Genomförande av EG:s tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv
Betänkande 1994/95:NU24
Näringsutskottets betänkande
1994/95:NU24
Genomförande av EG:s tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv
Innehåll
1994/95 NU24
Ärendet
I detta betänkande behandlas dels proposition 1994/95:184 om genomförande av EG:s tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv, dels fyra motioner som väckts med anledning av propositionen, dels -- delvis -- en motion från allmänna motionstiden.
Upplysningar och synpunkter i ärendet har inför utskottet lämnats av företrädare för Finansdepartementet, Finansinspektionen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Försäkringsförbund. Från Försäkringsförbundet har också skrivelser inkommit.
Sammanfattning
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till ändringar i försäkringsrörelselagstiftningen. Härigenom införlivas i svensk lag den s.k. tredje generationen av EG:s skade- och livförsäkringsdirektiv. Direktiven syftar till att genomföra principerna dels om en enda auktorisation (koncession) för verksamhet inom EU, dels om att hemlandsmyndigheterna skall ha huvudansvaret för tillsynen av försäkringsverksamheten även om den bedrivs t.ex. av filialer i andra länder inom EU. För att dessa principer skall kunna tillämpas inom hela EU krävs harmonisering av lagstiftningen i vissa grundläggande avseenden. I det nu aktuella lagstiftningsärendet föreslås harmonisering av regler beträffande bl.a. lämplighetsprövning av större ägare och av företagsledning, grunder för försäkringsverksamhet, placeringar av försäkringsbolagens tillgångar och information till försäkringstagarna.
I propositionen föreslås ingen ändring av den nuvarande begränsningen för försäkringsbolag att äga större andel av ett aktiebolag än motsvarande fem procent av röstetalet (femprocentsregeln). Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning och anför bl.a. att det inte kan anses vara förenligt med försäkringstagarnas intressen att försäkringsbolagen skulle ges möjlighet att bli dominerande ägare i andra bolag oavsett dessa bolags inriktning. I en reservation (m, c, kds) förordas att regeln skall avskaffas bl.a. med hänvisning till att ökade möjligheter för försäkringsbolagen att placera i aktier dels kan leda till bättre avkastning på försäkringstagarnas medel, dels kan ge försäkringsbolagen större betydelse när det gäller att förse svenska företag med riskkapital.
Utskottet avstyrker även övriga motionsyrkanden om förändringar i regeringens förslag när det gäller reglerna för placering och värdering av försäkringsbolagens tillgångar samt placering i olika tillgångsslag. I två reservationer (m) förordas att återbäringsfonden skall omfattas av placeringsregler och att tillgångarna skall värderas till marknadspris. I en ytterligare reservation (m, c, kds) föreslås förändringar i regeringens förslag till begränsningar av placeringarna i olika tillgångsslag.
Motionsyrkanden angående konsument- och konkurrensfrågor avstyrks av utskottet med hänvisning till att de får anses vara tillgodosedda genom de bestämmelser som finns i befintlig lagstiftning, exempelvis konkurrenslagen, lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och konsumentförsäkringslagen. I en reservation (v) föreslås att Sverige inom EU skall driva frågan om inrättande av en europeisk försäkringsombudsman. Utskottet avstyrker vidare en motion med yrkanden rörande differentiering av försäkringsvillkor; utskottet utgår från att regeringen vid behandlingen av Försäkringsutredningens kommande betänkande överväger för- och nackdelarna med en sådan differentiering.
Till följd av tidigare riksdagsbeslut om förändringar i bl.a. arbetsskadeförsäkringen och genom utslag i en skiljedom har belastningen på trygghetsförsäkringen för arbetsskada (TFA) ökat med drygt 6 miljarder kronor. TFA grundas på kollektivavtal mellan arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer på de privata och kommunala områdena. TFA administreras av ett konsortium bestående av försäkringsbolagen Folksam, Skandia och Trygg-Hansa. Förslagen i den nu aktuella propositionen innebär att den ökade belastningen -- ökningen av de försäkringstekniska skulderna -- skall täckas med vissa slag av tillgångar. För att undvika att arbetsgivarna/försäkringstagarna vid ett och samma tillfälle skulle åläggas att betala ökade premier på flera miljarder kronor föreslår utskottet en ny övergångsbestämmelse. Enligt denna skall fram t.o.m. år 2001 en på kollektivavtal grundad överenskommelse om betalning av de kvarvarande premierna kunna användas för täckning av de försäkringstekniska skulderna.
Propositionen
I proposition 1994/95:184 föreslås att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), 2. lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige, 3. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, 4. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, 5. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), 6. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar, 7. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), 8. lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring, 9. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, 10. lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder, 11. lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, återges i bilaga 1.
Motionerna
De motioner som har väckts med anledning av proposition 1994/95:184 är följande:
1994/95:N15 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om placeringsregler för återbäringsmedel, 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om marknadsvärdering, 3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om begränsningar för olika tillgångsslag, 4. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om femprocentsregeln.
1994/95:N16 av Lennart Beijer m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om information till försäkringstagaren om villkor och villkorstolkning, 2. begär att regeringen tar initiativ till en europeisk försäkringsombudsman enligt vad som anförts i motionen, 3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om skiljemannainstitutet.
1994/95:N17 av tredje vice talman Christer Eirefelt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen beslutar upphäva femprocentsregeln och därmed avslå propositionen i denna del.
1994/95:N18 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen 1. av regeringen begär förslag på hur värderingsprinciper inom försäkringsföretag skall kunna göras mindre beroende av spekulationer på finansmarknaden, 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av dumpning- och uppköpskontroll när det gäller försäkringsföretag, 3. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om trafikförsäkringar.
Den motion från allmänna motionstiden som behandlas här är 1994/95:N235 av Inger Lundberg m.fl. (s) såvitt gäller yrkandena att riksdagen 1. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om försäkringssystemets grundprincip om gemensam finansiering, 2. som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om utvecklingen av försäkringsväsendet inom EU.
Utskottet
Bakgrund
Genom propositionen föreslås att den s.k. tredje generationen av EG:s skade- och livförsäkringsdirektiv införs i svensk lagstiftning, främst försäkringsrörelselagen (1982:713). Direktiven syftar till att genomföra principerna om en enda auktorisation och om hemlandstillsyn, som redan genomförts i övrig finansiell lagstiftning. Principen om en enda auktorisation (koncession) innebär att en försäkringsgivare skall ha möjlighet att med stöd av koncessionen i sitt hemland driva försäkringsverksamhet inom hela EU. Innebörden av principen om hemlandstillsyn är att hemlandets myndigheter skall ha huvudansvaret för övervakningen även av filialer etablerade inom andra EU-länder och av rörelse som drivs genom gränsöverskridande verksamhet i dessa länder.
För att dessa principer skall kunna tillämpas inom hela EU krävs harmonisering av lagstiftningen i vissa grundläggande avseenden. På flera punkter har detta gjorts genom införande från den 1 januari 1994 av första och andra generationens försäkringsdirektiv (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5). Då infördes regler om bl.a. förutsättningarna för koncession och indelningen i försäkringsklasser samt bestämmelser med krav på visst minsta startkapital och på viss soliditet och om hemlandstillsyn över soliditeten.
I det nu aktuella lagstiftningsärendet föreslås harmonisering av grundläggande regler beträffande bl.a.: lämplighetsprövning av större ägare och av företagsledning, grunder för försäkringsverksamhet, premiesättning m.m. i trafikförsäkringsrörelse, placeringar, information till försäkringstagarna, överlåtelse av försäkringsbestånd.
Förslag till anpassning av den svenska lagstiftningen till EG:s direktiv har utarbetats av Försäkringsutredningen, som har presenterat delbetänkandet Försäkringsrörelse i förändring 1 (SOU 1991:89). Detta betänkande låg till stor del till grund för anpassningen till första och andra generationens direktiv. Utredningen har sedan avgett ett andra delbetänkande, Försäkringsrörelse i förändring 2 (SOU 1993:108), som innehåller framför allt förslag som föranleds av tredje generationens direktiv om produktfrihet och beräkning av försäkringstekniska reserver. Försäkringsutredningens förslag till nya placeringsregler har, i syfte att uppnå anpassning till den förändrade utvecklingen inom EG, bearbetats av docenten Lars Nyberg i departementspromemorian Placeringsregler för försäkringsbolag (Ds 1993:57); i det följande benämnd placeringspromemorian.
Placeringsregler
Inledning
Placeringsregler omfattar för närvarande i huvudsak livförsäkringsverksamhet och är ett uttryck för soliditetsprincipen, dvs. att försäkringsgivaren alltid skall kunna fullgöra sina förpliktelser gentemot försäkringstagaren enligt ingångna avtal. Ett belopp motsvarande de s.k. försäkringstekniska skulderna för livförsäkringar skall alltid redovisas i vissa angivna slag av tillgångar. Med försäkringstekniska skulder avses summan av bolagets bindande åtaganden.
I propositionen föreslås att det införs en övergripande placeringsregel som innebär att ett försäkringsbolag vid placering av medel i tillgångar som skall användas för täckning av de försäkringstekniska skulderna, s.k. skuldtäckning, skall välja tillgångar med beaktande av bolagets försäkringsåtaganden (matchning) och sprida riskerna på lämpligt sätt (diversifiering).
De nya placeringsreglerna föreslås gälla för svenska skade- och livförsäkringsbolag som bedriver direkt försäkringsrörelse. Understödsföreningar skall kunna tillämpa reglerna efter tillstånd från Finansinspektionen. Reglerna skall tillämpas på försäkringstekniska skulder för egen räkning, dvs. den del av dessa skulder som överstiger återförsäkringsgivarnas ansvarighet.
Placeringsregler för återbäringsfonden
Regeringen anför att den inte är beredd att föreslå en ändrad definition av begreppet försäkringstekniska skulder så att även den s.k. återbäringsfonden ingår bland dessa skulder. Återbäringsfonden är en skuldpost i ett livförsäkringsbolags balansräkning. Bolagen är i princip skyldiga att avsätta årsvinsten till fonden, som endast får användas för återbäring till försäkringstagarna och för förlusttäckning. Sådan återbäring som försäkringstagarna har förväntningar på med anledning av lämnade uppgifter om återbäringsräntor, och som ännu inte tilldelats försäkringstagarna, ingår inte i de försäkringstekniska skulderna. Regeringen har -- liksom Försäkringsutredningen -- funnit att EG:s regler inte ger någon klar vägledning om huruvida återbäringsfonden skall anses som en försäkringsteknisk skuld, som en del av kapitalbasen eller om den kan hänföras till båda kategorierna. Försäkringsutredningen kommer i sitt slutbetänkande att ta upp frågor om återbäringsfondens ställning och placeringsreglernas tillämpningsområde. Regeringen vill avvakta detta förslag innan förändringar görs. Regeringen är inte heller beredd att -- som Försäkringsutredningen föreslagit -- införa en allmänt hållen regel om riskspridning även vid placering av återbäringsmedel. Regeringen anser att Finansinspektionen redan kan ingripa mot placeringen av dessa medel med stöd av den allmänna regeln om sund försäkringsverksamhet.
I motion 1994/95:N15 (m) anförs att återbäringsfonden skall anses tillhöra försäkringstagarna. Konsumentintresset talar för att placeringsreglerna även skall omfatta återbäringsmedlen. Enligt motionärerna redovisas inte några sakliga skäl i propositionen mot att utvidga placeringsreglerna på detta sätt. Regeringen hänvisar endast till att en sådan förändring skulle minska handlingsfriheten för den sittande Försäkringsutredningen, sägs det i motionen. Riksdagen bör, enligt motionärerna, uttala sig för en allmänt hållen regel om riskspridning också vid placering av återbäringsmedel.
Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att beakta att EG-direktivens allmänna placeringsregel endast omfattar de försäkringstekniska skulderna. Enligt svensk rätt ingår återbäringsfonden inte i dessa skulder. Det är dessutom oklart om fonden kan betraktas som en försäkringsteknisk skuld i EG-direktivens mening. Försäkringsutredningen kommer inom kort att presentera sina överväganden om återbäringsfondens ställning och placeringsreglernas tillämpningsområde, och regeringen kan därefter förväntas återkomma med förslag till riksdagen i denna del. Det skall vidare noteras att Finansinspektionen redan med stöd av gällande regler har möjligheter att ingripa mot placeringen av de fria medlen, dvs. bl.a. återbäringsfonden. Utskottet avstyrker mot denna bakgrund det berörda yrkandet i motion 1994/95:N15 (m).
Värdering av tillgångar och riskspridning
I propositionen föreslås att de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna som huvudregel skall värderas enligt de nuvarande redovisningsreglerna för försäkringsbolag. Detta innebär att försäkringsbolagens omsättningstillgångar skall tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet, vilket i huvudsak följer av bokföringslagens (1976:125) allmänna regel om lägsta värdets princip. Vissa särregler finns för försäkringsbolag när det gäller värderingen av värdehandlingar och egna fastigheter.
EG:s regler innebär att tillgångarna skall värderas på ett betryggande sätt bl.a. med hänsyn till risken för att de inte kan realiseras. En strikt marknadsvärdering skulle då inte kunna tillämpas i alla situationer, sägs det i propositionen. Även de nuvarande reglerna innebär möjlighet för försäkringsbolagen att i vissa fall avvika från lägsta värdets princip. Dessutom baserar sig värderingen av fastigheter på en marknadsvärdering. Skillnaden mellan de nuvarande reglerna och en metod som bygger på marknadsvärdering behöver därför inte bli så stor, heter det vidare i propositionen.
Där framhålls att Redovisningskommittén i sitt delbetänkande Års- och koncernredovisning enligt EG-direktiv (SOU 1994:17) har föreslagit att lägsta värdets princip skall avskaffas för placeringstillgångar. I stället skall försäkringsbolagen få välja mellan anskaffningsvärdet och det verkliga värdet, vilket i princip är försäljningsvärdet. Regeringen aviserar om senare förslag till ny redovisningslagstiftning, som skall träda i kraft den 1 januari 1996. Av propositionen framgår att de nu aktuella värderingsreglerna för skuldtäckning kan behöva modifieras med hänsyn till de kommande redovisningsreglerna.
Som ett komplement till principen om att ett försäkringsbolags placeringar skall vara diversifierade föreslås i propositionen begränsningar när det gäller hur stor del av ett försäkringsbolags åtaganden (skuldtäckningsbeloppet) som får motsvaras av olika tillgångsslag. En uppdelning görs med hänsyn till hur riskfyllda olika tillgångsslag kan anses vara. Det är dock omöjligt att objektivt rangordna tillgångsslagen, konstaterar regeringen. En viss vägledning kan erhållas i EG:s direktiv och från kapitaltäckningsbestämmelserna på bankområdet. I en första grupp finns placeringar som bedöms som riskfria. Det är förbindelser som stater, kommuner och internationella organisationer svarar för. I grupp 2 finns placeringar som Allmänna Pensionsfonden (AP-fonden), kreditinstitut och värdepappersbolag svarar för. Dessa placeringar får uppgå till högst 75 % av skuldtäckningsbeloppet. Till grupp 3 hänförs obligationer som publika aktiebolag svarar för. Dessa får uppgå till högst 50 %. Placeringar i aktier som getts ut av publika svenska eller utländska aktiebolag ingår i grupp 4 och får uppgå till högst 25 %. Härutöver finns grupper för fast egendom, för utlåning, för fondpapper som inte handlas på någon reglerad marknad samt för kassa.
I propositionen anförs att aktier är mer riskfyllda placeringar än obligationer, varför en snävare gräns satts för aktier. Regeringen delar den uppfattning som framförs i placeringspromemorian om att fordringar på bl.a. banker inte är helt riskfria. Därför föreslås en viss begränsning för sådana fordringar.
De fria medel som inte omfattas av placeringsrestriktioner är större enligt regeringens förslag än enligt promemorians, påpekas det i propositionen. Detta förhållande kan komma att ändras när Försäkringsutredningens slutbetänkande blir föremål för lagstiftningsåtgärder. I det sammanhanget kan även frågan om en höjning av gränserna för tillåtet innehav av aktier och fastigheter komma att övervägas, anför regeringen.
I motion 1994/95:N15 (m) hävdas att värderingsregler som sätts med vissa säkerhetsmarginaler leder till att ett bolags balansräkning blir dåligt genomlyst. Om man önskar säkerhetsmarginaler är det bättre att ställa upp snävare gränser för bolagens placeringsmöjligheter. Ett annat skäl för marknadsvärdering är att äldre och nyare tillgångar med olika anskaffningsvärden behandlas mer rättvist. Mot denna bakgrund förordar motionärerna att försäkringsbolagens tillgångar skall tas upp till marknadsvärden.
Motionärerna konstaterar vidare att regeringens förslag till begränsningar av hur olika tillgångsslag får användas i skuldtäckningssammanhang avviker från vad som föreslagits i placeringspromemorian. I motionen föreslås att de i promemorian föreslagna begränsningarna skall gälla. Detta skulle bl.a. innebära att av skuldtäckningsbeloppet får 50 % -- i stället för regeringens förslag på 75 % -- motsvaras av förbindelser som AP-fonden, kreditinstitut eller värdepappersbolag svarar för. Andelen som får motsvaras av aktier i publika aktiebolag bör enligt motionärerna vara 50 % i stället för den i propositionen föreslagna andelen på 25 % av de försäkringstekniska skulderna.
Dagsvärdet på försäkringsföretagens tillgångar kan fluktuera kraftigt, påpekas det i motion 1994/95:N18 (mp). I en spekulationsekonomi kan dessa värden bli orealistiskt höga. De senaste årens utveckling av fastighetspriserna är ett bevis för detta, anför motionärerna. En kontroll borde ske av tillgångarnas värde med utgångspunkt i förväntad avkastning. Denna avkastnings uthållighet och en rimlig realränta bör ge en pålitligare värdering, hävdar motionärerna. De föreslår att regeringen skall ges i uppdrag att återkomma med förslag till hur värderingen av försäkringsbolagens tillgångar kan göras mindre beroende av spekulation.
Utskottet behandlar först frågan om vilka värderingsregler som skall tillämpas och därefter frågan om begränsningar i tillgångsslag för skuldtäckning.
Det är, enligt utskottets uppfattning, av stor betydelse att de tillgångar som skall användas för skuldtäckning värderas på ett betryggande sätt. Som regeringen har framhållit ger de nuvarande reglerna utrymme för beaktande av olika tillgångars marknadsvärden. En sådan värdering kan dock behöva modifieras i vissa situationer. Utskottet anser därför att tillgångarnas marknadsvärden inte nu bör läggas till grund för värderingen. Enligt utskottets bedömning har regeringen gjort en lämplig avvägning vid utformningen av värderingsreglerna genom att basera förslaget på ett etablerat regelsystem. Samtidigt noterar utskottet att det inom kort kan bli aktuellt med förändringar i samband med det kommande förslaget till redovisningsregler. Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag och avstyrker motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N18 (mp) i berörda delar.
Därefter övergår utskottet till att behandla frågan om begränsningen i tillgångsslag för skuldtäckning.
Utskottet noterar att de ändringsförslag som motionärerna framför när det gäller placeringar i aktier i publika bolag och i förbindelser som kreditinstitut svarar för överensstämmer med vad som föreslagits i placeringspromemorian. Förslagen har således varit föremål för remissbehandling och har övervägts av regeringen i samband med lagstiftningsarbetet. Utskottet anser att den avvägning som regeringen gjort är lämplig och avstyrker därför motion 1994/95:N15 (m) i nu aktuell del.
Som tidigare nämnts ingår det i Försäkringsutredningens uppdrag att överväga om definitionen av försäkringstekniska skulder behöver ändras, vilket innebär att återbäringsfondens ställning också kommer att behandlas. Därvid aktualiseras även placeringsreglernas omfattning. I propositionen sägs att en höjning av gränsen för innehav av bl.a. aktier kan komma att övervägas. Utskottet utgår från att regeringen vid dessa överväganden beaktar hur andra länder inom EU har utformat sina placeringsregler inom ramen för direktiven. Det är enligt utskottets uppfattning av värde att de svenska försäkringsbolagen ges samma förutsättningar som sina motsvarigheter i jämförbara länder.
Femprocentsregeln
Regeringens förslag innebär vidare att gällande begränsningar för försäkringsbolag att äga större andel av ett aktiebolag än motsvarande fem procent av röstetalet behålls och utvidgas till att omfatta även aktier i förvaltningsbolag. Bestämmelsen, den s.k. femprocentsregeln, är enligt vad som sägs i propositionen ett utflöde av förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse. Finansinspektionen kan medge dispens från regeln. För detta krävs i allmänhet att rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 augusti 1991 undantogs förvärv av organisationsaktier i finansiella företag från femprocentsregelns tillämpning.
Av propositionen framgår att Försäkringsutredningen gjort bedömningen att femprocentsregeln strider mot EG:s bestämmelser, i varje fall i fråga om försäkringsbolagens fria medel. Utredningen fann det inte heller motiverat att behålla regeln för medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. I stället föreslogs att femprocentsregeln skulle ersättas av rena riskspridningsregler. Frågan berördes också i proposition 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet. Den dåvarande regeringen gjorde då bedömningen att det inte med säkerhet kunde hävdas att femprocentsregeln är oförenlig med EG:s regler. Det ansågs därför att regeln kunde behållas tills vidare och övervägas på nytt i anslutning till det nu aktuella lagstiftningsärendet. Även i placeringspromemorian har föreslagits att femprocentsregeln skall upphävas.
Regeringen noterar detta ställningstagande i placeringspromemorian, men påpekar att det samtidigt i promemorian sägs att det är negativt med försäkringsbolag som majoritetsägare i andra företag. Det kan, heter det i promemorian, inte vara i försäkringstagarnas intresse att försäkringsbolagen investerar i andra företag med ambitionen att delta i företagens skötsel. Enligt regeringens uppfattning är försäkringsbolag som majoritetsägare i andra företag mer en fråga om vilken verksamhet ett försäkringsbolag skall få bedriva än en fråga om riskspridning. Regeringen anser att femprocentsregeln inte bör tas bort utan att samtidigt ersättas med regler som preciserar vilken verksamhet ett försäkringsbolag får bedriva. Detta kräver ytterligare beredning, sägs det i propositionen. Härutöver erinras om att de försäkringstekniska skulderna kan komma att utvidgas med anledning av Försäkringsutredningens väntade förslag. Därmed skulle riskspridningsreglerna träffa en större mängd tillgångar än vad som för närvarande gäller. Om femprocentsregeln avskaffas nu skulle därför en senare utvidgning av riskspridningsreglernas tillämpningsområde kunna leda till att försäkringsbolagen måste avyttra aktieposter, sägs det i propositionen.
Femprocentsregeln saknar motiv ur riskspridningssynpunkt, eftersom den inte hindrar att ett litet försäkringsbolag investerar samtliga fria medel i ett enskilt företag, påpekas det i motion 1994/95:N15 (m). Riskspridning garanteras i stället av övriga placeringsregler och begränsningsreglerna för olika tillgångsslag. Det anförs vidare att femprocentsregeln är konkurrenssnedvridande i förhållande till utländska försäkringsbolag och utländskt ägande. Det finns inga skäl att behålla regler som hindrar svenskt ägande i aktiebolag i Sverige, understryker motionärerna. De föreslår att femprocentsregeln och särregeln för förvärv av finansiella företag upphävs.
I motion 1994/95:N17 (fp) sägs att femprocentsregeln har sin grund i regler från början av 1900-talet och att den infördes för att försäkringsbolagen inte skulle skaffa sig alltför stort inflytande i företag utanför försäkringssektorn. Under senare år har marknadsstrukturen förändrats och det saknas därmed skäl att behålla denna förlegade reglering, hävdar motionärerna och föreslår att regeln skall avskaffas.
Utskottet vill framhålla att ett ställningstagande till om femprocentsregeln skall avskaffas eller inte inrymmer flera svåra avvägningar, som motionärerna inte synes ha beaktat. Till en början konstaterar utskottet att det inte kan anses vara förenligt med försäkringstagarnas intresse att försäkringsbolag skulle ges möjlighet att bli dominerande ägare i bolag oavsett bolagens inriktning. Även om ägarens ansvar formellt sett är begränsat till kapitalinsatsen kan inte bortses från risken för att krav kan uppkomma på ytterligare kapitaltillskott eller på betydande insatser från företagsledningens sida. För att skydda försäkringstagarnas medel och för att bolagens ledningar skall ägna allt intresse åt sina kunder bör det finnas restriktioner för försäkringsbolagens ägande i andra företag.
Vidare vill utskottet erinra om att försäkringsbolagen förfogar över avsevärda tillgångar som kan användas för aktieförvärv, vilket än mer kan förstärka ett fåtal institutioners dominans som ägare av svenska företag. Risken för en sådan utveckling bör analyseras ytterligare.
Försäkringsbolagens betydelsefulla roller för många människor dels som försäkringsgivare och därmed skapare av trygghet i samband med olika olyckor och skador, dels som förvaltare av sparmedel gör att verksamheten måste omgärdas av vissa skyddsregler. Detta är också ett skäl till att det bör finnas regler för vilken typ av verksamhet som försäkringsbolag får bedriva.
Med hänvisning till vad som nu anförts anser utskottet att femprocentsregeln tills vidare bör behållas och avstyrker därför motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N17 (fp), den förstnämnda i berörd del.
Trafikförsäkringsrörelse
Enligt regeringen bör de nuvarande bestämmelserna om riskklassindelning, premieberäkning och förhandsanmälan av premiesatser när det gäller trafikförsäkring upphävas. För att åstadkomma detta avser regeringen att genomföra ändringar i trafikförsäkringsförordningen (1976:359). För närvarande gäller att premie för trafikförsäkring enligt denna förordning inte får bestämmas till högre belopp än vad som med erforderlig säkerhet kan anses svara mot den risk som försäkringen är avsedd att täcka. Varje trafikförsäkringsgivare är vidare skyldig att tillämpa samma tariffsystem för beräkning av premie. Dessutom skall alla bolag tillämpa samma bonusskala.
Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv gäller en princip om produktfrihet. Denna princip utgår enligt vad som sägs i propositionen bl.a. från att det är i försäkringstagarnas intresse att ha tillgång till största möjliga utbud av försäkringsprodukter och att försäkringsgivarna i sin utveckling av försäkringsavtal inte skall hindras av detaljerade föreskrifter i den nationella regleringen. Försäkringsutredningens bedömning är att föreskrifterna om riskklassindelning och premieberäkning bör slopas. Undantag från direktivet kan inte motiveras med hänvisning till principen om skyddet av det allmänna bästa.
Vidare gäller enligt trafikförsäkringsförordningen att en försäkringsgivare i förväg till Finansinspektionen skall anmäla de premiesatser som skall tillämpas. Enligt skadeförsäkringsdirektiven gäller förbud mot föreskrifter om förhandsgodkännande eller anmälningsskyldighet av försäkringsvillkor, premietariffer m.m.
Regeringen anser att det är av värde att ökad produktfrihet på trafikförsäkringsområdet kommer till stånd och avser därför att genomföra de nämnda ändringarna i trafikförsäkringsförordningen.
I motion 1994/95:N18 (mp) betonas att flera remissinstanser i sina yttranden över Försäkringsutredningens förslag framfört önskemål om att nuvarande regler inom trafikförsäkringsområdet beträffande bonusklassning, riskklassindelning och premieberäkning skall behållas. Enligt motionärerna menar remissinstanserna att reglerna har en skadeförebyggande effekt och en positiv påverkan på bilfabrikanternas säkerhetstänkande. Ökad frihet för bolagen kan leda till orimligt höga premier för högriskkunder, befarar motionärerna. De föreslår mot denna bakgrund att reglerna på trafikförsäkringsområdet skall bibehållas.
I flera av försäkringsdirektiven anges att friheten att tillhandahålla tjänster kan inskränkas om det kan motiveras med hänsyn till skyddet av det allmänna bästa. När det gäller de områden där regelverket på försäkringsområdet redan harmoniserats krävs att en möjlighet till undantag uttryckligen angetts i en direktivbestämmelse. Som exempel på en nationell regel som anses innebära en försvarbar inskränkning nämns i propositionen förbudet i Italien för dess medborgare att teckna kidnappningsförsäkring, eftersom en sådan kan göra det möjligt för en brottsling att få ut en lösesumma. I Danmark finns ett förbud mot s.k. änglamakerskeförsäkring, dvs. en livförsäkring enligt vilken ersättningen betalas ut innan den försäkrade fyllt åtta år. Syftet är att motverka brott som ger ekonomisk vinning för en gärningsman.
Utskottet instämmer i regeringens bedömning att det är av värde att öka produktfriheten på trafikförsäkringsområdet. Den hittillsvarande regleringen på detta område har förhindrat konkurrensen mellan bolagen och därmed utvecklingen av olika produkter. Utskottet har därför inget att erinra mot att regeringen vidtar de aviserade förändringarna i trafikförsäkringsförordningen. Motion 1994/95:N18 (mp) avstyrks i berörd del.
Konsument- och konkurrensfrågor
Propositionen
I propositionen föreslås att det i försäkringsrörelselagen skall tas in ett bemyndigande för regeringen eller Finansinspektionen att utfärda föreskrifter som uppfyller försäkringsdirektivens krav på vilken information en försäkringsgivare skall lämna till den som avser att teckna en försäkring och till en försäkringstagare under avtalets löptid. Nuvarande lagregler om information kan därigenom upphävas.
Enligt direktiven skall informationskraven regleras av lagstiftningen i den medlemsstat där riskerna finns (skadeförsäkring) resp. åtagandena skall fullgöras (livförsäkring). Försäkringsgivaren har att rätta sig efter de regler om information som gäller i varje enskilt land. Direktivens bestämmelser på detta område är en del av minimiharmoniseringen. Informationen skall vara skriftlig samt klart och tydligt formulerad och avfattad på officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet gjorts. Informationsreglerna tillhör inte det område som principiellt omfattas av hemlandstillsynen.
I fråga om tillsynen föreslås att hemlandets tillsynsmyndighet ensam skall vara ansvarig för den finansiella tillsynen av de försäkringsgivare som har sitt säte i landet. Hemlandsmyndigheten skall också kräva att försäkringsgivarna har sunda metoder för administration och bokföring samt lämpliga rutiner för intern kontroll. Myndigheten skall vidare ha en löpande tillsyn över försäkringsgivaren i syfte att denne, även efter det att auktorisation beviljats, uppfyller förutsättningarna för auktorisation. I direktiven anges en miniminivå för hemlandsmyndighetens tillsynsmedel. Med anledning härav utökas Finansinspektionens ingripandemöjligheter mot företag som har sitt säte i Sverige. Inspektionen skall däremot inte utöva någon finansiell tillsyn över verksamhet som försäkringsgivare från annat EES-land bedriver i Sverige. Inspektionen skall dock se till att de fullgör sina skyldigheter enligt svensk lag, t.ex. när det gäller konsumentskyddsaspekter. Myndigheten i värdlandet kan kräva redovisning av villkor och andra tryckta handlingar för att kontrollera att dessa överensstämmer med den nationella lagstiftningen rörande försäkringsavtal.
Motionerna
I motion 1994/95:N16 (v) anförs att kontrollen över det svenska försäkringsväsendet är bristfällig. Enligt direktiven och propositionen skall tillsynen skötas av två olika myndigheter. Myndigheten i bolagets hemland har störst befogenheter. Försäkringstagarens hemlandsmyndighet förutsätts vara mer passiv, hävdar motionärerna. De menar att försäkringstagarens intressen därigenom inte blir tillräckligt tillgodosedda. Information till försäkringstagaren om villkor och villkorstolkning är en viktig del av skyddet för den enskilde. Detta beaktas otillräckligt i propositionen, heter det vidare i motionen. Där sägs också att Konsumentverkets goda insatser bör tas till vara i lagstiftningen. Utöver information behövs ökade möjligheter att agera mot försäkringsbolagen, anser motionärerna. De bedömer att det finns ett stort behov av en försäkringsombudsman som tvärs över EU:s nationsgränser kan undersöka enskilda fall. De föreslår därför att Sverige inom EU skall driva kravet på en sådan europeisk försäkringsombudsman.
I motionen föreslås vidare att möjligheterna skall begränsas att skriva in skiljeklausuler i försäkringsavtal. Motionärerna framhåller att man därigenom skulle kunna få till stånd en mer enhetlig rättstillämpning och att den enskildes möjligheter att agera skulle öka.
I motion 1994/95:N18 (mp) sägs att etablering av en stor europeisk marknad för försäkringar ökar risken för att stora försäkringsbolag genom uppköp eller dumpning skaffar sig en dominerande ställning på marknaden, särskilt i mindre länder. Riksdagen bör, enligt motionärerna, ge regeringen i uppdrag att inom EU ta upp frågan om hur sådan marknadsdominans inom försäkringsområdet skall kunna förebyggas.
Kompletterande uppgifter
Konsumentförsäkringslagen (1980:38) tillämpas på försäkringar som konsumenter tecknar hos försäkringsbolag huvudsakligen för enskilt ändamål. Enligt lagens 3 § är försäkringsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i lagen är till nackdel för försäkringstagaren utan verkan mot denne. I lagen finns det vidare bestämmelser, 5--7 §§, om vilken information som försäkringsbolaget skall lämna till konsumenter och försäkringstagare. Av 8 § framgår att reglerna i den nuvarande marknadsföringslagen (1975:1418) tillämpas vid underlåtenhet att lämna information. Konsumentverket har utfärdat riktlinjer för information om vissa konsumentförsäkringar (KOVFS 1981:3). Riktlinjerna gäller tillämpningen av de nämnda bestämmelserna i konsumentkreditlagen samt 2 och 3 §§ marknadsföringslagen. Riktlinjerna anger vilken information som bör lämnas bl.a. innan försäkring tecknas och i samband med villkorsändring.
Från den 1 januari 1995 gäller en ny lag om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (1994:1512). Med stöd av den kan ingripanden göras mot avtalsvillkor som är oskäliga. Konsumentombudsmannen utövar tillsyn över avtalsvillkor och kan ansöka om att Marknadsdomstolen skall förbjuda ett visst villkor. I fall som inte är av större vikt kan Konsumentverket utfärda förbudsföreläggande, som gäller som förbud om det godkänts av den som använt villkoret. Avtalsvillkor som är oklara skall enligt lagen tolkas till konsumentens förmån. Den nya lagen är -- till skillnad från den tidigare lagen -- fullt ut tillämplig även på finansiella tjänster. Regeringen har i instruktionerna för Konsumentombudsmannen och Finansinspektionen angett hur ansvarsfördelningen skall vara mellan myndigheterna (prop. 1994/95:17, bet. LU16).
Utöver av Konsumentverket hanteras konsumentfrågor på försäkringsområdet av Allmänna reklamationsnämnden. Enligt uppgift torde oskäliga villkor numera knappast förekomma i avtal om konsumentförsäkringar. Allmänt gäller att försäkringsbolagen regelmässigt följer nämndens utslag. Skiljeklausuler används också i mycket begränsad utsträckning i samband med konsumentförsäkringar och anses i de fall de förekommer inte utgöra hinder för domstolsprövning av avtalet.
Konsumenter kan vidare vända sig till Konsumenternas Försäkringsbyrå, en stiftelse vars huvudmän är Konsumentverket, Finansinspektionen och Sveriges Försäkringsförbund. Byrån skall hjälpa och vägleda konsumenterna i försäkringsfrågor.
I detta sammanhang kan även nämnas att enligt lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal skall i fråga om livförsäkring lagen i det land där försäkringstagaren har sin vistelseort tillämpas. I fråga om skadeförsäkring beror den tillämpliga lagen av var vistelseorten och den försäkrade risken finns. Friheten att välja lagregler har inskränkts för att försäkringstagaren inte skall bli tvungen att acceptera lagregler som inte är kända för honom. Dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1994 och var en följd av EES-avtalet.
I regeringens proposition 1994/95:140 om en aktiv konsumentpolitik tas upp frågan om ett förstärkt konsumentskydd när det gäller finansiella tjänster. Det konstateras att detta är ett prioriterat område såväl inom EU som inom det nordiska samarbetet. Enligt vad som sägs i propositionen kommer regeringen att inom EU verka för bl.a. ett bättre konsumentskydd på detta område. En arbetsgrupp har tillsatts inom Civildepartementet för att utarbeta en strategi för Sveriges fortsatta arbete med konsumentfrågorna inom EU. I propositionen omtalas vidare att det franska ordförandeskapet i EU har föreslagit inrättande av en "Europeisk ombudsman" i konsumentfrågor. Det sägs också att regeringen inom kort kommer att lämna förslag till en ny försäkringsavtalslag som kommer att medföra förbättringar av försäkringstagarnas ställning. Den nämnda propositionen behandlas av lagutskottet (bet. 1994/95:LU32).
Genom EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994, blev EG:s konkurrensrätt gällande i Sverige. De viktigaste bestämmelserna på området är de grundläggande förbuden mot konkurrensbegränsande avtal och missbruk av marknadsdominerande ställning som återfinns i Romfördragets artiklar 85 och 86. Härutöver finns en särskild förordning om kontroll av företagsförvärv. En förutsättning för att dessa regler skall kunna tillämpas är att handeln mellan Sverige och något annat medlemsland påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet eller det planerade förvärvet. Konkurrensbegränsningar som har effekt endast inom Sverige kan bli föremål för prövning enligt den svenska konkurrenslagen (1993:20), som i stort sett innehåller samma materiella bestämmelser som EG:s konkurrensregler. De nämnda bestämmelserna är tillämpliga på alla branscher inom näringslivet. Det innebär att samarbeten, förvärv m.m. inom försäkringsbranschen kan bli föremål för ingripande med stöd av konkurrensreglerna. EG har dock sedan december 1992 ett s.k. gruppundantag för vissa avtal inom försäkringsbranschen. Det gäller avtal om premieberäkning, standardvillkor för direktförsäkringar, gemensam täckning av vissa typer av risker och säkerhetsanordningar. Gruppundantag utfärdas för att de aktuella avtalen bl.a. medför fördelar för konsumenterna och förbättrar produktionen eller distributionen. Gruppundantag meddelade av EG är tillämpliga på förfaranden som kan påverka handeln mellan Sverige och något annat medlemsland. Motsvarande gruppundantag har inte utfärdats för avtal inom försäkringsbranschen som har effekt enbart i Sverige. Överträdelser av de nämnda förbuden kan leda till böter/konkurrensskadeavgift på högst 10 % av företagets årsomsättning.
Utskottets ställningstagande
Då det först gäller frågan om inrättande av en europeisk försäkringsombudsman vill utskottet erinra om att överväganden redan pågår inom EU beträffande möjligheterna att inrätta en allmän europeisk konsumentombudsman. Av regeringens konsumentpolitiska proposition framgår vidare att arbete har inletts med att utforma Sveriges framtida strategi på konsumentområdet inom EU. Enligt utskottets uppfattning är det viktigt att se över samarbetet mellan befintliga myndigheter samt deras befogenheter innan fråga väcks om inrättande av ytterligare en institution. Med hänvisning härtill anser utskottet att det inte är motiverat att nu ta något initiativ från riksdagens sida i denna fråga. Motion 1994/95:N16 (v) avstyrks därför i denna del.
Beträffande konsument- och konkurrensfrågor i övrigt vill utskottet anföra följande. Försäkringsavtal uppfattas ofta som komplicerade och svårtillgängliga av många konsumenter. Samtidigt har avtalen stor betydelse för att skydda konsumenterna mot negativa ekonomiska effekter av olika händelser. Det är därför viktigt att avtalen utformas så att berättigade konsumentintressen blir tillgodosedda och att avtalsvillkoren kan bli föremål för prövning. Den beskrivning som gjorts av olika lagregler visar enligt utskottets uppfattning att konsumentskyddsaspekterna fått betydande genomslag på försäkringsområdet. De konsumentvårdande myndigheternas erfarenheter av försäkringsbolagens tillämpning av de olika reglerna synes dessutom vara goda. Utskottet anser att det mot denna bakgrund saknas anledning för riksdagen att för närvarande vidta ytterligare åtgärder i dessa avseenden. Förslagen i motion 1994/95:N16 (v) beträffande avtalsvillkor och skiljeklausuler avstyrks därför av utskottet.
När det gäller farhågorna -- som framförs i motion 1994/95:N18 (mp) -- för att stora försäkringsbolag genom skapandet av en gemensam försäkringsmarknad kan skaffa sig en dominerande ställning i särskilt mindre länder, vill utskottet hänvisa till de konkurrensregler som finns såväl inom EU som i Sverige. Dessa regler ger möjligheter för EU-kommissionen/EU-domstolen och Konkurrensverket/Marknadsdomstolen dels att hindra försäkringsbolag från att missbruka en dominerande marknadsställning, dels att stoppa företagsförvärv som försvårar en effektiv konkurrens. Utskottet förutsätter att de ansvariga myndigheterna kraftfullt ingriper mot olika förfaranden som begränsar konkurrensen och anser att motion 1994/95:N18 (mp) är tillgodosedd i denna del.
Differentiering av försäkringsvillkor
I motion 1994/95:N235 (s) påpekas att det i olika privata försäkringar finns en ökad grad av differentiering. Frågan är hur principen om ett solidariskt försäkringsväsende kan behållas. Sedan länge finns det differentiering på trafikförsäkringsområdet där unga förare betalar högre premier än äldre. Den som bor i områden med större risk för inbrott kan tvingas att betala en högre premie än andra. Denna differentiering finns också beträffande pensions- och livförsäkringar. Av motionen framgår att premierna bl.a. kan bero på hälsotillstånd och kön. Inte heller skolförsäkringar gäller på lika villkor för alla barn, sägs det i motionen. Det finns utvecklingstendenser som gör att samhället måste se med stort allvar på den ökande differentieringen inom försäkringsväsendet, understryker motionärerna. De pekar bl.a. på att gentekniken kan ge möjlighet att bedöma en människas livslängd.
Internationaliseringen och den fria rörligheten för tjänster inom EU kan leda till ökad differentiering, heter det vidare i motionen. Gemensamma regelverk behövs så att inte försäkringsbolagen mer eller mindre tvingas till att öka selekteringen och minska solidariteten i försäkringssystemen, hävdar motionärerna och föreslår två uttalanden av riksdagen i nämnda frågor.
Sedan lång tid har det i försäkringslagstiftningen funnits en princip om skälighet i premiesättningen. Denna kommer bl.a. till uttryck i 7 kap. 2 § försäkringsrörelselagen, där det sägs att försäkringar skall meddelas till en kostnad som är skälig i förhållande till försäkringens art. Det finns även bestämmelser som tar sikte på att andra typer av försäkringsvillkor skall vara skäliga. Försäkringsverksamhetskommittén avgav år 1986 delbetänkandet Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten (SOU 1986:8). Kommittén hade bl.a. till uppgift att uppmärksamma i vad mån olika former av premiedifferentiering är till förmån för försäkringstagarna eller kan innebära fördyringar för försäkringstagarkollektivet. Den ursprungliga försäkringsidén kan enligt kommittén sägas bygga på en solidaritetstanke. Efter hand har indelning skett i olika riskklasser baserad på statistiskt material och erfarenhetsmässiga bedömningar. Kommittén ansåg att försäkringstagarna inte kan anses vara beredda att låta sig belastas av kostnader för försäkringar som är betydligt högre än kostnaderna för den egna försäkringen. Rättviseskäl kan därför enligt kommittén tala för en premiedifferentiering. Invändningar kan emellertid göras från solidaritetssynpunkt, påpekades det. Vidare noterades att en hög grad av differentiering innebär risk för statistisk osäkerhet vid premiesättningen. Kommittén förordade återhållsamhet med alltför långtgående differentiering. Kommitténs förslag har i denna del inte lett till lagstiftning.
År 1990 tillsattes Försäkringsutredningen (Fi 1990:11). Denna skall enligt sina direktiv (dir. 1990:56) göra en bedömning av om premie- och kostnadsskälighet även i fortsättningen bör komma till uttryck i försäkringsrörelselagen och trafikförsäkringsförordningen. Utredningen är vidare oförhindrad att allmänt behandla frågor rörande differentiering av riskgrupper inom ett försäkringskollektiv vid beräkning av premier. Utredningen kan förväntas ta upp dessa frågor i det kommande slutbetänkandet.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat en fråga rörande differentiering av försäkringsvillkor, nämligen att premier och ersättningsbelopp är olika för kvinnor och män när det gäller individuella pensionsförsäkringar. Senast skedde detta hösten 1993 (bet. 1993/94:NU5). Flera motionärer hade kritiserat bl.a. det förhållandet att kvinnor får betala högre premier än män till pensionsförsäkringar. Detta har sin grund i att kvinnor har en längre medellivslängd än män. På förslag av utskottet avslog riksdagen motionerna bl.a. med hänvisning till Försäkringsutredningens kommande betänkande.
Differentieringen mellan män och kvinnor av villkoren i individuell pensionsförsäkring baseras på en tolkning av skälighetsprincipen. Finansinspektionen har nyligen beslutat att fortsättningsvis inte upprätthålla kravet på att livförsäkringsbolagen skall ha könsberoende premier för individuell livförsäkring. Detta krav har tidigare gällt enbart för svenska livbolags verksamhet i Sverige. I fortsättningen skall livförsäkringsbolagen själva utarbeta metoder för sina dödlighetsantaganden. Inspektionen kommer sedan i efterhand att ta ställning till om dessa metoder är godtagbara eller inte.
I detta sammanhang kan vidare noteras att premierna för kollektivavtalsgrundade försäkringar på arbetarsidan utgår med samma procentsats på lönesumman oberoende av arbetsstyrkans sammansättning avseende ålder, kön, yrkeskategori eller risk. På tjänstemannaområdet anpassas premien till en viss del efter ålderssammansättningen på företaget. Mellan företagen råder alltså i huvudsak en kostnadsmässig solidaritet.
Den lämnade beskrivningen visar att de spörsmål som tas upp i motionen aktualiserar en rad frågeställningar och överväganden. Utskottet kan konstatera att försäkringsbolagen under flera år med stöd av lagstiftningen har tillämpat differentierade villkor. Denna utveckling är således inte en följd av den europeiska integrationen. Den differentiering som förekommer baseras på försäkringstekniska beräkningar och överväganden och torde därför i begränsad utsträckning påverkas av skapandet av en gemensam europeisk försäkringsmarknad. Enligt utskottets mening finns det anledning att anta att internationaliseringen leder till ett mer varierat utbud av försäkringsprodukter, vilket bör underlätta för olika grupper och individer att finna lämpliga försäkringslösningar.
Utskottet anser att de frågeställningar som tas upp i motionen förtjänar fortsatta överväganden. Utskottet utgår från att regeringen i samband med beredningen av Försäkringsutredningens slutbetänkande noggrant analyserar för- och nackdelar med differentieringen av försäkringsvillkor och därefter återkommer till riksdagen med en redovisning i denna del. Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrker utskottet motion 1994/95N235 (s) i här aktuell del.
Lagförslagen
Inledning
Regeringens förslag till lagändringar föranleder i huvudsak inga erinringar från utskottets sida. Kompletteringar behöver dock göras i några avseenden. Utskottet redovisar i det följande sina överväganden och förslag i dessa delar.
Trygghetsförsäkring för arbetsskada
Bakgrund
Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är enligt lagen (1976:357) om arbetsskadeförsäkring försäkrad för arbetsskada. Detta försäkringsskydd kompletteras för flertalet anställda av förmåner som arbetsgivarnas och arbetstagarnas organisationer kommit överens om genom kollektivavtal, såsom avtalet om trygghetsförsäkring för arbetsskada (TFA) och det statliga avtalet om ersättning vid personskada. Avtalet om TFA har slutits mellan Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen (LO) och Privattjänstemannakartellen (PTK). Motsvarande avtal finns på de olika kommunala områdena. Avtalsparter där är Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Svenska Kyrkans Församlings- och Pastoratsförbund på arbetsgivarsidan samt Svenska Kommunalarbetareförbundet, Tjänstemännens Centralorganisation och Sveriges Akademikers Centralorganisation på arbetstagarsidan. Samtliga anställda som omfattas av gällande kollektivavtal skall försäkras genom att arbetsgivaren tecknar ett försäkringsavtal. Vidare kan arbetsgivare som inte har slutit kollektivavtal teckna trygghetsförsäkring. Även arbetsgivare själva, liksom rörelseidkare utan anställda, kan omfattas av TFA.
TFA administreras av ett konsortium av försäkringsbolag. Konsortiet är försäkringsgivare. I konsortiet ingår Folksam Ömsesidig Sakförsäkring med en andel på 50 %, Försäkringsaktiebolaget Skandia med en andel på 38 % och Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag med en andel på 12 %. Försäkringskonsortiet benämns Arbetsmarknadsförsäkringar, trygghetsförsäkring (AMF-trygghetsförsäkring). Konsortieledningen består av nio ledamöter av vilka sju utses av arbetsmarknadens parter och två av försäkringsbolagen. Konsortiet har tecknat avtal med Arbetsmarknadsförsäkringar, pensionsförsäkringsaktiebolag om att detta bolag genom AMF-debiteringscentral för konsortiets räkning skall utföra erforderliga uppgifter avseende tecknande av försäkringsavtal, debitering samt inkassering av premier.
Försäkringen tecknas hos konsortiet av en arbetsgivare för hans anställda enligt villkor som följer av kollektivavtalet. Arbetsgivaren är försäkringstagare och den anställde försäkrad. Arbetsgivare är enligt kollektivavtal skyldig att teckna försäkringsavtal. Har avtal inte tecknats kan arbetsgivaren åläggas att vid vite fullgöra sin skyldighet. Tvist om kollektivavtalsenlig skyldighet att teckna försäkring skall handläggas enligt gällande förhandlingsordning mellan SAF och LO resp. mellan SAF och PTK. I sista hand skall tvist avgöras av skiljenämnd. Försäkringen kan inte sägas upp så länge arbetsgivaren är bunden av kollektivavtal. Arbetsgivaren erlägger en premie som för arbetare för närvarande uppgår till 1 % och för övriga anställda till 0,05 % av lönesumman. Inom den kommunala sektorn är premien 0,48 %. Premien fastställs av konsortieledningen och skall biträdas av försäkringsbolagen. I kollektivavtal finns särskilda regler om förfarandet i fall då arbetsgivare inte betalar premie i rätt tid.
Statsmakternas beslut beträffande arbetsskadeförsäkringen
Reglerna om ersättning från den allmänna arbetsskadeförsäkringen har till följd av bl.a. kostnadsutvecklingen ändrats betydligt under senare år. Fr.o.m. den 1 januari 1993 höjdes kraven vid bedömning av vad som skall anses som arbetsskada. Dessutom skärptes beviskraven (prop. 1992/93:30, bet. SfU8). Den 1 juli 1993 slopades rätten till arbetsskadesjukpenning för den som är försäkrad enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Samtidigt begränsades rätten till ersättning för vissa kostnader enligt lagen om arbetsskadeförsäkring (prop. 1992/93:178, bet. SfU17).
Genom en skiljedom den 8 september 1993 har det slagits fast att den som drabbats av arbetsskada före de nu nämnda ändringarna har rätt till ersättning från TFA för vad som skulle ha utgått från det allmänna socialförsäkringssystemet om detta inte hade ändrats. Härigenom ökade AMF-trygghetsförsäkrings åtagande, de försäkringstekniska skulderna, gentemot de enskilda försäkrade. Till en början beräknades denna skuldökning till ca 10 miljarder kronor. De i konsortiet ingående försäkringsbolagen skall enligt försäkringsrörelselagen ta upp den ökade försäkringstekniska skulden i sina balansräkningar samt täcka den med tillgångar av motsvarande storlek. Av ett tidigare träffat uppdragsavtal mellan arbetsmarknadens parter och försäkringsbolagen följer att den ökade skulden skulle ha kompenserats genom en premiehöjning. En sådan har dock bedömts olämplig. Genom ett tilläggsavtal har parterna i stället kommit överens om att den på grund av kostnadsövervältringen tillkommande premien skall bestämmas och betalas i den takt som utbetalning beräknas ske från trygghetsförsäkringen. Upphör kollektivavtal angående premiebetalning till TFA att gälla innan alla skador med anledning av kostnadsövervältringen slutreglerats eller tillräckliga premier betalats är enligt tilläggsavtalet hela premiefordran förfallen till betalning, varvid särskild premiedebitering skall ske. I årsredovisningarna för åren 1993 och 1994 har försäkringsbolagen tagit upp premiefordran som en tillgång.
Kompletterande uppgifter
Vid utgången av år 1994 fanns det 191 700 försäkringsavtal mellan arbetsgivare och AMF-trygghetsförsäkring omfattande TFA. Under år 1994 uppgick premieintäkterna till 1,7 miljarder kronor och de utbetalda försäkringsersättningarna till 995 miljoner kronor. Placeringstillgångarna uppgick till 12,6 miljarder kronor och de försäkringstekniska skulderna till 17,2 miljarder kronor. Därutöver har en premiefordran på 7,3 miljarder kronor tagits upp bland de finansiella tillgångarna. Enligt de senaste aktuariella (försäkringsmatematiska) beräkningarna uppgår kostnadsövervältringen, dvs. de försäkringstekniska skulder som uppkommit till följd av statsmakternas beslut, till 6,3 miljarder kronor.
Det kan noteras att regeringen nyligen utfärdat nya direktiv (dir. 1995:54) till Sjuk- och arbetsskadeberedningen (S 1993:07). Beredningen skall bl.a. utforma regler för en obligatorisk tilläggsförsäkring som ger ersättning för inkomstbortfall orsakat av arbetsskada samt analysera för- och nackdelar med att föra över det organisatoriska och finansiella ansvaret för en sådan försäkring till arbetsmarknadens parter.
Den nu aktuella propositionens förslag om anpassning till EG:s försäkringsdirektiv innebär att de försäkringstekniska skulderna skall täckas med vissa angivna slag av tillgångar. Det föreslås samtidigt att placeringsreglerna skall utvidgas till att omfatta skadeförsäkringsbolag, dvs. bolag av den typ som ingår i konsortiet AMF-trygghetsförsäkring. Enligt lagförslaget kan fordringar på premier från försäkringstagare användas för skuldtäckning, men detta förutsätter att stat, kommun, centralbank eller internationell organisation svarar för fordran.
Utskottets förslag
De föreslagna skuldtäckningsreglerna innebär att de berörda försäkringsbolagen vid lagens ikraftträdande skall redovisa tillgångar som motsvarar de försäkringtekniska skulderna även avseende TFA. Det förfarande som tillämpats i de två senaste årens bokslut -- att ange premiefordran som tillgång -- kan inte användas för att täcka de försäkringstekniska skulderna enligt de föreslagna reglerna. Skuldtäckning skulle kunna uppnås genom att arbetsgivarna/försäkringstagarna debiteras premier motsvarande den kvarvarande skulden. Enligt utskottets uppfattning kan emellertid en sådan ordning inte godtas, främst på grund av den stora belastning det skulle medföra för betydande delar av näringslivet att vid ett och samma tillfälle betala försäkringspremier på sammanlagt flera miljarder kronor. Det bör också beaktas att kostnadsövervältringen uppkommit genom beslut av statsmakterna.
Utskottet förordar i stället en ordning som möjliggör en successiv inbetalning av premierna. Enligt uppgift från parterna minskar de nu aktuella åtagandena inom ramen för TFA så att de redan om några år har nått den omfattningen att den då kvarvarande skulden kan täckas genom en begränsad höjning av premierna. Den nu skisserade ordningen förutsätter att det skapas en särskild övergångsregel som gör det möjligt för försäkringsbolagen att uppfylla kraven på skuldtäckning under denna period. Av den tidigare redogörelsen har framgått att arbetsgivare enligt kollektivavtal är skyldiga att teckna TFA och att erlägga premier. På grundval av dessa kollektivavtal har SAF, LO och PTK, liksom parterna på det kommunala området, träffat överenskommelse med Folksam, Skandia och Trygg-Hansa att premier skall bestämmas som är tillräckliga för att möta de skadeutbetalningar som skall ske med anledning av kostnadsövervältringen. De har vidare överenskommit att kvarvarande premier förfaller till betalning om berörda kollektivavtal skulle upphöra. För den händelse denna situation skulle uppkomma utgår utskottet från att konsortieledningen i enlighet med tilläggsavtalet fattar beslut om särskild premiedebitering. Även om arbetsgivarnas skyldighet enligt kollektivavtal att erlägga försäkringspremie inte kan anses vara en fordran i formell mening anser utskottet att kollektivavtalen kompletterade med överenskommelsen om premiebetalning avseende kostnadsövervältringen kan godtas som tillgång att täcka de nu berörda försäkringstekniska skulderna under en övergångsperiod, som lämpligen bör sträcka sig fram till och med utgången av år 2001. Utskottet föreslår därför att en särskild övergångsbestämmelse av denna innebörd införs i den föreslagna lagen om ändring i försäkringsrörelselagen. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas även i det fall det aktuella försäkringsbeståndet överlåts på ett annat försäkringsbolag under förutsättning att de beskrivna bakomliggande avtalen i sak kvarstår oförändrade. Utskottet har vidare erfarit att med den här valda ordningen för att hantera skuldökningen kommer tillämpningen av lagens föreskrifter om enhandsengagemang inte att aktualiseras.
Vissa övriga frågor
I propositionen föreslås att det skall införas -- genom 7 kap. 10 g § försäkringsrörelselagen -- en skyldighet för försäkringsbolag att upprätta riktlinjer för placering av medel som används för skuldtäckning. Vidare skall gälla en skyldighet att informera livförsäkringstagare och den som avser att teckna en livförsäkring i bolaget om det huvudsakliga innehållet i bolagets riktlinjer.
Det förekommer emellertid försäkringar där en sådan information inte fyller något behov. Här kan t.ex. nämnas försäkringar som gäller endast för dödsfall och antingen meddelas för en tid av längst fem år eller där premien är beräknad och bestämd för längst fem år i taget. Dessa försäkringar innehåller inget sparmoment.
Utskottet anser att det inte är meningsfullt att ålägga bolagen informationsskyldighet i de fall den inte fyller någon funktion. Bestämmelsen bör utformas i enlighet härmed. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen bör bemyndigas att föreskriva vilka försäkringar som inte skall omfattas av informationsskyldigheten.
I propositionen föreslås vidare vissa ändringar i lagen (1972:262) om understödsföreningar. Genom en ny bestämmelse, 24 a §, avses det bli möjligt för föreningar att tillämpa de placeringsregler som skall gälla för försäkringsbolag. Utskottet föreslår en justering av denna bestämmelse för att klargöra att ett beslut om tillämpning av försäkringsrörelselagens placeringsregler skall gälla för det belopp som understödsföreningslagens placeringsregler annars skulle ha tillämpats på.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande placeringsregler för återbäringsfonden att riksdagen avslår motion 1994/95:N15 yrkande 1, res. 1 (m)
2. beträffande värderingsregler att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N15 yrkande 2 och 1994/95:N18 yrkande 1, res. 2 (m)
3. beträffande begränsningen i tillgångsslag att riksdagen avslår motion 1994/95:N15 yrkande 3, res. 3 (m, c, kds)
4. beträffande femprocentsregeln att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N15 yrkande 4 och 1994/95:N17, res. 4 (m, c, kds)
5. beträffande trafikförsäkringsrörelse att riksdagen avslår motion 1994/95:N18 yrkande 3,
6. beträffande en europeisk försäkringsombudsman att riksdagen avslår motion 1994/95:N16 yrkande 2, res. 5 (v)
7. beträffande konsument- och konkurrensfrågor i övrigt att riksdagen avslår motionerna 1994/95:N16 yrkandena 1 och 3 och 1994/95:N18 yrkande 2,
8. beträffande differentiering av försäkringsvillkor att riksdagen avslår motion 1994/95:N235 yrkandena 1 och 2,
9. beträffande lagförslagen att riksdagen antar de i proposition 1994/95:184 framlagda förslagen till a) lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713), dock att dels 7 kap. 10 g § erhåller lydelse enligt Utskottets förslag i bilaga 2, dels i övergångsbestämmelserna skall införas en ny punkt, 7, med lydelse enligt Utskottets förslag i bilaga 2, b) lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige, c) lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, d) lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal, e) lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979), f) lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar, dock att 24 a § erhåller lydelse enligt Utskottets förslag i bilaga 3, g) lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410), h) lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring, i) lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare, j) lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder, k) lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Stockholm den 16 maj 1995
På näringsutskottets vägnar
Birgitta Johansson
I beslutet har deltagit: Birgitta Johansson (s), Bo Finnkvist (s), Bo Bernhardsson (s), Mikael Odenberg (m), Sylvia Lindgren (s), Kjell Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Chris Heister (m), Marie Granlund (s), Dag Ericson (s), Ola Karlsson (m), Göran Hägglund (kds), Laila Bäck (s), Sten Tolgfors (m), Kerstin Warnerbring (c) och Ingrid Burman (v).
Reservationer
1. Placeringsregler för återbäringsfonden (mom. 1)
Mikael Odenberg, Chris Heister, Ola Karlsson och Sten Tolgfors (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "motion 1994/95:N15 (m)" bort ha följande lydelse:
Av den noggranna analys som Försäkringsutredningen gjort framgår att återbäringsfonden uppfyller direktivens krav på försäkringsteknisk skuld. Enligt utskottets uppfattning bör försäkringslagstiftningen utgå från konsumentintresset. Fonden bör därför anses ingå bland de försäkringstekniska skulderna, vilket innebär att den tillhör försäkringstagarna. För att trygga försäkringstagarnas intresse av en god medelsförvaltning anser utskottet att återbäringsmedlen bör omfattas av en allmänt hållen placeringsregel som innebär att medlen skall placeras med beaktande av principerna om matchning och diversifiering. Härigenom får också Finansinspektionen en klar grund för att kunna ingripa mot försäkringsbolagens placeringar. Regeringen bör ges i uppdrag att återkomma med ett förslag i linje med vad som nu anförts. Med hänvisning till det sagda tillstyrker utskottet motion 1994/95:N15 (m) i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande placeringsregler för återbäringsfonden att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
2. Värderingsregler (mom. 2)
Mikael Odenberg, Chris Heister, Ola Karlsson och Sten Tolgfors (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Det är" och slutar med "berörda delar" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att försäkringsbolagens tillgångar bör upptas till marknadsvärden. Till skillnad från en värdering med säkerhetsmarginaler, underlättar en marknadsvärdering för alla intressenter att granska och analysera försäkringsbolagen. Vidare undviks genom en sådan metod de problem ur bl.a. riskspridningssynpunkt som följer av värdering till anskaffningsvärde av äldre tillgångar som förvärvats till ett lågt pris. Sistnämnda värderingsmetod kan nämligen leda till en alltför stor exponering inom ett visst tillgångsslag. Genom en marknadsvärdering framtvingas däremot en försäljning om en tillgång till följd av värdestegring blir alltför dominerande i ett bolags portfölj. Om en marknadsvärdering skulle ge en uppenbart missvisande bild av en tillgångs förutsättningar att möta framtida utbetalningar, bör Finansinspektionen kunna tillåta alternativa värderingsmetoder. Regeringen bör anmodas att återkomma med ett förslag i enlighet med vad som nu anförts. Mot denna bakgrund tillstyrks motion 1994/95:N15 (m) i denna del. Av detta ställningstagande följer att utskottet avstyrker berört yrkande i motion 1994/95:N18 (mp).
dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande värderingsregler att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 2 och med avslag på motion 1994/95:N18 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Begränsningen i tillgångsslag (mom. 3)
Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m), Ola Karlsson (m), Göran Hägglund (kds), Sten Tolgfors (m) och Kerstin Warnerbring (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar med "Utskottet noterar" och slutar med "aktuell del" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att de förändringar som regeringen föreslagit i förhållande till placeringspromemorian när det gäller begränsningen i olika tillgångsslag inte är motiverade. Enligt utskottets uppfattning bör en större andel av skuldtäckningen kunna ske genom placering i aktier i publika bolag. Vidare bör en restriktivare inställning gälla i fråga om placeringar i kreditinstitut. De förslag som presenterades i placeringspromemorian är enligt utskottets mening välgrundade och bör införas i försäkringsrörelselagen. Det får ankomma på regeringen att göra erforderliga justeringar i lagen och därefter återkomma till riksdagen. Med ett uttalande av riksdagen i enlighet härmed tillstyrks motion 1994/95:N15 (m) i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande begränsningen i tillgångsslag att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N15 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
4. Femprocentsregeln (mom. 4)
Mikael Odenberg (m), Kjell Ericsson (c), Chris Heister (m), Ola Karlsson (m), Göran Hägglund (kds), Sten Tolgfors (m) och Kerstin Warnerbring (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet vill" och slutar med "berörd del" bort ha följande lydelse:
Sett i ett långt perspektiv har aktier gett en bättre värdetillväxt än alternativa placeringsformer såsom obligationer och fastigheter. Enligt utskottets uppfattning är det därför i försäkringstagarnas intresse att försäkringsbolagen har tillräckliga möjligheter att placera sina tillgångar i aktier. I enlighet med vad som sägs i placeringspromemorian bör ett livförsäkringsbolag med långa åtaganden kunna ha en hög andel aktier i sin portfölj. Detta hindras av femprocentsregeln.
För att de svenska försäkringsbolagen skall kunna behålla sina kunder och framgångsrikt konkurrera om nya är det en förutsättning att de kan erbjuda samma tillväxtmöjligheter på försäkringstagarnas medel som försäkringsbolagen i andra länder. Enligt vad utskottet erfarit finns det inte någon motsvarighet till femprocentsregeln i något annat land inom EU. Även detta förhållande talar med styrka för att regeln bör avskaffas. Till detta kommer att regeln, i vart fall när det gäller dess tillämpning på de fria medlen, strider mot EG:s direktiv.
Härutöver skall understrykas att försäkringsbolagen, vid ett avskaffande av femprocentsregeln, kan få en ökad betydelse när det gäller att förse de svenska företagen med riskkapital. Börsintroduktioner och nyemissioner kan underlättas om försäkringsbolagen ges ökat utrymme att förvärva aktier. Vidare bör det betonas att försäkringsbolagen vid ett upphävande av regeln skulle ges förutsättningar att medverka till att ett svenskt ägande av ledande svenska industri- och tjänsteföretag säkerställs. Svenska försäkringsbolag bör inte ha sämre villkor i fråga om förvärv av aktier i svenska företag än vad utländska försäkringsbolag har!
Med hänvisning till vad som nu anförts bör riksdagen anmoda regeringen att lägga fram ett förslag om upphävande av femprocentsregeln. Med ett uttalande av riksdagen i enlighet härmed tillstyrks motionerna 1994/95:N15 (m) och 1994/95:N17 (fp), den förstnämnda i berörd del.
dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande femprocentsregeln att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:N15 yrkande 4 och 1994/95:N17 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
5. En europeisk försäkringsombudsman (mom. 6)
Ingrid Burman (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som börjar med "Då det" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:
Svårigheterna för konsumentkollektivet på försäkringsområdet förstärks i samband med den internationalisering av försäkringsmarknaden som nu sker och som underlättas genom införlivandet av tredje generationens försäkringsdirektiv. Utländska försäkringsbolag kan i ökad utsträckning förväntas erbjuda försäkringar till svenska konsumenter. Det är angeläget att konsumenterna i ett tidigt skede i denna utveckling kan få hjälp över nationsgränserna med att bevaka sina intressen. Enligt utskottets uppfattning bör Sverige därför verka för att det inom EU inrättas en konsumenternas försäkringsombudsman. Riksdagen bör genom ett uttalande ge regeringen detta till känna. Härigenom tillstyrks motion 1994/95:N16 (v) i denna del.
dels att utskottets hemställan under moment 6 bort ha följande lydelse:
6. beträffande en europeisk försäkringsombudsman att riksdagen med bifall till motion 1994/95:N16 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
Bilaga 1
1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal 5 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar
7 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring 9 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare 10 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder
11 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till
lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)
Bilaga 2
Regeringens förslag Utskottets förslag
7 kap.
10 g §
Ett försäkringsbolag skall upprätta riktlinjer för placering
av medel som används för skuldtäckning.
Livförsäkringstagare och Livförsäkringstagare och
den som avser att teckna en den som avser att teckna en
livförsäkring i bolaget livförsäkring i bolaget
skall informeras om det skall informeras om det
huvudsakliga innehållet i huvudsakliga innehållet i
riktlinjerna. Regeringen riktlinjerna, om det inte med
eller, efter regeringens hänsyn till
bemyndigande, försäkringens
Finansinspektionen skall särskilda beskaffenhet
meddela föreskrifter om hur saknas anledning till sådan
informationen skall lämnas information. Regeringen eller,
och om vad den skall efter regeringens
innehålla. bemyndigande,
Finansinspektionen skall
meddela föreskrifter om
skyldigheten att lämna
information och om vilka
försäkringar som inte
skall omfattas av
informationsskyldigheten.
[Övergångsbestämmelser]
7. I fråga om den ökning
av de
försäkringstekniska
skulderna i
trygghetsförsäkring
för arbetsskada som
uppkommit till följd av
beslut före den 1 juli 1993
om ändringar i den
allmänna
socialförsäkringen skall
följande gälla. Utan de
begränsningar som anges i 7
kap. 10 § första stycket
5 får för
skuldtäckning t.o.m. den 31
december 2001 användas
på kollektivavtal grundad
överenskommelse om
betalning av de kvarvarande
premier som erfordras för
att slutligen reglera den
nämnda skuldökningen.
Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar Bilaga 3
Regeringens förslag Utskottets förslag
24 a §
Finansinspektionen kan efter Finansinspektionen kan efter
ansökan av en ansökan av en
understödsförening understödsförening
besluta att föreningen i besluta att föreningen i
stället för 24 §, stället för 24 §
skall tillämpa 7 kap. 9 första stycket 1--10 och
a--10 g §§ andra--femte styckena, skall
försäkringsrörelselagen tillämpa 7 kap. 9 a--10 g
(1982:713) och föreskrifter §§
som meddelats med stöd av försäkringsrörelselagen
de bestämmelserna samt (1982:713) och föreskrifter
punkt 4 i som meddelats med stöd av
övergångsbestämmelserna de bestämmelserna samt
till lagen (1995:000) om punkt 4 i
ändring i övergångsbestämmelserna
försäkringsrörelselagen till lagen (1995:000) om
(1982:713). ändring i
försäkringsrörelselagen
(1982:713).
Innehåll
Ärendet1
Sammanfattning1
Propositionen2
Motionerna3
Utskottet4 Bakgrund4 Placeringsregler5 Inledning5 Placeringsregler för återbäringsfonden5 Värdering av tillgångar och riskspridning6 Femprocentsregeln9 Trafikförsäkringsrörelse10 Konsument- och konkurrensfrågor12 Propositionen12 Motionerna12 Kompletterande uppgifter13 Utskottets ställningstagande15 Differentiering av försäkringsvillkor16 Lagförslagen18 Inledning18 Trygghetsförsäkring för arbetsskada18 Bakgrund18 Statsmakternas beslut beträffande arbetsskadeförsäkringen19 Kompletterande uppgifter20 Utskottets förslag20 Vissa övriga frågor21 Hemställan22
Reservationer 1. Placeringsregler för återbäringsfonden (m)23 2. Värderingsregler (m)24 3. Begränsningen i tillgångsslag (m, c, kds)24 4. Femprocentsregeln (m, c, kds)25 5. En europeisk försäkringsombudsman (v)26
Bilagor 1. Regeringens lagförslag27 2. Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)125 3. Av utskottet föreslagen ändring i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar126