  skulle  vilja börja med att
påminna om bakgrunden till denna utfrågning.  Vi har
i   finansutskottet   åtta  motionsyrkanden  om  att
Sveriges riksdag ska verka  för att vi ska införa en
Tobinskatt.  Det är klart att  detta  i  dag  är  en
mycket populär  åtgärd  av  olika skäl. Vi har varit
inne på det. Men dessa motionsyrkanden är inte vilka
som  helst,  utan  ett flertal av  dem  kommer  från
partiledaren för ett  av  partierna  som  regeringen
samarbetar med om den ekonomiska politiken,  och det
andra  kommer  från  ett  tidigare språkrör inom det
andra  samarbetspartiet.  Dessa  partier  vill  göra
detta.  Därför  har  denna  utfrågning  naturligtvis
betydelse för regeringspartiet,  eftersom  det måste
lita  på de borgerliga partierna när det gäller  att
utforma  ett  betänkande - ett förslag till Sveriges
riksdag - om hur vi ska rösta i denna fråga om någon
månad.  Till  den   delen   har   vi   inbjudit  två
representanter  som vi trodde skulle belysa,  vilket
de också gjort på  ett  förtjänstfullt sätt, sin syn
på  den massiva kritik som  finns  av  Tobinskattens
tänkta  positiva  effekter,  och  två  personer  som
skulle  bemöta  den kritiken, varav en är statsråd i
den nuvarande regeringen.

Om jag recenserar  ställningen  så här långt måste
jag  säga  att  statsrådet  redan i inledningsskedet
övergav mycket av grundtankarna  bakom  Tobinskatten
och  talade  om ungefär samma saker som Eva  Srejber
och Klas Eklund,  som  var  det  mest naturliga. Han
tvivlade också på att det skulle gå  att  genomföra.
Srejber  och  Eklund har instämt i att valutahandeln
flyttar till skatteparadis,  att  det  är  ett svagt
samband   mellan  transaktionskostnader  och  mindre
valutarörelser,  att  det  försämrar likviditeten på
marknaden, osv.

Så kom vi då till Kenneth  Hermele, som egentligen
är  den  ende  som  här rakt upp och  ned  försvarar
Tobinskatten och föreslår,  såvitt  jag förstår, att
den införs. Han börjar sitt anförande  med  att tala
om  översvämningarna  i Moçambique. Jag måste ställa
en fråga till honom. Han  anser  inte  att problemet
ska  lösas  genom att vi bygger starkare och  bättre
dammar, utan  vi  ska minska regnen över Afrika. Jag
tycker att detta är  ganska  symtomatiskt  för  hela
frågeställningen  som vi talar om. Det är alltså ett
generellt verkande  medel.  För  den  som  något har
följt problemen på den afrikanska kontinenten är det
klart  att  det  inte  är  översvämningarna  som  är
problemet.  Nu vill jag fråga Kenneth Hermele om han
står fast vid  att  vi  ska  införa  någonting som i
praktiken skulle minska regnen över Afrika, dvs. att
det är så generellt verkande medel som  är lösningen
för den afrikanska kontinenten.

Min fråga till Eva Srejber och Klas Eklund  är  om
det     i    dag    finns    stora    problem    med
valutatransaktionernas   omfattning.  Delar  ni  min
uppfattning att globaliseringens effekter inte är en
del av problemet för den fattiga  delen  av världen,
utan snarare en del av lösningen?

Slutligen  har  jag  en  fråga  till Leif Pagrotsky.
Anser du att du under denna utfrågning har stärkts i
din tro på Tobinskattens välsignelser,  eller har du
mera  kommit  till  ståndpunkten att detta i  själva
verket mest är en skadlig åtgärd?

Ekonom Kenneth Hermele: Det kanske är svårt att tala
i liknelser och i bilder.  Jag  tycker att man måste
slå  fast ganska tydligt, eftersom  det  hela  tiden
kommer   upp   igen,   vad  som  är  syftet  med  en
Tobinskatt.   Det   är   ett   generellt    verkande
övergripande   politiskt   redskap  för  att  minska
någonting  som  jag  uppfattar   som   skadligt  för
samhällelig  utveckling  och  som  bidrar  till   en
utveckling   som  är  alltför  ojämlik  och  alltför
kostsam för många  människor  i många länder och som
samtidigt ökar utrymmet för politik  - för att knyta
ihop samhällsutvecklingen med ekonomin.

Den  diskussionen är inte ny, utan har  åtminstone
förts sedan  andra världskriget. Om man går tillbaka
till de ekonomiska  klassikerna  ser  man  att detta
egentligen   också  där  diskuteras  på  ett  ganska
ingående sätt. Det som är lite förvånande är att det
är flera här som  pratar  precis  som  om  den gamla
strömfåran    i   utvecklingstänkandet   fortfarande
gällde. Min utgångspunkt när jag kom hit var att jag
trodde att vi var inne i ett nytt skede - att vi var
på väg in i ett  nytt tänkande där Tobinskatten blir
en sorts symbolfråga  när  det gäller att bryta åren
av avreglering att låta marknaden  sköta  sig  själv
och   bankerna   bestämma   vad   som  är  bäst  för
utvecklingen  inom  det  finansiella  området.   Jag
trodde att vi höll på att lämna den synen och var på
väg  in i någonting nytt - en ny typ av blandning av
ekonomi och politik, kanske. Det är på många sätt en
återgång  till  den  typ  av  diskussion som vi hade
efter andra världskriget.

Men detta försvar för avreglering  och den fortsatta
önskan  att  låta  bankerna  sköta sig själva  tyder
snarare  på  att man inte har ändrat  sig  ett  dugg
trots de kriser som har varit, och trots kostnaderna
för de kriserna under senare år.

Handelsminister  Leif  Pagrotsky:  Jag  skulle också
vilja svara på den fråga jag fick av Mats Odell. Jag
är  inbjuden  för  att  svara  på  frågor  från  ett
vetgirigt och nyfiket finansutskott som har  att  ta
ställning  till  ett  antal  svåra motioner och vill
bilda sig och skaffa underlag  för den bedömning man
måste göra. Jag blir lite besviken  när jag hör Mats
Odell. Han är ju färdig med alla sina  åsikter.  Han
vet  precis  hur det är. Han har sorterat in oss och
graderat om världen  i  enlighet  med  den karta han
hade innan vi började här i dag och vill  göra detta
till något slags allmänpolitiskt debattutrymme.  Det
var några andra som var inne på samma tema.

Debatter förs i kammaren, och jag antar att ni för
debatter       också       vid      finansutskottets
sammanträdesbord. Här skulle  vi i dag ha ett utbyte
av  typen  frågor och svar och klarlägga  vad  olika
ståndpunkter  innebär,  men  det  verkar  som om det
börjar överges.

Jag  vill  som svar på Mats Odells konkreta  fråga
till mig säga  att  jag  är  kvar  vid  ungefär  den
uppfattning  jag  har  haft under lång tid, dvs. att
detta är en svår fråga som  man  får  närma  sig med
viss  ödmjukhet  och  inte  med den tvärsäkerhet som
Kristdemokraterna tydligen har  här.  Vi rör oss med
en  extremt  snabbrörlig verklighet. Finansmarknaden
har utvecklats  enormt  i  det globala perspektivet.
Problemen  förändras. Världsbilden  förskjuts.  Våra
möjligheter  förändras  och  ökar på vissa områden -
när  det gäller att göra gemensamma  internationella
ansträngningar  - och minskar på andra områden, dvs.
när det gäller att  göra  nationella  ansträngningar
för  olika  saker, t.ex. Att i det läget  vara  helt
fastgjuten i marken och säga att man har bestämt sig
en gång för alla  - så här ligger det till - och att
det nu gäller att se till att fler ansluter sig till
den ena eller andra positionen är inte bra. Jag vill
gärna betacka mig för den typen av omfamning.

Jag tycker att detta  är  en oerhört viktig fråga.
Kan  vi  minska risken för kriser,  framför  allt  i
fattiga länder  men  också  i  länder  som Sverige -
Norge  och  Finland  har nämnts här också -  är  det
enormt mycket värt. Det  är värt att ha en och annan
kostnad i form av en försäkringspremie  även  om det
sedan  inte  råkar  börjar  brinna - så tror jag att
även Mats Odell brukar göra i sitt privata liv - och
att närma sig denna fråga med viss ödmjukhet.

Jag  inser att det är stora  risker  om  en  sådan
skatt går fel, men det är också stora risker med att
stå med armarna i kors och inte göra någonting. Alla
de andra åtgärder som vi nu håller på och jobbar med
ska vi fortsätta att jobba aktivt med, men var finns
det politiska  stödet i riksdagen för det? När hörde
man Gunnar Hökmark  mobilisera sina kolleger i andra
länder för den typen av åtgärder? När hörde man Mats
Odell driva opinion i dessa viktiga frågor?

Nu har vi fått en stark  offentlighet  och  en stark
uppmärksamhet   kring  Tobinskatten.  Låt  inte  det
polarisera hela debatten.  Det är viktiga mål om att
minska klyftorna i världen,  underlätta utvecklingen
i  fattiga  länder,  minska  risken  för  bakslag  i
fattiga länder på väg upp på inkomststegen  och inte
minst minska riskerna för bakslag också i länder som
Sverige. Vi har haft många problem med den typen  av
sammanväxning   mellan  finansiell  och  industriell
sektor, även om vi  inte har haft riktigt lika många
problem som Sydkorea.  Men  Coronado och SE-banken i
Göteborg, eller Penser och Nordbanken,  har varit på
väg   att   dra   större  enheter  än  Klas  Eklunds
arbetsgivare i graven. Vi ska inte hålla för fin ton
i förhållande till dessa fattiga länders korruption.
Vi  är inte fria från  detta  själva  heller.  Ordet
"korruption"  kom  inte  avsiktligt.  Det  menar jag
verkligen   inte.   Men  vi  slarvar  också  vi  med
transparens,  genomlysning,   revisorers   makt  och
koncernredovisning. Vem hade koncernredovisning  för
Pensergruppen?   Vem   hade  koncernredovisning  för
Gamlestaden? Det är inte så långt borta här heller.

Mats Odell (kd): Jag håller  med  Kenneth  Hermele i
den   delen  att  Tobinskattefrågan  har  blivit  en
symbolfråga   som  har  blivit  en  katalysator  för
debatten. Men Kenneth  Hermele  håller ändå fast vid
generella  åtgärder,  dvs.  att samtliga  regn  över
Afrika  behöver minska, i stället  för  att  åtgärda
problemen  där  det  blir översvämningar. Vi vet att
det största problemet är torka.

Jag är lite besviken också  på  att  Leif  Pagrotsky
väljer  att bekräfta att han har fått uppdraget  att
hålla ATTAC-flanken  stången inom regeringen snarare
än att svara på frågan  om  han här i dag fått något
stöd  för  uppfattningen  att  Tobinskatten  är  ett
verkningsfullt  medel  eller om han  fått  stöd  för
uppfattningen att den inte är det. Då väljer han att
komma med en lång politisk  tirad.  Jag  skulle vara
tacksam  över  att  få  veta  om  han tycker att  de
invändningar som har kommit från Eva Srejber och som
har   kommit  också  från  Klas  Eklund  har   någon
relevans.  Men  det  kanske  vi får reda på en annan
gång.

Ekonom Kenneth Hermele: Det är  riktigt  att poängen
är att det är en generellt verkande åtgärd.  Det  är
det   som  Tobin  själv  kallar  för  skönheten  med
förslaget.   Åtgärden   är   generell   och   väljer
automatiskt ut den typ av ekonomiska aktiviteter som
man vill minska men inte undanröja helt.

Vi  pratar  hela  tiden som om Tobinskatten vore ett
sådant  fantastiskt  ingrepp  i  en  väl  fungerande
internationell  finansmarknad.  Men dels är det inte
ett  så  fantastiskt  stort  ingrepp,  dels  är  den
marknaden inte väl fungerande. Vad man kan hoppas på
med denna typ av ingrepp är att  man  gör  marknaden
lite  bättre.  Alla marknader mår bra av och behöver
regelverk.

Andre vice riksbankschef  Eva  Srejber:  Jag  tänkte
försöka  svara på Mats Odells två frågor om huruvida
transaktionernas  omfattning  är  ett problem och om
globaliseringen  är  en  del av lösningen.  Låt  mig
börja  bakifrån.  Jag  tycker  att  möjligheten  för
fattiga länder att låna till viktiga investeringar i
infrastruktur, precis som vi i Sverige gjorde när vi
var  fattiga,  är  viktig.   Det  är  också  så  att
frihandel är en viktig möjlighet.  Där är det så att
industriländerna   har  ganska  mycket  tullar   och
tariffer vad gäller de varor som de fattiga länderna
kan exportera. UNDP  har  räknat  ut att de tullarna
och  tarifferna  kostar i storleksordningen  100-150
miljarder dollar för u-länderna.

När det gäller frihandel  och möjligheter att låna
kapital vill jag säga att det  just är en möjlighet.
Sedan måste det politiska systemet  i  varje enskilt
land  bestämma  hur  fördelningen av vinsterna  från
frihandel  och  kapitalrörelser  ska  fördelas  inom
landet mellan medborgarna.  Det  måste det politiska
systemet  i varje enskilt land besluta.  Det  är  en
möjlighet till någonting.

Sachs och  Warner  från  Harvard  har  studerat u-
länder  under  tiden  1970-1990.  De har funnit  att
utvecklingsländer  med  en  öppen  handelspolitik  i
genomsnitt har vuxit med 4,7 % per år,  jämfört  med
0,7 %  per  år  för  de  utvecklingsländer  som haft
stängda gränser.

När det gäller frågan om bankerna ska bestämma eller
inte  kan  jag säga att jag inte tycker att bankerna
ska bestämma själva utan något regelverk. Det behövs
regler och tillsyn,  så  att  det inte tas för stora
risker. Kapitaltäckningsregler  och andra normer när
det gäller redovisning och tillsyn bidrar till det.

Handelsminister Leif Pagrotsky: Mats  Odell  ber mig
precisera  om  jag  av  dagens frågestund har blivit
upplyst  om någonting och  fått  nya  impulser.  Det
framgick att  Mats  Odell  inte  har  fått  det. Han
visste förut hur det var.

På  ett  område tycker jag mig ha hört intressanta
saker. Eva Srejber  beskrev  utvecklingen i Sydkorea
på ett sätt som var nytt för mig. Jag medger att jag
inte har läst allt som har sagts  förut,  så  jag är
absolut  inte övertygad om att det är nytt, men  för
mig var det  nytt.  Jag trodde att synen var den som
hon  utvecklade  tidigare,  dvs.  att  det  var  det
makroekonomiska som avgjorde och att finansmarknaden
bara var en budbärare. Vi är vana vid attityden från
en del andra centralbanker att man inte har särskilt
mycket  ansvar  för   problemen.   De  ligger  någon
annanstans. Regeringar och andra har  ansvaret.  Men
det  hon listar är ju precis det som också jag menar
är  huvudförklaringen,  som  jag  med  min  bild  av
Indonesien  försökte  beskriva.  Det  fanns  av lite
annan  art  - man är i samma härad, om jag uttrycker
det  så  -  i Sydkorea.  Det  finansiella  systemets
fundament fungerar  nämligen  inte.  Kreditgivningen
och  slussningen  av  lånemedel  kors  och  tvärs  i
ekonomin fungerar inte.

Detta är en centralbanks ansvar. Det står  i varje
lands  centralbankslag  att  man  har  att värna det
finansiella systemets stabilitet. Så är  det också i
Sverige. Så var det också i Sverige när vi gick in i
väggen.  Det  var  också  vår  centralbanks  främsta
uppgift.

Det  var  en  viktig  ögonöppnare för mig, och jag
tycker  att det var en klok  och  bra  sak  som  Eva
Srejber sade. Det är kanske en brist hos mig att jag
inte har sett det förut, men jag tyckte inte att jag
hörde det  i det första inledningsanförandet heller.
Där var det bara makroekonomi och politiker som inte
klarar budgetar som var grunden.

Jag vill gärna  säga  att  det  för mig hittills har
varit en upplysande övning.

Mats Odell (kd): Det var glädjande.  Nu  tycker  jag
att  vi  börjar  bli  konstruktiva. Min fråga gäller
egentligen också om du  anser  att  de som har talat
för  att  Tobinskatten har direkt negativa  effekter
har fel.

Handelsminister  Leif  Pagrotsky: Jag har sagt flera
gånger att jag kan se att det har en kostnad här och
där, som alla skatter. Men  den  relevanta frågan är
inte  om  det finns en kostnad, utan  den  relevanta
frågan är om  kostnaden  står  i proportion till den
nytta man tror sig kunna få. En del av det som anses
vara  en  kostnad  av vissa är ju en  förtjänst  för
andra.

Om syftet är att lugna  ned  och  sakta  in är det
inte  självklart  ett  tecken  på en kostnad om  man
lyckas minska volymen, utan det är en del av det som
Tobin  vill  åstadkomma,  dvs.  att   skapa  andrum,
rådrum,  betänketid  och tid för ekonomisk-politiska
myndigheter   -  för  riksbanker,   regeringar   och
parlament - att agera innan dammarna brister.

Tobin själv kallar  sitt förslag modest - a modest
proposal - och menar att  det  ökar  manöverutrymmet
för  de  ekonomisk-politiska  myndigheterna  med  en
fraction - en andel - av det de  har  förlorat.  Han
framhåller  inte  detta  som en universalmedicin som
ska lösa allting.

Jag försökte använda exemplet med brandförsäkringar.
Om  detta  i  någon mån kan minska  risken  för  att
kriser sprider  sig  -  jag  jämförde  med galna ko-
sjukan - minska hastigheten som de sprider  sig  med
och minska utslaget en smula är jag beredd att ta en
och annan risk för att åstadkomma detta, även om det
visar  sig att jag tog den risken i onödan. Jag tror
inte risken är så himla stor som den beskrivs om den
är global.  Det  är  där skon klämmer. Det är därför
jag får folk som skäller  på mig i alla läger - både
de som vill ha det och de som  inte vill ha det. I m
sorry,  men  det verkar som om jag  inte  har  några
vänner här.

Bengt Silfverstrand  (s):  Herr  ordförande! Även om
det  vore frestande att fortsätta denna  debatt  med
Tobinskattens  kategoriska  belackare  -  inte minst
från  den  utgångspunkten  att  en del av argumenten
starkt påminner om dem som i dessa dagar förs fram i
Skattebetalarnas förenings landsomfattande kampanjer
om skatters allmänna skadlighet - vill jag inte göra
det   utan  försöka  vidga  perspektivet,   eftersom
Tobinskatten bara är en del av dagens ämne.

I  regeringens   globaliseringsrapport   tas  även
utvecklingsländernas   situation   upp.   Det  nämns
förslag   om   ökat  bistånd,  skuldavskrivning  och
frihandel. Man uttrycker också från regeringens sida
stark oro över att  jordbrukspolitiken,  exempelvis,
och  stödordningar  som exportsubventioner inom  den
europeiska        jordbrukspolitiken         hindrar
jordbruksproducerande    u-länder    fån   ekonomisk
utveckling.  Ett  exempel på detta är den  förlängda
processen  när det gäller  att  avveckla  tullar  på
socker.

Av dessa förslag  anser  många  att  ökad  frihandel
skulle   ge   de  största  positiva  effekterna  för
utvecklingsländernas  ekonomi.  Regeringen säger sig
vilja  driva  detta arbete mot ökad  frihandel  inte
minst  inom EU.  Med  denna  utgångspunkt  vill  jag
ställa frågor  till  Leif  Pagrotsky. Hur bedömer du
erfarenheterna av detta arbete  så  här  långt?  Hur
värderar  du  överenskommelsen om ökad frihandel som
träffats under det svenska ordförandeskapet?

Handelsminister  Leif Pagrotsky: Jag får tacka Bengt
Silfverstrand för  att  han  flyttade fokus till som
jag tycker andra viktiga frågor  i detta sammanhang.
Vi har varit inne på en aspekt av  Tobinskatten  som
är jätteviktig för de fattiga länderna, nämligen att
minska  bakslagen  i form av finanskriser som kommer
då och då och som skapar oerhörda lidanden i form av
ökad  fattigdom  och  avbrott   i   den   ekonomiska
utvecklingen.  Men  det  finns  också  annat som  är
viktigt.

En egenskap hos globaliseringen som jag  tycker är
särskilt  stötande  är  denna:  Globaliseringen  har
skapat fantastiska möjligheter till  utveckling  och
till  välstånd för många länder - både för oss i den
rika världen  och  för  många fattiga länder som har
förmått dra fördel av detta. Men den har också gjort
skillnaderna ännu skarpare  och tydligare. De länder
som har stannat kvar i den extrema  fattigdomen  och
inte  lyckats  kravla  sig  vidare uppåt har ju sett
resten  av världen segla ifrån  dem.  Klyftorna  har
ökat och  gjort  orättvisorna bjärtare, skarpare och
synligare.

Jag menar att huvuduppgiften för oss politiker som
är aktiva nu för de  kommande  åren  måste  vara att
påverka  globaliseringen,  så att just detta angrips
och  så  att  vi  kan  få  dessa länder  med  oss  i
utvecklingen vad gäller inkomst och välstånd.

De länderna kan tillverka ytterst lite. En oerhört
viktig sak är att de har väldigt små möjligheter att
sälja det lilla de kan tillverka, för det råkar vara
sådant där vi inte har någon  frihandel  -  mat  och
kläder.  Det  är  det första man gör. Så gjorde vi i
Sverige, och så har  i  stort sett alla andra länder
som har kommit i gång med  sin ekonomiska utveckling
gjort. Därför var det, tycker jag, en oerhört viktig
signal när EU som första tullområde  valde  att säga
att  man sätter en slutpunkt för tullar, kvoter  och
sådana  skyddsmekanismer mot de fattigaste länderna.
Ingen annan  har  gjort  det. USA och Japan har inte
gjort det, men jag hoppas att de nu följer efter och
att  detta  kan  vara  starten   på   en   trend   i
handelspolitiken,  i den ekonomiska politiken och på
andra områden mot att sätta fokus på just detta.

Jag tror att vad vi  gör  i  EU  är  en viktig och
betydelsefull signal till de andra rika länderna och
till    de   fattiga   länderna   om   att   en   ny
förhandlingsrunda  måste bli en utvecklingsrunda som
kommer att arbeta till  de  fattigastes  fördel  och
adressera  deras  svårigheter  och deras problem med
t.ex.            läkemedelsförsörjning           och
livsmedelsförsörjning.

Jag är övertygad om att vi från EU:s sida kommer att
driva en förhandling  som  blir  mer  generös mot u-
länderna  än vad den har varit hittills.  Motståndet
från jordbruksintressena  är  försvagat,  inte minst
med tanke på den legitimitetskris de har fått  efter
krisen  i det högindustrialiserade skyddade jordbruk
som vi har  i  EU. Jag tror att vi där har en nyckel
till framgång i  fattigdomsbekämpningen.  Precis som
Klas Eklund och andra har varit inne på är  både  u-
hjälp,  Tobinskatt  och annat rätt små saker jämfört
med detta.

Bengt Silfverstrand (s): Herr ordförande! I debatten
om  globalisering  är  naturligtvis  väldigt  mycket
fokuserat kring valutasamarbetet.  Men måste vi inte
också fråga oss vad vi kan göra här  hemma i Sverige
för    att    rusta   oss   i   dessa   frågor   mot
globaliseringens  negativa  verkningar?  Jag  skulle
vilja  fråga  Leif  Pagrotsky  hur  han  ser  på  de
instrumenten          när         det         gäller
sysselsättningspolitiken,    utbildningen   och   de
stabila  välfärdssystemen, exempelvis.  Vad  kan  de
bidra med när det gäller att hantera globaliseringen
på ett mer dynamiskt och konstruktivt sätt?

Handelsminister  Leif  Pagrotsky:  Min  åsikt är att
globaliseringen     ställer     krav     på     ökad
förändringshastighet   i  alla  länder.  Vi  är  mer
utsatta  för  impulser utifrån.  Vi  har  mindre  av
nationell  politik  och  nationellt  manöverutrymme.
Många ser det som ett hot att man måste överge gamla
invanda sätt  att göra saker och ting; andra ser det
som en möjlighet.

Jag menar att  den  svenska erfarenheten är att vi
är rätt bra - bättre än  vårt rykte - på just detta,
dvs.  förändring,  flexibilitet   och   att   flytta
resurser från gamla sektorer till nya sektorer.  Jag
tror  att  det  har  att göra med just det som Bengt
Silfverstrand  pekar på.  Vi  har  ett  väl  utbyggt
samhällsmaskineri   för  detta.  Vi  har  ett  brett
inriktat utbildningsväsende.  Vi  har möjlighet till
återkommande utbildning. Vi har inkomsttrygghet  vid
förändring.  Allt  det som våra höga skatter till en
viss ekonomisk kostnad  ändå  lyckas  åstadkomma  på
utgiftssidan  tror  jag  på det hela taget ökar våra
möjligheter att bli vinnare i denna process.

Jag tror att Sverige, som  en liten öppen ekonomi,
är ett av de länder som har mest  att  vinna  på att
världen  globaliseras. Men det gäller också för  oss
att se till att det inte bara stannar hos sådana som
vi   med   välutvecklade    välfärdssamhällen,   hög
utbildningsnivå    och    hög   inkomststandard    i
utgångsläget så att bara vi  blir  vinnare. Vi måste
se till att detta inte är ett nollsummespel  och att
vi inte vinner på någon annans bekostnad. Fördelarna
av dessa processer måste komma alla till del - också
dem jag nämnde för en stund sedan och andra länder.

Men jag tycker också att det är viktigt att vi  står
upp  och  inte  skäms för vår samhällsmodell. Vi bör
säga som det faktiskt  är,  nämligen  att den passar
rätt   väl   in   när   vi  nu  är  på  väg  mot  en
kunskapsbaserad ekonomi i  hela världen och att höga
skatter kan betala saker som  gör oss till vinnare i
detta. Vi ska inte bara säga att högt skattetryck är
ett minus i globaliseringen.

Lena Ek (c): Allra först skulle  jag  vilja  ta  upp
utfrågningens  form.  Vi  ska  kanske ändra rubriken
till    utfrågning    från    vissa    partier     i
finansutskottet.  Nu  är  tiden utgången, och det är
tre partier...

Ordföranden: Låt mig bara säga att nu är det din tid
att  ställa  frågor. Vi lägger  inga  begränsningar,
utan du har samma rättighet att ställa frågor som de
tidigare. Varsågod.

Lena Ek (c): Jag  har  två  korta  frågor.  För  det
första   tycker   jag   att  det  är  olyckligt  med
sammanblandningen  mellan   reformeringen   av   det
internationella     finansiella     systemet     och
finansieringen  av FN. Dels ger det väldigt konstiga
effekter, bl.a. i  den  här frågestunden, dels måste
FN:s problem lösas på ett  något annorlunda sätt och
på  ett  sätt  som  inte ändrar  FN:s  folkrättsliga
status från en mellanstatlig  organisation  till  en
organisation  med  delvis  överstatliga  inslag. Den
internationella  finansiella  arkitekturen  har  det
ställts  många frågor om, och det handlar till  stor
del om Valutafonden  och  Världsbanken.  Det handlar
där i dagens läge väldigt mycket om hur EU  agerar i
det   här   sammanhanget.   Vi   har  haft  tidigare
referenser till Romfördraget och de regler som finns
där.  Men  när  man  pratar  med  Valutafonden   och
Världsbanken, som delar av finansutskottet gjorde  i
höstas,   ser   man  ingen  samordning  mellan  EU:s
medlemsstater när  det gäller just att förbättra den
finansiella arkitekturen,  åtminstone inte på ett så
tydligt sätt att det påverkar ordentligt. Jag skulle
vilja fråga Leif Pagrotsky,  som  nu leder EU på det
här området, hur man egentligen arbetar.

Den andra frågan riktar sig till Eva Srejber. När vi
har pratat om att öka manöverutrymmet för politiken,
som många har nämnt i det här sammanhanget,  har det
ju  bara  rört  sig  om  en  teknik  som  har  gjort
valutatransaktioner   dyrare   men  egentligen  inte
långsammare. Vi har ju ett system där man kan stoppa
handeln med aktier i vissa sammanhang.  Man förvånar
sig också över att valutatransaktioner i vissa lägen
sker  med oändligt stora belopp otroligt snabbt,  på
sekunder  över  hela världen, medan överföring av en
vanlig lön för en  vanlig  löntagare  tar 48 timmar.
Det  är  en skillnad som förvånar många människor  i
Sverige. Kan  man  tänka sig en annan teknik för att
öka manöverutrymmet,  nämligen en fördröjningsteknik
på något sätt?

Handelsminister      Leif      Pagrotsky:      Denna
sammanblandning mellan FN:s finansiering  och frågan
om den finansiella arkitekturen tror jag är just den
koppling som har gjort att Tobinskatten blivit en så
stor  fråga  i opinionen. Det förvånar mig lite  att
denna fråga inte  har  kommit  förrän nu när klockan
börjar närma sig ett. Själv grämer  jag mig över att
jag inte har lyckats komma ihåg att ta  upp  den för
egen  del.  Det var Ingvar Carlssons kommission  för
att förnya FN:s  arbetsformer  som förde fram idén -
jag  tror  att  den ursprungligen kom  från  Jacques
Delors   -   att   man    skulle   finansiera   FN:s
fredsbevarande verksamhet på  ett  annat  sätt  än i
dag, eftersom finansieringen ju inte fungerar i dag.
Ett    stort   medlemsland   finner   sig   inte   i
majoritetsbeslut  och  är inte med, helt enkelt. Jag
tycker   för  egen  del  att   detta   är   ett   av
huvudargumenten. Som ni märkt av mitt sätt att prata
om  hur Tobinskatten  skulle  kunna  fungera  i  det
finansiella  systemet  argumenterar  jag  inte  lika
självsäkert  och  kraftfullt  som en del andra, utan
jag har en mer nyanserad syn. Men  för  mig  handlar
det  just  om det fiskala - även om det är en mycket
låg skattesats, även om det får effekter på volymen,
ger  det bra  med  pengar  till  viktiga  gemensamma
globala  utgifter,  just  det som vi i dag har allra
svårast att klara av att finansiera.  För mig är det
ett  starkt plus i detta. Sedan kan vi diskutera  om
det  ska   vara   FN,  allmän  skuldavskrivning,  u-
landsstöd eller något  annat.  Det är nog inte svårt
att hitta bra former för detta.  FN tycker jag är en
mycket bra kandidat, men eftersom  jag  också  anser
att  detta  ligger  några år fram i tiden tycker jag
inte att det är värt  att spilla så mycket energi på
detta nu. Jag tror att  det  blir en enkel match den
dag den frågan kommer.

Vad  gäller  EU-samordning  och   den  finansiella
arkitekturen uppträder ju EU:s länder individuellt i
fora  som  Basel,  IMF och sådant. IMF har  dessutom
valkretsar  som  inte   följer   EU.  Sverige  delar
valkrets med Baltikum osv. EU-samordningen  är  inte
heller så himla effektiv.  Men om det vore så att vi
i EU hade en och samma åsikt och visste vilken åsikt
vi    skulle    driva   skulle   vi   vara   väldigt
inflytelserika. Jag  har  inga  som  helst tvivel om
det. Problemet är ju att vi i Europa har  varit  mer
angelägna  om  att  samordna  vår  röst  än  om  att
diskutera  vad  denna  röst ska uttrycka för åsikter
och värderingar. Vi har  inte  riktigt  samma  syn i
alla  frågor  inom Europa. Om Europa slöt sig samman
skulle  Europa bli  väldigt  starkt,  men  kanske  i
gengäld kompromissa  så mycket om vad denna röst ska
säga  att  den rösten inte  hördes  särskilt  mycket
ändå. Jag vet inte.

Som det är i dag är kanske det stora problemet att i
huvudstäderna  ger  man motstridiga signaler i olika
internationella fora.  Man säger i ett forum att det
är viktigt att satsa på  u-länderna  och i ett annat
forum  att  vi  måste  skydda  våra bönder  -  samma
regeringar. Samma regering skriver på konventioner i
ILO om grundläggande arbetsvillkor  och  bekämpar  i
andra  fora  ansträngningarna  att  få dessa att bli
effektiva.   I   huvudstäderna  går  den  viktigaste
frontlinjen    för    samordning,     inte    mellan
huvudstäderna i dag, enligt min mening.

Andre vice riksbankschef Eva Srejber: Jag håller med
om  att  det  är en stor skillnad på hur snabbt  små
betalningar kan  flytta  mellan länderna jämfört med
stora.   Det  är  också  en  fråga   som   man   har
uppmärksammat   inom   ramen   för   EU.  Europeiska
bankföreningen håller gemensamt på och utvecklar ett
datasystem  för  småbetalningar  där  det   ska   gå
snabbare  med  just  småbetalningar  också  för  oss
vanliga  människor. Något motsvarande på global nivå
finns ännu  inte. Jag håller helt med dig om att det
är en väldigt stor skillnad, och den är inte bra.

Jag går sedan  över  till  den  andra frågan, om det
manöverutrymme  som  flera har pratat  om.  Det  jag
frågar mig när jag lyssnar  på  er är: Vad är det ni
vill  göra? Det vi behöver för att  få  en  hög  och
stabil   tillväxt   och   högre  välstånd  är  sunda
statsfinanser,    inte    för    stor    statsskuld,
prisstabilitet,   bra   lagar,   bra   normer,   bra
institutioner  osv.  - allt det som skapar  ett  bra
samhälle.  Har  man  det   har   man   också   stort
manöverutrymme.

Lena Ek (c): Det konstiga är ju att det finns normer
-  bl.a. för att öka genomskinlighet och transparens
samt  ge  en  bättre förutsägbarhet och stabilitet -
som  man  är överens  om,  bl.a.  i  Baselkommitténs
arbete som  Eva Srejber har redogjort för. Men detta
förs ju inte  vidare i Världsbanken och Valutafonden
genom ett enat  agerande  från EU:s sida. Det tycker
jag är mycket märkligt. Det  finns  ju  ändå just på
detta  område gemensamma åsikter om hur stabiliteten
och genomskinligheten  ska ökas. För min del handlar
det  bara  om att utrikeshandelsministern  inte  har
upptäckt detta  politiska  fält, eller inte använder
sig av det, om jag ska tolka detta svar.

Sedan kan jag bara konstatera att skillnaden vad det
gäller valutatransaktioner är enorm i tid. De här 48
timmarna kan ju gälla vanliga  människors  lön  inom
Sverige.  Då  är alltså inte tiden något problem, så
att säga.

Chefekonom Klas  Eklund: Jag vill bara kort svara på
Lenas fråga om man  skulle kunna använda olika typer
av fördröjningsmekanismer  i stället för skatter för
att  få det hela att snurra långsammare.  Jag  måste
erkänna  att  jag  inte tänkt igenom det ordentligt,
men min maggropskänsla är att du stöter på likartade
problem som med skatten.  Ett sådant beslut måste ju
också rimligen vara globalt,  annars flyttar handeln
till   dem   som  inte  inför  den  här   typen   av
fördröjningsmekanismer. Du inför tröskeleffekter som
också är väldigt svåra, och du inför drivkrafter för
handlarna att  försöka  gå  runt  den  här  typen av
fördröjningsmekanismer.  Jag  tror  att  de tekniska
problemen blir ungefär desamma om du försöker  lugna
ned  detta  utan  skatt  men  med  antalet  timmar i
stället. Det är inte en väg som jag tekniskt  skulle
rekommendera i alla fall.

Ekonom  Kenneth  Hermele: Jag håller med Lena Ek  om
din  kommentar:  Varför   måste   man   koppla  ihop
finansieringsfrågan  av FN med diskussionen  om  den
finansiella arkitekturen? Det är visserligen möjligt
att det är den kopplingen  som  gör  att frågan blir
politiskt  brännbar. Men det finns egentligen  ingen
anledning att  göra  just  den  kopplingen.  Man kan
tänka sig många olika kopplingar mellan de inkomster
som   kommer  att  genereras  av  en  Tobinavgift  i
framtiden.

Den viktiga  frågan  är snarare om de förändringar
av de regelsystem vi har  pratat  om är tillräckliga
eller  inte,  om  Tobin  kan  bidra  till   att  öka
stabiliteten och långsiktigheten eller om vi  kommer
att  klara  oss  med  det som Bank for International
Settlements  och  Financial  Stability  Forum  redan
håller på att genomföra.  Om man inte tror att detta
är tillräckligt, om man tror att det är för lite och
för sent, måste man börja värdera  om  Tobin  är  en
möjlig framkomlig väg.

När det gäller Eva Srejbers fråga tidigare om vad de
som pratar om Tobin vill kan man säga att vi har ett
antal   exempel  där  många  av  de  makroekonomiska
indikatorerna  har varit ganska bra men där man ändå
fått problem på grund av snabbheten, på grund av ett
väldigt stort kortsiktigt  kapitalinflöde  eller  på
grund  av  ett  väldigt snabbt utflöde. Tanken bakom
Tobin är ju att göra  dessa  flöden  lite mindre och
lite  långsammare.  Det  är  alltså  ett komplement.
Ibland pratar vi om Tobin som om den som är positivt
inställd skulle säga att detta skulle  lösa  problem
som  annars  inte  skulle  vara lösbara. Jag ser det
bara som ett komplement, eftersom  jag inte tror att
de  regelförstärkningar  som  redan är  på  gång  är
tillräckliga. Anledningen till att jag inte tror det
är  att jag tycker att man har så  många  historiska
exempel  på  att  reaktionerna  kommer  för sent. De
kommer  efter  nästa kris. Det är klart att  vi  kan
vänta på en ny stor  kris.  Då  kommer vi att få nya
och ännu bättre åtgärder - men för sent.

Karin  Pilsäter  (fp): Jag ska försöka  ställa  mina
frågor snabbt så att  ni  hinner  svara  på dem, med
tanke på att vi har lagt ned tillräckligt mycket tid
på   att   finansutskottets   ledamöter   ska  hålla
anföranden.

Jag  tänkte  fråga  Kenneth  Hermele följande:  Du
återkommer   hela   tiden   till   att  Tobinskatten
egentligen  inte  hindrar några kriser.  Den  kommer
inte att göra att handeln upphör och den kommer inte
att hindra kriser,  men  den  ska  öka  utrymmet för
politik.  Men  det  kommer  aldrig  riktigt fram  på
vilket sätt denna politiska insats skulle bidra till
en  bättre  utveckling.  Vi  hade  ett  exempel   om
Moçambique och regnen och floden, och slutsatsen där
är  ju  inte  att införa en vattenskatt. Det är inte
den slutsats som  de  drar, även om det skulle kunna
vara ett politiskt beslut.  Min  fråga till dig blir
då: På vilket sätt skulle Tobinskatten  i  sig bidra
till  den  utveckling  vi  är ute efter. Man kan  ju
också fatta beslut politiskt  om  att  stå och kasta
wettexdukar i floden, men det kommer inte heller att
hindra  översvämningen.  Men  även  det  är  ju  ett
politiskt beslut som man kan fatta. Det kanske låter
som  om jag raljerar, men jag vill vara tydlig.  Det
låter   lite   som  om  du  mer  är  ute  efter  att
politikerna ska kunna fatta beslut whatsoever än att
de, så att säga, ska vara funktionella.

Detta är också min fråga till Leif Pagrotsky, som ju
gjorde en snabb exposé över viktiga åtgärder för att
förbättra  det  finansiella   systemet,   biståndet,
frihandeln  och  allt  detta men på något sätt  ändå
kommer fram till att en Tobinskatt också är bra. Men
riktigt vad den skulle vara bra till tyckte jag inte
heller  riktigt framgick  i  dina  inlägg.  När  det
gäller vad  de  andra  sakerna ska vara bra till har
jag väl ett ungefärligt  hum  om vad du tycker, även
om du inte lade ned så mycket tid på det heller. Men
vad anser du att en Tobinskatt  i  sig,  om den vore
genomförbar  och  om  den  vore  global osv., skulle
bidra  till?  När det gäller finansieringsfrågan  är
det  ju inte så  att  det  saknas  skattebaser.  Det
saknas vilja att betala till FN eller till biståndet
- det  är  ju där skon klämmer. Vad skulle i sig bli
bättre av Tobinskatten,  anser ni två? Och på vilket
sätt,  även  om  ni  båda  menar   att   det   finns
motargument,  bemöter ni själva grundargumentet från
i det fallet Eklund  och  Srejber,  nämligen att det
förmodligen  i sig inte skulle minska  volatiliteten
utan minska användningen av riskspridning?

Ekonom Kenneth Hermele: Jag kommer nog att ångra att
jag försökte använda  en  bild i inledningen av mitt
anförande.  Nu  får  vi  en  diskussion  om  Afrikas
jordbrukskris,  om klimatförhållandena  där  och  om
wettexdukar. Min  tanke  var  att man genom en enkel
bild  kunde  fundera på skillnaderna  i  att  stoppa
eller minska ett  flöde  som skapar problem, i detta
fall kortsiktiga kapitalrörelser,  och  att nöja sig
med att fundera på det säkerhetssystem som  man  har
byggt upp runt detta, t.ex. de tolv normer och koder
som  Financial  Stability  Forum  har valt ut som de
viktigaste. Jag tycker att man kan  se  en  likhet i
den  här  typen  av  förhållningssätt - att antingen
försöka göra någonting  åt en del av problemet innan
det uppstår, eller att ha ett system som tar hand om
problemet när det väl uppstått.

Mycket  av  diskussionen  handlar   om   hur   stora
kostnaderna  skulle bli för att införa den här typen
av avgift, hur  mycket  handeln  skulle påverkas och
vart  den  eventuellt  skulle  kunna tänkas  flytta.
Många av de invändningarna har jag  försökt  bemöta,
men  det  grundläggande  tycker  jag är att man ofta
pratar  som  om  den  globala finansiella  marknaden
fungerar relativt väl.  Utgångspunkten  för  att man
över huvud taget funderar på och pratar om detta  är
ju  att vi har ett antal exempel på att den fungerar
väldigt dåligt. Jag nämnde i min inledning en del av
de faktorer  som  gör  att den finansiella marknaden
har  egenskaper  som  varuhandel  inte  har,  varför
sådana här förändringar  och sådan här rörlighet och
snabbhet  inte  är  lika  farliga   när  det  gäller
varuhandeln  som  när  det  gäller  den  finansiella
marknaden. I en genomgång som Världsbanken har gjort
av bank- och finanskriser under de senaste  20  åren
räknar  man  upp  114  mer  eller  mindre allvarliga
kriser    i    93    olika    länder.   Det   gäller
övergångssamhällen,  det  gäller  u-länder  och  det
gäller i-länder. Ibland är kostnaderna enormt höga -
upp    till    50 %   eller   lite   därutöver    av
bruttonationalprodukten.  Ibland är kostnaderna mera
hanterliga,  men de är i nästan  alla  fall  väldigt
omfattande. En  Tobinavgift,  tänker jag mig, skulle
kunna fungera som ett bromsande  element i ett flöde
som har en destruktiv potential.

Handelsminister   Leif  Pagrotsky:  Karin   Pilsäter
ställer  frågorna  föredömligt  rappt:  Vad  ska  en
Tobinskatt vara bra till? Jag ska dra ut lite av det
jag har sagt förut.

Vi har ett extremt flockbeteende på de finansiella
marknaderna.  Det  gäller   inte  bara  valuta-  och
räntemarknaderna  som  vi  pratar  om  nu.  Även  på
aktiemarknaden har vi det senaste  året sett extrema
utslag åt olika håll just på grund av flockbeteende:
Alla  springer  ihop  för  att någon någonstans  har
gjort en ny värdering. Därför  tror  jag  att det är
nyttigt  om det finns något som stimulerar folk  att
tänka två  gånger  innan  man  börjar  springa,  att
tänka:  Är  det  motiverat  att börja springa nu och
sätta flocken i rörelse? Flocken kanske då blir lite
mindre som en hord och lite mindre  kraftfull i sina
mekanismer. Jag tror att det kan minska riskerna för
sådana här krisförlopp en smula - förmodligen mer än
en smula; det var slarvigt uttryckt.

Dessutom   har   vi  det  jag  försökte  säga   om
Asienkrisen. Där tror  jag  inte  att  detta  var en
utlösande  faktor, men när krisen väl var ett faktum
kanske den hade  spridits  lite långsammare och inte
till  lika många länder. Det  bekräftas  av  att  de
länder   som  införde  egna,  annorlunda  medel  att
åstadkomma  samma  nedkylning  -  mycket  kraftigare
medel  var  det väl i och för sig - slapp undan  med
blotta  förskräckelsen.   De   fick   kanske   andra
bieffekter  på  längre  sikt,  vad  vet jag, men den
instabilitet   som   drabbade   Thailand,  Sydkorea,
Indonesien och andra slapp man i  t.ex.  Malaysia  i
hög  grad.  Chile  drabbades  inte på samma sätt som
Brasilien osv.

Det tredje - och det vill jag  än  en gång påminna
om så att det inte glöms bort - är att  denna  skatt
ger ordentligt med pengar. Alla skatter kan anses ha
skadliga effekter någonstans, och jag tror att detta
kan   ge   pengar   som  i  förhållande  till  andra
alternativ har mindre  snedvridande effekter. En låg
skatt har ju inte några  effekter  alls  på  den som
betalar  en  gång, vare sig det gäller en vara eller
en långsiktig  placering.  Ju  oftare  man köper och
säljer, däremot, desto mer effekt får den.  Och  det
är  precis det man vill. Så pengaargumentet vill jag
påminna om. Det är inte att negligera för mig.

Karin  Pilsäter  (fp): Jag uppfattade inte att någon
av er bemötte det  som  framför allt Klas Eklund och
Eva  Srejber  för fram om att  en  sådan  här  skatt
kanske inte alls  skulle  minska  volatiliteten utan
tvärtom    leda    till    att    man   minskar   på
riskspridningen.

Sedan skulle jag vilja ställa en kompletterande fråga till Leif
Pagrotsky. Du sade att man ska jobba  på alla de här
fronterna  samtidigt,  och det kan man ju  säga  som
debattör. Men uppfattar  inte  du  i  din  roll  som
exekutiv  politiker  -  och nu är frågan nästan lite
ledande    -    att   det   möjligen    blir    lite
kontraproduktivt  att  jobba på alltför många arenor
på en gång? Minskar inte  det  t.ex. möjligheten att
driva igenom en snabb reformering  av  CAP om du och
vi  politiker  använder  våra  trots allt begränsade
tidsresurser på alltför många arenor  på samma gång?
Borde  inte  dina och våra gemensamma ansträngningar
att verkligen  göra  någonting  åt  handelspolitiken
ligga mest i fokus?

Handelsminister  Leif Pagrotsky: För mig  ligger  de
mest i fokus. Jag jobbar mycket med det. Men när det
gäller  just  CAP  är   vår   huvudtorped  Margareta
Winberg, och hon är mycket effektivare på det än vad
jag är. Den delen av handelspolitiken  bedrivs,  har
jag lärt mig, i hög grad i jordbruksministerkretsen.
Det är en mycket viktig grupp. Men när jag säger att
vi ska jobba på alla områden samtidigt i det fält vi
diskuterar  i  dag, dvs. på det finansiella området,
menar jag att vi  inte  ska sätta dem emot varandra.
Vi  ska  inte  låta  bankinspektionssamarbetet   bli
viktigare  än det som man bedriver vad gäller att få
bättre  revisorssed  osv.  På  de  områdena  har  vi
resurser  att  jobba  parallellt.  Har  vi  inte det
tycker  jag att vi ska skaffa det och sätta in  det,
för detta är så pass viktigt.

Däremot  är  min åsikt att vad gäller Tobinskatten
är det inte meningsfullt att ta upp det och yrka vid
bordet i EU eller i Valutafonden att nu ska vi fatta
beslut  om  det  här.  Det  är  uppenbart,  och  det
uppfattar jag att Kenneth Hermele håller med mig om,
att det bara skulle  avslås  och sedan skulle frågan
vara borta. Vad som krävs här  är  att man jobbar på
normala  demokratiska arenor med att  skapa  opinion
som sedan  i  sin  tur  kan  påverka politiken i ett
senare  läge.  Men  när  det  gäller   frågorna   om
finansmarknadernas  arkitektur och sådant tycker jag
att vi ska ha gasen i  botten  över hela fältet. Som
Eva   Srejber   sade   är   detta  trögarbetat   och
oglamoröst, det berör massor av parlament och massor
av länders byråkrater och vi har inte råd att vänta.
Därför är det så viktigt.

Inte minst gäller det den länk av detta som leder in
i skatteparadisen. Att man än  i dag kan ha konton i
Västindien  för  företag  som  visserligen  inte  är
anonyma i förhållande till banken  men  som  kan  ha
anonyma  ägare  är fullständigt häpnadsväckande. Och
banker från civiliserade  länder  har lov att handla
med den typen av företag, den typen  av  banker  och
den  typen av länder. Jag tycker att de borde frysas
ut ur internationella gemenskaper på det här området
om de inte höjer sin standard. Där jobbar vi aktivt,
och där  tycker  jag  gott  att vi kunde vara mycket
tuffare. Men detta driver Sverige,  och  det  tycker
jag att vi gör med viss framgång.

Ekonom  Kenneth  Hermele:  Jag har en kommentar till
Leif  Pagrotsky.  Den skillnad  du  gör  mellan  att
arbeta  inom  ramen  för  de  olika  internationella
säkerhetssystem som byggs  upp för bankväsendet, och
vad  man  kan göra inom EU tycker  jag  är  konstig.
Frågan är ju  redan  i EU. Den drivs ju av ett antal
parlamentariker.   Kommissionen   uttalar   sig   om
huruvida det är möjligt  att genomföra den här typen
av  politik  i förhållande till  EU:s  stadgar.  Det
hittillsvarande   svaret   verkar   vara  att  vissa
paragrafer, utifrån hur man tolkar dem,  skulle göra
att  det  inte  är  förenligt med stadgan. Då  borde
frågan, om man är intresserad  av den, fortsätta att
drivas  även  där.  Det  görs redan,  som  sagt,  av
parlamentariker.

Karin  Pilsäter  (fp):  Jag  noterar  att  vad  Leif
Pagrotsky    i   praktiken   nu   sade    var    att
finansutskottet  har  ägnat  årets  enda  övning som
handlar   om   internationella   frågor,  finansiell
stabilitet och solidaritet med tredje  världen åt en
fråga som inte finns på dagordningen, i  stället för
att   prata   om   det   som   verkligen   finns  på
dagordningen.

Handelsminister Leif Pagrotsky: Absolut inte! Dagens
rubrik  handlar  om globalisering. Sedan är det  upp
till finansutskottets  ledamöter  att  välja  om man
vill diskutera det ena eller andra eller tredje. Jag
tycker att alla de frågor som har diskuterats här  i
dag  i hög grad är relevanta. Globaliseringen är ett
stort   och  brett  område  och  lika  uppsplittrat,
förmodar  jag, i behandlingen i riksdagen som det är
i  behandlingen   i   regeringskanslierna  runtom  i
världen. Att ha en diskussion  om  globaliseringen i
ett utskott som har ett övergripande  ansvar  tycker
jag   är   väl   motiverat.  Jag  förstår  inte  den
självkritiska kommentaren.

Yvonne Ruwaida (mp): Först har jag några frågor till
Leif  Pagrotsky.  Jag   tycker  att  det  som  Karin
Pilsäter tog upp är väldigt  relevant,  nämligen hur
prioriterad frågan om Tobinskatten är. Själv  är jag
väldigt  positiv  till Tobinskatten, precis som mitt
parti. Vi tycker att det vore bra om man från svensk
sida, speciellt nu under ordförandeskapet, lyfte upp
frågan om Tobinskatten på EU-nivå och inte bara sade
att det är en fråga  för  opinionsbildning,  att det
behövs  mer  opinionsbildning  i  olika  länder. Det
svenska ordförandeskapet borde kunna ta upp frågan -
inte till beslut i ett första skede, men till debatt
och diskussion.

Här  har ju även framförts kritik och invändningar
mot Tobinskatten.  Speciellt Klas Eklund har haft en
hel  del  reservationer.  Han  sade  själv  att  hur
marknaderna  skulle  reagera på en Tobinskatt vet vi
inte säkert. Man säger också t.ex. att det inte alls
är   säkert   att  Tobinskatten   skulle   slå   mot
spekulanterna.  Men  det  här  är en fråga som också
handlar väldigt mycket om politik.  Lite grann visar
det  sig  också  i  det som Klas Eklund själv  sade,
nämligen  att man från  bankernas  sida  t.o.m.  kan
tycka om spekulanterna:  för  oss  är  det  ofta  en
person  som  köper  billigt  och säljer dyrt, en som
balanserar   marknaden   och  som  motverkar   stora
svängningar. En spekulant  kan  vara någonting gott.
Klas Eklund varnar oss politiker  för att blanda oss
i  marknaden.  Marknaden  är  oförutsägbar,  den  är
uppfinningsrik och vi politiker  ska  inte  komma in
och styra.

Det  finns  i  dag politiska uppfattningar om  att
marknaden  behöver   vissa   ramar,  ekologiska  och
sociala   ramar,  t.ex.  en  Tobinskatt   eller   en
koldioxidskatt  på  en  hög  nivå,  och att detta är
någonting som är nödvändigt just för  att  marknaden
inte klarar av detta själv. Men här säger t.ex. Klas
Eklund  väldigt tydligt: Aja baja, ni politiker  ska
inte   röra   marknaden   eftersom   den   är   både
oförutsägbar  och  uppfinningsrik.  Det  här  är  en
politisk fråga i väldigt stor utsträckning.

Klas  Eklund  visade  själv  på i sitt tal att det
finns osäkerheter. Det finns frågor  som vi inte har
svar på. Hur skulle marknaden reagera  på  en Tobin-
skatt?  Det finns ingen här i rummet som har  svaret
fullt ut. Ändå förkastar man totalt Tobinskatten.

Här  vill   jag  ställa  en  till  fråga  till  Leif
Pagrotsky. Är  det  inte  dags  att från svensk sida
diskutera  frågorna  på  EU-nivå  men  också  ha  en
utredning om Tobinskatten?

Chefekonom Klas Eklund: Jag vet inte om jag sade att
man  kan tycka om spekulanterna. Jag  sade  att  jag
ogärna  lägger  de  moralistiska  övertoner som ofta
förekommer i debatten. Ofta är det  så,  konkret  på
marknaden, att den som köper billigt och säljer dyrt
är   stabiliserande,   framför   allt  om  personen,
handlaren, går emot det som andra  gör. Så enkelt är
det.

Jag  tror  att  det  är  så gott som omöjligt  att
skilja på god och ond spekulation.  Jag försökte att
ge en lång rad konkreta exempel på hur svårt det är.
Jag har inte fått höra ett enda konkret argument mot
att det skulle vara lätt eller vem som  skulle kunna
göra  det.  Jag skulle bli rädd om Yvonne Ruwaida  i
lagstiftning bestämmer vem som är ond och vem som är
god i valutahandel och hur marknaden ska fungera.

Varnar jag  nu  politikerna  för  att blanda sig i
marknaden?  Jag  varnar  inte  politikerna  för  att
blanda sig i marknaden i största  allmänhet! Tvärtom
är jag mycket starkt för den typ av  förbättrade och
hårdare  spelregler  på många plan som till  syvende
och sist kräver politiska  beslut  för att marknaden
ska fungera - som Eva Srejber sade.

Jag varnar däremot politikerna för att stifta dåliga
lagar  som  får marknaden att fungera  på  ett  icke
avsett  sätt.   Jag  tror  fullt  och  fast  att  en
Tobinskatt skulle  få  marknaden  att fungera sämre,
och jag tror inte att den ger lägre volatilitet. Jag
tror  att  den  ger  högre  trösklar. Jag  tror  att
marknaden  på olika sätt skulle  smita  undan.  Just
effekten av  att  smita  undan är den effekt ni inte
vill ha. Jag trodde att jag var inbjuden att försöka
förklara  så  enkelt,  tydligt   och   tekniskt  som
möjligt.  Själv  lägger  jag  inte  någon som  helst
moraliserande syn på detta. Min poäng  är  att om ni
ska stifta lagar är det bra om ni vet och ordentligt
diskuterar  vad  effekterna av lagarna faktiskt  kan
tänkas bli. Att säga  att  eftersom ingen vet kan vi
lika gärna köra på, låter oerhört  ansvarslöst.  Jag
hoppas att ni andra inte tänker så.

Handelsminister   Leif   Pagrotsky:  Yvonne  Ruwaida
brukar alltid säga när vi  träffas att hon har en ny
fråga, och sedan ställer hon samma fråga. Hon har nu
ställt  denna  fråga två gånger  under  rubriken  Ny
fråga. Varför lyfter vi inte upp frågan inom EU, när
aktiviteterna finns  i  parlamentet  med  brev  till
kommissionen osv.?

Jag har flera gånger försökt att säga att jag inte
tror  att frågan är mogen för detta i dag. Det pågår
ett opinionsbildningsarbete och debatt i parlamentet
osv. Den kanske i en framtid blir det.

Jag instämmer i det som Karin Pilsäter sade för en
stund sedan,  nämligen  att  det  för mig är oerhört
mycket viktigare att ägna min tid på  den  nivå  där
jag  är  verksam  i  EU åt att driva t.ex. frågan om
tullfrihet för de fattiga  u-länderna,  frågan om en
utvecklingsrunda för de fattigaste länderna  där  vi
kan  gå dem till mötes på områden som t.ex. jordbruk
och tekosidan.  Det  är  för  mig  mycket  viktigare
prioriteringar  än  att nu ta upp detta på ett  sätt
som  jag  är  övertygad  om  inte  skulle  få  någon
praktisk betydelse.  Det  har  inte nått det stadium
att jag i rådet kan ta upp till  omröstning att göra
en utredning.

Klas  Eklund  beskriver  förtroendeingivande   vad
effekterna är och hur de många transaktionerna leder
till   ökad   riskspridning   och   därmed   minskat
risktagande.  Det är någonting som jag inte får  att
gå ihop.

Volymerna har  ökat enormt. Det är ett uttryck för
att riskspridningen  har  ökat  enormt.  Det  är ett
uttryck för att folk agerar risker på alla håll  och
kanter.  Det  är inte bara hängslen och livrem, utan
det är femtioelva olika saker för att komma upp till
dessa explosiva tal.

I  stället  för ökad  stabilitet  har  det  ju  gett
oförändrad volatilitet.  Jag  har  lärt  mig  av Eva
Srejber att volatiliteten i ett längre perspektiv är
oförändrad.  Den består av två komponenter. Den  ena
är  att  det  har   blivit   stabilare  i  vardagen.
Svängningarna har gått ned jämfört  med  70- och 80-
talen.  Men  det  äts  upp av att när det blir  kris
svänger det oerhört dramatiskt.  Men  det skulle bli
tryggare  och  mindre risker. Det var ett  sätt  att
försäkra bort riskerna.  I stället verkar det som om
vi försäkrar bort riskerna i vardagen till priset av
bomber som briserar då och då med oerhört kraftfulla
effekter på välfärden i världen.  Detta  sker  trots
att  de  makroekonomiska  sakerna - de viktigaste av
allt - har varit gynnsamma  och  borde tala för ökad
stabilitet. Vi har färre länder med  hyperinflation.
Vi  har  färre länder med hyperbudgetunderskott.  Vi
har  en  mer  konvergerande  utveckling  mot  rimlig
inflation och hygglig finansiell disciplin. Ändå har
det  blivit   mediokert,   trots   denna   explosiva
utveckling      av      dessa      trygghetsskapande
betalningsmängder. Jag får det inte att stämma.

Yvonne  Ruwaida  (mp): Att ställa samma  fråga  till
handelsministern kallas  för  att opinionsbilda i en
fråga som man tycker är viktig.

När det gäller just Leif Pagrotskys  syn på varför
Sverige  inte  kan  ta  upp  frågan  när Sverige  är
ordförande i EU, håller jag inte med om att den inte
kan tas upp till diskussion. Jag förstår  att det är
möjligt  att komma fram till beslut. Jag menade  att
en utredning  ska  göras i Sverige. Den behöver inte
vara på EU-nivå. Hur ställer sig ministern till det?

Jag har även en kompletterande fråga. Den rör just
det som EU-kommissionen  har  sagt.  EU-kommissionen
har sagt att det strider mot EU-stadgan  om enskilda
länder  skulle  vilja  införa Tobinskatt tillsammans
med andra länder, som t.ex. USA. Det är en fråga som
måste diskuteras på EU-nivå.  Först  och  främst kan
inte   ett   enskilt   EU-land   införa   Tobinskatt
tillsammans  med  andra länder. Det strider mot  EU-
stadgan. Hur kan vi ändra på detta faktum så att det
blir demokratiskt rätt  att  göra  så? Jag anser att
det är en demokratisk brist.

Lugn, Klas Eklund, vi vill inte lagstifta  om  vem
som  är  spekulant.  Det är inte det det handlar om.
Det är ingen lagstiftning på det viset. Man kan ändå
ha olika syn på om spekulation  är bra eller dåligt.
Det   verkar   som  att  din  inställning   är   att
spekulation är bra  i  många  olika  fall. Att tjäna
pengar på att spekulera i aktier är bra  -  även  om
det  är  stora  skillnader. Frågan är om vi alla här
har samma syn på  det.  Jag  tror nog att det system
som vi bygger på, om Tobinskatt  leder  till  mindre
spekulation,   och  mindre  vinst  i  spekulationen,
kanske vissa här anser är positivt.

Du säger själv,  Klas  Eklund, och det är därför jag
pratar  om  en  utredning,   att  du  vet  inte  hur
marknaden skulle reagera på en Tobinskatt. Vi sitter
här och diskuterar och filosoferar,  men det är inte
tillräckligt utrett för att någon av oss  ska  kunna
ha  ett  mer djupt svar. Därför skulle jag vilja att
Leif Pagrotsky  skulle  vara positiv till att frågan
kan utredas.

Chefekonom Klas Eklund: Vi  har säkert väldigt olika
uppfattningar om vad spekulation  är och hur den ska
motverkas. Om Leif Pagrotsky nu bröt debattordningen
och hoppar på sina bänkgrannar - låt  mig  få  bunta
ihop er båda på denna punkt.

Leif  Pagrotsky  sade att han inte förstår hur jag
kan försvara ett system  som  innebär  en  stabilare
vardag och stora kriser däremellan. Det är precis så
det  ser  ut.  Det  är  precis  därför  som  jag  så
pedagogiskt  jag  har kunnat, men uppenbarligen inte
tillräckligt pedagogiskt,  har  försökt att förklara
att  Tobinskatten är ett dåligt medel.  Tobinskatten
riskerar  att  slå framför allt på de små vardagliga
försäkringstransaktionerna, men inte kunna stoppa de
stora spekulationsvågorna.  Det är precis det som är
problemet.  Jag  förstår  faktiskt   inte  hur  Leif
Pagrotsky  kan ha missuppfattat. Det är  precis  det
jag säger. Det är därför jag är emot Tobinskatten.

I stället  sade Leif Pagrotsky på en förklaring på
Karin Pilsäters  fråga  om  varför  han  var  för en
Tobinskatt,   att   den   är   bra  om  det  minskar
flockbeteendet. Då blir frågan:  Hur  i hela fridens
namn   skulle  denna  skatt  minska  flockbeteendet?
Förklara  det  för  mig.  Jag  förstår inte. Det var
precis det jag försökte beskriva  med  tio  punkter,
varav fem handlade om spekulation, flockbeteende och
trösklar.

Jag  är  ledsen om jag förolämpar finansutskottets
ledamöter och  några  statsråd.  Jag hade gärna sett
att  den här diskussionen hade varit  betydligt  mer
teknisk,  betydligt  mer  ingående  om hur marknaden
fungerar. Jag har försökt att beskriva  så  gott jag
har  kunnat  riskerna.  Jag  får  känslan av att det
ibland handlar om att hålla politiska anföranden och
begrava frågor i stället för att konkret  gå  igenom
dem.  Det  kanske  var  elakt  sagt, men jag får den
känslan ibland.

Detta   leder   mig  slutligen  till   frågan   om
utredning. Det är klart  att  det  går att utreda en
Tobinskatt.  Den har utretts många gånger  på  olika
håll. En rekommendation  till finansutskottet skulle
vara  att titta på vad andra  har  gjort  innan  man
fattar beslutet att utreda frågan själv. Den senaste
utredningen  som  kom  för bara någon månad sedan är
från Finland. Finnarna har utrett frågan. Det finska
finansdepartementet har  gjort  det.  Jag sitter med
utredningen  framför  mig här. Jag är säker  på  att
finansutskottets kanslichef och sekretariat har den,
Promoting  the Stability  of  International  Capital
Movements, februari  2001.  De landar i den entydiga
slutsatsen att absolut inte ha Tobinskatt.

När Yvonne Ruwaida säger att  vi inte vet och att vi
måste därför utreda, är argumentet  att  vi inte vet
därför  att  skatten  inte  har  genomförts. Vad  vi
däremot  vet är att den har utretts  gång  på  gång.
Alla utredningar  har landat i exakt samma svar. Den
här skatten fungerar inte så som den är tänkt.

Handelsminister Leif  Pagrotsky: Låt också mig lägga
mig  i  debatten  om utredningen!  Klas  Eklund  får
alltid allting att  framstå som så enkelt. Detta har
utretts, och alla är  så överens. "Alla säger precis
det jag säger." Så är det inte riktigt.

De lärda är faktiskt  inte  helt överens. De lärda
tvistar om vad som är rätt och  fel.  James Tobin är
av  en  åsikt.  Finlands  finansdepartement  har  en
annan. Däremellan finns hur många andra experter som
helst. Vi politiker måste välja  bland  experterna -
såsom det brukar vara.

Samtidigt  har Klas Eklund helt rätt i att  frågan
har utretts många  gånger.  Om regeringen tillsätter
en utredning som kommer fram till det Yvonne Ruwaida
vill är den slutlig, om den inte  kommer  fram  till
det  är  den  inte  slutlig - och så ska det utredas
igen.

Vi socialdemokrater  valde  för några år sedan att
på vår kant försöka få någon som  vi  litar  på  att
sätta  sig  in debatten, sätta sig in i vetenskapen,
tolka historien  om  våra  kriser i Norden och andra
kriser och försöka samla ihop  dem till en slutsats.
Jag är förvånad att Börje Kragh inte är tillfrågad i
dag.    Han    är    nestor    i   den   finansiella
utredningsvärlden.     Han     var     chef      för
Konjunkturinstitutet. Han har utrett kreditmarknaden
i  alla  sammanhang sedan 1960-talet. Han satte ihop
en studie  åt  oss,  Att  hantera  valutakriser. Han
sammanfattar de olika rapporter och  studier som har
varit   på  ett  förtjänstfullt  sätt.  Nu  är   den
visserligen  fem sex år gammal, och det har hänt ett
och annat sedan  dess,  men  jag vill ändå mana till
viss ödmjukhet.

Klas  Eklund, det var inte min  mening  att  mucka
gräl eller  söka polemik, men jag gjorde reflexionen
att    du    säger     att     transaktionerna    är
stabilitetsskapande.  Om  då  i en  värld  som  ökar
förutsättningarna för stabilitet  med  färre  länder
med   hyperinflation,   färre   länder   med   stora
budgetunderskott, om det trots denna radikala ökning
i detta stabilitetsskapande beteende inte blir någon
ökning  i  stabiliteten, är det inte någonting annat
som  måste  till   i  analysen?  Det  är  en  stilla
reflexion och undran.  Jag  kan  inte  se  att denna
enorma ökning i de korta kapitalrörelserna bara  har
en  enda  effekt,  nämligen att öka stabiliteten. Då
hade systemet inte blivit  det  det  har blivit. Det
var inte polemik i sakfrågan, inte ens  ett inlägg i
sakfrågan.  Jag  är inte riktigt klar över  var  den
reflexionen leder  mig i frågan om Tobinskatten. Det
är  bara  en reflexion  kring  den  debattbild  Klas
Eklund beskriver.

Nu ska jag  avhålla  mig  från debatt. Vi har blivit
tillhållna att inte ha en debatt  i  panelen. Det är
frågor och svar mellan utskottet och oss.

Yvonne Ruwaida (mp): Vi har fått lyxen  att  alla få
ett  skriftligt anförande från Klas Eklund. Jag  har
vid två  tillfällen noterat att Klas Eklund faktiskt
säger att  vi  inte vet hur marknaden skulle reagera
på  en  transaktionsskatt.  Klas  Eklund  har  tagit
ställning i sakfrågan, och det har jag också gjort -
trots detta.  Men  det  finns  saker som det går att
titta vidare på i en utredning.  Denna hearing i dag
bekräftar detta.

Jag fick inte svar från Leif Pagrotsky  i  frågan om
EU-kommissionens  synpunkt om att inget EU-land  får
vara delaktigt i att  införa  en  Tobinskatt  om det
inte  är  ett  EU-beslut.  Hur  förhåller  sig  Leif
Pagrotsky till det?

Handelsminister  Leif  Pagrotsky: Förlåt, jag glömde
att svara på den frågan.

För mig är saken mycket  enkel.  Det  här är inte en
juridisk fråga. Om EU-länderna vill införa en skatt,
och  den inte är förenlig med dagens EU-regler,  får
man väl ändra dem. Det handlar om ett politiskt bud.
Är man  överens  om  att  göra det kan man göra det.
Krävs det att man ändrar fördraget,  får  man  ändra
fördraget.  Det  är  inte  fråga  om juridik. Det är
fråga om den politiska viljan, och  den finns inte i
dag. Det är det som hindrar, inte juridiken.

Yvonne  Ruwaida (mp): Du har missförstått  mig!  Ett
enskilt land  får inte införa Tobinskatt. Om England
och  USA  vill  införa  en  Tobinskatt,  hävdar  EU-
kommissionen att det strider mot EU-stadgan. England
skulle inte självt  få  införa en Tobinskatt om inte
hela EU gör det.

Handelsminister  Leif  Pagrotsky:   Då  förstår  jag
frågan annorlunda. Jag ber om ursäkt för det.

Det här är en diskussion som jag inte förstår. Det
är  inte  mitt  sakområde.  Jag är inte tillräckligt
insatt i det. Det måste jag medge.

Men jag kan inte heller se  att  frågan  har någon
betydelse.  Jag har inte träffat någon som tror  att
det går att införa  en sådan skatt i ett enskilt EU-
land i dag, så sammanflätade  som  vi är. För mig är
inte detta något huvudproblem.

Jag har ingen aning om det formella  där.  Jag måste
passa på den frågan och hänvisa till finansministern
som är ansvarig fackminister på detta specialområde.

Catharina  Hagen  (m):  Jag  har  en fråga till Leif
Pagrotsky.  Du  sade i ditt inledningsanförande  att
Tobinskatten skulle  kunna  vara  ett sätt att sakta
farten,  att  lugna  ned den finansiella  marknaden.
Syftet med Tobinskatten  skulle  då också kunna vara
att   minska   den   fattigdom   som   orsakas    av
globaliseringen.  Jag  får  inte det att gå ihop. Du
själv är ju en ivrig förespråkare  för  ökad  handel
och  rivna tullar och rivna handelshinder. På vilket
sätt skulle  Tobinskatten  minska  fattigdomen?  Det
skulle  innebära  en  tull  på  handel. I alla andra
sammanhang vill du minska tullarna på handel för att
öka välståndet.

Handelsminister Leif Pagrotsky: Som  tull  betraktad
är  detta  försumbart. Ingen tullmyndighet i världen
skulle besvära  sig  med att ta upp tull på den nivå
vi diskuterar i sammanhanget.  Vi  har  väldigt höga
tullar  på  allt möjligt, tiotals hela procent.  Här
pratar vi om  tiondelar av procent, t.o.m. tiondelar
av promille. Jag har aldrig sagt att globaliseringen
skapar fattigdom.

Jag  menar följande:  Vi  har  ett  flockbeteende  i
marknaden - jag försökte att låta bli att kommentera
ytterligare  en sak för Klas Eklund, men jag fick en
ny chans. Om det finns ett kraftigt flockbeteende är
det risk att hela  flocken  börjar  springa  och  få
systemet  i  självsvängning.  Den risken minskar. Om
man inför något som förmår folk  att tänka två eller
tre gånger innan de börjar springa  -  det är ganska
enkelt  -  något  som  får dem att tänka efter  lite
grann, det är lite dyrare att göra affärer, blir det
en ganska enkel sak. Om  det  kan  leda  till  färre
kriser  -  inte noll - som är lite mindre allvarliga
för att de inte  sprids  lika långt och lika snabbt,
har   vi   åstadkommit  mycket   för   att   bekämpa
fattigdomen.  Dessa  kriser skapar fattigdom. Kriser
är fattigdomsskapande.  Det  är  inte  bara brist på
ekonomisk  utveckling,  skolor  osv.  som  gör   att
fattiga  länder  är  fattiga.  Det  är också att det
inträffar  finansiella  kriser  och  andra   kriser,
naturkatastrofer,  inbördeskrig  osv.  Detta  är  en
sådan  sak  som  skapar fattigdom. Kan detta i någon
grad minska detta  har  vi  åstadkommit  någonting i
fattigdomsbekämpningen.   Jag  har  inte  sagt   att
globaliseringen skapar fattigdom.  Det  ställer  jag
inte upp på.

Catharina Hagen (m): Jag kan ändå inte få det att gå
ihop.  Du  säger  själv att Tobinskatten inte skulle
kunna förhindra de  kriser  som  inträffade  i t.ex.
Mexiko  och i Asien. Det var mer fundamenta som  låg
bakom  de  kriserna.  Det  har  många  andra  talare
påpekat  här. Därför kan jag ändå inte få det att gå
ihop när du  säger  att  Tobinskatten  skulle minska
fattigdomen. Eftersom kriserna inte har med en sådan
skatt  som  Tobinskatten  att  göra, på vilket  sätt
skulle fattigdomen kunna minskas?

En  annan konstig faktor är att  vi  har  fått  en
överenskommelse på EU-nivå som bidrar till att få en
bättre    finansiell   marknad   och   en   gemensam
kapitalmarknad.  Syftet  med  det  är att underlätta
affärsuppgörelser och inte sätta hinder  i vägen för
att göra affärer på många olika sätt. Varför ska man
då   införa   en   Tobinskatt   som  lägger  grus  i
maskineriet,  när man i andra sammanhang  vill  göra
allt för att underlätta handel?

Handelsminister  Leif Pagrotsky: Jag tror inte att
jag lyckas få så mycket  mer  förståelse för det jag
uttrycker. Jag har många gånger  sagt,  och  jag kan
säga en gång till, att jag tror att Asienkrisen hade
kommit ändå, men hade kanske blivit lite lindrigare.
De  länder som lyckades hade inte grus i maskineriet
utan  käppar  i  hjulet  för  marknaden slapp ganska
lindrigt undan. Det trodde jag  inte  i  förväg. Jag
var  mycket  kritisk till vad man gjorde i Malaysia.
Jag tyckte att  det  var frånstötande på många sätt,
och  jag  tog  avstånd  från   det.  Jag  tvingas  i
efterhand konstatera att de klarade  sig  bättre  än
Taiwan,  Sydkorea  och  en del andra som inte gjorde
det. Men att jag ska ha förmågan  att  få  alla  att
förstå  vad  jag  säger  tror  jag  mig inte om. Jag
tvingas att ge upp. Jag beklagar.

Ordföranden:  Jag vill härmed rikta ett varmt tack
till  er alla som har visat ett stort  intresse  för
vår utfrågning  och  har hållit ut i 3 timmar och 23
minuter. Särskilt vill  jag rikta ett tack till våra
fyra inbjudna gäster som  har försett oss med mycket
information som vi säkert kommer  att ha mycket stor
nytta av när vi sedan fortsätter att diskutera dessa
frågor.  Ett  stort tack till alla. Utfrågningen  är
avslutad.