Friköp av historiska arrenden
Betänkande 1991/92:LU18
Lagutskottets betänkande
1991/92:LU18
Friköp av historiska arrenden
Innehåll
1991/92 LU18
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet fem motioner om friköp av historiska arrenden. Utskottet avstyrker bifall till motionerna. Reservation har avgetts av ledamöterna från det socialdemokratiska partiet, särskilt yttrande av ledamoten från Ny demokrati och meningsyttring av suppleanten från Vänsterpartiet.
Motionerna
1990/91:L505 av Marianne Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att villkoren för friköp av historiska arrenden skall ligga till grund för arbetet i kommittén som arbetar med dessa frågor.
1991/92:L501 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär att det förslag till lagstiftning om friköpsrätt vid historiskt arrende som återfinns i arrendekommitténs betänkande (SOU 1991:85) Historiska arrenden Förslag till friköpslag omgående föreläggs riksdagen i en proposition.
1991/92:L502 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag på grundval av arrendekommitténs betänkande om friköpsrätt till historiska arrenden,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om bestämmande av ersättningsbelopp vid friköp av historiska arrenden.
1991/92:L505 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagfäst friköpsrätt vid historiskt betingat arrende.
1991/92:L506 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med arrendekommitténs förslag.
Utskottet
Frågan om en friköpsrätt till s.k. historiska arrenden, varmed i huvudsak menas arrenden som arrendatorn och hans släkt innehaft i ett par generationer, har varit föremål för flera offentliga utredningar och vid åtskilliga tillfällen behandlats av riksdagen.
Med anledning av en begäran från riksdagens sida (bet. LU 1982/83:27, rskr. 266) tillkallades år 1984 friköpsutredningen som avlämnade betänkandet (SOU 1986:52) Friköp vid historiskt arrende. Utredningen (majoriteten) avstyrkte att det då stiftades en lag om friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden och angav en rad skäl för sin ståndpunkt såväl av mera allmän räckvidd som mer specifikt lagtekniska. Utredningen var emellertid inte enig. En ledamot av utredningen reserverade sig och ansåg att en lag borde införas som gav friköpsrätt vid historiska arrenden. Vid remissbehandlingen av betänkandet förklarade sig det övervägande antalet remissinstanser dela utredningsmajoritetens uppfattning att en lagstiftning om friköpsrätt inte borde införas.
Frågan aktualiserades därefter åter i riksdagen vid ett flertal tillfällen, senast hösten 1989 med anledning av motioner i ämnet. I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU6 framhöll utskottet till en början att de krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som framförts under årens lopp måste ses mot bakgrund av att det saknades generella regler som gav en jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar som gjorts på arrendestället. Utskottet ansåg -- med hänvisning till bl.a. tidigare översyn av spörsmålet som inte lett till lagstiftningsåtgärder -- att frågan om ett lagreglerat skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar borde bli föremål för en förnyad utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på regeringen att bestämma de närmare formerna för utredningsarbetets bedrivande samt att därefter återkomma med ett lagförslag till riksdagen. I frågan om friköpsrätt vid historiska arrenden pekade utskottet på ett antal omständigheter som enligt utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden således borde införas. Det fick enligt utskottet ankomma på regeringen att utforma förslag till lagstiftning och därefter återkomma till riksdagen. Vad utskottet anfört om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar och om friköpsrätt gav riksdagen som sin mening regeringen till känna (rskr. 1989/90:39).
Som en följd av riksdagens beslut tillkallade regeringen 1990 års arrendekommitté (Ju 1990:06) med uppgift att se över vissa regler inom arrendelagstiftningen. Kommitténs huvuduppgifter är att utforma förslag till regler som dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar på arrendestället, dels ger arrendatorn vid historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället. Enligt direktiven skulle friköpsfrågan behandlas med förtur.
Arrendekommittén har behandlat friköpsfrågan i delbetänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden -- förslag till friköpslag. I betänkandet, som nyligen avlämnats, föreslås en särskild lag om friköpsrätt vid historiska arrenden. Enligt förslaget skall en arrendator till ett historiskt arrende under vissa förutsättningar ha rätt att lösa in den fasta egendom som omfattas av arrendet. Ett historiskt arrende skall anses föreligga när det är sannolikt att den helt övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt brukats av fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsas enligt förslaget till att avse vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. I fråga om jordbruksarrenden föreslås att friköp skall få ske om huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den dag då talan om friköp väcks innehafts och stadigvarande bebotts av arrendatorn eller någon honom närstående. Motsvarande förutsättningar föreslås gälla även beträffande bostadsarrenden. Här är emellertid friköpsrätten begränsad till sådana upplåtelser som på visst sätt kan härledas ur ett tidigare jordbruksarrende i släkten. Förslaget innehåller en s.k. jordägarventil; friköp skall inte få ske om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren.
När det gäller den ersättning som skall erläggas för det friköpta området följer den föreslagna lagen regleringen i expropriationslagen. Gäller friköpet en hel fastighet skall arrendatorn alltså som huvudregel betala löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Vid bestämmandet av värdet skall bl.a. bortses från sådana förbättringar av fastigheten som beror av att arrendatorn lagt ned arbete eller kostnad utöver vad som ålegat honom. Också från sådana åtgärder som vidtagits av jordägaren i uppenbar avsikt att höja ersättningen vid ett friköp skall bortses.
I motion 1990/91:L505 av Marianne Andersson (c) redovisas ett antal villkor som enligt motionären bör vara förenade med en rätt till friköp av historiskt arrende. När det gäller motionerna 1991/92:L501, 1991/92:L502, 1991/92:L505 och 1991/92:L506 är det gemensamma önskemålet att regeringen lägger fram ett lagförslag på grundval av arrendekommitténs betänkande. I motionen 1991/92:L502 framställs även vissa synpunkter på hur ersättningen vid friköp skall bestämmas, vilka enligt motionärerna bör beaktas när regeringen utformar lagförslaget om friköp.
Utskottet vill erinra om att arrendekommitténs förslag till friköpslag för närvarande bereds inom regeringskansliet. Regeringens ställningstagande till förslaget bör inte föregripas genom att riksdagen nu gör något uttalande i frågan. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till motionerna.
Hemställan
Utskottet hemställer
beträffande friköp av historiska arrenden att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L505, 1991/92:L501, 1991/92:L502, 1991/92:L505 och 1991/92:L506. res. (s) s.y. (nyd) men. (v)
Stockholm den 27 februari 1992
På lagutskottets vägnar Holger Gustafsson
I beslutet har deltagit: Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lars Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s), Lennart Fridén (m) och Hans Stenberg (s).
Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.
Reservation
Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Lena Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser
dels att utskottets yttrande på s. 3 som börjar med "Utskottet vill erinra om" och slutar med "till motionerna" bort ha följande lydelse:
Som framgår av redogörelsen ovan har spörsmålet om en friköpsrätt vid historiskt arrende utretts ordentligt vid flera tillfällen, och arrendekommittén har nu, sedan frågan behandlats med förtur, presenterat ett detaljerat och välmotiverat förslag till en friköpslag. Enligt utskottets mening är det angeläget att förslaget nu leder till lagstiftning. Det kan visserligen hävdas att friköpsrätten har samband med arrendekommitténs andra huvuduppgift, frågan om skyddet för arrendatorns investeringar i allmänhet, och att en lagstiftning därför bör anstå i avvaktan på kommitténs fortsatta arbete. Skälen för en friköpsrätt är emellertid så starka att omedelbara lagstiftningsåtgärder är påkallade. På grund av det anförda anser utskottet att regeringen, sedan delbetänkandet remissbehandlats, snarast möjligt bör förelägga riksdagen ett förslag till friköpslag. Något särskilt uttalande rörande den i motion 1991/92:L502 upptagna frågan avseende ersättning vid inlösen finner utskottet däremot inte motiverat. Regeringens ställningstagande till det spörsmålet bör inte föregripas. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:L505 och 1991/92:L502 samt med bifall till motionerna 1991/92:L501, 1991/92:L505 och 1991/92:L506 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:L505 och 1991/92:L502 samt med bifall till motionerna 1991/92:L501, 1991/92:L505 och 1991/92:L506 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Lars Andersson (nyd) anför:
Frågan om friköp av historiska arrenden är mer komplicerad än det till synes enkla ställningstagandet att ett mångårigt arrende skall ge arrendatorn möjlighet att köpa den egendom han och hans familj brukat i årtionden kan ge vid handen. Det handlar också om äganderätten, som äntligen är på väg att skrivas in i grundlagen.
Själva förfarandet att i vissa lägen göra förändringar i ägarförhållandena för jordbruksfastigheter är inte främmande för Sverige och andra västeuropeiska länder. Det är Ny demokratis uppfattning att äganderätten skall upprätthållas och grundlagsfästas. Partiet gick till val på detta. Åtgärder som under vissa omständigheter påverkar eller begränsar äganderätten måste därför ha starkt stöd i lagstiftningen.
Historiska arrenden handlar om att modernisera förhållanden som i dag verkar otidsenliga. Ny demokrati kan tänka sig friköp av historiska arrenden men endast under förutsättning att entydiga och konsekventa lagar stiftas. Dels måste rätten att begära friköp utvecklas via domstol, dels måste rätten att få ett korrekt och marknadsmässigt pris -- en grundläggande princip i försvaret av äganderätten -- bevakas av domstol, dels ock måste en återköpsrätt garanteras för det fall att det ändamål för vilket fastigheten brukas ändras.
Eftersom bakgrunden är historisk, antalet aktuella rättsfall begränsat och rättsläget väl definierat bör lagens varaktighet kunna begränsas till tio år. Vi anser att dessa aspekter måste beaktas i lagtexten och att friköpen därigenom kan ske utan intrång i äganderätten. Motionerna uppfyller inte dessa krav även om de förespråkar en rätt till friköp.
Meningsyttring av suppleant
Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.
John Andersson (v) anför:
Jag ansluter mig till den reservation som avgetts av ledamöterna från det socialdemokratiska partiet.