Frister vid anhållande och häktning
Betänkande 1995/96:JuU9
Justitieutskottets betänkande
1995/96:JUU09
Frister vid anhållande och häktning
Innehåll
1995/96 JuU9
Sammanfattning
I detta betänkade tillstyrker utskottet ett regeringsförslag om vissa justeringar av de tidsfrister som nu gäller för åklagaren att begära en anhållen person häktad och för tingsrätten att hålla förhandling i häktningsfrågan. Tiden mellan gripande och förhandling skall även i fortsättningen vara högst fyra dygn.
De föreslagna mer flexibla systemet syftar till att ge ökad tid för brottsutredningen före häktningsförhandling så att underlaget skall bli så bra som möjligt. Förslagen syftar också till att häktningsförhandling inte skall behöva hållas på helgdagar i lika stor omfattning som för närvarande.
Till betänkandet har fogats två reservationer (mp och m).
Propositionen
I proposition 1995/96:21 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1) lag om ändring i rättegångsbalken och
2) lag om ändring i delgivningslagen (1970:428).
Lagförslaget om ändring i rättegångsbalken har granskats av Lagrådet. Lagförslagen är fogade till detta betänkande som bilaga.
Motionerna
Motion väckt med anledning av propositionen
1995/96:Ju4 av Kia Andreasson (mp) vari yrkas att riksdagen avslår regeringens förslag till ändring i 24 kap. 12, 13, 17 och 19 §§ rättegångsbalken.
Motion väckt under den allmänna motionstiden år 1995
1994/95:Ju705 av Christel Anderberg (m) vari yrkas att riksdagen beslutar att regeln om s.k. obligatorisk häktning skall gälla även vid försök, förberedelse och stämpling till brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år i enlighet med vad som anförts i motionen.
Utskottet
Inledning
Reglerna om de straffprocessuella tvångsmedlen anhållande och häktning ändrades år 1988 (prop. 1986/87:112, 1987/88:JuU7, rskr. 30, SFS 1987:1211-1214, 1988:27-36). Till grund för propositionen låg 1983 års häktningsutrednings betänkande (SOU 1985:27) Gripen, Anhållen, Häktad och remissbehandlingen därav. De nya reglerna berörde dels förutsättningarna för att besluta om häktning, dels en förkortning av de tidsfrister inom vilka ett frihetsberövande på grund av misstanke om brott måste prövas av domstol.
De nya reglerna om anhållande och häktning utvärderades år 1989 av Domstolsverket i samarbete med Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen. Kriminalvårdsstyrelsen och Sveriges advokatsamfund. Utvärderingen avsåg framför allt vilka konsekvenser reformen haft för rättssäkerheten, men också organisatoriska och ekonomiska konsekvenser togs upp. Resultatet redovisades i en rapport (DV-rapport 1989:9).
Regeringen gav i april 1994 Domstolsverket i uppdrag, att i samråd med de andra myndigheter m.fl. som medverkade till den nyssnämnda rapporten, göra en förnyad utvärdering av häktningsreformen. Utvärderingen har tagit sikte på vilka konsekvenser reformen haft för rättssäkerheten i vid mening, men även de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna av reformen har undersökts på nytt. Uppdraget redovisades i maj i år till regeringen i rapporten (DV-rapport 1995:2) Häktningsreformen - en förnyad utvärdering av 1988 års reform av reglerna om anhållande och häktning. Rapporten och remissbehandlingen av den ligger till grund för den nu aktuella propositionen.
Bakgrund
Genom 1988 års reform förkortades de tidsfrister som gäller vid häktning och anhållande. Ändringarna var föranledda av att det svenska regelsystemet behövde anpassas till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och den praxis som hade utvecklats vid tillämpningen av konventionen av de organ som övervakar att konventionen efterlevs. Dessa är den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna (Europakommissionen) och den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen). Denna praxis hade gett vid handen att de dåvarande svenska reglerna om förfarandet i samband med straffprocessuella frihetsberövanden inte helt kunde anses motsvara de rättssäkerhetskrav som konventionen ställer upp. De dåvarande svenska reglerna lämnade utrymme för att ett straffprocessuellt frihetsberövande prövades av domstol först sedan mer än en vecka förflutit från frihetsberövandet. I ytterlighetsfall kunde mer än två veckor förflyta.
Enligt artikel 5 (1) i Europakonventionen får ingen berövas sin frihet utom i vissa särskilt angivna fall. Ett av dessa fall är då någon skall ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att ha förövat brott. Den som har berövats friheten på den grunden skall enligt artikel 5 (3) promptly ställas inför en domare eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med judicial power . I den svenska översättning som gjordes i samband med att Sverige ratificerade konventionen (prop. 1951:165, SÖ 1952:35) översattes promptly med ofördröjligen och judicial power med domsmakt .
Från svensk sida ansågs före 1988 års reform att åklagaren var en ämbetsman beklädd med sådan judicial power som konventionstexten nämner. Frågan om frister för domstolsförhandlingen var med den tolkningen ointressant eftersom de svenska fristerna för åklagarens anhållningsbeslut utan tvekan i de flesta fall fyllde konventionens krav på ofördröjlighet.
Frågan om frister i samband med straffprocessuella frihetsberövanden aktualiserades genom två mål mot Sverige som togs upp till prövning i Europakommissionen och i ett av fallen också i Europadomstolen. I det ena av målen slog kommissionen fast dels att en svensk åklagare inte uppfyller konventionens krav på att vara en ämbetsman som har beklätts med domsmakt, dels att en häktningsförhandling inför domstol först sju dagar efter frihetsberövandet inte uppfyller konventionens krav på inställelse ofördröjligen. Kommissionen konstaterade att man i tidigare mål hade godtagit fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. En närmare redogörelse för dessa fall finns i 1983 års häktningsutrednings ovan angivna betänkande (SOU 1985:27, s. 54 f).
Konventionen har numera inkorporerats i svensk rätt (prop. 1993/94:117, 1993/94:KU24, rskr. 246, 1994/95:KU5, rskr. 11, SFS 1994:1219). En särskild lag om inkorporering av Europakonventionen har antagits och vidare har i regeringsformen (2 kap. 23 §) intagits en ny bestämmelse som föreskriver att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.
I samband med att riksdagen slutligt antog den nämnda ändringen i regeringsformen bifogades till konstitutionsutskottets betänkandet en nyöversättning av Europakonventionen (1994/95:KU5 bil. 2). Det ovan nämnda begreppet promptly i konventionens artikel 5 har nu översatts med utan dröjsmål . Här bör tilläggas att konventionen gäller som svensk lag i den lydelse konventionen har enligt sina originaltexter på engelska och franska. Den ursprungliga svenska översättningen, som publicerats i SFS vid inkorporeringen, är avsedd endast som ett hjälpmedel vid tolkningen av originaltexterna (se prop. 1993/94:117 s. 54).
Gällande rätt
Reglerna om häktning och anhållande finns i 24 kap. rättegångsbalken (RB) och innebär sammanfattningsvis följande.
Den som är på sannolika skäl misstänkt för brott, för vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver, får häktas om det finns risk för att han avviker (flyktfara), undanröjer bevis eller försvårar utredningen (kollusionsfara) eller fortsätter sin brottsliga verksamhet (recidivfara). Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till häktning saknas. Häktning får endast ske om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter får häktning inte ske (1 §).
Häktning kan också ske vid en lägre grad av misstanke om brott, s.k. utredningshäktning. För utredningshäktning krävs att någon är skäligen misstänkt för brott och att förutsättningarna för häktning i övrigt är uppfyllda samt att det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet (3 §).
Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas om det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. Beslut om anhållande meddelas av åklagaren ( 6 §).
De nuvarande reglerna om frister för prövning av frihetsberövanden innebär i huvudsak följande. Häktningsframställning skall göras samma dag som anhållningsbeslutet meddelades eller senast dagen efter. Om det finns synnerliga skäl, får framställningen göras senast tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Rätten skall samma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl får förhandlingen hållas senare, dock aldrig senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes. Om någon häktats i sin frånvaro skall rätten efter anmälan om gripandet samma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare, men aldrig senare än fyra dygn efter gripandet. Efter beslut om utredningshäktning skall rätten hålla ny förhandling i häktningsfrågan samma dag eller senast dagen efter det att åklagaren anmält att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet. Om det finns synnerliga skäl får förhandlingen dock hållas senare men alltid inom vecka från häktningsbeslutet. Om det då inte framkommit sannolika skäl för misstanke om brott skall häktningen omedelbart hävas.
Vid beräkning av tidsfristerna för domstolsprövning likställs lördagar, söndagar och helgdagar med vanliga arbetsdagar, vilket inte var fallet enligt tidigare regler. Detta har medfört bl.a. att domstolarna måste vara beredda att hålla häktningsförhandlingar under veckosluten och på helgdagar. För ändamålet har en beredskapsorganisation tillskapats för domstolarna och advokatväsendet. Beredskapsorganisation för övriga berörda myndigheter, polisen, åklagarna och kriminalvården, har ändrats och utökats.
1995 års utvärdering av 1988 års häktningsreform
Domstolsverkets senaste utvärdering av 1988 års häktningsreform har sammanfattningsvis visat att utredningsmaterialet i häktningsärendena i genomsnitt blivit mer knapphändigt än tidigare. Vidare har omläggningen kommit att kosta mycket pengar och avsevärt mera än vad som beräknades när reformen beslutades. Utvärderingen innehåller statistik som visar att de flesta häktningsframställningar kommer in till tingsrätten samma dag som eller dagen efter gripandet. Endast drygt 16 % kommer in senare, dvs. två eller tre dagar efter gripandet. Häktningsförhandling hålls samma dag i 23 % av fallen och dagen efter i 73 % av fallen. I 27,5 % av fallen hålls häktningsförhandling under beredskapstid. Sammanställda visar siffrorna att den enligt lagen tillåtna fyradygnstiden av frihetsberövande före häktningsförhandling nästan aldrig utnyttjas.
Utvärderingen tyder sammantaget inte på att rättssäkerheten påverkats nämnvärt sedan 1989 års utredning. Det anförs dock att det finns en utbredd uppfattning att polis och åklagare har problem med att hinna med den utredning som behövs inför häktningsförhandlingarna och att detta kan tolkas på så sätt att viss risk finns för att rättssäkerheten påverkas negativt.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa justeringar av de frister som nu gäller för åklagaren att begära en anhållen person häktad och för tingsrätten att hålla förhandling i häktningsfrågan.
Enligt förslaget i propositionen skall åklagaren göra framställning om häktning utan dröjsmål och senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet. Tingsrätten skall utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan och förhandlingen får aldrig hållas senare än fyra dygn efter gripandet. Om någon har häktats i sin frånvaro och sedan grips, skall domstolen hålla förhandling med denne i häktningsfrågan utan dröjsmål efter anmälan om gripandet och senast inom fyra dygn efter gripandet. Efter beslut om utredningshäktning skall rätten hålla ny förhandling i häktningsfrågan utan dröjsmål efter det att åklagaren anmält att det finns sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet. Liksom i dag måste ny förhandling hållas senast inom en vecka från det första häktningsbeslutet.
De föreslagna mera flexibla fristerna syftar till att ge ökad tid för brottsutredningen före häktningsförhandling så att underlaget skall bli så bra som möjligt. Förslagen syftar också till att häktningsförhandling inte skall behöva hållas på helgdagar i lika stor omfattning som nu.
I propositionen föreslås också en justering av 3 § delgivningslagen (1970:428), som genom ett förbiseende i ett tidigare lagstiftningsärende fått en felaktig lydelse.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1996.
Överväganden
Europakonventionens krav
I motion Ju4 (mp) begärs att regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, som rör tidsfristerna vid anhållande och häktning, skall avslås av riksdagen. Enligt motionären uppfyller de nya reglerna inte Europakonventionens krav.
Rent allmänt kan utskottet ställa sig bakom förslagen i propositionen i denna del. Med anledning av motionen vill utskottet anföra följande. I propositionen framförs att det är angeläget att Europakonventionens krav på skyndsam domstolsprövning inte åsidosätts. Detta uppfylls enligt utskottets mening genom den i lagförslaget intagna föreskriften att häktningsframställning och häktningsförhandling skall ske utan dröjsmål. I sammanhanget vill utskottet betona att det inte är meningen att fyradygnsfristen genomgående skall utnyttjas, utan det viktiga är att ett mera flexibelt system skapas. Det står för utskottet klart att skyndsamhetskravet i förslaget gör att åklagaren, om utredningen nått en tillräcklig grad av fullbordan, inte kan dröja med sin framställning bara i syfte att en förhandling på en helgdag möjligen skall kunna undvikas; i fallet med utredningshäktning kan som anförs i propositionen särskilda överväganden dock behöva göras. När det gäller tidsfristen för domstolen finns det inte några utredningsskäl att ta hänsyn till. Utskottet anser dock i likhet med vad som framförs i propositionen att även för domstolarnas del bör det ställas upp samma allmänna skyndsamhetskrav att hålla häktningsförhandling. Mot denna bakgrund och med hänsyn till det syfte som ligger bakom reformen - att skapa bättre förutsättningar för ett gott beslutsunderlag i häktningsfrågan - kan utskottet inte finna annat än att det aktuella lagförslaget uppfyller Europakonventionens krav. Utskottet vill i sammanhanget understryka att det är ett rättssäkerhetsintresse för den misstänkte att utredningen är av god kvalitet, eftersom detta kan förebygga onödiga häktningar och onödiga restriktioner i häktet.
Utskottet vill utöver det anförda tillägga att det grundlagsfästa skyddet mot lagstiftning som strider mot Europakonventionen innebär att Lagrådet har att granska denna fråga. Lagrådet har inte funnit skäl till erinran mot förslagen i propositionen.
Utskottet, som alltså delar regeringens bedömning när det gäller de föreslagna tidsfristerna för anhållande och häktning, tillstyrker bifall till propositionen i denna del och avstyrker bifall till motion Ju4.
S.k. obligatorisk häktning vid försöksbrott m.m.
I motion Ju705 (m) begärs att riksdagen beslutar att regeln om s.k. obligatorisk häktning skall gälla även vid försök, förberedelse och stämpling till brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år i enlighet med vad som anförts i motionen.
Som framgått ovan finns en särskild regel om häktning när det gäller de grövsta typerna av brott. Är straffminimum för brottet fängelse i två år eller mer skall enligt 24 kap. 1 ' andra stycket RB häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas. Regeln innebär således en presumtion för häktning. Till skillnad från vad som gäller enligt huvudregeln i paragrafens första stycke krävs alltså vid de grövsta brotten att det skall vara uppenbart att ingen av de särskilda häktningsförutsättningarna föreligger för att den misstänkte skall undgå häktning.
Regeln grundar sig i första hand på det faktum att det nästan alltid finns anledning att räkna med risk för i vart fall flykt eller kollusion vid sådana brott. I förarbetena till bestämmelsen nämndes emellertid också att den ger möjlighet till häktning vid mycket grova brott, då det skulle vara stötande för allmänheten om gärningsmannen lämnades på fri fot, även om något direkt stöd för något av häktningsskälen inte visats. Här kan nämnas att häktning var obligatorisk i Sverige vid svåra brott före ikraftträdandet av RB år 1948.
Den aktuella bestämmelsen kan inte tillämpas på försöksbrott m.m. Detta sammanhänger med straffminimum för sådana brott. Straffet för försöksbrott m.m. bestäms enligt regler som finns i 23 kap. brottsbalken (BrB). Enligt 23 kap. 1 § BrB bestäms straffet för försök högst till vad som gäller för fullbordat brott. Straffet får inte sättas under fängelse, om lägsta straff för det fullbordade brottet är fängelse i två år eller däröver. Minimistraffet för försök till nu aktuella brott är således straffminimum för fängelse, nämligen fängelse 14 dagar.
Straff för förberedelse och stämpling bestäms jämlikt 23 kap. 2 § BrB. Straffet skall sättas under den högsta och får sättas under den lägsta gräns som gäller för fullbordat brott. Högre straff än fängelse i två år får inte utdömas om inte fängelse i åtta år eller däröver kan följa på det fullbordade brottet.
I lagstiftningsärendet rörande 1988 års häktningsreform prövades frågan om eventuell ändring av presumtionsregeln för häktning. Departementschefen konstaterade att bestämmelsen inte syntes ha medfört några problem från rättssäkerhetssynpunkt. Den borde därför finnas kvar i sak oförändrad (prop. 1986/87:112, s. 33 f). Utskottet anslöt sig till denna uppfattning (JuU 1987/88:7 s. 28).
Utskottet gör följande bedömning. Det råder en bred enighet om att det måste föreligga starka skäl för att få beröva en person friheten och att det är angeläget att begränsa användningen av tvångsmedlen till sådana situationer då de måste tillgripas av hänsyn till starka intressen. Å andra sidan synes det svårt att kunna avstå från tvångsmedel av detta slag. Behovet av att kunna skydda samhället och medborgarna mot brottslighet av olika slag och intresset av en effektiv lagföring gör sig här gällande. Mot denna bakgrund är en given målsättning vid utformandet av de personella tvångsmedlen att hitta en balanspunkt mellan å ena sidan den misstänktes intresse av att inte i onödan vara berövad friheten och å andra sidan intresset av samhällsskydd och effektivitet i den brottsutredande och brottsbeivrande verksamheten. Enligt utskottets mening utgör den nuvarande regleringen i allt väsentligt en riktig avvägning av de motstående intressena. Utskottet är mot denna bakgrund för närvarande inte berett att förorda en utvidgning av tillämpningsområdet för presumtionsregeln om häktning vid grova brott. Motionen avstyrks.
Övrigt
Utskottet har ingen erinran mot förslaget till ändring i delgivningslagen. Härutöver har utskottet inte något att anföra med anledning av propositionen och motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande häktning m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1995/96:21 och med avslag på motion 1995/96:Ju4 antar regeringens förslag till lag om ändring i rättegångsbalken,
res. 1 (mp)
2. beträffande delgivningslagen
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),
3. beträffande häktning vid grova försöksbrott m.m.
att riksdagen avslår motion1994/95:Ju705
res. 2 (m)
Stockholm den 23 november 1995
På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Birthe Sörestedt (s), Göran Magnusson (s), Sigrid Bolkéus (s), Göthe Knutson (m), Märta Johansson (s), Ingbritt Irhammar (c), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann- Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m) och Kia Andreasson (mp).
Reservation
1. Häktning m.m. (mom. 1)
Kia Andreasson (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med Rent allmänt och slutar med motion Ju4 bort ha följande lydelse:
Utskottet delar här motionärens uppfattning som har stöd hos flera tunga remissinstanser. Förslaget i propositionen kan, när det gäller tidsfristerna vid häktning, således inte anses förenligt med Europakonventionen, som innehåller krav på ofördröjligt handlande från myndigheternas sida. Här har utskottet noterat att förebilden för den nu föreslagna ordningen är ett finländskt system. Finland tillhör de länder i Europa som har de mest generösa tidsfristerna vid häktning. Andra nordiska länder har system med betydligt snävare regler.
Utskottet vill också särskilt peka på det som uttalats i utvärderingarna, nämligen att rättssäkerheten inte påverkats nämnvärt genom 1988 års reform utan tvärtom har en klar förbättring åstadkommits genom den snabbare domstolsprövningen. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om det finns skäl att nu ändra ett i stort sett väl fungerande system. Det kan även starkt ifrågasättas om de föreslagna ändringarna leder till att prövningen av en häktningsframställning efter en helg kommer att grundas på ett fylligare utredningsmaterial. För att undvika förhandling under lördag-söndag kan det bli nödvändigt att forcera såväl utredning som avlämnande av häktningsframställning så att förhandling kan hållas senast under fredagen. Om utredningsresurserna hos polisen är neddragna under helgen återkommer motsvarande problem under måndagen, vilket kan komma att innebära att underlaget för prövning av en häktning blir än mer bristfälligt än för närvarande. Utskottet kan i likhet med motionären inte tillstyrka ett förslag som i huvudsak motiveras av besparingsskäl och som kan äventyra rättssäkerheten.
Mot bakgrund av vad nu anförts och med bifall till motion Ju4 avstyrker utskottet bifall till propositionen i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande häktning m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju4 avslår det i proposition 1995/96:21 framlagda förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.
2. Häktning vid grova försöksbrott m.m. (mom. 3)
Gun Hellsvik, Göthe Knutson, Anders G Högmark och Maud Ekendahl (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar med Utskottet gör och slutar med Motionen avstyrks bort ha följande lydelse:
Utskottet anser emellertid, i likhet med motionären, att det nu är hög tid att vidga tillämpningsområdet för regeln om s.k. obligatorisk häktning till att gälla försök, förberedelse och stämpling till sådana brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Bakom detta ligger att utskottet anser att den rådande ordningen i den praktiska rättstillämpningen har lett till oacceptabla konsekvenser. Som exempel på detta vill utskottet anföra följande.
Om den som gjort sig skyldig till t.ex. försök till våldtäkt av överfallstyp har fast bostad och inte kan antas försöka påverka bevisningen i målet kan han inte häktas om han är ostraffad och det alltså inte kan anses föreligga risk för fortsatt brottslighet. Detta gäller trots att han visat prov på svår samhällsfarlighet och att det bara berott på yttre, tillfälliga omständigheter att brottet inte fullbordats. Att häktning inte kan ske i dessa fall måste, enligt utskottets mening, anses stötande för allmänheten. Det måste likaledes kännas svårt och otryggt för målsäganden. I sådana situationer gör sig behovet av att skydda samhället och medborgarna mot brottslighet starkt gällande. Regelsystemet måste, anser utskottet, förändras om det ger upphov till ohållbara situationer i verkligheten.
Utskottet anser att regeringen snarast bör upprätta ett lagförslag med den innebörd som utskottet nu efterlyst. Här kan regeln om hemlig teleavlyssning enligt 27 kap. 18 § rättegångsbalken tjäna som förebild. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju705 uttalat bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande häktning vid grova försöksbrott m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:Ju705 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Regeringens lagförslag
Innehållsförteckning
Gotab, Stockholm 1995